Statsutskottets utlåtande nr 205.

1

Nr 205.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av de
statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nordenson m. fl (1:246) och den andra inom andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. (11:433), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t, i anslutning till de huvudlinjer som i motionerna
anförts, anhålla att Kungl. Maj:t måtte a) framlägga en plan för de begränsningar
av arbetsuppgifterna, som äro möjliga inom statsförvaltningen,
särskilt inom verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen,
priskontrollnämnden, statens hyresråd, jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet
samt krigsmaterielverket — med underställda organ i den
mån sådana förekomma — ävensom lantbruksnämnderna liksom en plan
för de organisatoriska förenklingar detta gör möjligt, b) överväga i vad
mån det allmännas rätt må kunna på ett effektivare sätt än hittills tillvaratagas
inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet, c) företaga
en översyn av de avgifter statsverket upptager för särskilda tjänster, varmed
ej avses de affärsdrivande verkens taxor, i syfte att statsverkets kostnader
skola täckas samt framlägga de förslag detta kan föranleda, d) framlägga
förslag om fortsatt avveckling av allmänna prissubventioner i sådan
takt att nödvändiga prisjusteringar kunna ske utan häftiga förskjutningar
i efterfrågan, e) efter hörande av vederbörande myndigheter framlägga de
förslag till begränsningar i den statliga verksamheten, vilka visat sig lämpliga
med utgångspunkt i en generell besparingsnorm med för varje förvaltningsgren
angiven riktpunkt.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 433 följande:

I samfälligheter av begränsad omfattning framstår sambandet mellan de
gemensamma utgifterna och anspråken på den enskildes kassa som självklart
och påtagligt. Varje ny eller ökad utgift betyder nya eller ökade krav,
som ingen samfällighetsmedlem kan undkomma. Den enskilde kan taga
sin ståndpunkt i klart medvetande om dess konsekvenser. Han väljer —
mellan utgifter, mellan fördelar och nackdeler av en gemensam eller individuell
disposition av personliga resurser.

Mycket av den finansiella sundheten i en äldre tids smärre svenska kommuner
kan föras tillbaka på detta levande samband och den känsla av
direkt personligt ansvar det främjade.

1 llihang till riksdagens protokoll 1952. 6 saml. Nr 205.

2

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Ju mer omfattande den statliga verksamheten och ju mer komplicerade
de statsfinansiella förhållandena blivit, desto svagare avtecknar sig det i
själva verket självklara orsakssammanhanget mellan statsutgifter och
skattetryck. Människorna synas i växande omfattning föreställa sig att det
skulle vara möjligt att isolera dessa båda sidor av samma problem från
varandra. Bakom många anspråk på utvidgad statlig verksamhet kunna
visserligen spåras speciella gruppintressen men också en tilltagande benägenhet
att godtaga uppfattningen att staten skall allting bestyra. Det behöver
ingalunda vara fråga om särintressen i ordets mera begränsade eller
materialistiska bemärkelse utan kan lika ofta röra sig om organiserade
eller oorganiserade framstötar för ändamål, som i och för sig kunna betraktas
som behjärtansvärda. Ej sällan utgår man därvid från den icke
närmare övervägda ståndpunkten att, om statens resurser räcka för allt
annat, böra de även vara tillräckliga för det nya ändamålet — särskilt som
begynnelsekostnaden ofta förefaller begränsad. Den samlade effekten ■—
ur skattebetalarsynpunkt — av dessa utgifter är högst påtaglig.

Under senare år ha i stigande utsträckning så kallade principbeslut
fattats om utvidgningen av den statliga verksamheten på olika områden.
Bakom dessa beslut har ofta stått en enhällig riksdag. Det kan knappast
heller råda tvekan om att det i stort sett varit fråga om både angelägna
och önskvärda reformer, vilka i den mån icke oöverstigliga ekonomiska
hinder möta böra fullföljas. Själva sättet för beslutens fattande har emellertid
medfört att riksdagen knappast varit fullt medveten om de statsfinansiella
konsekvenserna av sina beslut — måhända icke ens av varje
beslut för sig och än mindre om de sammanlagda konsekvenserna.

Organisatoriska utvidgningar ha en tendens att skapa behov av nya
utvidgningar. Administrationen växer av sig själv. Kostnaden har en benägenhet
att stiga automatiskt till aktningsvärda belopp. Detta gäller såväl
central som mera lokal administration. Beslut om nya utvidgningar
framstå därför ofta som ofrånkomliga.

Att fristående institutioner beviljas statsanslag för sin verksamhet kan
vara ett sätt att få nödvändiga uppgifter fullföljda på ett smidigare och
billigare sätt än genom den statliga administrationen. Ej sällan medför
emellertid ett under flera år utgående anslag att ifrågavarande institution
inrättar sig efter bidraget, skapar en fast organisation med detta som utgångspunkt
och därifrån framställer anspråk såväl på bibehållet som ökat
statsbidrag. Ur statens synpunkt rör det sig om betydande belopp — sammanlagt
— av detta slags anslag.

Ovan antydda och andra omständigheter äro de drivande omständigheterna
bakom den så kallade automatiska utgiftsstegringen. Denna som numera
uppgår till hundratals miljoner, även om man borträknar penningvärdeförsämringens
effekt på de statliga utgifterna, är det mest tyngande
hindret för den ur alla synpunkter nödvändiga anpassningen av den statliga
utgiftsramen efter de statliga inkomster som kunna åstadkommas
utan skadeverkningar på arbetsvilja, sparande och riskvilja i samhället.

En fast beslutsamhet att bryta utvecklingen mot ständigt stegrade statsutgifter
hos beslutande och förslagsgivande instanser är den första förutsättningen
för att verkliga resultat skola kunna nås. Ansvaret vilar främst
på regering och riksdag men därutöver också på de instanser som hava att
avgiva petita. Ytterst är det emellertid fråga om att väcka allmänna opi -

Statsutskottets utlåtande nr 205.

3

nionen, att mobilisera en skattebetalaropinion för förnuftig återhållsamhet,
att få människorna att inse sambandet mellan deras egen skatt, deras
egen ekonomiska framtid och deras egna krav på olika åtgärder från det
allmänna. Inkomstfördelningen i vårt land är sådan och skattebördan spelar
för de flesta svenska medborgare en sådan roll att detta ej borde vara
omöjligt.

Möjligheterna att mera väsentligt sänka redan utgående anslag äro naturligtvis
icke stora på kort sikt. Beloppen äro i stor utsträckning bundna
på olika sätt. Detta understryker emellertid endast nödvändigheten att
omedelbart planera för utgiftssänkningar. De utgiftsbegränsningar som
äro möjliga att tämligen omedelbart göra ha dock trots sin måhända begränsade
räckvidd påtaglig betydelse — dels som »marginalansträngningar»
dels för att markera allvaret i beslutsamheten att motsätta sig
utgiftsökningar. Det gäller att redan i vår förbereda marken för en återhållsam
statsverksproposition för budgetåret 1953/54 — det första budgetår
då ifrågasatta skattelindringar få sin fulla statsfinansiella effekt.

Från början bör klart sägas ifrån att en begränsning av den statliga
organisationsapparaten icke är möjlig utan en begränsning av de statliga
arbetsuppgifternas omfång. I själva verket torde läget inom flertalet förvaltningsgrenar
vara sådant att tjänstemännen måste åläggas en arbetsbörda
intill och över gränsen för vad som rimligen kan krävas. För undvikande
av missförstånd bör det måhända också samtidigt framhållas, att
något försök att för statstjänstemännens del hävda möjligheten av en lönesättning,
som avviker från vad vederbörandes utbildning och arbetsinsatser
samt läget på arbetsmarknaden motiverar, självfallet icke får ifrågakomma.

Vad de praktiska åtgärderna till en begränsning av de statliga arbetsuppgifterna
angår kan det icke av en meningsriktning utan tillgång till
den administrativa apparaten begäras, att denna skall kunna framlägga
detaljerade eller på varje enskild punkt underbyggda förslag. Det enda som
kan fordras är en allmän målsättning, konkreta exemplifikationer samt
att den initiativtagande åsiktsriktningen tar de politiska konsekvenserna
av och det politiska ansvaret för sin målsättning.

Arbetsuppgifternas begränsning måste dels inriktas på reformer inom
de verk och styrelser som måste bliva bestående, dels på avveckling snarast
möjligt av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar. Som exempel på
centrala styrelser, som i särskild grad borde bliva föremål för omedelbar
granskning ur denna synpunkt, kunna nämnas arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen med underlydande organ — länsarbetsnämnder och
länsbostadsnämnder. Inom båda arbetsområdena torde finnas uppgifter,
vilka även om de kunna betraktas som i och för sig viktiga, dock ej äro
ofrånkomliga. På det mera lokala planet kan samma omdöme fällas till
exempel om viss del av den verksamhet som bedrives av de offentliga arb
e t s för in ed 1 i ngar na.

Stora delar av det arbete arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen
och skogsstyrelsen utföra är säkerligen nödvändigt. Även för
deras del uppställer sig emellertid frågan om möjliga begränsningar av
arbetsuppgifterna, varvid jämväl spörsmålet om den tillämpade organisationsformen
med ett självständigt ämbetsverk är den rationella och nödvändiga
bör upptagas till förutsättningslös prövning. Mycket talar för att
så ej är fallet utan att de arbetsuppgifter inom ifrågavarande arbetsområ -

4

Statsutskottets utlåtande nr 205.

den, som nödvändigtvis måste fyllas, kunna hänskjutas till en särskild
sektion eller byrå inom andra verk.

Det möter betydande svårigheter att avgöra huruvida de avgifter statsverket
upptager för särskilda tjänster som dess organ bereder medborgarna
äro så avvägda att de täcka statens självkostnader. Vi syfta i detta sammanhang
ej på de affärsdrivande verkens taxor utan på de mångahanda
avgifter av annat slag som uttagas. Statsrevisorerna hava vid olika tillfällen
efter granskning konstaterat att flera av dessa ej kunna anses tillräckliga.
Som exempel kan erinras om revisorernas synpunkter på vattendomstolsavgifterna,
på avgifter för registrering av anmälningar till handels-
och föreningsregister, för vissa extra tullförrättningar och för vissa
provningar och undersökningar. På vissa punkter hava justeringar vidtagits.
Fältet är emellertid så stort och svåröverskådligt och de berörda avgifternas
sammanlagda belopp så betydande att en allmän översyn borde
vara lämplig.

Vissa slag av lagstiftning — då speciellt koncessionslagstiftningen -—
skapar ett behov av centrala och lokala övervakningsorgan. Man kan
nämna de under senare år tillkomna jordlagarna. Även om det avgörande
skälet för en avveckling av dessa lagar icke är möjligheten att rationalisera
förvaltningen kan man icke bortse från denna biverkan. Försvunne till
exempel jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt, skulle verksamheten
inom lantbruksnämnden bliva så litet omfattande att den kunde
i allt väsentligt överlåtas på hushållningssällskapen.

En allmänekonomisk politik, som möjliggör ett snabbt avvecklande av
kvarstående krisregleringar, skulle också skapa rationaliseringsmöjligheter.
Byggnadsregleringens avskaffande, vilket förefaller möjligt utan alltför
stora risker, skulle lätta trycket på både centrala och lokala myndigheter.
Prisregleringens successiva avveckling möjliggör avveckling av priskontrollnämnden,
hyresregleringens av hyresrådet. Avvecklingen av vissa
andra krisuppgifter möjliggör en begränsning av jordbruksnämndens
»krisavdelningar». De belopp som på detta sätt skulle kunna sparas äro
ingalunda oväsentliga.

Även om de rapporter och analyser konjunkturinstitutet sammanställer
äro både vägledande och intressanta borde detta instituts verksamhet
kunna begränsas.

Vad den militära förvaltningsapparaten angår torde inom 1949 års försvarsutredning
visst material av vikt för bedömandet av rationaliseringsmöjligheterna
hava sammanställts, vilket bör bliva föremål för ståndpunktstagande
från statsledningens sida. I detta sammanhang bör även
frågan om krigsmaterielverkets framtida ställning övervägas.

Att angiva ens ett ungefärligt mått på den sammanlagda summan av
alla de olika slag av bidrag, understöd, ersättningar och lån, som av staten
utlämnas till kommuner och andra samfälligheter, föreningar och organisationer
samt enskilda är omöjligt. Det rör sig emellertid säkerligen om miljardbelopp
årligen. För svensk rätt är det karakteristiskt att den innefattar
en rad institut till skydd för den enskildes rätt, för allas lika rätt att erhålla
de bidrag, vartill de äro författningsmässigt berättigade. Det är också väsentligt
att så är förhållandet. Det måste dock också framstå som angeläget
att statens rätt blir säkerställd, att det sörjes för att icke större belopp
utbetalas än som avsetts, att inga andra än verkligt berättigade er -

Statsutskottets utlåtande nr 205.

5

hålla stöd, att det allmänna återfår utlånade medel och att de villkor som
uppställts för lån eller bidrag också bliva uppfyllda. Uppenbart är det här
fråga om ett avvägningsproblem, där lämplighet, rimlig hänsyn och kostnader
för kontroll och övervakning få vägas mot statens intresse av att
ej större summor än nödvändigt åtgå för de avsedda ändamålen. I detta
sammanhang kan erinras om de förslag som framställts om samordning
av socialpolitiken samt på ett annat område om övergången till kreditgarantisystem
för bostadslån. Problemet i sina huvuddrag har mera utförligt
behandlats i motion nr 1: 114: 1943 om tillvaratagande av statens
rätt inom dess bidrags-, låne- och understödsverksamhet, till vilken motion
hänvisas. Här skall endast den meningen uttalas, att denna frågeställning
måste vara väsentlig i varje besparingsaktion samtidigt som det erinras
om att statens intresse härvidlag betyder skattebetalarnas.

Sambandet mellan växande statsutgifter och riskerna för en fortgående
penningvärdeförsämring anmäler sig också i detta sammanhang, varmed
ånyo kravet på återhållsamhet i nya utgifter får aktualitet. Läget för
ögonblicket och den närmaste framtiden torde kunna ges i påståendet att
nationalinkomsten utan störande ingrepp måste ges tid att växa ifatt statsutgifterna.
Vi måste nå en säkrare grund för de behövliga inkomsterna än
inflation och stigande skattetryck.

En förutsättningslös genomgång av redan nu utgående anslag skulle
emellertid säkerligen även den ge vissa besparingsmöjligheter på olika huvudtitlar.
Vi vilja sålunda endast erinra om de så kallade bostadssubventionerna,
där reduktioner förefalla möjliga utan allvarligare risker.

Över huvud taget är det angeläget att rensa bort så mycket som möjligt
av allmänna och mera permanenta subventioner ur budgeten. Med allmänna
subventioner syfta vi icke på bidrag som motiveras av socialpolitiska skäl
utan på subventioner som utgivas i syfte att dirigera prissättningen på olika
varor. Dylika subventioner äro samhällsekonomiskt snedvridande och
statsfinansiellt tyngande. De ge endast skenbara fördelar åt konsumenterna.
Subventionernas fortsatta avveckling måste emellertid ske i sådan
takt att nödvändiga prisjusteringar kunna genomföras utan häftiga förskjutningar
i efterfrågan, vilket tar tid. Det måste alltså bli fråga om en
successiv avveckling men framför allt om beslutsamt motstånd mot nya
bestående subventionsformer. Endast i den mån detta slag av statsutgifter
avse att undanröja tillfälliga övergångssvårigheter och redan vid sitt införande
äro kompletterade med en plan för avvecklingen böra de godtagas.

På framställning av 1949 års skatteutredning uppdrog Kungl. Maj:t på
sin tid åt direktören Tage Wärn att avgiva en översiktlig redogörelse för
de möjligheter till besparingar som enligt hans mening förefunnos. Riksdagen
bereddes sedan tillfälle att mera allmänt uttala sig rörande denna.
1 vissa hänseenden hava utredningsmannens förslag redan lett till resultat
men knappast i den utsträckning man väntat. Det skulle onekligen vara av
värde att som ett underlag för budgetbehandlingen erhålla en sammanfattande''
redogörelse från Kungl. Maj:t, dels över i vad mån utredningen resulterat
i åtgärder, dels i vad mån nya regeringsförslag i anledning av densamma
kunna förväntas. Utredningen är visserligen offentlig handling
men dels har sedan utredningen avgavs så lång tid förflutit att nya moment
tillkommit som endast kunna bedömas av dem som hava den administrativa
expertisen till sill förfogande, dels är det i främsta rummet regeringen

6

Statsutskottets utlåtande nr 205.

som kan äga den allmänna överblick konkreta förslag i ett komplicerat
sammanhang förutsätta. Därtill kommer den avgörande omständigheten
att nuvarande parlamentariska situation knappast ger möjlighet att vinna
tillfredsställande anslutning till konkreta förslag som icke äro beredda av
Kungl. Maj:t. I den mån utredningsmannens besparingsförslag i huvudsak
skulle medföra en övervältring på kommunerna eller andra samfälligheter
av utgifter, äro de ur allmän synpunkt knappast besparingar och sakna ur
här hävdade synpunkter större betydelse.

Som ovan framhållits är det väsentligt att engagera hela administrationen
och all dess expertis i besparingsarbetet. För att nå största möjliga
resultat utan skadeverkningar bör den speciella sakkunskap som finns
inom varje förvaltningsgren utnyttjas. I vissa länder har man sökt erhålla
denna effekt genom allmänna deklarationer. Även om det icke kan betvivlas
att sådana även i vårt land skulle vara till gagn böra måhända även
andra framgångsvägar prövas. Det gäller icke minst att fasthålla synpunkten
att arbetsuppgifternas omfång skall begränsas.

Det borde därför vara möjligt att — med nödvändiga undantag — ålägga
centrala ämbetsverk och myndigheter att anvisa utvägar till ordnande av
den verksamhet, för vilken vederbörande svarar, under förutsättning av
ett med bestämd procentsats begränsat anslag räknat i fast penningvärde.
Med den överblick över förvaltningen som bör finnas inom Kungl. Maj:ts
kansli bör det vara möjligt att bestämma besparingsprocenten för varje
särskild förvaltningsgren. På så sätt skulle det bliva möjligt för de i sista
hand avgörande instanserna att på varje särskilt förvaltningsområde mot
varandra väga fördelarna av besparingarna och nackdelarna av begränsningarna.

Undantagen från besparingsregeln böra av naturliga skäl vara så få
som möjligt. Försvarsutgifterna äro i den mån de bestämma försvarets
slagkraft principiellt sett av annan art än övriga utgifter. Deras nivå beror
i hög grad på det internationella lägets utveckling, över detta ha vi här i
landet intet bestämmande inflytande. Barnbidragen äro att anse som i huvudsak
en form av skattelindring åt barnfamiljerna. Vad folkpensionerna
angår föreligga särskilda mänskliga och andra hänsyn. En begränsning av
dessa skulle i betydande utsträckning endast medföra en övervältring av
utgifter på kommunerna. Kostnaderna för den ofrånkomliga upprustningen
av vårt vägväsende bestridas av särskilda inkomster, vilka varken ingå eller
böra ingå bland »statsinkomsterna» i mera allmän bemärkelse.

Dessa undantag från den allmänna besparingsnormen begränsa naturligtvis
i hög grad området för besparingarna — måhända till hälften av
statsutgifternas totalsumma. Den skisserade normen bör emellertid trots
detta kunna ge icke oväsentliga resultat och dessutom vara en första utgångspunkt
för fortsatta ansträngningar i samma riktning.

Att i siffror angiva den omedelbara effekten av en sparsamhetspolitik
efter ovan angivna huvudlinjer är icke utan omfattande utredningsarbete
möjligt. Klart är emellertid att redan för nästa budgetår vissa resultat
skulle kunna ernås men att det mest betydande genomslaget skulle komma
först budgetåret därefter.

över motionerna ha arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, konjunkturinstitutet, statens sakrevision,

Statsutskottets utlåtande nr 205.

7

statens organisationsnämnd och lantbruksstyrelsen avgivit yttranden, varjämte
Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige och Kooperativa
förbundet begagnat sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionerna.
Samtliga ifrågavarande yttranden bifogas detta utlåtande (Bil.
A—K).

Utskottet. I vad de väckta motionerna tager sikte på begränsningar av de
statliga arbetsuppgifterna anser sig utskottet i likhet med flera av de hörda
myndigheterna främst böra peka på den verksamhet syftande till förenklingar
och besparingar inom den statliga förvaltningsapparaten, som
sedan flera år utövas av, bland andra, statens sakrevision och statens organisationsnämnd
samt, i viss utsträckning, av och inom verken själva. Att
besparingsarbetet — om vars önskvärdhet i och för sig några delade meningar
inte torde råda — i princip måste inriktas på åtgärder, som kan
förverkligas inom ramen för de olika organens nuvarande arbetsuppgifter,
ligger i sakens natur. Även om de resultat, som redan nåtts på denna väg,
inte bör underskattas, är det utskottets övertygelse, att de fortsatta rationaliseringssträvandena
kan -— utan uppgivande av de stora målsättningarna
— leda till ytterligare icke oväsentliga förenklingar och inskränkningar
inom åtskilliga verksamhetsområden. I vilken omfattning och med vilken
styrka besparingsarbetet bör bedrivas är naturligtvis ytterst en avvägningsfråga,
men utskottet kan för sin del icke anse, att underlag finnes för så
långt gående ingripanden, som innefattas i motionerna på förevarande
punkt. Denna sin uppfattning finner utskottet ytterligare bestyrkt genom
den allsidiga belysning, som i remissvaren ägnats de nu berörda spörsmålen.

Erfarenhetsmässigt och på de skäl i övrigt, som framkommit i flera av
de hörda myndigheternas yttranden, kan utskottet inte heller understödja
tanken på en generell besparingsnorm som utgångspunkt för vidtagande
av begränsningar i statsverksamheten.

Vad angår de i motionerna framförda önskemålen om ett mera effektivt
tillvaratagande av det allmännas rätt inom statens bidrags-, understöds- och
låneverksamhet samt om en översyn av de avgifter statsverket upptager för
särskilda tjänster får utskottet, med hänvisning särskilt till vad statens
sakrevision härutinnan anfört, som sin mening uttala, att några åtgärder
i av motionärerna antydd riktning icke synes påkallade.

Beträffande slutligen den i motionerna berörda frågan om formerna för
avvecklingen av de allmänna prissubventionerna instämmer utskottet i
statskontorets uttalande, att dessa inte gärna kan göras till föremål för
någon allmän reglering utan torde få övervägas i samband med de särskilda
subventionernas avveckling.

Det må i detta sammanhang tilläggas, att ett avskaffande av nu tillämpade
regleringar av olika slag, t. ex. byggnadsreglering och priskontroll,

8

Statsutskottets utlåtande nr 205.

när så kan ske, givetvis kommer att automatiskt medföra betydande utgiftsminskningar.

Sammanfattningsvis får utskottet uttala, att några omedelbara åtgärder
från riksdagens sida icke synes utskottet påkallade i anledning av de
väckta motionerna.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:246 och 11:433 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Pålsson,
Näsström, Bergh, Hesselbom, Lodenius, Ragnar Persson, Axel Andersson
och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm,
Rubbestad, Åkerström, Thapper, Widén, Birke, Wedén, Svensson i
Alingsås och Nihlfors.

Reservationer.

1) av fröken Andersson, herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lvdelse:

»Utskottet anser det angeläget och med hänsyn till den rådande statsfinansiella
situationen direkt påkallat att bestämt understryka den i de
behandlade motionerna och i vissa remissyttranden över desamma hävdade
ståndpunkten att en begränsning av de statliga utgifterna är en
ofrånkomlig nödvändighet. De statliga utgifterna taga i vårt land en så
betydande del av den samlade nationalinkomsten i anspråk, att det icke
utan bestående skadeverkningar torde vara möjligt att öka densamma.
Under senare år har dock den ständiga stegringen i statsutgifterna i viss
mån kunnat kompenseras genom en samtidig, förhållandevis stark ökning
av nationalinkomsten. Att denna senare under alla förhållanden kommer
att fortsätta kan icke utan vidare antagas.

Av avgörande vikt för utgiftsutvecklingen under de närmaste åren är

Statsutskottets utlåtande nr 205.

9

den s. k. automatiska utgiftsökningen samt det förhållandet att inflationen,
som i sitt tidigare skede måhända främst märkts på inkomstsidan, med
ökad styrka framträder som kostnad även för det allmänna. Dessutom
torde det vara bekant dels att ej obetydliga ökningar av försvarsutgifterna
komma att aktualiseras inom den närmaste framtiden, dels att nya åtgärder
av socialpolitisk natur förberedas, vilka torde komma att medföra
betydande statsutgifter. Samtidigt kvarstår behovet att statsfinansiellt möjliggöra
en fullt ut genomförd reform av den direkta beskattningen.

Uskottet finner det således i nuvarande situation särskilt väsentligt att
största möjliga eftertryck gives åt alla försök att begränsa de statliga utgifterna
och fäster därvid vikt vid att en omedelbar planering för utgiftssänkningar
påbörjas. Erfarenheten visar nämligen att det tar tid innan
mera omfattande besparingsaktioner hinna mogna ut i konkreta resultat.

I ett flertal remissyttranden har framhållits, att verkligt betydande besparingar
ur statens synpunkt endast kunna ernås genom en på olika
områden ändrad målsättning för den statliga verksamheten. Detta förutsätter
emellertid »politiska avväganden» som ämbetsverk eller underlydande
styrelser icke anse sig berättigade att göra eller närmare diskutera.
Detta förhållande har starkt understrukits i de här behandlade motionerna.
För utskottet framstår detta som ett faktum, i anledning av vilket
utskottet anser det nödvändigt att framhålla vikten av att sådana nya avvägningar
snarast komma till stånd. Utskottet finner det alltså vara ett
villkor för att den allmänna viljan att minska statens utgifter skall ge
praktiska resultat, att riksdag och regering ompröva målsättningen inom
betydande delar av den statliga verksamheten, och hänvisar i detta sammanhang
till de exemplifikationer, som givits i motionerna. Så som den
statliga verksamheten utvecklats under senare decennier är det emellertid
icke möjligt för riksdagen eller dess utskott eller för enskilda ledamöter
av riksdagen att härvidlag taga konkreta initiativ. Detta torde helt få
ankomma på Kungl. Maj:t. Vad riksdagen kan göra är att principiellt
uttala sin önskan om omprövningar av ifrågasatt slag och att begära förslag
härutinnan.

Motionärerna hava i särskild grad fäst uppmärksamheten vid de statliga
subventioner, som icke kunna direkt socialpolitiskt motiveras. Det är enligt
utskottets mening angeläget att en omprövning av dessa snarast kommer
till stånd och att den kan ske efter en på förhand uppgjord plan. Att så
sker är av betydelse icke minst med hänsyn till avtalsrörelserna på arbetsmarknaden.

Även om utskottet således finner att de stora resultaten endast kunna
nås efter nya politiska bedömningar, anser det att ett fortgående besparingsarbete
inom den givna ramen också bör kunna leda till ej obetydliga

10

Statsutskottets utlåtande nr 205.

begränsningar i de nödvändiga anslagen. Det inom förvaltningarna kontinuerligt
pågående besparingsarbetet skall icke underskattas, antingen
det planeras och ledes inom de särskilda förvaltningarna eller med hjälp
av de två speciella organ som för dessa ändamål stå till förfogande. I rådande
läge måste emellertid särskilt eftertryck läggas vid besparingsansträngningarna,
varför utskottet finner det lämpligt att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär dels konkreta förslag, dels att de olika förvaltningarna
ännu en gång göras uppmärksamma på nödvändigheten att begränsa utgifterna.
Vad särskilt de i motionerna berörda ämbetsverk angår, vilka
enligt motionärernas uppfattning borde underkastas speciell granskning,
känner sig utskottet icke övertygat av de i remisserna framförda erinringarna.
Att dessa institutioner liksom andra inom statsförvaltningen utföra
ett nyttigt och önskvärt arbete kan icke betvivlas. Frågeställningen är
emellertid dels huruvida den valda organisationsformen är den enda möjliga,
dels huruvida det utförda arbetet med hänsyn till den statsfinansiella
situationen är ofrånkomligt. Två omständigheter äro enligt utskottets mening
härvidlag av betydelse. Samtliga de nya ämbetsverken äro utbrytningar ur
tidigare existerande. Frågan är då huruvida dessa begränsningar medfört
de minskningar i anslagskraven från de tidigare existerande verken, som
planmässigt skulle ha kommit till stånd. Dessutom förefalla de vid ämbetsverkens
tillkomst uppgjorda kalkylerna icke att hava hållit. Utgifterna
ha blivit större än de beräknade.

Tanken att låta verken inom en av Kungl. Maj:t fastställd sänkt kostnadsram
uppgöra förslag till sin verksamhet förefaller utskottet möjlig att
genomföra under förutsättning att Kungl. Maj:t vid fastställande av denna
ram tar hänsyn till de för varje verk speciella omständigheter, som för en
bedömning av ifrågavarande art kunna anses väsentliga.

Utskottet har av inkomna remisser funnit att ansträngningar redan
gjorts i syfte att bevaka Kungl. Maj ds rätt vid den omfattande statliga
bidrags- och låneverksamheten men kan icke frigöra sig från föreställningen
att på detta område ytterligare skulle stå att vinna genom en rationell
översyn. Samma omdöme gäller den i motionerna framförda tanken
om en översyn av de avgifter statsverket uttagit för särskilda tjänster.

Utskottet finner icke tillsättandet av någon särskild besparingsberedning
nödvändigt utan anser att Kungl. Majd bör efter de huvudlinjer som riksdagen
uppdrager kunna direkt genomföra eller föreslå de behövliga åtgärderna.
Av vikt är emellertid att detta besparingsarbete omedelbart kommer
i gång.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må med bifall till motionerna I: 246 och
II: 433 i skrivelse till Kungl. Majd anhålla, att Kungl. Majd
måtte

Statsutskottets utlåtande nr 205.

11

a) framlägga en plan för de begränsningar av arbetsuppgifterna,
som äro möjliga inom statsförvaltningen, särskilt
inom verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen, priskontrollnämnden,
statens hyresråd, jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet
samt krigsmaterielverket — med underställda organ i den
mån sådana förekomma — ävensom lantbruksnämnderna
liksom en plan för de organisatoriska förenklingar detta
gör möjligt;

b) överväga i vad mån det allmännas rätt må kunna
på ett effektivare sätt än hittills tillvaratagas inom statens
bidrags-, understöds- och låneverksamhet;

c) företaga en översyn av de avgifter statsverket upptager
för särskilda tjänster, varmed ej avses de affärsdrivande
verkens taxor, i syfte att statsverkets kostnader skola
täckas samt framlägga de förslag detta kan föranleda;

d) framlägga förslag om fortsatt avveckling av allmänna
prissubventioner i sådan takt att nödvändiga prisjusteringar
kunna ske utan häftiga förskjutningar i efterfrågan;

e) efter hörande av vederbörande myndigheter framlägga
de förslag till begränsningar i den statliga verksamheten,
vilka visat sig lämpliga med utgångspunkt i en generell
besparingsnorm med för varje förvaltningsgren angiven
riktpunkt.»

2) av herrar Söderquist, Malmborg i Skövde, Widén och Wedén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»I vad de väckta motionerna tager sikte på begränsningar av de statliga
arbetsuppgifterna anser sig utskottet i likhet med flera av de hörda myndigheterna
främst böra peka på den verksamhet syftande till förenklingar
och besparingar inom den statliga förvaltningsapparaten, som sedan flera
år utövas av, bland andra, statens sakrevision och statens organisationsnämnd
samt, i viss utsträckning, av och inom verken själva. Att besparingsarbetet
■— om vars önskvärdhet i och för sig några delade meningar inte
torde råda -— i princip måste inriktas på åtgärder, som kan förverkligas
inom ramen för de olika organens nuvarande arbetsuppgifter, ligger i sakens
natur. Även om de resultat, som redan nåtts på denna väg, inte bör
underskattas, är det utskottets övertygelse, att de fortsatta rationaliseringssträvandena
kan — utan uppgivande av de stora målsättningarna — leda
till ytterligare icke oväsentliga förenklingar och inskränkningar inom åtskilliga
verksamhetsområden.

12

Statsutskottets utlåtande nr 205.

I den utsträckning, som begränsningar av den statliga verksamheten och
besparingar kan och bör drivas utöver den ram, inom vilken t. ex. statens
organisationsnämnd och statens sakrevision har att verka, beror detta, som
många remissinstanser påpekat och även motionärerna synes inse, på i vad
mån ändringar i målsättningarna och i de av inksdagen godkända arbetsuppgifterna
för vederbörande statliga verk och förvaltningar i dagens läge
är betingade. Utskottet kan väl förstå den i motionerna uttryckta uppfattningen,
att närmare utformade förslag i dessa avseenden icke kan framläggas
av enskilda motionärer utan tillgång till den statliga administrativa
apparaten. Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning, att konkreta
exemplifikationer liksom en allmän målsättning beträffande de olika
berörda områdena av förslagsställarna bör framläggas men finner att sådana
målsättningar och exemplifikationer i stort sett saknas i de förevarande
motionerna.

Motionärerna har visserligen uttalat, att besparingar inom statsförvaltningen
skulle vara möjliga t. ex. i samband med avveckling av byggnadsregleringen,
prisregleringen och hyresregleringen samt inskränkningar i
konjunkturinstitutets verksamhet och av bostadssubventionerna.

I detta sammanhang vill utskottet först uttala, att ett successivt avskaffande
av t. ex. byggnadsregleringen och väsentliga reduktioner av priskontrollapparaten,
som den inträffade konjunkturomsvängningen nu ger
ökade möjligheter till, givetvis bör medföra betydande utgiftsminskningar.

Hyresregleringen och bostadssubventionerna har nyligen under vårriksdagen
varit föremål för riksdagens ställningstagande och deras framtida
utformning behandlas av särskilda utredningar. Konkreta förslag i dessa
avseenden — sådana finnes icke i förevarande motioner — kommer alltså
att föreligga inom kort. Till dessa får således riksdagen mycket snart tillfälle
att taga ställning.

Därefter vill utskottet framhålla, att, då motionärerna i övrigt avstått
från att precisera några aktuella allmänna målsättningar ägnade att möjliggöra
väsentliga begränsningar inom av dem nämnda områden av den
statliga verksamheten, ett närmare ställningstagande från dess sida icke är
möjligt, förrän förslag till sådana målsättningar föreligger. Utskottet anser
dock, med anledning av tungt vägande remissyttranden, påkallat uttala,
att motionärernas önskemål om en inskränkning av konjunkturinstitutets
verksamhet saknar fog.

Motionärerna har vidare uppräknat en rad ämbetsverk och andra institutioner,
inom vilka besparingar i första hand borde kunna ske. Någon
närmare motivering, varför just dessa utvalts, ges emellertid inte, ej heller
exemplifieras i vilka särskilda grenar av respektive ämbetsverks och institutioners
verksamhet besparingar skulle sättas in.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

13

Utskottet, som helt delar motionärernas intresse för besparingar och
effektivitet inom statsförvaltningen, ser således ingen möjlighet att på i
motionerna angivna grunder förorda en hänvändelse till Kungl. Maj:t. Med
anledning av att krigsmaterielverkets organisation varit föremål för ingående
utredning har riksdagen redan tidigare anhållit, att Kungl. Maj:t i
detta avseende skall framlägga förslag, senast för nästa års riksdag. Den större
frågan om högre effektivitet inom statsförvaltningen i allmänhet aktualiserar
1949 års rationaliseringsutrednings förslag till sammanslagning av
statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden. Utskottet förutsätter
även, att Kungl. Maj:t ånyo tar upp detta spörsmål till prövning.

Erfarenhetsmässigt och på de skäl i övrigt, som framkommit i flera av
de hörda myndigheternas yttranden, kan utskottet inte heller understödja
tanken på en generell besparingsnorm som utgångspunkt för vidtagande
av begränsningar i statsverksamheten.

Vad angår de i motionerna framförda önskemålen om ett mera effektivt
tillvaratagande av det allmännas rätt inom statens bidrags-, understöds- och
låneverksamhet samt om en översyn av de avgifter statsverket upptager
för särskilda tjänster utgår utskottet, under hänsyn till vad statens sakrevision
anfört, ifrån att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer dessa
angelägenheter.

Beträffande slutligen den i motionerna berörda frågan om formerna för
avvecklingen av de allmänna prissubventionema instämmer utskottet i
statskontorets uttalande, att dessa icke gärna kan göras till föremål för
någon gemensam och allmän avvecklingsplan utan deras avveckling torde
få övervägas inom varje subventionsområde för sig.

Utskottet hemställer,»

3) av herrar Pålsson, Lodenius, Svensson i Grönvik och Rubbestad.

4) av herr Wallentheim.

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga A.

Genom remiss den 27 februari 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen
avgiva yttrande över inom riksdagen väckta likalydande
motioner I: 246 och II: 433 om begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte m. m. Med anledning härav får styrelsen
anföra följande.

1 motionerna framhålles bland annat arbetsmarknadsstyrelsen och dess
underlydande organ såsom exempel på sådana statliga verk och styrelser,
vilka borde bli föremål för omedelbar granskning, syftande till avveckling
snarast möjligt av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar. Enligt
motionärerna finnas inom styrelsen arbetsuppgifter, vilka, även om de

Arbetsmarknadsstyrelsen, yttrande över motionerna 1:246 och 11:433 om begränsning
av de statliga arbetsuppgifterna.

14

Statsutskottets utlåtande nr 205.

kunna betraktas som i och för sig viktiga, dock ej äro ofrånkomliga. På
det lokala planet anse motionärerna, att samma omdöme kan fällas om
viss del av den verksamhet, som bedrives av de offentliga arbetsförmedlingarna.
Motionärerna precisera icke, vilka arbetsuppgifter som åsyftas.

Den av motionärerna föreslagna granskningen bar redan verkställts inom
arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde. 1950 års arbetsförmedlingsutredning
har nämligen bland annat haft till uppgift att undersöka, huruvida
inskränkning eller förenkling i något hänseende av arbetsförmedlingens
verksamhet kan anses försvarlig ur allmänna arbetsmarknadspolitiska
synpunkter, översynen avsåg icke bara arbetsförmedlingen utan
även arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen har numera avslutat sitt arbete.
Dess förslag beträffande den offentliga arbetsförmedlingens organisation
voro föremål för behandling av 1951 års riksdag, och förslagen
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens organisation behandlas av innevarande
års riksdag. Härutöver kan nämnas att en tämligen omfattande organisationsundersökning
pabörjats inom verket. Den utföres av statens organisationsnämnd.

Arbetsmarknadsverket har såsom framgår av ovanstående under senare
år varit föremål^ för grundlig översyn. Arbetets ytterligare effektivisering
kommer att ingående studeras vid den nu planerade organisationsundersökningen.
De i motionerna framförda synpunkterna äro följaktligen redan
beaktade vid arbetsmarknadsstyrelsen och dess underlydande organ.

frågan om byggnadsregleringen behandlas av riksdagen i anledning av
proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete. En redogörelse för läget på byggnadsmarknaden
lämnas i ifrågavarande proposition.

I anledning av den föreslagna översynen av de avgifter statsverket upptager
för särskilda tjänster kan erinras om att Sverige genom ratificering
av den vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
1948 antagna konventionen angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation förbundit sig att upprätthålla en offentlig avgiftsfri arbetsförmedling.

Motionärerna föreslå även, att Kungl. Maj:t måtte överväga i vad mån
det allmännas rätt må kunna på ett effektivare sätt än hittills tillvaratagas
inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet. I anledning härav
kan nämnas att 19ol års utredning om arbetslöshetsförsäkringen bland
annat har till uppgift att granska statsbidragsgrunderna för de erkända
arbetslöshetskassorna ur statsfinansiell synpunkt. Enligt direktiven för utredningen
bör densamma bedrivas med skyndsamhet, så att dess förslår
om möjligt kunna föreläggas 1953 års riksdag.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen
Curtman, ledamöterna Västberg, Andersson, Adamsson, Saemund och Norrman
samt ersättarna G. Larsson och Jönsson. Ärendet har föredragits av
tjf förste byråsekreteraren Petersson.

Stockholm den 28 mars 1952.

Gust. Vahlberg.

Bertil Johansson.

_ Olof Petersson.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

15

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

I anledning av Kungl. Maj ds remiss den 27 februari 1952 har bostadsstyrelsen
att avgiva yttrande över två likalydande motioner väckta, den
ena (I: 246) inom första kammaren av herr Nordenson m. fl. och den andra
(II: 433) inom andra kammaren av herr Hjalmarson in. fl. De av motionärerna
framställda förslagen avse i huvudsak att åstadkomma besparingar
genom en begränsning av de statliga arbetsuppgifterna, särskilt inom verksamhetsområdena
för vissa myndigheter, bland dem bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna.

Styrelsens och nämndernas långivning har till huvudsaklig uppgift att
stödja produktionen av goda bostäder och bereda densamma sådana ekonomiska
villkor, att de blivande årliga bostadskostnaderna kunna hållas
vid en rimlig nivå. För detta ändamål utlämnas såväl räntebärande som
icke räntebärande lån.

Det huvudsakliga syftet med bidragsgivningen kan sägas vara att skapa
möjligheter för barnfostrande familjer med begränsade inkomster att erhålla
den större och bekvämare lägenhet som barnantalet motiverar.

Vid sidan av dessa två huvudsakliga uppgifter, långivningen och bidragsgivningen,
har bostadsstyrelsen och i viss mån även länsbostadsnämnderna
en del särskilda uppgifter, av vilka må nämnas den statistik som föres på
styrelsens planeringsbyrå och de utredningar som där förekomma i syfte
att skapa möjligheter att följa utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaderna,
att bedöma resultatet av statens bostadspolitiska åtgärder, att
möjliggöra en planläggning på de särskilda orterna av bostadsförsörjningen
och att överhuvud taget frambringa material till ledning för statens och
kommunernas bostadspolitiska verksamhet. En annan sådan särskild uppgift
av tillräcklig betydelse för att böra nämnas i detta sammanhang är
den som omhänderhaves av styrelsens byrå för teknisk-ekonomiska utredningar.
Den innebär att dels följa utvecklingen av byggnadskostnader och
underhållskostnader och dels söka motverka byggnadskostnadsstegringen
genom att undersöka och sprida kännedom om billigare material och materialbesparande
konstruktioner och arbetsmetoder, vilken arbetsuppgift icke
utföres inom någon annan institution. En del av denna verksamhet kan
med fördel överflyttas till ett byggnadstekniskt forskningsinstitut, sedan
ett sådant blivit inrättat. Byrån för teknisk-ekonomiska utredningar är
emellertid under nuvarande förhållanden underförsörjd med arbetskraft,
om tillräcklig hänsyn tages till storleken av de besparingar för bostadsbyggandet
i dess helhet som stå att vinna genom detta slags insatser.

Om båda de nu nämnda, särskilda uppgifterna gäller, att de icke böra
nedläggas eller väsentligt inskränkas, så länge långivningen består — till
en del skulle de behövas, även om den direkta stödverksamheten upphörde
— och motionärernas huvudfråga är alltså, för den bostadspolitiska
verksamhetens del, om långivningen och bidragsverksamheten kunna inskränkas.

Bostadsstyrelsen, angående väckta motioner om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång.

16

Statsutskottets utlåtande nr 205.

I denna huvudfråga får styrelsen hänvisa till det arbete, som bedrives
av 1951 års bostadsutredning. Avsikten är, att bostadspolitikens mål och
medel skola tagas under omprövning av statsmakterna, sedan kommittén
avslutat sitt arbete, vilket nu bedrives med största skyndsamhet. En sådan
översyn som den motionärerna efterlyser kan alltså sägas redan vara påbörjad,
såvitt avser bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter-
Det må erinras om att till utredningens uppdrag hör bedömningen
av frågan, om statens stöd åt bostadsbyggandet skall lämnas i form
av kreditgaranti i stället för lån.

Summan av de anslag till avlöningar och omkostnader för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna, som riksdagen anvisat för budgetåret
1952/53, uppgår till i runt tal 6 000 000 kronor. Detta belopp utgör 0,4 procent
av de av dessa myndigheter förvaltade räntebärande lån, som beräknas
komma att utestå vid budgetårets ingång, eller 1,7 procent av summan
av de räntebärande och räntefria lån, som beräknas bliva utbetalade under
innevarande budgetår. Möjligheterna att begränsa administrationen utan
minskning av arbetsuppgifterna ha ingående uppmärksammats i anslutning
till organisationsnämndens i november 1950 avslutade genomgång
av arbetsrutinerna bos bostadsstyrelsen och vissa länsbostadsnämnder. De
utredningar och överväganden som förekommit ha givit vid handen, att
den fortsatta rationalisering som bör bedrivas numera icke kan leda till
ytterligare besparingar av större format.

Motionärerna ha även hemställt om övervägande av i vad mån det allmännas
rätt må kunna på ett effektivare sätt än hittills tillvaratagas inom
statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet. Till den del det här icke
är fråga om uppgifter, som böra ankomma på en i förhållande till själva
verksamheten fristående revision, torde redogöraransvaret i regel vara en
tillräcklig sporre för myndigheterna att ha omsorg om, exempelvis, att icke
större belopp utbetalas än som avses i de bestämmelser, som gälla för verksamheten.
Emellertid äro ofta myndigheternas beslut beroende av förhållanden,
som icke kunna beaktas vid en revision, exempelvis riktigheten
av de uppgifter, på vilka besluten grundas; för bostadsstyrelsens del gäller
det bland annat de kommunala förmedlingsorganens intyg och besiktningsinstrument,
vilkas vederhäftighet då och då bör underkastas en viss stickprovsgranskning.
Att utvidga kontrollen utöver vad styrelsen beräknar i
sina framställningar om anslag för verksamheten skulle möjligen ge tillräckligt
utbyte för att kunna anses påkallat. Detta är en avvägningsfråga,
och det kan ifrågasättas, huruvida bedömningen av densamma kan vinna
på att den prövas av en utredning, som avser hela den statliga låne- och
bidragsverksamheten över huvud.

Ett mera betydande utbyte skulle erhållas genom en vidgad konsultationsverksamhet
i samband med granskningen av projekterade byggnadsföretag,
vare sig syftet i det enskilda fallet skulle vara att utvinna större
bostadsvärde inom en given kostnadsram eller att nedbringa byggnadskostnaderna
utan försämring av bostadsvärdet. I bostadsstyrelsens verksamhet
är det förhållandevis bättre sörjt för kontrollen över att utbetalningarna
äro författningsenliga och att villkoren för lån och bidrag uppfyllas än
tillsynen över att lånemedlen i de särskilda fallen komma till en nytta,
som svarar mot deras storlek och riskläge.

Sammanfattningsvis vill styrelsen uttala, att frågan om en begränsning

Statsutskottets utlåtande nr 205.

17

av styrelsens och länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter helt beror på den
statliga bostadspolitikens mål och medel, vilka nu äro under omprövning,
och att utan förändring av arbetsuppgifterna en nämnvärd besparing av
statens utgifter till förbättrande av bostadsförhållandena endast kan vinnas
genom förstärkning av administrationen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna herrar Bernhard Fant, Eriksson, fru Lewén-Eliasson och
herr Hansson, byråcheferna Bergman, föredragande, och Strokirk, chefen
för sociala sektionen Persson samt t. f. byråcheferna Grefelt och Gun
Sjödin.

Stockholm den 21 april 1952.

Alf Johansson.

Erik Bergman.

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga C.

Genom remiss den 27 februari 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
att avgiva och till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
två inom riksdagen väckta likalydande motioner 1:246 och 11:433 om en
begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte
m. m. I anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

Statskontoret vill till en början framhålla, att enighet i princip torde
råda därom, att åtgärder, så långt detta är möjligt, böra vidtagas i syfte
att begränsa statsutgifterna. Erinras må sålunda, att en systematisk genomgång
av statsbudgeten under åren 1941—43 verkställdes av den då tillkallade
besparingsberedningen. Genom statsmakternas beslut år 1943 om
inrättandet av statens sakrevision och statens organisationsnämnd hava
vidare särskilda organ tillkommit med uppgift att ur allmänt ekonomiska
synpunkter granska statlig och statsunderstödd verksamhet, respektive att
utföra organisationsundersökningar inom den statliga förvaltningen. Frågan
om en effektivisering av den statliga rationaliseringsverksamlieten har
därefter varit föremål för utredning av särskilda sakkunniga (1949 års
rationaliseringsutredning). Slutligen har 1950 års besparingsutredning framlagt
förslag till besparingar på olika områden av den statliga verksamheten.

Såsom i motionerna framhållits, torde några nedskärningar över huvud
taget icke böra övervägas beträffande sådana statsutgifter, som avse försvaret,
barnbidragen, folkpensionerna och vägväsendet. Förutom anslagen
för dessa ändamål, vilka sammanlagt motsvara omkring hälften av statsverkets
årliga utgifter, lära emellertid även åtskilliga andra anslag få anses
ligga utanför området för praktiskt möjliga besparingar, exempelvis anslagen
för civilförsvaret och det statliga pensionsväsendet. Utrymmet för

Statskontoret, ang. motionerna 1:246 och 11:433 om begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte m. m.

2 B i haag till riksdagens protokoll 1952. 6 sand. Nr 205.

18

Statsutskottets utlåtande nr 205.

en reducering av statsutgifterna torde därför få anses vara jämförelsevis
begränsat. Detta förhållande får dock självfallet icke minska kravet på
ett tillvaratagande av alla möjligheter till besparingar och rationaliseringar.

Vad härefter angår de i motionerna antydda möjligheterna till en begränsning
av den statliga organisationsapparaten genom reformering av
vissa verk och styrelser samt avveckling av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar,
vill statskontoret uttala, att en dylik begränsning mestadels
måste förutsätta en radikal omläggning av den statliga verksamheten på
ifrågavarande områden. Därest de statliga åtgärderna i fråga om bostadspolitiken,
hyresmarknaden och jordbrukets rationalisering upphörde, skulle
givetvis såväl bostadsstyrelsen som hyresrådet och lantbruksnämnderna
kunna avvecklas. I anslutning härtill må framhållas, att vid inrättandet av
de i motionerna åsyftade organen (sammanlagt 12), vilka i allmänhet tillkommit
under senare år och icke i något fall före år 1939, motsättningar
i principiellt hänseende icke förelågo i riksdagen utom beträffande bostadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, fiskeristyrelsen och lantbruksnämnderna.
Vad särskilt konjunkturinstitutet angår, lär det med fog kunna
ifrågasättas, om icke en inskränkning av dess verksamhet direkt skulle
motverka strävandena att få till stånd en skälig avvägning av statsutgifterna.
Vidare må här erinras, att frågan om avveckling av skogsstyrelsen
varit föremål för riksdagens prövning såväl år 1948 som 1950, därvid
motionsvis framförda förslag i ämnet icke vunno bifall (se jordbr.-utsk. uti.
1948:1 p. 93 och 1950:56). Spörsmålet om krigsmaterielverkets framtida
ställning har slutligen övervägts av 1946 års militära förvaltningsutredning
i dess betänkande angående försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning
(SOU 1950:36 och 37). Detta betänkande har ännu icke föranlett
något slutligt ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida. Härutöver
vill statskontoret framhålla, att det icke kan anses uteslutet, att erfarenheterna
från nyinrättade myndigheters tre eller fyra första verksamhetsår
kunna giva anledning till en närmare prövning av möjligheterna till rationalisering.
I detta sammanhang må jämväl erinras, att principbeslut i organisationsfrågor
icke böra fattas, utan tillgång till detaljerade kostnadsberäkningar.
I avsaknad av dylika beräkningar motsatte sig också statskontoret
i utlåtande den 28 november 1948 angående förslag till riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling ett principbeslut om införande av
nioårig skolplikt.

Såsom i motionerna erinrats, har frågan i vad mån det allmännas rätt
skulle kunna på ett effektivare sätt än hittills tillvaratagas inom statens
bidrags-, understöds- och låneverksamhet varit föremål för övervägande
vid 1943 års riksdag. En i ämnet väckt motion (I: 114) föranledde därvid
icke någon åtgärd från riksdagens sida. I sitt utlåtande över motionen uttalade
statsutskottet bl. a., att utskottet förutsatte, att de myndigheter, som
handlade och kontrollerade ifrågavarande verksamhetsgrenar, själva skulle
taga initiativ till åstadkommande av de förbättringar, som kunde anses erforderliga,
samt att den blivande sakrevisionen kunde förutsättas komma
att följa verksamheten (statsutsk. uti. 1943:203).

Enligt sin instruktion har statens sakrevision att tillse, att skäligt vederlag
erhålles för av staten tillhandahållna prestationer. De avgifter, som
statsverket upptager för utförda tjänster, äro sålunda underkastade fortlöpande
granskning från sakrevisionens sida. Att företaga en särskild över -

Statsutskottets utlåtande nr 205.

19

syn av ifrågavarande avgifter synes därför icke påkallat. Framhållas må
för övrigt, att enligt statsmakternas beslut avgifterna understundom bestämts
till belopp, som innebära subvention i betydande omfattning (se
exempelvis beträffande lantmäteriförrättningar jordbr.-utsk. uti. 1950: 30).

Beträffande formerna för avvecklingen av de allmänna prissubventionerna
vill statskontoret endast erinra, att dessa knappast kunna göras till
föremål för någon allmän reglering utan torde få övervägas i samband
med de särskilda subventionernas avveckling.

Vad angår möjligheterna till begränsningar i den statliga verksamheten
med utgångspunkt från någon generell besparmgsnorm må erinras om den
reducering av anslagsposterna till icke-ordinarie personal, som beslöts av
1951 års riksdag. Erfarenheterna härav torde emellertid ännu icke kunna
skönjas. Det lärer likväl ligga i sakens natur, att en dylik anslagsminskning
i och för sig är ägnad att framtvinga önskvärda rationaliseringar.
Generella anslagsreduceringar, som ej förbindas med en minskning av
arbetsuppgifterna, kunna dock uppenbarligen icke vidtagas med alltför
korta tidsmellanrum.

I likhet med motionärerna anser statskontoret, att genom statsutgifternas
starka stegring efter kriget, nationalinkomstens fortskridande ökning blivit
förhandsdiskonterad. Intill dess en ur allmänna synpunkter godtagbar relation
mellan statsutgifterna och nationalinkomsten åvägabragts, måste
därför enligt ämbetsverkets mening sträng återhållsamhet beträffande nya
utgiftsändamål iakttagas. Vid den granskning av myndigheternas anslagsäskanden,
som ingår som ett betydelsefullt led i statskontorets allmänna
verksamhet, har ämbetsverket städse funnit angeläget att avråda från utgiftsökningar
av icke strängt nödvändig art. Statskontoret håller också före,
att en restriktiv politik med avseende å nya uppgifter för statsförvaltningen
eller vidgad bidragsverksamhet är av avgörande betydelse ur statsfinansiell
synpunkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får statskontoret som sin mening
uttala, att några omedelbara åtgärder från riksdagens sida icke torde
böra vidtagas i anledning av förevarande motioner.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, Lindbergson, Jerdenius och Kull samt t. f. statskommissarien
Lundh.

Stockholm den 6 mars 1952.

Wilhelm Björck.

Curt Werner.

/ M. Franzén.

20

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga D.

Sedan riksräkenskapsverket genom Kungl. Maj ds remiss den 27 februari
1952 anmodats att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
inom riksdagen väckta likalydande motioner 1:246 och 11:433 om en begränsning
av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte in. in.,
får ämbetsverket anföra följande.

Vad beträffar det i motionerna framställda förslaget om en plan för de
begränsningar av arbetsuppgifterna, som äro möjliga inom statsförvaltningen,
må till en början framhållas, att en verksamhet av sådan art, att den kan
leda till förenklingar och besparingar, redan utövas av, bland andra, statens
sakrevision och statens organisationsnämnd. Det ligger dock i sakens
natur att dessa myndigheters verksamhet i huvudsak är begränsad till att
avse sådana besparings- och rationaliseringsåtgärder som kunna genomföras
inom ramen för myndigheternas nuvarande arbetsuppgifter.

Riksräkenskapsverket finner det icke osannolikt, att vid en allmän undersökning
av arbetsuppgifterna i statsförvaltningen förslag kunna framläggas
beträffande en reducering av vissa myndigheters arbetsuppgifter, utan
att man på väsentliga punkter skulle behöva frångå det nuvarande syftet
med verksamheten. Några från den statliga budgetens synpunkt mera betydande
utgiftsminskningar torde emellertid knappast kunna vinnas, utan
att målsättningen för vissa myndigheters arbete väsentligt förändras. Det
är sålunda uppenbart, att stora kostnadsbesparingar skulle kunna ernås
exempelvis genom slopande av byggnads-, pris- och hyresregleringarna.
Dylika frågor äro emellertid ytterst av politisk karaktär, och riksräkenskapsverket
anser sig fördenskull icke böra närmare gå in på desamma.
Beträffande vissa av de myndigheter, som i motionerna särskilt omnämnas,
vill riksräkenskapsverket dock framhålla följande.

Arbetsuppgifterna för vissa av ifrågavarande myndigheter ha nyligen
varit föremål för särskilda undersökningar. Detta gäller främst arbetsmarknadsstyrelsen
och krigsmaterielverket, som behandlats av 1950 års
arbetsförmedlingsutredning respektive 1946 års militära förvaltningsutredning.
Vad bostadsstyrelsen beträffar må nämnas, att 1950 års besparingsutredning
framlagt vissa förslag, som innebära en begränsning av styrelsens
arbetsuppgifter. Styrelsen och länsbostadsnämnderna ha även varit
föremål för organisationsundersökning genom organisationsnämndens försorg.
Härvid framlagda förslag ha prövats av 1951 års riksdag. Vidare ha
skogsstyrelsens verksamhet och organisation granskats av statens sakrevision.
Det kan med hänsyn till det anförda ifrågasättas, huruvida en särskild
granskning av nämnda statsorgan nu är påkallad.

Arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen och fiskeristyrelsen äro samtliga
relativt nybildade statsorgan, som utbrutits från respektive riksförsäkringsanstalten,
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen och vilkas verksamhetsområden
i samband härmed hlivit föremål för statsmakternas bedömande.
Med hänsyn härtill synes anledning knappast föreligga att ompröva
dessa myndigheters nuvarande ställning såsom fristående organ.

Riksräkenskapsverket, angående motionerna i 1:246 och 11:433 om en begränsning av
de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte m. m.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

21

Motionärernas uppfattning, att de i besparingssyfte ifrågasatta begränsningarna
av myndigheternas arbetsuppgifter jämväl skulle avse konjunkturinstitutet,
kan riksräkenskapsverket icke dela.

I fråga om tillvaratagandet av det allmännas rätt inom statens bidrags-,
understöds- och låneverksamhet vill riksräkenskapsverket framhålla, att
ämbetsverkets verksamhet under senare år särskilt inriktats på en skärpt
kontroll över statsbidragen. Såsom framgår av de till Kungl. Maj:t av
ämbetsverket avlämnade revisionsberättelserna för statsverket, avsedda
för riksdagens revisorer, ha sålunda anmärkningar framställts beträffande
exempelvis statsbidrag till skolmåltider, bidrag till privatläroverk, hyresbidrag
vid folkskolor, byggnadsbidrag för äldre skollokaler, bidrag till avlöningar
m. in. vid folkskoleväsendet och lantmannaskolor, bidrag till
driftkostnader vid lantbruksskolor, statsbidrag till högre kommunala skalor
och yrkesskolor, statsbidrag till folktandvården samt bidrag till avlöningar
till hemvårdarinnor, distriktstandläkare m. fl. Även om denna
granskning närmast gällt avvägningen mellan statens och kommunernas
bidrag, har därvid även ägnats uppmärksamhet åt bidragsgivningen till
enskilda.

Vad angår motionärernas förslag om en översyn av de avgifter statsverket
upptager för särskilda tjänster, får riksräkenskapsverket erinra, att
statens sakrevision efter framställning från riksdagen år 1947 erhållit
Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en allmän översyn av det statliga taxeväsendet,
vilken redan resulterat i ett stort antal taxejusteringar.

Vad slutligen angår förslaget om en schematisk besparingsnorm må erinras,
att ett dylikt besparingssystem — på förslag av 1950 års besparingsutredning
— tillämpats vid fastställande av flertalet avlöningsanslag för
innevarande budgetår. Motionärerna föreslå nu, att centrala ämbetsverk
och myndigheter •— med nödvändiga undantag — skola åläggas att anvisa
utvägar till ordnande av den verksamhet, för vilken vederbörande svarar,
under förutsättning av ett med bestämd procentsats begränsat anslag räknat
i fast penningvärde. Besparingsprocenten skulle fastställas särskilt för
var och en av de olika förvaltningsgrenarna. Riksräkenskapsverket vill för
sin del betona, att möjligheterna till besparingar på många håll torde vara
begränsade. Den rekommenderade metoden skulle dessutom kunna komma
att drabba myndigheterna orättvist, då vissa myndigheter i förhållande till
förelagda uppgifter äro förhållandevis väl tillgodosedda medan andra
arbeta under knappare villkor.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Wildeman och Stenström samt tillförordnade byråchefen
Thorson deltagit.

Stockholm den 18 mars 1952.

Bernt Nevrcll.

Evert Cronmark.

22

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Bilaga E.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom remiss den 27 februari 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt konjunkturinstitutet
att före den 1 april 1952 till riksdagens statsutskott inkomma
med yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner I: 246 och
II: 433 om en begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte
m. m. Med anledning härav får institutet anföra följande.

De besparingsåtgärder som åsyftas i motionen gälla bl. a. en begränsning
av de statliga arbetsuppgifterna på vissa nämnda områden. Till dessa hör
även konjunkturinstitutets verksamhet. Institutet, som saknar anledning
att yttra sig om möjligheterna till besparingar inom de övriga institutioner
som anges i motionen, ämnar i det följande begränsa sitt yttrande till sådana
upplysningar som kunna tänkas tjäna till ledning för en bedömning
av arten och värdet av dess egen verksamhet.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion åligger det konjunkturinstitutet

1) att följa och analysera den ekonomiska utvecklingen inom och utom
landet,

2) att följa den vetenskapliga diskussionen inom de områden av nationalekonomien,
som beröra institutets verksamhet,

3) att i anslutning härtill utföra den forskning, vartill institutet finner
anledning, samt

4) att i samråd med verk och myndigheter, föreningar och sammanslutningar,
vilka arbeta inom närliggande områden, verka för att statistiskt
material av betydelse för studiet av den ekonomiska utvecklingen insamlas
och bearbetas.

Den första uppgiften, att följa och analysera den ekonomiska utvecklingen,
fullgör institutet genom att två gånger årligen utge rapporter över
det ekonomiska läget (A-serien av institutets meddelanden). Man kan ha
olika mening om institutets sätt att fylla denna uppgift, men ingen torde
kunna bestrida den stora betydelsen av ekonomisk information som grundval
för exempelvis ekonomisk-politisk debatt och för uppgörelser på arbetsmarknaden.
Att det även i övrigt föreligger ett stort behov av ekonomisk
vägledning framgår av den mängd konjunkturöversikter som förekomma i
olika facktidskrifter med såväl ekonomisk som mera allmän inriktning.
De olika tidskriftöversikterna kunna emellertid lätt bli färgade av speciella
intressen och behandla dessutom inte sällan problemen med ett ganska kort
perspektiv, vilket är naturligt, då man icke har resurser för ett mer ingående
studium. Institutet lägger vikt vid att i sina rapporter ge en ingående
statistisk orientering av konjunkturutvecklingen och söker på grundval
därav göra en så objektiv analys som möjligt.

Uppgiften att följa den ekonomiska forskningen underlättas genom den
nära kontakt som upprätthålles med Stockholms högskola, där institutets
nuvarande chef är professor. Institutet följer även den vetenskapliga diskussionen
i utlandet, dels via facktidskrifter, dels genom personliga kontakter.
Flera av institutets anställda ha längre eller kortare tid vistats utomlands
för studier eller arbete i internationella organisationer, och representanter
för institutet deltaga ofta i internationella ekonomiska och statistiska
konferenser. Institutet har också, särskilt under senare år, fått
mottaga utländska besökande. Bl. a. får institutet vägleda ekonomer som
komma till Sverige som FN-stipendiater och skola studera ämnen som

Statsutskottets utlåtande nr 205.

23

ligga inom institutets verksamhetsområde. Allmänt kan sägas, att internationell
rapportering och upplysning intar en allt viktigare plats bland
institutets löpande arbetsuppgifter.

Till sina viktigaste uppgifter räknar konjunkturinstitutet den grundläggande
forskning som åligger det enligt instruktionens tredje punkt. Det är
av stor betydelse att personal och resurser kunna friställas för sådan
grundforskning. På grund av den ekonomiska vetenskapens natur att ligga
väl till för lättvindig popularisering och förenkling, finns det alltid en stor
risk för att diskussion och analys förytligas, om det grundläggande ekonomiska
studiet åsidosättes. En sådan utveckling vore synnerligen olycklig
även för institutets löpande arbete. Det har också varit avsikten att anställning
vid institutet skall innebära ett led i utbildningen för unga forskare.
Tyvärr ha under senare tid de löpande uppgifterna vid institutet snarast
kommit att ta för mycket av resurserna i anspråk för att detta syfte skulle
kunna tillgodoses i önskvärd utsträckning.

Den fjärde punkten i instruktionen gäller uppgiften att verka för den
ekonomiska statistikens förkovran. Bland institutets löpande statistiska
arbete kan nämnas beräkningar över import- och exportvolym, sammanställning
av statistiska serier för Konjunkturjournalen o. d. Till denna
punkt kan dock främst hänföras det på senare tid allt mer omfattande
arbetet med nationalinkomstberäkningar o. d. Detta är ett område, där den
internationella utvecklingen gått mycket snabbt. 1 flera länder, däribland
de nordiska, ha sådana beräkningar numera karaktären av en självständig
statistikgren och äro förlagda till något statistiskt verk. Den arbetskraft
som sysslar med dem är också betydligt större än den i Sverige, där samordningen
och större delen av det direkta beräkningsarbetet utföres inom
konjunkturinstitutet. Å ena sidan måste det anses som en väsentlig fördel,
att nationalinkomstberäkningarna äro förlagda till ett verk, som självt använder
detta material för ekonomisk analys. Härigenom vinnes, att beräkningarna
mer smidigt kunna anpassas till de aktuella behoven för en sådan
statistik. Å andra sidan kan omfattningen av beräkningarna bli lidande på
att de få avvägas mot andra viktiga arbetsuppgifter vid institutet inom
givna resurser. Detta vållar bl. a. svårigheter vid rapporteringen till de
internationella organisationerna, från vilka ofta infordras mycket detaljerad
statistik, som ur svensk synpunkt icke ansetts oundgängligen nödvändig
att utarbeta.

Om Sverige skall kunna upprätthålla en nationalinkomststatistik i det
omfång som blivit vanligt i många västeuropeiska länder, måste institutet
sannolikt i eu nära framtid få större resurser för att utvidga sina nationalinkomstberäkningar.
Dessutom anser institutet, att mer arbete bör nedläggas
på bearbetning och analys av detta material.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att den inom institutet utförda
bearbetningen av nationalinkomststatistik (innefattande bl. a. sammanställning
av nationalräkenskap, försörjningsbalanser m. m.) kommer till
användning vid uppgörande av nationalbudgeten. Detta senare arbete utföres
dock icke inom konjunkturinstitutet utan inom Kungl. Maj:ts kansli
av en särskild delegation. Nationalbudgeten, som har karaktären av ett
direkt hjälpmedel i den ekonomiska politiken, fordrar nämligen på många
punkter politiska överväganden som icke böra hemma inom institutets
verksamhetsområde.

24

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Någon motivering att nedskära just konjunkturinstitutets verksamhet
förekommer icke i motionen. Den enda sakbedömning som finnes är en
förklaring att institutets rapporter äro både vägledande och intressanta.
Skälet måste därför sökas under mer allmänna kriterier. Om man önskar
en inskränkning av den statliga verksamheten är det naturligt att man vill
pröva olika möjligheter att skära ned även sådana utgifter, som gå till i
och för sig värdefulla ändamål. Enligt institutets mening är emellertid en
stor del av ovan nämnda uppgifter, som det åligger konjunkturinstitutet att
fullgöra, inte tillgodosedda i på långt när tillräcklig utsträckning. I detta
sammanhang må erinras om att 1950 års långtidsutredning framhållit
vikten av att institutet gives tillfälle att kontinuerligt ägna sig även åt
undersökningar rörande långsiktiga strukturella tendenser inom den svenska
ekonomien. Såsom utredningen påpekar, förutsätter ett sådant forskningsprogram
en utvidgning av institutets resurser.

Internationella jämförelser visa tydligt att Sverige i fråga om konjunkturstudier
och nationalinkomststatistik ligger avsevärt efter ledande länder
som England och USA och i vissa avseenden även efter Danmark, Norge
och Holland. Motionärernas besparingssträvan på detta område kan därför
enligt institutets mening endast få betyda, att en del av institutets nuvarande
uppgifter överföras på andra statliga verk eller på privata forskningsinstitut.
Det förra alternativet kan knappast medföra en total nedskärning
av statsutgifterna; det senare alternativet är givetvis en möjlighet,
som kan prövas, om statsmakterna äro beredda att acceptera ett överlämnande
av centrala ekonomiska forskningsuppgifter, som äro av vikt för
uppläggningen av den statliga ekonomiska politiken, till det privata initiativet.

Slutligen vill institutet betona att relativt små belopp stå att vinna på
en inskränkning av institutets verksamhet. För budgetåret 1951/52 uppgingo
institutets totala anslag endast till 226 600 kronor. Förutom chef och
sekreterare har institutet rätt att anställa två sakkunniga och sammanlagt
8 assistenter och amanuenser. Dessutom har institutet en kansliskrivare och
5 kontorsbiträden. Det kan inte anses överdimensionerat i jämförelse med
de institut med liknande verksamhetsområde, som bekostas av det privata
näringslivet. Som exempel kunna nämnas industriens utredningsinstitut
(18—20 anställda, varav hälften akademiker), jordbrukets utredningsinstitut
(26 anställda, varav 12 akademiker) och företagsekonomiska forskningsinstitutet
(15—20 anställda, i allmänhet med akademisk utbildning).

Stockholm den 31 mars 1952.

KONJUNKTURINSTITUTET.

Erik Lundberg.

Margareta Blohm.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

25

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga F.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1952 bär statens sakrevision
anbefallts att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över inom riksdagen
väckta likalydande motioner 1:246 och 11:433 om en begränsning
av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte m. m. I anledning
härav får sakrevisionen anföra följande.

Sakrevisionen vill härvid till en början erinra, att frågan om vidtagande
av besparingsåtgärder inom statsförvaltningen varit föremål för ökad uppmärksamhet
från statsmakternas sida, särskilt sedan den starka utgiftsökningen
satte in i samband med det senaste världskrigets utbrott. Sålunda
må framhållas, att redan i februari 1940 inrättades en särskild sakrevision
-— statens krisrevision — med direkt inriktning på de militära utgiftsfragorna
och på den statliga krisförvaltningen samt att i november samma år
en särskild beredning tillsattes inom finansdepartementet för handläggning
av det fortsatta statliga besparingsarbetet -— den s. k. besparingsberedningen.
Dennas utredningsarbete var slutfört i februari 1943 utom i vad
avsåg organisationsundersökningar inom verken samt utredningar i fråga
om statens järnvägar, folkbokföringen och hyressättningen i staten tillhöriga
fastigheter. Besparingsutredningens utlåtanden och förslag ha sedermera
varit föremål för statsmakternas överväganden i olika sammanhang.
För fullföljande av sålunda påbörjade organisationsundersökningar och
för planläggande och utförande över huvud taget av dylika undersökningar
inom statliga förvaltningsgrenar bildades 1943 statens organisationsnämnd,
som från och med år 1944 bedriver sin verksamhet inom den militära och
civila förvaltningen. Samma år inrättades statens sakrevision med huvuduppgift
att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig och statsunderstödd
verksamhet. Sakrevisionen, som därvid övertog krisrevisionens
uppgifter beträffande den militära förvaltningen, skall öva tillsyn över att
den verksamhet, som faller under revisionens granskning, anordnas på ett
ändamålsenligt, planmässigt och sparsamt sätt och har därvid bland annat
att tillse, att statens inkomster inflyta utan att onödiga kostnader förorsakas
statsverket, att skäligt vederlag erhålles för av staten tillhandahållna
prestationer, att , där myndighet bedriver upphandling, tillverkning, försäljning
eller ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder bliva
tillämpade, samt att granskade myndigheters organisation är den lämpligaste
för arbetsuppgifternas utförande. I detta sammanhang må nämnas,
att krisrevisionens uppgifter beträffande krisförvaltningen vid sakrevisionens
inrättande övertogos av ett särskilt organ — överrevisionen för krisförvaltningen
— vilket bedrivit sin verksamhet intill den 1 juli 1951. Dess
kamerala granskningsuppgifter ha därefter överförts till riksräkenskapsverket
och dess sakrevisionella till sakrevisionen.

Sålunda finnas för närvarande inom statsförvaltningen två permanenta
organ, vilkas verksamhet är inriktad på besparingsarbete i olika former
inom statsförvaltningen. Vad särskilt sakrevisionen beträffar utföres dess
verksamhet genom stickprovsundersökningar, vilka emellertid ofta föranleda
vissa genomgående undersökningar, som sträcka sig över flera förvalt -

Med yttrande ang. motionerna nr 1:246 och 11:433.

26

Statsutskottets utlåtande nr 205.

ningsområden. Ehuru det sålunda finnes särskilda organ för besparingsoch
rationaliseringsarbetet, är det likväl så att tyngdpunkten i denna verksamhet
måste ligga bos de särskilda förvaltningsmyndigheterna själva.
Utom däri att särskilda rationaliseringsavdelningar inrättats inom åtskilliga
myndigheter, har nämnda förhållande även kommit till uttryck däri, att
varje myndighet inom den civila statsförvaltningen enligt Kungl. Maj:ts
cirkulär till statsmyndigheterna den 16 februari 1951 (nr 81) ålagts att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för att verksamheten inom myndighetens
ämbetsområde skall kunna utövas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som
möjligt utan att säkerheten eftersättes. Detta rationaliseringsarbete skall
avse icke blott myndigheternas inre organisation och arbetsformer utan
även myndighetens förhållande till allmänheten och till andra myndigheter.
Särskilda organisationsföredragande under ledning av myndighets
chef eller den han sätter i sitt ställe skola även vara utsedda hos vissa verk
och myndigheter. I detta sammanhang må ock nämnas, att Kungl. Maj:t i
särskilda skrivelser till verk och myndigheter understrukit angelägenheten
av att myndigheterna på eget initiativ vidtaga åtgärder för ett effektivare
utnyttjande av disponibel arbetskraft eller sådana rationaliseringsåtgärder,
varigenom behovet av arbetskraft kan minskas eller åtgången av förnödenheter
begränsas.

Det ansträngda statsfinansiella läget har ock föranlett Kungl. Maj:t att
under år 1950 genom den s. k. Wärnska utredningen låta undersöka besparingsmöjligheterna
inom utgående anslag på riksstaten. Utredningen
har därvid haft att undersöka i vad mån möjligheter förelåge att ernå besparingar
genom att begränsa eller slopa understöd från statens sida till
sådan verksamhet, som på grund av utvecklingens gång icke längre vore i
samma behov av stöd från det allmännas sida som tidigare, samt huruvida
utan alltför allvarliga olägenheter viss statsverksamhet kunde åtminstone
temporärt helt eller delvis upphöra. Sedan utredningen samma år slutfört
sitt arbete, ha framförda förslag, som i betydande utsträckning berört
grunderna för utgifterna, varit föremål för statsmakternas överväganden i
olika sammanhang och besparingsåtgärder i särskilda hänseenden vidtagits.

Den verksamhet, som utövas av kommittéer tillsatta av Kungl. Maj :t, har
ofta ett tydligt besparings- och rationaliseringssyfte liksom även den
granskning av anslagsäskanden, som äger rum inom olika myndigheter
och sist inom Kungl. Maj:ts kansli. En mycket väsentlig del av kontrollen
över myndigheternas ekonomiska förvaltning utövas även genom de kamerala
revisionsorganen, främst riksräkenskapsverket.

Ehuru sålunda myndigheternas skyldighet att tillse, att deras verksamhet
bedrives ekonomiskt och rationellt såväl inbördes som i förhållande
till varandra utgör ett tjänsteåliggande, och kontroll däröver utövas och
bistånd däri gives på olika sätt samt myndigheternas äskanden äro föremål
för ingående granskning, är det obestridligt, att ytterligare besparingsmöjligheter
äro till finnandes. Ett tillvaratagande av dessa är givetvis angeläget,
men detta är å andra sidan förknippat med ofta ingående och tidskrävande
undersökningar. Att snabbt vinna resultat, som kunna ha annat
än begränsad betydelse för statsutgifternas omfattning, är av erfarenheten
att döma i allmänhet icke möjligt. De stora utgiftsposterna äro ju grundade
på politiska överväganden och det är uppenbart, att en radikalt" ändrad
politik, som väsentligt begränsar statens reglerande verksamhet å det

Statsutskottets utlåtande nr 205.

27

samhällsekonomiska området, automatiskt öppnar möjligheter till omedelbara
utgiftsminskningar av mycket betydande storleksordning. På dylika
frågors lösning kunna emellertid varken tillfälliga besparingsberedningar,
permanenta besparings- och rationaliseringsorgan eller förvaltningsmyndigheterna
öva något "egentligt inflytande. Ställningstagandet till dessa utgifter
ankommer helt på de ansvariga statsmakterna och ytterst på folket
i val. Å andra sidan åligger det myndigheterna att inom ramen för av statsmakterna
meddelade beslut och med ledning av lämnade föreskrifter och
anvisningar under eget ansvar vidtaga de närmare åtgärderna för bringande
av statsmakternas intentioner till verkställighet genom organisatoriska
anordningar och avgöranden i det enskilda fallet och därvid bedriva denna
verksamhet ekonomiskt och rationellt. Det är på dessa åtgärder, som besparingsaktioner
böra sättas in såväl av myndigheterna själva genom löpande
tillsyn och översyn som genom permanenta och tillfälliga organ. Att väsentliga
besparingar härigenom kunna ernås är erfarenhetsmässigt bestyrkt.
I vilken omfattning och med vilken intensitet besparings- och
rationaliseringsarbetet bör bedrivas, torde närmast 1’å anses vara en ekonomisk
avvägningsfråga. Sakrevisionens hittillsvarande verksamhet visar, att
de nedlagda personalkostnaderna mångdubbelt uppvägas av vunna kostnadsminskningar
och förbättrad effektivitet samt att en ökad investering
kan bliva lönsam. För egen del vill sakrevisionen i detta sammanhang
endast framhålla, att sakrevisionen söker att efter måttet av sina resurser
fullgöra sina åligganden inom besparingsarbetet efter de linjer, som ovan
angivits.

Vad därefter beträffar innehållet i motionerna antydas däri olika möjligheter,
som enligt motionärernas mening skulle vara ägnade att begränsa
statens utgifter och därigenom minska skattebördan.

I fråga om den automatiska utgiftsstegringen och de drivande omständigheterna
till denna, vill sakrevisionen understryka angelägenheten av
att man vid fattande av principbeslut i möjligaste mån klarlägger de ekonomiska
konsekvenserna, så att de framlagda förslagen kunna bedömas
med beaktande av kostnaderna och de möjligheter, som stå till buds att
bestrida dessa inom nationalinkomstens ram. Sakrevisionen vill ock framhålla
angelägenheten av att kostnadsberäkningar vid inrättande av bland
annat nya statliga organ eller utbyggnad av desamma underkastas ingående
prövning. Vid revisionens granskningsverksamhet ha nämligen uppmärksammats
fall, där de verkliga kostnaderna, sedan organet trätt i verksamhet,
stått i en sådan disproportion till de beräknade, som endast låter sig
förklaras av att de ursprungliga beräkningarna icke varit sakligt grundade
eller varit alltför optimistiska. Sakrevisionens erfarenheter giva ock vid
handen betydelsen av att man — framför allt då fråga är om utbyggnad^ av
organisationen för en myndighet, som har att mot betalning tillhandahålla
prestationer — vid prövning av utgiftssidan beaktar inkomstsidan och
tillser, att de ändringar i denna bliva vidtagna, som kunna föranledas av
de ökade utgifterna.

Som en annan orsak till den automatiska utgiftsstegringen påtalas i molioncrna
till fristående institutioner under flera år beviljade statsanslag,
som bidraga bil att skapa en fast organisation inom institutionen och därmed
även kunna föranleda framställningar om anslagsökningar. Sakrevisionen
har i sin granskningsverksamhet kunnat motverka dylika tendenser

28

Statsutskottets utlåtande nr 205.

och fått till stånd utgiftsminskningar, varigenom anspråk på anslagsökningar
med hänsyn till inträffade kostnadsfördyringar kunnat undgås eller
åtminstone reduceras. Det är ock enligt vad erfarenheten utvisar angeläget,
att dylika fördyringar och andra utgifter i samband med en utvidgning
av verksamheten icke tillåtas bli helt övervältrade på statsverket utan få
bäras även av övriga intressenter. Anmärkas må, att ifrågavarande bidrag
i stor utsträckning äro bundna till löner vid institutioner, varför lönestegringar
sätta sina spår även i form av höjningar av statsbidragen.

I motionerna framhålles vidare, att en begränsning av den statliga organisationsapparaten
icke är möjlig utan en begränsning av de statliga arbetsuppgilternas
omfång och att sistnämnda begränsning bland annat måste
inriktas på avveckling snarast möjligt av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar.

Såsom förut anförts kunna möjligheterna till begränsningar i statsutgifterna
genom en ändring av den sociala och ekonomiska politiken icke
på något avgörande sätt påverkas av myndigheterna eller särskilda besparings-
och rationaliseringsorgan. Med hänsyn härtill måste de rationaliserings-
och besparingsmöjligheter, som i motionerna angivits kunna ernås
genom borttagande av subventioner, upphävande av koncessionslagstiftningen
beträffande jordförvärv och kronans förköpsrätt samt slopande av
byggnads-, pris- och hyresregleringarna, lämnas ur räkningen, då det gäller
praktiskt genomförbara besparingsåtgärder genom myndigheter eller särskilda
organ. Däremot böra och kunna — såsom jämväl förut anförts —
besparingssträvandena inriktas på de vidtagna organisatoriska anordningarna
och myndigheternas avgöranden i enskilda fall för verkställandet
av den ansvariga statsledningens beslut och intentioner. Så är redan förhållandet,
men ansträngningarna kunna givetvis ökas. Det i motionerna
gjorda uttalandet, att arbetsuppgifternas begränsning måste inriktas på
reformer inom de verk och styrelser, som måste bliva bestående, må här
understrykas, liksom de svårigheter som föreligga att på förhand uppgöra
en plan för möjliga begränsningar av myndigheternas arbetsuppgifter. En
dvhk plan förutsätter ingående undersökningar och torde taga avsevärda
arbetskrafter och betydande tid i anspråk. Enligt sakrevisionens mening
torde det vara det fördelaktigaste, att verk efter verk ingående överses i
den takt tillgängliga resurser medgiva och i den ordning, vartill erfarenheten
eller annat kan giva anledning.

I motionerna ha i detta sammanhang uttalats, att framför allt arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen med underlydande organ borde
bli föremål för särskild granskning i angivet syfte. Sakrevisionen vill i
anledning härav framhålla, att arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet och
organisation nyligen undergått undersökning genom särskilda sakkunniga,
vilkas förslag numera underställts 1952 års riksdags prövning (prop. nr
127). Bostadsstyrelsens organisation prövades i vissa delar av 1951 års riksdag
på grundval av förslag, som framkommit i samband med en av organisationsnämnden
företagen undersökning. Det vill under sådana omständigheter
synas sakrevisionen, att anledning knappast föreligger att nu
underkasta dessa verk förnyad granskning i särskild ordning, därest icke
en begränsning av arbetsuppgifterna skulle befinnas påkallad. Beträffande
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen och skogsstyrelsen
uttalas i motionerna, att bland annat spörsmålet, om den tillämpade

Statsutskottets utlåtande nr 205.

29

organisationsformen med ett självständigt verk är den rationella och nödvändiga,
bör upptagas till förutsättningslös prövning. Oberoende därav
att nämnda ämbetsverk tillkommit efter ingående överväganden relativt
nyligen, blir det berörda spörsmålet givetvis föremål för prövning vid den
granskning av dessa myndigheters verksamhet, som kan komma att företagas.
Sakrevisionen har för icke länge sedan verkställt granskning av
skogsstyrelsens verksamhet i samband med en översyn av arbetet inom
skogsvårdsstyrelserna. Härvid har intet framkommit, som kunnat löranleda
sakrevisionen att föreslå skogsstyrelsens upphörande som självständigt
verk. Det må ock nämnas, att förevarande spörsmål jämväl prövats av
1950 års riksdag i anledning av väckt motion i ämnet. Vad i nu föreliggande
motioner anförts om önskvärdheten att underkasta frågan om krigsmaterielverkets
framtida ställning övervägande, föranleder sakrevisionen
att erinra, att detta spörsmål innefattas i det av 1946 års militära förvaltningsutredning
avgivna förslaget till ordnande av den militära centrala
förvaltningen, vilket förslag är föremål för beredning inom försvarsdepartementet.
Det i motionerna gjorda yrkandet om begränsning av konjunkturinstitutets
verksamhet finner sakrevisionen icke böra föranleda åtgärd,
enär det torde vara oundgängligen nödvändigt för en statsledning att äga
tillgång till ett organ, som i obeskuren omfattning kan verkställa särskilt
i nu rådande situation särdeles betydelsefulla utredningar och analyser
berörande det ekonomiska läget och dettas möjligheter i olika hänseenden.

I motionerna ha vidare framförts önskemål om en allmän översyn av
de avgifter statsverket upptager för särskilda tjänster, som dess organ
bereder medborgarna. Härvid åsyftas icke de affärsdrivande verkens taxor.
Sakrevisionen vill i anledning härav framhålla, att revisionen på grund av
sin allmänna granskningsskyldighet och enligt Kungl. Maj ds uppdrag,
grundat på 1947 års riksdags beslut i ämnet (r. skr. nr 329, p 13), företagit
översyn av flertalet av de taxor, som torde avses i motionerna. Sålunda
har i huvudsaklig anslutning till av sakrevisionen framlagda förslag
nya taxor fastställts under åren 1950 och 1951 för statens institut för folkhälsan,
statens skeppsprovningsanstalt, statens provningsanstalt, statens
rättskemiska laboratorium, sjökarteverket, statens farmacevtiska laboratorium,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt. För mynt- och justeringsverket
har ny justerartaxa, ny taxa för justering av särskilda vägnings- och mätningsredskap
och för prägling av medaljer m. m. fastställts under de sista
åren. Vidare ha nya grunder fastställts år 1949 för debitering av uppdrag
utförda av statens geotekniska institut. Avgifterna i statens biografbyrås
verksamhet ha ock behandlats av sakrevisionen, och spörsmålet härom
övervägs för närvarande av Kungl. Majd i annat Sammanhang. Avgifterna
för vissa prestationer från rikets allmänna kartverk och taxorna för flygtekniska
försöksanstalten, försvarets forskningsanstalt, vid länsarkitektorganisationen
in. fl. äro vidare föremål för undersökningar inom revisionen.
Härutöver må nämnas, att bl. a. patent- och varumärkes- samt registreringsavgifterna
och lantmäteritaxan nyligen väsentligt justerats på
förslag av vederbörande myndigheter. Statens centrala frökontrollanstalts
avgifter ha ock provisoriskt höjts 1951 i avvaktan på en föreslagen omorganisations
fastställande. Beträffande vattendomstolsavgifterna, vilka äro
av ringa storleksordning och till övervägande delen betalas av statlig myn -

30

Statsutskottets utlåtande nr 205.

dighet, har sakrevisionen gjort viss framställning. För extra tullförrättningar
ha avgifterna justerats. I prop. nr 134 till 1952 års riksdag ha förslag
till höjning av lotstaxan samt fyr- och båkavgifterna framlagts. De nya
taxorna bygga på ingående självkostnadsberäkningar med beaktande jämväl
av fastighets-, löne- och s. k. sociala kostnader, till vilka kostnadselement
tidigare tillräcklig hänsyn icke tagits. Taxeförslagen ha ock utarbetats
från den principiella ståndpunkten, att statliga myndigheter skola erlägga
ersättning för utförda prestationer enligt gällande taxa och att rabatter
av subventionskaraktär icke böra medgivas för beställning. Taxor, som
äro avsedda att tillämpas i anslutning till ett kommersiellt förhållande mellan
statlig myndighet och uppdragsgivare, ha ansetts böra fastställas av
respektive myndighets direktion eller styrelse och icke av Kungl. Maj:t,
varigenom man ernår en önskvärd decentralisering av ärenden från Kungl.
Maj:t och bättre förutsättningar för en smidigare anpassning av debiteringsnormerna
etter uppkommande förändringar i marknadsläget. De nya taxorna
förete högst väsentliga höjningar i förhållande till de förut gällande.
Sakrevisionen har för avsikt att kontinuerligt tillse, att inträffade förändringar
i utgittsläget bli beaktade i taxe- och avgiftshänseende.

Vad angår de i motionerna gjorda uttalandena rörande beaktande av att
statens rätt säkerställes i fråga om utbetalning av bidrag, understöd, ersättningar
och lån, må endast erinras, att — förutom den ingående granskningen
hos vederbörande förvaltningsmyndighet vid utanordnandet — riksräkenskapsverket
utövar efterhandsgranskning, vilken enligt sakrevisionens
mening fyller stora anspråk på effektivitet. Sakrevisionen får jämväl
beröring med dylika spörsmål vid sin stickprovsgranskning.

Värdet av det i motionerna upptagna förslaget om en generell besparingsnorm
med för varje förvaltningsgren angiven riktpunkt är enligt
sakrevisionens mening mycket svårbedömbart, ehuru ett dylikt åläggande
givetvis tvingar myndigheterna till självprövning. Fn procentuell reduk-i
tion kan emellertid drabba myndigheterna väsentligt olika hårt, beroende
bland annat på den förda personalpolitiken. Det må framhållas, att eu
dylik reduktion verkställts för ett flertal verk och myndigheter i fråga
om viss delpost å avlöningsanslagen för innevarande budgetår. Huruvida
sålunda redan vidtagna åtgärder lett till några mera väsentliga utgiftsminskningar
eller till ett intensivare utnyttjande av övrig befintlig personal,
är för sakrevisionen obekant.

Sakrevisionen finner sig böra giva sin principiella anslutning till motionärernas
uppfattning om angelägenheten av att statsmakterna vid prövningen
av frågor om nya utgiftsändamål eller utbyggnad av den statliga
organisationen vinnlägga sig om den största återhållsamhet. Det bör vara
en primär uppgift för statsmakterna att tillse, att utgiftsläget snarast görligt
anpassas efter de nationella resurserna; ett krav som nödvändiggör en
synnerligt restriktiv budgetgranskning.

Såsom av det nu anförda framgår, äro betydelsefulla åtgärder i besparingssyfte
vidtagna inom statsförvaltningen. Beaktas det faktiska förhållandet
att de för utgiftsbudgetens storlek avgörande utgifterna äro grundade
pa Kungl. Maj ds och riksdagens beslut och därvid gjorda överväganden
i politiskt avseende, äro möjligheterna att mera väsentligt nedbringa
utgifter av denna art huvudsakligen att hänföra till statsmakterna själva
De största besparingarna torde vara att ernå på detta plan. Däremot är det

Statsutskottets utlåtande nr 205.

31

möjligt att med av erfarenheten att döma goda resultat insätta besparingsaktioner
genom myndigheter och särskilda organ beträffande de åtgärder,
som vidtagas för fullföljande av statsmakternas beslut. En intensifiering,
i den mån så är möjligt och praktiskt genomförbart, av de åtgärder,
som i besparingsavseende redan äro vidtagna, framstår enligt sakrevisionens
mening såsom särskilt angelägen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Lindencrona, Ward, Cardelius och
Lundgren. Ledamoten Lindencrona har avgivit ett särskilt yttrande, som
bifogas.

Stockholm den 31 mars 1952.

STATENS SAKREVISION.

Wilhelm Björck.

Elof Cardelius.

Herr Lindencronas yttrande.

I vad sakrevisionens majoritet anfört kan jag instämma. Det är sålunda
riktigt att de väsentliga inskränkningar av statsutgifterna, som av motionärerna
åsyftas, torde kunna ernås allenast vid ett annat politiskt bedömande
av statsverksamhetens omfattning, än som gjorts av riksdagen.
Därom bör sakrevisionen som sådan icke ge uttryck för någon mening.
Det förefaller också som om motionärerna icke skulle vara helt förtrogna
med det omfattande arbete i motionernas syfte, som fortlöpande bedrives
genom sakrevisionen och i annan ordning. Detta arbete, icke minst myndigheternas
egen rationaliseringsverksamhet, bör förvisso ej underskattas.

Icke desto mindre är detta enligt min mening otillräckligt. Det kan ej
rimligen förväntas av myndigheter eller krisorgan att de vid behov skola
avskaffa sig själva eller ens mera väsentligt inskränka sin verksamhet.
Härför fordras initiativ utifrån och för att sådana skola komma då de äro
objektivt påkallade och icke allenast såsom uttryck för allmän olust över
statsutgifternas storlek eller i tider av särskilt ansträngt statsfinansiellt
läge, erfordras ett särskilt organ med både uppgift och resurser att fortlöpande
granska statsverksamheten i stort.

Enligt min mening borde sakrevisionen begagna det tillfälle det över motionerna
infordrade yttrandet giver till att framhålla angelägenheten av
att det av rationaliseringsutredningen framlagda förslaget om en sammanslagning
av statskontor, sakrevision och organisationsnämnd förverkligas.

32

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Bilaga G.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom nådig remiss 27/2 1952 anbefalld att till utskottet inkomma med
yttrande över inom riksdagen väckta motioner om begränsning av de statliga
arbetsuppgifterna m. m., får statens organisationsnämnd anföra följande: De

besparingar inom statsförvaltningen, som kunna vinnas genom organisationsomläggningar
m. m. efter organisationsundersökningar av det
slag organisationsnämnden hittills i regel utfört, äro> i och för sig betydande.
Väsentligt större besparingar skulle emellertid vinnas, om uppgifterna
för olika verk m. in. kunde begränsas. Nämnden har beaktat nu ifrågavarande
förhållanden och nämnden har under föregående år beslutat, att
vid kommande organisationsundersökningar i regel gå till väga på så sätt,
att nämnden efter den första detaljerade genomgången av ett verks arbetsuppgifter
där så anses lämpligt lägger fram alternativa förslag angående
verksamhetens omfattning och den grad av service, som skall lämnas.
De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ anges samtidigt.
Först sedan med beaktande härav beslut fattats om verksamhetens omfattning
m. m. och nämnden erhållit erforderliga direktiv, utarbetas detaljerade
organisationsförslag. Beträffande vissa verksamheter av mera sekundär
natur, t. ex. viss bokföring o. d., brukar nämnden i samband med
definitiva förslags avgivande direkt föreslå de inskränkningar, som nämnden
anser befogade.

Inom nämnden pågår för närvarande en »kartläggning» av den statliga
förvaltningen, varvid organens verksamheter samt deras ställning i olika
avseenden i förhållande till varandra komma att belysas. I samband härmed
komma även att genomgås vissa andra organs arbetsuppgifter, i den
mån de ha anknytning till den statliga förvaltningen. Arbetet kommer
sannolikt att taga ett par år i anspråk. Genom »kartläggningen» komma
möjligheterna att påvisa dubbelarbete att ökas, och den kommer att möjliggöra
den överblick, som erfordras för att förekommande uppgifter skola
kunna fördelas på lämpligt sätt mellan olika verk m. m. Arbetet torde
dessutom kunna få stor direkt betydelse ur de synpunkter som behandlas
i motionerna.

Nämnden har för avsikt att enligt i det föregående omnämnda linjer
undersöka större delen av statsförvaltningen. På grund av bl. a. nämndens
begränsade personella resurser kommer arbetet att taga lång tid. Förslag
från nämndens sida syftande till besparingar genom begränsningar av
olika verks uppgifter in. m. komma därför icke att i någon större utsträckning
kunna framläggas inom den närmaste tiden. Nämnden vill framhålla,
att uppkommande större frågor rörande målsättningen för olika
verksamheter m. m. i regel torde vara av politisk natur och att parlamentarisk
medverkan därför kan vara önskvärd, om särskild utredning skall
göras. Emellertid torde ställning knappast kunna tagas till förekommande
frågor utan grundval av metodiska organisationsundersökningar, och
nämnden ställer sig därför mycket tveksam till möjligheten att komma
till resultat genom t ex en parlamentariskt förankrad kommitté med uppgift
att snabbutreda frågorna.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

33

Nämnden vill i detta sammanhang även framhålla betydelsen av att, då
frågor uppkomma om att tillföra verk m. m. nya arbetsuppgifter, de avsedda
fördelarna i större utsträckning än som hittills varit vanligt vägas
mot olägenheterna av den administrativa apparatens utsvällning. Det är
även av betydelse, att vid utarbetandet av författningar och andra föreskrifter
på skilda områden de olika bestämmelsernas konsekvenser för
förvaltningsorganens arbete m. m. beaktas, så att t. ex. icke utan tillräckligt
starka skäl sådana åtgärder föreskrivas, att kostnader för personalökning
uppstå eller eljest befintliga möjligheter till personalminskning
bortfalla.

Beträffande de i motionerna särskilt angivna verken m. m. vill nämnden
anföra följande. Nämnden har 1950 efter undersökningar framlagt
förslag till omorganisation av bostadsstyrelsen. Förslaget, vars genomförande
kommer att medföra ganska avsevärda besparingar, innefattar
bl. a. begränsning av vissa arbetsuppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen är
för närvarande föremål för undersökningar av nämnden. Dessa utföras
på sätt angivits i det föregående. Nämnden har för 1946 års militära förvaltningsutredning
verkställt undersökningar av krigsmaterielverket. Förvaltningsutredningen
har därefter i sitt 1950 avgivna betänkande föreslagit,
att verket skall upphöra och att arbetsuppgifterna i huvudsak skola
fördelas på andra organ.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknad generaldirektör
deltagit ledamöterna Andersson, Björck, Fahlander och Eugen Olsson.

STATENS ORGANISATIONSNÄMND.

C. Tarras Sällfors.

Ivar lnsulander.

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga H.

Genom remiss den 27 februari 1952 har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
inom riksdagen väckta likalydande motioner I: 246 och II: 433 om en begränsning
av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte m. m.
och får styrelsen i anledning härav anföra följande.

Styrelsen vill till eu början erinra, att på olika områden som av motionärerna
berörts, rationaliseringsverksamhet pågår genom såväl kommittéer
som särskilt för ändamålet tillsatta organ. Bland de senare må
nämnas statens organisationsnämnd, som utövar en kontinuerlig granskning
av statsförvaltningen i syfte att föreslå rationella och förenklade metoder
samt nedbringa personalbehovet och därmed statsutgifterna. Ett annat
permanent rationaliseringsorgan är statens sakrevision, som åligger

Angående genom motionerna 1:246 ocli 11:433 väckt förslag om begränsning av de
statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte m. m.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 6 sand. Nr 205.

34

Statsutskottets utlåtande nr 205.

att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig och statsunderstödd
verksamhet. Även riksdagens revisorer utöva förvaltningskontroll, som
huvudsakligen är av sakrevisionell innebörd. Det bör vidare framhållas,
att genom Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 16 februari
1951 (nr 81) angående rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen
fastslagits, att denna verksamhet är en ämbetsuppgift för
alla förvaltande organ vid sidan av och i samband med deras egentliga
förvaltningsuppgifter.

Av vad nu anförts torde framgå, att en fortlöpande rationaliseringsverksamhet
bedrives inom den statliga förvaltningen. Frånsett att de särskilda
rationaliseringsorganen måhända behöva förstärkas torde ytterligare åtgärder
från Kungl. Maj ds sida i detta hänseende för närvarande icke vara
erforderliga.

I motionerna har föreslagits, att myndighet skulle åläggas att anvisa utvägar
till ordnande av sin verksamhet, under förutsättning att anslaget till
verksamheten på visst sätt begränsades. Styrelsen vill erinra, att Kungl.
Maj:t under senaste tid i vissa fall vidtagit väsentliga beskärningar av anslag
å den löpande budgeten. Dessa åtgärder, som särskilt drabbat avlöningsanslagen,
ha nödgat myndigheterna att företaga omläggningar av
verksamheten med hänsyn till minskad personaltillgång.

Motionärerna ha även ifrågasatt, att de statliga arbetsuppgifterna skulle
kunna inskränkas genom en avveckling av icke absolut nödvändiga verksamhetsgrenar.
Som exempel härpå har anförts, att om jordförvärvslagen
och lagen om kronans förköpsrätt försvunne, verksamheten inom lantbruksnämnderna
skulle bliva så litet omfattande, att den kunde i allt väsentligt
överlåtas på hushållningssällskapen. Styrelsen vill i anledning härav
hänvisa till att chefen för jordbruksdepartementet enligt bemyndigande
den 1 november 1951 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa
översyn av dessa lagar. Det måste emellertid även framhållas, att den förhållandevis
ringa arbetskraft, som skulle kunna frigöras, om lagarna upp^
hävdes, omedelbart finge insättas på andra arbetsuppgifter, beträffande
vilka underskott på personal för närvarande föreligger. Nämnderna ha
nämligen alltsedan sin tillkomst måst arbeta med en i förhållande till
hittillsvarande omfattning av deras arbetsuppgifter alltför begränsad personalutrustning.
Detta förhållande har givetvis tvingat styrelsen och nämnderna
att söka på bästa sätt i största möjliga utsträckning tillvarataga den
arbetskraft, som stått till förfogande, genom bl. a. förenkling av arbetsmetoderna.
Detta rationaliseringsarbete bedrives för närvarande med all
kraft. Sedan ytterligare några års erfarenhet vunnits av verksamheten vid
nämnderna torde det bli aktuellt att göra en översyn av organisationen, varvid
även sådana frågor som fördelning av uppgifter och samarbete mellan
hushållningssällskap och lantbruksnämnd torde böra upptagas.

I motionerna har föreslagits, att en översyn borde företagas av de avgifter,
som av statsverket upptagas för vissa av de statliga organen utförda
tjänster. Vad särskilt beträffar lantbruksstyrelsens verksamhetsområde vill
styrelsen framhålla, att styrelsen så sent som åren 1950 och 1951 fastställt
höjda taxor för statens centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt och statens maskinprovningar samt att styrelsen har
för avsikt alt inom kort underställa Kungl. Maj ds prövning förslag till ny
lantbruksnämnds- och lantbruksingenjörstaxa.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

35

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, t. f. byråchefen Grönlund och tjf. byrådirektören
Högström.

Stockholm den 29 mars 1952.

För generaldirektören
G. R. Ytterborn.

Erik Högström.

Bilaga I.

Till Riksdagens statsutskott.

Med skrivelse den 16 februari 1952 har statsutskottet berett Sveriges
industriförbund tillfälle att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta
likalydande motioner (1:346, 11:433) om en begränsning av de statliga
arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte m. m. Med anledning härav
får förbundet anföra följande.

De föreliggande motionerna angripa, från delvis nya utgångspunkter,
ett ofta aktualiserat, stundom nonchalerat men städse lika viktigt samhällsproblem.

Statsutgifternas ansvällning och den offentliga sektorns tillväxt ha sedan
årtionden tillbaka utgjort ett av finanspolitikens mest omhuldade
studieobjekt. På få områden av samhällslivet ha meningarna brutit sig
starkare än i denna fråga. Redan på 1870-talet formulerade en framstående
finansvetenskapsman tesen, att den offentliga verksamheten har en
inneboende benägenhet att växa snabbare än den enskilda, genom att staten
ständigt påtager sig nya uppgifter, samtidigt som förvaltningen kvalitativt
förbättras och effektiviseras. Därmed skulle den kollektivistiska
karaktären av samhället steg för steg bliva alltmer utpräglad.

Denna sats har ingalunda fått stå oemotsagd. Andra ledande teoretiker
ha bestritt både den så att säga ödesbestämda tendensen hos statsutgifterna
att ständigt ökas och framför allt tesen, att det allmänna alltid fullgör
sina uppgifter med tilltagande effektivitet.

Nationalekonomer i skilda länder ha understundom hävdat, att statsutgifterna
borde begränsas till något visst procenttal av nationalinkomsten,
varvid såväl 10 som 15 och 25 procent anförts såsom rimligt mått.
Det torde vara uppenbart, att varje objektivt underlag för en sådan schematisk
begränsning saknas, men likväl är det sannolikt, att det ges en
gräns, vars överskridande innebär, att nackdelarna av de stigande statsutgifterna
väga tyngre än fördelarna för samhället i dess helhet. Var
denna gräns går bestämmes emellertid av en rad specifika förhållanden,
såsom den tekniska, samhällsekonomiska och utrikespolitiska utvecklingen
i varje land och vid varje särskild tidpunkt.

36

Statsutskottets utlåtande nr 205.

Det är av intresse att konstatera, att den offentliga sektorn inom vårt
land, enligt en nyligen gjord uppskattning, år 1950 tog inte mindre än
31 °/o av nationalinkomsten i anspråk. Utvecklingen sedan slutet av 1930-talet framgår av följande sammanställning:

Medeltal

Nationalinkomst
(milj. kr.)

Offentl. sektorns
andel i procent

1938—39

12 930

21

1946

23 820

27

1947

26 960

27

1948

28 960

28

1949

29 420

31

1950

31 600

31

Dessa siffror visa, att den andel av nationalinkomsten, som på skilda
vägar överföres till den offentliga förvaltningen, har kraftigt stigit sedan
krigsslutet, liksom att den nu är avsevärt större än omedelbart före andra
världskriget. Det innebär visserligen icke, att utgifterna för den egentliga
statsförvaltningen vuxit i samma mån, eftersom inkomstöverflyttningar
under perioden fått en allt större betydelse för att numera omfatta
sannolikt omkring 1/3 av statsbudgeten. Men eftersom statsorganen och
icke de enskilda medborgarna bestämma över motsvarande del av inkomstanvändningen,
utgör nu nämnda förhållande icke något argument för att
dessa områden skulle kunna lämnas utanför en allmän strävan till bättre
ekonomi.

Enligt Industriförbundets bestämda uppfattning måste en av den ekonomiska
politikens angelägnaste uppgifter i rådande läge vara att främja
klok ekonomisering, ökad effektivitet och minskade kostnader inom alla
områden av enskild och offentlig hushållning. Härför tala såväl det alltjämt
rådande inflationstrycket inom vår interna ekonomi som den hårdnande
konkurrensen från utlandets sida. Kravet på kostnadsanpassning
kan rimligtvis icke gälla enbart det enskilda näringslivet. Just det faktum,
att en så stor del av nationalinkomsten passerar genom statsförvaltningen,
gör det ofrånkomligt, att staten aktivt medverkar i dessa strävanden och
gör vad på den själv ankommer i detta hänseende. Eljest kunna de enskilda
insatserna i besparingssyfte bli meningslösa och i varje fall skulle
de förlora i effektivitet.

På flera håll inom statsförvaltningen pågår ett betydelsefullt rationaliseringsarbete,
exempelvis inom statens organisationsnämnd och de affärsdrivande
verken. För att få full effekt måste dessa strävanden stödjas av
de politiska instanserna, och genom erforderlig direktivgivning måste regeringen
och riksdagen föra denna anda vidare till de centrala och lokala
ämbetsverken över hela fältet. Av särskild vikt är, att riksdagen och dess
utskott såsom medborgarnas representanter icke släppa ur sikte orsakssammanhanget
mellan statsutgifter och skattetryck. Även om en detaljgranskning
av det övervägande antalet smärre riksstatsanslag icke skulle
ådagalägga möjligheten av mera väsentliga besparingar i varje särskilt fall,
har dock medvetandet om en besparingsvänlig inställning hos riksdagen

Statsutskottets utlåtande nr 205.

37

sin stora betydelse för ämbetsverkens och regeringens budgetbehandling.
Redan detta kan medverka till att hejda den fortgående automatiska ntgiftsstegringen.
Men framför allt måste tillväxten av de relativt fåtaliga,
mycket stora anslagen städse uppmärksammas och den hittills icke sällan
tillämpade metoden att prejudicera väldiga framtida utgifter genom principbeslut
i möjligaste mån undvikas, eftersom det sällan är möjligt att
långt i förväg bedöma folkhushållets bärkraft vid den tidpunkt, då principbesluten
mogna ut och belasta skattebetalarna.

Till vad motionärerna anfört i fråga om de områden av statens verksamhet,
där en begränsning kan ifrågakomma, liksom även om de metoder,
enligt vilka besparingar synas kunna uppnås, kan förbundet i huvudsak
ansluta sig. Vad särskilt beträffar en avveckling av kvarstående krisregleringar,
vill förbundet framhålla de indirekta besparingar, som därigenom
skulle uppnås genom en minskad arbetsbelastning för näringslivet. Vidare
kan förbundet till fullo instämma i motionärernas förord för en successiv
avveckling av olika subventionsformer, en tanke som förbundet för egen
del i flera tidigare sammanhang framfört. I övrigt finner förbundet det
icke möjligt att ingå på en detaljgranskning av de i motionen angivna tänkbara
områdena för en besparingsverksamhet men vill helt allmänt uttala
sin förhoppning, att fortsatt positivt intresse ägnas de av den Wärnska
besparingsutredningen framlagda förslagen. Vad det ytterst kommer an på
är dock, att riksdagen, efter högkonjunkturens expansiva finanspolitik,
åter accepterar sparsamhet i statsförvaltning och med statsutgifter såsom
en ledstjärna för sitt arbete.

Av det anförda framgår, att förbundet för sin del livligt tillstyrker, att
åtgärder snarast möjligt vidtagas i det av motionärerna angivna syftet.

Stockholm den 15 oktober 1952.

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND
C. A. Jacobsson.

Ragnar Sundén.

Bilaga J.

Till Statsutskottet.

Genom remiss den 26 februari 1952 har Landsorganisationen i Sverige
heretts tillfälle avgiva yttrande över två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Nordenson m. fl. (I: 246) och den
andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl. (II: 433), om en
begränsning av de statliga arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte
in. in. Med anledning härav får Landsorganisationen anföra följande.

Motionärerna efterlyser en plan för möjliga begränsningar och organisatoriska
förenklingar inom olika delar av statsförvaltningen. De önskar

38

Statsutskottets utlåtande nr 205.

översyn av statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet samt av de
avgifter staten upptar inom annan verksamhet än de affärsdrivande verken,
en fortsatt avveckling av allmänna prissubventioner samt utarbetandet
av en generell besparingsnorm för varje förvaltningsgren.

Givet är att den statliga verksamheten liksom varje verksamhet är i
behov av fortlöpande översyn för att undvika onödiga kostnader och skapa
effektivast möjliga administration till lägsta möjliga kostnader. En dylik
översyn kan sägas bli verkställd varje år i samband med upprättandet av''
riksstaten. Statens organisationsnämnd behandlar olika rationaliseringsfrågor
inom förvaltningen och söker åstadkomma en så rationell organisation
som möjligt. Även den av statens sakrevision och statsrevisorerna
bedrivna verksamheten har samma syfte. 1950 års besparingsutredning
lämnade en katalog av besparingsförslag, som emellertid vid närmare prövning
från olika utgångspunkter blott i ringa mån kunde realiseras.

Enligt Landsorganisationens uppfattning måste olika begränsningar och
organisatoriska förenklingar inom statsförvaltningen noga avvägas i förhållande
till de syftemål den statliga verksamheten avser att tjäna och de
uppgifter medborgarna anförtrott samhället att verkställa. Ej sällan skall
det då visa sig att besparingar som på papperet förefaller lätta att genomföra
i själva verket måste ske på bekostnad av samhällets möjligheter att
fullgöra sina uppgifter. Man får nämligen utgå ifrån att statliga utgifter
för olika ändamål göres för att tjäna allmänna, medborgerliga intressen
som lämpligen ej kan tillgodoses på annat sätt. Motionärerna har i sin motion
riktat uppmärksamheten i särskilt hög grad på förvaltningsorgan,
som uppbyggts eller förstärkts under senaste decennium. Omöjligt är icke
att inom ett och annat arbetsområde finna exempel på överorganisation,
där förenklingar skulle vara på sin plats, men det vore helt säkert felaktigt
att av ett sådant förhållande, som kan vara tillfinnandes även inom
privat och kommunal verksamhet, dra slutsatsen att stora besparingar vore
möjliga att genomföra med mindre en radikal begränsning av statens nuvarande
insatser på det ekonomiska och sociala området ägde rum. Om en
sådan begränsning är förutsättningen för mera betydande besparingar, vilket
förefaller vara sannolikt, vill Landsorganisationen för sin del bestämt
avstyrka att motionen föranleder någon riksdagens åtgärd. I nära nog
samtliga de yttranden Landsorganisationen avlämnat under efterkrigstiden
rörande olika sociala, ekonomiska och sysselsättningspolitiska frågor har
Landsorganisationen gett uttryck för uppfattningen att samhället bör äga
ett ökat ansvar för vidmakthållande av full sysselsättning med bevarad
samhällsekonomisk balans. Med ett ökat ansvar från samhällets sida följer
också med nödvändighet att samhället måste ha betydande administrativa
resurser och befogenheter. Utifrån de synpunkter fackföreningsrörelsen
har att företräda kan det te sig som motsatsen till sparsamhet om
samhället på grund av otillräcklig planering och beredskap i olika krissituationer
brister i sin förmåga att lösa uppkommande ekonomiska och
sociala problem.

Landsorganisationen finner alltså att de av motionärerna väckta förslagen
lämpligen bör hänskjutas till de nu existerande organen för övervakning
av den statliga administrationens effektivitet. Dessa organ har ju
som arbetsuppgift att kontinuerligt verkställa den översyn som motionä -

Statsutskottets utlåtande nr 205.

39

rema anser önskvärd. Någon speciell utredning eller någon speciell hemställan
från riksdagen till Kungl. Maj:t med begäran om en »plan» eller
om särskilda förslag för besparingar synes inte vara behövlig.

Stockholm den 17 mars 1952.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

Axel Strand.

Nils Kellgren.

Till Riksdagens statsutskott.

Bilaga K.

Sedan riksdagens statsutskott i skrivelse av den 26 februari innevarande
år givit Kooperativa förbundet tillfälle inkomma med remissutlåtande
över den av herr Jarl Hjalmarson m. fl. avgivna motionen nr 433 i andra
kammaren (och över likalydande motion nr 246 av herr Nordenson m. fl.
i första kammaren), får styrelsen anföra följande i ärendet.

Den i bägge kamrarna framlagda motionen hemställer om att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en rad åtgärder av skilda
slag avseende besparingar i statsförvaltningen och beträffande statsutgifterna
över huvud taget. Enligt motionärerna har den statliga verksamheten
utvidgats och därmed statsutgifterna ökats och i samband därmed
skattetrycket utan att medborgarna samtidigt gjort fullt klart för sig, att
dessa båda företeelser äro sammanhörande. Riksdagen har genom principbeslut,
avseende reformer av i stort sett angeläget och önskvärt slag, bundit
statsbudgeten vid fortlöpande utgifter. Dessa beslut ha -— fortfarande
enligt motionärerna — fattats på ett sådant sätt, att riksdagen knappast
varit fullt medveten om de statsfinansiella konsekvenserna av sina beslut.
De av motionen begärda besparingsåtgärdernas syfte är, i enlighet med
dessa uppfattningar, att — såsom motionärerna säga — markera allvaret
i beslutsamheten att motsätta sig nya utgiftsökningar. En besparingsak -tion enligt de uppdragna linjerna skulle följaktligen avse att beteckna ett
bestämt stopp för utvidgning av statsverksamheten på åtminstone vissa
områden. Man skulle på så sätt få medborgarna att klarare inse sambandet
mellan deras egen skatt och ekonomiska framtid å ena sidan och å den
andra de krav de ställa på olika åtgärder från det allmänna.

De konkreta förslag till besparingar, som motionärerna framlägga, avse
i huvudsak sådana åtgärder, som förutsätta en begränsning av statsverksamheten
genom riksdagsbeslut i varje särskilt fall. Motionärernas första
förslag innebär, att Kungl. Maj:t måtte framlägga en plan för arbetsuppgifternas
begränsning inom en rad av uppräknade ämbetsverk och institutioner
och i samband därmed eu plan för organisatoriska förenklingar
inom dessa verk. Motionärerna äro fullt medvetna om att detta icke kan
sättas i verket annat än efter beslut om begränsning av själva arbetsuppgifterna.
Motionärerna ange icke själva vilka delar av de uppräknade ver -

40

Statsutskottets utlåtande nr 205.

kens arbetsuppgifter, som böra begränsas. Det synes emellertid icke möjligt
att upprätta en så omfattande förslagsplan utan en föregående utredning
rörande vilka delar av verkens uppgifter, som icke äro »absolut nödvändiga
verksamhetsgrenar», och det är påtagligt, att en sådan utredning
både skulle bli tidskrävande och beröra många områden, där verksamheten
nu är betingad av tidigare riksdagsbeslut. Omfattningen av utredningen
torde i någon mån framgå av listan på de verk, som enligt motionärerna
skola ingå i beskärningsplanen: bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristvrelsen, skogsstyrelsen,
priskontrollnämnden. statens hyresråd, jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet,
krigsmaterialverket med underställda organ samt lantbruksnämnderna.

I denna förteckning ha, som synes, motionärerna upptagit åtskilliga av
de statliga verk, vilka helt tillkommit för att handha krisregleringar, respektive
sådana, vilkas arbetsbörda väsentligt belastats genom handhavande
av krisregleringar eller av regleringar, som införts för speciella ändamål,
oberoende av kristiden. Bland kristidsregleringarna nämna motionärerna
särskilt priskontrollen och byggnadstillståndsgivningen. Kooperativa förbundets
styrelse har i tidigare yttranden till statsmyndigheterna givit uttryck
åt den uppfattningen, att den statliga priskontrollen bör av skäl, som
beröra det ekonomiska livet i dess helhet i landet, avvecklas så snart detta
är möjligt, liksom även bvggnadsregleringen. På det hela taget bör krisregleringarnas
fortsatta avveckling kunna medföra en minskning av arbetsbörda
och utgifter för de ämbetsverk, som äro anförtrodda tillsynen av
dessa regleringar. Denna avveckling har dock nu framskridit så långt, att
väsentligen endast två centrala krismyndigheter — statens priskontrollnämnd
och statens handels- och industrikommission — återstå, och även
den verksamhet, som bedrives av dessa, synes vara under successiv avveckling.

Beträffande de övriga regleringar, som styrelsen i detta sammanhang
åsyftar, torde det kunna sägas, att åtskilliga av dessa medfört en onödig och
dyrbar ansvällning av statsapparaten. Detta gäller särskilt de detaljregleringar
av olika slag, som steg för steg anknutits till de ursprungliga regleringarna,
såväl beträffande jordbruket som på en de! andra områden.
Det skulle obestridligen vara till stor nytta för strävandena att hålla nere
statsutgifterna, om regering och riksdag visade större återhållsamhet inför
krav, som ofta driva rättvise- och inkomstutjämningssynpunktema in absurdum
och som söka ge intressesynpunkterna en social omklädnad. Styrelsen
vill i detta samband fästa statsutskottets uppmärksamhet på den
skrivelse med anledning av den i andra kammaren väckta motionen nr
229 om tobakshandelsregleringens avskaffande, som styrelsen den 6 mars
innevarande år avlåtit till andra kammarens allmänna beredningsutskott.
Det är icke blott i anslutning till statens tobaksnämnd, som invecklade
detaljregleringar av arbets- och kostnadskrävande natur utvecklats kring
regleringsåtgärder, vilka även ur allmänt samhälleliga synpunkter borde
omprövas och alla dessa äro öppna för liknande initiativ i riksdagen med
motsvarande besparingsmöjligheter för det allmänna.

Motionärerna ha i övrigt tänkt sig, att riksdagen i den ifrågasatta skrivelsen
till Kungl. Maj:t skulle bl. a. fästa uppmärksamheten på den statsfinansiella
betydelsen av prissubventionerna och förorda deras avveckling.

Statsutskottets utlåtande nr 205.

41

Som exempel på subventioner, där, enligt motionärernas mening, »reduktioner
förefalla möjliga utan allvarligare risker», nämnas bostadssubventionerna.
Styrelsen hyser den uppfattningen, att subventioner åt konsumenter
eller producenter endast böra tillgripas som nödfallsåtgärd i verkliga
krislägen och att avvecklingen bör gälla såväl producent- som konsumentsubventioner.
Också beträffande subventioneringspolitiken föreligger
enligt styrelsens mening ett område, där såväl regering som riksdag
genom större återhållsamhet skulle kunna bidraga till att hålla statsutgifterna
nere och ge det ekonomiska livet i dess helhet en sundare inriktning.

Styrelsen har icke varit i tillfälle alt bilda sig en uppfattning om huruvida
och i vilken omfattning besparingar i statsutgifterna kunna göras
genom en översyn av statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet,
lika litet som av statliga verks avgifter för särskilda tjänster sådana som
registreringsavgifter, vattendomstolsavgifter, provningsavgifter etc. (de affärsdrivande
verkens taxor avses ej i detta samband av motionärerna).
Över huvud taget torde klarhet häri också endast kunna nås genom ingående
utredning, omfattande ett mycket stort antal grenar av statsförvaltningen.
Detsamma kan sägas om motionärernas förslag om en genomgående
nedsättning av statsutgifterna, så att centrala ämbetsverk och myndigheter
ålades »att anvisa utvägar till ordnande av den verksamhet, för
vilken vederbörande svarar under förutsättning av ett med bestämd procentsats
begränsat anslag räknat i fast penningvärde». Ett sådant »normsparande»
(från vilket enligt motionärernas mening dock försvarsutgifterna
samt vissa socialutgifter, såsom barnbidragen och folkpensionerna
skulle vara undantagna) synes dessutom vara förenat med betydande svårigheter
beträffande genomförandet i praktiken.

Som sammanfattning av sin syn på den utomordentligt viktiga frågan
om sparsamhet i statsförvaltningen och allmän återhållsamhet beträffande
statsutgifterna vill styrelsen framhålla, att största möjliga begränsning av
den statliga utgiftsbudgeten är nödvändig för att medverka till att hejda
inflationen. Å andra sidan är styrelsen, såsom i det föregående framhållits,
tveksam om huruvida de förslag till särskilda åtgärder, som framlagts av
motionärerna, äro de lämpligaste för genomförande av fortsatta sparsamhetsaktioner.

Vad beträffar arbetet med organisatoriska förenklingar inom statlig
verksamhet är sedan 1946 statens organisationsnämnd sysselsatt med eu
genomgång av dess olika områden i syfte att ge råd och anvisningar för
att genomföra rationaliseringar och förebygga dubbelarbete. Nämndens
verksamhet omfattar också den militära förvaltningen. Styrelsen har sig
bekant, att organisationsnämnden för någon tid sedan igångsatt en omfattande
kartläggning av statsverksamheten för att tjäna som utgångspunkt
för nya, fortlöpande rationaliseringsförslag. I den mån rationaliseringen
motverkar ett oekonomiskt användande av statens medel, uppstår därigenom
uppenbart en besparingseffekt, som icke skiljer sig från direkta
utgiftsbeskämingar. Organisationsnämndens i instruktionen av den 27 september
1946 angivna uppgift »att planlägga och i samverkan med vederbörande
verk utföra organisatoriska undersökningar inom statliga förvaltningsgrenar»
synes ej utesluta ett uppdrag att också undersöka möjligheterna
till viss begränsning av förvaltningsorganens verksamhet och

4 ISihaag till riksdagens protokoll 1952. (i sand. Nr 205.

42

Statsutskottets utlåtande nr 205.

framlägga förslag till organisatoriska förenklingar i anslutning härtill.
Även motionärernas förslag om en översyn av avgifter m. in. för tjänster
av statliga verk torde böra anförtros åt organisationsnämnden. Att uppdraga
åt ett nytt organ att behandla samma problem synes komma att
innebära, att ett sådant dubbelarbete kommer till stånd, som organisationsnämnden
i besparingssyfte skall beivra.

Stockholm den 8 april 1952.

KOOPERATIVA FÖRBUNDET.

Styrelsen.

Albin Johansson.

G. Osvald.

T horsten Odhe.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1952
400052