Nr 196—198.

Statsutskottets utlåtande nr 196.

1

Nr 196.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet.

(1 :a avd.)

I propositionen nr 209 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 4
april 1952, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att eftergiva
belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
förordat.

Enligt gällande lagstiftning kan fattigvård icke utgivas utomlands. Däremot
kan svensk utlandsmyndighet under vissa förutsättningar lämna ekonomiskt
bistånd, då sjöman från svenskt fartyg eller annan svensk medborgare
befinner sig i nödsituation. Den nödställde är — utom i fall beträffande
sjömän då staten eller redaren enligt lag är skyldig bestrida kostnaderna
— återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt gällande författningar
föreligger icke möjlighet att ur sociala synpunkter pröva, huruvida
eftergift av återbetalningskravet bör äga rum.

I anledning av i detta ämne väckta motioner hemställde 1951 års riksdag
om utredning angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från
utlandsmyndighet, enligt de jämlikt fattigvårdslagen gällande grunderna
för prövning av återkrav av fattigvård.

Det synes departementschefen vara lämpligt att ifrågavarande utredning,
som verkställts genom 1946 års sjömanskommitté, nu förelägges riksdagen.
Kommitttén har funnit det oförenligt med grunderna för modern svensk
sociallagstiftning, att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves
i de fall då biståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana, att
återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Kommittén
har därför föreslagit att fordran för belopp, som lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet, skall kunna eftergivas enligt i huvudsak
samma grunder, som om beloppet utgivits såsom fattigvård.

Statskontoret har i utlåtande över förslaget förordat, att bemyndigande
utverkas för Kungl. Maj :t att besluta om efterskänkande av fordringar av nu
i78c sa lliliang till riksdagens protokoll 1962. 6 sand. Nr 196—198.

y

Statsutskottets utlåtande nr 196.

ifrågavarande slag intill visst belopp i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som gäller beträffande vissa fordringar på grund av förlust eller skada
å egendom, tillhörig krigsmakten. I övriga remissutlåtanden har kommitténs
förslag tillstyrkts.

För egen del ansluter departementschefen sig till den av kommittén och
flertalet remissinstanser företrädda uppfattningen. Den hittillsvarande ordningen,
enligt vilken fordran för belopp som lämnats av utlandsmyndighet
såsom bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas, har enligt departementschefen
icke varit tillfredsställande. I åtskilliga fall har sådant bistånd samma
sociala funktion som fattigvårdshjälp. Det synes departementschefen därför
med hänsyn till biståndstagaren icke vara rimligt att beloppet återkräves
i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika
förhållanden icke skulle framställas. Även administrativa skäl tala för att
eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu ifrågavarande fall skall
kunna beviljas under i stort sett samma förutsättningar som i detta hänseende
gälla beträffande fattigvårdsfordringar. Departementschefen tillstyrker
därför att regler som möjliggöra sådan eftergift införas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag, att beslut om eftergift i här berörda fall skall meddelas
av utrikesdepartementets understödsnämnd, som av denna anledning
bör förstärkas med en ledamot jämte suppleant med insikter rörande faitigvårdsfrågor,
finner departementschefen böra godtagas. Det synes dock
böra ankomma på chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå
att meddela beslut om eftergift, när beloppet icke står i rimligt förhållande
till indrivningskostnaderna.

Statskontoret har i anslutning till nyss återgivna förslag uttalat, att
frågan om befrielse från betalningsskyldighet för redan uppkomna fordringar
bör underställas riksdagen i särskild ordning. Enligt vad departementschefen
inhämtat, kan antalet fordringar beträffande vilka skäl att
överväga eftergift föreligga beräknas uppgå till minst tretusen, avseende ett
oguldet belopp av tillhopa omkring 1,8 milj. kronor. En redogörelse till
riksdagen för omständigheterna i varje enskilt fall synes av praktiska skäl
icke kunna ifrågakomma. Understödsnämnden bör därför enligt departementschefen
— om riksdagen icke anför erinran häremot — bemyndigas
meddela beslut om eftergift även beträffande sådana fordringar, som redan
uppkommit.

Departementschefen förutsätter, att understödsnämnden vid handläggningen
av här berörda frågor noggrant iakttager den praxis, som utbildats
beträffande prövningen av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke medgives
i större utsträckning än som förekommer i fråga om sistnämnda
ärenden.

Då de fordringar, som föreslås kunna efterskänkas, till övervägande delen
äro sådana, där återbetalning icke torde kunna påräknas, synes departementschefen
införandet av eftergiftsbefogenheten icke medföra någon

Statsutskottets utlåtande nr 196.

O

O

nämnvärd minskning av de belopp statsverket erhåller genom återbetalning
av biståndsfordringar.

I detta sammanhang erinrar departementschefen, att Ivungl. Maj :t i proposition
nr 86 till innevarande års riksdag på föredragning av statsrådet
och chefen för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att till ersättningar
för de förutvarande ombordanställda in. fl. å motorfartyget »Ningpo»
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 370 000 kronor. Departementschefen hänvisade härvid till den
nu ifrågavarande av 1946 års sjömanskommitté verkställda utredningen
samt framhöll att frågan om återkrav från statens sida av de belopp för
vilka medlemmarna av m/s »Ningpos» besättning kunde vara återbetalningsskyldiga
med anledning av ekonomiskt bistånd, mottaget efter fartygets
krigsförlisning, torde få prövas i samband med den vidare behandlingen
av kommitténs förslag.

De ifrågavarande biståndsbelopp för vilka berörda sjömän äro återbetalningsskyldiga
uppgå enligt utrikesdepartementets räkenskaper till sammanlagt
65 076 kronor. Med hänsyn till karaktären av de av Kungl. Maj :t
föreslagna ersättningarna synas departementschefen desamma icke böra
tagas i anspråk för täckande av sagda fordringar för ekonomiskt bistånd.
Vidare torde, framhåller departementschefen, då fråga är om eftergift av
nu nämnda fordringar, böra bortses från att sådan ersättning, som föreslagits
av Kungl. Maj:t, utbetalats till vederbörande biståndstagare.

Utskottet. Svensk medborgare, som råkat i nödläge under vistelse utomlands,
saknar möjlighet att erhålla hjälp enligt lagen om fattigvården. Under
vissa förutsättningar kan emellertid svensk utlandsmyndighet lämna
ekonomiskt bistånd åt sådan nödställd person. Denne är dock i princip
återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt nuvarande ordning kan
denna fordran icke eftergivas.

I sitt av 1951 års riksdag godkända utlåtande nr 64 hemställde statsutskottet
om utredning i syfte att möjliggöra prövning av återkrav av belopp,
erhållet såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Utskottet vill helt ansluta sig till departementschefens i föreliggande proposition
uttalade mening, att det icke synes vara rimligt, att belopp, om vilka
här är fråga, återkrävas i sådana fali, då krav på återbetalning av fattigvård
under i övrigt lika förhållanden icke skulle framställas. Utskottet vill
därför tillstyrka departementschefens förslag, som bygger på resultatet av
den nu förebragta utredningen i ämnet, att regler införas som möjliggöra
sådan eftergift. Det synes utskottet därvid riktigt, att de jämlikt lagen
om fattigvården gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård
tjäna till förebild.

Utskottet tillstyrker vidare, att utrikesdepartementets understödsnämnd
bemyndigas besluta om eftergift i här berörda fall och har icke något att
erinra mot att detta bemyndigande får omfatta beslut om eftergift även
beträffande sådana fordringar, som redan uppkommit.

4

Statsutskottets utlåtande nr 196.

Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet
anledning till erinran.

Utskottet hemställer-,

att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t att eftergiva belopp,
som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 4 april 1952 förordat.

Stockholm den 12 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson,
Pålsson, Näsström, Bergh, Hesselbom, Lodenius, Ragnar Persson, Axel
Andersson och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Boinan i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla,
Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Åkerström, Thapper, Widén,
Birke, Wedén och fröken Nygren.