6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
Nr 31.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen
om rätt till fiske m. m.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 50
av herr Hällgren, nr 162 och nr 220 av herr Persson, Karl, samt nr 361 av
herr Lundqvist ävensom inom andra kammaren nr 49 av herr Ngberg m. fl.
och nr 409 av herr Boman i Stafsund.
I motionen I: 162 föreslås, »att riksdagen vidtager sådan ändring i 1950
års lag om gräns mot allmänt vattenområde att allt vatten inom 300 m från
ö av minst 50 in längd ävensom på de ställen, där den stranden följande kurvan
för högst 3 in djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva blir
enskilt vattenområde».
I motionerna I: 220 och II: 409, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske, att vid
Blekinge läns södra kust innehavare av enskild fiskerätt må även utan
myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare
ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup.
I motionen I: 361 hemställes, att riksdagen för sin del måtte antaga i motionen
angivet förslag till lag om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske. Lagförslaget
innebär samma ändring som den i motionerna 1:220 och II: 409
åsyftade.
I motionerna 1:50 och 11:49, som äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte fatta sådant beslut, att ägare av tre skattlagda ålfisken i Mjällby
kommun, vilka fisken kallas Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör, finge
bibehållas vid sina gamla rättigheter, eller att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana åtgärder, att ägarna av nämnda
fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen som hittills, under betryggande
former, bruka ifrågavarande ålfisken.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för vad motionärerna hemställt,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna 1:50, 220 och 361 samt 11:49 och 409 har utskottet i
den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från
länsstyrelsen i Blekinge län och fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.
Länsstyrelsen har tillika överlämnat yttranden av fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt och, beträffande motionerna 1:220 och 361 samt 11:409,
av fiskeriassistenten hos Blekinge läns hushållningssällskap. I ärendet ha
vidare till utskottet inkommit skrifter från Olander Olsson in. fl. innehavare
av ålfisken i trakten av Hörviken.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
7
Gällande rätt m. m.
Lagen den l december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde innebär,
att bl. a. allt vatten inom trehundra meter från ö av minst etthundra meters
längd utgör enskilt vatten (2 § 1.). Även vid bestämmandet av enskilt vatten
med ledning av de s. k. enklav- och kilometerreglerna (2 § 2. och 3 §) gäller,
att ö skall vara av minst etthundra meters längd för att kunna komma i
betraktande.
Ur lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske må här återgivas följande
paragrafer.
2 §. Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare
av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda
vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas
kunna ske utan men för annan fiskande.
3 §. Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder
om Kråkelund, vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) samt
vid Skånes östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även
utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet
vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter
från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet
eller vid ö av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning.
5 §. I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas
endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller
skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.
Fråga om tillstånd för viss person att utsätta fast fiskeredskap i allmänt
vatten skall prövas av vederbörande länsstyrelse (KK den 8 december 1950
med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd
till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten).
Den s. k. fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1947:47)
som en allmän regel, att innehavare av enskild fiskerätt utan särskilt tillstånd
skulle äga rätt att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare
ut i allmänt vatten intill tvåhundra meter från den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst etthundra meters
längd (6 § andra stycket i fiskcrättskommitténs förslag till fiskelag).
I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, att den av fiskerättskommittén föreslagna
fria utsträckningsrätten borde medgivas endast vid sådana långgrunda kuststräckor
där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet enligt äldre rätt ansåges
gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedreve ett särskilt
inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket
vore av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknades
för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap
(s. 57). I enlighet härmed förordade departementschefen, att utsträcknings
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
rätt av den omfattning fiskerättskoinmittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare
i Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund samt vid
östra kusten av Blekinge län.
I utlåtande över förenämnda proposition tillstyrkte tredje lagutskottet
(uti. nr 23/1950) bl. a. den föreslagna regeln om den tillståndsbetingade utsträckningsrätten
(s. 42). Beträffande den fria utsträckningsrätten förordade
utskottet däremot, med tillstyrkande av motionen 11:441 och till viss del av
motionen I: 362, att sådan utsträckningsrätt skulle gälla, förutom vid i propositionen
föreslagna kuster, vid Skånes östra och södra kuster. Samtidigt
avstyrkte utskottet motionen I: 362 i vad däri yrkats, att den fria utsträckningsrätten
skulle gälla jämväl vid Blekinge läns södra kust, ävensom två
likalydande motioner, 1:365 och II: 442, om att sagda utsträckningsrätt icke
skulle avse Blekinge läns östra kust (s. 11 och 12 samt 42). Till stöd för sitt
ställningstagande beträffande den fria utsträckningsrätten anförde utskottet
bl. a. följande:
Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade kusterna
torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet vill därför
förorda att samma bestämmelse om utsträckningsrätt skall gälla vid dem.
I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt kunna erhållas
efter ansökan hos myndighet, men om utsträckningsrätten blir oberoende av
myndighets beslut, vinnes större trygghet för de fiskande, och ersättningskostnader
för statsverket undvikas. Vid dessa långgrunda kuster torde det
vattenområde, som den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle avse, i regel
ingå i det i 1896 års lag bestämda enskilda fiskevattnet, men det blir genom
gränslagens regler allmänt vatten. Den ersättningsskyldighet för staten mot
de enskilda, som följer härav, blir mindre eller bortfaller, om strandägarna
få tillståndsfri utsträckningsrätt. Av vad nyss sagts om huru långt enskilt
vatten sträcker sig enligt gällande lag följer också att ett genomförande för
Skånes östra och södra kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort
sett knappast medför någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande
till gällande lag. Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast
fiske, torde icke kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria
utsträckningsrätten till att gälla även Skånes östra och södra kuster.
Vid Blekinge läns södra kust däremot, ej minst vid Listerlandet, torde en
tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes skada annat fiske och medföra
en opåkallad utflyttning av den enskilda fiskerätten.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
I motioner vid 1951 års riksdag (I: 282 av herr Mannerskantz och II: 378
av herr Haeggblom) framfördes lagförslag, enligt vilket den i 3 § angivna
utsträckningsrätten skulle gälla även vid Blekinge läns södra kust. Tredje
lagutskottet yttrade i anledning av motionerna (uti. nr 8/1951).
Motionärernas yrkanden, att den fria utsträckningsrätten måtte gälla också
vid Blekinge läns södra kust, grundas i huvudsak å påståendet, att sådan
utsträckningsrätt skulle vara nödvändig för att vidmakthålla det vid sagda
kust av ålder bedrivna ålfisket med fasta redskap. Möjligheten att efter tillståndsprövning
erhålla utsträckningsrätt anse motionärerna tydligen icke stå
till buds i önskvärd omfattning. Anledningen härtill skulle, såvitt kan utläsas
av motionerna, vara att kraven på utredning och bevisning till stöd för tillståndsansökan
i det enskilda fallet vore svåra att uppfylla.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att fordringarna för
att myndighet efter ansökan skulle bevilja avsedda tillstånd vore stränga.
Tvärtom framgår såväl av själva ordalydelsen av 2 § lagen om rätt till fiske
som av departementschefens uttalande i propositionen angående sagda lag,
att begäran från strandägares sida att 1''å utsträcka fast redskap ut över yttergränsen
till det enskilda vattnet alltid skall bifallas, om det kan ske utan
men för annan fiskande. Den utrednings- och bevisningsbörda, som lägges
på sökanden, torde alltså i själva verket få anses tämligen lindrig.
Tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag ansåg sig icke kunna förorda en
tillståndsfri utsträckningsrätt vid ifrågavarande kust. Skälen härför utvecklades
i utskottets utlåtande över förenämnda proposition. Något förhållande,
vilket skulle giva anledning att frångå berörda, av riksdagen utan erinran
lämnade uttalanden, har nu icke förebragts.
De år 1951 väckta motionerna föranledde — i enlighet med hemställan av
tredje lagutskottet — icke någon riksdagens åtgärd.
Yttrandena över motionerna I: 50, 220 och 361 samt II: 49 och 409.
Fiskeriassistenten tillstyrker medan däremot fiskeriintendenten, länsstyrelsen
och fiskeristyrelsen avstyrka bifall till motionerna I: 220 och 361 samt
11:409 om utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen för samtliga innehavare
av enskild fiskerätt. I anledning av nämnda motioner samt motionerna
1:50 och 11:49 förordas emellertid en utsträckningsrätt för innehavare av
skattlagt ålfiske.
Beträffande förekomsten av ålfiske med fast redskap
vid Blekinge läns södra kust uppger fiskeriintendenten, att sådant huvudsakligen
bedrives vid Listerlandet, i avsevärt mindre omfattning även i
Torhamns och Listerby socknar samt på något annat ställe. (Fiskeriintendenten
har med sitt yttrande överlämnat en karta, som utvisar huru ålbottengarnen
enligt uppgift av fiskare stodo utsatta vid Listerlandet år 1946.) Ålfisken,
som skattlagts, funnes så gott som endast i Listers härad (i Mjällby
och Ysane socknar, se SOU 1925: 19, del I s. 214 ff, jfr även s. 228). Dessa
fisken vore i de flesta fall skattlagda till en begränsad längd. De nådde ofta
icke ens ut till gränsen mellan allmänt och enskilt vatten. I vissa fall brukade
emellertid före den 1 januari 1951 redskap sträckas ut i vatten som genom
1950 års lagstiftning blivit allmänt. En av fiskeriintendenten uppgjord
sammanställning upptoge ett femtontal sådana fall. Det syntes uppenbart,
att den år 1950 genomförda avkortningen, såvitt rörde skattlagda fisken,
särskilt hårt drabbade innehavarna av de i motionerna I: 50 och II: 49 angivna
tre fiskena, beroende på att dessa fisken såsom belägna ute på uddar ansågos
vara förhållandevis rikt givande.
Förslaget om utsträckningsrätt för samtliga innehavare
av enskild fiskerätt även vid Blekinge läns södra kust har
vunnit stöd hos fiskeriassistenten. Det vore nämligen enligt hans mening
lämpligast, att bestämmelserna inom länet bleve enhetliga. Fn dylik rätt vore
dock förkastlig, om den komme att leda till utsträckning av t. ex. ålbottengarn
i Toseboviken. De flesta fiskena i denna vik vore emellertid skattlagda,
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
varför bestämmelsen i 3 § andra stycket om begränsning i utsträckningen
bleve tillämplig.
Att samtliga innehavare av enskild fiskerätt medgåves utsträckningsrätt
skulle enligt fiskeriintendenten innebära avsevärda olägenheter. Det skulle
bl. a. medföra, att fiskena å flera ställen i hög grad komme att spärra, vägen
för varandra i fråga om ålens framkomstmöjlighet.
Fiskeristyrelsen anför i detta hänseende.
Vid tiden för den nya fiskerättslagens ikraftträdande den 1 januari 1951
hade såsom framhålles i motionen I: 361 ett visst jämviktsläge inträtt mellan
de kontroversiella intressena inom detta område, ett jämviktsläge, som
kan sägas i viss mån ha rubbats genom nämnda lag.
Ett bifall i full utsträckning till yrkandena i motionerna I: 220, II: 409 och
I: 361 skulle emellertid i än högre grad verka rubbning i bestående förhållanden
och kan med stor sannolikhet förväntas leda till nya konflikter. På
grund av kustkonfigurationen och det mångenstädes ringa avståndet mellan
bottengarnen skulle nämligen ett generellt medgivande att sträcka redskapen
ut i allmänt vatten tvåhundra meter från tremeterskurvan i denna trakt
komma att inom vissa områden medföra svår trängsel med därav följande
olägenheter.
En utsträckningsrätt enbart för innehavare av
skattlagt fiske föreslås av fiskeriintendenten.
Om i de fall, då skattlagda fisken vid Blekinge läns sydkust blivit avkortade
genom 1950 års lag om rätt till fiske, nu sådan ändring vidtages, att
dessa fisken beviljas rätt att sätta så långt som skattläggning eller dom anger,
även om de därigenom komma utanför nu gällande gräns för enskilt
vatten (d. v. s. till den längd de haft rätt sätta år 1950) måste givetvis i åtminstone
en del fall läget bli sämre för bakomliggande fisken än det var år
1951. Jämfört med situationen år 1950 (eller tidigare) synas mig emellertid
ifrågavarande bakomliggande fisken knappast rimligen kunna åberopa så
stor skada, att detta bör föranleda avslag på motionerna I: 50 och II: 49. Om
emellertid sådant bibehållande vid gamla rättigheter skall ges åt Ytterören,
Innerören och Yttre Pjäddör synes det mig rimligt att samma rätt gives även
åt övriga skattlagda fisken på Blekinge sydkust. Jag vill därför på så sätt
tillstyrka motionerna 1:50 och 11:49 att på Blekinge läns sydkust i skattlagda
fisken utan myndighets tillstånd fast redskap må sträckas utanför yttre
gränsen för enskilt vatten intill den längd (från land räknat) som före
1951 tillkom dem med stöd av dom eller skattläggning. Detta innebär att
ifrågavarande skattlagda fisken skola bibehållas vid sådana gamla rättigheter,
som finnas fastlagda i dom eller skattläggning.
Fiskeristyrelsen yttrar i fråga om de skattlagda fiskena.
Nu gällande bestämmelser ha uppenbarligen icke medfört någon förändring
av utsträckningsrätten i fråga om sådana skattlagda fisken där redskapen
högst få sträckas ut till yttre gränsen för det enskilda vattnet eller till en
punkt innanför denna gräns. Såsom ovan anförts ha nuvarande bestämmelser
däremot medfört, att redskapen i ett antal skattlagda fisken nu icke kunna
utsträckas till samma längd som förut och att alltså ägarna av dessa fisken
icke kunna helt utnyttja sina såsom fast egendom enligt 5 § lagen 24
maj 1895 ansedda rättigheter. Såsom i motionerna framhållits torde i allmänhet
ej heller tillstånd enligt 2 § fiskerättslagen att utsträcka redskapen
utanför det enskilda vattnet kunna medgivas i dessa fall, enär sådana till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
11
stånd föranleda protester från ägarna till angränsande fisken. Då dessa
skattlagda fisken i vissa fall synas utgöra den förnämsta inkomstkällan för
sina ägare, är det enligt fiskeristyrelsens mening skäligt att åtgärder vidtoges
i syfte att bibehålla dessa ägare vid sina hittillsvarande rättigheter. Detta
torde icke kunna åvägabringas annorledes än genom en lagändring. En dylik
bör dock i enlighet med vad i det föregående antytts knappast göras så genomgripande
som förordats i motionerna I: 220, II: 409 och I: 361, utan torde
böra inskränkas till att i görligaste mån tillgodose de sist berörda skattlagda
fiskenas intresse.
Enligt fiskeristyrelsens mening skulle detta syftemål lämpligen kunna
uppnås genom ett tillägg till 3 § fiskerättslagen, förslagsvis såsom ett nytt
tredje stycke med innebörd att samma rätt, som enligt första stycket samma
paragraf tillkommer innehavare av enskild fiskerätt vid vissa kuststräckor
att utan tillstånd utsträcka fast fiskeredskap ut i allmänt vatten, även skall
tillkomma innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust, dock
endast i den omfattning som genom dom eller skattläggning bestämts rörande
dylik redskaps utsträckning i sådant fiske.
Länsstyrelsen förordar liknande ändring av 3 §. Till stöd härför yttrar
länsstyrelsen.
De nya lagbestämmelserna ha medfört att en del skattlagda fisken — och
då icke endast de i motionerna I: 50 och II: 49 omförmälda — icke kunnat
helt bibehållas vid de rättigheter, som bestämts genom dom eller skattläggning.
För fiskenas fulla utnyttjande erforderligt tillstånd att sträcka redskapen
ut i allmänt vatten kan på grund av stadgandet i 2 § fiskerättslagen icke
meddelas, enär det skulle medföra men för annan fiskande. Vid avvägande
av de olika intressen som här framträda synas rättvise- och skälighetssynpunkter
tala för att de skattlagda fiskena bibehållas i sin gamla omfattning.
Detta gäller emellertid icke endast de i motionerna 1: 50 och II: 49 omnämnda
utan samtliga skattlagda fisken. Länsstyrelsen anser därför, att åtgärder
böra vidtagas för att bibehålla innehavarna av dessa fisken vid deras gamla
rättigheter.
Utskottet.
Gemensamt för de motioner som här beröras är att de söka tillgodose
dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års lagar om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske i större eller mindre mån frånhändes en
fiskerätt, som dittills tillkommit dem. Främst har i motionerna uppmärksamheten
riktats på dem som på grund av skattläggning eller urminnes
hävd ägt särskild rätt till fiske med fast redskap.
I 1896 års fiskelag föreskrevs, sedan bestämmelser meddelats angående
strandägares enskilda fiskerätt in. in., att vad som genom urminnes hävd
eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat
lagligt sätt blivit bestämt om någons rätt till fiske skulle vara gällande
(12 §). De rättigheter varom här är fråga avsågo i regel ej vattenområde
utanför det enskilda fiskevattnet. Där så vid tiden för giltigheten av 1896
års lag undantagsvis kunde vara fallet medförde detta emellertid, att det
fria fisket å allmänt fiskevatten ej fick bedrivas så att den särskilda rättigheten
kränktes.
Fiskerättskommittén förordade, att nämnda särskilda rättigheter icke
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
längre skulle äga giltighet i vatten, där strandägarrätten ej gällde. Så blev
även lagens innebörd. Denna minskning av rättigheternas giltighet skulle
dock — om kommitténs förslag även i övrigt godtagits — endast ha drabbat
ett fåtal fall. Kommittén föreslog nämligen bl. a. såsom en generell regel,
att fast redskap finge från enskilt vatten sträckas vidare ut i allmänt vatten
intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup.
Denna förmån innebure enligt kommitténs mening i de allra flesta fall tillräcklig
kompensation för de ogynnsamma verkningar, som den nya gränsdragningen
skulle kunna få för det fiske som av strandägare eller andra
innehavare av enskild fiskerätt bedreves med tillståndskrävande redskap,
och komme därigenom att i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet
som den nya fiskerättslagens gränsdragning kunde medföra för statsverket.
Kungl. Maj:t och riksdagen följde av särskild anledning icke helt fiskerättskommitténs
förslag beträffande utsträckningsrätten. Den slutliga utformningen
av lagtexten medförde, att utsträckning av fast redskap vid
bl. a. Blekinge läns södra kust är beroende av länsstyrelsens tillstånd enligt
2 § fiskerättslagen. Tillstånd må visserligen ej vägras, såvitt utsträckningen
prövas kunna ske utan men för annan fiskande. Det framgår emellertid av
länsstyrelsens nu avgivna yttrande, att sådant men i många fall anses föreligga.
Frågan huruvida men förorsakas synes av länsstyrelsen bedömas med
utgångspunkt från det rättsläge, som skapats genom tillkomsten av 1950
års lagstiftning, och ej med tanke på de förhållanden som dessförinnan,
kanske i långliga tider, rått på platsen. Lagstiftningens utformning och
tillämpning synas, i jämförelse med vad kommittén torde ha tänkt sig, ha
ökat antalet fall, där innehavare av särskild rättighet till fiske med fast redskap
drabbats av 1950 års inskränkning av rättigheterna. Fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt uppskattar antalet sådana fall, såvitt avser ålfisken
vid Blekinge läns södra kust, till ett femtontal.
Efter att ha lämnat ovanstående mera allmänna bakgrund till motionerna
vill utskottet närmare gå in på dessa.
I motionen I: 162 begäres ändring i lagen om gräns mot allmänt
vattenområde. Lagens bestämmelse, att ö skall vara minst
hundra meter lång för att kunna påverka gränsdragningen mellan allmänt
och enskilt vatten, hade i praktiken visat sig innebära olägenheter av skilda
slag. Motionären framhäver, att ovannämnda bestämmelse om urgammal
hävd i 12 § 1896 års lag genom den nya lagen i många fall satts ur spel. Det
funnes öar av mindre längd än hundra meter invid vilka till och med funnes
skattlagd fiskerätt. De största olägenheterna av lagen skulle enligt motionen
bli avhjälpta genom att ifrågavarande minimilängd bestämdes till
femtio meter.
Utskottet vill icke bestrida, att ett genomförande av förslaget i motionen
I: 162 skulle i viss omfattning bevara de rättigheter till fiske motionären vill
skydda. Emellertid skulle en dylik lagändring samtidigt rubba en av huvudgrunderna
för 1950 års lagstiftning och inverka på den enskilda äganderät
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
tens omfattning icke blott i fråga om utövande av fiske. Fiskerättskommittén
föreslog i sitt betänkande en minimilängd av hundra meter. Tredje lagutskottet
vid 1950 års riksdag tog avstånd från den motionsvis framförda
tanken att slopa bestämmelsen om minimilängd och låta varje landbildning
av fastighets natur påverka gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Mot
bakgrunden av vad som därvid anfördes, bl. a. angående minimilängdens
betydelse vid tillämpningen av de s. k. enklav- och kilometerreglerna, synes
icke nu finnas tillräcklig anledning att ens på så sätt ändra lagen, att minimilängden
nedsättes till femtio meter. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen I: 162.
I motionerna I: 220 och II: 409 samt I: 361 hemställes, att 3 § fiskerättslagen
måtte ändras så, att där beträffande vissa kuststräckor stadgad rätt
för samtliga innehavare av enskild fiskerätt att sträcka
fast redskap ut i allmänt vatten komme att gälla även vid
Blekinge läns södra kust. Förslag härom framfördes redan i motioner vid
behandlingen år 1950 av propositionen angående fiskerättslagen. Även vid
1951 års riksdag yrkades motionsvis, att bestämmelserna i 3 § skulle ändras
på sätt nu åter förordats. De skäl som anfördes av tredje lagutskottet vid
1950 års riksdag och som åberopades av utskottet år 1951 synas alltjämt bärande.
Utskottet finner därför — i likhet med fiskeriintendenten, länsstyrelsen
och fiskeristyrelsen — icke lämpligt att vidtaga den lagändring, varom
hemställes i motionerna I: 220 och II: 409 samt I: 361.
I motionerna I: 50 och II: 49 hemställes, att innehavarna av tre i Mjällby
kommun belägna skatllagda ålfisken, kallade Ytterören, Innerören och Yttre
Pjäddör, måtte få bibehållas vid sina gamla rättigheter. Fiskeriintendenten,
länsstyrelsen och fiskeristyrelsen ha i sina yttranden över dessa motioner
samt de i föregående stycke nämnda motionerna beträffande Blekinge läns
södra kust föreslagit en ändring av 3 § fiskerättslagen innebärande en u tsträckningsrätt
allenast för innehavare av skattlagt
fiske. Nämnda rätt skulle dock få gälla endast i den omfattning som genom
dom eller skattläggning bestämts rörande dylikt redskaps utsträckning.
Sistnämnda förslag, som icke motsvaras av något yrkande under förarbetena
till 1950 års lagstiftning, finner utskottet värt beaktande. Visserligen
torde det kunna ifrågasättas, om lagändring kräves för genomförandet av
en sådan ordning som nyssnämnda myndigheter förordat. Det torde nämligen
icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen
utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, fiskeriintendenten
angivit. Som nämnts må tillstånd enligt sist omförmälda lagrum icke
lämnas, om utsträckningen skulle medföra men för annan fiskande. Utskottets
uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning möjligen
skulle innebära en lösning av här ifrågavarande spörsmål förutsätter därför,
att begreppet men finge tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den 1
januari 1951. I denna fråga torde för övrigt beaktas att man — såsom tredje
lagutskottet vid 1950 års riksdag betonat — vid bestämmandet av ersättning
för förlorad fiskerätt bör taga viss hänsyn till fiskeinnehavarnas möjlighe
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.
ter att efter tillstånd ändock fortsätta med sitt fiske. Med hänsyn till bl. a.
önskvärdheten av klara normer vid fastställande av ersättning för mistad
fiskerätt är utskottet emellertid närmast av den uppfattningen, att förslaget
om en tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt fiske bör
övervägas. Uppenbart är att detta kräver en undersökning av de lokala förhållandena.
En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida
utsträckningsrätt bör tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder
bestående fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att motionen I: 162 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B. att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 50,
220 och 361 samt II: 49 och 409 i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare
av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust.
Stockholm den 4 november 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 30.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
522937