Nr 30—31.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

1

Nr 30.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen
om rätt till fiske.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 415,
vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Johnsson i Skoglösa hemställt,
»att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av fiskelagen,
att varje svensk medborgare äger att fiska med rörligt redskap i enskilt
vatten vid Blekinge läns södra kust å sträckan mellan Mörrumsåns
mynning och gränsen mot Skåne».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från länsstyrelsen i Blekinge län och fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök. Länsstyrelsen har tillika överlämnat
yttrande av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

Gällande rätt m. m.

Lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske upplager i 5 § en huvudregel
om fiske i enskilt vatten. 6—15 §§ innehålla undantag heträflande
havskust från huvudregeln. Av särskilt intresse äro här följande stadganden.

5 §. I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas
endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller
skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

II §. Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst
etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst
tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät, som är
att hänföra till rörligt redskap, samt med långrev och tobisnot är fisket
fritt ända intill stranden.

12 §. Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska
i enskilt vatten med rörligt redskap.

15 §. Hava å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit
fiske i enskilt vatten vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet,
skall vad sålunda tillämpats gälla.

Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarpsill.

Bestämmelserna i 11 § rörande Blekinge läns södra kust överensstämma
med vad Kungl. Maj :t föreslog i proposition till lag om rätt till fiske (prop.
nr 60/1950 s. 70); dock saknades i den föreslagna paragrafens andra punkt
stadgandet om fiske med långrev inom strandvattensområdet. Propositionen
var i fråga om nämnda bestämmelser av samma innehåll som den s. k. fiskerättskommitténs
förslag (SOU 1947:47 s. 123 ff). Alt fisket med långrev

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 30—-31.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

skulle vara fritt ända intill stranden förordades, med bifall till motionsyrkanden
härom, av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag (uti. nr 23
s. 23). I enlighet härmed erhöll paragrafen sin nuvarande utformning.

I sin motivering för frifiske med alla slag av rörlig redskap utanför strandvattensområdet
samt med nät och tobisnot inom detta område anförde
fiskeråttskommittén bl. a.

De fria sedvanorna synas alltjämt leva kvar på många håll, såsom i vissa
yttre delar av den östra skärgården samt framför allt i länets västra del
från trakten av Karlshamn till skånegränsen, på vilken sträcka fritt fiske
med rörlig redskap (nät, rev) förekommer i betydande omfattning. Att dessa
sedvanors fortbestånd flerstädes är hotat, ej minst från sportfiskarenas sida,
måste likväl befaras. Både för fiskerinäringen såsom sådan och ur sociala
synpunkter är det därför enligt fiskerättskommitténs mening angeläget att
snarast få till stånd en reglering av de fiskerätlsliga förhållandena, som
råder bot på det nuvarande labila tillståndet och varigenom de olika intressegruppernas
rättigheter en gång för alla klart fastställas. För en stor del
av den icke-strandägande blekingska fiskarbefolkningen är det tvivelsutan
ett livsvillkor, att det fria fiskets ställning ej ytterligare försvagas.

Uppenbart är emellertid, att en sådan reglering erbjuder betydande vanskligheter.
Rådande sedvana ger som nämnts ej tillräcklig ledning. Allenast
en hänvisning i lagen till denna sedvana skulle därför ej bereda de fiskande
åsyftad trygghet. Å andra sidan skulle ett allmänt frigivande av fisket med
rörlig redskap, på sätt som skett i Hallands samt Göteborgs och Bohus län,
här otvivelaktigt på många håll innebära ett alltför stort avsteg från gängse
rättsvanor och ett kraftigt ingrepp i den jordägande befolkningens välförvärvade
rättigheter. I detta läge synes knappast någon annan utväg stå till
buds än att — med beaktande i möjligaste mån av sedvanemässiga förhållanden
och i övrigt efter skälighet •— företa en avvägning av de olika intressena
och på så sätt söka komma fram till en av praktiska hänsyn betingad
ordning.

Med avseende på krokredskap ansåg fiskeråttskommittén det icke vara
tillrådligt att göra ett motsvarande medgivande som i fråga om nätfisket.
Ett allmänt frigivande av krokfisket skulle alltför lätt kunna leda till
missbruk i form av rovfiske ej minst från nöjesfiskares sida och omintetgöra
strävandena att genom fiskevårdande åtgärder öka tillgången av värdefullare
fiskarter. Vad beträffade fisket med not, framför allt efter sill,
hade detta fiske, från att ursprungligen till synes huvudsakligen ha utövats
av frifiskare, numera kommit att i mycket stor omfattning bedrivas av
strandägarna själva. Huruvida den starka utvecklingen av sillnotfisket —
som måhända endast vore att anse som en kristidsföreteelse — vore ur
fiskerinäringens synpunkt lycklig, kunde dragas i tvivelsmål. Notfisket hade
också på sina håll i länet kringgärdats med ganska stränga restriktioner.

I nuvarande läge kunde det emellertid enligt kommitténs mening ej gärna
ifrågakomma att frige detsamma; en dylik åtgärd skulle innebära ett
mycket kraftigt ingrepp i strandägarnas rätt, vilket otvivelaktigt komme att
medföra vittgående ersättningskrav från dessas sida.

Vid 1950 års riksdag framfördes i motionerna 1: 362 och 365 samt II: M2
yrkanden att friheten att vid Blekinge läns kuster bedriva fiske i enskilt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

3

vatten skulle bli mera vidsträckt än vad lagen om rätt till fiske sedermera
kom att medgiva. I sitt utlåtande underströk tredje lagutskottet (uti. nr 23
s. 19) till en början att ett frigivande av fisket med sillnotar skulle innebära
ett betydande ingrepp i strandägarnas rätt. Om de lokala sedvanor, som
åberopats till stöd för motionsyrkandena, anförde utskottet (s. 23).

I den mån obestridliga sedvanor finnas, åtnjuta de skydd enligt 15 § i förslaget
till lag om rätt till fiske, en bestämmelse, som —- till skillnad från
dess motsvarighet i gällande lag — är avsedd att gälla även inom skären befintliga
vattenområden. De lokala sedvanor, som äro obestridliga, ha emellertid
icke den territoriella omfattning att på dem allmänna regler om frihet
för var och en att i enskilt vatten bedriva fiske med rörliga redskap över
huvud eller med vissa slag av sådana redskap lämpligen böra byggas. Redan
genom Kungl. Maj :ts förslag och den jämkning beträffande långrevsfisket
som utskottet förordat ha frifiskarena, särskilt vid Blekinge läns södra kust,
erhållit större frihet än enligt 1896 års lag. En ytterligare inskränkning av
den jordägande befolkningens rättigheter vid Kalmar och Blekinge läns
kuster utöver vad sålunda föreslagits synes utskottet icke tillrådlig.

Yttrandena.

I yttrandena avstyrkes bifall till motionen.

Såvitt fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har sig bekant förekommer
det icke eller endast i mycket ringa mån på kuststräckan mellan gränsen
mot Skåne och Mörrumsån något yrkesmässigt, med rörligt redskap
utövat fiske av sådan art, att detsamma saknar erforderligt stöd i nuvarande
lagstiftning. Vad yrkesfiskare på denna kuststräcka använde av rörlig
redskap vore främst garn och långrev och dessa redskap finge de jämlikt
11 § använda överallt. I någon utsträckning, exempelvis i Valjeviken och
Sölvesborgsviken, förekomme visserligen annat av yrkesfiskare utan stöd
av enskild fiskerätt utövat fiske på enskilt vatten, men detta fiske torde ha
erhållit skydd genom bestämmelserna i 15 § lagen om rätt till fiske. Det
syntes icke finnas anledning att — utöver vad som kunde följa av nämnda
paragraf — på kuststräckan i fråga frigiva sådana ofta nöjes- eller sportbetonade
former av fiske som spinn- och kastfiske eller fiske med ljuster.

Länsstyrelsen avstyrker under åberopande av vad fiskeriintendenten anfört.

Vid en jämförelse mellan 11 och 12 §§ lagen om lätt till fiske framgår,
att fisket med rörligt redskap är något mindre fritt vid Blekinge läns södra
kust än vid den angränsande delen av skånekusten. Fiskeristyrelsen anser
att denna författningsmässiga olikhet dock icke, åtminstone vad beträffar
den del av blekingekusten, som avses i motionen, spelar någon större roll
för fiskerinäringen. De enda rörliga redskap, som vid denna kuststräcka
vore av större betydelse för det yrkesmässiga fisket i strändernas närhet,
vore nämligen nät av olika typer samt långrev.

Utskottet.

1950 års lag om rätt till fiske innefattar åtskilliga undantag från regeln,
att fiske i enskilt vatten må bedrivas endast av innehavaren av den enskilda

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30,

fiskerätten. Sålunda må vid Skånes östra och södra kuster varje svensk
medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap. Detsamma gäller enligt
It § vid Blekinge läns södra kust utanför det s. k. strand vattensområdet,
d. v. s. mer än trehundra meter från fastlandet eller ö av minst etthundra
meters längd eller, om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför
denna djupkurva. Inom strandvattensområdet är fisket vid denna kust
fritt endast med vissa slag av rörliga redskap. Fisket med övriga rörliga redskap,
exempelvis andra krokredskap än långrev, tillkommer här principiellt
innehavaren av den enskilda fiskerätten.

Motionären önskar fritt fiske med alla slag av rörliga redskap även inom
strandvattensområdet, såvitt gäller kuststräckan mellan Mörrumsåns mynning
och gränsen mot Skåne. En sådan lösning skulle enligt motionen bättre
motsvara tidigare sedvaneförhållanden i denna trakt och bli till utomordentligt
gagn för fiskarbefolkningen där.

I vad mån sedvanemässigt fiske bedrivits i enskilt vatten har under förarbetena
till fiskerättslagen ägnats åtskillig uppmärksamhet. Fiskerättskommittén
uppfattade gängse rättsvanor beträffande Blekinge läns södra
kust så, att ett allmänt frigivande av fisket med rörlig redskap på många
håll skulle innebära ett alltför stort avsteg från dessa vanor. Att denna uppfattning
skulle vara oriktig har icke visats. Vad särskilt angår den i motionen
avsedda kuststräckan torde visserligen kunna spåras en mera enhetlig
sedvana beträffande frifisket. I anseende till att här är fråga om en kust av
tämligen ringa längd, måste dock denna sedvana betecknas som utpräglat
lokal. Den eventuella förhandenvaron av sedvanan bör därför icke få medföra
en ytterligare splittring av lagtextens bestämmelser beträffande Blekinge
län. En lokal sedvana torde nämligen i ett fall som detta knappast
äventyras genom fiskerättslagen. Härutinnan må erinras om det skydd för
lokala sedvanor som, utom beträffande fiske efter strömming (sill) eller
skarpsill, stadgas i 15 § nämnda lag. Framför allt bör emellertid betonas att
— såvitt yttrandena över motionen utvisa — fiskerättslagens avfattning i
här berörda hänseende icke varit till någon egentlig olägenhet för det yrkesmässiga
fisket. Utskottet finner alltså att vägande skäl för bifall till motionen
icke åberopats.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:415, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

5

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från förstäa kammaren: herrar Carl Eriksson, Eskilsson, Grym, Pålsson*,
Näslund*, Boo, Sten och John Johansson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
von Seth*, Johansson i Torp*, Utbult, Levin, Jansson i Aspeboda och Nyberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.