Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till naturskgddslag m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen.

Genoin en den 4 april 1952 dagtecknad proposition nr 188, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) Naturskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas.

Envar bör i sitt umgänge med naturen visa varsamhet, så att onödig skada
ej uppkommer.

Nationalparker.

2 §.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig
mark avsättas till nationalpark.

3 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild
nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas
över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i
övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med
nationalparken.

4 §•

Enligt 3 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna
medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än
björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Naturminnen.

5 §•

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest
märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom
naturminne.

6 §•

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,
som beträffande naturminnets vård och förvaltning eller i övrigt
finnas erforderliga för att trygga ändamålet med fridlysningen.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturminne helt
eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

7 §•

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är
han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits innan beslutet om fridlysningen meddelades.
Ersättning må, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas att utgå med
visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.

Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, må
ägaren fordra att fastigheten löses.

8 §•

Då fråga väckts om fridlysning må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år,
meddela förbud mot att beträffande det berörda området eller föremålet utan
länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot fridlysningens syfte.
Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen
förlängas med högst tre år.

Skulle vägran av tillstånd enligt första stycket medföra sådan inskränkning
i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare
skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med
avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada
han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt
belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å goltgörelse
som sedermera kan komma att utgå jämlikt 7 §.

9 §.

Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig
forskning eller därmed jämförligt ändamål.

Fridlysning skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturminnet förstörts eller avsevärt förändrats
till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom meningslöst
eller obehövligt att bibehålla fridlysningen eller vissa därvid meddelade
bestämmelser; samt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

3

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till
sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens
syfte.

Fridlysning må av länsstyrelsen upphävas eller jämkas,

1. om fridlysningen finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större
allmän eller enskild nytta; samt

2. om fridlysningen på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning
när fridlysningsbeslutet meddelades medför avsevärt större intrång än
då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan fridlysning beslutas
eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas
genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom såvitt
möjligt undvikes.

11 §.

Beröres naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav
särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara
det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.

Naturparker.

12 §.

Område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av
väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen, må fridlysas
såsom naturpark.

13 §.

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,
som finnas erforderliga till tryggande av områdets användning för
därmed avsett ändamål samt beträffande allmänhetens rätt att färdas över
området eller eljest vistas där ävensom angående allmän ordning i övrigt
inom området.

14 §.

Fridlysning må ej ske utan ägarens samtycke, med mindre området blivit
i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet.

15 §.

Vad i 7—11 §§ stadgats om naturminne skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande naturpark.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

16 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera områden fridlysas såsom naturminne, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den
växer vilt.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

17 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 16 §, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den
arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så
ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till
jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

18 §.

Förbud enligt 16 eller 17 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av
skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

19 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt
ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten
eller den han anvisar.

20 §.

I fali som avses i 19 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren
att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses
erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, därest frågan om företagets tillåtlighet
med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas i särskild
ordning.

21 §.

Finnes anledning antaga, att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna, att sådant arbetsföretag icke
må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må förordnandet
inkräkta på rätt, som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller
genom beslut av Konungen.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att
företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas.

Vägras tillstånd eller meddelas föreskrifter enligt andra stycket och tillskyndas
därigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende
å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan
för den skada han lider. Ersättning må bestämmas att utgå med visst årligt
belopp, med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden.

22 §.

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör
han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan
komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen
anbringas.

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

23 §.

Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller,
om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att
avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen
finner erforderliga.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning
må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas
honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för
anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet
skall prövas i särskild ordning.

25 §.

För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är
av särskilt intresse må länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att
skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 g anbringas
utomhus annorledes än å byggnad till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet.

Förbud som nu sagts skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för
att vidmakthålla dylik anordning, vilken tillkommit innan förbudet trädde
i kraft.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

26 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall
eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

27 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav
för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar
fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån
det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller
eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Behandlingen av ersättningsfrågor.

28 §.

Har fråga väckls om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga
den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet att
inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen,
vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den
som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende
å fastigheten.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

29 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 7, 8 eller 21 § eller
om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning
eller fordra inlösen, jämlikt 28 § första stycket förlorat sin talan, åligger
det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom
ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid
påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om fridlysning jämlikt 5 eller 12 §, vid
expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de
villkor som vid fridlysning skola gälla beträffande ersättning eller inlösen.
Kommer beslut om fridlysning av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen
icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom
lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

30 §.

Är fastighetsägaren enligt 7, 8 eller 21 § tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett
rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;
och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan
därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen
om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid
expropriationsdomstolen.

31 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdoinstol, skola
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet skola jämväl stadgandena i 7,
8, 10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tilllämpning.
Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

32 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag straffes med dagsböter.

Har någon åsidosatt stadgandet i 26 § och har förseelsen varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada
till person eller egendom, straffes med böter, högst trehundra kronor.

33 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 32 § skall vara pliktig
att ersätta all kostnad som föranledes därav.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

34 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud eller föreskrift som meddelats
med stöd av 6, 8, 9, 13, 15, 21 eller 25 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att rätta vad olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela
handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av
allmän åklagare eller länsarkitekt. Begär utmätningsman att kostnad för
förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla
enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

35 §.

över länsstyrelses beslut enligt denna lag må_ talan föras hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig därtill må föra sådan talan för
tillvaratagande av naturskyddets intressen.

36 §.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 eller 25 § eller förordnande
enligt 21 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets beslut om förbud
enligt 16 eller 17 §.

37 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom lagen upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens
fredande och lagen samma dag (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.

Beträffande nationalpark som tillkommit före nya lagens ikraftträdande
skola, till dess Konungen annat förordnar, äldre bestämmelser alltjämt äga
tillämpning.

Fridlysning som skett med stöd av lagen angående naturminnesmärkens
fredande skall fortfarande gälla. I fråga om sådan fridlysning skola nya
lagens bestämmelser tillämpas. Förmenar sakägare sig härigenom lida intrång
i sin rätt och är intrånget icke att anse såsom oväsentligt, äger han
att senast den 30 juni 1953 hos länsstyrelsen påkalla omprövning av fridlysningen.

Förbud som länsstyrelse meddelat jämlikt 11 eller 13 § lagen angående
naturminnesmärkens fredande skall äga fortsatt giltighet till dess annat
förordnas.

Vad. i lag eller annan författning stadgas om naturminnesmärke skall
efter ikraftträdandet av denna lag i stället hava avseende å naturminne.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

2) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.

Härigenom förordnas att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Fastighet, som---det nödigt:

1. för befästning --— sandflykt förebygges;

IL för att i kronans ägo överföra 11. för att bevara område såsom
jordområde av synnerligen märklig nationalpark eller naturminne;
naturbeskaffenhet, för dess avsättande
såsom naturminnesmärke;

12. för att--—---för yrkesfisket.

Särskild rätt, som i avseende å Särskild rätt, som i avseende å fasfastighet
tillkommer annan än kro- tighet tillkommer annan än kronan,

nan, må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål
som nu är sagt; och må expropriation
enligt Konungens förordnande
jämväl äga rum för upphävande
av särskild rätt till område,
som är avsatt till nationalpark.

må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål, som
nu är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om
expropriation av naturminnesmärke,
kulturhistoriskt märklig byggnad eller
fornlämning.

11. Särskilda bestämmelser om
expropriation för naturskyddsändamål
eller för att bevara kulturhistoriskt
märklig byggnad eller fast fornlämning.

108 8.

Fråga om att jordområde skall exproprieras
för att avsättas såsom naturminnesmärke
må väckas endast
av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation

Expropriation för att bevara område
såsom nationalpark eller naturminne
må äga rum endast till förmån
för kronan samt, då fråga är
om naturminne, för kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad naturskydd
och som kan på ett betryggande
sätt ansvara för egendomen.
— — för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1950: 603 och av 108 § jämte rubrik se SFS 1942: 356.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 511 av herrar Ohlon och Nerman, samt
nr 512 av herr Osvald m. fl.,
ävensom inom andra kammaren
nr 667 av herr Andersson i Dunker,
nr 668 av herr Netzén in. fl., samt
nr 669 av herr von Seth in. fl.

I motionerna I: 511 och II: 669, vilka äro likalydande, har hemställts »att
riksdagen ville besluta sådan ändring i — — — förslaget till naturskyddslag,
att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av naturen anförtros
riksantikvarieämbetet, som härför erhåller den organisation och förstärkning
av arbetskrafter, som härav föranledes».

I motionerna I: 512 och II: 668, vilka också de äro likalydande, har hemställts
»att riksdagen ville---dels uttala sin anslutning till departe mentschefens

uppfattning rörande den ställning, som vetenskapsakademien
bör erhålla i den framtida organisationen av det svenska naturskyddet, och
dels hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag om omgestaltning av
svenska naturskyddsföreningen till ett organ med sådana personella och
materiella resurser, att det kan bedriva ett verkligt arbete».

1 motionen I: 667 slutligen hemställes »att riksdagen--- -— måtte göra

den ändring i lagtexten, § 19 och följande, som erfordras för att även bebyggelse,
vilken kan väsentligen ändra landskapsbilden, inbegripes i här
åsyftade företag».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den egentliga naturskyddslagstiftningen i vårt land omfattar för närvarande
två lagar, nämligen lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker
och lagen samma dag angående naturminnesmärkens fredande. Genom propositionen
framlägges förslag till en ny naturskyddslag, som upptager delvis
ändrade regler om nationalparker och naturminnesmärken och som dessutom
innehåller åtskilliga helt nya bestämmelser till skydd för naturen.

I fråga om nationalparker medför förslaget till naturskyddslag inga egentliga
sakliga ändringar. Det samtidigt framlagda förslaget om ändring i expropriationslagen
innehåller emellertid den nyheten att mark skall kunna exproprieras
för alt avsättas till nationalpark.

Beträffande naturminnesmärken föreslås bestämmelser som ge bättre
möjligheter till effektivt skydd än de nuvarande reglerna. Enligt proposi -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

tionen skall sålunda fridlysning kunna ske även utan ägares eller andra
rättsinnehavares samtycke. Å andra sidan skall den som genom fridlysning
lider intrång av mera väsentlig betydelse vara berättigad till ersättning för
skadan. Kostnaderna härför skola bestridas av staten, om ej kommuner
eller enskilda ställa medel till förfogande. I övrigt må nämnas att benämningen
naturminnesmärke föreslås skola utbytas mot beteckningen naturminne.

Såsom ett helt nytt institut har i förslaget till naturskyddslag upptagits
fridlysning såsom naturpark. Syftet med sådan fridlysning skall vara att
för fritidsändamål bevara områden som på grund av sin egen eller omgivningens
beskaffenhet äro särskilt ägnade att bereda befolkningen rekreation
och avkoppling genom umgänge med naturen. Om ersättning skall
gälla detsamma som vid fridlysning av naturminne.

En annan grupp nya föreskrifter syfta till skydd mot att landskapsbilden
förfulas genom grustäkt eller andra arbetsföretag eller genom vanprydande
skyltar, anslagstavlor och inskrifter.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser till skydd mot nedskräpning.
De innebära bl. a. att det vid straffansvar förbjudes att skräpa ned i naturen
med tomglas, avfall, papper eller dylikt så att därav kan uppkomma
obehag av någon betydenhet.

I fråga om organisationen av naturskyddsarbetet föreslås att denna skall
förbli i stort sett oförändrad.

Inledning.

Med stöd av Kungi. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet den 27 september 1946 numera presidenten K. E.
Elliot, filosofie doktorn N. Dahlbeck, professorn C. R. Florin, ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. Hj. Gustafson, arkitekten S.
A. Lindström, numera överdirektören G. H. Nilsson samt numera överingenjören
K. J. A. Westman att verkställa utredning om lagstiftning angående
naturskyddet m. m. Åt Elliot uppdrogs att vara ordförande.

Utredningsmännen, vilka antogo benämningen naturskyddsutredningen,
ha i december 1950 avgivit betänkande med förslag till naturskyddslag m. m.
(SOU 1951: 5).

Naturskyddsutredningen framhåller i betänkandet, att naturskyddet för
att fylla de anspråk, som man i våra dagar är berättigad att ställa, icke såsom
nu i stort sett kan inskränkas till att endast avse skydd, huvudsakligen
ur vetenskaplig-kulturell synpunkt, för vissa växt- och djurarter och för
särskilda, avgränsade områden. Utvecklingen inom det svenska samhället
har fortskridit därhän, att det uppkommit ett påtagligt behov av skydd och
vård av naturen över huvud och de värden den skänker av alla slag, kulturella,
sociala och ekonomiska. För att detta behov skall bli tillgodosett fordras
enligt utredningens mening en omdaning såväl av den gällande natur -

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

skyddslagstiftningen som av naturskyddets organisation. Vid denna omdaning
bör särskilt tillses, att de sociala synpunkterna komma mera till sin
rätt än enligt hittillsvarande ordning.

På lagstiftningens område har utredningen funnit sig böra begränsa sig
till att i huvudsak syssla med den egentliga naturskyddslagstiftningen, d. v. s.
den lagstiftning som har till ändamål att ge naturen det skydd som behövs
särskilt ur kulturell och social synpunkt. Denna lagstiftning bör enligt utredningens
mening sammanföras till en författning, benämnd naturskyddslag.
Förslag till sådan lag framlägges i betänkandet. Den speciallagstiftning
som betingas av naturskyddets betydelse ur rent ekonomisk synpunkt har
utredningen icke befattat sig med. I den mån ändringar i speciallagstiftningen
skulle visa sig påkallade böra de enligt utredningens mening vidtagas särskilt
inom de berörda områdena — jordbruk, skogsbruk, fiske, jakt o. s. v.

I fråga om naturskyddets organisation har utredningen kommit till den
slutsatsen att det bör inrättas en särskild, central myndighet, statens naturvårdsnämnd,
som har till uppgift att tillgodose naturskyddet och som är
utrustad med nödiga befogenheter och tillräckliga ekonomiska möjligheter.

Över betänkandet ha remissutlåtanden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen — som bifogat
yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser — riksantikvarieämbetet,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, statens lönenämnd, svenska naturskyddsföreningen —
som bifogat yttranden från Göteborgs biologiska förening, Hallands naturskyddsförening,
Norrköpings biologiska förening, Skånes naturskyddsförening,
sällskapet Dvalin i Jönköping och Örebro biologiska förening — samfundet
för hembygdsvård, skid- och friluftsfrämjandet, svenska reldamförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk, svenska jägareförbundet, svenska
annonsörers förening, svenska landskommunernas förbund, Sveriges
riksidrottsförbund — som bifogat yttrande från svenska orienteringsförbundet
—• samt Sveriges skogsägareförbund. Vid vissa länsstyrelsers remissvar
ha fogats yttranden från myndigheter och organisationer inom länet. Sålunda
har länsstyrelsen i Stockholms län bifogat yttrande från länsarkitekten i
länet, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från länsarkitektkontoret, överlantmätaren
och länsjägmästaren i länet, länsstyrelsen i Södermanlands län
yttranden från länsarkitekten och en inom länet verksam naturvårdskommitté,
länsstyrelsen i Kalmar län yttranden från Ölands landskapsmot, styrelsen
för Kalmar läns fornminnesförening och Kalmar naturvetenskapliga
sällskap, länsstyrelsen i Kristianstads län yttrande från länsarkitekten i länet,
länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från poliskamrarna och byggnadsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg, länsarkitekten i länet och styrelsen
för Skånes hembygdsförbund, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

länsarkitekten i länet och Hallands naturskyddsförening, länsstyrelsen i Skaraborgs
län yttranden från länsarkitekten och landsfogden i länet, Skaraborgs
läns naturskyddsförening och Skaraborgs läns jaktvårdsförening, samt
länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande från föreningen Heimbygdas i Östersund
naturskyddsnämnd.

Remissinstanserna ha i allmänhet antingen tillstyrkt att utredningens
förslag till naturskyddslag lägges till grund för lagstiftning eller
lämnat förslaget i huvudsak utan erinran. Icke så få understryka, att de
finna förslaget värdefullt och väl ägnat att fylla de krav som kunna ställas
på en modern naturskyddslagstiftning. Åtskilliga anmärkningar ha emellertid
framförts, huvudsakligen beträffande detaljer men i några fall också
mot vissa grundsatser och grundläggande bestämmelser.

Meningarna om förslaget att inrätta en central statlig natur vårdsmyndighet
äro betydligt mera delade. Remissinstanserna anse visserligen
i regel att en ny naturskyddsorganisation behövs och att denna organisation
bör ha större resurser och befogenheter än den nuvarande. Men blott
ett tjugutal remissinstanser godtaga i princip den organisation som utredningen
föreslagit och av dessa acceptera de flesta förslaget blott med tvekan
eller under förutsättning att jämkningar vidtagas däri. De övriga förorda
anknytning till någon befintlig myndighet eller organisation i den mån de
icke helt avstyrka förslaget.

I några yttranden hemställes att naturskyddsutredningens förslag i sin
helhet måtte omarbetas. Denna ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Skaraborgs
län, länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Förbundet anser, att naturskyddsutredningen gjort såväl naturskyddslagstiftningen
som den planerade naturskyddsorganisationen alltför
omfattande och att båda böra bringas ned till skälig storlek.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup:

»1909 års naturskyddslagstiftning syftar till att bevara särskilda naturföreteelser,
som äro av speciellt intresse huvudsakligen ur vetenskaplig och
estetisk synpunkt. Däremot ger den ej något skydd för naturen och landskapet
i allmänhet. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning,
att en naturskyddslagstiftning med så begränsade syften och verkningar
icke är tillräcklig i dagens läge.

Den snabba utveckling som ägt rum på skilda områden har nämligen
medfört, att naturen tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet
av kommunikationsleder har blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De
ekonomiska värdena i naturen ha blivit föremål för en allt intensivare exploatering
och naturens estetiska värden ha rönt en ökad uppskattning, som
bl. a. tagit sig det uttrycket, att allmänheten i större utsträckning utnyttjar
naturen för friluftsliv.

Givetvis har den antydda utvecklingen inneburit intrång på naturen. På
sina håll har naturen också utarmats och förfulats. Faran för en fortgående
förstöring minskas visserligen genom det ökade naturskyddsintresse, som
vuxit fram hos allmänheten huvudsakligen under inflytande från de ideella

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

13

organisationer, vilka genom upplysning och propaganda verkat för att stärka
intresset för naturens skydd och vård. Men detta utesluter icke behovet
av eu naturskyddslagstiftning, som bättre än den nuvarande svarar mot
tidens anspråk. Kravet på en sådan lagstiftning understrykes också starkt
av alla dem som syssla med naturskyddsfrågor.

Det förslag till naturskyddslag som utredningen framlagt är resultatet av
omsorgsfulla utredningar och grundliga överväganden. Vid remissbehandlingen
har förslaget fått ett välvilligt mottagande. Även jag finner det väl
ägnat att, med vissa jämkningar, upphöjas till lag. Jag har intet att erinra
mot det av utredningen tillämpade förfaringssättet att i naturskyddslagen
upptaga allenast sådana bestämmelser som ha till huvudsyfte att tillgodose
de sociala och kulturella synpunkterna och att lämna åt speciallagstiftningen
att sörja för naturskydd ur mera utpräglat ekonomisk synpunkt. De nya
bestämmelser som föreslås angående naturparker och skydd för landskapsbilden
in. m. finner jag i stort sett väl avvägda, dock med det undantaget
att förslaget om reglering av utomliusreklamen synes mig alltför omständligt
och tyngande. Jag biträder också förslaget att fridlysning skall kunna
genomföras tvångsvis men att ersättning då skall utgå för uppkommande
förlust. I vissa avseenden böra emellertid enligt min mening de av utredningen
föreslagna ersättningsreglerna jämkas. I övrigt vill jag beträffande
förslaget till naturskyddslag i detta sammanhang endast tillägga, att jag i
och för sig finner visst fog för den av vissa remissinstanser framförda åsikten
att lagen borde kallas naturvårdslag. Med hänsyn till att uttrycket naturskydd
vunnit hävd torde dock övervägande skäl tala för att den av utredningen
föreslagna rubriceringen bibehålies.

Vad härefter angår frågan om naturskyddets organisation, har utredningens
förslag i denna del mött stark kritik i remissvaren. Kritiken har visserligen
ej så mycket riktats mot själva grundtanken, att det bör finnas ett
statligt organ för ledning av naturskyddsverksamheten, utan mera mot det
sätt, varpå utredningen velat realisera denna tanke. Vad som förekommit
vid remissbehandlingen synes emellertid ge vid handen att tiden ännu icke
är mogen för att tillskapa ett centralt naturskyddsorgan som ingår i eller
anknytes till statsförvaltningen. I avvaktan därpå bör enligt min mening
tillämpningen av naturskyddslagsliftningen liksom hittills i huvudsak ankomma
på länsstyrelserna under medverkan av vetenskapsakademien och
befintliga frivilliga sammanslutningar på naturskyddets och landskapsvårdens
områden. Vissa vårdande och förvaltande uppgifter synas dock böra
överlämnas till andra myndigheter. För att de frivilliga sammanslutningarna
skola kunna fullgöra sina uppgifter bör understöd av statsmedel lämnas
i större omfattning än nu.»

Utskottet vill nu i särskilda avsnitt återgiva vissa av departementschefens
närmare uttalanden rörande de delar av propositionen, som förtjäna speciell
uppmärksamhet. I anslutning härtill kommer utskottet att i vederbörligt
sammanhang redovisa såväl visst yttrande av lagrådet som något av den motivering,
vilken åberopats till förmån för ovannämnda motionsyrkanden.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Naturskyddets organisation.

Departementschefen:

»Av den redogörelse jag nu lämnat för remissyttrandena i organisationsfrågan
har framgått, att tanken på att tillskapa ett statligt centralorgan
för ledning och övervakning av naturskyddsverksamheten i princip vunnit
så gott som allmän tillslutning. Däremot har enighet icke kunnat ernås
om hur ett sådant organ lämpligen bör vara beskaffat. På denna punkt gå i
stället meningarna starkt isär. Utredningens förslag om en fristående naturvårdsnämnd
har biträtts av endast ett fåtal remissinstanser. I övrigt
har det blivit föremål för allvarlig kritik ur flera synpunkter. På många håll
anses det vara att föredra att anförtro uppgiften som central naturvårdsmyndighet
åt något redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning
ha emellertid riktats anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill
kommer att åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma
i fråga, äro mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom
lämpliga, i allmänhet själva ställt sig avvisande. Jag vill också erinra, att
några remissinstanser funnit det olämpligt eller onödigt att inrätta något
centralorgan samt i stället förordat, att huvudvikten skall läggas på lokal
verksamhet och åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.

Vad sålunda förekommit ger enligt min uppfattning tydligt vid handen
att tiden icke är mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt
naturvårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av natursk3''ddsarbetet
i alla dess olika faser. Tills vidare torde därför naturskyddsverksamheten
få organiseras på i huvudsak samma sätt som hittills.
Vissa förändringar och förbättringar torde dock kunna genomföras. Beaktansvärda
uppslag i detta avseende ha framkommit både under utredningsarbetet
och vid remissbehandlingen.

Befogenheten att meddela beslut i ärenden enligt den nya naturskyddslagen
bör, såsom ock utredningen föreslagit, i allmänhet tillkomma
vederbörande länsstyrelse. Härifrån bör dock göras det undantaget att
frågor om visst områdes avsättande till nationalpark skola avgöras av Kungi.
Maj :t och riksdagen. Dessutom böra vissa ärenden angående fridlysning av
växt- och djurarter prövas av Kungl. Maj :t. Jag förutsätter att länsstyrelserna
vid handläggningen av naturskyddsärenden komma att i erforderlig
utsträckning inhämta yttranden från sakkunniga institutioner. Såsom jag
strax skall närmare utveckla böra enligt min uppfattning för detta ändamål
främst anlitas vetenskapsakademien, svenska naturskyddsföreningen och
samfundet för hembygdsvård. Det förefaller mig också i hög grad önskvärt
att hos länsstyrelserna allmänt inrättas sådana naturskyddsråd som redan
finnas i vissa län. Några föreskrifter härom torde emellertid ej lämpligen
böra meddelas, utan det bör få ankomma på varje särskild länsstyrelse att
undersöka huruvida behov av och intresse för en sådan organisation föreligger
inom länet. En nära till hands liggande utväg att få till stånd ett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

15

naturskyddsråd synes vara att låta det bestå av länsarkitekten och landsantikvarien
samt en representant för naturskyddsföreningen i länet och
en för hembygdsrörelsen. Naturligtvis kunna dock även andra sammansättningar
tänkas, och den lösning bör väljas som länsstyrelsen i det särskilda
fallet finner lämpligast.

Vården och förvaltningen av naturskyddsobjekt ombesörjes
för närvarande beträffande nationalparkerna av vetenskapsakademien, beträffande
naturminnesmärken på annan kronomark av den myndighet som
har marken under sin förvaltning och beträffande naturminnesmärken på
enskild mark av vederbörande ägare. Utredningen har i detta avseende föreslagit
de ändringarna, att vården av nationalparkerna skall överflyttas till
domänstyrelsen samt att naturminnen på enskild mark skola ställas under
förvaltning av vederbörande skogsvårdsstyrelse, såvida ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar. Till detta förslag kan jag ansluta mig. Vad först beträffar
nationalparkerna lär det vara önskvärt att skötseln av dem i högre grad
än hittills inriktas på positiva, vårdande åtgärder. För denna uppgift torde
domänverket äga större resurser än vetenskapsakademien. Domänverket
har också sedan länge biträtt vid vården av nationalparkerna och har dessutom,
enligt särskilt bemyndigande, i stor utsträckning ordnat med fredning
av skyddsvärda områden på de marker som stå under verkets förvaltning.
Till följd härav finnes tillgång till personal med praktisk erfarenhet
av naturvårdsarbete både i domänstyrelsen och i dess lokalförvaltningar.
I fråga om naturminnen på enskild mark vill jag framhålla, att säkra
garantier för en god skötsel ej torde kunna vinnas utan att det allmänna
övertager ansvaret för förvaltningen. Vilka organ som därvid skola anlitas
kan vara tveksamt, men de starkaste skälen torde tala för skogsvårdsstyrelserna,
vilkas personal redan nu rätt ofta torde komma i beröring med
naturskyddsfrågor vid sin tillsyn över skötseln av de enskilda skogarna.
Av remissyttrandena framgår också att skogsvårdsstyrelserna själva i allmänhet
icke ha något att erinra mot att påtaga sig nu ifrågavarande förvaltningsuppgift.
Råd och anvisningar för verksamheten kunna vid behov
utfärdas av skogsstyrelsen. I likhet med utredningen anser jag därför att
som huvudregel bör gälla att förvaltningen av naturminnen på enskild mark
skall handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Länsstyrelsen bör
emellertid också äga möjlighet att anförtro förvaltningen åt markägaren
eller annan enskild person eller sammanslutning som har förutsättningar
för att sköta naturminnet på ett tillfredsställande sätt. Skulle det sedermera
visa sig att skötseln försummas, bör förvaltningen överflyttas till skogsvårdsstyrelsen.
Så bör också ske, om den som erhållit uppdraget begär att
bli befriad därifrån.

Den vetenskapsakademien nu tillkommande uppgiften att föra riksregister
över naturminnen torde böra överflyttas till domänstyrelsen.
Det må anmärkas alt domänstyrelsen redan för register över naturföremål
och områden som styrelsen själv förklarat fredade.

En synnerligen viktig del av naturskyddsarbetet är den som innefattar

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

utrednings- och rådgivningsverksamhet. Denna del av
arbetet torde liksom hittills i huvudsak höra ombesörjas av vetenskapsakademien
och olika frivilliga sammanslutningar. Bland de senare torde framför
allt svenska naturskyddsföreningen med därtill anslutna lokalföreningar
och ortsombud böra regelmäsigt tagas i anspråk som rådgivare åt myndigheterna.
Även med samfundet för hembygdsvård bör samråd äga rum,
främst på landskapsvårdens område. I ärenden angående fridlysning av
visst område såsom naturpark torde yttrande böra inhämtas från statens
fritidsnämnd.

Vad närmare beträffar vetenskapsakademiens framtida ställning inom
naturskyddet vill jag nämna, att utredningen avsett att akademiens befattning
med naturskyddsfrågor skulle upphöra och övertagas av den nya statliga
naturvårdsmyndigheten. Om, såsom jag förutsatt, någon sådan myndighet
icke kommer till stånd, synes vetenskapsakademien böra bibehållas som
sakkunnigt rådgivande naturskyddsorgan. Dess uppgifter i detta avseende
torde emellertid böra begränsas och anpassas efter den vetenskapliga inriktning
som kännetecknar akademien. Behov av vetenskaplig expertis torde
framför allt göra sig gällande, då fråga är om fredning av större områden
t. ex. nationalparker. Jag förutsättter därför att akademien skall medverka
bl. a. vid utformningen av reglementen och ordningsföreskrifter för nationalparkerna.
Som allmän regel bör gälla att akademien skall höras i alla större
naturskyddsfrågor där det kan antagas vara av vikt att vetenskapliga svnpunkter
bli beaktade. I övrigt räknar jag med att akademien liksom hittills
skall bli i stånd att föranstalta om vetenskapliga undersökningar av märkliga
naturföreteelser och ta initiativ till skyddsåtgärder.

Ställningen såsom allmänt sakkunnig naturskyddsinstitution torde böra
övertagas av svenska naturskyddsföreningen, som enligt min uppfattning
bör få tillfälle att i högre grad än nu öva inverkan på naturskyddets gestaltning.
Föreningen torde sålunda regelmässigt böra höras i fridlysningsärenden
och andra aktuella naturskyddsfrågor av någon betydenhet. Såsom
jag redan nämnt synes det mig vidare lämpligt att, i den mån naturskyddsråd
inrättas hos länsstyrelserna, i dessa få ingå representanter för de till
svenska naturskyddsföreningen anslutna lokalföreningarna. Dessa lokalföreningar
ävensom riksföreningens ortsombud torde också på annat sätt
böra anlitas för att biträda länsstyrelserna, t. ex. för att verkställa undersökningar
pa platsen. Slutligen synes det böra ankomma på svenska naturskyddsföreningen
att i främsta rummet svara för propaganda och upplysning
pa naturskyddets område samt att ta initiativ till åtgärder av olika
slag. Enligt vad jag inhämtat är föreningen beredd att, efter måttet av de
resurser som komma att sta till dess förfogande, påtaga sig de uppgifter
jag nu antytt.

Samfundet för hembygdsvård torde böra utnyttjas såsom rådgivande organ
beträffande den gren av naturskyddsverksamheten som brukar betecknas
med ordet landskapsvård. I enlighet härmed bör enligt min mening
samfundet anlitas som remissinstans företrädesvis i ärenden som röra till -

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

lämpning av den nya naturskyddslagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden.
Det arbete som bedrives inom samfundets vägvårdsbyrå torde
böra fortsättas i samma former som hittills. Enligt vad jag erfarit har
samfundet planer på att utvidga området för byråns verksamhet till att
omfatta, förutom vägväsendet, även vattenföretag av olika slag. Mot en
sådan utveckling har jag intet att erinra. Vad jag nyss anfört om lämpligheten
av, att svenska naturskyddsföreningen genom sina lokalföreningar
blir representerad i de naturskyddsråd, som må komma att inrättas hos
länsstyrelserna, samt att dessa lokalföreningar även eljest anlitas för att
biträda länsstyrelserna, äger motsvarande tillämpning i fråga om samfundet
och dess hembygdsföreningar. Jag anser också önskvärt att samfundet,
i likhet med svenska naturskyddsföreningen, bedriver propaganda och upplysningsarbete
samt tar de initiativ, till vilka samfundet finner anledning.
Därvid förutsätter jag att denna verksamhet väsentligen begränsas till landskapsvårdens
område. Jag har genom överläggningar med representanter
för samfundet övertygat mig om, att samfundet är villigt att i män av tillgängliga
resurser medverka i naturvårdsarbetet i enlighet med nu angivna
riktlinjer.

Jag har för avsikt att föreslå ökade statsbidrag till det frivilliga naturskyddsarbetet.
»

Motionerna:

I motionerna I: 511 och II: 669 anföres bl. a. följande.

»Propositionens förslag innebär en olycklig splittring av naturskyddsärendenas
handläggning. Ingen organisation kommer att äga den samlande
överblicken av naturskyddsarbetet. Härav måste följa en onödigt tyngande
remissapparat och en tungroddhet vid lagstiftningens tillämpning, som
med hänsyn till en väntad ökning av naturskyddsärendena måste få högst
beklagliga följder. Vill man icke acceptera utredningens förslag om en särskild
statsinstitution är det därför icke nödvändigt att skjuta organisationsfrågan
på framtiden. Remissyttrandena ge förslag till andra lösningar som
icke böra lämnas obeaktade. Nära till hands ligger att anförtro naturskyddets
ledning åt någon redan befintlig myndighet, helst ett centralt verk med lokal
organisation. Särskilt värt att taga fasta på är det av Svenska naturskyddsföreningen
och flera länsstyrelser framförda förslaget om en förläggningav
det centrala naturskyddsarbetet till riksantikvarieämbetet.

Vården av fornminnen och byggnadminnen måste gå hand i hand med
naturskyddet. Här råder icke något motsatsförhållande. Den ''natur’ vi
önska skydda och vårda är i stor utsträckning resultatet av tidigare kulturpåverkan.
Naturskyddet måste väsentligen inriktas på att bevara och
skydda kulturlandskapet. Att se det hela som eu enhet är därför enbart

rationellt.--- — Riksantikvarieämbetet förfogar över en landsomfattande

organisation med landsantikvarier, länsföreningar och ett stort antal lokala
ombud. Det måste innebära en utomordentlig fördel att kunna anlita denna

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

organisation även för naturskyddsarbetet. Redan nu förefinnes här ett stort
intresse för dessa frågor, särskilt hos landsantikvarierna. Att utbygga den
med hänsyn till erforderlig naturvetenskaplig sakkunskap bör icke möta
någon svårighet. Däremot kan det bli både svårt och kostsamt att bygga
upp en helt ny organisation. En till riksantikvarieämbetet ansluten avdelning
för naturvårdsärenden — en naturskyddsinspektion — bör i huvudsak organiseras
enligt Svenska naturskyddsföreningens förslag i yttrande till
Kungl. Maj :t den 30 augusti 1952. Personalstat för avdelningen bör upptagas
i proposition till nästa års riksdag, då jämväl de frivilliga organisationernas
behov av anslagsmedel bör bli föremål för prövning.»

I motionerna 1:512 och 11:668 framhålles bl. a.:

»Det är uppenbart, att naturskyddsföreningens nuvarande organisation
icke fyller de krav, som böra ställas på en central naturskyddsinstilution.
Bland annat tarvas, såsom propositionen också vitsordar i anslutning till
vad föreningen föreslagit, en fastare lokal förankring genom lämpliga länsorgan.
Föreningen har också redan gått i författning om utarbetande av nya
stadgar, vilka skulle så långt som möjligt i organisatoriskt hänseende tillgodose
de nya krav, som komma att ställas på föreningen. Ett stadgeförslag,
som vunnit styrelsens principiella gillande, har för yttrande varit utsänt till
de 25 lokalföreningar, som äro anslutna till föreningen. Sedan stadgeförslaget
överarbetats av styrelsen, kommer det att under instundande vinter föreläggas
föreningsstämman. Det föreliggande stadgeutkastet följer den principen,
att föreningens blivande uppgift vid tillämpningen av naturskyddslagstiftningen
är av klart allmän natur, att denna uppgift både organisatoriskt
och ekonomiskt bör hållas skild från den egentliga föreningsverksamheten,
och att den helt bör bekostas av statsmedel. Enligt utkastet avses vidare
att säkerställa erforderligt inflytande på naturskyddets ledning från
alla delar av landet genom lokal förankring, dels medelst lokal representation
i ett förbundsråd, dels genom tillsättande av länsombud, vilka förutsättas i
allmänhet skola ingå i naturskyddsnämnder i länen. Ett tiotal riksorganisationer,
vilkas verksamhet på ett eller annat sätt berör naturskyddet, skulle
också erhålla säte och stämma i förbundsrådet.»

Efter att ha berört naturskyddsföreningens olika verksamhetsuppgifter
uttala motionärerna vidare:

»Den sålunda angivna verksamheten skulle under styrelsens överinseende
ledas av en naturskyddsintendent, vilken vid sin sida skulle ha en naturskyddsnämnd
av på olika områden sakkunniga personer. Ledamöterna av

denna nämnd skulle utses av Kungl. Maj :t.---En dylik organisation

torde emellertid ej kunna konuna till stånd utan utredning från Kungl.
Maj :ts sida. Eftersom tillämpningen av naturskyddslagstiftningen är en allmän
uppgift, har styrelsen under hand hemställt, att från Kungl. Maj :ts sida
måtte föranstaltas om utredning om det personal- och medelsbehov som med
utgångspunkt från propositionens ståndpunkt kommer att föreligga.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

19

Nationalparker.

Departementschefen:

»För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att i lagen
bör i korthet anges för vad ändamål avsättning till nationalpark må komma
i fråga. Såsom utredningen anfört erhålles därigenom bl. a. bättre vägledning
för avgörandet, huruvida i det särskilda fallet önskat skydd för ett visst
område lämpligen bör åstadkommas genom att området avsättes till nationalpark
eller genom att det fridlyses som naturminne. ----I övrigt inne fattar

utredningens förslag beträffande nationalparker i huvudsak endast
den nyheten att de föreskrifter, med vilkas hjälp nationalparkernas karaktär
av naturreservat skall tryggas, icke längre skola meddelas i lag utan på administrativ
väg. Häremot har jag för min del ingenting att erinra. Med en
sådan ordning blir det möjligt att smidigare anpassa reglerna för nationalparkernas
skötsel efter förhållandena i varje särskilt fall. En annan fördel
är, att behovet av positiva vårdande åtgärder kan tillgodoses bättre än om man
alltjämt skall vara bunden vid mer eller mindre stela detaljbestämmelser i lagen.
Jag vill framhålla att en ram beträffande skyddsföreskrifternas innehåll
kommer att finnas i det nya stadgandet om vad som skall vara ändamålet
med inrättande av nationalparker. Därest detta stadgande godkännes av riksdagen,
torde därför något ytterligare beslut från riksdagens sida angående
grunderna för nationalparkernas förvaltning icke vara erforderligt. Avfattningen
av stadgandet i fråga utgör också en garanti för att någon olämplig
uppluckring av de nuvarande skyddsreglerna icke skall komma till stånd.»

Naturminnen.

De par temen t schef en :

»Om man vill bereda ett effektivt skydd åt landets naturminnen, torde det
vara ofrånkomligt att öppna möjlighet till fridlysning även i sådana fall,
där rättsägare av en eller annan orsak vägrar att lämna sitt samtycke till
åtgärden. Jag biträder därför förslaget att fridlysning, om så erfordras,
skall kunna genomföras mot vederbörandes bestridande. Att —- såsom kammarkollegiet
ifrågasatt — därvid göra undantag för naturminnen på mark,
som vid planläggning avsatts för bebyggelse eller redan tagits i anspråk till
tomt eller trädgård torde icke vara lämpligt. Det är icke uteslutet att man
också på dylik mark kan vilja fridlysa t. ex. ett märkligt träd eller något
annat enstaka naturföremål. En sådan åtgärd lär i regel ej behöva medföra
något nämnvärt intrång, men det är därför ingalunda säkert att markägaren
kan förmås att lämna sitt samtycke till åtgärden.

Såsom utredningen framhållit måste en fridlysning regelmässigt föranleda
vissa olägenheter för markägaren och andra rättsinnehavare med avseende
å fastigheten. Ersättning bör i princip utgå för detta intrång. Några
remissinstanser ha uttryckt farhågor för att förslaget på grund härav kunde

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

komina alt få menliga och oberäkneliga följder ur statsfinansiell synpunkt.
Dessa farhågor förlora emellertid sitt berättigande om man fasthåller vid
utredningens ståndpunkt att beslut om fridlysning, som kan ge upphov till
ersättningsanspråk, icke får meddelas med mindre länsstyrelsen förvissat
sig om att medel för ersättningens gäldande finnas tillgängliga. Statens utgifter
för ändamålet kunna då ej överstiga vad riksdagen finner skäl att
bevilja i anslag.

Vad beträffar den närmare utformningen av ersättningsbestämmelserna
delar jag utredningens uppfattning, att gottgörelse bör utgå endast för intrång,
som är av någon mera väsentlig betydelse. I övrigt vill jag framhålla,
att det tydligen är önskvärt att överensstämmelse så långt möjligt åvägabringas
mellan naturskyddslagen och den lag om förbud mot bebyggelse
inom vissa strandområden som för närvarande är under förberedelse inom
justitiedepartementet. Enligt vad jag erfarit är avsikten att i sistnämnda lag
stadga ersättningsrätt för sådana fall då byggnadsförbud medför att därav
berörd mark kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde. Detta är samma princip som gäller i flertalet
fall enligt byggnadslagen, och det ligger tydligen nära till hands att tillämpa
den även eljest då begränsningar i rätten att bebygga mark föreskrivas till
främjande av allmänna intressen. Såsom utredningen framhållit kan emellertid
fridlysning av naturminne mången gång lända fastighetsägaren och
andra rättsinnehavare till men jämväl på annat sätt än genom att byggnadsrätten
inskränkes. I själva verket torde i det övervägande antalet fall skada
i form av minskad möjlighet till bebyggelse komma att spela en underordnad
roll i förhållande till annat intrång. I fråga om sådant intrång lämpar
sig en ersättningsregel av nyss angivna innebörd mindre väl. Till belysning
härav torde det vara tillräckligt att framhålla, att om t. ex. en liten skogsdunge
fridlyses, marken kan förlora hela det värde den tidigare haft för
ägaren. Denne skulle då, under åberopande av uppenbart missförhållande,
kunna göra anspråk på ersättning, även om förlusten i och för sig vore praktiskt
taget betydelselös.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att reglerna om ersättning
vid fridlysning av naturminne utformas så, att man beträffande skada genom
byggnadsförbud tillämpar principen om uppenbart missförhållande
mellan markens värde före och efter förbudet men i övrigt följer utredningens
förslag att rätt till ersättning skall föreligga vid avsevärt men.

I fråga om skada till följd av byggnadsförbud har utredningen förutsatt
att gottgörelse aldrig skulle kunna utgå för tätbebyggelsevärde. Enligt min
mening bör sådan gottgörelse lämnas, om fridlysning med byggnadsförbud
genomföres beträffande mark som vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats lämpad för tätbebyggelse. I praktiken lär emellertid detta knappast
komma att inträffa. Ej heller utanför planlagda områden torde man för
övrigt behöva räkna med att fridlysning skall komma att avse mark som
skäligen kan anses ha något tätbebyggelsevärde. Frågan om ersättning för
tätbebyggelsevärde torde följaktligen sakna praktisk betydelse för naturskyddslagens
del.

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Vid sidan av ersättningsbestämmelsen upptar utredningens förslag även
ett stadgande att i vissa fall, då fastighet helt eller delvis fridlyses, ägaren
må påfordra att fastigheten inlöses. Som förutsättning härför angives i förslaget
att fastigheten till följd av fridlysningen kan nyttjas allenast på säl t
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Även enligt
min mening bör möjlighet att påfordra inlösning förefinnas. Det är emellertid
av flera skäl angeläget att inlösning kan undvikas i största möjliga utsträckning.
Ur denna synpukt är enligt min mening utredningens förslagägnat
att väcka betänkligheter. Enligt förslaget skulle t. ex. inlösning alltid
kunna framtvingas därest fastighetens värde väsentligt nedsattes genom ett
byggnadsförbud på mark som kunnat utnyttjas till sportstugeområde, detta
även om fastigheten fortfarande utan olägenhet kunde användas för jordbruk.
Ett sådant resultat synes mig icke rimligt. Jag förordar därför att såsom
förutsättning för inlösningsrätt uppställes att fridlysningen medför
synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten. Ett motsvarande stadgande
finnes i 24 § lagen om allmänna vägar.

Utredningen har ansett, att i lagtexten icke bör utsägas något om vem
som i förekommande fall skall betala ersättning eller lösa fastigheten. Även
jag räknar med, att kommuner och enskilda sammanslutningar i viss utsträckning
skola vara villiga att åtaga sig kostnaderna. Gentemot sakägaren
torde dock kronan böra stå såsom ansvarig för ersättningens gäldande. Detta
bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten.

Såsom jag förut framhållit bör beslut om fridlysning som kan medföra
ersättnings- eller inlösningsskyldighet icke meddelas utan att länsstyrelsen
förvissat sig om att medel till betalning av ersättningen eller lösesumman
finnas tillgängliga. Detta förutsätter tydligen att länsstyrelsen har kännedom
om, huruvida och i så fall i vilken omfattning sakägare gör anspråk
på gottgörelse. Det bör därför åligga sakägare, som vill påfordra ersättning
eller inlösning, att efter föreläggande av länsstyrelsen framställa sitt anspråk
inom tid, som angivits i föreläggandet, vid påföljd att talerätten eljest
går förlorad. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i 28 § i
departementsförslaget.

Om anspråk på gottgörelse framställes och ej finnes böra omedelbart avvisas,
bör länsstyrelsen söka träffa överenskommelse med sakägaren om
skäligt belopp. Kan uppgörelse ej ske, får länsstyrelsen efter skälighetsprövning
fastställa vilken gottgörelse som skall utgå och hur den skall betalas.
Ersättning bör i regel bestämmas att utgå på en gång. Om fridlysningen
kan väntas komma att bestå endast under begränsad tid — t. ex.
därför att naturminnet icke är beständigt — eller andra särskilda skäl föreligga,
bör dock kunna föreskrivas alt ersättning skall gäldas i form av årliga
belopp med rätt för båda parter att erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden. En föreskrift härom har intagits i förevarande paragraf. I
paragrafen har dessutom, efter mönster av vissa stadganden i byggnadslagen
och lagen om allmänna vägar, meddelats bestämmelse att vad i fråga
om ersättning eller inlösning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla även mot den som förvärvat
sakägarens rätt med avseende å fastigheten.

Om sakägare ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning
eller inlösning bör han kunna, efter stämning å kronan, få frågan
prövad vid expropriationsdomstol. Bestämmelse härom meddelas i 29 § i
departementsförslaget. Om expropriationsdomstolen helt eller delvis bifaller
hans talan, uppkommer tydligen ett icke förutsatt medelsbehov. Det kunde
därför ifrågasättas alt för dylika fall medge omprövning av fridlysningsbeslutet.
Ett sådant förfarande förefaller dock ej tilltalande. Det kunde
också leda till krav på ersättning från sakägarens sida för den tid fridlysningen
ägt bestånd, med påföljd att en ny ersättningsprocess uppkomme.
Det synes därför lämpligast att sakägarens rätt enligt expropriationsdomstolens
dom icke skall kunna rubbas genom återkallelse av fridlysningsbeslutet.
Utdömt belopp får betalas av staten om annan ej är villig att åtaga
sig betalningsskyldighet. Jag vill emellertid framhålla att sådana fall som
de nu avsedda ej torde bli ofta förekommande. Merendels torde uppgörelse
kunna träffas under hand. Skulle detta ej lyckas står möjlighet öppen för
länsstyrelsen att hänskjuta frågan om gottgörelse till domstol innan fridlysning
beslutas. Enligt 29 § i departementsförslaget skall nämligen frågan
om ersättning eller inlösning kunna underställas expropriationsdomstolen
ej blott av sakägare utan även av kronan. Och enligt 8 § skall länsstyrelsen
ha rätt att då fråga om fridlysning väckts meddela interimistiskt beslut i
avvaktan på ärendets slutliga avgörande. Sådant beslut skall kunna gälla
för upp till sex år, och denna tid bör vara mer än tillräcklig för att ett
domstolsavgörande skall hinna ske innan slutligt beslut i fridlysningsfrågan
meddelas.

Vad beträffar behovet av statsmedel för nu förevarande ändamål vill jag
framhålla, att därest fråga uppkommer att genomföra en fridlysning som föranleder
gottgörelse med mera avsevärda belopp, särskild framställning torde
böra göras till riksdagen om erforderlig medelsanvisning. För mötande av
sådana oförutsedda utgifter som nyss nämnts samt betalning av andra
mindre ersättnings- eller lösenbelopp torde lämpligen böra anvisas ett årligt
anslag.»

Naturparker.

Departementschefen, vid lagrådsremissen:

»Allmänhetens behov av att kunna idka friluftsliv tillgodoses för närvarande
främst genom den frihet som anses föreligga att överallt beträda
och åtminstone tillfälligt uppehålla sig på mark som ej kan skadas därav
och som icke är att hänföra till tomt eller plantering. Denna s. k. allemansrätt
är av utomordentligt stor betydelse, men dess praktiska värde är ytterst
beroende av att områden där den kan utövas stå till förfogande på
rimligt avstånd från tätorterna. Den största faran för att så ej blir fallet
ligger i den ständigt fortskridande bebyggelsen, varigenom förut tillgänglig

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

mark förvandlas till tomter. Det är därför naturligt att strävandena att
bevara möjligheten för alla till fritidsvistelse i naturen hittills i främsta
rummet inriktats på att hindra en planlös exploatering för bebyggelse. Ett
betydelsefullt steg i detta avseende togs genom 1947 års byggnadslagstiftning,
och arbetet har sedermera fullföljts genom den provisoriska lagen om
byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Möjligheten att röra sig fritt på ett visst område är emellertid ur rekreationssynpunkt
av föga värde, om icke förhållandena där äro sådana att trevnad
och vederkvickelse erhålles. Frågan om att bereda befolkningen tillfälle
till friluftsliv kan därför ej lösas tillfredsställande enbart genom åtgärder
till skydd för allemansrätten. Det är dessutom önskvärt att kunna
hindra att lämpliga och eftersökta fritidsområden förlora sitt värde såsom
sådana till följd av kalavverkning, stenbrytning, grustäkt eller dylikt. Beträffande
sådana områden kan det också vara av intresse att kunna tillåta
att de få utnyttjas för friluftsliv i större utsträckning än allemansrätten
medger, t. ex. för s. k. långtidscamping. Samtidigt kan, såsom utredningen
framhållit, även föreligga behov av att kunna inskränka allemansrätten,
exempelvis genom förbud mot tillfällig tältslagning annat än på vissa anvisade
platser.

I några remissyttranden har gjorts gällande att behovet av särskilda fritidsområden
lämpligast kunde tillgodoses genom att erforderlig mark för
ändamålet inköptes av staten eller av kommuner och industriföretag. Emellertid
är det ingalunda säkert att i det särskilda fallet möjlighet står öppen
till dylikt förvärv på rimliga villkor. I icke så få fall torde för övrigt de
ingrepp som behöva göras i markägarens dispositionsrätt vara så pass obetydliga,
att han hellre åtnöjes med ersättning för skadan än avstår från
äganderätten till fastigheten. Därtill kommer att ett äganderättsförvärv ej
medför befogenhet att genomföra sådana begränsningar i allemansrätten
som, på sätt jag nyss antytt, kunna vara önskvärda ur trevnads- och naturskyddssynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig, i likhet med flertalet
remissinstanser, till utredningens förslag om införande av ett särskilt fridlysningsförfarande
för tillskapande av fritidsrescrvat. Syftet med förfarandet
bör, såsom utredningen anfört, i första hand vara att skydda naturen
inom ett ur fritidssynpunkt värdefullt område mot skadegörande åtgärder
från såväl markägarens som allmänhetens sida. Med hänsyn härtill synes
mig ingen befogad erinran kunna framställas vare sig mot att i detta sammanhang
använda termen fridlysning eller mot att bestämmelserna i ämnet
upptagas i naturskyddslagen. Måhända kommer det nya förfarandet att få
sin största betydelse såsom en utväg att säkerställa naturskyddet inom fritidsområden
som redan i annan ordning avsatts för sitt ändamål.

De skäl, som utredningen framfört för sitt förslag, att fridlysning såsom
naturpark icke skall kunna ske mot ägarens vilja med mindre området vid
planläggning avsatts för fritidsändamål, äro enligt min mening förtjänta

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

att beaktas. Farhågorna för att det nya fridlysninginstitutet genom eu sådan
regel kommer att förlora sin effekt torde vara överdrivna. Såsom jag
redan nämnt torde i icke så få fall fridlysning såsom naturpark endast obetydligt
inverka på möjligheterna att nyttja fastigheten, och det bör då icke
vara omöjligt att utverka ägarens samtycke till åtgärden. Jag anser vidare,
i likhet med utredningen, att något krav på samtycke även från andra rättsinnehavare
än ägaren icke behöver uppställas. I allmänhet torde man nämligen
kunna räkna med att brukningen av en fridlyst fastighet kommer
att kunna fortgå tämligen ostört samt att följaktligen nyttjanderätts- eller
servitutshavare ej komma att lida något mera väsentligt intrång. Däremot
kan jag icke biträda utredningens åsikt att rättsverkan i förevarande avseende
bör tillerkännas även generalplan som icke blivit fastställd utan endast
antagits. Enligt departementsförslaget medgives följaktligen fridlysning såsom
naturpark utan samtycke av ägaren allenast beträffande område som i
fastställd plan enligt byggnadslagen avsatts för det med fridlysningen avsedda
ändamålet.

Vad härefter angår frågan om rätt för sakägare att göra anspråk på ersättning
eller påfordra att fastigheten inlöses torde anledning saknas att
tillämpa andra grundsatser vid fridlysning såsom naturpark än vid fridlysning
av naturminne. Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.
»

Lagrådet:

»Vad därefter angår det nya institutet fridlysning såsom naturpark kan
anmärkas, att syftet härmed väsentligen skiljer sig från det syfte, som
ligger till grund för lagstiftningen i övrigt. Vid fridlysning såsom naturpark
framträder ej naturskyddet såsom det väsentliga, utan detta institut är
framför allt betingat av sociala hänsyn. Vad som eftersträvas är ej så mycket
att åt kommande släkten bevara områden av säregen naturbeskaffenhet
eller en landskapsbild som fastmera att bereda den växande befolkningen i
tätbebyggda orter tillgång till områden för idkande av friluftsliv, att skapa
fritidsreservat. 1 likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att det
med visst fog kan göras gällande, att fridlysning för detta ändamål icke
rätteligen hör hemma i naturskyddslagstiftningen. Det synes dessutom närmast
vara storkommunernas sak att ordna denna fråga. Redan nu finnas
möjligheter för dessa att skapa fritidsreservat. Med den utformning, som
det nya institutet fått i departementsförslaget, synes för övrigt dess praktiska
betydelse ej heller bliva särskilt stor, utan förfarandet lärer, såsom
departementschefen antytt, huvudsakligen få användning för att säkerställa
naturskyddet inom områden, som redan i annan ordning avsatts för fritidsändamål.
Vill markägaren ej frivilligt ställa ett område till förfogande, blir
nämligen institutets tillämpning beroende av vederbörande kommuns medverkan.
Är denna ej intresserad av att avsätta området som fritidsreservat
i plan enligt byggnadslagen eller, om avsättning skett, söka fastställelse
å planen, lärer fridlysning av området såsom naturpark ej komma till stånd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 25

Lagrådet hyser följaktligen viss tvekan om behovet av den föreslagna lagstiftningen
i denna del. Å andra sidan må framhållas, att något egentligt
lagtekniskt hinder tydligen ej möter mot att institutet införes i naturskyddslagstiftningen.
Detta är ytterst en praktisk lämplighetsfråga. Vissa beröringspunkter
mellan ifrågavarande institut och övriga i naturskyddslagen
reglerade spörsmål förefinnas otvivelaktigt, såsom departementschefen framhållit.
Gränsen mellan vad som utgör naturminne och vad som är att hänföra
till naturpark är också svävande. Ett vägande skäl för att bestämmelser
rörande naturminnen och naturparker sammanföras i en gemensam
lag är framför allt, att de regler, som föreslås angående förfarandet vid meddelande
av fridlysning samt rörande därav föranledda ersättnings- och
inlösningsfrågor vid de båda instituten, äro överensstämmande. Lagrådet vill
därför icke ställa sig principiellt avvisande mot nu berörda del av förslaget.
Ej heller det redan anmärkta förhållandet att gränsdragningen mellan de
använda begreppen naturpark och naturminne ej är fullt klar lärer ur de
synpunkter, som lagrådet företrädesvis har att beakta, utgöra hinder mot
förslagets lagfästande, eftersom reglerna till skydd för markägare och andra
rättsägare äro ensartade i de båda fallen.»

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

Departementschefen:

»För min del anser jag i likhet med utredningen att de nya bestämmelserna
om skydd för landskapsbilden utan olägenhet kunna begränsas
till att avse utförandet av större arbetsföretag och uppsättandet av reklamanordningar.
Att meddela generella föreskrifter angående skydd för vårdträd
och alléer bör enligt min mening ej lämpligen komma i fråga. I den
mån sådana objekt ha särskilt värde på grund av ålder eller ovanlig skönhet
kommer möjlighet att finnas att fridlysa dem såsom naturminnen. Ej
heller är jag beredd att föreslå några ändringar i skogsvårdslagen för att
tillgodose estetiska intressen.

Enligt min mening innefattar utredningens förslag beträffande arbetsföretag
en lycklig avvägning mellan de olika intressen som här stå mot varandra.
I och för sig vore det naturligtvis önskvärt att man kunde skapa
garantier för att varje arbetsföretag, som kan öva inverkan på landskapsbilden,
före utförandet bleve underkastat kontroll ur naturskyddssynpunkt.
Detta skulle emellertid knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom
att ett allmänt tillståndstvång infördes, och en sådan åtgärd kan av
praktiska skäl uppenbarligen ej komma i fråga. Ej heller lär det vara möjlig
att genomföra en ordning med obligatorisk förhandskontroll för alla
fall då landskapsbilden påverkas mera avsevärt men icke för företag i övrigt.
Det torde nämligen möta oöverstigliga svårigheter alt i lagtext meddela
så klara regler angående gränsdragningen, som måste fordras för att straff
eller annan påföljd skulle kunna stadgas för företagare, som icke anmälde

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sitt företag för kontroll. Man får därför nöja sig med att söka få till stånd
en förhandsgranskning på frivillighetens väg.

Därmed kan man emellertid, såsom utredningen framhållit, ej lämpligen
stanna. Därest en företagare åsidosätter råd och anvisningar som meddelats
honom i samband med förhandsgranskning, bör viss möjlighet finnas att
tvångsvis åstadkomma rättelse. Och om samråd i förväg över huvud ej ägt
rum samt företaget på grund därav kommit att medföra skador på naturen,
som rimligen bort kunna undvikas, bör företagaren också kunna tvingas
medverka till att missförhållandena avhjälpas. I likhet med utredningen anser
jag att dessa önskemål lämpligast kunna förverkligas genom att länsstyrelsen
får befogenhet att meddela vitesförelägganden. Sådant föreläggande
kan dock naturligtvis icke få avse vilka åtgärder som helst. En begränsning
måste göras, och det synes mig lämpligt att därvidlag följa utredningens
förslag enligt vilket åtgärderna ej få vara oskäligt betungande. Huruvida så
är fallet får avgöras enligt allmänna ekonomiska principer. I några remissyttranden
ha uttalats betänkligheter mot att göra bestämmelserna om vitesföreläggande
tillämpliga även på företag som tillkommit före den nya lagens
ikraftträdande. Något hinder däremot kan dock enligt min uppfattning icke
anses föreligga.

Såsom jag förut anfört anser jag det uteslutet att införa tillståndsprövning
beträffande varje arbetsföretag som kan ha ur naturskyddssynpunkt
ogynnsamma verkningar. Detta hindrar dock icke att sådan tillståndsprövning
bör kunna föreskrivas i fråga om vissa slags företag, som visat sig
medföra särskild fara för skada på landskapsbilden, nämligen företag som
avse täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter.
--— Även bland remissinstanserna råder enighet härom. De mera principiella
anmärkningar som riktats mot utredningsförslaget avse alla att regleringen
ej gjorts tillräckligt effektiv.

För min del är jag icke beredd att förorda längre gående åtgärder än dem
utredningen föreslagit. Dessa torde också i praktiken kunna medföra goda
resultat. Visserligen torde det av ekonomiska hänsyn icke bli möjligt att i
någon större utsträckning vägra tillstånd till företag av nu ifrågavarande
slag, men mycket kan vinnas genom att länsstyrelsen utnyttjar möjligheten
att vid meddelande av tillstånd ge särskilda föreskrifter angående företagets
utförande. Biträde vid utformningen av dylika föreskrifter torde i mån av
behov kunna erhållas från svenska naturskyddsföreningen och den byrå för
väg- och landskapsvård som finnes inrättad hos samfundet för hembygdsvård.
--—

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande erinrat att
frågan om ersättning åt sakägare i detta sammanhang är av stor betydelse
ur statsfinansiell synpunkt eftersom grustag ofta ha högt värde. Med anledning
härav vill jag framhålla att länsstyrelsen lika litet i nu förevarande
fall som då fråga är om fridlysning av naturminne bör kunna vidtaga åtgärd
som ger upphov till ersättningsanspråk utan att ha på förhand för -

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2S.

vissat sig om att medel till betalning av ersättningen finnas tillgängliga.
Även i övrigt bör angående ersättning i tillämpliga delar gälla detsamma
som vid fridlysning av naturminnen.

Genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen och ordningsstadgan för
rikets städer stå redan nu tämligen goda möjligheter till buds att hindra
störande utomhusreklam i städer och stadsliknande samhällen. Behovet av
skydd mot sådan reklam gör sig emellertid starkast gällande inom områden
av ren landsbygdskaraktär. I fråga om sådana områden är man för närvarande
i huvudsak hänvisad afl lita till bestämmelserna i 13 § lagen angående
naturminnesmärkens fredande och 39 § lagen om allmänna vägar.
Intetdera av dessa lagrum erbjuder ett fullgott skydd. Stadgandena i 13 §
lagen angående naturminnesmärkens fredande avse endast områden som
genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet äro av särskilt intresse.
Och reglerna i 39 § väglagen, som främst tillkommit av trafiksäkerhetsskäl,
ha i praktiken visat sig icke kunna medföra någon mera avsevärd minskning
av antalet skyltar utmed vägarna. Skyltarna ha visserligen flyttats
längre ut i terrängen, men de ha i stället ofta fått större format och därigenom
blivit ännu mera störande än förut. Enligt min mening är det därför
ofrånkomligt att en mera generell lagstiftning på området kommer till
stånd. Jag delar också utredningens uppfattning att lagstiftningsåtgärderna
framför allt böra taga sikte på anordningar av varaktig natur. Affischer och
liknande tillfälliga anordningar äro, såsom utredningen framhållit, av jämförelsevis
underordnad betydelse ur landskapsvårdens synpunkt. För deras
del ligger faran huvudsakligen däri, att nedskräpning uppkommer, om de
få sitta kvar så länge att de slitas i trasor.

Emellertid kunna enligt min mening vägande invändningar göras mot
utredningens förslag att lösa den föreliggande lagstiftningsfrågan. Ett system
med generellt tillståndstvång synes mig alltför tungrott och omständligt.
Med hänsyn till de undantag från tillståndstvånget som utredningen av praktiska
skäl funnit nödvändigt att föreslå kan det också ifrågasättas, om förbudsregeln
skulle få någon större självständig betydelse. Enligt min uppfattning
är huvudsaken att det allmänna får möjlighet att tillse att uppenbart
vanprydande anordningar avlägsnas. Och beträffande större delen av
vår landsbygd bör detta också vara tillräckligt. För vissa särskilt känsliga
områden bör emellertid, liksom hittills, förbud kunna meddelas mot fristående
reklamanordningar över huvud. Såväl befogenheten att ingripa mot
vanprydande anordningar som rätten att meddela särskilda förbudsförordnanden
för vissa områden synes lämpligen böra anförtros åt länsstyrelserna.

Det sagda får icke uppfattas så, som om jag skulle vilja förneka önskvärdheten
av att naturskyddssynpunkterna få tillfälle att göra sig hörda
redan innan en större anordning för utomhusreklam uppsättes. Jag finner
tvärtom synnerligen angeläget att man söker verka för att en sådan ordning
genomföres på frivillighetens väg. I anslutning till vad jag föreslagit i
fråga om arbetsföretag torde därför böra meddelas föreskrift, att om anord -

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

ning varom nu är fråga kan på grund av sin storlek eller av annan orsak
komma att störa landskapsbilden, samråd bör ske med länsarkitekten innan
anordningen anbringas.

Enligt utredningens förslag skulle regeln om tillståndstvång gälla endast
beträffande anordning vars syfte är att hänföra till reklam eller propaganda.
I betänkandet har framhållits att genom denna begränsning uteslutits
bl. a. anslagstavlor för meddelanden angående kommunala angelägenheter
eller för tidtabeller över kommunikationer och dylikt. Emellertid är
det tydligen även beträffande sådana anordningar önskvärt att de fylla rimliga
estetiska krav, och om lagstiftningen utformas i enlighet med vad jag
nyss föreslagit, torde det ej heller möta något avgörande hinder att likställa
dem med reklamskyltar. Jag förordar därför att de nya bestämmelserna få
avse tavlor, skyltar, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för reklam,
propaganda eller annat liknande ändamål.

Å andra sidan vill jag framhålla att det icke torde vara nödvändigt att —
såsom förutsatts i utredningens förslag — ett ingripande mot en vanpr3-dande anordning alltid skall ha formen av ett förbud mot anordningens bibehållande.
Det lär stundom kunna vara tillräckligt att ändringar vidtagas
i fråga om anordningens storlek, form, färg eller utstyrsel i övrigt i syfte att
få den att bättre smälta in i landskapsbilden. Den lämpligaste utvägen synes
mig därför vara, att länsstyrelsen får vid vite förelägga anordningens ägare
antingen att avlägsna anordningen eller att vidtaga de särskilda åtgärder
därmed som länsstyrelsen finner påkallade. Kan upplysning ej vinnas om
vem anordningen tillhör, bör föreläggandet i stället kunna riktas mot ägaren
av den mark där den är uppsatt.----

Frågan, huruvida den som ålägges att borttaga eller ändra en vanprydande
anordning skall vara berättigad till ersättning, bör enligt min mening i allmänhet
besvaras nekande. Såvida åläggandet avser allenast ändringsarbeten,
torde sålunda någon rätt till ersättning aldrig böra medgivas. Kostnaderna
för sådana arbeten lära nämligen icke i något fall bli större än att vederbörande
bör vara skyldig att tåla förlusten. Därest anordningen måste helt
borttagas kan saken ställa sig annorlunda. Om anordningen tillkommit efter
den nya lagens ikraftträdande och vederbörande underlåtit att på förhand
söka samråd med länsarkitekten eller åsidosatt vid sådant samråd
meddelade anvisningar, bör han tydligen få skylla sig själv. Men i andra fall
kunna billighetsskäl tala för att gottgörelse lämnas. Framför allt torde så
kunna vara fallet, om anordningen tillkommit redan innan den nya lagen
trätt i kraft. Även då torde det dock stundom kunna vara berättigat att vägra
ersättning, åtminstone om föreläggandet utformas så, att anordningen ej
behöver borttagas förrän efter viss respittid.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde det böra stadgas att ersättning
för förlust genom föreläggande att avlägsna vanprydande anordning må
utgå, om särskilda skäl föranleda därtill. Ersättningens belopp får bestämmas
med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter såsom anordningens
ålder, dess värde i nedmonterat skick o. s. v. Det bör dock ej kunna

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sättas högre än till vad som motsvarar kostnaderna för anordningens anskaffande,
anbringande och borttagande. Någon gottgörelse för förlust i form
av minskad försäljning eller motsvarande bör ej komma i fråga. Det torde
knappast vara möjligt att konstatera, huruvida sådan förlust verkligen inträder.

Vad slutligen angår frågan om meddelande av särskilda förbudsförordnanden
för vissa speciellt känsliga områden torde reglerna därom böra utformas
i nära anslutning till bestämmelserna i 13 § lagen angående naturminnesmärkens
fredande. Enligt nämnda lagrum må förbud ej gälla anordning
på byggnad där människor bo eller affär är inrymd. Ett motsvarande
undantag torde fortfarande böra göras. Därvid torde emellertid en
viss begränsning böra ske, så att undantaget — i överensstämmelse med vad
som stadgas i 39 § väglagen — kommer att avse allenast sadan anordning
på byggnad som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet. Att, såsom utredningen föreslagit, eftergiva kravet
på placering å byggnad skulle enligt min mening icke vara lämpligt i nu
åsyftade fall.

Förbud varom nu är fråga bör lika litet som för närvarande medföia
skyldighet att genast borttaga anordning som tillkommit innan förbudet
trädde i kraft. Underhållsåtgärder å sådan anordning böra dock icke få företagas.
Dessutom bör självfallet länsstyrelsen lika väl inom förbudsområde
som eljest kunna ingripa mot anordning som finnes uppenbart vanprydande.
Detta bör gälla vare sig anordningen tillkommit före förbudets ikraftträdande
eller med stöd av den särskilda undantagsregel jag nyss nämnt.»

Motionen II: 667:

I motionen anföres bl. a. följande: »Hur ofta ser man inte att byggnader
och byggnaders placering åstadkomma ett förfulande av landskapet som
gör betraktaren beklämd. Mest förekommer detta vid tätbebyggelse i utkanterna
av städer och småsamhällen eller där annan tätortsbebyggelse skall
tillskapas. Enfamiljsbostäder, inte sällan enplansvillor, slängas ut i ett enda
gytter ute på öppna åkerfälten utan något som helst skydd för sol och alla
vindar. Ibland kanske ej tillgång funnits till annan byggnadsplats, och då
har väl nöden tvingat till att använda det öppna åkerfältet, men mycket
ofta finnes tillgång till byggnadsplatser i närbelägen och lämplig skogsoller
hagmark med alla dess fördelar, med redan från början bevuxen tomt
och med möjlighet att inpassa byggnaderna i en vacker och naturlig inramning.
De som bestämma över bebyggelsen, i regel kommunala myndigheter,
synas dock ofta sakna all förståelse för naturens skönhetsvärden och lägga
uteslutande ekonomiska synpunkter på sin tomtpolitik.»

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

Departementschefen:

»Såsom framgått av den redogörelse jag lämnat för remissyttrandena råder
på många håll tvekan om lämpligheten av att straffbelägga sådant
nedskräpande av naturen med glas, papper, avfall och dylikt som tyvärr
alltför ofta förekommer i samband med allmänhetens vistande i naturen.
Jag förstår för min del väl denna tvekan och jag erkänner gärna att den
ej saknar berättigande. Mest tilltalande vore om man kunde göra straffbestämmelser
överflödiga genom att medelst upplysning och propaganda
bibringa allmänheten ökad känsla för ansvar och hänsynstagande vid idkandet
av friluftsliv. Ett beaktansvärt arbete i sådant syfte bedrives redan
nu av olika organisationer och det bör såvitt möjligt intensifieras. I likhet
med utredningen anser jag emellertid icke sannolikt att detta arbete inom
rimlig tid skall leda till målet om det ej vinner stöd av bestämmelser i lag.
På icke så få människor torde påverkan genom upplysning vara praktiskt
taget bortkastad så länge de kunna åberopa att lagen icke stadgar något
straff och att det påtalade förfarandet följaktligen måste anses fullt tillåtligt.
Enligt min mening tala därför så starka skäl för att vid straffansvar förbjuda
nedskräpning i skog och mark att betänkligheterna häremot måste
vika. Jag inser väl att det på grund av bevissvårigheter icke torde bli
möjligt att i någon större utsträckning ingripa med åtal mot de missförhållanden
varom nu är fråga. Men detta torde icke vara nödvändigt och
skulle för övrigt ej heller vara önskvärt. Redan blotta vetskapen om tillvaron
av ett lagstadgande i ämnet torde vara ägnad att fördelaktigt påverka
allmänhetens inställning.

De anmärkningar som vid remissbehandlingen riktats mot avfattningen
av utredningens förslag i denna del kunna emellertid enligt min mening
icke frånkännas berättigande. Förslaget torde därför böra omarbetas. Den
bästa utvägen synes mig vara, att stadgandet helt enkelt formuleras så att
envar skall tillse att han ej skräpar ned naturen med glas, papper, avfall
eller annat så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för andra. Därmed
vinnes bl. a. att skyddet blir gällande även för markägare samt att det
blir fullt klart att under stadgandet inbegripas även sådana förfaranden som
att med lastbil köra ut sopor och annat bråte på landsbygden och där vräka
av det i någon skogsbacke vid vägen.

Överträdelse av nedskräpningsförbudet bör som jag redan framhållit i
princip vara belagd med ansvar. Det bör emellertid enligt min mening ej
lämpligen komma i fråga att låta straff följa på varje än så obetydlig förseelse.
Man bör nöja sig med att inskrida mot sådana förfaranden som
mera allmänt bedömas som förkastliga. I enlighet härmed förordar jag att
för inträde av straff skall krävas att den ifrågavarande åtgärden varit ägnad
att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för
skada till person eller egendom. Någon risk för att verkan av straffbudet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

31

härigenom skall försvagas kan enligt min åsikt icke anses föreligga. Straffet
bör, såsom utredningen föreslagit, vara penningböter.

Till förslaget, att den som vållar eller eljest är ansvarig för att ett visst
område skräpats ned skall kunna genom vite tillhållas att ställa området i
ordning, kan jag i huvudsak ansluta mig. Även för detta fall torde emellertid
böra krävas att det är fråga om ett mera påtagligt missförhållande. Enligt
min mening bör — i viss anslutning till vad jag föreslagit beträffande straff
för nedskräpning — såsom villkor för ingripande uppställas, att för närboende
eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för
skada till person eller egendom. Tillräcklig anledning att göra undantag för
områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan synes mig ej vara för
handen.»

Utskottet.

Genom propositionen framläggas förslag till naturskyddslag och till viss
mindre ändring i lagen om expropriation. Förslaget till naturskyddslag upptager
i delvis förändrat skick de nu gällande reglerna i 1909 års lagar angående
nationalparker och angående naturminnesmärkens fredande. Förslaget
i fråga innehåller dessutom åtskilliga naturskyddsbestämmelser, som
icke ha någon motsvarighet i 1909 års lagstiftning. Så öppnas möjlighet till
att såsom s. k. naturpark fridlysa område som på grund av sin egen eller
omgivningens beskaffenhet är särskilt ägnat att bereda befolkningen rekreation
och avkoppling genom umgänge med naturen. Vidare möta i lagförslaget
föreskrifter, som vilja skydda landskapsbilden mot att förfulas genom
större arbetsföretag eller genom vanprydande skyltar, anslagstavlor och inskrifter.
Ytterligare en nyhet i förhållande till gällande rätt består i att förslaget
meddelar bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Den förordade
ändringen i lagen om expropriation innebär att mark skall kunna exproprieras
för att avsättas till nationalpark.

Som departementschefen uttalat har den snabba utveckling, som ägt rum
på skilda områden, skapat behov av en naturskyddslagstiftning, som bättre
än den nuvarande svarar mot tidens anspråk. Detta behov synes vara väl
tillgodosett genom förslaget till ny naturskyddslag. I de avseenden, där gällande
lagstiftning tett sig otillräcklig, torde sålunda lagförslaget i allmänhet
ställa effektiva instrument till naturskyddets förfogande. I samma riktning
verkar förslaget om ändring i lagen om expropriation.

Vad angår de närmare förslagen i propositionen vill utskottet här nedan
uttala sig om några spörsmål, som beröras av motionsyrkanden eller av annan
anledning ägnats särskild uppmärksamhet av utskottet.

Fördelningen av arbetsuppgifterna inom naturskyddet
är för närvarande den, att avsättande av område till nationalpark
sker genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, medan befogenheten

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

att fridlysa naturminnesmärken tillkommer vederbörande länsstyrelse samt
utrednings- och rådgivningsverksamheten i huvudsak ombesörj es av vetenskapsakademien
och olika frivilliga sammanslutningar, främst svenska naturskyddsföreningen
och samfundet för hembygdsvård.

Naturskyddsutredningen, vars betänkande legat till grund för propositionen,
föreslog i stort sett icke någon avvikelse från gällande ordning beträffande
befogenheten att besluta i naturskyddsärenden. Sålunda skulle frågor
angående områdes avsättande till nationalpark avgöras av Kungl. Maj :t
och riksdagen, under det att fridlysningsbeslut och därmed jämförliga avgöranden
i frågor om landskapsvården och rörande skydd mot nedskräpning
skulle ankomma på länsstyrelserna. Emellertid ansågs att det borde
finnas ett centralt statligt organ, som hade att övervaka natur skyddsarbetet.
I detta syfte förordade naturskyddsutredningen inrättandet av en ny myndighet,
kallad statens naturvårdsnämnd. Denna skulle i fortsättningen vara
den statliga institution, som svarade för utrednings- och rådgivningsverksamheten,
och skulle alltså i detta hänseende närmast övertaga vetenskapsakademiens
befattning med naturskyddsfrågor. Under remissbehandlingen av
naturskyddsutredningens betänkande blev emellertid förslaget om inrättandet
av en fristående naturvårdsnämnd kritiserat av de flesta remissinstanserna.
På många håll ansågs det vara att föredraga, att uppgiften som central
naturvårdsmyndighet anförtroddes åt något redan bestående ämbetsverk.
Denna ståndpunkt intog exempelvis svenska naturskyddsföreningen, som
uttalade sig för att det centrala naturskyddsarbetet skulle förläggas till riksantikvarieämbetet.
Åsikterna om vilket bestående ämbetsverk som borde
komma i fråga såsom dylikt centralorgan voro emellertid ytterst delade bland
remissinstanserna.

Propositionen har frångått naturskyddsutredningens förslag på denna
punkt. Propositionen föreslår nämligen, att naturskyddsverksamheten organiseras
på i huvudsak samma sätt som för närvarande. Utrednings- och rådgivningsarbetet
skall sålunda liksom hittills främst omhänderhavas av vetenskapsakademien
och olika frivilliga sammanslutningar. Vetenskapsakademiens
befattning med denna verksamhet skall dock begränsas och anpassas
efter den vetenskapliga inriktning, som kännetecknar akademien. Härom
har departementschefen närmare anfört, att akademien skall medverka
vid utformningen av reglementen och ordningsföreskrifter för nationalparkerna,
avgiva yttranden i alla större naturskyddsfrågor, där det kan antagas
vara av vikt att vetenskapliga synpunkter beaktas, samt föranstalta om vetenskapliga
undersökningar av märkliga naturföreteelser och taga initiativ
till skvddsåtgärder. Ställningen såsom allmänt sakkunnig naturskvddsinstitution
skall enligt propositionen övertagas av svenska naturskyddsföreningen,
som regelmässigt skall höras i fridlysningsärenden och andra aktuella
naturskyddsfrågor av någon betydenhet. Samfundet för hembygdsvård skall
utnyttjas såsom rådgivande organ företrädesvis i ärenden, som röra tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna till skydd för landskapsbilden. Slutligen
rekommenderar propositionen att hos länsstyrelserna alimänt inrättas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

33

sådana naturskyddsråd, som redan finnas i vissa län. I dessa råd böra enligt
propositionen ingå bl. a. representanter för svenska naturskyddsföreningens
och samfundets för hembygdsvård lokalföreningar.

Fyra av de fem motioner, som väckts i anledning av propositionen, röra
de förslag angående organiserandet av naturskyddsarbetet, för vilka redogörelse
nyss lämnats. Vad till en början angår motionerna I: 511 och II: 669
hemställes i dessa, att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av
naturen anförtros riksantikvarieämbetet. Motionärerna önska följaktligen
lösa organisationsfrågan på det sätt som bl. a. svenska naturskyddsföreningen
förordat. Till stöd för att propositionen velat i stort sett bibehålla den nuvarande
organisationen av naturskyddsverksamheten åberopar departementschefen,
att remissyttrandena över naturskyddsutredningens betänkande
enligt hans uppfattning tydligt gåve vid handen, att tiden icke vore mogen
för att förverkliga planerna på ett statligt centralt naturvårdsorgan. Remissinstansernas
synnerligen skiftande ställningstaganden till förevarande
spörsmål ha övertygat utskottet om att departementschefens uppfattning
är den riktiga. Frågan om ett centralorgan bör alltså även enligt utskottets
bedömande få vila, och förevarande motionsyrkanden kunna följaktligen icke
tillstyrkas. Skulle erfarenheterna vid tillämpningen av den nya naturskyddslagen
styrka det berättigade i tanken på ett centralorgan i en eller annan
form, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att åter upptaga denna tanke till
övervägande.

I detta sammanhang vill utskottet i likhet med departementschefen betona
önskvärdheten av att naturskyddsråd i ökad utsträckning knytas till länsstyrelserna.
Länsstyrelserna äga som nämnts för flertalet fall den beslutande
befogenheten i naturskyddsärendena. Finge länsstyrelserna över lag biträde
av naturskyddsråd med den sammansättning, propositionen rekommenderat,
skulle det kunna förväntas, att de flesta naturskyddsfrågor icke löstes utan
att allsidig sakkunskap fått medverka vid frågornas beredande. Härigenom
skulle naturskyddsråden i viss mån kunna åstadkomma den samordning av
naturskyddsarbetet, vilken skulle ha ingått bland uppgifterna för ett centralorgan.
Naturligtvis är det likväl angeläget också med ett diiokt samarbete
mellan de institutioner och sammanslutningar, vilkas verksamhet för naturskyddet
omfattar landet i dess helhet. Enligt vad som under hand kommit
till utskottets kännedom planeras inom jordbruksdepartementet vissa överläggningar,
närmast med svenska naturskyddsföreningen och samfundet för
hembygdsvård, i syfte att främja ett dylikt samarbete. Utskottet vill betona
värdet av att sådana överläggningar komma till stånd.

I motionerna I: 512 och II: 668 framföres först önskemålet, att riksdagen
måtte uttala sin anslutning till departementschefens här ovan återgivna uttalanden
rörande vetenskapsakademiens framtida ställning inom naturskyddet.
Vidare påyrkas att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag angående eu omgestaltning av svenska naturskyddsföreningen
till ett organ med sådana personella och materiella resurser, att
det kunde bedriva ett verkligt effektivt arbete.

'',1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. Havd. Nr 28.

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Beträffande vetenskapsakademiens ställning inom naturskyddsarbetet har
utskottet som framgått icke haft något att erinra mot propositionens förslag
till fördelningen av arbetsuppgifterna. Vid sådant förhållande torde icke
erfordras något särskilt uttalande för att klarlägga, att utskottet biträder departementschefens
uppfattning i detta hänseende.

I fråga om behovet av att svenska naturskyddsföreningen omorganiseras
för att rätt kunna fylla sina tilltänkta funktioner inom naturskyddet meddelas
i motionerna, att föreningen själv gått i författning om att utarbeta
nya stadgar, vilka skulle så långt möjligt i organisatoriskt hänseende tillgodose
de nya krav, som komma att ställas på föreningen. I motionerna upplyses
tillika, att arbetet med förslag till nya stadgar redan är slutfört och
att förslaget inom kort kommer att föreläggas föreningsstämman. En i
motionerna intagen redogörelse för innehållet i stadgeförslaget utvisar vidare,
att detta angiver vilka tjänster och vilken personaluppsättning i övrigt
som påfordras av föreningens framtida verksamhet. Mot bakgrunden
härav framstå motionsyrkandena om en statlig utredning rörande föreningens
behov av personella resurser som svårförståeliga. Ett helt annat spörsmål
är det, som avser de materiella resurser, vilka den planerade organisationen
kan komma att kräva. Till denna fråga, som eventuellt skulle kunna
beröra önskemål om förstärkning av statsanslagen till föreningens verksamhet,
har riksdagen emellertid icke att taga ställning i förevarande sammanhang.

Utskottet avstyrker alltså motionerna 1:512 och II: 668 i deras helhet.

M ö j lsigah eter na att i orör t ’s kick be var a vattenfall, som
utmärkas för särskil d naturskönhet, ha icke diskuterats i
propositionen. Åtskilliga1 av: de nu bestående nationalparkerna, särskilt de i
de nordligaste länen, innesluta betydande vattensystem och bereda därigenom
skydd även åt vissa vattenfall. Jämväl propositionens regler om nationalparker
skapa uppenbarligen vissa möjligheter att skydda vattenfallen,
om dessa finnas inom sådana större sammanhängande områden, vilka också
ur andra synpunkter böra avsättas till nationalparker. I förgrunden för intresset
står emellertid spörsmålet, huruvida den föreslagna lagstiftningen
möjliggör ett skydd just för själva vattenfallen. Närmast skulle i så fall bestämmelserna
om naturminnen vara tillämpliga. Utskottet ser icke något
formellt hinder mot att vattenfall inbegripas under de objekt, sistnämnda
bestämmelser kunna skydda. Även om ett vattenfall ligger inom nationalpark
eller fridlysts såsom naturminne, skulle det dock kunna tänkas, att
dess karaktär förändrades genom vattenbyggnadsföretag utanför det skyddade
området. Strävandena att bevara vissa vattenfall bli därför, ytterst beroende
av om vattenlagens regler rörande byggande i vatten tillmäta naturskyddsintressena
något avseende. I viss utsträckning är detta förhållandet.
Så gäller bl. a. förbud —• med viss dispensrätt för Kungl. Maj :t —- mot utförande
av byggnadsföretag, där genom detsamma skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 35

trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara. Det må i detta sammanhang erinras om vissa av utskottets
egna uttalanden i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 12/1952 i
anledning av proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen. Utskottet
föreslog i nämnda utlåtande, på grundval av ett av vattenlagssakkunniga
framlagt förslag, att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas utfärda föreskrifter
om ett särskilt förberedande förfarande inför länsstyrelsen i syfte
att giva företrädare för allmänna intressen möjligheter att framföra synpunkter
vid planläggningen av större företag enligt vattenlagen. Till förmån
för sin ståndpunkt i sagda fråga uttalade utskottet bl. a., att »det måste anses
som en brist att företag, som inom vidsträckta områden förändra landskapsbilden
och kanske nödvändiggöra omfattande befolkningsomflyttningar,
planläggas och förberedas utan att de intressen, som på ett kännbart sätt
beröras av företaget, få tillfälle att i betryggande former framföra sina synpunkter».
Utskottet vill här ånyo betona betydelsen av ett dylikt förberedande
förfarande.

Likaväl som de särskilda vattenbyggnadsföretagen behöva tå sin planering
bl. a. med beaktande av naturskyddsintressena torde erfordras en allmän
planering, som med hänsyn till omsorgen om landskapsbilden om
möjligt undantager de mest natursköna strömfallen från den fortsatta utbyggnaden
av landets vattendrag. Frågan om fredandet av vissa större vattenfall
var föremål för två motioner vid 1948 års riksdag. I sitt utlåtande nr
36/1948 i anledning av dessa motioner yttrade jordbruksutskottet bl. a., att
en inventering av vilka vattenfall som borde avsättas såsom nationalparker
lämpligen kunde anstå till dess riktlinjerna för den framtida naturskyddsverksamheten
uppdragits. Under utskottsbehandlingen av förevarande proposition
bär inhämtats att ett antal frivilliga sammanslutningar, däribland
svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård, numera
bildat en kommitté med uppgift att utarbeta en preliminär förteckning över
de vattenfall och sjöar, som ur olika synpunkter, bl. a. vetenskapliga och
estetiska, borde förtjäna att fridlysas. Utskottet anser det tacknämligt, att
initiativ tagits till detta inventeringsarbete. Resultatet av arbetet bör givetvis
ställas till förfogande för de myndigheter som ha att besluta i naturskyddsfrågor.

De föreslagna bestämmelserna till skydd för landskapsbilden
vilja som nämnts förhindra, att landskapet förfulas bl. a.
genom större arbetsföretag. Bestämmelserna innebära i första hand att innan
företag kommer till utförande samråd bör ske med länsarkitekten eller
den han anvisar. Företag, som avser bebyggelse, är emellertid uttryckligen
undantaget från bestämmelsernas tillämpningsområde. I motionen II: 667
yrkas, att detta undantag skall utgå. Enligt motionären såge man ofta prov
på att bebyggelsen förfulade landskapet. Mest vanligt vore detta inom områden,
där tätbebyggelse hölle på att uppstå. Motionären nämner som ett
exempel, att enfamiljsbostäder »slängas ut i ett enda gytter ute på öppna
åkerfälten utan något som helst skydd för sol och alla vindar».

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Att byggnadsföretagen undantagits motiverade naturskyddsutredningen
bl. a. med att sådana företag av större betydelse för landskapsbilden redan
äro underkastade kontroll genom byggnadslagstiftningen. Enligt bestämmelser
i byggnadsstadgan skall nämligen fråga om nybyggnad av hotell,
sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning underställas länsstyrelsen,
som har att pröva att byggnaden ej medför skada å mera väsentliga
naturvärden.

Det bör beaktas, att propositionens stadganden rörande arbetsföretag äro
begränsade till företag, som komma att väsentligt förändra landskapsbilden.
Härav följer att, om byggnadsföretagen skulle innefattas under stadgandena,
dessa väl skulle ha sin egentliga tillämpning just på de nyss uppräknade
större byggnader, vilka kontrolleras enligt byggnadsstadgan. Godtager
man, att stadgandena rörande arbetsföretag endast vända sig mot väsentliga
ingrepp i landskapet, synes det alltså icke finnas större anledning till erinringar
mot nu ifrågavarande undantag.

Låter man övervägandena kring byggnadsföretagens inverkan på landskapsbilden
avse även mindre väsentliga förändringar av denna och således
även mindre byggnadsföretag, må först erinras om att byggnadsstadgans bestämmelser
beträffande hotell, sjukhus och industriell anläggning icke äro
de enda, som uppställa villkor för byggnads inpassande i landskapet. För
både städer, vissa stadsliknande samhällen och sådana områden å den egentliga
landsbygden, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
gäller nämligen över huvud taget, att nybyggnad ej må företagas
utan byggnadslov, och en av förutsättningarna för byggnadslov är att byggnadens
yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl i och för
sig som med hänsyn till omgivningen.

Ä de vidsträckta områdena av ren landsbygdskaraktär förekommer emellertid
i fråga om små och medelstora byggnader, exempelvis bostadshus,
icke någon motsvarande prövning av byggnadernas beskaffenhet. Det torde
icke heller kunna förnekas, att byggnadernas inpassande i landskapsbilden
bär och var lämnar åtskilligt övrigt att önska. Samhällsingripanden för att
åstadkomma förbättringar i detta avseende skulle därför i och för sig vara
behövliga. Denna uppfattning torde jämväl omfattas av departementschefen,
som allmänt uttalar, att det naturligtvis i och för sig vore önskvärt, att
man kunde skapa garantier för att varje arbetsföretag, som kan öva inverkan
på landskapsbilden, före utförandet bleve granskat ur naturskyddssynpunkt.
Det är emellertid uppenbart, att största försiktighet är påkallad,
när det gäller åtgärder som här avses. Denna inställning har varit vägledande
vid arbetet med utformandet av propositionens stadganden i detta
ämne. Sålunda har man valt att föreslå i första hand ett frivilligt samråd
mellan vederbörande företagare och företrädare för landskapsvårdens intressen
i stället för regler om ett allmänt tillståndstvång. Byggnadsföretagens
undantagande från stadgandena i fråga torde vara att uppfatta som
ännu ett uttryck för nämnda försiktighet. Byggnadsverksamheten är ju,
delvis på grund av krisförhållandena, redan kringgärdad genom tillstånds -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

37

prövningar av så många skilda slag, att ytterligare ingripanden från det
allmännas sida i denna verksamhet icke utan synnerligen starka skäl böra
ifrågasättas.

Av här anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka slopandet av berörda
undantag i propositionens bestämmelser rörande arbetsföretagen. Det kan
emellertid synas tveksamt, huruvida icke motionärens önskemål i själva
verket avser något annat än en sådan ändring i lagförslaget. Bestämmelserna
rörande arbetsföretagen äro riktade mot de särskilda företagen och skulle
alltså, om undantaget för byggnadsarbete utginge, gälla varje byggnad för
sig. Motiveringen i motionen tyder däremot delvis på att motionären vill
beröra frågor, som icke anknyta till de särskilda byggnaderna utan till planeringen
av bebyggelsen i stort. Som framgått, gör nämligen motionären
gällande, att tätbebyggelse ibland vuxit fram på ett planlöst sätt eller förlagts
till olämpliga områden. Redan genom vår lagstiftning om bebyggelseplanering
synes det dock vara ganska väl sörjt för att tätbebyggelse icke
kommer till stånd i okontrollerade former eller utan varje hänsyn till landskapsbilden.
Sålunda gäller enligt byggnadslagen att fråga, huruvida visst
område skall få tagas i anspråk för tätbebyggelse, i första hand skall prövas
genom översiktlig planering, d. v. s. vid upprättande av region- eller generalplan.
Där översiktsplan icke upprättats, skall denna prövning verkställas
i samband med detaljplanläggning. För städer och vissa stadsliknande samhällen
ifrågakommer härvid företrädesvis stadsplan samt för tätbebyggelse
å landsbygden närmast byggnadsplan. Stadsplan eller byggnadsplan får icke
fastställas för område, som från allmän synpunkt icke är lämpat för tätbebyggelse,
och därvid skall bl. a. beaktas att platser, som på grund av belägenhet,
växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande,
så långt möjligt skyddas och bevaras. Utöver antydda grundsatser för översiktplaneringen
innehåller byggnadslagen ett system av regler, som syfta
till att förhindra tätbebyggelse inom område, för vilket detaljplanering ej
fastställts. Dessa regler kompletteras av vissa bestämmelser i jorddelningslagen,
enligt vilka, innan detaljplan upprättats, avstyckning icke får verkställas
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras, olämplig tätbebyggelse
eljest kan föranledas eller lämplig planläggning av området motverkas.

Ej heller om motionen bedömes från sist angivna utgångspunkt, kan utskottet
sålunda finna, att motionen bör föranleda ändring eller utbyggnad av
det framlagda förslaget till naturskyddslag. Motionen avstyrkes alltså.

Utskottet vill slutligen uttala sin särskilda tillfredsställelse över de i propositionen
föreslagna bestämmelserna till skydd mot nedskräpning.
Som departementschefen yttrat torde redan blotta vetskapen
om tillvaron av ett lagstadgande i detta ämne vara ägnad att fördelaktigt
påverka allmänhetens uppträdande i skog och mark.

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 511
och II: 669 samt II: 667, bifalla förevarande proposition nr
188;

B. att motionerna 1:512 och 11:668 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Eskilsson, Ivar Nilzon,
Grym, Näslund*, Boo, Sten och John Johansson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth* och
Johansson i Torp*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Andersson i Dunker.

527858,

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.