Nr 50—51.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

1

Nr 50.

Utlåtande med anledning av väckta motioner angående sammanslagning
av hushållningssällskap och lantbruksnämnd
till ett organ.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner,
nämligen I: 69 av herr Falk och II: 98 av herr Jansson i Hällefors, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående sammanslagning av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
till ett organ samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet, får utskottet hänvisa
till motionen I: 69.

Över motionerna ha yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen och Hushållningssällskapens
förbund.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande, som dagtecknats den 4 mars 1952,
anfört följande.

De olika grenar av den med statligt stöd bedrivna verksamheten till det
svenska jordbrukets rationalisering, som hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
var för sig omhänderhava, stå otvivelaktigt i sådant förhållande
till varandra, att en ömsesidig, intim samverkan mellan de båda
organisationerna är en förutsättning för att resultatet av rationaliseringsarbetet
fullt ut skall kunna motsvara förväntningarna. Erfarenheterna hittills
ha klart bestyrkt, att de av nämnderna handhavda rationaliseringsgrenarna,
d. v. s. yttre och inre rationalisering, stå i oupplösligt samband med varandra.
De ekonomiska förutsättningarna för yttre och inre rationalisering
måste bedömas på grundval av överväganden rörande möjligheterna att genomföra
driftsrationalisering. Driftsrationaliseringen äger å andra sidan ofta
sådant samband med olika åtgärder avseende inre och yttre rationalisering,
att den bör bedömas i sammanhang med förslag till sådana åtgärder. Samverkan
mellan sällskap och nämnd har hittills i allmänhet fungerat till belåtenhet
å ömse sidor. Klart är emellertid, att ännu mycket kan göras — icke
minst med stöd av vunnen erfarenhet — för att intensifiera och effektivisera
denna samverkan. Lantbruksstyrelsen har också sin uppmärksamhet riktad
på dessa frågor, som beräknats inflyta i årets arbetsprogram.

Vad angår möjligheterna till utbyte av personal mellan sällskap och nämnd
må framhållas, att något egentligt personalöverskott icke torde finnas vare
sig hos sällskapen eller hos nämnderna. På flera håll torde i stället ett motsatt
förhållande råda. Vad särskilt nämnderna beträffar ha dessa under
hela sin tillvaro måst arbeta med en i förhållande till hittillsvarande omfattning
av deras arbetsuppgifter alltför begränsad personalutrustning. I
och med att verksamheten ytterligare stabiliseras torde sällskapen och
nämnderna allt bättre kunna tillvarataga förefintliga möjligheter att ut 1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 10 samt. Nr 50—51.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

nyttja varandras personal för sina i stora drag gemensamma ändamål. En
översikt av dessa förhållanden med hänsyn till de närmaste åren är också
beräknad ingå i det nu föreliggande arbetsprogrammet.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att det, sedan ytterligare erfarenheter
vunnits av verksamheten vid lantbruksnämnderna, efter några år torde bli
ofrånkomligt att den statliga lantbruksorganisationen överses, därvid även
sådana frågor som fördelningen av arbetsuppgifterna och samverkan mellan
sällskap och nämnd ånyo torde böra övervägas.

På grund av vad sålunda anförts föreslår lantbruksstyrelsen, att motionerna
icke skola föranleda någon riksdagens åtgärd.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund bar i yttrande den 28 februari
1952 anfört följande.

I motionerna erinras om att det vid riksdagens behandling av de nuvarande
statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering och inrättandet av
lantbruksnämnderna framfördes vissa betänkligheter mot uppdelningen på
två olika organ av frågor utav alldeles lika eller likartad natur. Vidare anföres,
att sedan erfarenhet nu vunnits av de olika organens arbete, kan
det konstateras, att betänkligheterna mot uppdelningen vore välgrundade.
I anslutning härtill ifrågasättes, om inte hushållningssällskapens arbetsuppgifter
begränsats i en sådan utsträckning, att ett rationellt utnyttjande
av tjänstemännens och de anställdas arbetskraft i hög grad försvårats, för
att inte säga omöjliggjorts.

Riktigheten av sistnämnda uttalande vill förbundsstyrelsen bestämt bestrida.
Tvärtom förhåller det sig så, att efter den år 1947 beslutade omorganisationen
har hushållningssällskapens verksamhet på ett påtagligt sätt
både utökats och intensifierats. Sällskapen äro f. n. överhopade med arbete,
och många uppgifter hinner man på grund av bristande resurser inte ägna
sig åt i den omfattning, som förhållandena kräva. Betydelsen av sällskapens
insatser i fråga om upplysning, undervisning, försöksverksamheten, den
gemensamma maskinhållningen in. in. har undan för undan stegrats på
grund av den hastiga utvecklingen inom jordbruket och nödvändigheten av
att så långt möjligt anpassa drifts- och produktionsinriktningen härefter.
Liknande förhållanden råda inom trädgårdsodlingen och i fråga om verksamheten
på det husliga området. Någon brist på arbetsuppgifter föreligger
sålunda ej och ej heller torde någon erinran kunna göras mot det sätt, varpå
sällskapen utnyttja den anställda arbetskraften.

Förbundsstyrelsen vill i detta sammanhang även erinra om de upprepade
framställningar om inrättande av ökat antal befattningar hos hushållningssällskapen,
som lantbruksstyrelsen och förbundet under senare år ingivit
till Kungl. Maj :t. Nyssnämnda omständigheter torde också vara den främsta
anledningen till att Kungl. Maj :t nu avgivit förslag (prop. 32/1952) om en
förstärkning av sällskapens resurser. Det är också ovanberörda förhållanden,
som varit orsaken till att sällskapen varit nödsakade till att år efter
år anlita kapitaltillgångar för att täcka löpande kostnader. Att så måst ske
beror således ej på det i motionerna angivna skälet.

I anslutning härtill må vidare påpekas, att den del av sällskapens tidigare
verksamhet, som vid förberörda omorganisation övertogs av lantbruksnämnderna,
i stort sett endast berörde ett enda av sällskapens många arbetsområden
samt en grupp av sällskapens befattningshavare, nämligen jordbrukskonsulenterna
och de närmast under dessa arbetande vandringsrättarna.

För övriga fältarbetande befattningshavare skedde ej någon förändring
genom omorganisationen. Efter denna ha emellertid jordbrukskonsulenterna

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

3

och de i viss utsträckning av jordbruksinstruktörer ersatta vandringsrättarna
fått vissa nya arbetsuppgifter och vidare har många av de tidigare uppgifterna
fått väsentligt ökad omfattning. Härigenom har bortfallet av arbetsuppgifterna
inom den inre rationaliseringen mer än väl kompenserats. Anförda
omständigheter ge därför ej anledning till någon sammanslagning av
de bägge organen.

Som ovan anförts framfördes i samband med omorganisationen betänkligheter
mot att två olika organ skulle handhava likartade arbetsuppgifter.
Man menade därför, att hos hushållningssällskapen borde allt fortfarande
kvarligga åtgärderna för jordbrukets inre rationalisering, vilka i många avseenden
höra mycket intimt samman med den av sällskapen handhavda
driftsrationaliseringen. Det var sålunda närmast lämpligheten av den föreslagna
gränsdragningen, som ifrågasattes. De erfarenheter, som därefter vunnits,
ge också belägg för, att dessa betänkligheter icke voro ogrundade. Erfarenheterna
äro sådana, att det finnes anledning till justeringar i den gjorda
gränsdragningen.

Att åstadkomma en tydlig åtskillnad mellan inre rationalisering och driftsrationalisering''
torde icke vara möjligt, då de två grupperna i många hänseenden
gripa in i varandra. Särskilt påtagligt är detta i fråga om betesförbättringsverksamheten,
eftersom i samband med dessas genomförande stor
hänsyn måste tagas till en rad av rena driftsrationaliseringsspörsmål såsom
gödsling, sådd, djurantal in. in. Vidare kunna hithörande åtgärder ingalunda
betraktas som avslutade och genomförda i och med att de förbättringsarbeten,
till vilka staten lämnar lån och bidrag, äro slutförda och den för
bete avsedda marken bringats i lämplig kultur. Utnyttjandet av en verkställd
betesförbättring står nämligen, som nyss antytts, i intimt samband
med och är beroende av vidtagandet av en hel mängd andra åtgärder. Kännedomen
och kunskapen om dessa åtgärder är dock som regel förhållandevis
ringa bland dem, som komma i åtnjutande av statligt stöd för betesförbättringars
utförande. Det erfordras därför en omfattande och fortlöpande upplysnings-
och rådgivningsverksamhet för att resultatet av de statsunderstödda
förbättringsåtgärderna skall bli det bästa. Det förtjänar i detta sammanhang
erinras om att förbundet på grund av anförda skäl i skrivelse den
7 oktober 1950 hos Kungl. Maj :t föreslagit, att förmedlingen av statsunderstöd
till betesförbättringar skulle överflyttas från lantbruksnämnderna till
hushållningssällskapen. Enahanda förslag framfördes även i motioner vid
föregående års riksdag.

Framhållas må vidare, att de skäl, som ovan anförts för att betesförbättringsåtgärderna
skola sammankopplas med driftsrationaliscringen, även
gälla för flertalet andra av de åtgärder, som äro hänförda till den inre rationaliseringen.
Det vore därför enligt förbundsstyrelsens mening mest ändamålsenligt,
om sistnämnda åtgärder handhades av samma organ som svarar
för driftsrationaliseringen. Hushållningssällskapen synas sålunda böra svara
för bägge grupperna av åtgärder. Härigenom skulle också kostnaderna för
rationaliseringsverksamheten i viss utsträckning kunna begränsas, eftersom
med nuvarande förhållanden befattningshavare från två organ ofta måste
fara till samma gård för att handlägga likartade och sammanhängande ärenden.
Dylika »dubbelförrättningar» företagas ej endast på grund av rekvisition
av vederbörande jordbrukare utan även på grund av att -- exempelvis
— ett visst spörsmål av inre rationaliseringsnatur icke kan lösas av lantbruksnämnden
utan att denna söker samverkan med hushållningssällskapet,
som handhar driftsrationaliseringen. Även ur det allmännas synpunkt skulle
det därför vara mest rationellt, om den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen
sammanfördes.

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

Vad slutligen den av lantbruksnämnderna handhavda yttre rationaliseringen
beträffar äro hithörande spörsmål och åtgärder av helt annan karaktär
än de övriga bägge grupperna av rationaliseringsåtgärder och de måste
därför behandlas fristående för sig.

Förbundsstyrelsen anser sålunda, att några skäl till den i motionerna
åsyftade sammanslagningen ej föreligga. De erfarenheter, som under senare
år vunnits, ge i stället anledning till en lämpligare uppdelning av verksamhetsuppgifterna
mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder.

Utskottet. Frågan om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område var föremål för ingående överväganden i
samband med att statsmakterna år 1947 uppdrogo riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken. I propositionen nr 75/1947 behandlades sålunda
— på grundval av 1942 års jordbrukskommittés betänkande — ett
flertal alternativ för lösning av denna fråga. Därvid betonades särskilt vikten
av att verksamheten finge en ur effektivitetssynpunkt tillfredsställande
utformning. Efter närmare prövning av nämnda alternativ förordades i propositionen,
att jordbrukets yttre rationalisering skulle omhänderhavas av
nyinrättade statliga organ med benämningen lantbruksnämnder. Med hänsyn
till behovet av samordning mellan den yttre och inre rationaliseringen
föreslogs vidare, att lantbruksnämnderna även skulle anförtros åtgärderna
för inre rationalisering. Beträffande arbetet med rationalisering av jordbrukets
driftsförhållanden uttalades i propositionen, bland annat, att detta arbete
i stor utsträckning syntes kunna bedrivas oberoende av övriga delar av
rationaliseringsverksamheten. På grund härav förordades, att åtgärderna
för driftsrationalisering skulle, liksom redan vore fallet, omhänderhavas av
hushållningssällskapen.

I sitt utlåtande över nämnda proposition tillstyrkte särskilda utskottet
(uti. nr 2) Kungl. Maj:ts förslag rörande rationaliseringsverksamhetens lokala
organisation. Utskottet underströk därvid vissa i propositionen gjorda
uttalanden om behovet av samordning mellan verksamhetens olika grenar
samt om vikten av att respektive organ finge sådan utformning, att ett intimt
samarbete mellan dem tryggades. Riksdagen hade icke något att erinra
mot vad utskottet anfört.

Sedan 1948 års riksdag fattat beslut om den nya lantbruksorganisationens
närmare utformning, inrättades lantbruksnämnderna från och med den 1
juli 1948 (prop. nr 149; jordbr.utsk. uti. nr 27).

Utskottet vill vidare erinra om att riksdagen senast föregående år hade att
taga ställning till vissa förslag rörande omorganisation av ifrågavarande
verksamhet. I motionerna I: 64 och II: 86 samt I: 101 och II: 142 hade nämligen
förordats, att förmedlingen av statsunderstöd till betesförbättring
skulle — i motsats till vad föredragande departementschefen uttalat i statsverkspropositionen
— överflyttas från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.
I sistnämnda två motioner hade även föreslagits en utredning
angående överförande av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter till
länsstyrelser och hushållningssällskap.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

5

I sitt utlåtande i ärendet (uti. nr 17/1951, p. 6) avstyrkte utskottet angivna
lyra motioner. Utskottet åberopade därvid, att det med hänsyn till den
relativt korta tid, som förflutit efter inrättandet av den nuvarande lantbruksorganisationen,
icke vore möjligt att allsidigt bedöma frågan om behov
förelåge av förändringar i organisationens uppbyggnad. Mot vad utskottet
sålunda uttalat gjorde riksdagen icke någon erinran.

De synpunkter, som enligt vad ovan anförts lågo till grund för 1947 års
principbeslut, måste uppenbarligen alltjämt vara vägledande vid prövning
av frågan om rationaliseringsverksamhetens lokala organisation. Det
framstår sålunda som en angelägenhet av stor vikt, att verksamheten bedrives
i en form, som möjliggör ett effektivt utnyttjande av de resurser,
som ställas till förfogande från statsmakternas sida. Icke minst betydelsefullt
synes härvid vara, att det samband, som i realiteten föreligger mellan
verksamhetens olika grenar, vinner det största beaktande såväl vid planeringen
som vid det praktiska utförandet av de skilda rationaliseringsåtgärderna.

Vid bedömandet av frågan i vad mån den nuvarande organisationen uppfyller
nyss angivna fordringar kan man enligt utskottets mening icke bortse
från, att denna organisation innebär en högst betydande omläggning och
utvidgning av de tidigare statliga insatserna på förevarande område. Den
tid av omkring fyra år, som förflutit efter lantbruksnämndernas tillkomst,
har därför icke kunnat undgå att kännetecknas av vissa svårigheter av organisatorisk
och administrativ art, när det gällt att genomföra rationaliseringsverksamheten
i det praktiska livet. Dessa svårigheter torde ännu icke
kunna anses helt övervunna. Utskottet vill sålunda särskilt framhålla, att
åtskilligt alltjämt torde kunna uträttas för att åstadkomma en bättre samordning
mellan verksamhetens olika grenar.

Med beaktande av vad nu anförts finner utskottet sig icke böra frångå
den ståndpunkt, som intogs vid föregående års riksdag. Utskottet anser det
således icke möjligt att, innan ytterligare erfarenheter vunnits, få till stånd
en tillförlitlig bedömning av frågan, huruvida förändringar böra vidtagas i
rationaliseringsverksamhetens lokala organisation.

I likhet med lantbruksstyrelsen vill utskottet emellertid framhålla att —
sedan verksamheten hunnit att ytterligare stabiliseras — en översyn av
ifrågavarande organisation synes böra ske. Vid denna översyn torde böra
prövas de spörsmål, som kunna föreligga beträffande samverkan mellan
lantbruksnämnd och hushållningssällskap samt gränsdragningen mellan de
båda organens arbetsuppgifter.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionerna I: 69 och II: 98 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 november 1952.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Svedberg, Hjalmar Nilsson*,
Bertil Andersson, Sundberg*, Bror Nilsson, Ebbe Ohlsson, Ernst Hjalmar
Nilsson, Osvald och Mossberger; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Pettersson i Dahl,
Antby, Andersson i Hyssna och Hseggblom, fru Eriksson i Hallstahammar,
herrar Nilsson i Varuträsk, Andersson i Essvik och Andersson i Långviksmon*.

'' Ej närvarande vid justeringen.