Bankoutskottels utlåtande nr 35.

1

Nr 35.

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
rörande riksbankens organisation efter utgången av
1952, m. m.

Den 14 september 1950 uppdrogo fullmäktige i riksbanken åt numera
riksbankschefen Mats Lemne — nedan kallad utredningsmannen — att
företaga en översyn av riksbankens verksamhet och för fullmäktige framlägga
förslag om riksbanksarbetets rationalisering och effektivisering. Utredningsuppdraget
föranleddes närmast av uttalanden, som gjorts i Kungl.
Maj:ts proposition nr 157/1950 samt i bankoutskottets däröver avgivna, av
riksdagen godkända utlåtande nr 15/1950. I utredningsuppdraget har ingått
att avgiva förslag beträffande riksbankens personalorganisation efter utgången
av innevarande år, då den nu gällande ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) utlöper.

Med skrivelse till bankoutskottet den 3 november 1952 hava fullmäktige
i riksbanken överlämnat dels den av utredningsmannen verkställda utredningen,
dels ock övriga till ärendet hörande handlingar och därvid för egen
del tagit under övervägande de förslag och framställningar i övrigt, som
i anledning av utredningen avgivits.

Utredningsmannens skrivelse till fullmäktige torde få fogas som bihang
till detta utlåtande.

Lönenämnden för riksdagens verk har den 11 november 1952 på anmodan
av utskottet avgivit utlåtande i ärendet.

Slutligen ha skrifter i ärendet inkommit till utskottet från stadsfullmäktige
i Norrköping, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, drätselkammaren
i Sundsvall samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Därjämte har Handelsföreningen i Norrköping i en skrift förklarat sig
instämma i de synpunkter som framföras av stadsfullmäktige i Norrköping
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

I det följande återges till en början innehållet i fullmäktiges skrivelse.

Fullmäktige anföra till att börja med att den av utredningsmannen verkställda
utredningen, med hänsyn till att en av delegerade för riksdagens verk
den 28 maj 1952 tillsatt kommitté har att avgiva förslag angående löneställningen
för riksbankens vaktpersonal, däri inbegripet chaufförer, maskinister
(maskinmästare) och eldare, icke innefattar något ställningstagande till
lönefrågorna för sistnämnda personalgrupp. Denna kommitté har ännu ej
slutfört sitt uppdrag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 35.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Utredningen innehåller icke heller några förslag beträffande riksbankens
pappersbruk och sedeltryckeri. Anledningen härtill är att fullmäktige den
12 april 1951 uppdrogo åt en särskild kommitté, bestående av generaldirektören
Erik Swartling, generaltulldirektören Vidar Fahlander och regeringsrådet
Thorsten Thelander, att avge yttrande över en till fullmäktige inkommen,
vid fullmäktiges skrivelse såsom bilaga 2l, fogad framställning angående
höjd löneställning för direktörerna och vissa andra högre tjänstemän
vid dessa industrier. Efter fullgjort utredningsuppdrag har kommittén med
skrivelse den 6 juni 1952 avgivit yttrande och förslag beträffande här avsedd
personal éZu/apa 3J.1

Sedan riksbankens industristyrelse förklarat sig biträda vad kommittén
föreslagit ha direktören vid sedeltryckeriet Einar Lagrelius och direktören
vid pappersbruket Eric Wahren i skrivelse den 13 oktober 1952 framfört
vissa synpunkter beträffande lönegradsplaceringen för här ifrågavarande
tjänster vid industrierna (bilaga A)1. Därjämte har laboratorn vid sedeltryckeriet
Åke Eldh i promemoria den 29 augusti 1952, vilken i avskrift fogats
vid direktörernas skrivelse, gjort framställning om höjning av sin lönegradsplacering.
Med anledning härav ha två ledamöter av riksbankens industristyrelse
på uppdrag av fullmäktige haft överläggning med kommittéledamöterna
för att inhämta deras uppfattning, huruvida sistnämnda två
skrivelser föranledde dem till ändrat ståndpunktstagande i något avseende.

Sedan fullmäktige tagit principiell ställning till vissa huvudfrågor i herr
Lemnes utredning hava de av utredningen berörda personalorganisationerna,
nämligen Riksbankstjänstemännens förening och föreningen Kvinnor i statens
tjänst, jämlikt de av 1938 års riksdag godkända bestämmelserna angående
förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagens verk beretts tillfälle
att taga del av utredningen. Med anledning av härom inkomna framställningar
ha sedermera muntliga förhandlingar ägt rum med representanter
för dessa personalorganisationer beträffande utredningsmannens förslag i
vad detsamma avser allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor för
tjänstemän i banken. Beträffande förhandlingarna ha upprättats protokoll
av den lydelse vid fullmäktiges skrivelse fogade bilagorna 5—81 utvisa.

I det följande upptaga fullmäktige först till behandling huvudpunkterna
i utredningsmannens förslag samt de önskemål, som av personalorganisationerna
framförts vid de förda förhandlingarna, samt därefter frågan om
löneställningen för den ledande personalen vid riksbankens industrier. Av
utredningsmannen framlagda förslag eller gjorda uttalanden, vilka icke närmare
berörts nedan i denna skrivelse, ha icke föranlett erinringar från fullmäktiges
sida och kunna alltså betraktas såsom uttalanden eller förslag av
fullmäktige. 1

1 Här ej tryckt.

Bankontskottets utlåtande nr 35.

3

Rationaliseringsåtgärder m. m.

Utredningsmannen: I utredningen framhålles att den senaste
tidens utveckling för riksbankens del inneburit, att det centralbanksmässiga
arbetet ökat och att till följd därav eu förstärkning av personalen på vissa
områden redan visat sig erforderlig. Den vidtagna förstärkningen av personalen
för centralbanksuppgifter bör dock icke, enligt vad utredningsmannen
framhållit, få leda till ett totalt sett ökat behov av arbetskraft. En utbyggnad
av resurserna på centralbanksområdet måste därför kompenseras av
besparingar på andra områden. Utredningsmannen har vidare utgått från
den principen att vad nu sagts bör gälla även de kostnadsökningar, som föranledas
av företagna uppflyttningar av tjänster i högre lönegrad och av de
löneförbättringar i den reglerade befordringsgången för yngre bankpersonal,
som av honom tillstyrkts.

I det föreliggande läget och för att, på något längre sikt, söka skapa bättre
befordringsutsikter för riksbankens tjänstemän och samtidigt rationalisera
riksbankens och riksbanksledningens arbete har utredningsmannen övervägt,
om icke vissa verksamhetsgrenar kunde reduceras eller helt elimineras.
Dessa överväganden ha lett till att utredningsmannen av skäl som närmare
framgår av utredningen föreslagit, att vid huvudkontoret i Stockholm utlåningen
från avbetalningslånefonden skulle betydligt reduceras, dock att
möjligheter borde finnas för riksbanken att återupptaga långivningen i full
omfattning. För avdelningskontorens del föreslås icke någon ändring i
detta avseende. Vid bifall till förslaget skulle de arbetsuppgifter, som nu
åvila utlåningsexpeditionen vid huvudkontoret, komma att successivt betydligt
minskas. När den totala avvecklingen av ifrågavarande låneverksamhet
vid huvudkontoret genomförts beräknas personalen kunna reduceras med
cirka 12 personer. Utredningsmannen har därjämte beträffande avbetalningslånefonden
uttalat, att det syntes lämpligt att utlåningen från fonden
— liksom fallet var innan den jämlikt beslut av 1938 års riksdag kom att
ingå som en del av riksbanksfonden — åter skulle finansieras av riksbankens
medel, dock att riksdagen liksom hittills borde bestämma maximibeloppet
för den totala utlåningen. Det belopp, som av riksdagen, på framställning
av Kungl. Maj :t, ställts till riksbankens förfogande för här avsedda
ändamål, för närvarande 65 milj. kronor, bör sålunda enligt utredningsmannens
mening återbetalas till staten, därvid han lämnat öppet om detta bör
ske på en gång eller successivt under en period av exempelvis tre år.

Vidare föreslår utredningsmannen att, i enlighet med vad fullmäktige förutsatte
i sin skrivelse till Kungl. Maj :t angående tillkomsten av den statliga
affärsbanken, de arbetsuppgifter, som för närvarande fullgöras av rcmboursexpeditionen
vid huvudkontoret, i huvudsak skola överflyttas till
nämnda bank, varigenom viss personalbesparing skulle kunna uppnås. Därjämte
föreslås, att ombudsmansexpeditionen skall upphöra som självständig
enhet och dess arbetsuppgifter överföras Ull direklionsexpcditionen, varigenom
nuvarande ombudsmannatjänsten skulle kunna indragas. Vissa ytterligare
organisatoriska ändringar föreslås, varav en del komma att beröras i
det följande.

Vad beträffar avdelningskontoren bar utredningsmannen föreslagit, att
de arbetsuppgifter, som nu åvila kontoren i Norrköping och Sundsvall, skulle
överföras till de närliggande kontoren i Linköping resp. Härnösand, varvid
de två förstnämnda kontoren skulle indragas. Sammanslagningen föreslås

4

Bankoutskotlets utlåtande nr 35.

vara siutförd senast vid utgången av år 1954. Beträffande de skäl, som utredningsmannen
åberopar för här avsedda förslag, torde få hänvisas till utredningen.

Utredningsmannen har emellertid icke varit beredd att ta någon slutlig
ställning till och framlägga definitiva förslag om den framtida kontorsorganisationen
utan har meddelat sin avsikt att låta närmare undersöka därmed
sammanhängande problem för att sedermera återkomma till frågan. Han
har därvid framhållit, att under alla förhållanden några större förändringar
i detta hänseende, med hänsyn till de konsekvenser som därav skulle följa
för personalen, icke kunde ske förrän efter år 1960, då pensionsavgången
beräknas vara väsentligt större än dessförinnan. Utredningsmannen har tilllagt,
att vid denna undersökning hör utredas, om icke nya arbetsuppgifter
i kostnadsbesparande syfte skulle kunna överföras till avdelningskontoren
från andra statliga organ för att motverka den nedgång i verksamheten vid
kontoren, som kan förutsättas bli följden av den successiva minskningen av
arbetet med egnahemslån och de från hushållningssällskapen övertagna
lånefonderna.

Fullmäktige: 1 likhet med utredningsmannen anse fullmäktige det
angeläget att genom rationaliseringsåtgärder söka minska riksbankens utgifter
utan att personalens berättigade anspråk beträffande löneställning i
jämförelse med den övriga statsförvaltningen därigenom åsidosättas. De
förslag, som i sådant syfte framlagts av utredningsmannen, kunna fullmäktige
också för sin del biträda. Fullmäktige hysa visserligen viss tvekan angående
lämpligheten av en successiv avveckling av avbetalningslånen vid huvudkontoret,
medan verksamheten skulle i stort sett oförändrad bibehållas
vid avdelningskontoren. Med hänsyn till de skäl, som utredningsmannen
åberopat, vilja fullmäktige likväl ej motsätta sig detta förslag. Fullmäktige
anse dock, att ett bifall till utredningsmannens förslag i denna de! bör få
formen av ett bemyndigande för fullmäktige att genomföra avvecklingen,
vilket det får ankomma på fullmäktige att taga i anspråk i den mån en avveckling
visar sig lämpligen böra genomföras. Fullmäktige vilja i detta sammanhang
erinra om att, såsom utredningsmannen framhållit, avvecklingen
måste taga en relativt lång tid, eftersom vissa redan utlämnade lån, nämligen
s. k. akademikerlån med statlig kreditgaranti, komma att löpa under
en tid av upp till 15 år.

Fullmäktige äro vidare ense med utredningsmannen om att avbetalningslånefonden
lämpligen bör avvecklas såsom en statlig lånefond (en del av
riksbanksfonden) och att låneverksamheten i stället bör bestridas av riksbankens
egna medel. Därvid synes det lämpligt att, på sätt utredningsmannen
förutsatt, riksdagen bör besluta angående maximibeloppet för den totala
utlåningen. Fullmäktige hava på grund härav för avsikt att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj :t framlägga förslag rörande avbetalningslånefondens
avveckling i dess nuvarande form. Med hänsyn till bestämmelserna i
riksbankslagen (2 § sista stycket och 18 §; jfr § 7 bankoreglementet) synes
det dock lämpligt att, även om medlen i fortsättningen tillskjutas av riksbanken,
formellt bibehålla en särskild avbetalningslånefond.

Vad utredningsmannen föreslagit beträffande organisationen av huvudkontoret
i övrigt har icke heller givit fullmäktige anledning till erinran. Fullmäktige
dela sålunda utredningsmannens uppfattning att en ytterligare utbyggnad
av de avdelningar och arbetsgrupper som hava att handlägga ären -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

5

den av centralbanksmässig natur kan visa sig nödvändig för att riksbanken
skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter i detta hänseende.
Liksom övriga organisatoriska frågor måste denna bli föremål för
fortlöpande överväganden från riksbanksledningens sida. Fullmäktige anse
i likhet med utredningsmannen det därför nödvändigt, att organisationen
icke fastlåses utan får anpassas efter förhållandena vid varje tidpunkt. En
konsekvens av denna princip är att tjänster, som komma att uppföras på
personalförteckningen för riksbanken, liksom hittills få disponeras för de
arbetsuppgifter där de prövas vara mest behövliga, oavsett om de i det nu
föreliggande förslaget avsetts för annat arbetsområde.

De av utredningsmannen under rubriken Rationaliseringsåtgärder: Huvudkontoret
framlagda förslagen kunna fullmäktige helt biträda. Fullmäktige
ansluta sig sålunda till förslaget om att remboursexpeditionen skall
avvecklas och att de återstående arbetsuppgifterna överföras till utrikesexpeditionen,
att ombudsmannaexpeditionen upphör såsom självständig arbetsgrupp
och ombudmannatjänsten i samband därmed indrages samt att
statistikgruppen organiseras på sätt utredningsmannen förordat.

Såsom bilaga 9'' bifogas härvid den organisationsplan för riksbanken, som
tills vidare skulle komma att tillämpas vid bifall till utredningsmannens av
fullmäktige tillstyrkta förslag.

Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för behandling av
riksdagen vid åtskilliga tillfällen under senare år. Senast vid 1950 års riksdag
var frågan föremål för ingående överväganden, därvid riksdagen godkände
de uttalanden i ämnet, som gjordes av bankoutskottet i dess utlåtande nr 15.
Vissa av de utredningar som riksdagen då förutsatte skola komma till stånd
för att riksdagen skulle bliva i tillfälle att slutgiltigt taga ståndpunkt till
frågan om kontorsnätets omfattning hava ännu icke igångsatts. Även utredningsmannen
har hållit frågan öppen och såsom av det föregående framgår
tillkännagivit sin avsikt att fullfölja utredningen i vad den ankommer på
riksbanken. Av fullmäktige tidigare framförda förslag angående viss minskning
av kontorsnätet i kostnadsbesparande syfte hava icke vunnit riksdagens
godkännande (jfr BU:s uti. nr 75/1941 avseende frågan om indragning
av avdelningskontoren i Mariestad och Nyköping). När nu fullmäktige anse
sig kunna biträda utredningsmannens förslag angående indragning av avdelningskontoren
i Norrköping och Sundsvall och överförande av arbetsuppgifterna
vid dessa kontor till kontoren i Linköping och Härnösand, oaktat
att utredningen angående riksbankens — och därmed avdelningskontorens
— arbetsuppgifter icke kan anses avslutad, sammanhänger detta med att
enligt fullmäktiges uppfattning en dylik organisatorisk ändring kan ske
utan ställningstagande till den större frågan. Den verksamhet, som nu bedrives
vid kontoren i Norrköping och Sundsvall, bör nämligen utan olägenhet
för allmänheten kunna ombesörjas av de förcnämnda närliggande kontoren.
Därigenom skulle riksbanken komma att få kontor endast i residensstäderna.
Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra om att riksbanken
saknar avdelningskontor i vissa andra betydande städer, exempelvis Borås,
Eskilstuna och Hälsingborg, vilka äro mer avlägset belägna i förhållande
till residensstaden i respektive län än vad fallet är med Norrköping och
Sundsvall. Icke heller ur beredskapssynpunkt torde några vägande invändningar
kunna resas mot den föreslagna indragningen av ifrågavarande båda 1

1 Ililana 1 i utlåtandet.

6

Bankoutskottels utlåtande nr 35.

kontor, vilken av utredningsmannen beräknats medföra en kostnadsbesparing
av cirka 185 000 kronor.

Personalorganisationen (frånsett industrierna). Utredningsmannen
har föreslagit, att den av 1946 års riksdag godkända och sedermera
jämlikt beslut av 1949 och 1950 års riksdagar med smärre jämkningar
förlängda ramen för tjänstetillsättningar inom riksbanken (övergångsplan
II), vilken utlöper med utgången av innevarande år, skulle avlösas
av en mera definitiv personalförteckning för banken. Vid uppgörande
av sitt förslag till dylik personalförteckning — och därmed även
till ny tjänsteförteckning — har utredningsmannen tagit hänsyn till de
ändrade lönegradsplaceringar för tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt,
som riksdagens beslut i anledning av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen
inneburit. Utredningsmannen har vidare vid beräkningen av erforderlig
ordinarie personal—om man bortser från remboursärendena—utgått
från riksbankens nuvarande arbetsuppgifter; den föreslagna avvecklingen
av avbetalningslånerörelsen vid huvudkontoret har sålunda icke tagit sig
uttryck i förslag om minskning av antalet tjänster eller sänkt löncgradsplacering.

Vikariatsförordnanden. Utredningsmannen har, innan han närmare
ingått på frågan angående lönegradsplacering för ordinarie tjänster i
banken, avhandlat en fråga, som berör personalen vid såväl huvudkontoret
som avdelningskontoren, nämligen frågan om omfattningen av vikariatsförordnanden.
Under erinran om att förordnanden för närvarande icke meddelas
å lägre tjänster än i lönegraden Ca 22 (bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster)
har utredningsmannen framhållit att, trots denna begränsning,
uppenbara nackdelar kunnat konstateras vara förenade med det nuvarande
systemet. Sålunda hava uppkommande ledigheter å exempelvis tjänster
i lönegraderna Ca 22 och 23 icke sällan medfört omflyttningar av personal
uteslutande för att söka skapa rättvisa vid fördelningen av förordnandena.
Dylika omdispositioner, vilka skett med hänsyn till personalens
intresse, hava därvid enligt vad utredningsmannen framhållit ofta kommit
att bli föga rationella ur synpunkten av arbetets ändamålsenliga bedrivande.
I andra fall har hänsynen till att arbetet inom en viss avdelning bort löpa så
friktionsfritt som möjligt måst bliva avgörande, vilket haft till följd att
orättvisor skapats genom att tjänsteman, som med hänsyn till sina meriter
bort erhålla förordnande på annan avdelning, icke kunnat frigöras från sina
sedvanliga arbetsuppgifter och därigenom kommit att få avstå från förordnandet
till förmån för en mindre meriterad tjänsteman. Under hänvisning
till att nuvarande ordning med vikariatsförordnanden i de lägre mellangraderna
sålunda icke vore rationell och icke heller kunde genomföras på ett
ur personalens synpunkt rättvist sätt har utredningsmannen föreslagit, att
förordnande skulle — bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster — i
fortsättningen meddelas endast å tjänster i lönegraden Ca 25 eller högre
lönegrader. Den föreslagna avvecklingen av förordnanden i lägre lönegrader
har av utredningsmannen uppställts som ett villkor för genomförandet
av de löneuppflyttningar av i viss mån generell natur, som föreslås i utredningen.
Utredningsmannen har sålunda ansett att dessa löneuppflyttningar
böra ses som en kompensation för slopandet av systemet med förordnanden
i nuvarande lönegraderna 22 och 23. Utredningsmannen tillägger, att det
vore desto större anledning upphöra med här avsedda förordnanden som
antalet tjänster för bankpersonal i lägre lönegrad än Ca 25 icke motiverades

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

7

med de speciella arbetsuppgifterna på varje tjänst; antalet tjänster utgjorde
i stället resultatet av en avvägning, som toge hänsyn dels till arbetsuppgifterna
i stort för denna kategori av tjänstemän, dels till önskvärdheten att
skapa en rimlig befordringsgång.

Under rubriken Specialfrågor, punkten 3), har utredningsmannen föreslagit
vissa övergångsanordningar, vilka avse att under vissa förutsättningar
och enligt vissa grunder under en övergångstid av förslagsvis tre år bereda
fullmäktige möjlighet att lämna kompensation till tjänstemän, som hittills
innehaft förordnanden i lönegraderna Ca 22 och/eller Ca 23 och som vid
bifall till vad utredningsmannen i detta och andra avseenden föreslagit
skulle komma att få vidkännas inkomstminskning genom ifrågavarande
anordning.

Förhandlingarna: Vid de förda förhandlingarna hava invändningar
rests mot utredningsmannens förslag i denna del. Båda de vid förhandlingarna
representerade personalorganisationerna hava
nämligen hemställt om att förordnanden generellt skulle bibehållas å tjänster
i 23:e lönegraden samt även å lägre tjänster, som äro förenade med kassavårdaransvar
eller speciella arbetsuppgifter, exempelvis kassörsgöromål.
— De av utredningsmannen föreslagna övergångsanordningarna hava icke
föranlett erinran från personalorganisationernas sida.

Från riksbankens sida har vid förhandlingarna, under hänvisning
till vad utredningsmannen anfört, understrukits att ett bifall till personalorganisationernas
framställningar på denna punkt skulle rycka undan grunden
för den av utredningsmannen föreslagna personalförteckningen i vad
den avser mellangraderna. Med hänsyn till att tjänsternas antal i 23 :e och
lägre lönegrader enligt utredningsmannens förslag huvudsakligen betingades
av rekryterings- och befordringsskäl samt att någon bedömning icke
skett av svårighetsgraden hos de olika arbetsuppgifter, som komme att åvila
tjänstemän i dessa lönegrader, hava riksbankens representanter vidare
framhållit, att en placering av tjänsterna i dessa lönegrader icke borde ske,
något som måste utgöra förutsättning för meddelande av vikariatsförordnanden.
Det sagda gällde även beträffande »befordrade» biträdestjänster;
å sådana tjänster hade för övrigt vikariatslöneförordnanden icke förekommit
under senare år.

Fullmäktige ansluta sig till vad utredningsmannen uttalat och föreslagit
beträffande vikariatsförordnanden i riksbanken och biträda även
förslaget till övergångsanordningar. Fullmäktige vilja uttryckligen tillkännagiva,
att slopandet av vikariatsförordnanden i lägre lönegrader än Ca 25
(bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster) utgör en förutsättning för
fullmäktiges anslutning till de av utredningsmannen föreslagna generella
lönegradsuppf lyftningarna.

Befordringsgången för icke ordinarie tjänstemän. I utredningen
har föreslagits en väsentlig förbättring av löneställningen och befordringsgången
för sådana icke-ordinarie tjänstemän, som uppfylla i § 30 mom. 1,
punkten 1 :o) bankoreglementet uppställda kompetensvillkor (s. k. bankpersonal).
Vad utredningsmannen i detta hänseende föreslagit har av personalorganisationerna
lämnats utan erinran.

Fullmäktige kunna för sin del biträda utredningsmannens förslag.
Något beslut av riksdagen torde icke erfordras på denna punkt, eftersom
enligt bestämmelse i 4 § 2 mom. avlöningsreglementct för riksdagens verk
extra ordinarie tjänster i riksbanken inrättas och lönegradsplaccras av »ve -

8

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

derbörande myndighet», d. v. s. av fullmäktige eller, efter fullmäktiges
bemyndigande, av riksbankens direktion.

Tjänster i lönegraden Ca 21. För närvarande utgör lönegraden Ca 20 den
första ordinarie graden för s. k. bankpersonal.

Utredningsmannen har ansett att, om man enligt de principer
som tillämpas inom den övriga statsförvaltningen övergår till lönegrader
med ojämna nummer, man bör välja lönegraden Ca 21 som bottengrad. Utredningsmannen
har vidare uttalat, att det bör eftersträvas att öppna möjlighet
för befordran av extra ordinarie tjänstemän till nämnda lönegrad
efter tre års anställning i lönegraden Ce 19 (och sju å sju och ett halvt års
anställning i banken). En konsekvens härav skulle bli, att antalet tjänster
i lönegraden Ca 21 måste i viss mån variera. Utredningsmannen har därför
ansett, att fullmäktige årligen böra till bankoutskottet inkomma med förslag
om antalet tjänster i denna lönegrad. För nästkommande år föreslår
utredningsmannen, med tillämpning av dessa principer och med hänsyn till
vad som av honom föreslagits beträffande överförande av vissa nuvarande
tjänster i lönegraden Ca 22 till övergångsstat, att antalet tjänster i lönegraden
Ca 21 bestämmes till 70. För innehavarna av tjänster i lönegraden Ca 21
föreslås benämningen kammarskrivare. Utredningsmannen har slutligen
föreslagit att de nuvarande tjänstemännen i lönegraden Ca 20 skola utan
kungörelseförfarande från och med den 1 januari 1953 uppflyttas till lönegraden
Ca 21.

Vad utredningsmannen sålunda föreslagit, vilket icke föranlett erinran
från personalorganisationernas sida, tillstyrkes av fullmäktige.

Tjänster i lönegraden Ca 23. Utredningsmannen har under framhållande
bl. a. av de olägenheter som tjänster med endast en lönegrads skillnad
medfört föreslagit, att lönegraden Ca 22 slopas i riksbanken medan
lönegraden Ca 23 bibehålies. Under hänvisning till de principer som i utredningen
anförts beträffande befordringsgången för s. k. bankpersonal samt i
syfte att bereda viss kompensation för minskade vikariatsförordnanden
in. in. har utredningsmannen föreslagit, att 24 av nuvarande tjänster i lönegraden
Ca 22 skulle höjas till lönegraden Ca 23, varigenom antalet tjänster
i denna lönegrad skulle komma att uppgå till 62. Tio av de nuvarande tjänsterna
i lönegraden Ca 22 beräknas därefter övergångsvis få bibehållas i sistnämnda
lönegrad och innehavarna av dessa tjänster få föras å övergångsstat.
Som en konsekvens därav skulle motsvarande antal tjänster i lönegraden
Ca 21 få tillsättas först i mån av avgång från de å övergångsstat uppförda
tjänsterna i lönegraden Ca 22. — Innehavarna av tjänster i lönegraden
Ca 23 föreslås av utredningsmannen i de nya tjänste- och personalförteckningarna
erhålla tjänstebenämningen förste kammarskrivare.

Under hänvisning till att den föreslagna fördelningen av tjänster mellan
21 och 23 lönegraderna icke skett med utgångspunkt från en i detalj genomförd
gradering av arbetsuppgifterna, anser utredningsmannen att en indragning
av kontoren i Norrköping och Sundsvall icke bör medföra en minskning
av det föreslagna antalet tjänster i dessa lönegrader. Utredningsmannen
har i detta sammanhang gjort vissa uttalanden angående tjänsternas
fördelning å kontoren in. in. (se s. 41 i utredningen1).

Vad utredningsmannen föreslagit beträffande här ifrågavarande tjänster
har lämnats utan erinran av personalorganisationerna, bortsett
från att dessa organisationer såsom förut nämnts begärt att tjänsterna

1 Sidohänvisningen i fullmäktiges skrivelse har här ändrats till att avse utlåtandet.

Bankoutskotlets utlåtande nr 35.

9

skulle erhålla en fast placering, varjämte Riksbankstjänstemännens förening
uttalat, att tjänstebenämningen helst borde ändras.

Även fullmäktige biträda utredningsmannens förslag. Frågan om
ändrad tjänstebenämning torde få upptagas till prövning sedan motsvarande
spörsmål slutligt behandlats inom den övriga statsförvaltningen.

Tjänster i lägst lönegraden Ca 25. Utredningsmannen har föreslagit
en ökning av antalet tjänster i lönegraderna Ca 25, Ca 27 och Ca 29.
Detta förslag föranledes, enligt vad utredningsmannen framhållit, i vissa
fall av att arbetsuppgifterna blivit mera krävande, medan i andra fall förslagen
baserade sig på en annan värdering av arbetsuppgifterna än tidigare.
Vid ståndpunktstagandet har tillkommit strävan att skapa bättre befordringsutsikter
i mellangraderna, bl. a. på grund av tidigare ojämnheter i antagandet
av personal. I åtskilliga fall, såsom beträffande kassavårdartjänster,
ha flera av dessa orsaker samverkat. Utredningsmannen har i detta
sammanhang uttalat, att även om bedömningen av arbetsuppgifterna i några
av dessa fall kunde anses generös, de med tjänsternas uppflyttning till högre
lönegrad förenade kostnadsökningarna vore relativt små och syntes fullt
motiverade ur synpunkten att skapa rättvisare befordringsförhållanden
mellan jämförlig personal.

Utredningsmannens förslag innebär att tre tjänster skola höjas från lönegraden
Ca 27 till lönegraden Ca 29, nämligen gruppchefstjänsten å sedelkontoret,
intendentstjänsten samt en av de båda tjänsterna i lönegraden Ca 27
å revisionskontoret — därvid förutsättes att innehavaren skulle komma
att fungera såsom gruppchef å kontoret.

Från lönegraden Ca 25 till lönegraden Ca 21 föreslår utredningsmannen
att följande fyra tjänster skulle höjas från och med den 1 januari 1953,
nämligen tjänsten såsom expeditionsföreståndare å depositaexpeditionen
samt kamrer stjänsterna vid avdelningskontoren i Karlstad, Kristianstad
och Umeå (för närvarande äro kamrer stjänsterna vid avdelningskontoren i
Gävle, Jönköping, Linköping, Luleå, Norrköping, Uppsala och Örebro placerade
i lönegraden Ca 27). Vid indragning av kontoret i Sundsvall föreslås
vidare att kamrerstjänsten i Härnösand skali höjas från Ca 25 till Ca 27,
därvid den nuvarande kamrerstjänsten i lönegraden Ca 25 vid kontoret i
Sundsvall skulle indragas. Som kamrerstjänsten i lönegraden Ca 27 vid kontoret
i Norrköping skulle bli överflödig vid indragning av detta kontor, komma
kontorsindragningarna icke att påverka antalet kamrerstjänster i 27 :e
lönegraden.

Vad angår lönegraden Ca 25 föreslår utredningsmannen en uppflyttning
till sagda lönegrad av tjänsten såsom chef för bosättningslånedetaljen, sex
tjänster såsom kassavårdare — nämligen tre å kassaexpeditionen, en å depositaexpeditionen,
en å sedelkontoret samt en å sedclförstöringskontoret —
samt en tjänst å revisionskontoret. En tjänst i lönegraden Ca 25 föreslås
överflyttad från remboursexpeditionen till utrikesexpeditionen; en vakant
tjänst som statistiker i sagda lönegrad föreslås indragen.

I fråga om direktörstjänsterna vid avdelningskontoren föreslår utredningsmannen
att direktörst jänsterna vid kontoren i Göteborg och Malmä
skola bibehållas i lönegraden Cp 14. Beträffande övriga direktörs tjänster har
utredningsmannen ifrågasatt, om icke en höjning från lönegraden Cp 9 till
Cp 10 borde övervägas. Han har emellertid lämnat frågan öppen och icke
avgivit något förslag på denna punkt.

10

Bankoutskoitets utlåtande nr 35.

Förhandlingarna: Vid de förda förhandlingarna har Riks b

an kstjän ste männens förening yrkat höjning av åtskilliga
tjänster i lönegraden Ca 25 eller högre lönegrad utöver vad utredningsmannen
föreslagit. Sålunda yrkas beträffande huvudkontoret att även den
andra tjänsten i lönegraden Ca 27 å revisionskontoret och gruppchefstjänsten
å sedelförstöringskontoret skulle höjas till lönegraden Ca 29 samt att i
lönegraden Ca 27 skulle inrättas — eller från lönegraden Ca 25 höjas — fyra
tjänster utöver vad utredningsmannen föreslagit, nämligen en å fondexpeditionen,
en å valutagruppen, en å organisations- och personalkontoret och
en å bokföringscentralen. Vidare har yrkats att tjänsten i lönegraden Ca 25
å statistikgruppen skulle bibehållas samt att vissa nya, i förhandlingsprotokollet
närmare angivna tjänster skulle inrättas i sistnämnda lönegrad.
Beträffande avdelningskontoren har föreningen yrkat, att de nuvarande
tjänsterna såsom valvskamrerare vid kontoret i Göteborg resp. Malmö skulle
höjas från lönegraden Ca 25 till Ca 27 och att samma höjning skulle från
och med den 1 januari 1953 vidtagas beträffande samtliga tretton kamrerstjänster
vid avdelningskontoren, vilka icke för närvarande äro eller av utredningsmannen
från och med sagda tidpunkt föreslagits hänförda till sistnämnda
lönegrad, nämligen vid kontoren i Falun, Halmstad, Härnösand,
Kalmar, Karlskrona, Mariestad, Nyköping, Sundsvall, Visby, Vänersborg,
Växjö, Västerås och Östersund. Vidare har föreningen yrkat att befattningarna
såsom sedelräkningsföreståndare vid avdelningskontoren i Göteborg
och Malmö skulle placeras i 25 lönegraden. Slutligen har föreningen hemställt,
att direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i Göteborg och Malmö
skulle höjas från lönegraden Cp 14 till Cp 15 samt att direktörstjänsterna
vid övriga kontor skulle uppflyttas till lönegraden Cp 12.

Beträffande motiveringen till de av personalföreningen föreslagna höjningarna
torde få hänvisas till förhandlingsprotokollet.

Riksbankens representanter vid förhandlingarna ha icke
ansett sig kunna biträda de av personalföreningen sålunda framförda yrkandena
om höjning av tjänster i lönegrad. Från representanternas sida har
framhållits att de bedömde de av utredningsmannen föreslagna höjningarna
i vissa fall såsom relativt generösa och att vad angår huvudkontoret en viss
omflyttning av tjänster i 25:e lönegraden till andra än nuvarande eller av
utredningsmannen närmast avsedda arbetsuppgifter kunde ske inom den
av utredningsmannen föreslagna personalramen, därest i något fall detta
kunde befinnas motiverat. Man underströk i detta sammanhang att utredningsmannens
förslag icke innefattade någon detaljprövning beträffade svårighetsgraden
för samtliga nu befintliga tjänster i lönegraden Ca 25.

I fråga om avdelningskontoren uttalade riksbankens representanter, att
en höjning av kamrerstjänsten vid kontoret i Östersund till lönegraden
Ca 27 kunde ifrågakomma när kamrerstjänsten vid kontoret i Härnösand
höjdes i samband med indragning av kontoret i Sundsvall. Därigenom skulle
kamrerstjänsterna vid samtliga avdelningskontor i Norrland komma att tillhöra
samma lönegrad.

Vad beträffar direktörstjänsterna hade riksbankens representanter vid
förhandlingarna, efter därom av fullmäktige lämnat bemyndigande, förordat
att dessa tjänster vid de tjugutre — efter indragning av kontoren i
Norrköping och Sundsvall tjuguett — mindre avdelningskontoren skulle
höjas till lönegraden Cp 10. Däremot hade representanterna icke funnit sig

Bankoutskottets utlåtande nr 35. 11

kunna tillstyrka någon höjning av direktörstjänsterna vid kontoren i Göteborg
och Malmö.

En jämförelse beträffande antalet tjänster i lönegraderna Ca 25, 27
och 29 vid huvudkontoret och avdelningskontoren dels enligt nu gällande
övergångsplan II, dels enligt utredningsmannens förslag och dels enligt personalföreningens
vid förhandlingarna framförda yrkanden ter sig på följande
sätt:

Tjänster i

Övergångs-

Utrednings-mannens för-

Personal-

föreningens

lönegraden

plan II

slag

yrkande

Huvudkontoret

Ca 29

5

8

10

Ca 27

9

7

9

Ca 25

16

22

27

Avdelningskontoren

Ca 29

2

2

2

Ca 27

7

10

25

Ca 25

20

17

4

Fullmäktige, som tagit under övervägande vad utredningsmannen
anfört beträffande tjänster i lönegraderna Ca 25, Ca 27 och Ca 29 samt vad
som förekommit vid de förda förhandlingarna, anse sig kunna helt biträda
utredningsmannens förslag. Enligt fullmäktiges mening måste nämligen
utredningsmannens avvägning av ifrågavarande tjänster bedömas såsom
relativt gynnsam för personalen. Särskilt synes det fullmäktige att utredningsmannens
förslag om höjning av vissa kassavårdartjänster till 25 :e lönegraden
innefattar en välvillig bedömning av dessa tjänster. Man torde även
kunna ifrågasätta, om icke de arbetsuppgifter, som äro förenade med en
och annan av de nuvarande tjänsterna i sistnämnda lönegrad, äro sådana
att arbetet borde kunna utföras av tjänstemän i lägre lönegrad. Om fullmäktige
med hänsyn till sin uppfattning, att utredningsmannens förslag
beträffande antalet tjänster i lönegraden Ca 25 är väl avvägt, icke vilja
ifrågasätta en minskning av detta antal på grund av nyss angivna förhållanden,
kunna fullmäktige å andra sidan icke tillstyrka en höjning
av antalet för att tillmötesgå personalföreningens önskemål i detta avseende.
Mot en höjning framdeles av kamrerstjänsten vid avdelningskontoret
i Östersund till lönegraden Ca 27 (jfr ovan) hava fullmäktige emellertid
intet att erinra. Fullmäktige torde få återkomma till denna fråga
samtidigt med de personalspörsmål, som uppstå i samband med att verksamheten
upphör vid kontoret i Sundsvall.

Skulle utvecklingen av riksbankens arbetsuppgifter framdeles motivera
ändring av här avsedda lönegradsplaceringar, äro fullmäktige självfallet
beredda att då upptaga frågan till omprövning. Det bör dock understrykas
att den föreslagna personalförteckningen måste i sig inrymma viss elasticitet,
när det gäller bankens arbetsuppgifter, och att följaktligen en mindre
ökning resp. minskning av dessa uppgifter i och för sig icke bör medföra
rubbning av personalplanen. Detta ligger för övrigt helt i linje med vad
utredningsmannen förutsatt.

Beträffande direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i Göteborg och
Malmö anse fullmäktige sig icke kunna biträda personalföreningens framställning
om höjning av dessa tjänster. Fullmäktige ansluta sig sålunda till
utredningsmannens förslag att tjänsterna bibehållas i lönegraden Cp 14.

12

IJankoutskotlcts utlåtande nr 35.

I fråga om direktörstjänsterna vid övriga kontor anse sig fullmäktige böra
föreslå att dessa tjänster uppflyttas en lönegrad, d. v. s. till lönegraden
Cp 10. Fullmäktige kunna följaktligen icke biträda personalföreningens
framställning om att tjänsterna skola höjas till lönegraden Cp 12.

Utredningsmannen har erinrat om att å gällande övergångsplan II finnas
uppförda tre bankdirektörstjänster i lönegraden Cp 19 samt att av dessa
endast två äro tillsatta med ordinarie innehavare, medan den tredje uppehälles
på förordnande mot vikariatslön (se utredn. s. 32). Enligt utredningsmannens
förslag skola samtliga dessa tre tjänster bibehållas å den
nya personalförteckningen och den med vikariatslön nu uppehållna tjänsten
återbesättas med ordinarie innehavare. I stället skulle en tjänst som bankokommissarie
och chef för utrikessekretariatet indragas. Utredningsmannen
har ansett den höjda tjänsteställningen motiverad med hänsyn till de mycket
betydelsefulla arbetsuppgifter som åvila tjänstens innehavare.

Fullmäktige ansluta sig till vad utredningsmannen föreslagit.

Biträdespersonal.

Beträffande biträdespersonalen har utredningsmannen föreslagit
ökning av antalet kameralbiträd est jänster i lönegraden Ca It med 5
eller från 12 till 17. Vidare föreslås ökning av antalet kontorsbiträdestjänster
i lönegraden Ca 8 från 32 till 38, därvid det ökade antalet tjänster förutsättes
komma att utnyttjas endast i den mån sådant betingas av den reglerade
befordringsgången för biträdespersonal. Utredningsmannen utgår därjämte
från att, i den mån detta föranledes av nyssnämnda befordringsgång,
fullmäktige liksom hittills skola äga tillsätta ordinarie kontorshiträdestjänster
utan hinder av den föreslagna nya personalförteckningen för riksbanken.
— I övrigt har utredningsmannen icke föreslagit någon ändring av
antalet biträdestjänster.

Utredningsmannen har emellertid erinrat om att 1949 års tjänsteförteckningskommitté
ännu icke slutfört sin utredning beträffande eventuella uppflyttningar
av biträdespersonal vid den allmänna statsförvaltningen till
högre lönegrad än Ca 15 och att det följaktligen kunde bli anledning att,
när kommitténs förslag föreligger, återkomma till frågan om biträdespersonalens
lönegradsplacering.

Med anledning av vid förhandlingarna med föreningen
Kvinnor i statens tjänst av föreningen gjord framställning om
ökning av antalet kameralbiträdestjänster i lönegraden Ca 11 hade riksbankens
representanter vid förhandlingarna tillstyrkt att, utöver vad utredningsmannen
föreslagit, ytterligare två dylika tjänster skulle inrättas. I
övrigt hava vid förhandlingarna inga erinringar framställts mot utredningsmannens
förslag i vad det avser den ordinarie biträdespersonalens lönegradsplacering.

Fullmäktige vilja för sin del ansluta sig till vad utredningsmannen
föreslagit med den jämkning beträffande antalet kameralbiträdestjänster
som vid förhandlingarna förordats av riksbankens representanter. Antalet
dylika tjänster bör följaktligen i personalförteckningen höjas till 19. Det
må tilläggas att fullmäktige äga möjlighet att, liksom hittills, i särskilda fall
medgiva befordran till extra ordinarie kameralbiträdestjänst i lönegraden
Ce 11 — och eventuellt till högre extra ordinarie biträdestjänst — om förhållandena
anses motivera en dylik åtgärd.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

13

Vaktpersonal.

Såsom inledningsvis nämnts, har utredningsmannen icke upptagit frågan
om vaktmästarpersonalens löneställning till behandling med hänsyn till att
frågan är föremål för utredning av en särskild av delegerade för riksdagens
verk tillsatt kommitté. Han har därför inskränkt sig till att föreslå indragning
av en bankvaktmästartjänst i lönegraden Ca 11 vid kontoret i Göteborg
samt av gårdskarlstjänsten i lönegraden Ca 9 vid samma kontor, vilka båda
tjänster äro vakanta och anses icke böra återbesättas.

Vad utredningsmannen föreslagit har icke givit fullmäktige anledning till
erinran.

Specialfrågor.

Vad utredningsmannen anfört under denna rubrik har, i vad avser ersättning
övergångsvis för minskade vikariatsförordnanden, berörts i det föregående.

Beträffande övriga punkter, som avhandlas under sagda rubrik, anse sig
fullmäktige kunna inskränka sig till att här till behandling upptaga endast
frågan om reservpersonalens pensioneringsförhållanden. Såsom omnämnts
i utredningen åtnjuter det stora flertalet av den s. k. reservpersonalen —
d. v. s. personal som anställts för arbete av biträdesnatur, framför allt för
sedelräkning — dagavlöning enligt en lpneplan som fastställts av fullmäktige;
vissa anställningshavare hava dock tillerkänts månadsavlöning.

Under erinran om att ifrågavarande personal icke åtnjuter någon pensionsrätt
har utredningsmannen uttalat, att bestämmelserna i
kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst syntes kunna tillämpas
å denna personal. Han har därför ansett, att fullmäktige böra känna sig
oförhindrade att — därest från riksdagens sida invändningar däremot icke
resas — tillämpa kungörelsens bestämmelser å anställningshavare tillhörande
ifrågavarande personalkategori. Skulle det visa sig skäligt att anställningshavare,
som åtnjuter månadsavlöning eller eljest tjänstgör dagligen
och med full arbetstid, erhåller pension efter något förmånligare grunder,
finge frågan härom av fullmäktige hänskjutas till riksdagen.

Fullmäktige biträda vad utredningsmannen i detta avseende uttalat.

Vad angår de kostnadsökningar, respektive kostnadsbesparingar, som
beräknas uppkomma vid bifall till utredningsmannens av fullmäktige biträdda
förslag torde få hänvisas till utredningen, s. 50—51.

Industrierna.

De av fullmäktige tillkallade utredningsmännen hava beträffande
löneställningen för den ledande personalen vid riksbankens pappersbruk
och sedeltryckeri föreslagit,

att direktörstjänsterna bibehållas i nuvarande lönegrad (Cp 15), att de
personliga tilläggen (»tilläggsarvodena») vid dessa tjänster böjas från högst

14

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

2 000 kronor till högst 4 000 kronor för år samt att direktören för pappersbruket
må äga uppbära ett från högst 4 000 kronor till högst 6 000 kronor
förhöjt representationsbidrag och direktören för sedeltryckeriet ett representationsbidrag
av högst 2 000 kronor, allt för år räknat,

att driftsingenjörstjänsterna uppflyttas från lönegraden Ce 30 till lönegraden
Ce 31 och att ställföreträdararvode må utgå till innehavarna av dessa
tjänster med högst 2 400 kronor för år,

att laboratorstjänsten vid sedeltryckeriet uppflyttas från lönegraden Ce 30
till lönegraden Ce 31 och att, när det anses lämpligt att tillsätta kontrollingenjör
stjänsten vid pappersbruket, också denna tjänst placeras i lönegraden
Ce 31, samt

att biträdande driftsingenjörstjänsten vid sedeltryckeriet bibehålies i nuvarande
lönegrad (Ce 27).

Såsom framgår av den tidigare omförmälda skrivelsen från cheferna
för sedeltryckeriet och pappersbruket hava dessa ansett
att den av utredningsmännen föreslagna löncställningen för ifrågavarande
personal — bortsett från kontrollingenjören vid pappersbruket — är otillfredsställande.
För direktörstjänsterna synas de, liksom i den ursprungliga
framställningen, ha funnit en uppflyttning till lönegraden Cp 19 motiverad,
d. v. s. samma lönegrad som gäller för generaldirektör och för riksbankens
tre bankdirektörstjänster, att de till dem nu utgående personliga lönetilläggen
å 2 000 kronor borde höjas till 7 000 kronor per år samt att representationsbidrag
skulle beviljas direktören vid sedeltryckeriet med ett belopp av
högst 4 000 kronor i stället för 2 000 kronor per år, som kommittén föreslagit.
Som alternativ hava direktörerna angivit, att ett lönesystem baserat på
kontraktsanställning kunde anses tänkbart.

Även beträffande driftsingenjörerna vid sedeltryckeriet och pappersbruket
hava direktörerna funnit utredningsmännens förslag otillfredsställande.
Såvitt kan utläsas av direktörernas skrivelse hava de vidhållit, att dessa
befattningshavare, vilka för närvarande äro placerade i lönegraden Ce 30,
skulle erhålla ordinarie tjänst i lönegraden Cp 10, därvid något ställföreträdararvode
icke skulle utgå till dem utan endast sedvanlig vikariatsersättning
i de fall de vikarierade å direktörstjänsten. Direktörerna hava vidare
ansett att den nuvarande tjänstebenämningen borde ändras till överingenjör.

I fråga om laboratorstjänsten vid sedeltryckeriet hava direktörerna, under
hänvisning till vidtagna löneflyttningar för andra laboratorer i statens
tjänst, biträtt av den nuvarande tjänsteinnehavaren Äke Eldh gjord framställning
om att tjänsten skulle placeras i lönegraden Ce 36 samt att Eldh
på grund av sin ekonomiska och språkliga utbildning skulle erhålla ett personligt
lönetillägg å 3 000 kronor per år.

Vad angår biträdande driftsingenjörstjänsten vid sedeltryckeriet synas
direktörerna likaledes hava vidhållit tidigare förslag om att tjänsten, som
från och med den 1 januari 1951 är placerad i lönegraden Ce 27, skulle höjas
till Ce 30 samt att därutöver ett personligt lönetillägg (å 2 000 kronor) bör
utgå.

Slutligen har i direktörernas skrivelse till behandling upptagits frågan om
lönegradsuppflyttning av kamrerstjänsten vid sedeltryckeriet, vilken tjänst
liksom tjänsten som kamrerare vid pappersbruket jämlikt beslut av fullmäktige
den 28 februari 1952 är placerad i lönegraden Ce 27. Huruvida de
beträffande denna tjänst vidhållit den ursprungliga framställningen om
tjänstens placering i lönegraden Ce 30 kan ej utläsas ur skrivelsen.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

15

Såsom ovan nämnts hava fullmäktige inhämtat utrednings m ä nnens
uppfattning med anledning av vad direktörerna vid industrierna
anfört i förenämnda skrivelse. Utredningsmännen hava därvid framhållit
a.tt de vid avgivande av sina förslag tagit hänsyn till de löneändringar som
dessförinnan enligt tjänsteförteckningskommitténs förslag vidtagits inom
den allmänna statsförvaltningen och att vad därefter skett å löneområdet
— även beträffande laborator stjänster — icke borde föranleda ändring i
deras ställningstagande på någon punkt. Utredningsmännen ansågo sig
därför böra helt vidhålla sina tidigare förslag.

Fullmäktige, som tillkallat utredningsmännen för att få en bedömning
av löneställningen för den ledande personalen vid industrierna efter i
huvudsak samma principer som tillämpas inom statsförvaltningen i övrigt,
hava för sin del icke funnit möjlighet att föreslå annan löneställning för
ifrågavarande personal än utredningsmännen förordat. Fullmäktige hava
sålunda icke nu velat tillstyrka den eventuella lösning av lönefrågan för
direktörerna, som diskuteras av utredningsmännen och alternativt förordats
av direktörerna själva, nämligen att övergå till kontraktsanställning av
direktörerna och därmed fri lönesättning för dem. Det må i detta sammanmanhang
nämnas, att om till direktörslönen i Cp 15 (31 920 kronor för år)
läggs ett personligt tillägg å 4 000 kronor per år, den faktiska löneställningen
kommer att ligga mellan Cp 18 och Cp 19 (35 520 kronor, resp. 36 720 kronor
per år). Hänsyn har då icke tagits till de föreslagna representationsbidragen.

Vid bifall till utredningsmännens av fullmäktige tillstyrkta förslag komma
direktörstjänsterna att i tjänste- och personalförteckningarna upptagas
i oförändrad löneställning. Däremot bör bestämmelsen i 35 § 1 mom. avlöningsreglementet
för riksdagens verk ändras så, att fullmäktige bemyndigas
tillerkänna direktörerna vid industrierna tilläggsarvoden med högst 4 000
kronor per år. Vidare bör ändring vidtagas i 33 § 5 mom. i samma reglemente
så att maximibeloppet av representationsbidraget för direktören vid
pappersbruket höjes till 6 000 kronor för år räknat samt att medgivande
lämnas att tillerkänna direktören vid sedeltryckeriet ett dylikt bidrag med
högst 2 000 kronor för år. Slutligen bör i reglementets 36 § 1 mom. inflyta
ett bemyndigande för fullmäktige att tilldela driftsingenjörerna vid pappersbruket
och sedeltryckeriet ställföreträdararvode med högst 2 400 kronor
för år.

Vad angår extra ordinarie tjänster i riksbanken äga fullmäktige enligt
4 § 2 mom. avlöningsreglementet för riksdagens verk inrätta och besluta om
lönegradsplaceringen av dylika tjänster, dock att frågan skall underställas
delegerade för riksdagens verk när det gäller högre tjänster än i lönegraden
Ce 30. Fullmäktige hava därför för avsikt att — om riksdagen lämnar utredningsmännens
av fullmäktige biträdda förslag utan erinran i vad avser
driftsingenjörs-, laborators- och kontrollingenjörstjänsterna — hos delegerade
göra framställning om dessa tjänsters lönegradsplacering i enlighet
med förslaget, beträffande kontrollingenjörstjänsten dock först när frågan
blir aktuell.

I fråga om biträdande driftsingenjören vid sedeltryckeriet äro fullmäktige
beredda att höja hans löneställning i samma takt som skulle ske, om han
vore anställd vid verk inom den övriga statsförvaltningen, därvid en jämförelse
med vattenfallsstyrelsen kan ifrågakomma.

Det må slutligen nämnas, att direktören vid sedeltryckeriet i skrivelse den
11 oktober 1952 gjort framställning om inrättande av vissa nya tjänster vid

16

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

tryckeriet (andre faktor i lönegraden Ce 191, guillochör i Ce 151 och biträdande
bevakningsförman i Ce 13) samt om höjning av förste faktorn från
lönegraden Ce 23 till Ce 25, av gravören från lönegraden Ce 21 till Ce 25, av
fabriksbokhållaren från lönegraden Ce 19 till Ce 21, av förrådsförvaltarqi
från lönegraden Ce 16 till Ce 17 samt av bevakningsförmannen från lönegraden
Ce 15 till Ce 16. Kassörstjänsten har däremot ansetts vid nuvarande
tjänsteinnehavarens avgång kunna tilldelas delvis ändrade arbetsuppgifter
och i samband härmed sänkas från lönegraden Ce 24 till Ce 15.

Här avsedda framställningar, till vilka riksbankens industristyrelse ännu
ej tagit ställning, beröra frågor, som det med hänsyn till vad ovan anförts
angående inrättande och lönegradsplacering av extra ordinarie tjänster i
riksbanken torde ankomma på fullmäktige att avgöra. Fullmäktige hava
därför ansett sig kunna i förevarande sammanhang förbigå här avsedda
spörsmål.

Fullmäktiges hemställan.

Fullmäktige hemställa under hänvisning till vad i skrivelsen anförts, att
bankoutskottet ville föreslå riksdagen att

dels i princip godkänna vad ovan föreslagits beträffande avveckling av
avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor,

dels besluta, att riksbankens avdelningskontor i Norrköping och Sundsvall
skola indragas från och med dag, som fullmäktige äga bestämma,
dock senast vid utgången av år 1954,

dels, med tillämpning från och med den 1 januari 1953, godkänna —
eller bemyndiga delegerade för riksdagens verk att utfärda — vid skrivelsen
fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga 2 till detta utlåtande),

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga 3 till detta utlåtande),
dels bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra nuvarande

kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till lönegraden Ca 21,

dels bemyndiga bankoutskottet att årligen, räknat från och med den
1 januari 1954, bestämma antalet tjänster i riksbanken i lönegraden Ca 21,
dels, med godkännande av vad i riksbankschefens utredning föreslagits
beträffande vikariatsförordnanden i riksbanken, bemyndiga fullmäktige att
besluta angående gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden enligt grunder,
som i utredningen angivits,

dels ock bemyndiga delegerade för riksdagens verk att, med tillämpning
från och med den 1 januari 1953, besluta, att 33 § 5 mom., 35 § 1 mom och
36 § 1 mom. avlöningsreglementet för riksdagens verk skola hava det ändrade
innehåll, som framgår av vid skrivelsen fogad bilaga (bilaga 4 till detta
utlåtande).

I sitt yttrande över tullmäktiges framställning anför lönenämnden för
riksdagens verk följande:

1 För närvarande avlöning enligt kollektivavtal.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

17

Framställningen grundar sig på två enligt fullmäktiges uppdrag verkställda
utredningar, den ena innebärande en översyn av riksbankens verksamhet
och åsyftande rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet,
den andra avseende löneställningen för direktörerna och vissa andra
högre tjänstemän vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri.

De från lönenämndens synpunkt mest betydelsefulla förslagen beträffande
bankpersonalen innebära, att befordringsgången på icke-ordinariestadiet
omkonstrueras, alt vikariatsförordnanden i fortsättningen icke skola meddelas
på tjänster i lägre lönegrader än Ca 25 (bortsett från »befordrade»
vaklmäslarljänster), att den lägsta lönegraden för ordinarie tjänster blir
Ca 21 i stället för Ca 20, att lönegraden Ca 22 icke vidare skall utnyttjas
annat än övergångsvis i vissa fall, att ett antal tjänster i lönegraderna Ca 23,
Ca 25 och Ca 27 uppflyttas till respektive Ca 25, Ca 27 och Ca 29 samt att
direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i andra städer än Göteborg och
Malmö uppflyttas från Cp 9 till Cp 10.

Den nya befordringsgången har utformats så, att lönegraden Ce 19 skall
uppnås efter en anställningstid av fyra år eller något mera, och det har
förutsatts, att befordran till den ordinarie bottengraden Ca 21 skall kunna
ske efter ytterligare tre år. Rekryteringspersonalens villkor komma härigenom
att bli betydligt gynnsammare än för närvarande. Enligt lönenämndens
mening måste dessa nya villkor också sägas väl tåla en jämförelse
med avlöningsförhållandena för de personalkategorier inom kommunikationsverken
och tullverket, med vilka jämförelser symas ha skett vid förslagets
utarbetande. Det må sålunda framhållas, att inom de sistnämnda
verken den ordinarie bottengraden är Ca 19 och att »automatisk» befordran
till Ca 21 icke förekommer där. Med hänsyn till det nu sagda ansluter sig
lönenämnden till fullmäktiges uttalande, alt slopandet av vikariatsförordnanden
på tjänster i lägre lönegrad än Ca 25 — vilket, då lönegraden Ca 22
utgår, innebär ändring gentemot nuvarande förhållanden endast beträffande
förordnanden i Ca 23 — skall utgöra en förutsättning för de generella
lönegradsuppflyttningarna. Lönenämnden finner sig emellertid i likhet
med fullmäktige kunna biträda utredningsmannens förslag, att under
eu övergångstid skall utgå viss kompensation för inkomstminskning på
grund av bortfallet av förordnanden. Såsom utredningsmannen synes ha
förutsatt, bör det närmare fastställandet av grunderna för denna kompensation
föregås av överläggningar med vederbörande personalorganisation.

En följd av att lönegraden Ca 21 infogas i en reglerad befordringsgång
blir, att antalet tjänster i nämnda lönegrad måste variera. Fullmäktige ha
räknat med att antalet dylika tjänster årligen skall bestämmas av bankoutskottet
efter förslag av fullmäktige. Det synes lönenämnden lämpligare,
att ifrågavarande beslut få fattas av delegerade för riksdagens verk. I förevarande
sammanhang må vidare framhållas, att det enligt förslaget icke
skulle finnas andra än ordinarie tjänster i 21 lönegraden. Vid de affärsdrivande
verken och tullverket förekomma däremot såväl ordinarie som e. o.
tjänster i den lönegrad, till vilken de lägsta ordinarie tjänsterna inom den
s. k. studentkarriären äro hänförda.

Lönenämnden finner icke anledning att ifrågasätta någon ändring i fullmäktiges
förslag beträffande uppflyftning av vissa tjänster i lönegraderna
Ca 23 -27 samt av direktörstjänsterna i Cp 9.

t fråga om pappersbruket och sedeltryckeriet har bl. a. föreslagits höjning
av maximibeloppet för rcprcsenlationsbidrag till direktören vid pap- 2

2 Ilihaiu/ till riksdagens protokoll 1952. S sand. Nr 35.

18

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

persbruket och införande av dylikt bidrag till direktören vid sedeltryckeriet.
Lönenärnnden vill icke framställa erinran mot dessa förslag men anser sig
böra omnämna, att för den Kungl. Maj:t underställda förvaltningens vidkommande
pågår utredning rörande formerna för beredande av ersättning
för representationskostnader. Ett bifall till nu ifrågavarande förslag synes
därför icke böra innebära något ställningstagande till spörsmålet, på vilket
sätt dylik ersättning i 1 ramtiden bör beredas nämnda båda tjänstemän.

I övrigt har remissen icke givit lönenärnnden anledning till särskilt uttalande.

Enligt vid lönenämndens yttrande fogat protokollsutdrag har ledamoten
Sommar och suppleanten Ageman anmält skiljaktig mening och därvid
anfört:

»Vi kunna i motsats till lönenämndens majoritet icke biträda fullmäktiges
ståndpunkt i frågan om vikariatsförordnanden. Denna fullmäktiges
ståndpunkt torde grunda sig på uppfattningen, att det icke låter sig göra
att placera tjänster i lägre lönegrader än Ca 25 — bortsett från vissa
vaktmästartjänster — på bestämda arbetsuppgifter. Tillräckliga skäl ha
emellertid enligt vår mening icke föreburits härför. Vi anse för vår del, att
en dylik placering av tjänster kan och bör ske även inom bank- och biträdeskarriärerna,
vad angår den förstnämnda karriären främst beträffande tjänster
i Ca 23.

Vi anse vidare, att uppflvttning av särskilda tjänster i förevarande sammanhang
bör äga rum i större omfattning och i vissa fall till högre lönegrader
än som föreslagits av fullmäktige.

Rörande vår inställning till de i lönenämndens utlåtande berörda spörsmålen
vilja vi i övrigt hänvisa till de yrkanden, som vid förhandlingarna i
ärendet framförts från vederbörande personalorganisationer.»

Skrivelserna från stadsfullmäktige i Norrköping, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare samt drätselkammaren i Sundsvall och
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare äro föranledda av
fullmäktiges förslag om indragning av riksbankens avdelningskontor i
Norrköping och Sundsvall. I skrivelserna anföres bl. a. följande:

Xorrköpings stadsfullmäktige.

Såsom framgår av de i ärendet ingivna handlingarna är det icke meningen
alt nu vidtaga en allmän omorganisation av riksbankens avdelningskontor
och verksamheten därstädes, utan endast att indraga Norrköpings- och
Sundsvallskontoren. För Norrköpings stads del uppställer sig då frågan, huruvida
särskilda skäl tala för att just det där belägna kontoret skall indragas.

Utredningsmannen framhåller, att Norrköpings- och Sundsvallskontoren
äro de enda, som icke äro belägna i residensstäder, och bankofullmäktige
betona, att vid ett bifall till förslaget riksbanken skulle komma att få avdelningskontor
endast i residensstäderna. Om denna omständighet skall vara
ett skäl för den ifrågasatta reformen, måste det bero på den uppfattningen,
att kontoren i residensstäderna äro av större gagn än de övriga eller av

Bankoulskottels utlåtande nr 35.

19

annan anledning mera svårmistliga än dessa senare. Motiv för eu dylik
uppfattning redovisas icke och torde svårligen kunna uppletas.

Vidare ujjpger utredningsmannen, att den föreslagna indragningen skulle
medföra en kostnadsbesparing, som av honom beräknas till cirka 185 000
kronor. Enligt vad vi inhämtat är Norrköpingskontoret »självförsörjande»,
något som måste innebära, alt dess inkomster i varje fall icke understiga
dess utgifter. Då det icke utan vidare torde kunna antagas, att de inkomster,
som nu inflyta till Norrköpingskontoret, i händelse av dess indragning
oavkortat skulle komma att tillfalla Linköpingskontoret, synes det
kunna ifrågasättas, huruvida riksbankens vinst av förstnämnda kontors indragning
blir lika stor som den på detta fallande delen av den beräknade
kostnadsbesparingen.

Såsom ytterligare ett skäl för indragningen framhålla bankofullmäktigc,
att den verksamhet, som nu bedrives av Norrköpings- och Sundsvallskontoren,
utan olägenhet för allmänheten bör kunna ombesörjas av kontoren i
Linköping, respektive Härnösand. Påståendet är för Norrköpingskontorcts
vidkommande ägnat att förvåna. Detta kontor är ett av de större av riksbankens
avdelningskontor, något som ju måste tyda på att den service,
som kontoret lämnar, utnyttjas i högre grad än i de flesta övriga avdelningskontoren.
En indragning av kontoret betyder, att denna service bortfaller,
och att allmänheten för att erhålla densamma måste vända sig åt
annat håll, enligt förslaget till kontoret i Linköping, med därav följande
besvär, lidsutdräkt och kostnadsökningar. Detta kommer att för allmänheten
innebära en olägenhet, som gäller alla grenar av kontorets verksamhet,
men som blir särskilt märkbar i fråga om den del av rörelsen, som
omfattar avbetalningslän mot borgen samt statliga bosättningslån och andra
sociala lån, där man har att göra med lånesökande och låntagare, som
merendels äro ovana vid affärer av detta slag och för vilka personlig kontakt
för upplysningar och rådfrågningar är särskilt värdefull. Även beträffande
sedel- och myntförsörjningen, vilken är av stor betydelse för affärslivet
i staden och för där befintliga statliga verk, skulle den föreslagna indragningen
innebära en avsevärd försämring.

Med det anförda vilja vi göra gällande, att fördelarna med indragning av
riksbankens avdelningskontor i Norrköping äro ovissa och sannolikt icke
av den storleksordning, som förväntas, medan olägenheterna för allmänheten,
som ju banken är till för att betjäna, äro påtagliga. Under sådana
förhållanden föranleder bankofullmäktiges påpekande, att Hälsingborg,
Borås in. fl. städer sakna riksbankskontor, endast den reflexionen, att en
utjämning mellan dem, som hava, och dom som sakna en viss förmån,
visserligen bör komma till stånd, men att förmånens borttagande knappast
är den rätta lösningen av problemet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Av riksbankschefens skrivelse framgår, att avsikten torde vara att så småningom
ytterligare reducera antalet avdelningskontor i landsorten. Någon
större reduktion kan emellertid på av riksbankschefen anförda skäl ej äga
rum före år 1960. Norrköping är emellertid en av landets större industristäder
och kan med visst berättigande göra anspråk på att bliva delaktig
av den service, ett riksbankens avdelningskontor på platsen kan lämna.
Enligt Handelskammarens förmenande föreligga fullgoda skäl att vänta
med indragningen av Norrköpingskontoret, till dess klarhet vunnits angå -

20

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

ende riksbankens framtida landsortsorganisation. Därest en utredning skulle
visa, att en indragning av kontoren i landsorten är förenlig med en sund
rationaliserings- och besparingspolitik, varvid likväl näringslivets berättigade
intressen böra beaktas, skall handelskammaren ej motsätta sig en
sådan åtgärd. Skulle å andra sidan fråga bli endast om en reduktion av
kontorens antal, föreligger enligt handelskammarens förmenande starka
skäl att avvakta resultatet av en sådan utredning för att se, huruvida Norrköpings-kontorets
fortsatta existens vid jämförelse med andra kontor har
sitt berättigande eller ej. Tills klarhet på här berörda punkt vunnits bör
riksbankens avdelningskontor i Norrköping bibehållas.

Handelskammaren tillåter sig därför hemställa, att riksbankschefens
av riksbanksfullmäktige stödda förslag alt indraga riksbankens avdelningskontor
i Norrköping icke måtte vinna bifall.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Av riksbanksfullmäktiges skrivelse framgår, att fullmäktige ej tagit slutlig
ställning till frågan, vilka avdelningskontor som efter en omorganisation
av kontorsnätet i dess helhet böra bibehållas. Enligt handelskammarens
mening bör man icke utgå från såsom självklart, att en förläggning av
avdelningskontor till residensstäderna kommer att bibehållas i en framtida
organisation. Att ett avdelningskontor på sin tid förlädes till Sundsvall berodde
på stadens betydelse som handelscenlrum i ett stort och rikt industrioch
handelsdistrikt, numera med en folkmängd av omkring 80 000 personer.
Samma skäl böra väga mycket tungt såväl nu som vid organisationens slutliga
utformning, varför den pågående utredningens resultat bör avvaktas,
innan kontoret i Sundsvall indrages.

Den av riksbankschefen uppskattade kostnadsbesparingen som följd av
Sundsvallskontorets indragning synes handelskammaren icke stå i rimligt
förhållande till de därmed för allmänheten och måhända också för riksbanken
själv förbundna olägenheterna.

Riksbanksfullmäktige uttala, såsom förut nämnts, att en indragning av
Sundsvallskontoret skulle kunna ske utan olägenhet för allmänheten, vari
då väl även inbegripes näringslivet i dess helhet. Denna slutsats anse fullmäktige
uppenbarligen så självklar, att annat motiv för åtgärden ej lämnats
än att kontoret i Härnösand är så närbeläget att allmänheten sålunda kan
vända sig dit ungefär lika bekvämt som till kontoret i Sundsvall. Detta är
dock ingalunda förhållandet. En indragning kommer att medföra en hel
del olägenheter.

Till riksbankskontorens uppgifter hör bland annat att förse affärsbankerna
och därmed distriktets näringsliv med kontanta medel. Enligt vad
handelskammaren erfarit är det betydande belopp som tas i anspråk härför
vid riksbankens Sundsvallskontor. Erinras bör att i Sundsvall är huvudkontoret
för en av våra större affärsbanker beläget utgörande en centralpunkt
för dess kontorsnät särskilt i mellersta Norrland, vilket motiverar ett särskilt
behov av ett riksbankskontor i Sundsvall. Affärsbankerna skulle efter
en indragning av riksbankskontoret i Sundsvall tvingas att ligga inne med
större kassor med ränteförlust som följd samt att längre i förväg planera
sina behov av kontanta medel. Att de i Sundsvall hemmahörande eller där
arbetande bankerna i någon utsträckning av betydelse skulle kunna begagna
sig av riksbankskontoret i Härnösand är mycket osannolikt, varför
anlitandet av riksbanken i huvudsak torde hliva överflyttat till Stockholm.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

21

Indragningen av riksbankskontoret i Norrlands folkrikaste och synnerligen
handels- och industribetonade bygd innebär därför att Norrland även i nu
ifrågavarande avseende åsidosättes med koncentration till huvudstaden som
följd.

överflyttning av den i Sundsvall bedrivna lånerörelsen till Härnösandskontoret
medför också helt naturligt försämrad service för dem, som nu
begagna sig av riksbankens speciella låneformer. Kontorets kunder komma
till huvudsaklig del från Sundsvall och närliggande tätorter.

Under åberopande av det anförda får handelskammaren hemställa att förslaget
om indragning av riksbankens avdelningskontor i Sundsvall i varje
fall för närvarande icke måtte av bankoutskottet tillstyrkas.

Drätselkammaren i Sundsvall.

Drätselkammaren instämmer i vad handelskammaren i Västernorrlands
och Jämtlands län i sin skrivelse anfört och anför därutöver följande.

Lika självklart som riksbanksfullmäktige synes anse, att indragningen
av sundsvallskontoret skulle kunna ske utan olägenhet för allmänheten, lika
uppenbart är det enligt drätselkammarens uppfattning, att indragningen
måste få motsatt verkan, d. v. s. medföra avsevärda olägenheter för den
stora allmänheten i hela sundsvallsdistriktet. Ur alla synpunkter synes det
för drätselkammaren vara tämligen självfallet, att en bank bör vara förlagd
till den ort, där den bäst behövs.

Såsom handelskammaren anfört, är Sundsvall huvudort för ett industrioch
handelsdistrikt med en folkmängd av ca 80 000 personer. Någon som
helst motsvarighet härtill förefinnes icke inom länet i övrigt. På grund härav
måste det vara naturligt alt ett riksbankens avdelningskontor i varje fall
förefinnes i Sundsvall.

Att tvinga sundsvallsdistriktets stora befolkning att i alla de ärenden,
som den kan ha med riksbanken, resa till Härnösand i stället för att som
hittills få vända sig till ett kontor i den egna huvudorten Sundsvall kan
drätselkammaren ingalunda finna rationellt. Befolkningen i sundsvallsdistriktet
torde ha jämförelsevis stort behov av riksbankens förmånliga
avbetalningslån, statliga bosättningslån och andra sociala lån. Den personliga
kontakten i dylika låneärenden har stort värde för såväl långivare som
låntagare, och åtskilliga lån skulle sannolikt ej komma till stånd, därest
icke allmänheten liksom hittills har bekväm möjlighet att söka banken för
rådfrågning.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer drätselkammaren i
likhet med handelskammaren, att förslaget om indragning av riksbankens
avdelningskontor i Sundsvall åtminstone för närvarande icke måtte av
bankoutskottet tillstyrkas.

Utskottet.

Den utredning rörande riksbanksarbetets rationalisering och effeklivisering,
som ligger till grund för fullmäktiges i riksbanken förevarande förslag
till riksbankens organisation efter utgången av innevarande år, föranleddes
närmast av de uttalanden som gjordes i Kungl. Maj:ts proposition
nr 157 till 1950 års riksdag angående teckning av aktier i den statliga

22

Bankoul skottets utlåtande nr 35.

affärsbanken m. in. samt i bankoutskottets däröver avgivna och av riksdagen
godkända utlåtande nr 15:1950. Utskottet framhöll i sitt utlåtande bl. a.
— efter att ha erinrat om att riksbanken under de senare åren pålagts uppgifter
som lågc vid sidan om dess rent centralbanksmässiga — önskvärdheten
av att vid de utredningar rörande riksbanksarbetet, som förebådats i
propositionen, riksbankens uppgifter som centralbank särskilt beaktades.
Härjämte underströk utskottet vikten av att jämsides med de kommande
utredningarna rörande avdelningskontorens framtida uppgifter rationaliseringsarbetet
beträffande riksbankens inre organisation vid såväl huvud- som
avdelningskontoren intensifierades.

Såväl utvecklingen inom landet som de internationella ekonomiska förhållandena
har lett till att de centralbanksmässiga arbetsuppgifterna för
riksbanken avsevärt ökat under de senaste åren. En viss förstärkning av
personalen på dessa områden har redan kommit till stånd. Fullmäktiges
förslag syftar till en ökad koncentration av riksbanksarbetet till det rena
centralbanksområdet. Utskottet anser det vara av den största betydelse att
riksbanken ges alla de resurser som erfordras för att de centralbanksmässiga
uppgifterna skola kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Riksbankens
resurser inom det centralbanksmässiga området ha kommit att
bli alltför små, och den icke-centralbanksmässiga delen av bankens arbete
bär verkat tyngande på dess organisation. Det föreliggande organisationsförslaget
utgår från att de vidgade resurserna på centralbanksområdet icke
skola få medföra en totalt sett ökad administration med därav följande
stegrade personalkostnader. Den utbyggnad som sker på centralbanksområdet
avses sålunda skola kompenseras genom rationalisering av riksbankens
inre arbete och begränsning av de icke-centralbanksmässiga arbetsuppgifterna.
Härigenom uppkommande besparingar synas dock framkomma
först på längre sikt.

Fullmäktiges förslag rörande riksbankens organisation ger enligt utskottets
mening uttryck för en riktig bedömning av arten av de arbetsuppgifter
som böra ankomma på riksbanken. Riksbankens ställning såsom i främsta
rummet en centralbank har i förslaget vederbörligen beaktats. Utskottet
vill som sin allmänna uppfattning uttala, att fullmäktiges förslag synes
ägnat att läggas till grund för ett beslut om riksbankens fortsatta organisation.
De förslag till rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet
som framlagts kan utskottet ge sin anslutning. Utskottet tillstyrker sålunda
att åt fullmäktige gives bemyndigande att genomföra en avveckling av
avbetalningslånerörelsen vid huvudkontoret, vilket bemyndigande det får
ankomma på fullmäktige alt taga i anspråk i den mån en dylik avveckling
visar sig lämpligen kunna genomföras. Utskottet tillstyrker vidare fullmäktiges
förslag om att avbetalningslånefonden, som nu utgör en del av
riksbanksfonden, avvecklas såsom statlig lånefond och att låneverksamheten
i stället bestrides med riksbankens egna medel. Det torde få ankomma

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

23

på riksdagen att sedermera besluta om maximibeloppet för den totala utlåningen.
Vad fullmäktige i övrigt föreslagit beträffande organisationen av
huvudkontoret har ej givit utskottet anledning till erinran. Utskottet vill
emellertid starkt understryka fullmäktiges uttalande om att den nu föreslagna
organisationen icke fastlåses utan får anpassas efter förhållandena
vid varje tidpunkt och blir föremål för fortlöpande uppmärksamhet från
riksbanksledningens sida. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att
de på personalförteckningen uppförda tjänsterna böra disponeras för de
arbetsuppgifter, där de befinnas vara mest behövliga, oavsett om de i det
nu föreliggande förslaget avsetts för annat arbetsområde.

Fullmäktige ha i sin skrivelse även berört frågan om riksbankens kontorsnät
och ha biträtt utredningsmannens förslag om indragning av avdelningskontoren
i Norrköping och Sundsvall och överförande av arbetsuppgifterna
vid dessa kontor till kontoren i Linköping respektive Härnösand.

Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för riksdagens behandling
vid åtskilliga tillfällen under senare år, senast vid 1950 års riksdag.
I sitt förut berörda utlåtande förutsatte utskottet, att erforderliga
utredningar snarast skulle komma till stånd för att riksdagen skulle bliva i
tillfälle att definitivt taga ställning till spörsmålet huruvida riksbankens
kontorsnät borde för framtiden bibehållas i sin dåvarande omfattning och
lokalisering. Av fullmäktiges skrivelse framgår, att vissa av dessa utredningar
ännu icke kunnat igångsättas. Sålunda har den av fullmäktige tillkallade
utredningsmannen icke varit beredd att nu framlägga något slutgiltigt
förslag om den framtida kontorsorganisationen. De av utredningsmannen
verkställda undersökningarna utvisa, att en indragning av ett större
antal kontor i nuvarande läge skulle medföra betydande komplikationer
med hänsyn till den ringa pensionsavgången under de närmaste åren. Under
alla omständigheter synas enligt utredningsmannen några större förändringar
av hänsyn till personalen icke kunna ske förrän etter 1960, då pensionsavgången
kan beräknas bli väsentligt större än tidigare. Till dess
komma också, enligt vad utredningsmannen anför, vissa av de nuvarande
arbetsuppgifterna att ha avsevärt minskats.

De sålunda anförda skälen för alt uppskjuta ett definitivt ställningstagande
till frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät synas utskottet
bärande. Utskottet förutsätter emellertid, att denna fråga ägnas en
fortlöpande och ingående uppmärksamhet från fullmäktiges sida. Det torde
få erinras om att avdelningskontoren tillkommo på en tid då kreditmarknaden
i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande. En
kontorsindragning synes därför ur denna synpunkt numera kunna ske utan
väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav bör enligt utskottets
mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för riksbankens avdelningskontor
— en allmän indragning av kontoren allvarligt övervägas,

24

Banlcoutskotteis utlåtande nr 35.

därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen
framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren från
andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna, med besparingar
för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning emellertid
icke skulle visa sig fördelaktig, synes man enligt utskottet icke kunna undgå
att återupptaga frågan om indragning av kontoren till förnyad prövning.
Utskottet vill i anledning av det anförda understryka vikten av att personalrekryteringen
vid riksbanken sker under beaktande av möjligheten att
en kontorsindragning kan komma att genomföras.

Oaktat utredningen om riksbankens och därmed avdelningskontorens
arbetsuppgifter icke nu kan anses avslutad, ha fullmäktige biträtt utredningsmannens
förslag angående indragning av kontoren i Norrköping och
Sundsvall, de enda kontor som icke äro belägna i residensstäder. Enligt
fullmäktiges mening kan nämligen en dylik organisationsändring ske utan
ställningstagande till den större frågan. Mot detta förslag ha, såsom framgår
av den föregående redogörelsen, invändningar framförts av representanter
för de bägge städerna. Av vad utskottet i det föregående anfört rörande
den fortsatta översynen av riksbankens kontorsorganisation, särskilt
vad beträffar möjligheterna att från statliga organ i residensstäderna överföra
arbetsuppgifter till avdelningskontoren, torde framgå, att en dylik indragning
i vart fall icke kan anses föregripa den fortsatta utredningen.
Utskottet har heller icke kunnat finna, att övertygande skäl kunnat förebringas
för ett bibehållande av de bägge kontoren i Norrköping och Sundsvall.
Med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar, som stå att vinna
genom den föreslagna kontorsrationaliseringen, har utskottet därför ansett
sig böra tillstyrka fullmäktiges förslag om indragning av ifrågavarande
bägge kontor.

Vad slutligen beträffar fullmäktiges förslag till personalens lönegradsplacering
o. d. vill utskottet först framhålla, att detta lämnats utan erinran
av lönenämnden för riksdagens verk. Även om utskottet på enstaka punkter
hyst viss tveksamhet beträffande de föreslagna höjda lönegradsplaceringarna
för vissa tjänster, har utskottet likväl ansett sig böra godtaga förslaget
såsom helhet betraktat. Utskottet biträder det av lönenämnden framförda
förslaget att antalet tjänster i lönegraden Ca 21 årligen skall bestämmas,
icke av bankoutskottet såsom av fullmäktige föreslagits utan av delegerade
för riksdagens verk på förslag av fullmäktige.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
förevarande framställning, må

1) i princip godkänna fullmäktiges förslag beträffande
avveckling av avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor; -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

25

2) besluta att riksbankens avdelningskontor i Norrköping
och Sundsvall skola indragas från och med dag som fullmäktige
äga bestämma, dock senast vid utgången av år
1954;

3) godkänna, med tillämpning från och med den 1
januari 1953, och bemyndiga delegerade för riksdagens verk
att utfärda härvid fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga 2);

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga 3);

4) bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra
nuvarande kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till
lönegraden Ca 21;

5) bemyndiga delegerade för riksdagens verk att årligen,
räknat från och med den 1 januari 1954, bestämma antalet
tjänster i riksbanken i lönegraden Ca 21;

6) med godkännande av vad i den av fullmäktige tillkallade
utredningsmannens utredning föreslagits beträffande
vikariatsförordnanden i riksbanken, bemyndiga fullmäktige
att besluta angående gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden
enligt grunder som i utredningen angivits;

7) bemyndiga delegerade för riksdagens verk att med tilllämpning
från och med den 1 januari 1953 besluta att 33 §
5 mom., 35 § 1 mom. och 36 § 1 mom. avlöningsreglementet
för riksdagens verk skola hava det ändrade innehåll som
framgår av härvid fogad bilaga 4.

Stockholm den 27 november 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Nordenson, Elowsson*
och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby,* Schmidt,*
Gustafson i Göteborg, Andersson i Ronneby,* fru Eriksson i Stockholm* och
herr Edström.

* Ej närvarande vid justeringen.

Ce

KREDIT MARKNADS AVD.

UTLÄNDSKA

FORHAND LINGSAVD.

ADMINISTR.-

AVD.

BANKEXP.-

AVD.

KONTORS CENTRALEN -

UTRIKES AVD.

REVISIONS AVD.

PAPPERS BRUKET -

SEDEL TRYCKERIET -

Deposi

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTOR

BANKOUTSKOTTET

INDUSTRISTYRELSEN

Deputerad | Jourh. fullmäktig [ Riksbankschef | v. Riksbankschef | Föredr. bankdir.

&

Q

LC

C5

Bankoutskottels utlåtande nr 35.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

27

Bilaga 2.

Tjänsteförteckning för riksbanken.

Kontorsbiträde...................Ca 8

Bankvaktmästare..................»11

Eldare......................»11

Kameralbiträde.................. »11

Chaufför.....................»12

Förste bankvaktmästare...............»13

Kontorist ....................»13

Förste bankvaktmästare................»14

Maskinist.....................»14

Kontorsskrivare..................»15

Biträdande övervaktmästare..............»16

Maskinmästare...................»17

Förste kontorsskrivare................ »18

Övervaktmästare.................. »20

Kammarskrivare..................»21

Förste kammarskrivare................»23

Bankkamrerare...................»25

Sekreterare........ »25

Bankkamrerare...................»27

Bankkamrerare...................Cr 5

Sekreterare....................» 5

Bankkamrerare...................Ca 29

Intendent.....................»29

Bankkamrerare...................Cr 7

Direktör vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö)....................Cp 10

Bankokommissarie................. »13

Direktör vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) .... »14

Direktör vid pappersbruket..............»15

Direktör vid sedeltryckeriet.............. »15

Bankdirektör...................»19

Vice riksbankschef................. »23

Riksbankschef...................»25

28

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga 3.

Personalförteckning för riksbanken.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattningar Lönegrad

1 Riksbankschef .................Cp 25

1 Vice riksbankschef................»23

3 Bankdirektörer .................»19

1 Direktör vid pappersbruket.............»15

1 Direktör vid sedeltryckeriet.............»15

2 Direktörer vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) . . »14

6 Bankokommissarier................»13

23 Direktörer vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö)...................»10

3 Bankkamrerare .................Cr 7

9 Bankkamrerare.................Ca 29

1 Intendent...................»29

2 Bankkamrerare.................Cr 5

1 Sekreterare...................»5

17 Bankkamrerare.................Ca 27

38 Bankkamrerare................. »25

1 Sekreterare...................»25

62 Förste kammarskrivare..............»23

70 Kammarskrivare .................»21

1 övervaktmästare................»20

4 Förste konlorsskrivare...............»18

1 Maskinmästare.................»17

1 Biträdande övervaktmästare.............»16

6 Kontorsskrivare.................»15

1 Förste bankvaktmästare..............»14

1 Maskinist...................»14

7 Förste bankvaktmästare..............»13

8 Kontorister............... »13

1 Chaufför ...................»12

53 Bankvaktmästare.................»11

2 Eldare....................»11

19 Kameralbiträden.................»11

38 Kontorsbiträden.................» 8

Tjänstemän å övergångsstat.

Befattningar

10 Bankkassörer och förste kammarskrivare .

Lönegrad

Ca 22

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

29

Anm. i. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits,
minskas direktörstjänsterna i lönegraden Cp 10 med två och kamrerstjänslerna
i lönegraden Ca 25 med två.

2. Så länge tjänstemän kvarstå å övergångsstat i lönegraden Ca 22, må
motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21 icke tillsättas.

3. Tjänsten som maskinmästare i lönegraden Ca 17 må ej tillsättas, så
länge nuvarande maskinisten i lönegraden Ca 19 kvarstår i tjänst. Tjänsten
som maskinist i lönegraden Ca 14 må ej tillsättas, sä länge nuvarande biträdande
maskinisten i lönegraden Ca 15 kvarstår i tjänst.

4. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits samt
de nuvarande bankvaktmästarna därstädes kunnat placeras å annan ordinarie
tjänst, minskas antalet bankvaktmästartjänster i lönegraden Ca 11
med två.

5. Antalet tjänster i lönegraden Ca 8 må ökas i den mån detta föranledes
av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för icke ordinarie
biträdespersonal.

30

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga 5.

Förslag

till

ändrad lydelse av 33 § 5 mom., 35 § 1 mom. och 36 § 1 mom. avlöningsreglementet
för riksdagens verk.

33 §.

5 inom. Direktören vid riksbankens pappersbruk och direktören vid riksbankens
sedeltryckeri äga uppbära representationsbidrag, den förre med
högst 6 000 kronor och den senare med högst 2 000 kronor, allt för år räknat,
enligt grunder som bestämmas av fullmäktige i riksbanken.

35 §.

1 mom. Efter bestämmande av vederbörande fullmäktige må tilläggsarvode
utgå till vice riksbankschef, som ej är fullmäktig, med högst 8 500
kronor, till riksgäldsdirektör, som ej är fullmäktig, med högst 5 000 kronor
samt till direktörerna vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri med
högst 4 000 kronor, allt för år räknat.

36 §.

1 mom. Bankokommissarie, som förordnas att vara suppleant för direktionsledamot,
så ock driftsingenjörer, som förordnas att vara ersättare för
direktören vid riksbankens pappersbruk eller för direktören vid riksbankens
sedeltryckeri, må av fullmäktige i riksbanken tillerkännas ställföretrådararvode
med högst 2 400 kronor för år.

Bankoutskoltets utlåtande nr 35.

31

Bihang.

Till Herrar Fullmäktige i Sveriges riksbank.

Genom beslut av bankofullmäktige den 14 september 1950 erhöll jag i
uppdrag att företaga en översyn av riksbankens verksamhet och för fullmäktige
successivt framlägga förslag om riksbanksarbetets rationalisering
och effektivisering.

Sedermera hava delegerade för riksdagens verk den 28 maj 1952 beslutat
tillsätta en kommitté på tre personer med uppdrag att verkställa utredning
och till delegerade inkomma med förslag dels beträffande löneställningen
för vaktpersonalen — inklusive chaufförer, maskinister (maskinmästare)
och eldare —- vid riksdagens samtliga verk, dels ock till den tjänsteförteckningsrevision
som kunde finnas påkallad för personalen i övrigt vid andra
riksdagens verk än riksbanken. Enligt vad som framgår av delegerades
protokoll i ärendet föranleddes inskränkningen i kommitténs uppdrag av
det mig genom fullmäktiges förenämnda beslut meddelade utredningsuppdraget.
Jag har följaktligen icke haft att bedöma frågan om löneställningen
för riksbankens vaktpersonal.

Under arbetets gång ha en rad spörsmål uppkommit, som från början
inte kunde förutses, vilket medfört att utredningen i väsentliga avseenden
komplicerats.

Med anledning av utredningsuppdraget ha överläggningar ägt rum med
representanter för Riksbankstjänstemännens förening samt föreningen
Kvinnor i statens tjänst.

Innan jag närmare ingår på de olika förslagen torde det finnas anledning
att något beröra vissa principiella spörsmål.

Till en början bör framhållas, att en rationalisering av ett verk av riksbankens
natur icke kan ge så stora omedelbara vinster ur kostnadssynpunkt.
Att detta stått klart även för riksdagen och fullmäktige framgår av
tidigare av dem gjorda uttalanden (jfr bankoutskottets utlåtande nr
15/1950). De i det följande framlagda besparingsförslagen avse sålunda
huvudsakligen omläggningar av verksamheten som ta ganska lång tid att
genomföra; den rationalisering, som förordas, bör med andra ord genomföras
genom successiva reformer. Det må vidare framhållas, att förslagen icke
göra anspråk på att innebära någon definitiv lösning av föreliggande rationaliseringsproblem,
utan det får förutsättas att, liksom hittills, frågan blir
föremål för fortlöpande uppmärksamhet från riksbanksledningens sida.
Här må endast nämnas, att vissa specialutredningar pågå, som kanske icke
komma att medföra direkta kostnadsbesparingar men som väntas innebära
praktiska fördelar ur arbelssynpunkt. Jag vill vidare tillägga, att de
fortsatta utredningarna även böra omfatta frågan om valutakontorets ställning
och organisation.

Vid utredningsarbetet har hänsyn givetvis måst tagas till de ändringar
beträffande statstjänstemännens lönegradsplacering m. in., som tjänsteförteckningsrevisionens
förslag och riksdagens beslut i samband härmed inneburit.
För riksbankens vidkommande gäller det här särskilt ändringar i
befordringsgången för aspiranter och konsekvenserna härav. För egen del
har jag vid milt arbete kommit till den uppfattningen, att löneutgifterna

32

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

för personalen i anledning härav framdeles komma att bli så höga, att
detta måste motivera en grundlig undersökning av hela organisationen. Jag
har nämligen vid utredningen enligt de givna direktiven ansett mig tvungen
utgå från att alla kostnadsökningar måste motsvaras av besparingar på
annat håll. Detta har varit ett minimikrav, och en kostnadsminskning har
givetvis eftersträvats. Emellertid kommer den utgiftsökning, som inträder
för den yngre personalen omedelbart i samband med genomförande av förslaget
i denna del, att bli så stor, att svårigheter föreligga att på kort sikt
nå det uppställda målet.

Av största betydelse för en bedömning av den framtida organisationen
är givetvis frågan vilka arbetsuppgifter man anser att riksbanken bör ha.
Den senaste tidens utveckling har för riksbankens del inneburit, att det
centralbanksmässiga arbetet avsevärt ökat. Som en följd härav har en förstärkning
av personalen på vissa områden redan visat sig erforderlig.
Detta gäller såväl frågor sammanhängande med riksbankens penningvårdande
uppgifter — såsom sedelutgivningen — som riksbankens uppgifter
på valutaområdet. Den vidtagna förstärkningen av personalen för fullgörande
av centralbanksuppgifter bör dock icke få leda till ett totalt sett ökat
behov av arbetskraft. En utbyggnad av resurserna på centralbanksområdet
måste därför, i enlighet med de principer som ovan angivits, kompenseras av
besparingar på andra områden.

I föreliggande läge och för att, i varje fall på längre sikt, söka skapa
bästa möjliga befordringsutsikter och samtidigt rationalisera riksbankens
och riksbanksledningens arbete har stor uppmärksamhet ägnats åt frågan
om icke vissa verksamhetsgrenar kunna reduceras eller helt elimineras.
För närvarande finnas verksamhetsområden, som icke äro av centralbanksmässig
natur och vilka kräva relativt stor personal. Här åsyftas främst
förvaltningen av vissa statliga lånefonder samt vissa serviceuppgifter. Kostnadsminskning
torde även kunna uppnås genom en omläggning av arbetsrutinen
med överförande av mindre kvalificerade arbetsuppgifter till lägre
tjänster. Däremot anser jag det icke böra ifrågakomma att söka åstadkomma
besparingarna genom en avsiktligt låg värdering av arbetsuppgifterna på
olika tjänster.

En överföring av mindre kvalificerade uppgifter på lägre personal bör
alltid eftersträvas, i den mån en omfördelning visar sig lämplig att genomföra.
Sådana rationaliseringar ha också successivt företagits och komma
att företas i den utsträckning detta är möjligt. Åldersfördelningen bland
riksbankens personal begränsar emellertid möjligheterna på detta område
under de närmaste åren, då avgången med pension är mycket obetydlig,
och till följd härav bli dylika rationaliseringar lätt endast formella och
resultera icke i kostnadsbesparingar. Efter cirka tio år ändras förhållandena
i detta avseende, och under övergångstiden böra alla de undersökningar
vidtas, som äro möjliga för att på längre sikt planera och genomföra
dylika omläggningar av arbetsrutinen. I.

I. Rationaliseringsåtgärder.

A. Inledning.

Såsom förut framhållits fullgör riksbanken för närvarande en hel del
arbetsuppgifter, som icke äro av centralbanksmässig natur och som följaktligen
kunna sägas ligga utanför riksbankens verksamhetsområde såsom

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

33

centralbank. Bland dessa ingå utlämnande av avbetalningslån samt viss
kreditgivning till företag in. fl.

Ur en i Statens offentliga utredningar 1950:0 — utredning angående överflyttning
av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m.
— såsom bilaga intagen promemoria angående avbetalningslånefonden tilllåter
jag mig citera följande:

»Jämlikt 7 § reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
äger riksbanken mot säkerhet av borgen såsom för egen
skuld eller mot pant av värdepapper utlämna avbetalningslån
ävensom lån utan amortering. För avbetalningslånen utgör lånetiden
högst åtta år. Återbetalning sker genom halvårsvis skeende
lika amorteringar, dock att amorteringsfrihet kan medgivas under
högst fyra år. Lån utan amortering kunna utlämnas på högst
fyra år. Högsta lånebeloppet, vilket tidigare utgjorde 10 000 kronor,
utgör numera efter beslut av 1946 års riksdag 15 000 kronor,
dock med rätt för riksbankens direktion att i särskilda fall medgiva,
att beloppet höjes till högst 20 000 kronor. (Låneminimum
utgör 300 kronor.) Räntan följer det allmänna marknadsläget
och utgör sedan 1945 3V2 %.l Den gäldas halvårsvis (i samband
med förekommande amorteringar). I enlighet med beslut
av 1946 års riksdag äger riksbanken vidare utlämna lån med
statlig kreditgaranti (garantilån) åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen. Räntan å dvlika lån utgör f. n.
3 %.2

Enligt 1897 års riksbankslag i dess ursprungliga lydelse utgjorde
avbetalningslånerörelsen en del av riksbankens egen rörelse.
Avbetalningslånen fingo dock ej sammanlagt överstiga 12,5
miljoner kronor (25 procent av riksbankens grundfond å 50 miljoner
kronor). I anledning av beslut av 1902 års riksdag inrättades
i stället en särskild fond för avbetalningslånerörelsen under
riksbankens förvaltning, till vilken av reserverade fondmedel
överfördes ett belopp av 12,5 miljoner kronor. Avbetalningslånefonden
ökades därefter successivt genom tillskott från reserverade
vinstmedel, och år 1930 hade fonden stigit till 44 miljoner
kronor. I samband med kapitalregleringen vid 1938 års riksdag
inlevererades fondens kapitalbelopp av 44 miljoner kronor till
statsverket, och i stället anvisades av lånemedel ett belopp av
50 miljoner kronor till en särskild avbetalningslånefond, utgörande
en delfond av riksbanksfonden. Sedan 1946 och 1948 års riksdagar
till fonden anvisat investeringsanslag av 10, respektive 5
miljoner kronor uppgår fonden sålunda f. n. till 65 miljoner
kronor.»

Denna långivning har närmast tillkommit dels för all skapa en garanti för
att vissa som angelägna betraktade kreditbehov skola kunna tillgodoses av
riksbanken, därest medel icke stå att erhålla hos andra kreditinstitut, dels
för att riksbanken skall ha möjlighet att påverka den allmänna räntenivån
för dylika lån. Otvivelaktigt har denna långivning tidigare varit av bety 1

Räntan utgör sedan den 1 dee. 1950 4 %.

2 » » » » 1 jan. 1951 3,5 %.

:l Bihang till riksdagens protokoll 1952. H samt. Nr 35.

34

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

delse ur båda dessa synpunkter, men läget är numera i viss mån ändrat.
Långivningens omfattning har relativt sett minskat, och den har kvantitativt
sett icke alls samma betydelse som förut. Vidare har utvecklingen på
lånemarknaden medfört att något behov knappast kan anses föreligga för
riksbanken att söka påverka räntebildningen just på detta område så länge
de av kreditinstituten för närvarande tillämpade riktlinjerna för detta slag av
lån äro oförändrade. Sparbankerna ha goda möjligheter att lämna dylika lån,
och även andra kreditinstitut torde vid sin prövning av ändamål och säkerheter
m. in. tillämpa i huvudsak samma riktlinjer som riksbanken. Enligt
det nya förslaget till banklag skola också affärsbankerna få tillfälle att
utlämna avbetalningslån på ungefär samma villkor; någon större förändring
i förhållande till affärsbankernas nuvarande praxis torde detta dock
icke innebära. Som en annan omständighet av betydelse kan slutligen anföras
tillkomsten av den statliga affärsbanken, som ytterligare minskar
behovet av en detaljkonlroll från riksbanken på detta område.

Starka skäl synas därför kunna anföras för att denna riksbankens långivning
betydligt reduceras; dock böra givetvis möjligheter finnas för riksbanken
att återupptaga långivningen i full omfattning, om man finner att
utvecklingen går i en sådan riktning att detta är motiverat. Det bör emellertid
understrykas, att långivningen icke kan bli ett konjunkturpolitiskt
vapen av betydelse och att den icke kan utöva någon inverkan på kreditmarknaden
i stort. Jag är emellertid icke beredd att föreslå en avveckling
av lånefonden, enär i vissa delar av landet fortfarande ibland kunna förefinnas
svårigheter att täcka de kreditbehov, som här äro aktuella. Vidare
är det i detla sammanhang av största betydelse, alt avdelningskontoren
skulle förlora en kontakt med allmänheten och kreditmarknaden, som är
önskvärd. Ur kostnadssynpunkt skulle heller icke uppstå några besparingar
av någon som helst betydelse vid avdelningskontoren om långivningen slopades,
enär någon reduktion av personalen icke skulle kunna genomföras.
För huvudkontorets vidkommande är emellertid förhållandet ett annat. En
successiv minskning av långivningen i Stockholm skulle möjliggöra en
reduktion av personalutgifterna och även andra kostnadsbesparingar. Det
är givetvis omöjligt att vid huvudkontoret ha lika god kännedom om låntagare
och borgensmän som vid flertalet avdelningskontor, något som medför
ökat arbete och ökade kostnader. Delta nödvändiggör en organisation,
som ställer sig oproportionerligt dyr i förhållande till långivningens omfattning.
Med de kreditmöjligheter, som stå till buds i Stockholm, spelar
också långivningen som tidigare framhållits en mycken liten roll ur allmänna
synpunkter. Eu kraftig reduktion av långivningen vid huvudkontoret
skulle därför medföra stora kostnadsbesparingar på längre sikt utan
att man löpte någon risk för en icke önskad utveckling av räntan på borgenslån
etc. I fråga om avbetalningslånerörelsen vid avdelningskontoren i
Göteborg och Malmö bör också övervägas, om inte en reduktion av denna
verksamhet kunde ske. Nu vill jag dock inskränka mig till att föreslå, att
ett principbeslut fattas om att man inriktar sig på en avveckling av denna
långivning vid huvudkontoret.

Beträffande avbetalningslånefonden vill jag slutligen framföra som min
åsikt, att det synes lämpligt att fonden åter blir en riksbankens egen långivning,
där dock riksdagen som hittills bör bestämma maximibeloppet
för den totala utlåningen. Det synes med andra ord icke finnas anledning
att gå vägen över en statlig lånefond. Det belopp, som ställts till riksban -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

35

kens förfogande, för närvarande 65 milj. kronor, hör sålunda återbetalas
till staten. Om detta bör ske på en gång eller successivt under en period av
exempelvis tre år kan diskuteras. Återbetalningen bör ske i den formen, att
riksbankens innehav av statspapper minskas med motsvarande belopp.

En annan arbetsuppgift, som kräver ganska mycket personal, är handhavandet
av bosättningslånefonden. Vid gjorda undersökningar har jag
emellertid kommit till den slutsatsen att, så länge riksbankens avdelningskontor
finnas kvar, förvaltningen av denna lånefond knappast kan göras
billigare ur statsverkets synpunkt, enär ett borttagande av arbetsuppgiften
icke skulle kunna medföra några mera väsentliga personalreduktioner vid
avdelningskontoren. Aven bär är förhållandet delvis ett annat för huvudkontorets
vidkommande och i viss mån även vid avdelningskontoren i
Göteborg och Malmö. Långivningen vid dessa kontor kan dock icke upphöra,
så länge övriga kontor fortsätta med denna verksamhet.

Riksbanken handhar också förvaltningen av egnahemslånefonden m. fl.
statliga lånefonder. Vid övertagandet år 1948 uppgingo lånen från dessa
fonder till sammanlagt ca 96 000 st. med ett sammanlagt belopp på 355
milj. kronor. Den 31 augusti 1952 hade lånens antal nedgått till ca 76 000
med ett belopp på 292 milj. kronor. Någon anledning att överflytta dessa
arbetsuppgifter på annat statligt organ finnes inte. Att märka är dock, att
den personal som behövs för detta arbetsområde successivt minskas i och
med att ifrågavarande utlåning efter hand nedgår.

B. Huvudkontoret.

Om beslut fattas om en avveckling av avbetalningslåneverksamheten vid
huvudkontoret, komma de på utlåningsexpeditionen fallande arbetsuppgifterna
att betydligt reduceras. En avveckling kommer emellertid att kräva
en avsevärd tid. Jag har därför icke i den föreliggande planen räknat med
någon omedelbar minskning av personalen på denna arbetsgrupp. När en
total avveckling av denna verksamhet vid huvudkontoret genomförts, torde
personalen kunna reduceras med cirka 12 personer.

Utrikesa vdel ningen omfattar för närvarande tre arbetsgrupper, nämligen
arbitrageexpeditionen, utrikesexpeditionen och remboursexpeditionen. Under
den senaste tiden har arbetsvolymen nedgått för remboursexpeditionen.
Till följd av vissa under efterkrigsåren ingångna kredit- och betalningsavtal
med utlandet kom ett betydande arbete alt ligga på denna grupp, men
arbetet har minskat och kommer att ytterligare reduceras efter utgången
av innevarande år. Härtill kommer, att den statliga affärsbanken övertagil
uppdrag från statliga myndigheter och företag, även om detta hittills
icke skett i den utsträckning, som förutsattes vid affärsbankens inrättande
(jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 157/1950 samt bankoutskottets utlåtande nr
15/1950). Fullmäktige ha emellertid under senare tid fattat vissa beslut,
som syfta lill alt påskynda en dylik överflyttning. Det är icke möjligt för
riksbanken all hålla en beredskapsorganisation, som endast skulle komma
alt syssla med de statliga uppdrag, som av en eller annan anledning icke
överfördes till Sveriges kreditbank. Givetvis måste detta leda till alt också
de inkassouppdrag m. in. av ringa storleksordning, som nu för myndigheters
räkning utföras av riksbanken, flyttas över till kreditbanken.

Jag föreslår sålunda, att remboursexpeditionen upphör som självständig
arbetsgrupp och all de återstående arbetsuppgifterna överföras lill utrikesexpeditionen.
Det synes lämpligt, alL den nuvarande chefen för rembours -

36

Bankoutskotlcts utlåtande nr 35.

expeditionen, vilken tillhör lönegraden Cr 5, därvid placeras som huvudarbitragör
på arbitrageexpeditionen. Det ökade arbetet på arbitrageexpeditionen
motiverar i och för sig tillkomsten av en dylik befattning. Vid uppkommande
vakans bör övervägas en förändring av lönegradsplaceringen
från Cr 5 till Ca 27 vid nuvarande arbetsförhållanden. Det kan emellertid
antas, att arbetsuppgifterna på denna tjänst väsentligt kunna komma att
ändras, vilket är ett ytterligare skäl för att det definitiva beslutet om
tjänstens lönegradsplacering ställes på framtiden.

Ombudsmansexpeditionen omfattar för närvarande en ombudsman i Ca
30 jämte två extra ordinarie kameralbiträden. Det synes ändamålsenligt
att avskaffa gruppen såsom självständig enhet från och med den 1 januari
1953 och låta den uppgå i direktionsexpeditionen. Tjänsten som ombudsman
bör därvid indragas. Om behov av en tjänsteman, som har att svara
för ombudsmansgöromålen, skulle visa sig föreligga, bör i stället administrativa
avdelningen (direktionsexpeditionen) förstärkas med en biträdande
jurist i den reglerade befordringsgången, varvid dock samtidigt bör
undersökas, om icke denne tjänsteman även kunde överta vissa andra arbetsuppgifter.

Ombudsmannen har för närvarande att svara för utgivandet av den s. k.
proklamaförteckningen, en två gånger i månaden utkommande publikation,
innefattande uppgift om utfärdade kallelser å okända borgenärer samt inträffade
konkurser. I och med att ombudsmansexpeditionen upphör såsom
självständig grupp torde det vara lämpligt att rikta en förfrågan till Svenska
bankföreningen, om icke denna institution skulle vara beredd övertaga utgivandet
av proklamaförteckningen.

Den 3 juli 1952 beslöto fullmäktige på mitt förslag att inrätta en särskild
avdelning för interna kreditfrågor av ccntralbanksnatur samt att i anslutning
härtill genomföra vissa organisatoriska ändringar beträffande avdelningsindelningen.
Jag anförde därvid till fullmäktiges protokoll följande
beträffande här avsedda organisatoriska ändringar:

»Den restriktiva politik på kreditmarknaden, som föres sedan
årets början, har medfört betydligt ökade arbetsuppgifter för
riksbanken, vilket jag redan tidigare haft tillfälle understryka.
Organisatoriskt finnes i riksbanken för närvarande icke utrymme
för de nytillkomna arbetsuppgifterna. Det har därför stått
klart, att det förslag till nyorganisation, varmed jag är sysselsatt,
måste komma att ta hänsyn härtill. Emellertid ha den senaste
tidens erfarenheter givit vid handen, att det inte är möjligt att
avvakta tidpunkten för genomförande av den nya personalplanen
utan att något slag av provisorium dessförinnan måste sättas i
kraft. Härmed vinnes också, att man under en viss tid kan pröva
den nya uppdelningen av arbetsuppgifterna och tillgodogöra sig
de lärdomar, som kunna vinnas, i det definitiva förslaget. Jag får
därför föreslå följande ändringar i organisationen att gälla från
och med den 7 innevarande juli tills vidare, dock högst intill årets
slut.

För de kreditmarknadsfrågor av centralbanksnatur, som särskilt
aktualiserats genom kreditåtstramningen men som alltid
komma att finnas och vara en viktig uppgift för riksbanken under
alla konjunkturförhållanden, torde böra inrättas en särskild
avdelning. De arbetsuppgifter, som komma att åvila denna av -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

37

delning, torde icke särskilt behöva specificeras. De äro av mångskiftande
natur och kräva för sin handläggning en ingående
kontakt med hela kreditmarknaden men också med ett stort
antal myndigheter. Inrättandet av denna avdelning bör dock icke
medföra någon ändring av ekonomiska sekretariatets arbetsuppgifter.
Till den nya avdelningen böra hänföras fondexpeditionen
samt åtminstone tills vidare de guldärenden, som gälla försäljning
av guld till guldsmeder och tandläkare in. fl.

Chefen för kontorscentralen bör vara chef även för utlåningsexpeditionen
vid huvudkontoret, varigenom vinnes att samtliga
kreditärenden av icke centralbanksmässig natur komma under
gemensam ledning. En sådan anordning synes möjlig, då samtidigt
de arbetsuppgifter på kreditmarknadsområdet, som ovan
omförmälts och vilka hittills handlagts av nämnda avdelningschef,
komma att överflyttas till en ny avdelning.

Vidare föreslår jag, att inlåningsexpeditionen, kassaexpeditionen,
depositaexpeditionen och sedelkontoret föras till en avdelning.
Detta innebär, att den nuvarande bankexpeditionsavdelningen
utökas med depositaexpeditionen och sedelkontoret, medan
utlåningsexpeditionen, som sammanföres med kontorscentralen,
skulle frångå.

Jag vill tillägga, att vad av mig sålunda föreslagits icke avser
att medföra någon utökning av riksbankens personal, varken på
kort eller längre sikt.»

Även om den nya avdelningsindelningen har tillämpats endast under en
kort lid, torde man redan nu kunna dra den slutsatsen, att ett liknande
arrangemang blir nödvändigt även i fortsättningen. Såsom i det föregående
framhållits bör man räkna med en ytterligare förskjutning av riksbankens
verksamhet till centralbanksmässiga uppgifter, och jag är övertygad om att
behovet av en särskild avdelning för allmänna kreditfrågor in. in. blir allt
större. Det är dock för tidigt att yttra sig om vilken personal som kan bli
erforderlig för ifrågavarande arbetsuppgifter. Man torde därför tills vidare
böra tillämpa ett provisorium. Skulle den nuvarande personalen å avdelningen
visa sig otillräcklig, bör om möjligt det ökade personalbehovet tillgodoses
genom överflyttningar från andra avdelningar.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det liksom hittills bör ankomma
på fullmäktige att besluta angående de ändringar i fördelningen av
riksbankens arbetsuppgifter mellan olika avdelningar, som kunna visa sig
nödvändiga eller lämpliga. Detta torde utgöra en förutsättning för att eu
successiv rationalisering på olika områden kan genomföras på bästa möjliga
sätt.

A gällande övergångsplan II för riksbanken finnas uppförda tre bankdireklörstjänster
i lönegraden Cp 19. Av dessa äro endast två tillsatta med
ordinarie innehavare. Av skäl, som i del följande närmare angivas, anser
jag att även den tredje tjänsten, vilken för närvarande jämlikt beslut av
fullmäktige den It) juni 1952 uppehälles på förordnande mot vikarialslön,
bör återbesättas. I stället bör en tjänst som bankokommissarie och chef för
utrikessekretariatel indragas. De arbetsuppgifter, som tidigare åvilade sistnämnda
tjiinst, böra därvid överflyttas till direktörsljänsten. Den höjda

38

Bankoutskotteis utlåtande nr 35.

tjänsteställningen är fullt motiverad med hänsyn till de mycket betydelsefulla
arbetsuppgifter, som åvila tjänstens innehavare. Utrikessekretariatet
utgör riksbankens förhandlingsavdelning mot utlandet, och det torde vara
onödigt att särskilt understryka vikten av dess verksamhet.

Otvivelaktigt finnes det också ett behov av andra förändringar beträffande
personalen och dess lönegradsplacering inom utrikessekretariatet. Men
de relativt snabba växlingar med avseende på uppgifternas omfattning och
svårighetsgrad, som man kan förutsätta komma att utmärka ifrågavarande
arbetsområde, gör det dock svårt att för närvarande föreslå en mera definitiv
organisation beträffande den å avdelningen tjänstgörande personalen.
Arbetsuppgifterna och organisationen av arbetet måste nämligen anpassas
efter utvecklingen av betalningsavtal m. m. Under de första efterkrigsåren
med bilaterala handels- och betalningsavtal med de olika länderna samt
statlig kreditgivning till utlandet hade arbetet en karaktär, men arbetsuppgifterna
ha sedan dess betydligt ändrats i samband med tillkomsten av den
europeiska betalningsunionen och alla de frågor, som aktualiserats därav.
Sveriges medlemskap i Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken har tillfört denna avdelning nya uppgifter, men
inte heller här är det ännu möjligt att avgöra, vilken arbetsbelastning detta
kan komma att medföra eller hur därmed sammanhängande arbete slutgiltigt
bör fördelas på bankens olika avdelningar. Jag förutsätter därför,
att ytterligare någon tids provisorium av ungefär samma natur som hittills
måste tillämpas.

Den senaste tidens utveckling har kommit att accentuera behovet avökade
personalresurser för statistikgruppen, som är riksbankens utredningsorgan
när det gäller ekonomiska förhållanden av olika slag inom och utom
landet. Det torde emellertid vara nödvändigt att rekrytera erforderlig personal
i huvudsak med akademiker i den reglerade befordringsgången, dock
att det rena statistikarbetet bör kunna i viss utsträckning utföras av bankpersonal
i mellangraderna. Jag föreslår därför, att en å arbetsgruppen nu
placerad tjänst som statistiker i lönegraden Ca 25 indrages. En dylik åtgärd
innebär dock icke motsvarande kostnadsbesparing, eftersom någon personalminskning
icke kan ske.

Arbetsuppgifterna i samband med sedelutgivningen ha ökat högst avsevärt
under de senaste åren. Delta framgår av följande sammanställning av beloppet
utelöpande sedlar.

Den

31

december

1938

Milj. kr
1 061

»

»

»

1943

2 266

»

»

»

1944

2 492

»

»

»

1945

2 782

»

»

»

1946

2 877

»

»

»

1947

2 895

»

»

»

1948

3 113

»

»

»

1949

3 287

»

»

»

1950

3 513

»

»

»

1951

4 090

En mera rättvisande mätare å arbetsvolymen erhålles dock, om man i
stället för beloppen räknar med antalet utelöpande sedlar, vilket visar följande
utveckling.

Bankoutskottets utlåtande nr 3ö.

39

Den

31

december 1938

Milj.

45

»

»

»

1943

78

»

»

»

1944

82

»

»

»

1945

88

»

»

»

1946

92

»

»

»

1947

92

»

»

»

1948

97

»

»

»

1949

99

»

»

»

1950

103

»

»

»

1951

112

Sedelomloppets utveckling bei''ör arbetet på flera arbetsgrupper vid huvudkontoret,
nämligen sedelkontoret, som mottar de nya sedlarna från
sedeltryckeriet och har att utföra vissa andra med sedeltryckningen sammanhängande
arbetsuppgifter, kassaexpeditionen, dit uppräkningen av använda
sedlar är förlagd, samt scdelförstöringskontoret. Även avdelningskontoren
ha fått ökat arbete med uppräkning av in- och utströmmande sedlar.

Sedelräkningsarbetet kräver givetvis numera mycket större personal än
tidigare, men man har lyckats begränsa kostnadsökningen genom en omändring
av arbetsrutinen, varigenom billigare arbetskraft kunnat anlitas.
Detta gäller särskilt vid huvudkontoret. Även i andra avseenden ha rationaliseringar
genomförts med kostnadsbesparingar som resultat. Detta område
är föremål för en fortlöpande översyn, och det är angeläget att även i
framtiden alla möjligheter tillvaratagas för att rationalisera och förbilliga
arbetsrutinen. Någon centralisering av arbetet till huvudkontoret och/eller
de större avdelningskontoren anser jag icke önskvärd, även om man genom
en dylik åtgärd på kort sikt kanske skulle vinna vissa besparingar. På längre
sikt skulle nämligen en sådan utveckling säkert leda till kostnadsökningar
genom att det bleve nödvändigt med ombyggnader m. m. Tvärtom skulle
jag anse det önskvärt att decentralisera arbetet så långt detta är möjligt.

C. Avdelningskontoren.

Kostnaderna för riksbankens avdelningskontor uppgå med nuvarande
löner till betydande belopp. Det torde därför vara nödvändigt att ingående
överväga frågan, om samtliga kontor böra bibehållas eller om man icke bör
söka ernå kostnadsbesparingar genom en reduktion av antalet kontor. Även
på detta område medför emellertid den ringa pensionsavgången under de
närmaste åren komplikationer. En indragning av ett större antal kontor
finge med hänsyn härtill ske successivt för att icke bereda personalen alltför
stora olägenheter i olika avseenden. Jag är därför icke beredd att nu
framlägga något definitivt förslag om den framtida kontorsorganisationen
utan avser att låta ytterligare undersöka därmed sammanhängande problem
för att sedermera återkomma till frågan. Under alla omständigheter synas
några större förändringar — av hänsyn till personalen — icke kunna ske
förrän efter 19G0, då såsom förut nämnts pensionsavgången kan beräknas
bli väsentligt större än dessförinnan. Till dess komma också vissa av de
nuvarande arbetsuppgifterna, nämligen de som sammanhänga med förvaltningen
av egnahemslånen m. in., att ha avsevärt minskat. Vid denna undersökning
bör givetvis också utredas om icke nya uppgifter kunna överföras

40

Kankoutskottets utlåtande nr 35.

till avdelningskontoren från andra statliga organ, då otvivelaktigt härigenom
besparingar för det allmänna torde kunna åstadkommas.

Även om jag alltså icke är beredd att nu föreslå någon allmän indragning
av avdelningskontoren, anser jag likväl att två kontor, nämligen i Norrköping
och Sundsvall — de enda, som icke äro belägna i residensstäder •—
med fördel kunna sammanslås med närliggande kontor. Arbetsuppgifterna
böra sålunda överföras till kontoren i Linköping, respektive Härnösand.
En dylik kontorsrationalisering föregriper icke en utredning om eventuella
nya arbetsuppgifter för avdelningskontoren. Jag har kommit till den uppfattningen,
att med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar, som stå
alt vinna, indragningen av ifrågavarande båda kontor bör verkställas så
snart ske kan. Då en viss avveeklingsperiod är nödvändig, vill jag föreslå,
att kontorens verksamhet upphör snarast möjligt och senast med utgången
av år 1954.

II. Förslag till tjänste- och personalförteckningar.

A. Bankpersonal.

1 ) Allmänna principer.

På förslag av fullmäktige beslöt 1943 års riksdag (jfr bankoutskottets
utlåtande nr 76) att i princip godkänna en personalplan för riksbanken,
avsedd att tillämpas efter den övergångstid, som kunde åtgå för att genomföra
de av fullmäktige då föreslagna organisatoriska ändringarna och
att anpassa den ordinarie personalen efter sagda plan. Samtidigt beslöt
riksdagen, likaledes på förslag av fullmäktige, att godkänna en ram för
tjänstetillsättningar (en s. k. övergångsplan) att tillämpas tills vidare från
och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1946. Denna ram
innebar en avsevärd utökning av antalet tjänster i nuvarande lönegraderna
Ca 20—25 i jämförelse med personalplanen. Riksdagen förutsatte, att fullmäktige
skulle, om övergång till personalplanen icke hunne fullbordas före
den 1 januari 1947, inkomma med förslag till de ändringar i övergångsplanen,
som då kunde befinnas påkallade.

Som en övergång till personalplanen icke ansågs böra komma till stånd
före utgången av nämnda tidsperiod, föreslogo fullmäktige i skrivelse till
bankoutskottet vid 1946 års riksdag, att en ny ram för tjänstetillsättningar
— betecknad övergångsplan II — skulle godkännas att tillämpas till och
med den 31 december 1949. Denna plan innebar i huvudsak en betydande
minskning av antalet tjänster i nuvarande lönegraden Ca 25 i jämförelse
med den ursprungliga övergångsplanen; i övrigt skedde en viss — relativt
obetydligt — ändrad fördelning av tjänsterna inom nuvarande lönegraderna
Ca 20—23. Att en övergång till personalplanen icke kunnat genomföras
motiverades med — förutom att vid riksbankens omorganisation förutsatta
tekniska omläggningar av arbetsrutinen icke hunnit helt genomföras
— att en ökning inträtt av arbetsuppgifterna samt att övergången
borde göras så mjuk som möjligt. Ytterligare åberopades, att frågan om
riksbankens verksamhetsområde då var föremål för utredning av 1945 års
bankkommitté. På tillstyrkan av bankoutskottet (jfr utskottets utlåtande
nr 76/1946) godkände riksdagen den föreslagna nya övergångsplanen.

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

41

Denna övergångsplan förlängdes därefter enligt beslut av 1949 års riksdag
att gälla för ytterligare ett år, d. v. s. till utgången av år 1950 (jfr
bankoutskottets utlåtande nr 49/1949).

Under erinran bl. a. om det mig lämnade uppdraget att verkställa översyn
av riksbankens verksamhet föreslogo fullmäktige i skrivelse den 26
oktober 1950 en förlängning av övergångsplan II på ytterligare två år,
d. v. s. till utgången av år 1952, med endast en viss, närmast formell jämkning
(jfr bankoutskottets utlåtande nr 24/1950). Vad fullmäktige föreslagit
godkändes av riksdagen.

Den nu gällande övergångsplanen II innebär i huvudsak en utökning av
antalet tjänster i nuvarande lönegraderna Ca 20—23 i jämförelse med personalplanen,
medan antalet högre tjänster i stort sett nedbringats till vad
som förutsattes i sistnämnda plan, vilket framgår av följande uppställning:

a)

Lönegrad

Antalet tjänster

enl. personalplanen Cp

14 direktörer vid kontoren i Göteborg och

Malmö ................................................................ 2

Cp 13 bankokommissarier ............................................ 7

(10)

Cp 9 direktörer vid avdelningskontor .................... 23

Cr 7 bankkamrerare .................................................... 1

Cr 5 » , sekreterare ............................ 3

Ca 30 bankombudsman ................................................ 1

Ca 29 bankkamrerare .................................................... 8

Ca 27 » , intendent ................................ 13

Ca 25 » , revisor, sekreterare ................ 34

Summa under a) 92

enl. övergångsplan
II

2

7

23

3

3

1

7

16

36

98

b) Ca 23 bankkassörer, -revisorer in. fl......................... 27 38

Ca 22 bankkassörer, förste kammarskrivare m. fl. 33 49

Ca 20 kammarskrivare ................................................ 43 50

Summa under b) 103 137

Sedan övergångsplanen II i dec. 1950 senast förlängdes, har riksbankens
arbete, som förut framhållits,ökats i vad angår de centralhanksmässiga uppgifterna,
medan en viss ehuru obetydlig minskning ägt rum beträffande verksamheten
i övrigt. Vid uppgörande av förslag till ny personalplan för riksbanken
har man att ta hänsyn till dessa förhållanden. Vidare kan man ej
bortse från att ur personalens synpunkt en viss försämring inträtt i befordringsutsikterna
i jämförelse med 1943 års personalplan, något som
sammanhänger med att antalet tjänster i lönegraderna Ca 20—23 icke
ansetts kunna nedbringas så mycket som ursprungligen förutsatts. Detta
i sin tur föranledes bland annat dels av att utrikesrörelsen — tvärtemot
vad man utgick från år 1943 — visat en närmast stigande utveckling samt
dels att arbetsuppgifterna betydligt ökats genom att riksbanken per den
1 juli 1948 övertagit förvaltningen av då utelöpande egnahems- in. fl. lån.

När det gäller att framlägga förslag till ny personalplan har man alt heakta,
förutom nämnda förhållanden, de organisatoriska ändringar, som
vidtagits under innevarande år eller som föreslagits i den nu förevarande

42

Bankontskottets utlåtande nr 35.

utredningen. Därjämte bör hänsyn tagas till de ändringar beträffande lönegradsplaceringen
för tjänstemän vid den övriga statsförvaltningen, som
jämlikt beslut av innevarande års riksdag vidtagits i anledning av tjänsteförteckningsrevisionens
förslag.

Innan jag närmare ingår på frågan om antalet tjänster i de olika lönegraderna
torde beröras en annan fråga, som likaledes bör beaktas i detta
sammanhang, nämligen frågan angående omfattningen av vikariat sförordnanden
i riksbanken.

Såsom omnämnts i bankoutskottets utlåtande nr 76''1943 vidtogo fullmäktige
år 1939 en ändring i de tidigare tillämpade principerna för vikariatsförordnanden,
innebärande att dylika förordnanden icke skulle meddelas
å lägre tjänster än i nuvarande lönegraden Ca 22 (bortsett från vaktmästartjänster).
Detta system har därefter bibehållits, dock att riksbanken
jämlikt beslut av delegerade för riksdagens verk haft att iakttaga de
anvisningar, som beträffande principerna för vikariatsförordnanden meddelats
under 6 sj kungl. kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med tilläggsbestämmelser
till statens allmänna avlöningsreglemente.

För närvarande tillämpas följaktligen den ordningen, att förordnande
med vikariatsersättning tilldelas tjänstemän i bankkarriären, och i viss
utsträckning även biträdespersonal, då de uppehålla tjänster i lönegraden
Ca 22 eller högre lönegrad. Förutsättningen för att dylika vikariatsersättningar
skola utgå är emellertid, att tjänstemannen fullgör samtliga de
arbetsuppgifter som åvila tjänsten. I realiteten har det dock icke varit möjligt
att i varje särskilt fall pröva att så sker, utan systemet har i allmänhet
måst tillämpas schablonmässigt, vilket haft den konsekvensen, att vikariatsersättningar
utgått även i fall, där detta knappast varit tillräckligt
motiverat. Systemet har också medfört uppenbara nackdelar. Vakanser i
exempelvis 22 och 23 lönegraderna ha icke sällan medfört omflyttningar
av personal uteslutande för att söka skapa rättvisa vid fördelningen av
förordnandena. Dylika omdispositioner, vilka skett med hänsyn till personalens
intresse, ha därvid ofta kommit att bli föga rationella ur synpunkten
av arbetets ändamålsenliga bedrivande. I andra fall har hänsynen
till att arbetet inom en viss avdelning bort löpa så friktionsfritt som möjligt
måst bli avgörande, varigenom orättvisor skapats. En tjänsteman, som
med hänsyn till sina meriter bort erhålla förordnande på annan avdelning,
har kanske icke kunnat frigöras från sina sedvanliga arbetsuppgifter och
har därigenom kommit att få avstå från förordnande till förmån för en
mindre meriterad tjänsteman.

Denna ordning med vikariatsförordnanden i de lägre mellangraderna är
således icke rationell och kan icke heller genomföras på ett ur personalens
synpunkt rättvist sätt. Systemet bör därför avvecklas i fråga om tjänster i
lägre lönegrad än Ca 25, bortsett från vaktmästartjänster. Detta måste
vara ett villkor för genomförandet av de löneuppflyttningar av i viss mån
generell natur, som i det följande föreslås. Dessa löneuppflyttningar böra
alltså ses som eu kompensation för slopandet av systemet med förordnanden
i nuvarande lönegraderna Ca 22 och 23. Det är desto större anledning
att upphöra med här avsedda förordnanden som antalet tjänster för bankpersonal
i lägre lönegrad än Ca 25 icke motiveras med de speciella arbetsuppgifterna
på varje tjänst; antalet tjänster utgör i stället resultatet av
en avvägning, som tar hänsyn dels till arbetsuppgifterna i stort för denna
kategori av tjänstemän, dels till önskvärdheten att skapa en rimlig be -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

43

fordringsgång (jfr nedan). Vidare bör understrykas, att för huvudkontorets
vidkommande föreslås en ökning av antalet tjänster från och med
lönegraden Ca 25 och uppåt, vilket innebär ökade möjligheter till vikariatsförordnanden
i de högre lönegraderna. Jag föreslår alltså, att vikariatsförordnanden
skola — med iakttagande av förenämnda anvisningar till 6 §
tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet — få meddelas på sistnämnda
tjänster även i fortsättningen, något som också är en konsekvens
av att lönegradsplaceringen för varje enskild sådan tjänst grundar sig på
en bedömning av de arbetsuppgifter som åvila tjänsten.

Under rubriken Specialfrågor kommer att behandlas spörsmålet om övergångsåtgärder
med anledning av vad ovan föreslagits beträffande vikariatsförordnanden.

I detta sammanhang må erinras om att inom de olika arbetsgrupperna
vid huvudkontoret ställföreträdare utsetts för gruppchefen. Dessa ställföreträdare
ha i regel haft sin tjänstgöring förlagd till arbetsgruppen även
under de tider de icke vikarierat på gruppchefsbefattningen. Detta arrangemang,
vilket tillkom i samband med den av 1943 års riksdag beslutade
omorganisationen av riksbanken, har haft fördelar men även nackdelar.
I vissa fall kunde det ha varit motiverat, att tjänsteman på annan arbetsgrupp
fått det lediga förordnandet, detta särskilt om förordnandet varit av
längre varaktighet. A andra sidan har det varit en fördel att vid hastigt inträffande
förfall för gruppchefen vikarie omedelbart funnits till hands.
Som nackdelarna av det nuvarande systemet med ställföreträdande gruppchefer
synas överväga fördelarna, anser jag att anordningen bör slopas
och att i händelse av förfall för gruppchefen den vid varje tillfälle lämpligaste
tjänstemannen förordnas att uppehålla befattningen, även om vikarien
skulle ha sin regelmässiga tjänstgöring förlagd till annan arbetsgrupp.
Vid kortare tids ledighet för gruppchef å vissa arbetsgrupper med
liten personal torde i en del fall arbetsuppgifterna kunna ligga nere helt
eller delvis; eventuellt skulle de kunna fördelas på flera tjänstemän. Härigenom
skulle gruppchefstjänsten sålunda tillfälligt kunna vara »vakant».

Samma principer böra självfallet gälla beträffande övriga tjänster, å
vilka förordnanden ifrågakomma. Jag anser emellertid att möjligheten fortfarande
bör hållas öppen för fullmäktige att utse ställföreträdare för bankdirektör
samt att, om så befinnes påkallat, tillerkänna ställföreträdaren
ett årligt arvode av högst 2 400 kronor (jfr 36 § 1 mom. avlöningsreglementet
för riksdagens verk).

2) Icke ordinarie bankpersonal.

I enlighet med beslut av fullmäktige den 15 juli 1947 tillämpas följande
befordringsgång för tjänstemän, som uppfylla i § 30 mom. 1 bankoreglementet
uppställda kompetensvillkor (s. k. bankpersonal):

Anställningsform

Lönegrads-

Tid för anställning

betcckning nummer

i lönegraden

Aspirant ..................................

........................... er ?

Vi år

» ..................................

.......................... Cf 10

1 »

E. o. tjänsteman ..................

.......................... Ce 12

1 Va *

» ..................

.......................... Ce 15

2 »

» ..................

.......................... Ce 18

2 »

» ..................

.......................... Ce 20

44

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Om tjänsteman med minst godkända vitsord genomgått av riksbanken
anordnad kurs, har befordringsgången sedermera förbättrats så till vida,
att vederbörande efter ett år i lönegraden Ce 15 befordras till lönegraden
Ce 18, där han sedan har att kvarstanna tre år. Numera fordras regelmässigi
dylik kurs för fortsatt anställning i banken. Kan tjänstemannen åberopa
att han tidigare innehaft statlig eller kommunal tjänst eller att han
tjänstgjort hos bank etc. eller att han undergått särskild utbildning utöver
vad eljest krävs, ha befordringarna, efter beslut i varje särskilt fall,
kunnat ske snabbare än vad som följer av den fastställda befordringsgången.

Befordran till första ordinarie tjänst i lönegraden Ca 20 har skett i mån
av tillgång på lediga tjänster i sagda lönegrad. Under senare år har dylik
befordran i allmänhet kunnat ske efter sju å åtta års anställning även utan
att vederbörande fått befordringsgången förkortad.

Kommunikationsverkens m. fl. tjänstemän med utbildning närmast jämförlig
med den, som fordras av ifrågavarande personal, erbjudas förmånligare
anställningsvillkor än vad för närvarande är fallet i riksbanken. Enligt
bestämmelser, som gälla från och med den 1 juli 1952, uppnås sålunda
lönegraden Ce 19 i tullverket efter 1 år 7 månader, i statens järnvägar och
telegrafverket efter cirka 2 år och i postverket efter cirka 3 år.

Den teoretiska utbildningen inom respektive verk, som kräves för upptlyttning
i lönegraden Ce 19, är emellertid betydligt mer omfattande än den
bankkurs, som riksbankens aspiranter ha att genomgå. Vidare är att märka,
att i nyssnämnda verk avlöningen under utbildningen ofta är reducerad.
Jag vill i detta sammanhang nämna att riksbankens kursverksamhet för
närvarande är föremål för översyn och att den torde komma att utökas i
syfte att ge aspiranterna en allsidigare utbildning.

bör att erhålla en tillfredsställande rekrytering av bankaspiranter bör
befordringsgången i riksbanken bringas i närmare paritet med de nya
bestämmelserna för jämförliga verk. Enligt min uppfattning synes följande
ändrade befordringsgång böra gälla. I anslutning till de principer, som tilllämpas
inom den allmänna statsförvaltningen, ha endast lönegrader med
ojämnt nummer ansetts böra användas.

Anställningsform

Lönegrads-

Tid för anställning i löne-

beteckning nummer

graden

Aspirant ...........................

................. Cf It

till utgången av det
kalenderår, då an-ställningen börjar,
dock minst Vo år

» ...........................

................. Cf 13

1 år

K. o. tjänsteman ............

................. Ce 15

iy2 »

» ............

................. Ce 17

i »

» ............

................. Ce 19

Av stor betydelse är, att aspiranterna erhålla en tillfredsställande utbildning
så snart som möjligt efter antagningen. Detta ökar också möjligheterna
att genomföra en sådan gallring, som kan vara nödvändig. Aspiranterna
böra därför om möjligt antas vid ungefär samma tid av året och då
lämpligen under andra kvartalet. Under tiden från antagningen till påföljande
årsskifte böra aspiranterna liksom nu få provtjänstgöra, vid huvud -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

45

kontoret om möjligt på flera arbetsgrupper. De som befinnas lämpliga att
kvarstanna i bankens tjänst böra från årsskiftet uppflyttas i lönegraden
Cf 13. Omedelbart efter årsskiftet påbörjas utbildningen i bankkursen. De,
som avlagt godkända prov i bankkursen och i övrigt befunnits lämpliga
för fortsatt anställning, böra från och med den 1 januari påföljande år befordras
till e.o. tjänstemän i lönegraden Ce 15.

Efter 1 y2 års väl vitsordad tjänstgöring i lönegraden Ce 15 sker uppflyttning
till lönegraden Ce 17, och efter ytterligare 1 år uppflyttas tjänstemannen
till lönegraden Ce 19. Innan befordran till sistnämnda lönegrad sker,
bör tjänstemannen ha tjänstgjort vid minst två avdelningskontor under
sammanlagt minst sex månader.

Vid kommunikationsverken och tullverket utgör Ca 19 första ordinarie
lönegrad inom den närmast jämförliga karriären. Inom riksbanken är lönegraden
Ca 20 för närvarande den lägsta ordinarie-graden för bankpersonal.
Jag anser, att om man enligt de principer, som tillämpas inom den
övriga statsförvaltningen, övergår till lönegrader med ojämna nummer,
man bör välja lönegraden Ca 21 som bottengrad.

Det är ej möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, när befordran till
sistnämnda lönegrad kan av tjänstemannen påräknas, eftersom detta blir
beroende på när tjänst blir ledig, som tjänstemannen kan erhålla. Det bör
emellertid eftersträvas att öppna möjligheter för dylik befordran efter tre
års anställning i lönegraden Ce 19. En konsekvens därav blir, att antalet
tjänster i lönegraden Ca 21 måste i viss mån variera. Fullmäktige böra därför
årligen till bankoutskottet inlämna förslag om antalet tjänster i denna
lönegrad.

För nästkommande år föreslår jag, med tillämpning av dessa principer
och med hänsyn till vad nedan föreslås beträffande vissa av nuvarande
tjänster i lönegraden Ca 22, att antalet tjänster i lönegraden Ca 21 bestämmes
till 70. Att antalet blir så stort beror på den något förkortade
befordringsgången men huvudsakligen på åldersfördelningen bland riksbankens
icke-ordinarie bankpersonal.

I enlighet med vad som tillämpas vid tullverket höra innehavarna av
ifrågavarande tjänster i lönegraden Ca 21 benämnas kammarskrivare.

De nuvarande tjänstemännen i lönegraden Ca 20 böra vid bifall till vad
ovan föreslagits utan kungörelseförfarande från och med den 1 januari
1953 uppflyttas till lönegraden Ca 21. 3

3) Ordinarie tjänster i lönegraden Ca 23.

För närvarande finnas tjänster i såväl 22 som 23 lönegraden. Vid bifall
till förslaget om att 21 lönegraden skall bli första ordinarie grad för bankpersonal
skulle, om såväl 22 som 23 lönegraden även i fortsättningen ingår
i befordringsgången, tjänstemännen ha att passera tre på varandra följande
lönegrader. Det är emellertid synnerligen irrationellt med tjänster med
endast en lönegrads skillnad. Rent organisatoriskt är det mycket svårt att
så noggrant skilja på arbetsuppgifter, att man når fram till en rättvis avvägning
mellan tjänsterna. Vidare medför ett dylikt system täta förflyttningar
av personal med därav följande kostnader för flyttning, dubbelhyra
in. m. Det förhållandet att nuvarande övergångsplan upptar såväl 22
som 23 lönegraden har medfört flyttningsersättningar, vilka uppgått till
betydande belopp, förutom att vederbörande tjänstemän självfallet åsam -

46

Bankoutskotlels utlåtande nr 35.

kats stora olägenheter och utgifter. Tilläggas må, att man icke medvetet
inrättat tjänster i riksbanken med endast en lönegrads skillnad, utan detta
blev en konsekvens av 1947 års allmänna revision av lönegraderna, då
tjänster i dåvarande 18 lönegraden automatiskt höjdes till nuvarande 22
lönegraden, medan tjänsterna i dåvarande 20 lönegraden likaledes automatiskt
höjdes till nya lönegraden 23. Det är självfallet ännu omöjligare
att bibehålla lönegraden Ca 22, om lägsta ordinarie lönegraden blir Ca 21.

Jag föreslår därför, att lönegraden Ca 22 slopas. Det är doek nödvändigt
att bibehålla denna grad som en övergångsanordning för tjänstemän,
som icke i samband med den nya personalförteckningens ikraftträdande
befordras till högre lönegrad och som därför böra föras å övergångsstat.

Såsom av sammanställningen å s. 36 framgår, finnas för närvarande
49 tjänster i lönegraden Ca 22 och 38 tjänster i lönegraden Ca 23. I succession
efter föreslagna lönegradshöjningar (se nedan) samt med hänsyn till
nuvarande vakanser kunna 10 tjänster beräknas bli lediga i lönegraden
Ca 23 den 1 januari 1953. Delta kan i sin tur beräknas medföra befordran
av 10 tjänstemän i lönegraden Ca 22. Av återstående 39 tjänster i lönegraden
Ca 22 äro 5 vakanta. Med tillämpning av de principer som i det föregående
anförts vill jag föreslå, att av resterande 34 tjänster i sistnämnda
lönegrad 24 höjas till lönegraden Ca 23, varigenom antalet tjänster i denna
lönegrad kommer att ökas till (38 + 24 =) 62. Tio av nuvarande tjänster
i lönegraden Ca 22 skulle följaktligen övergångsvis få bibehållas i sagda
lönegrad, och innehavarna av dessa tjänster skulle få föras å övergångsstat.

Som en konsekvens av att ett antal tjänster i lönegraden Ca 22 föres å
övergångsstat bör följa, att motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21
få tillsättas först i män av avgång från de å övergångsstat uppförda tjänsterna
i lönegraden Ca 22.

Den ovan föreslagna avvägningen mellan uppflyttningen till Ca 23 och
nedflyttningen till Ca 21 av nuvarande tjänster i lönegraden Ca 22 har
skett med utgångspunkt från att skapa rimliga befordringsförhållanden,
och avvägningen har även föreslagits med hänsynstagande till avvecklingen
av vikariatsförordnanden i lägre lönegrad än Ca 25. Förslaget innebär därför
delvis en kompensation till tjänstemännen för denna förändring. Den
föreslagna fördelningen har sålunda icke skett med utgångspunkt från en
i detalj genomförd gradering av arbetsuppgifterna. Fn indragning av kontoren
i Norrköping och Sundsvall synes med hänsyn härtill icke böra medföra
en minskning av det föreslagna antalet tjänster i dessa lönegrader. I
stort sett komma naturligtvis tjänsterna att fördelas enligt samma principer
som hittills, men systemet bör icke vara låst utan ge utrymme för ett hänsynstagande
till de skiftande förhållandena. För huvudkontorets vidkommande
torde förslagets genomförande icke medföra några särskilda svårigheter.
Vid avdelningskontoren — utom Göteborg och Malmö — blir förhållandet
delvis ett annat. På längre sikt torde det vara nödvändigt med
en viss gradering av tjänsterna efter kontorens storlek, men även här bör
systemet vara så smidigt att omotiverade förflyttningar i möjligaste mån
undvikas. Förslaget om att slopa vikariatsförordnanden i här avsedda lönegrader
underlättar ett dylikt system. Åtminstone under en övergångstid
torde man få gå ett steg vidare och i princip låta tjänstemän, som i anledning
av förslaget komma att befordras från lönegraden Ca 22 till Ca 23,
kvarstanna vid nuvarande kontor. Skulle det visa sig nödvändigt att före -

Bankoutskoitets utlåtande nr 35.

47

ta vissa förflyttningar, bör detta ske med försiktighet och med så stort
hänsynstagande till personalen som är möjligt.

I nuvarande övergångspian benämnas innehavarna av tjänster i lönegraden
Ca 23 bankkamrersassistent, bankkassör eller bankrevisor. Jag föreslår,
att i de nya tjänste- och personalförteckningarna tjänstebenämningen
angives till förste kammarskrivare (jfr tullverket).

4) Ordinarie tjänster i lägst lönegraden Ca 25.

Under utredningens gång har en så fullständig genomgång som varit
möjlig skett av samtliga ordinarie tjänster i 25 och högre lönegrad och
representanter för Riksbankstjänstemännens förening ha varit i tillfälle
att framföra sina synpunkter i fråga om placeringen av de individuella
tjänsterna. De förslag, som framläggas till höjningar, föranledas i vissa
fall av att arbetsuppgifterna blivit mera krävande, medan i andra fall förslagen
basera sig på en delvis annan värdering av arbetsuppgifterna än
tidigare. Vid ståndpunktstagandet har emellertid tillkommit strävan att
skapa förbättrade befordringsutsikter i mellangraderna, bl. a. på grund av
tidigare ojämnheter i antagandet av personal. I åtskilliga fall ha flera av
dessa orsaker samverkat. Detta gäller bl. a. förslaget om höjning av kassavårdartjänster
från 23 till 25 lönegraden. Jag vill också här ännu en gång
understryka att, även om bedömningen av arbetsuppgifterna i några av
dessa fall kan anses generös, de med tjänsternas uppflyttning till högre
lönegrad förenade kostnadsökningarna äro relativt små och synas fullt
motiverade ur synpunkten att skapa rättvisare befordringsförhållanden
mellan jämförlig personal.

Av nuvarande tjänstebenämningar i lönegraden Ca 25 torde — bortsett
från sekreterare — böra bibehållas endast benämningen bankkamrerare.
I övrigt föreslår jag inga ändringar beträffande tjänstebenämningarna för
tjänstemän i här avsedda lönegrader.

Förslagen till lönegradsuppflyttningar sammanfattas i det följande. För
att göra bilden fullständig ha även medtagits de tjänster i lägst lönegraden
Ca 25, vilka föreslås skola indragas.

a) Huvudkontoret. Utlåning sexpeditionen: Tjänsten som chef för bosättningslånedetaljen
bör höjas från lönegraden Ca 23 till Ca 25. Innehavaren
av denna tjänst har att självständigt handlägga frågor om indrivning av
bosättningslån samt att låta verkställa utredningar angående efterskänkande
eller avskrivning av dylika lån. Under honom tjänstgör för närvarande
ett tjugutal personer.

Kassaexpeditionen: Tre tjänster som kassavårdare torde böra höjas från
lönegraden Ca 23 till Ca 25.

Depositaexpeditionen: En tjänst som expeditionsföreståndare föreslås
höjd från lönegraden Ca 25 till Ca 27 och en tjänst som kassavårdare från
lönegraden Ca 23 till Ca 25.

Sedelkontoret: Lönegradsplaceringen för gruppchefen bör höjas från Ca
27 till Ca 29. Sedelkontoret är inrymt i sedeltryckeriets fastighet och gruppchefen
intager med hänsyn härtill en mycket självständig ställning. Han
har att utöva chefskapet över en personal på ett 20-tal personer. Med hänsyn
till det växande sedelomloppet har ökat ansvar kommit att åvila innehavaren
av tjänsten. — Vidare föreslås, att en tjänst som kassavårdare
uppflyttas från lönegraden Ca 23 till Ca 25.

48

Rankontskottels utlåtande nr 35.

Remboursexpeditionen: Såsom förut nämnts bör denna expedition upphöra
som självständig arbetsgrupp och uppgå i utrikesexpeditionen och
nuvarande gruppchefen tillsvidare placeras (i oförändrad löneställning)
som huvudarbitragör på arbitrageexpeditionen. Den å gruppen nu placerade
tjänsten i lönegraden Ca 25 bör överflyttas till utrikesexpeditionen.

Statistikgruppen: En vakant tjänst som statistiker i Ca 25 indrages (jfr
ovan s. 33).

Utrikessekretariatel: I samband med återbesättandet av en bankdirektörstjänst
indrages en befattning som bankokommissarie (jfr ovan s. 32).

Ombudsmansexpeditionen: Såsom tidigare omnämnts (se s. 31) bör denna
expedition upphöra som självständig arbetsgrupp; tjänsten som ombudsman
i lönegraden Ca 30 indrages.

Intendenturkontorel: Intendenttjänsten bör höjas från lönegraden Ca 27
till Ca 29. Det har nämligen visat sig att de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna
äro mera omfattande och krävande än vad som kunde förutses
när den nuvarande lönegradsplaceringen bestämdes.

Revisionskonloret: Någon särskild gruppchef finnes icke för närvarande
å revisionskontoret utan chefen för revisionsavdelningen fungerar såsom
gruppchef. Jag föreslår, att en särskild gruppchefstjänst inrättas och att i
samband därmed en å arbetsgruppen placerad tjänst i lönegraden Ca 27
uppflyttas till Ca 29. — Vidare bör en tjänst höjas från lönegraden Ca 23
till Ca 25.

Sedelförstöringskontoret: Tjänsten som kassavårdare bör höjas från lönegraden
Ca 23 till Ca 25.

b) Avdelningskontoren. Direktörstjänsterna. I samband med regleringen
av chefstjänstemännens löner i den allmänna statsförvaltningen erhöllo
direktörerna vid avdelningskontoren i Göteborg och Malmö jämlikt beslut
av 1951 års riksdag (jfr bankoutskottets utlåtande nr 19) en höjning av
grundlönen med 900 kronor per år. Med hänsyn till att övriga direktörstjänster
voro placerade i lönegraden Cp 9, medan chefslöneregleringen
endast omfattade lönegraderna från och med Cp 10 och uppåt, erhöllo
dessa direktörer ingen höjning av grundlönen. Sedermera ha åtskilliga av
de tjänster i allmänna statsförvaltningen, som tidigare voro placerade i
samma lönegrad, blivit föremål för en höjning. Härvid ha dock icke några
allmänna principer följts utan lönegradsplaceringen har blivit föremål för
prövning från fall till fall. De nya arbetsuppgifter, som tillkommit för avdelningskontoren,
ha inneburit ökat arbete även för direktörerna, men förhållandena
äro mycket skiftande för olika kontor. En differentiering av
direktörstjänsterna bör dock undvikas, då den totala arbetsvolymen vid
respektive kontor knappast kan anses utgöra en riktig värdemätare för en
gradering av direktörernas löneställning. Vidare skulle en dylik differentiering
komma alt medföra ökade kostnader för flyttning in. m. och nackdelarna
synas klart överväga fördelarna. Jag avstyrker därför en differentiering
av direktörslönerna, men ifrågasätter, om icke en generell höjning
från lönegraden Cp 9 till Cp 10 bör övervägas, vilket enligt gällande avlöningsbestämmelser
skulle innebära en löneökning av 912 kronor för år och
en kostnadsökning för riksbanken — räknat efter 21 direktörstjänster i
lönegraden — av cirka 20 000 kronor. — I de bifogade förslagen till nya
tjänste- och personalförteckningar har lönegradsplaceringen för ifrågavarande
direktörer lämnats öppen.

Kamrerst jänsterna: Med hänsyn till arbetets omfattning m. in. föreslås

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

49

en höjning av kamrerstjänsterna vid kontoren i Karlstad, Kristianstad och
Umeå från lönegraden Ca 25 till Ca 27. Antalet kamrerare i sistnämnda
lönegrad vid avdelningskontoren skulle därigenom ökas från 7 till 10. I
detta sammanhang må nämnas, att den nuvarande bankkamreraren vid
kontoret i Karlstad är ordinarie tjänsteman i sistnämnda lönegrad.

Vid indragning av kontoret i Sundsvall bör vidare kamrerstjänsten vid
kontoret i Härnösand höjas från lönegraden Ca 25 till Ca 27. Samtidigt kan
den nuvarande kamrerstjänsten i lönegraden Ca 25 vid kontoret i Sundsvall
indragas. Vid indragning av kontoret i Norrköping blir en kamrerstjänst
i lönegraden Ca 27 därstädes överflödig. När både kontoret i Sundsvall
och kontoret i Norrköping indragits, blir alltså resultatet oförändrat
antal kamrerare i lönegraden Ca 27 (10 stycken), medan antalet tjänster i
lönegraden Ca 25 kan minskas med två.

Sedan förenämnda båda avdelningskontor indragits — men bortsett från
den personalminskning, som kan bli resultatet av en avveckling av avbetalningslån
everksamheten vid huvudkontoret -— skulle antalet tjänster i
lönegraderna Ca 21—29 samt i lönegraderna Cr 5 och 7 komma att utgöra:
(för jämförelse har medtagits antalet motsvarande tjänster i övergångsplan
II)

Lönegrad

Cr 7
Ca 29
» 29
Cr 5
» 5

Ca 27
» 27
Ca 25
» 25
» 25
» 23

» 23
Ca 22

Ca 21
» 20

B. Biträdespersonal.

Tjänstebenämning Antal tjänster

övergångsplan II Förslaget

Bankkamrerare ........................................ 3 3

» 7 9

Intendent ................................................ — 1

Bankkamrerare ........................................ 2 2

Sekreterare ............................................ 1 1

Bankkamrerare ........................................ 15 17

Intendent ................................................ 1 —

Bankkamrerare, bankrevisor ................ 35 —

Bankkamrerare ........................................ — 36

Sekreterare ............................................ 1 1

Bankkamrersassistent, bankkassör,

bankrevisor ............................................ 38 —

Förste kammarskrivare ........................ — 62

Bankkamrersassistent, bankkassör,

förste kammarskrivare ........................ 49 —

Kammarskrivare .................................... — 70

» 50 —

Gällande övergångsplan upptar följande antal tjänster för biträdes -

personal:

Lönegrad

Befattning

Antal

Ca 18

Förste kontorsskrivare ...........

.............. 4

» 15

Kontorsskrivare ......................

.............. 6

» 13

Kontorister ...............................

.............. 8

» 11

Kameralbiträden ......................

.............. 12 (därav en vakant)

» 8

Kontorsbiträden ......................

.............. 32 — » —

Summa 62 (därav två vakanta)

* Bihang till riksdagens protokoll 1952. S sand. Nr 35.

50

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Av dessa äro för närvarande tio kontorsbiträdestjänster placerade vid
avdelningskontor, nämligen tre i Göteborg, två i Malmö, en i Jönköping, en
i Karlskrona, en i Nyköping och två i Vänersborg. Av de ordinarie kontorsbiträdena
hava nio — därav åtta vid huvudkontoret och en vid kontoret i
Göteborg — av fullmäktige befordrats till extra ordinarie kameralbiträden
i lönegraden Ce It, därvid de bibehållit sina ordinarie tjänster i Ca 8.1
Av de ordinarie kameralbiträdena hava två erhållit befordran till extra
ordinarie kontorister (Ce 13), båda vid huvudkontoret, och av de ordinarie
kontoristerna hava två antagits till extra ordinarie kontorsskrivare (Ce 15).

Vid riksbanken äro för närvarande därutöver anställda följande antal
icke-ordinarie tjänstemän i biträdesgrad, nämligen

Lönegrad

Befattning

Antal

Huvudkont. Avdelningskont.

Ce

18

e. o. förste kontorsskrivare .........

........... 1

(tji.)

—

»

15

» kontorsskrivare .................

........... 1

_

»

13

» kontorist .................................

........... 1

_

»

11

» kameralbiträden .................

........... 2

_

»

9

» telefonist .................................

........... 1

_

»

8

» kontorsbiträden .....................

........... 27

18

»

6

» » .....................

--

3

Cf

4

kontorsbiträdesaspiranter .............

........... 18

3

eg

11

e. kameralbiträde .........................

—

1

»

8

» kontorsbiträden .........................

........... 18

6

6

» » .........................

........... 6

7

»

4

» » .........................

........... 3

1

Summa 78 39

Sammanlagda antalet anställningshavare i biträdestjänst med avlöning
enligt löneplan utgör alltså — om man frånräknar vakanta tjänster —
(60 + 117 =) 177.

Dessutom ha tre bankvaktmästare i lönegraden Ca 11 vid huvudkontoret,
vilka tjänstgöra å bosättningslånedetaljen och där fullgöra kontorsarbete,
erhållit extra ordinarie tjänst, en i lönegraden Ce 15 och två i lönegraden
Ce 13.

Innevarande års riksdag (jfr prop. nr 14; statsutsk. uti. nr 31; riksd.
skr. nr 45) har godkänt vissa allmänna riktlinjer för lönegradsplaceringen
för biträdespersonal i lönegraderna 11, 13 och 15. Inplacering i högre lönegrad
än den 15 :e har ansetts böra prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Ehuru någon placering av biträdestjänsterna —- i enlighet med vad för
närvarande tillämpas i riksbanken och i konsekvens med vad som föreslås
beträffande tjänster för bankpersonal till och med 23 lönegraden — icke
bör ske, torde man dock i möjligaste mån böra söka bedöma löneställningen
och behovet av personal i de högre biträdesgraderna efter de i förenämnda
proposition uppdragna allmänna riktlinjerna. Så mycket torde emellertid
kunna konstateras, att lönegradsplaceringen för riksbankens biträdespersonal
genomsnittligt är minst så hög som en tillämpning av nyssnämnda
principer skulle medföra. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu före 1

EU ordinarie kontorsbiträde har med bibehållande av sin tjänst i lgr Ca 8 befordrats
till e. o. kontorist (Ce 13).

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

51

slå ändring av antalet ordinarie tjänster för biträdespersonal i lönegraden
Ca 13 och högre lönegrader. Däremot kunna skäl tala för en höjning av
antalet ordinarie kameralbiträdestjänster. För närvarande finnas nämligen
i riksbanken, som förut nämnts, elva extra ordinarie kameralbiträden i
lönegraden Ce 11 — inrättade för att utjämna vissa ojämnheter i befordringsgången
— och det synes skäligt att bereda en del av dem möjlighet
att erhålla ordinarie kameralbiträdestjänster. En viss ökning av antalet
tjänster i lönegraden Ca 11 kan också vara motiverad med hänsyn till
strävan att även på längre sikt uppnå en skälig befordringsgång för riksbankens
yngre biträdespersonal. Med hänsyn till det anförda föreslår jag,
att antalet kameralbiträdestjänster ökas med fem till sjutton.

Jag vill emellertid erinra om att 1949 års tjänsteförteckningskommitté
— som enligt vad förut nämnts har att avgiva förslag beträffande eventuella
uppflyttningar av biträdespersonal vid den allmänna statsförvaltningen
till högre lönegrader än Ca 15 — ännu icke slutfört sin utredning i denna
del. När utredningens förslag föreligger, kan det följaktligen bli anledning
återkomma till frågan om biträdespersonalens lönegradsplacering. Det må
även framhållas, att fullmäktige, liksom hittills, kunna förutsättas vara
beredda att medge befordran till extra ordinarie tjänst i Ce 11 — och eventuellt
högre lönegrad — om förhållandena anses motivera en dylik åtgärd.

I detta sammanhang må erinras om att delegerade för riksdagens verk
till fullmäktige för yttrande överlämnat en av särskilt tillkallade sakkunniga
avgiven utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern
för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk. Bifall till
de sakkunnigas förslag kommer emellertid att få mycket begränsad betydelse
under de närmaste åren för här ifrågavarande personalkategori i riksbanken.

För att tillgodose föreliggande behov av ordinarie kontorsbiträdestjänster
i lönegraden Ca 8, med tillämpning av bestämmelserna angående den reglerade
befordringsgången för icke-ordinarie biträdespersonal, bör antalet dylika
tjänster höjas från 32 till 38. Härigenom skulle, såvitt nu kan förutses,
en viss, ehuru relativt obetydlig marginal föreligga. Beräkningen utgår från
den förutsättningen, att förslaget om ökning av antalet kameralbiträdestjänster
bifalles, varigenom befordran av fem ordinarie kontorsbiträden,
vilka erhållit tjänst i lönegraden Ce 11, till Ca 11, skulle kunna ske. Självfallet
kommer det ökade antalet tjänster att utnyttjas endast i den mån
sådant föranledes av nämnda befordringsgång.

Jämlikt bemyndigande av 1949 års riksdag (jfr bankoutskottets utlåtande
nr 49) äga fullmäktige, i den mån detta föranledes av ovan omförmälda
bestämmelser, tillsätta ordinarie kontorsbiträdestjänster utan hinder av
gällande övergångsplan. Motsvarande bemyndigande torde böra kvarstå
även efter tillkomsten av ny personalförteckning för riksbanken.

Under senare år har vid avdelningskontoren biträdespersonal utnyttjats
i växande utsträckning. Vid den utredning beträffande den framtida organisationen
av avdelningskontoren, som jag i enlighet med tidigare uttalande
avser att företaga, böra undersökas möjligheterna att i än större utsträckning
utnyttja biträdespersonal.

C. Vaktpersonal.

Genom beslut vid innevarande års vårriksdag ha delegerade för riksdagens
verk erhållit uppdrag att låta företa en särskild utredning beträffande

52

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

tjänsteförteckningsrevision för riksdagens verk i den man åtgärder icke
eljest vidtagits i dylikt syfte (jfr bankoutskottets uti. nr 13). Delegerade ha
sedermera såsom ovan omnämnts (s. 26) låtit igångsätta en sådan utredning
genom en särskilt tillsatt kommitté, varvid doek bl. a. bestämts, att
utredningsuppdraget för riksbankens vidkommande icke skulle omfatta
annan personal än vaktpersonalen. På grund härav har jag icke medtagit
denna kategori i min utredning och i avvaktan på den förenämnda utredningen
har jag icke heller funnit det möjligt att framlägga förslag om lönegradsplacering
för den vaktpersonal, som nu sysselsättes med andra uppgifter
än som normalt tillkomma denna kategori (jfr ovan s. 45). I bifogade
förslag till tjänste- och personalförteckningar har med hänsyn härtill
vaktpersonalen upptagits med oförändrad löneställning.

Gårdskarlstjänsten i lönegraden Ca 9 (vid kontoret i Göteborg), vilken
varit vakant sedan den 1 april 1950, torde emellertid böra utgå ur tjänsteoch
personalförteckningarna. Sedan oljeeldning införts vid kontoret synes
det nämligen lämpligare att i stället anställa en arbetare mot avlöning
enligt kollektivavtal eller låta någon av kontorets vaktmästare fullgöra
ifrågavarande arbete mot särskilt arvode. Vid övriga kontor, som äro inrymda
i riksbanken tillhöriga fastigheter, har frågan lösts på dylikt sätt.

I gällande övergångsplan finnas uppförda fem tjänster för bankvaktmästare
i lönegraden Ca It vid kontoren i Göteborg och Malmö. Sedan den
1 oktober 1948 har det emellertid funnits endast fyra bankvaktmästare
vid dessa kontor, nämligen två i Göteborg och två i Malmö. Någon anledning
att öka antalet föreligger icke. Med hänsyn härtill kan antalet bankvaktmästartjänster
minskas med en i förhållande till övergångsplanen.

Skulle den tillsatta kommittén hinna slutföra sin utredning i sådan tid,
att dess förslag kan föreläggas årets riksdag, få självfallet tjänste- och
personalförteckningarna jämkas i enlighet med vad som kan beslutas i
anledning av kommitténs förslag.

Specialfrågor.

1) Vid en indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall bör all
rimlig hänsyn tas till nuvarande personal och möjligheter för en tillämpning
av systemet med indragningsstat böra föreligga. Om beslut fattas i
enlighet med de framlagda förslagen, torde fullmäktige böra företa särskild
utredning rörande de övergångsanordningar, som äro lämpliga och
som kunna anses motiverade ur personalsynpunkt. I den män indragningsstat
anses böra ifrågakomma — eller andra anordningar, som falla utom
fullmäktiges egen befogenhet — torde frågan härom få i sinom tid underställas
riksdagen.

2) För närvarande finnas några ordinarie tjänstemän i lönegraden Ca 25
vid huvudkontoret samt en vid kontoret i Göteborg, vilka stadigvarande
tjänstgöra å befattningar i lägre lönegrad. Dessa tjänstemän hade konstituerats
å sina tjänster före den 1 januari 1944, då en avsevärd minskning genomfördes
i antalet 25-gradstjänster vid huvudkontoret och kontoret i Göteborg.
Vissa av här avsedda tjänstemän kunna vid bifall till vad jag ovan
föreslagit förutsättas komma att placeras å tjänster i lönegraden Ca 25.
Det torde emellertid komma att återstå ett fåtal tjänstemän, vilka av särskilda
skäl även i fortsättningen icke kunna beredas dylik placering. För -

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

53

ordnanden för andra tjänstemän å högst samma antal tjänster i 25 lönegraden
torde, liksom hittills, i mån av behov böra få meddelas.

3) Ovan (s. 37) har föreslagits slopande av vikariatsförordnanden i
lägre lönegrad än den 25 (bortsett från tjänster för vaktpersonalen). Under
en övergångstid av förslagsvis tre år böra fullmäktige emellertid ha
möjlighet att i särskilda fall medge kompensation för uteblivna förordnanden
i lönegraderna 22 och 23.

Beräkningen av denna kompensation måste ta hänsyn till ett flertal faktorer.
I den mån uppkommande löneökning vid befordran till högre lönegrad,
sammanhängande med tillkomsten av don nya personalplanen, icke
täcker förluster för mistade vikariatsersättningar i lönegraderna 22 och 23,
beräknade med utgångspunkt från förhållandena 1951 och 1952, bör sålunda
möjlighet föreligga till fyllnadsersättning åt tjänstemän, som om
nuvarande förhållanden bibehållits kunnat påräkna vikariatsförordnanden.
Härvid måste hänsyn dock även tagas till om vederbörande tjänsteman erhållit
förordnanden i ökad utsträckning i lönegraden Ca 25 eller högre lönegrad.
Avseende måste också fästas vid en del speciella omständigheter, såsom
t. ex. tjänstgöring i valutakontoret, sjukledigheter och andra tjänstledigheter,
omplaceringar och dylikt. Man måste också i möjligaste mån söka
beakta, att kompensationen icke får en sådan utformning, att resultatet
blir att tidigare ojämnheter i förordnanden konserveras och att de, som
förut varit relativt mest gynnade, även under denna övergångstid komma i
en förmånlig ställning i förhållande till annan jämförlig personal. Det bör
därför föreligga möjligheter till jämkningar i båda riktningarna. Ersättningen
torde icke kunna beräknas annat än kalenderårsvis i efterskott och
den torde böra ifrågakomma endast om förlusten överstiger visst minimibelopp,
förslagsvis 100 kronor. Det torde få förutsättas, att uppgjort förslag
beträffande här avsedda kompensation kommer att delgivas vederbörande
personalförening, innan fullmäktige meddela beslut i frågan.

4) För arbete av biträdeskaraktär, framför allt sedelräkning, användes i
riksbanken i stor utsträckning så kallad reservpersonal. Det stora flertalet
av denna personal åtnjuler dagavlöning enligt en löneplan, som fastställts
av fullmäktige; några ha tillerkänts månadsavlöning. Antalet anställda utgör
ca 250, varav i medeltal omkring 110 äro inkallade till tjänstgöring.
Några sociala förmåner, med undantag för lagstadgad semester, kommer
ifrågavarande personal icke i åtnjutande av. En del av här avsedda anställningshavare
ha varit anställda i riksbanken sedan år 1940, ehuru de
inkallats till tjänstgöring endast i den mån riksbanken haft behov av deras
arbete. Några av dem ha emellertid praktiskt taget varit kontinuerligt i
tjänst.

I kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst meddelas bestämmelser,
som under vissa förutsättningar öppna möjlighet att tillerkänna
arbetare, vilka icke åtnjuta rätt till tjänstepension, viss pension enligt summariskt
bestämda grunder. Bestämmelserna tillämpas i huvudsak å deltidsanställd
personal. Jämlikt beslut av 1947 års riksdag (jfr bankoutskottets
utlåtande nr 60) ha fullmäktige bemyndigats att i förekommande fall
medgiva pension enligt sagda grunder.

Det vill synas som om här avsedda bestämmelser böra kunna tillämpas
å riksbankens reservpersonal. Frågan har ännu ej konkret aktualiserats
med hänsyn till att ingen av ifrågavarande anställningshavare ännu upp -

54

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

nått tillräcklig anställningstid. Jag anser emellertid att — därest från riksdagens
sida invändning häremot icke reses —- fullmäktige böra känna sig
oförhindrade att tillämpa kungörelsens bestämmelser å anställningshavare,
tillhörande reservpersonalen. Härigenom skulle en fråga vinna sin lösning,
som eljest torde få göras till föremål för särskild riksdagsbehandling i varje
individuellt fall. Beträffande de anställningshavare, som åtnjuta månadsavlöning
eller eljest tjänstgöra dagligen och med full arbetstid, kan det möjligen
tänkas att pension efter något gynnsammare grunder kan visa sig
skälig. Skulle så anses vara förhållandet, torde fullmäktige i dylika fall få
luinskjuta frågan till riksdagen.

Kostnadsberäkningar

De förslag, som ovan framlagts om ändringar beträffande lönegradsplaceringar
m. in., komma att medföra kostnadsökningar av två slag. Det ena
hänför sig till den ändrade befordringsgången för icke-ordinarie bankpersonal,
som kan beräknas medföra en utgiftsökning av ca 50 000 kronor
om året med nuvarande personal. Det andra slaget sammanhänger med
föreslagna höjningar av vissa av de nuvarande ordinarie tjänsterna. Den
omedelbara kostnadsökningen för dessa uppflyttningar torde för nästa år
kunna beräknas till ca 85 000 kronor, därav omkring 55 000 kronor hänföra
sig till de befordringar, som bliva resultatet av att lönegraden Ca 20
ersättes av Ca 21 samt att cirka halva antalet tjänster i Ca 22 förutsättas
uppflyttade till lönegraden Ca 23. Därest en höjning av direktörstjänsterna
vid de mindre avdelningskontoren från lönegraden Cp 9 till Cp 10 kommer
att genomföras, kan detta beräknas medföra en merkostnad av ca 20 000
kronor per år.

Å andra sidan beräknas kostnadsbesparing uppkomma genom minskade
vikariatsförordnanden. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan
denna besparing efter övergångsperiodens utgång beräknas till ca 60 000
kronor per år. Under övergångsperioden kommer besparingen att bli åtskilligt
mindre.

Genom att i samband med remboursexpeditionens upphörande som självständig
arbetsgrupp den övervägande delen av hithörande göromål överflyttas
till kreditbanken och återstoden överföres till utrikesexpeditionen,
kan man räkna med eu kostnadsbesparing å ca 110 000 kronor per är.

Om avbetalningslånerörelsen avvecklas vid huvudkontoret kan, såsom
i annat sammanhang nämnts, personalen på utlåningsexpeditionen småningom
reduceras med ca 12 personer, vartill kommer viss personalbesparing
å andra arbetsgrupper. Sedan avvecklingen genomförts, torde man
kunna räkna med en minskad årlig löneutgift på ca 170 000 kronor, vartill
kan läggas minskning av förvaltningskostnader av olika slag till relativt
betydande belopp.

Förvaltningsutgifterna komma givetvis att reduceras vid en indragning
av kontoren i Norrköping och Sundsvall. Besparingen i fråga om löneutgifter
kan sammanlagt för de båda kontoren beräknas till ca 135 000 kronor per
år; det exakta beloppets storlek blir i viss mån beroende på hur överförandet
av personal från dessa kontor kan ordnas. De kostnadsminskningar, som
uppkomma genom att lokaler frigöras m. in., kunna för de båda kontoren
uppskattas till ca 50 000 kronor.

Bankoutskollets utlåtande nr 35.

55

Sammanfattningsvis kunna alltså kostnadsökningarna uppskattas till ca
155 000 kronor, om höjda direktörslöner medräknas, och kostnadsbesparingarna
till ca 525 000 kronor, därvid dock en del av kostnadsbesparingen
kan uppnås först efter en övergångstid.

Hemställan.

Under hänvisning till det anförda får jag hemställa, att
fullmäktige ville föreslå riksdagen att

dels i princip godkänna vad ovan föreslagits beträffande
avveckling av avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor,

dels besluta, att riksbankens avdelningskontor i Norrköping
och Sundsvall skola indragas från och med dag,
som fullmäktige äga bestämma, dock senast vid utgången
av år 1954,

dels. med tillämpning från och med den 1 januari 1953,
godkänna -— eller bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att utfärda — härvid fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga A),1

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga B),1
dels bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra
nuvarande kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till
lönegraden Ca 21,

dels bemyndiga bankoutskottet att årligen, räknat från
och med den 1 januari 1954, bestämma antalet tjänster i
riksbanken i lönegraden Ca 21,

dels ock bemyndiga fullmäktige att besluta angående
gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden enligt grunder,
som ovan angivits.

Stockholm den 25 september 1952.

MATS LEMNE.

1 Förslag beträffande löncställningen för direktörerna vid riksbankens pappersbruk
oeh sedeltryckeri torde komma att framläggas av industristyrclscn.

Beträffande vaktpersonalen, se ovan s. 46.

56

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga A.

Tjänsteförteckning för riksbanken.

Kontorsbiträde...................Ca 8

Bankvaktmästare..................»11

Eldare......................»11

Kameralbilräde...................»11

Chaufför . »12

Förste bankvaktmästare................»13

Kontorist.....................»13

Förste bankvaktmästare................»14

Maskinist........ . ,...........»14

Kontorsskrivare ........ . ..........»15

Biträdande övervaktmästare ..............»16

Maskinmästare .............. »17

Förste kontorsskrivare................»18

Övervaktmästare.............. »20

Kammarskrivare........ »21

Förste kammarskrivare...... »23

Bankkamrerare ...................»25

Sekreterare .......... »25

Bankkamrerare........ »27

Bankkamrerare...................Cr 5

Sekreterare............ » 5

Bankkamrerare..... Ca 29

Intendent.............. »29

Bankkamrerare...................Cr 7

Direktör vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och Malmö)
......................Cp

Bankokommissarie.......... >13

Direktör vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö).....»14

Direktör vid pappersbruket...............»

Direktör vid sedeltryckeriet...............»

Bankdirektör...................»19

Vice riksbankschef..................»23

Riksbankschef...................»25

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

57

Bilaga B.

Personalförteckning för riksbanken.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattningar Lönegrad

1 Riksbankschef..................Cp 25

1 Vice riksbankschef................»23

3 Bankdirektörer..................»19

1 Direktör vid pappersbruket..............»

1 Direktör vid sedeltryckeriet.............»

2 Direktörer vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) ... »14

6 Bankokommissarier................»13

23 Direktörer vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö) ...................»

3 Bankkamrerare .................Cr 7

9 Bankkamrerare..................Ca 29

1 Intendent....................»29

2 Bankkamrerare..................Cr 5

1 Sekreterare...................»5

17 Bankkamrerare.................Ca 27

38 Bankkamrerare..................»25

1 Sekreterare...................»25

62 Förste kammarskrivare . »23

70 Kammarskrivare.................»21

1 Övervaktmästare.................»20

4 Förste kontorsskrivare.............. . »18

1 Maskinmästare..................»17

l Biträdande övervaktmästare.............»16

6 Kontorsskrivare .................»15

1 Förste bankvaktmästare...............»14

1 Maskinist....................»14

7 Förste bankvaktmästare...............»13

8 Kontorister...................»13

1 Chaufför....................»12

53 Bankvaktmästare.................»11

2 Eldare.....................»11

17 Kameralbiträden.................»11

38 Kontorsbiträden..................»8

Tjänstemän å övergångsstat.

Befattningar Lönegrad

10 Bankkassörer och förste kammarskrivare........Ca 22

Anm. 1. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits,
minskas direktörstjänsterna i lönegraden Cp med två och kamrerstjänsterna
i lönegraden Ca 25 med två.

B Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 35.

58

Bankoutskotteis utlåtande nr 35.

2. Så länge tjänstemän kvarstå å övergångsstat i lönegraden Ca 22, må
motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21 icke tillsättas.

3. Tjänsten som maskinmästare i lönegraden Ca 17 må ej tillsättas, så
länge nuvarande maskinisten i lönegraden Ca 19 kvarstår i tjänst. Tjänsten
som maskinist i lönegraden Ca 14 må ej tillsättas, så länge nuvarande biträdande
maskinisten i lönegraden Ca 15 kvarstår i tjänst.

4. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits samt de
nuvarande bankvaktmästarna därstädes kunnat placeras å annan ordinarie
tjänst, minskas antalet bankvaktmästartjänster i lönegraden Ca 11 med två.

5. Antalet tjänster i lönegraden Ca 8 må ökas i den mån detta föranledes
av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för icke ordinarie
biträdespersonal.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
521520