Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
1
Nr 225.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
investeringskonto för skog, m. m.; given Stockholms
slott den 26 oktober 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om investeringskonto för skog; samt
2) förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att undandraga en del av de ökade skogsvinsterna från omedelbar
disposition föreslås i propositionen, att idkare av skogsbruk skall insätta viss
procent av intäktsökningen från skogen å särskilt för honom upplagt spärrat
konto i riksbanken (investeringskonto för skog). Genom att insättaren föreslås
skola erhålla uppskov med inkomsttaxeringen till det år då uttag
från kontot sker, kommer anordningen att i beskattningsavseende medföra
en utjämning av skogsinkomsterna.
Enligt de föreslagna bestämmelserna skall insättning göras med 25 procent
av köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol samt 12 procent
av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse,
med undantag av kolved. Idkare av skogsbruk, som så önskar, skall
äga göra frivillig insättning med ytterligare 15 respektive 8 procent.
Inbetalade medel skola i princip innestå spärrade fem år. Redan efter två
år skall dock insättare vara berättigad göra uttag i den mån han med intyg
från skogsvårdsstyrelse visar att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten.
Uttagen per år föreslås i detta fall icke få överstiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Efter utgången av femårsperioden skall insättaren
äga fritt disponera över insatta medel.
Enligt förslaget skall ränta icke beräknas under de två första åren. Därefter
skall insättaren tillgodoföras ränta efter två och en halv procent.
Lagstiftningen föreslås skola gälla från och med den 1 januari 1952 och
äga giltighet under två år.
1 Rihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 225.
2
Iiungl. Maj.ts proposition nr 225.
Förslag
till
Lag
om investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk) skall för beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år
1953 eller 1954, på särskilt för honom upplagt spärrat konto i riksbanken
(investeringskonto) insätta ett belopp, motsvarande summan av
a) tjugufem procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tolv procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol, samt
c) tolv procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved.
Insättning skall dock icke i något fall ske med högre belopp än nettointäkten
av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk härrör.
Belopp, som skall insättas å investeringskonto, avrundas nedåt till jämna
hundratal kronor.
Idkare av skogsbruk som år 1953 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår
omfattande tid före den 1 januari 1952 är, såvitt avser intäkt
av skogsbruk hänförlig till nämnda tid, fritagen från skyldighet att verkställa
insättning å investeringskonto. Idkare av skogsbruk som år 1955 eller
år 1956 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår omfattande tid
före den 1 januari 1954 är underkastad skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto, såvitt avser intäkt av skogsbruk hänförlig till sist sagda
tid.
2 §.
1 mom. Uppgår beträffande viss förvärvskälla summan av köpeskilling,
som avses i 1 § första stycket a), och hälften av köpeskilling, som avses i 1 §
första stycket b), samt hälften av saluvärde, som avses i 1 § första stycket c),
icke till högre belopp än 3 000 kronor, är idkare av skogsbruk såvitt avser
intäkt från denna förvärvskälla fritagen från skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto.
Överstiger nyssnämnda summa 3 000 kronor men icke 3 900 kronor, skall
insättas allenast det belopp, avrundat nedåt till jämna hundratal kronor,
varmed summan överstiger 3 000 kronor.
2 mom. Den som jämlikt 7 § förordningen om statlig inkomstskatt är
frikallad från skattskyldighet enligt nämnda förordning för inkomst av
jordbruksfastighet är fritagen från skyldighet, varom i denna lag stadgas.
3 §’
Idkare av skogsbruk äger för tid som i 1 § sägs verkställa frivillig insättning
å investeringskonto. För ett och samma beskattningsår må dock det
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
3
sammanlagda beloppet av obligatoriska och frivilliga insättningar beträffande
viss förvärvskälla icke överstiga summan av
a) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tjugu procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter samt
c) tjugu procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.
Vad i 1 § andra och tredje styckena, 4—11 samt 14—16 §§ finnes stadgat
skall äga motsvarande tillämpning med avseende å frivillig insättning.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, som skall insättas å investeringskonto,
skall idkare av skogsbruk vid självdeklaration foga utredning enligt
av Konungen fastställt formulär, därest hans från viss förvärvskälla härrörande
intäkt, avseende köpeskilling för skog vid upplåtelse av avverkningsrätt
och köpeskilling för avyttrade skogsprodukter samt saluvärde av
skogsprodukter uttagna för förädling i egen rörelse, överstigit 3 000 kronor.
Har idkare av skogsbruk haft skogsintäkt från viss förvärvskälla allenast genom
avyttring av skogsprodukter eller uttag av sådana för förädling i egen
rörelse, föreligger dock skyldighet att avgiva utredning som nyss sagts endast
där intäkten överstigit 6 000 kronor.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, förebringas
särskilt för varje förvärvskälla.
5 §.
Medel, vilka idkare av skogsbruk på grundval av utredning som i 4 § sägs
är skyldig insätta å investeringskonto, skola vara inbetalade till riksbanken
senast den dag han jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
har att avlämna självdeklaration, upptagande sådan intäkt av skogsbruk
som i denna lag avses.
6 §•
Om rätt att erhålla uppskov med inkomsttaxering för belopp, som insatts
eller skall insättas å investeringskonto, ävensom angående skyldighet att till
länsstyrelsen lämna underrättelse om meddelat uppskov är stadgat i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
7 §•
Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av riksbanken
utbetalas förrän fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas.
Efter utgången av nämnda tidsperiod äger insättaren att efter uppsägning
hos riksbanken återfå innestående belopp i dess helhet eller de! av detsamma,
dock att deluttag ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas, skall riksbanken återbetala kvarstående medel.
8 §•
Efter ingången av andra året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat
ske äger insättare utbekomma medel från investeringskonto, i den mån
han med intyg av skogsvårdsstyrclse visar, att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten,
som utförts efter förstnämnda tidpunkt. Uttag som nu sagts
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
må dock icke avse högre belopp för år än en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Det ankommer på länsstyrelsen att förordna om utbetalning
av beloppet.
9 §•
Konungen äger, om ändrade konjunkturförhållanden föranleda därtill,
förordna att å investeringskonto innestående medel helt eller delvis skola
återbetalas före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden.
Under den i första stycket angivna förutsättningen må Konungen jämväl
förordna att för viss tid skyldighet att göra insättning å investeringskonto
icke skall föreligga.
Såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga för den, som är skyldig
insätta medel å investeringskonto eller verkställt sådan insättning, eller om
eljest särskilda förhållanden därtill föranleda, äger länsstyrelsen efter framställning
medgiva befrielse från insättningsskyldighet ävensom förordna att
insatta medel helt eller delvis skola återbetalas.
10 §.
Å inbetalade medel gottgöres icke ränta för tiden före ingången av andra
året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat ske. För tiden därefter
skall insättaren tillgodoföras ränta efter två och en halv procent för år å det
belopp, som innestår å kontot vid utgången av varje kalenderår.
Ränta må icke lyftas före utgången av den i 7 § första stycket angivna
femårsperioden, dock att förordnande enligt 9 § om återbetalning av innestående
medel må avse jämväl upplupen ränta.
11 §•
Har någon å investeringskonto inbetalat lägre eller högre belopp än det
för vilket uppskov med inkomsttaxering erhållits, skall länsstyrelsen förordna
om inbetalning av resterande belopp eller återbetalning av överskjutande
belopp. Har länsstyrelsen förordnat om inbetalning av resterande belopp,
skall länsstyrelsen tillika meddela erforderliga föreskrifter rörande
tiden för insättningen.
Förordnande, som i första stycket sägs, skall meddelas snarast möjligt
och utan avvaktan på att inkomsttaxeringen vinner laga kraft. Har insättare
anfört besvär över inkomsttaxeringen med yrkande att erhålla uppskov
med taxering för högre belopp än som medgivits, skall dock förordnande
om återbetalning icke meddelas förrän ärendet slutligen prövats.
12 §.
Har någon försummat att insätta medel å investeringskonto inom tid, som
angives i 5 § eller som föreskrivits enligt 11 §, skall den försumlige till statsverket
gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent för år å det felande
beloppet från den dag det senast bort insättas tills insättningen sker, där
länsstyrelsen icke prövar skäligt att helt eller delvis befria honom från
nämnda avgift.
Sedan avgift påförts, skall indrivning av avgiften ske i den ordning som
om indrivning av resterande skatt är stadgad, dock skall restavgift icke erläggas.
13 §.
Vid försummelse att avlämna utredning enligt 4 § eller att verkställa inbetalning
av medel å investeringskonto äger länsstyrelsen förelägga den försumlige
vite.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
5
14 §.
Har före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden avtal
träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning eller
annan rätt till insatta medel, vare avtalet eller den eljest gjorda utfästelsen
ej gällande.
15 §.
Åtgärd av riksbanken enligt denna lag ankommer på bankens huvudkontor
i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.
16 §.
Åtgärd, som länsstyrelse jämlikt 8, 9, 11, 12 eller 13 § har att företaga, ankommer
på länsstyrelsen i det län, där den insättningsskyldige skall taxeras
till statlig inkomstskatt.
17 §.
Den som underlåter att avlämna utredning enligt 4 § eller i sådan utredning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att
leda till frihet från insättning på investeringskonto eller till för låg sådan
insättning, straffes med dagsböter.
18 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.
Skyldighet att verkställa insättning enligt denna lag föreligger icke beträffande
köpeskilling för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
eller för avyttrade skogsprodukter, där skriftligt avtal om avyttringen
träffats före den 1 januari 1951.
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som är pliktig verkställa insättning å särskilt konto i riksbanken
jämlikt lagen om investeringskonto för skog, skall erhålla uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för belopp, som enligt
nämnda lag skall insättas å investeringskonto.
Uppskov som nyss sagts skall även erhållas för belopp, som jämlikt 3 §
ovannämnda lag frivilligt insatts å investeringskonto.
2 §•
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta
å kontot.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelats å
dessa, dock att skattskyldig som nedlagt kostnader för skogsvård å fastighet
i viss förvärvskälla äger att som intäkt från denna förvärvskälla upptaga
uttaget belopp motsvarande de nedlagda kostnaderna. Som intäkt i viss
förvärvskälla må dock sammanlagt icke upptagas större belopp än det som
ursprungligen insatts för förvärvskällan.
3 §.
Rörande skyldighet att vid självdeklaration foga utredning till ledning för
bestämmandet av det belopp, som skall insättas å investeringskonto, är stadgat
i 4 § ovannämnda lag.
Beskattningsnämnd har att fastställa det belopp för vilket skattskyldig
skall erhålla uppskov med taxering. Har skattskyldig underlåtit avgiva utredning,
som i första stycket avses, skall beskattningsnämnd med ledning
av den skattskyldiges självdeklaration eller eljest tillgängliga uppgifter fastställa
det belopp för vilket skattskyldig skall erhålla uppskov med taxering.
4 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka äro skyldiga att
insätta medel å investeringskonto eller utan att sådan skyldighet förelegat
gjort frivillig insättning å dylikt konto. I förteckningen skola för envar
skattskyldig anmärkas dels belopp för vilka uppskov med taxering medgivits
dels ock storleken av å investeringskonto inbetalade belopp.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
inom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
5 §.
Ändras efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
6 §.
Har länsstyrelsen jämlikt 9 § ovannämnda lag medgivit skattskyldig befrielse
från skyldighet att insätta medel å investeringskonto, åligger det
vederbörande taxeringsintendent, där den skattskyldige erhållit uppskov
med taxering för det belopp, som skolat insättas å investeringskonto, att
anföra besvär över taxeringen med yrkande om därav föranledd ändring
i denna. Besvären skola anföras i den ordning, som i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
sägs med iakttagande av att besvärstiden skall räknas
från den dag, då länsstyrelsens beslut om befrielse meddelades.
7 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras fÖT
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller beträffande eftertaxering
för samma år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 oktober
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjalmar Nilson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om införande av bestämmelser
om skyldighet att insätta medel å inve stering skonto för skog
och rätt att njuta uppskov med taxering för dylika insättningar samt anför
därvid följande.
Inledning.
I syfte att motverka en inflationistisk utveckling i vårt land och för att
i görligaste mån söka undgå de ofördelaktiga verkningarna på hemmamarknaden
av de starkt stegrade exportpriserna på skogsindustriens produkter
träffades på hösten förra året avtal med de stora branschorganisationerna
inom skogsnäringen om en frivillig inleverans till riksgäldskontoret av viss
del av deras exportinkomster under år 1951. Parallellt härmed förordnade
Kungl. Maj :t, med stöd av riksdagens bemyndigande, om uttagande av särskilda
prisutjämningsavgifter från företag som ej anslutit sig till avtalen.
De vidtagna steriliseringsåtgärderna begränsades till skogsindustrierna och
ha icke berört skogsägarna i annan mån än då fråga varit om export av
pappersved.
I samband med att förhandlingar ånyo upptagits med branschorganisationerna
i avsikt att för år 1952 få till stånd en fortsatt överenskommelse
om sterilisering, har det ansetts angeläget att undersöka möjligheterna att
utsträcka steriliseringen till att avse jämväl viss del av den intäktsökning,
som tillföres skogsägarna genom de stegrade skogspriserna. Genom att vid
inkomsttaxeringen medgiva avdrag för den del av skogsinkomsten, som avsatts
för sterilisering, skulle det öppnas möjlighet att tillmötesgå de önskemål
om skattefria fondavsättningar, som i skilda sammanhang framförts
från skogsägarnas sida.
Utredning angående dessa frågor har på mitt uppdrag verkställts inom
finansdepartementet av taxeringsintendenten E. Johansson. Till fullföljande
av uppdraget har utredningsmannen överlämnat en promemoria angående
införande av bestämmelser om skyldighet att insätta medel å investerings
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
konto för skog samt rätt att njuta uppskov med taxering för dylika insättningar.
Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, kammarrätten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen
(med överlämnande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna), riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
skogsägaretörbund, Sveriges industriförbund, Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska inlandssågverkens förening, Södra Sveriges
trävaruexportförening, Sveriges sågverksägares riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från Smålands
och Blekinge handelskammare samt Sveriges häradsallmänningsförbund
ävensom från ett antal enskilda personer.
Tidigare förslag och diskussion om fondavsättningar
för skogsbruket.
I betänkande avgivet av sakkunniga för översyn av lagstiftningen om investeringsfonder
(SOU 1945:49) berördes även frågan om inrättande av
investeringsfonder för skogsbruket. De sakkunniga stannade emellertid för
att icke föreslå särskilda investeringsfonder för skogsvårdande åtgärder.
Som skäl härför framhöllo de sakkunniga, att statsmakterna ur såväl skogsvårdssynpunkt
som i viss utsträckning även ur konjunktursynpunkt ansett
det lämpligast att stödja skogsbruket genom statsbidrag, varför man, om
statsbidragen icke avvecklades, måste tillse att de olika bidragsformerna,
rena statsbidrag och bidrag genom skattefri avsättning så utformades, att
lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhölles av båda stödlinjerna sammantagna.
En dylik avvägning ansågo de sakkunniga emellertid ligga utanför
deras uppdrag.
Flera av remissinstanserna uttalade sig kritiskt i anledning av de sakkunnigas
negativa inställning till frågan om inrättande av investeringsfonder
för skogsbruket. Bl. a. framhöll flertalet skogsvårdsstyrelser betydelsen
av att möjlighet bereddes skogsägarna att få avdrag för kostnaderna för
skogsvårdande åtgärder, vilka kostnader i allmänhet måste bestridas under
andra år än de, då inkomsterna av avverkningarna influtit. Genom inrättande
av investeringsfonder för skogsbruket kunde skogsägarna begagna sig
av en högkonjunktur för virkets försäljning och göra skogsvårdsåtgärder
vid annat tillfälle.
I proposition nr 86/1947 med förslag till förordning om investeringsfonder
framhöll departementschefen, att frågan om inrättande av investeringsfonder
för skogsbruket i viss mån vore beroende av frågan om införande
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
av bokföringsskyldighet för jordbrukare. Då eventuella bestämmelser om
avsättning till investeringsfond för skogsbruket för att få någon betydelse
även måste avse fysiska personer d. v. s. skattskyldiga, som vore underkastade
progressiv beskattning, ansågs även nödvändigt att utforma bestämmelserna
på ett sätt som avveke från de bestämmelser som gällde för övriga
investeringsfonder avseende enbart juridiska personer. Med hänsyn härtill
och då en lagstiftning angående investeringsfonder för skogsbruket icke borde
genomföras utan att en utredning först verkställdes angående en samordning
av en dylik lagstiftning med bestämmelserna om statsbidrag till
skogsvårdandc arbeten ansåg sig departementschefen icke böra framlägga
förslag till lagstiftning för skogsbruket.
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26 i anledning av förenämnda
proposition gav 1947 års bevillningsutskott uttryck åt den uppfattningen,
att en lösning av frågan om skattefria fondavsättningar för skogsbruket
möjligen kunde tänkas oberoende av om lagstiftning angående bokföring
komme till stånd eller ej, under förutsättning att skogsägare deponerade
viss del av skogsbrukets inkomster hos vederbörande skogsvårdsstyrelse för
framtida användning till skogsvårdande åtgärder.
Frågan om skattefria fondavsättningar för skogsbruket har därefter behandlats
i ett flertal framställningar till Kungl. Maj :t. Sålunda har föreningen
Sveriges skogsvårds styrelser i skrivelse den 17 oktober 1947 hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte upptaga denna fråga till förnyad prövning.
Föreningen anser, att som villkor för fondavsättning bör uppställas upprättande
av skogsvårdsplan samt att fondavsättning bestämmes med utgångspunkt
från däri redovisat belopp å beräknade kostnader för skogsvårdande
åtgärder.
Vidare har skogsstyrelsen den 9 januari 1948 till Kungl. Maj:t överlämnat
en inom styrelsen utarbetad promemoria angående investeringsfonder
för skogsvårdsarbeten. I promemorian anknyter skogsstyrelsen till bevillningsutskottets
ovannämnda uttalande och understryker ärendets betydelse
både som en konjunkturpolitisk fråga och som en angelägenhet av största
vikt för skogsnäringen. Under eu högkonjunktur funnes i allmänhet penningmedel
för skogsvårdsarbeten men arbetskraften vore otillräcklig. Under
lågkonjunktur däremot, då inkomsterna från skogen sinade, saknades ofta
penningmedel. Sådana arbeten, som på kort sikt uteslutande ådroge företagarna
utgifter, bleve då ställda i efterhand för förvärvsarbeten av annan
art. Med hänsyn härtill vore det ur skogsvårdens synpunkt önskvärt, att en
del av de goda årens inkomster reserverades för ianspråktagande under
mindre gynnsamma konjunkturer. Detta gällde särskilt de 224 000 brukningsdelar,
vilkas skogsmarksinnehav uppginge till mindre än 50 har per
enhet. Ur det allmännas synpunkt skulle en dylik fondering dels utjämna arbetstillfällena,
dels skapa förutsättningar för sysselsättande av speciellt de
yrkeskunniga mindre skogsägarna och deras gårdsfolk inom det område, där
denna arbetarekategori hade alldeles särskild förankring. För större skogsägare,
vilka vore beroende av lejd arbetskraft, skulle fonderingsrätten stabilisera
driftsekonomien, vilket indirekt komme även arbetarna till godo i
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
form av jämnare sysselsättning och tryggare arbetsförhållanden. För bönderna,
som representerade huvudparten av landets samtliga skogsägare,
skulle förefintligheten av sparade kapitaltillgångar innebära, att de, med
avstående från en del annat förvärvsarbete finge »råd» att utföra eljest
underlåtna skogsvårdsåtgärder på den egna fastigheten under en lågkonjunktur.
Under åberopande av nu anförda skäl har skogsstyrelsen i promemorian
föreslagit att skogsägare skulle få verkställa skattefria fondavsättningar
avseende inkomst av skogsbruk beräknade i förhållande till skogsinnehavens
storlek på sätt närmare framgår av till promemorian fogad tablå. För att
erhålla rätt till skattefri fondavsättning förutsattes skogsvårdsstyrelse skola
pröva behovet av skogsvårdsåtgärder.
Ett system med insättning av skogsinkomster på riksbankskonto samt uppskov
med taxeringen till den framtida tidpunkt, då pengarna uttogos från
kontot, har tidigare tillämpats i två speciella fall. Här åsyftas förordningen
den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering
för under år 1943 stormfälld skog samt förordningen den 29 juni 1945 (nr
483) med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1945 avyttrad brännved eller massaved m. m. Genom denna lagstiftning
erhöllo de skattskyldiga möjlighet att på flera år fördela skogsinkomster,
som eljest skulle tagits till beskattning under ett år. Anordningen syftade
sålunda till att mildra verkningarna av skatteskalans progressivitet.
Slutligen må här omnämnas de överenskommelser, som träffades under
hösten 1950 mellan statens handels- och industrikommission för Kungl.
Maj :t och kronan, å ena, samt Svenska trävaruexportföreningen, Svenska
pappersbruksföreningen, Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen,
å andra sidan, om att vid export av vissa skogsindustriprodukter
avgifter skulle inbetalas till av skogsindustrierna bildade stiftelser
(fonder). Åtgärderna syftade bland annat till att bidraga till en prisstabilisering
på hemmamarknaden och sterilisera en del av exportvinsterna. Fondmedlen
skola framdeles (huvudparten med början år 1958) utbetalas till
industrierna och till vissa för sociala, skogsvårdande och tekniskt-vetenskapliga
ändamal bildade stiftelser. En närmare redogörelse för ifrågavarande
överenskommelser har lämnats i proposition nr 167 till innevarande
års riksdag.
I avtalen förutsattes att ifrågavarande avgifter skulle få av företagen avdragas
vid taxering för det år de erlades, att avgifterna icke skulle beskattas
hos vare sig vederbörande fondstiftelse eller övriga stiftelser samt att
beskattning hos företagen av återbetalade fondmedel såsom inkomst av rörelse
finge ske först vid utbetalning enligt avtalen. Den reglering av beskattningsfrågorna,
som förutsattes i avtalen, godkändes av riksdagen och bestämmelser
härom ha meddelats i förordningen den 30 mars 1951 (nr 148)
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
11
Promemorian.
I promemorian konstateras till en början att ett system med investeringsfonder
för skogsbruket icke lämpligen kunde upptagas till bedömande förrän
lagstiftningen om taxering av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder blivit genomförd. Därefter erinras om att man i
diskussionen om dessa problem pekat på möjligheten att införa bestämmelser
av innebörd, att i bank deponerad del av skogsinkomsterna skulle få avdragas
vid taxeringen för det år inbetalning skedde samt att beskattningen
skulle uppskjutas till den tidpunkt, då pengarna utbetalades.
I promemorian framhålles att ett uppskovsförfarande av angivet slag för
skogsägaren medförde betydande fördelar. Härigenom öppnades möjlighet
till fördelning av skogsbruksinkomsten på flera år varigenom, såvitt gällde
fysiska personer, progressiviteten nedsattes. Genom uppskovsförfarandet
bleve det vidare möjligt för den skattskyldige att redovisa skogsinkomsten
ett senare år, då han utfört avdragsgilla skogsvårdsarbeten. I detta fall bleve
det en definitiv skattebefrielse. Den nuvarande högkonjunkturen beträffande
skogspriserna skulle sålunda vid ett uppskovsförfarande fa nyttiggöras framdeles
vid en tidpunkt, då man kanske ur arbetskraftssynpunkt hade bättre
förutsättningar än nu för skogsvårdande arbeten.
Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle ett undandragande från marknaden
genom insättning å riksbankskonto av viss del av skogsinkomsterna
i dagens läge med starkt stegrade inkomster på skogen få betydelse som ett
led i de allmänna stabiliseringssträvandena och utgöra ett komplement till
de åtgärder, som redan vidtagits i syfte att sterilisera viss del av exportvinsterna
inom skogsnäringen. Härom anföres i promemorian följande:
I proposition till riksdagen den 9 mars 1951 (nr 167) med begäran om
fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift vid export framhölls,
att den starka prisstegringen på världsmarknaden i fråga om skogsprodukter
ökade riskerna för en inflationistisk utveckling i vårt land. 1 ill motverkande
härav hade det befunnits önskvärt att söka sterilisera viss del av de
stigande exportinkomsterna. Förhandlingar hade sålunda upptagits under
hösten 1950 mellan statsmakterna och de större branschföreningarna inom
skogsindustrien i syfte att undersöka möjligheterna till en samverkan från
dessas sida till en sterilisering av en viss del av exportvinsterna. Sedan principiell
enighet nåtts mellan parterna, uppdrog Kungl. Maj :t åt statens handels-
och industrikommission att träffa avtal med branschföreningarna om
fondering av konjunkturutjämningsavgifter i samband med exporten av
vissa skogsindustriella produkter under 1951. Kungörelse om prisutjämningsavgift
å vissa trävaror, pappersmassa av trä, vissa slag av papp och
papper ävensom pappersavfall samt pappersved utfärdades även.
Åtgärderna för sterilisering av en viss del av exportintäkterna berörde
skogsägarna endast i den mån det var fråga om export av pappersved. Steriliseringen
av en viss del av skogsindustriernas exportintäkter hade emellertid
icke någon motsvarighet i fråga om de kraftigt ökade intäkter, som tillföllo
skogsägarna i form av stegrade skogspriser. Rotpriserna under 1950/51
ha uppskattats ligga 75—100 procent högre än under det närmast föregå
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
ende avverkningsåret 1949/50. Från skogsägarnas sida har emellertid såsom
tidigare nämnts i skilda sammanhang, senast hösten 1950 i anslutning till
de då pågående förhandlingarna mellan statsmakterna och skogsindustrien,
hos Kungl. Maj :t hemställts, åt t skogsägarna måtte beredas möjlighet att i
skogsvårdande syfte upplägga särskilda investeringsfonder. Fondmedlen borde
vara skattefria eller också skulle beskattningen ske i samband med uttagning
ur fonderna.
Sedan föregående höst ha skogsindustriens exportpriser undergått eu betydande
stegring, vida större än man vid tidpunkten för de då pågående förhandlingarna
mellan statsmakterna och skogsindustrien ansåg ligga inom
möjligheternas gräns. Den effekt, som myndigheterna eftersträvat genom
fjolårets överenskommelse om viss sterilisering av exportvinsten, har under
dessa omständigheter endast delvis kunnat uppnås. Förhandlingar ha därför
ånyo inletts med vederbörande branschorganisationer i syfte att för
1952 få till stånd en efter den senaste prisutvecklingen anpassad fortsatt
överenskommelse. I samband därmed har det ansetts angeläget att undersöka
möjligheten att åstadkomma en viss åtstramning även av det betydande
köpkraftstillskott som genom skogsprisernas fortgående stegring tillföres
marknaden. Avverkningsåret 1950/51 har beräknats ge ett ytterligare rotvärde
av omkring 400 miljoner kronor jämfört med avverkningsåret 1949/
50. Skogspriserna ha under 1951 successivt stigit, och såvitt man nu kan
bedöma, kan man för avverkningsåret 1951/52 räkna med ett ytterligare
stegrat rotvärde.
Ur de synpunkter som nu anförts har det synts angeläget att som ett
komplement till överenskommelserna om sterilisering av viss del av skogsindustriens^
exportintäkter och som ett led i de allmänna stabiliseringssträvandena
på det ekonomiska området genomföra en sterilisering av en viss
del av den ökade köpkraft, som genom skogsprisernas stegring tillföres
skogsägarna.
Rörande den huvudsakliga innebörden av det föreslagna spärrkontoförfarandet
lämnas i promemorian följande sammanfattning. Det föreslagna systemet
byggde på den principen att för å riksbankskonto insatta medel skulle
vederbörande erhålla uppskov med inkomsttaxeringen till den framtida tidpunkt
då medlen utbetalades. Insättningarna skulle beräknas i förhållande
till rotvärdet å försåld skog samt avyttrade eller i egen rörelse använda
skogsprodukter. För att uppnå ur penningpolitisk synpunkt erforderlig effekt
hade föreslagits att insättningarna skulle bestämmas till 40 % av rotvärdet.
Vid valet av procentsats hade hänsyn tagits till den starka stegring
av rotpriserna som ägt rum under de båda senaste åren. De insatta medlen
borde icke utom i undantagsfall få uttagas förrän fem år förflutit efter
insättningen. Vid detta tillfälle borde skogsägare kunna utfå medlen utan
att som villkor härför föreskreves, att de skulle användas för skogsvårdande
åtgärder, enär syftet med de föreslagna föreskrifterna angående obligatorisk
insättning å investeringskonto för skog främst vore av penningpolitisk art.
Om skogsägare så önskade, borde han emellertid kunna låta medlen innestå
längre tid och uttaga dem vid det tillfälle han så funne lämpligt exempelvis
under ett år, då han haft kostnader för skogsvårdsarbeten. Då det emellertid
kunde vålla administrativa svårigheter, om medlen komme att innestå
alltför lång tid, borde bestämmelser införas av innebörd att återbetalning
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
skulle ske senast tio år efter insättningen. I likhet med vad som gällde beträffande
de avgifter, som skogsindustriföretagen enligt särskilda avtal med
staten hade att erlägga till vissa fonder i konjunkturutjämnande syfte, borde
ränta icke utgå å de medel som insatts å spärrat konto.
Den totala insättningen å spärrkonto kunde med nuvarande avverkningskvantiteter,
priser och omkostnader beräknas komma att uppgå till ca 320
miljoner kronor.
I fortsättningen av promemorian utvecklas hur en dylik lagstiftning närmare
skulle utformas. Beträffande metoden för beräkning av
insättningarna framhålies, att eftersom skogsbruk i regel bedreves
i förening med jordbruk och redovisning i den allmänna självdeklarationen
skedde å gemensam bilaga, kunde ur självdeklarationerna icke utläsas de belopp
till vilka nettointäkterna av skogsbruk belöpte sig. Om nettointäkten
av skogsbruk skulle läggas till grund för beräkning av insättningarna, krävdes
därför viss utredning i varje särskilt fall. Vid de taxeringar till krigskonjunkturskatt
för merinkomst av jordbruk och skogsbruk, som verkställdes
åren 1942—1945, förutsattes, att nettointäkten av skogsbruk fastställdes
och utbröts från övriga i jordbruksbilagan redovisade intäkter. I de fall
specificerad utredning ej kunde lämnas av den skattskyldige tillämpades
därvid schablonmässigt vissa procentsatser avseende beräkning av kostnaderna
för skogsbruket. Dessa procentsatser fastställdes av Kungl. Maj :t
på förslag av centrala krigskonjunkturskattenämnden. Ett dylikt förfaringssätt
syntes i och för sig icke uteslutet att tillämpa i förevarande sammanhang.
En schablonmässig beräkning av insättningarna syntes nämligen icke
böra vara ägnad ingiva betänkligheter, enär avsättningarna skulle återbetalas
sedan viss tid förflutit, varför en allför millimeterbetonad beräkningsgrund
vore onödig. En olägenhet med det nu angivna förfaringssättet skulle
emellertid vara nödvändigheten att tillkalla särskilda skogssakkunniga, vilka
måste företaga relativt omfattande utredning. En viss garanti för likformig
tillämpning kunde dock härigenom vinnas.
I promemorian framhålies vidare, att insättningarna icke lämpligen kunde
beräknas efter enhetlig procentsats i förhållande till i självdeklarationerna
upptagna bruttointäkter av skogsbruk med hänsyn till att de med avverkningen
förenade kostnaderna vore olika stora för olika sortiment och
avsättningslägen. Om cn enhetlig procentsats skulle tillämpas för beräkning
av insättningarna, komme vidare en skogsägare som själv avverkat
virke att få insätta lika stor procentuell andel av erhållen köpeskilling som en
skogsägare som upplåtit avverkningsrätt. Detta vore icke tillfredsställande,
enär den förre skogsägaren i motsats till den senare själv måst bestrida alla
kostnader för avverkningen.
I promemorian förordas att insättningarna beräknas med utgångspunkt
från rotvärdet å försåld skog och försålt eller i egen rörelse använt virke
och anföres härom följande:
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Om sålunda av olika skäl såväl netto- som bruttoinkomsterna av skogsbruk
avvisas^ som lämplig grund för insättningarnas bestämmande, synes
endast återstå att beräkna desamma med utgångspunkt från rotvärdet åförsåld
skog och försålt eller i egen rörelse använt virke. Det må i detta sammanhang
erinras om att beskattningsnämnderna tidigare i annat sammanhang
haft att taga ställning till rotvärdet å avverkat virke nämligen vid taxering
till skogsaccis enligt lagen om skogsaccis, vilken lag upphört att gälla
från utgången av år 1948. Trots att lagen i fråga upphävts hava emellertid
även i fortsättningen enligt föreskrifter i Kungl. Maj :ts skrivelse till länsstyrelserna
den 29 december 1949 angående upprättande av statistik rörande
rundvirkespriser in. in. (jordbruksdepartementet) uppgjorts sådan statistik
angående priser å virke av olika slag samt avverkningskostnader som var
erforderlig vid sagda taxering. Detta material kan givetvis utnyttjas i nu
förevarande sammanhang. Föreskrivas bör dock, att statistiken i fråga färdigställes
i så god tid, att den kan föreligga tillgänglig för allmänheten samtidigt
med de anvisningar rörande årets taxering, som omförmälas i 75 §
taxeringsförordningen.
Ehuru avsättningarna sålunda föreslås skola bestämmas i förhållande till
rotvärdet i likhet med vad fallet var beträffande skogsaccisen, måste emellertid
framhållas, att rotvärdet i nu förevarande sammanhang bör avse i köpeskilling
ingående rotvärde å försålt virke, medan taxeringen till skogsaccis
bestämdes med utgångspunkt från rotvärdet å avverkat virke oavsett
om virket försålts eller icke. Skyldighet att erlägga skogsaccis ålåg vidare
awerkaren, medan skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto
för skog bör åligga skogsägaren eller i de fall skog utarrenderats arrendatorn.
— Värde av virke, som använts för skogsägarens egen räkning för reparation,
hushållsbränsle och ny-, till- eller ombyggnad av egen fastighet,
synes icke böra medräknas vid fastställande av insättningens storlek. För
detta virke har ju skogsägaren icke erhållit några penningar, och det synes
icke rimligt, att han skulle behöva tillgripa andra medel för deposition i
riksbanken. Del av köpeskilling för skog, som sålts i samband med marken,
synes heller icke böra behöva insättas å investeringskonto för skog,
eftersom skogsägaren i dessa fall avhänt sig fastigheten och sålunda icke
i framtiden kan utföra skogsvårdande åtgärder. Däremot bör vid bestämmande
av insättningarna medräknas värdet av sådant virke, som skogsägare
förädlat i av honom själv bedriven rörelse.
I promemorian framhålles, att det av praktiska skäl syntes bliva nödvändigt
att fastställa visst minimibelopp till vilket skogsintäkterna
måste hava uppgått å skattskyldigs fastighet i viss kommun för att skyldighet
att göra insättning å spärrat konto skulle inträda. I detta sammanhang
erinras om att minimibelopp funnits angivna i de åren 1943 och 1945
utfärdade förordningarna med bestämmelser angående uppskov i vissa fall
med taxering av skogsinkomster. Sålunda hade enligt förordningen nr 490/
1943 med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1943 stormfälld skog uppskov med taxeringen för inkomst av dylik skog
kunnat erhållas i de fall bruttointäkten uppgått till lägst 4 000 kronor och insättningen
i riksbanken till lägst 2 000 kronor. Enligt förordningen nr 483/
1945 med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1945 avyttrad brännved och massaved m. m. hade uppskov kunnat
erhållas, om bruttoinkomsten av dylik skog uppgått till lägst 3 000 kronor
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
och insättningen till lägst 1 500 kronor. Om obligatorisk fondavsättning nu
skulle ske med 40 % av rotvärdet syntes gränsen, då insättning å spärrat
konto skulle ske, böra sättas till 2 000 kronors rotvärde. Därigenom komme
minimiavsättningen att uppgå till 800 kronor. För övriga fall kunde eventuellt
rätt till frivillig insättning införas.
I promemorian har intagits en av jägmästaren F. Silvén i skogsstyrelsen
utförd preliminär beräkning av det antal konton, som skulle kunna tänkas
bliva upplagda, om den föreslagna begränsningen i skyldigheten att göra
insättning å spärrat konto infördes. Som utgångspunkt för beräkningen har
legat det antal brukningsdelar i de olika länen, som ha minst så stor skogsmarksareal,
som i genomsnitt erfordras för att med nuvarande ungefärliga
avverkningskvantiteter, priser och omkostnader lämna ett årligt rotnetto å
2 000 kronor. Resultatet av beräkningen framgår av nedanstående tablå.
Län |
Antal bruk-ningsdelar |
Län |
Antal bruk-ningsdelar |
j Stockholms stad och län....... |
2 250 |
Göteborgs o. Bohus län........ |
750 |
Uppsala län............ |
1 100 |
Älvsborgs > ........ |
4 250 |
Södermanlands > ............ |
1500 |
Skaraborgs > ........ |
2 000 |
Östergötlands > ............ |
2 850 |
Värmlands > ........ |
7 300 |
Jönköpings > ............ |
5 300 |
Örebro » ........ |
2150 |
Kronobergs > ............ |
3 800 |
Västmanlands > ........ |
1900 |
Kalmar > ............ |
5 250 |
Kopparbergs > ........ |
7 450 |
820 |
5 000 |
||
Blekinge > ............ |
1 500 |
Västernorrlands > ........ |
4 300 |
1 950 |
Jämtlands > ........ |
4 200 |
|
330 |
Västerbottens > ........ |
6 150 |
|
Hallands > ............ |
1 500 |
Norrbottens > ........ Summa |
4 300 77 900 |
Vid bedömande av siffrorna måste — understrykes i promemorian — beaktas
att fördelningen av skogsuttagen o. dyl. högst avsevärt kunde inverka
på antalet av dem, som under något av de närmaste åren finge ett rotnetto
vid skogsavverkning, som överstege 2 000 kronor.
I promemorian föreslås ytterligare den begränsningen i skyldigheten att
insätta medel å spärrat konto att insättningen icke finge överstiga nettointäkten
av den förvärvskälla, vari skogsintäkten inginge som en integrerande
del. Belopp motsvarande insättningen å spärrat konto komme sålunda
alltid att hava utnyttjats som avdrag vid inkomsttaxeringen. Hänsyn till huruvida
det s. k. procentavdraget utnyttjats vid taxeringen enligt kommunalskattelagen
syntes däremot icke kunna tagas.
Rörande den uppgiftsskyldighet som vore erforderlig för att insättning
å spärrat konto skulle kunna beräknas anföres i promemorian, att
såvitt gällde köpeskilling för upplåten avverkningsrätt syntes särskild utredning
angående rolvärdet icke behöva lämnas, eftersom i dessa fall den
erhållna köpeskillingen motsvarade den försålda skogens rotvärde. Insätt
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 225
ningarna i riksbanken kunde sålunda i de fall avverkningsrätt upplåtits beräknas
direkt med utgångspunkt från köpeskillingen. I fråga om försålt
eller i egen rörelse förädlat virke krävdes däremot utredning i varje särskilt
fall. Föreskrivas borde därför att dylik utredning gjordes å särskild bilaga
å fastställt formulär, vilken bilaga borde fogas till självdeklarationen. Å bilagan
borde uppgivas hur mycket av influten köpeskilling, eller av värdet av
i egen rörelse förädlat virke, som belöpte å varje sortiment, den kvantitet
virke som inginge i varje sortiment samt kostnaderna i samnand med avverkningen.
Om skogsägare ej kunde lämna utredning angående kostnaderna,
borde dessa bestämmas med ledning av ovan omförmälda anvisningar.
Kostnader, vilka icke direkt sammanhängde med avverkningens storlek, såsom
kostnader för skogens förvaltning, bevakning in. in. syntes i likhet med
vad som tillämpats vid taxeringen till skogsaccis icke böra avräknas vid bestämmande
av rotvärdet. Skyldighet att avgiva sådan bilaga skulle åligga
varje idkare av skogsbruk, som under beskattningsåret haft bruttointäkt
av skogsbruk avseende upplåtna avverkningsrätter och försålt eller i egen
rörelse förädlat virke å fastighet i viss kommun uppgående till eller överstigande
2 000 kronor. I de fall idkare av skogsbruk haft bruttointäkt av
skogsbruk av omförmält slag i flera kommuner uppgående till eller överstigande
i envar kommun 2 000 kronor borde en bilaga uppgöras för varje
kommun och biläggas den allmänna självdeklarationen. Dessutom borde
bilaga fogas till den särskilda självdeklaration, som avgåves till kommun,
där fastigheten vore belägen.
Beträffande inbetalningen av medel å investeringskonto borde denna
enligt promemorian ske snarast möjligt efter det likvid för skog eller virke
uppburits. Senaste tidpunkt, då insättning skulle vara verkställd, syntes
emellertid böra fixeras i anslutning till tiden för deklarationens avgivande.
De flesta idkare av skogsbruk skulle avgiva deklaration den 15 februari
men kunde i vissa fall vederbörande jämlikt 36 § 1 mom. tredje stycket
taxeringsförordningen äga åtnjuta anstånd med deklarationens avgivande
till den 31 mars. Då det syntes olämpligt att föreskriva olika tidpunkter,
då deposition senast skulle hava skett, borde föreskrivas, att inbetalning för
alla, som vore skyldiga göra insättning, skulle vara verkställd senast den 1
april under taxeringsåret.
Om insättning icke verkställdes i föreskriven tid, borde vederbörande idkare
av skogsbruk i likhet med vad som stadgats i fråga om spärrkontoinsättningar
för aktiebolag vara skyldig gälda särskild avgift till statsverket
med 8 procent för år av insättningens belopp. Om för lågt belopp skulle
hava insatts, borde dylik skyldighet föreskrivas för det felande beloppet,
dock att den insättningsskyldige i detta fall först borde anmanas insätta felande
belopp inom viss kortare tid. Skulle idkare av skogsbruk underlåta att
verkställa insättning å investeringskonto eller komplettera sådan insättning,
borde länsstyrelsen kunna förelägga honom lämpligt vite.
Inbetalning av medel å spärrat konto föreslås i promemorian skola ske till
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
riksbankens kontor i residensstaden i det län, där den insättningsskyldiges
hemortskommun vore belägen. Därvid borde uppgivas insättares namn, mantalsskrivningsadress,
den fastighet inbetalningen avsåge eller, om insättningen
avsåge flera fastigheter, hur mycket av insättningen som avsåge varje
fastighet.
1 promemorian förordas, att riktigheten av gjorda avdrag avseende å investeringskonto
insatta medel kontrollerades av taxeringsnämnderna. Taxeringsnämnderna
borde sålunda granska de bilagor idkare av skogsbruk
vore skyldiga att bifoga sina självdeklarationer. Dessutom borde det åligga
nämnderna att kontrollera att inbetalning av medel å spärrat konto skett
till rätt belopp. För att så skulle kunna ske borde riksbankens kontor i
residensstäderna upprätta listor över verkställda depositioner upptagande
skogsägares namn och mantalsskrivningsadress, deponerat belopp samt i
de fall idkare av skogsbruk ägde fastigheter i flera kommuner det insatta
beloppets fördelning på de olika fastigheterna. Listorna borde tillställas
länsstyrelserna senast den 10 april. Genom länsstyrelsernas försorg skulle
listorna snarast översändas till vederbörande taxeringsnämnder.
Beträffande förfarandet i taxeringsnämnderna anföres ytterligare
följande:
Skulle taxeringsnämnd finna, att rotvärdet av försålt eller i egen rörelse
förädlat virke är högre än som uppgivits i avgiven bilaga, bör nämnden vid
taxeringen dock kunna medgiva avdrag med högre belopp än det, som yrkats
i deklarationen. Skogsägaren bör snarast underrättas härom. Därjämte
måste förhållandet anmärkas i den förteckning som skall insändas till länsstyrelsen.
Härigenom skulle kunna vinnas, att prövningsnämnden icke koinme
att belastas med alltför många ärenden angående avdrag av här ifrågavarande
slag. Det ankommer givetvis på länsstyrelserna att i dessa fall se
till att depositionerna verkligen inbetalas och förutsattes att länsstyrelserna
givas erforderliga maktmedel härvidlag. Skulle nämnden åter finna att rotvärdet
upptagits till för högt belopp, bör yrkat avdrag nedsättas och meddelande
härom i vanlig ordning tillställas den skattskyldige.
Viss korrespondens förutsättes enligt promemorian skola äga rum mellan
taxeringsnämndens ordförande i insättarens hemortskommun och ordföranden
i det distrikt, där fastigheten vore belägen. Ordföranden i den förra
nämnden borde sålunda sända underrättelse angående storleken av verkställd
deposition, medan ordföranden i den senare nämnden borde lämna
uppgift å det belopp för vilket avdrag medgivits i den ordning, som vore
föreskriven i 84 § 2 mom. taxeringsförordningen, dock att underrättelse även
borde sändas i de fall då på grund av det s. k. procentavdraget taxering enligt
kommunalskattelagen icke åsatts.
Efter det att taxeringen avslutats borde i kontrollsyfte särskilda förteckningar
upprättas av taxeringsnämndens ordförande, vilka förteckningar
borde granskas genom taxeringsintendentens försorg. Härom anföres:
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 225.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Sedan taxeringen avslutats bör taxeringsnämndens ordförande upprätta
förteckning å samtliga i distriktet mantalsskrivna idkare av skogsbruk med
bruttoinkomst å skogsbruk uppgående till fastställt minimibelopp med uppgift
å det belopp som insatts å investeringskonto för skog och vid taxeringen
medgivna avdrag. I förteckningen bör anmärkas de fall i vilka taxeringsnämnden
frångått den insättningsskyldiges beräkning av rotvärde. Skulle
insättning å spärrat konto icke ha skett före taxeringens avslutande bör
detta särskilt anmärkas. Taxeringsintendenten bör granska dessa listor samt
hos prövningsnämnden framställa de yrkanden som granskningen kan föranleda.
Taxeringsintendenten bör även i samband med sin granskning hos
länsstyrelsen göra framställning om att idkare av skogsbruk — i de fall
insättning gjorts med för lågt belopp — förelägges deponera felande belopp.
Efter det felande belopp inbetalats bör taxeringsintendenten vara skyldig
att hos prövningsnämnden yrka därav betingad nedsättning av påförd taxering
i de fall taxeringsnämnd icke som ovan nämnts tillerkänt den skattskyldige
avdrag med vederbörligt belopp. Om insättning å spärrat konto
skett med för högt belopp i förhållande till vid taxeringen erhållet avdrag,
skall länsstyrelsen förordna om återbetalning av för mycket erlagt belopp.
I promemorian framhålles, att besvär över taxeringsnämnds beslut angående
yrkat avdrag avseende insättning å spärrat konto givetvis kunde
anföras i den för taxeringsmål föreskrivna ordningen. Skulle kammarrätten
eller regeringsrätten ändra prövningsnämnds beslut i så måtto, att avdrag
för å spärrat konto insatt belopp nedsattes och klagandens taxering i följd
därav höjdes, borde länsstyrelsen snarast underrätta riksbankens vederbörande
kontor, som hade att återbetala för mycket deponerat belopp till vederbörande
insättare.
Som ovan framhållits förordas i promemorian, att återbetalning av
medel som insatts å spärrat konto regelmässigt icke skulle förekomma förrän
fem år efter det år insättning verkställts. I speciella fall erfordrades
emellertid att återbetalning kunde ske tidigare. Sålunda borde t. ex. vid
dödsfall dödsboet efter avliden insättare genast efter uppsägning kunna
återfå av den avlidne verkställd insättning. Likaledes borde återbetalning
kunna äga rum om avsevärda betalningssvårigheter förelåge för insättaren.
Rätten att meddela beslut angående förtida utbetalning av å spärrat konto
insatta medel borde enligt promemorian anförtros åt länsstyrelserna.
Den föreslagna lagstiftningen förutsättes i promemorian skola träda i
kraft den 1 januari 1952 och gälla tills vidare. Skyldighet att göra insättning
å investeringskonto skulle sålunda hänföra sig till intäkter av skogsbruk
uppburna efter den 31 december 1951.
Vid promemorian funnos fogade dels ett förslag till lag angående skyldighet
för idkare av skogsbruk att insätta medel å investeringskonto för
skog dels ock ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
taxering för inkomst av medel, som skola insättas å investeringskonto
för skog. Förslagen torde såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet i
förevarande ärende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
19
Remissyttrandena över promemorian.
En tvångssterilisering i nuvarande läge av viss del av skogsbrukets
inkomster har i princip tillstyrkts av statskontoret, riksbanksfullmäktige
(en av fullmäktige har dock ansett det vara tveksamt om ett genomförande
av förslaget vore lämpligt), riksgäldsfullmäktige, överståthåltarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands
och Gävleborgs län, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet
landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation.
Kammarrätten vill icke i princip avstyrka förslaget om obligatorisk skyldighet
att göra insättning å spärrkonto för den händelse det skulle visa sig
av samhällsekonomiska skäl oundvikligt att åstadkomma en åtstramning av
det köpkraftstillskott, som kunde tänkas bliva frigjort genom realisation av
uppkommen prisstegring å skog, samt andra, lämpligare utvägar härför
icke ansåges kunna användas.
Domänstyrelsen, som förklarar sig hysa den uppfattningen, att fondavsättningar
för skogsbruket vore en utomordentligt viktig skogspolitisk fråga,
framhåller, att en sterilisering av skogsinkomsterna av den storleksordning
och på det sätt, som föreslagits, kunde leda till att skogsvårdsåtgärder bleve
eftersatta eller komme till utförande först vid den tidpunkt, då spärrade medel
bleve tillgängliga. Den för åtgärdernas utförande lämpligaste tidpunkten
kunde då vara försutten.
Skogsstyrelsen finner den främsta invändningen vara åtgärdens karaktär
av tvångsanordning gentemot en viss grupp av samhällsmedborgare — idkare
av skogsbruk — utan att garantier erhölles för att åtminstone någon del av
de medel, som spärrades, verkligen komme skogen tillgodo. Kunde frågan
om avsättning till investeringskonto för skog icke lösas på frivillighetens väg,
syntes likväl böra övervägas i vad mån icke ett större mått av frihet borde
kunna inrymmas för den enskilde jämväl vid en uppläggning av frågan enligt
förslagets linjer.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att tvångslagstiftning icke borde tillgripas
för andra än juridiska personer, som icke vore underkastade progressiv
beskattning, medan vad gällde fysiska personer fördelen med vinstöverflyttning
mellan olika beskattningsår vore så stor att avsevärda insättningar
komme att göras även utan tvångsföreskrifter.
Flera länsstyrelser ha, utan att taga bestämd ståndpunkt till frågan om
tvångssterilisering, uttalat farhågor för att den föreslagna lagstiftningen
kunde medföra minskad skogsavverkning med olyckliga verkningar såväl
för exporten som bränsleförsörjningen.
Sveriges skogsägareförbund förklarar sig i nuvarande tidsläge ej vilja
ställa sig helt avvisande mot tanken att i inflationsbekämpande syfte draga
viss del av skogsbrukets inkomster ur den omedelbara konsumtionen.
Sveriges lantbruks förbund uttrycker som sin mening att lagstiftningen i
första hand borde utformas i syfte att bereda möjlighet till frivillig avsätt
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
ning. Till denna kunde sedan, när särskilda skäl därtill förelåge, fogas bestämmelser
om obligatorisk avsättning.
Det framlagda förslaget om en tvångssterilisering har avstyrkts av länsstyrelserna
i Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs och Västernorr lands län,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska
cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska trävaruexportföreningen, Svenska inlandssågverkens
förening, Södra Sveriges trävaruexportförening och Sveriges sågverksägares
riksförbund. Flertalet av dessa remissinstanser ha uttalat att, därest en
tvångslagstiftning likväl skulle komma till stånd, en väsentlig uppmjukning
av förslagets bestämmelser om insättningarnas storlek oundgängligen vore
nödvändig.
Från remissyttrandena i ämnet må i övrigt följande här återgivas.
Riksbanksfullmäktige betrakta de föreslagna åtgärderna som ett led i ett
samordnat komplex av åtgärder i åtstramande riktning på den ekonomiska
politikens område.
Riksskattenämnden, som närmast bedömt förslaget ur taxeringstekniska
och övriga beskattningsväsendet berörande synpunkter, understryker i sitt
yttrande att varje åtgärd, som i den omfattning varom här vore fråga ökade
eller komplicerade taxeringsmyndigheternas arbete, ingåve betänkligheter.
Under förutsättning att de nya åläggandena utformades med noggrant beaktande
av möjligheterna till förenkling och att behovet av ökade arbetskrafter
behörigen tillgodosåges såväl i fråga om länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
som i fråga om beskattningsnämnderna ansåge riksskattenämnden
de taxeringstekniska skälen dock icke böra i nuvarande läge föranleda
ett avvisande av förslaget om sterilisering av skogsinkomster.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
Huruvida den i promemorian föreslagna insättningsskyldigheten bör lagfästas
torde i första hand få bedömas ur synpunkten om dess införande utgör
ett lämpligt led i strävandena att sterilisera sådana onormala köpkraftsöverskott,
som kunna ge upphov till ytterligare tryck på investeringsmarknaden
och därigenom till skärpning av översysselsättningen. Länsstyrelsen
utgår från att så är förhållandet, och finner det icke orimligt att de stora och
av särskilda konjunkturförhållanden betingade vinster, som göras inom
skogsbruket, till viss del genom särskilda åtgärder undandragas investeringsmarknaden.
De möjligheter till beskattningsuppskov och inkomstutjämning
mellan olika år, som insättning på räntelöst riksbankskonto skulle
medföra, torde kunna vägas mot det allmännas fördel av att de insatta medlen
för viss tid dragas bort från penningmarknaden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att i dagens ekonomiska läge
en sterilisering av vissa inkomster, som icke vore nödvändiga för drivandet
av skattskyldigs näring eller för levnadskostnadernas bestridande in. in.,
givetvis kunde vara av värde för stabilisering av prisnivån. Då det gällde
skogsinkomster ansåge länsstyrelsen emellertid, att en sådan sterilisering
icke finge medföra ett tvunget eftersättande av det för skogsnäringens bestånd
oeftergivliga kravet på skogsvårdande åtgärder. Dessa hade i mera än
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
tio års tid icke kunnat komma till utförande på grund av bristen på arbetskraft
och ju längre tiden gick utan att åtgärder vidtoges desto sämre bleve
vårt framtida läge i fråga om skogstillgången. Därför borde de skogsvårdande
åtgärderna icke uppskjutas längre än nödvändigt vore. För länsstyrelsen
framstode det som önskvärt att det föreslagna investeringskontot icke skulle
vara ett steriliseringskonto utan ett investeringskonto för skogsvårdande åtgärder.
Landsorganisationen i Sverige anför:
Sett ur allmänna synpunkter vore det rimligt om en avsevärd del av de
genom den internationella rustningskonjunkturen uppkomna vinsterna, vilka
tillför en begränsad folkgrupp en betydande inkomst- och förmögenhetsökning,
kunde indragas till samhället, helst som de höjda priserna på ved
och andra skogsprodukter innebär en kännbar levnadskostnadsstegring för
de breda lagren i vårt land. Om en sådan specialbeskattning betraktas som
svår att genomföra utan att framkalla en skärpning av prisstegringen måste
det i varje fall vara betydelsefullt att största möjliga del av dessa inkomster
steriliseras, för att inte i nuvarande läge begagnas på ett sådant sätt att de
ytterligare skärper inflationstrycket.
Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att med den i dagens läge
utbredda misstron mot penningvärdets stabilitet tvångsföreskrifter rörande
insättningarnas storlek och spärrtid torde vara ofrånkomliga, därest de eftersträvade
penningpolitiska resultaten skulle uppnås.
Tjänstemännens centralorganisation finner det önskvärt att en del av de
övernormala vinster, som för närvarande tillfördes skogsindustrien och
skogsägarna som en följd av det exceptionella konjunkturläget undandroges
marknaden. Detta vore en åtgärd av hög angelägenhetsgrad i den ekonomiska
politik, som i dagens situation måste föras. Jämväl syftet att åstadkomma
möjligheter till en inkomstutjämning för skogsbruket, vilket skulle
medföra ökad skogsvårdande verksamhet, vore ur samhällets synpunkt motiverat.
Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, uttalar Södra Sveriges trävaruexportförening,
att om förslaget lagfästes detta komme att leda till att
den övervägande delen av skogsägarna uppsköte eller avsevärt reducerade
sina avverkningar med en ökad bränsle- och råvarubrist och ytterligare höjda
ved- och virkespriser och minskade exportmöjligheter som följd.
Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska pappersbruksföreningen
och Svenska trävaruexportföreningen framhålla i gemensamt
yttrande liknande synpunkter och anföra:
Med stöd av sina mångåriga erfarenheter av förhållandena på marknaden
för skogsprodukter hysa föreningarna den bestämda uppfattningen, att den
föreslagna tvångssteriliseringen av 40 % av skogsägarnas rotnetto på avverkningarna
kommer att få till följd så allvarliga och djupgående rubbningar
inom berörda virkesmarknad, att sluteffekten kommer att bli rent
motsatt den av lagstiftaren önskade. Det avgörande momentet i berörda hänseende
är, huru den stora mängden skogsägare reagerar inför tvånget att ha
en högst betydande del av sitt avverkningsnetto stående fem år räntelös på
riksbanken. Det kan med säkerhet förväntas samt har redan omvittnats från
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
skogsägarekretsar, att skogsägarna själva anse fördelen av den skatteutjämning,
som förslaget vid sitt genomförande skulle medföra, vara mindre vägande
än de risker och olägenheter, som den femåriga tvångssteriliseringen
innebär. Först må i detta hänseende framhållas, att flertalet skogsägare se
synnerligen skeptiskt på statsmaktens möjligheter att förhindra eu fortsatt
inflation, varför de befara, att de skola återbekomma sina tvångsavhända belopp
i ett försämrat penningvärde. Föreningarna vilja i detta sammanhang
även erinra om, att i nuvarande ekonomiska läge flertalet skogsägare besitta
en tämligen god likviditetsställning och sålunda icke ha något trängande
behov av löpande skogsinkomster, varför de kunna möta ett för dem motbjudande
tvångsingripande med att inställa eller till kvantiteten nedbringa
sina avverkningar. Detta gäller skogsägare av alla kategorier och storleksordningar,
men det gäller i synnerligt hög grad de mindre skogsägarna, vilka
genom att skära ned sina avverkningars storlek kunna komma ned under
det rotnettobelopp av 2 000 kronor, under vilket steriliseringsåtgärden ej gäller.
Det må i detta sammanhang framhållas, att antalet skogsägare i denna
minsta grupp är mycket stort. Enligt till föreningarna lämnad uppgift finnes
det över 200 000 skogsägare, som besitta en skogsareal mindre än 50 hektar.
Dessas anpart i rundvirkesmarknaden är på grund av deras stora antal
utomordentligt tungt vägande.
Föreningarna torde väl knappast behöva framhålla, att ett sådant minskat
utbud på rundvirkesmarknaden skulle få utomordentligt äventyrliga verkningar
för landets näringsliv. Skogsindustriernas redan nu allt för knappa
råvarubas skulle ytterligare krympa ihop, vilket i sin tur skulle leda till beklagliga
driftsinskränkningar och minskat utbud av trävaror, massa och
papper på exportmarknaderna med åtföljande, för landet besvärande valutatekniska
konsekvenser.
De industrier, föreningarna representera, kunna icke ta en sådan utveckling
på sitt ansvar, utan känna sig förpliktade att så långt i deras makt står
söka upprätthålla sin verksamhet och då även givetvis råvarufångsten. I
dessa sina strävanden torde skogsindustrierna med all sannolikhet bli
tvingade att även tillgripa det medel, som står en köparepart till buds för
att stimulera utbudet från säljarna, nämligen prisförhöjning. Föreningarna
emotse sålunda, att steriliseringsåtgärdens effekt i främsta rummet blir
höjda priser på rundvirkesmarknaden. Storleken av denna är vanskligt att
bedöma, men sannolikt komma säljarna att kräva, att prishöjningen skall
täcka spärrkontoinsättningen. Om så blir fallet, kommer den nu föreslagna
åtgärden icke att medföra, att skogsägarnas inkomster nedgå under de nuvarande,
och den inflationsbekämpande effekten uteblir helt.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att ett system med
frivilliga avsättningar till investeringskonto vore den principiellt riktiga lösningen
på den aktualiserade frågan, varför förslaget till tvångslagstiftning i
ämnet icke kunde accepteras.
I den av Sveriges håradsallmänningsförbund ingivna skriften har yrkats,
att häradsallmänningarna måtte undantagas från skyldighet att göra insättning
å investeringskonto.
Den föreslagna procentsatsen för beräkning av spärr kontoinsättningarnas
storlek tillstyrkes av överståthållarämbetet, Landsorganisationen
i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Åtskilliga remissinstanser
anse emellertid procentsatsen vara för hög.
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
23
Skogsstyrelsen anför sålunda:
Vad angår den föreslagna insättningskvoten synes det skogsstyrelsen ytterligt
vanskligt att utan kännedom om hur prisbildningen på trävarumarknaden
kan komma att utveckla sig göra en avvägning, som tillgodoser å ena
sidan de allmänt penningpolitiska synpunkterna och å andra sidan delvis i
motsatsförhållande härtill stående allmänna och enskilda intressen av olika
slag. Givetvis måste insättningskvoten vara av en viss storleksordning för
att den eftersträvade effekten med själva anordningen skall kunna uppnås.
Det vill emellertid förefalla skogsstyrelsen, som om den föreslagna kvoten
— 40 % av rotvärdet — skulle vara alltför hög och medföra risk för menliga
verkningar av olika slag. Det kan salunda a ena sidan befaras, att ur
olika synpunkter önskvärda avverkningar icke komma till stånd, medförande
e''n försämring av industriens råvaruförsörjning. Å andra sidan kunna
skogsägare, som äro i trängande behov av pengar, trestas att kompensera
den starka steriliseringen genom större skogsuttag än som kunna anses
förenliga med skogsvårdens krav. Den föreslagna anordningen kan också
tänkas komma att leda till att skogsägarna försöka skaffa sig mot steriliseringen
svarande högre priser, varigenom anordningens syften delvis skulle
komma att förfelas. Ju längre tvånget gentemot den enskilde sträcker sig,
desto större synes risken vara för att olika vägar väljas att kringgå lagstiftningens
syfte, (exempelvis genom »överflyttande» av en del av inkomsten
till annan förvärvskälla, uppdelning av likviden på ett större antal år än
som eljest skolat tillämpas etc.).
Riksbanksfullmäktige anse, att procentsatsens storlek borde bliva föremål
för ytterligare överväganden och bedömas i samband med de föreskrifter
som framdeles kunde komma att gälla beträffande skogsindustriernas exportintäkter
ävensom med hänsynstagande till utvecklingen av skogspriserna
innevarande höst.
Liknande synpunkter anföras av Riksförbundet landsbygdens folk.
Länsstyrelsen i Gotlands län förordar, att procentsatsen bestämdes av riksdagen
för varje år under lagens giltighetstid. Därest till följd av minskad
export eller eljest priserna på virke avsevärt sänktes kunde det icke vara
riktigt att bibehålla steriliseringsprocenten på en nivå, som vore beslutad
med hänsyn till vissa års exceptionellt höga virkespriser.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att prisstegringen å lövskogsprodukter,
i synnerhet bokstock, hittills varit avsevärt mindre än för barrträdprodukter.
Med hänsyn härtill och med beaktande av att skogsägaren
med den del av vinsten som icke insattes på spärrkonto måste kunna täcka
samtliga kostnader för skogsvårdande åtgärder, förvaltning och bevakning,
vore det önskvärt att en lägre procentsats än den föreslagna valdes.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om icke procentsatsen borde kunna
nedsättas till trettio procent men med rätt för den som så önskade att
göra frivillig insättning på spärrkonto upp till femtio procent av rotvärdet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att lägre procentsats borde tillämpas,
då rotvärdet understege 10 000 kronor.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om det icke vore sakligt
berättigat att insättningarna bestämdes till tjugufem procent av rotvärdet.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Domänstyrelsen hyser betänkligheter mot förslaget att fyrtio procent av
rotvärdet skulle insättas å spärrat konto. En så hög insättningsprocent kunde
enligt styrelsens mening befaras motverka utförandet av erforderliga
skogsvårdsåtgärder. Avsättningarna borde av denna anledning icke bestämmas
högre än till tjugu procent.
Sveriges skogsägareförbund, som föreslår att procentsatsen nedsättes till
fjugu procent, uttalar, att den höga steriliseringsprocenten kunde synas
skogsägarna så besvärande, att dessa frivilligt skure ned omfattningen av
sina avverkningar, varför tillgången på råvara för landets skogsindustrier
med all sannolikhet komme att minska. Förbundet anför vidare:
Jämväl ur ett flertal andra synpunkter måste förslagets regler te sig ytterligt
besvärande för skogsägarna. Först må i detta hänseende framhållas,
att avverkningens rotvärdc, på vilket steriliseringsbeloppet skall utgå med
40 %, alls icke är skogsbrukets netto. Skogsbruket belastas med s. k. allmänna
omkostnader för förvaltning, arbetsförmän, skogsodling, dikes- och
vägunderhåll, skogsarbetarbostäder, sociala välfärdsåtgärder m. m. Vid den
allmänna fastighetstaxeringen göres avdrag för sådana allmänna förvaltningskostnader
med 33 % av rotnettovärdet. Om nu enligt förslaget 40 % av
rotnettot skall steriliseras samt därutöver skogsägaren har allmänna kostnader
för egendomens skötsel med 33 % av samma netto, så får han faktiskt
själv ej disponera mer än 27 % av rotnettot som ersättning för virkets
värde. Man har mycket stor anledning att befara, att skogsägarna av berörda
anledningar komma att skära ned sina avverkningar högst avsevärt samt att
den föreslagna åtgärden kommer att medföra minskade exportmöjligheter
för skogsindustrierna och därmed även valutatekniska svårigheter för landet.
I det av Svenska cellulosaföreningen m. fl. branschorganisationer på skogsindustriens
område avgivna gemensamma yttrandet framhållas liknande synpunkter.
Sveriges lantbruksförbund anser, att steriliseringsprocenten borde nedsättas
till tjugu procent med rätt för skogsägare att frivilligt verkställa avsättning
utöver minimiprocenten.
Samma mening har uttalats av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Förbundet anför härom i huvudsak följande:
Förslaget att skogsägarna skola tvångsvis avsätta medel till investeringskonton
har, som nämnts, starkt samband med motsvarande åtgärder för
sterilisering av skogsindustriernas exportvinster. Möjligheterna för skogsägarna
att göra nämnda avsättningar bero givetvis på prisutvecklingen i
höst, och denna i sin tur torde starkt påverkas av de konjunkturutjämningsavgifter,
varom överenskommelser med skogsindustrierna kunna komma att
träffas. Under alla förhållanden finner riksförbundet den i förslaget angivna
avsättningsgrunden, 40 % av rotvärdet, innebära en alldeles för stor
tvångsvis sterilisering av skogsinkomsterna för den stora massan mindre
skogsägare, dvs. det stora flertalet medlemmar i skogsägareföreningsrörelsen.
Även med en måttlig höjning av skogsindustriernas konjunkturutjämningsavgifter
torde högst hälften av nämnda procentsats kunna anses tillrådlig.
Riksförbundet har då ingalunda förbisett önskvärdheten av att steriliseringen
får en viss effekt. Men riksförbundet vill betona, att en åtgärd av
nu föreslagen natur måste för att icke verka direkt skadlig genomföras med
hänsynstagande till de mindre skogsägarnas verkliga förmåga. Det är dock
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
otvivelaktigt så, att särskilt större skogsägare i vissa fall kunna finna med
sin fördel förenligt att verkställa avsättningar till investeringskonton efter
högre procentsats än den som skulle kunna fastställas som allmängiltig.
Enligt riksförbundets mening vore det därför berättigat att inrymma möjlighet
för skogsägarna att frivilligt verkställa avsättningar utöver en viss
minimiprocent.
Förslaget att de insatta medlen i princip skola innestå
å spärrat konto i fem år har berörts av flera remissinstanser.
Sålunda framhåller domänstyrelsen att den ifrågasatta avsättningen komme
att försvåra utförandet av skogsvårdsarbeten för vissa skogar, som hade
mycket stort behov av skogsvårdsåtgärder. I den mån lagstiftningens penningpolitiska
syfte det medgåve borde därför möjligheter tillskapas för
ägare till sådan skog att utfå spärrade medel tidigare än efter fem år för
dylika arbeten, som utfördes av honom.
Rätt att i förtid uttaga medel för skogsvårdsarbeten har även ifrågasatts
av skogsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs,
Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges skogsägareförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska cellulosaföreningen, Svenska
pappersbruksföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Skogsstyrelsen framhåller härutöver att det borde övervägas om icke en
regel kunde införas, som tryggade att en viss del av det insatta beloppet,
när det bleve tillgängligt för lyftning, komme att utnyttjas till skogsbefrämjande
åtgärder på vederbörande fastighet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att medlen icke borde innestå å
spärrat konto längre tid än tre år. Förtida utbetalning skulle dock ifrågakomma,
om insättaren utfört skogsvårdsarbeten och detta bestyrkts av skogsvårdsmyndighet.
Enligt länsstyrelsens mening borde Kungl. Maj :t lämnas
bemyndigande att vid ändrat konjunkturläge medge återbetalning av insatta
medel före spärrtidens utgång.
Sveriges skogsägareförbund anför liknande synpunkter.
Även Sveriges lantbruks förbund anser att spärrtiden vore väl lång och
föreslår att den nedsättes till tre år.
Landsorganisationen i Sverige uttalar sig för en förlängning av spärrtiden
utöver fem år. Medlen borde i gengäld kunna frigivas för utbetalning tidigare
till den som begagnade de frigjorda medlen för skogsvårdsarbeten
vid en tidpunkt, då detta bedömdes som önskvärt ur sysselsättningssynpunkt.
Åtskilliga remissinstanser ha framställt erinringar mot förslaget att ränta
icke skulle gottgöras för de å spärr konto innestående
medlen.
Skogsstyrelsen framhåller, att det icke minst ur psykologisk synpunkt
syntes fördelaktigt, om ränta finge utgå å de insatta medlen.
Domänstyrelsen anser det föreligga en betydande artskillnad mellan de
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
vinster som av skogsindustrierna kunde utvinnas vid försäljning av industriens
produkter samt de vinster, som skogsägarna kunde utvinna, samt
anför härom:
Enligt domänstyrelsens uppfattning föreligger en betydande artskillnad
emellan de vinster, som av skogsindustrierna kunna utvinnas vid försäljning
av industriernas produkter, samt de vinster, som skogsägarna kunna
utvinna. Skogsindustrierna hava möjligheten att i full utsträckning utnyttja
högkonjunkturen vid försäljning av sina förädlade produkter, under det
att virkeslikviderna till skogsägarna av särskilda skäl (finanspolitiska, hänsyn
till omkostnader m. in.) ansetts böra underkastas stark begränsning.
Härtill kommer att en sterilisering av industrivinsterna ytterst verkar hämmande
på skogsvärdenas stegring. I anledning härav synes räntegottgörelse
böra utgå å spärrade medel.
överståthållarämbetet anser det skäligt att ränta tillgodogjordes, enär
fråga vore om obligatorisk fondavsättning. Med hänsyn till att avsättningen
vore förenad med skatteuppskov syntes dock räntesatsen böra sättas något
lägre än gängse sparbanksränta eller till två procent.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar en räntesats av två och en halv procent.
Sveriges lantbruksförbund finner det icke riktigt att de å spärrkonto insatta
medlen icke skulle förräntas. Den omständigheten att insättningarna
åsyftade att undandraga köpkraft från marknaden borde icke enligt förbundets
mening medföra en dylik påföljd.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att ränta borde utgå
med tre procent med hänsyn till penningvärdets fall.
Sveriges skogsägareförbund framhåller att ränta borde utgå på de å spärrkonto
innestående medlen, eftersom skogen om den fått stå kvar hade räntat
sig genom sin tillväxt.
Riksförbundet landsbygdens folk förordar en förräntning av å spärrkonto
innestående medel på vanligt sätt.
Den föreslagna metoden för beräkning av spärrkontoinsättningarnas
storlek har flera remissinstanser ansett vara onödigt
invecklad.
Domänstyrelsen ifrågasätter sålunda, huruvida några mera invecklade
regler för avsättningens beräknande vore påkallade, eftersom de nu föreslagna
spärrmedlen vore avsedda att återbetalas. Domänstyrelsen anför
härom:
Beräkningen av rotvärdet förutsätter bearbetning av statistik angående
priser å virke av olika slag samt avverkningskostnader i likhet med vad
som utfördes tidigare för skogsaccisbeskattningen. Domänstyrelsen ifrågasätter,
huruvida på grund av att nu föreslagna spärrmedel äro avsedda att
återbetalas, några mera invecklade metoder för avsättningarnas beräknande
äro påkallade. Enligt styrelsens mening böra, utan att rättvisesynpunkter
trädas för nära, spärravsättningarna kunna bestämmas till en viss procent
av köpeskillingen vid rotförsäljningar samt till en annan lägre procent vid
försäljning av virket i avverkat skick. Denna senare procent får då avvägas
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
med tanke på att skogsägarna vid detta försäljningssätt själva måst bestrida
alla kostnader för avverkningen. En dylik anordning torde därjämte ur steriliseringssynpunkt
vara överlägsen.
I samband med att styrelsen föreslår en nedsättning av steriliseringsprocenten
från fyrtio till tjugu procent av rotvärdet uttalar styrelsen, att avsättningsprocenten
för avverkat virke i så fall borde uppgå till omkring tio
procent.
En liknande förenkling av beräkningsmetoden har förordats av riksskattenämnden.
Nämnden framhåller, att det vore uppenbart att en sådan förändring
i förslaget skulle medföra en avsevärd och för frågans bedömande betydelsefull
minskning av beskattningsnämndernas av den föreslagna insättningsskyldigheten
föranledda merarbete.
Även skogsstyrelsen förordar enklare beräkning men har icke haft tillfälle
undersöka möjligheterna för ett dylikt enklare förfarande.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att virke från
ädla lövträd icke uppvisade samma starka prisstegring som barrvirke, varför
försäljning av dylikt virke icke borde medräknas vid beräkning av
spärrkontoinsättningarna. Eventuella åtgärder borde icke heller omfatta
bränn- och kolved samt träkol beroende på dessa sortiments särskilda produktionskänslighet
och deras betydelse för bränsleförsörjningen i ett nu
ganska besvärligt läge.
Vad gäller förenkling av beräkningsmetoden anföres följande:
Om sålunda grundmotiven för de föreslagna tvångsvisa avsättningarna
borde föranleda en begränsning av åtgärden, förefaller det rent tekniska förfarandet
med en slags ny skogsaccistaxering onödigt tillkrånglat för alla
parter. Det har visserligen utsagts i promemorian, att man anser sig tvingad
att beräkna avsättningarna på ett rotvärde med hänsyn till avverkningskostnadernas
ojämnhet för olika sortiment och avsättningslägen. Då emellertid
prisstegringar på virke hittills alltid visat sig ge relativt större netto i sämre
än i bättre avsättningslägen, och då det här icke gäller skatt utan sterilisering
av medel skulle riksförbundet anse en schablonberäkning härför vara
försvarlig, förutsatt att den icke göres oskäligt betungande för skogsägarna.
I sådant förenklande syfte borde — om över huvud taget förslaget anses
böra föranleda åtgärd — förtjäna övervägas att beräkna avsättningarna till
högst 10 % av bruttopriserna samt högst 20 % av nettopriserna vid försäljning
av skog på rot, dock med förut angivna undantag för virke från ädla
lövträd, bränn- och kolved samt träkol. Med bruttopriser avses då erhållna
försäljningspriser för virke fritt utsorterat (i Dalarna och Värmland fritt t lottled)
, resp. fritt banvagn eller fritt bilväg. Även med en så förenklad beräkningsgrund
uppkommer givetvis vissa tekniska svårigheter, t. ex. vid försäljning
på rot av såväl ädla lövträd som barrträd, definiering av vad som
avses med vedskog på rot och dylikt. Sådana detaljer borde dock icke hindra,
att mera praktiska beräkningsgrunder eftersträvas än de i förslaget angivna.
Skogsstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Östergötlands
och Värmlands län förorda likaledes att brännved undantoges vid beräkning
av insättning å investeringskonto för att myndigheternas strävanden att
åstadkomma ökade bränsleuttag icke skulle motverkas.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Ett flertal länsstyrelser ha uttalat sig för en schablonmetod för beräkning
av spärrkontoinsättningarna.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför härom:
Beräkningen av rotvärdet å försålt eller i egen rörelse förädlat virke synes
kunna göras enklare, än vad i det framlagda förslaget förutsatts. I detta
har utsagts, att en alltför millimeterbetonad beräkningsgrund är onödig och
att en schablonmässig beräkning är tillfyllest, främst av den anledningen, att
insatta medel skola återbetalas. Med hänsyn härtill synes rotvärdet av försålt
eller i egen rörelse förädlat virke kunna beräknas till viss procent av
virkets saluvärde, varvid den procentsats, som skall tillämpas, för varje år
torde få bestämmas av Kungl. Maj :t. De skattskyldiga kunde sedermera erhålla
upplysning om den sålunda fastställda procentsatsen hos riksbankens
avdelningskontor, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna.
Flera remissinstanser anse, att vid beräkning av rotvärdet avdrag borde
medgivas för andra kostnader än de som direkt sammanhängde med avverkningen.
BI. a. förorda skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län, att vid
rotvärdets bestämmande avdrag skulle medgivas för kostnader för skogsvård.
Kammarrätten uttrycker farhågor för att en beräkning av rotvärde å försålt
virke inrymde så många i det praktiska taxeringsarbetet svårbemästrade
problem att frågan om grunden för beräkning av insättningarna borde
göras till föremål för ytterligare överväganden och anför därvid:
Frågan om metoden för fastställande av den grundval, å vilken vid skogsförsäljning
kontoinsättningens belopp skall beräknas, inrymmer problem,
vilka erbjuda betydande svårigheter då det gäller att finna en på en gång
teoretiskt riktig och praktiskt användbar lösning. Detta sammanhänger med
de förhållanden, under vilka skogsbruket bedrives. I allmänhet förflyter en
ganska lång tid, ofta flera år, mellan uttag och försäljning. En köpeskilling,
för vilken kontoinsättning är i fråga, kan ofta avse ett antal virkesposter,
av vilka varje post för sig i sin tur är sammansatt av olika uttag,
vilka därtill verkställts under olika år. En orsak härtill, men icke den enda,
kan vara, att den inbetalningsskyldige, såsom ofta är fallet inom skogsbruket,
regelmässigt säljer skogseffekter mot betalning fördelad över flera
år (förskottsbetalningar eller avbetalningar efter leveransen).
Den fråga, som härvid först möter, är, till vilket eller vilka års omkostnader
hänsyn skall tagas. Under den tid, måhända flera år, som förflutit
mellan avverkningen och försäljningen, kunna avverkningskostnaderna
hava stigit. Detta återspeglas regelmässigt i en stegring av bruttopriset vid
försäljningen, vilket pris skall tagas till utgångspunkt för rotvärdesberäkningen.
Om såsom omkostnad räknades med avverkningskostnaderna vid
ayverkningstillfället, komme att i rotvärdet ingå den vinst, som den inbetalningsskyldige
gjort på grund av den efter avverkningen inträffade stegringen
av avverkningskostnaderna. Detta synes icke förenligt med förslagets
huvudsyfte, vilket tager sikte endast å prisstegring å skog. För att ur
beräkningen eliminera den ovidkommande vinsten på grund av stegring
i avverkningskostnader lärer man rätteligen böra räkna med bruttopriset
minus de omkostnader, som varit bestämmande för bruttoprisets höjd. Att
detta är i det praktiska taxeringsarbetet ogörligt torde icke tarva närmare
förklaring. För att i ett fall som det anförda utesluta möjligheten av att
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
29
annan prisstegringsvinst än å skog inginge i rotvärdet vore det åtminstone
teoretiskt tänkbart att alltid räkna med omkostnaderna enligt prisläge under
försäljningsåret. Emellertid skulle det likväl bliva nödvändigt, att vid
samma års rotvärdesberäkningar röra sig med flera års omkostnadsnivåer,
då, såsom förut framhållits, för ett och samma beskattningsår kunna redovisas
intäkter, vilka hänföra sig till flera olika försäljningsår. Förhållandena
skulle ytterligare kompliceras därigenom att, då fråga är om intäkt av binäringar
till jordbruk, däri egna skogsuttag undergått mer eller mindre
långt gående förädling, man vid rotvärdets beräkning hade att räkna med
avdrag från de faktiska bruttointäkterna med, utöver avverkningskostnader,
jämväl kostnader för den vidare förädlingen, vilka ofta torde komma
att visa sig mycket svårbedömliga. Ett särskilt problem som tarvar lösning
är hur rotvärdesberäkningen skall verkställas i fall av tidigare omnämnda
förskottslikvider, då avverkningen ännu icke är avslutad, måhända icke ens
påbörjad, och då således icke de totala avverkningskostnaderna och följaktligen
ej heller den del därav, som må belöpa å förskottsbetalningen, äro
kända. Fall kunna inträffa, då icke ens det exakta beloppet av totala likviden
för avverkningen är känt, emedan detta kan bliva beroende av utfallet
av avverkningen, och sålunda grund för fördelningen av omkostnader, som
belöpa å förskottsbetalningen, saknas.
Även länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att det i vissa fall komme
att bliva mera komplicerat att beräkna rotvärdet med ledning av erlagd
köpeskilling än på sätt skedde vid taxeringen till skogsaccis.
I det av Svenska cellulosaföreningen m. fl. branschföreningar inom skogsindustrien
avgivna gemensamma yttrandet göras erinringar mot förslaget
att spärrkontoinsättning även skulle göras i förhållande till saluvärdet av i
egen rörelse förädlat virke. Härom anföres:
Föreningarna tillåta sig påpeka, att beträffande vissa kategorier förslagets
bestämmelser komma att träffa med särskild och sådan tyngd, att man
i fråga om dessa torde vara berättigad att tala om en diskriminering. Föreningarna
syfta här på de skogsägare, vilka förädla sina skogsprodukter i egen
rörelse och bland dem i synnerligt hög grad bolagen. Förslaget upprätthåller
nämligen en viss skillnad i behandlingen mellan ä ena sidan sådana
skogsägare, vilka försälja sin avverkning, samt å den andra skogsägare,
vilka förädla den. Det angives för de förra, att det ej kan vara rimligt, att
de skola behöva tillgripa andra penningmedel för spärrkontoavsättning,
när de icke erhållit några intäkter för avverkningen, såsom vid uttag för
egen räkning, för reparation etc. Exakt samma är emellertid förhållandet för
de skogsägare, som avverka för egen förädling. Vid avverkningen ha de ännu
icke erhållit några som helst intäkter men avkrävas likafullt genast en verklig
utgift i form av spärrkontoavsättning, för vilken utgift de, om de ej äro
tillräckligt likvida, måste låna penningar eller disponera eljest räntebärande
kapital av betydande storleksordning. Först vid ett senare tillfälle efter
1—2 år kunna de påräkna att vid den förädlade varans försäljning erhålla
intäkter för att täcka denna utgift. Då ha de dock samtidigt måst löpa risken
för ett prisfall och kunna kanske ej få ut samma höga förädlingsvärde
på råvaran, som kan ha varit rådande vid avverkningstillfället. Bestämmelsen
i förslaget, att spärrkontoinsättningar måste göras för allt virke,
som uttages för förädling, medan samtidigt någon hänsyn ej tages till om
detta virke verkligen förädlats och försålts eller om det ligger kvar i lager,
utgör således eu extra belastning för de skogsägare, som själva förädla sitt
virke.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Föreningarna framhålla vidare att skogsindustrien komme att drabbas
dels av den nu föreslagna spärrkontoavsättningen dels av den prisutjämningsavgift
för år 1952, som industriföretagen genom avtal eller annorledes
kunde komma att få erlägga dels ock av den särskilda investeringsavgift,
varom lagförslag framlagts av särskilda utredningsmän. Föreningarna ansåge
därför särskilda kvittningsregler böra införas.
De flesta remissinstanserna anse det i förslaget upptagna m i n i m i b eloppet
för obligatorisk insättning å investeringskonto
(2 000 kronors rotvärde) vara för lågt.
Länsstyrelsen i Kronobergs lön, som anser att minimibeloppet borde höjas
till 3 000 kronor, anför härom följande:
För utredning om rotvärdets å försålda skogsprodukter förhållande till
fastigheternas nettointäkter har länsstyrelsen låtit undersöka 1951 års
självdeklarationer för Asa socken i Kronobergs län. Av denna undersökning
har framgått, att rotnettot å bondejordbruk i 53 fall överstigit 2 000 kronor,
att rotnettot i dessa fall sammanlagt uppgått till 225 598 kronor eller
till 72 % av fastigheternas sammanlagda nettoinkomst 322 215 kronor samt
att, sedan 40 % av rotnettot fråndragits, nettointäkten i 7 fall understigit
2 000 kronor, i 2 fall överstigit 2 000 kronor men understigit 2 500 kronor,
i 5 fall överstigit 2 500 kronor men understigit 3 000 kronor och i 6 fall
överstigit 3 000 kronor men understigit 3 500 kronor. Förhållandet torde i
stort sett vara enahanda i länet i sin helhet.
Av förenämnda undersökning torde framgå, att det föreslagna minimibeloppet
för skyldighet att insätta medel å spärrkonto i förslaget satts så lågt,
att vederbörande under oförändrade avverknings- och prisförhållanden i ett
stort antal fall icke få behålla så stor del av sin inkomst, som skäligen kan
erfordras för egna och familjens levnadskostnader. Genom att öka avverkningarna
kunna de givetvis i vissa fall skaffa sig erforderliga inkomster, men
i många fall torde skogsvårdslagens föreskrifter lägga hinder i vägen härför.
Dispensvägen synes i ifrågavarande fall icke tillrådlig, då denna skulle medföra
en alltför hård arbetsbelastning av länsstyrelserna.
Skogsstyrelsen förordar en höjning till 4 000 kronor.
Även riksbanksfullmäktige anse minimibeloppet väl lågt (en av fullmäktige
har ansett minimibeloppet böra bestämmas till 4 000 kronor).
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län påyrka en höjning
av minimibeloppet till 5 000 kronor.
Sveriges skogsägareförbund anser det vara säkert, att de minsta skogsägarna
komme att hålla ned sitt rotnetto under 2 000 kronor. Då dessa
skogsägare vore många till antalet kunde dessa åtgöranden starkt påverka
utbudet på rundvirkesmarknaden. Minimibeloppet borde därför höjas till
5 000 kronor.
Riksförbundet landsbygdens folk anför som sin åsikt att en höjning av
minimibeloppet för insättningsskyldighetens inträde till 5 000 kronor icke
skulle ha någon avgörande inverkan på resultatet av den föreslagna lagstiftningen.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund yttrar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
31
Bestämmelsen i förslaget om visst minimibelopp, 2 000 kr rotvärde, för
att avsättningsskyldigheten skall inträda, anser riksförbundet vara alltför
snäv. En höjning till minst 5 000 kr är ofrånkomlig, om man inte vill riskera
en alltför stark reaktion från de mindre skogsägarnas sida i fråga om
deras bidrag till virkesproduktionen. Med deras löpande penningbehov i
nuvarande dyrtid framstår en sterilisering av skogsnetto under 5 000 kr
som mindre välbetänkt. Med den modifiering och den schablon, som riksförbundet
anser kunna övervägas för en eventuell åtgärd, borde avsättningar
icke göras med belopp understigande 1 000 kr (motsvarande 10 % av ett
bruttovärde på 10 000 kr och 20 % av ett nettovärde på 5 000 kr).
Flera remissinstanser ha påtalat det »tröskelproblem», som skulle uppkomma
därigenom att enligt det i promemorian framlagda förslaget skyldighet
att göra insättning å spärrkonto föreskrivits skola inträda vid ett
visst i författningen angivet lägsta rotvärde. Om rotvärdet något understege
minimibeloppet skulle skogsägaren vara helt fritagen från insättningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om icke gränsen för övergång
till avsättningsplikt kunde göras mjukare genom att en procentuellt lägre
spärrkontoinsättning föreskreves för minimibeloppet än för högre belopp.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
För att ett onödigt tröskelproblem skall undvikas torde emellertid skäligen
kunna föreskrivas att rotvärde, som icke uppgår till 4 000 kronor, skall
reduceras, så att den del av beloppet, som understiger 2 000 kronor, icke
medräknas medan den del, som ligger mellan 2 000 och 4 000 kronor, medräknas
till sitt dubbla belopp. Insättning torde av praktiska skäl icke böra
ifrågakomma, om det belopp, som enligt denna regel bör insättas, understiger
100 kronor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar, att minimibeloppet sättes till
3 000—4 000 kronor. Ett belopp av denna storleksordning borde alltid avräknas.
Som minimum för insättning borde fastställas ett belopp å 500
kronor.
Sveriges lantbruksförbund anser, att'' ett belopp å 5 000 kronor i samtliga
fall borde undantagas från insättningsskyldighet. Härigenom skulle undvikas
att den skogsägare, som deklarerar ett belopp strax över gränsvärdet,
skulle få en orimligt stor insättningsskyldighet i jämförelse med den som
befinner sig strax under gränsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser regeln att insättning icke finge ske
med högre belopp än nettointäkten å jordbruksfastighet icke vara tillfredsställande
utformad och anför härom:
Då insättningsskyldigheten skall bedömas för varje förvärvskälla för sig
utan hänsynstagande till resultatet av den skattskyldiges övriga förvärvskällor
och till hans behov av medel till levnadskostnader, skulle det kunna
inträffa att den skattskyldige måste upplåna medel för att bestrida sina levnadskostnader
och erhålla täckning för förlust å annan förvärvskälla än den,
vari inkomsten av skogsbruk ingår. Det synes länsstyrelsen nödvändigt, att
nyssnämnda spärregel, såvitt avser fysiska personer, kompletteras med en
bestämmelse, som tryggar dem mot dylika betänkliga konsekvenser. Alternativt
vore det måhända tänkbart, att länsstyrelserna tillädes befogenhet att
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
i fall av ifrågavarande slag efter ansökan befria vederbörande från att göra
insättning å spärrkonto.
Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län.
Beträffande tidpunkten för inbetalning av medel å investerings
konto anse kammarrätten och flertalet länsstyrelser att inbetalning
borde ske tidigare under taxeringsåret än utredningsmannen föreslagit.
Kammarrätten framhåller, att en framflyttning vore nödvändig med hänsyn
till det vidlyftiga kontrollarbete som måste medhinnas av taxeringsnämnderna.
Vid bibehållande av den föreslagna bestämmelsen om särskild
avgift vid försummad inbetalning syntes dock tidpunkten för verkställande
av inbetalning icke kunna bestämmas tidigare än till tiden för deklarationsskyldighetens
fullgörande. De olägenheter en sådan anordning skulle medföra,
främst genom olika betalningsterminer för olika skattskyldiga, syntes
mindre vägande.
En framflyttning av inbetalningstiden har även förordats av riksskattenämnden.
För sitt förslag lämnar nämnden följande motivering:
Enligt förslaget skall insättningsskyldigheten fullgöras senast den 1 april
under taxeringsåret d. v. s. i regel året efter det, under vilket skogslikvid
uppburits eller virket uttagits. Tiden för insättningsskyldigheten kommer
sålunda att i betydande utsträckning infalla ett år eller mera efter det att
det belopp, som med insättningsskyldigheten avses, upphurits av vederbörande
fastighetsägar^. Med hänsyn till åtgärdernas penningpolitiska innebörd
måste detta betraktas som en olägenhet. Det kan även befaras att
vissa skogsägare på grund av tidsavståndet mellan likvidens lyftande och
insättningen skola få svårt att fullgöra sin insättningsskyldighet enär medlen
hinna förbrukas före insättningen. Det är med hänsyn härtill önskvärt att insättningen
förlägges till tidigare tidpunkt. På grund av alt insättningen enligt
förslaget icke skall överstiga nettointäkten av den förvärvskälla vari likviden
influtit — vilken spärregel enligt riksskattenämndens mening näppeligen
kan undvaras — torde svårigheter dock föreligga att anknyta insättningsskyldigheten
till den tid då likvid uppbäres. Emellertid synas de skogsägare,
som skola avlämna sina deklarationer senast den 15 februari — och
detta gäller det helt övervägande flertalet — kunna åläggas insättningsskyldighet
redan nämnda dag. Att insättningsskyldigheten för skogsägare, vilka
åtnjuta anstånd med deklarationens avlämnande till senare dag, inträder
efter den 15 februari torde icke vålla olägenhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län förordar, att inbetalning å investeringskonto
senast borde ske den 15 februari. Härigenom skapades garantier för
att taxeringsnämnderna hade tillgång till uppgifter om gjorda inbetalningar
vid den tidpunkt, då nämnderna började granskningen av deklarationsmaterialet.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att insättningen å investeringskonto
principiellt borde vara fullgjord senast vid beskattningsårets utgång
för att avdragsrätt vid taxeringen skulle medgivas. Av praktiska skäl torde
man emellertid få medgiva avdragsrätt, om beloppet insatts senast den
15 januari under taxeringsåret.
33
Kungl. Maj ds proposition nr 225.
Sveriges lantbruksförbund anser, att inbetalning icke borde behöva vara
verkställd förrän tidigast den 15 maj under taxeringsåret. Det syntes nämligen
nödvändigt, att skogsägarna erhölle tid att verkställa erforderliga beräkningar
av rotvärdet.
Frågan om länsstyrelsernas rätt att i vissa fall förordna om återbetalning
under spärrtiden har berörts i flera yttranden. Länsstyrelserna
i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus och Örebro län föreslå sålunda, att dispensmöjligheterna
utsträcktes att avse icke endast förtida utbetalning av
spärrade medel utan även befrielse från skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto. Lantbruksstyrelsen framhåller, att dispens borde kunna
medgivas i de fall ofullständiga jordbruk kompletterats med skog i rationaliseringssyfte.
Intyg härom kunde i de aktuella fallen lämnas av lantbruksnämnden.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens
folk påpeka, att reglerna om dispens icke finge tillämpas onödigt restriktivt.
Dispens vore i synnerhet av behovet påkallad för nytillträdande jordbrukare
med avsevärda skulder, som normalt brukade betalas genom skogsavverkningar.
Beträffande den föreslagna lagstiftningens giltighetstid ha
några remissinstanser ansett, att bestämmelser i ämnet endast borde antagas
för viss tid.
Domänstyrelsen framhåller, att då de överenskommelser, som träffats
mellan staten och skogsindustrierna, hittills gällt allenast för ett år i sänder
borde samma tidsbegränsning gälla för den nu ifrågasatta lagstiftningen.
överståthållarämbetet uttalar, att de föreslagna steriliseringsåtgärderna endast
borde tillgripas såsom en tillfällig anordning, då så ur samhällsekonomisk
synpunkt oundgängligen krävdes. Lagstiftningen borde därför givas
till tiden begränsad giltighet.
Riksförbundet landsbygdens folk anser att giltighetstiden borde begränsas
till ett år. En dylik begränsning torde icke behöva befaras medföra ur samhällets
synpunkt olämpliga uppskov med avverkningar, enär den enskilde
hade att räkna med förlängd giltighetstid, så länge omständigheterna motiverade
detta.
Sveriges lantbruksförbund, Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämasscf
öreningen, Svenska pappersbruksf öreningen, Svenska trävaruexport föreningen
samt Södra Sveriges trävaruexportförening ha likaledes ansett att
lagstiftningen borde göras ettårig.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att giltighetstiden begränsas till
två år.
I yttrandena ha vidare berörts vissa detalj spörsmål.
Kammarrätten har i fråga om ordningen för fastställandet av insättningsbeloppcn
anfört följande:
Förslaget torde hava avsett att beräkningarna av det rotvärde, som föranleder
till kontoinbetalning av kontoinbetalningens belopp och av beloppet av
3 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 225.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
det däremot svarande avdraget skola utgöra taxeringsfrågor. Förslaget i denna
del synes emellertid vara så utformat, att den enda fråga, som taxeringsmyndigheterna
i detta sammanhang genom formligt beslut skola taga ståndpunkt
till, är frågan om avdragets belopp, och att därav skulle automatiskt
följa beloppet av kontoinbetalningen och rotvärdet. Avsikten härmed torde
hava varit att vinna vissa fördelar i processuellt avseende.
I realiteten måste taxeringsmyndigheternas tillvägagångssätt bliva det
motsatta. Först beräknas beloppet av det rotvärde, som föranleder till kontoinbetalning,
på grundval därav uträknas kontoinbetalningens belopp, och
därav följer automatiskt avdragets belopp, därvid i förekommande fall nedsättning
sker av beloppet för kontoinbetalningen i den mån nettointäkten
av förvärvskällan icke giver utrymme för avdraget.
Den utformning, förslaget erhållit i denna del, leder till ett egenartat och
för de inbetalningsskyldiga främmande processläge. Vad den inbetalningsskyldige
i besvär normalt skall komma att rikta sig mot bör väl vara att
kontoinbetalningens belopp blivit för högt bestämt. Med förslagets utformning
skulle emellertid, om han vill påkalla ändring i kontoinbetalningens
belopp, enda utvägen vara att i besvär över inkomsttaxeringarna yrka höjning
i dessa genom minskning av det mot kontoinbetalningen svarande avdraget.
Det synes föga sannolikt, att de inbetalningsskyldiga i gemen skola
förstå alt på detta sätt göra sina anspråk gällande, då de, så som förslaget
förutsätter, få meddelande om höjning av kontoinbetalningens belopp på det
indirekta sätt att de underrättas om att de fått avdrag för sådan inbetalning
med högre belopp än de yrkat i självdeklarationen. Det torde finnas anledning
räkna med att de inbetalningsskyldiga i allmänhet först då vederbörande
länsstyrelse framställer krav å felande kontoinbetalning skola giva
sitt missnöje tillkänna, med påföljd i regel av besvärsrättens förlust. Förslaget
i denna del kan även leda till svårlösliga komplikationer. En inbetalningsskyldig,
som ansetts pliktig verkställa högre kontoinbetalning än som
skett och i anledning därav beviljats i motsvarande mån förhöjt avdrag, vilket
utnyttjats vid taxering till såväl statlig inkomstskatt som kommunal
inkomstskatt, yrkar till vinnande av nedsättning i kontoinbetalningens belopp
höjning av taxeringen men inskränker, omedvetet (exempelvis på grund
av att den ifrågakomna förvärvskällan är belägen i annan kommun än hemortskommunen)
eller medvetet, sin talan till endera taxeringen. Fråga uppkommer
då vilken effekt bifall till hans talan skulle tillåtas få på det belopp,
varför skyldighet till kontoinbetalning föreligger. Eif dylikt yrkande
kan, genom att inpassas inom ramen för av honom'' redan tidigare anförda
besvär, innefattande yrkande om nedsättning i taxeringarna, framställas vid
sådan tidpunkt, att vederbörande taxeringsintendent icke längre har sin rätt
förvarad att i yrkande hos prövningsnämnden eller besvär hos beskattningsdomstol
påkalla motsvarande höjning beträffande den andra taxeringen.
Kammarrätten förordar, att reglerna på förevarande område närmare anpassas
till vad som faktiskt sker. Därvid skulle de även kunna givas en innebörd,
som för de inbetalningsskyldiga bleve mera lättfattlig. Detta skulle
kunna tänkas ske på det sätt att icke blott det kontoinbetalningen motsvarande
avdraget vid inkomsttaxeringen utan även rotvärdets och kontoinbetalningens
belopp bleve föremål för taxeringsmyndigheternas beslut. Därav
skulle följa, bl. a., att den förteckning över kontoinbetalningar in. m., vilken
enligt förslaget skall upprättas av vederbörande taxeringsnämndsordförande,
skulle ersättas av en av taxeringsnämnden undertecknad längd, upptagande
förenämnda belopp in. m., att den inbelalningsskyldige skulle underrättas
om taxeringsnämnds beslut, varigenom skyldighet till kontoinbetalning
ålagts honom till högre belopp än han redan inbetalat, samt att den in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
35
betalningsskyldige skulle äga anföra besvär över taxeringsmyndighets beslut
i fråga om kontoinbetalnings belopp med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningen
i den ordning, varom stadgas i fråga om besvär över taxering.
Vid ändring av det belopp, för vilket skyldighet till kontoinbetalning
förelåge, skulle ex officio verkställas därav betingad ändring av inkomsttaxeringarna,
vilket bl. a. skulle medföra, att då särskilda besvär förelåge
i fråga om kontoinbetalning och över inkomsttaxering, som därmed ägde
samband, dessa besvär skulle handläggas gemensamt.
Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår, att riksbankens kontor borde åläggas
utfärda kvitto i två exemplar å verkställda insättningar. Det ena exemplaret
borde insättaren foga till sin deklaration. Genom detta förfaringssätt
kunde vinnas att riksbanken icke behövde upprätta listor å verkställda insättningar
å investeringskonto. Ej heller vore i så fall behövligt att taxeringsnämndernas
ordförande upprättade särskilda förteckningar å samtliga
insättningsskyldiga. Om det vid taxeringsnämndens granskning skulle befinnas
att skogsägare icke insatt belopp å investeringskonto, ehuru han varit
skyldig därtill eller insättning gjorts med för lågt belopp borde anmälan ske
till taxeringsintendenten.
Flera länsstyrelser framhålla, att taxeringsnämnderna icke vore i stånd
att fastställa rotvärdena, om de icke erhölle hjälp av skogssakkunniga personer.
Kammarrätten anser erforderligt, att riktigheten av de uppgifter, som inbetalare
hade att lämna, garanterades genom straffpåföljd för oriktigt uppgiftslämnande.
Behov av sådan garanti kunde tänkas föreligga framför allt
beträffande i utredningen lämnade uppgifter om vid rotvärdets beräkning
avdragsgilla omkostnader, vilka regelmässigt icke direkt framginge av deklarationen.
Länsstyrelsen i Gotlands lån och Sveriges lantbruksförbund påpeka, att
det vore erforderligt att införa särskilda bestämmelser avseende idkare av
skogsbruk med räkenskapsår, som icke sammanfölle med kalenderår.
Departementschefen.
Sterilisering av viss del av skogsindustriernas exportinkomster ingår som
ett betydelsefullt led i den ekonomiska politiken i nuvarande läge. Sålunda
träffades på hösten 1950 avtal mellan handels- och industrikommissionen
för Kungl. Maj :t och kronan, å ena, samt de stora branschorganisationerna
inom skogsnäringen, å andra sidan, om en frivillig inbetalning till riksgäldskontoret
av viss del av deras exportinkomster under år 1951. Parallellt
härmed förordnades om uttagande av prisutjämningsavgift å motsvarande
varor från företag som ej anslutit sig till avtalen. Genom att på detta sätt
medel dragas ur den allmänna penningmarknaden få skogsindustrierna
minskade möjligheter att finansiera nya investeringar eller att påtaga sig
ökade omkostnader. Åtgärden måste sålunda ha en betydande restriktiv
verkan.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Jämfört med det exportprisläge, som låg till grund för förra årets överenskommelser,
representera de nuvarande priserna på skogsindustriens produkter
en betydande förskjutning uppåt av prisnivån. Förhandlingar ha därför
ånyo inletts med vederbörande branschorganisationer i syfte att för år 1952
få till stånd en efter den senaste prisutvecklingen anpassad fortsatt överenskommelse.
Preliminära avtal ha numera träffats med Svenska cellulosaföreningen
och Svenska trämasseföreningen om inbetalning av avgifter för
år 1952.
Steriliseringen av viss del av skogsindustriernas exportintäkter bär — bortsett
från prisutjämningsavgift å pappersved — icke haft någon motsvarighet
i fråga om de ökade intäkter,som i form av starkt stegrade skogspriser
tillfalla skogsägarna. Rotpriserna under avverkningsåret 1950/51 ha uppskattats
ligga 75—100 procent högre än under 1949/50 och för instundande
avverkningssäsong har man att emotse en ytterligare höjning av priserna.
Särskilda åtgärder torde i nu rådande ekonomiska läge vara påkallade i
syfte att undandraga även en del av skogsägarnas ökade skogsvinster från
en omedelbar disposition. Sådana åtgärder skulle utgöra ett naturligt komplement
till konjunkturutjämningsavgifterna å skogsindustriprodukterna
och bidraga till att dämpa vinstkonjunkturen på dessa områden med dess
ogynnsamma följdverkningar i olika hänseenden. Jag anser mig sålunda nu
böra framlägga förslag om sterilisering jämväl av viss del av intäktsökningen
i skogsbruket.
Från skogsägarehåll har under senare år ofta framförts önskemål om
rätt att inom skogsbruket lägga upp skattefria fonder för skogsvårdsarbeten.
Syftet med en sådan anordning skulle främst vara att åstadkomma en ur
konjunktursynpunkt önskvärd utjämning av arbetstillfällena i skogen. Genomföres
en sterilisering av skogsägarnas mervinster, ligger det nära tillhands
att undersöka, huruvida reglerna för steriliseringen kunna givas en
sådan utformning, att skogsägarnas önskemål i nyssnämnda hänseende i
möjligaste mån bliva tillgodosedda.
I det förslag i ämnet, som på mitt uppdrag utarbetats inom finansdepartementet,
har utredningsmannen förordat införandet av en obligatorisk skyldighet
för skogsägare att insätta viss del av erhållna skogsintäkter å spärrat
konto i riksbanken. Insättningsbeloppen skulle fritagas från inkomstbeskattning
det år insättningen verkställdes. Efter en spärrtid av fem år skulle
skogsägaren äga rätt att uttaga medel från kontot och efter eget bestämmande
fördela uttagen över en femårsperiod. I promemorian framhålles att ett på
dylikt sätt anordnat spärrkontoförfarande innebure betydande skattemässiga
fördelar för insättaren. Sålunda skulle anordningen medföra, att för
framdeles utförda skogsvårdsarbeten avdrag finge ske med utnyttjande av
de nuvarande goda årens toppinkomster. För fysiska personer skulle uppdelningen
av inkomsten på flera år därjämte innebära en nedsättning i den
progressiva beskattningen.
I flera remissyttranden har uttalats, att en anordning av i huvudsak den
innebörd, som föreslagits i promemorian men av frivillig karaktär, kunde
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
fylla samma uppgift som en tvångslagstiftning. I detta sammanhang har
man pekat på de med skogsindustrierna ingångna avtalen om frivillig inbetalning
av prisutjämningsavgifter.
I anledning härav vill jag framhålla, att beträffande skogsbruket torde det
icke vara möjligt att få till stånd särskilda överenskommelser, då det här
gäller ett mycket stort antal skogsägare. Jag vill även erinra om att beträffande
skogsindustrien avtal endast träffats med de stora branschorganisationerna.
De utanför föreningarna stående näringsidkarna ha att erlägga en
särskild i lag fastställd prisutjämningsavgift. Deras avgiftsskyldighet grundar
sig sålunda icke på någon överenskommelse.
Det förefaller icke heller sannolikt att man enbart genom att införa rätt
till skattefria insättningar å investeringskonto för skog —- även om de
skattemässiga fördelarna bliva betydande — skulle kunna uppnå en ur
steriliseringssynpunkt tillräcklig effekt annat än möjligen på längre sikt.
Enligt min mening torde det sålunda vara nödvändigt att föreskriva obligatorisk
insättningsskyldighet. Däremot kan jag dela den av vissa remissinstanser
framförda uppfattningen, att möjlighet bör finnas att utöver de
obligatoriska insättningarna göra frivilliga sådana. Härigenom skulle tvivelsutan
systemet vinna i smidighet samtidigt som utrymme bereddes för ett
mera nyanserat bedömande rörande behovet av medel för framtida skogsvårdsarbeten
i det särskilda fallet. Hur stora frivilliga insättningar, som
skola tillåtas, blir självfallet beroende på var gränsen för de obligatoriska
insättningarna sättes.
Då lagstiftningens syfte är att sterilisera en del av de nuvarande extraordinärt
höga skogsinkomsterna, torde lagstiftningen endast böra givas en
till tiden begränsad giltighetstid. I detta hänseende förordar jag i princip
en begränsning till de skogsintäkter, som äro att hänföra till de båda beskattningsår
för vilka taxering i första instans verkställes under åren 1953
och 1954. Jag anser mig dock i detta sammanhang böra framhålla, att jag
förutsätter att de erfarenheter, som vinnas i fråga om betydelsen för skogsvården
av de nu föreslagna skattefria kontoavsättningarna, böra utnyttjas
vid ett framtida ställningstagande till frågan om en mera permanent lagstiftning
om investeringsfonder för skogsbruket.
Utredningsmannen har föreslagit att insättningarna skola bestämmas till
40 procent av rotvärdet å försåld skog samt å avyttrade eller i egen rörelse
använda skogsprodukter. Den totala insättningen å spärrkonto har med utgångspunkt
härifrån beräknats komma att uppgå till ca 320 miljoner kronor
för år.
Flertalet remissinstanser har funnit en sterilisering av denna omfattning
alltför betungande för skogsbruket. Även enligt min uppfattning bör en justering
nedåt av det föreslagna procenttalet komma till stånd. Efter övervägande
av olika alternativ och med beaktande av alt jag funnit mig böra föreslå
en höjning av minimibeloppet för insättningsskyldighet, vill jag för min del
förorda att stcriliseringsprocenten i princip bestämmes till 25 procent av
38
Kungl. Maj:ts proposition, nr 225.
rotvärdet. Med denna avvägning av de obligatoriska insättningarna anser jag
mig böra föreslå att skogsägare, som så önska, skola äga göra frivilliga insättningar
med ytterligare 15 procent.
Enligt utredningsmannens förslag skola insättningarna bestämmas i förhållande
till i viss ordning beräknade rotvärden. Beträffande å rot såld skog
uppkomma härvid inga särskilda problem, enär den erhållna köpeskillingen
direkt kan läggas till grund för beräkning av insättningsbeloppet. Vid leveransköp
och vid uttag av virke för förädling i egen rörelse måste däremot
en uppskattning av rotvärdet komma till stånd. Enligt promemorian skall rotvärdet
därvid beräknas till skillnaden mellan erhållen köpeskilling (respektive
saluvärdet) och de med avverkningen direkt sammanhängande kostnaderna.
Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits, att den föreslagna
metoden för rotvärdenas beräkning vore onödigt invecklad och att
densamma skulle förorsaka såväl de insättningsskyldiga som beskattningsmyndigheterna
ett betydande merarbete. Riksskattenämnden och länsstyrelserna
ha för sin del starkt understrukit att beskattningsnämnderna skulle
få en så väsentligt ökad arbetsbörda att risk förelåge att taxeringsarbetet
icke skulle medhinnas. Enligt ett flertal remissinstansers uppfattning kunde
depositionsskyldigheten, då här icke vore fråga om uttagande av en skatt,
mycket väl regleras på sådant sätt, att en procentsats stadgades beträffande
rotsåld skog och en annan — lägre — procensats för försålt eller till egen
rörelse uttaget virke. I fråga om den inbördes avvägningen av procentsatserna
har framhållits, att då rotvärdet å sålt eller till egen rörelse uttaget
virke genomsnittligen kunde beräknas uppgå till halva köpeskillingen respektive
saluvärdet syntes procentsatserna böra förhålla sig som 2: 1.
De framställda erinringarna synas mig bärande. Jag biträder sålunda förslaget
att insättningsbeloppet även beträffande sålt eller till egen rörelse
uttaget virke bestämmes direkt till viss procent av köpeskillingen eller saluvärdet.
Självfallet innebär det en mycket grov schablon att bestämma rotvärdet
vid leveransköp och uttag till halva köpeskillingen. Helt allmänt torde
kunna sägas att schablonen kommer att ge för låga rotvärden. Med hänsyn
till att schablonen är avsedd för alla olika sortiment och avsättningslägen,
vill jag dock icke motsätta mig den föreslagna halveringen. En annan
viktig synpunkt i detta sammanhang är, att procentsatserna böra så avvägas,
att insättningsskyldigheten icke skall medföra obenägenhet hos skogsägarna
att verkställa egna avverkningar. Ur arbetskraftsynpunkt måste det
nämligen anses vara av mycket stor betydelse, att avverkningarna i största
möjliga utsträckning utföras av skogsägarna själva och deras gårdsfolk.
Då jag tidigare förordat, att insättningarna i princip skola beräknas till 25
procent av rotvärdet, innebär schablonregeln för rotvärdenas beräkning, att
för leveransvirke eller uttag till egen rörelse procentsatsen borde bestämmas
till 12,5 procent av köpeskillingen respektive saluvärdet. Av praktiska skäl föreslår
jag dock en avjåmning nedåt till 12 procent. Med den nu föreslagna
förenklingen av metoden för insättningarnas bestämmande torde beskattningsnämndernas
merarbete i anledning av spärrkontoförfarandet icke bli
Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 39
särskilt betungande. Något behov av särskilda skogssakkunniga kommer ej
heller att föreligga.
En fråga som tarvar särskilt övervägande är, huruvida insättningsskyldigheten
jämväl bör omfatta brännved och dylika sortiment. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund har som sin mening uttalat, att förbundet
vore fullt på det klara med att dagens höga vedpriser i och för sig icke motiverade,
att man för dessa sortiment gjorde något undantag. Förbundet ansåge
det likväl klokt att bereda brännveden en särställning i detta sammanhang.
Den övervägande vedproduktionen skedde genom skogsvårdande huggningar,
och den ifrågasatta steriliseringen borde icke verka hindrande för
skogsvården och vedavverkningarna. Ytterligare ett antal remissinstanser
ha ansett sig böra påyrka att vcdlikvider undantagas från steriliseringen.
Med hänsyn till att en betydande del av vedbehovet tillgodoses från sådana
mindre brukningsdelar, vilka redan på grund av de minimibestämmelser,
som jag senare kommer att förorda, bliva firitagna från insättningsskyldighet,
anser jag mig kunna tillstyrka att brännved, kolved och träkol
undantagas vid beräkning av insättningsbeloppen. Påpekas må att undantagsbestämmelsen
givetvis endast avser avverkad ved och sålunda icke vedskog.
Däremot finner jag icke tillräckliga skäl hava förebringats för att, såsom
vissa remissinstanser ifrågasatt, från sterilisering undantaga likvider och
uttag avseende virke från ädla lövträd.
Såväl myndigheter som näringsorganisationer bland remissinstanserna ha
riktat den anmärkningen mot utredningsmannens förslag att detsamma icke
innehåller någon bestämmelse om rätt för skogsägaren att före spärrtidens
utgång utfå medel för skogsvårdande åtgärder. Skogsstyrelsen befarar sålunda
att en sterilisering under så pass lång tid som fem år utan rättighet för
skogsägaren att göra uttag för täckande av kostnader för utförda återväxtåtgärder
kunde medföra risker för ett otillbörligt uppskjutande av dessa och
faror för att den redan nu rådande stora eftersläpningen efter hand bleve
än större.
Då det gäller att taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål bör man hålla
i minnet, att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand måste
vara alt den skall verka köpkraftsindragande och investeringsbegränsande
i nuvarande ekonomiska läge. Om de insatta medlen kunde utan begränsning
disponeras för skogsvårdsarbcten skulle syftet med lagstiftningen kunna
mer eller mindre förfelas. Det måste alltså fordras att medlen under viss
tid helt dragas ur den allmänna marknaden. Då en femårig spärrtid i vissa
fall skulle kunna tänkas komma att medföra ett eftersättande av angelägna
skogsvårdsarbcten, anser jag mig dock böra förorda en viss uppmjukning
av spärreglerna till förmån för sådana arbeten. I detta hänseende föreslår
jag, att medlen i princip skola stå orörda under två år. Under en därpå följande
treårsperiod bör skogsägare, som genom intyg av skogsvårdsstyrelse
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
styrker att han utfört skogsvårdande arbeten, vara berättigad lyfta medel
å spärrkonto; de sammanlagda uttagen under ett och samma år synas dock
böra begränsas till att avse högst en fjärdedel av det ursprungligen insatta
beloppet.
Förslaget att skogsägaren efter utgången av femte året skall vara berättigad
att efter eget bedömande uttaga medlen under en femårsperiod föranleder
ingen erinran från min sida.
Enligt utredningsmannens förslag skall ränta icke utgå å de medel, som
insatts å spärrat konto. I flera yttranden har påyrkats en ändring härutinnan.
Därvid har bland annat framhållits, att det icke minst av psykologiska
skäl vore välbetänkt att medgiva viss förräntning. Huruvida förslaget
skulle få åsyftad effekt vore, har det sagts, i hög grad beroende
på hur detsamma uppfattades av den stora mängden skogsägare.
Förräntningen av å spärrkonto innestående medel sammanhänger nära
med frågan om medlens användning under spärrtiden. Eftersom anordningen
med insättning å spärrkonto tillkommit för att bidraga till en minskning
av disponibla likvida medel i marknaden, ligger det i sakens natur, att medlen
under den närmaste tiden böra vara steriliserade hos riksbanken. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda att medlen göras räntebärande
under de första två åren. Efter utgången av nämnda två år skall skogsägaren
— enligt vad jag nyss föreslagit — äga rätt att uttaga medel för skogsvårdsarbeten.
Godtages detta förslag, synes det rimligt att i princip medgiva
förräntning av de medel, som kvarstå å spärrkonto efter utgången av tvåårsperioden.
Jag förordar att ränta beräknas efter 2,5 procent å de belopp,
som innestå å kontot vid utgången av varje kalenderår från och med tredje
året. Då medlen sålunda göras räntebärande, bör riksbanken vara oförhindrad
att efter utgången av nämnda tvåårsperiod ställa medlen till riksgäldskontorets
förfogande mot att riksgäldskontoret betalar räntekostnaden.
I remissyttrandena göres genomgående gällande att det föreslagna minimibeloppet,
2 000 kronors rotvärde, vid vilket skyldighet att göra insättning
skulle inträda vore för lågt. Därjämte ha några remissinstanser påpekat det
»tröskelproblem», som skulle uppkomma därigenom att en obetydlig ökning
av rotvärdet i ett gränsskikt skulle medföra skyldighet att insätta ett
belopp, som vore många gånger större än ökningen av rotvärdet. Slutligen
ha vissa länsstyrelser uttalat farhågor för att fullgörandet av insättningsskyldigheten
kunde komma att inkräkta på de medel, som vore oundgängligen
nödvändiga för levnadskostnadernas bestridande.
Vad först angår frågan om minimibeloppet, måste detta avvägas
med hänsyn till den steriliseringseffekt som eftersträvas. Varje höjning
medför ovillkorligen en betydande minskning av det totala insättningsbeloppets
storlek. Att sätta gränsen så högt som vid 5 000 kronors rotvärde, såsom
påyrkats i vissa remissyttranden, anser jag icke möjligt. En sådan förskjutning
uppåt av gränsen skulle i förening med den nedsättning av sterilise
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
ringsprocenten, som jag förut förordat, medföra en så kraftig reducering
av del totala insättningsbeloppet, att lagstiftningen icke kunde beräknas få
någon egentlig betydelse ur steriliseringssynpunkt. En viss höjning av minimibeloppet
vill jag dock icke motsätta mig och föreslår i sådant hänseende
att gränsen sättes vid 3 000 kronor. För rotköp innebär detta, att insättningsskyldighet
icke skall föreligga i sådana fall, där under beskattningsåret uppburen
köpeskilling sammanlagt icke överstiger 3 000 kronor. Har skogsägare
sålt avverkat virke eller uttagit virke till egen rörelse skall enligt den tidigare
angivna schablonregeln rotvärdet anses motsvara halva köpeskillingen respektive
halva saluvärdet. Detta medför att skyldighet att göra insättning
skall inträda, om köpeskillingen eller saluvärdet överstiger 6 000 kronor. I
praktiken kommer det givetvis ofta att inträffa, att en skogsägare under beskattningsåret
såväl upplåtit avverkningsrätter som sålt och uttagit virke till
egen rörelse. Huruvida skyldighet att göra insättning föreligger eller ej,
blir då att bedöma med hänsyn till det sammanlagda rotvärdet, bestämt
vid rotköp till köpeskillingen samt vid leveransköp och uttag till egen rörelse
till halva köpeskillingen respektive halva saluvärdet.
För att undvika att ett »tröskelproblem» uppkommer, anser jag mig böra
föreslå att i ett övergångsskikt insättningsbeloppet tillåtes stiga successivt.
Rörande den närmare innebörden av reduktionsregeln hänvisar jag till den
i det följande lämnade redogörelsen för lagförslagets detaljer.
Beträffande de av vissa länsstyrelser uttalade farhågorna för att en obligatorisk
insättningsskyldighet skulle kunna komma att i vissa fall medföra
ett intrång på de medel, som erfordras för täckande av vederbörandes levnadskostnader,
vill jag framhålla, att det här endast gäller insättning av en
del av en övervinst, som tillfaller skogsägaren genom den senaste tidens
onormala prisstegring på skogsprodukter. Efter den nedsättning av insättningsskyldigheten,
som jag ansett mig böra föreslå — i form av såväl lägre
insättningsprocent som högre minimibelopp — torde i allt fall något behov
av generella undantagsregler i det av länsstyrelserna angivna hänseendet
icke vara erforderliga. En annan sak är att i enstaka fall svårighet av speciell
anledning kan föreligga för vederbörande att verkställa insättning å
spärrkonto. I sådant fall bör den insättningsskyldige ha möjlighet att dispensvägen
erhålla befrielse från skyldighet att verkställa insättning eller,
om insättning redan skett, helt eller delvis återfå insättningsbeloppet. Till
frågan om den närmare utformningen av dispensreglerna återkommer jag
i ett senare sammanhang.
Såsom förut nämnts har i departementspromemorian den totala insättningen
per år beräknats komma att uppgå till ca 320 miljoner kronor. Godtagas
de av mig framlagda förslagen skulle insättningsbeloppet komma att
nedgå till ca 170 miljoner kronor. Härvid är emellertid att märka, att de
angivna beloppen beräknats på grundval av priserna hösten 1050. Sedan
dess har en ytterligare prisstegring ägt rum, varför det inte torde vara obefogat
att räkna med ett högre insättningsbelopp för år 1952.
Jag övergår nu till att behandla den föreslagna lagstiftningens detaljer och
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
följer därvid paragraf ordningen i de författningsförslag, som äro resultatet
av en inom finansdepartementet verkställd överarbetning av de remitterade
förslagen. Dessa reviderade förslag, nämligen förslag till lag om investeringskonto
för skog och förslag till förordning om taxering för inkomst av
medel, som insatts å investeringskonto för skog, torde såsom Bilaga 1 och 2
få fogas till statsrådsprotokollet.
Förslaget till lag om investeringskonto för skog.
1 §■
Såsom redan tidigare anmärkts, föreslås insättningsskyldighet skola föreligga
beträffande intäkt av skogsbruk avseende köpeskilling och uttag,
som enligt kommunalskattelagens bestämmelser är att hänföra till de beskattningsår
för vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första
instans åren 1953 och 1954. För att undvika retroaktivitet i sådana fall, då
beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1953 omfattar jämväl tid före
den 1 januari 1952, har i sista stycket av förevarande paragraf föreskrivits,
att bestämmelserna icke skola tillämpas såvitt avser intäkt hänförlig till
nämnda tid. Å andra sidan kan det inträffa, att skattskyldig har att vid 1955
års taxering och i vissa fall även vid 1956 års taxering deklarera för räkenskapsår,
som omfattar tid före den 1 januari 1954. Då insättningsskyldighet
i dylika fall bör föreligga med avseende å intäkt av skogsbruk, som hänför
sig till nämnda tid, har föreskrift härom intagits i berörda stycke av 1 §.
Den föreslagna utsträckningen av bestämmelsernas tillämplighet torde även
vara nödvändig för att förhindra att idkare av skogsbruk genom omläggning
av räkenskapsår undandrager sig insättningsskyldighet.
Skyldighet att insätta medel å investeringskonto bör åligga den som har
att i självdeklaration upptaga intäkten i fråga. Arrendator, som åtnjutit intäkt
av skogsbruk, bör alltså i detta hänseende ha samma skyldighet som
fastighetsägare.
Enligt anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen inbegripes under
skogsbruk jämväl skogsavverkning på grund av avverkningsrätt, som någon
vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade fastigheten. Inkomst
på grund av sådan avverkning föranleder sålunda skyldighet att göra insättning
å investeringskonto. Däremot kommer skyldighet att göra insättning
icke att åligga den som bedrivit skogsavverkning å annans mark på grund
av särskild upplåtelse av avverkningsrätt, enär inkomsten härav enligt nyssnämnda
anvisningspunkt är att hänföra till inkomst av rörelse.
Riksskattenämnden har i sitt yttrande förklarat, att nämnden utginge från
att bestämmelserna skulle tillämpas även för det fall att avverkningsrätt
vederlagsfritt upplåtits till barn eller annan anhörig, som därefter verkställt
avverkningarna. I anledning härav må framhållas, att det avgörande härvidlag
är, hur transaktionen bedömts vid inkomsttaxeringen. Då enligt gällande
praxis givaren i ett dylikt fall torde beskattas för avverkningsrättens
värde, kommer skyldighet att göra insättning å investeringskonto att åligga
denne. Särskild författningsbestämmelse torde sålunda icke erfordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
43
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har jag förordat
att insättningarna på investeringskonto skola beräknas till 25 procent av
köpeskillingen vid rotförsäljning och 12 procent av köpeskillingen vid leveransköp
respektive av saluvärdet vid uttag för förädling i egen rörelse.
Författningstexten i 1 § har utformats i enlighet härmed. Härvid har jämväl
beaktats att brännved, kolved och träkol icke skola medräknas vid insättningsbeloppets
bestämmande i det fall, som avses under punkten b). Under
punkten c) göres undantag för ved, som användes som förädlingsråvara vid
framställning av träkol (kolved). Då i punkten c) endast avses skogsprodukter,
som uttagits för förädling, ligger det i sakens natur att undantaget här
icke behöver angivas omfatta brännved och träkol.
I detta sammanhang torde jag få något beröra ett specialfall. Har den,
som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter
av skogsbruket såsom tjära och dylikt anses denna verksamhet enligt
anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen som skogsbruk, där den varit
av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har dylik verksamhet
däremot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda
anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta kolugnar, fasta tjärugnar
eller dylikt, anses särskild rörelse föreligga. I praktiken lär det på sina
håll förekomma, att inkomst av förädlingsverksamhet i deklarationen redovisas
såsom binäring till skogsbruk, oaktat verksamheten bedrivits i större
omfattning. Någon anledning att för dessa fall föreslå särskilda beräkningsgrunder,
vilka i hög grad skulle komplicera lagstiftningen i tekniskt hänseende,
anser jag dock icke föreligga. Vederbörande har ju alltid möjlighet
att redovisa förädlingsvinsten såsom inkomst av rörelse. Såsom intäkt av
skogsbruk kommer då endast att upptagas saluvärdet av till rörelsen uttagna
skogsprodukter.
Mot utredningsmannens förslag att värde av virke, som använts för skogsägarens
egen räkning för reparation samt ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten,
icke skall medräknas vid bestämmande av insättningsbelopp, har
jag intet att erinra. Ej heller föranleder förslaget att insättningsskyldighet ej
skall föreligga beträffande köpeskilling för skog, som sålts i samband med
marken, någon erinran från min sida.
I det gemensamma yttrande, som avgivits av Svenska cellulosaföreningen
med flera branschföreningar inom skogsindustrien, ha erinringar framställts
mot att steriliseringen jämväl skall avse del av saluvärdet för virke, som
uttagits för förädling i egen rörelse, även om virket i fråga förädlades och
försåldes först ett eller två år efter uttaget. Av taxeringstekniska skäl torde
det vara nödvändigt att avdraget för insättningen utnyttjas det år saluvärdet
av det uttagna virket upptages som inkomst. Jag kan alltså icke förorda
någon ändring i förslaget i denna del. Skogsindustrierna synas för
övrigt icke bli särskilt betungade genom denna anordning, eftersom de under
år 1952 komina att försälja produkter, vari ingår råvara som väsentligen
stigit i pris under lagringstiden. För saluvärdet av denna råvara har icke
förelegat insättningsskyldighet.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
I omförmälda yttrande från branschföreningarna har ytterligare framhållits,
att bestämmelser borde införas av innebörd att kvittning medgåves
mellan av skogsindustriföretag erlagda prisutjämningsavgifter, insättning å
investeringskonto samt investeringsavgift, därest en sådan avgift komme
att införas. I anledning härav vill jag erinra om att prisutjämningsavgifter
uttagas å den förädlingsvinst, som industriföretagen erhållit, oavsett om de
äga egna skogar och därifrån tagit råvara för förädling eller om förädling
skett av inköpt råvara. Någon anledning att behandla skogsägare, som i
egen rörelse förädlat virke från egna skogar, efter andra regler i fråga om
skyldighet att insätta medel å investeringskonto än skogsägare, som försålt
virke till förädlingsindustrin, föreligger uppenbarligen icke. Till frågan om
införande av en investeringsavgift har jag ännu icke tagit slutlig ställning.
Därest en sådan avgift skulle beslutas i huvudsaklig överensstämmelse med
det av särskilda utredningsmän utarbetade förslaget, kan jag dock icke
finna, att mellan denna avgift och insättning å investeringskonto skulle
föreligga ett sådant samband, att kvittning dem emellan kunde anses påkallad.
Jag anser mig sålunda icke kunna förorda bestämmelser av den
innebörd branschföreningarna ifrågasatt.
Föreskriften i andra stycket av förevarande paragraf, att insättning icke
1 något fall skall ske med högre belopp än nettointäkten av den förvärvskälla,
vari intäkten av skogsbruk ingår, har tillkommit för att skapa garantier för
att alla insättningar å investeringskonto kunnat utnyttjas som avdrag i den
förvärvskälla, vari intäkten av skogsbruk ingår.
2 §.
För att undvika att reglerna om visst minimibelopp skola ge upphov till
ett »tröskelproblem» ha några remissinstanser förordat, att minimibeloppet
för obligatorisk insättning å investeringskonto alltid först skulle avräknas
vid beräkning av insättningsbeloppet. Detta förslag kan jag icke biträda,
enär genom en sådan anordning det totala belopp, som komme att insättas
å investeringskonto, i allt för hög grad skulle reduceras. Jag föreslår i stället
en reduktionsregel av innebörd att idkare av skogsbruk icke i något fall
ålägges insättningsskyldighet med högre belopp än den del av köpeskillingen
(saluvärdet), som överstiger minimibeloppet. Till belysande av reduktionsregelns
tillämpning må anföras ett par exempel. Om en person haft intäkt
genom försäljning av skog å rot med 3 450 kronor skall han insätta 400
kronor å investeringskonto. Har vederbörande haft intäkt såväl av rotförsäljningar
som av försäljningar av leveransvirke eller uttag till egen rörelse
måste först en beräkning göras med ledning av de i första stycket 2 § angivna
reglerna. Om t. ex. rotförsäljningarna uppgått till 1 000 kronor, försäljningarna
av leveransvirke till 500 kronor och saluvärdet av till egen
rörelse uttaget virke till 4 000 kronor skall det till grund för insättningen
liggande beloppet bestämmas till (1 000 -j- 250 + 2 000 =) 3 250 kronor. Insättningen
skall alltså i detta fall beräknas till 200 kronor.
Insättningsskyldigheten skall bedömas för varje förvärvskälla för sig.
Kungl. Maj. ts proposition nr 225.
45
Som särskild förvärvskälla anses jämlikt 18 § kommunalskattelagen, såvitt
gäller jordbruksfastighet, varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter
inom var kommun för sig, som i ägares eller brukares hand är att
anse som förvaltningsenhet.
Enligt 2 mom. i förevarande paragraf skall staten, kommunerna m. fl.
skattskyldiga, vilka äro frikallade från skattskyldighet enligt 7 § förordningen
om statlig inkomstskatt för inkomst av jordbruksfastighet, vara
fritagna från skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto. Det av
Sveriges häradsallmänningsförbund framställda yrkandet, att lagens bestämmelser
icke skulle äga tillämpning å häradsallmänningarna, kan jag
icke tillstyrka.
3 §■
Såsom jag tidigare förordat, bör frivillig insättning å investeringskonto i
princip tillåtas med så stort belopp, att den totala insättningen uppgår till
40 procent av rotvärdet. För skogsägare, som jämväl är skyldig göra obligatorisk
insättning, bör sålunda frivillig insättning beträffande skog å rot maximeras
till 15 procent av köpeskillingen och beträffande försålt eller uttaget
virke till 8 procent av köpeskillingen respektive saluvärdet. Någon anledning
att vid beräkning av frivillig insättning göra undantag för brännved,
kolved och träkol torde icke föreligga. Den som icke sammanlagt åtnjutit
så stor intäkt av skogsbruk, att insättningsskyldighet föreligger, bör
ha rätt att göra insättningar å investeringskonto i samma utsträckning som
annan skogsägare.
Har frivillig insättning gjorts, bör insättaren sedan vara underkastad
samma bestämmelser, som skola gälla för obligatoriska insättningar. Insättaren
äger sålunda t. ex. icke lyfta beloppet under andra förutsättningar
än som angivas för obligatoriska insättningar.
* §■
Bestämmelser angående skyldighet att avlämna uppgifter till ledning för
insättningsbeloppets beräknande böra självfallet så utformas, att uppgifter
såvitt möjligt icke avkrävas i andra fall än där insättningsskyldighet kan
ifrågakomma. Å andra sidan måste föreskrifterna om uppgiftsplikten anknyta
till faktiska förhållanden, vilka utan vidare kunna bedömas av den
insättningsskyldige själv. Har idkare av skogsbruk allenast haft intäkt av
skogsbruk genom försäljning eller uttag för förädling i egen rörelse av
skogsprodukter, är det uppenbart, att insättningsskyldighet icke föreligger
om intäkten icke överstigit 6 000 kronor. I dessa fall kan sålunda uppgiftsplikten
anknytas till detta belopp. Har idkare av skogsbruk endast haft intäkt
genom upplåtelse av avverkningsrätt, är det på samma sätt klart, att
uppgift icke behöver lämnas, där intäkten icke överstigit 3 000 kronor. I de
fall åter där vederbörande haft intäkt såväl av försäljning av skog å rot
som försäljning eller uttag av virke kunna olika kombinationer förekomma.
Av praktiska skäl synes det dock nödvändigt, att även i dessa fall uppgiftsplikten
alltid anknytes till det lägre beloppet, 3 000 kronor.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
I enlighet med vad länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit har i paragrafen
föreskrivits att utredning skall lämnas för varje förvärvskälla, där
intäkten av skogsbruk uppgått till minimibeloppet.
5 §.
Länsstyrelserna ha framställt erinringar mot att tidpunkten, då insättning
å investeringskonto senast skall vara verkställd, av utredningsmannen
föreslagits till den 1 april. Länsstyrelserna ha därvid framhållit, att det
kunde befaras, att taxeringsarbetet icke skulle hinna avslutas inom föreskriven
tid, om granskningen av jordbruksdeklarationerna icke toge sin början
förrän efter nämnda dag.
Med anledning av vad länsstyrelserna sålunda anfört, anser jag mig böra
föreslå, att insättning å investeringskonto senast skall vara verkställd den
15 februari under taxeringsåret eller i förekommande fall den senare dag,
då deklaration enligt bestämmelserna i taxeringsförordningen skall vara avgiven.
Visserligen medför denna anordning den nackdelen, att någon enhetlig
tidpunkt, vid vilken insättning senast skall vara gjord, icke kan angivas
i författningstexten. Olägenheten härav torde emellertid vara av mindre
betydelse. Frivillig insättning å investeringskonto torde senast böra ske vid
samma tidpunkt, som föreslagits för obligatorisk insättning.
Av flera skäl hade det varit önskvärt, om insättning å investeringskonto
kunde ske i närmare anslutning till den tidpunkt, då köpeskilling för skogsprodukter
blivit tillgänglig för lyftning. Det synes emellertid icke möjligt att
införa tvingande bestämmelser av innebörd, att köpare av skogsprodukter
skulle innehålla viss del av köpesumman och insätta den för säljarens räkning
å investeringskonto i riksbanken. Jag ämnar emellertid undersöka möjligheterna
för ett frivilligt förfarande härvidlag. Det synes sålunda icke
uteslutet, att avtal skulle kunna träffas med skogsägarföreningar och andra
större uppköpare av skogsprodukter om omedelbar inbetalning till riksbanken
av viss del av köpeskillingarna för dylika produkter. För det bestyr sådant
åtagande skulle vålla uppköparna, böra dessa erhålla viss ersättning.
Till frågan i vilken ordning dylik ersättning skall bestridas, torde jag få
återkomma i annat sammanhang.
7 §■
Av praktiska skäl synes spärrtiden böra enhetligt bestämmas till fem år
räknat från ingången av det år medlen senast skolat insättas å investeringskonto.
Under därpå följande femårsperiod skall insättaren äga uttaga medel
vid valfri tidpunkt. För att begränsa antalet uttag bör dock uttag icke få
understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet.
8 §.
Såsom jag tidigare framhållit, bör insättare efter två år äga uttaga medel
för skogsvårdsarbeten. Bestämmelser härom ha intagits i förevarande
paragraf. Tvåårsperioden synes böra bestämmas att omfatta det år då insättning
senast skolat ske och året näst därefter. Det bör ankomma på läns
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
47
styrelsen att förordna om utbetalning i dessa fall. Anledning för länsstyrelsen
att ingå på saklig prövning av förutsättningarna för återbetalning torde
i regel icke föreligga.
9 §.
I ett par remissyttranden har framhållits, att under spärrtiden en omsvängning
av konjunkturen kunde inträffa, som motiverade att spärrade
medel borde frigöras och att insättningsskyldighet icke vidare borde ifrågakomma.
Med anledning härav föreslår jag ett tillägg i utredningsmannens
förslag av innebörd, att Kungl. Maj :t må, om ändrade konjunkturförhållanden
därtill föranleda, förordna såväl om återbetalning av å investeringskonto
innestående medel som om befrielse för viss tid från skyldighet att
verkställa insättning å investeringskonto.
Utredningsmannen har ansett det nödvändigt att öppna möjlighet för insättare
att under spärrtiden utfå medel, som innestå å investeringskonto.
Såsom framgår av 7 § i utredningsmannens förslag föreslås, att länsstyrelsen
efter framställning skall kunna förordna att insättares medel helt eller
delvis skola återbetalas, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga
för insättaren eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda därtill. Såsom
exempel på sådana särskilda förhållanden, som böra föranleda återbetalning,
nämnes i promemorian dödsfall.
Vissa av de hörda länsstyrelserna ha ansett, att länsstyrelsen även borde
erhålla rätt att medgiva befrielse från skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto. En sådan anordning anser jag mig böra förorda. Huruvida
avsevärda betalningssvårigheter skola anses föreligga får avgöras från
fall till fall. Jag anser mig dock böra understryka, att något krav på obestånd
i konkurslagens mening här icke kan uppställas. Med anledning av
vad Sveriges lantbruksförbund m. fl. remissinstanser anfört därom att behov
av dispens i synnerhet förelåge för nytillträdande jordbrukare, vill jag
som min mening uttala, att om förvärv av jordbruksfastighet ägt rum före
lagens ikraftträdande och köparen avsett att genom skogsavverkning å den
inköpta fastigheten skaffa medel för köpeskillingens erläggande eller för
anskaffande av inventarier, förutsättningar för dispens synas föreligga.
It §■
Enligt utredningsmannens förslag skall det åligga beskattningsnämnd att
granska den vid deklarationen fogade utredningen rörande de belopp, som
skola insättas å investeringskonto, samt med ledning därav fastställa det
belopp för vilket uppskov med taxering skall medgivas. Arbetet härmed
skall beskattningsnämnden verkställa i samband med att nämnden fastställer
vederbörandes inkomsttaxering. Skulle i något fall nämnden medgiva
uppskov med högre eller lägre belopp än som motsvarar av den skattskyldige
insatt belopp, skall underrättelse härom lämnas till länsstyrelsen. Enligt
förevarande paragraf ankommer det sedan på länsstyrelsen att förordna
om inbetalning av resterande belopp respektive om återbetalning av överskjutande
belopp. Medgivande av uppskov med taxeringen för visst belopp
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
medför sålunda automatiskt insättningsskyldighet för motsvarande belopp.
Härav följer också att om det vid inkomsttaxeringen medgivna avdraget
ändras efter besvär motsvarande ändring skall göras i insättningsbeloppet.
Den föreslagna ordningen för insättningsbeloppens bestämmande har i regel
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena. Kammarrätten har
emellertid förordat, att insättningsbeloppet skulle fastställas av beskattningsnämnd
genom särskilt beslut. Sådant beslut skulle sedan kunna överklagas
genom besvär. Till stöd härför har kammarrätten anfört bl. a. följande.
Enligt utredningsmannens förslag hade en insättningsskyldig, som
ville påkalla ändring i kontoinbetalningens belopp, att i besvär över inkomsttaxeringen
yrka höjning i denna genom minskning av det mot kontoinbetalningen
svarande avdraget. Det kunde befaras, att de insättningsskyldiga icke
skulle förstå att på detta sätt göra sina anspråk gällande, då de finge
meddelande om höjning av kontoinbetalningens belopp på det indirekta sätt
att de underrättades om att de fått avdrag för sådan inbetalning med högre
belopp än de yrkat i självdeklarationen.
Enighet synes råda därom, att avgörandet beträffande insättningsbeloppens
storlek bör ligga hos beskattningsnämnderna. Kammarrättens kritik avser
sålunda endast det förhållandet, att beskattningsnämnderna med den föreslagna
ordningen icke skulle komma att fatta ett självständigt beslut om
insättningen, vilket kunde överklagas i särskild ordning. Kammarrätten torde
därvid närmast ha haft i tankarna tvister angående rotvärdenas beräkning.
Efter den förenkling av metoden för bestämmande av insättningsbeloppens
storlek, som jag tidigare föreslagit, torde tvist om beloppets beräkning
i och för sig knappast kunna tänkas uppkomma utom i rena undantagsfall
såsom vid felräkning o. dyl. En process torde sålunda regelmässigt komma
att angå frågan om storleken av den skogsintäkt, som skall ligga till grund
för beräkning av insättningen å investeringskonto. Detta är emellertid en
ren taxeringsfråga, som bör prövas i den för taxeringsmål stadgade ordningen.
Enligt min mening framstår det sålunda som helt naturligt, att frågan
om insättningsbeloppens bestämmande anknytes till taxeringen på det sätt
utredningsmannen föreslagit. Har taxeringsnämnd frångått den skattskyldiges
beräkning av insättningsbeloppet, bör den skattskyldige erhålla underrättelse
härom i den ordning, som gäller angående underrättelse om avvikelse
från självdeklaration. Såsom riksskattenämnden förordat, bör för underrättelsen
användas blankett, i vars text finnes intagen en erinran om vad
den insättningsskyldige har att iakttaga vid besvärs anförande.
I detta sammanhang anser jag mig också böra beröra en annan invändning,
som kammarrätten riktat mot den föreslagna ordningen för insättningsbeloppens
fastställande. Enligt kammarrättens mening skulle anknytningen
till taxeringsprocessen kunna medföra vissa rent tekniska komplikationer.
Sålunda skulle, menar kammarrätten, en skattskyldig, som utnyttjat
avdraget vid taxering till såväl statlig inkomstskatt som kommunal inkomstskatt
kunna inskränka sin talan till att avse endast den ena taxeringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
49
Sådana fall kunde tänkas uppkomma, där förvärvskällan vore belägen i annan
kommun än hemortskommunen. Skulle hans talan bifallas kunde den
situationen uppkomma, att klaganden återfinge insättningsbeloppet och likväl
komme att åtnjuta avdrag vid den icke överklagade taxeringen. I anledning
av vad kammarrätten sålunda anfört, vill jag erinra om att skattskyldig,
som erhåller återbetalning av å investeringskonto insatt belopp för
vilket uppskov med taxering medgivits är skyldig att upptaga beloppet som
intäkt av skogsbruk. I det av kammarrätten anförda exemplet kommer sålunda
beloppet att återföras till beskattning och något obehörigt gynnande
av den skattskyldige äger alltså icke rum.
12 och 13 §§.
Vid försummelse att inom föreskriven tid insätta medel å investeringskonto
bör den insättningsskyldige kunna åläggas att till statsverket gälda
avgift å det felande beloppet. Skyldigheten att gälda avgift torde dock icke
böra vara oeftergivlig utan länsstyrelsen bör äga befogenhet att helt eller delvis
befria därifrån. Vid försummelse att avlämna utredning till ledning för
insättningsbeloppets beräknande eller att verkställa inbetalning bör länsstyrelsen
äga förelägga lämpligt vite. I huvudsak likartade bestämmelser
funnos intagna i lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om disposition av aktiebolags vinstmedel.
U §.
Det bör givetvis icke komma i fråga att insättare tillätes sälja eller belåna
å investeringskonto innestående medel så länge dessa äro spärrade. Lagstiftningen
skulle då lätt kunna förfela sin effekt. En liknande bestämmelse
fanns intagen i den under 12 och 13 §§ anmärkta lagen.
15 §.
Överståthållarämbetet har framhållit, att bestämmelsen i 12 § i utredningsmannens
förslag om att idkare av skogsbruk »bosatta» i Stockholm skulle
insätta medel å riksbankens huvudkontor icke täckte sådana fall, då en
person saknade hemortskommun. I anledning härav får jag föreslå sådan
ändring i författningstexten att termen »bosatta» utbytes mot »som skola
taxeras till statlig inkomstskatt».
16 §.
Åtgärder som enligt lagen skola ankomma på länsstyrelse böra handläggas
av länsstyrelsen i det län, där den insättningsskyldige skall taxeras till
statlig inkomstskatt.
11 §.
I utredningsmannens förslag saknas särskilda straffbestämmelser. På sätt
kammarrätten påpekat synes straffpåföljd böra stadgas för oriktigt uppgiftslämnande.
Straffpåföljd synes även böra föreskrivas för den som underlåter
fullgöra sin uppgiftsplikt.
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. AV 225.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 225-
Övergångsbestämmelsen.
Såsom förut framhållits skall lagstiftningen i princip gälla köpeskillingslikvider
och uttag, som äro att hänföra till åren 1952 och 1953. I den mån
under nämnda år inflytande köpeskillingslikvider grunda sig på kontrakt,
som slutits före den 1 januari 1951, har det synts skäligt att desamma
undantagas vid beräkning av insättning å investeringskonto.
Förslaget till förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å
investeringskonto för skog.
1 §.
Kammarrätten har framhållit, att det borde komma till tydligt uttryck i
författningstexten, att även skattskyldig, som gjort frivillig insättning, vore
berättigad till uppskov med taxeringen. Då ett dylikt förtydligande svncs
vara erforderligt, får jag föreslå att bestämmelse härom införes i ett andra
stycke i paragrafen.
Enligt utredningsmannens förslag bör taxeringsnämnd — då fråga är om
obligatoriska insättningar — kunna medgiva avdrag vid inkomsttaxeringen
även om den skattskyldige vid taxeringstillfället ännu icke insatt beloppet å
riksbankskontot. Härigenom skulle man undvika att prövningsnämnden
komme att belastas med alltför många ärenden angående avdrag av här
ifrågavarande slag. Utredningsmannens förslag i denna del har lämnats utan
erinran i yttrandena. Även enligt min uppfattning bör den föreslagna anordningen
godtagas. I de fall där oöverensstämmelse kommer att föreligga mellan
medgivet avdrag och insatt belopp skall det, såsom närmare framgår av
den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i 11 § förslaget till lag om
investeringskonto för skog, ankomma på länsstyrelsen att se till att inbetalningen
blir verkställd. Som tvångsmedel kan länsstyrelsen därvid använda
vitesföreläggande.
Skulle länsstyrelsen i sådana fall, där uppskov med taxeringen erhållits
innan insättning skett, sedermera medgiva befrielse från insättningsskvldighet,
bör det åligga vederbörande taxeringsintendent att anföra besvär över
inkomsttaxeringen med yrkande om därav föranledd ändring i taxeringen.
Då i undantagsfall den tid inom vilken taxeringsintendent äger framställa
yrkande eller anföra besvär rörande inkomsttaxeringen kan ha gått till ända,
när beslutet om befrielse meddelas, har i 6 § i den nu förevarande förordningen
intagits särskilda bestämmelser om utsträckt besvärstid för taxeringsintendenten
i dylika fall.
2 §.
Har skattskyldig verkställt insättning hänförlig till fastigheter i olika
kommuner, synes uttaget belopp i regel böra proportionellt fördelas mellan
de olika fastigheterna i förhållande till de belopp, som insatts. I de fall
skattskyldig erhållit återbetalning av insatta medel i anledning av att han
nedlagt kostnader för skogsvård, bör emellertid det uttagna beloppet i motsvarande
mån hänföras till den fastighet å vilken kostnaderna nedlagts. Som
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
51
intäkt från viss fastighet bör dock icke i något fall sammanlagt få upptagas
högre belopp än det som ursprungligen insatts från fastigheten.
3 §.
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands och Västmanlands
län ha ansett, att bestämmelser borde intagas i förordningen av innebörd, att
besvär över beskattningsnämnds beslut angående uppskov med taxering
skulle få anföras i den ordning, som föreskrives i taxeringsförordningen. Jag
finner det icke erforderligt med en dylik hänvisning. Att taxeringsförordningens
bestämmelser angående besvär äro tillämpliga i fråga om beskattningsnämnds
beslut enligt denna förordning ligger i sakens natur. 1 de fall
beskattningsnämnd medgivit uppskov med taxeringen ingår detta som ett
led i den vanliga taxeringen. Uppskovet kommer ju till stånd genom att den
skattskyldige medgives avdrag med ett mot insättningen svarande belopp.
*§■
För att erhålla kontroll på att överensstämmelse kommer att föreligga mellan
de belopp, som insatts å investeringskonto, och de belopp för vilka uppskov
med taxeringen medgivits, bör det åligga taxeringsnämndens ordförande
att upprätta en förteckning å såväl samtliga insättningsskyldiga som
de personer i övrigt, som insatt medel å investeringskonto, med uppgift angående
insatta belopp och vid taxeringen medgivna avdrag. Den av länsstyrelsen
i Kalmar län föreslagna ordningen att taxeringsnämndens ordförande
enbart skulle göra anmälan till taxeringsintendenten i de fall insättning å
investeringskonto icke verkställts eller verkställts med för lågt belopp, anser
jag mig icke kunna förorda, enär ett dylikt förfarande icke synes tillräckligt
betryggande ur kontrollsynpunkt.
6 §■
Bestämmelserna i denna paragraf ha behandlats i samband med motiveringen
till 1 §.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av vad i det föregående anförts, att lagrådets utlåtande över det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till lag om investeringskonto för skog
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
52
Knngl. Maj.ts proposition nr 225.
Bilaga 1.
Förslag
till
Lag
om investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk), skall för beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes åren
1953 och 1954, på särskilt för honom upplagt spärrat konto i riksbanken
(investeringskonto) insätta ett belopp, motsvarande summan av
a) tjugufem procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tolv procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol, samt
c) tolv procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved.
Insättning skall dock icke i något fall ske med högre belopp än nettointäkten
av den förvärvskälla, vari intäkten av skogsbruk ingår.
Belopp, som skall insättas å investeringskonto, avrundas nedåt till jämna
hundratal kronor.
Idkare av skogsbruk som år 1953 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår
omfattande tid före den 1 januari 1952 är, såvitt avser intäkt
av skogsbruk hänförlig till nämnda tid, fritagen från skyldighet att verkställa
insättning å investeringskonto. Idkare av skogsbruk som år 1955 eller
år 1956 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår omfattande tid
före den 1 januari 1954 är jämväl underkastad skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto, såvitt avser intäkt av skogsbruk hänförlig till
sist sagda tid.
2 §.
1 mom. Uppgår i viss förvärvskälla summan av köpeskilling, som avses
i 1 § första stycket a), och hälften av köpeskilling, som avses i 1 § första
stycket b), samt hälften av saluvärde, som avses i 1 § första stycket c), icke
till 3 000 kronor är idkare av skogsbruk såvitt avser intäkt från denna förvärvskälla
fritagen från skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto.
överstiger nyssnämnda summa 3 000 kronor men icke 3 900 kronor, skall
på investeringskonto insättas allenast det belopp, avrundat till närmast
lägre hundratal kronor, varmed summan överstiger 3 000 kronor.
2 mom. Den som jämlikt 7 § förordningen om statlig inkomstskatt är
frikallad från skattskyldighet enligt nämnda förordning för inkomst av jordbruksfastighet
är fritagen från skyldighet, varom i denna lag stadgas.
Kungl. Maj.is proposition nr 225.
53
3 §.
läkare av skogsbruk, som så önskar, äger för tid som i 1 § sägs verkställa
frivillig insättning å investeringskonto. För ett och samma beskattningsår
må dock det sammanlagda beloppet av obligatoriska och frivilliga insättningar
icke i viss förvärvskälla överstiga summan av
a) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tjugu procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter samt
c) tjugu procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.
Vad i 1 § andra och tredje styckena, 4—11 samt 14—IG §§ finnes stadgat
skall äga motsvarande tillämpning med avseende å frivillig insättning.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, som skall insättas å investeringskonto,
skall idkare av skogsbruk, vars intäkt i viss förvärvskälla avseende
köpeskilling för upplåten avverkningsrätt och avyttrade skogsprodukter
samt saluvärde av för förädling i egen rörelse uttagna skogsprodukter överstigit
3 000 kronor, vid självdeklaration foga utredning enligt av Konungen
fastställt formulär. Har idkare av skogsbruk haft skogsintäkt i viss förförvärvskälla
allenast genom avyttring av skogsprodukter eller uttag för förädling
i egen rörelse av skogsprodukter, föreligger dock skyldighet att avgiva
utredning som nyss sagts endast där intäkten överstigit 6 000 kronor.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
i mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, förebringas
särskilt för varje förvärvskälla för sig.
5 §.
Medel, som på grundval av i 4 § föreskriven utredning skola insättas å investeringskonto,
skola vara inbetalade till riksbanken senast den dag idkaren
av skogsbruk har att jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
avlämna självdeklaration upptagande intäkt av skogsbruk, som i denna lag
avses.
6 §.
Om rätt att erhålla uppskov med inkomsttaxeringen för medel, som insatts
eller skola insättas å investeringskonto, ävensom angående skyldighet att
till länsstyrelsen lämna underrättelse om meddelat uppskov är stadgat i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
7 §•
Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av riksbanken
utbetalas förrän fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas.
Efter utgången av nämnda tidsperiod äger insättaren att efter uppsägning
bos riksbanken återfå innestående belopp i dess helhet eller del av detsamma,
dock att deluttag ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet.
Efter det alt tio år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas skall riksbanken återbetala å investeringskonto
kvarstående medel.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 22-5.
8 §.
Efter ingången av andra året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat
ske må utbetalning från investeringskonto äga rum, i den mån insättaren med
intyg av skogsvårdsstyrelse visar, att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten,
som utförts efter förstnämnda tidpunkt. Utbetalning som nu sagts
må dock icke avse högre belopp för år än en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Länsstyrelsen åligger att förordna om utbetalning av beloppet.
9 §•
Konungen äger, om ändrade konjunkturförhållanden föranleda därtill,
förordna att å investeringskonto innestående medel helt eller delvis skola
återbetalas före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden.
Under i första stycket angiven förutsättning må Konungen jämväl förordna
att för viss tid sk3''ldighet att göra insättning å investeringskonto icke
skall föreligga.
Länsstyrelsen äger efter framställning medgiva befrielse från skyldighet
att insätta medel å investeringskonto ävensom förordna att insatta medel
helt eller delvis skola återbetalas, såframt avsevärda betalningssvårigheter
föreligga för den insättningsskyldige eller eljest särskilda förhållanden därtill
föranleda.
10 §.
Å inbetalade medel gottgöres icke ränta för tiden före ingången av andra
året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat ske. För tiden därefter
skall insättaren tillgodoföras ränta efter två och en halv procent för år å det
belopp som innestår å kontot vid utgången av varje kalenderår.
Ränta må icke lyftas före utgången av den i 7 § första stycket angivna
femårsperioden, dock att förordnande enligt 9 § om återbetalning av innestående
medel må avse jämväl upplupen ränta.
11 §•
Har någon å investeringskonto inbetalat lägre eller högre belopp än det
för vilket uppskov med inkomsttaxeringen medgivits skall länsstyrelsen
förordna om inbetalning av resterande belopp respektive återbetalning av
överskjutande belopp. Har länsstyrelsen förordnat om inbetalning av resterande
belopp, skall länsstyrelsen tillika meddela erforderliga föreskrifter
rörande tiden för insättningen.
Förordnande, som i första stycket sägs, skall meddelas snarast möjligt
och utan avvaktan på att inkomsttaxeringen vinner laga kraft. Har insättare
anfört besvär över inkomsttaxeringen med yrkande att erhålla uppskov
med taxering för högre belopp än som medgivits skall dock förordnande
om återbetalning icke meddelas förrän besvären slutligen prövats.
12 §.
Har någon försummat att insätta medel å investeringskonto inom tid,
som angives i 5 § eller som föreskrivits enligt 11 §, skall den försumlige
till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent för år å det
felande beloppet från den dag det senast bort insättas tills insättningen sker,
där länsstyrelsen icke prövar skäligt att helt eller delvis befria från nämnda
avgift.
Sedan avgift påförts skall indrivning av avgiften ske i den ordning som
om indrivning av resterande skatt är stadgat, dock skall restavgift icke erläggas.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
13 §.
Vid försummelse att avlämna utredning enligt 4 § eller att verkställa inbetalning
av medel å investeringskonto äger länsstyrelsen förelägga den försumlige
vite.
14 §.
Har före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden avtal
träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning eller
annan rätt till de insatta medlen, vare avtalet eller utfästelsen ej gällande.
15 §.
Där åtgärd av riksbanken enligt denna lag ifrågakommer, sker handläggning
vid riksbankens huvudkontor i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk
som skola taxeras till statlig inkomstskatt i Stockholms stad eller län
samt i övrigt vid riksbankens avdelningskontor i residensstaden i det län,
där vederbörandes hemortskommun är belägen.
16 §.
Åtgärder jämlikt 8, 9, 11, 12 och 13 §§ ankomma på länsstyrelsen i det
län, där den insättningsskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt.
17 §.
Den som underlåter att fullgöra uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i
denna lag eller som vid fullgörande av sådan skyldighet uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från
insättning på investeringskonto eller till för låg sådan insättning, straffes
med dagsböter.
18 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.
Skyldighet att verkställa insättning enligt denna lag föreligger icke beträffande
köpeskilling för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
eller för avyttrade skogsprodukter, där skriftligt avtal om avyttringen
träffats före den 1 januari 1951.
56
Kungi. Maj.ts proposition nr 225.
Bilaga 2.
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som är pliktig verkställa insättning å särskilt konto i riksbanken
jämlikt lagen om investeringskonto för skog, skall erhålla uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för belopp, som enligt
nämnda lag skall insättas å investeringskonto.
Uppskov som nyss sagts skall även erhållas för belopp, som jämlikt 3 §
ovannämnda lag frivilligt insatts å investeringskonto.
2 §•
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å
kontot.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelats å
dessa, dock att skattskyldig som nedlagt kostnader för skogsvård å fastighet
i viss förvärvskälla äger att som intäkt från denna förvärvskälla upptaga
uttaget belopp motsvarande de nedlagda kostnaderna. Som intäkt i viss
förvärvskälla må dock sammanlagt icke upptagas större belopp än det som
ursprungligen insatts för förvärvskällan.
3 §•
Rörande skyldighet att vid självdeklaration foga utredning till ledning för
bestämmandet av det belopp, som skall insättas å investeringskonto, är-stadgat
i 4 § ovannämnda lag.
Beskattningsnämnd har att fastställa det belopp för vilket skattskyldig
skall erhålla uppskov med taxering. Har skattskyldig underlåtit avgiva utredning,
som i första stycket avses, skall beskattningsnämnd med ledning
av den skattskyldiges självdeklaration eller eljest tillgängliga uppgifter fastställa
det belopp för vilket skattskyldig skall erhålla uppskov med taxering.
4 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka äro skyldiga att
insätta medel å investeringskonto eller utan att sådan skyldighet förelegat
gjort frivillig insättning å dylikt konto. I förteckningen skola för envar
skattskyldig anmärkas dels belopp för vilka uppskov med taxering medgivits
dels ock storleken av å investeringskonto inbetalade belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
57
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
inom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
5 §•
Ändras efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
6 §•
Har länsstyrelsen jämlikt 9 § ovannämnda lag medgivit skattskyldig befrielse
från skyldighet att insätta medel å investeringskonto, åligger det
vederbörande taxeringsintendent, där den skattskyldige erhållit uppskov
med taxering för det belopp, som skolat insättas å investeringskonto, att
anföra besvär över taxeringen med yrkande om därav föranledd ändring
i denna. Besvären skola anföras i den ordning, som i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
sägs med iakttagande av att besvärstiden skall räknas
från den dag, då länsstyrelsens beslut om befrielse meddelades.
7 §•
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller beträffande eftertaxering
för samma år.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
Bihang.
Förslag
till
Lag
angående skyldighet för idkare av skogsbruk att insätta
medel å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk skall på särskilt för honom upplagt, spärrat
konto i riksbanken (investeringskonto) insätta ett belopp motsvarande fyrtio
procent av rotvärdet å under beskattningsåret dels genom upplåtelse av
avverkningsrätt försåld skog och dels avyttrade eller för förädling i egen rörelse
uttagna skogsprodukter; dock skall insättning icke i något fall ske
med högre belopp än nettointäkten av den förvärvskälla, vari intäkten av
skogsbruk ingår.
Rotvärdet å genom upplåtelse av avverkningsrätt försåld skog skall beräknas
till belopp motsvarande uppburen köpeskilling. Rotvärdet å avyttrade
eller för förädling i egen rörelse uttagna skogsprodukter skall beräknas
till belopp motsvarande erhållen köpeskilling respektive uppskattat saluvärde
minskat med sådana kostnader, vilka direkt sammanhänga med avverkningen
såsom fällnings-, tillrednings-, utforslings- och transportkostnader. Avdrag
får icke göras för allmänna, av avverkningens storlek mer eller mindre
oberoende omkostnader såsom kostnader för förvaltning, skogsvård och bevakning.
Kan idkare av skogsbruk icke visa till vilket belopp avverkningskostnaderna
uppgått skola de beräknas på grundval av anvisningar fastställda
av länsprövningsnämnden.
2 §.
1 mom. Understiger det för idkare av skogsbruk beräknade rotvärdet inom
viss kommun 2 000 kronor, är han såvitt avser intäkt av skogsbruk i denna
kommun fritagen från skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto.
2 mom. Idkare av skogsbruk äger verkställa insättning av medel enligt 1 §
även om det för honom beräknade rotvärdet uppgått till lägre belopp än i 1
mom. angives. För dylika frivilliga insättningar skola tillämpas samma regler
som gälla för övriga insättningar enligt denna lag.
3 mom. Den som jämlikt 7 § förordningen om statlig inkomstskatt är frikallad
från skattskyldighet enligt nämnda förordning för inkomst av jordbruksfastighet
är fritagen från skyldighet, varom i denna lag stadgas.
3 §•
Till ledning för bedömandet av skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto
skall idkare av skogsbruk, vars bruttointäkt av skogsbruk
avseende köpeskilling för upplåten avverkningsrätt och försålda slcogspro
-
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 22ö
dukter
samt saluvärde av till egen rörelse för förädling uttagna skogsprodukter
överstigit 2 000 kronor, vid självdeklaration foga utredning för beräkning
av rotvärdet. Sådan utredning skall lämnas å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Maj :t.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret åtnjutit skogsintäkter i
mer än en kommun, skall utredning som nyss sagts förebringas för varje
kommun, beträffande vilken bruttointäkten överstigit 2 000 kronor.
4 §•
Medel, som på grundval av i 3 § föreskrivna uppgifter skola insättas å investeringskonton,
skola vara inbetalade till riksbanken sist den 1 april under
taxeringsåret.
5 §.
Om skyldighet att till länsstyrelsen lämna underrättelse om de belopp för
vilka uppskov med taxering medgivits enligt förordningen med särskilda
bestämmelser angående taxering för inkomst av medel, som skola insättas å
investeringskonto för skog, är stadgat i 4 och 5 §§ nämnda förordning.
6 §•
Belopp, som skall inbetalas till riksbanken, avrundas nedåt till jämna tiotal
kronor.
Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av riksbanken
utbetalas förrän fem år förflutit från den dag inbetalningen enligt 4 §
senast skolat verkställas. Efter utgången av nämnda tidsperiod äger insättaren
att efter uppsägning hos riksbanken återfå beloppet i dess helhet eller
del av detsamma, dock att uttag ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Efter tio år skall riksbanken återbetala å investeringskonto
för skog kvarstående medel.
Å de inbetalade medlen gottgöres icke ränta.
7 §•
Länsstyrelsen äger efter framställning förordna, att insättares medel helt
eller delvis skola återbetalas, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga
för insättaren eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda dylikt
förordnande.
8 §.
Har någon å investeringskonto inbetalat högre eller lägre belopp än det
för vilket uppskov med inkomsttaxering medgivits skall länsstyrelsen förordna
om återbetalning av överskjutande belopp respektive om inbetalning
av resterande belopp. Har länsstyrelsen förordnat om inbetalning av resterande
belopp skall länsstyrelsen tillika meddela erforderliga föreskrifter
rörande tiden för insättningen.
9 §•
Har någon försummat att inbetala medel å spärrat konto i riksbanken
inom tid, som angives i 4 § eller som föreskrivits enligt 8 §, skall den försumlige
till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent
för år å det felande beloppet, där länsslyrelscn icke prövar skäligt att helt
eller delvis befria från nämnda avgift.
Sedan avgift påförts skall indrivning av avgiften ske i den ordning som
om indrivning av resterande skatt är stadgat, dock skall restavgift icke
erläggas.
60
Kungi. Maj.ts proposition nr 225.
10 g.
Vid försummelse att avlämna uppgift enligt 3 § eller att verkställa inbetalning
av medel å spärrat konto i riksbanken äger länsstyrelsen förelägga
den försumlige lämpligt vite.
11 §•
Har under den tid medel innestå å investeringskonto avtal träffats eller
annan utfästelse gjorts :om överlåtelse, pantsättning eller annan rätt till de
insatta medlen, vare avtalet eller utfästelsen ej gällande.
12 §''
Där åtgärd av riksbanken enligt denna lag ifrågakommer, sker handläggning
vid riksbankens huvudkontor i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk
bosatta i Stockholms stad och län samt i övrigt vid riksbankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.
13 §.
Åtgärder jämlikt 7, 8, 9 och 10 §§ ankomma på länsstyrelsen i det län,
där den insättningsskyldiges hemortskommun är belägen.
14 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter som må finnas erforderliga
beträffande tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser angående taxering för
inkomst av medel, som skola insättas å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som är pliktig verkställa insättning jämlikt lagen angående
skyldighet för idkare av skogsbruk att insätta medel å investeringskonto för
skog, skall erhålla uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt
med belopp, som enligt nämnda lag skall insättas å investeringskonto.
2 §•
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker.
3 §-
Rörande skyldighet att vid självdeklaration foga utredning till ledning för
bestämmandet av det rotvärde, som skall ligga till grund för beräkning av
insättningens storlek, är stadgat i 3 § ovannämnda lag.
*
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
61
Taxeringsnämnd har att granska i första stycket omförmäld utredning
samt att fastställa det belopp, för vilket skattskyldig skall åtnjuta uppskov
med taxering.
4 §•
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den skattskyldiges hemortskommun
att upprätta särskild förteckning enligt fastställt formulär å de
idkare av skogsbruk, vilka äro skyldiga att avgiva i 3 § ovannämnda lag
föreskrivna uppgifter. I förteckningen skola för envar skattskyldig anmärkas
dels av honom uppgivna rotvärden, dels belopp för vilka uppskov med
taxering medgivits dels ock storleken av å investeringskonto inbetalade belopp.
Har taxeringsnämnd frångått den skattskyldiges beräkning av rotvärdet
skall detta särskilt anmärkas.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
mom. taxeringsförordningen dit insändas.
5 §.
Därest efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, ändrats, åligger det taxeringsintendenten att ulan dröjsmål lämna
länsstyrelsen meddelande om ändringen.
6 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller beträffande
eftertaxering för samma år.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 25 oktober
1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 23 oktober 1951 tillhandakoininet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12
oktober 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om investering skonto för skog.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet yttrade:
8 §•
Efter förordnande av länsstyrelsen må jämlikt detta lagrum utbetalning
från investeringskonto i viss omfattning äga rum redan efter ingången av
andra året efter det år då inbetalning enligt 5 § senast skolat ske. Förutsättning
härför är, att insättaren med intyg av skogsvårdsstyrelse visar, att
han haft kostnader för skogsvårdsarbeten, som utförts efter förstnämnda
tidpunkt. Stadgandet torde böra tolkas så, att om de däri uppställda förutsättningarna
för utbetalning visas föreligga, insättaren är ovillkorligt berättigad
till utbetalning. Någon skälighetsprövning får icke förekomma. Denna
innebörd av bestämmelsen framgår emellertid ej fullt klart av lagtextens uttryck
att utbetalning »må» äga rum. I tydlighetens intresse synes därför en
avfattning, att insättaren »äger» utbekomma medel, vara att föredraga.
I anledning av föreskriften att utbetalning, varom nu är fråga, icke må
avse högre belopp för år än en fjärdedel av »det ursprungligen insatta beloppet»
må vidare framhållas, att med sistnämnda uttryck naturligtvis skall
förstås hela det på vederbörande beskattningsår belöpande beloppet, vare sig
detta inbetalats genom en eller flera insättningar.
14 §.
Enligt denna paragraf skall, om före utgången av den i 7 § första stycket
angivna femårsperioden avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse,
pantsättning eller annan rätt till medel som insatts å investerings
-
63
Iiungl. Maj:ts proposition nr 225.
konto, avtalet eller den eljest gjorda utfästelsen ej vara gällande. Ett liknande
stadgande upptogs i 19 § första stycket lagen den 23 april 1948 med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, enligt vilken
lag sådana medel i viss omfattning skulle insättas på s. k. spärrkonto
i riksbanken. Från den här stadgade huvudregeln om avtals eller utfästelses
ogiltighet medgåvos emellertid vissa undantag. Sålunda skulle utan hinder
av berörda ogiltighetsregel rätten till ett aktiebolags spärrade medel övergå
till annat bolag, som i den ordning i 174—176 §§ lagen om aktiebolag föreskrives
övertoge det förstnämnda bolagets tillgångar och skulder. Vidare
finge med spärrkontonämndens medgivande rätten till ett aktiebolags spärrade
medel överföras till annat aktiebolag, som genom att övertaga egendom
från det förstnämnda bolaget eller genom att bereda anställning åt bolagets
arbetstagare fortsatte dess rörelse. Någon motsvarighet till dessa undantagsbestämmelser
har icke upptagits i det remitterade förslaget, ehuru ur saklig
synpunkt skäl kunna anföras för att liknande regler i förevarande sammanhang
böra gälla. Ytterligare må framhållas att, eftersom förslaget avser jämväl
fysiska personer, en ovillkorlig regel sådan som den ifrågavarande under
vissa omständigheter kan även i andra fall tänkas medföra olägenhet, t. ex. vid
en del rättshandlingar av familjerättslig natur. Att för fall av nu antydd art
införa undantagsbestämmelser från ogiltighetsregeln är emellertid förenat
med betydande svårigheter, särskilt på grund av det samband som enligt
förslaget råder mellan skyldigheten att insätta medel å investeringskonto
och rätten till uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt
av insatta belopp. Någon ändring av förslaget i nu ifrågavarande hänseende
synes därför icke vara att förorda, helst som i fall, där en stel tillämpning av
förevarande stadgande skulle kunna te sig mindre tillfredsställande, möjlighet
enligt 9 § tredje stycket finnes för insättaren att före slutande av avtal,
som i det föregående åsyftas, utverka länsstyrelsens medgivande till utbetalning
av insatta medel.
17 §.
Med det allmänna uttrycket »uppgiltsplikt enligt bestämmelserna i denna
lag» torde avses allenast skyldigheten att avlämna utredning enligt 4 §. Vid
sådant förhållande och med hänsyn jämväl till avfattningen av 13 § vill lagrådet
förorda, att den föreslagna strafföreskriften knytes direkt till underlåtenhet
att avlämna sådan utredning eller oriktig uppgift däri.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den Sfi okber
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, • Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 25 oktober 1951
avgivna utlåtande över det den 12 oktober 1951 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om investering skonto för skog.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.
Lagrådet har framhållit att den i lagförslagets 14 § upptagna ogiltighetsregeln
i vissa fall kunde tänkas medföra olägenhet. Lagrådet har emellertid
på anförda skäl icke ansett sig böra förorda någon ändring av förslaget i
denna del. Lagrådet har därvid särskilt pekat på att i sådana fall, där en
stel tillämpning av förevarande stadgande skulle kunna te sig mindre tillfredsställande,
möjlighet enligt 9 § tredje stycket funnes för insättaren att
utverka länsstyrelsens medgivande till utbetalning av insatta medel. Även
enligt min uppfattning bör sistnämnda lagrum vinna tillämpning i de av
lagrådet åsyftade fallen.
Vad lagrådet erinrat beträffande 8 och 17 §§ torde böra beaktas. Paragraferna
ha därför ändrats i enlighet därmed.
Härjämte ha vidtagits vissa redaktionella jämkningar i lagförslaget i övrigt.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det sålunda
ändrade förslaget till lag om investeringskonto för skog ävensom det i protokollet
för den 12 oktober 1951 upptagna förslaget till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto för skog måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Fjellander.
517911 Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.