Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
räntereglering m. m.; given Stockholms slott den 19
oktober 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om räntereglering m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet framlägges i
propositionen förslag till lag om räntereglering m. m. Förslaget om denna
lagstiftning, som är av fullmaktsnatur, får i första hand ses som en beredskapsåtgärd.

Förslaget innebär i huvudsak att Konungen i särskilda lägen skall äga
för ordna om rätt för riksbanken att vidtaga vissa ränter eglerande åtgärder.
Sålunda skall riksbanken kunna föreskriva räntestopp och vidare fastställa
maximiräntor vid utlåning och minimiräntor vid bankmässig inlåning. Undantagna
från ränteregleringen äro dock sådana räntor, för vilkas beräknande
gälla särskilda bestämmelser i lagar eller allmänna författningar.
Riksbanken skall vidare kunna bemyndigas föreskriva, att obligationer och
förlagsbevis icke skall få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Detta stadgande
gäller dock icke riksgäldskontorets obligationsutgivning.

Lagen om räntereglering skall enligt förslaget gälla i första hand t. o. m.
den 30 juni 1953.

I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på
framställning av fullmäktige i riksbanken förordna, att stadgandena i 4—
7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,
räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd
i fråga om utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skola äga tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar.

3 §.•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan
allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

Om anmälningsskyldighet.

4 §.

Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver
utlåning av penningar att

1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga lånevillkor
samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser
och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom

2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd
att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan
därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.

Om räntereglering m. m.

5 §.

Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan
tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid
viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan
inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller.
om han då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den
ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före
nämnda dag senast tillämpat (räntestopp).

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex
månader.

Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken
då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller
höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande
allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den
tid räntestoppet är gällande.

6 §•

Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (mazimiränta)
eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej
må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre
myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.

Vad i 5 § andra stycket sfadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreskrift om maximi- eller minimiränta.

7 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd
av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas
av riksgäldskontoret.

Om tillsyn.

8 §:

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).

Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning
av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar
i sådan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är
tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten
finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade
uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar
för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §•

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse
eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som uppsåtligen underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrivits jämlikt 4 §;

2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift; 3)

den som, med vetskap om alt räntestopp föreskrivits i fråga om viss
ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning
av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller
att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan
tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller erlagt eller
utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;

4) den som, med vetskap om föreskrift som meddelats jämlikt 7 §, i strid
mot samma föreskrift utgivit skuldebrev som avses i nämnda paragraf; eller

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

5) den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.

Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid
underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan
till brottet, där han ej är anstiftare.

2 mom. Överskrider någon fastställd utlåningsränta, vare han pliktig att
till kronan utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock nedsättning ske av det värde som skall
utgivas.

3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till
ansvar jämlikt 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,
äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra
sin skyldighet.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med
bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes, där han
för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

11 §.

Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna
strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

12 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

13 §.

Över riksbankens beslut må klagan icke föras.

14 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 30 juni 1953.

Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i
lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där
stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade
bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens
bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före
ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall
då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,
samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som
avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits till allmänheten
innan föreskriften trätt i kraft.

Kungi. Maj:ts proposition nr 221.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 september
1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
räntereglering m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 23 augusti 1951 ha fullmäktige i riksbanken behandlat frågan
om lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd räntestegring
inträder som följd av kreditåtstramande åtgärder. I skrivelsen har hänvisats
till en inom riksbanken upprättad, vid skrivelsen fogad promemoria.
Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t ville förelägga årets
riksdag förslag till lag om räntereglering m. in. i huvudsaklig överensstämmelse
med ett till nämnda promemoria fogat utkast. Detta lagutkast torde
såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet.

Vid skrivelsen har vidare fogats protokollsutdrag utvisande reservationer,
som anförts vid frågans behandling inom bankofullmäktige.

över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
bostadsstgrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö
och Norrköping), försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsåkringsanstalten,
statens priskontrollnämnd, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska stadsförbudet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket
och Samarbete, Kooperativa förbundet, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan,
Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akade -

6

Kungl. Maj.ds proposition nr 221.

mikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Därjämte ha skrivelser i anledning av framställningen
inkommit från handelskamrarna i Gävle, Göteborg och Sundsvall. Svenska
landskommunernas förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande
över förslaget, har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå
från att avgiva yttrande.

Innan jag redogör för bankofullmäktiges förslag torde jag få erinra om
vissa åtgärder, som sommaren 1950 och därefter vidtagits i syfte att hindra
en fortsatt kreditexpansion och främja en lämplig fördelning av kreditgivningen.

Lagstiftning angående bankaktiebolags kassareserv.

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med
lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de
förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Alltsedan år 1937 ha särskilda bestämmelser — utöver det i lagen om
bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. Denna provisoriska kassareservslagstiftning har till syfte
att vara ett led i strävandena att åstadkomma restriktivitet på kreditmarknaden.
De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende äro
upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

I nämnda lag stadgas följande.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av
insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i
riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista
tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet
belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Giltighetstiden har därefter förlängts,
senast genom lag den 18 maj 1951 (nr 252) till och med den 30 juni 1952.

Förordnande enligt den särskilda kassareservlagstiftningen har första
gången meddelats i kungörelse den 10 augusti 1950 (nr 483). Nu gällande
förordnande återfinnes i kungörelsen den 18 maj 1951, nr 253. Detta förordnande
innefattar

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå beträffande bolag, vars egna fonder överstiga 50
miljoner kronor, till minst tio procent, beträffande bolag, vars egna fonder
överstiga 10 miljoner kronor men icke 50 miljoner kronor, till minst åtta
procent samt beträffande annat bolag till minst sex procent av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;

b) att minst fyrtio procent av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget enligt a) är skyldigt att redovisa, skola
utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken;

c) att minst tjugufem procent av den under b) angivna summan av bankaktiebolags
inneliggande kassa och kassareserv skola utgöras av medel innestående
i riksbanken; samt

d) att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke uppgå
till i c) föreskrivet minimibelopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta å
underskottet efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock högst
en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar på
högst tre månader.

Kungörelsen innehåller vidare följande föreskrifter.

Underskott, som avses under d), skall anses föreligga, om det belopp, som

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bankaktiebolag vid utgången av dag haft innestående i riksbanken, understiger
vad bolaget vid ingången av då löpande kalendermånad enligt c) skulle
hava haft innestående. Ränta beräknas för varje dag sådant underskott föreligger.
Upplupen ränta skall erläggas omedelbart efter utgången av den kalendermånad,
under vilken underskott uppkommit.

Oavsett vad som föreskrivits under a) skall kassareserven utgöra lägst det
i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

Överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstitut.

Mellan riksbanken och affärsbankerna ha under sommaren 1950 överläggningar
förts i syfte att få till stånd en på sådant sätt differentierad kreditbegränsning,
att den i minsta möjliga utsträckning drabbade de delar av landets
näringsliv som voro av väsentlig betydelse för försörjningen och för
att bibehålla den samhällsekonomiska balansen. På grundval av dessa överläggningar
har i slutet av augusti 1950 överenskommelse träffats om vissa
allmänna riktlinjer, som tills vidare skulle vara vägledande vid de svenska
kreditinstitutens långivning. Dessa riktlinjer ha sammanfattats i en den 28
augusti 1950 upprättad promemoria. Däri har bl. a. uttalats, att kreditinstituten
vid det stöd, som dessa i sin utlåningsverksamhet lämnade produktionen,
borde lämna företräde åt sådan verksamhet, som ledde till hävdandet
av exporten eller som resulterade i minskat importbehov av för landets försörjning
angelägna varor. Å andra sidan borde utlåningen handhavas så
restriktivt som möjligt, då det gällde att finansiera igångsättande eller utvidgning
av produktion av förhållandevis umbärliga varor. Samma principer
borde gälla vid kreditgivningen inom övriga områden av näringslivet.
Särskild prövning ur nu angivna synpunkter erfordrades givetvis icke beträffande
sådana investeringar, för vilka tillstånd lämnats inom ramen för
den statliga byggnadsregleringen. Krediter ägnade att mobilisera köpkraft
för annat än produktiva ändamål borde så långt möjligt undvikas. Som led
i en återhållsam kreditpolitik inginge en strängare säkerhetsprövning och
skärpta amorteringskrav. Beträffande varubelåning av olika slag borde
sålunda försiktighet iakttagas vid belåningsvärdets fastställande. Vid belåning
av bostads- och jordbruksfastigheter borde av konjunkturläget onormalt
uppskruvade fastighetspriser icke läggas till grund för bestämmandet av belåningsgränsen.
Obligations- eller förlagslån borde icke emitteras genom kreditinstituten,
förrän kontakt tagits med riksbanken och samförstånd uppnåtts
angående lånets angelägenhetsgrad, lämplig tidpunkt för emitteringen
m. m.

I detta sammanhang må nämnas att svenska bankföreningen i cirkulär till
affärsbankerna den 20 juni 1951 uppmanat dessa till viss restriktivitet vid
utlåning. I cirkuläret anföres bl. a., att bankerna i sin kreditgivning borde
ha för ögonen önskemålet att söka undvika en ökning av den sammanlagda
utlåningskvantiteten, även om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar
i marknaden skulle komma att visa ytterligare stegring. Det framhålles, att

9

Kungl , Maj:ts proposition nr 221.

detta bör ske såväl med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning
på penningmarknaden, varmed bankföreningen närmast torde
avse kreditgivningen, som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås
att bankerna böra söka undvika att nedbringa byggnadskrediternas relativa
andel i den samlade utlåningen under vad som på senare tid varit
normalt.

Allmänna ekonomiska synpunkter.

Bankofullmäktiges skrivelse.

I förutnämnda skrivelse ha fullmäktige i riksbanken inledningsvis behandlat
riktlinjerna för penningpolitiken och verkan av de åtgärder i kreditåtstramande
syfte, som sommaren 1950 och därefter vidtagits. Till en
början hänvisas till vad bankofullmäktige i skrivelse till bankoutskottet den
28 april 1951 uttalat rörande riktlinjerna för penningpolitiken samt för riksdagens
ställningstagande till denna skrivelse. Härom anföres följande.

Fullmäktige framhöllo, att en fortsatt kraftig ökning av kreditinstitutens
utlåning ägt rum även sedan sommaren 1950, då skärpningen av kassareservbestämmelserna
för affärsbankerna trädde i kraft och överenskommelsen
med kreditinstituten träffades rörande en mera restriktiv kreditgivning. I
skrivelsen diskuterades även orsakerna till denna utveckling, varvid bl. a.
framhölls, att kreditinstitutens möjligheter att hålla tillbaka kreditutvidgningen
uppenbarligen varit begränsade i den aktuella situationen, enär utlåningsökningen
i väsentlig mån hade påverkats av de ekonomiska förhållandena
utomlands.

Fullmäktige uttalade beträffande den allmänna räntepolitiken, att det i
då rådande läge icke borde förekomma ett upprepande av den ränteglidningsprocess,
som ägde rum från sommaren 1950 till och med november 1950.
Ränteförändringar skulle enligt fullmäktiges åsikt vara resultatet av beslut,
fattade av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna i
det rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika inverkan på
den ekonomiska utvecklingen i dess helhet.

Fn av fullmäktiges ledamöter, herr Kristensson, reserverade sig mot skrivelsen
och framhöll bl. a. nödvändigheten av att riksbanken snarast vidtoge
åtgärder för att åstadkomma en stramare penningmarknad, som skulle
framtvinga återhållsamhet i kreditgivningen. Även om en sådan åtstramning
skulle medföra viss räntehöjning, borde denna olägenhet tagas. En eventuell
räntehöjning borde enligt reservanten kunna hållas inom måttliga gränser
samt betraktas som endast av begränsad varaktighet.

Fullmäktigesuppleanten herr Sundén anmälde, att han, därest han varit
röstberättigad vid ifrågavarande ärendes behandling i fullmäktige, icke skulle
kunnat ansluta sig till skrivelsen. Han framhöll, att det för att hejda penningvärdeförsämringen
torde vara ofrånkomligt att tillgripa också en icke
oväsentlig räntehöjning. Detta innebure emellertid icke, att han hölle en hög
räntenivå normalt för önskvärd.

1 sitt utlåtande nr 20 tog bankoutskottet ställning till de av fullmäktige
diskuterade problemen. Utskottet underströk bl. a., att omsorgen om penningvärdet
vore den främsta angelägenheten för den ekonomiska politiken.
Enligt utskottets mening kunde man dock endast genom en på alla områden

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

hårdhänt politik — investeringsbegränsningar, budgetöverskott etc. -- skapa
förutsättningar för att en åtstramning av kreditmarknaden inom skälig3
gränser verksamt skulle kunna bidraga till att undanröja inflationsriskerna.
Enbart en kreditåtstramning med följande räntestegring kunde enligt
utskottets mening icke motverka de krafter, som verkade i inflatorisk
riktning, och den i slutet av 1950 företagna räntestegringen hade icke heller
haft några synbara verkningar på utvecklingen.

I en reservation till utskottsutlåtandet utvecklade representanter för högern
och folkpartiet de skäl, som enligt reservanternas mening talade för
bl. a. en mera restriktiv penningpolitik, även om en sådan politik med all
sannolikhet komme att leda till en viss räntehöjning. Genom en väl avvägd
riksbankspolitik borde emellertid åtstramningen kunna åstadkommas utan
en räntehöjning av tillnärmelsevis den storleksordning, som förekom exempelvisunder
1930-talets första år. Slutligen underströko reservanterna, att
den räntehöjning, som kunde komma i fråga, måste betraktas såsom en tillfällig
företeelse.

Representanterna för bondeförbundet anförde en från utskottet delvis
skiljaktig mening. I de här berörda avseendena uttalade sålunda dessa reservanter,
att om en räntestegring skulle få någon egentlig verkan vid bekämpandet
av inflationen, måste den säkerligen vara mycket betydande, troligen
minst 2 å 3 %. Att en mindre räntehöjning av t. ex. l/2 % icke hade någon
inverkan på händelseförloppet i ett konjunkturläge av då rådande art ansågo
reservanterna bekräftat av erfarenheterna från fjolårets räntestegring.

Vid ärendets behandling i riksdagen, som godkände utskottsutlåtandet,
framhölls och utvecklades i huvudsak samma synpunkter som framförts i
utlåtandet och därvid fogade reservationer.

Bankofullmäktige uttala därefter, att enighet syntes föreligga om önskvärdheten
av att genom en mera restriktiv politik söka förhindra en fortsatt
kreditexpansion, men att meningarna ginge isär när det gällde att avgöra,
vilka konsekvenser man skulle vara beredd att taga för att genomföra
en sådan politik. I skrivelsen anföres därefter följande.

Vid en restriktiv penningpolitik av den art, som bör föras i hittills rådande
konjunkturläge och varom enighet kan anses råda, avses att i första
hand skapa förutsättningar för en sådan utveckling på kapitalmarknaden
att balans erhålles, d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsats
så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion. En dylik begränsning kan
ernås exempelvis genom frivilliga överenskommelser om en mera restriktiv
kreditgivning eller genom skärpta likviditetsbestämmelser. Men det gäller
icke endast att bringa ned kreditinstitutens sammanlagda utlåning till önskvärd
nivå utan också att tillse, att denna kreditgivning inriktas på de områden
och de ändamål, som ur samhällelig synpunkt måste anses mest angelägna.
De åtgärder, som riksbanken vidtog sommaren 1950, åsyftade att
skapa förutsättningar för en restriktivare kreditgivning från bankernas sida
med beaktande av angelägenhetsgraden. Detta mål skulle man söka nå dels
genom att man tillät en viss rörlighet på ränteområdet, dels genom en strängare
kreditprövning från kreditinstitutens sida enligt den överenskommelse,
som träffades mellan dessa och riksbanken.

Svenska bankföreningen har i skrivelse till bankoutskottet den 16 maj
1951 framhållit, att en stramare utlåningspolitik från bankernas sida enligt
bankföreningens mening skulle ha varit motiverad eller överhuvudtaget möjlig
endast under förutsättning av en stramare likviditetspolitik från riksbankens
sida. I skrivelsen har bankföreningen icke ens omnämnt nyss berör -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

da överenskommelse mellan bankerna och riksbanken. Detta måste närmast
tolkas så, att bankföreningen icke skulle anse affärsbankerna över huvud
taget vara i stånd vare sig att företaga en gallring av krediterna med hänsyn
till de med krediterna avsedda ändamålen eller att kvantitativt begränsa utlåningen,
så länge deras likviditet icke framstode som ansträngd, b ullmäktige
vilja dock tills vidare icke acceptera denna tolkning, som skulle öppna
helt nya perspektiv för den framtida penningpolitiken.

I stället vilja fullmäktige betrakta bankföreningens cirkulär till affärsbankerna
av den 20 juni i951 som ett vittnesbörd om att föreningen i viss
mån modifierat sitt ståndpunktstagande i skrivelsen den 16 maj. I cirkuläret,
som tillkommit helt på affärsbankernas eget initiativ, heter det nämligen
bl. a., att bankerna i sin kreditgivning böra ha för ögonen önskemålet
att söka undvika en ökning av den sammanlagda utlåningskvantiteten, även
om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar i marknaden skulle komma
att visa ytterligare stegring. Det framhålles, att detta bör ske såväl med
hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning på penningmarknaden,
varmed bankföreningen närmast torde avse kreditgivningen,
som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås att — med hänsyn
till den betydande efterfrågan på bostäder i vårt land — bankerna söka undvika
att nedbringa byggnadskrediternas relativa andel i den samlade utlåningen
under vad som på senare tid varit normalt.

De olika uppfattningarna om vad som bör vara innebörden i en politik
syftande till åtstramning på penningmarknaden komma icke minst tydligt
till uttryck, då det gäller att bedöma hur läget bör vara efter det att eu pågående
kreditexpansion verkligen brutits. Om avsikten är att få till stånd en
restriktivare prövning vid långivningen bör detta — under i övrigt oförändrade
omständigheter — leda till en ökad likviditet hos bankerna. Det är sålunda
felaktigt att sätta likhetstecken mellan en kreditåtstramning och brist
på likvida medel i bankerna. Skulle för banksystemet i dess helhet en kreditåtstramning
karakteriseras av brist på likvida medel, måste samma förhållande
gälla för de enskilda bankerna. Men ingen torde väl vilja hävda,
att det förhållandet, att en bank utvisar en otillfredsställande likviditet, skulle
vara ett uttryck för att denna bank varit mera restriktiv i sin kreditgivning
än banker med bättre likviditet. Det finns snarare anledning antaga,
att förhållandet är det rakt motsatta. Utan att närmare ingå på här berörda
problem kan det finnas anledning att särskilt betona, att det mot bakgrunden
av det sagda måste te sig helt oriktigt att skärpa likviditetsbestämmelserna
på ett sådant sätt, att de särskilt skulle drabba just de banker, som
strävat efter alt skapa en god likviditet i enlighet med de önskemål, som uttalats
av myndigheterna. Man kan sålunda icke rimligen få till stånd den
önskade kreditåtstramningen genom att helt enkelt »frysa» en större eller
mindre del av varje banks likvida medel vid en viss tidpunkt.

En viss likviditetsställning eller likviditetsutvcckling kan sålunda icke i
och för sig utgöra grundlag för en bedömning av frågan, om en asyftad kreditåtstramning
kommit till stånd eller ej. Om man däremot utgår från att
kreditinstituten — trots att de ingått en frivillig överenskommelse om cn
restriktiv kreditgivning — icke kunna eller vilja skärpa kreditprövningen,
måste man bedöma den likviditet, som icke är bunden genom lagbestämmelser,
på ett helt annat sätt. Denna likviditet skulle ju då i huvudsak vara att
betrakta som av banken för tillfället icke utnyttjade utlåningsmöjligheter,
som kunna beräknas bliva ianspråktagna, så snart motiverade kreditanspråk
framkomma. Detta innebär, att den icke bundna likviditeten skulle vara liktydig
med cn motsvarande risk för kreditexpansion. Med denna utgångspunkt
måste man komma till det resultatet, att den enda möjligheten att få

12

Kungl. Alaj:ts proposition nr 221.

till stånd en kreditåtstramning vore att minska bankernas utrymme för kreditgivning
genom i så hög grad skärpta likviditetsbestämmelser, att denna
icke bundna likviditetsreserv eliminerades.

Tidigare har framhållits, att enighet förelegat om önskvärdheten att få till
stånd en restriktivare kreditmarknad. Diskussionen har i övrigt mest gällt
huru långt man skulle låta denna restriktivitet gå, d. v. s. närmast vilka konsekvenser
på ränteområdet man skulle vara beredd att acceptera. Mindre
uppmärksamhet har ägnats åt frågan på vilka sätt kreditbegränsningen skulle
åstadkommas. Av diskussionen under våren synes framgå, att möjligheten
att begagna räntevapnet i en sådan utsträckning, att de fördyrade kostnaderna
för kredit skulle utgöra den direkt kreditbegränsande faktorn, avvisats
av praktiskt taget alla parter. Såväl i den ovan berörda höger- och
folkpartireservationen till bankoutskottets utlåtande nr 20 som i bankföreningens
tidigare nämnda skrivelse till bankoutskottet framhäves i stället
önskvärdheten att genom ökad stramhet på penningmarknaden få till stånd
den önskade restriktivare kreditgivningen. Den räntehöjning, som ansetts
bliva en nödvändig följd av en sådan penningpolitik, betraktas mera som
en i och för sig icke önskvärd konsekvens av denna politik, och angelägenheten
av att söka begränsa räntehöjningens storlek betonas allmänt. Den
tredje till buds stående huvudvägen, nämligen frivilliga överenskommelser
med kreditinstituten om en restriktiv utlåningspolitik, synes i allmänhet
ha bedömts med en viss skepsis.

Vid penningpolitikens utformning i här berörda avseende är det enligt
fullmäktiges mening av fundamental betydelse att klargöra sambandet mellan
en stram marknadspolitik och ränteutvecklingen. Härvid bör uppmärksammas,
att en markerad åtstramning på penningmarknaden icke leder till
en övergång från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser
en tendens till en fortgående räntestegring. Pressen uppåt på räntan
verkar så länge stramheten på penningmarknaden bibehålies och upphör
först sedan en omsvängning till lätthet och likviditetsökning inträtt. Därtill
kommer, att de starka säsongmässiga förändringarna på kapitalmarknaden
innebära, att det icke är möjligt att undvika att — om restriktiviteten under
vissa perioder skall vara tillräckligt stor — en mycket stark åtstramning
under andra perioder inträffar och då leder till en i och för sig omotiverad
tendens till räntestegring. Det förhåller sig därför så, att tillgripandet av en
starkt restriktiv penningmarknadspolitik skulle medföra en kontinuerlig
räntestegring ända till den punkt, där räntehöjningens direkta verkningar
bliva tillräckligt starka för att i erforderlig omfattning begränsa efterfrågan
på kredit. Att det härvid, som också framhålles i bondeförbundsrepresentanternas
reservation till det ovan nämnda utskottsutlåtandet, skulle behövas en
räntehöjning av en storlek, som man icke på något håll i den hittills förda
diskussionen velat förorda, anse fullmäktige ställt utom tvivel.

I skrivelsen uttalas därefter, att enligt fullmäktiges mening det förelåge en
långt gående enighet om att penningpolitiken borde ha möjlighet att skapa
en penning- och kapitalmarknad, som kännetecknades av å ena sidan den
stramhet, som erfordrades till stöd för en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande
syfte, å andra sidan en sådan grad av räntestabilitet, att
icke en okontrollerad räntehöjningsprocess finge fortgå. Då fullmäktige icke
ansåge, att detta mål vore möjligt att nå med de penningpolitiska medel, som
nu stode till buds, hade fullmäktige ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter
som kunde finnas att skapa förutsättningar för att med framgång be -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

driva en penningpolitik efter dessa riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder
som för detta ändamål kunde vara nödvändiga.

Utgångspunkten hade härvid varit, att utrymme redan nu förelåge för att
åstadkomma erforderlig stramhet på penningmarknaden. Bl. a. kunde med
stöd av gällande lag angående särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv en väsentlig skärpning vidtagas i föreskrifterna om affärsbankernas
skyldighet att hålla kassareserv. Däremot förelåge endast mycket
begränsade möjligheter att hindra, att en åtstramning på penningmarknaden
ledde till en fortgående räntestegringsprocess. Mot denna bakgrund hade
inom riksbanken utretts förutsättningarna för att införa en på särskild lagstiftning
stödd räntereglering.

Fullmäktige ha därefter i skrivelsen diskuterat frågan om lämplig fördelning
av kreditgivningen. Härom anföres.

Ett särskilt problem vid en penningpolitik, syftande till en åtstramning
av penningmarknaden i samband med införande av en räntereglering, finna
fullmäktige vara av synnerlig betydelse, nämligen frågan om kreditgivningens
fördelning på de olika ändamål, för vilka kredit efterfrågas. Om en
utpräglad minskning av tillgången på en vara inträffar vid oförändrad eller
förhållandevis obetydligt minskad efterfrågan, blir frågan om fördelningen
av varan mellan de olika förbrukarna aktuell. Gäller det en vara av oumbärlig
art för stora delar av befolkningen eller näringslivet, ter det sig motiverat
att påverka fördelningen genom en ransonering.

Samma fördelningsproblem uppkommer vid en så stark åtstramning av
penningmarknaden, att kreditutbudet blir väsentligt mindre än kreditefterfrågan.
Frågan om en ur allmän synpunkt godtagbar fördelning av under
sådana förhållanden disponibla kreditbelopp uppstår, oberoende av om en
räntehöjning vidtages eller ej, därest icke räntestegringen blir så betydande,
att den leder till en inskränkning i kreditefterfrågan i en sådan omfattning,
att balans mellan tillgång och efterfrågan uppnås. Att på sådant sätt låta
en prishöjning på kredit bestämma fördelningen av till buds stående kreditbelopp
kan emellertid enligt fullmäktiges mening icke accepteras. De investeringar,
som hårdast drabbas av en räntehöjning, äro de mest långfristiga.
Detta skulle betyda, att i första hand bostadsbyggnadsverksamheten
skulle påverkas i inskränkande riktning. Även i övrigt synes det vara tvivel
underkastat, om en fördelning enbart genom räntehöjning är godtagbar,
bl. a. emedan i allmänhet vissa delar av exportindustrien och den för försörjningen
viktiga produktionen arbetar med mindre marginaler än den
del av näringslivet, som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära
behov, och därför skulle nödgas inskränka sin investeringsverksamhet i högre
grad än denna senare. Därtill kommer att, som ovan framhållits, med all
sannolikhet den räntestegring, som skulle erfordras för att nå balans, skulle
vara betydande och vida överstiga vad man på flertalet håll torde vara beredd
att acceptera.

Man kan alltså konstatera, att frågan om fördelningen av tillgängliga kreditbelopp
reses, oavsett om en mindre räntestegring accepteras eller ej, även
om det kan göras gällande, att denna fråga skulle bliva något lättare att
lösa vid en räntestegring än utan en sådan. I samband med vidtagandet av
åtgärder för en ytterligare åtstramning av penningmarknaden måste emellertid
problemet under alla förhållanden lösas, därest man icke är beredd
att acceptera eu betydande räntestegring, som tillätes fortgå till dess de

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

stigande räntorna åstadkommit balans genom sin hämmande inverkan på
den ekonomiska aktiviteten, särskilt den långsiktiga investeringsverksamheten.

Vid de tidigare försöken att åstadkomma en uppbromsning av kreditexpansionen
har riksbanken sökt lösningen av fördelningsfrågan genom att i
överenskommelsen med kreditinstituten inrycka vissa riktlinjer beträffande
fördelningen. Det torde vara uppenbart, att denna metod ensam kan giva ett
godtagbart resultat endast så långt åtstramningen hålles inom relativt måttliga
gränser och följaktligen spänningen mellan efterfrågan och tillgången
på kredit icke blir alltför stark. Av erfarenheterna under det gångna året
synes man vara berättigad att draga den slutsatsen, att om åtstramningen
varit väsentligt kraftigare och kreditinstitutens utlåningspolitik betydligt
hårdare, hade fördelningsfrågan givit upphov till betydligt starkare" friktioner
än nu varit fallet, och på en viss punkt skulle den begagnade metoden
ha visat sig otillräcklig.

Att å andra sidan söka lösa kreditfördelningsproblemet genom en direkt,
centraliserad kreditransonering vilja fullmäktige tills vidare i princip taga
avstånd ifrån. Redan den omfattande administration och kontrollapparat,
som skulle erfordras härför, talar enligt fullmäktiges mening emot en sådan
lösning.

Fullmäktige anse, att man i stället borde gå vidare på den redan inslagna
vägen och genom samarbete med kreditinstituten på basis av föreliggande
överenskommelse söka få dessa att föra en utlåningspolitik, som i största
möjliga utsträckning ledde till en önskvärd kreditfördelning. Att helt förlita
sig på att härigenom nå tillfredsställande resultat synes fullmäktige
emellertid icke tillrådligt, därest den fortsatta utvecklingen skulle leda till
att en stark åtstramning av kreditmarknaden genomfördes. Risken skulle
enligt fullmäktiges mening framför allt vara, att kreditbehov av ur samhällsekonomisk
och social synpunkt vitalt slag icke kunde bliva tillgodosedda,
och detta i desto högre grad ju effektivare åtgärderna för ett bekämpande
av kreditexpansionen visade sig bliva. Särskilt skulle givetvis
här träda i förgrunden finansieringen av byggnadsverksamheten för bostäder
och allmännyttiga ändamål, vilken redan genom den hittills förda politiken
utsatts för vissa svårigheter.

Fullmäktige omnämna därefter, att inom finansdepartementet verkställdes
en undersökning bl. a. rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser
för affärsbankerna pa ett mera differentierat sätt än vad som är
möjligt inom ramen för kassareservslagen påverka kreditgivningens inriktning.
Fullmäktige uttala, att det kunde visa sig, att denna väg kunde bidraga
till att lösa ifrågavarande fördelningsproblem. Därutöver skulle emellertid
enligt fullmäktiges mening för att i största möjliga utsträckning eliminera
de tidigare påtalade riskerna krävas, att en kreditgivare med tillräckliga
resurser funnes, vilken kunde korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens
utlåningspolitik ledde till, genom att uteslutande ur allmänna
synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke täcktes av kreditinstituten,
och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur sådana synpunkter mycket
angelägna. Den naturliga kreditgivaren av detta slag syntes vara riksbanken,
som redan under det gångna året i någon mån sökt fungera på detta
satt. Redan möjligheterna för och viljan hos riksbanken att vidtaga dylika
ingripanden torde i viss utsträckning kunna påverka fördelningen i önskad

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

riktning. Mot en lösning sådan som den här skisserade kunde givetvis riktas
den invändningen, att riksbanken genom att i ökad utsträckning nödgas
uppträda direkt på kreditmarknaden i varje fall kvantitativt sett motverkade
syftet med en kreditpolitik av här ifrågasatt slag och främjade i stället
för hämmade en kreditexpansion. Man torde emellertid kunna utgå ifrån,
dels att den stramare penningpolitiken skulle leda till ett sådant resultat,
att det åsyftade målet vad beträffar utvecklingen av kreditvolymen totalt
sett nåddes, dels att ifrågavarande verksamhet från riksbankens sida skulle
bedrivas med den största försiktighet, så att dess omfattning bleve av relativt
begränsad storlek och så att den i största möjliga utsträckning bleve
av endast tillfällig art.

Fullmäktige ha därefter uttalat, att det allmänna ekonomiska läget, internationellt
sett såväl som i Sverige, för närvarande kännetecknades av
stor osäkerhet beträffande framtidsutsikterna. De utpräglade inflationstendenser,
som gjort sig gällande efter Koreakrigets utbrott för något mera
än ett år sedan, hade under de sista månaderna dämpats. Bedömningen beträffande
återstoden av året växlade från tro på ett återuppblossande av den
allmänna inflationen till prognoser om en mera lugn utveckling. En avgörande
roll borde tillskrivas den kommande världspolitiska utvecklingen.

kunder sådana omständigheter vore fullmäktige icke beredda att nu föreslå
vare sig ett genomförande av en skärpning av gällande kassareservsbestämmelser
eller ett införande av en räntereglering. Däremot ansåge fullmäktige,
att risken för en förnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna
och i Sverige vore så betydande, att ett utbyggande av den penningpolitiska
arsenalen borde ske med ett vapen, som vid behov kunde användas
för att möjliggöra en effektiv inflationsbekämpande penningpolitik utan sådana
konsekvenser beträffande ränteutvecklingen, vilka statsmakterna icke
vore beredda att godtaga. Därest fullmäktiges förslag bifölles, ämnade fullmäktige
sedermera, med utgångspunkt frän den då föreliggande ekonomiska
situationen, taga under övervägande, om och i så fall i vilken utsträckning
de bemyndiganden, som lagförslaget lämnade, borde utnyttjas.

Det av fullmäktige framlagda utkastet till lag om räntereglering m. m.,
vilket såsom förut angivits fogats vid detta protokoll såsom Bihang, innebär
i huvudsak, att Konungen, i den mån sådant prövades oundgängligen nödigt
för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken skulle kunna bemyndiga
riksbanken att företaga följande åtgärder:

1. föreskriva skgldigliet för den som yrkesmässigt driver in- och utlåning
eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken anmäla tillämpade
räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar;

2. meddela föreskrifter om räntestopp;

3. fastställa viss lägsta inlåningsränta (minimiränta) och viss högsta
utlåningsränta (maximiränta); samt

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

4. föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade skuldförbindelser
icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken.

Inom bankofullmäktige ha reservationer anförts. Herrar Gränebo och
Kristensson ha sålunda förklarat att de nu icke kunde tillstyrka förslaget.
De ha uttalat följande.

Riksbanksfullmäktiges nu framlagda förslag innebär att det statliga regleringssystemet
skulle utsträckas till ett nytt område av landets hushållning.
Fullmäktige föreslå införande av ett slags priskontroll inom kreditmarknaden.

De gångna årens erfarenheter av dylika konstlade ingrepp i det ekonomiska
skeendet ha varit sådana att allmän enighet har rått om att regleringar
av denna art icke borde upprätthållas längre än som vore absolut nödvändigt.
Regleringarna ha i regel präglats av stelhet i såväl utformning som
tillämpning och därigenom förorsakat icke avsedda skadliga biverkningar
inom det ekonomiska livet. Det finns all anledning att antaga att också en
räntereglering skulle få menliga biverkningar. Att förutsäga verkningarna
är ytterst vanskligt, bland annat därför att förslaget omfattar även icke
yrkesmässig långivning.

Härtill kommer att det finns stor risk för att en lagstiftning om räntereglering
får bestående karaktär och att därigenom de olägenheter, som
regleringen otvivelaktigt skulle medföra, konserveras.

En utvidgning av regleringssystemet till nu ifrågavarande område bör
icke ske utan mycket tungt vägande skäl. Då sådana skäl icke kunna påvisas
i dagens läge, kunna vi icke nu tillstyrka ifrågavarande lagstiftning.
Skulle det emellertid framdeles visa sig att behov härav föreligger, får frågan
upptagas till ny prövning, varvid bör övervägas att begränsa lagstiftningens
omfattning.

yttranden ha avgivits jämväl av de suppleanter, vilka närvarit vid fullmäktiges
behandling av ärendet.

Herr Hedlund förklarade sig instämma i vad herrar Gränebo och Kristensson
anfört utom såtillvida, att han ansåge, att förhållandena på kreditmarknaden
hastigt kunde ändras och att det därför vore lämpligt att lagförslaget
bleve föremål för beredning och beslut för att vid behov snabbt
kunna tagas i anspråk. Vid denna överarbetning borde man inrikta sig på
att begränsa förslaget till att i huvudsak gälla yrkesmässig och därmed
jämförlig långivning.

Herr Svensson anmälde, att han instämde i vad som anförts i fullmäktiges
skrivelse.

Herr Kollberg biträdde den mening som företräddes av herrar Gränebo
och Kristensson.

Herr Sundén anmälde, att han, därest han varit röstberättigad vid ifrågavarande
ärendes behandling i fullmäktige, icke skulle ha kunnat biträda det
i skrivelsen förordade förslaget om räntekontroll. Till motivering av denna
sin ståndpunkt anförde han följande.

Såsom framgår av skrivelsen, har riksdagen såsom riktmärke för riksbankens
penningvårdande verksamhet uppställt bl. a. att en restriktiv penningpolitik
bör genomföras i syfte att hindra en fortsatt kreditexpansion.
Under riksdagens behandling av detta ärende gav riksdagsmajoriteten tyd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

ligt uttryck för önskemålet att en sådan åtstramning av kreditmarknaden
borde ske inom ramen för ett bibehållet ränteläge. Den tekniska riksbanksledningen
ställes uppenbarligen inför mycket svåra problem, när det gäller
att söka tillgodose de båda huvudsynpunkterna i de av riksdagen meddelade
anvisningarna. I nu rådande läge torde det vara ogörligt att enbart med anlitande
av de penningpolitiska medel som för närvarande stå riksbanksledningen
till buds, å ena sidan åvägabringa en kreditåtstramning och å andra
sidan förhindra en räntestegring. Den i den nu föreliggande promemorian
rörande räntekontroll anvisade lösningen är måhända den enda tekniskt
möjliga utvägen för att tillgodose de båda syftemålen.

Denna lösning är emellertid förbunden med så allvarliga olägenheter och
sådana risker för icke avsedda komplikationer, att en omprövning av räntepolitiken
synes mera tillrådlig än ett genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

1 första hand framträder här risken för uppkomsten av en svårkontrollerbar
svart lånemarknad. Men även fullt tillåtna transaktioner kunna komma
att få en sådan inriktning, att räntestoppet i realiteten kringgås eller kompenseras.
Om vidare tillgången på kapital genom en restriktiv kreditpolitik
begränsas och långivarnas frihet att söka kompensera sig för risker genom
beräknande av högre ränta samtidigt beskäres, kan detta leda till, att den
redan nu framträdande bristen på kapital för samhällsnyttig men riskbetonad
verksamhet ytterligare skärpes. Om man vill förhindra en sådan utveckling
skulle riksbanken vid utövandet av räntekontrollen ställas inför
många vanskliga avgöranden. Därest de restriktiva åtgärderna skärpas därhän,
att en lång rad fullt motiverade kreditanspråk icke kunna tillgodoses,
är steget icke långt till en kreditransonering med alla dess svårbemästrade
problem.

En annan, icke mindre betänklig konsekvens av en kreditåtstramning i
förening med räntekontroll antydes i den föreliggande skrivelsen. Om nämligen
kreditbehov, som ur samhällsekonomiska och sociala synpunkter äro
viktiga, icke kunna tillgodoses, avses att riksbanken skall inträda för att
korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens utlåningspolitik kan
leda till. Att riksbanken på detta sätt skulle komma att fungera såsom långivare
för sociala och liknande ändamål synes icke väl förenligt med det
inflationsbekämpande syfte, som en allmän restriktiv kreditpolitik skulle
tjäna.

Sammanfattningsvis skulle en räntekontroll innebära ett djuptgående ingrepp
i det ekonomiska livet utan att därför vara ägnad att befrämja en
önskvärd ekonomisk stabilisering. En reglering av detta slag skulle i väsentlig
utsträckning sätta räntan och därmed prisbildningsmekanismen ur kraft
på kreditmarknaden.

Räntan bör givetvis icke betraktas såsom kreditpolitikens enda medel, men
såsom utvecklats bl. a. i Internationella regleringsbankens senaste årsrapport
bör en aktiv penningpolitik, karakteriserad även av rörliga räntor, ingå
såsom ett oumbärligt led i stabiliseringspolitiken.

Remissyttrandena.

Innan jag behandlar den närmare utformningen av lagutkastet och den
motivering till detta, som lämnats i den vid fullmäktiges skrivelse fogade
promemorian torde jag få redogöra för remissinstansernas yttranden i
anledning av den allmänna ekonomiska motiveringen för den ifrågasatta
lagstiftningen, varvid jag närmast lämnar en översikt över remissinstansernas
ståndpunkter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

18

Kiingl. Maj:ts proposition nr 221.

Landsorganisationen och bostadsstgrelsen ha tillstyrkt förslaget.

Priskontrollnämnden har förklarat, att den i princip icke motsatte sig en
beredskapslagstiftning av den innebörd bankofullmäktige föreslagit. Två ledamöter
av nämnden, herrar Rydbeck och Gundström ha reserverat sig och
ansett sig böra bestämt avstyrka ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen.

Svenska stadsförbundet har i princip tillstyrkt förslaget. Vid behandlingen
av ärendet ha dock anmälts sex reservationer. Herr Carl Albert Anderson
har uttalat, att något verkligt behov icke förelåge att av penningpolitiska
skäl tillgripa en till sina verkningar så diskutabel åtgärd som förslaget åsyftade.
Herrar Jung, Persson, Bergvall, Petri och Nordkvist ha, med framhållande
att förebragt utredning icke utgjorde tillräckligt underlag för ett bedömande
av förslaget, likväl uttalat farhågor att de ogynnsamma verkningarna
vid ett genomförande av förslaget skulle överväga de gynnsamma effekter,
som eventuellt kunde påräknas.

Riksgäldsfullmåktige ha uttalat, att det vore önskvärt och lämpligt att
bankofullmäktige förberedde åtgärder av beredskapsnatur på det penningpolitiska
området att underställas riksdagen i en krissituation. Fullmäktige
vore dock icke benägna att nu tillstyrka antagande av den föreslagna lagen.
Reservationer ha anförts av herrar Strand, Nilsson och Lindholm, vilka förklarat
sig vilja biträda förslaget.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att den definitiva prövningen av
förslaget utan olägenhet borde kunna anstå, och att de mycket ömtåliga
och invecklade frågor, som sammanhängde med kreditregleringen, borde
göras till föremål för en grundlig undersökning, därvid även andra utvägar
för vinnande av de penningpolitiska målen borde övervägas. Innan så skett
kände inspektionen sig icke övertygad om nödvändigheten av att använda
en metod med så ogynnsamma och delvis oöverskådliga verkningar som
ränteregleringen skulle få. Inspektionen ansåge sig därför böra avstyrka, att
förslaget nu lades till grund för lagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att lägen väl kunde uppkomma, då
en kreditransonering och räntekontroll måste tillgripas, ehuru detta borde
undvikas så länge som möjligt samt att ytterligare överväganden angående
en dylik lagstiftnings följder jämte omarbetningar av det nu framlagda lagutkastet
måste verkställas, innan detsamma lades till grund för lagstiftning.

Riksförbundet Landsbygdens folk har förklarat sig dela den av bankofullmäktige
uttalade uppfattningen, att en restriktiv penningpolitik måste
drivas på alla områden och att därmed i vissa lägen följde konsekvenser i
räntehänseende. Den föreslagna lösningen med räntereglering vore förbundet
dock icke berett att acceptera, då förslaget vore svåröverskådligt och
ett genomförande av detsamma kunde medföra risker för oförutsedda skadeverkningar
på penningmarknaden. Ytterligare noggranna utredningar borde
därför göras innan ståndpunkt till förslaget kunde tagas.

Sparbanksinspektionen har uttalat, att förslaget icke syntes böra genom -

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

föras. Till stöd för denna ståndpunkt har inspektionen bland annat anfört,
att förslaget innebure ett djupgående ingrepp i enskild närings- och avtalsfrihet
och icke syntes vara förenligt med de bestämmelser om viss ränta
som redan funnes i svensk lag.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska jordbrukskreditkassan, generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten ha icke gjort något uttalande om förslagets
allmänna lämplighet, men framhållit vissa synpunkter på den verkan
förslaget kunde komma att få inom remissinstansernas verksamhetsområden.

Kommerskollegium har ej ansett sig kunna fatta ståndpunkt till förslaget
utan en närmare utredning om dess verkningar. Kollegium har emellertid
velat framhålla angelägenheten av att en viss rörlighet hos räntan bibehölles
så att dess funktion av marknadsregulator ej upphörde.

Statstjänstemännens riksförbund har uttalat, att förbundet biträdde sådana
åtgärder, som vore ägnade att medverka till en ekonomisk stabilisering.
Utan att yttra sig om de nu föreslagna åtgärdernas lämplighet och
verkningar ville förbundet dock framhålla sin tveksamhet rörande de direkta
kontrollåtgärdernas lämplighet i här avsedda hänseenden såsom penningpolitiskt
medel.

Övriga remissinstanser ha avstyrkt förslaget.

Jag övergår därefter till att redogöra för vissa uttalanden av principiell
eller mera allmän natur, som gjorts i remissyttrandena.

Svenska bankföreningen har förklarat, att föreningen i väsentliga delar
icke kunde acceptera den framställning av sammanhanget på penning- och
kapitalmarknaden och vad som hänt under senare år, som lämnats i fullmäktiges
skrivelse. Föreningen ämnade emellertid i detta sammanhang icke upptaga
någon diskussion av denna framställning. Föreningen ville endast erinra
om vad den vid flera tidigare tillfällen framhållit, nämligen att affärsbankerna
visserligen efter måttet av sin förmåga varit och alltjämt vore beredda
att, när så befunnes nödvändigt ur ekonomisk-politisk synpunkt, efterkomma
riksbankens önskemål om restriktivitet i kreditgivningen och därvid söka
inrikta kreditgivningens fördelning efter med riksbanken överenskomna
grunder. Sådana kreditrestriktioner från bankernas sida kunde emellertid
bli effektiva endast under förutsättning att riksbanken i sin egenskap av
centralbank samtidigt dreve en tillräckligt restriktiv politik med avseende
på penningtillgångens utveckling.

I remissyttrandena vitsordas allmänt, att det ekonomiska läget motiverar
stramhet på kreditmarknaden samt att i samband med ytterligare åtstramning
åtgärder kunde bli erforderliga för att förhindra en mera väsentlig
räntestegring. När det gäller frågan om i vilken utsträckning räntenivån bör
hållas stabil och de medel, genom vilka stabiliseringen bör ske, ha emellertid
olika meningar uttalats.

I en vid priskontrollnämndens yttrande fogad, av ledamoten östlind upp -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

rättad promemoria diskuteras främst den inverkan på obligationsmarknaden,
som uppkommer vid variationer i räntenivån. Härom anföres.

Mindre variationer uppåt och nedåt i räntenivån — exempelvis inom en
marginal på ''/«—“/* procent för effektiva räntan på långfristiga statsobligationer
— torde knappast ha något mera betydande direkt inflytande på prisnivån
undantagandes hyresnivån. Om den nödvändiga anpassningen av
stramhetsgraden på kreditmarknaden efter växlande konjunkturlägen utan
större olägenheter kunde åvägabringas inom ramen för så begränsade räntefluktuationer,
synes det föreslagna tillskottet till riksbankens penningpolitiska
arsenal icke vara påkallat. Räntestegringen under senare hälften av år
1950 — efter den åtstramning av penningmarknaden, som på sommaren
1950 vidtagits genom skärpning av kassareservsbestämmclserna för affärsbankerna
och genom överenskommelse mellan riksbanken och bankerna —
kan dock anföras som indicium på att en effektiv kreditåtstramning svårligen
kan genomföras utan risk för ansenliga räntehöjningar.

Redan ett beslut om kreditåtstramning med »direkta» medel (genom
skärpning av kassareservsbestämmelser, överenskommelse med bankerna
om restriktiv kreditprövning e. d.) — eller till och med förberedelserna för
ett sådant beslut — kan hos marknaden skapa förväntningar om förestående
räntestegring, vilka leda till utbud av obligationer orsakande antingen
kursfall på dessa (d. v. s. höjning av den effektiva räntan) eller omfattande
stödköp från riksbanken, vilka senare i och för sig förbättra banksystemets
likviditet och motverka de direkta åtgärderna till åtstramning av marknaden.
I avsaknad av sådana stödköp skulle en spekulation i fortsatta kursfall
kunna komma igång, varvid kurserna pressades nedåt och en räntestegring
av avsevärd storleksordning eventuellt bleve resultatet. Redan icke särdeles
betydande obligationsutbud finge på en »oreglerad» obligationsmarknad
stor verkan på kurserna. Det kan böra tilläggas, att affärsbankerna äga
visst intresse av en höjning av räntenivån även vid bibehållen procentuell
räntemarginal, då den tillför dem högre avkastning på deras betydande egna
fonder.

Mot bakgrunden härav kan det finnas behov av en lagstiftning, som
skapar förutsättningar för de penningvårdande myndigheterna att utan risk
för större räntehöjning effektivt strama åt penning- och kreditmarknaderna
vid hotande inflation.

Riksgäldsfullmäktiges majoritet (herrar örne, Ryberg och Petrén) har
uttalat, att invändningar kunde göras mot att räntan fråntoges sin marknadsfunktion
och underordnades politiska beslut. Minoriteten (herrar
Strand, Nilsson och Lindholm) har häremot invänt, att det förhållandet, att
räntesättningen i ökad utsträckning ställdes under de ansvariga myndigheternas
direkta kontroll, icke innebure att räntan helt avkopplades som medel
för att ernå en kreditåtstramning. Avsikten torde ej vara att fastlåsa räntenivån
vid ett visst läge. En viss rörlighet av räntan läte sig väl förena med
det föreslagna ränteregleringssystemet.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt om det vore tekniskt möjligt att
annat än rent tillfälligt kombinera kreditåtstramning med ett fastlåsande av
den allmänna räntenivån. Föreningen anför därefter.

Om myndigheterna i sådant syfte företaga åtgärder som innebära en
begränsning av bankernas kreditgivningsförmåga, kan en sådan åtstramning
av kreditläget på olika vägar komma att föranleda ökade obligations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

21

utbud på marknaden. Sådana utbud verka då i och för sig kursnedpressande,
då ju riksbanken icke i en sådan situation kan stödja kurserna genom
obligationsköp, eftersom de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande
syfte velat undandra marknaden i så fall skulle på en annan väg
tillföras marknaden och det uppställda målet för penningpolitiken därigenom
förfelas. Den enda teoretiskt tänkbara utvägen vore då att i syfte att
stabilisera kursnivån för obligationer tillgripa någon form av kvantitativ
reglering av utbud och efterfrågan på obligationsmarknaden, vilket emellertid
enligt bankföreningens mening skulle leda till orimliga praktiska konsekvenser.
I riksbanksfullmäktiges skrivelse finns icke någon antydan om
dessa problem, än mindre hur man tänkt sig deras lösning. Det är sålunda
i första hand på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas kreditgivning
som den fara för ränteglidning föreligger som riksbanksfullmäktige
genom sitt förslag velat möta. När man i tidigare sammanhang från
bankhåll hävdat att en ytterligare kreditåtstramning måste tillåtas påverka
ränteläget, betingas denna inställning icke av en önskan från bankernas sida
om högre utlånings- och inlåningsräntor. Vad det gäller är att förhindra en
sådan ökning i den totala likviditeten på marknaden, som försvårar en
restriktiv kreditgivningspolitik från bankernas sida. En sådan likviditetsökning
är emellertid en ofrånkomlig följd, om riksbanken försöker att genom
stödköp på obligationsmarknaden förhindra en uppskruvning av obligationsräntan
i ett stramt kreditläge.

Liknande synpunkter ha framförts av flera andra remissinstanser.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat, att bankofullmäktige torde ha
överdrivit de följder en mindre räntehöjning skulle få på hyresnivån. Till belysande
härav anför förbundets styrelse.

Om byggnadskostnaderna för ett hus utgöra 100 000 kr och 85 % härav
finansieras genom lån, betyder V, % räntehöjning 0,425 % höjning av räntekostnaden.
Om hyran normalt antages utgöra 7 % av byggnadskostnaderna,
d. v. s. 7 000 kr, så skulle den y2 %-iga räntehöjningen på årshyran
(425 kr.) motsvara 6,1 % på förut angiven årshyra i en nybyggd fastighet.
Den y2 %-iga räntehöjningens inverkan på en normalhyra i den nybyggda
fastigheten med 6,i % kan jämföras med den totala ökning av byggnadskostnaderna,
som på grund av inflationen skulle inträda innevarande år,
därest ett subventioneringssystem icke skulle träda i tillämpning. Denna
ökning beräknas till ca 30 % (räknat från 1950). I äldre hus kan man
beräkna att minst 50 %, i vissa fall 60 %, av lånen äro bundna, varför en
ränteförändring på y2 % för dessa betyder en omedelbar höjning av årshyran
på i genomsnitt 3 %. Det är självklart, att en hyresuppgång på låt oss säga
6 % i nybyggda fastigheter och ungefär 3 % i äldre fastigheter är en kännbar
fördyring. Vid bedömandet av vad en sådan hyresökning innebär för
levnadskostnaderna får man emellertid hålla i minnet, att själva bostadskostnaderna
(exklusive bränsle och lyse) i Socialstyrelsens indexfamilj år
1949 uppgick till knappt 11 %. En räntehöjning även på 1 % skulle sålunda
t. o. in. för hyresgäster i nybyggda hus i genomsnitt icke innebära mer än
en ökning av levnadskostnaderna med drygt 1 %. Till jämförelse kan nämnas
att »engångsinflationen» medfört att levnadskostnaderna fr. o. in. sista
kvartalet 1950 t. o. in. instundande årsskifte beräknas öka inemot 20 %.
1 den mån en undcrnormal räntenivå i ett visst läge bidrar till att »späda på
inflationen», kan effekten härav på levnadskostnaderna bli mångdubbelt
större än den levnadskostnadsökning som en mindre räntehöjning direkt i

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

och för sig skulle medföra. Att det icke desto mindre av sociala skäl vid ett
konsekvent tillämpande av den rörliga räntepolitiken kan vara befogat att
genom subventionering dämpa effekten på hyresnivån anser sig emellertid
styrelsen böra starkt understryka.

Av riksbanksfullmäktiges skrivelse kan utläsas att fullmäktige finna det
nödvändigt att genomföra en restriktiv penningmarknadspolitik men icke
anse sig böra acceptera en härav föranledd, ens" tillfällig, uppgång i räntenivån.
Fullmäktige driva enligt styrelsens mening därvid sitt resonemang,
som om räntepolitiken skulle vara om inte det enda så i stort sett det alldeles
utslagsgivande hjälpmedlet. Denna grundläggande förutsättning för
bankofullmäktiges analys kan styrelsen icke acceptera. Enligt styrelsens
mening är det avgörande, att den samlade effekten av olika antiinflationistiska
åtgärder blir tillräckligt stark för att bryta inflationstendenserna och
styrelsen räknar därvid med en rörlig ränta som ett kompletterande hjälpmedel.

Liknande synpunkter uttalas i det gemensamma yttrande som avgivits av
Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation samt Sveriges köpmannaförbund. Däri anföres
bl. a. följande.

Riksbanken, såsom den för penningpolitiken och kreditmarknadens reglering
närmast ansvariga instansen, bör ha tillräckliga medel i sin hand för
att kunna stabilisera räntesatserna på kreditmarknaden i det läge som är
förenligt med den önskvärda graden av kreditåtstramning. Vi kunna emellertid
icke dela fullmäktiges mening att nuvarande penningpolitiska medel
icke äro tillfyllest för en räntekontroll i denna mening. Genom diskontopolitiken,
genom operationer i öppna marknaden och genom möjligheterna att
variera de för affärsbankerna gällande kassareservsbestämmelserna förfogar
riksbanken redan nu över medel, som, enligt vad erfarenheten utvisar,
ger riksbanken möjligheter att snabbt och effektivt påverka utbud och efterfrågan
av kredit på marknaden och därmed också prisbildningen på kredit.

Då fullmäktige efterlysa medel mot en okontrollerad räntehöjningsprocess
synas fullmäktige dock syfta på en helt annan sak, nämligen på möjligheten
att fixera räntesatserna vid ett läge, som är oberoende av graden
av kreditåtstramning på marknaden. Alldeles oavsett frågan om de tekniska
möjligheterna att på detta sätt skära av det naturliga sambandet mellan å
ena sidan balansen mellan tillgång och efterfrågan på kredit, å andra sidan
prisbildningen på kredit, vilja undertecknade organisationer starkt ifrågasätta
lämpligheten av att i detta syfte införa det av fullmäktige föreslagna
systemet för direkt räntereglering, vilket uppenbarligen måste medföra mycket
allvarliga konsekvenser i fråga om kreditmarknadens organisation och
funktionssätt.

Det kan visserligen icke bestridas att en räntehöjning är förenad med vissa
olägenheter — t. ex. ur bostadspolitisk synpunkt — men dessa olägenheter
synas oss dock ha starkt överdrivits i den remitterade skrivelsen. Liksom
vanligen i debatten kring denna fråga tages där närmast sikte på en räntehöjnings
effekt på bostadsmarknaden. Något försök att närmare klarlägga
omfattningen av dessa olägenheter eller att väga dem mot de olägenheter
som kunna anses vara förknippade med den av fullmäktige anvisade vägen
till räntekontroll göres emellertid icke i den remitterade skrivelsen.

Landsorganisationen har uttalat, att de tjänster bankväsendet gjorde näringslivet
givetvis vore mycket stora och betydelsefulla. Å andra sidan kun -

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

de just därigenom den skada, som åsamkades samhällsekonomin, bli mycket
stor om bankerna icke läte sig styras av samhällsekonomiska utan av
privatekonomiska hänsyn, hänsyn till inbördes konkurrens mellan olika
bankinrättningar o. dyl. och därigenom föranleddes att handla på sätt som
befrämjade utvecklingen av mindre önskvärd ekonomisk verksamhet till
nackdel för områden vars expansion vore mera önskvärd. Det vore exempelvis
svårt att annat än med en mycket betydande kreditåtstramning och räntehöjning
vinna någon effekt i fråga om neddämpning av kortsiktiga investeringar
för utnvttjande av en inflationistisk haussesituation, utan att på
ett mycket störande sätt också drabba kreditgivningen för bostadsändamål.
Därtill komme att även själva räntehöjningen helst borde undvikas, särskilt
med tanke på bostadsmarknaden.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför.

TCO vill för sin del instämma i vad fullmäktige anfört rörande svårigheterna
att med nuvarande metodik åstadkomma en begränsning i kreditgivningen.
Den hittillsvarande utvecklingen ger belägg för nödvändigheten av
att tillgripa andra effektivare vägar för åtstramning av kreditgivningen.
TCO hyser vidare den uppfattningen att den politik, som vid vissa tidpunkter
bedrivits från riksbankens sida, har varit ägnad att motverka strävandena
i kreditbegränsande syfte. En stramare likviditetspolitik från riksbankens
sida synes vara en nödvändig förutsättning för att önskvärd^ begränsning
i kreditexpansionen skall kunna uppnås. I de synpunkter på den aktuella
ekonomiska politiken, som TCO:s styrelse lade fram på försommaren
1951, anföres, att en åtstramad kreditpolitik bör komma till stånd, varigenom
kreditvolymen hålles nere. Det anföres vidare: »Detta skulle förutsätta
om tillräcklig effekt i investeringsbegränsande syfte skall ernås enbart
på denna väg, att fasträntepolitiken övergives och att en väsentlig höjning
av räntenivån sker. Även mindre djupgående kreditåtstramande åtgärder i
samband med en endast mindre räntehöjning kunna emellertid vara av betydelse
som komplement till andra kraftigt verkande investeringsbegränsande
medel». Vad TCO här har förordat innebär icke, att räntan ensamt
bör utgöra den direkt kreditminskande faktorn, utan att den restriktivare
kreditgivningen bör åstadkommas genom en tillräcklig grad av stramhet på
penningmarknaden, vilket under nuvarande betingelser icke kan genomföras
utan en räntehöjning som följd.

Gentemot syftet att möjliggöra en begränsning av kreditgivningen har
TCO enligt vad ovan anförts intet att erinra. Däremot hyser TCO betänkligheter,
huruvida den föreslagna linjen är den ur samhällets synpunkt lämpligaste.
TCO vill i detta sammanhang inledningsvis hänvisa till de synpunkter,
som organisationen framfört i sitt yttrande till statsrådet och chefen
för Kungl. finansdepartementet rörande promemoria med förslag till lag
om rätt för Konungen att i vissa tall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags utlåning. Enligt den utredning, som anföres i ifrågavarande
promemoria, synes av de hittills använda metoderna för begränsning
av kreditgivningen även skärpningen av bestämmelserna om bankaktiebolags
kassareserver vara mindre effektiv. Utredningen pekar i stället pa möjligheten
att tillgripa särskilda bestämmelser rörande bankaktiebolags utlåning
i förhållande till det förvaltade kapitalet. Möjlighet skulle — under
förutsättning att byggnadskostnadsstegringen icke i och för sig håller efterfrågan
på kredit tillhaka — föreligga att härvid påverka även kreditgivningens
inriktning på kredit för bostadsändamål respektive för annat ändamål,

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

så att erforderlig likviditet åstadkommes på bostadskreditmarknaden. Härigenom
skulle räntan på bostadskrediter kunna hållas på önskad nivå, varigenom
den kanske väsentligaste anledningen till att en stram penningpolitik
hittills icke kunnat föras, skulle ha undanröjts. Följden skulle visserligen
bli ett tryck uppåt på räntenivån för annan kredit än för bostäder, vilket
TCO emellertid finner ligga i linje med en effektiv politik i kreditåtstramande
och därmed investeringsbegränsande syfte.

Riksförbundet Landsbygdens folk har uttalat, att en låg ränta vore av väsentlig
betydelse icke blott för bostadsproduktionen utan även för jordbruket.
Åstadkommandet av ett stabilt penningvärde vore emellertid det väsentligaste
för den ekonomiska politiken. Kravet på en låg ränta måste därvid
komma i andra hand.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Som i bankofullmäktiges skrivelse framhållits torde enighet i stort sett
föreligga om önskvärdheten av att genom en restriktiv politik söka förhindra
en fortsatt kreditexpansion. Härvidlag måste dock i viss mån göras
undantag för den kreditexpansion, som i och för sig icke är ett uttryck för
en inom landet pågående inflationistisk utveckling utan har sin grund i de
ökade importpriserna på viktiga råvaror, en naturligt betingad ökad lagerhållning
o. s. v. Svårigheterna med genomförandet av en dylik restriktiv
kreditpolitik accentueras dock på ett avgörande sätt, om den skall ske inom
ramen för ett bibehållet ränteläge.

Motståndet mot en förhöjning av räntenivån har av naturliga skäl hänfört
sig bland annat till de överväganden, som ha sin grund i de stora
kapitalinsatserna inom bostadsproduktionen och jordbruket, vtterst beroende
på den inverkan kapitalkostnaderna här omedelbart medföra på levnadskostnaderna.
För jordbrukets del räknas med förräntning av ett totalt
lantbrukskapital av för år 1951/1952 nära 8,4 miljarder. En räntehöjning1!
på 1 procent skulle sålunda innebära en kalkylmässig kostnadsökning med
80 å 90 miljoner. Emellertid slår en sådan ränteökning i kalkylen i sin helhet
igenom först efter relativt lång tids förlopp.

Genom de numera godtagna principerna för kapitalkostnadspostens beräkning
måste här förutsättas som självklart, att jordbrukarna kollektivt
erhålla kompensation för denna kostnadsökning med däremot svarande
stegrade livsmedelspriser. Däremot kommer helt naturligt räntestegringens
verkningar att utfalla olika för skuldsatta och icke skuldsatta jordbrukare.

Man synes sålunda icke kunna bortse från att för att en kreditåtstramning
skall bibehålla sin inflationsdämpande verkan den bör för vissa områden
kombineras med en strävan att motverka en räntehöjningsprocess. För
att uppfylla båda dessa önskemål torde man i vissa extrema lägen icke
kunna helt avvisa en av statsmakterna tillfälligtvis kontrollerad differentiering
av krediterna och kostnaderna för dem på samma sätt som man i
vissa ekonomiska lägen tvingats införa ransoneringar och priskontroll beträffande
varor och tjänster.

Å andra sidan synes man såväl ur samhällets som den enskilda medborgarens
synpunkt böra tillgripa dylika regleringar endast när de äro av behovet
synnerligen påkallade och då efter mycket noggrant övervägande av de
verkningar de kunna ha på samhällsekonomien och på användningen av de
produktiva resurserna i samhället.

Ett flertal remissinstanser ha diskuterat frågan om kreditransonering och
lämpligheten av att riksbanken, på sätt i bankofullmäktiges skrivelse före -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

slagits, under vissa omständigheter skulle uppträda som supplementär kreditgivare.

Kooperativa förbundets styrelse anför härom.

Styrelsen vill betona, att en priskontroll över räntan på sätt bankofullmäktige
ifrågasatt icke kan tänkas bli effektiv, såvida ej själva ränteregleringen
i sista hand kompletteras med en kreditransonering. Bankofullmäktige
hänvisa också till att inom finansdepartementet en undersökning företagits
»rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser för affärsbankerna
på ett mera differentierat sätt än vad som är möjligt inom ramen
för kassareservlagen påverka kreditgivningens inriktning». Det heter vidare,
att »det kan visa" sig, att denna väg kunde bidraga till att lösa ifrågavarande
fördelningsproblem. Därutöver skulle enligt fullmäktiges mening för att
i största möjliga utsträckning eliminera de påtalade riskerna krävas, att en
kreditgivare med tillräckliga resurser funnes, vilken kunde korrigera den
kreditfördelning, som kreditinstitutens utlåningspolitik ledde till genom att
uteslutande ur allmänna synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke
täcktes av kreditinstituten, och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur
sådana synpunkter mycket angelägna». Det framhålles i fortsättningen, att
den naturliga kreditgivaren av detta slag skulle vara riksbanken. Redan
den omständigheten att riksbanken skulle kunna ingripa på detta sätt, antages
av bankofullmäktige kunna påverka kreditens fördelning i önskad riktning.

Av bankofullmäktiges nu citerade uttalande synes framgå, att fullmäktige
icke tillmäta det inom finansdepartementet utarbetade förslaget om särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags utlåning alltför stor betydelse såsom
ett stöd åt ränteregleringen. Den statliga affärsbanken, Kreditbanken,
omnämnes f. ö. överhuvudtaget inte alls av fullmäktige i detta sammanhang,
vilket styrelsen finner egendomligt. Ifråga om riksbankens möjligheter att
konkurrera med kreditinstituten och därvid särskilt tillgodose sådana lån,
som dessa icke skulle önska taga själva, påpeka fullmäktige f. ö. att denna
verksamhet borde bedrivas »med den största försiktighet». Den skulle vidare
vara i största möjliga utsträckning av tillfällig art. Skälet för fullmäktiges
försiktighet på denna punkt är närmast att riksbanken genom en liberal
långivning för vissa sociala ändamål, därest denna finge större omfattning,
skulle komma att direkt motverka syftet med riksbankens penningpolitiska
huvuduppgift i ett dylikt läge, nämligen den att skapa stramhet på kreditmarknaden.

I detta sammanhang vill styrelsen i förbigående fästa uppmärksamheten
på en mindre lycklig formulering i fullmäktiges skrivelse. Det heter nämligen
att riksbanken skulle pröva vissa sådana kreditbehov, som icke täckts
av kreditinstituten »uteslutande ur allmänna synpunkter». Styrelsen har
svårt att föreställa sig, att riksbanken oberoende av den erbjudna säkerheten
eller andra omständigheter skulle kunna i sin långivning anlägga uteslutande
allmänna synpunkter på dylika kreditbehov.

Bank- och fondinspektionen anför.

Enligt vad fullmäktige framhållit är ränteregleringen avsedd att sättas i
kraft i ett läge, då till följd av stark kreditåtstramning räntan visat tendens
att stiga resp. stiga högre än som är förenligt med den penningpolitiska målsättningen.
Det är tydligt och har också medgivits av fullmäktige, att ränteregleringen
i en sådan situation icke innefattar någon garanti för en tillfredsställande
kreditfördelning, särskilt icke om räntenivån för de krediter,
som ur samhällelig synpunkt bedömas angelägnast, pressats. Av denna

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

anledning blir, som fullmäktige anfört, en supplementär kreditgivning
nödvändig, om regleringen över huvud skall kunna fungera. Denna supplementära
kreditgivning kommer naturligen att inverka på det totala utbudet
av krediter på marknaden. För att möta invändningen att regleringens
syfte härigenom skulle motverkas, framhålla fullmäktige dels att den stramare
penningpolitiken finge förväntas leda till sådant resultat att det åsyftade
målet i fråga om kreditvolymen totalt sett nåddes, dels att ifrågavarande
verksamhet från riksbankens sida skulle bedrivas med den största försiktighet.

Inspektionen uttalar därefter, att inspektionen icke kunde dela fullmäktiges
förhoppningar om att den supplementära kreditgivningen skulle kunna
hållas inom snäva gränser. Det låge i sakens natur, att kreditinstituten i det
läge, då ränteregleringen vore avsedd att tillämpas, hade en viss benägenhet
att söka bevara lönsamheten genom att inrikta kreditgivningen på områden,
där räntan vore minst pressad. Härtill komme, att denna strävan att kompensera
sig för minskad marginal på lågränteområdet kunde väntas bli underbyggd
av även andra motiv såsom en önskan att bevara tidigare kreditförbindelser,
att sörja för de kreditbehov, som traditionellt blivit tillgodosedda
inom den ifrågavarande gruppen av kreditinstitutioner o. s. v. Resultatet
härav torde bli att riksbanken finge övertaga en växande del av kreditförmedlingen,
speciellt den del som avsåge bostadsändamål och skedde till
låg ränta. För att icke det totala kreditutbudet till följd härav skulle öka,
nödgades riksbanken ytterligare åtstrama de reguljära kreditinstitutens kreditgivning,
vilket i sin tur komme att öka benägenheten att inrikta denna på
andra ändamål än som av riksbanken gynnades. För den omfattande supplementära
kreditgivning, som sålunda kunde befaras bli nödvändig, saknade
riksbanken för närvarande erforderlig organisation. En utbyggnad därav
skulle därför behöva ske, samtidigt som en viss överskottskapacitet komme
att uppstå i de privata kreditinstituten. En dylik utveckling torde icke stå i
överensstämmelse med statsmakternas intentioner vid tillskapandet av den
statliga affärsbanken, och man måste fråga sig, om det verkligen kunde vara
praktisk politik att ett par år efter det sagda bank efter grundligt övervägande
inrättats tillskapa ännu en omfattande organisation för kreditgivning
av i huvudsak samma karaktär som den som förekomme inom de privata
kreditinstituten.

Betänkligheter mot den föreslagna anordningen med supplementär kreditgivning
ha även framförts av bl. a. Sveriges allmänna hypoteksbanks styrelse,
som uttalat, att i den mån ur allmän synpunkt önskvärd kreditgivning
skulle avse sådana belåningsobjekt, som kunde belånas i hypoteksinstitutionen,
det syntes styrelsen vara ett naturligt tillvägagångssätt att
kreditgivningen ordnades genom att riksbanken köpte hypoteksbankens
obligationer till erforderligt belopp och att krediten därefter utlämnades
genom hypoteksinstitutionen.

Landsorganisationen och bostadsstyrelsen ha tillstyrkt, att riksbanken
på sätt föreslagits, skall kunna inträda som supplementär kreditgivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

Bankofullmäktiges förslag till räntereglering.

Riksbankens promemoria.

I den vid bankofullmäktiges skrivelse fogade promemorian lämnas till
en början redogörelse för innehållet i de olika prisregleringslagar,
som gällt sedan 1939. I promemorian anföres därefter följande.

Det torde vara otvivelaktigt, att de regler, som givas i prisregleringslagen,
icke avpassats med tanke på en kontroll av penning- och kapitalmarknaderna.
Att dessa marknader lämnats utanför prisregleringsområdet sammanhänger
givetvis med den hittillsvarande inställningen, att penning- och
kapitalmarknaderna skulle påverkas i åsyftad riktning enbart genom andra
åtgärder än sådana, som kunna hänföras under begreppet priskontroll. De
senaste årens erfarenheter hava emellertid givit vid handen, att dylika åtgärder
— särskilt då fråga är att motverka såsom icke acceptabla bedömda
ränteglidningstendenser — kunna medföra konsekvenser, som icke äro förenliga
med den allmänt-ekonomiska målsättningen. I en dylik situation
synes anledning föreligga att närmare överväga möjligheterna att söka
åstadkomma en ändamålsenligare räntekontroll med anlitande av metoder
av liknande typ som de, som användas inom de priskontrollerade områdena.
I detta sammanhang torde böra beaktas, att de faktorer, som inverka
på kreditpriset, väsentligt avvika från dem, som äro avgörande för prisbildningen
på förnödenheter och tjänster. Utbudet av kredit är t. ex. ej beroende
av några materiella produktionsförutsättningar. Sistnämnda förhallande
torde — i jämförelse med det genom prisregleringslagen reglerade
området — underlätta genomförandet av en kontroll av priset på kredit
dvs. räntan. Kreditväsendets långt drivna specialisering av och arbetsfördelning
mellan kreditinstitut av olika slag allt efter krediternas löptid och
ändamål m. m. — gränsdragningar som inverka på prisets, d. v. s. rantans,
bestämmande — torde även underlätta genomförandet av en dylik kontroll.
Det torde ej heller vara någon risk för att en lämpligt avvägd räntereglering
skall verka snedvridande på produktionen.

I promemorian uttalas därefter, att jämförelsen med prisregleringslagen
torde visa att denna lag icke utan väsentliga olägenheter kunde göras tilllämplig
även på penning- och kapitalmarknaderna. Införandet av en räntereglering
torde därför förutsätta en särskild fullmaktslag, som gåve Konungen
befogenhet att under i lagen angivna förutsättningar förordna om räntereglering.

I fråga om förutsättningarna för tillämpning av fullmaktslagen
samt administreringen av räntekontrollen
anföres i promemorian följande.

Förutsättningen för ett förordnande om räntekontroll torde böra vara,
att det befinnes oundgängligen nödigt för uppnående av det mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Förordnandet bor vidare
icke kunna ges utan att riksbanken gjort framställning därom. Samråd
med eller hörande av riksgäldsfullmäktige ocli/ellcr bank- och fondinspektionen
torde icke böra krävas, då ett eventuellt förordnande bor kunna
ges utan tidsutdräkt.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

Med avseende å administreringen av räntekontrollen må anmärkas, att
densamma avser att — liksom valutalagen och lagen om de särskilda kassareservsbestämmelserna
— komplettera riksbankens traditionella penningpolitiska
medel. I analogi med vad som tillämpas inom de priskontrollerade
områdena, där handhavande av priskontrollen inom specialområden uppdragits
åt vederbörande ansvariga myndighet, bör därför administreringen av
räntekontrollen ske genom riksbanken. Riksbankens statsrättsliga ställning
som riksdagens verk torde — vilket får anses bekräftat av tillämpad praxis
—- icke utgöra hinder för att den genom av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag pålägges förvaltningsuppgifter utöver dem, som anges i riksbankslagen.
Med hänsyn till riksbankens ställning och det förhållandet, att
en dylik lag skulle utgöra ett komplement till de övriga penningpolitiska
medel, som handhas av riksbanken, ligger det i sakens natur, att riksbankens
beslut i frågor, som röra räntekontrollen, icke böra kunna överklagas.
Riksbankens verksamhet rörande ränteregleringen kan givetvis, liksom dess
verksamhet i övrigt, granskas av bankoutskott och riksdag. — Av praktiska
skäl böra fullmäktige i riksbanken erhålla befogenhet att åt direktionen eller
på annat sätt sammansatt arbetsutskott uppdraga att handha den löpande
verksamheten av kontrollen.

I promemorian anföres därefter beträffande tillämpningsområdet,
att lullmaktslagen torde böra ge Konungen rätt att förordna om räntekontroll
avseende all kreditgivning. Om regleringen inskränktes till yrkesmässig
verksamhet, kunde detta lätt leda till att vid sidan av kreditinstituten en från
kontrollen undantagen marknad skapades. Ett förordnande om räntekontroll
torde emellertid åtminstone till en början endast böra taga sikte på ur
penningpolitisk synpunkt betydelsefulla sektorer av penning- och kapitalmarknaden.
Först efter någon tids erfarenhet av verkningarna av ett på
dylikt sätt begränsat förordnande torde ståndpunkt böra tagas till frågan
om lämpligheten och behovet av en vidsträcktare tillämpning av fullmaktslagen.

Det torde icke vara tillfyllest att under kontrollen inbegripa endast utlåningsräntorna.
I vissa lägen torde det nämligen kunna visa sig nödvändigt
tör riksbanken att, för att nå det med lagstiftningen avsedda syftet, kunna
avväga räntemarginalerna. Även inlåningsräntorna syntes därför böra omfattas
av kontrollen. En räntekontroll av här ifrågasatt slag syftade till att
få kreditmarknaden i stort under kontroll. Bestämmelserna borde konstrueras
så, att kreditgivarna icke erhölle möjlighet att kompensera sig för
en genom kontrollen åstadkommen räntesänkning genom att uttaga avgifter
i annan form. Begreppet utlåningsränta torde därför i detta sammanhang
böra givas en vidare innebörd än vad som eljest är fallet och omfatta den
totala kostnaden för kredit av visst slag. I kostnaden — och alltså inbegripen
under kontrollen -— borde sålunda inräknas förvaltningsbidrag, räkningsavgifter,
kapitalrabatter o. s. v. Motsvarande borde givetvis gälla även
för begreppet inlåningsränta.

I fråga om kontrollen av obligations- och förlagslån
uttalas i promemorian, att det vore mest ändamålsenligt att ersätta den
sedan nagra år gällande överenskommelsen mellan riksbanken och kredit -

29

Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.

instituten angående prövning av riksbanken av uppkommande frågor om låneemissioner
med en bindande bestämmelse, att sådana lån icke finge emitteras
utan riksbankens tillstånd. Riksbankens prövning av ansökan om emission
skulle givetvis därvid liksom hittills omfatta såväl räntesatsen som övriga
lånevillkor.

I anslutning till vad i denna del anförts i promemorian ha bankofullmäktige
i skrivelsen betonat, att de föreslagna bestämmelserna om att emittering
av obligationslån skulle kräva tillstånd av riksbanken givetvis icke borde
påverka de hittillsvarande former, under vilka fullmäktige i riksgäldskontoret
fattat beslut om utgivande av statslån.

I promemorian diskuteras därefter vilka metoder, som lämpligen borde
användas vid den föreslagna räntekontrollen. Det uttalas till en början, att
det reglerande organet för att kunna utöva den kontrollerande verksamheten
måste skaffa sig bästa möjliga översikt av de för olika slag av krediter tilllämpade
räntorna. Lagen borde därför ge möjlighet att föreskriva anmälningsskyldighet
för kreditgivare angående dels vid viss tidpunkt tilllämpade
in- och utlåningsräntor dels planerade räntehöjningar. Kontroll med
stöd av föreskrift om anmälningsskyldighet kunde vara ett förberedande steg
till egentlig räntereglering. Vad anginge anmälningsskyldighet beträffande
planerade räntehöjningar kunde den användas som ett medel att förhindra,
att riksbanken ställdes inför fullbordade fakta i fråga om räntehöjningar.

De metoder, som lämpligen borde komma till användning vid reglering
av utlåningsräntorna, torde kunna utformas i analogi med prisregleringslagens
prisstopp- och normalprismetod. Räntor, som fastställdes enligt någon
av dessa metoder, skulle ha karaktären av högsta räntor, som icke finge
överskridas utan riksbankens tillstånd.

Räntestoppet skulle i första hand innebära förbud att utan riksbankens
tillstånd höja vid viss tidpunkt tillämpade utlåningsräntor. Föreskriften
kunde tänkas vara antingen generell eller gälla allenast beträffande
visst eller vissa slag av krediter. Lagen borde även ge möjlighet att förordna
om sänkning av »stoppräntor». Räntestoppet måste, som nämnts, gälla de vid
viss tidpunkt (»stickdag») tillämpade räntorna. Man borde icke vara hänvisad
till att som utgångspunkt välja just den dag, då förordnande om räntestopp
meddelades, utan stickdag borde kunna bestämmas till förfluten tidpunkt.
En förfluten dag som räntestoppdag hade den fördelen att, om planerna
på räntestopp bleve kända i förväg, en av dylik anledning företagen räntehöjning
icke finge tillämpas på krediter, som beviljades efter det att föreskriften
givits, och icke heller i full utsträckning på tidigare men efter stickdagen
beviljade krediter.

Den reglerade utlåningsränta, som skulle svara mot prisregleringslagens
normalprisreglering, torde icke böra benämnas normalränta. Sistnämnda begrepp
vore tämligen diffust och hade dessutom kommit till användning i
bestämmelser angående normalränta vid lån ur statens utlåningsfonder. Man
torde här med fördel kunna använda benämningen maxi in i r ä n t a, ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

tersom en ränta fastställd enligt denna regleringsmetod vore att anse som
en högsta ränta.

Maximiräntorna kunde tänkas utformade antingen som exakt angivna
räntesatser vid olika slag av kredit eller ställas i relation till av riksbanken
tillämpat diskonto. Den sistnämnda metoden vore måhända att föredraga,
då den vore smidigare i tillämpningen. Den onödiggjorde — vid diskontotörändringar
-—- ett utfärdande av föreskrifter, som skulle bli erforderliga
enligt den förra metoden, och fångade in hela ränteregistret.

Vidare borde möjlighet föreligga att fastställa minimiräntor i syfte
att möjliggöra en avvägning av räntemarginalerna.

Bankofullmäktige ha i anslutning till denna del av promemorian uttalat,
att en eventuell kontroll över tillämpade räntor väsentligt underlättades
därav, att kreditinstituten — delvis i samband med träffade överenskommelser
— tillämpade relativt enhetliga räntesatser för olika slag av in- och
utlåning.

I promemorian uttalas därefter att sanktioner torde vara erforderliga
för att bestämmelser om räntekontroll skola få åsyftad effekt. Åsidosättande
av föreskrift, som meddelats med stöd av föreslagna fullmaktslag, torde
sålunda böra medföra straff och — i vissa fall — förverkandepåföljd. Underlåten
anmälningsskyldighet borde liksom lämnande av medvetet oriktig
uppgiv kriminaliseras. Vid de egentliga ränteregleringstyperna, räntestopp
och maximiränta resp. minimiränta borde straffhotet riktas mot den, som
överskrede resp. underskrede de fastställda räntesatserna. Vid regleringstyperna
borde även förverkandepåföljd kunna inträda och innebära förverkande
av tagen, betingad eller erbjuden ränta. Brott av nämnda slag
borde — i likhet med som gällde i fråga om överträdelser av valutabestämmelserna
— kunna åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av riksbanken.

Som exempel på tillämpning av en räntereglering anföres i promemorian
följande.

En räntereglering i ett läge sådant som förelåg under första delen av innevarande
år, torde främst ha bort syfta till att stoppa den då pågående ränteglidningen
uppåt, som tvingade riksbanken till stödköp på marknaden och
omöjliggjorde för bl. a. hypoteksinstitutionerna att på marknaden placera
små obligationer till acceptabla villkor. Nästa åtgärd skulle ha avsett att
återföra bottenlåneräntan för fastighetskrediter till det av riksbanken åsyftade
läget, 3,5 % för obundna lån och 3,6 för bundna.

I angivna syfte skulle riksbanken genom föreskrift om anmälningsskyldighet
ha skaffat sig en översikt av då tillämpade räntor. Som en inledning
till kontroll av obligationsmarknaden skulle ha föreskrivits, att obligationslån
icke finge emitteras utan riksbankens tillstånd.

Genom räntestoppet skulle en fortsatt ränteglidning uppåt ha hejdats och
genom befogenheten att sänka stoppräntor, skulle de räntor, som voro av
intresse ur kapitalmarknadssynpunkt, kunnat återföras till önskat läge.
Därigenom att det sålunda reglerade området blivit mindre attraktivt för
kapitalplacerare torde man ha haft anledning att räkna med ökat intresse
för långfristiga placeringar i obligationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

31

Remissyttrandena.

Jag övergår härefter till de uttalanden om lagutkastet som gjorts i remissyttrandena.
Härvid redovisas till en början vissa allmänna ekonomiska
synpunkter.

Vid försäkringsinspektionens yttrande är fogat ett utlåtande av professorn
Erik Lundberg, vari denne diskuterat lagutkastet ur allmän ekonomisk
synpunkt. I utlåtandet anföres till en början.

Den i bankofullmäktiges skrivelse föreslagna fullmaktslagstiftningen avser
att möjliggöra ingripanden på penning- och kapitalmarknaderna av delvis
revolutionerande innebörd. I sista hand ger den riksbanken möjligheter
till en strukturell omdaning av vårt kreditväsendes funktionssätt, särskilt
med hänsyn till riksbankens ställning. Verkningar av en sådan nyordning i
olika avseenden — t. ex. på livbolagens verksamhet — kunna givetvis inte
med någon säkerhet bedömas utan en mycket ingående prövning av hur penning-
och kapitalmarknaderna komma att fungera sedan en lagstiftning av
föreslagen art i olika avseenden satts i kraft. I riksbanksfullmäktiges skrivelse
och i bifogad P. M. rörande räntekontroll ges emellertid en helt otillräcklig
och på väsentliga punkter ytterst oklar föreställning både om hur de
nya penningpolitiska vapnen skola användas och om hur de komma att verka.
För att närmare belysa denna uppfattning lämnas följande kritiska kommentarer
till de nationalekonomiska resonemang och slutsatser, som redovisas
i fullmäktiges skrivelse. ..

Redan själva målet för den penningpolitik, som skall eftersträvas med tillgängliga
medel, är ytterst oklart formulerat. Det anges i riksbanksskrivelsen
att man »i hittills rådande konjunkturläge» bör syfta mot balans på
kapitalmarknaden, »d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsas
så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion». Detta måste betecknas
som en egendomlig och godtycklig målsättning, som inte. annat än under
speciella förutsättningar kan upprätthållas. När nationalinkomsten stiger
med 3—4 % per år och såväl fast som rörligt kapital sannolikt ökar tämligen
parallellt härmed, varför kan och bör inte vid konstant pi isnivå
en stigande kapitalbildning åtföljas av en ökning av bankernas in- och utlåning?
Så har i allmänhet varit förhållandet under tidigare s. k. normala
tider.

I utlåtandet diskuteras därefter frågan om fördelningen av kreditgivningen
och särskilt det framförda förslaget, att riksbanken skulle kunna korrigera
denna fördelning genom att uteslutande ur allmänna synpunkter pröva sådana
kreditbehov, som inte täcktes av kreditinstituten. Härom anföres
bl. a.

Riksbanksfullmäktiges uppdelning av kreditbehoven i primära och sekundära
vila överhuvudtaget på helt oredovisade premisser, som skulle behova
göras till föremål för en grundlig samhällsekonomisk prövning, innan vittgående
fullmakter lades i riksbankens hand. Det säges t. ex. att vissa delar
av exportindustrien arbetar med mindre marginaler än den del av näringslivet,
som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära interna behov;
vid en kreditåtstramning med räntehöjning skulle därför exportindustrien
tvingas hålla tillhaka sin investeringsverksamhet i jämförelse med investeringar
för mindre viktiga behov. Efter vilka kriterier skall riksbanken gora
sådana distinktioner? Det vore givetvis orimligt att fastställa vissa absoluta

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

kategorier av viktig och oviktig verksamhet att läggas till grund för kreditgivningens
fördelning på näringsområden.

Det bör dessutom tilläggas, att i de konjunktursituationer, som närmast
åsyftas i riksbankens skrivelse, framdrives inflationstendensen i regel
av prisstegringar i utlandet och härmed relativt höga priser på export- och
importvaror. Härigenom blir bekymret snarast motsatt det, som angivits i
bankofullmäktiges skrivelse; exportindustrien får ju därmed relativt höga
vinster, varigenom dess investeringsverksamhet kanske icke i tillräckligt
hög grad kan träffas av kreditåtstramning och räntehöjning. Detta är ju i
hög grad dagens situation.

I utlåtandet upptages vidare till diskussion bankofullmäktiges uttalande,
att en marknadsåtstramning på penningmarknaden icke leder till en övergång
från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser
en tendens till en fortgående räntestegring. I detta hänseende yttras bl. a.

Här anföres en bestämd uppfattning på en avgörande punkt utan någon
som helst bevisföring eller hänvisning till erfarenheter i Sverige och andra
länder under olika perioder. Det bör framhållas, att sambanden mellan räntenivå
och likviditet (penningtillgång) under de senaste 20 åren varit föremål
för ingående internationell diskussion inom nationalekonomien med
redovisning av omfattande teoretiska och statistiska undersökningar. Några
preciserade slutsatser om arten av dessa samband kan inte dras av dessa
undersökningar, men å andra sidan finnes just av dessa skäl intet underlag
för den kategoriska uppfattning, som framlägges i bankofullmäktiges skrivelse.
Frågan synes i stor utsträckning ännu vara öppen, i vilken utsträckning
den kreditransonering, som normalt ingår i bankernas kreditgivning,
till sin verkningsgrad stiger med åtstramning av likviditeten och åtföljande
höjning av räntenivån. I den mån detta är fallet, kommer risken för den
fortgående (kumulativa) räntestegring, som enligt fullmäktige skulle följa
av en åtstramning, att minska och eventuellt helt försvinna. Man kan inte
utan vidare dra några bestämda slutsatser i dessa hänseenden av 1950—51
års i och för sig obetydliga ränteglidning. En ingående undersökning synes
vara nödvändig på denna punkt.

I anslutning till det exempel på tillämpning av de föreslagna ränteregleringsbestämmelserna,
som lämnats i riksbankspromemorian, anföres i Lundbergs
utlåtande bl. a.

Härav synes framgå att ränteregleringen får betraktas som en metod att
användas för att hindra även en relativt ringa räntestegring (t. ex. den, som
ägde rum under 1950). En djupt ingripande räntereglering får — såvitt man
kan tolka bankofullmäktiges inställning — sålunda"betraktas såsom »oundgängligen
nödig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet». Det bör för klarhetens skull tilläggas att målet
här tydligen i första hand avser stabilisering av räntenivån; det mål för
penningpolitiken, som riksbanken tidigare haft som främsta rättesnöre,
stabiliseringen av penningvärdet, omnämnes endast helt i förbigående i bankofullmäktiges
skrivelse.

Man bör emellertid räkna med att ränteregleringsvapnet framför allt skall
användas i en mer pressad situation än som rådde under 1950, t. ex. för
att hindra en räntestegring vid en med olika medel åstadkommen likviditetsåtstramning,
som göres så hård, att kreditexpansionen hejdas. I ett sådant
fall uppstår en stark spänning mellan efterfrågan och tillgång på kredit,
enligt den framlagda målsättningen i första hand på områden utanför

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bostadsmarknaden. I riksbankens skrivelse saknar man nästan all analys
av hur en sådan situation kan komma alt utvecklas och hur den skall bemästras.
Vilka möjligheter har riksbanken att i eu situation med stark
spänning mellan behov och tillgång på kredit effektivt förhindra att fastställda
maximiräntor inte överskridas?

I utlåtandet diskuteras den jämförelse mellan priskontroll och räntekontroll,
som gjorts i riksbankspromemorian. Det uttalas därvid, att de argument,
som i promemorian anförts till stöd för att en räntekontroll skulle
vara lättare att genomföra än en priskontroll, byggde på ytliga analogier
utan hänsynstagande till de skiljaktiga samband, som rådde på varurespektive
på kreditmarknaden. I utlåtandet anföres därefter.

För en realistisk undersökning av möjligheterna för en räntereglering
böra bl. a. följande slag av frågor besvaras. Kommer inte inom ramen för
samma ränta och övriga i skrivelsen nämnda kreditvillkor den högre kreditvärdigheten
och den mindre kreditrisken att ges prioritet vid bankernas ransonering
av utlåningen och härigenom en snedvridning av produktionen
och en dold räntestegring att ske? I vilken grad kan riksbanken gå i detalj
vid bedömning och granskning av kreditvillkoren med hänsyn till risk, säkerhet
o. s. v.? 1 den mån detta av administrativa skäl inte anses möjligt, hur
effektiv blir i så fall räntekontrollen, och kommer inte kredit att lockas över
på svårkontrollerbara områden med snedvridande verkningar på investeringar
och produktion?

Vid stark spänning mellan kreditbehov och kredittillgång komma givetvis
företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga att gynnas i
fråga om realiserandet av investeringsmöjligheter; dessutom finnas många
vägar att via mer eller mindre svarta kanaler överföra likviditetsöverskott
mellan olika företag, med små möjligheter till räntekontroll för dessa transaktioner.

I det följande diskuteras frågan om möjligheterna att med andra medel
än räntereglering begränsa rörligheten hos räntan. Härom anföres.

Det bör undersökas, i vilken mån en rörlighet hos räntan kan begränsas
— såväl till storleken hos variationerna som till området (t. ex. exkluderande
bostadskrediterna) — genom att övriga åtgärder inom den ekonomiska
politiken dämpar spänningen mellan tillgång och efterfrågan på kredit. Bankofullmäktiges
uttalande i detta avseende måste betecknas som direkt vilseledande,
då det anses »ställt utom tvivel», att en räntehöjning av »erforderlig
omfattning» skulle bli av oacceptabel omfattning; spänningen på kreditmarknaden
och därmed räntehöjningen kan utan tvivel i hög grad påverkas
av den förda ekonomiska politiken i övrigt. Inte minst betydelsefullt
i det sammanhanget blir en prövning av frågan om inte dessa övriga åtgärder
(såsom budgetpolitik, investeringsskatt, byggnadsreglering) ha så pass
stor inneboende bundenhet, att en viktig kompletterande uppgift för penningpolitiken
just kan tänkas vara att snabbt och smidigt motverka de kortsiktsväxlingar
i inflationstendensen, som ständigt inträffa. Vid eu sådan undersökning
av arbetsfördelningen mellan olika medel inom den ekonomiska politiken
blir det eu viktig deluppgift att pröva, om en djupt ingripande och sannolikt
stel räntereglering av det slag som bankofullmäktige föreslagit, inte
i hög grad motverkar ett sådant syfte.

Avslutningsvis uttalas i Lundbergs utlåtande den uppfattningen, att bankofullmäktiges
förslag icke kunde anses bygga på tillräckligt klar analys av de
Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

ekonomiska sammanhangen och ej heller på erforderliga undersökningar
av den ekonomiska politikens mål och medel.

Svenska bankföreningen har i fråga om de konsekvenser ur allmän ekonomisk
synpunkt, som ett genomförande av förslaget kunde komma att medföra,
anfört.

En räntereglering efter de föreslagna linjerna måste, såvitt bankföreningen
kan finna, medföra en lång rad svåröverskådliga problem och komplikationer,
vilka måste grundligen undersökas och genomtänkas, innan man tar
ställning till förslaget.

Ett konsekvent fullföljande av den av fullmäktige tilltänkta politiken leder
till en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur. Man är
därmed enligt föreningens mening inne på en väg som i längden måste medföra
ogynnsamma verkningar på rörligheten och utvecklingstakten i näringslivet.
Det svenska näringslivet är dock uppbyggt på förutsättningen av
en fritt fungerande kreditmarknad. Kreditväsendets nuvarande struktur
och arbetssätt är resultatet av en sekellång utvecklingsprocess, där den nödvändiga
anpassningen av kreditinstitutens arbetsformer till de skiftande
kreditbehoven i samhällsekonomien utgjort det ledande temat. Den i affärsbankerna
under tidernas lopp samlade erfarenheten har blivit ett efter
hand alltmer effektivt instrument för att åstadkomma en ur ekonomisk
synpunkt rationell kreditprövning, särskilt i vad gäller den riskbetonade
kreditgivningen. Ett system med räntereglering av den art som riksbanksfullmäktige
föreslå skulle emellertid medföra en ökning av kredittransaktionerna
utanför kreditinstituten och därmed en ökad splittring av kreditmarknaden
samt en fara för att kreditfördelningen konune att ske efter ur det
helas synpunkt mindre rationella grunder. Den prövning av kreditanspråken
och vägning ur ekonomiska synpunkter av olika anspråk från vitt skilda
företag och verksamhetsområden som nu sker i bankerna, skulle i större
eller mindre utsträckning ersättas av kreditgivning exempelvis från företag
till företag. Detta skulle onekligen betyda ett steg tillbaka i det svenska kreditväsendets
utveckling, som ur näringspolitisk synpunkt icke kan vara
lyckligt. Självfallet är det i och för sig tillåtligt att ifrågasätta det nuvarande
kreditväsendets organisation och funktionssätt ur sådana synpunkter, men
det är dock icke denna frågeställning som tages upp i fullmäktiges skrivelse.
Vad som sker är i stället, att man med utgångspunkt från en speciell penningpolitisk
målsättning, som inte i och för sig har med frågan om nämnda
organisation och funktionssätt att göra, rekommenderar åtgärder med mycket
vittgående konsekvenser och detta utan att någon utredning företagits
rörande dessa.

En särskild sida av sist berörda problem är den begränsning av centralbankens
möjligheter att överblicka marknaden och att på ett smidigt och rationellt
sätt inverka på kreditpolitiken, som en ökning av kredittransaktionerna
utanför bankerna måste medföra.

Den osmidighet i räntebildningen på kreditmarknaden, som skulle bli
följden av en direkt räntereglering, skulle även medföra menliga konsekvenser
för konkurrensen och rörligheten inom näringslivet. Såsom redan framhållits
måste man befara, att konkurrensen mellan affärsbankerna minskas
på grund av en påtvingad räntenivellering på utlåningssidan, vilket måste
vara ovälkommet för det kredittagande näringslivet. Vidare måste man
hysa farhågor för att konkurrensen t. ex. inom industrien och handeln blir
försvårad. Dels tenderar ju, såsom nyss påpekades, kredittransaktioner från
företag till företag att skapa mer eller mindre fasta anknytningar företagen

35

Kungl. Mnj:ts proposition nr 221.

emellan, dels måste den nya särskilt riskbetonade företagsamheten komma
att trängas tillbaka vid kreditfördelningen i samma mån som en särskild
efter det individuella fallet avpassad riskpremie icke kan uttagas i form av
högre ränta. Det torde väl knappast kunna råda mer än en mening om att
en sådan konkurrensinskränkande konsekvens är olycklig ur den ekonomiska
utvecklingens synpunkt. I en tid då strävandena inte minst trän statsmakternas
sida i princip och enligt bankföreningens åsikt med rätta ga ut
på att stimulera konkurrensen inom näringslivet och motarbeta tendenser
till konkurrensinskränkning, förefaller det icke riktigt att genom ändrade
riktlinjer för centralbankspolitiken försämra förutsättningarna för den fria
konkurrensen.

I den promemoria, som fogats vid priskontrollnämndens yttrande, har
ledamoten Östlind anfört.

Bedömningen av föreliggande lagförslag är givetvis i första hand avhängig
av hur man räknar med att fullmaktslagen skall komma att användas. Även
om de i lagen stipulerade ränteregleringsbestämmelserna icke sättas i kraft
innebär förekomsten av en fullmaktslag i enlighet med bankofullmäktiges
förslag att riksbankens ställning på kreditmarknaden avsevärt förstärkes i
förhållande till övriga kreditinstituts. Hur denna riksbankens stärkta maktposition
skulle komma att av banken begagnas, därom lämnar fullmäktiges
skrivelse föga upplysning. Man kan tänka sig exempelvis, att förutsättningarna
för eventuella överenskommelser mellan riksbanken och de privata
kreditinstituten ändras så, att det i fortsättningen blir mindre svårt än
hittills att genom överenskommelse få till stånd en effektiv kreditåtstramning
och likaledes att förhindra, att densamma ger sig till känna i en höjning
av bankräntorna. Eventuellt kan tillvaron av fullmaktslagen också
sätta riksbanken i stånd att genom överenskommelser med de privata kreditinstituten
förebygga exempelvis större obligationsutbud från institutens
sida under tider av kreditåtstramning, varvid behovet av stödköp från riksbankens
sida reduceras. Även på bankernas räntemarginal torde riksbanken
kunna vinna visst inflytande redan i och med tillkomsten av fullmaktslagen.

Den föreslagna fullmaktslagen tycks sålunda kunna få stor betydelse,
även om ränteregleringsbestämmelserna icke sättas i kraft. Lagförslaget
kan dock icke rimligen bedömas enbart under den förutsättningen att
räntereglering enligt de uppdragna riktlinjerna icke skall behöva tillgripas.

Kärnan i en räntereglering måste, att döma av fullmäktiges skrivelse,
vara kontrollen av kreditinstitutens utlånings- och inlåningsräntor. En dylik
kontroll torde vara tekniskt genomförbar. Däremot är det icke möjligt
att på grundval av fullmäktiges skrivelse bilda sig en uppfattning om de
indirekta verkningarna av en dylik räntereglering på obligationsmarknaden
och därmed på förutsättningarna för riksbankens operationer i öppna marknaden
eller på de ''olika kreditinstitutens och de övriga kreditgivarnas relativa
ställning och på kreditströmmarna.

Sparbanksinspektionen har uttalat, alt inspektionen icke hölle för osannolikt,
att en räntereglering efter de linjer, som bankofullmäktige uppdragit,
i förening med de medel som riksbanken redan liadc i sin hand, skulle kunna
möjliggöra för banken att hålla en stram penning- och kapitalmarknad utan
att denna skulle behöva karakteriseras av en fortgående räntehöjningsproccss.
Inspektionen utginge emellertid från att det icke vore nödvändigt, att

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

räntesättningen ovillkorligen skulle behärskas över hela linjen, utan att det
främst vore fråga om att hålla räntan på obligations- och fastighetskreditmarknaderna.
För detta ändamål syntes den föreslagna ränteregleringen
vara ett väl kraftigt medel med hänsyn till dess konsekvenser. Den innebure
enligt inspektionens uppfattning alltför djupgående ingrepp i enskild närings-
och avtalsfrihet för att ens i nuvarande besvärliga läge kunna anses
vara tillräckligt motiverad ur penningpolitiska grunder.

Svenska stadsförbundet har understrukit angelägenheten av en stabil räntesituation
för det allmännas åtgärder på bostadsförsörjningens område.
Även kommunernas upplåningsbehov för andra allmänna ändamål hade ofta
visat sig svårlösta på grund av otillfredsställande räntekrav från långivarnas
sida eller deras förmedlare.

Rörande den av bankofullmäktige gjorda jämförelsen mellan
priskontroll och räntekontroll anför priskontrollnämnden.

I princip finnes intet att erinra mot att även kreditmarknaden göres till
föremål för en prisreglering. Företag som bedriva in- och utlåningsverksamhet,
kunna icke göra anspråk på att få stå i någon särställning i förhållande
till andra näringsidkare. Det synes närmast obilligt om kreditinstitutionerna
skulle sättas i tillfälle alt draga omedelbar ekonomisk fördel av kreditåtstrainning,
som befinnes motiverad av allmänna samhällsekonomiska
hänsyn.

Såvitt nämnden kunnat finna, torde den föreslagna anordningen sannolikt
representera en möjlig form att tekniskt genomföra en prisreglering
på kreditmarknaden. I sin allmänna konstruktion ansluter den sig till prisregleringslagen.

Riksgäldskontoret uttalar däremot, att ränta och kreditväsende icke torde
kunna bedömas efter samma mall som priser och varor. Kreditmarknaden
följde nämligen i mångt och mycket sina egna delvis irrationella lagar. Det
vore därför mycket svårt att överblicka, vilka verkningar i skilda hänseenden
en tillämpning av de föreslagna ränteregleringsbestämmelserna skulle
få för kreditmarknadens struktur och mekanism; icke minst gällde detta
förhållandena på obligationsmarknaden. Tillräcklig ledning för ett sakligt
bedömande härav hade icke lämnats i motiveringen för lagförslaget. Dessa
verkningar kunde emellertid enligt fullmäktiges uppfattning komma att
bliva högst betydande, även i icke avsedd riktning, och sannolikt framtvinga
nya ingrepp och regleringar.

Bank- och fondinspektionen anför. t

Ränteregleringsförslaget har i en till bankofullmäktiges framställning
fogad promemoria presenterats som en utvidgning av priskontrollen till att
gälla även penningar och kapital, och i enlighet härmed har promemorieförfattaren
strävat efter att utforma lagtexten i viss analogi med prisregleringslagen.
Detta synes ha givit anledning till missuppfattning om förslagets
verkliga innebörd, i det att ränteregleringen i den offentliga debatten
understundom jämställts med priskontrollen över varor och tjänster. I
själva verket uppbäres förslaget av andra skäl än önskan att förhindra uttagandet
av oskäliga vinstmarginaler. Ränteregleringen är avsedd att användas
som ett rent penningpolitik! vapen i ett läge, då det prövas ound -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

gängligen nödvändigt »för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet». Räntemarginalproblemet har i fullmäktiges
skrivelse ej ens berörts; inga som helst riktlinjer — utöver de
penningpolitiska — meddelas till vägledning vid bestämmandet av inlånings-
eller utlåningsräntans storlek; förslaget giver i princip riksbanken
full frihet att i penningpolitiska syften krympa eller vidga bankernas marginaler
utan hänsyn till om åtgärden är skälig eller ens försvarlig ur lönsamhetens
synpunkt.

Sveriges industriförbund anför.

Utrymmet för en spekulativ räntestegring är mycket mindre än möjligheterna
av en spekulativ höjning av varupriserna. Räntan är visserligen
också ett pris, men den följer icke alls samma lagar som prisbildningen på
varor, bl. a. därför att framtidsmomentet väger vida tyngre i fråga om räntan.
Att utforma en räntereglering efter mönstret av priskontrollens bestämmelser
under förmenande av att det i bägge fallen är fråga om ingrepp i prisbildningsmekanismen,
måste därför betecknas som förfelat.

Även Stockholms handelskammare och ett flertal andra remissinstanser
ha framfört liknande synpunkter.

I några yttranden har ifrågasatts om det icke vore tillräckligt, att ett lagförslag
av beredskapsnatur nu blott utarbetades för att vid behov kunna
föreläggas riksdagen. Även ha i yttrandena diskuterats innebörden av de i
lagförslaget angivna förutsättningarna för en tillämpning
av lagen.

Riksgäldsfullmäktige ha sålunda anfört, att fullmäktige givetvis funne
det vara önskvärt och lämpligt att bankofullmäktige förberedde åtgärder av
beredskapsnatur på det peningpolitiska området att underställas riksdagen
i en krissituation, då det aktuella läget påkallade extraordinära åtgärder.
Fullmäktige vore däremot icke benägna att nu tillstyrka antagande av den
föreslagna fullmaktslagen, som till sina konsekvenser vore svårbedömlig.
De fullmäktige, vilka reserverat sig och biträtt förslaget, ha understrukit,
att lagen icke vore avsedd att träda i tillämpning annat än i en utomordentlig
situation med syftemål främst att bevara ett fast peningvärde. Så snart
den utomordentliga situationen bemästrats, kunde en återgång ske till normal
ordning.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har rörande dessa frågor anfört.

Riksbanksfullmäktige ha anmält, att de i nu rådande allmänna ekonomiska
läge icke äro beredda att föreslå ett införande av räntereglering. Vid sådant
förhållande synes förtjäna övervägas, huruvida i förekommande fall ett lagförslag
om räntereglering bör framläggas för riksdagen snarast möjligt, eller
om därmed bör anstå tills frågan om en tillämpning av den föreslagna lagen
blivit verkligt aktuell. I varje fall synes beredningen av lagförslaget böra
slutföras. Enligt styrelsens mening talar å andra sidan åtskilligt för att med
själva framläggandet av lagförslaget för riksdagen finge anstå, tills det ekonomiska
läget och speciellt penningmarknaden till äventyrs hade utvecklats
på ett sådant sätt, att man kunde räkna med en nära förestående tilllämpning
— helt eller i vissa delar — av lagen. Därigenom skulle vinnas,

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

att den slutliga behandlingen av lagförslaget finge en mera realistisk prägel,
inen också att önskvärd tid vunnes att överväga alternativa, mindre stela åtgärder
i lagens syfte. Skulle emellertid av särskilda skäl den förberörda beredskapslagstiftningen
anses brådskande, vill styrelsen som sin mening uttala,
att jämväl själva införandet av lagen bör göras beroende av beslut utav
riksdagen.

Även bank- och fondinspektionen har uttalat att prövningen av lagförslaget
borde kunna anstå. Inspektionen anför härom.

Ränteregleringsförslaget är, enligt vad bankofullmäktige anför, icke avsett
att genomföras i nuvarande läge utan först om en allmän inflation åter
skulle blossa upp och nödvändiggöra en åtstramning av kreditgivningen med
ty åtföljande risk för en ränteglidning uppåt. Under sådana förhållanden
vill det förefalla, som om den definitiva prövningen av förslaget utan olägenhet
skulle kunna anstå, och de mycket ömtåliga och invecklade frågor, som
sammanhänga med kreditregleringen, skulle kunna göras till föremål för
en grundlig undersökning, därvid även andra utvägar för vinnande av de
penningpolitiska målen borde övervägas.

Riksförbundet Landsbygdens folk har uttalat, att förutsättningarna för
ett förordnande enligt lagen borde preciseras och skärpas. Kooperativa förbundets
styrelse har i ett gemensamt yttrande över ifrågavarande lagutkast
och lagutkastet om bankaktiebolags utlåning, anfört.

Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att i den i vårt land hittills
gällande fullmaktslagstiftningen förutsättningen för att dylika lagar skola
kunna sättas i kraft efter beslut av riksdagen regelmässigt angivits vara, att
vårt land antingen befinner sig i krig eller krigsfara eller att eljest av krig
föranledda utomordentliga förhållanden äro rådande. Den allmänna formuleringen
i lagförslaget om bankaktiebolags utlåning, »i den mån sådant med
hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt», kan icke anses
täcka de förutsättningar, som angivas i bestående fullmaktslagar. Då dessutom
lagförslaget om bankaktiebolags utlåning uppenbarligen är avsett att
utgöra ett komplement till lagförslaget om räntereglering, i vilket senare det
endast helt allmänt talas om »riksbankens penningpolitiska verksamhet»,
är den slutsatsen naturlig, att de båda lagförslagen åsyfta att alldeles oberoende
av krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden
ge Kungl. Maj :t mycket vidsträckta fullmakter på det ekonomiska
området.

Det kan i detta sammanhang erinras om att när riksdagen beviljat Kungl.
Maj :t vidsträckta fullmakter på det ekonomiska området med sikte på krig
eller krigsfara eller att landet befunnit sig i av krig föranledda utomordentliga
förhållanden i övrigt, har det alltid framstått som angeläget för riksdagen
att i olika avseenden genom särskilda garantier sörja för att dylika
fullmakter endast lämnats i den utsträckning så befunnits oundgängligen
nödvändigt och endast för viss tid. Redan med hänsyn till det nu anförda
torde det i demokratins intresse noga övervägas, huruvida rent penningpolitiskt
motiverade fullmakter över huvud äro lämpliga i nuvarande läge och
om riksdagen bör medverka till att sådana kunna tagas i bruk såsom "hjälpmedel
i en även för normala tider avsedd statlig penningpolitisk verksamhet.
Tveksamheten om att tillgripa en fullmaktslagstiftning på förevarande
område, vilken synes vara avsedd att tillämpas även under relativt normala
förhållanden, borde te sig särskilt stor, om man tar i betraktande att riks -

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

banken, som bcröres av fullmaktslagstiftningen rörande ränteregleringen,
ju är ett riksdagens verk, vilket i princip skall stå oberoende av Kungl.
Maj :t.

Styrelsen anför vidare i anslutning till det exempel på tillämpning av
ränteregleringsbestämmelserna, som lämnats i riksbankspromemorian, att
bankofullmäktige syntes tolka den i lagförslaget angivna förutsättningen
för tillämpning av lagen föga restriktivt. Bankofullmäktige skulle uppenbarligen
vara benägna att vid första tillfälle, då en tendens till ränteglidning
framträdde, föreslå Kungl. Maj:t att taga fullmakten i bruk.

Liknande synpunkter ha uttalats av Försäkringsanstnlterna Folket och
Samarbete.

Bank- och fondinspektionen har riktat en invändning mot förslaget att
förordnande enligt ränterlegleringslagen skulle kunna meddelas utan att
remissyttrande från något håll dessförinnan infordras. Om förslaget lades
till grund för lagstiftning i ämnet redan vid innevarande års riksdag, ville
inspektionen ifrågasätta om icke, innan en reglering sattes i kraft, de myndigheter
som äro satta att övervaka kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle
yttra sig. Så brådskande syntes dock icke ränteregleringsfrågan vara,
att dessa myndigheters erfarenheter måste lämnas helt åsido.

I fråga om den föreslagna omfattningen av regleringen och
metoden för denna ha uttalanden gjorts i vissa remissyttranden.

Riksgäldskontoret framhåller, att kontoret borde undantagas från lagens
tillämpning. Härom anföres.

Enligt 6 § i förslaget skall riksbanken äga föreskriva, att obligationer,
förlagsbevis och likartade skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens
tillstånd. Överträdelse av denna föreskrift kan enligt 5 och 13 § § efter
anmälan eller medgivande av riksbanken medföra straffansvar. Riksbanksfullmäktige
ha i sin skrivelse visserligen betonat, att dessa bestämmelser givetvis
icke böra påverka de dittillsvarande former, under vilka riksgäldsfullmäktige
fattat beslut om utgivande av statslån. Som lagförslaget nu ar
formulerat, torde 6 § emellertid, oavsett bankofullmäktiges nämnda uttalande,
åtminstone formellt bliva tillämplig även på riksgäldskontoret och alltså
komma att strida mot riksgäldskontorets grundlagsenliga uppgift att ombesörja
rikets gäld. Under förutsättning, att ränteregleringslagen anses bora
föreläggas riksdagen, bör sålunda riksgäldskontoret uttryckligen undantagas
från lagens tillämpning. Självfallet skall det oavsett detta vara riksgäldsfullmäktige
angeläget att i fortsättningen liksom hittills samråda med
riksbanken beträffande riksgäldskontorets upplåning.

Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar, att hypoteksinstitutionen bör undantagas
från ränteregleringen. Till stöd härför anföres.

Bestämmelserna rörande inlåningsräntor kunna uppenbarligen icke äga
tillämpning på hypoteksbanken, vars medelsanskaffning genom obligationsförsälj
ning icke kan betraktas som inlåning i lagförslagets mening. Bestämmelserna
rörande maximiräntor kunna för hypoteksinstitutionens del blott
avse en räntesats, nämligen räntan för lån mot botteninteckning i fastighet.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Denna ränta åter är beroende av de villkor, som kunna erhållas vid försäljning
av bankens obligationer.

För att hypoteksföreningarna skola kunna låna ut pengar till 3,5 % ränta
(inklusive förvaltningsbidrag 3,6 %) erfordras att banken kan sälja 3,5 %
obligationer till pari. Hur kommer då saken att ställa sig om räntereglcringslagens
bestämmelse om maximiräntor bringas i tillämpning? Det förutsattes,
att detta sker i ett stigande ränteläge, som medför sjunkande obligationskurser.
Om i ett sådant läge hypoteksbanken icke kan uppnå pari
kurs för sina 3,5 % obligationer på obligationsmarknaden utan endast t. ex.
99 %, innebär en maximering av räntan till 3,5 % att hypoteksinstitutionens
utlåning måste med omedelbar verkan stoppas. Att nödgas stoppa utlåningen
skulle innebära så allvarliga konsekvenser icke blott för hypoteksinstitutionen
utan även för jordbrukarna, att styrelsen bestämt vill varna
för en sadan utveckling, som bl. a. skulle leda till att hypoteksinstitutionen
icke skulle kunna tillgodose kreditanspråk från sådana jordbrukare, som
önskade lån mot statlig lånegaranti. Styrelsen vill i stället antaga, att riksbanken,
för den händelse obligationsmarknaden icke automatiskt anpassar
sig till det med räntestoppet avsedda läget, vidtager åtgärder till den verkan
att banken får avsättning för sina obligationer till pari. Under sådana omständigheter
måste man emellertid fråga sig vad ränteregleringen över huvud
taget skall tjäna för ändamål med avseende på hypoteksinstitutionens verksamhet,
när den önskade effekten med avseende å räntenivån ändock måste
åstadkommas med andra medel.

Vad angår det förvaltningsbidrag å 0,i %, som hypoteksföreningarna uttaga,
fastställes detta av föreningens delägare-låntagare själva och måste
därför antagas icke vara tilltaget i överkant. I själva verket är förvaltningsbidraget
så lågt, att hypoteksföreningarnas förvaltningskostnader delvis
maste täckas med bidrag från hypoteksbanken. Inom hypoteksinstitutionen
motsvarar förvaltningsbidraget skillnaden mellan in- och utlåningsräntor
hos sparbanker och affärsbanker. Att förvaltningsbidraget kan hållas så lågt
som 0,i % torde utvisa, att något enskilt vinstintresse icke förefinnes inom
hypoteksinstitutionen.

Styrelsen har för sin del mot bakgrunden av det nu anförda icke kunnat
finna annat än att hypoteksinstitutionen bör undantagas från ränteregleringen,
även om den skulle anses böra införas beträffande andra områden
av kreditmarknaden.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt om reglering av inlåningsräntorna
vore förenlig med förslagets syfte, nämligen att förhindra en
okontrollerad ränteglidning uppåt. Det vore svårt att inse på vad sätt minimiränta
kunde medverka i detta syfte.

Kooperativa förbundet har gjort ett liknande uttalande. I samband därmed
beröres även den kreditgivning, som sker inom konsumentkooperationen.
Förbundets styrelse anför.

Ett eventuellt utsträckande av räntekontrollen till att i princip avse all
kreditgivning måste komma att föranleda mycket betydande administrativa
arbetsuppgifter för riksbanken och även, därest regleringen skall göras effektiv,
föranleda en mycket omfattande kontrollapparat. Detta torde klart
framgå av det faktum, att i utredningen undantag enligt av riksbanken själv
utfärdade tillämpningsbestämmelser ifrågasatts endast för handlån. Vid full
tillämpning av fullmaktslagen skulle detta exempelvis innebära i fråga om

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

det område av näringslivet, som konsumentkooperationen representerar, att
även kredittransaktionerna mellan exempelvis Kooperativa förbundet och
konsumtionsföreningarna respektive upplåning i varje som helst form från
konsumtionsföreningarnas medlemmar skulle vara underkastade kontroll.
Den föreslagna fullmaktslagstiftningen tar ju nämligen sikte icke endast
på utlåningsräntorna, för vilka »maximipris» skall kunna fastställas, utan
även på inlåningsräntorna, för vilka »minimipris» skall kunna föreskrivas
av riksbanken. Redan detta exempel från konsumentkooperationens begränsade
sektor av det ekonomiska livet kan ge en föreställning om vilken oerhört
vittutgrenad reglerings- och kontrolluppgift, som det här skulle vara
fråga om att lägga i riksbankens hand.

Styrelsen vill i detta sammanhang påpeka, att den faktiska marginalkontroll,
som riksbanken skulle komma att utöva därigenom att även inlåningsräntorna
inbegripits under fullmaktslagen icke, såvitt styrelsen kan finna,
har något som helst nödvändigt samband med det penningpolitiska syfte,
som angivits såsom huvudskälet till den föreslagna priskontrollen på penning-
och kapitalmarknaderna. Styrelsen finner det anmärkningsvärt, att
i fullmäktiges skrivelse ingen närmare motivering lämnats för införandet av
en dylik kontroll av räntemarginalerna.

Även i några andra yttranden har uttalats, att någon bärande motivering
för reglering av inlåningsräntorna ej lämnats.

Sparbanksinspektionen har påpekat, att förslaget icke torde vara förenligt
med de bestämmelser om legal ränta, som redan funnes i vissa författningar.
Då det gällde att hindra en räntestegring måste fastställda maximiräntor
antagas komma att bli lägre än de räntesatser om fem å sex procent,
varom talades i olika lagar och förordningar. Inspektionen ville härvidlag
erinra om bestämmelserna i hland annat 38 § köplagen, 48 § 2) växellagen,
141 § tredje stycket konkurslagen, förordningen den 2 maj 1919 angående
rätt till ränta vid restitution av utskylder in. m., 34 och 90 §§ uppbördsförordningen,
34 och 35 §§ sparbankslagen och 9 kap. 10 § handelsbalken.
Även om ränta enligt dessa lagrum — som väl bleve nödvändigt —
undantoges vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter enligt den föreslagna
lagen om räntereglering kvarstode dock, förutom den redan påpekade principiella
oöverensstämmelsen, möjligheten att stadgandena i sistnämnda lagrum
kunde systematiskt utnyttjas för ett överskridande av fastställda maxiiniräntor
vid utlåning.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en eventuell räntereglering borde
omfatta allenast den yrkesmässiga in- och utlåninge
n. Förbundet anför härom.

Det synes förbundet synnerligen betänkligt att man för att kunna påverka
kreditmarknaden i stort redan nu är beredd att fullmaktsvägen möjliggöra
cn detaljerad kontroll över all slags in- eller utlåning. Även om man ur rent
teoretisk synpunkt skulle vilja likställa yrkesmässig utlåning med annan
utlåning, måste dock praktiska skäl tala för att man i huvudsak kan nå och
följaktligen även bör begränsa sig till att söka nå de avsedda målen enbart
genom att reglera den yrkesmässiga in- och utlåningen. Handhavandet av
regleringen skulle därigenom väsentligt underlättas på grund av svårigheterna
att övervaka den icke yrkesmässiga in- och utlåningen. Härtill kommer
den omständigheten, att en radikal strukturförändring av kreditväsen -

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

det i riktning mot minskad betydelse i fråga om yrkesmässig dylik och ökad
i fråga om icke yrkesmässig skulle vara ett tecken på att man vid lagens
tillämpning kommit allt för långt från kreditmarknadens naturliga funktion.

Även Svenska jordbrukskreditkassan har förordat, att en eventuell fullmaktslag
i sin första utformning borde avse blott yrkesmässig verksamhet.
Kreditkassan har vidare uttalat, att regleringen tills vidare icke borde avse
inlåningsräntor.

I några yttranden ha invändningar riktats mot att straff bestä inni
e 1 s e r införts i lagförslaget. Sparbanksinspektionen har sålunda uttalat,
att inspektionens betänkligheter mot förslaget i hög grad grundades på den
omständigheten att överskridande av fastställda maximisatser och underskridande
av fastställda minimisatser skulle vara straffbart. En kriminalisering
av avtal, som icke enligt en överväldigande folkopinion ansåges förkastliga,
förefölle vara olämplig och farlig. De steg som redan tagits i sådan
riktning borde icke föranleda ett fortsättande på samma väg utan tvingande
nödvändighet.

Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, huruvida de föreslagna
straffsatserna stode i skälig relation till tänkbara förseelser på området.

I fråga om administreringen av räntekontrollen ha i några yttranden
betänkligheter uttalats mot den av bankofullmäktige föreslagna ordningen.

Bank- och fondinspektionen har sålunda ifrågasatt lämpligheten av att
riksbanken ensam skulle fungera som kontrollorgan.

Frågan om vilket organ som skulle utöva räntekontrollen vore enligt
inspektionens mening av intresse icke minst med hänsyn till de ur civilrättslig
synpunkt nästan enastående maktbefogenheter, som lades i övervakningsorganets
hand. Enligt vad som framhölles i riksbankspromemorian
skulle sålunda detta organ kunna t. ex. meddela »föreskrift om antingen
en allmän ränteändring, en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller
om en ränteändring avseende allenast de räntor en viss person eller vissa
personer tillämpat». Såväl med hänsyn härtill som av praktiska skäl måste
inspektionen ifrågasätta om riksbanken borde ensam anförtros uppgiften
att fungera som kontrollorgan i avseende å räntan. Ty visserligen vore riksbanken
den enda institution, som hade en allmän överblick över penningoch
kapitalmarknaderna, men det torde vara obestridligt, att de tre statliga
inspektionsmyndigheter, som arbetade inom dessa marknader, på grund av
sin verksamhet besutte en mera ingående kännedom än riksbanken om
förhållandena inom de särskilda delar av kreditväsendet, varöver de utövade
tillsyn. Det tedde sig därför ur inspektionens sjmpunkt naturligt, att frågan
om övervakningsorganet upptoges till förnyat övervägande.

Svenska sparbanksföreningen har ifrågasatt huruvida från allmänna synpunkter
den föreslagna administrativa ordningen vore lämplig. Föreningen
har härvid särskilt vänt sig mot att besvärsrätt skulle saknas över
riksbankens beslut. Föreningen anför.

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Om det över huvud taget är meningen att riksbanken skall sakligt pröva
räntesättningen, ifrågasattes om riksbanken har de erforderliga resurserna
för en så omfattande verksamhet. Viktigare är emellertid, att förslaget innehåller
att riksbankens beslut icke få överklagas. Om överklagande skulle
medgivas, skulle — vill det synas — besvär anföras hos bankoutskottet. En
sådan anordning vore tydligen icke särskilt lämplig, eftersom riksdagen
stora delar av året icke är samlad. Å andra sidan är det något för svenska
förhållanden ganska enastående, att så omfattande och i enskild verksamhet
eventuellt mycket kraftigt ingripande åtgärder, som här kunna tänkas
komma i fråga, skola helt ligga i händerna på en enda statsinstitution. Den
i riksbankspromemorian dragna parallellen med penningpolitiska åtgärder,
över vilka besvär icke få anföras, har långt ifrån full bärkraft, eftersom
här kunna uppkomma frågor av helt annan natur och regleringen är avsedd
att genomföras med straffhot. Dessa omständigheter visa enligt föreningens
mening, att det icke är lämpligt att ett riksdagens verk fungerar
som regleringsmyndighet. Härtill kommer att åtskilliga frågor, som kunna
tänkas uppkomma, icke främst äro av penningpolitisk natur.

Kooperativa förbundets styrelse har även uttalat betänkligheter rörande
den föreslagna administrationen och anför.

Såvitt styrelsen kan finna, kan räntekontrollen, i varje fall om den skulle
innebära en detaljreglering av kreditmarknaden från riksbankens sida.
komma att innebära, att riksbanken får påtaga sig medansvaret för bankernas
och kreditinstitutens riskvärdering vid långivningen på ett sätt, som väl
ingen föreställt sig att riksbanken med dess nuvarande organisation överhuvud
skulle kunna vara lämpad för. Riksbankens nuvarande, för helt annat
ändamål uppbyggda organisation skulle av allt att döma snabbt komma
att sprängas, om denna institution skulle anvisas rollen som priskontrollant
för hela den svenska kreditmarknaden.

Styrelsen vill även fästa uppmärksamheten vid att enligt riksbankspromemorian
avsikten är att, därest riksdagen bifaller fullmaktslagen och Konungen
ger fullmäktige i riksbanken befogenheter att genomföra en räntereglering,
denna av praktiska skäl kommer att överlämnas till »direktionen
eller på annat sätt sammansatt arbetsutskott». Om fullmaktslagen antoges,
blir det säkerligen också nödvändigt att förfara på detta sätt i fråga
om handhavandet av den löpande kontrollverksamheten. Styrelsen vill emellertid
framhålla, att ett riksdagsbeslut om fullmaktslagen sålunda i realiteten
kommer att innebära, att riksbankens direktion å bankofullmäktiges
vägnar utrustas med de utomordentligt vidsträckta befogenheterna att reglera
hela den svenska penning- och kapitalmarknaden.

Härtill kommer emellertid att direktionen i riksbanken (eller ett utskott
inom fullmäktige) utgör den enda och avgörande instansen för frågornas
handläggning. Varken i promemorian eller i bankofullmäktiges skrivelse
diskuteras över huvud den omständigheten att, därest fullmaktslagen om räntereglering
genomföres, riksbankens ställning på den svenska kreditmarknaden
kommer att i grunden bli eu helt annan än vad fallet varit tidigare,
då riksbanken endast haft till sitt förfogande de traditionella hjälpmedlen
för att genomföra sin penningpolitiska verksamhet. Att ingen besvärsrätt
tidigare funnits, då riksbankens penningpolitiska åtgärder haft en generell
karaktär, kan självklart på intet sätt motivera att riksbanken, därest den
skulle utrustas med befogenheter att i detalj genomföra en statlig pris- och
marginalkontroll för hela bank- och kreditväsendet, skulle kunna fatta beslut,
som icke ens kunde överklagas.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt om icke räntekontrollen
oorde handhavas av ett särskilt organ, varvid måhända valutakontorets
organisation kunde tjäna som förehild. Fördelen härmed bleve bl. a. att ett
besvärsförfarande kunde tillämpas.

Svenska akademikers centralorganisation anför.

Det synes uppenbart, att fördelningen av krediter i ett åtstramat läge
med räntekontroll måste leda till att besluten i detta hänseende överföras
från kreditinstituten till en central i riksbanken. Stadgandet i första stycket
av 7 § i lagförslaget torde också visa, att fullmäktige förutsett detta, ehuru
i skrivelsen den sannolika utvecklingen endast antytts. Denna central
skulle härutöver taga ställning till räntenivån vid utlåning till enskilda lånesökande.
I motsats till vad fullmäktige anföra torde kreditinstituten icke
följa enhetliga regler för räntesatser vid kreditgivningen. Det verkliga förhållandet
torde vara, att en mångfald faktorer, bl. a. lånesökandens personliga
egenskaper, bankens tidigare erfarenhet av personen i fråga o. s. v., bli
avgörande för de former och villkor under vilka krediten lämnas. Centralen
i riksbanken skulle sålunda få mycket omfattande och besvärliga uppgifter,
krävande en stor och kvalificerad personal. En dylik centralisering
av kreditärendena väcker de största betänkligheter.

Svenska bankföreningen har gjort gällande, att en räntereglering administrativt
skulle bli så betungande, att den icke lämpligen kunde handhavas
av riksbanken. Föreningen anför härom.

Vad angår de tekniska eller organisatoriska komplikationerna vill bankföreningen
främst peka på att riksbanksfullmäktiges förslag synes bygga
på den förutsättningen, att det bör vara relativt lätt att fastslå maximi- resp.
minimiräntor. I själva verket äro förhållandena i detta hänseende mycket
komplicerade. På utlåningssidan existerar sålunda ett helt register av olika
räntesatser avpassade efter de olika krediternas speciella karakteristika med
avseende på kreditens ändamål, risk och löptid, säkerhetens art o. s. v.
Detta vidsträckta ränteregister har en viktig funktion att fylla på en effektivt
fungerande kreditmarknad, och bankföreningen kan för sin del icke se
någon möjlighet att utan ett sådant differentierat system åstadkomma den
nödiga utjämningen av kreditutbud och kreditefterfrågan av olika slag på
marknaden. Om man vill åstadkomma en åtstramning av kreditmarknadsJäget
men samtidigt förhindra en höjning av det allmänna ränteläget, är det
att befara att effekten blir en nivellering av de olika räntesatserna mot den
högsta tillåtna nivån. En sådan konsekvens kan icke tjäna något rimligt
ändamål utan endast vara till skada ur det kredittagande näringslivets synpunkt.
Om man å andra sidan i medvetande härom vill inordna räntesatserna
i ett visst schema, måste det ställa sig mycket svårt att undvika eu
högst betydande stelhet. Att från fall till fall med tillbörlig hänsyn till alla
från tid till annan skiftande förhållanden på marknaden bedöma vilken ränta
en kredit får åsättas, skulle förutsätta en så betungande administrativ
reglering från Riksbankens sida, att dess funktionsduglighet med fog kan
ifrågasättas, något som främst skulle gå ut över låntagarna.

Av vad tidigare sagts framgår att ett flertal remissinstanser uttalat allmänna
farhågor för att ett genomförande av förslaget skulle få menliga
verkningar på kreditmarknaden. I några yttranden ha mera konkret diskuterats
vissa verkningar av räntereglering och de k o n t r o 1 1 svårigheter
som kunde väntas föreligga.

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Bank- och fondinspektionen uttalar därvid till en början, att räntereglering
torde komina att försvåra räntans anpassning efter risken. Härom anför
es.

En reglering av räntan enligt fullmäktiges förslag kommer att innebära,
att den fria räntebildningen inom den reglerade sektorn sättes helt ur spel.
Den likriktning av räntan, som detta innebär, kommer uppenbarligen att
avsevärt försvåra räntans anpassning efter risken. På vissa områden av kreditmarknaden
torde denna olägenhet icke bliva särskilt framträdande. Såsom
fullmäktige i sin skrivelse framhållit, tillämpas nämligen på vissa områden
ganska enhetliga räntesatser. På det område där affärsbankerna främst
verka — kreditmarknaden för industri och handel — är lörhållandet emellertid
ett annat. Inom affärsbankerna är en anpassning av räntan efter risken
det normala, och denna anpassning utgör en förutsättning för den nyanserade
kredittjänst, som bankerna för närvarande lämna. En central dirigering
av räntan där kan väntas få till följd att de mera riskbetonade kreditbehoven
icke bliva tillgodosedda, något som främst torde gå ut över mindre
eller nystartade företag, vilka ofta, för att över huvud kunna få krediter,
måste finna sig i att betala något högre räntor än de mera välkonsoliderade
företagen.

Inspektionen uttalar vidare farhågor för att ökad kreditgivning koinme att
ske olika företag emellan. I denna fråga anföres.

I första hand får man förutsätta, att den nuvarande tendensen till inskränkning
av den direkta kreditgivningen företagen emellan kommer att
brytas och förbytas i sin motsats; fabrikanter och grosshandlare komma
att liksom tidigare bli huvudkreditgivare åt underleverantörer och detaljister
med ökad beroendeställning för de senare som följd. Att förutsättningar
för en sådan omläggning av kreditvanorna icke saknas framgår av vissa
uppgifter rörande den nuvarande strukturen av affärsbanksinlåningen. Per
den 31/5 1951 uppgick sålunda summan av affärsbanksinsättningar i poster
över 300 000 kronor respektive 1 miljon kronor till ca 4,5 miljarder
respektive 3,6 miljarder kronor; en mycket betydande del av dessa belopp
utgöres av de större och medelstora företagens överskottsmedel. De nyssnämnda
beloppen äro i själva verket av den storleken, att man med beaktande
jämväl av de personliga och finansiella kontakter, som finnas mellan
företagen, allvarligt måste räkna med uppkomsten av en omfattande irreguljär,
»grå», kreditmarknad. Självfallet växer risken härför ju större spänningen
mellan marknadsräntan och den lagstadgade maximiräntan blir.
Det synes därför inspektionen uppenbart, att man icke kan undgå att söka
reglera även kreditgivningen utanför bankerna, vartill lagförslaget lämnar
möjlighet. Måhända tvingas man med hänsyn till förekomsten av de nyss
omförmälda stora insättningarna att t. o. in. komplettera ränteregleringslagen
med förbud i viss utsträckning mot uttag å inlåningsräkning hos bank.

Inspektionen framhåller vidare, att banker och deras kunder i viss omfattning
torde kunna kringgå bestämmelserna utan att bryta mot dessa.
Till stöd för denna uppfattning anför inspektionen.

De ofta komplicerade mellanhavandena mellan kreditinstituten och deras
kunder göra det svårt och under stundom omöjligt att bedöma de verkliga
motiven för en transaktion. Eller hur vill man exempelvis i händelse av eu
maximering av utlåningsräntorna komma till rätta med del fall, då eu låntagare,
som meddelats, alt den med hans kredit förenade risken icke täckes

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

av den lagstadgade räntan, låter en del av lånesumman innestå å sin checkräkning
i hopp om att den kompensation som härigenom heredes banken,
skall förmå denna att välvilligt pröva frågan om lånets omsättning? De större
företagen hålla ju regelmässigt för sina löpande utgifter hos sin bankförbindelse
en checkräkning med ständigt växlande tillgodohavande. Eller hur
vill man bedöma överföring av krediter från en billigare form (ex. varuväxlar)
till en dyrare (ex. förlagsväxlar) ? Vanligen ha de stora kunderna
krediter av olika slag i växlande proportioner och förändringar däri ske ju
dagligen helt legitimt i stor utsträckning. Och vidare, hur har man i händelse
minimiräntor fastställas, tänkt bedöma det fall, då en bank förklarar
sig kunna mottaga insättning å den dyrare kapitalräkningen till högst
visst belopp och hänvisar kund, som vill göra ytterligare insättningar att begagna
den billigare checkräkningen? Även här förekommer ju normalt
insättningar å de olika räkningarna i skiftande proportioner. Något tvång
att på de särskilda räkningarna mottaga insättning till obegränsade belopp
har icke ifrågasatts och skulle väl heller icke kunna införas med hänsyn
till de risker för den enskilda bankens lönsamhet, som härav skulle uppkomma.
Än mer komplicerad blir kontrollen, då fråga blir om ersättning
för bankernas förmedling av utlandsaffärer, rembourskrediter, garantier och
liknande.

I vad mån de mycket stora möjligheterna att kringå bestämmelserna skulle
komma att förrycka resultatet av ränteregleringen i stort är svårt att avgöra.
Vad man emellertid med visshet kan utgå från, är att dessa möjligheter
skulle tvinga fram en alltmer omfattande och djupare gående reglering,
samtidigt som den skulle utgöra en källa till ständig irritation mellan den
övervakande myndigheten och kreditinstituten, och på så sätt allvarligt äventyra
den frivilliga samverkan mellan kreditinstituten och riksbanken, som
enligt vad fullmäktige anfört utgör ett så viktigt led i den framtida politiken.

Vad nu anförts i fråga om övervakningsproblemen hänför sig till den reguljära
kreditmarknaden. Att kontrollmöjligheterna beträffande en eventuell
»grå» lånemarknad äro än mera begränsade behöver ej närmare motiveras.

Svenska bankföreningen påpekar särskilt att vid räntereglering den o o rganiserade
kredit marknaden komnie att svälla. Kreditgivningen
mellan privata firmor torde över huvud taget icke kunna överblickas, och i
varje fall måste det undandra sig insyn, vilken reell gottgörelse som lämnades
för en viss kreditgivning. Sådan gottgörelse utginge nämligen enligt sakens
natur ofta även i andra former än ränte- eller provisionsbetalning. Med hänsyn
till den uppenbara begränsningen i möjligheterna att kontrollera de
effektiva räntor som tillämpades utanför den organiserade kreditmarknaden
och då det vid en räntekontrollerad kreditåtstramning kvarstående stora
efterfrågeöverskottet på marknaden helt naturligt komrne att rikta sig
till den oorganiserade marknaden, bleve följden otvivelaktigt, att denna
marknad komme att svälla på den organiserade marknadens bekostnad.
Affärsbankerna skulle i ett sådant läge mot sin vilja få furnera denna
oorganiserade kreditmarknad med medel, dels genom ett utflöde från inlåningsräkningarna,
dels genom minskad villighet från kreditkundernas sida
att i normal ordning lösa sina lån. Att dylika tendenser skulle medföra en
alltmer tilltagande desorganisation av kreditmarknadsförhållandena vore
uppenbart.

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

47

Även Svenska sparbanksföreningen och några andra remissinstanser ha
framhållit, att det torde vara omöjligt att kontrollera räntesatserna på eu
kreditmarknad vid sidan av de ordinära kreditinstituten samt att denna
marknad torde komma att väsentligt öka om räntekontroll infördes.

Svensk industriförening har uttalat, att en räntereglering torde komma
att drabba nya samt små och medelstora företag hårdare än större och mera
solida. Liknande synpunkter ha framförts även i andra yttranden.

Försäkringsinspektionen har belyst speciella verkningar, som eu räntereglering
sannolikt skulle få inom liv försäkrings väsende t. Inspektionen
anför.

Enligt lagen om försäkringsrörelse skola för livförsäkring upprättas särskilda
grunder för beräkning av premier, premiereserv, återbäring in. m.,
vilka grunder skola avse att trygga försäkringsbolagets förmåga att dels
fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda
försäkring till skälig kostnad. Dessa grunder skola stadfästas av Konungen.

Premierna beräknas på basis av bl. a. en i grunderna angiven räntefot
efter vilken den uppsamlade premiereserven skall förräntas samtidigt som
föreskriven ränteskatt skall kunna erläggas för bolagets skattepliktiga försäkringar.

I den mån försäkringsbolaget erhåller en bättre förräntning skall denna
enligt de stadfästade grunderna tillföras försäkringstagarna. Om åter en
sänkning av räntenivån skulle inträda, kunna under tidigare år uppsamlade
för senare tilldelning avsedda återbäringsmedel behöva tagas i anspråk
för att kompensera nedgången i räntenivån. En mera betydande sänkning
av räntenivån kan givetvis äventyra bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser
gentemot försäkringstagarna, vilken förmåga de av Konungen
stadfästade grunderna just ha till uppgift att trygga. En sänkning av räntefoten
i grunderna och därmed följande premieförhöjning kan endast ske i
fråga om nvtecknade men ej för äldre försäkringar.

Inspektionen anser sig böra understryka sistnämnda förhållande med hänsyn
till att den föreslagna lagen ger möjlighet icke endast till det i fullmäktiges
skrivelse åsyftade förhindrandet av räntestegring, utan även till en
nedpressning av räntenivån.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att införandet av en räntereglering
kunde komma att medföra en sänkning av den genomsnittliga räntan
på utlåningen av olycks fallsförsäkringsfondens medel. Detta
skulle innebära en minskning av fondens ränteinkomster, vilken minskning
i sin tur komme att verka i riktning mot en allmän höjning av försäkringsavgifterna
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I den vid prislcontrollnämndens yttrande fogade, av ledamoten Östlind
upprättade promemorian behandlas särskilt ränteregleringens inverkan på
obligationsmarknaden. Därvid anföres till en början.

Det är anmärkningsvärt, att bankofullmäktige icke behandlat frågan om
hur obligationsmarknaden kan väntas bli påverkad av eu omfattande räntereglering
i enlighet med fullmäktiges förslag. Lagförslaget innehåller endast
en uttrycklig bestämmelse rörande obligationsmarknaden, nämligen den i
§ 6 stadgade rättigheten för riksbanken att föreskriva, att obligationer, för -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lagsbevis och likartade skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens
tillstånd. Denna bestämmelse torde visserligen sätta riksbanken i stånd alt
kontrollera ränte- och konverleringsvillkor, emissionskurser etc. vid uppläggandet
av nya obligationslån samt villkoren vid konvertering av utelöpande
obligationer. Men bestämmelsen torde icke giva riksbanken någon
kontroll över den effektiva räntan för de utelöpande obligationer, för vilka
konvertering icke är aktuell. Den effektiva räntan på utelöpande obligationer
inbegripes alltså icke i den föreslagna ränteregleringen utan ligger inom
den »fria» sektorn.

Denna uppdelning av räntemarknaden i en reglerad sektor och eu fri sektor
kan skapa vissa avvägningsproblem för riksbanken. Relationen mellan
å ena sidan kreditinstitutens inlånings- och utlåningsräntor och å andra
sidan den effektiva räntan på obligationer övar starkt inflytande på kreditgivares
och kredittagares dispositioner. Även relativt små förskjutningar — -kanske redan på några tiondels procent — av den nämnda relationen kunna
väntas utlösa starka reaktioner, eventuellt avspeglade i strukturella förändringar
på kreditmarknaden.

Det torde därför bli nödvändigt för riksbanken att tillse, att vid den fastställda
nivån för de reglerade räntesatserna utvecklingen av obligationskurserna
icke blir sådan, att det uppstår icke avsedda eller ovälkomna återverkningar
på kreditmarknadens struktur. En reglering av räntesatserna
för kreditinstitutens inlåning och utlåning kan av hänsyn härtill vara ägnad
att minska toleranserna vid stabiliseringen av obligationskurserna genom
riksbankens försorg.

Betydelsen av dessa synpunkter framstår med särskild tydlighet, om man
tänker igenom vad som händer, om vid en allmän åtstramning av kreditmarknaden
riksbanken väl hindrar en stegring av de reglerade räntesatserna
men avstår från att genom tillräckliga stödköp hålla obligationskurserna
uppe. Den då uppkommande höjningen av effektiva obligationsräntan i förhållande
till de i ränteregleringen inbegripna inlånings- och utlåningsräntorna
skulle kunna få vittgående följder för kreditmarknadens struktur.
Bl. a. skulle hypoteksinrättningarnas verksamhet allvarligt försvåras, då
dessa inrättningar äro beroende av obligationsemissioner för finansiering av
sin utlåning. Räntevillkoren vid dessa emissioner måste anpassas till rådande
effektiva ränta för utelöpande obligationer, såvida icke riksbanken eller
andra statliga eller kommunala organ själva uppträda som köpare. Över huvud
taget finansieras en så ansenlig del av primär- och sekundärkrediterna
i bostadsfastigheter i sista hand genom anlitande av obligationsmarknaden,
att en höjning av den effektiva obligationsräntan i förhållande till den reglerade
bankräntenivån sannolikt skulle få djupt ingripande betydelse för
bostadskreditmarknadens struktur. Resultatet kunde tänkas bli att de bostadskreditgivare,
som äro mest beroende av obligationsmarknaden för sin
medelsanskaffning, finge allt svårare att hävda sig. I gengäld skulle bostadskreditgivningen
mot primär- och sekundärinteckningar i växande utsträckning
behöva övertagas av andra kreditinstitut. Huruvida dessa kreditinstitut
vore villiga härtill och skickade för uppgiften är svårt att bedöma. —
Det kan tilläggas, alt riksbanken kunde komma i den ställningen att behöva
övertaga emissioner även av andra obligationer än hypoteksinrättningarnas,
om räntevillkoren för nyemissionerna icke inom ramen för ränteregleringen
kunde avpassas så, att obligationerna finge avsättning på den allmänna
marknaden. Därmed skulle arten av riksbankens rörelse väsentligt ändras.

Mot bakgrunden av denna analys av följderna av en höjning av den effektiva
obligationsräntan i förhållande till den reglerade räntenivån förefaller
den föreslagna ränteregleringen icke att befria riksbanken från nödvändig -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

heten att även i fortsättningen genom köp och försäljningar av obligationer
öva ett bestämmande inflytande på obligationskurserna. En lämplig avvägning
mellan den reglerade inlånings- och utlaningsräntenivan och den fria
obligationsräntenivån kan nämligen icke väntas komma till stånd utan ingrepp
från riksbankens sida; en av riksbanken oberoende anpassning av
efterfrågan och utbud av obligationer kan icke påräknas.

Problemet kunde svårligen lösas genom en utvidgning av ränteiegleringen
till att omfatta även den effektiva räntan på obligationer i syfte att befria
riksbanken från nödvändigheten att stödköpa obligationer. Detta skulle förutsätta
lagstiftning angående minimikurser för obligationer (förutsatt att
ränteregleringen i enlighet med bankofullmäktiges asikt icke kan göias retroaktivt
tillämplig för bundna lån). Skulle emellertid minimikurserna med
stöd av en sådan lag av hänsyn till den fastställda räntenivån för inlåning
och utlåning behöva sättas högre än som svarar till utbud och efterfrågan
på obligationer kunde dessa kurser väntas bli nominella, d. v. s. köpare
till obligationer skulle saknas och elasticiteten på penning- och kapitalmarknaden
väsentligt minskas. Ivombinationsavtal, svart börs för obligationer
etc. kunde befaras bli följden, såvida icke marknaden lades under hard
kontroll. Minimikurserna kunde tvinga riksbanken att själv övertaga nyemitterade
obligationer, som vid gällande kurser icke funne placering pa den
öppna marknaden.

Om svårigheterna med lagstiftning om minimikurser anses prohibitiva,
uppstår genom den allmänna räntereglegringen en situation, där riksbanken
knappast kan avstå från stödköp ens vid relativt svaga ansatser till kursfall
på guldkantade obligationer. Riksbanken kan följaktligen knappast räkna
med att genom den föreslagna ränteregleringen lyckas förskaffa sig full frihet
att i fortsättningen giva sina operationer i öppna marknaden den inriktning,
som i och för sig är mest lämplig med hänsyn till den önskade
graden av kreditåtstramning.

I Östlinds promemoria framhålles därefter, att en räntereglering trots
de angivna olägenheterna — säkerligen skulle kunna förbättra möjligheterna
för riksbanken att hindra en kreditexpansion. Det anföres härom.

Oaktat vad tidigare anförts kan ränteregleringen väsentligt öka riksbankens
möjligheter att bekämpa en inflation. Dess främsta fördelar synas därvid
ligga i att den vid en viss med direkta medel åstadkommen kreditåtstramning
antagligen bereder möjlighet för riksbanken att med väsentligt
mindre omfattande stödköp på obligationsmarknaden hindra räntestegringar
än vad som vore fallet utan räntereglering.

Trycket uppåt på obligationsräntenivån torde nämligen vara avsevart
mera omfattande och svårare att bemästra vid helt fri räntebildning än
då kreditinstitutens inlånings- och utlåningsräntor äro förhindrade från att
sti«a genom räntereglering. Utbudet av obligationer vid ett
är till sin storlek avhängigt av bl. a. dels den effektiva obligationsräntans
höjd i förhållande till räntesatser och dividender vid andra former av kapitalplaceringar
dels förväntningarna rörande den framtida utvecklingen av
obligationskurserna. I och med att genom ränteregleringen avkastningen av
de flesta med obligationsplaceringar jämförbara kapitalplaceringar halls
nere erhålla obligationsplaceringarna en mera gynnad relativ ställning på
kreditmarknaden, vilket är ägnat att begränsa utbudet av obligationer. Om
härigenom behovet av stödköp till eu början hålls tillbaka, lramstår det vidare''
för marknaden såsom mera sannolikt att riksbanken icke skall behöva
uppge lågräntepolitiken än det skulle ha gjort vid mycket omfattande stod 4

Biliang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 221.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

köp. Införandet av räntereglering torde redan i och för sig ha påverkat den
allmänna bedömningen av marknadsutsikterna för obligationer i enahanda
riktning. Den sammanlagda verkan härav kan väntas bli, att spekulation
i förestående räntehöjning icke längre synes lika förmånlig som vid helt
fri räntebildning och mycket omfattande stödköp. Följaktligen kunna de
spekulativa obligationsutbuden väntas bli väsentligt minskade genom ränteregleringen,
oaktat effektiva obligationsräntan ligger inom den fria sektorn.
Detta i sin tur gör förmodligen, att förhållandevis små stödköp även i senare
faser av kreditåtstramning äro tillräckliga, vilket verkar ytterligare stabiliserande
på marknadsbedömningen o. s. v.

Om denna tolkning är realistisk måste ränteregleringen anses ägnad att
förbättra möjligheterna för riksbanken att vid hotande inflation hindra en
kreditexpansion. Slutsatsen blir närmast, att kreditexpansionen kunde hejdas
genom kraftfulla, direkta åtgärder i kreditåtstramande riktning utan åtföljande
väsentligare räntehöjning och utan att verkan av de direkta åtgärderna
i högre grad komme att neutraliseras genom stödköp från riksbankens
sida.

Skulle det emellertid även vid räntereglering visa sig nödvändigt för riksbanken
att vid en kreditåtstramning med direkta medel företaga omfattande
stödköp pa obligationsmarknaden måste fördelarna av en räntereglering
anses vara väsentligt mindre än enligt ovanstående tolkning. Det kan böra
undersökas, huruvida kreditmarknadens struktur kunde ändras så att
risken minskas för att en kreditåtstramning med direkta medel skall leda
till omfattande utbud av obligationer från kreditinstitutens sida. Måhända
är det lämpligt att vid den förestående prövningen av bankinspektörens förslag
till nya bestämmelser om affärsbankernas utlåning utreda, huruvida
affärsbanker och sparbanker lämpligen kunde åläggas att hålla viss andel
av sina förvaltade medel placerade i obligationer med befogenhet för riksbanken
att vid behov ändra denna andel inom vissa gränser. Ett tillgripande
av direkta medel för hindrande av kreditexpansion kunde i så fall samordnas
med skärpta krav på placering av kreditinstitutens medel i obligationer,
varigenom riksbanken skulle minska risken att behöva företaga omfattande
stödköp. Denna väg borde vara framkomlig till och med om riksbanken
önskade bli i tillfälle att genom försäljning av obligationer förstärka
effekten av en på direkt väg framkallad kreditåtstramning. I sammanhang
härmed kunde även principerna för riksbankens obligationsbelåning omprövas;
införandet av rörliga maximibestämmelser om hur stor del av kreditinstitutens
obligationsportfölj, som må belånas i riksbanken, kan vara värt
att överväga.

Huruvida de här antydda åtgärderna till komplettering av den egentliga
ränteregleringen äro berättigade eller ej samt huruvida den önskade effekten
lättare kunde nås genom kompletterande åtgärder av annat slag kan
endast bedömas efter särskild utredning. Det förefaller mera ändamålsenligt,
om möjligheten och behovet av koordinerade åtgärder bleve utredd
i ett sammanhang innan beslut om räntereglering fattas än om ränteregleringen
genomföres som en isolerad åtgärd, vilken sedermera visar sig
kräva ett komplement i form av stegvis genomförda nya regleringar och
ingrepp på kreditmarknaderna.

Även Sveriges akademikers centralorganisation och några andra remissinstanser
ha framhållit, att vid ett räntestopp för nyemitterade obligationer
efterfrågan skulle komma att bli stor på utelöpande obligationer, som icke
träffades av ränteregleringen. Svårigheter skulle uppstå att avsätta de nya

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

obligationerna. Ett konsekvent fullföljande av förslaget fordrade därför
prisstopp på löpande obligationer med åtföljande förbud att sälja eller köpa
obligationer till andra än fastställda kurser. Följderna av ett sådant prisstopp
skulle sannolikt bli mycket djupgående. Svårigheterna att reglera obligationsmarknaden
torde i själva verket göra det ur teknisk synpunkt synnerligen
svårt att med de föreslagna medlen uppnå det primära mål som fullmäktige
uppställt i sitt förslag, nämligen en åtstramning. Ett bibehållande
av en lägre räntenivå på denna marknad än vad marknadsförhållandena
föranledde, fordrade nämligen stödköp av obligationer, varigenom nya medel
pumpades ut i marknaden och den åsyftade åtstramningen utebleve.

Liknande synpunkter ha framförts jämväl i andra yttranden. Sveriges industriförbund
anför sålunda.

Till sist må frågan ställas, huruvida det över huvud taget är tänkbart att
åstadkomma en kreditåtstramning utan att räntan tillåtes vara rörlig. I
varje fall kan icke ur bankofullmäktiges förslag utläsas något om, huru
fullmäktige tänkt sig, att man genom en räntereglering skall kunna skapa
ett sådant läge, där riksbanken kan undgå att låna staten pengar eller köpa
obligationer från marknaden. Tvärtom har uttryckligen förklarats, att avsikten
är att marknaden för emitterade obligiationer lämnas fri. Men i enlighet
härmed måste förutsättas, att riksbanken vid en tillämpning av den
föreslagna lagstiftningen icke kan underlåta att köpa eller belåna statsobligationer.
Skulle riksbanken vidtaga restriktioner i detta avseende, skulle kurserna
på statsobligationer falla och därmed den effektiva förräntningen
stiga. Fortsätter riksbanken åter att köpa eller belåna statsobligationer, står
dörren uppenbarligen öppen för en fortgående kreditexpansion. Visserligen
skulle lockelsen att sälja statsobligationer till lägre kurs icke vara särdeles
stor för affärsbankerna, enär dessa på grund av räntekontrollen ej skulle
ha möjlighet att kompensera sig för de därigenom uppkommande förlusterna,
men när det gäller andra grupper av obligationsinnehavare måste nu
berörda erinran tillerkännas sådan tyngd, att man torde kunna hävda, att
bankofullmäktiges förslag icke innebär någon tekniskt hållbar lösning av
problemet att förena kreditåtstramning med ett fastlåst ränteläge.

I ett flertal yttranden ha, som tidigare i olika sammanhang påpekats,
framhållits att bankofullmäktiges förslag icke löste frågan om lämplig kreditfördelning
efter den tänkta kreditåtstramningen.

Riksgäldsfullmäktige anföra härom.

Ur riksgäldskontorets synpunkt är detta spörsmål av särskild betydelse
med hänsyn till önskvärdheten av att riksgäldskontoret i marknaden kan
erhålla täckning för sitt lånebehov. Av särskild vikt är dessutom, att utrymme
på marknaden beredes jämväl för andra ur samhällssynpunkt angelägna
krediter, främst den kommunala upplåningen och sådana krediter för nyproduktion
av bostäder, som icke täckas av staten och kommunerna. Under
de senaste åren ha genom målmedvetna åtgärder eftersträvats att i
möjligaste mån begränsa de statliga och kommunala investeringarna. Den
här åsyftade balansen på kreditmarknaden kan självfallet ej komma till
stånd med mindre än att även övriga kreditbehov — det gäller här främst
de enskilda kapitalanspråken — i erforderlig utsträckning hållas tillbaka,
så att de tillsammans med de samhälleliga anspråken rymmas inom ramen
för den relativt knappa kapitaltillgång, som totalt står till buds för investeringar.
Vad läget i dag kräver är sålunda enligt fullmäktiges mening

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

en planering i stora drag för dispositionen av tillgängliga kapitalresurser.
I likhet med bankofullmäktige anse riksgäldsfullmäktige, som finna en
direkt, centraliserad kreditransonering över huvud icke böra komma i fråga,
att ett vidgat samarbete nu i första hand bör sökas med kreditinstituten
för åstadkommande av en erforderlig kreditfördelning.

I flera yttranden har, som jag tidigare nämnt, uttalats att erforderlig kontroll
över såväl räntan som kreditfördelningen borde kunna vinnas genom
att riksbankens penningpolitiska medel i utsträckt omfattning kompletterarades
med frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.
Riksförbundet Landsbygdens folk har i samband med ett sådant uttalande
påpekat, att 1950 års långtidsutredning förordat ett studium av den i USA
bedrivna kreditpolitiken, enär värdefulla rön torde kunna vinnas beträffande
det amerikanska centralbankssysteinets till synes effektiva överenskommelser
med bankerna rörande frivillig restriktivitet vid kreditgivningen.

Svenska sparbanksföreningen anför.

Om man inom finansdepartementet eller riksbanken hyser den uppfattningen,
att hittills träffade överenskommelser icke lett till avsedda mål —
till Svenska sparbanksföreningen har likväl aldrig framförts någon erinran
i detta hänseende — borde man först undersöka möjligheten att gå vidare
på förhandlings- och överenskommelsevägen. Exempel på att man på denna
väg nått för alla parter tillfredsställande resultat saknas icke i andra länder,
och Sverige har på åtskilliga andra områden varit ett föregångsland
i sådant hänseende. Enligt Sparbanksföreningens mening borde det vara
möjligt att på detta sätt nå tillfredsställande resultat. I vart fall kan det
icke vara försvarligt att utan sådana ytterligare undersökningar genomföra
en tvångslagstiftning med oöverskådliga konsekvenser såväl för riksbanken
själv som för penningmarknaden och vårt lands ekonomiska liv över huvud
taget.

Departementschefen.

Det av fullmäktige i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering, för
vilket en .redogörelse lämnats i det föregående, måste ses såsom ett led i de
allmänna strävandena att genom olika medel förhöja den ekonomiska politikens
effektivitet och slagkraft, så att ökade förutsättningar vinnas för att
möta de risker som det rådande läget inrymmer. Det är min avsikt att i ett
senare sammanhang taga hela den fortsatta ekonomiska politiken under
samlat övervägande. Dessförinnan torde dock resultatet av bland annat pågående
utredningar inom konjunkturinstitutet i anslutning till dess kommande
höstrapport böra avvaktas. Emellertid torde av praktiska skäl den
av fullmäktige i riksbanken väckta frågan om räntereglering böra prövas
särskilt. Något hinder synes icke möta att de kreditpolitiska spörsmålen på
detta stadium utbrytas från den ekonomiska politikens övriga element. Jag
torde därför här få taga upp den penningpolitiska motiveringen för det framlagda
förslaget. Under alla förhållanden står det nämligen fullt klart, att en
aktiv kreditpolitik måste utgöra en av hörnstenarna i handlingsprogrammet
för den ekonomiska politiken.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Kreditpolitikens syfte är i rådande läge att medverka till att hålla den
totala efterfrågan i samhället inom ramen för de tillgängliga resurserna genom
att begränsa utlåningsvolymen. Målsättningen måste vara, att expansionstendenserna
i företagarvärlden icke skola erhålla näring genom en kreditutvidgning.
Allmän enighet synes råda om att denna målsättning huvudsakligen
måste förverkligas genom att underlaget för bankernas kreditgivning
hålles inom snäva gränser. I den situation som nu föreligger bör man i
varje fall söka förhindra att underlaget för kreditgivningen ytterligare förstärkes.
Härvid gäller det i första hand att undvika en påspädning av marknadens
likviditet annat än för tillfälliga situationer. Detta bör vara riktpunkten
för riksbanken, vars transaktioner få avgörande betydelse för likviditetsutvecklingen
på marknaden. Därom ha några meningsskiljaktigheter
icke rått. Det bör vidare kunna förväntas, att också bankerna ansluta sig till
statsmakternas restriktiva kreditpolitik och genom frivillig återhållsamhet
i viss utsträckning medverka till att det likviditetsmässiga utrymmet för
utlåning under förhanden varande omständigheter icke helt utnyttjas. En
ny lagstiftning för att ersätta nu gällande särskilda kassareservbestämmelser
för affärsbankerna, vilken direkt tager sikte på önskemålet att vinna
kontroll över utlåningen, har föreslagits i en av chefen för bank- och fondinspektionen
inom finansdepartementet nyligen utarbetad promemoria. Enligt
förslaget skulle vidare möjligheter beredas att vid behov giva bostadsfinansieringen
en förmånsställning Det synes emellertid icke uteslutet, att
frågan om bostadsfinansieringens tryggande, åtminstone för någon tid
framåt, skall kunna lösas genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.
Detta kommer jag att eftersträva. Under sådana förhållanden
har ifrågavarande förslag icke samma omedelbara aktualitet som det eljest
skulle haft. Jag är därför icke för närvarande beredd att taga ställning till
förslaget, utan detta torde få bli föremål för fortsatta överväganden.

Frågan om sättet att åvägabringa en likviditetsåtstramning är ett tekniskt
problem, som kan lösas med olika metoder, om vilkas detaljer meningarna
måhända kunna gå isär. Det väsentliga är att, som jag nyss nämnde, full
samstämmighet råder om att den nödvändiga återhållsamheten i kreditgivningen
måste ske genom att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas.
Hur än denna begränsning genomföres, måste man emellertid räkna med
att den kan utlösa en tendens till räntestegring. De flesta synas vara överens
om att en sådan räntestegring icke är ett mål i och för sig utan blott en
biverkan av själva kreditåtstramningen. Jag kan i detta hänseende också
stödja mig på uttalanden från ledande representanter för bankväsendet.
Härmed är icke sagt, att icke en räntehöjning i vissa lägen och i förening
med andra åtgärder direkt kan reducera efterfrågan på krediter och därigenom
utgöra ett självständigt penningpolitik! medel. Såsom bankofullmäktige
vid flera tillfällen framhållit böra emellertid ränteförändringarna
härvid vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna
under beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande
av räntans sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess hel -

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

het. Ränteförändringar böra alltså icke framkomma såsom konsekvens av
eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa faktorer.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 till årets riksdag har bankoutskottet
givit sin anslutning till dessa synpunkter. Utskottet har därvid
uttryckligen understrukit, att avgörandena beträffande räntan städse måste
liclt förbehållas myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga spekulationer,
efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet fatta sina beslut.

Vid allsidiga överväganden i räntefrågan utifrån reala samhällsekonomiska
aspekter måste alltjämt gälla, att lågräntelinjen icke får frångås på
längre sikt. På kortare sikt kan en kraftig räntehöjning i och för sig
vara ett verksamt medel att hejda en inflationistisk utveckling. Konsekvenserna
av en dylik kraftig räntehöjning äro dock svåröverskådliga och växla
från tidpunkt till tidpunkt. I princip står det emellertid klart, att räntehöjningens
konjunkturstabiliserande effekt — bortsett från dess inverkan
på det personliga sparandet — i huvudsak hänför sig till dess dämpande
inverkan på aktiviteten i företagarvärlden. Vid en kännbar räntestegring
försämras betingelserna för verksamheten hos företagen. Möjligheterna att
utvidga produktionen och öka investeringarna beskäras och efterfrågan
på arbetskraft avtager. Denna utveckling kan icke väntas ske friktionsfritt
utan måste förutsättas vara förenad med stora påfrestningar för det ekonomiska
livet, om en räntehöjning över huvud taget skall kunna få avsett
resultat. Det måste med andra ord slås fast, att en räntehöjning icke är
ett särdeles smidigt och milt verkande inflationsbekämpande medel, utan
måste drabba hårt. Särskilt i nuvarande läge med dess splittrade konjunktur
kan en räntestegring skapa svårbemästrade arbetslöshetstendenser i
vissa branscher, framför allt på konsumtionsvaruområdet. Därtill kommer,
att en kraftig räntehöjnings omedelbara biverkningar på prissystemet under
sådana omständigheter, som för närvarande råda, obestridligt framstå
såsom olyckliga.

En obetydlig räntehöjning, återigen, säg */2 procent, torde näppeligen få
någon effekt beträffande det personliga sparandet. Det är ej heller troligt,
att den i ett läge med utpräglat inflationstryck skulle leda till en dämpning
av investeringsbenägenheten och expansionstendenserna i allmänhet. En
räntehöjning av en sådan mindre storleksordning skulle slutligen ej räcka
till för att inrikta förväntningarna på penning- och kapitalmarknaden mot
en snar återgång till lågränteläget, utan kunde väntas ge upphov till en glidningsprocess
från ett högre utgångsläge. Därtill komma även vissa andra
olägenheter, som bli särskilt påtagliga, när de göra sig gällande även efter
det skälen för räntehöjningen efter någon tid bortfallit. I dagens läge framstå
nackdelarna av en räntehöjning såsom större än fördelarna därav. Ett
konstaterande av detta förhållande innebär icke, att man avvisar tanken
på en på kortare sikt rörlig ränta.

Med den uppfattning om ränteförändringar vidtagna såsom självständiga
ingripanden i åtstramande syfte, åt vilken jag här givit uttryck, är det tydligt
att åtgärder, som äro ägnade att direkt minska kreditvolymen genom

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

likviditetsbegränsning, framstå på det kreditpolitiska området såsom de viktigaste
medlen för en allmän stabiliseringspolitik. Såsom nyss framhållits,
kunna emellertid ingripanden från de penningvårdande myndigheternas
sida för att begränsa det likviditetsmässiga underlaget för bankernas kreditgivning
få återverkningar i räntehänseende. Vid en kreditåtstramning, även
om den förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen minskning av
kreditefterfrågan och marknadsmässiga förutsättningar sålunda föreligga
för balans i fråga om framtidsförväntningarna, kan räntan ändå visa en
tendens att glida uppåt på grund av omedelbara marknadsreaktioner för åtstramningen.
I ett sådant läge är det givetvis angeläget att en ränteglidning
förhindras. I andra fall kan det t. ex. vara fråga om en räntestegring som
en följd av att kredittillgången skurits ned under efterfrågan. Accepteras
härvid förskjutningen i den allmänna räntenivån kan det likväl vara ett
önskemål att samtidigt förhindra att förskjutningen kommer till uttryck
på särskilt känsliga punkter. Vidare kan tänkas att en högre ränta anses
böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken
men att detta åtföljes av en ränteglidning, som hotar att bli inledningen till
en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt motiverad nivå. Denna
förskjutning får i så fall motverkas genom en räntereglering.

Det är av det sagda tydligt, att sammanhanget mellan en direkt kreditåtstramning
och ränteutvecklingen kan leda till svåra tekniska problem vid
utnyttjandet av kreditbegränsande åtgärder som ett led i stabiliseringspolitiken.
Erfarenheterna av den gångna utvecklingen ha föranlett fullmäktige
i riksbanken att försöka förebygga en upprepning i framtiden av sådana
svårigheter av här berört slag, som gjort sig gällande på kreditområdet särskilt
sedan sommaren 1950. Detta har resulterat i att fullmäktige framlagt
ett förslag om räntereglering. Enligt förslaget skall en fullmaktslagstiftning
genomföras, som ger statsmakterna författningsenliga möjligheter
att vid behov ingripa på räntemarknaden. Ingripandena förutsättas i regel
kunna ske i tre olika stadier, vilka innebära en successiv skärpning av
myndigheternas kontroll över utvecklingen. Det första steget blir anmälningsskyldighet
för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.
Redan en dylik anmälningsskyldighet bör utöva ett visst återhållande
inflytande, när det gäller tendenser till ränteglidning. Nästa åtgärd blir ett
räntestopp, varigenom den vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen
och räntenivån fastlåses. I samband härmed eller såsom en isolerad åtgärd
på ett tidigare stadium kan föreskrivas, att obligationer och liknande värdepapper
icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Såsom ett tredje och
sista led i ränteregleringen kan det, bli erforderligt att fastställa maximiräntor.
I ett dylikt extraordinärt läge kan också, såsom fullmäktige framhålla,
behov uppkomma att förordna om minimiräntor vid inlåningen. Behovet
av minimiräntor i vissa lägen sammanhänger närmast med önskvärdheten
att kunna förhindra, att icke avsedda strukturförändringar uppkomma
på inlåningsmarknaden i samband med att utlåningen regleras genom

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

maximiräntor. Även omsorgen om sparandet kan motivera fastställande av
minimiräntor vid inlåning.

Mot detta förslag ha vid remissbehandlingen flera invändningar riktats.
Huvudinvändningarna bygga på antagandet, att en tillämpning av bestämmelserna
om räntereglering skulle medföra en stark spänning på kreditmarknaden.
Denna spänning skulle leda till en snedvridning och sönderbrytning
av kreditstrukturen och skapa svåra administrativa komplikationer
samt draga med sig en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur.
Många remissinstanser peka på riskerna för uppkomsten av en s. k.
grå eller svart marknad, varvid kreditförmedlingen skulle glida ur händerna
på de effektivt arbetande ordinarie penninginstituten och i stället taga
formen av svårkontrollerade transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden.
Vid den förutsatta starka spänningen mellan kreditbehov
och kredittillgång skulle företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga
gynnas i fråga om möjligheterna att realisera investeringsplanerna.
Chefen för konjunkturinstitutet, professorn Erik Lundberg ifrågasätter
i ett separat utlåtande till försäkringsinspektionens yttrande, huruvida
icke vid en räntereglering den högre kreditvärdigheten och mindre kreditrisken
kommer att ges prioritet vid bankernas ransonering av utlåningen
och härigenom leda till en snedvridning av produktionen.

I bankföreningens yttrande samt i en till priskontrollnämndens utlåtande
särskilt fogad promemoria ha starka farhågor yppats för att ränteregleringen
skulle leda till en uppdelning av obligationsmarknaden i en sektor för äldre
lån och en annan för nyemitterade sådana. I den situation, som skulle föreligga
vid räntereglering, skulle en begränsning av bankernas kreditförmåga
på olika vägar komma att föranleda ökade utbud av förut emitterade obligationer.
Dessa utbud skulle verka kursnedpressande och alltså höja den effektiva
räntenivån i den sektor av obligationsmarknaden som representerar tidigare
emissioner. Bankföreningen förutsätter, att riksbanken i en sådan
situation icke kunde stödja kurserna genom obligationsköp, eftersom i så
fall de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande syfte velat undandraga
marknaden på en annan väg skulle tillföras densamma, varigenom
det uppställda målet för penningpolitiken enligt föreningens mening förfelades.
Rent allmänt gör bankföreningen gällande, att faran för ränteglidning
i första hand föreligger på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas
kreditgivning.

När man söker taga ställning till remissmyndigheternas anmärkningar,
har man att gå tillbaka till vad jag inledningsvis anfört om de kreditpolitiska
åtgärdernas plats i en allmän stabiliseringspolitik. Det är nämligen
uppenbart, att man endast mot bakgrunden av en uppfattning om de omständigheter,
under vilka en räntereglering ifrågakommer, och om den användning
för ränteregleringen, som dessa omständigheter motivera, kan
bilda sig en mening om i vad mån de i remissyttrandena påtalade olägenheterna
komma att göra sig gällande. Jag vill härvid i första hand erinra om
att den jämvikt mellan olika faktorer i det ekonomiska livet, som är sta -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

biliseringspolitikens mål, måste förverkligas genom åtgärder inriktade på
olika punkter av det ekonomiska systemet och samverkande till att skapa
balans mellan den totala efterfrågan i samhället och de tillgängliga resurserna.
Bland alla dessa åtgärder intaga de som ifrågakomma på kreditmarknaden
en viktig men därför icke ledande plats. De kreditpolitiska åtgärderna
få i rådande läge i rätt hög grad karaktären av ingripanden till stöd för vad
som i övrigt göres i stabiliserande syfte. Särskilt gäller del att undvika, att
verkan av övriga åtgärder försvagas eller undanröjas genom alltför stor
likviditet på marknaden. Jag har även i det föregående framhållit, att för
närvarande främst de kreditpolitiska åtgärder äro av praktiskt värde, som
avse en direkt åtstramning genom likviditetsbegränsning, och att ett ränteproblem
uppkommer i sammanhanget närmast såsom en konsekvens av de
direkta kreditåtstramande åtgärderna. Ränteregleringen avser nu att förebygga
eller modifiera ur stabiliseringssynpunkt omotiverade eller skadliga
räntekonsekvenser av kreditåtstramande åtgärder och är därför subsidiär i
förhållande till sistnämnda åtgärder. Då dessa emellertid i sin tur endast
äro ett led i en total politik, inriktad på att i olika hänseenden skapa balans
på marknaden, är det tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något
längre sikt, kommer att äga stöd av en med andra medel vunnen balans
mellan kredittillgång och kreditefterfrågan, som icke motiverar en annan
och högre räntenivå än den som låses genom regleringen. Uppfattad och
tillämpad på detta sätt ger ränteregleringen icke anledning till de farhågor,
som framkommit under remissen. Remissinstansernas anmärkningar synas ju
i hög grad vila på den underförstådda förutsättningen, att man genom ränteregleringen
låser räntorna vid en nivå, som avsevärt avviker från den på
något längre sikt motiverade. I den mån en omedelbar men tillfällig marknadsreaktion
för kreditåtstramningen eller en bristande tidsmässig anpassning
mellan olika åtgärder skulle föranleda, att den reglerade räntenivån
avviker från vad marknadsförhållandena föranleda, är det fråga om en
övergångsföreteelse. I själva verket bör övergångstiden förkortas genom att
ränteregleringen själv tenderar att stabilisera ränteförväntningarna.

Ett i viss mån annat läge än det skildrade uppkommer, för den händelse
ekonomiska förutsättningar skulle föreligga för en ränteförskjutning i samband
med kreditåtstramningen men man önskar undvika, att denna kommer
till uttryck på särskilt känsliga punkter. De räntesatser, som därvid
låsas, komma att ligga i en annan relation till övriga räntesatser än tidigare.
I begränsad omfattning komma de under remissen påpekade svårigheterna
alltså i detta fall till synes. Detta är emellertid det ofrånkomliga priset för
minskningen av vissa ogynnsamma verkningar av kreditpolitiska åtgärder,
vilka, om verkningarna icke på detta sätt undanröjdes, vore svåra eller omöjliga
att genomföra. Det bör tillfogas, att den här berörda situationen och ifrågavarande
användningssätt för ränteregleringen kan bedömas såsom undantagsfall.

Om ränteregleringen på ett riktigt sätt infogas i en allmän, på stabilisering
inriktad ekonomisk politik, böra skäl alltså icke föreligga att befara

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

de olägenheter och skadeverkningar eller de svårartade spänningar, mot
vilka remisskritiken i stor utsträckning riktar sig. Regleringen bör i regel
kunna taga formen av en fastlåsning av redan existerande räntesatser, ett
räntestopp. Någon användning av maximi- och minimiräntor torde icke bli
aktuell annat än i speciella fall. Rent allmänt måste det förutsättas, att
ränteregleringen utövas med smidighet och på ett sådant sätt, som är förenat
med det praktiska livets krav. »

I detta sammanhang vill jag särskilt beröra de problem vid en räntereglering,
som kunna uppkomma på grund av de komplicerade förhållandena
på obligationsmarknaden. Av vad som förut uttalats följer, att en splittring
av räntesatserna på obligationsmarknaden mellan äldre och nyemitterade
obligationslån, som sammanhänger med att den stabiliserade räntenivån
icke riktigt återspeglar de marknadsmässiga förutsättningarna, bör vara av
kort varaktighet under förutsättning att ränteregleringen i enlighet med av
mig utvecklade tankegångar på ett rationellt sätt infogas såsom stödåtgärd i
den allmänna ekonomiska politiken. Under dessa förhållanden och om man
genom olika åtgärder, bland dem ränteregleringen, stabiliserar ränteförväntningarna,
böra ifrågavarande spänningar på obligationsmarknaden icke
bli av en sådan omfattning eller varaktighet, att invändningar behöva resas
mot att riksbanken förhindrar en splittring av marknaden genom tillfälliga
stödåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att dessa stödåtgärder, ehuru
kortvariga, motverka den allmänna stabiliseringspolitiken.

Vad här sagts om behovet av stödköp på obligationsmarknaden i räntereglerande
syfte måste också gälla den supplementära kreditgivning i övrigt,
som riksbanken traditionellt bedriver som led i den allmänna penningpolitiska
verksamheten. Ett uttalande av fullmäktige på denna punkt har i några
remissyttranden tolkats såsom uttryck för en utökning av riksbankens funktioner
på kreditområdet. Man har då tydligen förbisett, att en dylik supplementär
kreditgivning sedan länge tillhört riksbankens uppgifter. Även i fortsättningen
måste denna uppgift åvila banken såsom ett led i dess medverkan
i statsmakternas allmänna ekonomiska politik. Under förutsättning att riksbanken
på här angivet sätt vid behov smidigt ingriper på utsatta punkter,
vinnes en ytterligare garanti för att genom ränteregleringen uppkommande
spänningar skola motverkas.

Sammanfattningsvis synes läget alltså vara, att ehuru de invändningar
mot ränteregleringsförslaget på grund av befarade spänningar på ränteområdet,
som framkommit i ett flertal remissyttranden, teoretiskt kunna framstå
såsom berättigade, riskerna likväl te sig såsom starkt överdrivna eller
obefintliga, om man utgår från den allmänna målsättning för den ekonomiska
politiken och den syn på de kreditpolitiska åtgärdernas plats inom en
sådan politik, som här utvecklats. Vidare gäller, att ränteregleringen har det
begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma räntekonsekvenser
av kreditåtstramande åtgärder. Däremot bör ränteregleringen
icke användas för att etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget,
sådant detta på något längre sikt gestaltas bland annat under inflytan -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

de av den allmänna ekonomiska politiken. Härmed försvagas emellertid icke
endast de här särskilt berörda invändningarna utan också flera av de andra
anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Sålunda
te sig farhågorna för en omfattande sidomarknad såsom föga berättigade
med den tillämpning av ränteregleringen, från vilken jag här utgått. Naturligtvis
får man vara beredd på att regleringen kan kringgås på vissa punkter
och att de rena överträdelserna kunna bli svåra att beivra. Det bör också
framhållas, att uppkomsten av sidomarknader, såsom fullmäktige påvisa, i
grund och botten icke är en följd av själva ränteregleringen utan av kreditåtstrainningen.
Det är nämligen den minskade möjligheten till krediter hos
de ordinarie kreditinrättningarna som gör, att låntagarna söka sig utanför
den reguljära marknaden. Även i övrigt torde en hel del av de befarade konsekvenserna
av en räntereglering i själva verket hänföra sig till en åtstramning
av penningmarknaden.

Överhuvudtaget synas olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar
regleringen erbjuder. Dessa fördelar ligga främst i ökade möjligheter att
hindra en okontrollerad och av omständigheterna icke motiverad ränteglidning
samt i det större utrymme som regleringen ger för kreditbegränsande
åtgärder i stabiliseringssyfte på grund av att den undanröjer grunden för
vissa av de invändningar, som eljest måste riktas mot en sådan. Med den
av mig förordade användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på
området ger, finns det all anledning att antaga, att ränteregleringen inom
ramen för sitt begränsade syfte kan ge ett effektivt stöd åt stabiliseringssträvandena
inom det ekonomiska livet och i synnerhet på penningmarknaden.
Med stöd av vad jag nu anfört finner jag mig från kreditpolitiska
och allmänna samhällsekonomiska synpunkter böra förorda, att det av fullmäktige
i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering lägges till grund
för en fullmaktslagstiftning i ämnet. Meningen är emellertid icke att för
närvarande tillgripa ränteregleringen. Likviditeten på marknaden har på
senare tid förbättrats och tendenserna ha närmast gått i riktning mot en
viss sänkning av räntenivån. En fullmakt ger emellertid ett värdefullt stöd
vid den strama penningpolitik, som fortsättningsvis är påkallad, för den
händelse marknadsmässiga faktorer med kort varsel skulle framkalla ett
tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på svårigheter ifråga om ränteutvecklingen
av den art och på de grunder, som jag i det föregående redogjort
för.

Det är dock icke säkert, att fullmakten nödvändigtvis behöver utnyttjas
i ett läge med tendenser till ränteglidning. I första hand bör i en sådan
situation undersökas, huruvida möjligheter finnas att uppnå en sådan frivillig
överenskommelse med kreditinstituten som tillgodoser syftet att stabilisera
räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. I anslutning
till behandlingen av riksbanksförslaget om räntereglering ha på initiativ
från hankhåll vissa överläggningar pågått mellan mig och representanter
för affärsbankerna. Av vad som därvid hittills förekommit kunna inga slutsatser
dragas i fråga om möjligheterna att få till stånd frivilliga åtaganden

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

frän bankernas sida, vilka skulle svara mot den föreslagna lagstiftningensändamål
i nuvarande läge. Frågan kompliceras vidare därav att dylika överenskommelser
givetvis icke endast kunna avse affärsbankerna utan även
måste omfatta sparbankerna och försäkringsbolagen samt övriga kreditinrättningar
ävensom i vissa fall andra kreditgivare. För att ge ett tillräckligt
brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvägen nå avsett
inflytande över ränteutvecklingen, synas därför dessa strävanden böra stödjas
av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. Förekomsten av en
dylik beredskap kommer dessutom att i och för sig utöva ett stabiliserande
inflytande på ränteförväntningarna och därigenom i viss utsträckning minska
behovet av ytterligare ingripanden.

I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida det icke vore tillräckligt
att man nu inskränkte sig till att färdigställa ett utkast till lagstiftning,
vilket förelädes riksdagen först då en tillämpning av lagen bleve omedelbart
aktuell. Häremot kan emellertid genmälas, att ett sådant ingripande
som räntereglering, om det skall få avsedd effekt, måste ske snabbt och
oväntat, detta särskilt med hänsyn till att från regleringen torde få undantagas
sådana före ikraftträdandet ingångna låneavtal, i vilka räntan blivit
på bindande sätt bestämd. Om det genom proposition till riksdagen bleve
känt, att en lag om räntereglering vore att förvänta, torde, i jämförelse med
vad som skulle bli fallet vid förordnande enligt en redan antagen lag, ökade
risker uppstå för att verkan av regleringen minskades därigenom, att kreditavtal
utformades eller omarbetades på sådant sätt, att lagen ej bleve tillämplig
på avtalen i fråga.

Med en fullmaktslag såsom stöd böra ökade förutsättningar finnas att
ernå frivilliga överenskommelser med vederbörande kreditinstitutioner. En
sådan ordning är på intet vis främmande för den svenska ekonomiska politiken.
Det finns sålunda många fullmakter, som icke alls eller endast delvis
kommit till tillämpning, utan som huvudsakligen haft karaktären av
bakgrund till frivilliga överenskommelser. Exempel härpå äro vissa stadganden
i allmänna förfogandelagen. På det penningpolitiska området må
erinras om den särskilda lagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver,
vilken ursprungligen tillkom år 1937, men som för första gången användes
i fjol. Dessförinnan hade den emellertid utgjort underlaget för frivilliga
överenskommelser. Skulle emellertid i det föreliggande fallet förhandlingsvägen
icke visa sig lika framkomlig som när det gällt andra frågor
på kreditområdet, synes man ej böra överdriva betänkligheterna mot förordnande
om räntereglering.

En räntereglering bör såsom bankofullmäktige uttalat, uppbyggas efter i
stort sett samma principer som gälla för den nuvarande prisregleringen.
Emellertid synes ur författningstekniska och andra synpunkter mindre
lämpligt att inarbeta ränteregleringsbestämmelserna i prisregleringslagen.
En särskild lagstiftning, vilken såsom jag tidigare uttalat bör få formen av
en fullmaktslag, är sålunda erforderlig.

I de fullmaktslagar av skilda slag som för närvarande äro gällande ha för -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

utsättningarna för tillämpning av fullmakterna angivits på
olika sätt. Enligt flera av dessa lagar gäller, att tillämpning endast kan komma
ifråga vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Framhållas bör att tillkomsten
av dessa lagar direkt sammanhängt med förhållanden, föranledda
av det senaste världskriget. I dagens läge och med hänsyn till den nu föreslagna
lagstiftningens allmänna karaktär bör emellertid, vid bedömandet av
om en föreliggande situation är sådan att de i lagen givna fullmakterna böra
få tillgripas, betydelse icke fästas vid frågan, om situationen föranletts av
krig eller icke. Den väsentliga synpunkten vid bedömandet bör vara, såsom
bankofullmäktige i sitt förslag förutsatt, huruvida utnyttjandet av fullmakten
är oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Jag finner sålunda icke anledning
frångå fullmäktiges förslag på denna punkt.

Enligt bankofullmäktiges förslag förutsättes vidare för förordnande om
ianspråktagande av fullmakterna, att fullmäktige gjort framställning därom.
Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke, innan
en räntereglering sattes i kraft, de myndigheter som hade att övervaka
kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle att yttra sig. Givetvis är det i
och för sig önskvärt att den erfarenhet och sakkunskap på detta område,
som dessa myndigheter liksom fullmäktige i riksgäldskontoret representera,
får komma till tals innan en fråga av här avsett slag avgöres. Emellertid
torde det i vissa situationer vara nödvändigt, bl. a. för att förhindra
spekulationer, att beslut om tillämpning av lagen kunna fattas med tillräcklig
snabbhet. Ett remissförfarande medför alltid en viss tidsutdräkt. Det
torde därför ej vara lämpligt att stadga obligatorisk skyldighet att inhämta
yttrande från nämnda myndigheter. Jag förutsätter emellertid att, om så
utan olägenhet kan ske, en eller flera av dessa myndigheter höras eller samråd
med dem sker, innan beslut om förordnande fattas av Kungl. Maj :t.

Såsom redan tidigare angivits innefattar bankofullmäktiges förslag regler
om ingripanden på räntemarknaden i olika former, nämligen föreskrift om
anmälningsskyldighet beträffande tillämpade räntesatser in. in., vidare föreskrift
om räntestopp och bestämmande av maximi- och minimiräntor samt
slutligen tillståndstvång för utgivande av obligationer, förlagsbevis och liknande
värdepapper. Anmälningsskyldighet skulle enligt förslaget avse endast
yrkesmässig utlåning samt yrkesmässig inlåning i den mån den är förbunden
med utlåningsverksamhet. Räntestoppbestämmelserna och bestämmelserna
om maximi- och minimiräntor, vilka till sin allmänna utformning
nära ansluta sig till prisregleringslagens föreskrifter om prisstopp och om
normalpris, skulle däremot kunna tillämpas även på icke yrkesmässig utlåning
resp. in- och utlåning. Räntcstoppet skulle i princip innebära, att å
viss angiven dag tillämpade utlånings- eller inlåningsräntor icke finge överskridas
respektive underskridas. Då riksbanken så prövade skäligt, skulle
genom räntestopp fixerade utlåningsräntor kunna sänkas och inlåningsräntor
kunna höjas. Fastställelse av maximi- och minimiräntor skulle innebära

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att överskridande respektive underskridande av dessa icke finge ske utan
tillstånd. Tillståndsprövningen beträffande utgivning av obligationer m. in.
skulle omfatta räntesatser och övriga lånevillkor samt även tidpunkt för utgivandet.

En räntereglering, utformad efter de grundlinjer som bankofullmäktige
sålunda föreslagit, torde vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
syftet med regleringen. Då förslaget till lagstiftning till sina huvudgrunder
även i övrigt synes väl avvägt, anser jag mig kunna i stort sett
ansluta mig till detsamma. På en del punkter torde emellertid vissa förtydliganden
och jämkningar vara erforderliga.

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde innebär
bankofullmäktiges förslag såsom nyss nämnts att den egentliga ränteregleringen,
d. v. s. bestämmelserna om räntestopp samt maximi- och minimiräntor,
liksom även anmälningsskyldigheten, skall avse ut- och inlåning av
penningar. I vissa remissyttranden synes emellertid förslaget ha uppfattats
så att regleringen skulle vara avsedd även för sådan kreditgivning som sker
i form av exempelvis lämnande av anstånd med betalning vid köp av varor.
En sådan varukredit kan uppenbarligen ha samma ekonomiska effekt som
en banks rörelsekredit och kan i många fall mer eller mindre ersätta denna.
Ur denna synpunkt skulle det möjligen kunna anses motiverat att utsträcka
tillämpningen av en räntereglering också till varukrediter och andra liknande
krediter. Emellertid skulle man då komma in på ett ur räntesynpunkt
mycket känsligt och svårkontrollerbart område. Inom affärslivet torde existera
ett stort antal varierande betalningsformer med speciella pris- och rabattsystem.
Då härtill kommer att i ett läge med åtstramning av den allmänna
kreditmarknaden riskerna för en mera betydande ansvällning av
varukreditgivningen icke äro alltför påtagliga, synes man böra stanna vid
att låta ränteregleringen avse endast lån av penningar (försträckning).

I åtskilliga författningar finnas upptagna bestämmelser om beräkning av
räntor. I vissa fall är räntesatsen direkt angiven, medan i andra fall stadgande
givits om viss grund, efter vilken räntan skall beräknas. 1 ytterligare
andra författningar har stadgats att räntan skall bestämmas av Kungl. Maj :t
eller av annan myndighet.

De nu åsyftade räntebestämmelserna äro av olika karaktär. Vissa av dem
avse rättsförhållanden, som icke beröras av den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Som exempel må nämnas stadganden i skatteförfattningar om ränta vid anstånd
med skatts erläggande eller vid restitution av utskylder. Andra exempel
äro vissa bestämmelser av civilrättslig karaktär, såsom stadgandena i
38 § köplagen om ränta å köpeskilling och 141 § konkurslagen om ränta
vid återbäring av medel till konkursbo.

Emellertid lämnas i åtskilliga författningar bestämmelser om ränta vid
lån av penningar. Bland dessa må nämnas stadgandena om dröjsmålsränta
i 9 kap. 10 § handelsbalken. Enligt detta lagrum, som avser det fallet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

6a

ränta ej utfästs i låneavtalet, är den som ej betalar på föreskriven tid skyldig
att erlägga sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen betalningstid
nämnd, utgår dröjsmålsränta efter fem procent från den dag borgenären
anhängiggjort rättegång eller lagsökningsförfarande mot gäldenären. Andra
räntebestämmelser vid penninglån äro upptagna i 2 § kungörelsen den 31
december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder,
9 § förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken samt
9 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Enligt
nämnda stadgande i 1943 års kungörelse utgår ränta antingen efter viss
angiven räntefot eller efter räntefot som bestämmes av Kungl. Maj :t eller
riksbanksfullmäktige. För postsparbanksrörelsen gäller, att ränta å innestående
medel gottgöres efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämmer.
Beträffande postgirorörelsen är stadgat, att Kungl. Maj :t bestämmer
huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto,
skall gottgöras kontoinnehavare. Som ytterligare exempel må nämnas
bestämmelsen i 6 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse. Enligt
detta lagrum ankommer det på länsstyrelsen att bestämma låneavgifter
för sådana lån som avses i lagen.

Det synes icke lämpligt att genom föreskrifter grundade på en lagstiftning
av beredskapskaraktär och med i huvudsak penningpolitiskt syfte rubba bestämmelserna
om ränta vid lån av penningar i nyss angivna och liknande
författningar eller i beslut, meddelade av Kungl. Maj :t. I lagen bör därför
införas en bestämmelse av innehåll att stadgandena i lagen icke skola ha
avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla särskilda
bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller eljest i beslut,
som meddelats av Konungen. Härigenom skulle bl. a. postsparbanksrörelsens
och postgirorörelsens inlåning bli helt undantagen från tillämpningen av
lagen.

Såvitt nyssnämnda stadgande berör sådan dröjsmålsränta, som avses i 9
kap. 10 § handelsbalken, skulle mot stadgandet kunna resas den invändningen,
att de i nämnda lagrum fastställda räntesatserna torde vara betydligt
högre än de som riksbanken med stöd av den nya lagstiftningen kan komma
att fastställa för dröjsmålsräntor vid sådana lån, där enligt utfästelse ränta
löper före förfallodagen. Någon egentlig olägenhet torde emellertid icke kunna
följa därav med hänsyn till att det — om man bortser från handlån, som
i detta sammanhang torde sakna betydelse — endast relativt sällan torde
förekomma att någon ränta icke utfästs vid tagandet av lånet.

Vissa remissinstanser ha hävdat, att ränteregleringen icke borde avse annan
penningutlåning än yrkesmässig sådan. Självfallet är det i första hand
den egentliga kreditmarknaden, d. v. s. kreditinstitutens utlåning, som är
av betydelse i detta sammanhang. Jag har i det föregående angivit att farhågorna
för omfattande sidomarknader tedde sig obefogade med den tilllämpning,
som en räntereglering kunde förväntas få. Givetvis kan man icke
bortse från möjligheten att dock tendenser til) sidomarknader kunna uppkomma,
ehuru, som jag också framhållit tidigare, dessa i grund och botten

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

skulle bli en följd av kreditåtstramningen och ej av ränteregleringen. En
räntereglering, som inbegriper även sidomarknaderna, torde emellertid i och
för sig vara ägnad att försvaga dessa tendenser. Genom att regleringen motverkar
den ränteglidning på sidomarknaderna, som eljest gärna uppstår på
sådana, minskas nämligen de särskilda vinstmöjligheterna vid kredittransaktioner
på dessa marknader, vilka eljest utgöra ett incitament för placeringsvilligt
kapital att söka sig utanför det ordinarie kreditväsendet. För att
få tillräcklig effekt bör sålunda ränteregleringen i princip kunna tillämpas
på även annan än yrkesmässig utlåning. En annan sak är att vid ikraftsättandet
av en räntereglering vissa ur regleringssynpunkt betydelselösa låneformer
inom den icke yrkesmässiga sektorn böra undantagas från tillämpningen.
Detta gäller främst rena handlån och andra tillfälliga mindre lån
mellan privatpersoner eller företag, som ej äro kreditinstitut, upp till en viss
gräns, exempelvis ett eller några tusental kronor. Vidare torde i flertalet situationer
från tillämpningen av en räntereglering kunna undantagas sådana
icke yrkesmässiga lån mellan privatpersoner, som härröra från tiden före
regleringens ikraftträdande, samt omplaceringar av dylika lån, under förutsättning
att också det nya lånet är av samma privata natur som det gamla.
I vissa lägen torde tillämpningen av en räntereglering kunna ytterligare begränsas
genom undantagande av även andra låneformer.

I fråga om inlåningen är läget ett annat än beträffande utlåningen. Syftena
med en reglering av inlåningsräntorna — nämligen dels önskvärdheten
att kunna förhindra vissa strukturförändringar som kunna befaras uppkomma
i samband med maximering av utlåningsräntorna och dels omsorgen
om sparandet —- torde icke göra det erforderligt att annan än bankmässig
inlåning från allmänheten innefattas under regleringsbestämmelserna. Denna
inlåning bör lämpligen — efter mönster av en bestämmelse i lagen om
bankrörelse — definieras som inlåning från allmänheten på räkning som
av bank allmänneligen begagnas. Med denna avgränsning skulle ränteregleringen
såvitt den avser inlåning, komma att beröra endast affärsbanker,
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Upplåning genom utgivande
av obligationer och liknande förbindelser skulle falla utanför denna
regleringsform. Detsamma gäller sådan inlåningsverksamhet, som bedrives
av vissa kreditföreningar och andra sammanslutningar.

Beträffande bestämmelserna för kontroll av obligationsmarknaden in. in.
bör bankofullmäktiges förslag jämkas i så måtto att riksgäldskontorets utgivning
av obligationer och andra skuldförbindelser undantages.

Enligt bankofullmäktiges förslag skulle administreringen av en
räntereglering handhavas av riksbanken ensam. Sålunda skulle riksbanken,
sedan Konungen genom förordnande enligt 1 § i den föreslagna lagen satt
ränteregleringsbestämmelserna i kraft, äga befogenhet att meddela föreskrifter
om de olika regleringsformerna. Riksbanken skulle vidare utöva
tillsynen över efterlevnaden av meddelade föreskrifter och i samband därmed
ha i sin hand att bestämma om åtal finge ske för överträdelser av föreskrif -

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

terna. Slutligen skulle riksbanken kunna lämna dispens från bestämmelsen
om räntestopp och om maximi- och minimiräntor.

Mot detta system ha anförts erinringar i remissyttrandena. Man har bl. a.
gjort gällande, att den allmänna administreringen och tillsynen skulle bli
för betungande för riksbanken. Vidare har man vänt sig mot att riksbanken,
vars beslut frånsett vissa speciella undantagsfall icke kunna överklagas,
skulle bli ensam avgörande instans.

Vad till en början gäller befogenheten att meddela de egentliga regleringsföreskrifterna
— om anmälningsskyldighet, om räntestopp, om maximi-
och minimiräntor och om tillståndstvång för utgivande av obligationer
— så skulle denna befogenhet såsom framhållits i riksbankspromemorian
bli ett komplement till de övriga penningpolitiska medel, som handhas av
riksbanken. Att riksbankens beslut i sådana frågor icke skulle kunna överklagas
kan icke vara ägnat att ingiva några större betänkligheter. Framhållas
bör dessutom att det ju ytterst skall ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om ränteregleringsbestämmelserna över huvud taget skola komma
i tillämpning. Jag ansluter mig sålunda till fullmäktiges förslag i denna del.

Beträffande tillsynen och dispensgivningen synes emellertid anledning
föreligga att överväga en viss modifikation av vad fullmäktige föreslagit.
För bedömningen av denna fråga bör först erinras om att det är ovisst om
lagstiftningen över huvud taget behöver komma i tillämpning och att, om
så dock skulle bli förhållandet, den i varje fall icke torde komma att behöva
tillämpas annat än för relativt korta tidsperioder; det vore under sådana
omständigheter icke lämpligt att tillskapa någon stor administrativ
apparat, som kanske aldrig skulle behöva träda i funktion eller som i varje
fall icke skulle komma att fungera fortlöpande. Fn annan synpunkt är att
det av administrativa och rättsliga skäl är angeläget att frågor om dispenser
från de föreskrifter riksbanken lämnat kunna prövas av mer än en instans,
d. v. s. att dispensgivningen handhas av ett organ, vars beslut kunna överklagas.

De nu angivna önskemålen skulle kunna tillgodoses genom en lösning av
frågorna enligt följande linjer. Tillsynen över efterlevnaden av ränteregleringsbestämmelserna
anförtros beträffande bankväsendet, sparbanksväsendet
och försäkringsväsendet åt de allmänna inspektionsmyndigheterna för
dessa områden, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
respektive försäkringsinspektionen. Kreditmarknaden utanför dessa områden
ställes under tillsyn av riksbanken. En viktig del av denna marknad
omfattar industriföretags och andras obligationsutgivning, beträffande vilken
såsom nyss angivits riksbanken skulle vara tillståndsmyndighet. Dispensgivningen
liksom prövningen av åtalsfrågor överlämnas åt ett nytt organ —
en nämnd — bestående av sju ledamöter, av vilka fyra utses av riksbanksfullmäktige
samt de tre övriga utgöras av representanter för envar av de tre
inspektionerna, förslagsvis vederbörande inspektions chef. Beslut av nämnden
skola kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Sekreterar- och kansligöromålen
hos nämnden ombesörjas av personal från riksbanken.

5 Mhang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Den nya nämnden skulle bli ett naturligt sambandsorgan mellan den i de
penningpolitiska frågorna beslutande instansen, riksbanken, samt tillsynsmyndigheterna.
Genom den överblick nämnden härigenom får på detta område
kan den bli ett värdefullt stöd för tillsynsmyndigheterna och komma
att verka för en samordning och lämplig inriktning av tillsynen. Självfallet
bör det åligga tillsynsmyndigheterna att till nämnden rapportera alla överträdelser
av lagen, som myndigheten vid tillsynen får kännedom om.

Kostnaderna för en beredskapsorganisation av det här åsyftade slaget
skulle bli relativt blygsamma, om ränteregleringen användes på det sätt som
tidigare förutsatts.

Jag förordar att frågorna om tillsynen och dispensgivningen lösas enligt
de nu angivna principerna. Det synes emellertid icke lämpligt att man direkt
i lagtexten angiver vilka myndigheter som skola handha de nu ifrågavarande
uppgifterna. Det torde få ankomma på Konungen att bestämma därom.
Härigenom vinnes att om erfarenheterna vid en eventuell räntereglering
skulle visa att vissa jämkningar i systemet äro erforderliga, dessa kunna
genomföras snabbt och med liten omgång. Det torde också få ankomma på
Konungen att meddela närmare föreskrifter om nämndens sammansättning
och verksamhet. Medel för eventuella arvoden till ledamöterna för deltagande
i nämndens sammanträden synas kunna ställas till förfogande av
riksbanken.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft dagen efter den, då
lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I likhet med flertalet övriga fullmaktslagar bör den bli till
giltighetstiden begränsad. Förslagsvis bör den gälla t. o. m. den 30 juni
1953. Dessförinnan torde få prövas om behov föreligger att förlänga lagstiftningens
giltighetstid.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har med ledning av riksbankens
lagutkast och med beaktande av vissa erinringar som framförts i remissyttrandena
inom finansdepartementet utarbetats förslag till lag om
räntereglering m. m. Förslaget torde såsom Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Speciell motivering.

Lagförslaget ansluter i sin allmänna utformning till gällande prisregleringslag.
För att få bättre överensstämmelse med denna lag ha vissa huvudsakligen
redaktionella ändringar vidtagits i riksbanksutkastet, bl. a. i
fråga om ansvarsbestämmelserna. Vidare har, såsom framgår av den allmänna
motiveringen, sakliga ändringar vidtagits i fråga om det i utkastet
föreslagna tillämpningsområdet samt rörande tillsynen över efterlevnaden
av givna föreskrifter. Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda
bestämmelserna i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

67

7 §.

I fråga om utformningen av de formella förutsättningarna för en tilllämpning
av lagen, får jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Såsom framgår av det tidigare anförda bör ett förordnande jämlikt 1 §
ränteregleringslagen kunna avse att allenast vissa fullmakter tagas i anspråk.
Vidare bör i samband med ett förordnande av Konungen generella undantag
för vissa delar av kreditmarknaden kunna göras. I enlighet härmed har

1 § formulerats på sådant sätt att förordnande skall kunna avse, att stadgandena
i 4—7 §§ helt eller delvis skola äga tillämpning.

I ett andra stycke av 1 § i riksbankens utkast har föreslagits en bestämmelse
av innebörd, att i fall, då förordnande jämlikt första stycket meddelats,
även de allmänna bestämmelserna och straffbestämmelserna i tillämpliga
delar skola gälla. Då med hänsyn till lagförslagets formulering en bestämmelse
av angivna innehåll torde vara onödig, har den i departementsförslaget
uteslutits.

2 §.

I riksbankspromemorian har anförts, att vid bedömandet av om överträdelse
skett av det tidigare i handelsbalkens 9 kap. 6 § stadgade förbudet mot
att taga högre ränta än 6 % domstolarna med ränta hade jämställt andra
kreditavgifter, som under benämning diskont, kapitalrabatt, o. dyl., betingats
utöver utsatt räntebelopp. I enlighet härmed har i utkastet föreslagits en definition
av innebörd att vid tillämpning av lagen skulle med ränta avses
varje form av förmögenhetsvederlag, som någon vid inlåning lämnar eller
erbjuder (inlåningsränta) eller vid utlåning tager eller betingar sig (utlåningsrånta).

I likhet med bankofullmäktige anser jag att av lagtexten klart bör framgå,
att vid bedömning av det vederlag, som utgår vid lån (försträckning) av
penningar, hänsyn skall tagas icke blott till ränta i den mening, som detta
begrepp har i allmänt språkbruk, utan även till andra gottgörelser av förmögenhetsnatur
som må ha avtalats. I departementsförslaget har därför upptagits
ett stadgande av innehåll att med ränta likställes varje annan gottgörelse,
som måste antagas utgöra vederlag vid lån av penningar. Bestämmelsen
är formulerad i nära anslutning till vad som beträffande hyra stadgats
i 27 § hyresregleringslagen.

3 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i riksbankens lagutkast, upptager
den i det föregående omnämnda bestämmelsen, att stadgandena i lagen
icke skola ha avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla
särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller
eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §.

Denna paragraf upptager bestämmelserna om anmälningsskyldigheten beträffande
tillämpade lånevillkor och planerade ränteändringar.

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

Enligt departementsförslaget kan anmälningsskyldighet åläggas endast
den som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar i första hand de räntesatser m. in. som tillämpas vid utlåningen.
Om samtidigt med sådan verksamhet drives även bankmässig inlåning
från allmänheten, skola även därvid tillämpade räntesatser anmälas.

För bedömandet av frågan om yrkesmässighet föreligger vid penningutlåning
torde vara av betydelse om verksamheten haft eller uppenbarligen är
avsedd att få en viss varaktighet. Under begreppet yrkesmässig utlåning torde
böra inbegripas icke endast utlåning till allmänheten utan också den
utlåningsverksamhet, som bedrives av föreningar med väsentligt syfte att
tillgodose medlemmars kreditbehov.

Föreskrift om anmälningsskyldighet enligt denna paragraf torde, vare sig
den lämnas i generell form eller såsom en direkt anmodan till vederbörande
långivare, i allmänhet innehålla viss tidsfrist inom vilken anmälan skall ha
gjorts. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är straffbelagd i 9 §
1 mom. 1). Därest någon, sedan straff utdömts, fortfarande tredskas, kan
han icke ånyo straffas för förseelsen. Möjlighet bör då finnas att vid vite
förelägga honom att inkomma med anmälan. I anledning härav har i 9 §
3 mom. införts ett stadgande av innebörd, att om någon, som genom lagakraftvunnen
dom dömts till ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), underlåter att
därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet, riksbanken äger
vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.

5 och 6 §§.

I 5 och 6 §§ av departementsförslaget upptagas bestämmelserna om räntestopp
samt om maximiränta vid utlåning och minimiränta vid inlåning. Paragraferna
motsvara 4 och 5 §§ i riksbankens utkast. I förhållande till detta
har såsom tidigare nämnts den inskränkningen i tillämpningsområdet vidtagits,
att bestämmelserna, i vad de avse inlåning, endast gälla sådan inlåning
som sker från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas.

I riksbankspromemorian har i anslutning till de i 4 § av riksbankens lagutkast
föreslagna räntestoppbestämmelserna anförts.

Räntestoppet innebär i regel, att de räntor, som tillämpats på stickdagen,
vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas. Jämförelsen
skall avse inlåning eller utlåning, som på stickdagen skett i samma
form och under i huvudsak samma betingelser som efter det räntestoppet
trätt i kraft. Emellertid torde ofta sådan jämförelse ej kunna ske. Detta
kan bero på att vederbörande på stickdagen ej in- eller utlånat pengar eller
att sådant ej skett i den form, som efter räntestoppet blir aktuell. I sådana
fall torde jämförelse i stället böra ske med de på stickdagen gängse räntorna
för lånetransaktioner av olika slag eller, i förekommande fall, med de
räntor, som före nämnda dag senast tillämpades vid jämförbar kreditform.
Kännedom om gängse räntor vinnes genom att anmälningsskyldighet enligt
3 § föreskrives.

I 4 § 2 mom. har föreslagits bestämmelser, som avse att ge riksbanken
möjlighet att efter införandet av räntestopp justera tillämpade räntor. Sådan
åtgärd torde kunna innebära föreskrift om antingen en allmän ränte -

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ändring, en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller om en ränteändring
avseende allenast de räntor en viss person eller vissa personer tilllämpat.
Vidare bör ränteändring kunna föreskrivas antingen för hela riket
eller för viss landsdel.

Dessa uttalanden föranleda ingen erinran från min sida. Det torde emellertid
få förutsättas att med stöd av bestämmelsen i 5 § tredje stycket av
departementsförslaget (4 § 2 mom. i riksbanksutkastet) om ändring av
räntestopp endast mera undantagsvis lämnas föreskrifter, som avse allenast
viss person eller visst företag. Föreskrifter av denna art böra i största
möjliga omfattning givas generell karaktär.

I överensstämmelse med vad som i prisregleringslagen stadgats beträffande
prisstopp, ha i 5 och 6 §§ av departementsförslaget införts bestämmelser
om tidsbegränsning för föreskrifter om räntestopp samt maximi- och
minimiränta. Dylik föreskrift skall sålunda meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader; då skäl därtill äro, må regleringen förlängas, varje gång
för högst sex månader. Genom en sådan tidsbegränsning torde vinnas vissa
garantier för att ett räntestopp eller en föreskrift om maximi- eller minimiränta
icke bibehålies längre än nödvändigt är.

Utan särskilt stadgande torde framgå att enligt 5 § tredje stycket fastställd
utlåningsränta eller inlåningsränta icke må höjas respektive sänkas
utan sådant tillstånd som avses i första stycket av samma paragraf.

Såsom i riksbankspromemorian uttalats torde föreskrifter om maximiräntor
ofta med fördel kunna utformas så att räntorna ställas i relation till det
av riksbanken tillämpade diskontot.

Ansvarsbestämmelserna m. m. (9—11 §§).

De i lagförslaget upptagna ansvarsbestämmelserna ha upprättats i nära
anslutning till prisregleringslagens motsvarande bestämmelser. I riksbankens
utkast har föreslagits, att straff skulle kunna ådömas även för det fall
att överträdelse av föreskrift som lämnats med stöd av lagen skett av vårdslöshet.
Om tillsynsmyndighet finner att överträdelse av föreskrift skett,
torde man få förutsätta, att tillsynsmyndigheten, därest ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, i första hand kommer att genom ett påpekande
söka åstadkomma rättelse. Först om detta ej får åsyftad verkan torde anmälan
till åtal komma att äga rum. Med en sådan praxis vid utövandet av
tillsynen torde behovet av bestämmelser om straff för överträdelser som
skett av vårdslöshet vara relativt litet. Några sådana bestämmelser ha därför
ej upptagits i departementsförslaget.

I 9 § 1 mom. 3) stadgas straff för den som utan tillstånd uppburit eller
betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller utfäst lägre inlåningsränta
än den i vederbörlig ordning bestämda. Detta stadgande innebär att
straffansvar inträder först då avtal om räntan kommit till stånd. Att en
långivare under förhandlingsstadiet kräver en utlåningsränta, som överstiger
den tillåtna, eller att en låntagare erbjuder en inlåningsränta, som understiger
den vederbörligen fastställda, blir sålunda i och för sig icke straff -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bart. Det skulle enligt min mening föra för långt att straffbelägga sådana
krav och erbjudanden, vilka ofta kunna vara avsedda att utgöra endast preliminära
och kanske i många fall icke allvarligt menade bud i en förhandling
om ett låneavtal.

Beträffande frågan om ansvar för delaktighet i brott mot ränteregleringsföreskrift,
som meddelats med stöd av lagen, må erinras om att strafflagens
delaktighetsregler torde bli tillämpliga i den mån annat ej stadgas. En undantagslös
tillämpning av dessa regler skulle emellertid leda till konsekvenser,
som i vissa fall skulle te sig obilliga. Man torde nämligen icke kunna
fordra att låntagare eller insättare i allmänhet skola kunna känna till de
högsta eller lägsta räntor, som fastställts för olika slag av ut- eller inlåning.
Med hänsyn härtill synes vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren
och vid underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren böra
dömas för medverkan till brottet endast om han är anstiftare. En bestämmelse
härom har, efter mönster av 12 § 2 mom. andra stycket gällande prisregleringslag,
införts i 9 § 1 mom. sista stycket.

I 9 § 2 mom. stadgas, att om någon fälles till straff för överskridande av
fastställd utlåningsränta, domstolen skall förplikta honom att till kronan
utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda
därtill, kan nedsättning ske av det värde som skall utgivas. Detta stadgande
innebär en begränsning i vad riksbanken i sitt lagutkast föreslagit.

U §.

I denna paragraf stadgas att Konungen äger meddela de närmare bestämmelser
som erfordras för tillämpningen av lagen.

I tillämpningsföreskrifterna torde bl. a. få regleras hur av riksbanken
utfärdade bestämmelser skola bekantgöras. För offentliggörandet torde böra
tillämpas i stort sett samma förfarande som användes inom priskontrollcn.

övergångsbestämmelser m. m.

I fråga om lagens tillämpning på avtal, vilka träffats innan föreskrift
som meddelas med stöd av lagen trätt i kraft, har i riksbankens promemoria
anförts följande.

Effekten av en räntekontroll — särskilt då syftet är att efter inträffade
ränteglidningar återföra räntenivån till ett läge, som eftersträvas med hänsyn
till den ekonomiska målsättningen — sammanhänger i viss mån med
frågan, i vilken utsträckning meddelade föreskrifter kunna givas retroaktiv
tillämpning. Till belysning av detta spörsmål torde följande synpunkter få
anföras.

Enligt hittills allmänt tillämpade rättsgrundsatser har civillagstiftning
icke ansetts äga återverkande kraft. Grundsatsen har ansetts böra upprätthållas
jämväl i fråga om stadganden, som givits tvingande natur. Vid tillkomsten
av 1942 års prisregleringsanslag föreslog priskontrollnämnden, att
meddelade prisföreskrifter i viss utsträckning skulle få retroaktiv verkan.

I remissyttranden över nämndens förslag kommo delade meningar till
uttryck angående lämpligheten av den av nämnden föreslagna bestämmelsen.
Föredragande departementschefen ansåg visserligen, att det kunde vara
förenat med vissa olägenheter, att meddelade prisbestämmelser icke ägde
tillämpning på sådana avtal, som ingåtts före bestämmelsernas utfärdan -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

de, men att en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna .skulle innebära
ett avsteg från allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Departementschefen
fann sig därför icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser
principiellt skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller fann
han sig böra biträda det i ett par av remissyttrandena framkomna förslaget,
att meddelade prisbestämmetser skulle äga retroaktiv verkan, då omständigheterna
i det särskilda fallet därtill föranledde, emedan en dylik
bestämmelse syntes vara alltför godtycklig till sina verkningar bl. a. med
hänsyn till svårigheterna att avgöra om visst avtal tillkommit i syfte att
kringgå en förväntad prisreglering eller icke. — Till undanröjande av tvekan
angående lagstiftningens innebörd i förevarande avseende ansåg departementschefen
det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen
upptoges en bestämmelse, att meddelad prisföreskrift (eller avgiven prisutfästelse)
icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant dessförinnan ingånget
avtal om köp eller om utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit
till beloppet bestämt.

Under extraordinära förhållanden kan det givetvis finnas situationer, då
avsteg från eljest vedertagna rättsgrundsatser kunna te sig försvarliga. En
räntereglering, som icke i full utsträckning drabbar före regleringen tillkomna
avtal, inrymmer självfallet vissa påtagliga svagheter. Dessa olägenheter
få emellertid vägas mot den nackdel, som ett avsteg från hittills tilllämpade
rättsnormer får anses utgöra. En dylik avvägning torde — mot
bakgrunden av vad som ovan anförts beträffande civillagstiftningens återverkande
kraft och de synpunkter, som andragits, då spörsmålet aktualiserades
i fråga om prisregleringsbestämmelserna — leda till slutsatsen, att
en räntereglering i nuvarande läge i princip knappast kan givas retroaktiv
verkan.

Den nu intagna ståndpunkten innebär emellertid icke, att en räntereglering
skulle bliva utan effekt å .samtliga vid tidpunkten för regleringens
ikraftträdande löpande låneavtal. Vad först angår affärsbankernas utlåning
må erinras om att denna formellt är kortfristig med skyldighet för
låntagaren att återbetala lånet vid viss i avtalet angiven tidpunkt, även om
krediten i realiteten ofta blir långfristig därigenom att lånet omsättes.
Eftersom omsättningen är att betrakta som ett nytt lån, kan tvekan icke
råda om att en räntereglering, som trätt i kraft före omsättningen, blir
tillämplig å det nya lånet. Vidare må anmärkas, att en avsevärd del av
de nu utelöpande lånen — exempelvis sparbankernas — äro ställda på
återbetalning efter viss tids uppsägning. Vid lån av denna typ ha sålunda
parterna vid avtalets ingående haft att räkna med eventualiteten av en
uppsägning bl. a. i räntereglerande syfte. Den ovan angivna ståndpunk+en
i fråga om en räntereglerings retroaktiva verkan synes därför icke tränas
för nära, om riksbanken gives befogenhet att föreskriva, att uppsägningsklausulen
skall tillämpas i syfte att göra ränteregleringen tillämplig å löpande
krediter enligt sistnämnda låneformer. En ofta förekommande typ
av låneavtal är försedd med klausul om rörlig ränta (åtminstone för det
fall att räntan höjes). Att göra ränteregleringsbestämmelser tillämpliga på
dylika lånekontrakt torde icke kunna mötas av några allvarliga invändningar.
Man torde med andra ord vara berättigad till den slutsatsen, att
de förut berörda allmänna rättsgrundsatserna beträffande civillagstiftnings
återverkande kraft, tillämpade på här ifrågavarande område, närmast
kunna åberopas som hinder för att göra en räntereglering retroaktivt tilllämplig
å de bundna lånen.

%

Till vad sålunda anförts i riksbankens promemoria kan jag i stort sett
ansluta mig. Vissa förtydliganden torde emellertid böra göras. Såsom i pro -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

memorian anförts äro låneavtal i stor utsträckning försedda med klausul
om rörlig ränta. I affärsbankernas låneavtal finnes sålunda regelmässigt
intagen en bestämmelse, enligt vilken den ränta, som gällde vid avtalets
ingående, omedelbart ändras om banken annonserar förändring av räntesatserna
för den låneform avtalet avser. I sådana fall skola givetvis ränteförändringar,
som föranledas av regleringsföreskrift, omedelbart vidtagas
även i löpande avtal. Om i avtal, som slutits före ikraftträdandet av en
ränteföreskrift, på bindande sätt för hela lånets löptid bestämts högre utlåningsränta
eller lägre inlåningsränta än den enligt föreskriften tillåtna,
torde visserligen aldrig hinder möta för långivaren att sänka eller för låntagaren
att höja den avtalade räntan. Skyldighet härtill bör emellertid såsom
i promemorian anförts ej föreligga. Är i ett avtal intagen klausul, enligt
vilken avtalet före den utsatta slutdagen kan hävas, ställer sig saken annorlunda.
Räntan är då ej på sådant bindande sätt bestämd att den part, som
har att iakttaga ränteföreskriften, bör befrias från skyldighet att vid utgången
av en tidsperiod, som motsvarar uppsägningstiden räknad från föreskriftens
ikraftträdande, jämka avtalet så att räntan överensstämmer med
den enligt föreskriften tillåtna. Som exempel kan anföras följande. Ett låneavtal
har slutits för en tid av fem år. Utlåningsräntan har i avtalet bestämts
till 5 %, men avtalet kan av vardera parten under lånets löptid uppsägas
att upphöra efter tre månader. Under avtalstiden utfärdas föreskrift, genom
vilken för den i avtalet avsedda låneformen fastställes en maximiränta av
4 %. Långivaren bör då vara skyldig att tre månader efter det föreskriften
trätt i kraft sänka räntan med 1 %. I enlighet med det nu anförda har i
departementsförslaget — med jämkning av riksbankens lagutkast — i övergångsbestämmelse
stadgats, att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning,
vilket slutits innan föreskrift enligt 5 eller 6 § trätt i kraft, utan
hinder av sådan föreskrift må tillämpas, om uppsägningsrätt föreligger,
under en tid som motsvarar uppsägningstidens längd och eljest under hela
den tid lånet enligt avtalet löper.

Riksbanken bör i samband med att regleringsföreskrift utfärdas lämna
klargörande besked i vad mån avtal, som härröra från tiden före föreskriftens
ikraftträdande, träffas av föreskriften.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av vad i det föregående anförts, att lagrådets utlåtande över det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till lag om räntereglering m. m.
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Nils Fjellander.

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

73

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på
framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att stadgandena i 4—

7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,
räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd
i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser helt eller delvis skola äga
tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas
utgöra vederlag vid lån av penningar.

3 §•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan
allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

Om anmälningsskyldighet.

4 §•

Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver
utlåning av penningar att

1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och Övriga lånevillkor
samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser
och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom

2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd
att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan
därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.

Om räntereglering m. m.

5 §•

Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan
tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid
viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan
inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller,

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

om han då icke utlånade eller inlånade penningar i jämförbar form, den
ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före
nämnda dag senast tillämpat (råntestopp).

Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex
månader.

Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken
då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller
höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande
allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den
tid räntestoppet är gällande.

6 §.

Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (maximiränta)
eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej
må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre
myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.

Vad i 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreskrift om maximi- eller minimiränta.

7 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd
av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldförbindelser, som utgivas
av riksgäldskontoret.

Om tillsyn.

8 §.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).

Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning
av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar
i sadan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är
tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten
finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade
uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar
för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §■

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse
eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 4 §;

2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift; 3)

den som, med vetskap om att räntestopp föreskrivits i fråga om viss

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning
av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller
att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan
tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller
utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;

4) den som, med vetskap om föreskrift, som meddelats jämlikt 7 §, i strid
mot samma föreskrift utgivit skuldförbindelse som avses i nämnda paragraf;
dier

5) ’ den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.

Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid
underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan
till brottet, där han ej är anstiftare.

2 mom. Fälles någon till straff för överskridande av fastställd utlåningsränta,
skall domstolen tillika förplikta honom att till kronan utgiva värdet
av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda därtill, må
dock nedsättning ske av det värde som skall utgivas.

3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till
ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,
äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra
sin skyldighet.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med
bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot straffes, där han
för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

11 §•

Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna
strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

12 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

13 §.

Över riksbankens beslut må klagan icke föras.

14 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag. »

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 30 juni 1953. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om
tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift
ävensom vad där stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning
även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före
ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall
då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,
samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som
avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldförbindelser, vilka utbjudits
till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

77

Bihang.

Riksbankens

utkast till lag om räntereglering m. m.

Inledande bestämmelser.

1 §. I den mån sådant prövas oundgängligen nödigt för uppnående av
det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må
Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att vad
i 3—6 §§ stadgas helt eller delvis skall äga tillämpning.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola även 7—14 §§
i denna lag i tillämpliga delar gälla.

Denna lag äger ej tillämpning på rörelse, för vars utövande tillstånd
erfordras enligt lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse.

2 §. Med ränta avses i denna lag varje form av förmögenhetsvederlag,
som någon vid inlåning lämnar eller erbjuder (inlåningsränta) eller vid
utlåning tager eller betingar sig (utlåningsränta).

Om anmälningsskyldighet.

3 §. Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt
driver in- och utlåning eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken
anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga villkor samt att, om
sänkning av inlåningsränta eller höjning av utlåningsränta är avsedd att
vidtagas, minst åtta dagar före sänkningen eller höjningen till riksbanken
anmäla den avsedda ränteförändringen och skälen därtill.

Om räntereglering m. m.

4 §. 1 mom. Riksbanken äger föreskriva, att den som in- och utlånar
eller enbart utlånar penningar utan riksbankens tillstånd icke må tillämpa
lägre inlåningsräntor eller högre utlåningsräntor än de, vilka han på dag,
som i föreskriften angives, tillämpade vid olika slag av in- eller utlåning
(räntestopp). Kan sådan jämförelse ej ske, skall räntestoppet i stället avse
de räntor, som den angivna dagen voro att anse som gängse eller som han
före nämnda dag senast tillämpat.

2 mom. Har räntestopp föreskrivits, äger riksbanken då så prövas skäligt
förordna om höjning av inlåningsräntor eller sänkning av utlåningsräntor.
Sådant förordnande må meddelas antingen allmänt eller beträffande allenast
viss in- eller utlåning.

5 §. Riksbanken äger fastställa viss lägsta inlåningsränta (mimmiranta)
och viss högsta utlåningsränta (maximiränta) samt föreskriva, att dessa
räntor vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas
med mindre riksbanken givit tillstand därtill.

6 §. Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade
skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens tillstånd.

Allmänna bestämmelser och straffbestämmelser.

7 §. Konungen äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt
handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

över riksbankens beslut må klagan icke föras.

8 §. Den som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende
erhållit del av enskildas förhållanden må ej, i vidare mån än ärendets beskaffenhet
kräver, yppa vad för honom sålunda blivit känt.

9 §. Den som uppsåtligen

1) underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits jämlikt
3 §, eller

2) vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet, som under 1) avses,
lämnar oriktig uppgift eller

3) utan tillstånd lämnar eller erbjuder lägre inlåningsränta eller tager
eller betingar sig högre utlåningsränta än som fastställts enligt föreskrift,
som lämnats med stöd av 4 eller 5 §, eller

4) åsidosätter villkor, som riksbanken föreskrivit för åtnjutande av tillstånd,
som avses i 4 § 1 mom. eller 5 §, eller ock

5) bryter mot föreskrift, som lämnats med stöd av 6 §,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, eller, om brottet
med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare
straffet dagsböter.

10 §. Åsidosätter någon föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 9 § är belagd med straff, med
dagsböter.

11 §. Bryter någon mot förbud, som avses i 8 §, straffes, där han för
brottet ej är underkastad straff enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

12 §. Dömes någon till straff enligt 9 § första stycket, 3) eller 4), skall
domstolen tillika förplikta honom att utgiva belopp, som motsvarar värdet
av lämnat, erbjudet, taget eller betingat räntebelopp, dock att i den mån
särskilda förhållanden därtill föranleda, nedsättning må ske av det belopp,
som skall utgivas.

13 §. Brott, som avses i 11 § och ej straffas enligt allmänna strafflagen,
må av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Brott, varom i 9 eller 10 § förmäles, må av allmän åklagare åtalas allenast
efter anmälan eller medgivande av riksbanken.

14 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 12 §, tillfalla Kronan.

Denna lag träder i kraft den och gäller tills vidare till

och med den 1952. Förordnande, som meddelas jämlikt

denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 8 § meddelad föreskrift
om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av
samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat brott, som begåtts
under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet, skall
äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört att
gälla.

Föreskrift, som meddelas med stöd av 4 eller 5 §, skall icke äga tillämpning
på avtal om in- eller utlåning, som slutits innan föreskriften trätt i
kraft, såvida i avtalet räntan blivit på bindande sätt bestämd. Föreskrift,
som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldförbindelser, vilka utbjudits
till teckning innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

79

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 oktober
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 15 oktober 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28
september 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om räntereglering m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren A. F. Ribbing.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Justitierådet Ekberg:

Såsom flertalet av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som
hörts uti föreliggande lagstiftningsärende, framhållit, möta allvarliga betänkligheter
mot en räntereglering, särskilt om den icke vidtages med största
aktsamhet eller om den går längre än tidsläget i varje fall kräver. Av remissprotokollet
framgår emellertid, att förslaget närmast har karaktären av en
beredskapslagstiftning, som skall träda i tillämpning allenast i sällsynta
undantagsfall, då särskilda omständigheter det påkalla, samt väsentligen
har det begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma
räntekonsekvenser av de direkta kreditåtstramande åtgärder, vilka
utgöra ett led i statsmakternas nuvarande ekonomiska politik. Med hänsyn
härtill och i betraktande av den ovisshet, som råder angående de ekonomiska
framtidsutsikterna i världen och vårt land, har jag — om ock med
stor tvekan — ansett mig icke böra helt avstyrka den ifrågavarande lagstiftningen.
Vissa ändringar i lagförslaget äro emellertid enligt min mening
nödvändiga i rättssäkerhetens intresse. Till denna fråga återkommer jag
under 1 §.

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om räntereglering in. in.
skiljer sig endast beträffande vissa mindre väsentliga punkter från det av
bankofullmäktige framlagda lagutkastet, som varit föremål för remissbehandling.
Därvid ha endast några få av remissinstanserna ansett sig kunna

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

tillstyrka den föreslagna fullmaktslagstiftningen, under det att det stora
flertalet, däribland riksgäldsfullmäktige och de statliga inspektionsmyndigheterna
på kreditväsendets område, funnit densamma icke böra komma
till stånd, i varje fall ej i nuvarande läge. De skäl av olika slag, som enligt
vad remissprotokollet utvisar anförts mot denna i enskild närings- och
avtalsfrihet djupt ingripande lagstiftning, vars verkningar äro mycket svåröverskådliga,
synas vara så tungt vägande, att vi icke kunna tillstyrka att
förslaget, som för övrigt praktiskt taget torde sakna motsvarighet i andra
länders ekonomiska lagstiftning, för närvarande upphöjes till lag.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget anfördes följande.

1 §•

Justitierådet Ekberg:

Sådana åtgärder som föreskrifter om räntestopp, maximi- och minimiränta
och skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser
innebära ett långt gående ingrepp i näringslivet och de enskilda
medborgarnas avtalsfrihet. Det är därför av synnerlig vikt, att ingrepp av
denna beskaffenhet icke sker på tidigare stadium eller går längre än tidsläget
och övriga omständigheter i varje särskilt fall kräva. En räntereglering
måste, såsom departementschefen antytt, utövas med smidighet och på ett
sådant sätt som är förenat med det praktiska livets krav. Tydligt är, att
åtgärd av detta slag ej bör tillgripas i andra fall än då det eftersträvade målet
icke kan nås genom annat medel, till exempel frivillig överenskommelse
med kreditinstituten. Vid nu angivna förhållanden framstår det såsom angeläget,
att beslutanderätten i det särskilda fallet angående nämnda åtgärder
anförtros ej åt riksbanken utan åt den högsta förvaltningsmyndigheten,
Kungl. Maj:t. Sker detta, skapas största möjliga säkerhet för att vid ärendets
avgörande icke blott tidslägets krav och ekonomiska synpunkter beaktas
utan jämväl att tillbörlig hänsyn tages till därav berörda enskilda medborgares
rätt och intressen. De praktiska skäl, som måhända kunna anföras
emot en dylik procedur, torde mer än väl uppvägas av de fördelar av större
rättssäkerhet och vidgat förtroende från allmänhetens sida, som härigenom
kunna vinnas. Om det oaktat en sådan ordning som nu förordats icke finnes
böra genomföras, synes i allt fall den skärpning av bestämmelserna i
förevarande paragraf böra vidtagas, att förordnande om tillämpning av stadgandena
i 4—7 §§ må givas endast för viss kort tid åt gången, förslagsvis tre
månader. Såsom lagteknisk förebild kan härvid tjäna bestämmelsen i 1 §
andra stycket allmänna förfogandelagen. En bestämmelse av nu antydd
innebörd har särskilt värde därigenom att ökad kontroll vinnes över riksbankens
sätt att handhava givet bemyndigande. Biträdes mitt första förslag,
måste vissa mindre jämkningar vidtagas i 5, 6 och 7 §§, medan mitt andra
förslag förutsätter, att andra stycket i 5 § och sista stycket i 6 § utgå.

Förslagets karaktär av en för särskilda undantagsfall avsedd beredskaps -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

81

lagstiftning skulle med större tydlighet framhävas, därest såsom villkor för
Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om lagens tillämpning uppställes,
att det på grund av särskilda omständigheter prövas oundgängligen nödigt
för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet.

9 §•

Lagrådet:

Enligt 1 mom. 1) straffbelägges underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet,
som föreskrivits jämlikt 4 §. Huruvida härvid åsyftas allenast
uppsåtlig underlåtenhet framgår icke av lagtexten, men av motiven torde
man kunna draga den slutsatsen, att stadgandet skall så tolkas. Det synes
emellertid önskvärt, att ifrågavarande straffbestämmelse får sådan avfattning,
att någon tvekan om dess rätta tolkning i detta hänseende ej behöver
förekomma.

I 2 mom. stadgas, att domstolen, om någon fälles till straff för överskridande
av fastställd utlåningsränta, tillika skall förplikta honom att till kronan
utgiva värdet, helt eller delvis, av uppburen ränta. Vad sålunda skall
utdömas är att betrakta såsom sådan påföljd som avses i 2 kap. 16 § strafflagen.
Särskilt med hänsyn till innehållet i 5 kap. 13 § andra stycket nämnda
lag synes påföljdens tillämpande icke böra göras beroende av att den brottslige
fälles till straff. Lagrådet hemställer, att förslaget omformuleras härutinnan.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 221.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 oktober
1951 avgivna utlåtande över det den 28 september 1951 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om räntereglering m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

Majoritetens i lagrådet avstyrkande av förslaget grundar sig väsentligen
på de skäl av olika slag som av remissinstanserna anförts mot den föreslagna
lagstiftningen. Jag torde i anledning av vad majoriteten anfört få
hänvisa till de synpunkter som jag utvecklade vid min tidigare anmälan av
förslaget för Kungl. Maj :t. Jag konstaterade att med den av mig förordade
användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på området gåve, de i remissyttrandena
påtalade riskerna på grund av befarade spänningar på ränteområdet
tedde sig såsom starkt överdrivna eller obefintliga. Om, såsom
jag förordade, ränteregleringen icke användes för att etablera en räntenivå
ur balans med marknadsläget, sådant detta på något längre sikt gestaltades
bl. a. under inflytande av den ekonomiska politiken, försvagades även andra
anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Över huvud
taget syntes olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar regleringen erbjöde.
Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, har icke rubbats
av vad som framkommit vid lagrådsbehandlingen.

En av lagrådets ledamöter, som icke ansett sig böra helt avstyrka den
ifrågasatta lagstiftningen, har funnit vissa skärpningar av de i första paragrafen
uppställda villkoren för lagens tillämpning nödvändiga. I första hand
har förordats, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t och icke på riksbanken
att i det särskilda fallet meddela bestämmelserna om räntereglering
och om skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av obligationer
m. m. Gentemot detta yrkande kan till en början invändas, såsom ock nämnde
ledamot antytt, att praktiska olägenheter skulle följa av en sådan ordning,
särskilt för det fall att den mera detaljbetonade regleringen med faststäl -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

lande av maximi- och minimiräntor skulle behöva tillgripas. Vidare må betonas
att rätten att bestämma om lagens stadganden över huvud taget
skola tillämpas och sålunda också om tillämpningen skall upphöra är förbehållen
Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i tidigare sammanhang
framhållit, befogenheten att meddela de föreskrifter varom här är
fråga utgör ett naturligt komplement till de övriga penningpolitiska medel
som handhas av riksbanken, anser jag mig icke kunna tillstyrka en ändring
av förslaget på denna punkt.

De synpunkter, som ligga till grund för nyssnämnde ledamots alternativa
yrkande om viss tidsbegränsning av förordnande jämlikt 1 §, äro i och för
sig beaktansvärda. Emellertid må erinras om att redan den ifrågasatta lagen
är avsedd att bli tidsbegränsad, i första hand t. o. in. den 30 juni 1953.
Därest fortsatt behov av lagstiftningen skulle konstateras, torde giltighetstiden
därefter — i likhet med vad fallet är beträffande åtskilliga andra fullmaktslagar
—- komma att förlängas med ett år i sänder. Den årliga prövning
av behovet av lagstiftningen, som sålunda torde komma till stånd hos
Kungl. Maj :t och i riksdagen, torde innefatta garanti för att riksbankens
sätt att handha ränteregleringen blir tillfredsställande kontrollerat. För övrigt
torde det stå Kungl. Maj :t fritt att, utan att särskild bestämmelse därom
intagits i lagen, meddela tidsbegränsade förordnanden därest så skulle finnas
lämpligt. Departementsförslaget torde sålunda få bibehållas oförändrat
även i nu förevarande avseende.

Nämnde ledamot har slutligen ifrågasatt viss jämkning i ordalydelsen beträffande
den i 1 § angivna förutsättningen för Kungl. Maj :ts befogenhet
att förordna om tillämpning av fullmakterna. Då emellertid redan genom
departementsförslagets ordalydelse tillräckligt klart torde betonas lagstiftningens
karaktär, synes någon ändring icke erforderlig.

Vad lagrådet erinrat beträffande 9 § torde böra beaktas. Paragrafen har
därför ändrats i enlighet därmed.

Härjämte ha vidtagits vissa rent redaktionella jämkningar i lagförslaget i
övrigt.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det sålunda
ändrade förslaget till lag om räntereglering m. m. måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ilans Wenker.