Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investerinqsavqift),
m. m.; qiven Stockholms slott den
19 oktober 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift);
samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas en redogörelse för det aktuella ekonomiska läget,
byggd på inom konjunkturinstitutet verkställda undersökningar, och angivas
riktlinjerna för den fortsatta ekonomiska politiken.

I syfte att begränsa den rådande starka investeringsverksamheten föreslås
i propositionen, att en särskild avgift (investeringsavgift) skall erläggas
till staten av den, som under åren 1952 och 1953 verkställt vissa investeringar
inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse. Avgiften
skall utgå med 10 procent av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar.

Inom förvärvskällan rörelse föreslås investeringsavgift skola utgå bl. a.
vid investeringar i byggnader i rörelsen samt vidare för investeringar i maskiner
och andra för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda inventarier, som
ha en varaktighetstid av minst tre år. Beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet
föreslås avgift skola uttagas vid investeringar i ekonomibyggnader
samt i maskiner och andra döda inventarier av minst tre års varaktighet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Till avgiftspliktig investering hänföras ny-, till- och ombyggnad, reparation
och underhåll av byggnad, nyuppsättning och ersättningsanskaffning
av inventarier samt förbättringsåtgärder utöver normalt underhåll å inventarier.
När det gäller investeringar inom förvärvskällan rörelse äro även
grundförbättring å fastighet och i vissa fall köp av byggnad att hänföra till
avgiftspliktiga investeringar.

Personbilar och motorcyklar skola, med hänsyn till den föreslagna särskilda
10-procentiga skatten vid tillverkning och import av sådana fordon,
icke omfattas av avgiftsplikt. Även i övrigt äro undantag och modifikationer
stadgade i olika hänseenden. Bl. a. gäller att vid reparation av byggnad
skall såsom investeringskostnad anses beträffande jordbruksfastighet
allenast den del av reparationskostnaden som överstiger en procent av det
taxerade jordbruksvärdet och beträffande rörelse allenast den del av reparationskostnaden
som överstiger två procent av byggnadsvärdet. Varje avgiftspliktig
äger avräkna ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000 kronor.

Investeringsavgift föreslås icke skola utgå vid investering i varulager. I
stället föreslås en viss begränsning i rätten att vid inkomsttaxeringen nedskriva
varulager vid lagerökning. Dessa bestämmelser avses skola gälla
vid inkomsttaxeringarna åren 1953 och 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

3

Förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från
skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall
i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild
avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska
skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk
torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget
Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun
äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

2 §•

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till
den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är
om förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt
eller på arrende under förutsättning att tillgången i fråga nyttjats i det
övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift uttagas då fråga är
om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår, då jordbruksfastighet
förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år;

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning att
fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning i
rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen
måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att såsom
avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att hänföra
till nyss angiven del av fastigheten.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som
hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. in.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits
såsom kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om
köp av byggnad, i förekommande fall med därtill hörande inventarier vilka
vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats
i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om förvärv
av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren, vari
densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.

5 §.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar
uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

5

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk
kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,
motorcykel eller sidvagn till motorcykel.

6 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest
inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och annan
fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda
utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad
skall anses hava skett det beskattningsår då kontrakt om köpet undertecknats.

Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.

7 §•

Investeringsavgift skall -— med undantag som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.
Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet
eller tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses erlagd mellanskillnad.

När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad
anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en
procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst företaxeringsåret
ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående
värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet —
sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande avgiftspliktig
investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan
annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den del av det
i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde, som belöper
å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i rörelse på sätt
i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av det i fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §•

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000
kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §•

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 inom.
kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftsbelagd
investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift
påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som
på honom belöper.

Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende
avgiftsskyldiga.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,
avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,
lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan anmaning
vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och
samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under
beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna
i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad
avgiftsbelagd investeringskostnad.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna
i 1 eller 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller
den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.
är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga uppgifter
utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i
39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för
underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för
taxering till investeringsavgift.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som
avses i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga
motsvarande tillämpning.

13 §.

Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande
taxeringsnämnd. ...

Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift
trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat
verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering
till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan
antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast
den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret
lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har
länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds
arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning
av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnäinnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

14 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

15 §.

För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten verkställas.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

16 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den
avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären
prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
ändras, eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring
i taxeringen till investeringsavgift.

17 §.

Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har "han,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till investeringsavgift
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han eftertaxeras
till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda
förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den
avgiftsskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan
taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

18 §.

Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,
som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i
taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd
icke vidtagits.

19 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

20 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
i tillämpliga delar gälla beträffande investeringsavgift, dock att sådan avgift
icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt.

21 §.

Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.

22 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd meddelats före den 1 juli 1951, därvid

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

med byggnadstillstånd i förevarande sammanhang avses annat tillstånd än
sådant som lämnats för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten. Ej
heller skall som avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv, varom
skriftligt avtal träffats före sagda dag.

Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,
skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra
avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av
år 1951.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,
tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast
å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt
belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december
1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper
mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik
proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.

Förslag

till

förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse (varulager) vid utgången av beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1953 eller 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid
utgången av det beskattningsår, som gått tillända närmast före den 1 mars
1952 (jämförelselagret), skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse för
beskattningsåret gälla vad nedan i denna förordning sägs.

2 §•

Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången
av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det
utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till
återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda
värde är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som
tillämpats vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika
skall gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar,
som ingått i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas
efter priserna vid beskattningsårets utgång.

3 §.

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång
i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av
det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet
å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäk -

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ten av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske
högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond
under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1953 eller 1954
tagits i anspråk för nedskrivning av varulager utan att de ianspråktagna
fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp, varmed tillägg eljest
skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.

Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras
med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
å samma lager vid nämnda tidpunkt.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret frångåtts
vid 1953 års taxering, skall härav betingad justering ske vid inkomstberäkningen
vid 1954 års taxering.

4 §.

Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret
vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning
av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 oktober 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om uttagande av en
särskild avgift å kostnader för vissa investeringar, m. m. samt anför därvid
följ ande.

£. Inledning.

Såsom ett led i statsmakternas åtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar
beslöt innevarande års riksdag vid dess vårsession införandet av en
tillfällig skatt, benämnd investeringsskatt. Bestämmelserna härom ha upptagits
i förordning den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt
i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet den att investeringsskatt
skall under vissa förutsättningar erläggas av rörelseidkare, som vid 1952
års taxering befunnits ha ökat sitt varulager och den dolda reserven däri
eller verkställt avskrivning å nyanskaffade inventarier med högre belopp än
som motiveras av förslitning eller värdeförsämring eller verkställt avsättning
till pensions- eller annan personalstiftelse eller gjort avsättning till investeringsfond.

Förordningen om investeringsskatt är med sin nuvarande utformning i
princip ettårig; allenast undantagsvis ifrågakommer dess tillämpning vid
1953 års taxering.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet den 22 juni 1951 anförde jag, i samband
med en anmälan av frågan om införande av en särskild investeringsavgift
i syfte att motverka vissa i rådande läge icke önskvärda investeringar
i byggnader, maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
samt i varulager, bland annat följande.

Då förordningen om investeringsskatt är ettårig får den inverkan endast
å investeringar under beskattningsåret 1951. Såvitt nu kan bedömas, torde
det emellertid även under nästkommande år bli nödvändigt att tillgripa särskilda
åtgärder i syfte att begränsa investeringarna.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förordningen om investeringsskatt är så utformad, att den icke lämpligen
bör givas förlängd giltighetstid. Inom finansdepartementet har därför
frågan om vidtagande av särskilda åtgärder, syftande till att begränsa
icke önskvärda investeringar under år 1952 och eventuellt följande år, gjorts
till föremål för en förberedande undersökning. Därvid har övervägts möjligheten
att i investeringsbegränsande syfte pålägga en särskild avgift, vilken
skulle utgå med viss procent av kostnaderna för de investeringar som
verkställas under år 1952 och eventuellt de följande år, då investeringsbegränsande
åtgärder anses nödvändiga. Denna investeringsavgift skulle utgå å
investeringar i byggnader — oavsett om fråga är om nybyggnader eller
reparationer — samt å investeringar i maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier samt varulager.

Införandet av en investeringsavgift av nu antydd art aktualiserar åtskilliga
detaljfrågor av delvis komplicerad natur. En närmare utredning av
problemkomplexet är därför erforderlig. Denna utredning torde lämpligen
böra verkställas inom finansdepartementet med biträde av två för "ändamålet
tillkallade sakkunniga. I den mån särskilda direktiv för utredningen
befinnas erforderliga, torde det få ankomma på chefen för finansdepartementet
att meddela dylika direktiv. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt
att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen vid dess höstsession innevarande
år.

Av synnerlig vikt är att de tilltänkta bestämmelserna få inverkan jämväl
å de investeringar, som planeras och beträffande vilka beställningar ske under
innevarande år. Det bör därför icke ifrågakomma att från investeringsavgift
undantaga andra till år 1952 hänförliga investeringar än, beträffande
by§§nader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena igångsatts
före den tidpunkt då den planerade lagstiftningen blivit mera allmänt
känd (d. v. s. då allmänheten erhållit kännedom om tillkallandet av
de ifrågavarande sakkunniga) samt, beträffande inventarier, sådana där
bindande avtal om leverans träffats före nämnda tidpunkt och där avtalet
icke kan hävas utan att köparen drabbas av skadeståndsanspråk.

På därom gjord hemställan erhöll jag sistnämnda dag bemyndigande att
tillkalla två sakkunniga att inom finansdepartementet biträda med utredning
angående frågan om en särskild investeringsavgift. Jag tillkallade samma
dag taxeringsintendenten E. Anneli och förste taxeringsrevisorn S. Lundell
att verkställa nämnda utredning.

De sakkunniga ha, till fullgörande av utredningsuppdraget, avlämnat en
den 6 september 1951 dagtecknad P. M. angående uttagande av invesleringsavgift
med därvid fogade författningsförslag. Författningsförslagen torde
få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över nyssnämnda promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsslyrelsen, kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från samtliga handelskamrar), riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Därjämte har en skrivelse i anledning av promemorian inkommit från
Sveriges segelfartygsförening u. p. a.

II. Ekonomisk motivering för en investeringsavgift.

Huvudlinjer i förslaget.

1. Promemorian.

Beträffande den ekonomiska motiveringen för vidtagande av
åtgärder av i utredningsdirektiven angiven art framhålles i promemorian till
eu början att för ernående av en stabilisering av penningvärdet krävdes
bland annat att investeringsverksamheten hölles inom ramen för tillgängliga
resurser. Till den erforderliga begränsningen av denna verksamhet medverkade
för närvarande — förutom byggnadsregler ingen och kreditpolitiken
— investeringsskatten. Denna skatt syftade till att hålla tillbaka främst de
investeringar, som finansierades med företagens egna medel och på vilka
de kreditpolitiska åtgärderna ej kunde öva inflytande. Betydelsen därav
hade framträtt med särskild styrka mot bakgrunden av den rådande gynnsamma
vinstkonjunkturen inom näringslivet, speciellt inom exportindustrierna.

Sedan de sakkunniga uttalat sin anslutning till den i direktiven för utredningsuppdraget
uttalade meningen att förordningen om investeringsskatt
vore så utformad att den icke lämpligen borde givas förlängd giltighetstid
anföres följande.

I rådande ekonomiska läge, som karakteriseras av en obruten och t. o. m.
intensifierad vinstkonjunktur, framstå uppenbarligen skälen för uttagande
av en särskild skatt eller avgift på företagens investeringar med oförminskad
eller rent av ökad styrka. En dylik avgift bör medverka till en sådan
begränsning av investeringsverksamheten, som pågående ekonomiska stabiliseringssträvanden
bland annat åsyfta.

I första hand finna de sakkunniga lämpligt att pröva huruvida en sådan
begränsning kan vinnas genom föreskrifter om uttagandet av en särskild
avgift vid investeringar icke blott vid ny- och ersättningsanskaffning av inventarier
och varulager utan även — i syfte att låta anordningen vinna en
mera generell effekt å enskilda investeringar — i fastigheter och i form av
reparationer. Därest uttagandet av avgift vid vissa av de nyssnämnda investeringarna
skulle ur skilda synpunkter te sig mindre lämpligt, vilja de
sakkunniga i andra hand pröva huruvida den åsyftade effekten kan uppnås
på annat sätt.

Avgiften bör i största möjliga utsträckning träffa flertalet enskilda investeringar,
så att investeringsverksamheten icke snedvrides. Bestämmelser
av generellt verkande innebörd skulle för företagens vidkommande medföra

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

en effekt av i huvudsak samma innebörd som en allmän räntehöjning, vilken
av olika skäl — bl. a. dess ogynnsamma verkningar på finansierandet
av bostadsbyggandet — ansetts böra undvikas. En investeringsavgift bör
kunna verka dämpande på investeringsverksamheten och medföra en utgallring
eller ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.

De sakkunniga framhålla i anslutning till det nyss återgivna att deras målsättning
vid utarbetandet av ifrågavarande promemoria varit att föreslå åtgärder,
som inom begränsade områden kunde antagas få samma verkan som
åtgärder av mera generellt verkande natur. Sålunda förordades, att vid vissa
investeringar skulle uttagas en investeringsavgift. Någon gradering av denna
avgift med hänsyn till den varierande samhällsnytta, som olika investeringar
inom näringslivet kunde anses medföra, borde i princip ej komma
ifråga; målet borde i stället vara att åstadkomma en anordning med sådan
effekt att investeringar med svag eller osäker räntabilitet ej komme till
stånd. Tillika hade eftersträvats att föreslå enkla regler, som vid tillämpningen
vållade såväl de avgiftsskyldiga som myndigheterna minsta möjliga
besvär. Avgiften borde därför utgå med viss procent å investeringsbelopp,
vilka som regel redan vore sammanställda i de avgiftsskyldigas räkenskaper
eller i inkomstskattedeklarationerna.

I promemorian förordas därefter att avgift skulle utgå å kostnaden för
investeringar som verkställts efter den 31 december 1951 inom förvärvskällorna
rörelse och jordbruksfastighet, däremot som regel icke å investeringar
inom förvärvskällan annan fastighet. Avgiften borde erläggas av den
som gjort investeringen och beräknas med ledning av i en speciell deklaration
lämnade uppgifter angående investeringskostnaden, vilken deklaration
syntes böra avgivas samtidigt med inkomstskattedeklarationen och med
direkt anknytning till uppgifterna däri.

De sakkunniga tillägga att varaktigheten av den ifrågasatta lagstiftningen
syntes böra göras beroende av den fortsatta utvecklingen och vunna erfarenheter
av en investeringsavgifts betydelse ur synpunkten att verka investeringsbegränsande.
Frågan om för vilken tid bestämmelserna borde gälla
syntes följaktligen icke böra prövas i detta sammanhang.

De sakkunnigas förslag kan i övrigt sammanfattas på följande sätt.

Investeringsavgift föreslås skola utgå vid vissa investeringar inom förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse samt — i vissa särskilda fall
— annan fastighet.

Till avgiftspliktiga investeringar hänföras enligt förslaget i princip ny-,
till- och ombyggnad, reparation och underhåll av byggnad, nyanskaffning
och ersättningsanskaffning av inventarier samt förbättringsarbeten å sistnämnda
tillgångar ävensom — när det gäller investeringar inom förvärvskällorna
rörelse och annan fastighet — grundförbättring å fastighet och köp
av byggnad. Även vissa exploateringsarbeten å gruvor, stenbrott och dylikt
hänföras av de sakkunniga till avgiftspliktiga investeringar.

När fråga är om förvärvskällan annan fastighet föreslås investeringar avgiftsbelagda
allenast då dessa gjorts i fastighet upplåten för användning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 220. 15

rörelse, som bedrives av någon med vilken fastighetsägaren är i intressegemenskap.

Investeringsavgiften föreslås skola utgå med 10 procent av den verkliga
investeringskostnaden, minskad med ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000
kronor.

De sakkunniga ha framhållit, att om det ekonomiska läget förändrades,
syntes procentsatsen böra ändras med hänsyn till de föreliggande förhållandena.

2. Remissyttrandena.

I det helt övervägande antalet remissyttranden tillstyr kes förslaget
om investeringsavgift eller riktas icke direkta invändningar
mot ett genomförande av detsamma. Vid dessa ståndpunktstaganden ha dock
i åtskilliga fall fogats reservationer och invändningar av olika slag och i
skilda hänseenden. Direkt avstyrkande uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen
i Älvsborgs län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, Norrbottens och Jämtlands läns handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges redareförening, Svensk industriförening och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Fullmäktige i riksbanken framhålla, att det framlagda förslaget syntes
böra bedömas såsom ett led i åtgärderna för genomförandet av den restriktiva
politik på det ekonomiska området, som för närvarande vore nödvändig,
och ur dessa synpunkter hade fullmäktige intet att erinra mot de principer,
som låge till grund för förslagets utformning. Fullmäktige underströke vikten
av att lagstiftningen utformades på ett sådant sätt, att dess tillfälliga
karaktär klart komme till uttryck. Såsom i direktiven för utredningen anfördes,
borde investeringsavgift uttagas endast under den tid, som investeringsbegränsande
åtgärder på här berörda områden ansåges nödvändiga,
då i annat fall syftet med lagstiftningen i viss mån förfelades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att förslaget syftade till att
hålla investeringsverksamheten inom ramen för tillgängliga resurser och
därför låge i linje med den uppfattning om nödvändigheten av att i rådande
ekonomiska läge anpassa efterfrågan på kapitalmarknaden till det förefintliga
sparandet, åt vilken fullmäktige i olika sammanhang givit uttryck. På
grund härav hade fullmäktige, även om förslagets genomförande komme att
motverka näringslivets rationalisering och drabba mycket ojämnt, funnit
sig böra tillstyrka, att förslaget lades till grund för lagstiftning.

Därefter anföres följande.

Den föreslagna lagstiftningen är icke avsedd att tidsbegränsas utan dess
varaktighet skulle bli beroende av den fortsatta utvecklingen och vunna erfarenheter
av avgiftens betydelse såsom investeringsbegränsandc faktor.
Vissa skäl kunna emellertid anföras för en tidsbegränsning. Ett nära sam -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

band råder nämligen mellan avgiftens effektivitet och den uppfattning man
inom företagarkretsar har om avgiftens varaktighet. Om avgiften allmänt
antages bli bestående under en längre tid, kommer dess återhållande verkan
på investeringarna att bli mindre än om avgiften betraktas som en mera tillfällig
anordning. Och de prisstegringstendenser, som avgiften kan befaras
komma att medföra i en överkonjunktur som den nu rådande, göra sig starkare
gällande i det förra fallet än i det senare. Olägenheterna i förevarande
hänseenden bli onekligen mindre, om lagstiftningen nu erhåller giltighet
allenast under en viss bestämd kortare tid, förslagsvis ett eller två år. Även
om några garantier icke kunna lämnas för att förlängning av lagstiftningen
icke kommer att ske, torde en dylik tidsbegränsning dock bli av en viss
psykologisk betydelse.

Fullmäktige tillägga att ytterligare en omständighet borde i detta sammanhang
beaktas. Det vore av synnerlig vikt, att investeringsavgiften så avvägdes,
att den finge den största möjliga och samtidigt den snabbaste effekten.
Detta awägningsproblem vore utomordentligt svårt. Det gällde tillse att
avgiften — med beaktande av att densamma finge avdragas vid inkomsttaxeringen
— å ena sidan icke sattes så låg, att den i rådande vinstkonjunktur
bleve av alltför liten återhållande verkan, och å andra sidan icke så hög
att den finge onödigt ogynnsamma verkningar på näringslivets utveckling.
De sakkunniga hade från sin utgångspunkt att lagstiftningen skulle gälla
tills vidare tänkt sig, att avgiften skulle, om det ekonomiska läget förändrades,
kunna ändras med hänsyn till föreliggande förhållanden. Uppenbart
vore att förmodanden om en höjning av avgiften framdeles skulle minska
dess återhållande verkan. Ur denna synpunkt skulle en begränsning av lagstiftningens
giltighet till en tidsperiod, som från nu kända förhållanden kunde
bedömas vara rimlig, icke blott öka lagstiftningens effektivitet utan även
underlätta avvägningen av avgiftens storlek.

Därefter framhålles, att skulle en dylik tidsbegränsning icke befinnas
lämplig eller möjlig, syntes det vara till fördel, om avgiften kunde erhålla en
viss rörlighet nedåt. Enligt fullmäktiges uppfattning syntes det därför böra
övervägas huruvida icke Kungl. Maj :t borde erhålla befogenhet att, om förhållandena
därtill gåve anledning, nedsätta avgiften. Bortsett från att en
högre avgift snabbare än en lägre ledde till önskad verkan, skulle nämligen
utsikten för en framtida sänkning av avgiften förstärka dess investeringsbegränsande
effekt.

Slutligen framhålles i detta sammanhang att enligt förslaget skulle investeringsavgift
utgå endast om och i den män kostnaden för investeringarna
för varje avgiftsskyldig under ett beskattningsår överstege 10 000 kronor.
Om antalet avgiftsskyldiga på detta sätt minskades, bleve lagbestämmelserna
mera lätthanterliga. Det vore icke möjligt att utan erfarenhet av den nya anordningen
säga i vad mån denna begränsning av lagstiftningens omfattning
komrae att betyda ett mera avsevärt försvagande av den med avgiften
avsedda effekten. Klart vore emellertid att begränsningen medförde en favör
för de mindre företagen. Olägenheterna härav skulle otvivelaktigt i viss mån
minskas, om det av de sakkunnigas alternativ godkändes, som innebure att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

17

stället för att uttaga investeringsavgift vid lagerökning generella bestämmelser
utfärdades om en tillfällig inskränkning i rätten att vid inkomsttaxering
nedskriva varulagret.

1 det av kammarrätten avgivna yttrandet framhålles inledningsvis att den
väsentliga utvidgning av lagstiftningens tillämplighetsområde, som förslaget
till investeringsavgift innebure i förhållande till omfattningen av bestämmelserna
i förordningen om investeringsskatt, givetvis medförde, att riskerna för
en felaktig inriktning av investeringsverksamheten bleve avsevärt reducerade.
Därefter framhålles, att om de rådande ekonomiska förhållandena funnes
alltjämt tarva särskilda åtgärder mot enskilda investeringar, finge kammarrätten
tillstyrka, att förordningen om investeringsskatt ersattes med en
förordning om investeringsavgift, utformad i huvudsaklig överensstämmelse
med de i promemorian uppdragna riktlinjerna. Kammarrätten ville dock
rikta vissa erinringar mot de sakkunnigas uttalande att frågan om giltighetstiden
för den föreslagna förordningen om investeringsavgift icke borde prövas
nu utan göras beroende av den fortsatta ekonomiska utvecklingen och
de erfarenheter, som vunnes om avgiftens förmåga att hämma investeringarna.
Denna omständighet kunde möjligen medföra att förordningens syfte
i viss mån äventyrades, då en permanent förordning av föreslaget innehåll
kunde tänkas motverka intresset av att inskränka investeringar. Kammarrätten
ifrågasatte därför, om det icke vore bättre att på något sätt begränsa
förordningens giltighetstid. Därtill komme att den ifrågasatta lagstiftningen
med tillfälliga bestämmelser om varulagervärdering hade avsetts skola gälla
allenast vid 1953 års taxering. Denna divergens mellan de föreslagna författningarna
syntes ock böra undanröjas.

Kommerskollegium framhåller, att nödvändigheten att med tillgängliga
medel söka sätta en spärr för den inflationistiska utvecklingen behövde icke
utvecklas och de olika utvägar, som här kunde erbjuda sig, måste förutsättningslöst
prövas. Kollegium kunde emellertid icke undgå att framhålla, att
kollegium för sin del vore av den uppfattningen att mera generellt verkande
penningpolitiska åtgärder i första hand borde tillgripas. För kollegium tedde
sig sålunda systemet med ett flertal särskilda regleringar knappast som det
effektivaste vapnet i kampen mot inflationen. I varje fall hade de hittillsvarande
resultaten icke verkat övertygande.

Kommerskollegium erinrar därefter om att kollegium i sitt yttrande över
förslaget om införande av den nuvarande investeringsskatten ställde sig avvisande
till denna form av investeringsbegränsning. Kollegium hade därvid
framhållit bl. a. att man vid valet av åtgärder för att bemästra den inflationistiska
utvecklingen i första hand måste uppställa det kravet att åtgärderna
icke kunde befaras verka hämmande på strävandena till ökad produktion.
Om risk härför förelåge skulle nämligen åtgärderna i ett väsentligt avseende
motverka det angivna syftet. Kollegium ville ånyo understryka denna synpunkt.
Vid sidan av de penningpolitiska medlen utgjorde eu stegring av produktionen
ett av de viktigaste medlen att skapa balans mellan tillgång och
efterfrågan.

2 Uihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kollegium tillägger att om man emellertid ansåge att en reglering av investeringsverksamheten
i enlighet med de sakkunnigas förslag vore att föredraga
framför åtgärder av mera generell natur, ville kollegium framhålla atl
frågan huruvida en avgift av detta slag skulle komma att verka dämpande
på investeringsverksamheten och medföra en utgallring eller ett uppskjutande
av mindre räntabla investeringar bleve beroende på varaktigheten av den
ifrågasatta lagstiftningen. Ett villkor för att investeringsavgiften skulle fylla
den åsyftade effekten vore att lagstiftningen i ämnet gåves tidsbegränsad
giltighet. Det förefölle nämligen sannolikt att, om avgiften bleve bestående
under en följd av år, den snabbt förlorade sin investeringsbegränsande effekt,
enär företagen då icke ansåge sig ha anledning uppskjuta planerade investeringar
och vidare torde den då icke heller undgå att snart nog få verkningar
i fråga om prisbildningen. Ur dessa synpunkter skulle det enligt kollegii
förmenande vara önskvärt att varaktigheten av denna lagstiftning redan
från början begränsades.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i avgivet yttrande uttalat sin anslutning
till de sakkunnigas uppfattning att det i rådande ekonomiska läge förelåge
skäl för uttagande av en särskild avgift på vissa investeringar, anför bl. a.
följande.

Enligt förslaget skall investeringsavgiften drabba även sådana investeringar,
som äro beroende av byggnadsregleringen. Det bör då framhållas, att den
del av investeringsverksamheten, som kan regleras genom byggnadstillståndsgivningen,
är relativt liten. Byggnadsregleringen berör sålunda endast
egentliga byggnads- och anläggningsarbeten och gäller i fråga om dessa endast
i begränsad omfattning. En hel del byggnadsarbeten kunna utföras utan
tillstånd. Särskilt gäller detta om smärre arbeten, som dock sammanlagda
ha en betydande omfattning. Det har för övrigt i år kunnat konstateras en
ansvällning av byggnadsverksamhetens fria sektor, vilket medfört en minskning
av antalet inom den reglerade sektorn sysselsatta arbetare. Detta förhållande
har medverkat till betydande eftersläpningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att då ansökningstrycket inom den reglerade
delen av byggnadsverksamheten vore betydande, syntes den föreslagna
investeringsavgiften där icke få någon direkt inverkan på de faktiska investeringarna
i egentliga byggnads- och anläggningsarbeten. I fråga om den fria
byggnadssektorn och övriga berörda investeringsområden kunde investeringsavgiften
medföra en mera direkt effekt. I den mån byggnadsarbetare
därigenom frigjordes, kunde dessa överföras till arbeten inom den tillståndsreglerade
investeringssektorn, där det nu rådde en betydande arbetskraftsbrist.
För den reglerade byggnadsverksamheten skulle den föreslagna investeringsavgiften
främst kunna leda till en minskning av antalet ansökningar
om byggnadstillstånd, vilket i så fall skulle lätta på det för närvarande
enorma trycket på tillståndskvoterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det syntes länsstyrelsen
tveksamt, huruvida den föreslagna investeringsavgiften kunde giva
något verksamt bidrag till de ekonomiska stabiliseringssträvandena. Då det
gällde de större företagen torde den föreslagna avgiften på 10 procent knap -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

19

past vara av sådan storlek, att den kunde i större utsträckning motverka investeringarna.
Genom att avgiften på föreslaget sätt bleve avdragsgill vid inkomsttaxeringen
bereddes företag, som hade vinster tillräckligt stora att medgiva
utnyttjande av avdragsrätten, en icke oväsentlig fördel. Härtill komme
att de avgiftspliktiga i regel syntes ha möjligheter att kompensera den genom
investeringsavgift ökade kostnaden med ökade priser.

Länsstyrelsen tillägger, att därest den föreslagna investeringsavgiften bleve
verklighet, förutsatte länsstyrelsen givetvis att densamma finge allenast
provisorisk karaktär.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller — utan att därmed ställa sig
direkt avvisande till de sakkunnigas förslag — att en investeringsavgift,
samtidigt med att den hölle tillbaka efterfrågan på investeringsvaror, komme
att utgöra ett störande ingrepp i det känsliga produktionslivet och således
ginge ut över den produktiva sektorn i samhället. Detta vore särskilt
kännbart under nu rådande förhållanden, då det vore av största betydelse
såväl för jordbruket som näringslivet i övrigt att investeringarna kunde inriktas
på arbetsbesparande rationaliseringar.

Länsstyrelsen påpekar även att en investeringsavgift av mera permanent
karaktär troligen komme att så småningom påverka kostnadskalkylerna och
efter hand sloge igenom i form av ytterligare höjning av den redan nu högt
uppskruvade prisnivån.

Sedan länsstyrelsen som sin mening uttalat att investeringsavgiften syntes
i och för sig vara att föredraga framför en förlängning av bestämmelserna
om investeringsskatt, framhålles önskvärdheten av att den ifrågasatta
lagstiftningen redan från början inriktades med tanke på att densamma
vore av tillfällig och extraordinär karaktär. Länsstyrelsen ifrågasatte, om
icke giltighetstiden borde begränsas, förslagsvis till tre år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att enligt de sakkunnigas förslag
vore här fråga om en i tiden icke begränsad avgift samt tillägger att under
rådande inflatoriska förhållanden syntes därför frågeställningen bliva om
det vore fördelaktigt att under de närmast kommande åren göra investeringar
och betala investeringsavgift eller att uppskjuta investeringar och avvakta
utvecklingen med risk för ytterligare prisstegringar. Vid sådant förhållande
syntes det tveksamt, om förslaget i dess föreliggande utformning
komme att få åsyftad återhållande verkan på i synnerhet sådana investeringar,
som finansierades av företagens egna medel, ehuru avgiften borde i
första hand träffa just sådana investeringar. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,
huruvida icke syftemålet med denna speciella skatt skulle bättre
ernås genom att förordningens giltighetstid begränsades till ett eller högst
två år. I sistnämnda fall borde avgiften utgå efter en fallande skala, alltså
med lägre procentsats under andra året.

Även länsstyrelsen i Örebro län — som uttalar sin principiella anslutning
till ett genomförande av de föreslagna åtgärderna — föreslår att lagstiftningens
giltighetstid begränsades till relativt kort tid, förslagsvis 3—5 år,
samt ifrågasätter om det ej vore psykologiskt riktigare att bestämma en
fallande uttagningsproccnt med början förslagsvis efter andra året.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att, därest en räntehöjning
icke skulle befinnas lämplig, syntes det vara oundvikligt att för vinnande av
stadga åt penningvärdet tillgripa andra medel i investeringsbegränsande
syfte. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen syntes under nämnda
förutsättning få accepteras såsom en framkomlig väg för ernående av ekonomisk
stabilitet. Investeringsavgiftens förmåga att verka hämmande på
investeringsverksamheten syntes emellertid osäker, om -— såsom föreslagits
—■ avgiftsplikten gåves obestämd giltighetstid. Den skattskyldige kunde då
lätt bibringas uppfattningen, att avgiften kunde bli bestående ett flertal år
och därigenom förlorade anordningen sin återhållande effekt. Å andra sidan
vore uppenbart, att om avgiften begränsades till ett eller två år, komme
investeringarna att uppskjutas i avbidan på dess upphörande.

I det av länsstyrelsen i Kalmar län avgivna yttrandet framhålles, att investeringsavgiften
uppenbarligen komme att verka hämmande på investeringsverksamheten.
Länsstyrelsen tillägger dock, att det syntes kunna ifrågasättas
om investeringsavgiften enligt de sakkunnigas förslag bleve tillräckligt
effektiv. I anslutning härtill framhålles att företagare, som haft
fördel av den rådande vinstkonjunkturen, syntes vara synnerligen benägna
att genom investeringar i varulager samt — när fråga vore om juridiska
personer, vilka ägde rätt till fri avskrivning — i maskiner och inventarier
draga fördel av de särskilda möjligheter, som nu gällande skattelagar erbjöde.
Genom sådana investeringar kunde den uppkomna vinsten sparas
från beskattning. Om vinsten redovisades till beskattning, toge det allmänna
ungefär hälften därav. Om i stället vinstmedlen toges i anspråk för sådan
investering, för vilken avdrag medgåves vid inkomsttaxeringen, finge det
allmänna för investeringsåret avstå från inkomstskatt för ifrågavarande
vinstmedel och därigenom betala halva kostnaden för investeringen. Länsstyrelsen
tillägger att för vinnande av den önskvärda begränsningen av investeringsverksamheten
syntes det erforderligt att den av de sakkunniga föreslagna
investeringsavgiften kompletterades med bestämmelser angående upphävande
av rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier.

Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang även om gällande bestämmelser
om avdrag för avsättning till pensionsstiftelser och ifrågasätter, huruvida
icke sålunda avsatta medel borde spärras på särskilt konto eller placeras
i statsobligationer och sålunda icke göras tillgängliga för företagets investeringsverksamhet.

Slutligen må här omnämnas att länsstyrelsen — med hänsyn till att investeringsavgiften
ansetts böra vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen —
ansett sig böra ifrågasätta huruvida icke investeringsavgiften borde utgå
efter högre procentsats än 10.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför vidkommande den föreslagna investeringsavgiften
att länsstyrelsen funne det tveksamt, om denna verkligen
komme att i avsedd mån verka investeringsbegränsande. Erfarenheten av
den innevarande år utgående investeringsskatten visade redan nu att företagen
i allmänhet betraktade densamma som en ren prishöjning, vilken icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

verkade hämmande på investeringslusten. Då den föreslagna investeringsavgiften
— i och för sig riktigt — begränsats att avse investeringar över
10 000 kronor, varför den i huvudsak komme att drabba större företag, syntes
avgiften komma att få samma verkan som vad nyss sagts i fråga om investeringsskatten
och i anseende till det fortgående penningflödet ej heller
komma att i avsedd utsträckning verka investeringsbegränsande. Den komme
dessutom att synnerligen orättvist drabba mindre företag, t. ex. åkerier,
helst som exempelvis statliga trafikbolag föresloges undantagna från skattens
tillämpning.

Sedan länsstyrelsen därefter riktat erinringar i olika hänseenden mot den
föreslagna lagstiftningen — för dessa erinringar kommer senare att lämnas
en redogörelse — säger sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka införandet
av en investeringsavgift på sätt de sakkunniga föreslagit. Därest emellertid
av statsfinansiella skäl de ifrågakommande förvärvskällorna ansåges böra
ytterligare beskattas, syntes det länsstyrelsen i stället böra övervägas, huruvida
icke införandet av en omsättningsskatt å varor, som vanligen användes
i investeringssyfte, vore att föredraga.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och Svenska bankföreningen
åberopa som eget yttrande ett av delegerade för nämnda organisationer
och för Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivet yttrande.
I detta yttrande anföres inledningsvis, att det icke torde råda några delade
meningar därom att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift i nuvarande
läge vore att bekämpa inflationen och åstadkomma förutsättningar
för en varaktig stabilisering av penningvärdet. Enighet torde i stort sett
också råda därom att detta mål icke kunde ernås genom åtgärder, som
endast drabbade inflationens yttringar. Samhällsekonomisk balans kunde
icke återställas och bevaras med mindre ingripanden av mera vittgående
natur vidtoges. På kort sikt måste en sådan politik i första hand bygga på
efterfrågebegränsande åtgärder, som verkade såväl på konsumtions- som
på investeringsområdet. På något längre sikt framstode det åter som mest
angeläget att påverka tillgångssidan och därmed vidga den ram, inom vilken
efterfrågan kunde göra sig gällande vid oförändrad prisnivå. Detta kunde
endast åstadkommas genom en utvidgning av produktionen, vilket i nuvarande
läge vore liktydigt med en höjning av näringslivets effektivitet. Olika
stabiliseringsfrämjande åtgärder måste för den skull så avvägas, att hinder
icke restes mot en önskvärd och eljest möjlig produktivitetshöjning inom
näringslivet.

Därefter anföres följande.

En begränsning av investeringsverksamheten i ett inflationsläge åstadkommer
primärt en minskning av efterfrågan på investeringsvaror, såsom trä,
järn, cement, maskiner o. d., och lättar därmed pristrycket på dessa varuområden.
Samtidigt minskas efterfrågan på arbetskraft för investeringsändamål,
vilket i sin tur är ägnat att dämpa förefintliga tendenser till löneuppdrivning
och bromsa den fortgående ökningen i efterfrågan på konsumtionsvaror.
Sådana ur stabiliseringssynpunkt gynnsamma verkningar av en investeringsbegränsning
måste emellertid noga vägas mot de risker och olägen -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

heter, som en dylik politik på något längre sikt kan medföra genom att
hämma produktions- och produktivitetsutvecklingen inom näringslivet

Efter en närmare diskussion av vissa ur produktivitets- och utrikeshandelssynpunkt
betydelsefulla investeringar framhålles sammanfattningsvis
att det inom svensk industri alltjämt förelåge en mångfald samhällsviktiga
investeringsbehov, vilkas tillgodoseende skulle komma att medföra bl. a.
ökad rationalisering av driften och besparing av arbetskraft samt därmed
verka produktivitetsfrämjande.

Därefter framhålles att en helt annan fråga vore vilka finansiella möjligheter,
som stode företagen till buds för att tillgodose sådana investeringsbehov
och därmed efterfråga arbetskraft och material för investeringar.
Framförallt vore det två faktorer, som därvid påkallade uppmärksamhet,
nämligen dels vinstutvecklingen, och dels likviditeten. I båda hänseendena
mötte man en i hög grad splittrad bild.

Härom anföres vidare.

Vad för det första beträffar industriföretagens vinstutsikter ha de sakkunniga
i sin promemoria utgått ifrån det generella antagandet, att rådande
ekonomiska läge karakteriseras av en »obruten och t. o. m. intensifierad
vinstkonjunktur». Denna karakteristik ger emellertid icke en allmängiltigt
riktig bild av läget. På vissa områden inom exportindustrien, särskilt inom
skogsindustrien, föreligga utan tvivel alltjämt mycket goda vinstmöjligheter.
Inom andra betydelsefulla exportområden, såsom ifråga om vissa verkstadsprodukter,
har emellertid konkurrensen från utlandet -—- icke minst från
Västtyskland -—- under den senaste tiden gjort sig allt mer kännbar och
pressat vinstmarginalerna. Såvitt angår den för hemmamarknaden arbetande
industrien, kan man för stora delar av denna ingalunda tala om
någon gynnsam vinstkonjunktur. Inom textil- och beklädnadsindustrien samt
livsmedelsindustrien håller räntabiliteten tvärtom på att i många fall bli
ganska svag.

Vad därefter anginge den andra faktorn, som krävde beaktande vid bedömandet
av industriföretagens investeringsförmåga, nämligen likviditetsutvecklingen,
framhålles i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet
att en verkställd undersökning utvisade att likviditeten inom hela industrien
från april 1950 till april 1951 genomsnittligen försämrats. Emellertid förelåge
mycket stora skillnader mellan olika branscher, delbranscher och företag
av skiftande storleksordning. Den gynnsammaste utvecklingen inom de
olika industrigrenarna visade skogsindustrien. I övrigt vore det endast inom
grafisk industri samt jord- och stenindustri, som en förbättring registrerats.
Den starkaste procentuella minskningen, nämligen med 28 %, redovisades
för textil- och beklädnadsbranschen, alltså en typisk hemmamarknadsindustri.
Likviditetsförsämringen inom industrien som helhet hade varit starkast
inom företag, sysselsättande 50—200 arbetare, och uppginge inom
denna grupp till 15 %.

Fortsättningsvis framhålles att även om större och medelstora företag
väl i allmänhet alltjämt hade en tillfredsställande likviditet framstode det
dock för stora delar av industrien med hänsyn till likviditetsutvecklingen

23

Kangl. Maj. ts proposition nr 220.

såsom nödvändigt att i viss män begränsa investeringarna. Än starkare
skulle denna försiktighet göra sig gällande, om man hade att räkna med en
åtstramning på penningmarknaden.

I yttrandet hävdas därefter den meningen, att man icke endast i den
offentliga debatten i allmänhet utan även i det remitterade förslaget överbetonat
den fara för penningvärdet, som hotade från de industriella investeringarna
nu och i framtiden. Det framhålles å andra sidan att det vore obestridligt
att den varuefterfrågan, som snabbast kunde påverkas med ekonomiskt-politiska
medel, vore efterfrågan på investeringsvaror. Om läget nu
krävde ett effektivt inskridande mot efterfrågan, kunde det därför vara
befogat, att temporärt pröva även åtgärder i syfte att dämpa industriens investeringsbenägenhet,
vilka om de tillämpades under längre tid kunde få
mycket olyckliga verkningar ej endast för industrien själv utan även för
samhällsekonomien i dess helhet.

I det åberopade yttrandet anföres därefter följande.

Vi vilja emellertid kraftigt understryka, att detta vårt ställningstagande
till frågan om ytterligare investeringsbegränsningar vilar på den bestämda
förutsättningen, att åtgärder av denna art ingalunda äro tillfyllest för att
åstadkomma samhällsekonomisk balans utan måste ses som ett led i en
allmän stabiliseringspolitik, vars syfte jämväl bör vara att begränsa efterfrågan
på konsumtionsvaror. Ingenting är ju vunnet, om det tomrum
som uppstår vid en investeringsminskning utfylles av en ökad efterfrågan
på konsumtionsvaror, någonting som dock med hänsyn till föreliggande
efterfrågeöverskott måste befaras, om investeringsbegränsningen
vidtages som en isolerad åtgärd. Härtill kommer, att det akuta behovet av
investeringar gör det särskilt angeläget att snarast möjligt bereda det nödvändiga
underlaget för vidgat investeringsutrymme genom ökat^ sparande
via konsumtionsbegränsning. Hur man skall kunna vinna en sådan konsumtionsbegränsning
finnes det icke anledning att gå närmare in på i detta
sammanhang. De oiika tänkbara medlen torde i huvudsak vara följande:
en effektivare konsumtionsbeskattning i någon form, andra åtgärder för
att direkt påverka det enskilda och det offentliga sparandet, tillfälligt stopp
för vidare utbyggnad av socialpolitiska stödåtgärder samt i första hand en
restriktiv penningpolitik, som bl. a. skapar motstånd mot den pågående
löneuppdrivningen. En penningpolitisk åtstramning verkar investeringsbegränsande
dels till följd av den ökade svårigheten för företagarna att finansiera
investeringar med kredit och dels — särskilt ifråga om mera långsiktiga
investeringar — genom den höjning av investeringskostnaden, som
kreditåtstramningen och den därav betingade räntehöjningen medför. Vid
en sådan åtstramning, som kompletteras med en lämpligt utformad investeringsavgift,
torde emellertid kunna antagas, att räntehöjningen kan göras
mera begränsad än eljest skulle bliva nödvändigt.

Det tillägges, att om förtroende icke kunde vinnas inom företagarvärlden
för statsmakternas vilja och förmåga att tillgripa effektiva åtgärder på det
penningpolitiska området, skapades icke heller den psykologiska bakgrund
för återhållsamhet i investeringshänseende, som vore eu oundgänglig förutsättning
för den föreslagna avgiftens investeringsbegränsande effekt.

I yttrandet framhålles därefter, att en annan oeftergivlig förutsättning
för att investeringsavgiften skulle få den åsyftade effekten självfallet vore.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att åt investeringsavgiften gåves en sådan utformning att densamma i enlighet
med sitt syfte komme att i viss mån verka såsom en räntehöjning.
Räntans investeringsbegränsande verkan sammanhängde bl. a. därmed, att
den som avstode från en tilltänkt investering därvid räknade med att räntan
måhända snart nog komme att sjunka, så att kalkylen för investeringen
längre fram bleve mera gynnsam. Skulle en liknande effekt kunna förväntas
av investeringsavgiften, vore det därför nödvändigt att denna uttryckligen
angåves skola uttagas endast för investeringar, som komme att verkställas
under den närmaste framtiden, förslagsvis ett eller allra högst två år efter
bestämmelsernas antagande.

Det tillägges att oeftergivliga förutsättningar för att det föreliggande förslaget
skulle läggas till grund för lagstiftning syntes sålunda vara, att avgiften
komme att ingå såsom ett led i en mera restriktiv penningpolitik, som
klart syftade till en åstramning på penningmarknaden, samt att avgiften
uttryckligen förklarades skola upphöra senast vid utgången av år 1953.

Beträffande avvägningen av procentsatsen framhålles i ifrågavarande yttrande
bl. a. att avgiften icke behövde uppgå till så hög procentsats som 10
för att eliminera sådana investeringar, som kunde inhiberas eller tillfälligt
uppskjutas, detta givetvis under förutsättning att man icke genom underlåtenhet
att uttryckligen begränsa anordningens giltighet till kort tid avhände
sig möjligheten att över huvud taget vinna den avsedda effekten.
Sattes avgiften så högt som 10 procent, finge avgiften en onödigt stor prisdrivande
verkan på de investeringar, som måste komma till stånd, och
kunde befaras därigenom komma att motverka sitt syfte. Om avgiften fastställdes
att utgå efter samma procentsats under hela den tidrymd av två
år, som anordningen högst syntes böra gälla, borde den av anförda skäl
icke överstiga 6 procent. Åtskilliga fördelar komme emellertid att vinnas,
om fallande procentsatser tillämpades under giltighetstiden och procentsatsen
skulle då möjligen kunna sättas så högt som till 8 procent under
det första året, 1952, för att under 1953 gå ned till 4 procent och därefter
upphöra.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare riktar vissa erinringar
mot de sakkunnigas ekonomiska motivering till de föreslagna åtgärderna
men framhåller därefter att det icke kunde undgås att en stabilisering
av penningvärdet under alla förhållanden framstode såsom vårt lands för
närvarande viktigaste allmänekonomiska fråga. I denna situation komme
handelskammaren vid sitt övervägande till den slutsatsen, att andra hänsyn
finge sättas åsido för genomförande av en åtgärd, som kunde innebära ett
led i en kedja av åtgärder till en förbättring. Trots de tungt vägande motskälen
hade handelskammaren därför kommit till den uppfattningen, att
förslaget icke borde avstyrkas. Med denna uppfattning förknippades emellertid
förutsättningen att investeringsavgiften bleve rätt avpassad och lämpligt
detaljutformad.

Därefter framhålles att alldeles särskild vikt vore att fästa vid att avgiftens
tillfälliga karaktär från början klarlades i lagen. Det finge icke förbises

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att det vore fråga om en avgift, som skulle verka investeringshindrande och
därmed bidraga till en stabilisering av penningvärdet. Vad man ville vinna
vore således egentligen ett uppskjutande av andra investeringar än strängt
nödvändiga. Ur deras synpunkt, som skulle erlägga avgiften, framstode då
såsom önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att veta huru långt uppskov
det vore fråga om, så att man kunde rätta sina åtgärder därefter. I annat
fall miste avgiften sin avsedda effekt och finge huvudsakligen samma verkan
som en extra skatt. För att betona avgiftens tillfälliga karaktär borde giltighetstiden
begränsas till ett eller högst två år. I anslutning härtill uttalar handelskammaren
den meningen att avgiften, om den gjordes tvåårig, boide
bestämmas till 10 procent å första och 5 procent a andra året.

Handelskammaren i Gävle framhåller i sitt yttrande bl. a. att handelskammaren
icke kunde förbise att den föreslagna investeringsavgiften komme
att drabba olika företagarkategorier ojämnt. Tydligt vore att för lönsamma
självfinansierande företag investeringsavgiften knappast komme att lägga
hinder i vägen för erforderliga nybyggnader, nyanskaffningar och rationaliseringsåtgärder.
Däremot drabbade avgiften mera kännbart sådana företag,
vilkas likviditet undergått påfrestningar och som utan bankhjälp vore urståndsatta
att vidtaga behövliga utvidgningar eller förbättringar. Om kreditåtstramningar
i större utsträckning insattes vid sidan av investeringsavgiften,
följde därav accentuerade svårigheter att tillgodose rationaliserings-
och utvidgningsbehov, vilka måhända vore oundgängliga för att bereda
dessa företag bättre möjligheter i konkurrensen.

Handelskammaren anför vidare, att ehuru avsikten med förslaget uppgåves
vara att stabilisera penningvärdet, handelskammaren icke vore främmande
för den meningen att bakom det uppgivna syftet med investeringsavgiften
även låge ett väsentligt fiskaliskt intresse. Om så vore fallet, maste
handelskammaren anmärka, att sällan ett så olämpligt objekt valts för att
tillföra staten ökade inkomster som förevarande. Handelskammaren tilllägger
att om den än med vissa reservationer tillstyrkte förslaget, byggde
denna tillstyrkan sålunda därpå att avgiften utgjorde en som erforderlig
betraktad nödfallsåtgärd i ett iråkat krisläge och att avgiften under inga
omständigheter finge bli ett hjälpmedel att ytterligare överbalansera budgeten.

Västernorr lunds och Jämtlands läns handelskammare anför att i nuvarande
konjunkturer vore det nödvändigt att olika åtgärder vidtoges för att
bromsa upp pågående inflation. En investeringsavgift som en av åtgärderna
med detta syfte kunde vara motiverad. En grundläggande förutsättning för
att det skulle vara möjligt att stoppa inflationen vore dock enligt handelskammarens
bestämda uppfattning att en restriktiv kreditpolitik fördes i
sådan riktning att riksbanken icke exempelvis genom obligationsköp hölle
penningmarknaden lätt. Utan en sådan politik vore det föga troligt att den
föreslagna investeringsavgiften skulle kunna få avsedd inflationshämmande
verkan. Handelskammaren tillägger att i den mån en investeringsavgift
komme att fylla sin uppgift som investeringsbegränsandc faktor, komme

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

den samtidigt att innebära en uppbromsning av pågående rationaliseringsåtgärder.
Skadeverkningarna härav bleve större ju längre avgiften utginge.
Investeringsavgiften borde göras tidsbegränsad och dess giltighetstid bestämmas
till ett år.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att den föreslagna investeringsavgiften
syntes innebära en avsevärd skärpning av investeringsbeskattningen
i jämförelse med vad som gällde för år 1951. Huruvida en sådan skärpning
vore nödvändig för att nå det uppställda målet kunde ifrågasättas. Sådant
syftet med avgiften angivits i promemorian kunde det också med fog
ifrågasättas, om i vederbörlig ordning tillståndsprövade investeringar borde
beläggas med avgift. I denna del av förslaget syntes oredovisade fiskaliska
syften ha trätt i förgrunden.

Föreningen tillägger att rent principiellt borde erkännas att en fördyring
av investeringarna uppenbarligen vore ägnad att verka återhållande på investeringsverksamheten.
Om denna fördyring gåves formen av en investeringsavgift,
vore det emellertid viktigt att avgiften finge en tillfällig natur
och att detta bleve otvetydigt klart både i sak och i form. Eljest överginge
avgiften snabbt nog till att betraktas såsom en »normal» utgift utan annan
återhållande verkan än vilken som helst annan fördyring av investeringarna;
med andra ord den uppskjutande effekten ginge lätt förlorad.

Sparbanksföreningen framhåller i detta sammanhang det enligt föreningens
uppfattning olyckliga i att investeringsverksamheten på ett generaliserande
sätt i debatten kommit att framträda såsom den där orsakade inflation
och bristande ekonomisk balans. Om denna verksamhet än kunde
verka inflationsdrivande, borde likväl nödvändiga och nyttiga investeringar
mera allmänt betraktas såsom ett förstahandsintresse för vårt folk, ett
förstahandsintresse av sådan valör att den höjning av levnadsstandarden,
som toge sig uttryck i omedelbart ökad så att säga daglig konsumtion, borde
stå tillbaka för detta intresse. Det myckna talet om investeringarnas fördärvbringande
verkningar vore laktiskt ägnat att förvilla begreppen. I detta
sammanhang borde uppmärksammas att en ganska allmängiltig investeringsavgift,
som träffade till och med reparationer, vore ägnad att avtrubba
känslan för att det vore angeläget både från enskilda och allmänna synpunkter
att hålla redan gjorda investeringar i gott stånd.

Sammanfattningsvis anför föreningen, att om den än hyste den uppfattningen
att mera generellt verkande åtgärder vore att föredraga, och föreningen
kände en viss tveksamhet om verkningarna av den föreslagna investeringsavgiften,
ville föreningen likväl — i betraktande av att det vore
viktigt att söka skydda penningvärdet — icke avstyrka att förslaget genomfördes
såsom en tillfällig anordning för kort tid, under förutsättning att
den komme att utgöra ett led i en verksam antiinflationspolitik.

Kooperativa förbundet uttalar — under framhållande av att investeringsavgiftens
verkan bleve i stort sett densamma som en räntehöjning, d. v. s.
avgifterna träffade generellt alla investeringar på de områden som över
huvud berördes av avgiftsbeläggningen — sin principiella anslutning till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 2/

form för investeringsbegränsning, som förslaget till investeringsavgift innefattade.

Landsorganisationen i Sverige framhåller som sin mening, att det uppenbarligen
varit ett otillfredsställande förhållande att de investeringsbegränsningar,
som föranletts av behovet att dämpa det allmänna inflationstrycket,
hittills väsentligen drabbat investeringar i nybyggnader, bl. a. för bostadsändamål,
vägar, skolor o. s. v., medan däremot övriga investeringar undgått
den stränga angelägenhetsprövning, som i dessa fall måst tillämpas. Det
skulle därför medverka till en bättre balans i investeringsverksamhetens inriktning
på olika områden om ett incitament till en strängare angelägenhetsprövning
på här föreslaget sätt skapades hos de enskilda företagen även
beträffande de investeringar, som icke lämpligen kunde underkastas administrativ
prövning. Förväntningarna beträffande investeringars framtida
räntabilitet vore för närvarande av allt att döma fortfarande mycket höga
trots den fördyring som nyligen inträtt. Det måste därför vara riktigt att
såsom de sakkunniga föreslagit minska denna räntabilitet genom en avgift,
vilken kunde väntas föranleda ett avstående från de minst räntabla investeringarna.
Tveksamhet kunde endast hysas om huruvida den avsedda effekten
blivit tillräckligt stark och omfattande.

Därefter anföres följande.

Sålunda är det tydligt att det föreliggande förslaget till arten om också
icke till graden, lider av samma ofullkomlighet som den administrativa investeringsbegränsningen,
nämligen att en mängd småinvesteringar går fria
på grund av anordningen med ett skattefritt minimum på 10 000 kronor.
Detta innebär att en mycket stor del av investeringarna i jord- och skogsbruk,
handels- och åkeriföretag m. in. går fria, därför att de faller under
nämnda avdragsgräns. Denna medför också, att den procentuella totalbelastningen
även på investeringar på upp till 20 å 25 000 kronor blir tämligen
obetydlig i förhållande till skattens mera generella effekt. Sin största
verkan får skatten inom industrien, d. v. s. på det område av näringslivet,
där redan byggnadsregleringen torde ha haft den starkaste relativa åtstramningseffekten,
men även här kommer en icke alldeles obetydlig del att gå
fri. Det måste anses betänkligt att på detta sätt artificiellt befrämja en tendens
till särskild expansion i småföretagen. — Med hänsyn till vad som här
påpekats bör det därför enligt landsorganisationens mening övervägas om
icke skattefrihetsgränsen, trots den utökning av taxeringsmyndigheternas
arbete, som därigenom framkallas, skulle kunna avsevärt sänkas, exempelvis
till hälften eller om möjligt ännu lägre. Vad som här sagts innebär även att
varje tanke på undantagande av viss eller vissa näringsgrenar från denna
beskattning måste avvisas. Eventuella dispenser måste på ett restriktivt
sätt inskränkas till specialfall, där av beredskapsskäl särskild uppmuntran
av viss investering är önskvärd.

Landsorganisationen framhåller att även med tanke på de områden — de
större och medelstora företagen framför allt inom industrien och transportväsendet
— där det föreliggande förslaget skulle komma att verka med full
effekt, kunde ifrågasättas om denna effekt bleve av en sådan styrka som i
dagens läge borde eftersträvas, särskilt som närmare halva den åsyftade fördyringen
eliminerades genom regeln om avdragsrätt för investeringsavgiften

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

vid taxeringen till inkomstskatt. De betänkligheter som skenbart kunde hysas
mot att »hindra rationaliseringsverksamheten» genom att lägga en mera
kännbar broms på investeringarna kunde i detta sammanhang icke tillmätas
betydelse. Vad det gällde vore att åstadkomma en sådan minskning av trängseln
på investeringsområdet, d. v. s. minska efterfrågan på material och
arbetskraft i förhållande till den givna tillgången, och förkorta leveranstiderna,
så att de verkligt värdefulla investeringarna kunde komma fram
snabbare. Med hänsyn till den redan pågående investeringsverksamhetens
intensitet, mängden av redan utlagda beställningar, storleken av verkstadsindustriens
orderstock samt bristen på arbetskraft inom byggnadsindustrien,
syntes det icke föreligga någon anledning att räkna med att ens en dubbelt
så hög investeringsskatt för 1952 skulle åstadkomma någon verklig minskning
av den totala investeringsverksamheten eller av sysselsättningen på
detta område under nämnda år. Vad som kunde åstadkommas vore endast en
bättre jämvikt mellan investeringsviljan och de faktiskt föreliggande investeringsmöjligheterna,
varigenom de fördyrande och försenande störningar, som
jämviktsbristen framkallat, möjligen skulle kunna avskaffas.

Därefter anföres följande.

I själva verket måste det anses vara synnerligen viktigt att från början fastställa
en så hög investeringsavgift, att man icke inom näringslivet skall
kunna hysa några farhågor för att statsmakterna längre fram, då den begränsade
effekten av den första skattesatsen blivit tydlig, skall komma att
höja densamma. En alltför låg avgift kan alltså få rakt motsatt effekt mot
den avsedda, nämligen att framkalla en spekulation i ytterligare höjning
längre fram, sedan nu staten slagit in på denna skattemetod. En sådan spekulation
i fortsatt höjning av investeringsbeskattningen skulle framkalla en
strävan att påskynda i stället för att bromsa investeringsverksamheten under
1952. Det synes därför nödvändigt att från början göra skattesatsen så
hög att eventuell spekulation i stället får motsatt inriktning, nämligen på
en förväntan om nedsättning längre fram, även om — med hänsyn till de
stora krav fullsysselsättningen ställer på den ekonomiska konjunkturens
behärskande med finanspolitiska medel — någon direkt utfästelse om en
sådan nedsättning eller slopande av avgiften icke bör göras.

Det framhalles vidare i yttrandet, att risken att genom en investeringsavgift
av ändamålsenlig höjd åstadkomma prisstegringar, som icke på
annat sätt skulle framkallas, syntes obetydlig eller obefintlig. Man kunde
givetvis icke bortse från skattens effekt att medverka till en koncentration
av investeringsverksamheten till de mest givande objekten och att främja det
snabbare färdigställandet av åtskilliga nu försenade investeringar med produktionsförbilligande
innebörd. Men även om man enbart betraktade kostnadsstegringseffektens
brutto, utan hänsyn till nämnda prisförbilligande effekt,
syntes den bli synnerligen begränsad. Åtminstone gällde detta på
kort sikt, vilket vore av största betydelse, eftersom de förbilligande resultaten
finge väntas framkomma med en viss eftersläpning. Utredningsmännen
hade beräknat en total skatteavkastning för 1952 på maximum 150 milj. kr.
Även vid full effekt skulle den tydligen komma att bli av en storleksordning,
som underskrede en procent av den totala nationalprodukten. Den

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

omedelbara effekten på levnadskostnaderna måste emellertid bli betydligt
mindre. Det gällde här en kostnad, som i allmänhet låge långt ifrån konsumtionen
i produktionskedjan, så att verkan på konsumtionsvarupriserna över
huvud taget kunde väntas framkomma endast med avsevärd eftersläpning.
Den del av levnadskostnaderna, som betingades av importvarupriserna, påverkades
inte alls, medan i stället en betydande del av avgiften komme att
drabba dels exporten, dels varor, vilkas priser inom landet betingades av exportprisnivån
och därför för dagen och sannolikt under nu överskådlig framtid
icke bestämdes av de inländska produktionskostnaderna. Då det här i utpräglad
grad gällde en skatt, som vore direkt avsedd att minska räntabiliteten
hos ifrågavarande investeringar, d. v. s. minska vinstmarginalerna hos
företag som frivilligt verkställde dem, förutsatte landsorganisationen dessutom
att den icke heller på de områden priskontrollen behärskade finge övervältras
på konsumentpriserna. De områden där investeringsavgiften skulle
kunna få någon märkbar effekt syntes därför vara synnerligen begränsade
och inskränka även den teoretiska levnadskostnadshöjningen till obetydligheter
även om avgiftens storlek skulle avsevärt ökas.

I det av Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avgivna yttrandet
framhålles, att TCO under försommaren 1951 framlade vissa synpunkter
på den ekonomiska politiken. Därvid framhölls särskilt, att en begränsning
av investeringsverksamheten vore nödvändig. Tillika rekommenderades mera
generellt verkande medel än de som hittills hade kommit till användning.
Sålunda syntes böra ifrågakomma en åtstramad kreditpolitik, varigenom
kreditvolymen hölles nere, vilket skulle förutsätta — om tillräcklig effekt i
investeringsbegränsande syfte skulle ernås enbart på denna väg — att en
väsentlig höjning av räntenivån skulle komma att ske. Även mindre djupgående
kreditåtstramande åtgärder i samband med en endast mindre räntehöjning
kunde emellertid vara av betydelse som komplement till andra kraftigt
verkande investeringsbegränsande medel. En allmän investeringsbeskattning
för nedbringande av sådana investeringar, som icke kunde kontrolleras
genom den nuvarande byggnadsregleringen, syntes böra övervägas. Det
av de sakkunniga framlagda förslaget om investeringsavgift syntes ligga i
linje med de av TCO framförda synpunkterna. TCO ville i detta sammanhang
erinra om sitt yttrande i anledning av en av bankinspektören K. Wulff
inom finansdepartementet utax-betad promemoria rörande lag om rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
utlåning. TCO hade i detta sammanhang framhållit, att förslagets
genomförande syntes komma att innebära en i princip rörlig räntenivå,
vilket TCO icke uppfattade såsom någon nackdel. Därest en investeringsbeskattning
av verkligt investeringsbegränsande slag infördes, borde emellertid
höjningen av räntenivån bli av ringa storlek. Det föreliggande förslaget
syntes enligt TCO:s uppfattning vara utformat på ett sådant sätt aft
effekten av dess genomförande syntes bli ett återhållande moment i investeringsverksamheten.
Mot denna bakgrund och då TCO i stort sett funne
förslaget vara väl utformat ville TCO för sin del tillstyrka förslagets genomförande.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet framhålles att den
föreslagna investeringsavgiften givetvis komme att verka hämmande på sådana
investeringar, som måste anses vara synnerligen önskvärda och samhällsgagneliga.
I den mån dylika investeringar nödvändigtvis måste verkställas,
komme investeringsavgiften att verka kostnadsfördyrande och därigenom
inflationsdrivande. Verkan av avgiften kunde sålunda komma att
bli den rakt motsatta mot den åsyftade. Härefter anföres följande.

För grosshandeln är denna fråga av den allra största betydelse. För att
kunna hålla nere och om möjligt ytterligare minska sina kostnader för lagring
och distribution av varor är det av vikt för grosshandelsföretagen att
nyanskaffa eller modernisera lagerlokaler — och därtill hörande anordningar
— ävensom att ny- och ersättningsanskaffa för rörelsen erforderliga transportmedel.
I 1950 års långtidsutredning har särskilt framhållits behovet av
nyinvesteringar inom grosshandeln, som i stor utsträckning arbetar i gamla
otidsenliga lokaler. »En övergång till nya lokaler» — säger utredningen —
»och en modern organisation skulle kunna medföra relativt sett ganska betydande
arbetskraftsbesparingar. Det förefaller därför knappast samhällsekonomiskt
motiverat att hålla nere investeringsvolymen inom grosshandeln.
» Införandet av en avgift på investeringar av denna natur skulle komma
att verka i motsatt riktning mot vad långtidsutredningen förordat. Härtill
må även fogas, att en fördyring av sådana investeringar kommer icke
blott att allvarligt hämma den nödvändiga rationaliseringen av handeln
utan helt naturligt även återverka på varupriserna i stigande riktning.

Grossistförbundet tillägger därefter att ur en annan synpunkt och såsom
ett skäl mot en investeringsavgift talade även att näringsföretagen icke
borde bibringas den känslan, att statsmakterna med en avgift av nu föreslagen
natur eftersträvade att nå ett annat syfte än det angivna, nämligen
att belasta näringsföretagen med en extra beskattning. Såsom förslaget utformats
hade näringsföretagen svårt att värja sig mot den tanken, att ett
fiskaliskt syfte låge bakom den tilltänkta lagstiftningen.

Under åberopande av det nu återgivna förklarar grossistförbundet sig ej
kunna tillstyrka det föreliggande förslaget. Förbundet tillägger, att skulle
emellertid statsmakterna av allmänekonomiska skäl finna det nödvändigt
att genomföra förslaget, så ville förbundet bestämt påyrka att bestämmelserna
finge en varaktighetstid av högst två år och att avgiften avsevärt
minskades och i varje fall ej sattes högre än till 6 procent.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet anföres inledningsvis,
att rent principiellt kunde förbundet icke dela den uppfattningen att
en investeringsavgift, som ju förutsatte att systemet med regleringar och
statliga ingripanden på olika områden bibehölles och utbyggdes, skulle
kunna ersätta en allmän räntehöjning. De ingripanden som skett eller planerats
i form av investeringsskatt, investeringsavgift och s. k. punktskatter
av olika slag hade endast bidragit till att öka den allmänna känslan av
osäkerhet inom näringslivet. Det borde framhållas, att de kraftiga prisrörelser
uppat och nedat för olika varor, t. ex. för ull och bomull, som ägt rum
under det senaste året åtminstone för handeln inncbure en kraftig maning
till aterhallsamhet, särskilt som ett visst köpmotstånd börjat förmärkas

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

inom många branscher. Ur dessa synpunkter ville förbundet ifrågasätta, om
den föreslagna lagstiftningen om investeringsavgift över huvud taget vore
nödvändig och i vart fall om den icke borde uppskjutas till vårriksdagen
1952 i avvaktan på utvecklingen. Förbundet ville även framhålla angelägenheten
av att den föreslagna lagstiftningen, om den nu oundgängligen ansåges
böra genomföras, uttryckligen borde begränsas att avse endast år 1952 och
att den fortsatta giltigheten nästfoljande år då finge prövas i vederbörlig
ordning.

I det av Smålands och Blekinge handelskammare avgivna yttrandet anföres,
att den rätt omfattande investeringsverksamhet, som ägt rum under
de senaste åren, ingalunda torde vara orsaken till vårt nuvarande ekonomiska
läge med dess fortgående försämring av penningvärdet, utan fastmer
en följd av detsamma. Så länge ett någorlunda stabilt penningvärde ej kunde
upprätthållas, bleve den naturliga följden att investeringsverksamheten finge
en större omfattning än under tider med ett fastare penningvärde. Om inflationen
begränsades eller stoppades, komme säkerligen en reducering att
ske av den forcerade investeringsverksamhet, som pågått under senare år.
Det vore däremot föga troligt, att en begränsning av investeringsverksamheten
i och för sig skulle leda till någon märkbar stabilisering av penningvärdet.
Handelskammaren ställde sig därför tveksam till hållbarheten i den
ekonomiska motivering som framlagts av de sakkunniga.

Handelskammaren anför vidare, att om investeringar belädes med en
10-procentig avgift, förelåge risk för att den därigenom uppkomna kostnadsökningen
i åtskilliga fall komme att övervältras på i sista hand konsumenterna.
I kostnadskalkyler och dylikt måste företagarna givetvis inkludera
alla kostnader, som vore hänförliga till framställningen av företagens produkter.
Om därför kostnaden för alla investeringar i byggnader, maskiner,
inventarier och dylikt genom införande av investeringsavgift ökades med
10 procent, komme detta otvivelaktigt att i icke oväsentlig omfattning öva
inverkan på de slutliga varupriserna. Lagstiftningen komme i sådant fall
att verka inflationsdrivande och leda till motsatt effekt mot vad utredningsmännen
åsyftat.

Även Skånes handelskammare, som förklarar sig icke kunna biträda de
sakkunnigas förslag, uttalar tvivel beträffande de föreslagna beskattningsåtgärdernas
värde som ett led i inflationspolitiken och framhåller i anslutning
därtill att handelskammaren kommit till allt djupare insikt om att
tyngdpunkten inom den inflationsbekämpande politiken måste ligga på ett
annat område, nämligen det penningpolitiska. Penningvärdet kunde över
huvud taget icke skyddas annat än genom en restriktiv penningpolitik. En
nödvändig förutsättning för att den ständigt uppåtgående prislönespiralen
skulle kunna hejdas vore att en dylik politik genomfördes och förenades
med en sund statlig finanspolitik.

Därefter anföres följande.

Av avgörande betydelse måste alltså i förevarande läge bli riksbankens
åtgöranden. För den händelse riksbanken underlåter att på erforderligt sätt

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

sörja för att den monetära expansionen på kreditmarknaden hålles tillbaka,
kommer enligt handelskammarens mening statsmakternas inflationsbekämpande
politik i övrigt att bli mer eller mindre förfelad. Det är att märka, att
inflationsriskerna numera i mycket högre grad än för ett år sedan torde härröra
från inre faktorer; i fråga om investeringarna torde dock en viss avmattning
ha gjort sig gällande; de stegrade kostnaderna ha här i sin mån
verkat hämmande. Inflationsimpulserna utifrån synas — med vissa undantag
— för dagen framträda med något mindre styrka.

Sedan handelskammaren erinrat bl. a. om att en fortsatt ökad standardstegring
vore beroende av en fortsatt rationalisering, mekanisering och modernisering
av produktions- och distributionsapparaten, framhålles att de
föreslagna särskilda beskattningsåtgärderna med syfte att lägga en hämsko
på investeringssträvandena ingåve betänkligheter. Det tillägges att anledning
även funnes att uppmärksamma att om en dylik skattelagstiftning upprätthölles
i Sverige, det vore för företag med internationell verksamhet fördelaktigare
att verkställa erforderliga investeringar i utlandet än här hemma.

Därefter anföres följande.

Handelskammaren vill i detta sammanhang erinra om att långtidsutredningen
i dess nyligen avgivna betänkande med skärpa konstaterat att under
efterkrigsåren genom olika regleringar vissa investeringsbehov ha kommit
att eftersättas mer än andra, varigenom spänningar uppstått mellan olika
investeringsområden. Bland de uppdämda investeringsbehoven nämnas handeln
och transportväsendet. Följden anges ha blivit en produktivitetssänkande
snedvridning av produktionsapparaten och en tendens till långsammare
ekonomisk framstegstakt på längre sikt. Såsom ett exempel från transportområdet
på hur investeringsavgiften i praktiken kan komma att verka
vill handelskammaren hänvisa till det aktuella läget för den mindre skeppsfart,
vilken bedrives med motorseglare och mindre fartyg. Av olika orsaker
har det tillgängliga tonnaget på detta område det senaste årtiondet nedgått
med en tredjedel; medelåldern på fartygen är hög, varför tonnaget länge
varit i behov av förnyelse. På grund av beläggningen på de mindre skeppsvarven,
bl. a. för beställningar av fiskefartyg enligt svensk-ryska kreditavtalet,
har denna förnyelse hittills icke kunnat komma till stånd. Under
innevarande år har detta lett till en akut brist på tonnage, vilken drivit frakterna
starkt i höjden. Det är fara värt, att denna brist kommer att bli ännu
mera markerad under nästkommande år med ty åtföljande fortsatt stegring
av frakterna. Behovet av förnyelse av tonnaget har i detta läge blivit
alltmera trängande och nybeställningar måste nu komma till stånd ev. på
utländska varv. Genom investeringsavgiften skulle emellertid kostnaderna
för denna nyanskaffning komma att icke obetydligt ökas; för ett fartyg
med en anskaffningskostnad av ca 400 000 kronor skulle investeringsavgiften
bli ej mindre än ev. närmare 40 000 kronor, vilket belopp jämväl måste förräntas
och amorteras av fraktinkomsterna. Att i detta fall avgiften måste
i viss utsträckning komma att förhindra även ur samhällets synpunkt angelägna
investeringar finner handelskammaren högst sannolikt.

Handelskammaren tillägger, att den vore väl medveten om att det förelåge
ett avvägningsproblem såväl mellan investeringarna för olika ändamål inbördes
som mellan investeringar och omedelbar konsumtion. En förutsättning
för ekonomisk balans vore att även konsumtionen förhindrades att

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

33

expandera utöver de tillgängliga resurserna. I förevarande läge måste återhållsamhet
iakttagas jämväl på konsumtionssidan. I den mån konsumtionen
tenderade att rubba den ekonomiska balansen, syntes särskilda åtgärder
häremot också böra övervägas som ett led i den ekonomiska politiken.

I det av Östergötlands och Södermanlands handelskammare avgivna yttrandet
framhålles, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag om införande
av en investeringsavgift innebure att det tekniska framåtskridandet
inom industrien antingen förhindrades eller fördyrades. Båda resultaten vore
lika litet önskvärda, sedda ur synpunkten av det framtida konkurrensläget
gentemot utländska tillverkare. Antingen åstadkommes en under flera år
bestående höjning av tillverkningskostnaderna genom de ökade investeringskostnaderna
eller ock förhindrades en rationaliseringsåtgärd, som skulle
fört anläggningen i fråga till jämställdhet med motsvarande utländska industrier
beträffande rationaliseringsgraden. Investeringsavgiften utgjorde
därför — särskilt om statsbudgetsituationen skulle omöjliggöra ett snabbt
avskaffande av avgiften — ett hinder för framstegstakten inom industrien
in. fl. näringar, och handelskammaren såge sig därför nödsakad att avstyrka
det föreliggande författningsförslaget. Handelskammaren tillägger, att
om den överrörlighet, som för närvarande utmärkte arbetskraftsläget, kunde
minskas, skulle åtskilliga investeringar i rationaliseringssyfte säkerligen
bli onödiga och ett förbättrat produktionsresultat komma till stånd. Detta
syntes vara mera angeläget än att genom ytterligare pålagor försvåra produktionen.

I det av Sveriges Redareförening avgivna yttrandet framhålles inledningsvis,
att i den offentliga debatten om vårt lands ekonomiska politik hade
understrukits angelägenheten av att de svenska näringsföretagen i möjligaste
mån medverkade till en ökning av produktionen, särskilt av exportvaror.
Med nu rådande brist på arbetskraft vore det av vikt, att företagen i
ökad omfattning ersatte mänsklig arbetskraft med maskinell sådan, vilket
icke kunde ske utan investeringar. Det vore även angeläget att nyanskaffa
sådana anläggningar, som möjliggjorde en ökad produktion.

Därefter framhålles att ett uppskjutande av investeringar med svag eller
osäker räntabilitet kunde vara nog så vanskligt. Vissa maskiner exempelvis
kunde vara mindre räntabla men likväl utgöra betydelsefulla länkar i produktionskedjan.
Om dylika maskiner ej nyanskaffades eller ersattes, kunde
detta medverka till ett försämrat resultat av produktionen. Varje åtgärd,
som vidtoges i syfte att förhindra eller försvåra förbättringen och nyanskaffningen
måste verka hämmande på företagets möjligheter till produktionsökning.
Eu avgift av den natur, som nu ifrågasatts av de sakkunniga,
komme helt naturligt att fördyra nyanskaffningar och i sin tur medverka
till cn ökning av priset å de producerade varorna. Enligt föreningens mening
komme införandet av en investeringsavgift att verka i motsatt riktning
mot de strävanden, som eljest gjorde sig gällande i fråga om produktionens
utveckling. Vidtagandet av eu sådan åtgärd kunde också komma att försvåra
möjligheterna för svenska företag att konkurrera med sådana ut 8

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ländska företag, som icke drabbades av en liknande merutgift för sin rörelse.
Föreningen kunde ej heller finna det vara riktigt, att — för att motverka
investeringar med svag eller osäker räntabilitet — önskvärda investeringar
skulle fördyras genom att belastas med en investeringsavgift.

Föreningen framhåller, att det vore mot bakgrunden av det nu återgivna,
som föreningen för sin del icke kunde finna annat än att vägande skäl talade
mot införande av en investeringsavgift. Då de sakkunniga framhållit, att
uttagandet av investeringsavgift i stort sett avsåges skola hava samma effekt
som en räntehöjning, frågade sig föreningen, varför man skulle vidtaga en
åtgärd som den nu föreslagna, vilken kunde bliva till allvarligt men för den
produktiva verksamheten samt dessutom medförde ökat arbete för myndigheterna
och de skattskyldiga, i stället för att gå den vida enklare och mer
naturliga vägen, som en ändrad räntepolitik innebure. I den mån detta kunde
få ofördelaktiga verkningar på andra områden, borde åtgärder vidtagas,
som eliminerade dessa verkningar.

I redareföreningens yttrande framhålles vidare, att en investeringsavgift
komme att drabba rederinäringen väsentligt hårdare än andra näringsgrenar,
i varje fall om det nu föreliggande förslaget genomfördes i oförändrat
skick. Priset å nu beställda fartyg vore mycket högt, c:a tre gånger priset
år 1938. Leveranstiderna från varven vore mycket långa. Flertalet svenska
varv låge inne med beställningar med leverans år 1956 eller till och med senare.
Om investeringsavgift komme att utgå även vid sagda tid, betydde
detta en stor merkostnad för rederierna. Risk förelåge för att frakterna vid
nämnda tidpunkt kunde ha betydligt nedgått samt företagens vinster starkt
reducerats. Mot det sagda kunde invändas, att, då syftet med investeringsavgiften
vore att söka motverka nyinvesteringar, rederierna borde underlåta
att beställa nya fartyg. Så enkelt låge emellertid icke denna fråga till. De
svenska rederierna hade i allt större utsträckning övergått till att bedriva
linjetrafik och det vore förenat med stora kostnader att uppbygga en sådan
verksamhet. Sagda rederier dreve trafiken i konkurrens eller samsegling med
andra nationers fartyg, vilka vore mycket tidsenliga och snabbgående. Men
även tramprederierna måste följa med utvecklingen för att kunna stå sig i
konkurrensen. Därtill komme, att vår trampflotta vore i behov av förnyelse
och utökning för att kunna i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande
sätt tillföra landet nödiga försörjningsartiklar och härifrån transportera
våra exportvaror.

Sedan redareföreningen erinrat om att de sakkunniga föreslagit investeringsavgiften
till 10 procent, framhålles att en så hög avgift komme att
särskilt hårt drabba sådana investeringar, som vore oundgängligt nödvändiga
att vidtaga, och komme att medföra en onödigt stor prisfördyring. För
rederinäringen vore detta ett mycket betydelsefullt spörsmål. På grund av
de nuvarande höga fartygspriserna komme investeringsavgiften, även med
beaktande av att densamma skulle vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen,
att bliva mycket betungande. Särskilt gällde detta för de mindre och medelstora
företagen. Föreningen funne det därför vara nödvändigt att avgiften

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

35

fastställes efter en lägre procentsats än den föreslagna. Föreningen, som
även riktat invändningar mot att de föreslagna bestämmelserna skulle gälla
tills vidare, framhåller att med hänsyn till syftet med investeringsavgiften
borde denna avgift bestämmas för år 1952 till 8 procent och för år 1953 till
4 procent. Därefter borde avgiften upphöra.

Svensk indnstriförening framhåller som sin mening, att vad man främst
syntes vilja komma åt genom de föreslagna åtgärderna vore s. k. onödiga
investeringar, exempelvis sådana som i vissa fall kunde rubriceras såsom
skatteflykt. En förutsättning för att onödiga investeringar över huvud taget
skulle kunna göras vore givetvis god eller rättare sagt övergod tillgång på
penningmedel. Föreningen ville understryka att småindustriens utövare
långt ifrån att ha god tillgång på penningmedel i stället lede brist därpå
och kämpade en oavlåtlig kamp mot likviditetssvårigheter. Om de föreslagna
åtgärderna genomfördes, ställdes småindustrien inför den absurda situationen
att långt ifrån att lämnas någon hjälp vid lösandet av sina kreditproblem
så komme statsmakterna i stället att lägga sten på börda. Förslaget
innebure även ett betydande hot mot all nyetablering.

Föreningens yttrande utmynnar i ett bestämt avstyrkande av den föreslagna
investeringsavgiften. Skulle förslaget likväl genomföras, yrkades den
viktiga modifikationen i de föreslagna reglerna, att småindustriidkare och
nyetablerande företag icke bestraffades för investeringar, som de för sitt
fortbestånd tvingades göra. En sådan modifikation kunde enklast genomföras
genom en bestämmelse, att investeringsavgift icke skulle utgå för
kostnader, som gjordes för startandet av ett företag och för företag med en
årsomsättning understigande 750 000 kr.

Lantbruksstgrelsen framhåller, att den begränsning av investeringar, som
investeringsavgiften avsåge att mera generellt åstadkomma, främst beträffande
investeringar med svag eller osäker räntabilitet, skulle enklare och
smidigare kunna vinnas genom en allmän räntejustering. Den utvägen hade
emellertid ansetts böra undvikas, enär den ansåges kunna medföra ogynnsamma
verkningar på finansierandet av bostadsbyggandet. För näringslivet
direkt skadligt bleve investeringsavgiften, om den förhindrade ett normalt
underhåll av byggnader och inventarier eller ersättningsanskaffningar betingade
av rationalisering av produktionsapparaten. Då det samlade belopp,
som avgiften beräknades uppgå till, nämligen 100 å 150 milj. kr. årligen, cj
vore större än t. ex. de sista årens årliga ökning av den utelöpande sedelmängden,
vore fara för att den prisstabiliserande effekten av investeringsavgiften
lätt kunde äventyras genom åtgärder av motverkande natur. Särskilt
betänklig syntes åtgärden vara ur jordbrukets synpunkt. Den alltjämt
pågående rationaliseringen av jordbruket komme att fördröjas genom fördyring
av moderniseringen av byggnader och maskinutrustning. Med hänsyn
till jordbrukets viktiga uppgift ej minst ur beredskapssynpunkt syntes det
betänkligt alt försena utvecklingen och försvåra ett ändamålsenligt vidmakthållande
av anläggningarna. Även startandet av jordbruksföretag komme
att avsevärt fördyras, vilket måste verka menligt för näringsrekryteringen.

36

Knngl. Mcij:ts proposition nr 220.

Sveriges lantbruksförbund vitsordar, att en stabilisering av penningvärdet
finge anses såsom den viktigaste ekonomiska målsättningen för närvarande.
Därvidlag syntes det vara lämpligt att använda ett flertal olika åtgärder,
däribland sådana som motverkade en alltför stor investeringsverksamhet.
Reglerna härom måste emellertid utformas, dels så att största möjliga rättvisa
mellan olika förvärvskällor skipades, dels så att normala investeringar
icke förhindrades. Det syntes nämligen vara skäl erinra om att den produktionsökning,
som under de senaste åren haft en så avgörande betydelse för
vårt ekonomiska liv, i mycket obetydlig omfattning berott på ökning av antalet
arbetstimmar utan huvudsakligen finge tillskrivas den rationalisering,
som icke minst på grund av den stora investeringsverksamheten kunnat äga
rum. Med utgångspunkt från nämnda två grundsatser hade förbundet anmärkningar
att i vissa avseenden rikta mot den föreslagna lagstiftningen.

Förbundet anför därefter som sin uppfattning att den föreslagna investeringsavgiften
syntes bättre än investeringsskatten fylla de krav, som borde
uppställas på en investeringshämmande faktor. Medan investeringsskatten
främst syftade att hålla tillbaka de investeringar, som finansierades med
företagets egna medel, träffade investeringsavgiften jämväl investeringar,
som ägde rum med upplånade medel. Därigenom finge den anses bli mera
ändamålsenlig än investeringsskatten.

Förbundet anför emellertid därefter följande.

Det huvudsakliga undantaget från investeringsavgiften gäller investering
för bostadsbyggnad. Däremot träffas byggnationer i övrigt av investeringsavgift,
oavsett om oundgängliga krav på sådan byggnation föreligger eller
icke. Investeringsavgiften avses jämväl att utgå å ersättningsanskaffningar
och reparationer, beträffande reparationer jämväl å bostadsbyggnader. Till
bostadsbyggnad räknas såvitt avser förvärvskällan jordbruksfastighet i
nämnda hänseende bostad åt i jordbruksdriften anställd personal. Däremot
hänföres bostad för ägaren eller brukaren icke till investeringsavgiftsfria
bostäder. Någon anledning att i förevarande hänseende behandla en byggnad,
avsedd för jordägare eller brukare av jordbruksfastighet, annorlunda än
byggnad, avsedd för bostad åt anställd personal, föreligger icke, då båda slagen
av byggnader avse bostäder åt driftspersonal i förvärvskälla. Såväl sociala
skäl som rättviseskäl tala därutöver för att jordbrukarnas egna bostäder
i förevarande avseende måste likställas med övriga bostäder.

I många sammanhang har påpekats nödvändigheten av att jordbruket och
skogsbruket rationaliserar driften och minskar åtgången på arbetskraft samtidigt
som produktionen ökar. Det har också påpekats och vitsordats att jordbruket
beträffande byggnader i högsta grad framvisar en eftersläpning både
beträffande ny-, till- och ombyggnad och reparations- och underhåll än vad
som gäller för övriga förvärvskällor. Standarden i jordbruket ifråga om både
bostads- och ekonomibyggnader är betydligt lägre genomsnittligt än den som
andra befolkningsgrupper åtnjuter. Med hänsyn härtill anser sig Lantbruksförbundet
böra bestämt avvisa för förvärvskällan jordbruksfastighet varje
investeringsavgift i fråga om kostnader för ny-, till- och ombyggnad samt
reparation och underhåll, både beträffande bostadsbyggnader, ägarens och
de anställdas, och ekonomibyggnader.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

För vissa andra invändningar, som lantbruksförbundet haft att rikta mot
de föreslagna bestämmelserna, skall en redovisning i ett senare sammanhang
lämnas.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller i avgivet yttrande, att alla
grupper i samhället syntes numera vara överens om att krafttag erfordrades
för att återupprätta och befästa ett stabilt penningvärde. Som ett led i arbetet
härför vore investeringsbegränsande åtgärder av särskild betydelse.
De inflationsskapande faktorerna inom landet syntes i allra största utsträckning
vara att finna inom industrien, som för närvarande arbetade i eu onormal
överkonjunktur. Expansionen inom denna måste bromsas, så att efterfrågan
på de alltför knappa material- och arbetskraftstillgångarna hölles
inom det möjligas gränser. Åtskilligt syntes enligt riksförbundets uppfattning
vara att vinna, därest man kunde komma fram till en skattelagstiftning,
som icke liksom den nuvarande direkt uppmuntrade investeringsverksamheten.
Den i olika sammanhang framförda tanken på bruttobeskattning
för industriens vidkommande syntes med det snaraste böra göras till föremål
för en undersökning. En lämpligt utformad bruttobeskattning skulle
på ett effektivt sätt verka återhållande på mera tvivelaktiga investeringar.

Därefter anföres följande.

Omedelbart verkande åtgärder krävas emellertid i dagens läge. Det nu
framlagda förslaget om en 10 %-ig investeringsavgift på investeringar synes
avgjort vara att föredraga framför nu gällande investeringsskattebestämmelser.
Det synes emellertid angeläget, att avgiften endast kommer att påläggas
inom de områden av samhällslivet, där de inflationsskapande faktorerna
finnas. Ur denna synpunkt framstår det som mindre påkallat att belägga
investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet med investeringsavgift.
Jordbrukets byggnadsbestånd är i trängande behov av förnyelse.
Skall jordbrukets rationalisering kunna fortgå och medverka till, att den
av statsmakterna fastslagna målsättningen, att jordbruksbefolkningen skall
uppnå likställdhet med övriga grupper, inom rimlig tid skall kunna förverkligas,
synas några nya hinder icke få uppställas. Den under senare år fortskridande
fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket synes
vara tillräckligt avskräckande för att — bortsett från rena undantagsfall —
effektivt hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader.

Därefter anföres, att icke heller för förslaget i vad det avsåge uttagande av
investeringsavgift vid investeringar i maskiner och andra för jordbruksdriften
avsedda döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av mer än
tre år syntes tillräckliga skäl föreligga. Den investering, som ägde rum i
jordbrukets maskinpark och inventariebestånd, hade i alldeles övervägande
grad sin grund i den fortgående arbetskraftsminskningen och syftade till
rationalisering och förbilligande av produktionen. Om i något fall mindre
nödvändiga investeringar kunde påvisas, vore dessa under alla omständigheter
av så ringa betydelse, alt de icke borde få inverka på bedömandet av
frågan om investeringsavgiftens utvidgning till detta område. Visserligen
inträdde avgiftsplikten först vid investeringar utöver 10 000 kronor. Därigenom
hade man väl förmodligen ansett, att större delen av det mindre jordbruket
skulle komma att undgå avgiften. Det borde emellertid betonas, att

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

kostnaderna för jordbruksmaskiner numera voro så höga, att 10 000-kronorsgränsen
avsevärt överskredes enbart vid inköp av traktor med redskap. Därest
investeringsavgiften ansåges böra gälla även jordbrukets maskiner och inventarier,
borde under alla omständigheter gränsen för de avgiftsfria investeringarna
avsevärt höjas. Det syntes även ofrånkomligt att alla ny uppsättande
jordbrukare helt befriades från erläggande av investeringsavgift.

Slutligen tillägges att riksförbundet ville som sin uppfattning uttala, att
effektiviteten av den föreslagna investeringsavgiften avsevärt skulle öka,
därest bestämmelserna begränsades att gälla ett år.

3. Departementschefen.

Det ekonomiska läget. I samband med förslag till åtgärder av olika slag
på den ekonomiska politikens område har jag vid upprepade tillfällen understrukit
vikten av att utvecklingen kontinuerligt följes för att planerna
snabbt skola kunna anpassas till de skiftande krav, som varje förskjutning
i läget kan medföra. Sedan någon tid tillbaka ha undersökningar pågått
inom konjunkturinstitutet rörande de förändringar som den ekonomiska
situationen undergått sedan i våras. Resultaten härav, som i dagarna torde
komma att publiceras i en rapport från institutet, synas vara av intresse
ej endast för förståelsen av det faktiska utvecklingsförloppet under den
gångna delen av året utan även för bedömningen av utsikterna för den närmaste
framtiden. I det följande skall jag därför med utgångspunkt från de
nu nämnda undersökningarna peka på de drag i utvecklingen, vilka äro
av särskild betydelse för den ekonomiska politikens utformning i fortsättningen.

Den efter Koreakrigets utbrott våldsamma prisuppgången på råvaror på
världsmarknaden nådde kulmen i februari i år. Därefter inträffade ett bakslag,
särskilt utpräglat för vissa av de råvaror, vilkas priser stigit starkast,
såsom gummi, tenn och ull. Efter detta prisfall har en anmärkningsvärd stabilitet
varit rådande under ett halvt års tid, ehuru på en nivå icke oväsentligt
högre än den från vilken prisuppgången begynte. Den senaste månaden ha
tendenser framträtt till en ny stegring. Denna har dock huvudsakligen varit
begränsad till bomull, ull, hudar och vissa metaller. Det synes ännu vara
för tidigt att bedöma, i vilken utsträckning den kan komma att fortsätta.

Bakom prisuppgången låg från början en strävan från såväl stater som
enskilda att genom köp av viktiga råvaror trygga sin försörjning inför riskerna
att bli utsatta för avbrott i tillförseln med åtföljande knapphet eller
brist. Förväntan om stegrade priser har även gjort sig gällande. Däremot
torde den löpande förbrukningen ävensom produktionen av flertalet råvaror
icke ha undergått större förändringar.

Prisstegringen har utlöst motåtgärder såväl på det nationella som det
internationella planet. Den omsvängning som inträffade under de första
månaderna innevarande år torde sålunda till betydande del vara förorsakad
dels av en omläggning av Förenta staternas inköpspolitik, dels av införandet
av en allmän priskontroll i Förenta staterna.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Vad beträffar åtgärder på det internationella planet vill jag i detta sammanhang
rikta uppmärksamheten på det arbete, som utföres av den internationella
råvarukonferensen i Washington och i vilket även vårt land deltager.
Detta samarbete har hittills lett fram till internationella allokeringar för
volfram, molybden, svavel, kobolt, nickel, koppar och zink. Särskilt den begränsade
tilldelningen av svavel synes ägnad att inge allvarliga bekymmer
för möjligheten att tillgodose det svenska försörjningsbehovet. Jag vill vidare
nämna att koppar i anledning av ett av OEEC fattat beslut att förbjuda användningen
av sådan metall vid vissa tillverkningar lagts under beslag i S\erige
från och med den 30 september 1951. Avsikten härmed är att i överensstämmelse
med internationella överenskommelser på området hindra användningen
av koppar för ett antal ändamål, där denna metall utan olägenhet
kan undvaras.

På det nationella planet ställa sig problemen något olika i olika länder.
Flertalet industriländer i Amerika och Västeuropa äro i färd med att genomföra
en omfattande upprustning, som kommer att kräva en ansenlig
del av deras ekonomiska resurser. För Västeuropa har den starka råvaruprisstegringen
i allmänhet medfört en försämring av bytesrelationerna på
ett sätt som utgör en betydande belastning.

Beträffande den internationella utvecklingen vill jag här framförallt understryka
att risker föreligga för ytterligare prisstegringar på viktiga råvaror
och för betalningssvårigheter för länder, med vilka vi ha ett livligt handelsutbyte.
Denna utveckling måste följas med vaksamhet och kräver av
vårt land en hög beredskap för att möta ogynnsamma återverkningar på
den svenska ekonomien.

Det kan nu fastslås, att det inhemska försörjningsläget undergått en avsevärd
förskjutning i gynnsam riktning på grund av förändringar på utrikeshandelns
område. Bytesrelationerna gentemot utlandet ha främst till följd
av den snabba stegringen av exportpriserna på skogsindustriprodukter förbättrats
i en takt som vida överstiger alla föregående beräkningar. Prisstegringen
har fortsatt jämväl under de senaste månaderna. För året i sin helhet
väntas en förbättring av bytesrelationerna med inemot 20 procent i jämförelse
med 1950. Innebörden härav är att vårt land tillföres en ökad realinkomst
som enligt konjunkturinstitutets beräkningar uppgår till drygt 1
miljard kronor i 1950 års priser. Även volymmässigt synes exporten komma
att bli större än i fjol. Volymökningen torde dock komma att stanna vid
cirka 6 procent.

Utvecklingen hittills under året visar, att denna förbättring i bytesrelationerna
till stor del kommer att användas för en ökad import av varor.
Importvolymen beräknas sålunda av konjunkturinstitutet i år komma att
bli 20 procent större än föregående år. Under den gångna delen av året hai
ökningen t. o. in. varit ännu större.

Enligt konjunkturinstitutets prognoser skulle man härjämte kunna räkna
med en ökning av bytesbalansens överskott från 190 miljoner kronor 1950
till omkring 650 miljoner kronor innevarande år. Detta belopp torde visser -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ligen komma att minskas till följd av vissa kapitalrörelser. Därjämte kunna
betalningsterminerna komma att förskjutas på ett sätt som är svårt att
förutse. Det synes i hög grad sannolikt att slutresultatet för kalenderåret
1951 för \ alutai eservens vidkommande kommer att innebära en avsevärd
förstärkning. Som framgår av följande sammanställning har den centrala
valutareserven efter en närmast säsongmässig nedgång under våren ökat
med inte mindre än 350 miljoner kronor under tredje kvartalet innevarande
år, trots att utbetalningar under samma kvartal med ett belopp av omkring
100 miljoner kronor skett till den internationella valutafonden och återupp"-byggnadsbanken. Ä andra sidan bör betonas, att affärsbankernas valutaställning
samtidigt försvagats med 150 miljoner kronor, vilket ej framgår av
tabellen. Valutainströmningen till riksbanken synes ha fortsatt i snabbt
tempo även under de senaste veckorna. Men denna utveckling har tydligen i
viss omfattning påverkats av spekulationer, sammanhängande med rykten
om utländska devalveringar.

Den centrala valutareserven.

Miljoner kronor.

30/e 1950

s''/i 2 1950

31/s 1951

30 e 1951

30/9 1951

Guld.............

369

466

588

666

664

US-dollar...............

512

493

443

377

347

Engelska pund.............

316

212

244

308

380

Övriga valutor................

120

215

236

201

228

Summa (brutto)

1317

13S6

1511

1552

1619

Kronskulder........

''—131

- 232

— 463

— 410

— 128

Summa (netto)

1186

1154

1 04S

1142

1491

Den inhemska produktionen har icke utvecklat sig lika gynnsamt som
fallet varit beträffande utrikeshandeln. Orsaken härtill får sökas i en nedgång
i jordbruksproduktionen till följd av ett förhållandevis dåligt skördeutfall.
Effekten härav lär dock komma att bli relativt måttlig och enligt
företagna uppskattningar kunna begränsas till något hundratal miljoner
kronor. För produktionen i övrigt torde anledning saknas att frångå tidigare
uppskattningar om en normal produktivitetsstegring. Industriproduktionen
synes snarast ha utvecklat sig gynnsammare än väntat.

Beträffande användningen av de ökade varutillgångarna har konjunkturinstitutet
kommit till den slutsatsen att en mycket stor del av desamma placerats
i lager, varigenom en betydande lagerökning uppkommit. Den privata
konsumtionen har nämligen enligt tillgänglig statistik realt sett legat på
ungefär samma nivå under första halvåret 1951 som under samma tid föregående
år. Beträffande andra halvåret saknas ännu möjligheter till en säkrare
bedömning, eftersom julhandeln ännu återstår. Med hänsyn till att
inköpen voro mycket omfattande under andra halvåret 1950 och med hänsyn
till att de nominella lönehöjningarna nu i stort sett uppvägts av inträffade

1 Inklusive clearingskulderna, vilka i september 1950 överfördes från clearingnämnden till
riksbanken och därefter ingå i dess kronskulder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

41

prisstegringar, förefaller det föga sannolikt att andra halvårets konsumtion
kominer att överstiga konsumtionen samma tid föregående år.

På den byggnadsreglerade investeringsverksamhetens område har en viss
ehuru obetydlig ökning förutsetts. Utvecklingen hittills ger knappast anledning
att förvänta någon större avvikelse härifrån. För övriga investeringar
i byggnader, främst reparationer, liksom för maskinanskaffning tyder allt
på att den i prognosen beräknade investeringsvolymen kommer att överskridas,
ehuru hållpunkter ännu knappast föreligga för en närmare bedömning
av storleken av detta överskridande. Den offentliga konsumtionen blir
möjligen något större än vad man räknade med i nationalbudgeten.

Sammanfattningsvis framhåller konjunkturinstitutet, att den ökning av
resurserna som utgör resultatet av stegrad produktion inom landet och den
förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet väsentligen disponerats
för följande tre ändamål, angivna i rangordning efter ökningens
storlek, nämligen för det första ökade lager, för det andra en förstärkning
av valutareserven och för det tredje ökade investeringar framför allt i maskiner
o. d.

Vad åter prisutvecklingen beträffar har denna knappast mera påtagligt
avvikit från vad som kunde förutses i våras. I samband med avbrottet i den
internationella prisuppgången har också stegringen av den inhemska prisnivån
efter hand saktat av. Även upplyftningen av lönenivån ägde huvudsakligen
rum under första kvartalets avtalssäsong. Därefter har också på
detta område utvecklingen kännetecknats av viss stabilitet. I stort sett torde
prisstegringen ha motsvarat den genomsnittliga lönestegringen, varför reallönenivån
för närvarande sålunda skulle ligga omkring den under fjolåret
rådande.

Årets betydande ökning av investeringarna i lager, valutareserv och maskiner
synes i och för sig bilda ett gynnsamt utgångsläge för nästkommande
år. En fortsatt produktionsökning kan därför förväntas. Emellertid utgör
den knappa tillgången på bränslen och vissa råvaror ett betydande osäkerhetsmoment.
Brist på kol, svavel, skrot m. m. kan komma att skapa svårigheter
för försörjningen under nästa år.

Därest nu rådande relationer mellan export- och importpriser bli bestående
är utgångsläget för utrikeshandelns utveckling under 1952 synnerligen gott.
Risker föreligga emellertid för en fortsatt stegring av priserna på råvaror
och förnödenheter som vi i betydande utsträckning importera. Däremot torde
det nu rådande prisläget beträffande skogsprodukterna få betraktas som ett
toppläge med begränsade utsikter att stå sig. Försiktigheten torde därför
bjuda att man räknar med att bytesrelationerna kunna komma att försämras.
Om man planerar på grundval av ett sådant antagande och utvecklingen
blir gynnsammare än beräknat, torde omtanken om framtiden bjuda
att en sådan merinkomst från utlandet helt eller till betydande del begagnas
till en ytterligare förstärkning av valutareserven. Därtill kommer att exporten
kan möta avsättningshinder i länder, vilka råka i betalningssvårighctcr.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Den ekonomiska politiken. Den omedelbara målsättningen för den ekonomiska
politiken under innevarande år har varit att tillåta en anpassning på
prisområdet och därav betingade inkomst justeringar för att därefter skapa
förutsättningar för uppnående av ny stabilitet i penningvärdet på den lägre
nivån. Denna målsättning fastslogs i den vid årets statsverksproposition fogade
finansplanen och har ytterligare understrukits i propositionerna nr 143
och nr 206. Den ekonomiska politiken har i enlighet härmed inriktats på
att förhindra uppkomsten av självständiga sekundära prisrörelser med
därav följande risker för en kumulativ inflationistisk process.

Denna pris- och löneanpassning är nu i huvudsak genomförd. Prisuppgången
har blivit betydligt starkare än vad man hade anledning antaga vid
årets början. Verkningarna på den svenska prisnivån av den internationella
prisutvecklingen och lönehöjningarna ha blivit större än beräknat. Såvitt nu
kan bedömas har den inträdda prisförskjutningen kunnat begränsas till en
av primära förskjutningar på kostnadssidan — importpris- och lönestegringar
— betingad prisuppgång, som, ehuru starkare än som ursprungligen förutsågs,
dock icke i sin tur synes ha givit upphov till sekundära prisrörelser
av intern inflationistisk karaktär. Från efterfrågesidan framdrivna autonoma
prisstegringar synas knappast ha gjort sig gällande.

Även den genomsnittliga inkomststegringen har blivit kraftigare än vad
man räknade med vid årsskiftet. Förändringarna på pris- respektive inkomstsidan
ha i huvudsak utgjort varandra balanserande moment i den ekonomiska
utvecklingen sedan slutet av förra året. Så långt kan utvecklingen
sägas icke ha i avgörande grad förändrat de reala förutsättningarna för
upprätthållande av samhällsekonomisk balans i jämförelse med utgångsläget.

Vissa ytterligare prisstegringar torde vara ofrånkomliga under återstoden
av året. Man torde få räkna med möjligheten av att den nominella genomsnittliga
inkomststegringen under året trots löneglidningen kan komma att
bliva något mindre än motsvarande prisstegring. Det genomsnittliga reallöneläget
vid årets slut skulle sålunda kunna komma att vara något lägre
än vid dess början. Läget för olika inkomsttagarkategorier är dock oenhetligt.

Det är i detta sammanhang av intresse att observera den tendens till nedgång
av konsumtionen på olika områden, som de inom konjunkturinstitutet
verkställda undersökningarna peka på. Det kan möjligen vara fråga om mera
tillfälliga variationer men förhållandet synes närmast tyda på att prisstegringen
framkallat ett visst köpmotstånd från konsumenternas sida. Till en
del synes utvecklingen härvidlag också sammanhänga med att någon ökning
av sparandet ägt rum.

Företagarsidan erbjuder däremot en annan bild. Läget inom denna samhällssektor
karakteriseras, trots vissa ojämnheter, på det hela taget av en
högt uppdriven vinstkonjunktur, som särskilt berört exportindustrierna och
i första hand skogsindustrien. En betydande stegring av exportinkomsterna
för skogsprodukter har ägt rum under året. Den utpräglade högkonjunkturen
inom företagarsfären utgör det allvarligaste hotet mot strävandena

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

43

till ekonomisk balans i nuvarande läge. Någon avmattning i denna konjunktur
har ej gjort sig gällande. Snarare tyda vissa tecken på en intensifiering
sedan i våras. Som ett uttrj^ck härför framträder onekligen den
markerade uppgången av aktiekurserna.

Trots att en period av relativ stabilitet nu synes ha inträtt i det ekonomiska
läget med avseende å priser, löner och konsumtion måste det stå
klart att läget mot bakgrunden av de expansionssträvanden som framkallas
av vinstkonjunkturen rymmer avsevärda risker för en inflationistisk
utveckling. Härtill kommer att risker fortfarande föreligga för en prisuppgång
utomlands på grund av den politiska oron och den pågående upprustningen.
De krafter ,som verkat i inflationistisk riktning sedan Koreakrigets
utbrott ha ännu icke uttömt sin styrka. En fortsatt, kraftfull ekonomisk
politik för att hålla nere de inhemska inflationstendenserna och
bjuda motstånd mot störningar utifrån är därför i dagens läge nödvändig.

Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken måste vara förlagd till strävandena
att begränsa de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen
inom företagssektorn och därigenom bland annat hejda expansionstendenserna
i fråga om investeringsverksamheten. Ett komplex av åtgärder
i denna riktning ingår redan i den ekonomiska politikens arsenal. Hit
höra sådana åtgärder som byggnadsregleringen, investeringsskatten, exportavgifterna
på skogsindustriprodukter och kreditbegränsningen. De risker
som det nuvarande läget rymmer göra emellertid en utbyggnad i olika
hänseenden av den hittills förda politiken påkallad.

Investeringsverksamheten måste hållas inom ramen för våra personella
och materiella resurser för att icke verka inflationsdrivande. Byggnadsregleringen
kan därför tills vidare icke avvaras som ett led i den ekonomiska
politiken. Någon möjlighet att avveckla den eller att ersätta den
med någon annan, mera generellt utformad regleringstyp, ,som man tidigare
närt vissa förhoppningar om, föreligger icke i nuvarande läge. Den tillståndsreglerade
byggnadsverksamheten har under en följd av år hållits
inom en snäv ram. En ytterligare skärpning av byggnadstillstånd.sgivningen
för år 1952 torde knappast vara möjlig. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 1950 års långtidsutredning starkt understrukit vikten av en
ökning av investeringsverksamheten på längre sikt och av att investeringar
inom den offentliga sektorn, såsom bostäder, skolor, sjukvårdsanstalter och
kommunikationer, tillerkännas cn relativt ökad betydelse.

För att begränsa de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen
har enligt beslut vid årets riksdag en tillfällig investeringsskatt införts, därvid
bestämmelserna utformats i syfte att försvåra ett utnyttjande av skattereglerna
för att erhålla anstånd med beskattningen, d. v. s. uppnå en skattekredit.
Bestämmelserna om investeringsskatt äro tillämpliga i princip endast
vid 1952 års inkomsttaxering. Såsom jag senare närmare skall utveckla
äro dessa bestämmelser så utformade att de icke lämpligen böra ges förlängd
giltighetstid. Å andra sidan är det uppenbart att kravet på investeringsbegränsande
åtgärder i den riktning, som man avsett att ernå med

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

investerings,skatten, i nuvarande ekonomiska läge framstår med rentav
ökad styrka. Det har härvid bedömts såsom .särskilt angeläget att utforma
bestämmelserna så att investeringsbenägenheten i olika hänseenden med
större kraft och mera direkt dämpas. Inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga ha därför verkställt utredning om investeringsskattens ersättande
för nästa och eventuellt följande år med en särskild investeringsavgift.
Denna avgift, som enligt framlagt förslag är så konstruerad att den
i princip utgår med 10 procent av investeringskostnaden, avser att i största
möjliga utsträckning träffa flertalet enskilda investeringar och omfattar
därför exempelvis investeringar i inventarier och byggnader. Genom en dylik
generell avgift avses att uppnå en kostnadsökande effekt, som är av i huvudsak
samma innebörd ,som en allmän räntehöjning och som kan beräknas
medföra en utgallring eller ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.
Härigenom uppnås såväl en investeringsbegränsande effekt
inom de områden som ligga utanför byggnadsregleringen som en lättnad i
trycket på den tillståndsreglerade byggnadsverksamheten. För en närmare
diskussion av förslaget om investeringsavgift torde jag få återkomma längre
fram.

Särskilda åtgärder synas jämväl erforderliga för att begränsa investeringarna
i lager. Det har bedömts såsom lämpligare att lösa denna fråga på
annat sätt än genom att uttaga investeringsavgift vid lagerökning. Förslaget
till investeringsavgift har därför kompletterats med ett förslag till förordning
med tillfälliga bestämmelser angående värdering av varulager vid inkomsttaxeringen,
åsyftande en tillfällig inskränkning av rätten att nedskriva varulager
vid lagerökning. Härigenom avses att på detta område nå en återhållande
effekt liknande den som investeringsavgiften kan beräknas få för
andra typer av investeringar.

Jag gör senare i detta sammanhang hemställan om avlåtande av proposition
i berörda ämnen till riksdagens höstsession. Vidare får jag erinra om
att förut denna dag beslutats proposition med förslag om en särskild skatt
vid tillverkning och import av personbilar och motorcyklar.

Ett område som ej beröres av investeringsavgiften är reparationer av
fastigheter som bebos av ägaren, d. v. s. egnahem sfastigheter och liknande.
En investeringsbegrän.sning på detta område framstår emellertid som önskvärd,
bland annat med hänsyn till angelägenheten av att undvika en oekonomisk
disposition av tillgänglig byggnadsarbetskraft. Den omständigheten
att kostnaderna för sådana reparationer äro avdragsgilla vid inkomsttaxeringen
och följaktligen i förekommande fall från inkomst av annan förvärvskälla
innebär uppenbarligen en kraftig stimulans till reparationer å dylika
fastigheter. Dessa reparationer äro dessutom icke underkastade byggnadsreglering''.
Fastigheter av nämnda slag synas också under senare år ha reparerats
i betydande omfattning. 1950 års skattelagssakkunniga, i vilkas
uppdrag ingår att söka vinna förenklingar i skattelagstiftningen, äro för
närvarande sysselsatta med en undersökning huruvida en förenklad metod
för den skattemässiga inkomstberäkningen av fastigheter, som användas till

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

bostad huvudsakligen för ägaren, skulle kunna ersätta den nu tillämpade,
varigenom någon stimulans skattevägen för utförande av reparationer ej
längre skulle förefinnas. Jag torde sedermera, när skattelagssakkunnigas
utredning avslutats, få upptaga denna fråga till prövning.

Jag torde härefter få beröra prisutjämningsavgifterna på skogsindustriprodukter.
Enligt den överenskommelse som i december 1950 träffades med
skogsindustriens branschorganisationer steriliseras under år 1951 en viss
del av skogsindustriens exportinkomster i form av exportavgifter. Under
detta år ha exportpriserna på skogsprodukter ytterligare kraftigt stegrats.
Förhandlingar ha därför upptagits mellan representanter för statsmakterna
och de ledande branschorganisationerna inom skogsindustrien i syfte att
undersöka möjligheterna för en fortsatt samverkan i fråga om exportvinsternas
sterilisering och användning.

Preliminärt avtal har nyligen träffats med cellulosa- och trämasseföreningarna
om prisutjämningsavgifter på massa under år 1952. Uppgörelsen
innebär, att massaindustrien — under förutsättning att nuvarande priser
bestå — får avstå ytterligare belopp i förhållande till 1950 års avtal. Vid
nuvarande prisläge kunna ifrågavarande prisutjämningsavgifter beräknas
komma att belöpa på 800 å 900 miljoner kronor för under 1952 exporterad
cellulosa. Storleken av beloppet beror givetvis i främsta rummet på de höga
priserna. Men för det i prishänseende mest gynnade sortimentet, oblekt
massa, ha avgifterna dessutom undergått en höjning med cirka 10 procent.
Genom andra åtgärder har emellertid företagens möjlighet att använda
övervinsterna för investeringar såväl nu som för framtiden ytterligare beskurits.
Medan det kan beräknas att enligt 1950 års avtal företagens slutliga
andel av överpriserna skulle med hänsynstagande till ränteförlusten
bliva ungefär 40 procent, har i förevarande preliminära avtal denna sänkts
till cirka 33 procent. Skillnaden blir i verkligheten än större med hänsyn
till att staten skall äga uppbära 26 procent av avgifterna såsom förskottsskatt,
gentemot vilken några avskrivningsanspråk ej kunna resas från
företagens sida. 34 procent av avgifterna skola fonderas för olika ändamål,
varav 12 procent i en skogsvårdsfond och 15 procent i en lågkonjunkturfond,
båda förvaltade av riksgäldskontoret och avsedda att efter beslut av
Kungl. Maj :t tagas i anspråk för skogsvårds- och arbetsanskaffningsåtgärder
i ett lågkonjunkturläge. Av dessa båda fonder kunna statsmakterna, om
de så anse ändamålsenligt, taga i anspråk intill hälften av behållningen
för utlämning av räntelösa tilläggslån för bostadsbyggen eller liknande ändamål.
Om från statens sida de sålunda utverkade möjligheterna togos
fullt i anspråk, komma av de inflytande avgifterna cirka 40 procent att användas
för statliga ändamål och 60 procent att steriliseras. Slutligen förtjänar
nämnas, att hemmamarknadens försörjning tryggats genom att uppgörelsen
innefattar förbindelse att under 1952 sälja lika stor mängd massa
på hemmamarknaden som under 1951.

Beträffande den nyss angivna förskottsskatten avser jag att inom den närmaste
tiden föreslå proposition till riksdagen, grundad på det med cellulosaoch
trämasseindustrierna träffade avtalet.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Beträffande prisutjämningsavgifterna på papper för nästa år har någon
överenskommelse ännu icke kunnat träffas med vederbörande huvudorganisation.
Förhandlingar pågå vidare beträffande de fortsatta avgifterna på
trävaror.

Chefen för handelsdepartementet kommer att sedermera för Kungl. Maj:t
anmäla hela spörsmålet om prisutjämningsavgifter för 1952 jämte därmed
sammanhörande övriga frågor samt föreslå proposition till riksdagen om de
inflytande medlens användning. I statsverkspropositionen till nästa års riksdag
kommer jag vidare att taga den hänsyn till de sålunda beslutade prisutjämningsavgifterna,
som kan föranledas därav.

Som ett komplement till systemet med prisutjämningsavgifter på skogsindustriprodukter
synes det vidare ur samhällsekonomisk synpunkt angeläget
att sterilisera även viss del av de inkomster som tillfalla skogsägarna
på grund av de kraftigt stegrade skogspriserna. Av särskild utredningsman
inom finansdepartementet har därför utarbetats ett förslag till bestämmelser
om skyldighet för skogsägare att insätta medel å investeringskonto för
skog samt om rätt att njuta uppskov med taxering för dylika insättningar.
Förslaget har efter överarbetning inom departementet remitterats till lagrådet.

Även beträffande andra exportindustrier kan det komma att visa sig erforderligt
att överväga åtgärder för vinststerilisering. Marknadsläget inom
de olika exportområdena är oenhetligt. Det synes icke uteslutet att man på
vissa håll kan uppnå sådana priser och vinster att ingripanden från samhällets
sida kunna vara motiverade. Utvecklingen inom exporten måste därför
fortlöpande följas med största uppmärksamhet.

Jag har tidigare i olika sammanhang haft anledning att understryka den
väsentliga roll som utvecklingen på kreditmarknaden spelar för det samhällsekonomiska
förloppet. Jag torde ej här behöva upptaga någon mera
ingående diskussion av penningpolitikens utformning i nuvarande läge utan
får i detta avseende erinra om vad jag anfört till statsrådsprotokollet för
den 28 september detta år vid anmälan av förslag till lag om räntereglering.
Jag vill i detta sammanhang blott framhålla följande.

En kreditbegränsande penningpolitik måste föras. Den åtstramning av
kreditgivningen som är nödvändig i dagens läge får emellertid inte innebära
ett övergivande av lågräntepolitiken. Utvecklingen på kreditmarknaden
utgör en av de faktorer som kan rubba både den interna samhällsekonomiska
balansen och jämvikten i förhållande till utlandet. Läget kan undergå
snabba förändringar och måste därför fortlöpande följas med uppmärksamhet.
Det kan här erinras om utvecklingen under hösten 1950 och
förra delen av 1951 som medförde en försämring av likviditeten i kreditväsendet
som i sin tur föranledde en viss restriktivitet i kreditgivningen
som var särskilt framträdande på bostadsfinansieringens område. Vinstkonjunkturen
inom näringslivet och särskilt valutainflödet har sedan försommaren
lett till en starkt ökad likviditet inom banksystemet, vilken kan bilda
underlag för en vidgad utlåning. En latent risk för kreditexpansion

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

föreligger därför för närvarande. Därest utvecklingen skulle göra det påkallat,
måste man vara beredd på att överväga en skärpning av gällande kassareservbestämmelser.

I nuvarande läge är det vidare av vikt ur kreditpolitisk synpunkt att
sörja för en tillfredsställande bostadsfinansiering för att undvika ett upprepande
av de nyss antydda kreditsvårigheterna som gjorde sig gällande
i ett tidigare skede, överläggningar härom pågå med affärsbankerna och
det synes icke uteslutet att man på denna väg skall kunna nå resultat.

Det är mot bakgrunden av den förut angivna av riksdagen fastställda
målsättningen för penningpolitiken — starkast möjliga kreditåtstramning
utan övergivande av lågräntepolitiken — som man har att se det förslag
till lag om räntereglering, som av fullmäktige i riksbanken överlämnats
till Kungl. Maj :t och som efter överarbetning inom finansdepartementet och
remiss till lagrådet kommer att senare i dag av mig anmälas för avlåtande
av proposition till riksdagen. Lagen, som är en fullmaktslag, avser bland
annat att möjliggöra för riksbanken att föreskriva räntestopp samt maximioch
minimiräntor. Beträffande den närmare innebörden av lagförslaget torde
jag få hänvisa till propositionen.

Finanspolitiken framstår fortfarande såsom varande av central betydelse
inom den ekonomiska politiken för vidmakthållande av samhällsekonomisk
balans. En aktiv finanspolitik måste föras. Härigenom ökas utrymmet för en
kreditbegränsande penningpolitik utan risk för räntehöjning. Å ena sidan
måste en sådan överbalansering av driftbudgeten krävas att största möjliga
del av statens kapitalutgifter täckes med egentliga statsinkomster. Å andra
sidan måste en sträng återhållsamhet iakttagas i fråga om statsutgifter så
att anspråken från den statliga sektorn på samhällets reala resurser så
långt möjligt begränsas.

Enligt den budget, som från dessa utgångspunkter fastställts för innevarande
budgetår, föreligger ett reellt statligt upplåningsbehov på i runt tal
250 miljoner kronor, d. v. s. det belopp som i finansplanen till årets statsverksproposition
uppställdes som riktpunkt för den statliga upplåningens
omfattning under budgetåret 1951/52.

Det synes ännu för tidigt att företaga en ny beräkning av budgetläget för
innevarande budgetår. Det torde emellertid vara klart att statsinkomsterna
på grund av den starkare inkomststegringen i samhället komma att bli
större än vad som beräknats i riksstaten. Det inkomsttillskott som sålunda
bör kunna påräknas måste emellertid vägas mot de betydande utgiftsökningar,
till övervägande del av automatisk karaktär på grund av inträffade
prisstegringar, som äro att emotse under budgetåret, såväl i form
av äskanden på tilläggsstat som i form av beslut av Kungl. Maj :t om atislagsöverskridanden.
Att redan nu verkställa eu tillförlitlig beräkning av
vad nettoeffekten av förändringarna på driftbudgetens inkomst- och utgiftssida
kommer att bliva synes icke möjligt. Så mycket torde dock kunna
sägas att hittills ingenting framkommit som tyder på att nettoresultatet
skulle föranleda att den bild av det totala budgetläget som riksstaten utvisar
skulle i väsentlig grad modifieras.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kravet på en fortsatt betydande överbalansering av driftbudgeten måste
med all styrka upprätthållas vid utformningen av budgeten för nästkommande
budgetår. Effekten av de ökade skatteutbetalningarna från staten till
kommunerna under budgetåret 1952/53 kommer att vara av särskild betydelse
för utvecklingen på driftbudgetens inkomstsida. De nu inkomna anslagsäskandena
utvisa vidare, att väsentligt ökade utgiftsbehov anmäla sig
och att de automatiska utgiftsstegringarna äro av betydande omfattning.
Det kommer därför att krävas den yttersta återhållsamhet i fråga om statsutgifter
för att den uppställda finanspolitiska målsättningen skall kunna
realiseras.

Det kan vidare övervägas att vidtaga åtgärder för ökad skattefinansiering
av vissa kommunala investeringar. Vid innevarande års riksdags vårsession
behandlades ett av Kungl. Maj :t i proposition nr 206 framlagt förslag i sådant
syfte. Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj :t vid utövandet av lånetillståndsprövningen
tillse att viss del av kostnaderna för kommunala investeringar
omedelbart finansierades med skattemedel. Därigenom skulle ernås
såväl en begränsning av kommunernas investeringar som minskad? anspråk
från kommunernas sida på kapitalmarknaden. Riksdagen anslöt sig i
princip till den uppfattning jag uttalat om behovet av åtgärder i antydd
riktning. Emellertid ansåg riksdagen att den utredning om den närmare
utformningen av dessa åtgärder som jag i propositionen förklarade mig
hava för avsikt att låta verkställa borde avvaktas innan riksdagen tog definitiv
ställning.

Ifrågavarande utredning har numera verkställts av särskilda sakkunniga.
De sakkunnigas betänkande har jämlikt riksdagens önskemål av Kungl.
Maj :t överlämnats till samtliga kommuner i riket för att finnas tillgängligt
vid uppgörandet av utgifts- och inkomststater för år 1952. Betänkandet har
vidare remissbehandlats.

De sakkunnigas förslag innebär i korthet att från och med ingången av
år 1952 upptagande av lån skulle, där särskilda skäl icke till annat föranleda,
medgivas med belopp motsvarande högst 75 procent av kommunens
kostnad för det företag lånet avser. Från kravet på viss skattefinansiering
skulle dock undantagas vissa betydelsefulla slag av kommunala investeringar.

Beträffande den angivna tidpunkten för ikraftträdandet av de föreslagna
bestämmelserna ha de sakkunniga emellertid framhållit, att år 1952 framstod
som relativt bekymmersamt ur kommunal synpunkt. Detta hade främst
sin grund i att 1952 års utgifter bestämdes av den starkt höjda löne- och
prisnivån men skulle täckas genom utdebitering på ett skatteunderlag som
representerade en lägre inkomstnivå.

Jämväl enligt min mening måste man vid bedömandet av krav på ökad
skattefinansiering av de kommunala investeringarna taga hänsyn till att
under år 1952 kommunernas finansiella läge kommer att vara särskilt ansträngt
på grund av eftersläpningen av skatteunderlaget och även de stegrade
behoven till följd av kommunsammanslagningen. De av dylika om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

49

ständigheter föranledda skattehöjningarna inom flertalet kommuner motivera
enligt min mening att ett genomförande av förslaget icke nu bör ifrågasättas.
Med hänsyn härtill förordar jag, att proposition i ämnet icke
framlägges till riksdagens höstsession

Den ekonomiska politiken måste vidare stödjas av eu fortsatt och till sin
effektivitet förstärkt priskontroll. Priskontrollens uppgift under innevarande
år har framför allt varit att fastställa de primära kostnadsstegringarnas genomslag
i olika led av produktion och distribution och att förhindra uppkomsten
av självständiga sekundära prisrörelser. Genom Kungl. Majrts
beslut den 12 januari detta år fastställdes nja riktlinjer för den prisreglerande
verksamheten att gälla tills vidare till utgången av juni 1951. Med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari tillkallade chefen för
handelsdepartementet sedermera en förhandlingsdelegation för överläggningar
rörande den prisreglerande verksamhetens fortsatta bedrivande. Efter slutfört
uppdrag föreslog denna delegation enhälligt, att direktiven för priskontrollen
oförändrade borde bibehållas tills vidare efter utgången av juni 1951.
Kungl. Maj :t beslöt i enlighet härmed den 22 juni 1951.

De direktiv som sålunda för närvarande gälla för den prisreglerande verksamheten
innebära bland annat, att den tidigare under lönestabiliserirtgsperioden
1948—1950 gällande regeln om att lönehöjningar icke finge utgöra
motiv för prishöjning upphävts. Lönekostnadsökningar behandlas numera
på samma sätt som övriga kostnadsstegringar vid prövning av framställningar
om prishöjning. En ändring av direktiven av nämnda innebörd ansågs
motiverad i samband med pris- och löneanpassningsprocessen under 1951.
En viss åtstramning av direktiven i fråga om behandlingen av lönekostnadsstegringar
kan åter bliva aktuell såsom ett stöd för den fortsatta stabiliseringspolitiken.
Det synes dock icke möjligt att redan nu taga ställning till
denna fråga utan den bör tills vidare stå öppen.

Som ett led i förstärkningen av priskontrollens effektivitet ha under senaste
tiden åtgärder vidtagits för att utbygga priskontrollnämndens personella
resurser, så att nämnden skall kunna följa utvecklingen med ökad uppmärksamhet,
särskilt inom områden som för närvarande äro undantagna från
prisreglering och där ett återinförande av priskontroll eventuellt kan komma
att visa sig erforderligt. Uppmärksamheten bör även vara inriktad på
redan priskontrollerade områden i syfte att bedöma om kontrollen skulle
kunna upphävas beträffande vissa varuslag, varigenom nämnden borde kunna
med ökad effektivitet ingripa inom andra delar av varufältet, där mera betydande
resultat av en aktiv priskontroll måhända kunna förväntas.

Den fortsatta inkomstutvecklingen är naturligtvis av väsentlig betydelse
för utformningen av statsmakternas ekonomiska politik under det närmaste
året. Vid bedömningen av detta spörsmål bör till en början beaktas
den bakgrund för det kommande årets avtalsförhandlingar som skapats
genom årets mycket oenhetliga lönerörelse. Den varierande kompensationsgraden
inom olika sektorer av arbetsmarknaden för varufördyringen har
4 Uihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lett till ojämnheter i lönestrukturen, som kunna komplicera utgångsläget
för nästa års avtalsförhandlingar. Jag hade redan i proposition nr 206 anledning
att understryka delta förhållande och uttalade vidare, att jag sedermera
torde få återkomma till berörda problem. Jag framhöll, att ett
ståndpunktstagande till dessa frågor måste föregås av överläggningar med
arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till frågornas stora räckvidd för den
samhällsekonomiska utvecklingen på längre sikt borde dessutom samråd
ske med vederbörande politiska och ekonomiska organisationer.

Dylika konferenser ha under sommarens och höstens lopp hållits mellan
regeringen och berörda organisationer. Några slutliga resultat av överläggningarna
föreligga icke. Behovet av en samlad och återhållsam inkomstutveckling
framstår ur samhällsekonomisk synpunkt som angeläget. Från
organisationernas sida har man i allmänhet uttalat sin principiella anslutning
till en återhållsam avtalsrörelse. Landsorganisationen har för sin
del vid sin nyligen hållna kongress avgivit en rekommendation i denna riktning.
Såsom av betydelse i sammanhanget må nämnas kongressens beslut
om inrättande av ett permanent avtalsråd för samordning av fackföreningsrörelsens
lönepolitik.

Förhandlingarna med arbetsmarknadens och näringslivets intresseorganisationer
i syfte att vinna enighet om en samlad och återhållsam inkomstutveckling
böra fullföljas. I avvaktan på slutförandet av dessa överläggningar
är det icke möjligt att nu söka bedöma omfattningen av lönerörelserna
under nästa år och dessas konsekvenser för den ekonomiska politikens
utformning. Av betydelse för denna bedömning är självfallet det i det föregående
berörda förhållandet att tillskottet till folkhushållets resurser under
innevarande år kan beräknas komma att disponeras väsentligen för investeringar
i lager och påfyllnad av valutareserven. De åtgärder mot vinstkonjunkturen,
som jag tidigare angivit, äro även ur denna synpunkt av betydelse
såsom en betingelse för en lugn gestaltning av löneutvecklingen. Angelägenheten
av att Sverige icke råkar i ett ogynnsamt framtida internationellt
konkurrensläge genom en alltför stark kostnadsuppdrivning ligger i
öppen dag. Därest de kommande inkomstjusteringarna skulle bli av sådan
omfattning att de kunna inrymma risker för en inflationistisk utveckling,
torde frågan huruvida särskilda ekonomiskt-politiska åtgärder böra vidtagas
i syfte att hålla tillbaka efterfrågan på konsumtionsvaruområdet få
prövas i ett senare sammanhang. Om det för att man skall kunna få till
stånd en samlad uppgörelse om en återhållsam lönepolitisk linje uppställes
krav beträffande garantier för den fortsatta prisutvecklingen, bör det enligt
min uppfattning kunna övervägas att vidtaga temporära subventionsåtgärder
för att hindra att en opåräknad prisstegring skulle medföra en stark förskjutning
av levnadskostnaderna.

Fn ökning av sparandet utgör ett ytterst värdefullt stöd för den ekonomiska
politikens strävanden att uppnå ekonomisk stabilitet i nuvarande
läge. I statsverkspropositionen till årets riksdag underströk jag starkt sparandets
betydelse i detta hänseende. Riksdagen har i skrivelse den 12 ma

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

51

1951, nr 209, i anledning av väckta motioner anhållit, att Kungl. Maj :t ville
taga under övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran
av det frivilliga och enskilda sparandet samt för riksdagen — om
möjligt redan under innevarande riksdags höstsession — framlägga de förslag,
vartill dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning av riksdagens skrivelse har inom finansdepartementet verkställts
en utredning i angivet syfte, vilken resulterat i ett förslag till skattepremiering
av frivilligt sparande under år 1952. Enligt förslaget skall skattskyldig
med preliminär A-skatt, som under 1952 av sin lön låter verkställa
insättning å skattesparkonto, under vissa förutsättningar erhålla nedsättning
av inkomstskatten med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor.
Skattenedsättningen skall preliminärt komma den skattskyldige till godo
genom att källskatten minskas med 20 procent av sparbeloppet. För att den
skattskyldige slutligt skall få åtnjuta skattenedsättningen skall sparbeloppet
innestå å skattesparkonto till utgången av 1956. Vid remissbehandlingen
har man allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett
genomförande av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter
som voro förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen
skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn härtill är
jag icke beredd att hemställa om avlåtande av proposition i ämnet till riksdagens
höstsession utan ärendet bör bli föremål för fortsatta överväganden.

En samlad ekonomisk politik i enlighet med nu redovisade åtgärder
och planer syftar till att skapa de interna förutsättningarna för .att åstadkomma
en ny ekonomisk stabilitet efter de betydande förskjutningar i prisoch
lönenivåerna som ägt rum under det senaste året. Detta ekonomiska
program har som förut framhållits sin tyngdpunkt i strävandena att motverka
vinst- och investeringskonjunkturen inom näringslivet. Det är så utformat
att det söker utnyttja olika möjliga instrument inom den ekonomiska
politiken i en sådan kombination och inbördes avvägning att de olika elementen
däri, stödjande och betingande varandra, tillsammantagna skola
kunna ge det åsyftade resultatet, utan att man nödgas driva tillämpningen
av isolerade ekonomiskt-politiska medel därhän att det leder till samhälleligt
sett icke önskvärda konsekvenser. Programmet utgör en förening av
generella metoder och direkta regleringar, men med ett starkt understrykande
av de generella hjälpmedlens primära betydelse i en samlad antiinflationistisk
politik. En förutsättning för att programmet skall få åsyftad
verkan och prisstabilitet uppnås är, såsom jag nyss antytt, alt lönestegringarna
ej bli av sådan omfattning att de framkalla mera betydande genomslag
på priserna. Det måste även till sist understrykas, att ytterligare kraftigt
förstärkta inflationstendenser utomlands skulle försvåra för vårt land
att föra en penningvärdebevarande politik. Skulle den internationella utvecklingen
gå i den riktningen, kunna nya ingripanden inom den ekonomiska
politiken bliva nödvändiga. Om emellertid den ekonomiska politikens
medel bedömas utifrån det nuvarande läget, kunna riktlinjerna för denna
politik sammanfattas på följande sätt:

52

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

1) fortsatt byggnadsreglering;

2) investeringsskatt, respektive investeringsavgift för att motverka en inflationistisk
ansvällning av investeringarna; tillfällig inskränkning i viss
omfattning av rätten att nedskriva varulager;

3) ökade prisutjämningsavgifter vid export av skogsindustriprodukter;
eventuellt införande av exportavgifter inom andra grenar av exporten;

4) lagstiftning om skattefria avsättningar till investeringskonto för skog;

5) kreditbegränsande penningpolitik; åtstramning av kreditgivningen utan
övergivande av lågräntepolitiken; beredskapslagstiftning angående räntereglering; 6)

aktiv finanspolitik; fortsatt överbalansering av driftbudgeten och en
sträng återhållsamhet i fråga om utgifterna;

7) förstärkning av priskontrollens effektivitet;

8) förhandlingarna med arbetsmarknadens och näringslivets intresseorganisationer
fullföljas i syfte att vinna enighet om en samlad och återhållsam
inkomstutveckling.

Planerna för den ekonomiska politiken kunna emellertid icke begränsas
till att blott avse det kortsiktiga målet att vidmakthålla ekonomisk balans
under det framförliggande året utan de måste också kunna infogas i eu
mera långsiktig ekonomisk politik för bevarande av full sysselsättning och
stabilt penningvärde. Jag berörde i finansplanen till årets statsverksproposition
frågan om den ekonomiska politikens utformning mot bakgrunden av
den fulla sysselsättningens konsekvenser. Jag uttalade därvid min avsikt att
låta utreda de problem som sammanhängde med möjligheterna att bevara
ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full sysselsättning. Ifrågavarande
undersökningar ha numera igångsatts, sedan jag den 22 juni detta år erhållit
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän för ändamålet.
Utredningen har givits karaktären av vetenskapliga undersökningar
inom olika delar av samhällsekonomien till belysning av relevanta frågeställningar.
Detta utredningsarbete beräknas vara i sin helhet avslutat inom
en tidrymd av l1/» å 2 år. Såsom jag framhållit i direktiven för utredningen
torde sedermera, efter det att genom undersökningarna en grund lagts för
överväganden rörande utformningen av praktiska ekonomiskt-politiska åtgärder,
eu särskild kommitté böra tillsättas med uppdrag att framlägga
konkreta förslag i sådant hänseende.

Jag vill vidare nämna, att 1950 års långtidsutredning framlagt sitt betänkande
rörande ett ekonomiskt långtidsprograin för åren 1951—1955 och
därvid bland annat behandlat frågan om vilka krav som enligt utredningens
mening böra ställas på utformningen av den ekonomiska politiken under
den kommande femårsperioden. Det är min avsikt att upptaga utredningens
betänkande till närmare prövning i anslutning till framläggandet av finansplanen
i 1952 års statsverksproposition.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

53

Förslaget till investeringsavgift. Jag torde härefter få övergå att närmare
behandla de i promemorian om uttagande av investeringsavgift framlagda
förslagen.

Såsom förut framhållits äro de i förordningen den 30 mars 1951, nr 151,
upptagna bestämmelserna om investeringsskatt i princip ettåriga. Bestämmelserna
skola tillämpas vid 1952 års taxering; allenast då fråga är om
omläggning av räkenskapsår kan en tillämpning av desamma även vid 1953
års taxering bli aktuell. I det föregående har jag givit uttryck för angelägenheten
av att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att verka dämpande
på expansionstendenserna inom investeringsverksamheten. Särskilda
åtgärder vid sidan av byggnadsregleringen erfordras i detta syfte. Med
denna uppfattning uppkommer frågan, huruvida bestämmelserna om investeringsskatt
böra givas förlängd giltighetstid eller om desamma böra ersättas
av i vissa hänseenden annorlunda utformade bestämmelser.

Redan i direktiven för den utredning, som resulterat i promemorian angående
uttagande av investeringsavgift, anförde jag som min mening att
förordningen om investeringsskatt vore så utformad att den icke lämpligen
borde förlängas. De skäl, som i huvudsak lågo bakom denna uppfattning,
voro följande.

Investeringsskatt skall uttagas då företagaren nyanskaffat inventarier
och därå verkställt avskrivningar i större omfattning än som svarar mot
inträdd förslitning eller då företagaren ökat sina lagertillgångar och samtidigt
den dolda reserven däri. Vidare skall investeringsskatt uttagas då avsättning
eller avsättning av viss storleksordning gjorts till pensions- eller
annan personalstiftelse eller till investeringsfond. Detta innebär att man
genom investeringsskatten sökt dämpa benägenheten att utnyttja de ordinarie
skattereglernas möjligheter att erhålla en kredit i form av uppskov med beskattning
av vinstmedel, en kredit som i och för sig kan utnyttjas för och
stimulera ytterligare investeringar. Emellertid innebära bestämmelserna sådana
de utformats att den åsyftade effekten mången gång icke uppnås. Likviditeten
kan nämligen i det enskilda fallet vara sådan, att de avsedda investeringarna
kunna verkställas utan att det för finansierandet av desamma är
behövligt att erhålla skattekrediter. Det sagda innebär även att de berörda
företagen bli inbördes olika behandlade, i det företag med mindre god likviditet
kunna bli föremål för en beskattning, som de ur nämnda synpunkt bättre
ställda företagen undslippa. Vidare kan den invändningen riktas mot bestämmelserna
att då frågan om skatt vid lagerökning skall bedömas på
grundval av en jämförelse mellan situationen vid ingången av år 1950 och utgången
av det aktuella beskattningsåret, skulle vid cn förlängning av samma
bestämmelser såsom jämförelselager komma att gälla lagret vid en relativt
avlägsen tidpunkt. Detta innebär att företag, som startats vid årsskiftet
1949/1950 eller därefter och företag som efter nämnda tidpunkt utvidgats
eller som vid sagda årsskifte av annan anledning hade ett onormalt
litet lager, skulle bli mycket oförmånligt behandlade i jämförelse med andra
företag.

54

Kungl. Mcij.ts proposition nr 220.

De sakkunniga ha för sin del anslutit sig till uppfattningen att förordningen
om investeringsskatt icke bör förlängas. Samma uppfattning har
kommit till uttryck i de remissyttranden, däri frågan berörts.

För huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag har i det föregående redogjorts.
Som av den lämnade redogörelsen framgår innebär förslaget ett övergivande
av den tankegång, som låg bakom investeringsskatten, nämligen att
nå en investeringsbegränsning genom att försvåra möjligheterna att erhålla
skattekrediter. Förslaget innebär i stället, att kostnaderna för verkställandet
av vissa investeringar fördyras genom en avgiftsbeläggning. Det avser vidare
att drabba ett betydligt större område av investeringsverksamheten än vad
fallet är med investeringsskatten. Inom gränsen för vad som skall hänföras
till avgiftspliktiga investeringar får anordningen alltså i princip en generellt
verkande effekt. Ur företagsekonomisk synpunkt innebär förslaget
att vid en kalkyl i syfte att bedöma lönsamheten och lämpligheten av en
investering måste till den direkta investeringskostnaden läggas den därå
utgående avgiften. Skulle investeringsavgiften sättas, såsom de sakkunniga
föreslagit, till tio procent och skulle, såsom ock föreslagits, investeringsavgiften
i likhet med vad i flertalet fall gäller beträffande den egentliga
anskaffningskostnaden hänföras till vid taxeringen avdragsgill omkostnad,
får i kostnadskalkylen en uppräkning av utgifterna göras på samma sätt
som om investeringskostnaderna av annan anledning ökat med tio procent,
varjämte får beaktas att avdrag vid taxeringen får tillgodoräknas för investeringsavgiften.

Anordningen kan med andra ord antagas medföra att investeringar med
svag eller osäker räntabilitet icke komma till stånd eller i allt fall uppskjutas
samt att nyinvesteringar, som trots en investeringsavgift skulle te sig
räntabla, ävensom ersättningsanskaffningar och reparationer få i viss omfattning
anstå i avvaktan på att den tillfälliga kostnadsfördyring, som investeringsavgiften
innebär, upphör.

Som förut ävenledes anförts ha de sakkunniga av skäl, för vilka senare
skall lämnas en redogörelse, ansett att investeringsavgift vid investering
i varulager icke lämpligen bör uttagas. För att i viss mån hämma investeringsbenägenheten
i sådant avseende ha de sakkunniga därför ifrågasatt
en tillfällig inskränkning i rätten att få gjorda nedvärderingar å lagertillgångar
godtagna vid inkomsttaxeringen. Förslaget i denna del kan alltså
sägas vara ett fullföljande av den tanke, som låg bakom bestämmelserna om
investeringsskatt.

I det stora flertalet remissyttranden har den meningen uttalats, att
övervägande skäl syntes tala för en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Även enligt min mening bör — som
jag tidigare framhållit — de sakkunnigas förslag läggas till grund för en
lagstiftning.

I åtskilliga av de remissyttranden, där den nyss angivna meningen utta -

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lats, har påkallats att andra åtgärder av ekonomisk-politisk natur samtidigt
skulle vidtagas. Min inställning till ett flertal av de därvid anförda synpunkterna
och önskemålen framgår av mitt tidigare anförande, till vilket jag
härutinnan hänvisar. Jag inskränker mig därför i det följande till att behandla
sådana med ett genomförande av de sakkunnigas förslag sammanhängande
spörsmål, som jag förut icke berört.

Vad först angår frågan om den tid, för vilken de ifrågasatta bestämmelserna
böra gälla, får jag först erinra om att enligt de sakkunnigas förslag
skulle förordningen om investeringsavgift gälla tills vidare och förordningen
om varulagervärderingen för ett år. Den anförda motiveringen härför är,
beträffande förstnämnda förordning, den att man nu ej kunde avgöra för
hur lång tid bestämmelserna borde gälla, varför frågan härom lämpligen
kunde framdeles prövas. Anledningen till att bestämmelserna om varulagervärderingen
föreslagits gälla blott för ett år är återigen den, att ovisshet
förefunnes huruvida dessa bestämmelser skulle åstadkomma samma effekt
som en anordning enligt vilken investeringsavgift uttoges vid lagerökning.
Man borde därför pröva sig fram ett år.

Mot förslaget att bestämmelserna om investeringsavgift skulle gälla tills
vidare ha från ett stort antal remissinstanser riktats bestämda erinringar
från synpunkten att den åsyftade effekten med en lagstiftning kunde gå
förlorad, därest det icke från början klart framginge av bestämmelsernas
utformning att desamma skulle gälla allenast under en klart angiven, kortare
tidrymd. Man riskerade eljest, att investeringsavgiften komme att betraktas
som en kostnadsfördyring av sådan varaktighet, att det saknades
anledning att av hänsyn till densamma uppskjuta en investering, som man
förr eller senare under alla förhållanden hade för avsikt att göra.

Jag finner för egen del de sålunda angivna synpunkterna bärande. Om
än de sakkunniga med sitt förslag icke åsyftat annat än att bestämmelserna
skulle upphöra att gälla så snart ett fortsatt behov av desamma ur investeringsbegränsande
synpunkt icke längre förelåge, synes det dock ur psykologisk
synpunkt riktigt att ge förordningen en bestämd giltighetstid. Denna
synes lämpligen kunna bestämmas till två år. Skulle en förlängning av giltighetstiden
finnas vara påkallad, bör frågan härom framdeles upptagas till
prövning.

I anledning av de sakkunnigas förslag att investeringsavgift skulle uttagas
med tio procent har från några håll framhållits att en högre procentsats
borde väljas, därest man ville ha garanti för att den åsyftade effekten
skulle vinnas. Åtskilliga näringsorganisationer ha å andra sidan gjort gällande,
att en lägre procentsats vore tillräcklig för att icke omedelbart nödvändiga
investeringar skulle uppskjutas.

För egen del finner jag den av de sakkunniga förordade procentsatsen
väl avvägd. Därvid har jag beaktat de sakkunnigas förslag att investeringsavgiften
synes böra hänföras till vid taxeringen avdragsgill omkostnad. Till

56 Kungl. Moj.ts proposition nr 220.

sistnämnda fråga får jag emellertid anledning att i ett senare sammanhang
återkomma.

I några remissyttranden har framhållits, att om förordningen angående
investeringsavgift skulle gälla för mer än ett år, borde avgift uttagas efter
en fallande skala. Härtill får jag genmäla, att om förordningen — såsom jag
förordat — skall begränsas att gälla två år, synes anledning knappast föreligga
att för det andra av dessa båda år fastställa en lägre procentsats. Därjämte
må framhållas att om olika procentsatser skulle gälla, kunde detta
förutses medföra eljest icke uppkommande tvister angående när en investering
skulle anses verkställd.

Landsorganisationen har i sitt yttrande framhållit, att då investeringsavgiften
avsåges skola minska räntabiliteten hos vissa investeringar, landsorganisationen
förutsatte att avgiften på de områden priskontrollen behärskade
icke finge övervältras på konsumenterna.

Jag delar den av landsorganisationen uttalade meningen. Lagstiftningen
skulle lätt nog bliva verkningslös eller i allt fall förlora i effektivitet, därest
den kostnadsfördyring, som investeringsavgiften utgör, finge på antytt
sätt övervältras. Det torde emellertid finnas skäl att antaga att effekten på
prisnivån av ett genomslag av investeringsavgiften icke hade kunnat bli
annat än obetydlig.

I anledning av det av länsstyrelsen i Kalmar län gjorda uttalandet att
större garantier skulle vinnas för uppnående av den med den ifrågasatta
lagstiftningen åsyftade effekten om den föreliggande rätten till fri avskrivning
å maskiner och inventarier samtidigt upphävdes, får jag som min
mening framhålla, att den av länsstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärden
näppeligen kan vidtagas utan att en mera vittgående undersökning om dess
konsekvenser först verkställes. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att när rätten till s. k. fri avskrivning genom beslut vid 1938 års
riksdag infördes var — såsom framgår bl. a. av uttalanden i bevillningsutskottets
betänkande nr 32 till nämnda års riksdag — avsikten uppenbarligen
icke att i alla lägen godtaga hur vittgående avskrivningar å inventarier
som helst. Det vill synas som om det av länsstyrelsen uttalade önskemålet
om inskränkande bestämmelser skulle bli i viss mån tillgodosett,
därest i praxis mera allmänt iakttoges möjligheten att inskrida mot påtagligt
överdrivna avskrivningar, som icke te sig ur affärsekonomisk synpunkt
motiverade utan med fog kunna anses ha tillkommit i syfte allenast
att vinna anstånd med beskattning av vinstmedel.

Vad angår huvudlinjerna i det framlagda förslaget om investeringsavgift
vill jag för egen del och på av de sakkunniga anförda skäl ansluta
mig till den meningen, att investeringsavgift bör ifrågakomma allenast
vid investeringar inom förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse samt
därjämte vid de av de sakkunniga särskilt uppmärksammade fallen av investeringar
inom förvärvskällan annan fastighet. I vissa speciella hänseenden,

57

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

där de sakkunniga velat förorda uttagande av investeringsavgift, har jag
visserligen för avsikt att förorda vissa ändringar i förslaget. Till dessa
spörsmål får jag emellertid återkomma längre fram.

III. Avgiftspliktiga investeringar.

1. Promemorian.

De sakkunnigas förslag innebär, att investeringsavgift vid investeringar
inom förvärvskällan rörelse skall utgå å kostnader föi

investeringar i fastigheter, som äro avsedda för stadigvarande bruk i rörelse,
därvid dock i fråga om bostäder för anställd personal investeringsavgift
skall ifrågakomma allenast såvitt angår kostnader för reparationer;

investeringar i och för tillgodogörande av naturtillgångar såsom gruvor,
stenbrott, m. m. i den mån kostnaderna därför icke få vid inkomsttaxeringen
omedelbart avdragas såsom utgifter i den löpande driften; samt

investeringar i maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda
inventarier.

I promemorian framhålles, att förslaget i nu ifrågavarande del innebure
att viss åtskillnad gjordes mellan å ena sidan fastigheter, som användes till
bostäder för anställd personal, och å andra sidan övriga fastigheter. Beträffande
sistnämnda grupp av fastigheter skulle investeringsavgift utgå å kostnad
för inköp i den mån sådan kostnad belöpte å byggnad, å kostnad för
ny-, till- och ombyggnad samt för grundförbättring å fastighet ävensom å
kostnad för reparation av byggnad. Däremot skulle investeringsavgift icke
beräknas å kostnaden för inköpt mark. Anledningen härtill vore att den
ifrågasatta lagstiftningens väsentliga syfte vore att begränsa arbets- och
materialkrävande investeringar. Av samma skäl syntes investeringsår gift
icke böra utgå å kostnad för förvärv av gruvrätt, stenbrott o. dyl.

Vad härefter gällde bostadsfastighet åt anställda syntes, framhålla de sakkunniga,
investeringsavgift böra uttagas allenast då fråga vore om reparationskostnader.

I promemorian anföres därefter följande.

Att avgift föreslås skola utgå icke enbart å egentliga nyinvesteringar på
sätt av det förut sagda framgår utan även å reparationer av byggnad beror
därpå alt återhållsamhet i fråga om jämväl investeringar av sådan art
måste anses önskvärd i nuvarande läge. Det ma i detta sammanhang fi amhållas,
att reparationsavdragen vid inkomsttaxeringen icke sällan avse förbättringskostnader,
som rätteligen icke borde omedelbart få avdragas, men
för vilka sådant avdrag likväl erhålles på grund av svårigheterna för taxeringsmyndigheterna
att i efterhand göra en riktig uppdelning mellan föibättrings-
och reparationskostnader. Även med hänsyn härtill synes det
angeläget att icke undantaga reparationskostnader från investeringsavgift.

De sakkunniga tillägga, att avgift syntes böra utgå å kostnader för ny-,
till- och ombyggnad, för grundförbättring samt för reparation av fastighet

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

aven i det fall, då rörelseidkare nedlagt sådana kostnader å av honom i och
för rörelsen förhyrd fastighet. Då sådana investeringar komme i fråga, förelåge
ofta intressegemenskap mellan hyresgäst och fastighetsägare. Oavsett
huru härmed förhölle sig, borde investcringsavgift i enlighet med den föreslagna
lagstiftningens syfte i sådant fall utgå. För att förhindra kringgående
av en sådan bestämmelse syntes böra gälla, att om hyresersättningen avsevärt
höjdes efter överenskommelse med fastighetsägaren av innebörd, att
denne skulle bekosta viss investering och arrangemanget kunde antagas ha
tillkommit för att undgå investeringsavgift, sådan avgift likväl borde utlagas
av hyresgästen.

Därefter erinras i promemorian om att reparationer å byggnader uppenbarligen
ofta vore av sådan natur, att reparationerna i fråga icke borde
uppskjutas. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att i det särskilda fallet
pröva angelägenheten av reparationerna säga de sakkunniga sig vilja
föreslå en schablonregel av innebörd att investeringsavgift skulle uttagas
allenast i den mån reparationskostnaderna överstege ett belopp motsvarande
1 % av taxerat byggnadsvärde, i förekommande fall minskat med i byggnadsvärdet
ingående särskilt maskinvärde.

Beträffande förslaget i vad detsamma avsåge uttagandet av investeringsavgift
icke blott vid nyanskaffning av maskiner och andra inventarier utan
även vid ersättningsanskaffning av sådana tillgångar anföra de sakkunniga
följande.

I nuvarande läge är återhållsamhet också beträffande ersättningsanskaffningar
önskvärd, varför uttagande av investeringsavgift i dylikt fall sammanfaller
med den ifrågasatta lagstiftningens syfte. Därtill kommer att ett
fritagande av ersättningsanskaffningar skulle medföra stora svårigheter vid
den praktiska tillämpningen och föranleda skattetvister. Ersättningsanskaffning
innefattar nämligen ofta tillika en viss nyanskaffning, enär den
nya tillgången på grund av teknikens utveckling eller av andra skäl är
bättre än vad den utrangerade tillgången ursprungligen var. Ofta skulle
det därför vara mycket svårt att uppdela kostnaden" för ersättningsanskaffning
i kostnad för egentlig ersättninganskaffning och i förbättringskostnad.
Som en konsekvens av det förut sagda bör i det fall, då såsom likvid eller
dellikvid vid inventarieförvärv annat inventarium lämnats, investeringsavgiften
beräknas å den nya tillgångens hela anskaffningskostnad och alltså
icke allenast å eventuellt erlagd kontant mellanskillnad.

I promemorian framhålles därefter önskvärdheten ur praktisk synpunkt
av att investeringsavgift icke träffade inventarier som erfarenhetsmässigt
snabbt förbrukades. Med hänsyn därtill förordade de sakkunniga att från
sådan avgift undantoges maskiner och andra inventarier med en beräknad
varaktighetstid av högst tre år. Därvid erinrades om att en sådan regel
skulle sammanfalla med bestämmelsen i kommunalskattelagen att hela
anskaffningskostnaden för inventarier med dylik varaktighetstid finge i
sin helhet avdragas under anskaffningsåret. I anslutning till det sist återgivna
påpeka de sakkunniga, att rörelseidkarna understundom i strid mot
nyssnämnda bestämmelse omedelbart avdragit anskaffningskostnaden även
för tillgångar med längre varaktighetstid än tre år, nämligen om anskaff -

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ningskostnaden i förhållande till kostnaden för företagets samtliga investeringar
vore obetydlig, och skattemyndigheterna hade som regel med hansyn
till åtgärdens jämförelsevis ringa betydelse icke inskridit däremot.
Därest vad de sakkunniga förordat i avseende å uttagandet av investeringsavgift
godtoges, vore det angeläget att kommunalskattelagens nyss
antydda bestämmelse riktigt tillämpades.

De sakkunniga påpeka, att de icke föreslagit att investeringsavgift skulle
uttagas å kostnader för reparationer av maskiner och andra inventariei
samt framhålla att anledningen därtill vore, att det mången gång skulle
vara svårt och arbetskrävande att med stöd av räkenskaperna fastställa
storleken av sådana reparationer. Dessa utfördes nämligen ofta av egen
personal och man kunde vidare icke alltid skilja mellan kostnader för
löpande tillsyn och för verkliga reparationer. Om i samband med reparation
av inventarier förbättringsarbeten utfördes, vilket exempelvis kunde
förekomma i samband med fartygsreparationcr, syntes förbättringskostnaden
böra jämställas med kostnad för inköp av inventarier, varför investeringsavgift
i sådant fall borde uttagas.

I promemorian erinras om att i direktiven för utredningsuppdiaget ifiågasatts
att investeringsavgift skulle utgå även vid investeringar i varulager.
Sedan de sakkunniga framhållit att därmed torde ha avsetts att avgift
skulle uttagas vid lagerökning anföres följande.

Möjligheterna att uttaga avgift i sådant fall ha undersökts, men det har
visat sig att åtskilliga erinringar kunna framställas mot en sadan anoidning.
Om avgiften utginge på värdet å en kvantitativ lageroknmg uncer
viss period, vilket torde vara den enda beräkningsgrund som kunde
komma i fråga, skulle häremot kunna invandas att lagrets storlek ofta
vore beroende på rent tillfälliga förhållanden. En rörelseidkare som rakat
ha onormalt litet lager vid periodens ingång, skulle nodgas betala mvesteringsavgift,
även om lagret vid periodens utgång uppginge till allenast
normal storlek. Vidare skulle avgift utgå även då lagerokmngen uppkommit
på grund av avsättningssvårigheter eller eljest uppenbarligen icke be
rodde på spekulationer i prisstegring. Som exempel härpå ma namnas toreta«
inom jorbrukets föreningsrörelse och andra företag, som pa likartat
sätt handla med lantbruksprodukter. Storleken av varulagren hos sadana
företag sammanhänger ofta med skördeförhållandena; om skörden under
ett år''blir större än under det närmast föregående, medför detta som re“el
la^erökning. Som ytterligare exempel må anföras verkstadsföretagens
pågående beställningsarbeten, vilka inräknas i varulagret Om värdet av
pågående beställningsarbeten hos ett sådant företag är förhållandevis lite
vid ingången av ett beskattningsår, därför att stora leveranser skett under
slutet av närmast föregående år, och om större leveranser av bestallda tillgångar
verkställas först efter utgången av beskattningsåret, kommer varulagrets
värde att härigenom ökas.

Även taxeringstekniskt skulle en investeringsavgift a lageroknmg medföra
betydande svårigheter. Här skall endast eu av dessa omnämnas, nam
ligen den situation som skulle uppkomma om lagret ökats ett år och minskats
det efterföljande. Materiellt vore det riktigast, om den avgift som
erlagts å lagerökningen helt eller delvis restituerades vid den efterföljande
lagerminskningen, men detta skulle föranleda ett betydande arbete foi
taxeringsmyndigheterna. Därest de skattskyldiga icke tillerkändes sadan
restitutionsrätt, skulle detta naturligt nog anses orättfärdigt.

f>0

Kungl. Maj:Is proposition nv 220.

De sakkunniga säga sig ha övervägt, hur de nu antydda svårigheterna
skulle kunna övervinnas, samt framhålla att en lösning visserligen syntes
''ara att införa särskilda dispensföreskrifter, möjliggörande en prövning i
enskilda fall av frågan huruvida investeringsavgift borde uttagas eller ej.
Vissa erinringar syntes emellertid vara att rikta mot en lagstiftning, som
1 Öl utsatte en vidsträckt tillämpning av dispensregler. De sakkunniga hade
därför undersökt huruvida lagstiftningens syfte skulle i nu förevarande hänseende
kunna vinnas i annan ordning.

Den alternativa lösning, som de sakkunniga därvid ifrågasatt, innebär
en anordning enligt vilken rätten att vid inkomsttaxeringen få i räkenskaperna
verkställd värdering av varulagret godtagen tillfälligt skulle inskränkas.
För detta alternativ skall senare lämnas en närmare redogörelse.

Vad härefter angår investeringar inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, innebär de sakkunnigas förslag — såsom redan
av det förut sagda framgår — att investeringsavgift skulle uttagas å
kostnader för ny-, till- och ombyggnad av fastighetens byggnader, för reparationer
av dessa byggnader samt för nyanskaffning och ersättningsanskaffning
av maskiner och andra döda inventarier ävensom för förbättringsåtgärder
å sistnämnda tillgångar. De sakkunniga framhålla, att investeringsn\gift
icke föreslagits skola utga a kostnader för ny-, till- och ombyggnad av
bostäder allenast för anställd personal. Vidare innebure förslaget, all kostnader
för förbättring av själva grunden (marken) till jordbruksfastighet, för
skogens vård samt för inhägnande av åker och skog undantoges. Investeringsavgift
a^ såges skola utgå icke blott vid nyanskaffning av inventarier
utan även vid ersättningsanskaffning av sådana. Då vid inventarieförvärv
annat inventarium lämnats såsom likvid eller dellikvid, borde investeringsavgift
utgå i enlighet med vad som i motsvarande hänseende angivits beträffande
investeringar inom förvärvskällan rörelse. I huvudsak skulle alltså
avgift vid investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet komma att
utgå efter samma grunder som föreslagits skola gälla för rörelsen. De sakkunniga
säga sig vilja föreslå, att reparationskostnader avgiftsbelades allenast
till den del kostnaderna överstege en procent av det taxerade jordbruksvärdet.
Skulle taxeringsvärdet å skogsmark för viss fastighet utgöra 50 procent
eller mera av taxerat jordbruksvärde, syntes investeringsavgift å reparationskostnaden
böra uttagas allenast för den del därav, som överstege
en procent av taxerat jordbruksvärde sedan detta minskats med värdet å
skogsmark.

Vad slutligen angår investeringar inom förvärvskällan
annan fastighet framhålla de sakkunniga, att bland annat som en
följd av hyresregleringen syntes reparationer i egentliga hyresfastigheter
förekomma i tämligen liten omfattning. Det förefölle därför ej föreligga
tillräckliga skäl att genom en investeringsavgift söka åstadkomma en ytterligare
begränsning av sådana reparationer. Ej heller borde ifrågakom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

61

ma att uttaga avgift vid förvärv av hyresfastighet. De sakkunniga förordade
därför, att investeringsavgift skulle uttagas endast i det fall alt rörelseidkare
förhyrde lokaler av närstående företag och fastighetsägaren
bekostat investeringar, som hänförde sig till den av rörelseidkaren förhyrda
delen av fastigheten. Innebörden av de föreslagna bestämmelserna
vore alltså att investeringsavgift skulle utgå å kostnader för sådana investeringar
i fastigheten, som skulle utgöra avgiftspliktiga investeringar i rörelse,
om fastigheten ägdes direkt av rörelseidkaren. Investeringsavgiften
skulle följaktligen i dessa fall träffa investeringar i form av ny-, till- och
ombyggnad, grundförbättring och reparation av byggnad.

Därefter framhålles i promemorian att vad de sakkunniga anfört om
reparationer av annan fastighet främst gällde beträffande hyresfastighet.
Fastighet som beboddes av ägaren syntes däremot repareras i väsentligt
större omfattning. Den omständigheten att reparationskostnaderna vore
avdragsgilla vid inkomsttaxeringen innebure en kraftig stimulans till reparationer.
Det syntes likväl icke lämpligt att avgiftsbelägga kostnaderna för
sådana reparationer, då detta skulle förutsätta en vidlyftig uppgiftsskyldighet.
Investeringsbegränsningen syntes i stället böra åstadkommas genom
sådana ändringar av kommunalskattelagens bestämmelser, att rätten
till avdrag för reparationskostnader av fastighet, som användes till bostad
huvudsakligen för ägaren, modifierades. Enligt vad de sakkunniga erfarit
komme 1950 års skattelagssakkunniga att — om än ur andra synpunkter
— upptaga denna fråga till prövning.

2. Remissyttrandena.

Frågan om vilka investeringar, som böra beläggas med avgift, beröres i
ett flertal remissyttranden. De erinringar mot förslaget, som därvid framföras,
avse främst sådana fall, där ett uttagande av avgift anses icke vara
motiverat med hänsyn till lagstiftningens syfte eller där uttagande av avgift
skulle för vederbörande utgöra en oskälig belastning.

Från remissyttrandena torde följande få återgivas.

Sveriges redareförening anför, att föreningen icke funne att uttagande av
investeringsavgift vid köp av färdig byggnad överensstämde med syftet med
lagstiftningen, enär i dylikt fall genom investeringen icke toges i anspråk
arbetskraft och ej heller material. Liknande synpunkter anföres även i fråga
om inventarieanskaffning i vissa fall. Sålunda framhålles att vid inköp av
ett redan färdigbyggt svenskt eller utländskt fartyg eller då ett nytt fartyg
beställdes vid och levererades av ett utländskt varv toges icke arbetskraft
och material inom vårt land i anspråk. En dylik investering verkade icke
inflationsdrivande inom landet, varför densamma borde vara undantagen
från investeringsavgift.

Liknande synpunkter framföras i ett flertal remissyttranden, däribland i
det yttrande som avgivits av Smalands och Blekinge, handelskammare, och
vari därjämte framhålles att köp av begagnade tillgångar icke borde vara

G2

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

avgiftsbelagda. Svenska sparbanksföreningen påpekar, att det är svårt att
från investeringsbegränsningssynpunkt förstå, varför inköp av en äldre
bebyggd fastighet inom förvärvskällan rörelse skall beläggas med investeringsavgift.
Ett sådant inköp är varken arbets- eller materialkrävande och
bör i likhet med vad som föreslås beträffande jordbruk icke ingå bland avgiftsbelagda
investeringar.

Länsstyrelsen i Kalmar län gör gällande, att av den föreslagna lagtexten
icke klart framginge, om investeringsavgift skulle utgå då ett företag köpte
en fastighet med därå uppförd byggnad, och hemställer att bestämmelsen
förtydligas på denna punkt. Länstyrelsen i Södermanlands lån erinrar om
att vid förvärv av färdigställd byggnad med tomtmark uppdelning av köpeskillingen
i regel icke funnes angiven i köpeavtalet. Med hänsyn därtill
ifrågasatte länsstyrelsen, om icke anvisning om tillämpligt beräkningssätt
borde intagas i författningen.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att sparbankernas fastigheter,
i vilka vore inrymda huvudkontor eller avdelningskontor, mycket ofta vore
att jämställa med »egentliga hyresfastigheter» i det att de till större delen
mnehölle bostäder eller kontor och butikslokaler. Föreningen tillägger, att
den förutsatte att sådana fastigheter icke avsåges med författningsförslaget
i vidare mån än beträffande sparbankens egna lokaler samt i fråga om reparationskostnader,
även tjänstebostäder.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att övervägande
skäl talade för att från investeringsavgift undantaga sådana investeringar,
för vilka byggnadstillstånd erfordrades. Den ytterligare granskning
och prövning av behovet av dessa investeringar, som investeringsavgiften
kunde föranleda till, komme — enligt vad i yttrandet framhålles — säkerligen
icke att leda till någon minskning i investeringsvolymen.

I sistnämnda yttrande framhålles vidare, att då fråga vore om nödvändig
ersättningsanskaffning, vare sig denna avsåge byggnader, maskiner eller
andra inventarier, måste det befaras att investeringsavgiften ofta komme att
motverka sitt syfte och framstå såsom en obillig straffbeskattning. Syftet
med anordningen skulle utan tvivel främjas, om ersättningsanskaffning, som
visades ha varit nödvändig för upprätthållande av företagets produktionskapacitet,
undantoges från investeringsavgift. Det måste dock erkännas, att ett
stadgande av sådan innebörd skulle föranleda så betydande tillämpningssvårigheter,
att befogade invändningar kunde riktas däremot. Man kunde
emellertid icke rimligen undgå att komplettera lagstiftningen med en dylik
föreskrift, därest icke lagens giltighetstid bleve mycket kort och avgiften
måttlig. En särskild bestämmelse om undantag från investeringsavgift vore
dock ovillkorligen påkallad i de fåtaliga men för det enskilda företaget ofta
mycket kännbara fall, då nödvändig ersättningsanskaffning föranletts därav
att tillgång gått förlorad eller blivit förstörd genom eldsvåda, haveri eller
liknande katastrofartad händelse. Sedan det framhållits att ett dispensförfarandc
borde undvikas, anföres vidare i yttrandet, att tillämpningen av ett

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

stadgande enligt vilket ersättningsanskaffning i de senast angivna fallen
skulle undantagas från investeringsavgift, borde kunna anförtros de ordinarie
beskattningsmyndigheterna. Detta syntes desto mindre vara ägnat att
väcka betänkligheter som myndigheterna redan enligt gällande skatteförfattningar
hade att tillämpa just för de ifrågavarande fallen särskilt meddelade
föreskrifter. Om det skulle väcka betänkligheter att medgiva befrielse från
den å hela investeringskostnaden belöpande avgiften, med hänsyn till att
företagen icke sällan i stället för utrangerade anläggningstillgångar anskaffade
modernare och följaktligen dyrbarare sådana, syntes i särskilda anvisningar
till författningsrummet böra föreskrivas, att befrielsen icke finge
avse större del av avgiften än som belöpte å den utrangerade tillgångens anskaffningskostnad,
omräknad i nuvarande penningvärde. Därefter framhålles
dock, att investeringar, som avsåge rationalisering av produktionen vore
ur allmän synpunkt i hög grad önskvärda. Det förelåge därför icke någon
anledning att från avgiftsbefrielse utmönstra rationaliseringskostnader, erlagda
i samband med av dylika skäl föranledda ersättningsanskaffningar.

I yttrandet framhålles vidare, att det vore nödvändigt att stadga avgiftsfrihet
för interna överlåtelser av avgiftspliktiga tillgångar inom en koncern,
d. v. s. då investeringen allenast innebure en transaktion mellan moder- och
dotterbolag eller andra varandra lika närstående företag. Detsamma gällde
för överlåtelse mellan olika delägare i en rörelse eller ett jordbruk ävensom
för de i förordningen om investeringsskatt reglerade fallen, då investeringen
föranletts av övertagande av annat företags verksamhet eller tillkommit på
direkt föranstaltande av vederbörlig statlig myndighet. Dessa undantagsbestämmelser
syntes samtliga utan större svårighet kunna tillämpas av beskattningsmyndigheterna.
Skulle en sådan anordning vara ägnad att väcka
betänkligheter, synes det ofrånkomligt, att ett dispensförfarande finge komma
till användning i likhet med vad som gällde i fråga om investeringsskatten.

Även riksskattenämnden framhåller, att undantag från avgiftsplikt borde
stadgas t. ex. i samband med att näringsverksamhet överlätes från far till
son eller från ett koncernföretag till ett annat företag inom samma koncern.
Vidare funne nämnden det icke motiverat, att avgift uttoges vid anskaffning
av byggnader och inventarier såsom ersättning för vad som gått förlorat vid
eldsvåda eller därmed jämförlig händelse, varöver vederbörande icke kunnat
råda, ävensom vid investeringar föranledda av expropriation eller liknande
tvångsåtgärder. Nämnden förordade därför, att dispens skulle kunna medgivas
i nu antydda fall och anför därvid följande.

Sannolikt ställer det sig emellertid svårt att utan risk för missbruk eller
andra icke önskvärda konsekvenser uppställa undantagsregler, som kunna
infogas i författningsförslaget. På grund härav vill riksskattenämnden ifrågasätta,
om icke de mindre tilltalande resultat, som i vissa fall kunna bli
följden av bestämmelserna i deras nuvarande utformning, borde förebyggas
genom införande av ett dispensförfarande, avsett för ovan angivna och därmed
jämförliga fall. Med hänsyn till angelägenheten av alt dispensbestämmelserna
tillämpas restriktivt och likformigt, lärer tillämpningen av dylika

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

bestämmelser icke böra överlämnas åt taxeringsorganen utan bör uppdragas
åt en central myndighet. Med hänsyn till arten av dispensprövningen och dess
nära samband med den verksamhet för en riktig och enhetlig tillämpning av
blivande bestämmelser om investeringsavgift, som riksskattenämnden författningsenligt
kominer att få utöva, synes det naturligt, att sådan prövning
uppdrages åt riksskattenämnden. Nämnden har för sin del intet att erinra
mot att en sådan uppgift tilldelas nämnden. Eventuellt skulle prövningen
emellertid kunna uppdragas åt en särskild nämnd i likhet med vad som gäller
enligt 1951 års förordning om investeringsskatt.

Liknande synpunkter framföras jämväl i de yttranden, som avgivits av
bl. a. kammarrätten, kommerskollegium, Kooperativa förbundet, Sveriges
redareförening och länsstyrelsen i Södermanlands län. Även länsstyrelsen i
Stockholms län uttalar en likartad mening men framhåller samtidigt att
avgiftsbefrielsen borde till förhindrande av missbruk begränsas att omfatta
uppburet försäkringsbelopp. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som likaledes
beaktat ifrågavarande spörsmål, framhåller, att ännu mindre motiv för avgiftsplikt
vid återanskatfning förelåge i sådana fall, där försäkringsskydd
icke kunnat erhållas. Såsom belysande exempel nämner länsstyrelsen, att
under sistlidna vinter ett stort antal byggnader, särskilt ladugårdar, rasat
till följd av stora snömassor. En investeringsavgift, som i dylikt fall gjorde
den uppkomna förlusten än större, skulle vara i hög grad obillig.

I yttrande från Sveriges redareförening framhålles att ersättningsanskaffningar,
som vore nödvändiga för att en företagare skulle kunna upprätthålla
sin verksamhet, över huvud taget icke borde drabbas av en sådan prohibitiv
åtgärd, som den föreslagna avgiften innebure. Liknande synpunkter framhållas
av länsstyrelsen i Södermanlands län, som anser att investeringsavgift
å ersättningsanskaffning och underhållskostnader kunde befaras få den
konsekvensen, att dylika anskaffningar och nedläggandet av sådana kostnader
underlätes, vilket skulle medföra en minskning och försämring av
produktionsapparaten. Vidare framhåller länsstyrelsen, att enligt förslaget
komme den, som nyetablerade rörelse, att likställas med den, som redan
utövar sådan, och alltså bliva skyldig erlägga investeringsavgift för hela sitt
nyförvärv av byggnader och inventarier. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke
en ändring härvidlag borde komma till stånd.

Beträffande förslaget att vid byte av tillgång hela värdet av den nya tillgången
skall beläggas med avgift och icke endast den kontanta mellanskillnaden
anför Kooperativa förbundet, att med hänsyn till att vid byten av med
investeringsavgift belagda objekt den bortbytta tillgången ofta uppvärderas
i syfte att lämna den bytande en rabatt, syntes förslaget i promemorian
vara för vittsyftande. Ofta framkomme i vederbörandes räkenskaper endast
det kontanta vederlaget (mellanskillnaden), varför det även av praktiska
skäl borde vara lämpligt att lägga avgift endast på vederlaget; mellanskillnaden
utgjorde för övrigt den egentliga nyinvesteringen, vilken avsåges skola
avgiftsbeläggas. Skedde däremot likviden delvis genom annan tillgång, t. ex.
obligationer, aktier, omsättningsvaror eller dylikt, borde givetvis hela an -

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

skaffningskostnaden avgiftsbeläggas. Liknande synpunkter framföras av
bl. a. Sveriges redareförening, ett flertal handels kamrar, länsstyrelserna i
Kopparbergs och Västerbottens län samt av Sveriges lantbruks förbund, som
därjämte framhåller att bestämmelsen medförde att om två jordbrukare
bytte inventarier sinsemellan investeringsavgift skulle utgå på bytesvärdet
för båda jordbrukarna, trots att det i dylikt fall icke vore fråga om någon
nyinvestering, som det funnes någon anledning att söka hämma.

Sveriges grossistförbund anser, att investeringsavgift icke borde utgå då
exempelvis en försliten lastbil måste ersättas med en ny. Inom grosshandeln
utgjorde lastbilen ett transportmedel och transportkostnaderna rörde sig om
stora belopp. Då det vore nödvändigt att söka hålla dessa kostnader nere,
lönade det sig ej för en företagare att behålla en gammal lastbil, som droge
stora reparationskostnader. Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle hela
anskaffningskostnaden för en nyförvärvad tillgång utgöra avgiftspliktig investering.
Avdrag finge således ej ske för annan tillgång, som lämnats såsom
likvid eller dellikvid. Om ersättningsanskaffning ej medgåves vara avgiftsfri,
borde i varje fall såsom avgiftspliktig investering ej räknas större belopp
än som motsvarade skillnaden mellan tillgångens anskaffningskostnad och
den ersättning, som erhållits för den utrangerade tillgången.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att i den föreslagna författningstexten
använts uttrycket »nyanskaffning» såsom motsats till begreppet »ersättningsanskaffning».
Kommunalskattelagen använde ordet nyanskaffning för att
beteckna ersättningsanskaffning och ordet nyuppsättning såsom motsats till
ersättningsanskaffning. Länsstyrelsen funne kommunalskattelagens terminologi
böra konsekvent bibehållas i nytillkommande skattelagtext. Länsstyrelsen
framhåller vidare att gränsdragningen mellan förbättring och reparation
av maskiner och inventarier bleve svår att genomföra i praktiken, exempelvis
då ett fartygs maskineri ersattes med ett nytt sådant. — Liknande
påpekanden göras i det av kammarrätten avgivna yttrandet.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet påpekas, att enligt
förslaget vore endast sådana byggnader, som uteslutande vore avsedda för
bostadsändamål, frikallade från investeringsavgift, då fråga vore om köp,
nybyggnad etc. Den omständigheten att i en för beredande av personalbostäder
inköpt eller uppförd byggnad funnes inrymd allenast en mindre affärslokal,
kunde således enligt det föreliggande förslaget tagas till intäkt för
yrkande, att investeringsavgift skulle utgå å hela kostnaden för förvärvet
av byggnaden. Dylika orimliga beskattningseffekter borde undvikas. •— Liknande
synpunkter framföras även av kammarrätten, länsstyrelsen i Älvsborgs
län och Västergötlands och Norra Hallands handelskammare m. fl.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att bestämmelsen att
investeringar i fastigheter inom förvärvskällan rörelse, då det gällde bostäder
för anställda, skulle undantagas från investeringsavgift utom då det
gällde kostnader för reparationer gåve företagen möjlighet till knappast
önskvärda investeringar i form av köp eller ny- eller ombyggnad av s. k.

5 Iiihang till riksdagens protokoll 10.r>l. 1 samt. Nr 220.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

direktörsvillor för representativa ändamål utan att investeringsavgift uttoges.
Länsstyrelsen tillägger, att jordbrukarna syntes komma i ett sämre
läge än andra fastighetsägare, enär de komme att påföras investeringsavgift
såväl vid ny-, till- och ombyggnad av egen mangårdsbyggnad och även vid
reparation av densamma. Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna
i Örebro och Jönköpings län, vilken sistnämnda länsstyrelse därjämte tilllägger
att den funne lämpligast, att all förbättring av bostäder undantoges
från avgiftsplikt. I varje fall borde sådan ändring vidtagas, att förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse bleve likställda i angivna avseende.

Kammarrätten, som säger sig livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag att
undantaga bostadsproduktionen från avgiftsplikt, framhåller, att denna förslagets
huvudlinje genombrutits i vad avsåge ny-, till- och ombyggnad av
fastighet tillhörig förvärvskällan jordbruk och avsedd såsom bostad åt ägaren
eller arrendator. Kammarrätten avstyrker en sådan inskränkning av avgiftsfriheten
för bostäder och framhåller i detta sammanhang, att om en
rörelseidkare använde en honom tillhörig fastighet såväl för rörelsens behov
som till egen bostad komme enligt förslaget, jämfört med första punkten av
anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen, avgift icke att utgå för investeringar
i bostadsdelen.

En av ledamöterna i riksgäldsfullmäktige, herr Svensson, har i ett särskilt
yttrande anfört följande.

Enligt föreliggande förslag skall investeringsavgift ej utgå för ny-, tilleller
ombyggnad av »annan fastighet», som är avsedd uteslutande fö’r bostadsändamål.
Detsamma gäller för arbetare- och personalbostäder vid förvärvskällan
jordbruk eller rörelse av annat slag. Konsekvensen av dessa bestämmelser
blir att det stora antalet bönder och småbrukare, som äro sina
egna lantarbetare, sättas i en missgynnad särklass. Detta förslag att, utan
investeringsavgift släppa fram ny-, till- eller ombyggnad av bostäder för
samtliga kategorier utom jordbrukarna, kan jag för min del icke biträda
Att det stora och i många fall bristfälliga bostadsbeståndet vid våra hundratusentals
småbruk och bondgårdar förnyas är enligt min mening lika anklaget
som att investeringar i Övriga bostäder främjas. Jag anser därför att
en sådan omarbetning av förslaget bör äga rum, att de orättvisa verkningarna
i detta avseende undanröjas. °

Förslaget att reparationsarbeten å arbetarbostäder skola avgiftsbeläggas
beröres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som ifrågasätter om det icke ur
sociala synpunkter vore lämpligast att låta även dylika arbeten omfattas av
befrielsen från investeringsavgift. Även länsstyrelsen i Kalmar län finner det
tveksamt, om dylik investering borde beläggas med investeringsavgift, då
kostnad för uppförande av arbetarbostäder icke vore belagd med dylik avgift.
Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Södermanlands län och
av Sveriges redareförening, som framhåller att avgiften åstadkomme en ökning
av kostnaderna för reparationerna och därigenom i det långa loppet
medverkade till en höjning av hyresnivån.

Lansstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att reparationsarbeten ofta vore
av den natur, att de icke borde uppskjutas. Den återhållande effekt, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

67

den föreslagna lagstiftningen otvivelaktigt skulle komma att få beträffande
reparation och underhåll av byggnader inom industri och jordbruk, kunde
därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke i allmänhet anses vara önskvärd.
Det syntes även vara mindre följdriktigt att i fråga om bostadsfastigheter
åt anställda uttaga investeringsavgift vid reparationer men ej vid tilloch
ombyggnadsarbeten. Med hänsyn till att investeringsavgift vid reparationer
föresloges skola uttagas endast i den mån kostnaderna överstege en
procent av taxerat byggnadsvärde syntes den material- och arbetsbegränsande
effekten av den föreslagna lagstiftningen i detta avseende bliva förhållandevis
ringa. Då största möjliga förenkling av beskattningsreglerna
dessutom borde eftersträvas, ansåge länsstyrelsen det kunna ifrågasättas att
undantaga reparations- och underhållsarbeten från investeringsavgift, i varje
fall beträffande bostadsfastigheter åt anställda.

Bestämmelsen att kostnad för reparation av byggnad skall medföra avgiftsplikt
endast till den del kostnaden överstiger en procent av taxerat byggnadsvärde
— eller i vad avser jordbruksfastighet — en procent av taxerat
jordbruksvärde beröres i yttrandet från riksskattenämnden, som anför följande.

Enligt 7 § i förslaget hänföres kostnad för reparation av byggnad i förvärvskälla,
hänför lig till jordbruksfastighet, till investeringskostnad allenast
i den mån kostnaden överstiger en procent för år räknat av det i vederbörande
fastighets taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet eller — i visst fall —
sistnämnda värde efter avdrag av skogsmarksvärdet. Med hänsyn till föreskriften
i 18 § kommunalskattelagen att beträffande jordbruksfastighet särskild
förvärvskälla föreligger med avseende å envar av de kommuner, där
den skattskyldiges fastigheter äro belägna, uppkommer en olikformighet i
förhållande till motsvarande beräkningssätt inom förvärvskälla, hänförlig
till annan fastighet eller rörelse, där någon begränsning av förvärvskällan
till viss kommun icke förekommer. Stundom kunna emellertid jordbruksfastigheter,
som äro belägna i olika kommuner och följaktligen skola betraktas
såsom särskilda förvärvskällor, bilda en naturlig ekonomisk enhet på sådant
sätt, att det ter sig orättvist och i praktiken svårgenomförbart att beräkna investeringen
annorledes än för denna enhet i dess helhet. Riksskattenämnden
föreslår därför, att tredje stycket i 7 § kompletteras med cn bestämmelse av
innebörd att såsom särskild förvärvskälla skall vid tillämpningen av bestämmelserna
i nyssnämnda stycke anses varje fastighet, fastighetsdel eller
komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom
förvaltningsenhet. — Riksskattenämnden vill i detta sammanhang jämväl
fästa uppmärksamheten på att den i fjärde stycket i 7 § upptagna regeln
i vissa fall kan leda till helt olika resultat, beroende på huru taxeringsvärdet
för ett komplex av fastigheter blivit redovisat i taxeringslängden.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller beträffande
nyssnämnda schablonregel att densamma icke toge hänsyn till att reparationer
i rörelse i allmänhet ej kunde ske kontinuerligt utan i stället utfördes
på en gång med större intervaller. EU utspridande av reparationer å
varje år inverkade hindrande på driften och bleve kostsammare än om erforderliga
reparationer finge ske på en gång med längre mellanrum. Handelskammaren
bortsåge härvid givetvis från sådana smärre reparationer, som

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

avsåge årligt underhåll. Den föreslagna schablonregeln bleve även ogynnsam
för den skattskyldige genom att den avdragsgilla procenten beräknades
på byggnadsvärdet, vilket ofta låge under det verkliga värdet. Slutligen syntes
schablonbidraget icke böra beräknas särskilt för varje fastighet, i de fall
en rörelseidkare ägde flera fastigheter, utan på hela hans fastighetsbestånd.
Detta syntes motiverat av att reparationer icke borde verkställas etappvis
utan på en gång. Vad beträffade investeringsavgiften å reparationer ville handelskammaren
betvivla dess investeringsbegränsande effekt. Om nämligen
reparationen underlätes, komme i regel företagets redovisade nettovinst att
stiga med motsvarande belopp. Företaget finge alltså i realiteten välja mellan
å ena sidan att reparera och i så fall erlägga 10 % i investeringsavgift och å
andra sidan att underlåta reparera och i så fall att erlägga 50 % i skatt.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles att avfattningen
av 7 § fjärde stycket gåve vid handen att det skattefria avdraget för
reparationskostnader å byggnad skulle beräknas särskilt för varje fastighet
för sig. Ingen saklig grund kunde anses föreligga för en dylik specificerad
beräkning, som vore ägnad att i icke ringa mån komplicera förfarandet. Vad
som åsyftades vore ju, att rörelseidkarna hölle reparationskostnaderna å fastighetsbeståndet
i dess helhet nere och endast utförde omedelbart erforderliga
reparationsarbeten. Behovet av sådana reparationer varierade självfallet
för de olika fastigheterna. Dessutom skulle planläggningen av reparationerna
inom större företag och kostnaderna för dessa i hög grad ogynnsamt
påverkas, om man av hänsyn till investeringsavgiften skulle nödgas avstå
från reparationernas uppdelning i etapper på olika delar av fastighetsbeståndet.
Författningstexten borde så ändras, att avdraget för reparationskostnader
finge beräknas på rörelseidkarens fastighetsbestånd i dess helhet,
oavsett hur reparationskostnaderna vore fördelade mellan de olika fastigheterna.

Sveriges redareförening framhåller, att med hänsyn till rådande höga
kostnader för reparationsarbeten å byggnader vore det ej tillräckligt med en
procent av det taxerade byggnadsvärdet såsom norm för skälig kostnad för
normalt underhåll. Föreningen förordade att den avgiftsfria delen i detta fall
bestämdes till minst två procent av samma värde.

Sveriges köpmannaförbund anför att man icke kunde underlåta att taga
hänsyn till skillnaden mellan sten- och träfastigheter. För de senare borde
åtminstone två procent tillämpas. För övrigt vore det uppenbart, att om en
fastighet blivit grundligt reparerad under år 1950 eller 1951, så måste reparationsbehovet
vara betydligt mindre än om den ej reparerats på t. ex. 10—
15 år. Om man underläte att taga hänsyn till dylika förhållanden, komme
investeringsavgiften att särskilt drabba den som oundgängligen måste reparera
och som redan av denna anledning drabbades av stora kostnader. Detsamma
gällde även sådana rörelseidkare, som nödgats utföra reparationer i
för rörelsen använd fastighet, som tillhörde annan person. På grund av
hyresregleringen tvingades ofta hyresgäster att själva bekosta nödiga reparationer.

69

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

Handelskammaren i Gefle framhåller angelägenheten av att det föreslagna
undantaget från investeringsavgift beträffande reparations- och underhållskostnader
intill fastställt procenttal av taxerat byggnadsvärde borde få utnyttjas
även i fråga om fastigheter, som arrenderades, exempelvis från dotterbolag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att byggnadsarbeten ofta utfördes
av företagens driftspersonal och med användande av råvaror och/eller förbrukningsartiklar
för rörelsen. En riktig redovisning av investeringarna
komme i sådana fall att ställa stora krav på företagens räkenskaper. Vidare
måste det vara mycket frestande för den avgiftspliktige att utelämna dylika
svårkontrollerbara kostnader i deklarationen till investeringsavgift.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att i promemorian särskilt uppmärksammats
de fall då en fastighetsägare bekostat viss investering i förhyrd
byggnad mot att hyresersättningen avsevärt förhöjts. Länsstyrelsen
framhåller, att avgift hade för dylikt fall ansetts böra uttagas, om arrangemanget
kunde antagas ha tillkommit för att undgå avgiftsplikt; avgiften
skulle enligt promemorian drabba rörelseidkaren (hyresgästen). Detta hade
emellertid icke kommit till uttryck i den föreslagna författningstexten på
annat sätt än genom bestämmelserna i 18 §, därvid, för att rättelse skulle
kunna vidtagas, krav uppställts på att åtgärden tillkommit i uppenbart syfte
att undgå investeringsavgift. Med den föreslagna avfattningen syntes bestämmelsens
tillämplighet enligt länsstyrelsens mening komma att avsevärt
begränsas.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet framhålles, att
investeringsavgift vid investering i förvärvskällan annan fastighet föreslagits
skola utgå endast under förutsättning att fastigheten i sin helhet eller
i den del, där investering gjorts, vore upplåten till användning i rörelsen.
Länsstyrelsen hade icke något att erinra häremot. Det syntes emellertid
knappast erforderligt att göra den begränsningen, att rörelsen skulle bedrivas
av »någon, med vilken den som bekostat investeringen måste anses
vara i intressegemenskap». En investeringsavgift, som drabbade all investering
för rörelseändamål i förvärvskällan annan fastighet, skulle enligt länsstyrelsens
uppfattning stå i överensstämmelse med det allmänna syfte som
låge till grund för bestämmelserna i övrigt. Genom borttagandet av denna begränsning
skulle dessutom undvikas de tolkningssvårigheter, som kunde uppkomma
i fråga om vad som skulle förstås med begreppet intressegemenskap.
Ytterligare en fördel skulle stå att vinna. De sakkunniga hade beträffande
grundförbättringar å fastighet, som förhyrdes av rörelseidkare, framhållit,
att risk kunde föreligga för sådana arrangemang, att en rörelseidkare i syfte
att undgå investeringsavgift, överenskomme med fastighetens ägare, att
denne skulle bekosta önskade förbättringar. Det hade därför föreslagits att
i dylika fall investeringsavgift skulle erläggas av hyresgästen. En dylik
bestämmelse syntes mera sällan kunna tillämpas på grund av bevissvårigheter.
Genom en ändring på det sätt länsstyrelsen antytt skulle skatteplikten
automatiskt överföras till hyresvärden.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att begreppet »närstående företag»
i fråga om investering i förvärvskällan annan fastighet torde komma att
ge upphov till åtskilliga tvister. Närmare direktiv i detta avseende syntes enligt
länsstyrelsens mening nödvändiga, liksom även en anvisning om bevisbördans
fördelning.

Beträffande förslaget att investeringsavgift skall beräknas å kostnaden för
exploateringsarbete i gruva, stenbrott etc. i den del kostnaden härför icke
omedelbart får avdragas såsom kostnad för den löpande driften anför länsstyrelsen
i Kopparbergs län följande.

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, medger gällande praxis för den skattskyldige
valrätt att vid inkomsttaxeringen bokföra tillredningsarbeten såsom
tillgång och därå göra värdeminskningsavdrag eller att avdraga tillredningsarbetena
såsom omkostnad för driften. Uttagande av investeringsavgift skulle
sålunda bli beroende av om den skattskyldige bokfört kostnaderna såsom tillgång.
Någon starkare investeringsbegränsande effekt för gruvdriftens vidkommande
— därest sådan är avsedd — skulle då icke med förslagets avfattnjng
komma att uppnås.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att det ofta förelåge svårighet att
fastställa anskaffningskostnaden för inventarier. Åtskilliga skattskyldiga
hävdade exempelvis, att i anskaffningskostnaden ej skulle inräknas tull-,
transport- och monteringskostnader. Vidare framhåller länsstyrelsen att
vissa tillgångar, exempelvis specialverktyg, pressverktyg, modeller, formar,
mönster, ritningar och dylikt, intoge en mellanställning mellan inventarier
och förbrukningsartiklar och hänfördes än till den ena och än till den andra
kategorien. Även mellan reparation av byggnader å ena sidan och reparation
av till byggnad hörande fasta maskiner å andra sidan vore gränsen ofta
flytande. Det förefölle därjämte vara hart när omöjligt att särskilja reparations-
och förbättringskostnader å sistnämnda slag av tillgångar.

Sveriges redareförening framhåller i fråga om investeringsavgift vid förbättringsarbeten
å inventarier, att avgift skulle utgå även vid invesieringar
i förbättringsarbeten i samband med reparationer å fartyg vid svenska eller
utländska varv. Beträffande sådana investeringar gäller som bekant, att
dessa vore underkastade mycket stränga säkerhetsbestämmelser samt att
fartygsinspektionen ofta ålade rederierna att vid reparationer och klassningar
utföra sådana förbättringsarbeten å fartyg, som rederierna ansåge ej
vara oundgängligen nödvändiga eller som i varje fall ansåges kunna uppskjutas
till en mera lämplig tidpunkt. Att under sådana förhållanden belasta
rederierna, särskilt då arbetena utfördes i utlandet, med en extra utgift i
form av investeringsavgift funne föreningen vara felaktigt.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att enligt de föreslagna
bestämmelserna skulle investeringsskatt erläggas vid nyanskaffning och
dylikt av maskiner och inventarier, medan däremot reparationer skulle vara
fria, samt tillägger att en sådan regel säkerligen komme att leda till slöseri
med arbetskraft, nämligen i de fall, då annars utrangeringsfärdiga maskiner
komme att underkastas dyrbara reparationer för att avgiftsbelagda nyinköp
skulle kunna undvikas.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller beträffande förslaget att från avgiftsplikt
skulle undantagas investeringar i inventarier med en varaktighetstid
av högst 3 år, att man med denna gränsdragning måste räkna med ett
stort antal tvister. Länsstyrelsen ifrågasätter, om icke gränsdragningen
i förevarande fall kunde ske på annat sätt, exempelvis i förhållande till
anskaffningskostnaden för inventarierna. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare,
om de bestämmelser i syfte att hindra skattskyldiga att kringgå avgiftsskyldigheten,
som föreslagits i 18 §, vore till fyllest. Länsstyrelsen anför.

Enligt förslaget måste en företagare (trafikbilägare, droskbilägare etc.),
som köper en bil, betala investeringsavgift, medan en enskild person, som
köper bil, slipper undan från sådan avgift. Härav blir säkerligen en följd att
företagens bilanskaffningar komma att läggas över på andra händer. I
stället för att bolaget köper bil och håller resande med sådan, kommer förmodligen
företaget hädanefter att låna pengar till den anställde och denne
att stå som köpare och ägare av bilen. Mot sådan transaktion torde intet
kunna göras från taxeringsmyndigheternas sida. Om anställda köper in
maskiner och andra inventarier och hyr ut dessa till företaget, torde däremot
syftet kunna anses klarlagt och investeringsavgift kunna uttagas hos den
som köpt maskinerna och inventarierna.

Handelskammaren i Gefle invänder mot förslaget att av nyanskaffade inventarier
endast de med en varaktighetstid av högst 3 år skulle vara befriade
från investeringsavgift, att det exempelvis vid järnverk och verkstäder
funnes många inventarier, som tvivelsutan skulle falla inom denna ram,
såvida de användes i löpande drift eller vid tillverkning av långa serier. I
praktiken användes de emellertid många gånger mera sporadiskt och finge
därmed ökad livslängd. Dessa till handelskammaren anförda exempel ägde
säkerligen sin motsvarighet även på andra områden inom näringslivet. Handelskammaren
hemställde, att vid den justering av förslaget, som måste väntas
föregå laggivningen, hänsyn toges härtill och att taxeringsmyndigheterna
anvisningsvägen erhölle möjlighet att beakta sådana särskilda förhållanden
och omständigheter, vilka ägde betydelse för bedömningen.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län understryka svårigheterna
att särskilja inventarier med en varaktighetstid av mer än eller mindre
än 3 år samt påpeka även svårigheterna att draga gränsen mellan förbättringsarbete
och reparationsarbete.

Handelskammaren i Gefle anför, att större och nödvändiga reparationseller
ombyggnadsarbeten, vilka icke skedde fortlöpande utan med vissa års
mellanrum, borde räknas till normalt underhåll. Som exempel nämner handelskammaren
infodring av masugnar, vidmakthållande av apparatur inom
den kemiska och kemiskt-tekniska branschen, vissa till skogsindustrien hörande
anläggningar etc. samt den periodiska och mycket kostnadsdragande
omklassificeringen av fartyg.

I det av industriförbundet m. fl. avgivna yttrandet framhålles, att det
föreslagna stadgandet i 4 § b) syntes kunna tolkas så, att endast förbättringsåtgärder
vore att hänföra till normalt underhåll. Så kunde emellertid
understundom även vara fallet med nyanskaffning. Vidare framhålles att

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ersättningsanskaffning vore självfallet vida oftare än förbättringsarbeten
hänförlig till normalt underhåll.

Vissa för jordbruket speciella problem behandlas i de av lantbrukstyrelsen,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk avgivna
remissyttrandena. Utöver vad i dessa hänseenden redan tidigare refererats
från nämnda yttranden, torde här följande få återgivas.

Lantbruksstyrelscn framhåller bland annat, att därest en lagstiftning enligt
promemorians riktlinjer genomfördes, syntes i varje fall nödvändigt att vidtaga
vissa jämkningar beträffande investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet,
där enligt förslaget investeringsavgift även skulle utgå för
ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av bl. a. ekonomibyggnader
ävensom, i fråga om maskiner, för nyanskaffning, ersättningsanskaffning
och förbättringsåtgärder, som icke vore att hänföra till normalt
underhåll. Härefter anför styrelsen.

Med hänsyn till de stora kostnader, som erfordras för uppförande av för
jordbruksdriften ofrånkomliga ekonomibyggnader, vilka vanligen på ett
eller annat sätt måste avskrivas till väsentlig del, synes det icke skäligt
att fördyra denna investering ytterligare. Även om investeringen ur räntabiliseringssynpunkt
är mycket svag och därför skulle enligt den principiella
^PPläggningen av frågan böra förhindras, är det dock, om den nödvändiga
jordbruksproduktionen skall kunna upprätthållas, nödvändigt att verkställa
sådan investering, när den blivit aktuell. Det synes därför motiverat att
göra samma undantag beträffande ekonomibyggnader, som föreslås för bostad
åt i jordbruksdriften anställd personal.

Vad sedan angår investeringsavgift i samband med förvärv av jordbruksmaskiner
blir den föreslagna bestämmelsen särskilt betungande för den jordbrukare,
som skall nyuppsätta maskiner och dylikt i samband med förvärv
eller övertagande på arrende av jordbruksfastighet. Något skäl att förhindra
eller fördyra en sådan normal generationsväxling synes icke föreligga. Ej
heller synes det skäligt att belägga anskaffning av ersättningsmaskin med
investeringsavgift. Moderniseringen av jordbrukets maskin- och redskapsutrustning
är ju av statsmakterna stimulerad genom lån och bidrag och bör
därför även om den sker utan det allmännas stöd icke motverkas.

Sveriges lantbruksf örbund framhåller, att för förvärvskällan jordbruksfastighet
gällde för redovisningen i taxeringshänseende den s. k. kontantprincipen,
innebärande såvitt avsåge avdrag för kostnader för inköp av inventarier,
att avdrag för nyinköp icke medgåves men däremot avdrag för ersättningsköp,
i den mån ersättningsköpet allenast avsåge utbyte och icke till den
del det avsåge förbättring eller utvidgning. Vid förvärvskällan rörelse gällde
ju att avdrag medgåves för samtliga inköp i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Denna skillnad i behandling i skattehänseende medförde, att
för det stora flertalet jordbrukare avdrag för inköp av inventarier skattemässigt
belastade jordbruksdriften ojämnare än vad fallet bleve i förvärvskällan
rörelse. Därefter anför förbundet.

För att i någon män utjämna denna skattemässiga orättvisa i förhållandet
till förvärvskällan rörelse har jordbrukets utövare i stor utsträckning försökt
att anpassa ersättningsköpen till sådana beskattningsår, då intäkterna

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

av driften varit jämförelsevis goda. Den föreslagna investeringsavgiften kommer
såvitt avser inventarier delvis på grund av det ovan sagda att drabba
förvärvskällan jordbruksfastighet hårdare än förvärvskällan rörelse. Ytterligare
en omständighet är den att i förvärvskällan jordbruksfastighet, åtminstone
såvitt avser mindre och medelstora enheter, inventariebeståndets
huvudsakliga värde ligger i ett förhållandevis litet antal relativt dyra maskiner,
såsom traktorer, skördetröskor etc.

Vid bedömandet av investeringsavgiftens verkningar måste nämligen enligt
förbundets åsikt hållas i åtanke det faktum, att jordbruket krävei en
kapitalinvestering i anläggningstillgångar, som i relation till den årliga omsättningen
är mycket större än vad fallet är inom till exempel handeln och
industrien. Nämnda förhållande har blivit för jordbrukets del än mera märkbart
genom den fortlöpande mekaniseringen av jordbruket, i stor utsträckning
framtvingad av bristen på arbetskraft. Ifrågavarande lagstiftnings väsentligaste
syfte är att begränsa arbets- och materialkrävande investeiingår.
Den får dock icke enligt förbundets åsikt gå så långt att den träffar sådana
investeringar, som avse att spara arbetskraft och äro oundgängligen nödvändiga
för ett med nuvarande arbetskraftstillgång rationellt skött jordbruk.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att det syntes angeläget, att
avgiften endast korame att uttagas inom de områden av samhällslivet, där de
inflationsskapande faktorerna funnes. Ur denna synpunkt framstode det
som mindre påkallat, att belägga investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet
med investeringsavgift. Därefter anför förbundet.

Jordbrukets byggnadsbestånd är i trängande behov av förnyelse. Skall
jordbrukets rationalisering kunna fortgå och medverka till, att den av statsmakterna
fastslagna målsättningen, att jordbruksbefolkningen skall uppnå
likställdhet med övriga grupper, inom rimlig tid skall kunna förverkligas,
synas några nya hinder icke få uppställas. Den under senare ar fortskridande
fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket synes vara tillräckligt
avskräckande för att — bortsett från rena undantagsfall — effektivt
hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader.

Icke heller beträffande den föreslagna investeringsavgiften i fråga om maskiner
och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier med en beräknad
varaktighetstid av mer än 3 år finner riksförbundet tillräckliga skäl
föreligga. Den investering som äger rum i jordbrukets maskinpark och inventariebestånd
har i alldeles övervägande grad sin grund i den fortgående
arbetskraftsminskningen och syftar till effektivisering och förbilligande av
produktionen.

3. Departementschefen.

Som av det förut sagda framgår är jag för egen del beredd att godtaga de
sakkunnigas förslag att avgift skall utgå vid investeringar inom förvärvskällorna
rörelse, annan fastighet och jordbruksfastighet. Jag kan även i huvudsak
godtaga de sakkunnigas förslag angående vad som bör hänföras till
avgiftspliktig investering inom de olika förvärvskällorna och kommer därför
i fortsättningen främst att uppehålla mig vid de avvikelser från förslaget,
som enligt min mening böra ifrågakomma.

Vad först angår investeringar inom förvärvskällan rörelse, ha i vissa
remissyttranden gjorts gällande att anledning icke funnes alt uttaga in -

74

Kungi. Maj. ts proposition nr 220.

vesteringsavgift vid förvärv av tidigare uppförda byggnader eller av begagnade
inventarier. Med anledning härav får jag anföra följande.

Såsom tidigare framhållits, är avsikten med införandet av en investeringsavgift
att genom en temporär kostnadsfördyring dämpa intresset av att
verkställa vissa investeringar, nämligen sådana som äro material- och arbetskrävande.
Det torde emellertid av flera skäl vara — i allt fall såvitt angår
inventarier — önskvärt, att investeringsavgiften får en generell tillämpning
och att en investerings räntabilitet följaktligen icke göres till viss del beroende
av om tillgångarna i fråga förvärvas i första eller i andra hand. Tvärtom
synes lämpligen böra gälla, att så snart en investering i inventarier göres,
skall vederbörande ha att räkna med den kostnadsfördyring som investeringsavgiften
innebär.

Vid detta mitt ståndpunktstagande har jag även fäst avseende vid följande
synpunkter.

I åtskilliga fall innebär en försäljning av inventarier att säljaren avser
att i stället för de avyttrade tillgångarna förvärva ändamålsenligare sådana.
En dylik investering motverkas med den antydda utformningen av bestämmelserna
icke blott av att investeringsavgift utgår vid nyförvärvet utan även
av att försäljningen av de gamla tillgångarna försvåras därigenom att köparen
måste räkna med att erlägga investeringsavgift vid sitt förvärv av dessa
tillgångar. Man torde nämligen kunna förutse att en investeringsavgift å
begagnade inventarier pressar ned försäljningspriset varigenom avgiften i
själva verket, helt eller delvis, träffar säljaren och icke köparen. Uttages däremot
icke avgift vid försäljning av begagnade sådana tillgångar, har man
att räkna med en högre köpeskilling för säljaren, vilket skulle i sin mån
stimulera reinvesteringar.

Slutligen må framhållas att en utformning av bestämmelserna i enlighet
med vad nu sagts är betingad jämväl av praktiska skäl. Regler av annan innebörd
skulle nämligen stimulera till kringgåenden och ställa de tillämpande
myndigheterna inför besvärliga gransknings- och bedömningsproblem. Här
må t. ex. erinras om de i sådant läge uppkommande möjligheterna för en
rörelseidkare att förvärva en obegagnad maskin genom en mellanhand, som
formellt står som ägare och som icke är skyldig erlägga investeringsavgift.

Vad i det föregående sagts om begagnade inventarier äger i viss mån tilllämpning
även då fråga är om förvärv av redan färdigställd byggnad. Emellertid
kunna i detta fall vissa omständigheter åberopas till förmån för ett
annat betraktelsesätt. Avyttrar en rörelseidkare en industrifastighet, är hans
möjligheter att begagna de därvid frigjorda medlen för en ^investering
beroende av byggnadstillstånd. Med hänsyn härtill föreligger i detta fall
icke lika starka skäl som när fråga är om inventarier att beakta den stimulans
till nyinvestering, som ligger däri att ersättningen för den avyttrade
by§Snaden icke reduceras genom att köparen är fritagen från investeringsavgift.
Härtill kommer att ett fritagande av köp av färdigställda byggnader
från investeringsavgift icke skulle medföra några större tillämpningssvårig -

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

heter, varför jag är beredd förorda en uppmjukning i de sakkunnigas förslag.
Dock synes icke kunna ifrågakomma att från avgift undantaga annan byggnad
än sådan som varit använd för stadigvarande bruk i rörelse, nämligen
med hänsyn till de kringgåenden av bestämmelserna som eljest lätt nog kunde
göras, exempelvis på så sätt att en rörelseidkare läte, med hjälp av lån, en
byggmästare uppföra en byggnad vilken sedan i färdigt skick genom köp
överfördes å rörelseidkaren.

Ej heller synes anledning förefinnas att fritaga från investeringsavgift i
det fall, då en rörelseidkare förvärvar en enbart för bostadsändamål utnyttjad
byggnad i syfte att fortsättningsvis använda densamma för industriellt
ändamål. Är byggnaden vid överlåtelsen till huvudsaklig del använd i av säljaren,
köparen eller annan bedriven rörelse och är byggnaden allenast till en
mindre del vid sagda tillfälle utnyttjad som hyresfastighet, synas dock tillräckliga
skäl föreligga att fritaga från investeringsavgift. I sådant fall synes
icke heller erforderligt att verkställa någon fördelning av köpeskillingen å
fastighetens olika delar; investeringen i dess helhet bör med andra ord fritagas
från avgift.

Det må i detta sammanhang tilläggas att investeringsavgift skall uttagas
allenast å anskaffningskostnaden för den del av byggnaden, som skall användas
i köparens rörelse. Detta innebär, att om byggnaden till viss del även
efter förvärvet kommer att utnyttjas exempelvis såsom vanlig hyresfastighet,
måste för investeringsavgiftens beräkning en uppdelning av anskaffningskostnaden
verkställas.

Skulle vid förvärv av byggnad, som enligt vad nyss sagts synes böra fritagas
från investeringsavgift, i byggnaden ingå sådana fasta maskiner, som
vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, torde av praktiska skäl
frikallelsen böra omfatta jämväl förvärvet av dessa maskiner.

Vidare synes investeringsavgift icke böra uttagas, då tillgångar av i och
för sig avgiftspliktig natur övertagas i samband med förvärv av den rörelse,
vari de nyttjats. Detta innebär att investeringsavgift icke uttages vid de i
remissyttrandena särskilt uppmärksammade fallen, då en rörelseidkare överlåter
sin rörelse å sin son, sin kompanjon eller annan person, då genom fusion
dotterbolagets rörelse överföres till moderbolaget, då ett bolags rörelse
uppdelas på två eller flera bolag och då en enskild rörelse ombildas till aktie,
bolag.

Därest de nu angivna uppmjukningarna av bestämmelserna godtagas, undanröjas
de mera betydelsefulla invändningar, som framställts mot de sakkunnigas
förslag i förevarande del. Däremot synes, främst av praktiska skäl,
icke böra ifrågakomma att från investeringsavgift undantaga exempelvis
sådana investeringar som föreligga då ett moderbolag från dotterbolaget
övertagit inventarier utan att rörelsen för den skull övertagits. Sådana övertaganden
torde alltså få verkställas med beaktande av att investeringsavgift
skall erläggas.

Genom de antydda undantagsbestämmelserna bli alltså de rörelseidkare,
som vid övertagande av rörelse samtidigt förvärva de i rörelsen vid (iver -

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

tagandet nyttjade maskinerna och inventarierna, undantagna från avgiftsskyldighet.
En person, som startar en ny rörelse, får däremot erlägga investeringsavgift.
Detta är i överensstämmelse med den föreslagna lagstiftningens
syfte. Visserligen kan häremot invändas att bestämmelserna skulle komma
att försvåra genomförandet av redan uppgjorda planer rörande finansieringen
av tilltänkt verksamhet och därigenom i viss mån verka obilliga. Bestämda
erinringar synas dock vara att rikta mot en ytterligare uppmjukning
av bestämmelserna, då detta skulle lämna vidsträckta möjligheter till missbruk,
exempelvis på så sätt att ett bolag, i stället för att utöka sin egen verksamhet,
för ändamalet bildar ett dotterbolag eller att en enskild rörelseidkare
formellt låter annan person starta en rörelse som i realiteten innebär en
utvidgning av hans egen verksamhet.

I vissa remissyttranden har framhållits, att vid inköp av ett redan färdigsvenskt
eller utländskt fartyg eller då ett nytt fartyg levereras från
utländskt varv arbetskraft och material inom vårt land icke tagits i anspråk,
varför en dylik investering borde undantagas från investeringsavgift.

Vad först angår förvärv av s. k. secondhandtonnage, vill jag till en början
åberopa vad jag tidigare anfört angående köp av begagnade inventarier.
Visserligen kan beträffande fartyg anföras, att köp därav innebär en kostnadskrävande
investering samt att dylika köp icke förekomma i sådan
utsträckning att mer betydande kontrollsvårigheter skulle uppkomma för
beskattningsmyndigheterna. En speciell undantagsregel för fartygsförvärv
torde likväl icke böra ifrågakomma; det bör nämligen observeras att det
förutom fartyg finnas andra inventarier, vilkas anskaffningskostnader äro
av betydande storleksordning och beträffande vilka en motsvarande undantagsbestämmelse
med samma skäl skulle kunna krävas Ett efterkommande
av sådana önskemål skulle strida mot de principer för bestämmelsernas utformning,
till vilka jag tidigare anslutit mig. Jag kan därför icke tillstyrka
införandet av en sådan bestämmelse.

Vad härefter angår önskemålet att köp av färdiga tillgångar från utlandet
skulle undantagas från investeringsavgift, .synes detta icke kunna efterkommas
redan med hänsyn till att någon efterfrågan på utomlands tillverkade
maskiner och inventarier icke bör stimuleras.

I åtskilliga remissyttranden har framhållits, att nödvändiga ersättningsanskaffningar,
oavsett om de avsåge byggnader, maskiner eller andra inventarier,
borde undantagas från investeringsavgift. Häremot bör emellertid
invändas, att det är i överensstämmelse med lagstiftningens syfte att varje
inköp, oberoende av anledningen därtill, skall föranleda investeringsavgift.
Även då fråga är om ersättningsanskaffning är uppenbarligen önskvärt, att
en prövning kommer till stånd om icke investeringen kan uppskjutas i avvaktan
på att avgiften upphör. Av praktiska skäl kan därjämte, såsom i
promemorian framhållits, icke ifragakomma att göra skillnad mellan nyuppsättning
och ersättningsanskaffning.

Investeringsavgiften innebär, såsom tidigare framhållits, att anskaffningskostnaden
för vissa tillgångar skall öka med tio procent. Även i fråga om
ersättningsanskaffningen är det principiellt riktigt att investeringsavgiften

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

11

beräknas på hela anskaffningskostnaden, d. v. s. inklusive värdet av den
tillgång som eventuellt lämnats i utbyte. Emellertid torde det förhålla sig så
att, då en tillgång tages i utbyte, denna ofta uppvärderas i syfte att bereda
köparen en rabatt. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att vid
direkt byte av likartade tillgångar investeringsavgift endast beräknas på
eventuell mellanskillnad. Däremot föreligger icke tillräckliga skäl att vid beräkning
av investeringsavgift från anskaffningskostnaden för nya tillgångar
avräkna vad som eventuellt kan ha erhållits vid försäljning av äldre tillgångar.

Det må tilläggas att investeringsavgift givetvis skall utgå även i sådant
fall, då en under beskattningsåret inköpt maskin därefter under samma år
försålts.

I sådana fall, då ersättningsanskaffningen är förorsakad av att tillgångar
gått förlorade eller blivit förstörda genom eldsvåda, haveri eller liknande
händelse, synes en undantagsbestämmelse vara av billighetsskäl påkallad.
Om en tillgång varit försäkrad mot den uppkomna skadan, synes alltså
rimligt att, vid beräkning av investeringsavgift i anledning av verkställd
ersättningsanskaffning av likartad tillgång, anskaffningskostnaden får minskas
med den uppburna försäkringsersättningen. Om en tillgång tagits i anspråk
på grund av expropriation eller liknande tvångsåtgärd, synes även
rimligt att vid beräkning av investeringsavgift på grund av verkställd ersättningsanskaffning
den uppburna ersättningen får avräknas från anskaffningskostnaden.
Detsamma synes böra gälla när tillgång avyttrats under sådana
omständigheter att en med tvångsförsäljning jämförbar avyttring
föreligger; så kan exempelvis vara fallet vid försäljningar i anledning av
stadsplaneändringar. Har tillgången icke varit försäkrad mot den uppkomna
skadan eller har ersättning icke uppburits, synes däremot av praktiska skäl
någon reducering icke böra ifrågakomma. Undantag torde dock böra göras
då tillgången gått förlorad på grund av naturkatastrof såsom t. ex. översvämning
i anledning av snösmältning, förskjutning i marken o. likn. Med
naturkatastrof synes i detta hänseende böra jämställas ras i anledning av
snöfall men däremot icke haveri, eldsvåda o. likn. händelse, varemot försäkringsskydd
normalt meddelas. Har tillgång gått förlorad eller förstörts på
grund av naturkatastrof i nyss angiven mening, bör investeringsavgift icke
utgå för kostnad för återanskaffning av förstörd tillgång eller kostnad för
återställande av den förstörda tillgången i det skick vari den befann sig
före naturkatastrofen. Bestämmelser av nu angiven innebörd synas böra
intagas i förordningen.

Enligt förslaget skall vid investering i bostäder åt i rörelse anställda investeringsavgift
uttagas allenast när fråga är om reparations- och underhållsarbeten.
Därvid har dock det villkoret fogats, att byggnaden i fråga
skall uteslutande användas för bostadsändamål.

Häremot ha vissa erinringar framställts. Även enligt min mening bör bestämmelsen
ändras, nämligen på så sätt att kravet på att byggnaden uteslutande
användes för bostadsändamål utbytes mot en föreskrift att, om byggnad
till viss del användes till bostäder åt anställda, avgift skall vid investe -

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ringar i annan form än reparationsarbeten icke uttagas till den del dessa
investeringar avse personalbostäderna.

För att investeringsavgift icke skall uttagas för sådana reparationsarbeten,
som avse nödvändigt årligt underhåll, ha de sakkunniga föreslagit att investeringsavgift
endast skall beräknas på den del av reparationskostnaderna,
som överstiger en procent av taxerat byggnadsvärde, i förekommande fall
minskat med särskilt maskinvärde. I några remissyttranden ha erinringar
riktats mot den föreslagna procentsatsen såsom varande för låg. Även
enligt min mening torde kunna göras gällande att en något högre procentsats
bör väljas. Jag förordar därför att investeringsavgift uttages för reparationskostnaderna
till den del dessa överstiga två procent av taxerat byggnadsvärde,
i förekommande fall minskat med det särskilda maskinvärdet.

Beträffande det underlag, å vilket schablonavdraget skall beräknas, synes
för att förenkla tillämpningen vara nödvändigt att beräkna detta gemensamt
för samtliga i förvärvskällan ingående fastigheter. Detta innebär, att
investeringsavgift beräknas å samtliga kostnader för reparation av byggnader
efter avdrag med två procent av det taxerade byggnadsvärdet (eventuellt
minskat med maskinvärde) vid beskattningsårets ingång för samtliga de i
förvärvskällan vid denna tidpunkt ingående, av rörelseidkaren ägda fastigheterna.
Om beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader,
bör schablonavdraget minskas eller ökas i förhållande till beskattningsårets
längd. Något schablonavdrag med hänsyn till i rörelsen använda
förhyrda eller disponerade fastigheter, synes icke kunna ifrågakonmia. Däremot
borde hinder icke möta att kvitta reparationskostnader å en förhyrd
fastighet mot ett icke utnyttjat schablonavdrag för en ägd fastighet.

Om fastigheten under beskattningsåret bytt ägare, bör schablonavdraget
fördelas mellan tidigare och nuvarande ägare i förhållande till den tid de
innehaft fastigheten.

Den kostnad vid förvärv av byggnad, å vilken investeringsavgift bör beräknas,
bör inkludera samtliga kostnader i samband med förvärvet, således
även provisions- och advokatkostnader, lagfartsstämpel och liknande kostnader.
Om byggnad förvärvas tillsammans med marken och om tillfredsställande
utredning icke kan företes angående hur anskaffningskostnaden
fördelar sig å byggnaden och å marken, synes så stor del böra anses belöpa
å byggnaden som det taxerade byggnadsvärdet utgör av hela det vid försäljningstillfället
gällande taxeringsvärdet för fastigheten. Var fastigheten
vid försäljningstillfället nybyggd eller ombyggd och hade nytt taxeringsvärde
då ännu icke åsatts fastigheten, bör fördelningen ske på grundval av det
senare åsatta taxeringsvärdet eller efter annan grund, som befinnes skälig.
Kan en rörelseidkare, som förvärvar en byggnad för vilket förvärv investeringsavgift
skall utgå, styrka att byggnaden delvis är avsedd att disponeras
utom rörelsen, t. ex. för uthyrning till utomstående, skall anskaffningskostnaden
för byggnaden fördelas å i rörelsen använd och å uthyrd del efter
grund, som kan befinnas skälig. Fördelningen torde i regel kunna göras

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

79

efter samma grund som den, vilken vid inkomsttaxeringen tillämpas vid
fördelning av taxeringsvärdet för beräkning av värdeminskningsavdrag och
s. k. procentavdrag för de olika dela^ia av fastigheten.

I några remissyttranden har påpekats att det ofta förelåge svårigheter
att fastställa anskaffningskostnaden för inventarier. Jag får i anledning
härav som min mening framhålla, att i anskaffningskostnaden böra inräknas
samtliga kostnader för inventarieanskaffningen fram till den tidpunkt,
då tillgången är färdig att tagas i bruk, d. v. s. inklusive kostnader för tull,
frakt, montering o. s. v.

I anledning av ett av Svenska sparbanksföreningen gjort uttalande får
jag framhålla, att om en bank förvärvar en fastighet för att däri inrymma
ett avdelningskontor, skall som avgiftspliktig investering uppenbarligen avses
blott den del av byggnaden, som är avsedd att användas i bankens rörelse.

Vad angår det i vissa remissyttranden uppmärksammade spörsmålet om
klassning av fartyg och i samband därmed på myndighets direktiv verkställda
förbättringsarbeten, får jag som min mening framhålla att tillräckliga
skäl icke torde föreligga för införande av en specialbestämmelse härom.

Vad så angår förslaget att investeringsavgift skall utgå vid vissa exploateringsarbeten
i gruva, stenbrott, m. m., torde visserligen — såsom i något
remissyttrande framhållits — förutsättningarna för uttagande av investeringsavgift
i sådant fall i viss omfattning bliva beroende av hur kostnaderna
för arbetena bokföras. Detta synes emellertid icke utgöra någon avgörande
invändning mot de sakkunnigas förslag i denna del, varför jag alltså tillstyrker
att detsamma genomföres.

Jag torde härefter få övergå att något beröra frågan om avgiftspliktiga
investeringar inom förvärvskällan annan fastighet.

Anledningen till att de sakkunniga hänfört vissa investeringar inom förvärvskällan
annan fastighet under de föreslagna bestämmelserna är den
omständigheten, att i betydande omfattning fastighet, vari rörelse bedrives,
formellt äges icke av rörelseidkaren utan av någon med vilken denne kan
sägas vara i intressegemenskap. Sålunda kan exempelvis ett dotterbolag äga
den fastighet, vari moderbolagets rörelse bedrives, eller en fysisk person
äga den fastighet, varå rörelse bedrives av ett aktiebolag vars aktier han
även innehar. I sådana och liknande fall ha de sakkunniga ansett avgift böra
uttagas då den formella ägaren verkställer investeringar, oavsett att inkomsten
av fastigheten taxcringstekniskt icke redovisas såsom inkomst av
rörelse. Till avgiftspliktiga investeringar skulle i princip hänföras sådana
investeringar, som — därest rörelseidkaren och fastighetsägaren formellt
varit samma person —- hade föranlett uttagande av investeringsavgift.

För egen del är jag beredd att ansluta mig till de sakkunnigas förslag i
denna del, vilket innebär att jag icke anser mig böra biträda den i något remissyttrande
uttalade meningen, att investeringsavgift skulle — oavsett om
intressegemenskap förelåge mellan fastighetsägaren och rörelseidkaren —

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

uttagas vid investeringar inom förvärvskällan annan fastighet så snart fastigheten
i dess helhet eller i den del, där investeringen gjorts, vore upplåten
till användning i rörelse.

Begreppet intressegemenskap i nu f&revarande hänseende bör vid tillämpningen
givas en extensiv tolkning. Sålunda bör intressegemenskap anses föreligga
exempelvis även i ett sådant fall, då en rörelseidkare utlånat medel
till annan person i syfte att denne skall uppföra eller förvärva den fastighet,
vari rörelseidkaren beretts tillfälle att disponera affärslokaler.

Då fråga är om avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet
i form av reparation, bör investeringsavgiften beräknas på grundval
av kostnaden till den del densamma överstiger två procent av det taxerade
byggnadsvärdet i vad detta hänför sig till den del av fastigheten, som disponeras
av den rörelseidkare med vilken fastighetsägaren är i intressegemenskap.

Vad slutligen beträffar investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet,
får jag först framhålla att vad förut sagts om förvärv av begagnade
inventarier inom förvärvskällan rörelse äger motsvarande tillämplighet
vid förvärv av sådana tillgångar inom förvärvskällan jordbruksfastighet.
I princip bör alltså investeringsavgift, såsom de sakkunniga föreslagit,
uttagas vid förvärv av döda inventarier med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år även om dessa inventarier äro begagnade.

I likhet med vad jag i det föregående föreslagit därom att avgift ej bör
uttagas vid förvärv av inventarier i samband med övertagande av den rörelse,
vari inventarierna nyttjas, förordar jag att avgift ej heller uttages
vid förvärv av inventarier, tillhörande ett jordbruk som övertages eller
arrenderas. Härigenom erhåller jordbrukaren liksom i motsvarande fall rörelseidkaren
en viss lättnad, därest han under den tid bestämmelserna gälla
börjar bedriva jordbruk. Emellertid innebär en sådan regel icke någon lättnad
för en jordbrukare, som förvärvar en jordbruksfastighet eller övertager
ett arrende utan att vara i tillfälle att i samband därmed övertaga i jordbruket
nyttjade döda inventarier. Med hänsyn till att jordbruket kräver en
omedelbar kapitalinvestering i anläggningstillgångar, som i relation till den
årliga omsättningen torde vara avsevärt större än vad fallet är inom handeln
och industrien, synes påkallat meddela sådana bestämmelser, att varje nyetablerande
jordbrukare beredes möjlighet att förvärva de för jordbruksdriften
erforderliga inventarierna utan att erlägga investeringsavgift. En
sådan bestämmelse synes desto lättare kunna meddelas, som något missbruk
av densamma icke torde behöva befaras. Av praktiska skäl bör en bestämmelse
av angiven innebörd kunna åberopas allenast beträffande inventarieförvärv
under det beskattningsår, då jordbruksfastigheten förvärvats eller
arrendet tillträtts.

Vad angår ersättningsanskaffningar inom ifrågavarande förvärvskälla,
synas böra gälla samma bestämmelser som i det föregående av mig förordats
att gälla beträffande ersättningsanskaffningar inom förvärvskällan ro -

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

relse. Sålunda bör investeringsavgiften beräknas på kostnaden för den anskaffade
tillgången, dock att — om annan likartad tillgång vid förvärvet
lämnats i utbyte — avgiften bör beräknas på mellanskillnaden.

Även i fråga om ersättningsanskaffning i anledning av eldsvåda och liknande
samt på grund av naturkatastrof böra enahanda regler gälla som vid
motsvarande ersättningsanskaffningar inom förvärvskällan rörelse.

De sakkunnigas förslag innebär, att till avgiftspliktig investering skall
hänföras ny-, till- och ombyggnad i samtliga fall utom då fråga är om byggnad,
som uteslutande är avsedd som bostad åt i jordbruksdriften anställd
personal. Häremot har invänts att anledning saknades att i förevarande hänseende
behandla ägarens och arrendatorns bostäder annorlunda än vad som
i princip ansetts böra gälla beträffande bostäder i allmänhet.

Jag delar den sålunda anförda meningen och förordar att från investeringsavgift
undantagas ny-, till- och ombyggnad av samtliga bostadshus i
förvärvskällan jordbruksfastighet, varigenom för övrigt även bättre överensstämmelse
skulle vinnas med vad som i motsvarande hänseende gäller för
bostadsfastigheter inom förvärvskällan rörelse.

Verkställes ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, som icke uteslutande
är avsedd för bostadsändamål, bör avgiftsbefrielsen omfatta investeringen
till den del densamma avser bostäderna. Med en sådan regel vinnes överensstämmelse
med vad som föreslagits skola gälla inom förvärvskällan rörelse.

Vad angår investeringsavgift vid reparationer, innebär de sakkunnigas
förslag att investeringsavgift skall uttagas vid reparationer såväl av elconomisom
bostadsbyggnader. Häremot har i några remissyttranden invänts, att
reparation å bostadsbyggnader icke borde avgiftsbeläggas.

Även för egen del anser jag det knappast böra ifrågakomma att uttaga
investeringsavgift vid reparation å bostadsbyggnader, nämligen ur synpunkten
att det framstår mindre väl motiverat att stadga sådan avgiftsbeläggning
då avgift icke utgår vid reparationer å såsom annan fastighet taxerad fastighet.
Däremot synes förslaget om uttagande av investeringsavgift vid reparation
å ekonomibyggnader böra bibehållas.

Godtages mitt förslag att reparationer å bostadsbyggnader undantagas från
avgift, synes schablonavdraget för reparationskostnader böra bestämmas till
allenast en procent av jordbruksvärdet.

IV. Begränsningar i de föreslagna bestämmelsernas räckvidd.

1. Promemorian.

Av 1 § i det vid promemorian fogade förslaget till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) framgår att de sakkunniga
till en början begränsat avgiftsskyldigheten till att avse fysisk eller
juridisk person, som är skyldig erlägga statlig inkomstskatt för inkomst
av den förvärvskälla (jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse),

(i Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

inom vilken investeringen gjorts. Härav följer, såsom i promemorian påpekas,
att bland annat staten, landsting, kommuner och andra menigheter
ävensom hushållningssällskap icke skulle vara skyldiga erlägga investeringsavgift.

I promemorian framhålles att avgiftsskyldighet ej heller syntes böra ifrågakomma
beträffande statliga monopolföretag samt kommunala kommunikationsföretag
o. likn., vilka dreves i aktiebolagsform. Något tveksamt
syntes däremot vara, huruvida med nyssnämnda företag borde i förevarande
sammanhang jämställas aktiebolag och ekonomiska föreningar med
verksamhet av annat slag än nyss nämnts och däri staten eller kommun
vore helt dominerande delägare. Som skäl för att fritaga dylika företag från
investeringsavgift kunde åberopas, att det allmänna hade möjlighet att i
annan ordning kontrollera omfattningen av sådana företags investeringar.
Det tillägges emellertid att ur andra synpunkter kunde göras gällande att
dylika företag ej borde i förevarande sammanhang ställas annorlunda än
företag i den enskilda sektorn av näringslivet.

De sakkunniga påpeka, att de — utan att därmed ha för egen del tagit
ställning till sistnämnda spörsmål — utarbetat författningsförslaget med
utgångspunkt från alternativet med en vidsträcktare avgiftsbefrielse.

I promemorian framhålles vidare att avgiftsskyldighet icke syntes böra
ifrågakomma beträffande investeringar, som utförts med medel som för
dylikt ändamål av statlig myndighet ställts till vederbörandes förfogande.

Av den utformning, som 5 § första stycket erhållit i den föreslagna förordningen
om investeringsavgift, framgår att de sakkunniga med det nyss
återgivna avsett att från avgiftspliktig investering undantaga sådan investering,
vartill myndighet lämnat statligt bidrag.

Slutligen framhålla de sakkunniga i detta sammanhang, att investeringar
i kraftverk och distributionsanläggningar för elektrisk energi ävensom i sjöregleringar
syntes böra undantagas från avgiftsplikt. Anledningen härtill
vore den speciella naturen av sådana investeringar samt läget ifråga om
energif örsörj ningen.

2. Remissyttrandena.

De undantag från avgiftsskyldighet och avgiftsplikt, som föreslagits i
promemorian, ha föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden. Följande
torde här få återgivas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres, att med
hänsyn till förslagets syfte att framtvinga en omsorgsfullare prövning av
angelägenheten av planerade investeringar, syntes det icke motiverat att
sätta kommunernas investeringar, vare sig dessa avsåge fastigheter eller
t. ex. automobiler för renhållning eller brandtjänst, i en mera gynnad ställning
än produktiva investeringar i industriföretag. Beträffande aktiebolag
och ekonomiska föreningar, däri staten eller kommun ägde mer än 9/10 av

83

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

aktierna eller andelskapitalet kunde, framhålles det vidare i yttrandet, under
inga omständigheter ifrågaltomma att företag, som dirigerades av staten
eller kommun och som mer eller mindre direkt konkurrerade med enskild
företagsamhet, skulle i förevarande hänseende behandlas annorlunda
än de enskilda företagen. I första hand skulle nämligen den ifrågasatta avgiftsbefrielsen
uppenbarligen innebära ett omotiverat och oskäligt missgynnande
av dessa. Och i andra hand skulle befrielsen ge en skev bild av
den statliga och kommunala verksamhetens effektivitet.

Sparbanksföreningen framhåller beträffande de föreslagna undantagen
för vissa juridiska personer från skyldighet att erlägga investeringsavgift,
att det väl kunde ifrågasättas, tymruvida det allmänna verkligen i fråga om
alla dessa institutioner och organ kunde utgå från att den åsyftade begränsningen
av investeringarna ernåddes i samma omfattning som om investeringsavgift
skulle erläggas. Om man utginge från att investeringsavgiften
bleve effektiv, syntes dess tillämpning vara en enklare och kanske
också pålitligare väg än aldrig så stränga direktiv, som skulle tolkas och
tillämpas av ett stort antal människor. I fråga om aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som icke vore monopolföretag, tillkomme det starkt befogade
önskemålet om likställdhet med liknande enskilda företag så att snedvridning
ej ägde rum.

Kooperativa förbundet uttalar som sin mening, att avgiftsbefrielse icke
borde ifrågakomma vid sådana statliga och kommunala affärsdrivande företag,
som icke hade monopolkaraktär utan dreve sin verksamhet i tävlan
på lika villkor med enskilda företag. Att däremot föreskriva avgiftsskyldighet
för statliga monopolföretag, vore enligt styrelsens mening uppenbarligen
meningslöst, eftersom i dylika fall några konkurrenshänsyn icke aktualiserades.

Icke heller kammarrätten anser sig kunna tillstyrka en så vidsträckt
avgiftsfrihet för allmänna företag, som i promemorian föreslagits. Kammarrätten
anför härom följande.

I den mån konkurrens med enskild verksamhet råder, bör givetvis någon
befrielse för det allmänna företaget ej ifrågakomma. I annat fall skulle
jämförbarheten mellan allmän och enskild företagsamhet förryckas. Det för
en fullständig frikallelse av allmänna företag anförda skälet, att det allmänna
i annan ordning har möjlighet kontrollera omfattningen av sådana företags
investeringar, kan icke anses tillräckligt bärande. Frågan huruvida
en investering är räntabel eller ej bör givetvis bedömas utifrån samma förutsättningar
i allmänt som enskilt företag med samma verksamhet. .

Riksskattenämnden finner icke det föreslagna undantaget för statliga och
kommunala företag önskvärt med hänsyn till intresset av att de stats- och
kommunägda företagens omkostnader borde kunna jämföras med motsvarande
enskilda företags och att de förstnämnda företagen därför icke borde
ha möjlighet att anskaffa inventarier och dylikt på gynnsammare villkor än
de enskilda företagen. Riksskattenämnden förordade därför, att avgiftsbefrielsen
inskränktes till att avse allenast de aktiebolag, som uppräknades i
1 § av den föreslagna förordningen. — Liknande synpunkter framföras
även av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, kommerskollc -

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

gium, landsorganisationen samt flertalet hörda länsstyrelser och näringsorganisationer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län gör gällande, att av den föreslagna lagtexten
icke klart framginge, om med bestämmelsen i 1 § avsåges skattskyldighet
i princip eller att vederbörande skattskyldig verkligen påfördes taxering
för inkomst av förvärvskällan i fråga. Då i övrigt avgiftsskyldigheten
icke gjorts beroende av att viss taxering skulle ha påförts den avgiftsskyldige,
förutsatte länsstyrelsen, att här avsetts skattskyldighet i princip oberoende
av huruvida taxering påförts eller ej. Länsstyrelsen ansåge att ett
förtydligande på denna punkt vore önskvärt.

Beträffande förslaget om undantag från avgiftsplikt beträffande investering,
till vilken myndighet lämnat statligt bidrag, framhåller länsstyrelsen i
Västerbottens län, att denna bestämmelse syntes komma att vid tillämpningen
medföra vissa svårigheter. Såsom exempel på fall, då man kunde
vara tveksam huruvida statligt bidrag skulle anses ha utgått eller ej, kunde
angivas genom hushållningssällskap utlämnade maskinanskaffningslån från
maskinlånefonden och från lantbruksnämnden utgivna s. k. avskrivningslån
för byggnader. I dessa fall hade ett statligt bidrag i viss form utfästs att
utgå under viss förutsättning beträffande fastighetens eller jordbrukets
framtida skötsel eller under villkor att försäljning icke skedde inom viss
tid. Här vore fråga om villkor, som först i framtiden kunde uppfyllas. Om
i dessa fall investeringsavgift icke skulle utgå, måste det förefalla som en
orättvisa gentemot dem, som utan att erhålla lån gjort maskininköp eller
uppfört byggnad.

Lantbruks styrelsen framhåller, att sådan åtgärd, där statligt lån eller utfästelse
om långaranti gjorts, borde jämställas med de statsbidragsunderstödda
investeringarna, vilka icke drabbades av investeringsavgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att tillägg till förslaget göres
av innebörd, att investering, som finansierats på grundval av statligt lån
eller statlig långaranti, bedömdes på enahanda sätt som investering, där
statligt lån eller bidrag lämnats.

Kammarrätten ifrågasätter om icke den avgiftsfrihet, som föreslagits för
investeringar vilka utförts med medel som för dylikt ändamål av statlig
myndighet ställts till förfogande, borde utsträckas till att omfatta även arbeten,
som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig offentlig
myndighet.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att man måste beakta, att t. ex.
hälsovårdsmyndigheterna kunde föreskriva, att reparation skulle ske vid
äventyr att rörelsen annars ej finge bedrivas i lokalerna i fråga. Det kunde
ej vara rimligt, att investeringsavgift skulle utgå, då reparationskostnaden
vore en följd av dylikt föreläggande.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att det
framstode som synnerligen obilligt och omotiverat att avgiftsbelägga kost -

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

85

naderna för skyddsrum och andra utgifter, som företagarna måste vidkännas
för det civila eller militära försvaret. Investeringar i luftvärnstorn,
skyddsrum m. in., som uppfördes i samband med anläggning av kraftverk,
bleve jämlikt 5 § andra stycket undantagna från investeringsavgift, medan
liknande investeringar vid andra företag bleve belagda med avgift, för den
händelse icke i något fall statligt bidrag skulle utgå. En bestämmelse, enligt
vilken investeringar, avseende det civila eller militära försvaret, skulle undantagas
från avgiftsskyldighet, vore uppenbarligen starkt motiverad och
syntes icke vara ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.

Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om icke av staten ålagd byggnadsskyldighet,
t. ex. uppförande av skyddsrum, borde undantagas från avgiftsplikt.

Civilförsvarsstyrelsen hemställer i sitt yttrande, att det undantag från investeringsskatt,
som gällde i fråga om material, utrustning och andra förnödenheter
för verkskyddets verksamhet, jämväl skulle förlänas giltighet
vid uttagande av investeringsavgift. Därjämte framhåller styrelsen, att det
stundom förekomme, oftast vid industrianläggningar, att skyddsrum anordnades
friliggande från annan byggnad och praktiskt taget uteslutande avsåges
för civilförsvarsändamål. I sådana fall funne civilförsvarsstyrelsen det
uppenbart, att befrielse från investeringsavgift skulle föreligga. Skyddsrumsbeståndet
vid industrierna vore på många håll otillfredsställande. Vid
prövningen av undantag från avgiftsplikt borde dock i varje fall beaktas, i
vad mån skyddsrummet vore avsett att under fred brukas för fredliga ändamål.
Till den del skyddsrummet fredsutnyttjas syntes investeringsavgift böra
uttagas i vanlig ordning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hemställer även om ytterligare
undantag från avgiftsplikt. Nämnden anför följande.

Enligt det upprättade förslaget till förordning om särskild investeringsavgift
skulle sådan avgift utgå å kostnader för bl. a. investeringar i fastigheter,
som användas för stadigvarande bruk i rörelse. Undantag stadgas för
bl. a. investering, för vilken myndighet lämnat statligt bidrag. Kostnader för
bombskyddade cisternanläggningar för flytande bränslen, till vilkas uppförande
statsbidrag utgår jämlikt Kungl. Maj :ts kungörelse den 20 februari
1948 (nr 73) lära sålunda icke skola anses såsom avgiftspliktig investering.
Med hänsyn till dylika anläggningars betydelse för vår försörjning med flytande
bränslen i händelse av krig är det synnerligen angeläget, att investeringar
i sådana anläggningar undantagas från investeringsavgift. Såsom
framgår av en i samband med riksnämndens anslagsäskanden för nästa budgetår
till handelsdepartementet lämnad redogörelse beräknas under de närmaste
åren ett 10-tal statsunderstödda bergcisternanläggningar komma till
stånd. Enligt riksnämndens mening bör emellertid en dylik anläggning, som
eventuellt utföres utan hjälp av statsbidrag, icke i fråga om investeringsavgift
komma i ett sämre läge än en anläggning, för vilken statsbidrag erhålles.
Då det ur beredskapssynpunkt är önskvärt, att största möjliga antal
bergcisternanläggningar komma till stånd, anser riksnämnden, att alla sådana
anläggningar böra befrias från investeringsavgift.

En annan investering, som är av stor betydelse ur beredskapssynpunkt och
som riksnämnden därför söker väcka intresse för, är byggandet av bomb -

86

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

skyddade verkstäder för krigsviktig produktion. Inom industrien förefinnes
i en del fall intresse för att förlägga krigsviktiga tillverkningar till underjordsfabriker,
men kostnaderna avskräcka ofta företagen härifrån. Riksnämnden
har därför upprepade gånger gjort framställning till Kungl. Maj :t
om medel till statsbidrag till sådana anläggningar. Medel härför ha dock
hittills ej anvisats. Skulle företagen, utöver den merkostnad som förläggande
av tillverkning i bombskyddade bergrum i regel för med sig, behöva betala
investeringsavgift, torde det i fortsättningen bliva mycket svårt att
väcka intresse för dylika anläggningar. Detta vore enligt riksnämndens mening
ytterligt beklagligt, och nämnden anser därför, att kostnaderna för
bergrum, som äro avsedda för verkstadslokaler eller kombination av verkstadslokaler
och skyddsrum, lager eller dylikt böra undantagas från investeringsavgift.
Även bombskyddade andra bergrum äro av så stor betydelse ur
beredskapssynpunkt, att investering i sådana bör undantagas från avgift.
Riksnämnden föreslår sålunda, att investeringar i bergrum, som äro avsedda
för verkstäder, lagerlokaler etc., undantagas från investeringsavgift.

Enligt förslaget skola maskiner och andra inventarier med en beräknad
varaktighetstid av högst tre år vara undantagna från investeringsavgift. Ur
beredskapssynpunkt är det angeläget att maskiner och verktyg, som äro
nödvändiga för viss vid avspärrning eller krig viktig produktion, i förväg
anskaffas. Som exempel härpå kan nämnas verktyg in. in. som behövas för
produktion av gengasaggregat. Riksnämnden söker för närvarande förmå
vissa företag att anskaffa dylika verktyg, så att produktion av gengasaggregat
skall kunna utan dröjsmål igångsättas, om så skulle bliva erforderligt.
Det torde bliva svårt att intressera företagen för dylika anskaffningar, om
investeringsavgift måste erläggas. Riksnämnden anser det därför vara ett
angeläget beredskapsintresse, att kostnaderna för anskaffning av maskiner
och andra inventarier, som i beredskapssyfte sker på direkt föranledande
av vederbörlig statlig myndighet, undantagas från investeringsavgift.

3. Departementschefen.

Vad angår frågan om begränsning i bestämmelsernas räckvidd, delar jag
de sakkunnigas mening att avgift ej bör uttagas vid investeringar, som verkställas
direkt av staten, landsting, kommuner och andra menigheter samt
hushållningssällskap. Med hänsyn till att kommunerna enligt gällande bestämmelser
äga inrätta och driva allenast sådana kommunala affärsföretag,
som avse att tillhandahålla för kommunens medlemmar i gemen oumbärliga
eller önskvärda nyttigheter eller tjänster, samt då tillika kan förutsättas
att sträng återhållsamhet vid verkställande av investeringar på detta område
iakttages, kan jag även ansluta mig till den uppfattningen, att avgift
ej bör uttagas vid investeringar som företagas av aktiebolag och ekonomiska
föreningar däri kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

Vad härefter angår sådana bolag och föreningar, däri staten är helt dominerande
delägare, torde från bestämmelsernas räckvidd böra undantagas
statliga monopolföretag ävensom företag med verksamhet mer eller mindre
betingad av beredskaps- eller liknande skäl. Vad sist sagts innebär att
Svenska skifferoljeaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk torvförädling samt Aktiebolaget
Ceaverken och Svenska spannmålsaktiebolaget böra undantagas.
Däremot delar jag den i åtskilliga remissyttranden framförda synpunkten

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att andra statsägda företag — exempelvis Aktiebolaget Norrbottens järnverk,
Aktiebolaget Statens skogsindustrier, Aktiebolaget Statsgruvor, Aktiebolaget
Sveriges kreditbank samt de av staten genom Sveriges centrala restaurang
aktiebolag ägda restaurangföretagen — icke böra fritagas från investeringsavgift.

Av särskilda skäl synas från''bestämmelsernas räckvidd jämväl böra undantagas
Aktiebolaget Atomenergi och Aktiebolaget Aerotransport.

Enligt de sakkunnigas förslag bör avgiftsplikt icke ifrågakomma beträffande
investeringar för vilka statligt bidrag lämnats. I några remissyttranden
har gjorts gällande att denna bestämmelse vore alltför snäv och att
avgiftsbefrielsen borde utsträckas även till sådana fall då investeringen tillkommit
med stöd av statligt lån eller statlig lånegaranti.

Med anledning härav vill jag erinra om att staten understöder vissa investeringar
inom näringslivet på flera olika sätt bl. a. genom bidrag, lån eller
lånegarantier. Det synes icke konsekvent att vissa investeringar uppmuntras
genom statliga bidrag och lån samtidigt som desamma motverkas därigenom
att investeringsavgift å desamma uttages. Å andra sidan torde det icke böra
ifrågakomma att fritaga hela kostnaden för viss investering från avgift, om
denna allenast till en del finansieras med statligt stöd. Särskilt om det
statliga stödet är obetydligt i förhållande till den totala investeringen, vilket
exempelvis kan vara fallet då statligt lån utgör sekundärkredit, skulle
ett statligt lån kunna medföra en större avgiftseftergift än som vore rimligt.
Jag har därför stannat för att föreslå avgiftsbefrielse för investeringar,
som gjorts med stöd av statligt bidrag, lån eller lånegaranti, men förordar
samtidigt att befrielsen allenast skall avse den del av investeringskostnaden,
som täckts av sådant bidrag eller lån eller som finansierats med stöd av
den statliga lånegarantien.

De sakkunniga ha icke föreslagit undantag från investeringsavgift i sådana
fall, då investeringen avser skyddsrum eller andra anordningar för civiliörsvarsändamål
eller då investeringen har föranletts av beredskapssynpunkter.

Även enligt min mening finnes anledning till återhållsamhet, när fråga är
om att begränsa bestämmelsernas räckvidd. Dock synes rimligt föreskriva
att avgift ej skall uttagas å kostnaden för investering, som gjorts uteslutande
eller så gott som uteslutande för civilförsvars- eller beredskapsändamål.
Däremot bör avgift uttagas å kostnaden för byggandet av ett skyddsrum,
som i fredstid användes såsom lagerlokal eller eljest i näringsverksamheten.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få anföra följande.

Såsom jag vid anmälan tidigare i dag av propositionen nr 218 med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar in. m.
framhållit, skulle det nu föreliggande förslaget om investeringsavgift avse
även inköp av personbilar och motorcyklar i förvärvskällorna rörelse och
jordbruksfastighet. Mot bakgrunden av den starka ansvällningen av försäljningen
av sådana fordon under 1950 och 1951 hade det synts oegentligt att
i en åtgärd med investeringsbegränsande syfte innefatta endast sådana for -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

don, som få en direkt nyttobetonad användning, och utesluta alla fordon
avsedda mera för privatbruk, särskilt som dessa senare utgöra en betydande
del av den totala personbilparken. Dessa överväganden hade lett till den
slutsatsen att personbilar och motorcyklar borde undantagas från lagstiftningen
om investeringsavgift och att i stället en särskild skatt borde uttagas
i tillverknings- och importledet på personbilar och motorcyklar, som nytillfördes
marknaden. I propositionen nr 218 har på grundval härav föreslagits
att en sådan skatt, bestämd till 10 procent av fordonens beskattningsvärde,
skall uttagas.

I enlighet med vad jag sålunda anförde böra investeringar i personbilar
och motorcyklar vara frikallade från avgiftsplikt jämlikt de ifrågasatta bestämmelserna
om investeringsavgift. Denna befrielse bör gälla alla fordon
av angivet slag och alltså icke endast sådana, som träffats av den nya tillverknings-
och importbeskattningen, d v. s. i huvudsak nya fordon. Det
skulle nämligen möta betydande tekniska svårigheter att vid bestämmandet
av investeringsavgift göra skillnad mellan beskattade och icke beskattade
fordon. Vidare må framhållas, såsom jag också angav i propositionen nr
218, att den nya fordonsbeskattningen torde komma att medföra en viss, i
och för sig icke önskvärd, förskjutning uppåt av priserna även på begagnade
fordon. Om investeringar i form av inköp av sådana fordon belädes med
investeringsavgift, skulle därför en dubbel kostnadsfördyring uppkomma,
vilket knappast torde kunna anses skäligt.

V. Avgiftsfritt belopp, m. m.

1. Promemorian.

I syfte att begränsa antalet avgiftsskyldiga föreslå de sakkunniga, att
investeringsavgift uttages endast om och i den mån den sammanlagda kostnaden
för en avgiftspliktigs samtliga investeringar — oavsett om dessa verkställts
inom en eller flera förvärvskällor — under ett beskattningsår överstiger
10 000 kronor.

Beträffande förslaget i denna del framhålla de sakkunniga, att av den
totala investeringskostnaden inom förvärvskällan rörelse, i den mån samma
kostnad hade föreslagits avgiftsbelagd, hänförde sig den övervägande delen
till ett tämligen begränsat antal företag, varför det föreslagna avgiftsfria
beloppet inom denna förvärvskälla ej behövde betyda någon större försvagning
av lagstiftningens avsedda effekt. Inom jordbruket syntes däremot
det föreslagna avgiftsfria beloppet vara så högt att en avsevärd del av de
totala investeringarna icke träffades av investeringsavgiften. De sakkunniga
hade emellertid icke velat förorda olika avgiftsfria belopp för skilda inkomstslag.
Efter vägande av olika omständigheter hade de sakkunniga därför
ansett sig böra förorda ett avgiftsfritt belopp av 10 000 kronor i samtliga
fall.

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

De sakkunniga tillägga i detta sammanhang, att investeringsavgiften borde
naturligen anses som en vid inkomsttaxeringen avdragsgill omkostnad
i den ifrågavarande förvärvskällan. Härför talade även den omständigheten,
att inbördes olika skattesatser gällde för aktiebolag, ekonomiska föreningar
och fysiska personer. Avdrag borde, såvitt anginge skattskyldig för vilken
inkomstberäkningen verkställdes enligt kontantprincipen, medgivas vid
taxeringen för det beskattningsår, då avgiften erlagts, samt, såvitt anginge
annan skattskyldig, vid taxeringen för det beskattningsår, då avgiften bokförts
som omkostnad i räkenskaperna.

Som förut omnämnts föreslå de sakkunniga att avgiften beräknas till 10
procent "av den ifrågavarande investeringskostnaden, sedan denna kostnad
minskats med 10 000 kronor. De sakkunniga framhålla, att nyssnämnda
procentsats föreslagits under beaktande av att avgiften skattemässigt skulle
anses utgöra avdragsgill omkostnad. De sakkunniga tillägga, att om det
ekonomiska läget förändrades, syntes procentsatsen böra ändras med hänsyn
till då föreliggande förhållanden.

2. Remissyttrandena.

Vad först angår de sakkunnigas förslag om ett avgiftsfritt bottenbelopp
å 10 000 kronor att avdragas från det sammanlagda beloppet av kostnaderna
för en avgiftsskyldigs samtliga avgiftspliktiga investeringar, torde
från remissyttrandena — utöver vad i sådant hänseende redan tidigare refererats
— följande få här återgivas.

Kammarrätten framhåller, att det syntes kammarrätten angeläget att absolut
nödvändiga och oundvikliga investeringar i görligaste mån befriades
från avgift. Kammarrätten avsåge då närmast investeringar, som företoges
av småbrukare och mindre företagare, vilkas anläggningstillgångar i maskiner
utgjordes blott av några få, relativt dyrbara inventarier, exempelvis
traktorer och lastbilar. Anskaffningskostnaden för sådana inventarier syntes
för närvarande betydligt överstiga det avgiftsfria beloppet. En höjning
av ifrågavarande avdrag till minst 15 000 kronor syntes därför vara motiverad,
i vart fall om den avgiftspliktiga investeringen skulle beräknas efter
bruttokostnaden för anskaffade inventarier.

Här torde få erinras om att landsorganisationen, såsom jag redan i tidigare
sammanhang angivit, ifrågasatt om icke det avgiftsfria beloppet borde
sänkas till 5 000 kronor.

Sveriges lantbruksförbund anför till belysande av omfattningen av investeringarna
inom förvärvskällan jordbruksfastighet, att inköpsbeloppen för
maskiner exklusive traktorer utgjorde år 1938 i runt tal 42 milj. kronor,
år 1950 ca 140 milj. kronor och år 1951 beräknades till samma belopp.
Inköpsvolyinen hade samtidigt ökat med ca 130 procent. För traktorer utgjorde
inköpsbeloppet år 1938 ca 21 milj. kronor och år 1950 ca 127 milj.
kronor. Inköpsvolyinen hade samtidigt ökat med ca 230 procent. Förbundet
tilläde, att förbundet vore fullt införstått med svårigheterna att ernå

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

en rättvis gradering olika investeringar emellan i anseende å i vad mån
investeringskostnaderna borde avgiftsbeläggas. Emellertid vore det nödvändigt
att åstadkomma en viss schablonartad rättvisa genom att bestämma
det investeringsavgiftsfria beloppet efter fastighetens storlek eller taxeringsvärde.

Vad härefter angår spörsmålet om investeringsavgiften bör hänföras till
vid inkomsttaxeringen avdragsgill utgift eller ej, må följande från remissyttrandena
här återgivas.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet framhålles att
kritik kunde riktas mot förslaget att avgiften skulle betraktas som en speciell
skatt och medföra avdragsrätt vid inkomsttaxeringen. Motsvarande
avdragsrätt förelåge ej såvitt anginge investeringsskatten för år 1951. Som
ett motiv för att härutinnan behandla investeringsavgiften förmånligare
hade de sakkunniga anfört, att inbördes olika skattesatser gällde för aktiebolag,
ekonomiska föreningar och fysiska personer vid den statliga beskattningen.
Denna motivering syntes bärkraftig. Det borde emellertid samtidigt
understrykas, att avdragsrätten därmed betingades av andra motiv än den
nu föreslagna lagstiftningens syfte. Länsstyrelsen ville därmed ha fäst uppmärksamheten
på det samband, som en för flera år giltig investeringsbeskattning
ägde med de frågor om det samlade skattetrycket, vilka vore under
utredning av särskilda sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den föreslagna
investeringsavgiften komme att drabba de avgiftsskyldiga högst olika på
grund av att avgiften gjordes avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Det låge
för länsstyrelsen nära att beakta verkningarna för exempelvis fiskare, som
behövde ersätta en gammal, oekonomisk, försliten eller förlorad båt eller
byta motor, något som för närvarande betingade ett pris av omkring 250 000
respektive 50 000 kronor. Fiskare syntes icke ha möjlighet att utnyttja avdraget
för investeringsavgift vid inkomsttaxeringen. Samma förhållande syntes
inträffa, när ett rederiföretag skulle anskaffa ett fartyg. Andra, mindre
rörelseidkare, som även ofördelaktigt drabbades av avgiften, vore lastbilssamt
droskägare. En droskbil kunde i dagens läge icke förvärvas till lägre
pris än ca 18 000 kronor och en dieseldriven lastbil med släp (s. k. långtradare)
betingade ett pris av omkring 40 000 kronor. Även jordbrukarna
drabbades hårt av den föreslagna investeringsavgiften. Eftersom dessa blivit
nödsakade att mekanisera jordbruket på grund av bristen på arbetskraft
och då ökad produktion på detta område måste av försörjningspolitiska
skäl främjas, syntes det icke vara lyckligt att på detta område lägga
ytterligare sten på bördan.

Länsstyrelsen uttalar därefter att på grund av de antydda ojämna verkningarna
av avdragsrätten för investeringsavgift vid taxering syntes det
länsstyrelsen lämpligt, antingen att sådan avdragsrätt icke tillförsäkrades
vederbörande eller att investeringsavgiften finge hänföras till sådan kostnad
för förvärv av stadigvarande tillgång, därå årligt avdrag för värdeminskning
enligt vanliga grunder finge beräknas.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I en vid det yttrande, som avgivits av riksbanksfullmäktige, fogad reservation
anför herr Kollberg, att de sakkunniga föreslagit att investeringsavgiften
skulle hänföras till sådan speciell skatt, för vilken avdrag finge
åtnjutas vid inkomsttaxeringen. Denna bestämmelse innebure, att ett företags
slutliga utgift för investeringsavgiften i regel koinme att understiga 10
procent av kostnaden för den avgiftsbelagda investeringen. Denna reduktion
av avgiften syntes emellertid, såsom förslaget utformats, kunna tillgodonjutas
endast av de företag som redovisade vinst under det år avgiften erlagts,
under det att de företag som icke lämnat vinst under året drabbades
av en slutlig utgift, motsvarande hela investeringsavgiften. De föreslagna
bestämmelserna kunde härigenom komma att verka oskäligt betungande särskilt
för nystartade företag, vilka vanligen hade det största investeringsbehovet
men ofta icke erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren.
Till undvikande av att den nya företagsamheten alltför mycket hämmades
förordades ett tillägg till bestämmelserna av innebörd att företagare som
erlagt investeringsavgift men vars rörelse för året visat förlust eller så ringa
överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja
den medgivna avdragsrätten finge tillgodoräkna sig det resterande
avdraget för senare år.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att länsstyrelsen ställde sig
tveksam till förslaget i vad det avsåge att avdrag för investeringsavgift
skulle få åtnjutas vid taxering till kommunal inkomstskatt, då en reduktion
av det kommunala skatteunderlaget i detta sammanhang förefölle vara
ägnad ingiva betänkligheter.

Landsorganisationen, som av skäl som i ett tidigare sammanhang redovisats
ifrågasatt en skärpning av investeringsavgiften, framhåller att en sådan
skärpning kunde åstadkommas — förutom genom en enkel höjning av
skattesatsen — genom slopande av den föreslagna avdragsrätten vid inkomsttaxeringen.
Det senare syntes önskvärt även av andra skäl. Det kunde
nämligen förutsättas att den aktuella investeringsviljan vore särskilt stor
hos en inkomsttagare som för året mer eller mindre tillfälligt erhållit en
hög inkomst, vilken han med hänsyn till den höga marginalskatten önskade
reducera genom avdragsgilla utgifter under samma år. Genom avdragsrätten
skulle investeringsavgiften alltså komma att reduceras starkast just
hos dessa, för vilka det tvärtom skulle vara ur samhällets synpunkt mest
väsentligt att åstadkomma en dämpning av investeringsviljan, eftersom det
här särskilt ofta kunde bli fråga om investeringar som gjordes icke på
grund av något stort realekonomiskt värde utan mera av skattetekniska skäl.

3. Departementschefen.

De sakkunnigas förslag om ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor
har i vissa remissyttranden föranlett uttalanden av innebörd att avdraget
borde beräknas till ett högre belopp, medan i ett annat yttrande framhållits
att beloppet i stället borde sänkas.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Med hänsyn till önskvärdheten ur praktisk synpunkt av att vinna begränsning
i antalet avgiftsskvldiga synes någon sänkning av det av de sakkunniga
föreslagna beloppet knappast böra ifrågakomma. Däremot kan med
visst fog invändas, att anledning i och för sig knappast föreligger att, när
fråga är om större investeringar, reducera det avgiftspliktiga beloppet. Angelägenheten
av att icke tillskapa ett tröskelproblem torde emellertid nödvändiggöra,
att avgiften i samtliga fall beräknas på investeringskostnaden i vad
densamma överstiger det belopp, som är avgörande för om investeringsavgift
skall uttagas eller ej.

Då en höjning av det avgiftsfria beloppet å andra sidan icke heller synes
tillräckligt motiverad och då en höjning därjämte skulle i sin mån minska
lagstiftningens effekt, förordar jag att de sakkunnigas förslag i nu förevarande
del godtages.

Jag har tidigare som min mening uttalat, att investeringsavgiften bör
anses såsom en vid inkomsttaxeringen avdragsgill utgift.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle avgiften likställas med en speciell
skatt, vilket innebär att skattskyldig med redovisning enligt kontantprincipen
skall göra avdrag då avgiften erlägges och att annan skattskyldig skall
verkställa avdraget när avgiften bokförts såsom omkostnad i räkenskaperna,
d. v. s. senast när debetsedel å skatten erhållits.

Mot den sålunda föreslagna anordningen har invänts att möjligheten att
utnyttja avdraget vore beroende av om vederbörande redovisade vinst det år
avdraget skulle tillgodoföras. Med hänsyn härtill har ifrågasatts huruvida
avdraget icke borde få på något sätt aktiveras, exempelvis genom att inräknas
i den framdeles avdragsgilla anskaffningskostnaden för en tillgång.

När fråga är om avgiftsskyldig, vars inkomst vid taxeringen skall beräknas
enligt den s. k. kontantprincipen, torde något avsteg från de sakkunnigas
förslag icke böra göras med hänsyn till de allmänna principerna för
inkomstbegreppets utformning. Skall däremot den avgiftsskyldiges inkomst
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, kan ett visst fog anföras till
förmån för en ändring i de sakkunnigas förslag. Emellertid bör beaktas
att avgift i vissa fall uttages även när fråga är om sådana investeringskostnader,
för vilka avdrag överhuvud icke erhålles vid inkomsttaxeringen. I
sistnämnda fall skulle avdrag icke kunna medgivas, om investeringsavgiften
icke gjordes avdragsgill genom en positiv bestämmelse härom. En sådan
bestämmelse kan, med tanke särskilt på vad nyss sagts, knappast utformas
på annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Jag anser mig alltså icke kunna
biträda det framställda ändringsförslaget.

Det må tilläggas, att avdrag för investeringsavgift givetvis avses skola
medgivas även vid beräkning av inkomst av annan fastighet, oavsett att i
exemplifieringen på avdragsgilla kostnader i 25 § kommunalskattelagen speciella
skatter icke särskilt omnämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

93

VI. Till vilket år bör investering hänföras?

1. Promemorian.

I promemorian framhålles, att då inkomst av jordbruksfastighet beräknades
enligt kontantprincipen, vilket vanligen vore fallet, syntes investeringarna
vid taxering till investeringsavgift böra hänföras till det år, då den
ifrågavarande utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, varjämte värdet
å virkesuttag ur egen skog i och för byggnadsarbeten borde redovisas
under det år då virket använts. Det kunde anmärkas, att uppgift skulle
lämnas å jordbruksbilagan såväl om avdragsgilla kostnader för underhåll
av byggnader och stängsel som om icke avdragsgilla kostnader för nyuppsättning
av yttre inventarier samt för ny-, till- och ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring. Dessa uppgifter i inkomstskattedeklarationerna
kunde dock icke alltid direkt användas som underlag för uppgifterna till
investeringsavgiftsdeklarationerna. Löner som utbetalats i samband med
byggnadsreparationer finge nämligen avdragas såsom »kontanta arbetslöner»
och saluvärdet å skogseffekter från jordbruksegendomen, som använts
för reparationsarbeten, redovisades vanligen ej på jordbruksbilagan.
Vidare kunde i reparationsavdraget på jordbruksbilagan ingå kostnad för
stängsel, vilken kostnad icke föreslagits skola föranleda uttagande av investeringsavgift.
Den avgiftsskyldige syntes i förekommande fall utan svårighet
kunna utbryta kostnaden för stängsel ur de totala nybyggnadskostnaderna,
varför denna avvikelse från inkomstskattedeklarationen ej skulle
behöva förorsaka väsentliga olägenheter. Besvärligare vore det att komma
till rätta med arbetslöner och virkesuttag från jordbruksfastighet i samband
med reparationer av byggnad, om sådana löner och uttag icke redovisats
särskilt eller ej alls redovisats på jordbruksbilagan. Det syntes bliva
nödvändigt att föreskriva skyldighet att lämna uppgift i nämnda hänseenden
i investeringsavgiftsdeklarationen. Det borde framhållas att reparationsarbeten
å jordbruksbyggnader numera utfördes av utomstående arbetskraft
i större utsträckning än tidigare, varför det ofta kunde vara tämligen lätt
att särskilja den del av utgivna löner som avsåge reparationsarbete.

Därefter framhålles att i de undantagsfall, då avgift avsetts skola utgå
å investeringar inom förvärvskällan annan fastighet, borde investeringarna
likaså hänföras till det beskattningsår, då den ifrågakommande utgiften
betalats eller omkostnaden ägt rum, eftersom inkomstberäkningen även i
denna förvärvskälla skedde efter kontantprincipen. De sakkunniga anföra
därefter att det kunde kanske synas naturligt att investeringar även i de
fall, då inkomstberäkningen skulle ske efter bokföringsmässiga grunder —-detta gällde i fråga om inkomst av rörelse och ibland i fråga om inkomst
av jordbruksfastighet — hänfördes till det beskattningsår då investeringskostnaden
betalades. Emellertid systematiserades icke kostnader för investeringar
bokföringsmässigt på särskilda konton enbart med hänsyn till
kontanta utbetalningar, varför redovisning i investeringsavgiftsdeklaratio -

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

nerna av kontant utbetalade kostnader skulle förutsätta en särskild sammanställning
av bokslutsnoteringar, som ofta skulle vara arbetskrävande
att göra och därför ej borde föreskrivas.

De sakkunniga tillägga därefter, att då inkomst skulle beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder syntes investeringarna, om ordnade räkenskaper
funnes, böra hänföras till det beskattningsår, då kostnaderna för investeringarna
bokförts såsom omkostnad eller bokförts på konton för färdiga
fastigheter eller levererade inventarier. Härigenom vunnes den fördelen att
samma kontoanalyser, som behövdes för att kontrollera riktigheten av nytillkommit
avskrivningsunderlag i inkomstskattedeklarationens avskrivningsplaner
för byggnader och inventarier, kunde användas för att kontrollera
uppgifterna i investeringsavgiftsdeklarationen. En olägenhet vore emellertid
att den avgiftsskyldige ibland i fråga om investeringar i byggnader inom
vissa gränser själv kunde avgöra när kostnaderna för utförda byggnadsarbeten
skulle överföras från konton för pågående byggnadsarbeten till konton
för avslutade sådana. Förskjutning av den bokföringsmässiga redovisningen
av investeringskostnaden till efterföljande år, då avgift fortfarande
utginge, skulle antagligen icke förekomma allmänt, enär en sådan förskjutning
medförde nackdelar vid inkomsttaxeringen. Avdrag för reparationskostnader
kunde nämligen medgivas allenast om kostnaden bokförts
under beskattningsåret; och för skattskyldiga, som beräknade värdeminskningsavdrag
för byggnader till viss bråkdel av anskaffningsvärdet, syntes
byggnadskostnader, som icke överförts till konton för färdiga byggnader,
icke få inräknas i avskrivningsunderlaget. Om emellertid avgiftsskyldig
i syfte att fördröja taxering till investeringsavgift underlåtit att vidtaga
bokföringsåtgärder, som skulle aktualisera sådan taxering, syntes avgift
oberoende därav böra kunna påföras. Om under beskattningsåret 1951 kostnad
för investering bokförts såsom omkostnad eller såsom tillgång å konto
för färdigställda byggnader eller för levererade inventarier, oaktat sådan
bokföringsåtgärd enligt affärsbruk bort vidtagas först under efterföljande
år, borde investeringsavgift likväl utgå.

2. Remissyttrandena.

Frågan om till vilket år en investering bör hänföras beröres endast i ett
fåtal remissyttranden. Från dessa må följande här återgivas.

Riksskattenämnden framhåller i sitt yttrande, att de i första stycket av
förslagets 6 § upptagna bestämmelserna syntes böra i förtydligande syfte
jämkas. Sålunda borde lämpligen markeras, att bestämmelsen att förvärv
av byggnad skulle anses ha skett det år avtal om sådant förvärv träffats endast
hade avseende å förvärvskällan annan fastighet. Ordet »år» borde vidare
utbytas mot ordet »beskattningsår». Riksskattenämnden tillägger, att
nämnden förutsatte att med uttrycket »det år avtal om sådant förvärv träffats»
borde förstås det år då köpekontraktet avslutats. Härigenom vunnes
anslutning till den praxis, som utbildat sig med avseende å bedömningen av

95

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

frågan huruvida köp och försäljning ägt rum inom sådan tid, att skattepliktig
realisationsvinst skulle anses föreligga eller ej.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som erinrar om att det icke vore ovanligt,
att kostnaden för en större jordbruksmaskin, t. ex. en traktor med tillhörande
redskap, fördelades på åtminstone två år, framhåller att investeringen
vore i sådant fall gjord redan det första året, då traktorn förvärvats.
Utgiften för detta år kunde emellertid understiga det avgiftsfria beloppet
10 000 kronor; resten av kostnaden komme påföljande år. En begränsning av
avgiftsplikten i dylika fall till de för varje år verkligen betalade kostnaderna
komme i exemplet att leda till avgiftsfrihet, och givetvis komme en sådan
tolkning att leda till en strävan att fördela utgifter av denna art på flera
år för att investeringsavgift skulle undgås. Eu regel av sådan innebörd kunde
även leda till en olikartad behandling av de avgiftsskyldiga. Sålunda kunde
en jordbrukare för inköp av en lastbil undgå avgift, medan en trafikinnehavare
måste erlägga sådan, därest hans förvärv skulle bedömas efter
bokföringsmässiga grunder såsom en utgift det år, då anskaffningen skedde,
trots att någon reell skillnad i själva verket icke förelåge mellan dessa båda
fall. — Liknande synpunkter framföras även av länsstyrelsen i Örebro län.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den s. k. kontantprincipen medförde,
att jordbrukets utövare försökte anpassa ersättningsinköpen till sådana
beskattningsår, då inkomsterna av driften varit jämförelsevis goda.
Investeringsavgiften drabbade därför förvärvskällan jordbruk hårdare än
förvärvskällan rörelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att bevisbördan, när
det gällde att motverka det i promemorian omnämnda syftet »att fördröja
taxering till investeringsavgift», komme att giva anledning till meningsmotsättningar.

Beträffande det i promemorian gjorda uttalandet, att byggnadskostnader,
som icke överförts till konton för färdiga byggnader, ej skulle medräknas i
avskrivningsunderlaget uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs län som sin mening,
att det icke syntes vara möjligt att förvägra en skattskyldig avskrivning
å byggnad enbart därför, att denna i hans räkenskaper redovisats å
oriktigt konto.

3. Departementschefen.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående när en investering
skall anses verkställd anser jag mig i princip kunna godtaga. Det torde
vara nödvändigt att föreskriva olika regler för de fall då vid inkomsttaxeringen
inkomst av förvärvskällan beräknas efter bokföringsmässiga
grunder och de fall då inkomstberäkningen sker enligt kontantprincipen,
även om detta, såsom i något remissyttrande framhållits, kan medföra vissa
olikheter vid avgiftsberäkningen de skilda förvärvskällorna emellan.

Såsom bestämmelserna utformats synas de, vilket även i remissyttrandena
framhållits, i vissa fall kunna giva anledning till meningsmotsättningar då
det gäller att avgöra, när en investering skall anses vara verkställd. Om gjor -

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 220.

da erfarenheter komma att utvisa, att bestämmelserna angående när investering
skall anses verkställd kunnat i vissa fall utnyttjas i syfte att undgå
investeringsavgift, torde detta spörsmål få observeras vid prövning av frågan
huruvida särskilda avvecklingsbestämmelser framdeles skola meddelas.

I detta sammanhang torde följande få framhållas. Jag har för avsikt förorda
att bestämmelserna om investeringsavgift så utformas att de bliva
tillämpliga vid 1953 och 1954 års taxeringar. En omläggning av räkenskapsår
skulle alltså kunna föranleda att investeringar undandragas avgiftsbeläggning.
En sådan effekt kan givetvis icke godtagas. Av skilda skäl synes
emellertid lämpligt att reglerande bestämmelser meddelas icke nu utan i
samband med övriga avvecklingsföreskrifter.

De av riksskattenämnden gjorda påpekandena torde böra iakttagas.

VII. Deklarations-, taxerings- och uppbördsförfarandet.

1. Promemorian.

I promemorian anföres att deklaration för taxering till investeringsavgift
syntes böra lämnas samtidigt med inkomstskattedeklarationen och borde innehålla
uppgift om beloppet av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
under beskattningsåret, därest detta överstege 10 000 kronor. Även om investeringarnas
sammanlagda belopp understege 10 000 kronor, borde dock
deklaration till investeringsavgift utan anmaning avgivas för rörelse med
omsättning överstigande 500 000 kronor och för jordbruksfastighet med
större åkerareal än 50 hektar. Riktigheten av de lämnade uppgifterna syntes
i fråga om inkomstslaget rörelse lämpligen böra vitsordas av företagets revisor
eller, om sådan saknades, av den som skötte företagets bokföring. Hade
så skett, syntes beskattningsnämnderna regelmässigt kunna godtaga de lämnade
uppgifterna, medan en mera ingående granskning erfordrades om sådant
vitsordande icke lämnats. Efter anmaning borde den, som i inkomstskattedeklarationen
redovisat inkomst av rörelse eller jordbruk, vara skyldig
att avgiva deklaration till investeringsavgift även om de avgiftspliktiga investeringarna
under beskattningsåret understigit 10 000 kronor.

Det tillägges att taxering till investeringsavgift borde påföras i enlighet
med taxeringsförordningens bestämmelser. Investeringsavgift syntes böra
likställas med slutlig skatt och upptagas på debetsedeln å sådan skatt. Om
avgiften icke erlagts senast den 30 april taxeringsåret, skulle avgiftsskyldig
erlägga ränta till statsverket i enlighet med bestämmelserna i 34 § uppbördsförordningen
i dess lydelse enligt förordningen den 1 juni 1951, nr
421.

2. Remissyttrandena.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande deklarationsoch
taxeringsförfarandet beröras i några av remissyttrandena. Följande må
här återgivas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att då deklarationsskyldighet förelåge
för var och en, som verkställt investering för en kostnad överstigande

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sammanlagt 10 000 kronor, syntes de föreslagna bestämmelserna att företag
med en omsättning överstigande 500 000 kronor ävensom den, som ägt
eller brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar alltid
skulle vara skyldiga avgiva deklaration, icke vara erforderliga.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att den för jordbruksfastighet
dragna gränsen — en åkerareal överstigande 50 hektar — syntes mer avpassad
för de delar av landet, där huvudsakligen jordbruk bedreves, än för
framförallt Dalarna och Norrland, varest skogsbruket utgjorde den dominerande
verksamheten i förvärvskällan. Investeringarna i skogsbruket vore
numera betydande, varför den allmänna gränsen för avgift sskyldigheten —
ett belopp överstigande 10 000 kronor — ofta uppnåddes. Beträffande själva
taxeringsförfarandet framhåller länsstyrelsen, att den förenklade metod, som
tillämpades vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, ej sällan torde
medföra ett relativt omfattande utredningsarbete, innan avgiftspliktigt
belopp kunde fastställas. Detta syntes framförallt bli fallet beträffande investeringar
i inventarier och reparationer.

Det i promemorian gjorda uttalandet, att riktigheten av de lämnade uppgifterna
i fråga om inkomstslaget rörelse lämpligen borde vitsordas av företagets
revisor har föranlett kammarrätten uttala, att en dylik föreskrift syntes
ändamålsenlig; en bestämmelse därom borde intagas i lagtexten.

Riksskattenämnden framhåller, att med hänsyn till att avgiftspåföringen
i praktiken i icke ringa mån bleve beroende av den avgiftspliktiges i deklarationen
lämnade uppgifter, syntes det angeläget att tillvarataga de ytterligare
möjligheter att säkerställa ett korrekt fullgörande av deldarationsplikten,
som kunde föreligga. Därefter anför nämnden.

Riksskattenämnden vill därför ifrågasätta om icke författningen bör kompletteras
med en föreskrift om skyldighet för rörelseidkare att vid deklarationen
foga intyg av företagets revisor — auktoriserad revisor, om sådan anlitats
— angående deklarationens överensstämmelse med företagets bokföring
och övriga av revisorn kända förhållanden. Enskild rörelseidkare torde
på enahanda sätt böra vid deklarationen foga intyg av den, som för rörelsens
böcker, eller, där särskild bokförare icke anlitats, av annan person som
känner till rörelsen och dess omfattning. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang
erinra om att bestämmelser, liknande de nu ifrågasatta, meddelades
i samband med slutavvecklingen av krigskonjunkturskatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att vad de sakkunniga
anfört om att revisor eller den, som skötte bolagets bokföring skulle
vitsorda riktigheten av lämnade uppgifter och att beskattningsnämnderna
regelmässigt kunde godtaga dessa uppgifter, icke syntes vara så välmotiverat.
Sådant vitsord kunde däremot ofta vara en grund för att godtaga de
lämnade uppgifterna. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig däremot
anse det föreslagna vitsordandet vara av tvivelaktigt värde.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att jämlikt
15 § sista stycket i den föreslagna förordningen om investeringsavgift
ägde taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd jämväl efter ut 7

IIilning till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ,220.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

gången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.
Stadgandet strede mot den princip, som kommit till uttryck i
97 a g taxeringsförordningen, varigenom motsvarande tidrymd, såvitt anginge
yrkanden avseende inkomsttaxeringen, begränsats till taxeringsåret.
Anledningen till denna begränsning vore att den skattskyldige ansetts äga
berättigat krav på att inom rimlig tid erhålla kännedom om de skatteanspråk,
som kunde framställas. Ingen anledning förelåge att, då fråga vore om taxering
till investeringsavgift, sätta denna bestämmelse för beredande av skäligt
rättsskydd ur kraft. I yttrandet hemställdes därför, att stadgandet måtte
utgå och att taxeringsförordningens bestämmelser således även i denna del
måtte tillämpas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller beträffande nyssnämnda av
de sakkunniga föreslagna stadgande, att detta självfallet innebure att yrkande
om avgiftspåförande beträffande ett visst taxeringsår icke kunde göras
senare än den 30 juni året därpå, d. v. s. under den tid då prövningsnämnd
handlade årets taxeringar. Länsstyrelsen ifrågasatte om icke detta för undvikande
av missförstånd borde direkt utsägas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att enligt de föreslagna bestämmelserna
i 16 § 2 mom. andra stycket skulle, om taxering till statlig
inkomstskatt ändrades eller påfördes någon, härav betingad ändring i taxeringen
till investeringsavgift ske. Länsstyrelsen ifrågasätter, om påföring av
investeringsavgift alltid skulle vara beroende på den bedömning, som av
taxeringsmyndigheten gjordes vid inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen anför
därvid.

Länsstyrelsen tänker närmast på det fall att ett bolag med fri avskrivningsrätt
beträffande inventarier påföres investeringsavgift. I detta och liknande
fall är en ensartad bedömning enligt den föreslagna förordningen och
inkomsttaxeringen icke möjlig, och länsstyrelsen ifrågasätter om icke påförande
av investeringsavgift bör bedömas fristående och oberoende av ett avgörande
vid inkomsttaxeringen. Det torde böra närmare övervägas, huruvida
icke så kan ske, och om ovanberörda stadgande i 16 § 2 inom. andra stycket
bör bibehållas.

Kammarrätten uttalar i sitt yttrande, att mot bestämmelsen i 16 § 2 mom.
om att ändring i vissa fall alltid skulle vidtagas i taxeringen till investeringsavgift
intet syntes vara att erinra men förordar en ändring i 3 mom. av
samma paragraf. Kammarrätten anför.

I 3 inom. föreskrives, bland annat, att om sådan ändring icke vidtagits ex
officio vederbörande äger anföra besvär däröver i den i 124 a taxeringsförordningen
angivna ordningen. Förlust av sådan besvärsrätt drabbar den, som
försummat att efter anmaning avgiva deklaration till taxeringen för investeringsavgift.
Enligt kammarrättens åsikt föreligger här icke en situation, å
vilken böra tillämpas bestämmelserna om extra ordinär besvärsrätt. Då ordinär
besvärsrätt bör tillkomma vederbörande, ifrågasätter kammarrätten
en omarbetning av 3 mom. till överensstämmelse med de regler, som gällde
för motsvarande fall vid taxeringen till krigskonjunkturskatt (jfr 25 § i
1946 års förordning ang. taxering till dylik skatt).

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller beträffande den föreslagna bestämmelsen
i 18 §, att med hänsyn till de dåliga erfarenheterna från skatte -

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

påföringen enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen syntes
en dylik bestämmelse skäligen meningslös. Den bevisning om syftet att
kringgå föreskrifterna, som skattedomstolarna krävde, kunde svårligen
åstadkommas utan införande av edgångsinstitut eller dylikt.

Kammarrätten framhåller, att investeringsavgiften i promemorian förutsatts
skola likställas med slutlig skatt. Detta syntes enligt kammarrättens
mening böra komma till klart uttryck i författningstexten.

Beträffande taxeringsmyndigheternas möjligheter att handlägga taxeringen
till investeringsavgift framföras betänkligheter i flera remissyttranden.
Riksskattenämnden erinrar om de många nya uppgifter, som jämte taxering
till investeringsavgift komme att åläggas taxeringsmyndigheterna vid 1953
års taxering och framhåller att den tid, som taxeringsnämnderna hade till
förfogande för taxeringsarbetet, redan vore för kort för de vanliga taxeringsåtgärderna
och att arbetsuppgifter vid sidan därav icke kunde i nämnvärd
mån medhinnas. Följden därav måste bliva, att kontrollverksamheten i realiteten
kunde insättas först efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete,
d. v. s. på prövningsnämndsstadiet. Därefter anför nämnden.

Givetvis hade det ur nu diskuterade synpunkter varit önskvärt, om man
kunnat anlita annan utväg för påföringen av investeringsavgift än att^ anförtro
arbetet åt den vanliga taxeringsorganisationen. Emellertid lärer någon
sådan utväg icke utan avsevärda kostnader och olägenheter stå till buds, och
riksskattenämnden anser sig därför icke kunna avstyrka, att de föreslagna
uppgifterna beträffande investeringsavgiften åläggas taxeringsmyndigheterna.
En förutsättning härför måste dock vara, att frågan om förstärkning
av taxeringsorganisationen — vilken frågas lösning även av andra skäl är
trängande — utan dröjsmål upptages till övervägande, därest författningsförslaget
genomföres. Kontrollen å investeringsavgiftens behöriga påföring
omfattar nämligen åtskilliga arbetsuppgifter av den beskaffenhet, att de
icke kunna tillfredsställande utföras av i taxeringsgöromål outbildad och
otränad personal. Det är följaktligen nödvändigt att i god tid upptaga personalfrågan
till behandling, och medel för ändamålet torde böra anslås redan
i riksstaten för nästkommande budgetår.

Liknande synpunkter framföras av åtskilliga länsstyrelser och av Taxering
snämndsordför andenas riksförbund.

Sveriges köpmannaförbund säger sig icke våga tro att taxeringsnämnderna
i allmänhet hade tid eller kompetens för att reda upp de otvivelaktigt
svåra problem, som mötte vid taxeringen till investeringsavgift, varför taxeringen
enligt förbundets mening borde ske hos prövningsnäinnderna, varigenom
man också finge större garantier för en mera enhetiig behandling.

3. Departementschefen.

Flera remissinstanser ha framhållit det betänkliga i att ålägga den redan
hårt ansträngda taxeringsorganisationen nya uppgifter. Jag är väl medveten
om den arbetsbörda, som åvilar beskattningsmyndigheterna, och det hade ur
denna synpunkt varit önskvärt att taxeringen till investeringsavgift kunnat
genomföras utan medverkan från dessa myndigheter. Detta är emellertid av
flera skäl icke möjligt.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

De sakkunniga ha vid utarbetandet av förslaget till investeringsavgift
strävat efter att i möjligaste mån utforma bestämmelserna så, att taxeringsförfarandet
icke skulle onödigtvis kompliceras. Det har dock icke kunnat
undvikas, att vissa kontrollsvårigheter bliva förenade med bestämmelsernas
tillämpning. I anslutning härtill får jag erinra om det av de sakkunniga
gjorda uttalandet, att då avgiftspliktig rörelseidkare vid deklarationen till investeringsavgift
fogat intyg av företagets revisor eller, därest sådan saknas,
av den som sköter företagets bokföring, att de lämnade uppgifterna äro riktiga,
kan anledning mången gång finnas att godtaga uppgifterna utan någon
mera ingående granskning.

Det synes mig vara en fördel att taxeringen till investeringsavgift, i likhet
med vad fallet är med taxeringen till investeringsskatt, i första hand verkställes
av taxeringsnämnderna. Härigenom kommer att hos prövningsnämnderna
i regel endast behandlas sådana ärenden rörande taxering till investeringsavgift,
där besvär över taxeringsnämndernas beslut anföras eller
där särskild, av taxeringsnämnden icke mcdhunnen utredning måste verkställas.
En fördelning av det arbete taxeringen till investeringsavgift medför
kommer härigenom att ske mellan taxeringsnämnder och prövningsnämnder.
Med hänsyn till den ökade arbetsbelastning, som taxeringen till investeringsavgift
medför även för prövningsnämnderna och för länsstyrelsernas personal,
synes den föreslagna bestämmelsen om att taxeringsintendent samt
medlem av prövningsnämnd jämväl efter taxeringsårets slut må framställa
yrkande angående taxering till investeringsavgift, böra bibehållas. Att sådant
yrkande icke kan göras senare än den 30 juni året efter taxeringsåret, följer
av att taxeringsförordningens bestämmelser i sådant hänseende skola äga
tillämpning i fråga om taxeringen till investeringsavgift.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 16 § 2 mom. att om för viss
skattskyldig besvär samtidigt äro anhängiga över taxering till investeringsavgift
och över taxering till inkomstskatt, besvären böra prövas i samband
med varandra, vill jag framhålla att densamma innebär att, om beslut beträffande
inkomsttaxeringen, t. ex. i fråga om fördelning av förbättrings- och
reparationskostnader å personalbostäder, kan påverka taxeringen till investeringsavgift,
besvären böra prövas i samband med varandra. Ha besvären över
de olika taxeringarna icke sådant samband, föreligger icke något hinder mot
att besvären prövas oberoende av varandra.

Den föreslagna bestämmelsen i 16 § 3 mom. torde såsom icke erforderlig
böra utgå.

Vad slutligen angår de ifrågasatta bestämmelserna i 18 § ha i vissa remissyttranden
framhållits, att den bevisning angående syftet med verkställda
transaktioner, som erfordras, medför att bestämmelserna icke få avsedd tilldämpning.
Härtill må påpekas, att med den ifrågavarande bestämmelsen avses
främst att förhindra att rörelsidkare eller jordbrukare låter avgiftspliktiga
investeringar för rörelsen eller jordbruket formellt verkställas av icke
avgiftsskyldig person. En viss ändring i stadgandets utformning i syfte att
underlätta dess tillämplighet torde böra göras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

101

VIII. Spörsmål i samband med avgiftens införande
och upphörande.

1. Promemorian.

De sakkunniga erinra om att enligt direktiven borde från investeringsavgift
undantagas vissa till år 1952 hänförliga investeringar nämligen, beträffande
byggnader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena
igångsatts före den tidpunkt, då den planerade lagstiftningen blivit mera
allmänt känd (d. v. s. då tillkallandet av de sakkunniga för ifrågavarande
utredningsuppdrag bragts till allmän kännedom) samt, i fråga om inventarier,
sådana beträffande vilka bindande avtal om leverans träffats före
nämnda tidpunkt och där avtalet icke kunde hävas utan att köparen drabbades
av skadeståndsanspråk. Av praktiska skäl ville de sakkunniga föreslå,
att den avgörande tidpunkten sattes till den 1 juli 1951. I fall då bindande
avtal krävdes för avgiftsbefrielse, syntes hänsyn kunna tagas allenast
till skriftliga avtal.

De sakkunniga tillägga att i enlighet med direktiven borde avgift ej utgå
å kostnader för byggnadsarbeten, som vore underkastade tillståndstvång,
under förutsättning att vederbörliga tillstånd — såväl byggnads- som igångsättningstillstånd
— erhållits före den 1 juli 1951 och att arbetena igångsatts
före denna tidpunkt. Något motsvarande undantag ville de sakkunniga
icke föreslå beträffande byggnadsarbeten, som ej vore underkastade
tillståndstvång. Vid utformande av direktiven syntes en avvägning ha skett
mellan önskemålen att å ena sidan undvika retroaktivitet och att å andra
sidan förhindra avgiftsundandragande genom efterhandskonstruktioner. De
sakkunniga hade därför ansett nödvändigt att uppställa kravet på den offentliga
registrering, som ett meddelat tillstånd innebure. Det kunde anmärkas,
att från tillståndstvång undantagna byggnadsarbeten som regel
slutfördes på tämligen kort tid, varför de föreslagna bestämmelserna allenast
i rena undantagsfall syntes innebära en retroaktiv tillämpning.

Därefter framhålles att om avtal om leverans av inventarier under år
1952 eller senare träffats före den 1 juli 1951 och på sådana villkor att
avtalet skulle kunna hävas utan att köparen drabbades av skadeståndsanspråk,
skulle enligt direktiven avgift utgå å kostnaderna för sådana inventarieanskaffningar.
Om bestämmelserna utformades i enlighet med direktiven,
skulle avgift ofta komma att utgå å kostnaden för inventarier, som levererats
under år 1952 men som beställts långt före halvårsskiftet 1951. På
grund av prisstegringarna vore nämligen dagspriserna å inventarier med
långa leveranstider som regel avsevärt mycket högre än de ursprungligen
avtalade, vilket gällde även i de fall då beställningsavtalet innehölle bestämmelser
om s. k. glidande skala. Kontrakt som träffats före Koreakrigets utbrott
om leverans av större inventarier, exempelvis fartyg och pappersmaskiner,
kunde därför ofta av tillverkaren överlåtas med förtjänst till annan

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

beställare. Sådana beställningsavtal syntes därför i allmänhet kunna hävas
utan att köparen behövde betala skadestånd. Om beställningarna avsåge
större maskiner, kunde emellertid beställaren ha vidtagit särskilda anordningar
som hade samband med den kommande leveransen och han hade tagit
hänsyn till densamma vid planeringen av verksamheten, varför ett överlåtande
av beställningsavtalet skulle vara förlustbringande för beställaren
om hänsyn toges till alla omständigheter. Det syntes därför rimligt att alltid
medgiva befrielse från investeringsavgift för inventarier, som levererats
efter den 31 december 1951, men där bindande avtal om leverans träffats före
den 1 juli samma år, därest beställningspriset överstege 25 000 kronor för
varje särskild leverans. Om det avtalade priset vore lägre, syntes befrielse
från investeringsavgift böra ifrågakomma allenast om ifrågavarande tillgång
v ore av så speciell konstruktion att den allenast med svårighet kunde överlåtas
på annan köpare. Leveranstiderna för sådana förhållandevis små beställningar
vore i allmänhet kortare än för större leveranser, varför bestämmelserna
ej syntes leda till obilliga resultat.

I promemorian anföres därefter följande.

Vid 1953 och möjligen även vid 1954 års inkomsttaxering kan beskattningsår
för skattskyldiga, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderåret,
innefatta en del av kalenderåret 1951. Då avgift föreslås utgå
allenast vid investeringar fr. o. m. den 1 januari 1952, vilja de sakkunniga
förorda att till investeringsavgift avgiftspliktiga investeringar under beskattningsår,
som innefattar del av år 1951, proportioneras på tiden före och
efter den 1 januari 1952 i förhållande till tidsintervallerna och att avgift uttages
allenast å kostnaden för investeringar som belöpa på år 1952. Den
avgiftsskyldige bör dock vara berättigad att med stöd av utredning om den
faktiska kostnaden för investeringar under år 1952 yrka avdrag med högre
belopp än som föranledes av en proportionell fördelning enligt vad nyss
sagts.

De sakkunniga framhålla att genom det föreslagna förfaringssättet skulle
icke några investeringar under år 1951 drabbas av investeringsavgift. Däremot
skulle i ett mycket begränsat antal fall såväl investeringsskatt som investeringsavgift
kunna utgå å investeringar under en viss tidsperiod. Detta
kunde ifrågakomma beträffande den, som på grund av omläggning av räkenskapsåret
icke taxerades till statlig inkomstskatt år 1952 eller som nämnda
år taxerades till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än
tolv månader. I enlighet med bestämmelserna i förordningen om investeringsskatt
kunde nämligen sådana skattskyldiga påföras taxering till investeringsskatt
för beskattningsår som innefattade del av år 1952. Då dessa
skattskyldiga koinine i dylik belägenhet genom eget förvållande och då
vidare investeringsskatt kunde undvikas genom begränsning av de vjnstreglerande
dispositionerna, hade det ej ansetts erforderligt att komplicera lagstiftningen
om investeringsavgift med bestämmelser om viss reducering av
investeringsavgiften för de berörda undantagsfallen, vilka måhända aldrig
komme att inträffa i praktiken.

Det tillägges att om räkenskapsår utan att ha omlagts gått till ända under

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

tiden den 1 januari till och med den 29 februari 1952, skulle deklaration för
inkomst under detta räkenskapsår avgivas år 1952. Då investeringsavgift
föresloges utgå första gången för beskattningsår, för vilket taxering ägde
rum år 1953, komme för dessa skattskyldiga investeringarna till och med
den 29 februari 1952 att beröras av bestämmelserna om investeringsskatt
men däremot ej av investeringsavgiften.

Slutligen framhålla de sakkunniga i detta sammanhang att då investeringsavgiften
skulle upphöra syntes det bliva nödvändigt att utfärda särskilda
bestämmelser i syfte att förhindra avgiftsskyldiga att genom dispositioner
a- ",;ka s’a« hänföra investeringar till efterföljande avgiftsfria år. Särskilt
i fråga om investeringar i byggnader kunde tidpunkten för arbetenas avslutanu^
lmand framliyttas genom åtgöranden och bedömanden av den nvgiftsskyldige.
Det borde därför framdeles övervägas att vid avvecklingen
av den föreslagna investeringsavgiften uttaga sådan å investeringar, varom
bindande avtal träffats under den avgiftsbelagda perioden, men som icke
avslutats vid dess utgång.

2. Remissyttrandena.

De föreslagna övergångsbestämmelserna ha föranlett erinringar i flera
remissyttranden. Från yttrandena må följande här återgivas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att under
alla förhållanden borde en sådan ändring vidtagas i de vid författningsförslaget
fogade övergångsbestämmelserna, att alla investeringar i fastighet,
för vars uppförande krävdes byggnadstillstånd, undantoges från avgiftsplikt,
därest ansökning om sådant tillstånd inkommit till vederbörande myndighet
före den 1 juli 1951. De enligt förslaget uppställda villkoren för avgiftsfrihet,
enligt vilka icke blott tillståndet skulle ha meddelats utan även investeringsarbetets
utförande påbörjats före nämnda dag, syntes icke ur någon
synpunkt motiverade. De finge säkerligen icke någon investeringsbegränsande
effekt och minskade icke de tillståndsbeviljande myndigheternas arbetsbelastning,
men de komme att verka slumpvis och orättvist. Allenast
den omständigheten, att vissa kompletterande uppgifter erfordrats, kunde
således hava föranlett att byggnadstillståndet icke blivit beviljat under första
hälften av innevarande år utan ett par dagar efter den 1 juli. Det kunde
vidare ha berott på rena tillfälligheter, om arbetet påbörjats eller ej före
nämnda dag. De av de sakkunniga ifrågasatta bestämmelserna komme ock
att försvåra tillämpningen. Spörsmålet huruvida vissa i det särskilda fallet
före den 1 juli 1951 utförda arbeten skulle anses innebära att en investering
av den ena eller andra omfattningen påbörjats eller ej, bleve ofta vanskligt
att besvara. Om avgiftsfriheten gjordes beroende av tiden för ansökningens
ingivande, vunnes även en bättre överensstämmelse med det föreslagna
stadgandet i övergångsbestämmelserna angående inventarieförvärv, varom
avta! träffats före nämnda dag. Med en bestämmelse av sist angiven innebörd
komme nämligen byggnaden och maskinerna i en nyuppförd anläggning att

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

i större utsträckning bliva föremål för enhetlig behandling i förevarande
avseende än vad enligt promemorian bleve fallet.

Liknande synpunkter anföras av flertalet handelskammare. Sålunda framhåller
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, att det torde
höra till undantagen, att den, som erhållit bygnadstillstånd, vågade avstå
från ett bygges fullföljande, även om investeringsavgiften skulle inverka
oförmånligt på dess ekonomi, då vederbörande icke hade någon garanti för
när byggnadstillstånd ånyo kunde erhållas. — Västergötlands och Norra
Hallands handelskammare påpekar, att i lagtexten talades om »investering i
fastighet, för vars utförande krävts särskilt tillstånd av statlig myndighet».
Efter ordalagen fölle under ett sådant stadgande förvärv, för vilka tillstånd
vore erforderligt enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall
för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, lagen den 30 maj
1910 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och
den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Byggnadsinvestering kunde förekomma vid fastighetsförvärv enligt samtliga
nyssnämnda lagar. Av motiveringen i promemorian framginge emellertid,
att endast de investeringsfall beaktats, för vilka erfordrades byggnadstillstånd.
Övriga lillståndsfall syntes över huvud taget icke ha beaktats, vilket
vore otillfredsställande. Stadgandet borde därför omarbetas så, att det
bleve tydligt och klart vad som avsåges och att hänsyn toges även till samtliga
nyss angivna tillståndsfall. Vidare framhålles i yttrandet, att det vore
riktigt att endast uppställa kravet att tillstånd erhållits före den 1 juli 1951.
Att därjämte fordra att investeringsarbetet skulle vara påbörjat dessförinnan
syntes orimligt och kunde leda till stötande olikformigheier mellan företagen.
Olika skäl kunde göra, att man icke önskade omedelbart igångsätta en
byggnadsinvestering, till vilken tillstånd erhållits. Därtill komme att tillstånden
i många fall mot sökandens framställning beviljades som »vinterarbete»
som alltså icke finge igångsättas förrän kortare eller längre tid efter
tillståndets meddelande. — Östergötlands och Södermanlands handelskammare
framhåller, att enligt förslaget skulle investeringsavgiften med vissa
mindre betydelsefulla undantag drabba alla investeringar, som ägde rum efter
den 1 juli 1951. Denna retroaktiva verkan vore stridande mot allmänna
rättsgrundsatser. Handelskammaren ville vidare understryka, att särskilt
för större företag planerades investeringar långt i förväg, i många fall åratals
innan de sattes i verket. Vid sådant förhållande måste kammaren även av
denna anledning starkt reagera mot den föreslagna retroaktiviteten av bestämmelserna.

Sveriges grossistförbund uttalar som sin mening, att tidpunkten för ansökans
ingivande borde vara avgörande för avgiftsfriheten. Förbundet framhåller
därjämte, att uttrycket »investeringsarbetets utförande» borde närmare
klargöras.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att om en fastighet börjat bebyggas
före år 1952 men byggnaden bleve färdig först år 1952, borde endast
den del av byggnadskostnaden, som belöpte på år 1952, drabbas av investe -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ringsavgift. Även i fråga om kostnader för ny-, till- och ombyggnader, för
grundförbättring ävensom för reparation borde gälla, att, om arbetet påbörjats
under år 1951 eller tidigare men slutförts och av byggmästaren debiterats
först under år 1952, endast den del av kostnaden, som belöpte på under
år 1952 (eller motsvarande räkenskapsår) utförda arbeten borde beläggas
med avgift. Detsamma borde gälla beträffande kostnader, som nedlagts å för
rörelsen förhyrd fastighet.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande, att till undvikande av tvistigheter
syntes närmare böra preciseras fordringarna för att ett arbete skulle
anses vara påbörjat.

Beträffande de förslagna övergångsbestämmelserna i fråga om inventarier
framhålles i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet att bestämmelsernas
utformning syntes giva vid handen, att de sakkunniga med uttrycket
»skriftligt avtal» avsett formligt köpekontrakt och detta även för det
fall, att köpeskillingen icke överstigit 25 000 kronor. Regelmässigt upprättades
emellertid formligt köpekontrakt allenast, då fråga vore om mera betydande
beställningar, såvida icke på grund av särskilda förhållanden väl
oftast bristande förtroende från den ene eller båda kontrahenternas sida
formligt kontrakt ansetts erforderligt. Det vore föga rationellt att lägga tillfälligheter
av nämnda art till grund för avgiftsskyldighet. Under förutsättning
att det genom brevkopior, tillförlitliga anteckningar eller på annat sätt
styrktes, att beställning skett, antingen skriftligen eller annorledes, före
den 1 juli 1951 kunde anledning icke anses föreligga att i förevarande avseende
behandla investeringen annorlunda än investeringar, varom skriftligt
avtal träffats. Uttrycket »skriftligt avtal träffats» syntes därför böra utbytas
mot »beställningen bevisligen skett». Att bevisa huruvida en beställning icke
kunde hävas »utan att beställaren drabbas av skadeståndsanspråk» syntes
vidare ofta bliva vanskligt, då frågan om skadestånd eller ej i sista hand
bleve beroende av med vilken intensitet säljaren skulle ha gjort sitt mer
eller mindre välgrundade skadeståndsanspråk gällande. Kravet på de
strängare villkoren för avgiftsfrihet, då fråga vore om beställningar, som
icke överstigit 25 000 kronor, syntes kunna slopas utan risk för att den
föreslagna anordningen skulle förlora i effektivitet. Om likväl något särskilt
villkor skulle uppställas, syntes det fullt tillräckligt att giva stadgandet
därom den utformingen, att från avgiftsfrihet undantoges de ifrågavarande
mindre beställningarna, därest det icke befunnes uppenbart, att beställningen
med hänsyn till inventariernas beskaffenhet och det avtalade priset utan
svårighet kunde på annan överlåtas.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttalar som sin mening,
att förslagets bestämmelser syntes krångliga och svartil lämpade i vad
de gällde beställningar med ett värde understigande 25 000 kronor. Regelmässigt
måste det förhålla sig så, att beställning av maskiner och inventarier
icke kunde överlåtas och därjämte så, att beställare, som sökte häva
köpeavtal, bleve utsatt för skadeståndsanspråk, därest icke säljaren skulle

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

föredraga att framtvinga avtalets fullgörande, vilken sistnämnda möjlighet
förslaget syntes ha lämnat helt obeaktad. Det riktiga syntes vara att helt
stryka dessa komplicerade villkor, och i följd därav icke göra någon åtskillnad
mellan inventarieköp över eller under visst belopp, utan endast
fordra tillfredsställande utredning om tidpunkten för det skriftliga avtalets
tillkomst. I fråga om kravet på skriftligt avtal förutsatte handelskammaren,
att detsamma finge anses uppfyllt icke blott då formligt skriftligt köpeavtal
förelåge, utan även i sådana fall, då avtal framginge av korrespondens, genom
offerter, orderbekräftelse eller liknande åtgärder.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller beträffande
villkoret, att »kontraktet allenast med svårighet kan överlåtas ell<jr icke
kan hävas utan att beställaren drabbas av skadeståndsanspråk», att här
förutsattes vid skattskyldighetens bestämmande handlingar från de skattskyldigas
sida, vilka icke blott strede mot god köpmannased utan även mot
gällande avtalslag. Ifrågavarande bestämmelse, som gällde köp av inventarier
i värde mellan 10 000—25 000 kronor, vore stötande för god affärsmoral
och borde därför utgå.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att större
maskinella utrustningar och större anläggningar oftast beställdes från flera
olika leverantörer och som regel ägde ett flertal kompletterande efterbeställningar
rum. För dylika fall borde i övergångsbestämmelserna intagas en
föreskrift, att kompletterande beställningar, som verkställdes före den 31
december 1951, skulle fritagas från investeringsavgift.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att då fråga vore
exempelvis om uppförande av industriföretag, och vederbörliga tillstånd erhållits
och arbetet igångsatts före den 1 juli 1951, borde från investeringsavgift
även undantagas den normala uppsättning av maskiner och inventarier,
som vore avsedd för fastigheten i fråga. Om så icke skedde, komme
kostnaderna för uppförande av en industrianläggning att efter anläggningens
påbörjande förryckas pa ett sätt, som företagen icke haft någon som
helst möjlighet att förutse och som måhända kunde äventyra hela projektets
genomförande.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen att, där redovisning sker enligt
bokföringsmässiga grunder, investering skall anses verkställd, då kostnaden
för densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i räkenskaperna
uppföras såsom omkostnad eller på konto för färdigställda eller
levererade tillgångar, framhåller kammarrätten att det syntes för undvikande
av tvistigheter böra närmare utföras, hur bestämmelsen skulle tilllämpas
vid terminsbetalningar.

Därefter anför kammarrätten.

Enligt 1 § av den föreslagna förordningen om investeringsavgift skall särskild
avgift utgå å investering, verkställd efter den 31 december 1951. Frågan
när en investering skall anses verkställd besvaras i 6 §, där det beträffande
förvärvskällor med redovisning enligt den så kallade kontantprincipen
stadgas, att investeringen är verkställd då utgiften betalats eller omkostnaden
ägt rum. Sistnämnda stadgande synes medföra, att lagstiftningen

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

blir tillämplig jämväl då den avgiftspliktige efter den 31 december 1951
erlagt likvid "helt eller delvis för ett dessförinnan utfört arbete av avgiftspliktig
natur eller för inventarier, som levererats före nämnda tidpunkt.
Denna retroaktiva verkan synes böra undanröjas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller beträffande den föreslagna bestämmelsen
att skattepliktiga investeringar under beskattningsår, som innefattar
del av år 1951, skulle proportioneras på tiden före och efter den 1 januari
1952 i förhållande till tidsintervallerna, att man i regel finge räkna med,
att exakt utredning om tidpunkten för investering kunde åstadkommas, varför
någon proportionering icke syntes böra ifrågakomma.

Riksskattenämnden anför i anledning av den i nästföregående yttrande
antydda bestämmelsen följande.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall vid brutet räkenskapsår,
som till någon del infaller före den 1 januari 1952, vid fördelning
av investeringskostnad å tid före och efter nämnda dag proportionering ske
efter längden av de tidsperioder av räkenskapsåret, som infallit före och
efter angivna dag. Denna bestämmelse synes kunna, i samband med omläggning
av räkenskapsår, utnyttjas till vinnande av icke avsedd lindring i avgiftsskyldigheten.
Riksskattenämnden vill därför förorda, att sista stycket i
övergångsbestämmelserna omformuleras så, att proportioneringsregeln blir
tillämplig allenast i de fall då utredning icke kan förebringas angående vad
av kostnaden belöper å tiden före den 1 januari 1952.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar, att det icke ringa antal skattskyldiga,
som hade brutet räkenskapsår, slutande senare än den 28 februari, komme
att undgå såväl investeringsskatt som investeringsavgift för investeringar,
som skedde under tiden 1 mars—31 december 1951.

3. Departementschefen.

De ifrågasatta övergångsbestämmelserna ha föranlett vissa erinringar.

Beträffande investeringar i byggnader ha de sakkunniga velat från avgift
undantaga sådana, där särskilt tillstånd för investeringens verkställande
erhållits av statlig myndighet före den 1 juli 1951 och där investeringsarbetet
tillika påbörjats före nämnda dag.

Häremot har invänts att det vore beroende av den tillståndsmedgivande
myndighetens arbetsbörda, när en framställning om byggnadstillstånd bleve
behandlad, varför den föreslagna regeln skulle verka slumpartat och orättvist.
Vidare har påpekats att tidpunkten för ett arbetes igångsättande kunde
vara beroende av rena tillfälligheter samt att tillstånden i många fall
mot sökandens önskan vore så utformade, att arbetena först efter en viss
tid finge igångsättas.

De sistnämnda invändningarna synas mig bärande; det avgörande torde
allenast böra vara när vederbörligt tillstånd meddelats. Däremot delar jag
de sakkunnigas mening att anknytning bör ske till den dag, då tillstånd
för ett visst bestämt byggnadsarbete meddelats. Att låta dagen för ingivande
av ansökan om sådant tillstånd bliva avgörande synes däremot icke

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

kunna ifrågakomina; med hänsyn till anhopningen av ansökningar skulle
nämligen effekten av lagstiftningen med en dylik utformning av bestämmelserna
i ett väsentligt hänseende kunna gå förlorad.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör det för avgiftsplikten avgörande vara,
huruvida tillståndet meddelats före den 1 juli 1951 eller om detta skett
senare.

Med tillstånd bör i förevarande hänseende givetvis avses byggnadstillstånd.

Det må tilläggas, att om bestämmelserna utformas i enlighet med vad
jag i det föregående förordat, detta innebär att desamma bliva tillämpliga
allenast å sådana byggnadsarbeten, för vilka ett speciellt tillstånd meddelats.
Däremot kunna bestämmelserna icke åberopas beträffande byggnadsarbeten,
vilka utförts jämlikt tillstånd för fortlöpande reparations- och
underhållsarbeten. Dylika investeringar bliva avgiftsbelagda om de verkställas
efter den 31 december 1951 eller med andra ord bedömda på sätt
som gäller för investeringar beträffande vilka byggnadstillstånd icke erfordras.

Även mot de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser i fråga om
inventarieförvärv ha erinringar riktats.

Sålunda har invänts att anledning saknades att behandla de fall annorlunda,
då det avtalade kontraktspriset icke överstege 25 000 kronor, än vad
som föreslagits för övriga fall.

Jag finner denna invändning berättigad och förordar därför att investeringsavgift
icke i något fall uttages vid inventarieförvärv varom skriftligt
avtal träffats före den 1 juli 1951. Däremot kan jag icke -— främst med
hänsyn till eljest uppkommande kontrollsvårigheter — tillstyrka att kravet
på att avtalet skall vara skriftligt eftergives. Det må emellertid tilläggas,
att med skriftligt avtal bör avses icke blott ett formligt köpekontrakt utan
givetvis även ett genom brev, telegram, orderbekräftelse eller på annat liknande
sätt ingånget avtal.

I anledning av ett av kammarrätten gjort påpekande synes till övergangsbestämmclserna
böra fogas ett stadgande av innebörd att investeringsavgift
icke skall uttagas för inventarier som levererats och arbeten som slutförts
före den 1 januari 1952 även om betalningen erlagts efter utgången
av år 1951. En sådan regel är av betydelse för den, som har att vid taxeringen
redovisa sin inkomst enligt kontantprincipen.

De förslag till ytterligare ändringar i de av de sakkunniga förordade
övergångsbestämmelserna, som vid remissbehandlingen väckts, anser jag
mig icke kunna biträda. Däremot förordar jag, att den proportionering,
som de sakkunniga föreslagit skola äga rum, då beskattningsår omfattar
tid före den 1 januari 1952, skall verkställas på grundval av den avgiftsbelagda
investeringskostnaden och icke, såsom ifrågasatts, på grundval av
den uppskattade investeringskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

109

IX. Varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen.

1. Promemorian.

Såsom tidigare omnämnts ha de sakkunniga haft vissa erinringar att rikta
mot tanken att uttaga investeringsavgift vid investeringar i varulager.
Med hänsyn till dessa erinringar ha de sakkunniga undersökt, huruvida lagstiftningens
syfte skulle i nu förevarande hänseende kunna vinnas i annan
ordning, nämligen genom bestämmelser, som innebure en viss inskränkning
i rätten att få i räkenskaperna verkställda nedskrivningar å varulagret respekterade
vid inkomsttaxeringen.

De sakkunniga framhålla, att inskränkningen, som borde ifrågakomma
allenast vid en kvantitativ lagerökning, syntes böra innebära att vid inkomsttaxeringen
nedskrivning å lagerökning icke godtoges. Värdet av hela varulagret
skulle dock alltid få nedskrivas till två tredjedelar av det lägre utav
anskaffnings- och återanskaffningsvärdena vid beskattningsårets utgång.
Genom sistnämnda bestämmelse skulle skälig hänsyn tagas till nedskrivningsbehovet
hos nystartade företag samt hos företag, som haft onormalt
litet ingångslager.

De sakkunniga tillägga, att vissa invändningar kunde riktas även mot
alternativet med den antydda begränsningen i varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen,
nämligen ur synpunkten att anordningen icke finge samma
återhållande effekt som en investeringsavgift. I promemorian tillägges
därefter att författningstexten hade visserligen utarbetats i enlighet med det
alternativ, för vilket nu senast lämnats en redogörelse, men de sakkunniga
hade därmed icke för sin del tagit ståndpunkt till vilketdera alternativet som
ur skilda synpunkter kunde anses vara att föredraga.

2. Remissyttrandena.

I flertalet av de remissyttranden, däri uttrycklig ståndpunkt tagits till
de sakkunnigas förslag om tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid inkomsttaxeringen, har förslaget i princip tillstyrkts. Vissa
erinringar i särskilda hänseenden ha dock i åtskilliga av dessa yttranden
framställts. Kommerskollegium, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen och
flertalet handelskamrar avstyrka förslaget.

Följande torde här få återgivas från remissyttrandena.

Kammarrätten framhåller, att kammarrätten delade de sakkunnigas tveksamhet
angående vilketdera av de utav de sakkunniga diskuterade alternativa
förslagen rörande varulager, nämligen att uttaga investeringsavgift vid
lagerökning eller att inskränka rätten att få i räkenskaperna verkställd nedvärdering
av lagret godtagen vid inkomsttaxeringen, som ur skilda synpunkter
kunde anses vara att föredraga. Utan att taga ställning till vilketdera al -

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ternativet, som borde väljas, framhåller kammarrätten bl. a. att en investeringsavgift
å lagerökning syntes för sin tillämpning kräva åtskilliga jämknings-
och dispensregler. I annat fall skulle en sådan anordning få synnerligen
ogynnsamma verkningar för nystartade företag och företag med onormalt
litet ingångslager. Sådana regler skulle emellertid komplicera författningstexten
och försvåra taxeringsarbetet. Även taxeringstekniskt skulle en
investeringsavgift å lagerökning medföra betydande svårigheter. En rätt till
restitution kunde ifrågasättas, då lagret ökats ett år och minskat det efterföljande.
Genom en sådan restitutionsrätt skulle man kunna minska de
ogynnsamma verkningarna av en investeringsavgift, i fall då lagerökningen
icke berott på spekulation vid prisstegring utan uppkommit på grund av avsättningssvårigheter
eller dylikt. Mot en restitutionsrätt kunde emellertid
invändas, att en sådan utan tvivel skulle försvaga lagstiftningens effekt. Om
rätt till restitution icke ansåges böra införas i en lagstiftning, utformad enligt
detta alternativ, förutsatte kammarrätten likväl, att den avgiftspliktige
vid taxering efterföljande år skulle äga såsom jämförelselager tillgodoräkna
sig det lager, efter vilket han senast taxerats till investeringsavgift.

Därefter anföres följande.

Det andra alternativet är i förhållande till det förra betydligt lättare att
tillämpa i praktiken både för den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna.
Det skapas här icke något nytt taxeringsförfarande utan det i den remitterade
författningstexten framlagda förslaget har visat sig kunna inlemmas i den
ordinarie inkomsttaxeringen. Alternativet innebär, att nedskrivning å lagerökning
icke får äga rum vid inkomsttaxeringen. Dock skall företagaren i
princip ha rätt att nedskriva sitt lager till två tredjedelar av lagervärdet vid
beskattningsårets utgång. Det är givetvis svårt att avgöra, om denna gräns
för lagstiftningens tillämpning är tillräcklig eller ej. Det må för övrigt anmärkas,
att mindre nogräknade företag torde kunna kringgå de jämlikt detta
alternativ föreslagna bestämmelserna genom att bilda nya företag och där
verkställa erforderliga nedskrivningar.

Riksskattenämnden framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om värdering
av varulager kunde, om de genomfördes, komma att för vissa skattskyldiga
medföra en skattebelastning, som vore tyngre än den som skulle
ha uppkommit, därest investeringsavgiften utsträckts till att omfatta även
lagerökning. Så syntes bliva fallet bl. a. för företag, som befunne sig under
utveckling. På grund av årets dåliga skörderesultat koinme detsamma att
gälla beträffande vissa av jordbrukets ekonomiska organisationer; därvid
förutsattes givetvis att nästa års skördeutfall bleve mera normalt och att lagerhållningen
vid 1952 års utgång följaktligen visade en betydande ökning
jämfört med lagerhållningen vid innevarande års utgång. Riksskattenämnden
ansåge emellertid, att angivna konsekvenser av förslaget i dagens läge icke
innefattade tillräckliga skäl för att avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar som sin mening, att en investeringsavgift
på lagerökning väl närmast skulle verka prishöjande och därför
vore ur penningpolitik synpunkt diskutabel. Länsstyrelsen vore för sin del
mest benägen att tillstyrka alternativet med en begränsning vid inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

111

taxeringen av nedskrivningsrätten å lagerökning. Länsstyrelsen tillägger, att
som skäl för att investeringarna i varulager icke helt lämnades åsido i detta
sammanhang kunde måhända anföras att en avgift uteslutande å andra tillgångar
än varulager kunde tänkas inrikta investeringarna i större utsträckning
på ökning av varulager. Med den för närvarande rikliga penningtillgången
vore en sådan snedvridning icke utesluten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar beträffande förslaget om begränsning
av varulagernedskrivning vid inkomsttaxering att länsstyrelsen,
med understrykande av förslagets tillfällighetskaraktär, hade den uppfattningen,
att ett förslag i angiven riktning syntes vara att föredraga framför införande
av bestämmelser om uttagande av investeringsavgift å ökning av investering
i varulager. Den s. k. fria varulagervärderingen utgjorde obestridligen
en av de allra viktigaste faktorerna, måhända en av de i betydelse
allra största, inom den näringslivet omfattande skattelagstiftningen. Med hänsyn
därtill förutsatte länsstyrelsen, att därest på längre sikt en justering av
hithörande bestämmelser ansåges påkallad, ändring måtte företagas först
om en noggrann utredning visade att så borde ske.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län uttalar som sin mening
i frågan huruvida investeringsavgift eller begränsning av nedskrivningsrätten
vore att föredraga i fall av lagerökning att enligt handelskammarens
mening borde det förstnämnda alternativet väljas, därvid dock det
borde lämnas den skattskyldige möjligheter att frias från avgift om varulagret
visades tidigare ha varit onormalt lågt. Därjämte borde varulagerökningen
få nedskrivas med förslagsvis en tredjedel, detta för att icke lägga
ytterligare hinder i vägen för näringslivets fortsatta utveckling.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att den ifrågasatta beskärningen av
möjligheterna att nedskriva varulagret vore i och för sig ägnad att väcka
betänkligheter, då ju vid den år 1947 genomförda skärpningen av företagsbeskattningen
uttryckligen framhållits den fria lagervärderingens betydelse
som en kompenserande faktor. Med hänsyn till sambandet mellan de nu aktuella
lagförslagen kunde dock måhända fog finnas för en temporär skärpning
av nedskrivningsreglerna vid lagerökning. Länsstyrelsen ifrågasatte
emellertid om icke — såsom redan nu gällde i fråga om investeringsskatten
— undantag borde göras för rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning
icke överstege 300 000 kronor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att i förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager berördes icke särskilt
kontrakt om leverans av varor. Att sådana kontrakt ej omnämndes syntes
bero på att beskaltningsnämnderna vid den ordinarie taxeringen för närvarande
i regel icke medgåve avdrag för nedskrivning å kontraherade varor.
Beskattningsnämndernas ingripande vore emellertid begränsat till fall, då
det av inkomstskattedeklarationen eller eljest kunde utrönas att nedskrivning
företagits. En komplettering av bestämmelserna i berörda hänseende syntes
erforderlig.

Länsstyrelsen tillägger, att enligt 3 § i den föreslagna författningstexten

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

hade man att utgå från det i beskattningshänseende gällande värdet å varulagret
vid beskattningsårets ingång. Därmed syntes icke avses den värdering,
som skett av lagret vid beräkning av till investeringsskatt beskattningsbart
belopp, utan det vid inkomsttaxeringen godkända värdet. För undvikande
av missförstånd med eventuellt åtföljande skattetvister syntes ett förtydligande
lämpligen böra göras.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig dela de sakkunnigas uppfattning
att mycket starka skäl talade emot att belägga jämväl investeringar
i varulager med särskild avgift.

Länsstyrelsen anför därefter följande.

Den fria lagervärderingen har hittills utgjort en hörnsten i företagstaxeringen
och bl. a. åberopats som skäl vid senaste höjning av den statliga inkomstskatten
för aktiebolag. En ändring av reglerna för lagervärderingen
torde därför påkalla en omprövning även av denna skatteuttagning och andra
därmed sammanhängande frågor, vilket icke torde hinna ske inom den
korta tid som återstår till den föreslagna lagens ikraftträdande.

För länsstyrelsen framstår vidare skälen för begränsning av varulagerinvestering
såsom väsentligt mindre bärande än skälen för ett tillbakahållande
av byggnads- och inventarieinvesteringarna. När det gäller varulager
synes fråga nämligen regelmässigt vara om tämligen kortfristiga investeringar,
vilka därjämte oftast torde vara till gagn för landets försörjning. En
hämsko på företagens naturliga strävan att hålla så fullständiga lager som
möjligt torde i ogynnsamt fall kunna leda till försörjningssvårigheter, vilka
i sin tur kunna vara ägnade att förstärka inflationstrycket.

Länsstyrelsen tillägger, att gentemot den tekniska utformningen av förslaget
i nu förevarande del hade länsstyrelsen intet annat att invända än
att vissa föreskrifter rörande inventeringsförfarandet syntes bliva erforderliga,
därest lagstiftningen genomfördes.

I det yttrande, som avgivits av fullmäktige i riksbanken, framhålles att de
ifrågasatta bestämmelserna om värdering av varulager icke i oförändrat
skick borde vara gällande under någon längre tidsperiod. Skulle behov av
liknande bestämmelser komma att finnas under flera år, syntes erforderligt
att lagstiftningen i denna del omarbetades på ett sådant sätt, att inkomsttagare,
som tidigare icke kunnat verkställa vad som kunde betraktas såsom
normala nedskrivningar å varulager, bereddes tillfälle därtill, eventuellt i
samband med utfärdandet av mera enhetliga bestämmelser om i vilken utsträckning
avskrivningar över huvud borde medgivas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller som sin mening,
att ur beredskapssynpunkt vore det utomordentligt fördelaktigt att
icke belägga lagerökning med investeringsavgift. Det förslag till skärpta bestämmelser
angående nedskrivning av varulager, som i stället framlagts,
torde emellertid minska företagens intresse för en ur beredskapssynpunkt angelägen
lagerökning. Riksnämnden ansåge därför, att möjligheter borde finnas
till undantag från de föreslagna bestämmelserna, när det gällde en lagerökning
som i beredskapssyfte tillkommit på föranledande av en statlig myndighet.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kommerskollegium, som avstyrker förslaget i nu förevarande del, understryker
i sitt yttrande svårigheten att i nuvarande läge bedöma de framtida
riskerna för en överdimensionering av lagerhållningen. De nuvarande tendenserna
på detta område syntes emellertid icke göra en lagstiftning av föreslagen
innebörd erforderlig. Med de mycket labila förhållanden, som för närvarande
rådde på råvarumarknaden, måste en dylik lagstiftning komma att
bliva en synnerligen vansklig anordning med mycket ojämna verkningar.

I det yttrande, som åberopas av Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer,
riktas erinringar mot det framlagda förslaget om begränsning
i rätten till fri varulagervärdering ur synpunkten av gjorda uttalanden
av innebörd att någon sådan begränsning icke borde göras utan en samtidig
omprövning av bolagsbeskattningen i dess helhet. Därefter framhålles att för
närvarande vore läget av flera olika orsaker — kanske framför allt den psykologiska
effekten av prisfallstendenser på vissa betydelsefulla områden —
sådant att företagarna både i produktions- och handelsledet i allmänhet vore
inriktade på att bringa ned sina lager och icke tvärtom. I sådana fall, då
lagerökning likväl förekomme, hade denna regelmässigt sin grund icke i
ökade köp av lagervaror utan i avyttringssvårigheter. Följaktligen vore det
berättigat att beteckna förslaget såsom obehövligt för att stävja tendenser
till lagringsköp och såsom direkt skadligt vid lagerökning på grund av avsättningssvårigheter,
då nedskrivningsmöjligheterna vore särskilt väl motiverade.

I yttrandet tillägges att de föreslagna schematiska bestämmelserna dessutom
komme att drabba synnerligen ojämnt. Även om de i det övervägande
antalet fall icke syntes förhindra uppläggandet av skäliga reserver för prisfallsrisk,
måste de på grund av sin generella utformning befaras medföra allvarliga
olägenheter för åtskilliga företag, i främsta rummet nystartade samt
sådana vilka haft onormalt lågt ingångsvärde och över huvud taget företag,
som vore stadda i utveckling. Priset på ett flertal betydelsefulla varor hade
som bekant under senaste tiden starkt fluktuerat och i många fall hade priserna
stigit till det tre- eller fyrdubbla av förkrigspriset. Just den ovisshet
om den framtida utvecklingen, vilken syntes ha utgjort motiv för förslagets
framläggande, nödvändiggjorde därför ofta uppläggandet av så betydande
reserver för prisfallsrisk, att den föreslagna rätten till nedskrivning med en
tredjedel av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet finge anses såsom
otillräcklig. Under alla förhållanden borde en sådan uppmjukning av förevarande
bestämmelser ske, att nedskrivning till halva anskaffnings- eller
återanskaffningsvärdet mcdgåves.

Slutligen uttalas i yttrandet önskvärdheten av att de eventuella bestämmelsernas
tillämpning underlättades genom en föreskrift, likartad den som
meddelades i anvisningarna till 13 § förordningen om investeringsskatt, nämligen
att redovisning av förändringar i lagerbehållningen och lagerreserverna
finge fullgöras genom företeende av sådant intyg, som i nämnda författningsrum
angåvcs.

8 Iiihang (it! riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Även i det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet uttalas betänkligheter
mot förslaget i nu förevarande del. Därvid frambålles att förslaget
innebure att den investeringsavgift, soin skulle utgå på logerökning, i regel
skulle röra sig om cirka 50 procent, medan avgiften i övrigt skulle utgå med
endast 10 procent. En sådan investeringsavgift på lagerökning skulle såsom
allmän skatt icke heller bli avdragsgill. Den fria lagervärderingen sådan
den numera i regel tillämpades utgjorde enligt förbundets mening en värdetull
hjälp till konsolidering. Hittills hade de skapade reserverna ej behövt
tagas i anspråk men en omsvängning kunde snart nog ske. Man kunde nu
inom handeln märka ett påtagligt ökat köpmotstånd och det starka prisfall,
som redan noterats och som ytterligare väntades för en del varor, utgjorde
en allvarlig påminnelse om att de s. k. reserverna hastigt kunde förbrukas.
Att i denna situation inskränka rätten till fri lagervärdering funne
förbundet icke välbetänkt, detta så mycket mer som en lagerökning just
kunde komma att bero på avsättningssvårigheter. Vid bedömandet av lagerökning
borde i vart fall den skattskyldige som »jämförelselager» få välja det
största av lagren 1949, 1950 och 1951. Skulle förslaget om tillfällig inskränkning
i rätten till fri lagervärdering genomföras, borde sådana fall undantagas,
där lagerökning och ökning av dold reserv understege 10 000 kronor.

Sveriges grossistförbund framhåller bl. a. såsom skäl emot genomförande
av de sakkunnigas ifrågavarande förslag att ett företags lagerhållning och
storleken av lagret vid ett visst års utgång vore beroende av ett flertal olika
omständigheter, över vilka företaget självt oftast ej kunde råda. Som exempel
härpå anfördes bl. a. oväntade avsättningssvårigheter till följd av en
oförutsedd minskad efterfrågan från kundernas sida eller förlängning av
leveranstiden för varor till eller efter årsskiftet på grund av vederbörande
kunders önskan att undvika beskattning av egen lagerökning. Importregleringens
handhavande, ändrade marknadslägen och andra liknande omständigheter
kunde tvinga företagarna att anskaffa vissa varor till en för honom
olämplig tidpunkt, ökad omsättning till följd av företagets naturliga utveckling
framkallade även behov av ökat lager. Statliga åtgärder, t. ex. upphävandet
av varuransoneringar, kunde även ha samma effekt. I nuvarande
läge kunde även en lagerökning vara synnerligen befogad och rentav vara till
gagn för att motverka inflationen; sålunda kunde en lagerökning i syfte att
säkerställa tillgången på knappa varor vara betydelsefull för upprätthållandet
av den inhemska produktionen. En lagerökning av konsumtionsvaror
kunde ha liknande betydelse ur affärssynpunkt. Underlåtenhet att i dessa fall
öka lagerhållningen kunde resultera i uppkomsten av en bristsituation, som i
sin tur kunde förorsaka prisstegringar.

Vidare anföres att inom grosshandeln vore varulagren starkt varierande
inom olika branscher. Risken för prisfall vore även olika stor för skilda
varuslag. På grund av den tendens till prisfall, som beträffande bl. a. textilvaror
m. fl. gjort sig gällande under den senaste tiden, förefunnes en tydlig
strävan att söka nedbringa varulagren. Ur denna synpunkt förelåge ej ett behov
av en lagstiftning, som toge sikte på att söka stoppa lagringsköpen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

115

Sedan förbundet uttalat sitt bestämda avstyrkande av förslagets genomförande,
påpekas att enligt de sakkunniga skulle i och för bestämmandet av
lagerökningens storlek jämförelse göras mellan det utgående och ingående
lagret år 1952. En sådan jämförelse bleve på grund av variationerna i lagerhållningen
i mycket hög grad missvisande och därför borde enligt förbundets
mening företagarna äga såsom jämförelselager välja de största av lagren
under ettdera av åren 1949—1951.

Det tillägges i yttrandet att med hänsyn till de stora risker, som företagarna
löpte för prisfall å ett mycket stort antal varuslag, förelåge ett stort
behov av tillräckliga reserver för att säkerställa företagarna mot sagda risk.
Den föreslagna rätten till nedskrivning med en tredjedel av anskaffningseller
återanskaffningsvärdet ansåge förbundet ej vara tillräcklig för att
företagen på ett effektivt sätt skulle kunna möta denna risk. En uppmjukning
av denna bestämmelse borde därför ske så att nedskrivning medgåves
med minst halva anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

Skånes handelskammare framhåller, att den till en början vill uttala sin
tillfredsställelse över att de sakkunniga avstått från att fullfölja tanken på
att uttaga investeringsavgift jämväl å investeringar genom lagerökning. Enligt
handelskammarens åsikt förelåg emellertid över huvud taget icke anledning
till ingripande på området från statsmakternas sida. På grund av de
betydande prisstegringar, som ägt rum under de senaste åren, vore nämligen
affärslivets likviditet på de flesta områden numera åtskilligt ansträngd.
För att stärka sin likviditet strävade vederbörande företag i detta läge att
nedbringa sina lager. Redan bristen på likvida medel komme att hindra
mera omfattande lagerökningstendenser. Att införa lagbestämmelser, som
syftade till att förhindra lagerökningar, vore därför icke av behovet påkallat.

Även i det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet uttalas starka betänkligheter
i anledning av den föreslagna inskränkningen i den fria lagervärderingen.
Förbundet tillägger att förslaget lämnade dock möjlighet till
större individuell rättvisa än en ovillkorlig investeringsavgift å lagerökning.
Emellertid ville förbundet bestämt framhålla att utkastet till förordning
med tillfälliga bestämmelser angående varulagervärdering, 3 § andra stycket,
vore alltför snävt med hänsyn till nystartade företag eller företag som
visat en expansion under året, exempelvis kooperativa föreningar som öppnat
nya försäljningsställen. Den föreslagna gränsen ginge vid 67 procent men
syntes böra nedsättas till 50 procent som skäligt värde för ett nedskrivet
lager.

Svenska bankföreningen framhåller i avgivet yttrande, att de skäl, som
föranledde att banker och försäkringsbolag undantoges från skyldigheten att
erlägga investeringsskatt, syntes äga principiell giltighet jämväl i fråga om
den föreslagna förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt och att för
den skull motsvarande undantag borde införas jämväl där.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

3. Departementschefen.

De sakkunnigas uppfattning att investeringsavgift icke lämpligen bör uttagas
vid lagerökning har vunnit instämmande i flertalet remissyttranden.
Även för egen del kan jag ansluta mig till denna uppfattning.

Vidkommande spörsmålet huruvida investeringsbegränsande åtgärder på
förevarande område överhuvud äro erforderliga, har i flertalet av de av
näringsorganisationerna avgivna yttrandena gjorts gällande att så icke
skulle vara fallet. De därvid anförda skälen synas mig emellertid icke övertygande.
Såsom jag tidigare angivit har konjunkturinstitutet vid sina undersökningar
kommit till den slutsatsen att en mycket stor del av den ökning
av resurserna under år 1951, som utgör resultatet av stegrad produktion
inom landet och den förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet,
tagit sig uttryck i ökade lager. Denna utveckling gör det angeläget
att låta de investeringsbegränsande åtgärderna vinna avseende jämväl å investering
i varulager. Därtill kommer att om de sakkunnigas förslag i denna
del icke genomföres, en viss snedvridning av investeringsverksamheten
vore att befara.

Med de förslagna bestämmelserna avses att förhindra den stimulans till
ökade lagerinköp, som ligger däri att genom nedvärdering av det nytillkomna
lagret uppskov erhålles med beskattningen. Däremot beröras icke de
rörelseidkare av de ifrågasatta bestämmelserna, som redovisa kvantitativt
oförändrat eller minskat lager. Med hänsyn härtill behöva några menliga
återverkningar i det enskilda fallet icke befaras, såvitt fråga är om företag,
som vid bestämmelsernas ikraftträdande ha ett lager av normal omfattning.

Med tanke närmast på nystartade företag ävensom företag med ett vid
nyssnämnda tidpunkt onormalt litet lager ha de sakkunniga uppställt den
supplerande regeln, att nedvärdering intill två tredjedelar av varulagrets
anskaffningsvärde alltid bör medgivas. Därigenom skulle även dessa företag
erbjudas möjligheter till en i huvudsak tillfredsställande konsolidering
i avseende å varulagret.

I några remissyttranden har yrkats, att nedskrivning alltid bör få ske till
femtio procent av anskaffningskostnaden, därvid åberopats de för närvarande
gällande höga anskaffningspriserna och föreliggande risker för prisfall.

Även om jag icke i allo delar de sålunda uttalade farhågorna för följderna
av en begränsning av nedskrivningsrätten i enlighet med de sakkunnigas
förslag, vill jag dock icke ställa mig avvisande till den nyss antydda uppmjukningen
i förslaget.

Jag förordar alltså att de sakkunnigas förslag med denna ändring lägges
till grund för en lagstiftning. Det sagda innebär tillika, att jag icke anser
mig böra biträda övriga i remissyttrandena gjorda ändringsförslag.

Med hänsyn till att de sålunda förordade bestämmelserna allenast inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

117

bära en viss tillfällig modifikation i de vid inkomsttaxeringen allmänt gällande
värderingsreglerna, synas de tillfälliga bestämmelserna böra gälla
samtliga skattskyldiga. Det må dock tilläggas, att taxeringsmyndigheterna
rimligen icke böra ställa alltför stora krav på utredning om lagervärdena
när fråga är om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare,
vilka svårligen kunna verkställa en exakt lagerinventering, eller om
sådana rörelseidkare, vilkas varulager äro förhållandevis obetydliga.

Det må framhållas, att — såsom de sakkunniga föreslagit -— ett tillägg bör
göras därom att de tillfälliga bestämmelserna om varulagervärdering icke
böra i något fall föranleda att en lägre värdesättning godtages än som enligt
vanliga regler skulle ha medgivits.

X. Ekonomiskt utfall av den ifrågasatta lagstiftningen.

I de sakkunnigas promemoria ha gjorts vissa beräkningar angående det
ekonomiska utfallet av den föreslagna lagstiftningen. Härom anföres till en
början följande.

Enligt beräkningar i nationalbudgeten för år 1951 ha investeringarna under
år 1950 inom de områden som föreslagits bliva avgiftsbelagda uppgått

till följande belopp i miljoner kronor:

Enskild egentlig industri....................... 1 668

Handel in. m. (endast byggnader) .............. 92

Enskilda järnvägar ............................ 15

Motorfordon .................................. 301

Handelsflottan ................................ 61

Jordbruk och skogsbruk........................ 677.

I den här gjorda sammanställningen har hänsyn icke tagits till underhåll
av inventarier, eftersom avgift icke föreslagits utgå å kostnader härför. De angivna
investeringskostnaderna för handeln kunna antagas till drygt hälften
avse sådana byggnader för handel, vilka uppförts av rörelseidkare, medan
återstående del avser affärslokaler i hyresfastigheter som icke direkt
eller indirekt ägas av rörelseidkare. Siffran för motorfordon avser fordon
för s. k. nyttotrafik utöver de kostnader för anskaffande av motorfordon,
som inräknats i investeringarna i de övriga huvudgrupperna.

De sakkunniga tillägga därefter att enligt investeringsprognosen för år
1951 beräknades investeringarna inom näringslivet under år 1951 komma
att uppgå till ungefär samma volym som under år 1950. Investeringsprognosen
för år 1952 vore ännu ej offentliggjord. Om man bortsåge från effekten
av en eventuell investeringsavgift, syntes anledning icke föreligga att
räkna med minskad investeringsvolym för sistnämnda år.

I promemorian framhålles att vid beräkning av det ekonomiska utfallet
av den föreslagna lagstiftningen om investeringsavgift måste hänsyn tagas
till att sammanlagda kostnaderna för investeringarna under år 1952 på
grund av prisstegringarna och löneökningarna komme att bliva avsevärt
högre än tidigare år, därest investeringsvolymen skulle bliva i stort sett

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

oförändrad. Å andra sidan måste hänsyn tagas till olika omständigheter,
som medförde bortfall av investeringsavgift. Förutom den omständigheten
att en investeringsavgift torde få en viss återhållande effekt i fråga om investeringar
redan under år 1952, tillkomme att en betydande del av de investeringar,
som avslutades under år 1952, komme att fritagas frän investeringsavgift
därför att leveransavtal träffats före den 1 juli 1951. Slutligen
skulle de föreslagna bestämmelserna om avgiftsfria belopp medföra att en
icke obetydlig del av kostnaderna för investeringar undginge investeringsavgift.
Man syntes därför icke kunna räkna med att investeringsavgiften på
grundval av 1953 års taxering (för verksamhetsåret 1952) komma att inflyta
med ett högre belopp än 100 å 150 milj. kronor.

De ändringar och modifikationer i de sakkunnigas förslag, som jag förordat
i det föregående, torde i stort sett icke förändra de beräkningar av det
ekonomiska utfallet, som de sakkunniga redovisat i promemorian.

Ett genomförande av de av mig förordade bestämmelserna om begränsning
i möjligheterna att nedskriva varulager torde kunna förutses komma
att medföra en viss ökning av inkomstskatteunderlaget. Det är emellertid
icke görligt att närmare beräkna denna ökning.

XI. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift);
samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hans Wenker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

119

Bihang.

De sakkunnigas förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som efter den 31 december 1951 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som är skyldig erlägga statlig
inkomstskatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med
vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, så ock aktiebolag
och ekonomiska föreningar, däri staten eller kommun äger mer än nio
tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

2 §■

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll, dock att — när
fråga är om byggnad, som uteslutande är avsedd som bostad åt i jordbruksdriften
anställd personal — allenast å byggnaden utfört reparations- och
underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när fråga är om byggnad, som uteslutande
är avsedd för bostadsändamål — allenast å byggnaden utfört reparationsoch
underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll;

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

allt under förutsättning att fastigheten i sin helhet eller i den del, där
dylik investering gjorts, är upplåten till användning i rörelse, som bedrives
av någon med vilken den som bekostat investeringen måste anses vara i
intressegemenskap.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när fråga är om byggnad, som uteslutande
är avsedd för bostadsändamål — allenast å byggnaden utfört reparationsoch
underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som
hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke får vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragas
såsom kostnad i den löpande driften.

5 §•

Har myndighet lämnat statligt bidrag för viss investering, skall denna
icke anses som avgiftspliktig investering.

Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses investering i fastigheter
och inventarier, som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas för produktion
eller distribution av elektrisk kraft.

6 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest
inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och
annan fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda
utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad
skall anses hava skett det år avtal om sådant förvärv träffats.

När fråga är om investering inom förvärvskälla, beträffande vilken därav
härrörande skattepliktig inkomst vid inkomsttaxeringen beräknas efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.

7 §•

Investeringsavgift beräknas ■— med undantag som nedan i denna paragraf
sägs — på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering, som
verkställes under ett vart beskattningsår för vilket taxering till statlig inkomstskatt
äger rum år 1953 och senare. Har för avgiftspliktig investering
använts virke, som uttagits ur egen fastighet, skall i investeringskostnaden
inräknas virkets saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör skattepliktig investering,
såsom likvid eller dellikvid lämnats annan tillgång, skall investeringskost -

Kungl. Muj:ts proposition nr 220.

121

naden anses utgöra den förvärvade tillgångens hela anskaffningskostnad
och alltså icke allenast eventuellt er lagd mellanskillnad. _ _

Avser investeringen reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan
jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad anses allenast belopp,
varmed reparationskostnaden överstiger en procent för år räknat av det i
fastighetens taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet eller därest i jordbruksvärde
ingående värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent
av jordbruksvärdet — sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet.

Är fråga om reparation å byggnad, ingående i förvärvskällan annan fastighet
eller rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger en procent för år räknat av det i fastighetens
taxeringsvärde ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat
med särskilt maskinvärde.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgittspiiktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §>

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000
kronor, utgör återstoden avgiftspliktig investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §•

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftspliktig
investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift
påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som
på honom belöper.

Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende
avgiftsskyldiga.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftspliktiga investeringskostnaden.
...

Investeringsavgift skall hänföras till sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,
avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,
lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan anmaning
vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och
samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär. . . •

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning un -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

der beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas''är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna
i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med
uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad
avgiftspliktig investeringskostnad.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna
i 1 eller 2 mom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller
den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.
är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga
uppgifter utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i
39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för
underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för
taxering till investeringsavgift.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som
avses i 2 inom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga
motsvarande tillämpning.

13 §.

Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande
taxeringsnämnd.

Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift
trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat
verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering
till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan
antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast
den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret
lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har
länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds
arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning
av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

14 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

15 §.

För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsmtendenten verkställas.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.

16 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt aga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsratt tillkommer den
avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

1 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga over taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, bora besvären
prövas i samband med varandra. ... . , . , ..

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring
i taxeringen till investeringsavgift.

3 mom. Därest genom beslut av prövnmgsnamnd eller utslag av Kung .
Mai :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering
till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsavgift bor bestammas
till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke
vidtagits enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen
till investeringsavgift anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering
redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats,
eller av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering
föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, skola besvären
anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t för att prövas i sammanhang

med målet i övrigt. ... , .,. „

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den avgiftsskyldige, dar
han ei gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 12 § 5 mom. forsta
stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxenngsintendent.
Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av
desamma skola bestämmelserna i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen aga
motsvarande tillämpning.

17 §•

Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har han,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till lnvesteringsaveift
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han eftertaxeras
till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket. .

Eftertaxering må icke ske senare än fem ar efter det år, då taxei ingen
rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den
avgiftsskvldigc avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan
taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

18 §.

Har någon i samband med att investering, som i 2—4 §§ sägs, verkställts
vidtagit åtgärd i uppenbart syfte att kringgå bestämmelserna i denna förordning,
skall taxering till investeringsavgift likväl åsättas honom.

19 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

20 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsavgift.

21 §.

Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.

22 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,
för vars. utförande krävts särskilt tillstånd av statlig myndighet samt
där sådant tillstånd erhållits före den 1 juli 1951 och investeringsarbetets
utförande tillika påbörjats före nämnda dag. Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses inventarieförvärv, varom skriftligt avtal träffats
före den 1 juli 1951, under förutsättning att för de kontraherade inventarierna
avtalats en sammanlagd köpeskilling överstigande 25 000 kronor. Om
den avtalade köpeskillingen icke överstiger sistnämnda belopp, skall inventarieförvärvet
anses utgöra icke avgiftspliktig investering, därest inventarierna
i fråga äro av så speciell konstruktion att kontraktet allenast med
svårighet kan å annan överlåtas eller icke kan hävas utan att beställaren
drabbas av skadeståndsanspråk.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,
tid före den 1 januari 1952, skall vid beräkning av avgiftspliktig
investeringskostnad allenast den del av den uppskattade investeringskostnaden
medräknas, som proportionellt belöper på beskattningsåret i vad detta
omfattar tiden efter den 31 december 1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att
å sistnämnda tidrymd belöper mindre del av den uppskattade investeringskostnaden
än vad en dylik proportionering utvisar, skall den avgiftspliktiga
investeringskostnaden beräknas på grundval av vad den avgiftsskyldige
sålunda visat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

125

De sakkunnigas förslag
till

förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldigs tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse, (varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1953, ökat vid en jämförelse med varulagret vid ingången
av samma beskattningsår, skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse gälla
vad nedan i denna förordning sägs.

2 §•

Lagerökning anses föreligga, då värdet av lagret vid utgången av det i
1 § angivna beskattningsåret överstiger värdet av lagret vid ingången av
samma beskattningsår. Det utgående varulagret skall därvid upptagas till
anskaffningsvärdet eller till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets
utgång, därest sistnämnda värde är lägre. Värdet å det ingående varulagret
skall beräknas efter de priser som tillämpats vid uppskattningen av det
utgående lagrets värde, därvid tillika skall gälla att om motsvarighet i det
utgående lagret saknas till tillgångar, som ingått i lagret vid beskattningsårets
ingång, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas efter priserna vid
beskattningsårets utgång.

3 §.

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång
upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av det i beskattningshänseende
gällande värdet å varulagret vid beskattningsårets ingång och
värdet å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av
nettointäkten av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg
må ske högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond
under beskattningsåret fått tagas i anspråk för nedskrivning
av varulager, skall det belopp, varmed tillägg eljest skulle göras, minskas
med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.

Oaktat vad ovan stadgas, skall tillägg som i nästföregående stycke sägs
icke göras med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid
beskattningsårets utgång må understiga två tredjedelar av det lägre utav
anskaffnings- och återanskaffningsvärdet å samma lager vid nämnda tidpunkt.

Vad ovan i denna paragraf stadgas må icke i något fall föranleda, att
varulagret vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tilllämpning
av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.