Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
å tilläggsstat I för budgetåret 1951:52 till främjande
av bostadsförsörjningen rn. rn.; given Stockholms
slott den 12 oktober 1951.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att förhindra att den inträffade stegringen av ''byggnadskostnaderna
kommer att hämma bostadsbyggandet förordas, att den statliga långivningen
för bostadsändamål skall utvidgas. Bostadsstyrelsen bör sålunda ha möjlighet
att, då kreditmarknadsläget så kräver, fördjupa tertiärlån. En utvidgning
av k ap i talsu b v e n t io n e r n a i form av tilläggslån och rån te-fria, stående delar
av egnahemslån föreslås bl. a. för att förhindra en hyresstegring i nybyggda
hus. Det förutsättes, att frågan om formen för statens generella stöd åt bostadsbyggandet
senare skall omprövas. — Å tilläggsstat för budgetåret 1951/52
äskas ett anslag å 50 000 000 kronor till tilläggslån.
1—1628 6i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 217.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 oktober 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Anbersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
I ett uttalande till statsrådsprotokollet den 23 februari 1951 framhöll dåvarande
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, bl. a., att den pågående
byggnadskostnadsstegringen gav anledning ompröva den hyrespolitiska
målsättningen, närmast beträffande nytillkommande bostäder. Om byggnadskostnadsstegringen
åtminstone till en del vore av övergående natur
kunde en tillfällig utvidgning av subventionerna till nybyggda hus framstå
såsom önskvärd, medan vid bestående höga byggnadskostnader frågan om
en utjämning av hyresnivån kunde få särskild betydelse. Under alla förhållanden
framstod det såsom ett önskemål att få klarlagt vilka åtgärder som kunde
komma att krävas för att även i framtiden en fast hyresnivå skulle kunna
upprätthållas beträffande nytillkommande lägenheter. I samband härmed
borde även grunderna för lån till ny- och ombyggnader av egnahem och tvåfamiljshus
samt bidrag till förbättring av dylika hus överses. För utförande
av de angivna utredningarna borde särskilda sakkunniga tillkallas. Då ut
redningsuppdraget i sin helhet kunde antagas bli förhållandevis tidskrävande
borde vissa angelägna frågor behandlas med förtur. De undersökningar
rörande den hyrespolitiska målsättningen, som erfordrades för prövning av
riktlinjerna för kapitalsubventioner till nybyggda hus, borde sålunda verkställas
skyndsamt och förslag framläggas inom sådan tid, att de kunde underställas
1952 års riksdag.
Med anledning härav tillkallade statsrådet Möller jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 14 april 1951 generaldirektören Alf Johansson, ordförande,
riksdagsmännen L. Cassel, E. Johannesson, Gustaf Karlsson, A. Pettersson i
Dahl och S. Wedén, förbundsordföranden L. Fredriksson, ombudsman T.
Hedén samt bankdirektör L.-E. Thunholm för att verkställa nämnda utredning.
I juni uppdrogs under hand åt de sakkunniga att avgiva förslag till
åtgärder för undanröjande av riskerna för en akut produktionskris inom
sådan tid, att förslag kunde underställas redan innevarande års riksdag. De
sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års bostadsutredning, ha i stencilerad
promemoria den 31 augusti 1951 avlämnat förslag till provisoriska åtgärder
för bostadsbyggandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3
Vid remissbehandlingen av promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret,
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens hyresråd, fullmäktige
i riksgäldskontoret och i riksbanken, svenska bankföreningen, svenska
sparbanksföreningen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. I anledning av
promemorian ha även hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB) samt byggförbundets intressekontor inkommit med skrivelser.
I det följande upptager jag till behandling de av bostadsutredningen framlagda
förslagen.
AV BOSTADSUTREDNINGEN REDOVISADE UNDER.
SÖKNINGAR.
Byggnadskostnadcrnas utveckling sedan början av år 1950.
Indexberäkningar. För att belysa byggnadskostnadernas utveckling sedan
början av år 1950 har utredningen utarbetat en indexbudget, avseende ett
modernt genomsnittligt flerfamiljshus av sten. Utgångspunkten har varit
medelkostnaderna för nio i olika städer under åren 1945—1946 uppförda hus.
Aktuella prisuppgifter ha därefter lämnats från ett antal städer, statens priskontrollnämnd
samt från intresseföreningar för olika byggnadsmaterialbranscher.
För ett byggnadsprojekt, som den 1 januari 1950 kostade 1 miljon
kronor, beräknas kostnadsökningen intill den 1 juli 1951 vara följande.
Material ................................
Betongmaterial..........................
Murmaterial ............................
Trävaror ................................
Snickerier ..............................
Armeringsj ärn ..........................
Spik, beslag, plåtdörrar m. m.............
Värmeisoleringsmaterial. papp m. m.....
Spisar, kylskåp, diskbänksbeslag och tvättmaskiner
..............................
Yärme- och sanitetsmaterial..............
Elektriskt material ......................
Målningsmaterial........................
Natursten, kakelplattor och golvbeläggning
Blocksteg, smide, plåt, glas m. m.1 ......
Arbetslöner..............................
Allmänna omkostnader....................
1 Inklusive arbetslöner och omkostnader.
Kostnad Vi 1950 1 000 |
Kostnadsökning 1/i 1950—l/i 1951 |
||
% |
1 000 |
% av total |
|
550 |
43 |
237 |
73-8 |
46 |
26 |
12 |
3-7 |
75 |
31 |
23 |
7-2 |
42 |
107 |
45 |
14-o |
54 |
80 |
43 |
134 |
22 |
75 |
17 |
5-3 |
21 |
33 |
7 |
2-2 |
21 |
39 |
8 |
2 5 |
41 |
12 |
5 |
1*6 |
82 |
28 |
23 |
7 2 |
20 |
32 |
7 |
2''2 |
20 |
50 |
10 |
3-1 |
65 |
34 |
22 |
6-8 |
41 |
37 |
15 |
4-7 |
300 |
18 |
54 |
16-8 |
150 |
20 |
30 |
9-4 |
1 (HM) |
32 |
821 |
100O |
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Enligt dessa indexberäkningar skulle alltså byggnadskostnaderna under
perioden 1 januari 1950 till 1 juli 1951 ha stigit med 32 %. Utredningen
understryker dock, att de angivna ökningarna endast äro att anse som grova
medeltal, bl. a. därför att mycket varierande uppgifter erhållits icke blott
från olika städer utan även från olika firmor i samma stad. Medeltalet av
lägsta resp. högsta uppgifter om prisutvecklingen för byggnadsmaterial utgör
32 resp. 53 %. I sex städer, för vilka relativt kompletta uppgifter föreligga,
uppgår materialprisernas stegring till mellan 42 och 44 %. Löneökningen har
upp givits till mellan 14 och 22 %. Om sistnämnda värden använts i stället för
av utredningen beräknade 18 %, skulle den totala byggnadskostnadsökningen
blivit 31 resp. 33 %.
Beträffande posten allmänna omkostnader anför utredningen.
Häri ingå — förutom kostnader för arbetsmaskiner, vissa transporter och
kapitalkostnader — huvudsakligen kostnader för arbetsledning, ritningar,
kontor m. m. Dessa senare kostnader ha antagits följa levnadskostnadsindex.
Om i stället de allmänna omkostnaderna antagas följa kostnadsutvecklingen
för summan av material och arbetslöner, vilket förfarande är vanligt vid
många kalkyler, erhålles 34 % i stället för 20 % ökning. Den totala byggnadskostnadsökningen
skulle därigenom stiga från 32 till 34 %.
Om beräkningen baseras enbart på förhållandena i Stockholm, minskas
byggnadskostnadsökningen från 32 till 31 %. Enligt socialstyrelsens index
och svenska handelsbankens index, vilka båda avse kostnadsutvecklingen
för flerfamiljshus av sten i Stockholm uppförda under senare delen av 1930-talet, erhålles en kostnadsökning av 33 resp. 45 %. Att handelsbankens index
så avsevärt skiljer sig från övriga indexserier anses bero på att den till övervägande
del inrymmer råvaror, vilkas priser stigit mera än priserna för byggnadsmaterial
i allmänhet.
Om uppgifterna rörande prisökningar för olika delposter tillämpas på en
genomsnittsbudget för enfamiljshus av trä blir kostnadsökningen ca 40 %. För
sex undersökta städer varierar kostnadsökningen mellan 38 och 42 %. För
enfamiljshus av sten erhålles en kostnadsökning av ca 35 %. Utredningen
upplyser, att statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader preliminärt
uppskattat kostnadsstegringen för gårdar på landsbygden mellan juli 1949
och april 1951 till ca 45 %>, vilket grovt räknat torde motsvara en stegring på
ca 50 % mellan 1 januari 1950 och 1 juli 1951. Förklaringen till den höga
kostnadsstegringen synes främst ligga i att denna index utgår från en trävaruåtgång,
som överstiger den för moderna enfamiljshus av trä vanliga.
Den faktiska kostnadsstegringen. Utredningen framhåller, att vissa faktorer,
som ej kunna komma, till uttryck i index, i betydande grad ökat byggnadskostnadema.
Bristen på byggnadsarbetare har särskilt i de större städerna
blivit markant, vilket framkallat löneglidningar. Leveranstiden för byggnadsmaterial
har ökats och byggnadstiden bär blivit längre. Tillgången på byggnadsmaterial
har försämrats, vilket i vissa fall medfört att överpris måst
betalas.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217. 5
Beträffande de faktiska kostnaderna för flerfamiljshusproduktionen anför
utredningen.
Att någorlunda, exakt bestämma med hur mycket den verkliga byggnadskostnadsstegringen
överstiger stegringen enligt index är mycket svårt. HSB:s
och Stockholms stads erfarenheter av anbudsgivningen tyda på att byggnadskostnadsökningen
sedan början av år 1950 för flerfamiljshus byggda på entreprenad
ofta är avsevärt större än stegringen enligt index och i många fall
överstiger 35 %. Materialet är dock alltför litet för att tillåta några bestämda
slutsatser. Vid sidan om ovan angivna faktorer kan en orsak till de höga anbuden
vara, att de större entreprenadfirmorna på grund av minskade rabatter
fått vidkännas något högre materialprisstegringar än de mindre byggmästarna.
För flerfamiljshus byggda i egen regi synes det troligt att den verkliga kostnadsökningen
är lägre eller omkring 35 %.
Storleksordningen av den verkliga kostnadsstegringen för egnahem anser
utredningen ännu svårare att uppskatta. Brist på byggnadsmaterial och
arbetskraft synes ha lett till större ökning än enligt index. För dessa hus
torde emellertid möjligheterna att motväga kostnadsstegringen genom mera
rationella konstruktioner, t. ex. genom övergång från de nu vanliga väggarna
av plank till stolpväggar eller väggar av sten, exempelvis betonghålblock,
vara förhållandevis stora.
Den framtida kostnadsutvecklingen. För att bedöma olika faktorers möjliga
inverkan på den framtida kostnadsutvecklingen har utredningen i följande
tabell uppdelat byggnadskostnaderna och byggnadskostnadsstegringen
i stort för ett flerfamiljshus av sten, som den 1 januari 1950 kostade 1 miljon
kronor. Till löner har därvid hänförts löneandelen i den i utredningens index
angivna posten allmänna omkostnader samt löner inom landet för framställning
och distribution av byggnadsmaterial. Även löneandelen i de inhemska
råvarorna har medtagite. Lönernas totala andel av byggnadskostnaden
har grovt uppskattats till 60 %. Vid bestämningen av löneökningen fram
till den 1 juli 1951 har antagits, att byggnadsarbetarnas löner ökats med 18 %,
lönerna inom byggnadsmaterial- och råvaruindustrien med i genomsnitt 25 %
samt övriga löner, vilka till större delen utgöras av löner till kontorspersonal,
med 15 %. Den genomsnittliga löneökningen blir därvid ca 20 %.
Kostnad |
Kostnadsökning Vi 1950—xh 1951 |
|||
Vi 1950 |
% av total |
|||
1 000 |
% |
1 000 |
kostnads- ökning |
|
Löner .................................. |
600 |
20 |
120 |
38 |
Transporter ............................ |
40 |
25 |
10 |
3 9 |
Bränsle.................................. |
BO |
50 |
30 |
|
Trävaror och snickerier.................. |
50 |
150 |
75 |
24 |
Järn- och metallvaror.................... |
100 |
45 |
45 |
14 |
Övriga kostnader........................ |
150 |
27 |
40 |
12 |
Summa enligt index |
1 000 |
32 |
320 |
100 |
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Av tabellen framgår, att av den uppskattade byggnadskostnadsstegringen
enligt index på 32 % kunna ungefär 2/s hänföras till löner och ungefär Vi
till trävaror.
Vad beträffar den framtida kostnadsutvecklingen anför utredningen i
huvudsak.
Det synes troligt, att byggnadskostnaderna komma att stiga ytterligare
under höstens lopp. Sålunda kommer sannolikt priset på det svenska järnet
att stiga. Då spridningen i priserna på likartade material för närvarande är
betydande, samtidigt som konkurrensen av flera skäl är föga hård, torde en
utjämning av priserna komma att ske på så sätt, att varor med förhållandevis
liten prisstegring komma att öka i pris. De mycket betydande prishöjningarna
för trävaror, vissa järnvaror och metaller kunna väntas leda till en fortsatt
uppgång i priserna på konkurrerande material, bl. a. mur- och betongmaterial.
Denna tendens synes under den närmaste framtiden i endast ringa grad
komma att uppvägas av fallande import- och exportpriser.
Byggnadskostnadsstegringens och kreditåtstramningens inverkan på
bostadsbyggandet.
Uppgifter lämnade av vissa kommuner. I promemorian redovisas resultaten
av en utav bostadsstyrelsen företagen undersökning avseende de störningar
i bostadsproduktionen, som betingats av kreditåtstramning och byggnadskostnadsstegring.
Av de 174 kommuner, som ha egen bostadsbyggnadskvot, ha 131 lämnat
uppgifter, vilka sammanställts i följande tablå.
Företagare, som |
Företagare, som |
Företagare, som |
||
Företagare, som |
påbörjat bygg- |
avböjt hittills |
på annat sätt |
|
nadsarbete |
medgiven pla- |
givit uttryck för |
||
under första |
cering på tur- |
tveksamhet inför |
||
halvåret 1951, |
ordningsförslaget |
kreditåtstram- |
||
1951 |
för andra |
ning och bvgg- |
||
avbrutit |
halvåret |
nadskostnads- |
||
detta |
1951 |
stegring |
||
Egnahemsbyggare. Antal företag.............. |
373 |
18 |
199 |
228 |
Antal »kvotlägenheter 1» |
431 |
21 |
227 |
260 |
Flerfamiljshusföretag. Antal företag.............. |
15 |
5 |
36 |
52 |
Antal »kvotlägenheter l» . . |
166 |
51 |
397 |
836 |
1 Enligt de före den 1 juli 1951 tillämpade reglerna räknades enkelrum utan |
kokvrå som en |
|||
tredjedels kvotlägenhet, enkelrum med kokvrå och lägenhet i pensionärshem om ett rum och kök |
Beträffande ifrågavarande uppgifter har bostadsstyrelsen framhållit bl. a.
följande.
De i tablån redovisade talen synas icke vara av sådan storleksordning, att
de i och för sig borde'' ge anledning till farhågor att 1951 års bostadsbyggnadsprogram
icke skulle kunna fullföljas. Med hänsyn till att under första
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
halvåret 1951 byggnadstillstånd i första hand meddelats egnahemsbyggare
är det naturligt att egnahemsbyggarna helt dominera bland de företagare
som hittills avböjt byggnadstillstånd. Av de kommentarer till uppgifterna
som lämnats av ett sextiotal förmedlingsorgan framgår, att — åtminstone i
vad det gäller flerfamiljshusproduktionen — förmedlingsorganens farhågor
främst gälla byggnadskostnadsstegringens och kreditåtstramningens verkningar
på projekteringen för bostadsbyggandet under år 1952.
Bostadsstyrelsen har även inhämtat uppgifter från vissa större företag.
I utredningens promemoria återges utdrag ur de svar, som lämnats i frågan
av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och HSB:s riksförbund.
Av bostadsstyrelsens undersökning framgår — anför utredningen -— att
det i huvudsak är omfattningen av den i enskild regi bedrivna bostadsproduktionen
som påverkats av kreditåtstramningen och byggnadskostnadsstegringen.
De kommunala och kooperativa företagens produktion synes däremot
i mindre grad ha påverkats. I vissa fall ha kommunerna fått öka sin produktion,
så att den kommunen tilldelade bostadsbyggnadskvoten för år 1951 helt
skall kunna utnyttjas.
Byggnadstider och lägenhetstillskott under år 1951. Utredningen erinrar,
att i investeringsbudgeten för år 1951 lägenhetstillskottet i hela landet nämnda
år uppskattades till 48 000 å 50 000 mot det då beräknade tillskottet under
år 1950 av ca 45 000 lägenheter. Enligt bostadsstyrelsens redovisning uppgick
antalet inflyttningsifärdiga lägenheter år 1950 till 44 000. Utredningen
har kunnat konstatera, att en kraftig ökning av byggnadstiderna ägt mm,
varför lägenhetstillskottet i hela rdket år 1951 beräknas bli av samma storleksordning
som år 1950. Från andra kvartalet 1949 till andra kvartalet 1951
har i fråga om inflyttningsfärdiga lägenheter byggnadstiden förlängts från
genomsnittligt 8,i till 12,5 månader, d. v. s. med ca 50 %.
Hyror och årskostnader för egnahem.
Hittillsvarande hyressplittring. Utredningen anför, att under senare år
i ett flertal olika sammanhang framhållits, dels att de hyror som fastställts
i fastigheter finansierade med statliga lån varit avsevärt högre än hyrorna
i det äldre fastighetsbeståndet, »1939 års hyror», dels ock att hyrorna i fastigheter
utan statliga lån varit högre än de i fastigheter med statliga lån. I
promemorian lämnas först en redogörelse för de principer, som tillämpats
av statens byggnadslånebyrå resp. bostadsstyrelsen vid hyressättning i samband
med beviljande av statliga lån och för de som tillämpas av de liyresreglerande
myndigheterna. Utredningen har därefter i tabellform för nio
orter redovisat hyreskostnaderna i hus byggda under olika år m. cm. Utredningen
konstaterar, att medelhyran för en lägenhet om 2 rum och kök med
centralvärme och eget badrum i hus, byggda med statliga lan under åren
1942—1950, vad beträffar do större orterna — Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg — icke i väsentlig grad kan sägas avvika från
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
»1939 års hyresnivå», om hänsyn tages till de driftkostnadsökningar som ägt
rum sedan dess och vilka medfört vissa modifikationer i fråga om anknytningen
till »1939 års hyror». Utredningen konstaterar, aitt dessa ökningar
och vissa andra omständigheter medfört en hyreshöjning med omkring 8 %
sedan år 1939. Andra avvikelser än denna torde i flertalet fall vara att hänföra
till skiljaktigheter beträffande standard, läge m. m. Den genomsnittliga
standardhöjning, som ägt rum sedan år 1939, torde enligt utredningen motsvara
en kostnad av omkring 2 kronor per kvm, inom vissa orter betydligt
mera.
För de mindre orterna har skillnaden mellan 1940-talets hyror och de som
redovisats för 1939 befunnits större. Jämförelsematerialet i dessa orter har
dock ofta varit bristfälligt och begreppet »likvärdiga lägenheter» — om hänsyn
tages till beskaffenhet, läge, planlösning och fastighetsförvaltning —
saknat täckning.
\ ad angår hyrorna i fastigheter utan statliga lån erinrar utredningen, att
vid hyressättningen hänsyn tages till de faktiska utgifter som åvila fastigheten.
Eftersom de årliga utgifterna under i övrigt lika förhållanden på
grund av kapitalkostnaderna måste bli högre för en fastighet utan statliga
lån än för en med sådana lån, har en riss splittring å hyresmarknaden uppstått.
Denna elimineras dock något av den omständigheten, att hus utan statliga
lån ofta äro affärsfastigheter, där en proportionsvis större del av de årliga
utgifter, som skola täckas av hyror, fördelas å affärslokalerna än å bostäderna.
Under 1940-talet finansierade vidare industriföretagen i relativt
stor utsträckning bostadsproduktionen inom industricentra. Hyrorna för
dessa bostäder, avsedda för industriarbetare, äro i regel — anför utredningen
— lägre än de som gälla för liknande i öppna marknaden uthyrda lägenheter
och kunna i vart fall sägas icke överstiga de hyror, som bostadsstyrelsen
fastställt för fastigheter med statliga lån inom orten. Utredningen framhåller
också, att det totala antalet lägenheter i fastigheter finansierade utan statliga
lån varit ringa. Under åren 1942—1945 uppgingo dessa till 20 å 25 % av totala
produktionen (egnahemmen inberäknade); under åren 1946—1948 ökades denna
siffra något för att sedan åter sjunka till ungefär samma nivå under åren
1949—1950. Till övervägande del hade dessa fastigheter, bortsett från dem
som finansierats av industriföretag, byggts i Stockholm och vissa andra orter,
där behov av tilläggslån icke förelegat.
Sammanfattningsvis anför utredningen i fråga om det nuvarande läget på
hyresmarknaden bl. a.
På en fri, normalt fungerande hyresmarknad består en icke obetydlig
splittring av hyresnivån. Även om all hänsyn tages till statistiskt mätbara
skillnader i fråga om bostadskvalitet och utrustning, belägenhet o. s. v.,
kan man konstatera, att prisbildningen på hyresmarknaden är mindre enhetlig
än för de flesta varumarknader, vilket torde sammanhänga med hyresupplåtelsernas
varaktighet, svårigheterna att jämföra till kvalitet och läge
varierande bostäder, olikheter i skilda efterfrågarkategoriers behov och värderingar
o. s. v. Jämfört med den »normala hyressplittring», som sålunda
finnes på varje hyresmarknad, framstår den skillnad, som kan konstateras
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
i de större städerna, d. v. s. huvudparten av landets hyresmarknad, mellan
kvalitativt likvärdiga bostäder byggda före resp. efter 1940, icke som särskilt
betydande och i varje fall icke tillräcklig för att motivera ett påstående om
»dubbla hyresnivåer», om detta uttryck ges innebörden av en markerad skillnad
i hyran mellan »nya» och »gamla» hus av likvärdig utrustning och standard
i övrigt.
Härvid måste göras en reservation beträffande lägesdifferenser, som kunde
vara marknadsmässigt motiverade med hänsyn till stadssamhällenas och särskilt
de större städernas bebyggelseutbredning under 1940-talet. Städernas
tillväxt under det senast förflutna årtiondet har varit exceptionellt stark;
bostadsbebyggelsen har alltmera skjutits ut i områden utanför de tidigare
gränserna för stadsmässig bebyggelse och ej sällan fått en karaktär av ofärdighet
genom eftersläpning i utbyggandet av trafikmedlen och kollektiv service
i form av butiker, samlingslokaler, nöjeslokaler o. s. v. Det finns dock
skäl att räkna med att den relativa försämring med avseende på läge, som
de nya bostadsområdenas större avstånd från stadscentra betyder, i högre
eller lägre grad kompenseras genom successivt förbättrad stadsplanemässig
standard.
Kostnadsstegringens verkningar. Utredningen har i följande sammanställning
angivit byggnads- och driftkostnadsstegringens effekt på hyran i
olika städer under förutsättning att inga nya subventioner tillkomma. De
sakkunniga ha därvid utgått från en byggnadskostnadsstegring av 30 %, varjämte
varje ökning av byggnadskostnaderna med 1 % ansetts medföra en
driftkostnadsökning av 0,5 6 %. Med stompriset avses byggnadskostnaden exklusive
standarddetaljer. Stoinhyran är den av bostadsstyrelsen beräknade hyran
enligt 1939 års hyresnivå exklusive värdet av standarddetaljer. I sammanställningen
har till stomhyran lagts ett genomsnittligt standardtillägg av
7: 25 kr/kvm jämte 0: 50 kr/kvm, som utgör den tillåtna marginalen över 1939
Byggnads- ock driftkostnadsstegringens effekt på hyran i olika städer vid oförändrade
subventioner.
Kommun |
Nuy. subv. kr/kvm |
Sto m pri 8 |
Byg^nads-kostnad kr/kvm |
Stomhyra kr/kvm |
Hyra efter |
Hyra vid |
Hyreshöjning |
||
i kr/kvm |
i % |
||||||||
Västerås ........ |
0: 50 |
243 |
397 |
20: 15 |
27:90 |
34:37 |
6-47 |
23-2 |
|
1 |
50 |
216 |
370 |
15: 25 |
23:- |
29: 03 |
603 |
26-2 |
|
Skellefteå ...... |
2 |
260 |
414 |
17: 70 |
25: 45 |
32: 19 |
6''74 |
26-5 |
|
0 |
50 |
203 |
357 |
16: — |
23: 75 |
29: 57 |
5''8 2 |
24-5 |
|
1 |
50 |
240 |
394 |
16:80 |
24: 55 |
30: 97 |
642 |
262 |
|
Jönköping ...... |
1 |
50 |
227 |
381 |
15: 40 |
23: 15 |
29: 36 |
6''21 |
26''8 |
2 |
_ |
238 |
392 |
16: 80 |
24: 55 |
30: 94 |
6-39 |
26’0 |
|
259 |
413 |
22: — |
29: 75 |
36: 48 |
6''73 |
22''6 |
|||
2 |
_ |
266 |
420 |
18: 50 |
26:25 |
33: 09 |
6-84 |
26-1 |
|
Norrköping...... |
0 |
50 |
236 |
390 |
17:80 |
25: 55 |
31:90 |
6-35 |
249 |
Linköping ...... |
0 |
50 |
236 |
390 |
17: 60 |
25: 35 |
31: 70 |
6''85 |
2 fri |
Karlstad ........ |
1 |
50 |
243 |
397 |
17: 20 |
24: 95 |
31:42 |
6-47 |
25-9 |
Uppsala ........ |
1 |
— |
244 |
398 |
17: 65 |
25: 40 |
31: 88 |
6-48 |
25*6 |
Sundsvall........ |
1 |
50 |
264 |
418 |
19: 25 |
27: |
33: 81 |
6-81 |
2f)" 2 |
Hälsingborg .... |
1 |
222 |
376 |
15: 65 |
23: 40 |
29: 53 |
6:13 |
262 |
|
Kalmar.......... |
1 |
— |
240 |
394 |
16: 70 |
24: 45 |
30: 87 |
642 |
26''8 |
Medelvärde |
-- |
394 |
— |
25: 28 |
31: 70 |
(i 4 2 |
25 4 |
10
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217.
års hyra. Vid beräkning av byggnadskostnaden har i överensstämmelse med
bostadsstyrelsens praxis till stompriset adderats standardtillägget, kapitaliserat
efter 6 %. Därjämte har gjorts ett tillägg motsvarande dels nyssnämnda
belopp av 0: 50 kr/kvm, dels ock en summa av 1:50 kr/kvm, som antagits motsvara
den genomsnittliga inkomsten av uthyrningslokaler i källare o. d.
Vid en byggnadskostnadsstegring av 30% har alltså den genomsnittliga
hyreshöjningen beräknats till 25 %.
De höjda årskostnaderna för egnahem framgå av följande tabell. Även
här ha de sakkunniga räknat med en byggnadskostnadsstegring av 30 %.
Kostnadsstegringens inverkan på årskostnaderna för egnahem.
Enfamiljshus i ett plan. 3 rum och kök. Kapitalkostnader ............. Bränsle................ Övriga kostnader............. Summa årskostnader |
Egethem färdigställt |
||
Före kostnadsstegrir.gen |
Efter kostnads-stegringen |
||
Produktionskostnad, |
kr |
||
Vi 1950 |
xh 1951 |
||
31000 |
39 500 |
||
Årskostnader, kr |
|||
Vi 1950 |
Vt 1951 |
Vt 1951 |
|
945 325 315 1585 |
945 475 370 1 790 |
1266 475 370 2111 |
|
Enfamiljshus i lVa plan. 5 rum och kök. |
Produktionskostnad. |
kr |
|
Lägenhetsyta 110 kvm. |
|||
Vi 1950 |
Vt 1951 |
||
38 000 |
49 000 |
||
o Årskostnader, kr |
|||
Vi 1950 |
Vt 1951 |
Vt 1951 |
|
Kapitalkostnader ........... |
1210 |
1210 |
1 626 |
Bränsle............... |
500 |
725 |
725 |
Övriga kostnader.......... |
375 |
445 |
445 |
Summa årskostnader |
2 085 |
2 380 |
2 796 |
Tomtkostnaden har av utredningen i tabellen beräknats stiga med 500
kronor till 4 500 kronor till följd av ökade exploateringskostnader.
Bostadskostnader och inkomster.
I syfte att bl. a. belysa bostadskostnaderna i relation till inkomsterna har
utredningen låtit verkställa två undersökningar, varav den ena avser hyres
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lägenheter och den andra egnahem. En preliminär redogörelse för vissa delar
av dessa undersökningar lämnas i det följande.
Hushåll i hyreslägenheter. Utredningen har från ett 15-tal kommuner fått
uppgifter om förhållandet mellan hyran för de lägenheter, som färdigställts
under sista hälften av 1940-talet, och inkomsterna under 1950 för de hushåll,
som flyttat in i dessa lägenheter (hyresprocenten). För hushåll med familjebostadsbidrag
har vid beräkning av hyresprocenten hänsyn i detta sammanhang
emellertid icke kunnat tagas till bidraget. Hyresprocenten för familjer
med bidrag bär därigenom blivit högre än för familjer utan bidrag. Medelhyresprocenten
utgör enligt utredningens beräkningar för familjer med
högst 1 barn under 16 år 16,4, för 2-barnsfamiljer utan familjebostadsbidrag
16,7 och med sådant bidrag 21,2 samt för familjer med 3 eller flera barn utan
familjebostadsbidrag 17,o och med bidrag 21,9. Den genomsnittliga hyresprocenten
för alla familjer utan bidrag beräknas till 16,5 och med bidrag 21,5.
För båda grupperna tillsammans utgör medelhyresprocenten 17,8. Den hyra,
som lagts till grund för beräkningen av hyresprocenten, avser grundhyran
i vilken ingå kostnaderna för bränsle enligt 1939 års priser. Utredningen anför
vidare beträffande olika liushållsgruppers bostadsutgifter.
En beräkning baserad på uppgifter från fyra av de större städerna beträffande
inverkan på hyresprocenten av familjebostads- och bränslebidraget
har givit till resultat, att medelhyresprocenten för familjer med. bidrag blir,
om hänsyn tages till bidragen, något lägre än för familjer utan bidrag. Syftet
med familjebostadsbidraget, nämligen att ge barnfamiljerna i de lägre inkomstklasserna
samma möjligheter att hyra en fullvärdig bostad som andra
familjer, synes således enligt dessa preliminära beräkningar ha uppnåtts.
Avsevärda variationer föreligga hushållen emellan beträffande den andel
av inkomsten, som disponeras för bostad. För vissa hushåll ha redovisats
osedvanligt höga hyresprocenter. Dessa höga hyresprocenter torde såtillvida
vara missvisande som i vissa fall hemmavarande barn bidraga till hyran eller
en del av lägenheten uthyres. Av hushållen utan familjebostadsbidrag ha i
genomsnitt 20 % hyresprocenter över 20, och av hushåll med familjebostadsbidrag
ha i genomsnitt 55 % hyresprocenter över 20. Härvid bör dock hållas
i minnet, att hänsyn icke tagits till familjebostadsbidrageit vid beräkningen
av hyresprocenten. Tar man hänsyn härtill, kommer andelen hushåll med
hyresprocenter över 20 att för hushåll med bidrag vara i stort sett densamma
som för hushåll utan bidrag.
Hushåll i egnahem. Utredningens beräkningar i fråga om egnahem grundas
på uppgifter från ca 340 egnahem i 11 län. De sakkunniga betona, att de
framräknade bostadskostnadsprocenterna äro behäftade med en ganska stor
grad av osäkerhet, varför alltför vittgående slutsatser om förändringarna
mellan åren 1950 och 1951 icke kunna dragas. Inkomsterna ha uppskattats
öka något mer än bostadskostnaderna, varför bostadskostnadsprocenten
sjunker något mellan 1950 och 1951. Familje (bostads-)bidraget och bränslebidraget
medför starkt sänkta bostadskostnadsprocenter — för samtliga familjer
år 1951 från 24,5 till 15,i. Familjer med bidrag få därvid betydligt lägre
bostadskostnadsprocent än familjer utan bidrag, för vilka bostadskostnadsprocenten
uppgick till 20,1 år 1951.
Beräkningarna redovisas i följande sammanställning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Genomsnittlig hostadskostnadsprocent (årliga kostnader i procent av uppskattad
årsinkomst) för egnaliemsliushåll åren 1950 och 1951.
Hus |
håll |
med |
Samtliga hushåll |
|||||
Inkomst år 1950. |
0 barn |
1 barn |
2 barn |
3 barn |
4 el. fl. |
utan fam. (bost.) bidrag |
med fam. (bost.) bidrag |
Summa |
M + H + B........... |
17o |
20-4 |
23-5 |
22-2 |
24-4 |
19i |
23.4 |
22-4 |
M + H............ |
18-6 |
22-6 |
26-4 |
22-8 |
26-5 |
20-3 |
25-1 |
23-9 |
Inkomst dr 1951. |
||||||||
I + H + B......... |
16-9 |
19-3 |
22o |
214 |
22-9 |
18-4 |
22-3 |
21-4 |
M -f H............. M + H: bostadskostnaden redu-cerad med utgående familje(bo- |
18-s |
21-8 |
25-6 |
22-8 |
25-1 |
20-1 |
24-5 |
23-4 |
stads)bidrag och bränslebidrag |
— |
— |
18''s |
14 5 |
13-5 |
— |
15*i |
(16-3) |
Antalet barn, avser sådana som icke fyllt 16 år.
® “b bostadskostnadsprocenten beräknad på mannens, hustruns och barnens sammanlagda
uppskattade årsinkomst.
^ "t- H; bostadskostnadsprocenten beräknad på mannens och hustruns sammanlagda uppskattade
årsinkomst.
Förändringar i hyresprocenten 1950—1951. Beträffande inkomstutvecklingen
har utredningen hänvisat till att konjunkturinstitutet preliminärt uppskattat
den genomsnittliga ökningen i samtliga löneinkomster under 1951 till
17—20 %. Utredningen har i följande tabell, som utvisar förändringar i förhållandet
hyra/inkomst vid olika hyreshöjningar, utgått från en inkomststegring
mellan 1950 och 1951 av 18,5 %.
Förändriugar i relationen hyra inkomst = hyresprocenten.
1950 års |
Antagen ökning av 1950 års hyra |
|||||
5 % |
10 % |
15 % |
20 % |
25 % |
||
16 5 13-9 |
14-6 |
15-3 |
16-o |
16-7 |
17-4 |
|
Bränsletillägg i % av grundhyra |
||||||
10 % |
20 % |
20 % av 1950 års grundhyra |
||||
18-2 |
16-7 |
17-4 |
18-1 |
18-8 |
19-5 |
19-9 |
Hyra exklusive bränsletillägg
1950 års inkomst ..........
1951 » » ..........
Hyra inklusive bränsletillägg.
1950 års inkomst ..........
1951 » » ..........
Beträffande uppgifterna i tabellen anför utredningen vidare bl. a.
Hyresprocenten exklusive bränsletillägg skulle vid den angivna inkomststegringen
sjunka från 16,5 till 13,9 förutsatt oförändrad hyra. Vid en hyres
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
stegring mellan 15 och 20 % (eller 18,5 %, d. v. s. samma stegring som förutsatts
för inkomsterna mlellan år 1950 och år 1951) skulle hyresprocenten
åter uppgå till 16,5, d. v. s. 1950 års relation. Inkluderas bränsletillägget i
hyran, vilket i detta sammanhang torde vara det riktigaste, då man därigenom
får ett mått på hela bostadskostnaden, uppgick hyresprocenten 1950
till 18,2. Vid en inkomststegring på 18,5 % och förutsatt en ökning av bränsletillägget
från 10 till 20 % av grundhyran mellan 1950 och 1951 sjunker hyresprocenten
från 18,2 år 1950 till 16,7 år 1951. Vid en hyresstegring på 10 %
och vid 20 % bränsletillägg skulle hyresprocenten 1951 uppgå till 18,i, d. v. s.
samma nivå som 1950. Därvid skulle utrymmet för övrig konsumtion inklusive
skatt vara detsamma de båda åren. På grund av den allmänna lyftningen av
inkomstnivån kommer emellertid till följd av den statliga inkomstskattens
progressivitet i genomsnitt en större del av inkomsten att disponeras för
skatt under 1951 än under 1950. Den del av inkomsten, som disponeras till
övrig konsumtion exklusive skatt, blir då självklart mindre vid en hyresstegring
av den storleksordning, som redovisats i det föregående.
Utredningen har beräknat marginalskattens effekt vid ett inkomstläge 1950
på 7 000 kronor. Inräknas icke bränsletillägget i hyran, torde en hyreshöjning
på ca 10 % innebära, att »övrig-konsumtionsprocenten» blir i stort sett
densamma 1951 som 1950. Inräknas däremot bränsletillägget i hyran, skulle
en hyresstegring på 4 å 5 % få samma effekt.
Vidare erinrar utredningen, att konjunkturinstitutet i sin rapport för våren
1951 uppskattat prisstegringen från september 1950 till december 1951 till
ca 20 %, vilket innebär att’den genomsnittliga prisnivån under 1951 ligger
15—16 % över genomsnittet för 1950. I följande tabell ha de sakkunniga beräknat
ökningen i den del av inkomsten, som kan disponeras för övrig konsumtion.
Inkomststegringen mellan 1950 och 1951 har antagits uppgå till
18,5 %. Hyresprocenten 1950 har antagits utgöra 18,2 % vid en hyra inklusive
ett bränsletillägg på 10 % av grundhyran. År 1951 har bränsletillägget
antagits utgöra 20 %.
Procentuell ökning mellan 1950 och 1951 av inkomst disponibel för övrig konsumtion.
Ökning |
av 1950 |
års hyra |
|||
5 % |
10 % |
15 % |
20 % |
25 % |
|
Övrig konsumtion + skatt........ |
90 |
19 |
18 |
17 |
16 |
Övrig konsumtion .............. |
18 |
16 |
15 |
14 |
13 |
Av tabellen framgår bl. a., att vid en ökning av 1950 ars hyra med 5 %
skulle den del av inkomsten, som disponeras för övrig konsumtion, öka med
18 %, vilket något överstiger den av konjunkturinstitutet uppskattade ökningen
av den genomsnittliga prisnivån under 1951. Den totala volymen av
övrig konsumtion skulle således vid denna hyresstegring kunna öka något
från 1950 till 1951. En minskning av konsumtionsvolymen förutses däremot
under senare delen av 1951, enär prisstegringen uppskattats till omkring 20%
från september 1950 till december 1951. Under förutsättning av sammci in
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
komster 1952 som 1951 och samma priser under 1952 som i december 1951,
skulle denna minskning av konsumtionsvoljmen komma att helt framträda
under år 1952.
UTREDNINGENS FÖRSLAG.
Allmän motivering.
Utredningen erinrar inledningsvis, att byggnadskostnadsstegringen 1939
—42 till stor del uppvägdes av övergången från tidigare gällande finansieringsordning
till statlig högbelåning. En sådan utväg står icke nu till buds.
Vissa möjligheter att genom rationalisering nedbringa byggnadskostnaderna
synas dock föreligga främst i fråga om småhusproduktionen men även beträffande
flerfamiljshusen. Utredningen understryker angelägenheten av att
upplysningsverksamheten genom bostadsstyrelsens byrå för tekniskt-ekonomiska
utredningar forceras i syfte att befrämja en snabb anpassning av bostadsbyggandet
till lämpligaste konstruktioner och arbetsmetoder och därmed
motverka byggnadskostnadsstegringen.
Utredningen anser emellertid, att det nuvarande läget på byggnadsmarknaden
ger föga gynnsamma förutsättningar för en sådan anpassning. Osäkerhet
råder om prisutvecklingen; arbetskraftsbristen stör ordningen på byggnadsarbetsmarknaden.
I fråga om behovet av arbetskraft anför utredningen
i huvudsak följande.
Byggnadsarbetsmarknaden har under senare år varit underkastad speciella
restriktioner genom den behörighetsprövning, som utövas av arbetsmarknadsmyndigheterna
vid rekrytering av arbetskraft till byggnadsverksamheten.
Utredningen kan icke bedöma vilken faktisk verkan denna behörighetsprövning
haft; den påtagliga försämring av byggnadsverksamhetens arbetskraftsförsörjning,
särskilt i de större städerna, som skett på senare år,
kan tänkas till väsentlig del sammanhänga med förskjutningar i allmän lönenivå
och i arbetsvillkoren på olika områden inom arbetsmarknaden, som ha
verkat till att göra byggnadsarbete relativt mindre attraktivt än tidigare.
Vid nu rådande förhållanden på byggnadsmarknaden vill utredningen ifrågasätta
det berättigade i att upprätthålla den behörighetsprövning, som utövas
av arbetsmarknadsmyndigheterna vid rekrytering av arbetskraft till byggnadsverksamheten.
Det synes vidare angeläget, att problemen om rekryteringen
av arbetskraft till byggnadsmarknaden även på längre sikt ägnas skärpt uppmärksamhet.
Det ligger utanför utredningens direktiv att framställa konkreta förslag
till allmänt prispolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den reella
betydelsen för bostadsbyggandet och hyresnivåns framtid av vissa urartningsföreteelser,
särskilt den starka spridningen och obestämdheten i prisutvecklingen
för byggnadsmaterial samt bristen på byggnadsarbetare, är dock enligt
de sakkunnigas mening synnerligen vittgående. I samband med behandlingen
av bostadsbyggandets finansiella problem anse de sig därför böra
kraftigt understryka önskvärdheten av att åtgärder snabbt vidtagas för att
förbättra bostadsbyggandets arbetskraftsresurser samt att säkra tillgången
på byggnadsmaterial, främst trävaror, för bostadsbyggandet till rimliga priser.
I det föregående har redovisats utredningens beräkningar angående bygg -
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
15
nads- och driftkostnadsstegringens inverkan på hyrorna vid oförändrad subvention.
Utredningen finner det uppenbart, att en höjning av hyrorna i nya
hus i sådan grad, som motsvarar hela byggnadskostnadsstegringen, skulle
betyda ett allvarligt avbräck i statsmakternas bostadssociala strävanden. En
med omkring 25 % höjd hyresnivå i nya hus skulle bryta sönder den under
krigs- och efterkrigsåren förda bostadspolitiken. Härom anföres vidare i promemorian.
Utredningen fäster i detta sammanhang särskilt vikt vid den omständigheten,
att en hyreshöjning i nya hus motsvarande byggnadskostnadsstegringen
skulle innebära, att man binder sig i fråga om den allmänna hyrespolitiken
i framtiden. En hyressplittring på 25 % kan i längden icke bestå.
I nuvarande bostadsbristläge torde visserligen efterfrågan finnas även för i
sådan grad fördyrade lägenheter; urvalet av hyresgäster skulle förskjutas
mot högre inkomstskikt, och en tendens till omriktning av produktionen mot
mindre lägenheter skulle sannolikt göra sig gällande. Den socialt oförsvarliga
skillnaden i hyresnivåer skulle speciellt gå ut över yngre familjer. De ekonomiska
motiven för svartabör saffär er med lägenheter skulle i hög grad skärpas,
ett av uttrycken för den pressning uppåt på hela hyresnivån, som måste uppstå,
om nya lägenheter tillföras marknaden med betydligt förhöjda hyror.
Då möjligheterna att de nya husens hyror sänkas — vilket sannolikt skulle
gå vägen över en partiell fastighetskris -— icke förefalla sannolika inom överskådlig
framtid, måste en i längden oundviklig utjämning inom hyresmarknaden
betyda en höjning av den allmänna hyresnivån till paritet med de nya
husen. En bestående hyresreglering kan visserligen uppskjuta en sådan utjämning
men endast till priset av förhållanden, som måste framstå som orättvisa
mot växande grupper av bostadsbehövande och som ett hinder för återvändande
av bostadsmarknadens normala funktion.
Utredningen framhåller också, att en splittring av hyresnivån medför
risker för den löpande bostadsproduktionen — främst i fråga om den enskilda
sektorn — genom att hämma företagarinitiativen och menligt påverka
kreditgivarnas villighet att deltaga i finansieringen. Även frånsett de sociala
motiven måste av hänsyn till paritetsförhållandena på hyresmarknaden åtgärder
vidtagas för att motverka en splittring av hyresnivån.
De åtgärder för att hålla uppe de närmaste årens bostadsbyggande, utredningen
förordar, äro av provisorisk karaktär och så utformade att de icke
skola verka bindande vid den mera genomgripande revision av låne- och bidragsvillkor,
varom utredningen ämnar framlägga förslag senare, liksom icke
heller för den allmänna hyrespolitik, som under följande år kan komma att
drivas. Utredningen anser sålunda, att åtgärderna böra få formen av en till
konstruktionen enkel komplettering av hittills gällande stödåtgärder. Utredningen
förutsätter i enlighet härmed, att nuvarande tertiärlån, egnahemslån,
tilläggslån och räntegaranti förbli oförändrade. Det primära ändamålet med
de sakkunnigas förslag är att säkerställa fortsatt bostadsproduktion i den
omfattning, som material- och arbetskraftresurser tillåta. De föreslagna åtgärdernas
karaktär av provisorium betingas främst därav, att problemet om
den framtida hyrespolitiken anses kräva mera allsidiga och ingående överväganden
än som varit möjliga under den tid, utredningen hittills haft till
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
förfogande. Utredningen är emellertid angelägen att understryka, att karaktären
av provisorium icke får innebära osäkerhet beträffande stödåtgärdernas
bestånd i vad gäller de fastighetsekonomiska villkoren för de hus, som
produceras inom det följande året, sedda i förhållande till det övriga husbeståndet.
Skulle sådan osäkerhet bestå, kan effekten av de föreslagna åtgärderna
reduceras i allvarlig grad.
Stödets form.
För att bedöma om det föreslagna stödet bör ges formen av »engångs»-eller »årliga» subventioner har utredningen behandlat frågan om sättet att
beräkna statsverkets årliga kostnader för stödet. Utredningen anser det naturligt
att, eftersom subventionernas effekt kommer till uttryck i nedsättning av
hyran, betrakta subventionerna som årliga, generella hyresbidrag. Om stödet
fick formen av årliga hyresbidrag kunde de av staten lämnade bostadslånen
ge sådan förräntning, att de icke skulle kräva någon avskrivning. Härigenom
skulle under ett antal år framåt större överbalansering (eller mindre underbalansering)
av driftbudgeten ernås, än om subventionerna lämnas i form av
tilläggslån, vilka f. n. avskrivas med 100 %. Nämnda procentsats är emellertid
— framhålla de sakkunniga — icke oföränderlig. Het vore sålunda tänkbart
att helt underlåta avskrivningar på tilläggslån och i stället låta det därigenom
uppkomna förräntningskravet bli tillfredsställt genom årliga anslag
på driftbudgeten. Därigenom skulle uppnås samma budgeteffekt som vid
subventioner i form av årliga hyresbidrag.
Då det sålunda är i princip möjligt att genom val av viss avskrivningsprocent
uppnå samma budgeteffekt med bibehållande av nuvarande subventionsform
som genom att ge subventionen formen av hyresbidrag, finner utredningen
skäl icke föreligga att på grund av statsfinansiella hänsyn frångå
tilläggslåneformen. Beträffande avskrivningsförfarandet anser sig utredningen
kunna avstå från att komma med något förslag, väsentligen av det
skälet, att den med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen lämpliga
fördelningen mellan skatter och lån vid givna totala statsutgifter icke påverkas
av de avskri vningsregler, som tillämpas; ifrågavarande avskrivningsregler
torde därför böra fastställas under hänsynstagande väsentligen till det
bokföringstekniskt lämpliga.
I anslutning härtill framhåller utredningen ytterligare följande.
Den form, i vilken subventionerna lämnas, bör bestämmas helt av praktiska
hänsyn. Den nuvarande ordningen med avseende på dels fördelningen
mellan tilläggs- och tertiärlån, dels reglerna för amortering av tertiärlån har,
åtminstone fram till den allra senaste tiden, tämligen väl tillgodosett önskemålet
om en sådan balans i tiden mellan kapital- och driftkostnader, att de
årliga utgifterna för fastigheten utjämnas i viss omfattning.
Det är möjligt, att denna balans kommer att försämras till följd av byggnadskostnadsstegringen
i förening med denna stegring neutraliserande tillläggslån.
Härom vet man emellertid icke tillräckligt mycket för närvarande.
Den av utredningen igångsatta driftkostnadsundersökningen bör kunna komma
att ge ökad klarhet i denna fråga.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Utredningen anser, att de nu gällande reglerna för amortering av tertiärlån
tills vidare böra bibehållas samt att de nya generella subventionerna till
flerfamiljshus böra lämnas i form av tilläggslån. Härmed avser utredningen,
att ytterligare tilläggslån skall kunna beviljas med belopp motsvarande det
kapitaliserade värdet av ett för byggnaden beräknat bidrag.
Utredningen har i följande tabell redovisat vissa beräkningar rörande merkostnaden
för staten, förutsatt viss subvention. Beträffande underlaget för
tabellen anföres i huvudsak i promemorian.
Budgetår |
Merkostnaden i milj. kr vid en sub-vention av 4 kr/kvm jämfört |
|
3 kr/kvm |
0 kr/kvm |
|
1951/52 |
0‘5 |
2-o |
1952/53 |
1*8 |
7-2 |
1953/54 |
3-5 |
14''0 |
Utredningen har beräknat skillnaden mellan beloppen av utestående t-illläggslån
under olika budgetår i 4-kronors- resp. 3-kronorsfallet. Det har förutsatts,
att den framtida bostadsproduktionen får samma omfattning i samtliga
fall. Merkostnaden för tilläggslån har beräknats med utgångspunkt från
nuvarande marknadsränta, d. v. s. 3,5 %. Nettomerkostnaden erhålles genom
att minska detta belopp mjed merkostnaden för tertiärlån och räntegaranti
vid 3-kronors jämfört med 4-kronors subvention; denna är lika med 0,5 %
ränta på nyssnämnda skillnad i utestående tilläggslån. För räntefri stående
del av egnahemslån har ett analogt beräkningssätt använts.
Tilläggslån.
Stödets omfattning. Utredningen framhåller, att kravet på en fast hyresnivå
hittills tillgodosetts genom att inträffade kapitalkostnadsökningar på
olika sätt i huvudsak eliminerats. Driftkostnadsökning har däremot i de efter
hyresregleringslagens tillkomst uppförda '' husen successivt överförts på
hyrorna. Utredningen har ansett, att denna regel bör följas, intill dess bättre
klarhet vunnits om vid vilken nivå en större stabilitet i byggnadskostnadema
kan vinnas. Därigenom uppnås visserligen icke fullständig paritet omedelbart
och vid varje tidpunkt men väl i stort sett och på längre sikt. Vid en
tillämpning i nuvarande läge av denna regel förutsätta de sakkunniga, att den
grad av spridning inom hyresnivån — vid given standard — som nu kan
bestå, icke på längre sikt ökar och att såtillvida paritetskravet tillgodoses.
Av utredningens i det föregående återgivna beräkningar framgår, att förhållandet
mellan inkomst och hyra icke försämras i jämförelse med läget
1950, om hyreshöjningen uppgår till högst 10 % eller — därest inkomststegringen
reduceras med skatteskärpningen — 4 till 5 %. Utredningen har vidare
för ett antal orter redovisat den hyreshöjning, som skulle bli följden, om
2—mas si Vihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 217.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vid kostnadsstegring av 25, 30 resp. 35 % eu subvention skulle utgå motsvarande
3, alternativt 4 kr/kvm lägenhetsyta.
Härav framgår, att vid en subvention motsvarande 3 kr/kvm skulle hyreshöjningen
genomsnittligen bli 7,4, 11,8 och 16,3 % vid 25, 30 resp. 35 % kostnadsstegring,
medan en subvention motsvarande 4 kr/kvm skulle betyda eu
höjning med 3,1, 7,2 och 11,8 %.
Skilda meningar ha framkommit bland de sakkunniga, om vid beräknandet
av förändringar i förhållandet inkomst/hyra hänsyn bör tagas till marginalskatteskärpningens
effekt. Utredningen anför härom bl. a.
Vilken ställning man än intager i denna fråga, kan det dock konstateras,
att en subvention, motsvarande 3 kr/kvm räcker till för att bibehålla 1950
års förhållande mellan hyror och inkomster utan reduktion för marginalskatteökningen
endast under förutsättning att byggnadskostnadsstegringen
kan begränsas till mellan 25 och 30 %. Denna förutsättning innebär antagandet,
att kostnadsstegringen kan motverkas i betydande mån och att de omständigheter,
som nu verka i desorganiserande riktning på byggnadsmarknaden,
bli undanröjda. Utredningen har med hänsyn till det här anförda ansett,
att en subvention, motsvarande 3 kr/kvm är absolut minimum, om kravet att
förhållandet mellan inkomster och hyror i stort sett ej försämras skall kunna
hävdas.
Beträffande den övre gränsen för subventioner framhåller utredningen, att
en generell subvention icke får avpassas så, att hyrorna i nya hus bli lägre
än hyrorna i hus uppförda före den senaste kostnadsstegringen. Strävandena
att i görligaste mån motverka kostnadsstegringen genom klok planering,
rationellt val av material o. s. v. måste bevaras eller stärkas.
Utredningen har beräknat, att vid en byggnadskostnadsökning med 25,
30 resp. 35 % kapitalkostnadsökningen blir 3,69, 4,43 resp. 5,17 kr/kvm.
Den indexmässiga byggnadskostnadsstegringen har angivits till 32 %. Utredredningen
anser det dock motiverat att räkna med en viss anpassning till
motverkande av byggnadskostnadsstegringen. Med hänsyn härtill samt till
de praktiska skäl, som tala för en avrundning av subventionsbeloppet till
hela krontal, föreslår utredningen, att en ny, generell subvention av provisorisk
karaktär motsvarande 4 kr/kvm skall lämnas i form av tilläggslån. Förslaget
innebär alltså, att tilläggslån — utöver nu utgående lån — skulle lämnas
med belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för byggnaden
beräknat bidrag å 4 kronor per kvm bostadslägenhetsyta. Effekten av ifrågavarande
lån beräknas bli, att kapitalkostnadsökningen intill en byggnadskostnadsstegring
av 27 % kunde undvikas. Utredningen förordar vidare, att bemyndigande
utverkas för Kungl. Maj:t att, när byggnadskostnadsutvecklingen
påkallar detta, öka eller minska lånen med belopp motsvarande en subvention
av högst 0: 50 kr/kvm. Ett sådant bemyndigande anses huvudsakligen
böra gälla i händelse av att den allmänna byggnadskostnadsstegringen kommer
att avvika från utredningens beräkningar. Härutöver förordar utredningen,
att i rena undantagsfall, fränast där arbetsmarknadspolitiska skäl nödvändiggjort
igångsättning av ett projekt under fastighetsekonomiskt ogynnsamma
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19
betingelser, möjligheten till ökning av lånet med belopp motsvarande 0: 50
kronor per kvm lägenhetsyta skall kunna tillämpas även beträffande särskilda
projekt. Denna möjlighet till utökning av lånet i enskilda fall borde kvarstå
endast i den män möjligheten till generell förändring av lånets storlek icke
utnyttjades.
Lånen föreslås skola utgå med samma belopp i hela landet. Med hänsyn
till den provisoriska karaktären samt till att utredningen i fortsättningen
av sitt arbete kommer att taga upp frågan om fördelningen mellan stat och
kommun av de bostadspolitiska uppgifterna anses hela subventionen (lånet)
böra lämnas av staten.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om; att i verkställda beräkningar
av subventions- och lånebehovet hänsyn icke tagits till stegrade tomtpriser
eller tomträttsavgälder, betingade av ökade exploateringskostnader.
Den nuvarande subventionen i form av tilläggslån gäller i princip endast
bostadslägenheter, icke butikslokaler eller andra lokaler för annat än ibostadsändamål.
Denna regel föreslås skola gälla, även det föreslagna nya tilläggslånet.
Den provisoriska karaktären av de nu föreslagna åtgärderna bör enligt
utredningens uppfattning markeras av en bestämmelse, att subventionen utgår
tills vidare, icke såsom i fråga om nuvarande tilläggslån under viss tidsperiod.
Av väsentlig vikt för att skapa erforderlig trygghet i fastighetsekonomiskt
hänseende åt de i fortsättningen byggda husen anses därvid vara, att i
villkoren för lånet angives, att detta kan återfordras eller krävas förräntat
(utom i fall av missbruk) endast i samband med hyrespolitiska åtgärder,
som avse den allmänna hyresnivån.
Övergångsärenden. Utredningens förslag innebär, att tilläggslån i full utsträckning
bör lämnas byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 april 1951.
För tidigare igångsatta företag bör lånet reduceras och bestämmas med utgångspunkt,
från en subvention av följande storlek.
Kostnadsökning i % |
Subvention |
26-7 |
4: — |
25 |
3: 75 |
20 |
3: — |
15 |
2; 25 |
10 |
1:50 |
5 |
—: 75 |
Om dessa övergångsbestämmelser strikt tillämpas vid behandlingen av
vissa låneärenden, kunna av arbetsmarknadspolitiska skäl eller andra ogynnsamma
omständigheter svårigheter uppstå att erhålla en hyresnivå, som uppfyller
paritetskravet. Utredningen föreslår därför, att bostadsstyrelsen medgives
rätt att i dylika fall företaga erforderliga jämkningar; dock får lånet
icke överstiga vad som motsvarar en subvention av 4 kr/kvm.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Egnahemslån.
Byggnadskostnadsstegringen för enfamiljshus av trä — som är den vanligaste
typen av egnahem — har varit icke oväsentligt större än för flerfamiljshusen.
De sakkunniga ha emellertid funnit, att möjligheterna att genom mera
omsorgsfull planering och teknisk rationalisering motverka kostnadsstegringen
äro större och mera omedelbart tillämpliga vid småhusbebyggelsen
än i fråga om flerfamiljshus. Utredningen anser det därför motiverat att
räkna med en byggnadskostnadsstegring för egnahem av endast 30 %. Härutöver
har beräknats en ökning av tomtkostnaden med 500 kronor.
Uppskov med planerade egnahemsbyggen kan förvisso —- anföra de sakkunniga
— i många enskilda fall te sig välbetänkt, åtminstone till dess bättre
klarhet vunnits om den kommande prisutvecklingen, i synnerhet för virke.
Detta motiv bör dock enligt utredningens mening icke föranleda, att det
y tterligare ekonomiska stöd för bostadsbyggandet, som den nu inträdda situationen
gör nödvändig, utmätes mindre för egnahemmen än för lägenheter i
flerfamiljshus. För stora delar av landet, främst den egentliga landsbygden
men även mindre stadssamhällen, vore en- och tvåfamiljshuset den lämpligaste
eller enda lämpliga bostadsformen, och ett svagare stöd åt egnahemsbyggandet
än åt flerfamiljshusen skulle framstå som en icke försvarbar
diskriminering av bostadsförsörjningen vid mera lantlig bebyggelse. Det
skulle enligt utredningens mening också vara olyckligt, om stödåtgärdernas
utformning skulle driva fram förskjutningar i bebyggelsestrukturen, som
missgynnade småhusbebyggelsen. Även hänsynen till de större familjernas
möjligheter att välja för dem lämpligaste bostadsform talade härför.
Den nu utgående generella subventionen till egnahem har formen av eu
till beloppet, 4 000 kronor, fast, stående räntefri lånedel. Denna form anser
utredningen böra bibehållas. För att få en jämförelse med den föreslagna subventionen
för flerfamiljshus har utredningen utgått från en småstuga av
sedvanlig typ med 3 rum och kök och en lägenhetsyta av omkring 70 å 75
kvm. Vid omräkning av årliga belopp till kapitalbelopp har använts den nu
för egnahemslån gällande kapitaliseringsnormen 5,71 %. På denna beräkningsgrund
föreslår utredningen ett ytterligare stöd åt enfamiljs- och tvåfamiljshus
i form av en räntefri stående del av egnahemslånet å 5 000 kronor. Härom
anföres i promemorian.
Om för flerfamiljshusen subventionen utmätes till att motsvara 4 kronor
per kvm lägenhetsyta och om likvärdighet skall nås i förhållandet mellan
subvention till egnahem och subvention till flerfamiljshus, måste den nva
subventionen till egnahem, bestämd som kapitalbelopp, utgöra 5 000 kronor.
Detta ger en årskostnad, som med ca 15 % överstiger den som motsvarar
läget för ett likadant hus år 1950, varvid stegringen i bränslekostnader medräknats.
Ur synpunkten av relationen mellan inkomster och bostadskostnader
innebär en sådan höjning icke någon försämring i förhållande till läget år
1950, om man räknar inkomststegringen såsom motsvarande den genomsnittliga
lönestegringen 1950—1951.
21
Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.
I fråga om egnahemslån för ombyggnad utgå enligt nu gällande bestämmelser
subventioner i form av räntefri stående lånedel med 20 % av ombyggnadskostnaden,
dock högst 4 000 kronor; möjlighet föreligger att under särskilda
omständigheter överskrida 20?ä-gränsen, vilket däremot icke gäller
beträffande maximibeloppet. Då kostnaderna för sådan mera genomgripande
ombyggnad, som avses när egnahemslån för ombyggnad ges, torde ha stigit
minst lika mycket som för nybyggnad, anses det nuvarande maximibeloppet
böra ändras i enlighet med vad som föreslagits i det föregående.
Utredningen föreslår, att den nya räntefria stående delen av egnahemslån
om 5 000 kronor skall utgå till en- och tvåfamiljshus, som den 1 januari 1951
icke hade byggnadsstommen rest och taket- inbrädat.
Kreditpolitiska åtgärder.
Vidtagna åtgärder. Genom beslut den 17 november 1950 och den 18 juni
1951 bemyndigade Ivungl. Maj:t bostadsstyrelsen att under vissa förutsättningar
till vederbörande bankföretag förskottsvis utbetala slutligt beviljade
tertiärlån och tilläggslån, innan ännu de för lånets lyftande föreskrivna handlingarna
blivit granskade inom styrelsen. Bemyndigandet gäller för tiden
t. o. m. den 31 december 1951. På framställning av bostadsstyrelsen bemyndigade
Kungl. Maj:t vidare den 13 juli 1951 styrelsen att under innevarande
år förskottsvis utbetala även preliminäri- beviljade tertiärlån och tilläggslån.
Samtidigt medgav Kungl. Maj:t, att styrelsen fick fördjupa tertiärlån i vissa
fall, bl. a. då låntagaren till följd av kreditåtstramningen icke kunnat erhålla
byggnadskreditiv. Sistnämnda medgivande avsåg dock endast tiden t. o. m.
den 31 oktober 1951.
Tertiärlån. Utredningen framhåller, att kredit-försörj ningen för byggnadsverksamhetens
del under senaste tiden blivit något bättre. Kreditivbehovet
för åtminstone den närmaste framtiden anses sålunda kunna komma att täckas
utan att särskilda åtgärder vidtagas. Beträffande bottenlån synes läget
däremot mindre tillfredsställande. Nu rådande svårigheter att få bottenlån
i marknaden torde enligt de sakkunnigas uppfattning icke komma att i
väsentlig mån lindras under den närmaste framtiden, såvida icke särskilda
åtgärder vidtagas.
Bostadsstyrelsens befogenhet att fördjupa tertiärlån föreslås därför bevarad
för framtiden.
Särskilt med hänsyn till den penningpolitiska effekten bör fördjupningen
ske restriktivt och endast då lån icke kan erhållas på annat sätt.
Byggnadskreditiv. Medan utredningens arbete pågått, har bankinspektören
efter undersökning av möjligheterna att beskära affärsbankernas kreditgivning
för andra ändamål än bostadsproduktion framlagt ett förslag om rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktie
-
22
Kungl. Alaj:ts proposition nr 217.
bolags utlåning. Utredningen har emellertid icke hunnit företaga en mera
ingående granskning av förslaget. Om dess inverkan på behovet av kreditpolitiska
åtgärder anföra de sakkunniga.
Om nämnda förslag skulle komma att förverkligas, kan frågan om bostadsbyggandets
finansiering komma i ett helt nytt läge. Självfallet har emellertid
utredningen icke kunnat utgå ifrån, vare sig att detta förslag kommer att
förverkligas, eller från någon bestämd förutsättning pm effekten därav. Det
har därför framstått som fortfarande angeläget, att ytterligare garantier mot
svårigheter i fråga om bostadsfinansieringen skapas. Utredningen bär
funnit, att detta lämpligast göres genom att utrusta bostadsstyrelsen med
befogenhet att, när styrelsen så finner lämpligt, lämna lån till kreditinrättning
i syfte att möjliggöra viss bostadskreditgivning. Det torde böra ankomma
på bostadsstyrelsen att i samråd med vederbörande kreditinstitut finna den
lämpligaste formen härför.
Ehuru det syntes möjligt att genom ändring av för kreditinstituten gällande
föreskrifter av olika slag (kassareservsbestämmelser, bestämmelser om
belåningsgränser in. fl.) stimulera bostadskreditgivningen, bär utredningen
icke funnit lämpligt att i ett förslag av provisorisk karaktär förorda sådana
åtgärder av större räckvidd.
RESERVATIONER.
Två ledamöter av utredningen — herrar Cassel och Thunholm — vitsorda, att
en mycket kraftig byggnadskostnadsstegring inträtt sedan 1950. De anse dock,
att utredningens majoritet, som utgått från en byggnadskostnadsstegring av
ca 30 %, underskattat möjligheterna till en kostnadsnedpressning genom olika
anpassningar av byggnadssättet. Om hela kostnadshöjningen eller en del
därav subventionerades bort, försvagades i hög grad incitamenten till en
sådan naturlig kostnadsnedpressning. Reservanterna —- som framhålla att
1951 års byggnadsprogram i huvudsak torde komma att fullföljas, oberoende
av om några stödåtgärder vidtagas — avstyrka utredningens förslag om subventioner.
Som skäl härför anföres bl. a.
Även om under de närmaste månaderna i frånvaro av särskilda stödåtgärder
en viss avmattning i projekteringen för 1952 icke skulle kunna undvikas,
anse vi icke konsekvensen härav behöva bli alltför oroande. I ett akut
inflationsläge måste det anses rimligt och naturligt att man temporärt accepterar
en viss nedskärning även av denna del av investeringsvolymen, särskilt
som de minskade anspråk på material och arbetskraft, som därav bleve följden,
skulle utgöra den effektivaste motvikten mot kostnadsstegringstendenserna.
Även utredningens majoritet har ju funnit, att situationen på byggnadsmarknaden
på sistone urartat på ett sådant sätt att en temporär återhållsamhet
i byggnadstillståndsgivningen kan bli nödvändig under instundande
höstmånader. Detta innebär emellertid icke att det skulle behöva bli
tal om en så kraftig eller så långvarig nedskärning av bostadsproduktionen,
att de bostadssociala strävandena skulle i nämnvärd grad störas. Den tidsförskjutning
som blir följden om utredningen i stället för att nu lägga fram
förslag till provisoriska åtgärder avvaktar sitt definitiva ställningstagande
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
synes oss vara så begränsad, att den icke har någon avgörande betydelse för
1952 års bostadsprogram.
Reservanterna anse det omöjligt att efter den korta utredningstiden överblicka
behovet och konsekvenserna av den ifrågasatta subventionen. Då någon
omedelbar risk för stagnation i bostadsbyggandet icke synes vara för handen,
bör därför utredningens resultat beträffande den allmänna hyrespolitiska
målsättningen avvaktas.
Ledamoten av utredningen herr Pettersson anser, att kommunerna skola
bidraga med en fjärdedel av den föreslagna subventionen för hyreshus i överensstämmelse
med vad som nu gäller för tilläggslånen. Hyreshusen uppföras
till största delen i städer och tätorter, där tomtpriserna äro uppskruvade.
Reservanten finner det inte riktigt, att höga tomtpriser bekostas genom
subventioner med statsmedel. Ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa
fall öka eller minska den av utredningen angivna subventionen med högst
50 öre per kvm anses obehövligt, eftersom subventionen är av provisorisk
karaktär och kommer att omprövas av 1952 års riksdag. Reservanten avstyrker
alltså utredningens förslag i denna del.
YTTRANDENA.
Behovet av provisoriska åtgärder.
Flertalet remissmyndigheter anser att behov nu föreligger av särskilda
stödåtgärder. Sålunda ha bostadsstyrelsen, hyresrådet, arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, svenska stadsförbundet,
landskommunernas förbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), HSB och byggförbundets intressekontor helt
eller delvis tillstyrkt utredningens subventionsförslag.
Några remissinstanser anse, att läget på byggnadsmarknaden icke f. n. ger
anledning till särskilda åtgärder. Denna ståndpunkt har intagits av två ledamöter
i hyresrådet, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund
och svenska bankföreningen.
Beträffande de skäl, som av olika remissmyndigheter anförts för att nu till
gripa särskilda stödåtgärder, må följande återgivas.
Bostadsstyrelsen framhåller, att den kraftiga stegringen i byggnadskostnaderna
ännu icke helt avstannat. Beträffande de olika åtgärder, som det nuvarande
läget på bostadsmarknaden kan föranleda till, anför styrelsen följande.
Fn kompromiss mellan helt oförändrad hyresnivå och full hyreshöjning
ger möjligen den bästa lösningen, men intill dess ett förslag om en dylik
kompromiss föreligger och alla dess konsekvenser klarlagts, synes det nodvändigt
att välja en provisorisk subventionslinje, eftersom man då minst
föregriper en slutlig lösning. Frågan om vilka åtgärder, som skola vidtagas,
kan nämligen icke hållas öppen, eftersom varje dag färdigställas bostadshus,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
som måste belånas och uthyras samt ofta nog försäljas, varvid genom ovissheten
om de ekonomiska förutsättningarna ett slumpartat eller spekulativt
moment införes i det enskilda fallet. En mycket allvarlig desorganisation
på planeringsstadiet, inom företagarnas arbetsorganisationer, på kreditmarknaden,
fastighetsmarknaden och icke minst på hyresmarknaden skulle kunna
bli följden, om icke några åtgärder från det allmännas sida vidtoges i nuvarande
läge. Senare eventuella åtgärder skulle aldrig kunna helt kompensera
dessa skadeverkningar, och överhuvudtaget skulle sådana åtgärder förevåras.
Bostadsstyrelsen understryker samtidigt, att med hänsyn till de betydande
subventioner, som föreslås, måste från statens sida de största anspråk ställas
på omsorgsfull och sparsam planering vid byggandet.* Gator och ledningar
borde exempelvis vara iordningställda före byggnadsarbetenas påbörjande.
På vissa orter syntes samarbetet mellan företagare och vederbörande myndigheter
bl. a. i fråga om byggnadstillstånd vara så gott, att det medförde
avsevärda kostnadsbesparingar jämfört med förhållandena på andra orter.
Den ur kostnadssynpunkt gynnsammare ordningen borde läggas till grund
vid bedömningen av skäliga byggnadskostnader. Det finge icke förekomma,
att hus, till vilka begärdes stora statliga subventioner, voro otillfredsställande
i olika avseenden och att sålunda allmänna medel användes för att
täcka kostnader, som hade uppstått på grund av brister i projektering och
utförande. De ökade subventionerna finge ej heller leda till en minskning
i ansträngningarna att skära bort onödiga kostnader. Styrelsen understryker
behovet av vidgad upplysningsverksamhet i byggnadsfrågor; en besparing
på 1 % av produktionskostnaderna för bostäder skulle uppgå till mer än It)
miljoner kronor om året.
Styrelsen anser vidare, att lån i fortsättningen under inga omständigheter
skall lämnas till byggnadsföretag, om tomten förvärvats till högre pris än
vad som kan anses skäligt. Kommunerna borde beträffande sin egen mark
ålägga sig viss återhållsamhet och icke annat än i tvingande fall påkalla eu
ökning av tomtpriserna.
Styrelsen erinrar om att arbetskraftsbristen i hög grad ökar byggnadskostnaderna
genom förlängda byggnadstider och belastning av arbetsledningen
på byggnadsplatsen. Anspråken på subventioner resp. risken för
ytterligare hyreshöjningar skulle minska i samma mån situationen på arbetsoch
materialmarknaderna kunde behärskas.
Liknande synpunkter ha anförts av svenska stadsförbundet samt fullmäktige
i riksgäldskontoret och i riksbanken. I fråga om subventionsförslaget
ansåg bankens chef, att eventuella stödåtgärder icke finge leda till en
minskning av driftbudgetens överskott, Samtidigt borde en ytterligare splittring
på hyresmarknaden undvikas. En framkomlig väg skulle under sådana
förhållanden vara att begränsa subventionerna så, att kostnadsstegringen finge
föranleda viss hyreshöjning i nybyggda hus, att medgiva en viss hyreshöjning
i äldre hus samt att kombinera ett dylikt medgivande med uttagandet av
en särskild skatt, så avpassad, att den medgåve ett finansierande av subventionerna.
25
Eungl. Maj:ts proposition nr 217.
Hyresrådet (majoriteten) framhåller, att med de höga hyror, som skulle
krävas för finansiering av ett nybygge, förelåg en påtaglig fara för minskning
i bostadsproduktionen. Med hänsyn till den nuvarande bostadsbristen,
som alltjämt kunde väntas öka, vore det därför nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att säkerställa erforderlig nyproduktion. Som ytterligare skäl härför
åberopar rådet i huvudsak följande.
En höjning av hyresnivån i nybyggda hus med ca 30 % medför en splittring
som binder den framtida hyrespolitiken. Detta i förening med de produktionshämmande
riskerna för de närmaste årens bostadsbyggande skulle
otvivelaktigt få till följd sådana konsekvenser, särskilt med hänsyn till hyrespolitiska
synpunkter, att en dylik höjning, på en gång genomförd för en del
av beståndet, icke bör ifrågakomma.
Hyresrådet finner det synnerligen angeläget, att produktionsfrämjande åtgärder
snarast vidtagas och att det sker på sådant sätt, att såvitt möjligt en
onödig splittring av den framtida hyresnivån undvikes. Någon annan utväg i
förevarande läge än den av utredningen föreslagna -— subvention av nyproduktionen
med statsmedel — torde enligt hyresrådets mening icke förefinnas.
HSB förutser en omedelbart minskad nybyggnadsverksamhet, om icke
provisoriska åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag
vidtagas. Kostnadsstegringen vore icke avslutad; utredningen hade ej
beaktat, att en höjning av tomtkostnaderna inom kort torde bli märkbar.
Eationaliseringsarbetet inom byggnadsverksamheten har enligt HSB:s
uppfattning under senare år intensifierats, varför någon större vinst på
detta, område kanske ej kunde uppnås inom den närmaste tiden. Om omedelbara
kostnadsbesparingar skulle kunna vinnas, måste ändringar ske på många
punkter i de bestämmelser, som nu binda bostadsbyggandet. Härom anför
HSB.
De byggande måste med det snaraste kunna erhålla rättigheter att bygga
mer ekonomiskt än vad nu är fallet. I Stockholm och Göteborg får man f. n.
som regel icke bygga husen bredare än 10 m. Med nuvarande höga bränslekostnader
är det självklart, att enbart det skälet gör att denna husbredd är
olämplig. Hushöjden, tre våningar i de större städerna, torde vidare kunna
diskuteras; de mycket spatiösa stadsplanerna borde kunna göras mera ekonomiska;
våningshöjden kan minskas; antalet lägenheter i trapplan bör kunna
ökas; inredning av vindar i nya hus kunna i viss utsträckning tillåtas. I landets
mindre städer torde ovan uppräknade åtgärder icke ge samma effekt,
då av olika skäl vissa av dem kunna vara olämpliga. Eftersom de extrema
smalhusen icke förekomma i landets mindre städer, står ingen vinst att hämta
i detta avseende. Givetvis kunna icke alla de här exemplifierade åtgärderna
genomföras överlag eller i alla städer och tätorter. Av vikt är emellertid att
hela, detta problemkomplex behandlas omedelbart så att resultaten kunna
tillämpas inom snar framtid.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) tillstyrker i princip utredningens
förslag. Det vore emellertid verklighetsfrämmande att tro, att man
genom rationaliseringsåtgärder snabbt kunde åstadkomma en betydande kostnadsminskning.
Större besparingar kunde f. n. endast uppnås, om de statliga
och lokala byggnadsnormerna ingående reviderades. Genom att t. ex.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
slopa byggandet av skyddsrum i fastigheterna kunde man minska byggnadskostnaderna
med 2 %.
Hyresgästernas riksförbund anser det otänkbart, att de nu rådande produktionskostnaderna
skulle få slå igenom hyrorna. Utan åtgärder av det slag
utredningen förordat kunde en akut kris icke undvikas. Utredningen hade
utgått från att förhållandet mellan hyror och inkomster icke fick försämras.
Riksförbundet — som anser detta självklart — hävdar, att man i stället bör
eftersträva en förbättring i denna relation. Förbundet framhåller, att ökningen
av tomtkostnaderna bör beaktas, samt ifrågasätter en statlig subvention
även i anledning av de starkt höjda bränslepriserna. För att öka bostadsproduktionen
måste åtgärder vidtagas i syfte att förbättra tillgången på arbetskraft
och byggnadsmaterial.
Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) erinrar om att bostadstillgången
har nära samband med möjligheterna att minska den rådande arbetskraftsbristen
inom viktiga produktionsområden. Fn försämring av tillgången på
bostäder, vilka kunde erhållas till för arbetskraften överkomliga hyror, skulle
ytterligare försvåra arbetsmarknadsorganens strävan att effektivt tillvarataga
arbetskraftsresurserna. Styrelsen förordar därför, att åtgärder vidtagas från
statsmakternas sida i syfte att nedbringa hyrorna i nya hus.
Enligt styrelsens uppfattning vore en av anledningarna till den uppkomna
bristen på arbetskraft, att den fria byggnadssektorn lagt beslag på större andel
av byggnadsarbetarna än föregående år. Frågan om en förbättring av
bostadsbyggandets arbetskraftsresurser vore ett fördelningsproblem såväl i
förhållande till den totala arbetsmarknaden som till byggnadsverksamhetens
olika sektorer. Styrelsen anser det nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas
för yrkesutbildning inom byggnadsverksamheten; överläggningar borde
snarast upptagas med parterna på arbetsmarknaden i syfte att utöka utbildningsmöjligheterna
på arbetsplatserna. Något avgörande hinder för att slopa
den s. k. behörighetsprövningen syntes icke föreligga. — Ett slopande av
behörighetsprövningen förordas även av HSB och byggförbundets intressekontor.
I ett flertal yttranden framhålles mera allmänt betydelsen av åtgärder
för att öka tillgången på arbetskraft.
I nuvarande labila ekonomiska läge måste enligt statskontorets uppfattning
en subventionering av den storleksordning, varom här vore fråga, väeka
principiella betänkligheter, då den icke överensstämde med den eljest avsedda
kreditåtstramningen och därmed även investeringsbegränsningen. Det
borde vara en bestämd förutsättning för de ifrågasatta stödåtgärderna, att
utvecklingen, om dessa åtgärder icke vidtoges, eljest medförde en mera betydande
och längre bestående begränsning av bostadsbyggandet. Den av utredningen
i detta avseende gjorda undersökningen fann ämbetsverket knappast
övertygande.
Statskontoret tillstyrker emellertid subventionsförslaget med i huvudsak
följande motivering.
Av utredningen framgår, att en 30-procentig stegring av byggnadskostnaderna
skulle leda till en hyreshöjning å ca 25 %, varigenom förhållandet
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
hyra/inkomst skulle försämras mellan 1950 och 1951 med omkring 10 % ( 18,2
— 19,9). Tages hänsyn till den inverkan som den genom höjda inkomster uppkomna
ökade skattebelastningen och nyssnämnda hyreshöjning har på den
för övrig konsumtion disponibla andelen av inkomsterna sagda år, finner man
en försämring å ungefär 16 % (13—15,5). Den sistnämnda beräkningsgrunden
torde emellertid icke böra tillmätas betydelse. Den innebär nämligen som
också antytts i utredningen —- att man upphäver skatteskalornas progressiva
verkan genom subventioner till hyran.
Den 10-procentiga försämringen av hyresprocenten synes val stor for att
kunna tillåtas komma till uttryck i hyressättningen. I denna situation torde
böra allvarligt övervägas de åtgärder, som kunna vidtagas for en begransning
av byggnadskostnaderna. Härvid böra främst undersökas möjligheterna
dels till reducering av byggnadstiden, vilken innevarande år visat en skrämmande
tendens till ökning, dels ock till användande i största möjliga utsträckning
av arbetsbesparande byggnadsmetoder. Resultaten härav kunna
dock bli märkbara först på längre sikt. Det lärer fördenskull bli nödvändigt
att trots de principiella betänkligheter, som måste inställa sig mot den föreslagna
subventioneringen, godtaga densamma, dock under uttryckligt understrykande
av dess provisoriska karaktär.
Landsorganisationen, som anser subventionsförsJaget välgrundat, framhåller,
att en eventuell ändring av behörighetsprövningen icke får ske på bekostnad
av den under senare år utökade arbetssäsongen.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) hyser viss tvekan inför utredningens
förslag. Organisationen erinrar om den avsevärda förlängning ai
byggnadstiderna, som blivit följden av brist på material och arbetskraft. En
viss uppbromsning av igångsättandet av nya byggnadsföretag skulle kunna
medföra en förbättring i dessa avseenden. TCO kan därför icke instämma
med utredningen, när den som motiv för sitt förslag främst sätter risken föi
en produktionskris. E. n. vore det i första hand angeläget att snabbt vidtaga
åtgärder för att förbättra bostadsbyggandets arbetskraftsresurser samt
att säkra tillgången på byggnadsmaterial till rimliga priser. Rationaliseringsst.
rävandena inom byggnadsbranschen måste underlättas. Om hela kostnadshöjningen
eller större delen därav subventionerades bort, försvagades i hög
grad incitamenten till en sådan naturlig kostnadsnedpressning. Med hänsyn
till det akuta läget på bostadsmarknaden och i syfte att förhindra en omotiverad
nedgång i byggnadsproduktionen vill TCO dock icke motsätta sig ett
genomförande av utredningens förslag såsom ett kortfristigt provisorium i
avvaktan på att bostadspolitiken i dess helhet slutligt prövas.
Ihjggförbundets intressekontor — en avdelning inom svenska byggnadsindustriförbundet
— finner likaledes förslaget om särskilda stödåtgärder
mera tveksamt. Vägen ur bostadskrisen är enligt kontorets mening avhängig
av åtgärder på efterfrågesidan. Bostadsutredningens förslag skulle medföra
en ökad fastlåsning vid subventionspolitiken.
Intressekontoret framhåller vidare, att det i och för sig knappast föreligger
anledning förmoda, att lägenheter i nybyggda hus skulle komma att stå
outhyrda. Ur producentsynpunkt fanns alltså icke direkt anledning tveka
att bygga även med nuvarande kostnader. Med hänsyn till förhållandet på
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
längre sikt mellan hyresnivån i äldre hus och den icke oväsentliga hyresstegring,
som skulle bli följden om kostnadsökningen helt finge slå igenom
på hyran, hade dock en viss oro gjort sig märkbar bland företagare och kreditgivare.
Ur dessa synpunkter och för att om möjligt undvika rubbningar i
produktionen tillstyrker kontoret ett provisoriskt införande av subventioner
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Kontoret betonar
samtidigt att hela frågan om hyres- och bostadspolitiken snarast bör upptagas
till prövning. En successiv avveckling av hyresregleringen och en begränsning
av subventionspolitiken måste därvid sättas i förgrunden.
Intressekontoret har även berört bostadsstyrelsens värderingsnormer. Den
av utredningen föreslagna subventionen motsvarade en byggnadskostnadsstegring
av endast 27 %\ kontoret utgår från en stegring av minst 35 %. Kontoret
framhåller, att det under dylika förhållanden är av vikt, att bostadsstyrelsen
vid behandlingen av de enskilda ärendena icke bindes vid en fast
hyresnivå, utan kan taga full hänsyn till de redovisade verkliga byggnadskostnadema.
Härom anför kontoret.
Detta krav motiveras också av att såväl kommunala som kooperativa producenter
numera i stället för att bygga på entreprenad, d. v. s. mot kostnad
enligt antagna anbud, i allt större utsträckning fordra att entreprenörerna
skola bygga mot »bostadsstyrelsens tak», d. v. s. med högst den ersättning
till entreprenören, som motsvarar bostadsstyrelsens fastställda värde. Då
kostnaden för projektering, kreditiv och räntor samt för installationer och
andra sidoentreprenader som regel skola utgå innan byggnadsentreprenören
får betalt, så innebär detta entreprenadsystem att byggnadsentreprenören står
all risk och måste avvakta bostadsstyrelsens slutliga värdering innan han får
slutlikvid.
Frågan kan även ses på följande sätt, Två alternativ föreligga. Antingen
införes en enhetlig subvention lika för hela landet, så som utredningen föreslagit.
Konsekvensen härav blir — om hänsyn tages till verklig, skälig produktionskostnad,
vilket ur rättvisesynpunkt måste krävas — att hyressättningen
vid varierande kostnadsökningar blir skiftande. Det andra alternativet
är att subventionen göres variabel, varvid hyresnivån kan hållas konstant.
Yilket alternativ som väljes är måhända av underordnad betydelse. Intressekontoret
vill för sin del icke motsätta sig att en för hela landet likformig
subvention införes. Det måste dock klart utsägas att hänsyn vid värderingen
tages till verkliga, skäliga kostnader, varigenom en varierande hvressättning
kan uppkomma.
Av de remissmyndigheter, som avstyrkt utredningens förslag, anser Sveriges
fastighetsägareförbund, att frågan om en fortsatt subventionering av bostadsbyggandet
maste ses ur väsentligt vidare synpunkter, än som framginge
av bostadsutredningens promemoria. Man borde inte förbise, att subventionerna
i sin mån måste antagas ha medverkat till den rubbning i balansen
mellan tillgång och efterfrågan, som är anledning till bostadsbristen. Utredningen
hade underlåtit att beräkna den fördyring som ligger i att byggnadstiden
förlängts från 8,2 månader i maj 1949 till 13,7 månader i maj 1951.
Om byggnadsverksamhetens omfattning anpassades efter landets resurser i
fråga om arbetskraft och material, skulle byggnadskostnaden sjunka inte
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
endast till följd av besparingar i fråga om räntekostnader och arbetslöner
utan även genom att man undvek löneglidningar och överpriser.
Utredningen har enligt förbundets uppfattning ej förebragt tillräckliga
skäl för antagandet, att byggnadsverksamheten icke skulle kunna hållas i gång
utan subventioner. Paritetskraven kunde icke i och för sig utgöra bärande
skäl för den föreslagna subventioneringen. I fråga om förhållandet hyra/inkomst
uttalar förbundet bl. a.
Med utgångspunkt från den såsom riktpunkt för bostadspolitiska åtgärder
på sin tid uppställda normen att medelhyresprocenten icke borde överstiga
20, är det utan tvivel av mycket stort intresse att utredningen för i undersökningen
ingående fastigheter funnit medelhyresprocenten för samtliga
familjer utan familjebostadsbidrag utgöra allenast 16,5. I promemorian har
vidare angivits, att medelhyresprocenten med hänsyn till inkomststegringarna
under 1951 vid oförändrade hyror skulle komma att nedgå till 13,9 samt att
hyresprocenten med 1951 års inkomst och en hyresstegring å 25 % ävensom
en höjning av bränsletillägget till 25 % likväl icke skulle uppgå till mer än
19,9 — d. v. s. fortfarande understiga 20.
Utredningen bär för sin del framhållit, att en höjning av hyrorna i nya
hus, som motsvarar hela den inträffade byggnadskostnadsstegringen, kraftigt
skulle försämra den på senare år nådda relationen mellan inkomster och
hyror, som vore grundförutsättningen för ett successivt förverkligande av
bostadspolitikens syften. I anslutning därtill må emellertid erinras om, att
bostadspolitikens syften under en följd av år och särskilt under senare år
tillgodosetts genom hyresregleringens verkningar även på fastigheter uppförda
före den 1 januari 1942 — inom detta fastighetsbestånd finnas ju även
rymliga modernt utrustade lägenheter —- samt att utvecklingen i varje fall
under tiden efter år 1945 karakteriserats av en oavlåtligt sjunkande relativ
hyresnivå även i nybyggda fastigheter. När utredningen nu anför, att relationen
mellan inkomster och hyror skulle försämras genom en höjning av
hyroma i nybyggda hus, synes detta uttalande i första hand icke innebära
något annat'' än att den hittills skedda utvecklingen icke skulle kunna fortsätta
utan subventioner. Även med en byggnadskostnadsstegring på 25 %
skulle ju under av utredningen angivna förutsättningar medelhyresprocenten
inom de nybyggda fastigheterna — d. v. s. de fastigheter, vilka skulle ha de
högsta hyrorna — likväl icke överstiga 20.
De bostadssociala kraven skulle enligt förbundets uppfattning bäst tillgodoses
genom att avvakta en allsidig utredning i stället för att genomföra
provisoriska åtgärder med svårbedömbara allmänekonomiska och statsfinansiella
konsekvenser.
Liknande synpunkter ha anförts av två reservanter i hyresrådet, vilka avstyrka
utredningens förslag. En tredje reservant anser några tvingande skäl
icke föreligga att utan att avvakta ett fullständigt utredningsresultat vid
taga provisoriska åtgärder för att bibehålla eller rent av sänka den relation
mellan bostadskostnader och inkomster, som förelåg år 1950. Han har även
tagit upp frågan om bränslekostnadema samt anför härom.
Hyresregleringslagen bygger på den principen, att bränslekostnadema
skola regleras enligt bränsleklausuler och sålunda betalas av hyresgästerna
enligt de vid varje tidpunkt gällande priserna. Utredningen har däremot i
sitt resonemang sammanslagit hyra och bränslekostnader under år 1950 och
30
liungl. Maj:ts proposition nr 217.
jämfört dem med motsvarande kostnader under år 1951. Om man icke räknat
med bränslekostnaderna skulle man tydligen kommit'' till det resultatet, att
hyrorna skulle kunna höjas lika mycket som inkomsterna (d. v. s. enligt kommitténs
antagande 18,5 %) utan försämring av relationen. På grund av den
starka ökningen av bränslekostnaderna har beräkningen nu givit till resultat,
att endast It) % stegring av hyrorna skulle kunna »tillåtas». Det synes dock
omotiverat att, då man eljest vid hyresregleringen behandlat hyror och
bränslekostnader var för sig, just i detta sammanhang sammankoppla dem,
så mycket mer som den starka bränslekostnadsstegringen till stor del beror
på bortfall av en subvention, vilken varit avsedd att påverka prisnivån i dess
helhet och endast av tekniska skäl kommit att läggas på bränslet. Eu subvention,
som motiveras enligt kommitténs här ifrågavarande resonemang,
skulle sålunda i realiteten innebära, att man för just denna grupp av fastigheter
ersätter den bortfallna bränslesubventionen med en hyressub ven tion.
Sistnämnda ledamot av hyresrådet tillstyrker emellertid med tvekan provisoriska
stödåtgärder, ehuru inom en väsentligt mer begränsad ram än vad
utredningen föreslagit.
Svenska arbetsgivareföreningen anser det ytterst tveksamt, om läget på
byggnadsmarknaden verkligen är så katastrofalt, att man borde tillgripa den
generella subventionsvägen. Först när frågan blivit grundligare utredd, borde
särskilda åtgärder vidtagas. Arbetsgivareföreningen framhåller beträffande
bostadsstyrelsens värderingsnormer, att dessa böra grundas på de verkliga
kostnaderna och icke på en av styrelsen såsom lämplig bedömd hyressättning.
Svenska bankföreningen framhåller, att ur allmänekonomisk synpunkt all
varliga erinringar kunna göras mot de framlagda förslagen. Om byggnadskostnadernas
stegring blott vore tillfällig, kunde en provisorisk subventionering
möjligen godtagas utan avvaktande av hela problemets slutliga lösning.
Det fanns dock ingen anledning räkna med en snar återgång till lägre kostnadsnivå.
Bankföreningen har också berört utredningens beräkningar av hyresprocenten
och erinrar, att inom den av bostadssociala utredningen angivna hyresprocenten
av 20 finnes rum för såväl 20 % bränsletillägg som 25 % stegring
av grundhyran. I anslutning härtill framhåller föreningen.
Bostadsutredningen har emellertid i förevarande promemoria som bostadssocial
målsättning uppställt »den på senare år nådda relationen mellan inkomst
och hyror». Att på grundval av den nu förebragta utredningen ingå
på någon bedömning av denna nya målsättning anser bankföreningen icke
möjligt men vill bestämt hävda, att någon sådan icke bör fastslås i detta sammanhang,
när det blott rör sig om s. k. provisoriska åtgärder.
På grund av vad sålunda anförts anser sig bankföreningen icke kunna tillstyrka
det föreliggande förslaget om ytterligare bostadssubventioner. Förslaget
syntes nämligen, samtidigt som det innebure allvarliga komplikationer
av allmänekonomisk natur, icke vara grundat på något verkligt behov.
Bankföreningen anser, att strävandena i stället böra gå ut på att göra bostadsbyggandet
så vitt möjligt självbärande. Beträffande de besparingsaktioner,
som härvid bli av betydelse, anför bankföreningen.
Ett område, där en besparingsfrämjande aktion med framgång torde kunna
sättas in, är byggnadstidens längd. Intresset och därmed förutsättningarna
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för besparingsaktioner av sådant slag minskas emellertid i samma mån som
varje inträffad kostnadsstegring anses böra bortsubventioneras. För att låta
de prisnedpressande krafterna på detta område göra sig gällande är det
måhända nödvändigt att tillfälligt tolerera någon begränsning av bostadsproduktionen
under ett eller annat år, men olägenheten av en sådan eventualitet
synes vara att föredraga framför den ständigt fortgående kostnadsstegring,
som måste bli följden av att genom subventionering eliminera de krafter som
verka i motsatt riktning.
Stödets form.
Mot utredningens förslag att det provisoriska stödet skall lämnas i form
av tilläggslån till flerfamiljshus och räntefri, stående del av egnahemslån
till enfamiljs- och tvåfamilj shus ha icke erinringar framförts.
Stödets omfattning m. in.
Tilläggslån. Bostadsstyrelsen erinrar, att utredningen inräknat varken
stegrade bränslekostnader eller ökning i fastighetsskötarlöner, taxor eller
skattesatser, vilka sistnämnda ökningar måste tagas med i beräkningen av
hyrorna i nybyggda fastigheter. Storleken av dessa poster sammanlagda
kunde icke ännu bedömas men torde komma att röra sig om 0:50—1:50
kr/kvm utöver ökningen i bränslekostnader. Härtill kom effekten av en ökning
i tomtkostnaderna. Vid en bedömning av förhållandet hyra/inkomst
måste emellertid dessa poster beaktas.
En subvention av 8 kr/kvm skulle härigenom, oavsett frågan om marginalskatten,
innebära en faktisk försämring av hyresprocenten.
Förslaget om en subvention av 4 kr/kvm innebär — anför styrelsen vidare
— att endast den direkta kapitalkostnadshöjningen subventioneras och blott
intill en byggnadskostnadsstegring av 27 % i stenhus, oaktat den indexmässiga
stegringen är större, och därutöver andra kostnadsökningar föreligga,
vilket motiverar avsevärt högre subvention.
Styrelsen godtager utredningens förslag, att den direkta och indirekta
driftkostnadsstegringen skall få slå igenom i hyran i nybyggda hus, eftersom
den med tiden måste komma att. föranleda hyreshöjning i de befintliga husen,
men anser sig böra framhålla, att detta endast får gälla intill den gräns, som
angives av en oförändrad hyresprocent.
Styrelsen ifrågasätter vidare, om det föreslagna bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att öka eller minska subventionerna med högst 0:50 kr/kvm är tillräckligt,
En ändringsmöjlighet av 1 kr/kvm, motsvarande en byggnadskostnad
av ca 27 kr/kvm eller ca 7 % av det givna utgångsläget 400 kr/kvm anser
bostadsstyrelsen bättre ansluta sig till de praktiska variationsmöjligheter,
som kunna uppstå i fråga om byggnadskostnadema.
Vad angår utredningens förslag om en möjlighet att kompensera särskilda
projekt, som av t. ex. arbetsmarknadspolitiska skäl eljest skulle få en hyra,
som avviker från den förutsatta paritetslinjen, framhåller styrelsen, att en
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
dylik, variabel subventionsmöjlighet är vansklig att på ett rättvist sätt bemästra.
Styrelsen anför härom.
Den subvention på 0: 50 kr/kvm, som utredningen föreslagit, är helt otillräcklig,
om den skall få praktisk effekt, och för ett enstaka ärende ligger
en hyresvariation av 0: 50 kr/kvm inom den marginal, som man måste kunna
arbeta med utan särskilda åtgärder. De ärenden, som redan varit under behandling
i bostadsstyrelsen, visa otvetydigt, att en differens på upp till
2 kr/kvm icke kommer att vara ovanlig dels i rena övergångsärenden, dels i
sådana ärenden, där de förut påtalade svårigheterna på arbetsmarknaden äro
stora och där bostadsstyrelsen bl. a. beroende på kommunens ställningstagande
icke finner möjligt att avslå låneansökningen, även om detta efter
sedvanliga bedömningsgrunder vore motiverat. Nämnda differens motsvarar
en kostnadsvariation av ca 53 kr/kvm eller ca 13 % på 400 kr/kvm resp. ca
10 % på den nya byggnadskostnadsnivån, som vid de gjorda förutsättningarna
blir omkring 500 kr/kvm.
Styrelsen föreslår därför, att Kungl. Maj:t dels får ett generellt bemyndigande
att höja subventionen med 1 kr/kvm, dels ock i särskilda fall medges
höja subventionen med högst 2 kr/kvm. Styrelsen förordar, att i de fall, där
sistnämnda extra subvention beviljas, kommunerna skola bidraga med halva
kostnaden därav.
Hyresrådet tillstyrker utredningens förelag, att ökningen av driftkostnaderna
skall överföras på hyrorna. Då den av utredningen föreslagna subventionen
anknyter till en beräknad kostnadsstegring av 27 %, under det att den
verkliga kostnadsstegringen uppskattas till 35 %, kunde utredningens subvention
synas vara för lågt beräknad. En alltför hög subvention skulle emellertid
enligt hyresrådets uppfattning kunna ge anledning till avmattning i
ansträngningarna att skära bort onödiga kostnader. Rådet tillstyrker därför
förslaget om en generell subvention av 4 kr/kvm. Med hänsyn till de redovisade
uppgifterna om såväl den indexmässiga som faktiska byggnadskostnadsutvecklingen
finner rådet det uppenbart, att förslaget att bemyndiga
Kungl. Maj:t att öka subventionen med 0:50 kr/kvm är otillräckligt.
Liknande synpunkter ha anförts av stadsförbundet, som framhåller att
subventionen egentligen bort bestämmas till 4: 50 kr/kvm. I förlitande på att
alla förslag i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna skola noggrant prövas,
tillstyrker förbundet likväl utredningens förelag.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag dela utredningens uppfattning, att
hyresprocenten ej skall försämras i nya hus och att pariteten mellan hyror
i nybyggda och äldre hus bevaras. Emellertid ifrågasattes, om de sakkunnigas
förelag äro av tillräcklig omfattning för att leda till det angivna
målet. Den föreslagna subventionen på 4 kr/kvm svarade mot en byggnadskostnadsökning
av 27 %, medan den verkliga ökningen kunde beräknas till
ca 35 %. Om inga förändringar av byggnadsnormerna vidtagas, varigenom det
skulle bli möjligt bygga billigare, ifrågasätta företagen, om den av subventionen
ej täckta delen av byggnadskostnadsstegringen överhuvud kan överbyggas.
En hård ekonomisk press för att eliminera denna del av kostnadsökningen
kunde medföra en allvarlig kvalitetsförsämring.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
HSB uttalar, att den föreslagna subventionen av 4 kr/kvm icke är tillräcklig
för att låta hyrorna i de nyuppförda husen ansluta sig till den hyresnivå,
som utbildats för de senaste årens byggen. Om icke bottenlån kunde
erhållas till 60 % av fastigheternas avkastnings värde, skulle amorteringsdelen
komma att bli så mycket större med åtföljande ökning av fastigheternas
kapitalkostnader och hyror.
Hi/res gästernas riksförbund finner också den av utredningen förordade
subventionen otillräcklig. Förbundet anser, att de ökade tomtkostnaderna
måste beaktas och ifrågasätter en subvention i anledning av de höjda bränslepriserna.
Det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att öka subventionen
med 0: 50 kr/kvm borde avse ett väsentligt högre belopp eller också givas
utan annan inskränkning än den som bestämmes av vid varje tidpunkt rådande
priser.
I några yttranden förordas ett stöd av mindre omfattning än vad utredningen
föreslagit. Sålunda kan statskontoret icke dela utredningens uppfattning,
att någon försämring av hyresprocenten mellan 1950 och 1951 ej får
ske. En hyreshöjning med 15 % skulle försämra relationen hyra/inkomst med
endast 3 %. Även efter en sådan hyreshöjning skulle hyresprocenten icke
komma att uppgå till den av bostadssociala utredningen satta gränsen av 20 %.
Ämbetsverket kan icke heller godtaga, att hänsynen till paritetskravet blir
avgörande vid bestämmandet av subventionens storlek. Detta krav borde icke
lämnas obeaktat, men det borde icke i höjande riktning få påverka en subvention,
som av andra och viktigare skäl kunde sättas lägre. Härom anför
statskontoret vidare.
Det måste beaktas, att paritetskravet kan tillgodoses, vilken hyresnivå som
än väljes beträffande nytillkomna hus, om man icke strängt fasthåller vid
hyresregleringen utan medgiver en begränsad hyreshöjning även i äldre fastigheter.
En mindre sådan höjning har också numera medgivits, men denna
har begränsats till hus byggda före 1942, och är i stort sett icke större än
den antagna byggnadskosinadsstegringens motsvarande verkningar på driftkostnaderna,
Statskontoret har tidigare ifrågasatt en hyreshöjning främst i
hus byggda 1942 eller senare för att därmed möjliggöra överföring av tillläggslån
och räntefria stående delar till ränte- och amorteringslån. Då en
sådan överföring ur statsfinansiella synpunkter måste anses synnerligen angelägen,
borde goda möjligheter föreligga till upprätthållande av paritetskravet
mellan i varje fall hus byggda 1942—1950 samt 1951 och därefter. Ett
beslut om provisoriska subventioner enligt utredningens förslag skulle också
— såvitt statskontoret kan finna — i viss mån föregripa avgörandet av nyssnämnda
frågor och försämra möjligheterna att genom en hyreshöjning avveckla
subventionerna i fastigheter, byggda 1942—1950. Huruvida paritetskravet
i detta läge bör sträcka sig längre kan vara föremål för delade meningar.
En hyreshöjning för de äldre fastigheterna, som icke enbart täcker
driftkostnadsstegringen kan emellertid vara motiverad för att undvika ett
framtida äventyrande av det äldre bostadsbeståndet.
Statskontoret finner därför övervägande skäl tala för att den provisoriska
subventionen väsentligt begränsas i förhållande till vad utredningen före.
4—1028 oi Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 217.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
slagit. Ämbetsverket kan icke beller tillstyrka, att den provisoriska subventioneringen
utbygges genom särskilda bemyndiganden för Kungl. Maj:t att
höja subventionen.
En reservant i hyresrådet anser att stödet bör begränsas till 2 eller högst
3 kr/kvm.
Fullmäktige i riksbanken betona, att Kungl. Maj:t bör erhålla bemyndigande
att minska stödet med mer än 0: 50 kr/kvm, om utvecklingen skulle
motivera en sådan åtgärd.
Egnahemslån. Bostadsstyrelsen föreslår, att vid ombyggnader den räntefria
stående delen i sin helhet bestämmes till 30 % av ombyggnadskostnadema,
dock högst 9 000 kronor.
Sparbanksföreningen ifrågasätter, om icke den föreslagna kapitalsubventionen
till egnahem bör differentieras med hänsyn till de faktiska byggnadskostnaderna
å skilda orter i landet. Föreningen erinrar vidare om utredningens
ståndpunkt, att för fastställande av belåningsvärdet i fråga om flerfamiljshus
från produktionskostnaden skall dragas även det belopp, som
motsvarar den nya subventionen. Det framginge icke tydligt av promemorian,
hur man hade tänkt sig detta i fråga om egnahemmen, men enligt vad föreningen
erfarit vore det meningen att tillämpa ett motsvarande förfarande
beträffande dessa. Härom yttrar föreningen vidare.
Detta innebär bl. a., att man fortfarande räknar med ett stående bottenlån
med 50 % av de nya produktionskostnaderna. Det är utomordentligt
vanskligt att i dagens läge bedöma, huruvida de nya produktionskostnaderna
nu kunna betraktas såsom ett belåningsvärde på samma sätt som man för
endast några månader sedan betraktade de dåvarande produktionskostnaderna.
Ett accepterande av de nya kostnaderna såsom belåningsvärde skulle
innebära, att man betraktade dessa såsom ett definitivt minimum för decennier
framåt och resignerade i fråga om möjligheterna att på olika vägar nedbringa
dem.
övergångsbestämmelser. Den av utredningen föreslagna tidsgränsen för
stöd vid nybyggnad av en- och tvåfamiljshus finner bostadsstyrelsen i huvudsak
lämplig. Av praktiska skäl borde dock tidpunkten för byggnadstillståndet
vara avgörande, i vilket fall gränsen egentligen skulle sättas tidigare
än den 1 januari 1951. För att emellertid lämna utrymme för en viss nyanserad
tillämpning på övergångsfallen av den nya subventionen föreslår styrelsen,
att sökande, som först den 1 januari 1951 eller senare erhållit byggnadstillstånd,
skall få tillgodonjuta full subvention och att annan sökande, som
styrker att hans byggnadsföretag utförts på sådan tid, att det drabbats av
byggnadskostnadsstegringen, skall kunna beviljas den nya subventionen helt
eller delvis. För ombyggnadsarbeten borde en motsvarande bestämmelse
gälla.
Statskontoret erinrar, att föredragande statsrådet vid anmälan till 1951
års riksdag av anslagsäskandena för 1951/52 till främjande av bostadsför
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
sörjningen m. m. uttalat, att den då pågående byggnadskostnadsstegringen
icke borde föranleda utvidgning av tilläggslåneverksamheten och ej heller
ge anledning till ökade subventioner till egnahem. Med hänsyn härtill vore
det riktigare att som tidpunkt för subventioneringens tillämpande sätta den
1 juli 1951 i stället för den 1 januari, som i promemorian förordats beträffande
egnahem. I fråga om flerfamiljshus hade utredningen icke föreslagit
någon bestämd tidpunkt utan räknat med att den ökade subventionen skulle
utmätas efter en glidande skala beroende på den procentuella kostnadsökningen.
Enligt statskontorets mening borde närmare övervägas, om icke liksom
beträffande egnahemmen en bestämd tidpunkt skulle fastställas. Då det
främsta syftet med subventionen vore att undanröja riskerna för en akut
produktionskris, syntes det ligga närmast till hands att låta den nya subventionen
utgå allenast till hus påbörjade tidigast den 1 juli 1951. En glidande
skala, som lämnade möjlighet för subjektiva bedömanden, skulle då icke erfordras.
Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Utredningens förslag, att
hela subventionen skall lämnas av staten — till skillnad från de hittillsvarande
tilläggslånen, där kommunerna bidraga med en fjärdedel — tillstyrkes
av stadsförbundet och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
I åtskilliga remissvar förordas emellertid ett bibehållande av den nuvarande
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Statskontoret
har sålunda icke funnit tillräckliga skäl anförda för ett frångående av gällande
regler för tilläggslån. Fidlmäktige i riksbanken framhålla, att av subventionens
provisoriska karaktär bör följa, att avsteg icke göres från de hittills
tillämpade grunderna för kostnadsfördelningen. Om utredningens förslag
bifölls i denna del, kunde det få en prejudicerande verkan när statens
åtgärder på bostadsområdet slutligt skulle avgöras. Liknande synpunkter ha
anförts av arbetsgivareföreningen..
Bostadsstyrelsen har — som framgår av det föregående — tillstyrkt, att
det av utredningen förordade lånet till flerfamiljshus i särskilda fall skall
kunna höjas med belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag
av två kronor per kvm lägenhetsyta.
Vid en tilläggsmöjlighet av denna storleksordning torde anspråken på bostadsstyrelsens
utredningsmöjligheter i fråga om byggnadskostnader bli
mycket stora. Då endast kommunen kunde ha erforderlig lokalkännedom om
vilka skäl som motiverade en extra kostnadsökning, och samtidigt förmågan
att bevaka, att kostnadsbesparande åtgärder vidtoges, anser styrelsen det
motiverat, att kommunen, när det gäller dylik extra subvention, lämnar ett
bidrag förslagsvis motsvarande halva detta belopp, varigenom på staten skulle
falla högst 1 kr/kvm.
Härom yttrar styrelsen vidare.
För den hittillsvarande subventionen har kommunen regelrätt svarat med
ett belopp motsvarande 25 % av det statliga tilläggslånet. Vid en ökning av
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
den nu föreslagna subventionen på 4 kr/kvm till 5 kr/kvm skulle kommunen
svara för 0:50 kr/kvm eller 10 % och vid. en ökning till 6 kr/kvm för 1 kr/kvm
eller ca 17 % av subventionen, alltså en väsentligt lägre andel än tidigare.
Därför synes också möjlighet till befrielse från att lämna kommunalt bidrag,
vilken möjlighet under de sista åren knappast haft någon tillämpning,
helt böra uteslutas.
För att undvika onödiga motsatsförhållanden och då icke heller kommunerna
kunnat från början överblicka kostnadsstegringens konsekvenser bör
den juste ringsmöjlighet, som utredningen i fråga om övergångsärenden föreslagit
för bostadsstyrelsen upp till den föreslagna gränsen, 4 kr/kvm, tilllämpas
utan anspråk på kommunalt bidrag.
Tilläggslån för kategorihus m. in. Beträffande hus, som uteslutande eller
till alldeles övervägande del inrymma smålägenheter, ungkarlsbostäder, lärlingsbostäder,
kategorihus för anställda vid industrier och inrättningar erinrar
bostadsstyrelsen om att den f. n. söker undvika att lämna lån. Styrelsen
framhåller, att ett kategorihus ur många synpunkter måste betecknas som
en mindre lämplig metod för lösningen av en bostadsfråga och ur säkerhetssynpunkt
mindre tillfredsställande. Belåning borde kunna ske om särskilda
skäl föreligga. Styrelsen anser vidare, att den senaste tidens kostnadsstegringar
innebära, att hyran Blir så avsevärt mycket större, om statliga lån
icke komma i fråga, att detta utgör ett ytterligare skäl för styrelsen att
lämna lån.
Styrelsen framhåller ytterligare, att projekt, som endast till en mindre del
innehålla bostäder, i enlighet med hittills tillämpad praxis icke böra ifrågakomma
för statlig belåning. Utredningens förslag -beträffande subvention för
enstaka butikslokaler finner styrelsen lämpligt. Lokalavdraget borde sålunda
icke överstiga nuvarande gräns, 3 kr/kvm, eftersom det eljest kunde visa sig
direkt oekonomiskt att upplåta lokaler även i fall, där det vore ur bostadsområdets
och näringslivets synpunkt önskvärt. Avdraget borde dock kunna
göras även på den del av tilläggslånet, som belöpte på den nu föreslagna subventionen.
Hyresgästernas riksförbund ifrågasätter, om man icke bör tillse,
att hyrorna för butiker och andra lokaler hållas vid rimlig nivå.
Kreditpolitiska åtgärder.
B ostads styr-elsen tillstyrker, att befogenheten för styrelsen att fördjupa
tertiärlån bevaras för framtiden och ifrågasätter, om icke bestämmelser härom
borde införas i tertiärlånekungörelsen. Utredningens förslag i denna del
tillstyrkes även av hyresrådet, fullmäktige i rihsgäldskontoret och riksbanken,
bankföreningen, arbetsgivareföreningen och byggförbundets intressekontor.
Förslaget om befogenhet för bostadsstyrelsen att lämna lån till kreditinrättning
avstyrkes i flera yttranden. Beträffande förslagets kreditpolitiska
effekt anföra fullmäktige i riksbanken följande.
Hur förslaget skulle praktiskt realiseras har icke närmare angivits i promemorian.
Om tanken är att ställa vissa belopp till olika kreditinstituts för
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
fogande för ifrågavarande utlåning, uppstår frågan hur ett sådant tillstött
av likvida medel kommer att påverka vederbörande kreditinstituts allmänna
kreditpolitik. Även om medel tillhandahålles endast för utlåning i individuella
fall, är det svårt att bedöma de allmänna kreditpolitiska konsekvenserna.
Ett genomförande av förslaget i denna del skulle leda till att bostadsstyrelsen
finge möjlighet att påverka utvecklingen på kreditmarknaden icke blott
direkt —- genom sin utlåning till bostadsbyggandet — utan även indirekt
genom att tillföra kreditinstituten likvida medel, något som skulle kunna
medföra komplikationer på det penningpolitiska området. Det må vidare
framhållas, att om utredningens förslag i denna del skulle genomföras, detta
torde innebära ett avsteg från de principer, som hittills tillämpats beträffande
disponerandet över anvisade anslagsmedel. Skulle det visa sig att svårigheter
komma att föreligga för kreditinstituten att lämna de krediter, som
erfordras för bostadsbyggandet, synes det, med hänsyn till att det här är
fråga om ett provisorium, vara lämpligare att liksom hittills genom riksbankens
försorg åtgärder vidtagas för att placera krediterna.
Fullmäktige i riksgäldslcontoret ställa sig i hög grad betänksamma mot
förslaget. Bankföreningen framhåller, att förelaget saknar aktualitet i vad
det avser affärsbankernas byggnadskreditgivning, enär det icke föreligger
någon svårighet för dessa banker att tillgodose behovet av. sådana krediter.
Bottenkreditgivningen skulle i vissa situationer kunna underlättas vid ett
genomförande av förslaget. Ur penningpolitisk synpunkt vore det dock betänkligt
att anförtro bostadsstyrelsen en sådan uppgift. I den mån rebelåning
av bottenlån erfordrades, borde denna omhänderhas av riksbanken, som ensam
hade den nödvändiga överblicken över kreditmarknaden.
Statskontoret finner det i hög grad betänkligt, om en statlig myndighet
på detta sätt skulle tilläggas vittgående befogenheter att ingripa på kreditmarknaden.
Ämbetsverket avstyrker därför detta förslag. Liknande synpunkter
ha anförts av arbetsgivareföreningen och byggförbundets intressekontor.
Då situationen på kapitalmarknaden ur bostadsbyggnadssynpunkt
dock icke varit alltigenom tillfredsställande ifrågasätter kontoret, om icke
ökade möjligheter att erhålla statliga lån stå till buds på andra håll. I denna
senare fråga anför kontoret följande.
Såväl för sparbanker, försäkringsbolag som hypoteksföreningar föreligga
olika bestämmelser rörande rätten att utge krediter, vilka begränsa möjligheterna,
Enligt kontorets mening skulle en uppmjukning av bestämmelserna
på denna punkt vara möjlig och kunna innebära lättnader. I vad gäller försäkringsbolagen
skulle vidare — antingen genom att en justering av årshyrorna
i direkt anslutning till faktiska ränteutgifter medgives eller genom
eu utökning av den av Kungl. Maj:t bestämda ränteeftergiften — upplåning
av fastighetskrediter kunna stimuleras.
Skulle här framlagda förslag kunna realiseras, torde icke vara uteslutet,
att även frågan om fördjupning av tertiärlånen kan ställas under omprövning.
En anpassning av försäkringsbolags och hypoteksföreningars lånegränser till
det statliga tertiärlånet kan möjligen göra en fördjupning överflödig. I detta
sammanhang vill intressekontoret även ifrågasätta om icke en statlig garanti
— av samma typ som föreslagits för hela tertiärlånet — skulle kunna underlätta
en utvidgning av kreditinstitutens utlåning.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Bostadsstyrelsen uttalar däremot i denna fråga, att de möjligheter, som
kunna erbjudas genom att anlita ett kreditinstituts administrativa och andra
resurser samt erfarenheter, i nuvarande läge böra tillvaratagas. Styrelsen hade
emellertid ej varit i tillfälle att närmare undersöka förutsättningarna för en
dylik långivning.
Landsorganisationen har ifrågasatt om utredningens förslag till kreditpolitiska
åtgärder äro tillräckliga, samt anser —- utan att ingå på formerna
för en centralisering av kreditgivningen under en av staten kontrollerad bank
— att starka skäl tala för en av staten kontrollerad kreditgivning, som tryggar
den statliga bostadspolitikens mål.
DEPARTEMENTSCHEFEN.
Syftet med de av 1951 års bostadsutredning framlagda förslagen till provisoriska
åtgärder är i första hand att förhindra, att kostnadsstegringen och
den delvis därav beroende knappheten på krediter för bostadsbyggnadsändamål
leder till att bostadsbyggandet minskar. I fråga om de hyrespolitiska
problemen har utredningen för avsikt att i enlighet med givna direktiv ''sedermera
framlägga förslag. Intill dess en slutlig prövning av hyresfrågorna kan
verkställas, bör enligt utredningens mening för nytillkommande hus lämnas
en statlig subvention, utmätt på sådant sätt, att hyrorna i stort sett icke skola
behöva sättas högre än i jämförliga, tidigare tillkomna hus. Utredningen har
dock i detta sammanhang bortsett från de förändringar i hyressättningen, som
kunna föranledas av driftkostnadsökningar.
Flertalet av de myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över
bostadsutredningens promemoria, har tillstyrkt, att statens stöd till bostadsbyggandet
i nuvarande läge utvidgas. Från vissa håll har dock tveksamhet
yppats inför förslaget om en mera betydande utvidgning av den statliga bidragsverksamheten.
I några fall har ansetts, att definitiva förslag beträffande
den framtida hyrespolitiken böra avvaktas och att därför tills vidare en utvidgning
av subventionerna ej bör ifrågakomma.
I det följande upptager jag till behandling närmast frågan vilka åtgärder
som böra vidtagas för att i det inträdda läget upprätthålla bostadsbyggandet.
Förhållandena på byggnadsmarknaden äro icke tillfredsställande. Tillgången
på arbetskraft är otillräcklig; delvis gäller detta också materiialtillgången.
Pris- och lönebildningen är svåröverskådlig. Byggnadstiderna ha
sedan år 1949 förlängts. I vissa fall kunna byggnadsföretagen icke bedrivas
i normal takt och på ett rationellt sätt. Hur stor del av kostnadsstegringen,
som betingas av förhållanden, sammanhängande med förlängd byggnadstid,
synes visserligen ovisst. Det kan dock icke uteslutas, att denna del måhända
ej är obetydlig. Bostadsutredningen har också understrukit vikten av åtgärder,
ägnade att återställa balansen på byggnadsmarknaden. Även i åtskilliga
remissyttranden har kraftigt framhävts angelägenheten av att dylika åtgärder
snabbt vidtagas.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Frågan om att på längre sikt skapa gynnsamma förutsättningar för bostadsbyggandet
gäller främst allmänna ekonomiska problem. Bostadsbyggandet
utgör endast en mindre del av investeringsverksamheten. Dess möjligheter
att i en bristsituation konkurrera om arbetskraft och material äro begränsade.
Kravet på balans inom hela investeringssektorn får därför särskild
tyngd. Det bör emellertid understrykas, att detta för bostadspolitiken viktiga
beroendeförhållande icke får undanskymma den betydelse som arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och olika former av direkt stöd åt bostadsbyggandet
kunna få för såväl kostnadsutvecklingen som utrymmet för bostadsbyggandet.
I nuvarande läge bör såsom bostadsutredningen anfört och bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande över promemorian understrukit arbetskraftsfrågorna
ägnas skärpt uppmärksamhet. Om byggnadstiderna skola kunna förkortas,
torde det bli nödvändigt att rekryteringen av arbetskraft till byggnadsyrkena
underlättas.
Bostadsutredningen har förutsatt, att kostnadsstegringen skall kunna motverkas
i betydande mån, bl. a. genom ökad rationalisering; utredningen har
understrukit vikten av omsorgsfullare planering samt lämpligare arbetsmetoder
och materialval. I flertalet remissvar har betydelsen av rationaliseringsåtgärder
framhävts. Från vissa håll bär erinrats om de hinder för kostnadsbesparingar,
som följa av statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av
olika slag.
Såsom bostadsutredningen anfört äro i nuvarande läge möjligheterna att
motverka byggnadskostnadsstegringen begränsade. Om rationaliseringssträvandena
i längden skola kunna giva praktiskt betydelsefulla resultat, krävs att
tillgången på arbetskraft och material blir tillfredsställande. Ett särskilt problem
i detta sammanhang utgöra för reglering av byggnadsverksamheten införda
bestämmelser. Det är uppenbart, att vissa regler erfordras. Men det
är ett starkt intresse, att bostadsbyggandet ej bindes genom detaljbestämmelser.
Vad särskilt angår den kommunala byggnadskontrollen, bör denna
så långt möjligt vara positiv, hjälpande och underlättande, ej negativ och
förbudsinriktad. Jag förutsätter, att i den mån brister påvisas, vederbörande
myndigheter skola göra vad på dem ankommer för att avhjälpa desamma.
Det är av utomordentlig vikt, att garantier skapas för att finansieringen
av bostadsbyggandet kan fortgå utan störningar. Det framstår därför som
nödvändigt, att statens finansiella stöd åt bostadsproduktionen utformas och
ntbygges på sådant sätt, att bostadsbyggandet ej hämmas till följd av kapitalknapphet.
Sådana regler beträffande utmätandet av statens finansiella stöd
i det enskilda fallet böra vidare fastställas, att ekonomiska förutsättningar
för bostadsproduktionen tryggas. Jag anser sålunda, att staten bör utvidga
sin långivning för bostadsändamål i den utsträckning, som betingas av den
inträdda byggnadskostnadsstegringen och kreditmarknadsläget. Jämväl den
statliga subventionen för bostadsbyggnadsändamål bör utvidgas i syfte att
hålla hyrorna i nybyggda hus nere. Yad angår de olika av bostadsutredningen
framlagda förslagen till åtgärder i detta syfte får jag anföra följande.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Bostadsutredningens förslag om fördjupning av tertiärlån i särskilda fall
kan jag godtaga. I anslutning till vad utredningen anfört om åtgärder för
att täcka behovet av byggnadskreditiv förutsätter jag, att som regel kreditiv
komma att lämnas av de reguljära kreditanstalterna. Skulle svårigheter här
uppstå, utgår jag från att riksbanken vidtager erforderliga åtgärder för kreditfrågans
ordnande.
B os tadsu t re d n i nge ris förslag beträffande allmän utvidgning av den statliga
långivningen för Bostadsändamål är intimt förbundet med dess förslag om
subventioner för att hålla hyrorna nere i nybyggda hus. Kostnadsstegringen
bör sålunda enligt utredningen föranleda, att de statliga tilläggslönen avsevärt
höjas. Härigenom skulle byggnadsföretagarna kunna erhålla lån, som
täcka de nya, högre produktionskostnaderna samtidigt som hyrorna i stort
sett icke skulle behöva sättas högre än i tidigare, vid en avsevärt lägre kostnadsnivå
uppförda hus. Med ökade tilläggslån skulle automatiskt följa ökade
subventioner, enär dessa lån i varje fall tills vidare skulle vara ränte- och
amorteringsfria.
Jag delar utredningens uppfattning, att en sådan allmän subvention bör
lämnas att hyresnivån i stort sett kan hållas oförändrad. Utredningen har
räknat med att en subvention motsvarande 4 kr/kvm lägenhetsyta i så fall
skulle erfordras. I vissa remissyttranden har framförts farhågor för atit en
dylik subvention skulle vara otillräcklig. I andra yttranden åter har anförts
att subventioner ej erfordras eller att en mindre subvention än den av utredningen
förordade skulle vara tillfyllest. Svårigheten att bedöma den framtida
byggnadskostnadsutvecklingen motiverar, att ett definitivt ståndpunktstagande
till frågan om subventionernas slutgiltiga omfattning får anstå. Jag anser
emellertid, att den av utredningen föreslagna subventionen i huvudsak bör
godtagas tills vidare.
Bostadsutredningen har ansett, att rent praktiska skäl böra bli avgörande
vid valet av subventionsform och därvid stannat för en utvidgning av tilläggslån
och räntefria, stående delar av egnahemslån. Enligt utredningens förslag
skulle det statliga stödet till flerfamiljshus bli uppdelat på tre lån, tertiärlån,
det nuvarande tilläggslånet och det nya tilläggslånet. Frågan hur tillläggslånen
skola slutligt regleras lämnas helt öppen. Det sistnämnda kan
ingiva betänkligheter bl. a. med hänsyn till de stora lånebelopp, varom numera
kan bli fråga. Jag förutsätter dock, att förslag om nuvarande tilläggslåns
reglering skall kunna föreläggas riksdagen snarast. Det torde vidare
böra undersökas, huruvida icke en rationellare konstruktion av det statliga
stödet beträffande såväl flerfamiljshus som egnahem kan åstadkommas t. ex.
genom att de olika statliga lånen sammanföras i ett enda lån, för vilket ränteoch
amorteringsvillkoren bestämmas redan vid lånets beviljande. Jag är dock
icke ''beredd att nu taga slutlig ställning till här berörda finansierings- och subventionsproblem.
Finansierings- och subventionsproblemen kunna emellertid icke till alla
delar hållas öppna tills vidare. Ståndpunkt måste nu tagas till två grupper
41
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
av låneärenden. Sålunda böra fastställas dels de slutliga lånevillkoren för
den grupp, som avser hus uppförda under den period under vilken kostnadsstegringen
hittills pågått, dels de preliminära lånevillkoren för den grupp,
som avser härefter påbörjade byggnadsföretag.
I fråga om den första gruppen av låneärenden har bostadsutredningen
föreslagit, att för flerfamiljshus tilläggslån skola beviljas med belopp som
svarar mot inträffad byggnadskostnadsstegring. Tilläggslån utöver nu gällande
bestämmelser skulle dock kunna beviljas med högst ett belopp motsvarande
det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta.
Förslaget innebär, att en byggnadskostnadsstegring intill 27 % skulle
motverkas. Det skulle ankomma på bostadsstyrelsen att enligt vissa enkla,
av utredningen angivna regler i varje särskilt fall fastställa lånets storlek.
Enligt min mening tala starka skäl för att det statliga stöd, varom här
skulle bli fråga, göres lika för alla. Det torde vara svårt att fastställa objektiva
grunder för en variation av bidraget i det enskilda fallet. Även om vissa generella
grunder kunde fastställas torde tillämpningen av desamma ge anledning
till betydande administrativa svårigheter. Osäkerhet skulle lätt uppkomma
bland byggnadsföretagarna rörande de ekonomiska förutsättningarna för
genomförandet av planerade husbyggen. Bostadsstyrelsens förslag, att eu
möjlighet borde öppnas för styrelsen att i det enskilda fallet under hänsynstagande
till särskilda omständigheter inom rätt vida marginaler fastställa tillläggslånets
storlek anser jag sålunda icke lämpligt. Beträffande hus, som
uppförts under en tid med successivt stigande kostnader, bör emellertid
visst utrymme lämnas för en skälighetsprövning av subventionsbehovet.
I anledning av vad sålunda anförts förordar jag, att i fråga om flerfamiljshus,
som påbörjats före den 1 juli 1951 och mera påtagligt beröris av den
inträffade kostnadsstegringen, bostadsstyrelsen skall kunna vid slutlig handläggning
av låneärendet besluta om en mot godkänd kostnadsstegring svarande
utvidgning av preliminärt beviljade tilläggslån, dock högst med belopp
motsvarande ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta. Den nuvarande
indelningen av kommunerna i suibventionsgrupper bör bibehållas, vilket
innebär att tilläggslån för lägsta subventionsgrupp bör kunna utlämnas med
högst ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 4
kronor och 40 öre per kvm lägenhetsyta och för högsta subventionsgrupp
med ett högsta belopp motsvarande 5 kronor och 60 öre. För kommuner,
som f. n. ej är o inplacerade i subventionsgrupp, skulle tilläggslån kunna
beviljas motsvarande ett bidrag av högst 4 kronor.
I fråga om byggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951 och sålunda
drabbas av kostnadsstegringen i full utsträckning, förutsätter jag, att
slutlig prövning av låneärende endast i rena undantagsfall blir aktuell under
innevarande budgetår. Yad angår beslut om tilläggslån avseende dylika företag
bör gälla att lån beviljas med belopp motsvarande det kapitaliserade
värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta utöver vad som följer
av nuvarande lånebestämmelser. Vidare bör föreskrivas, att låntagaren skall
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
förbinda sig att vid slutlig prövning av lånefrågan godtaga ett med tilläggslånet
jämförligt statligt stöd. Härmed vinnes, att om nya lånebestämmelser
införas den 1 juli 1952 torde dessa omedelbart kunna tillämpas för praktiskt
taget alla företag som i full utsträckning ha drabbats av kostnadsstegringen.
Ifrågavarande förbehåll får icke fördröja den slutliga prövningen av denna
grupp av låneärenden.
I fråga om villkoren för tilläggslån böra endast följande två jämkningar
i gällande bestämmelser vidtagas. Om den allmänna hyresnivån undergår
förändringar av innebörd att fastigheternas avkastning stiger, skall krav på
förräntning och amortering av tilläggslån kunna framställas. I fråga om krav
på kommunalt bidrag har i flera remissyttranden erinringar gjorts mot bostadsutredningens
förslag, att det på grund av byggnadskostnadsstegringen
uppkomna subventionsbehovet helt skall täckas med statsmedel. Det har
hävdats, att nuvarande fördelning av kostnaderna mellan staten och kommunerna
bör tillämpas även i fråga om de nya subventionerna.
Om det nuvarande förhållandet mellan det statliga tilläggslånet och det
kommunala bidraget skulle bibehållas — kommunens bidrag motsvarar en
fjärdedel av tilläggslånet — kommer vid den föreslagna höjningen av tilläggslånen
kraven på kommunalt bidrag att avsevärt stiga, vilket kan befaras medföra
att kommunerna få svårigheter att medverka beträffande nya bostadsbyggnadsföretag.
På grund härav torde visea jämkningar i villkoren för kommunalt
bidrag böra företagas. Kommuns bidrag torde lämpligen böra fastställas
till en tiondel av tilläggslånet. Med hänsyn till att f. n. gäller, att
kommun, som är placerad i den högsta subventionsgruppen, skall lämna ett
bidrag motsvarande det kapitaliserade värdet av 40 öre per kvm lägenhetsyta,
bör dock bidraget i intet fall överstiga sistnämnda belopp.
Vad härefter angår den statliga långivningen till enfamiljs- och tvåfamiljshus
har bostadsutredningen iföreslagit dels att för nybyggnad den räntefria,
stående delen av egnahemslån, vilken f. n. utgör 4 000 kronor, skall kompletteras
med en ny ränte- och amorteringsfri del å 5 000 kronor, då fråga
är om hus, som den 1 januari 1951 icke hade byggnadsstommen rest och taket
inbrädat-, dels att för ombyggnad en motsvarande utökning av den räntefria,
stående delen skulle genomföras.
Såsom bostadsutredningen påvisat, har byggnadskostnadsstegringen medfört,
att för egnahem och tvåfamiljshus produktionskostnaderna och därmed
årskostnaderna blivit väsentligt höjda. Frågan om åtgärder för att motverka
kostnadsstegringen var föremål för behandling i propositionen nr 124 till
innevarande års riksdag angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen.
Föredragande departementschefen framhöll, att den pågående byggnadskostnadsstegringen
gåve ökad vikt åt åtgärder, avsedda att förebygga att
alltför stora och dyra egnahem uppfördes. I anslutning härtill föreslogs, att
maximibestämmelsema för lån till egnahem och tvåfamiljshus skulle jämkas
nedåt. Förslaget godtogs av riksdagen. Föredragande departementschefen
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
framhöll emellertid ytterligare, att även om ifrågavarande begränsningar
genomfördes, hade egnahemsbyggare anledning att noga överväga huruvida
icke, i avvaktan på att kostnadsutvecklingen skulle kunna bättre överblickas,
skäl förelåge för iakttagande av stor försiktighet i fråga om egnahemsbyggande
under dåvarande förhållanden. Den senaste tidens utveckling av byggnadskostnaderna
har varit sådan, att detta uttalande alltfort torde äga giltighet.
Bostadsutredningen har förutsatt, att en betydande del av kostnadsstegringen
i fråga om egnahem och tvåfamiljehus skall kunna motverkas genom
att utvecklingen av småhusbyggandets teknik och planering påskyndas. Utredningen
har härvid särskilt hänvisat till den ekonomiska press på egnahemsbyggande
t, som kostnadssitegringen givit upphov till. I detta sammanhang
må erinras om att bostadsstyrelsen i sitt yttrande över promemorian
framhållit, att det kan förmodas, att ökningen av kapitalsubventionen med
5 000 kronor till 9 000 kronor genom sin skenbara storlek kommer att stimulera
många som tänka bygga egnahem.
Om den ståndpunkten vidhålles, att stor försiktighet bör iakttagas i fråga
om egnahemsbyggande under nuvarande förhållanden, bör samtidigt understrykas,
att för vissa bostadssökande nybyggnad eller ombyggnad av egnahem
utgör den enda möjligheten att erhålla en tillfredsställande bostad. I
andra fall är egnahemmet avgjort att föredraga framför lägenhet i flerfamiljshus.
Härav följer, att egnahemsbyggandet måste fortgå i viss utsträckning
och att frågan om en lösning av egnahemsbyggandets kostnadsproblem icke
helt kan skjutas på iframtiden. Av vikt är sålunda, att bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden och småorter, där flerfamiljshusproduktion icke
bör ifrågakomma, kan upprätthållas. Vidare böra möjligheterna för familjarmed
ett stort antal barn att erhålla egnahem bevaras.
I avvaktan på att iförutsättningar skola föreligga för ett ståndpunktstagande
till inriktningen av stödet åt nybyggnad och förbättring av egnahem, torde
emellertid vissa jämkningar böra göras i fråga om kapitalsubventionen till
egnahem och tvåfamiljshus i vad det gäller två grupper av låneärenden. I
fråga om preliminärt beviljade egnahemslån, som avse företag, som påbörjats
före den 1 juli 1951 och berörts av den sedan början av 1950 inträffade kostnadsstegringen,
bör sålunda vid slutlig handläggning av låneärendet det
lånebeviljade organet kunna medgiva viss höjning av den räntefria, stående
delen av egnahemslånet. Beträffande egnahem och tvåfamiljshus, som färdigställts
eller ombyggts under 1950, bör en höjning utöver nu utgående 4 000
kronor kunna medgivas med högst 2 000 kronor och för hus, som färdigställts
eller ombyggts efter 1950, med högst 4 000 kronor. En höjning bör dock ifrågakomma,
endast om det visats att byggnadsföretaget mera påtagligt berörts av
kostnadsstegringen. I fråga om ombyggnadsföretag böra ifrågavarande ökningar
av kapitalsubventionen kunna beviljas utan hinder av att f. n. stadgas,
att subventionen i regel ej får överstiga 20 % av ombyggnadskostnaden.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
För de ny- och ombyggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1
juli 1951, bör kunna beviljas en räntefri, stående del med ett belopp av
8 000 kronor. För ombyggnadsföretag bör såsom bostadsstyrelsen förejämväl
gälla, att den räntefria, stående delen ej får överstiga
30 % av ombyggnadskostnaden. Såsom villkor för lån bör föreskrivas,
att vid slutlig prövning av låneärendet låntagaren skall förbinda sig att godtaga
ett med den räntefria, stående delen jämförligt statligt stöd.
Beträffande räntefri, stående del, som beviljas med belopp överstigande
vad f. n. är stadgat, bör i anslutning till gällande bestämmelser det förbehållet
införas, att om den allmänna hyres- och bostadskostnadsnivån stiger,
skall krav kunna framställas om förräntning och amortering av ifrågavarande
lånedel.
De av mig förordade ändringarna i låne- och bidragsbestämmelserna torde
böra träda i kraft den 1 januari 1952. Beträffande före denna tidpunkt meddelade
slutliga beslut torde om särskilda skäl föreligga en omprövning av
låneärendet kunna verkställas såvitt lånet ej är utbetalt.
Syftet med de av mig tillstyrkta förslagen beträffande villkoren för den
statliga långivningen för bostadsändamål är i första hand att skapa garantier
för att den inträffade byggnadskostnadsstegringen och därav föranledda
kapitalanskaffningssvårigheter icke komma att verka hämmande på bostadsbyggan<l€t-
Förslagen böra sålunda ses som ett led i strävandena att upprätthålla
bostadsbyggandet och så långt möjligt förbättra förutsättningarna
för detsamma. De föreslagna åtgärderna ha emellertid jämväl en hyrespolitisk
innebörd. Ett godtagande av de förordade finansieringsvillkoren för
bostadsbyggandet betyder sålunda, att hyrorna i de under 1950 och 1951
uppförda husen i stort sett icke behöva sättas högre än vad som svarar mot
den för 1940-talets hus gällande nivån.
I vissa yttranden över bostadsutredningens promemoria har framhållits, att
utrymme finnes för en icke obetydlig hyresökning. Det har bl. a. av svenska
bankföreningen erinrats om att bostadssociala utredningen i sitt slutbetänkande
uppställde kravet, att kostnaderna för en modern familjebostad ej
borde överstiga 20 % av inkomsten och att i bostadsutredningens promemoria
lämnats uppgifter, som visa att hyresprocenten nu avsevärt understiger
20. Bankföreningen har ansett, att utredningens subventionsförslag bygger på
en ny hyrespolitisk målsättning, men att en sådan ej bör fastslås då det
endast är fråga om provisoriska åtgärder.
Det nu framlagda förslaget är ett provisorium bl. a. i syfte aiit förhindra
en utveckling på hyresmarknaden, som skulle föregripa den omprövning av
hyrespolitiken som det uppdragits åt bostadsutredningen att verkställa. När
erforderliga utredningar slutförts, är enligt min mening tiden inne att taga
ställning till den framtida hyrespolitiska målsättningen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
45
MEDELSBEHOVET.
Utredningens förslag.
Tilläggslån. Utredningens förslag innebär, att det förordade nya stödet
åt flerfamiljshus, motsvarande 4 kronor per kvm, skall lämnas i form av tillläggslån.
Till grund för beräkningarna av medelsbehovet ligga vissa antaganden
beträffande det antal lägenheter, till vilket lån kommer att utgå, och de
genomsnittliga subventionsbelopp, vilka skola utgå för lägenheter, som ej till
fullo drabbats av kostnadsstegringen. Dessa antaganden jämte av de sakkunniga
i enlighet därmed beräknade tilläggslånebelopp redovisas i denna
tablå.
Budgetår |
Antal lägenheter i företag |
Genomsnittlig |
Subvention, kr/kvm |
Tilläggslån, kr |
1949/50 |
10 000 |
60 |
2 |
32 000 000 |
1950/51 |
25 000 |
60 |
3 |
120 000 000 |
1951/52 |
28 000 |
60 |
4 |
179 000 000 |
1952/53 |
30 000 |
60 |
4 |
192 000 000 |
Med en genomsnittlig byggnadstid av ett år och en intervall på ett halvt
år mellan husets färdigställande och utbetalningen av lånen, har medelsbehovet
för utbetalning av tilläggslån beräknats uppgå till i följande sammanställning
angivna belopp.
Budgetår |
Medels |
j e h o t e t |
Totalt medelsbehov |
för en subvention motsva-rande 4 kr/kvm, |
för tilläggslån enligt nu |
||
1951/52 |
92 000 000 |
25 000 000 |
117 000 000 |
1952/53 |
150 000 000 |
32 000 000 |
182 000 000 |
1953/54 |
185 000 000 |
(35 000 000) |
220 000 000 |
1954/55 |
192 000 000 |
(35 000 000) |
227 000 000 |
För det första budgetår, under vilket den nya subventionen skulle komma
att utbetalas — 1951/52 —, beräknas sålunda det totala medelsbehovet till
117 000 000 kronor och för det budgetår, när subventionen är fullt utbyggd
— 1954/55 —, till ca 225 000 000 kronor.
Vid ingången av budgetåret 1951/52 fanns å investeringsanslaget Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett outnyttjat belopp på 65 000 000
kronor. För budgetåret 1951/52 föreslås ett anslag å tilläggsstat av (117 000 000
_65 000 000) 52 000 000 kronor och för budgetåret 1952/53 ett anslag å
riksstaten av 182 000 000 kronor.
«
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Tertiärlån. Beträffande medelsbehovet för tertiärlån framhåller utredningen
att den föreslagna nya subventionen avses helt kompensera den av byggnadskostnadsstegringen
betingade kapitalkostnadsstegringen. Avkastningsvärdet
i tertiärlåneförfattningens mening, d. v. s. produktionskostnaden minskad
med tilläggslånet jämte det kommunala bidraget, skulle därför bli detsamma,
oavsett om företaget tillkommit före eller efter byggnadskostnadsstegringen.
Storleken av tertiärlånet, vilket beräknas i förhållande till avkastningsvärdet,
torde således icke påverkas av byggnadskostnadsstegringen. I bostadsstyrelsens
preliminära anslagsberäkningar för budgetåret 1952/53 ha under förutsättning
av oförändrade villkor för tilläggslångivningen antagits successivt
höjda avkastningsvärden och därmed tertiärlånebelopp svarande mot
byggnadskostnadsstegringen för de företag, för vilka tertiärlån antagits
komma att utbetalas under budgetåren 1951/52 och 1952/53. Vid en ny subvention
motsvarande 4 kr/kvm skulle alltså — framhåller utredningen ■—■
medelsbehovet för utbetalning av tertiärlån exklusive fördjupning av dylika
lån bli mindre än vad styrelsen beräknat. Det av styrelsen angivna medelsbehovet
för budgetåren 1951/52 och 1952/53 kan av denna anledning enligt
utredningen reduceras med 15 resp. 45 miljoner kronor.
Egnahemslån. Utredningens förslag beträffande subvention till egnahem
innebär endast en ändrad fördelning mellan den räntebärande respektive den
räntefria delen av ett egnahemslån, beräknat enligt oförändrade grunder i
förhållande till belåningsvärdet. Förslaget kommer således icke att medföra
någon ändring i bostadsstyrelsens beräkning av medelsbehovet för utbetalning
av egnahemslån, då hela lånet utlämnas från Lånefonden för bostadsbyggande.
Ökningen i summan av den räntefria, stående delen av utbetalade
egnahemslån, betingad av den föreslagna nya subventionen, beräknas till för
budgetåret 1951/52 4 500 000 kronor och för budgetåret 1952/53 45 000 000
kronor. Vid oförändrad produktion skulle någon ytterligare ökning för följande
budgetår icke inträffa.
De sakkunniga understryka, att de belopp, som beräknats för genomförande
av utredningens förslag, icke utgöra någon av den nya subventionen betingad
nettoökning av medelsbehovet för statens medverkan i finansieringen av bostadsbyggandet.
Under förutsättning att bostadsproduktionen blir av samma
omfattning, även om den hittillsvarande subventionen icke utvidgas, förefaller
det — framhåller utredningen — med hänsyn till rådande förhållanden
på kreditmarknaden sannolikt, att det icke blir någon nettoökning av det
totala medelsbehovet för staten, eftersom en minskning av tilläggslån och
räntefria lånedelar i motsvarande grad skulle öka behovet av tertiärlån och
räntebärande egnahemslån.
Kungl. Maj ds proposition nr 217.
47
Yttrandena.
Fullmäktige i riksbanken uttala, att ett bifall till utredningens förslag beträffande
nya subventioner till bostadsbyggandet icke får leda till en försämring
av budgetbalansen och i varje fall icke till en väsentlig minskning
av driftbudgetens överskott. Fullmäktige förutsätta därvid att i enlighet med
de principer, som tillämpats under de senaste budgetåren, de nya tilläggslånen
avskrivas med 100 % och därmed helt komma att belasta driftbudgeten.
Bostadsstyrelsen har intet att erinra mot utredningens beräkningar av
medelsbehovet för tilläggslån. I fråga om investeringsanslaget till Lånefonden
för bostadsbyggande framhåller styrelsen i huvudsak följande.
Utredningen har anfört, att det av bostadsstyrelsen beräknade medelsbehovet
för utbetalning av tertiärlån skulle till följd av utredningens förslag
kunna minskas med 15 000 000 kronor under budgetåret 1951/o2 och med
45 000 000 kronor under budgetåret 1952/53. Styrelsen kan i princip godtaga
den av utredningen anförda motiveringen för denna minskning, men vill framhålla,
att hela denna minskning av medelsbehovet endast kommer att ske
under den förutsättningen, att byggnadskostnadsstegringen icke kommer att
överstiga 27 %. Intill denna gräns har stegringen antagits i stort sett kompenserad
av en subvention motsvarande 4 kr/kvm.
Utredningen har vidare som sannolik angivit en minskning av det medelsbehov
för fördjupning av tertiärlån, som styrelsen räknat med i sina anslagsberäkningar,
men icke ansett sig kunna bedöma omfattningen av en sådan
minskning. Styrelsen anser sig icke heller kunna bedöma omfattningen härav
i annan mån än att någon dylik minskning icke kommer att ske beträffande
medelsbehovet för fördjupning av lån, som komma att utbetalas under innevarande
budgetår, då detta behov beräknats på grundval av redan beviljade
fördjupningar av tertiärlån, som komma att utbetalas under detta budgetai.
I sina preliminära anslagsberäkningar uppskattade styrelsen medelsbehoret
för utbetalning av lån med utgångspunkt från den hittillsvarande långivningens
omfattning i lägenheter räknat och från antagandet, att en viss ökning
av den statsbelånade delen av bostadsproduktionen successivt skulle
ske. De av utredningen föreslagna ökade subventionerna komma emellertid
enligt styrelsens uppfattning att med stor sannolikhet innebära en ytterligare
ökad efterfrågan på statliga lån. Denna ökade efterfrågan väntas dock komma
att inverka på medelsbehovet först under budgetåret 1952/53, då lån beviljade
under kalenderåret 1951 komma att utbetalas. Styrelsen beräknar den härav
betingade ökningen av medelsbehovet under budgetåret 1952/53 till ungefär
samma belopp eller 45 000 000 kronor, med vilket medelsbehovet eljest skulle
kunna beräknas minska under nämnda budgetår.
I samband med sina preliminära anslagsberäkningar för budgetåret 1952/53
redovisade styrelsen en förnyad beräkning av anslagsbelastningen undei budgetåret
1951/52, enligt vilken belastningen skulle uppgå till 365 000 000 kronor.
Då det för innevarande budgetår disponibla beloppet å anslaget uppgick
till 306 000 000 kronor, skulle krävas ett anslag på tilläggsstat för budgetåret
1951/52 på avrundat 60 000 000 kronor. På grund av utredningens
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
förelag anser styrelsen detta anslag nu kunna minskas med 15 000 000 kronor
och således böra anvisas med 45 000 000 kronor.
För budgetåret 1952/53 bär bostadsstyrelsen beräknat anslagsbelastningen
till 455 000 000 kronor. Då den av utredningen angivna minskningen i medelsbehovet
på 45 000 000 kronor torde komma att uppvägas av en motsvarande
ökning i medelsbehovet till följd av ökad efterfrågan på lån, förordar styrelsen,
att anslaget för budgetåret 1952/53 anvisas med ett belopp av 455 000 000
kronor.
Bostadsstyrelsen har i sitt yttrande även framhållit, att ett genomförande
av utredningens förslag medför ett ökat medelsbehov under styrelsens avlöningsanslag.
Styrelsen omnämner, att en minskning med en månad av den
tid, som åtgår för styrelsens behandling av ärendena, skulle innebära en
läntebesparing för låntagarna av ca 1,15 miljoner kronor för en årsproduktion.
Det vore därför betydelsefullt, att styrelsen finge erforderliga resurser för sitt
arbete. Styrelsen beräknar, att statliga lån komma att sökas för nästan allt
bostadsbyggande, medan f. n. endast ca 85 % av lägenheterna i flerfamiljshus
bliva statligt belånade. Vid beviljande av subvention i Stockholm, Göteborg
och. ytterligare vissa orter, där tilläggslån hittills icke utgått, ökar mätningsoch
kalkylarbetet. I fråga om lånebyrån uppskattar styrelsen den tillfälliga
ansvällningen av rutinpersonal till 50 % och av utredningspersonal till 25 %
samt ökningen av lönekontot till ca 200 000 kronor för ett helt år. För tekniska
byrån beräknas behovet av förstärkning kunna tillgodoses inom ett belopp
av 15 000 kronor. Beträffande teknisk-ekonomiska utredningsbyrån anför styrelsen.
För utökning redan under innevarande budgetår av personalen med dels
två befattningshavare i lönegrad Ce 31 och Ce 29, som föreslagits i bostadsstyrelsens
petita för nästa budgetår, dels ock kvalificerade tekniker med uppgift
att kontinuerligt som resande konsulenter besöka arbetsplatser och myndigheter
i landets olika delar erfordras vass medelsförstärkning. Utgiften för
avlönande av tekniker med sistnämnda arbetsuppgifter kan uppskattas till
35 000 kronor för år räknat. Härjämte föreligger för nämnda byrås del behov
av medel till speciella konsultationer och kortsiktiga expertutredningar,
som fordra sådan kompetens, som ej finns representerad inom verket, beräknat
till 10 000 kronor för innevarande budgetår, samt en viss utgiftsökning av ca
5 000 kronor för inköp av instrument och utrustning.
För länsbostadsnämndernas del anses någon utökning av personalen icke
nödvändig, om styrelsen utvidgar den hittillsvarande metoden med tillfällig
förstärkning från styrelsen.
För innevarande budgetår erfordras riksdagens medgivande att inrätta
nämnda två extra ordinarie befattningar i Ce 31 och Ce 29. Med hänsyn till
svårigheterna att nu förutse, vid vilken tidpunkt behovet att förstärka personalen
i övrigt skall uppkomma, ifrågasätter styrelsen, om icke den medelsanvisning,
som kommer att erfordras, kan uppskjutas till en senare tidpunkt
under vårriksdagen 1952, då beloppet säkrare kan beräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
49
Departementschefen.
Såsom bostadsstyrelsen i sitt yttrande över bostadsutredningens promemoria
framhållit, måste beräkningar av bostadsanslagen bli osäkra bl. a. på
grund av ovisshet om den omfattning, i vilken statliga lån komma att sökas
till följd av ändringar i lånevillkoren, och den utsträckning, i vilken övergångsbestämmelser
komma att inverka på medelsbehovet.
Bostadsstyrelsen har föreslagit, att till lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat för budgetåret 1951/52 bör anvisas ett anslag å 45 000 000 kro
nor. Storleken av ifrågavarande medelsbehov blir beroende av bl. a. med
kreditmarknadsläget sammanhängande förhållanden. Behovet av fördjupning
av lån samt av förskott å lån bestäms sålunda av den allmänna tillgången på
bostadskrediter. Säkra hållpunkter för en bedömning av kreditmarknadens
utveckling torde icke kunna erhållas. Det torde därför icke vara möjligt att
nu säkert avgöra, om det för innevarande budgetår anvisade anslaget å
265 000 000 kronor kommer att visa sig vara otillräckligt. Jag kan fördenskull
icke f. n. tillstyrka ytterligare medelsanvisning för budgetåret 1951/52.
Den preliminära långivningen är maximerad, för innevarande budgetår till
370 000 000 kronor. De av mig förordade jämkningarna i lånevillkoren torde
icke ge anledning till ändring av ifrågavarande maximigräns.
I fråga om anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
har bostadsutredningen beräknat, att för innevarande budgetår skulle er
fordras ett ytterligare anslag å 52 000 000 kronor. Jag kan godtaga denna
beräkning, men anser att med hänsyn till osäkerheten i beräkningen beloppet
bör avrundas. För ifrågavarande ändamål bör sålunda å tilläggsstat för budgetåret
1951/52 upptagas ett belopp av 50 000 000 kronor. Den preliminära
långivningen är maximerad, för innevarande budgetår till 34 000 000 kronor.
Ett godtagande av mina förslag beträffande nya grunder för tilläggslån skulle
medföra att långivningen komme att avsevärt utvidgas. Det är emellertid
icke möjligt att för innevarande budgetår säkert bedöma storleken av denna
utvidgning. Jag uppskattar emellertid ökningen till d runt tal 100 000 000
kronor och föreslår fördenskull, att för innevarande budgetår preliminära beslut
om tilläggslån skola få meddelas intill ett belopp av (34 000 000 -!
100 000 000) 134 000 000 kronor.
Vad slutligen angår bostadsstyrelsens avlöningsanslag har styrelsen ansett,
att ett genomförande av bostadsutredningens förslag skulle medföra
behov av förstärkning av personalorganisationen. Styrelsen har hemställt, att
två befattningar i Ce 31 och Ce 29 skola inrättas redan innevarande budgetår.
Däremot har styrelsen ännu icke närmare angivit storleken av den förstärk
ning av avlöningsanslaget, som kan erfordras under detta budgetår. Såsom
jag förut framhållit, är det angeläget, a/tt det statliga stödet göres lika för
alla, bl. a. för att undvika alltför omfattande administrativa bestyr. Det torde
emellertid icke kunna undvikas, att handläggningen av låneärenden, som avse
4—1628 »i Bihan g till riksdagens protokoll 1951. I samt. Nr 217.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
hus uppförda under den period, under vilken kostnaderna hittills stigit, kom
mer att bli förhållandevis arbetskrävande. Vidare kan antagas, att antalet
låneärenden kommer att öka. En viss förstärkning av bostadsstyrelsens personalorganisation
synes därför påkallad. Jag anser sålunda, att styrelsen bör
äga möjlighet att i viss omfattning anställa tillfällig personal. Medgivande bör
därför lämnas styrelsen att överskrida avlöningsposten till övrig icke-ordinarie
personal med högst 50 000 kronor. Därest styrelsen avser att anställa
personal, till vilken avlöning skall bestridas från arvodesposten, bör nyssnämnda
belopp reduceras i motsvarande mån. Styrelsens förslag beträffande
förenämnda extra ordinarie befattningar torde få övervägas i samband med
prövning av styrelsens personalorganisation under nästa budgetår.
HEMSTÄLLAN.
Under åberopande av vad jag sålunda i olika sammanhang anfört, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 januari 1952 av grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;
II.
medgiva, att för budgetåret 1951/52 preliminära beslut angående
lån, som skola utgå från anslaget till tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet, må meddelas intill ett belopp av
134 000 000 kronor;
III. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52 å
kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;
IV. medgiva, att den i avlöningsstaten för bostadsstyrelsen
upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal må för budgetåret 1951/52 överskridas med högst
50 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
51
INNEHÅLLSFÖKTECKNING.
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll .......................................... 1
Av bostadsutredningen redovisade undersökningar.
Byggnadskostnadernas utveckling sedan början av år 1950 ................ 3
Byggnadskostnadsstegringens och kreditåtstramningens inverkan på bostads
byggandet
.................................................................. ®
Hyror och årskostnader för egnahem........................................ 7
Bostadskostnader och inkomster.............................................. 10
Utredningens förslag.
Allmän motivering........
Stödets form ..............
Tilläggslån ................
Egnahemslån ..............
Kreditpolitiska åtgärder ..
Reservationer..................
14
16
17
20
21
22
Yttrandena.
Behovet av provisoriska åtgärder
Stödets form ......................
Stödets omfattning m. m........
Kreditpolitiska åtgärder ..........
Departementschefen ...................
Medelsbehovet.
Utredningens förslag.............
Yttrandena.......................
Departementschefen .............
23
31
31
36
38
45
47
49
Hemställan
50