Statsutskottets utlåtande nr 192.

1

Nr 192.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat Iför budgetåret 195U52
till främjande av bostadsförsörjningen in. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 217 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden lör den 12 oktober 1951, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 januari 1952 av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att för budgetåret 1951/52 preliminära beslut angående lån,
som skola utgå från anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp av 134 000 000 kronor;

III. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
anvisa ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor;

IY. medgiva, att den i avlöningsstaten för bostadsstyrelsen upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret
1951/52 överskridas med högst 50 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

från första kammaren

I: 510 av herr Lindblom m. fl.,

I: 512 av herr Bengtson m. fl.,

I: 513 av herr Svärd m. fl.,

I: 514 av herrar Norling och Ola Persson;

från andra kammaren

II: 653 av herrar Wedén och Wirtén,

IT: 654 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

II: 655 av herr Lager m. fl., samt
II: 656 av herr Kyling m. fl.

Yrkandena i nämnda motioner redovisas i det följande.

1—2ou si Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 192.

2

Statsutskottets utlåtande nr 192.

PROPOSITIONEN.

Provisoriska åtgärder för bostadsbyggandet.

I propositionen har redogjorts för ett av 1951 års b ostads ut redning i promemoria
den 31 augusti 1951 avlämnat förslag till provisoriska åtgärder för
bostadsbyggandet. Till en början har lämnats en redogörelse för av bostadsutredningen
redovisade undersökningar. Utskottet får i denna del hänvisa
till propositionen s. 3—14. Vidare återgivas bostadsutredningens förslag
(propositionen s. 14—22) samt avgivna reservationer (s. 22—23) och infordrade
yttranden (s. 23—38).

Departementschefen framhåller, att syftet med de av 1951 års bostadsutredning
framlagda förslagen till provisoriska åtgärder i första hand är att
förhindra, att kostnadsstegringen och den delvis därav beroende knappheten
på krediter för bostadsbyggnadsändamål leder till att bostadsbyggandet
minskar. I fråga om de hyrespolitiska problemen bär utredningen för avsikt
att i enlighet med givna direktiv sedermera framlägga förslag. Intill dess
en slutlig prövning av hyresfrågorna kan verkställas, bör enligt utredningens
mening för nytillkommande hus lämnas en statlig subvention, utmätt på sådant
sätt, att hyrorna i stort sett icke skola behöva sättas högre än i jämförliga,
tidigare tillkomna hus. Utredningen har dock i detta sammanhang bortsett
från de förändringar i hyressättningen, som kunna föranledas av driftkostnadsökningar.

Flertalet av de myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över
bostadsutredningens promemoria, har tillstyrkt, att statens stöd till bostadsbyggandet
i nuvarande läge utvidgas. Från vissa håll har dock tveksamhet
yppats inför förslaget om en mera betydande utvidgning av den statliga bidragsverksamheten.
I några fall har ansetts, att definitiva förslag beträffande
den framtida hyrespolitiken böra avvaktas och att därför tills vidare en utvidgning
av subventionerna ej bör ifrågakomma.

I det följande upptager departementschefen till behandling närmast frågan
vilka åtgärder som böra vidtagas för att i det inträdda läget upprätthålla bostadsbyggandet.

Förhållandena på byggnadsmarknaden äro icke tillfredsställande. Tillgången
på arbetskraft är otillräcklig; delvis gäller detta också materialtillgången.
Pris- och lönebildningen är svåröverskådlig. Byggnadstiderna ha
sedan år 1949 förlängts. I vissa fall kunna byggnadsföretagen icke bedrivas
i normal takt och på ett rationellt sätt. Hur stor del av kostnadsstegringen,
som betingas av förhållanden, sammanhängande med förlängd byggnadstid,
synes visserligen ovisst. Det kan dock icke uteslutas, att denna del måhända
ej är obetydlig. Bostadsutredningen har också understrukit vikten av åtgärder,
ägnade att återställa balansen på byggnadsmarknaden. Även i åtskilliga
remissyttranden har kraftigt framhävts angelägenheten av att dylika åtgärder
snabbt vidtagas.

Statsutskottets utlåtande nr 192.

3

Frågan om att på längre sikt skapa gynnsamma förutsättningar för bostadsbyggandet
gäller främst allmänna ekonomiska problem. Bostadsbyggandet
utgör endast en mindre del av investeringsverksamheten. Dess möjligheter
att i en bristsituation konkurrera om arbetskraft och material äro begränsade.
Kravet på balans inom hela investeringssektom får därför särskild
tyngd. Det anses emellertid böra understrykas, att detta för bostadspolitiken
viktiga beroendeförhållande icke får undanskymma den betydelse som arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och olika former av direkt stöd åt bostadsbyggandet
kunna få för såväl kostnadsutvecklingen som utrymmet för bostadsbyggandet.

I nuvarande läge anses såsom bostadsutredningen anfört och bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande över promemorian understrukit arbetskraftsjrågorna
böra ägnas skärpt uppmärksamhet. Om byggnadstiderna skola kunna
förkortas, torde det bli nödvändigt att rekryteringen av arbetskraft till byggnadsyrkena
underlättas.

Bostadsutredningen har förutsatt, att kostnadsstegringen ekall kunna motverkas
i betydande mån, bl. a. genom ökad rationalisering; utredningen har
understrukit vikten av omsorgsfullare planering samt lämpligare arbetsmetoder
och materialval. I flertalet remissvar har betydelsen av rationaliseringsåtgärder
framhävts. Från vissa håll har erinrats om de hinder för kostnadsbesparingar,
som följa av statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av
olika slag.

Såsom bostadsutredningen anfört äro i nuvarande läge möjligheterna att
motverka byggnadskostnadsstegringen begränsade. Om rationaliseringssträvandena
i längden skola kunna giva praktiskt betydelsefulla resultat, krävs att
tillgången på arbetskraft och material blir tillfredsställande. Ett särskilt problem
i detta sammanhang utgöra för reglering av byggnadsverksamheten införda
bestämmelser. Det är uppenbart, att vissa, regler erfordras. Men det
är ett starkt intresse, att bostadsbyggandet ej bindes genom detaljbestämmelser.
Yad särskilt angår den kommunala byggnadslrontrollen, bör denna
så långt möjligt vara positiv, hjälpande och underlättande, ej negativ och
förbudsinriktad. Departementschefen förutsätter, att i den mån brister påvisas,
vederbörande myndigheter skola göra vad på dem ankommer för att
avhjälpa desamma.

Det är av utomordentlig vikt, att garantier skapas för att finansieringen
av bostadsbyggandet kan fortgå utan störningar. Det framstår därför som
nödvändigt, att statens finansiella stöd åt bostadsproduktionen utformas och
utbygges på sådant sätt, att bostadsbyggandet ej hämmas till följd av kapitalknapphet.
Sådana regler beträffande utmätandet av statens finansiellva stöd
i det enskilda fallet anses vidare böra fastställas, att ekonomiska förutsättningar
för bostadsproduktionen tryggas. Departementschefen anser sålunda,
att staten bör utvidga sin långivning för bostadsändamål i den utsträckning,
som betingas av den inträdda byggnadskostnadsstegringen och kreditmarknadsläget.
Jämväl den statliga subventionen för bostadsbyggnadsändamål bör
utvidgas i syfte att hålla hyrorna i nybyggda hus nere. Vad angår de olika

4 Statsutskottets utlåtande nr 192.

av bostadsutredningen framlagda förslagen till åtgärder i detta syfte anföres
följande.

Bostadsutredningens förslag om fördjupning av lertiärlån i särskilda fall
kan departementschefen godtaga. I anslutning till vad utredningen anfört
om åtgärder för att täcka behovet av byggnadskreditiv förutsätter departementschefen,
att som regel kreditiv komma att lämnas av de reguljära kreditanstalterna.
Skulle svårigheter här uppstå, utgår departementschefen från att
riksbanken vidtager erforderliga åtgärder för kreditfrågans ordnande.

Bostadsutredningens förslag beträffande allmän utvidgning av den statliga
långivningen för bostadsändamål är intimt förbundet med dess förslag om
subventioner för att hålla hyrorna nere i nybyggda hus. Kostnadsstegringen
bör sålunda enligt utredningen föranleda, att de statliga tilläggslönen avsevärt
höjas. Härigenom skulle byggnadsföretagarna kunna erhålla lån, som
täcka de nya, högre produktionskostnaderna samtidigt som hyrorna i stort
sett icke skulle behöva sättas högre än i tidigare, vid en avsevärt lägre kostnadsnivå
uppförda hus. Med ökade tilläggslån skulle automatiskt följa ökade
subventioner, enär dessa lån i varje fall tills vidare skulle vara rån te- och
amorteringsfria.

Departementschefen delar utredningens uppfattning, att en sådan allmän
subvention bör lämnas att hyresnivån i stort sett kan hållas oförändrad. Utredningen
har räknat med att en subvention motsvarande 4 kr/kvm lägenhetsyta
i så fall skulle erfordras. I vissa remissyttranden bär framförts farhågor
för att en dylik subvention skulle vara otillräcklig. I andra yttranden åter
bär anförts att subventioner ej erfordras eller att en mindre subvention än
den av utredningen förordade skulle vara tillfyllest. Svårigheten att bedöma
den framtida byggnadskostnadsutvecklingen motiverar, att ett definitivt ståndpunktstagande
till frågan om subventionernas slutgiltiga omfattning får anstå.
Departementschefen anser emellertid, att den av utredningen föreslagna
subventionen i huvudsak bör godtagas tills vidare.

Bostadsutredningen har ansett, att rent praktiska skäl böra bli avgörande
vid valet av subventionsform och därvid stannat för en utvidgning av tilläggslån
och räntefria, stående delar av egnahemslån. Enligt utredningens förslag
skulle det statliga stödet till flerfamiljshus bli uppdelat på tre lån, tertiärlån,
det nuvarande tilläggslånet och det nya tilläggslånet. Erågan hur tillläggslånen
skola slutligt regleras lämnas helt öppen. Det sistnämnda kan
ingiva betänkligheter bl. a. med hänsyn till de stora lånebelopp, varom numera
kan bli fråga. Departementschefen förutsätter dock, att förslag om nuvarande
tilläggslåns reglering skall kunna föreläggas riksdagen snarast. Det
anses vidare böra undersökas, huruvida icke en rationellare konstruktion av
det statliga stödet beträffande såväl flerfamiljshus som egnahem kan åstadkommas
t. ex. genom att de olika statliga lånen sammanföras i ett enda lån,
för vilket ränte- och amorteringsvillkoren bestämmas redan vid lånets beviljande.
Departementschefen är dock icke beredd att nu taga slutlig ställning
till berörda finansierings- och subventionsproblem.

Statsutskottets utlåtande nr 192.

5

Finansierings- och subventionsproblemen kunna emellertid icke till alla
delar hållas öppna tills vidare. Ståndpunkt måste nu tagas till två grupper
av låneärenden. Sålunda böra fastställas dels de slutliga lånevillkoren för
den grupp, som avser hus uppförda under den period under vilken kostnadsstegringen
hittills pågått, dels de preliminära lånevillkoren för den grupp,
som avser härefter påbörjade byggnadsföretag.

I fråga om den första gruppen av låneärenden har bostadsutredningen
föreslagit, att för flerfamiljshus tilläggslån skola beviljas med belopp som
svarar mot inträffad byggnadskostnadsstegring. Tilläggslån utöver nu gällande
bestämmelser skulle dock kunna beviljas med högst ett belopp motsvarande
det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta.
Förslaget innebär, att en byggnadskostnadsstegring intill 27 % skulle
motverkas. Det skulle ankomma på bostadsstyrelsen att enligt vissa enkla,
av utredningen angivna regler i varje särskilt fall fastställa lånets storlek.

Enligt departementschefens mening tala starka skäl för att det statliga
stöd, varom här skulle bli fråga, göres lika för alla. Det anses vara svårt att
fastställa objektiva grunder för en variation av bidraget i det enskilda fallet.
Även om vissa generella grunder kunde fastställas torde tillämpningen av
desamma ge anledning till betydande administrativa svårigheter. Osäkerhet
skulle lätt uppkomma bland byggnadsföretagarna rörande de ekonomiska förutsättningarna
för genomförandet av planerade husbyggen. Bostadsstyrelsens
förslag, att en möjlighet borde öppnas för styrelsen att i det enskilda fallet
under hänsynstagande till särskilda omständigheter inom rätt vida marginaler
fastställa tilläggslånets storlek anser departementschefen sålunda icke
lämpligt. Beträffande hus, som uppförts under en tid med successivt stigande
kostnader, bör emellertid visst utrymme lämnas för en skälighetsprövning av
subventionsbehovet.

I anledning av vad sålunda anförts förordas, att i fråga om flerfamiljshus,
som påbörjats före den 1 juli 1951 och mera påtagligt berörts av den
inträffade kostnadsstegringen, bostadsstyrelsen skall kunna vid slutlig handläggning
av låneärendet besluta om en mot godkänd kostnadsstegring svarande
utvidgning av preliminärt beviljade tilläggslån, dock högst med belopp
motsvarande ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta. Den nuvarande
indelningen av kommunerna i subventionsgrupper anses böra bibehållas,
vilket innebär att tilläggslån för lägsta subventionsgrupp bör kunna utlämnas
med högst ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 4
kronor och 40 öre per kvm lägenhetsyta och för högsta subventionsgrupp
med ett högsta belopp motsvarande 5 kronor och 60 öre. För kommuner,
som f. n. ej äro inplacerade i subventionsgrupp, skulle tilläggslån kunna
beviljas motsvarande ett bidrag av högst 4 kronor.

T fråga om byggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951 och sålunda
drabbas av kostnadsstegringen i full utsträckning, förutsättes, att
slutlig prövning av låneärende endast i rena undantagsfall blir aktuell under
innevarande budgetår. Vad angår beslut om tilläggslån avseende dylika före -

6

Statsutskottets utlåtande nr 192.

tåg bör gälla att lån beviljas med belopp motsvarande det kapitaliserade
värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta utöver vad som följer
av nuvarande lånebestämmelser. Vidare bör föreskrivas, att låntagaren skall
förbinda sig att vid slutlig prövning av lånefrågan godtaga ett med tilläggslånet
jämförligt statligt stöd. Härmed vinnes, att om nya lånebestämmelser
införas den 1 juli 1952 torde dessa omedelbart kunna tillämpas för praktiskt
taget alla företag som i full utsträckning ha drabbats av kostnadsstegringen.
Ifrågavarande förbehåll får icke fördröja den slutliga prövningen av denna
grupp av låneärenden.

I fråga om villkoren för tilläggslån böra endast följande två jämkningar
i gällande bestämmelser vidtagas. Om den allmänna hyresnivån undergår
förändringar av innebörd att fastigheternas avkastning stiger, skall krav på
förräntning och amortering av tilläggslån kunna framställas. I fråga om krav
på kommunalt bidrag ha i flera remissyttranden erinringar gjorts mot bostadsutredningens
förslag, att det på grund av byggnadskostnadsstegringen
uppkomna subventionsbehovet helt skall täckas med statsmedel. Det har
hävdats, att nuvarande fördelning av kostnaderna mellan staten och kommunerna
bör tillämpas även i fråga om de nya subventionerna.

Om det nuvarande förhållandet mellan det statliga tilläggslånet och det
kommunala bidraget skulle bibehållas -—- kommunens bidrag motsvarar en
fjärdedel av tilläggslånet — komma vid den föreslagna höjningen av tilläggslånen
kraven på kommunalt bidrag att avsevärt stiga, vilket kan befaras medföra
att kommunerna få svårigheter att medverka beträffande nya bostadsbyggna<Isföretag.
På grund härav anses vissa jämkningar i villkoren för kommunalt
bidrag böra företagas. Kommuns bidrag anses lämpligen böra fastställas
till en tiondel av tilläggslånet. Med hänsyn till att f. n. gäller, att
kommun, som är placerad i den högsta subventionsgruppen, skall lämna ett
bidrag motsvarande det kapitaliserade värdet av 40 öre per kvm lägenhetsyta,
bör dock bidraget i intet fall överstiga sistnämnda belopp.

Yad härefter angår den statliga långivningen till enfamiljs- och tvåfamiljshus
har bostadsutredningen föreslagit dels att för nybyggnad den räntefria,
stående delen av egnahemslån, vilken f. n. utgör 4 000 kronor, skall kompletteras
med en ny ränte- och amorteringsfri del å 5 000 kronor, då fråga
är om hus, som den 1 januari 1951 icke hade byggnadsstommen rest och taket
inbrädat, dels att för ombyggnad en motsvarande utökning av den räntefria,
stående delen skulle genomföras.

Såsom bostadsutredningen påvisat, har byggnadskostnadsstegringen medfört,
att för egnahem och tvåfamiljshus produktionskostnaderna och därmed
årskostnaderna blivit väsentligt höjda. Frågan om åtgärder för att motverka
kostnadsstegringen var föremål för behandling i propositionen nr 124 till
innevarande års riksdag angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen.
Föredragande departementschefen framhöll, att den pågående byggnadskostnadsstegringen
gåve ökad vikt åt åtgärder, avsedda att förebygga att
alltför stora och dyra egnahem uppfördes. I anslutning härtill föreslogs, att

Statsutskottets utlåtande nr 192. •

maximibestämmelserna för lån till egnahem och tvåfamiljshus skulle jämkas
nedåt. Förslaget godtogs av riksdagen. Föredragande departementschefen
framhöll emellertid ytterligare, att även om ifrågavarande begränsningar
genomfördes, hade egnahemsbyggare anledning att noga överväga huruvida
icke, i avvaktan på att kostnadsutvecklingen skulle kunna bättre överblickas,
skäl förelåge för iakttagande av stor försiktighet i fråga om egnahemsbyggande
under dåvarande förhållanden. Den senaste tidens utveckling av byggnadskostnaderna
har varit sådan, att detta uttalande alltfort torde äga giltighet.

Bostadsutredningen har förutsatt, att en betydande del av kostnadsstegringen
i fråga om egnahem och tvåfamiljshus skall kunna motverkas genom
att utvecklingen av småhusbyggandets teknik och planering påskyndas. Utredningen
har härvid särskilt hänvisat till den ekonomiska press på egnahemsbyggandet,
som kostnadsstegringen givit upphov till. I detta sammanhang
erinras om att bostadsstyrelsen i sitt yttrande över promemorian
framhållit, att det kan förmodas, att ökningen av kapitalsubventionen med
5 000 kronor till 9 000 kronor genom sm skenbara storlek kommer att stimulera
många som tänka bygga egnahem.

Om den ståndpunkten vidhålles, att stor försiktighet bör iakttagas i fråga
om egnahemsbyggande under nuvarande förhållanden, bör samtidigt understrykas,
att för vissa bostadssökande nybyggnad eller ombyggnad av egnahem
utgör den enda möjligheten att erhalla en tillfredsställande bostad. I
andra fall är egnahemmet avgjort att föredraga framför lägenhet i flerfamiljshus.
Härav följer, att egnahemsbyggandet måste fortgå i viss utsträckning
och att frågan om en lösning av egnahemsbyggandets kostnadsproblem icke
helt kan skjutas på framtiden. Av vikt vore sålunda att bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden och småorter, där flerfamiljshusproduktion icke
bör ifrågakomma, kan upprätthållas. Vidare anses möjligheterna för familjer
med ett stort antal barn att erhålla egnahem böra bevaras.

I avvaktan på att förutsättningar skola föreligga för ett ståndpunktstagande
till inriktningen av stödet åt nybyggnad och förbättring av egnahem, anses
emellertid vissa jämkningar böra göras i fråga om kapitalsubventionen till
egnahem och tvåfamiljshus i vad det gäller två grupper av låneärenden. I
fråga om preliminärt beviljade egnahemslån, som avse företag, som påbörjats
före den 1 juli 1951 och berörts av den sedan början av 1950 inträffade kostnadsstegringen,
bör sålunda vid slutlig handläggning av låneärendet det
låneboviljande organet kunna medgiva viss höjning av den räntefria, stående
delen av egnahemslånet. Beträffande egnahem och tvåfamiljshus, som färdigställts
eller ombyggts under 1950, bör en höjning utöver nu utgående 4 000
kronor kunna medgivas med högst 2 000 kronor och för hus, som färdigställts
eller ombyggts efter 1950, med högst 4 000 kronor. Fn höjning bör dock ifrågakomma,
endast om det visats att byggnadsföretaget mera påtagligt berörts av
kostnadsstegringen. I fråga om ombyggnads företag anses ifrågavarande ökningar
av kapitalsubventionen böra kunna beviljas utan hinder av att f. n.

8

Statsutskottets utlåtande nr 192.

stadgas, att subventionen i regel ej får överstiga 20 % av ombyggnadskostnaden.

För de ny- och ombyggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli
19ol, föreslås kunna beviljas en räntefri, stående del med ett belopp av
8 000 kronor. För ombyggnadsföretag bör såsom bostadsstyrelsen föreslagit
jämväl gälla, att den räntefria, stående delen ej får överstiga
30 % av ombyggnadskostnaden. Såsom villkor för lån bör föreskrivas,
att vid slutlig prövning av låneärendet låntagaren skall förbinda sig att godtaga
ett med den räntefria, stående delen jämförligt statligt stöd.

Beträffande räntefri, stående del, som beviljas med belopp överstigande
vad f. n. är stadgat, bör i anslutning till gällande bestämmelser det förbehållet
införas, att om den allmänna hyres- och bostadskostnadsnivån stiger,
skall krav kunna framställas om förräntning och amortering av ifrågavarande
lånedel.

De av departementschefen förordade ändringarna i låne- och bidragsbestämmelserna
förutsättas träda i kraft den 1 januari 1952. Beträffande före
denna tidpunkt meddelade slutliga beslut anses, om särskilda skäl föreligga,
en omprövning av låneärendet kunna verkställas såvitt lånet ej är utbetalt.

Syftet med de av departementschefen tillstyrkta förslagen beträffande villkoren
för den statliga långivningen för bostadsändamål är i första hand att
skapa garantier för att den inträffade byggnadskostnadsstegringen och därav
föranledda kapitalanskaffningssvårigheter icke komma att verka hämmande på
bostadsbyggandet. Förslagen böra sålunda ees som ett led i strävandena att
upprätthålla bostadsbyggandet och så långt möjligt förbättra förutsättningarna
för detsamma. De föreslagna åtgärderna ha emellertid jämväl en hyrespolitisk
innebörd. Ett godtagande av de förordade finansieringsvillkoren för
bostadsbyggandet betyder sålunda, att hyrorna i de under 1950 och 1951
uppförda husen i stort sett icke behöva sättas högre än vad som svarar mot
den för 1940-talets hus gällande nivån.

I vissa yttranden över bostadsutredningens promemoria har framhållits, att
utrymme finnes för en icke obetydlig liyresökning. Det har bl. a. av svenska
bankföreningen erinrats om att bostadssociala utredningen i sitt slutbetänkande
uppställde kravet, att kostnaderna för en modern familjebostad ej
borde överstiga 20 % av inkomsten och att i bostadsutredningens promemoria
lämnats uppgifter, som visa att hyresprocenten nu avsevärt understiger
20. Bankföreningen har ansett, att utredningens subventionsförslag bygger på
en ny hyrespolitisk målsättning, men att en sådan ej bör fastslås då det
endast är fråga om provisoriska åtgärder.

Det nu framlagda förslaget är ett provisorium bl. a. i syfte att förhindra
en utveckling på hyresmarknaden, som skulle föregripa den omprövning av
hyrespolitiken som det uppdragits åt bostadsutredningen att verkställa. När
erforderliga utredningar slutförts, är enligt departementschefens mening tiden
inne att taga ställning till den framtida hyrespolitiska målsättningen.

Statsutskottets utlåtande nr 192.

9

Medelsbehovet.

I propositionen har redogjorts för 1951 års bostadsutrednings förslag samt
för de över dessa förslag avgivna yttrandena. Utskottet får i dessa delar hänvisa
till propositionen s. 45—48.

Departementschefen framhåller att, såsom bostadsstyrelsen i sitt yttrande
över bostadsutredningens promemoria anfört, beräkningar av bostadsanslagen
måste bli osäkra bl. a. på grund av ovisshet om den omfattning, i
vilken statliga lån komma att sökas till följd av ändringar i lånevillkoren,
och den utsträckning, i vilken övergångsbestämmelser komma att inverka på
medels behovet.

Bostadsstyrelsen har föreslagit, att till lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat för budgetåret 1951/52 bör anvisas ett anslag å 45 000 000 kronor.
Storleken av ifrågavarande medelsbehov blir beroende av bl. a. med
kreditmarknadsläget sammanhängande förhållanden. Behovet av fördjupning
av lån samt av förskott å lån bestäms sålunda av den allmänna tillgången på
bostadskrediter. Säkra hållpunkter för en bedömning av kreditmarknadens
utveckling torde icke kunna erhållas. Det anses därför icke möjligt att nu
säkert avgöra, om det för innevarande budgetår anvisade anslaget å 26o 000 000
kronor kommer att visa sig vara otillräckligt. Departementschefen kan fördenskull
icke f. n. tillstyrka ytterligare medelsanvisning för budgetåret 1951/52.
Den preliminära långivningen är maximerad, för innevarande budgetår till
370 000 000 kronor. De av departementschefen förordade jämkningarna i lånevillkoren
torde icke ge anledning till ändring av ifrågavarande maximigräns.

I fråga om anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
har bostadsutredningen beräknat, att för innevarande budgetår skulle erfordras
ett ytterligare anslag å 52 000 000 kronor. Departementschefen kan
godtaga denna beräkning, men anser att med hänsyn till osäkerheten i beräkningen
beloppet bör avrundas. För ifrågavarande ändamål anses sålunda
böra å tilläggsstat för budgetåret 1951/52 upptagas ett belopp av 50 000 000
kronor. Den preliminära långivningen är maximerad, för innevarande budgetår
till 34 000 000 kronor. Ett godtagande av departementschefens förslag
beträffande nya grunder för tilläggslån skulle medföra att långivningen
komme att avsevärt utvidgas. Det är emellertid icke möjligt att för innevarande
budgetår säkert bedöma storleken av denna utvidgning. Departementschefen
uppskattar emellertid ökningen till i runt tal 100 000 000 kronor och
föreslår fördenskull, att för innevarande budgetår preliminära beslut om tillläggslån
skola få meddelas intill ett belopp av (34 000 000 + 100 000 000)
134 000 000 kronor.

Yad slutligen angår bostadsstyrelsens avlöningsanslag har styrelsen ansett,
att ett genomförande av bostadsutredningens förslag skulle medföra
behov av förstärkning av personalorganisationen. Styrelsen har hemställt, att
två befattningar i Ce 31 och Ce 29 skola inrättas redan innevarande budgetår.

10

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Däremot har styrelsen ännu icke närmare angivit storleken av den förstärkning
av avlöningsanslaget, som kan erfordras under detta budgetår. Såsom
departementschefen förut framhållit, är det angeläget, att det statliga stödet
göres lika för alla, bl. a. för att undvika alltför omfattande administrativa
bestyr. Det torde emellertid icke kunna undvikas, att handläggningen av
låneärenden, som avse hus uppförda under den period, under vilken kostnaderna
hittills stigit, kommer att bli förhållandevis arbetskrä vande. Vidare
kan antagas, att antalet låneärenden kommer att öka. En viss förstärkning av
bostadsstyrelsens personalorganisation anses därför påkallad. Departementschefen
anser sålunda, att styrelsen bör äga möjlighet att i viss omfattning anställa
tillfällig personal. Medgivande bör därför lämnas styrelsen att överskrida
avlöningsposten till övrig icke-ordinarie personal med högst 50 000
kronor. Därest styrelsen avser att anställa personal, till vilken avlöning skall
bestridas från arvodesposten, bör nyssnämnda belopp reduceras i motsvarande
mån. Styrelsens förslag beträffande förenämnda extra ordinarie befattningar
förutsättes få övervägas i samband med prövning av styrelsens personalorganisation
under nästa budgetår.

MOTIONERNA.

I de likalydande motionerna I: 510 (av herr Lindblom m. fl.) och II: 653
(av herrar Wedén och Wirtén) har föreslagits, att riksdagen måtte uttala att
statligt stöd må utgå till bostadshus för sjukvårdspersonal efter samma
grunder som för bostadshus uppförda av kommunala företag.

I de likalydande motionerna I: 512 (av herr Bengtson m. fl.) och II: 654
(av herr Hansson i Skegrie m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av Kungl. Maj ds proposition nr 217 att beträffande nyoch
ombyggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951, en räntefri
stående del av egnahemslån bör utgå med ett belopp av 9 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 513 (av herr Svärd m. fl.) och II: 656 (av
herr Kyling m. fl.) har hemställts, att riksdagen med anledning av förevarande
proposition måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
1951 års bostadsutredning anmodas att skyndsamt upptaga frågan om en
allmän nyordning av bostadspolitiken så att proposition i detta ämne kan
föreläggas 1952 års riksdag, samt att de planerade nya bestämmelserna måtte
gälla endast till utgången av innevarande budgetår.

I de likalydande motionerna I: 514 (av herrar Norling och Ola Persson)
och II: 655 (av herr Lager m. fl.) har föreslagits, att riksdagen för sin del
beslutar, att nya tilläggslån motsvarande 6 kronor per kvm lägenhetsyta skola
utgå utöver vad nu gällande bestämmelser medge, vilka lån även skola beviljas
kommuner, som för närvarande inte äro inplacerade i subventionsgrupp;
att förutom nu utgående generella subventioner till egnahem på 4 000 kronor
skola utgå ytterligare 5 000 kronor i form av en fast, stående räntefri del av

Statsutskottets utlåtande nr 192.

11

egnahemslånet; att kostnaderna för subventioner i form av tilläggslån, såväl
de hittillsvarande som nytillkommande, skola helt bestridas av statsmedel;
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder för en utökning av bostadsproduktionen
på bekostnad av produktion eller import av lyxvaror eller
mindre nödvändiga varor; att 1947 års byggnadsmaterialsakkunniga anmodas
att skvndsamt framlägga förslag till åtgärder mot kartellsammanslutningamas
prisfördyrande åtgärder när det gäller byggnadsmaterial, exempelvis genom
en planmässig, statlig produktion av sådant material, som betingar uppenbara
överpriser och på vilka det råder brist; att den s. k. behörighetsprövningen
avskaffas vad det gäller kommunala och allmännyttiga bostadsföretag,
samt att Kungl. Maj:t framlägger förslag för riksdagen, syftande till en omedelbar
sänkning av byggnadsmaterial- och bränslekostnadema genom prissänkande
bestämmelser i fråga om inhemskt byggnadsmaterial, för vilka prisnivån
icke bör få bestämmas av världsmarknadspriserna, samt till en sänkning
av bränslekostnadema, för vilket ändamål en del av exportindustriens
extravinster bör tagas i anspråk.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna II: 653, II: 654, I: 513 och II: 655.

UTSKOTTET.

Förhållandena på byggnadsmarknaden. Departementschefen framhåller, att
frågan om att på längre sikt skapa gynnsamma förutsättningar för bostadsbyggandet
främst gäller allmänna ekonomiska problem. I nuvarande läge
borde arbetskraftsfrågorna ägnas skärpt uppmärksamhet. Om rationaliseringssträvandena
skulle kunna giva praktiskt betydelsefulla resultat, krävdes
att tillgången på arbetskraft och material bleve tillfredsställande.

I motionemu I: 514 och II: 655 förordas åtgärder för ökad bostadsproduktion
och för sänkning av byggnadsmaterialpriser och bränslekostnader.

Frågan om åtgärder för att öka utrymmet för bostadsbyggandet har i anledning
av motioner i ämnet varit föremål för övervägande av innevarande
års riksdag. Riksdagen framhöll därvid (statsutskottets utlåtande nr 155), att
på grund av rådande samhällsekonomiska förhållanden vissa investeringsbegränsningar
erfordrades, och förutsatte, att vid övervägandet av investeringsverksamhetens
inriktning på olika ändamål bostadsbyggandet finge det utrymme,
vartill förhållandena medgåve. Utskottet vilt i detta sammanhang
understryka vad departementschefen anför därom, att bostadsbyggandet endast
utgör en mindre del av investeringsverksamheten och att dess möjligheter
att i en bristsituation konkurrera om arbetskraft och material äro begränsade.
Syftet med statens finansiella stöd åt bostadsbyggandet kan komma
att helt eller delvis gå förlorat, om till följd av otillräcklig tillgång på material
och arbetskraft byggnadskostnadema ytterligare stiga mera avsevärt. Utskottet
förutsätter fördenskull, att Kungl. Maj:t följer utvecklingen och vid -

19 Statsutskottets utlåtande nr 192.

tager de åtgärder, som må finnas erforderliga för att återställa balansen på
byggnadsmarknaden.

Vad angår bostadsbyggandets arbetskraftsresurser fäster utskottet särskilt
avseende vid vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört därom att det är nödvändigt
att åtgärder vidtagas för yrkesutbildning inom byggnadsverksamheten
och att något avgörande hinder icke synes föreligga för att slopa den s. k.
behörighetsprövningen. Utskottet förutsätter, att lättnader i denna prövning
medgivas i den takt och i den utsträckning så kan ske utan att påtagliga
olägenheter behöva befaras uppstå, men utskottet kan icke tillstyrka motionärernas
förslag, att behörighetsprövningen skall slopas endast beträffande
kommunala och allmännyttiga bostadsföretag. Vad beträffar byggnadsmaterialprisema
och bränslekostnadema får utskottet erinra om sitt uttalande i
förutnämnda utlåtande nr 155 till årets riksdag, att utskottet förutsatte, att
1947 års byggnadsmaterialutredning efter verkställda undersökningar framlade
de förslag till åtgärder för att begränsa byggnadsmaterialpriserna, vartill
utredningen kunde giva anledning. Den senaste tidens utveckling på byggnadsmaterialmarknaden,
bl. a. i vad det gäller priserna på trävaror, framhäver
behovet av åtgärder för att underlätta tillgången på byggnadsma terial till
rimliga priser. Utskottet förutsätter, att byggnadsmaterialutredningen snarast
fullföljer sitt uppdrag. I den del motionärernas förevarande yrkande avser
frågan om subventioner för att hålla bostadskostnaderna nere, får utskottet
framhålla, att det uppdragits åt 1951 års bostadsutredning att utarbeta
föi-slag beträffande den hyrespolitiska målsättningen samt att verkställa eu
översyn av bostadsrabatterna.

I anledning av vad sålunda anförts, kan utskottet icke biträda ifrågavarande
yrkanden i motionerna I: 514 och II: 655.

Finansieringen av bostadsbyggandet. Departementschefen anser, att staten
bör utvidga sin långivning för bostadsbyggnadsändamål i den utsträckning,
som betingas av den inträdda byggnadskostnadsstegringen och kreditmarknadsläget.
Jämväl den statliga subventionen för bostadsbyggnadsändamål
borde utvidgas i syfte att hålla hyrorna i nybyggda hus nere. I anslutning
härtill förordas provisoriska åtgärder för utvidgat finansiellt stöd åt bostadsbyggandet.

I motionerna I: 513 och II: 656 föreslås dels att 1951 års bostadsutredning
skall anmodas att skyndsamt upptaga frågan om en allmän nyordning
av bostadspolitiken så att proposition i detta ämne kan föreläggas 1952
års riksdag, dels att de planerade nya bestämmelserna måtte gälla endast till
utgången av innevarande budgetår.

Det i propositionen framlagda förslaget till utvidgning av lån- och bidragsgivningen
för bostadsbyggnadsändamål är, såsom departementschefen uttryckligen
framhåller, ett provisorium i syfte att i det inträdda läget upprätthålla
bostadsbyggandet och förhindra en utveckling på hyresmarknaden,
som skulle föregripa den omprövning av hyrespolitiken som bostadsutredningen
har att verkställa. Utskottet anser, att starka skäl tala för att en mera

Statsutskottets utlåtande nr 192.

13

allsidig prövning av den hyrespolitiska målsättningen kommer till stånd inom
en snar framtid. Då det emellertid synes ovisst, huruvida de för en dylik
prövning erforderliga utredningarna kunna väntas bli slutförda inom sådan
tid att frågan kan upptagas till slutlig behandling under nästa års riksdag,
kan utskottet icke biträda ifrågavarande yrkanden i motionerna I: 513 och
II: 656. Utskottet förutsätter likväl, att de åtgärder, som ha karaktär av provisorium,
bliva föremål för omprövning snarast möjligt.

I fråga om de särskilda i propositionen framlagda förslagen till utvidgning
av lån- och bidragsgivningen får utskottet anföra följande.

Tilläggslån till flerfamiljshus. I motionerna I: 514 och II: 655 förordas att
tilläggslånen skola ökas med belopp motsvarande 6 kronor per kvm lägenhetsyta
och beviljas även i fråga om kommuner, som för närvarande icke äro
inplacerade i subventionsgrupp. Vidare föreslås, att kostnaderna för subventioner
i form av tilläggslån skola helt bestridas av statsmedel.

Kungl. Maj ris förslag att tilläggslånen skola kunna utökas med belopp
motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm
lägenhetsyta kan på grundval av bostadsutredningens beräkningar antagas
innebära, att en byggnadskostnadsstegring intill 27 % skulle motverkas. I
bostadsutredningens promemoria intagna uppgifter om stegringen av byggnadskostnaderna
under tiden den 1 januari 1950 till den 1 juli 1951 ge visst
fog för uppfattningen, att kostnadsökningen ej obetydligt överstiger 27 %.
I flera yttranden över promemorian har också den meningen framförts, att
stegringen uppgår till 35 % eller mer. Såsom bostadsutredningen framhållit,
finnes risk för att kostnaderna skola komma att stiga ytterligare. Enligt utredningen
är emellertid byggnadskostnadsläget svåröverskådligt. Genom en
anpassning av bostadsbyggandet i fråga om bl. a. material och konstruktioner
borde vidare kostnadsstegringen till viss grad kunna motverkas.

En utvidgning av tilläggslånen med belopp motsvarande 4 kronor per kvm
lägenhetsyta torde, då fråga är om byggnadsföretag, som i full utsträckning
träffas av nyss angivna kostnadsstegring, icke garantera att hyrorna i nya
hus i allmänhet kunna sättas i jämnhöjd med hyrorna i tidigare tillkomna
bostadshus. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om att Kungl.
Majris förevarande förslag i första hand avser de företag, som påbörjats före
den 1 juli 1951. Dylika företag ha icke träffats av hela den nu konstaterbara
kostnadsstegringen. Departementschefen framhåller, att vid ett godtagande av
den förordade utvidgningen av tilläggslånen hyrorna för dessa företag i stort
sett icke behöva sättas högre än vad som svarar mot den för 1940-talets hus gällande
nivån. Utskottet godtager fördenskull Kungl. Maj ris förslag i vad det
gäller hus, som ha påbörjats före den 1 juli 1951. Vad åter angår de företag,
som ha påbörjats tidigast den 1 juli 1951, förutsätter departementschefen, att
slutlig prövning av låneärende endast i rena undantagsfall blir aktuell under
innevarande budgetår. Med hänsyn till förslagets i denna del provisoriska
karaktär och under hänvisning till osäkerheten rörande kostnadsutvecklingen
under den närmaste tiden finner utskottet sig böra godtaga, att tilläggslån

14

Statsutskottets utlåtande nr 192.

för förevarande företag utökas med belopp motsvarande det kapitaliserade
värdet av ett bidrag av 4 kronor per kvm lägenhetsyta. I anledning av yrkandet
i motionerna I: 514 och II: 655 beträffande kommunernas ekonomiska
medverkan vill utskottet framhålla, att Kungl. Maj:ts förslag innebär, att tilliäggslånen
skola bestridas uteslutande av statsmedel. Såsom villkor för tillläggslån
föreslås emellertid i propositionen, att liksom hittills skall gälla att
vederbörande kommun lämnar visst bidrag. För närvarande föreskrives, att
bidrag skall lämnas med belopp motsvarande en fjärdedel av tilläggslånets
belopp. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall bidraget i fortsättningen bestämmas
till ett belopp motsvarande en tiondel av tilläggslånets belopp, dock
högst ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 40
öre per kvm lägenhetsyta. Ifrågavarande begränsning av kommuns bidragsskyldighet
finner utskottet välgrundad.

På grund av vad sålunda anförts, tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag
beträffande ändringar i bestämmelserna rörande tilläggslån och kan utskottet
ej biträda de i motionerna I: 514 och II: 655 framställda yrkandena
angående villkoren för tilläggslån.

Egnahemslån. Kungl. Maj:ts förslag innebär att beträffande före den 1
juli 1951 påbörjade enfamiljs- och tvåfamiljshus en höjning av räntefri, stående
del av egnahemslån skall kunna medgivas med högst 2 000 kronor för
hus, som färdigställts eller ombyggts under 1950, och med högst 4 000 kronor
för hus, som färdigställts eller ombyggts efter 1950. I fråga om hus,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951 föreslås, att den räntefria, stående delen
skall utgöra 8 000 kronor. I vad det gäller ombyggnadsföretag förordas
tillika viss jämkning i bestämmelserna om räntefri, stående dels storlek i
förhållande till ombyggnadskostnadema.

I motionerna I: 512 och II: 654 yrkas, att beträffande ny- och ombyggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951, räntefri, stående del av egnahemslån
bör utgå med ett belopp av 9 000 kronor. I motionerna I: 514 och
II: 655 förordas, att den räntefria, stående delen skall höjas med 5 000 kronor
utan någon inskränkning.

Mot Kungl. Maj :ts förslag beträffande de enfamiljs- och tvåfamiljshus,
som påbörjats före den 1 juli 1951, har utskottet ingen erinran. I vad det gäller
hus, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951 och följaktligen i full utsträckning
drabbas av den hittills inträffade kostnadsstegringen, har inom utskottet
tveksamhet yppats i fråga om subventionens storlek. Utskottet har uppmärksammat,
att i bostadsutredningens promemoria intagna uppgifter om kostnadsutvecklingen
ge fog för antagandet, att byggnadskostnadema stigit mera
för enfamiljshus av trä än för andra hustyper. Härtill kommer, att de aktuella
tendenserna beträffande trävarupriserna tyda på att de ekonomiska förutsättningarna
för egnahemsbyggandet i en nära framtid kunna komma att
ytterligare försämras. Likväl måste, såsom departementschefen framhåller,
egnahemsbyggandet -—- även om stor försiktighet bör iakttagas under nuvarande
förhållanden — fortgå i viss utsträckning. Särskilt på landsbygden

Statsutskottets utlåtande nr 192

15

och småorter, där flerfamiljshusproduktion i regel icke förekommer, finnes
ett trängande behov av nya egnahem, vilket måhända icke i önskvärd utsträckning
kan täckas, därest den statliga subventionen maximeras till 8 000
kronor. Inom utskottet har den tanken framförts, att skäl kunna föreligga
att i särskilda fall lämna ett utvidgat stöd, t. ex. då fråga är om egnahem,
som skola innehålla förutom en vanlig familjebostad en mindre lägenhet avsedd
för ålderstigna föräldrar. Utskottet anser, att en differentiering av stödet
till egnahemsbyggande! är mycket svår att genomföra på ett fullt rättvist
sätt. En differentiering torde fördenskull kunna förordas, endast om
synnerligen angelägna bostadsbehov icke kunna täckas i annan ordning. I
detta sammanhang får utskottet erinra om att det nuvarande statliga stödet
är differentierat i ett viktigt hänseende, så att bl. a. familjer med minst två
minderåriga barn kunna erhålla familjebostadsbidrag och bränslebidrag för
bestridande av kapitalkostnaderna för ny- eller ombyggt enfamiljshus. För
ombyggnadsföretag finnes vidare en möjlighet att i särskilda fall medgiva
en räntefri, stående del av egnahemslån med belopp, som överstiger 20 % av
ombyggnadskos tnaden.

I anledning av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag
beträffande räntefri, stående del av egnahemslån för enfamiljs- och tvåfamiljshus,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951, och kan alltså icke biträda
ändringsförslagen i motionerna 1:512 och II: 654 samt I: 514 och II: 655.
Utskottet anser emellertid, att det är önskvärt att frågan om att i särskilda
fall medgiva subvention med förhöjt belopp, t. ex. 9 000 kronor, snarast blir
föremål för prövning. Om ändamålsenliga former kunna finnas för ett dylikt
stöd, bör övervägas att öppna en möjlighet redan för nästa budgetår att
lämna dylikt stöd.

Mot övriga av Kungl. Maj:t förordade ändringar i grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten har utskottet ej funnit anledning till
erinran.

Lån till bostadshus avsedda för sjidcvårdspersonal. I motionerna I: 510
och II: 653 förordas, att statligt stöd skall kunna utgå till bostadshus för
sjukvårdspersonal efter samma grunder som för bostadshus uppförda av kommunala
företag.

Motionärernas förslag berör i första hand frågan huruvida de statliga lånen
skola beviljas till s. k. kategoirihus.

Utskottet vill erinra om ett av 1948 års riksdag gjort principuttalande rörande
allmännyttiga företag. Riksdagen framhöll (statsutskottets utlåtande
nr 212), att såsom allmännyttigt icke borde godtagas företag, vars lägenheter
genom avtal eller på annat sätt helt eller delvis förbehöllos vissa kategorier
av befolkningen inom vederbörande kommun. Vid upplåtelse av lägenheter
i allmännyttigt företags bostadshus borde självfallet samtliga invånares berättigade
intressen beaktas. Riksdagen förutsatte, att det lånobeviljamde organet
prövade denna fråga i varje enskilt fall.

I anledning av förslag av Kungl. Maj: t om vissa undantag från huvud -

16

Statsutskottets utlåtande nr 192.

regeln, att lägenheter ej helt eller delvis skola förbehållas vissa kategorier
av befolkningen, framhöll 1949 års riksdag (statsutskottets utlåtande nr 171),
att nyssnämnda principuttalande alltfort borde äga giltighet, men ansåg riksdagen
tillika att i dåvarande situation vissa undantag i särskilda fall borde
kunna medgivas. Bostadsstyrelsen borde med beaktande av omständigheterna
från fall till fall kunna erkänna företag såsom allmännyttigt, även
då avsikten vore att med förtur tillgodose vissa samhällsgruppers bostadsbehov.
Sådant undantag borde emellertid endast medgivas i den mån det
icke medförde ett uppenbart åsidosättande av övriga bostadssökande» inom
kommunen berättigade intressen. Riksdagen förutsatte, att de kommunala
bostadspolitiska organen komme att med uppmärksamhet följa hithörande frågor
ävensom att de synpunkter och förslag, som framkommo från dessa organ,
så långt möjligt vunne beaktande.

Utskottet anser, att sådana omständigheter ej ha inträffat, att den av riksdagen
tidigare intagna ståndpunkten i principfrågan nu bör på nytt övervägas.
Det synes sannolikt, att kategorihusbyggandet under senare tid snarast
tagit ökad fart. Detta torde i första hand bero därpå att industriföretag,
som icke kunnat täcka sitt behov av arbetskraft, i ökad utsträckning uppföra
eller förvärva bostadslägenheter, vilka upplåtas som tjänstebostäder till vid
företaget anställda. Även om ett dylikt förfarande icke i alla fall kan anses
uppenbart otillfredsställande, måste eu mera allmän utbredning av husbyggande
för särskilda befolkningskategorier ingiva betänkligheter.

Förslaget i berörda motioner aktualiserar jämväl en annan viktig fråga.
Motionärerna avse uppenbarligen, att till bl. a, sådana av landsting uppförda
bostadshus, som upplåtas för sjukvårdspersonal, landsting borde kunna erhålla
statliga lån på samma villkor som kommunala företag. Dylika lån utgå
för närvarande endast till kommun eller allmännyttigt företag, i vilket alltså
kommunen har ett avgörande inflytande. Vidare krävs, att vederbörande kommun
påtager sig visst ekonomiskt ansvar. Ett godtagande av motionärernas
förslag skulle innebära eu principiellt viktig utvidgning av den del av den
statliga långivningen, isom har tillkommit för att underlätta för kommunerna
att uppföra och förvalta bostadshus, avsedda för kommuns -samtliga invånare.

I anledning av vad sålunda anförts, kan utskottet icke biträda motionärernas
yrkande beträffande statliga lån för bostadshus, avsedda för sjukvårdspersonal.
Utskottet förutsätter emellertid, att- 1951 års bostadsutredning vid
verkställandet av sitt uppdrag kommer att överväga, huruvida skäl föreligga
att föreslå jämkningar i villkoren för tertiärlån.

Medelsbehovet. Utskottet har i det föregående tillstyrkt de ändringar i
gällande låne- och bidragsbestämmelser, vilka föreslagits av Kungl. Majd,
Enär utskottet ej heller funnit anledning till erinran beträffande de av departementschefen
anförda beräkningarna rörande medelsbehovet för innevarande
budgetår, godtager utskottet Kungl. Maj ds förslag angående dels anslag
å tilläggsstat I för innevarande budgetår till tilläggslån till viss bostads -

Statsutskottets utlåtande nr 19,2.

17

byggnadsverksamhet, dels medgivande att utvidga den preliminära långivningen
samt att överskrida den i avlöningsstaten för bostadsstyrelsen upptagna
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Förslaget
syftar bl. a. till att möjliggöra en viss tillfällig förstärkning av bostadsstyrelsens
personalorganisation, betingad av att handläggningen av låneärenden,
som avse hus uppförda under den period under vilken kostnaderna hittills
ha stigit, kommer att bli förhållandevis arbetskrävande. Utskottet vill
understryka vad departementschefen anför därom, att det är angeläget, att
det statliga stödet göres lika för alla, bl. a. för att undvika alltför omfattande
administrativa bestyr. Det torde såsom bostadsstyrelsen framhållit i sitt yttrande
över bostadsutredningen vara förenat med extra, icke obetydliga, kostnader
för låntagaren, om den tid, som åtgår för slutlig handläggning av låneärende
samt för utbetalning av det beviljade lånet, blir mera avsevärd. Alla
de förenklingar i handläggningen av låneärenden, som kunna vidtagas utan
att rimliga krav på noggrannhet i prövningen eftersättas, böra enligt utskottets
mening därför snarast vidtagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

I. beträffande ökning av bostadsbyggandet samt sänkning av
byggnadsmaterialpriser och bränslekostnader, i anledning av
motionerna I: 514 och II: 655, i vad de avse dessa frågor, godkänna
vad utskottet anfört;

II. beträffande villkor för provisoriska åtgärder för stöd åt
bostadsbyggandet, i anledning av motionerna. I: 513 och II: 656
i denna del, godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande tilläggslån för flerfamiljshus, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 514 och
II: 655, såvitt de beröra denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IV. beträffande egnahemslån, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I: 512 och II: 654 samt
1:514 och II: 655, sistnämnda bägge motioner såvitt de avse
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört;

V. beträffande lån till bostadshus för sjukvårdspersonal, i anledning
av motionerna I: 510 och II: 653, godkänna vad utskottet
anfört;

VI. beträffande grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i vad de ej
behandlats under I.—V., med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 513 och II: 656 i denna del,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade ändringar att gälla
fr. o. m. den 1 januari 1952;

VII. till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamliet å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52 under fonden

2—sou si Bihang till riksdagens protokoll 1951. IS sand. Nr 192.

18

Statsutskottets utlåtande nr 192.

för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor;

YIII. medgiva, att för budgetåret 1951/52 preliminära beslut
angående lån, som skola utgå från anslaget till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet, må meddelas intill ett belopp
av 134 000 000 kronor;

IX. medgiva, att den i avlöningsstaten för bostadsstyrelsen
upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal må för budgetåret 1951/52 överskridas med högst
50 000 kronor;

X. besluta, att i förevarande sammanhang behandlade motioner,
till den del de icke blivit ovan under punkterna I.—IX. särskilt
berörda, icke skola till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 november 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gränebo,
Mannerskantz, Leander, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson,
Näsström, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Alfred Nilsson, Axel
Andersson, Bergman och Pålsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Mårtensson i Uddevalla, Rubbestad,
Ståhl, Åkerström, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors, fröken
Elmén, herrar Birke, Persson i Växjö, Wedén och Gustafsson i Stockholm.

Reservationer.

1) av herr Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka beträffande villkor för provisoriska åtgärder för stöd
åt bostadsbyggandet ansett

dels att de två sista meningarna i det stycke, som på s. 12 börjar med
orden »Det i» och på s. 13 slutar med orden »snarast möjligt», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»I direktiven den 23 februari 1951 till den i april samma år tillsatta 1951
års bostadsutredning anförde departementschefen, enligt vad som framgår
av propositionen, bl. a. följande: ’Då utredningsuppdraget i sin helhet kan

Statsutskottets utlåtande nr 192.

19

antagas bli förhållandevis tidskrävande böra vissa angelägna frågor behandlas
med förtur. De undersökningar rörande den hyrespolitiska målsättningen,
som erfordras för prövning av riktlinjerna för kapitalsubventioner till nybyggda
hus, böra sålunda verkställas skyndsamt och förslag framläggas inom
sådan tid, att de kunna underställas 1952 års riksdag.’ Under sommarens lopp
ställdes från kommitténs sida i utsikt att förslag härutinnan skulle kunna
framläggas i november månad. Så har dock icke skett. Bostadsutredningen
har i stället, utöver förslag till provisoriska anordningar till kapitalsubvention
under innevarande budgetår, övergått till att syssla med olika detaljer
beträffande äldre lån o. d. Vid sådant förhållande, och då det icke kan anses
tillfredsställande att införa nya provisoriska bestämmelser beträffande
tilläggslån, vilka bestämmelser synas komma att sträcka sig över flera år,
innan man tagit ställning till den allmänna hyrespolitiska målsättningen, anser
utskottet nödvändigt att i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa om sådana
direktiv till bostadsutredningen att den omlägger sitt arbetsprogram.
Sålunda bör utredningen i enlighet med vad som påyrkas i motionerna I: 513
och II: 656 med undanskjutande av olika detaljspörsmål snarast till behandling
upptaga frågan om hur vårt lands bostadspolitik med nuvarande kostnadsförhållanden
bör i princip utformas för framtiden. Med ett dylikt förfaringssätt
kan möjlighet skapas att efter vederbörlig remisstid underställa
1952 års riksdag förslag i denna för landet så viktiga fråga.»,

dels ock att utskottets hemställan under II. bort hava följande lydelse:

»II. beträffande villkor för provisoriska åtgärder för stöd åt
bostadsbyggandet, med bifall till motionerna I: 513 och II: 656
i denna del, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att 1951 års
bostadsutredning anmodas att skyndsamt upptaga frågan om eu
allmän nyordning av bostadspolitiken så att proposition i detta
ämne kan föreläggas 1952 års riksdag;»

2) av herrar Pålsson, Malmborg i Skövde, Ståhl, Pettersson i Dahl och
Wedén, vilka ansett, att utskottet beträffande ny- och ombyggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1951, bort tillstyrka höjning av räntefri,
stående del av egnahemslån till 9 000 kronor och att därför

dels den del av utskottets yttrande, som på s. 14 börjar med orden »Mot
Kungl. Maj:ts» och på s. 15 slutar med orden »dylikt stöd», bort hava följande
lydelse:

»Mot Kungl. Maj:ts förslag beträffande de enfamiljs- och tvåfamiljshus,
som påbörjats före den 1 juli 1951, har utskottet ingen erinran. I vad det
gäller hus, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951 och följaktligen i full utsträckning
drabbas av den hittills inträffade kostnadsstegringen, finner utskottet
en ökning av subventionens storlek erforderlig. Utskottet har uppmärksammat,
att i bostadsutredningens promemoria intagna uppgifter om
kostnadsutvecklingen ge fog för antagandet, att byggnadskostnaderna stigit
mera för enfamiljshus av trä än för andra hustyper. Härtill kommer, att do

20

Statsutskottets utlåtande nr 192.

aktuella tendenserna beträffande trävarupriserna tyda på att de ekonomiska
förutsättningarna för egnahemsbyggandet i en nära framtid kunna komma
att ytterligare försämras. Särskilt på landsbygden och småorter, där flerfamiljshusproduktion
i regel icke förekommer, finnes ett trängande behov
av nya egnahem, vilket icke i önskvärd utsträckning kan täckas, därest icke
den statliga subventionen höjes till 9 000 kronor.

I anledning av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag
beträffande räntefri, stående del av egnahemslån för enfamiljs- och tvåfamiljshus
endast i vad det avser hus, som påbörjats före den 1 juli 1951.
Vad angår hus, som påbörjats tidigast den 1 juli 1951, tillstyrker utskottet
yrkandet i motionerna I: 512 och II: 654 att den räntefria, stående delen skall
utgå med ett belopp av 9 000 kronor.»,

dels ock utskottets hemställan under IV. bort hava följande lydelse:

»IV. beträffande egnahemslån, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 514 och II: 655, såvitt de avse denna
fråga, samt med bifall till motionerna 1:512 och II: 654, godkänna
vad utskottet anfört;»

3) av herr Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets hemställan under VI. bort hava
följande lydelse:

»VI. beträffande grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i vad de ej
behandlats under I.—-V., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 513 och II: 656 i denna del,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade ändringar att gälla
fr. o. m. den 1 januari 1952 t. o. m. den 30 juni 1952;»

4) av herr Bergman;

5) av herr Ståhl.

Stockholm 1931. K. L. Beckmans Boktryckeri.