Statsutskottets utlåtande nr 191.

1

Nr 191.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett
organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna.

(1 :a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Svärd (I: 244) och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson
(II: 326), har hemställts, att riksdagen med beaktande av vad i motionerna
anförts måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhalla, att ett organ
skapas för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågorna av sådan sammansättning
att i detsamma rum gives såväl för den militära sakkunskapen
som för företrädare för de i riksdagen representerade demokratiska
partierna.

Motionärerna ha till stöd för sitt förslag anfört följande.

Utredningar om landets försvarsproblem med parlamentarisk anknytning
hava praktiskt taget oavbrutet pågått de senaste trettio åren. Att
under detta utredningsarbete ett synnerligen värdefullt material till försvarsfrågans
belysning framkommit är uppenbart liksom att arbetet inom utredningarna
givit ett icke obetydligt antal politiskt verksamma personer tillfälle
att grundligt tränga in i" det mycket stora och delvis synnerligen
invecklade problemkomplex ett lands försvarsfråga alltid bildar. Dessa
utredningar hava därutöver säkerligen medverkat till att fördjupa de militära
fackmännens förståelse för aspekter på samhälleliga frågor, vilka eljest
icke ligga längst framme i de militära bedömningarna.

Försvarsutredningarnas behövlighet och deras positiva insatser såväl ur
allmänt samhällelig som ur försvarsmässig synpunkt torde bland annat avovan
antydda skäl knappast längre av någon betvivlas. Det står väl också
klart att sådana utredningar även framdeles komma att visa sig ofrånkomliga.
Ett lands försvarsproblem äro redan på grund av själva den avgörande
vikt deras lösning har för samhället och med hänsyn till den relativt betydande
andel av nationalinkomst och samlade statsutgifter försvarskostnaden
måste utgöra mer eller mindre givna objekt för utredningar. Den
tekniska utvecklingen, de ständiga skiftningarna i det internationella läget
och andra omständigheter av liknande art göra därutöver eu ständig anpassning
och avvägning nödvändig.

Mot metoden med särskilda utredningar har i huvudsak anförts att dessa
i viss mån binda statsmakterna i deras handlande och därigenom framtvinga
uppskov med icke sällan brådskande ställningstaganden, att de därigenom
kunna bliva ett hinder för det kontinuerliga reform- och rationaliseringsarbete,
som ständigt måste pågå inom eu levande försvarsorganism,

1 .—■ llihang till riksdagens protokoll 1951. ti sand. Nr 191.

2

Statsutskottets utlåtande nr 191.

att de tidvis i alltför hög grad belasta vissa militära befattningshavare och
staber samt att de göra det nödvändigt att tid efter annan »ny-utbilda»
nytillkomna utredningsledamöter. Dessa invändningar mot en i och för sig
givande arbetsmetod kunna ingalunda utan vidare avvisas. De måste dock
vägas mot de fördelar denna skapar. Den främsta av dessa är att försvarsutredningarna
i praktiken även blivit organ för försök att såväl i de grundläggande
som i de mera tidsaktuella och begränsade försvarsfrågorna nå
demokratisk samling.

Det är uppenbart att de möjligheter riksdagsorganisationen bjuder till
överläggningar om försvarssamverkan icke äro tillräckliga. Då frågorna nå
utskotten äro de redan offentligt diskuterade. Regeringen har ofta mer eller
mindre hårt bundit sina ståndpunkter. Viss risk föreligger för att ur saklig
synpunkt mera ovidkommande hänsyn spela in. Icke sällan tillstöter tidsnöd.
Tillräckligt ingående överläggningar med fackmännen kunna vara
svårare att uppnå.

Det måste anses vara önskvärt att förutsättningarna för en samverkan i
tid bliva grundligt prövade. Möjligheterna att nå samförstånd skulle säkerligen
högst väsentligt öka om företrädare för de demokratiska partierna
redan på ett förberedande stadium finge tillfälle taga del av regeringens avsikter,
finge tillfälle att framföra sina synpunkter, att få dem ventilerade
och konfronterade med såväl regeringens som fackmännens uppfattningar.
Ett särskilt organ för dessa ändamål skulle säkerligen hava väsentliga uppgifter
att fylla. I detsamma borde utrymme beredas för försvaret speciellt
intresserade representativa företrädare för de demokratiska partierna och
för militärledningen. Att regeringen bör vara företrädd är självklart liksom
att överläggningarna böra vara helt slutna och icke formellt utmynna i
beslut. Önskvärt är naturligtvis att ledamot av ett sådant organ är medveten
om att uppgiften kommer att kräva hans medverkan under ett antal
år. Att närmare utforma organisationen och att kalla ledamöter torde få
ankomma på Kungl. Maj:t.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av överbefälhavaren och 1949 urs försvarsutredning.

Överbefälhavaren har anfört följande.

Motionärerna uttala sig för inrättandet av ett särskilt organ med ändamål
att bereda möjlighet för företrädare för de demokratiska partierna
att redan på ett tidigt stadium taga del av regeringens avsikter och få
tillfälle att framföra sina synpunkter och få dem ventilerade och konfronterade
med såväl regeringens som fackmännens uppfattningar.

Önskemål om ökad kontakt mellan de politiska instanserna och försvarsledningen
ha tidigare framförts från militärt håll. I den sammanfattande
framställningen i försvarsfrågan, som överbefälhavaren den 31
mars 1947 överlämnade till 1945 års försvarskommitté, framfördes tanken
att inrätta »en ständigt disponibel rådgivande kommitté, avsedd för ömsesidig
information och förtroligt dryftande av väsentliga försvarsproblem,
men också beredd att framträda inför offentligheten med sina råd, när
så anses påkallat».

Inom 1945 års försvarskommitté väcktes förslag att inrätta ett försvarsråd
med uppgift att säkra samarbetet mellan den politiska och den militära

Statsutskottets utlåtande nr 1!)t.

ledningen. Genom delta skulle man förbereda det luigskabinett, som syntes
ofrånkomligt i ett modernt krig för att koordinera alla ansträngningar i
riksförsvarets intresse.

I sitt den 25 november 1947 avgivna betänkande avvisade 1945 års försvarskommitté
såväl överbefälhavarens tanke som det inom kommittén
väckta förslaget om ett försvarsråd. I fråga om försvarsrådet uttalades
meningen, att den erforderliga kontakten utan större olägenhet borde kunna
etableras »från fall till fall och i friare former».

I yttrande den 31 januari 1948 över 1945 års försvarskommittés betänkande
framhöll överbefälhavaren åter önskemålet ur försvarets synpunkt
att »knyta en närmare kontakt mellan försvarsledningen och representanter
för politik och näringsliv samt för sakkunskap även på andra

för försvaret viktiga områden-----Det läge som nu råder, sedan för svarskommitten

avslutade sitt arbete, synes mig bestämt tala för tillkomsten
av ett sådant organ. De snabba växlingar som skett och kunna ske inom
det ekonomiska livet, det labila utrikespolitiska laget, som kan leda till
hastiga förändringar, och den snabba vidareutvecklingen på det tekniska
området motivera ett permanent sakkunnigt organ för allsidig prövning
av det svenska försvarsproblemet. Det är därför ett önskemål, alt frågan
om en försvarsnämnd upptages till prövning.»

I yttrande den 29 september 1950 över underdånig skrivelse 4/7 1950
från 1949 års försvarsutredning framhöll överbefälhavaren ånyo att utvecklingen
syntes tala för att inrättandet av en sådan försvarsnämnd nu
borde övervägas. Skapades ett sådant forum skulle sannolikt i framtiden
»en planering på längre sikt liksom ett snabbt genomförande av successiva
förbättringar inom försvaret underlättas».

Sedan sistnämnda yttrande avgavs har skärpningen i det utrikespolitiska
läget föranlett en nära och fortlöpande kontakt mellan regeringen och
försvarsledningen. Detta har varit till båtnad för den militära verksamheten.
Genom fortsatt kontakt kunna formerna för densamma vidareutvecklas,
vilket är ägnat att förbereda det samarbete, som blir nödvändigt
i krig.

Det är ur de synpunkter, som motionärerna företräda, och även ur försvarsledningens
synpunkter önskvärt, alt kontakt också upprätthålles med
de politiska instanserna, närmast inom riksdagen. Visserligen ordnas genom
initiativ av riksdagsutskott, som behandla försvarsärenden, en sådan kontakt
från fall till fall, men blott tillfälligt och i regel endast för behandling
av detaljfrågor med aktuell innebörd. Det vore betydelsefullt att säkerställa
eu regelbunden kontakt, varigenom olika försvarsproblem kunde
kontinuerligt behandlas i sitt inbördes sammanhang och med andra närliggande
frågor, som påverka landets försvar.

Måhända vore det lämpligt att förlägga ifrågavarande kontakt till eu
försvarsnämnd av en konstruktion liknande utrikesnämnden och i vilkens
förhandlingar Öb samt allt efter ärendenas art försvarsgrenschefcr, chefen
för försvarsstaben ävensom chefer för det totala försvarets övriga grenar
deltaga. Försvarsnämndcn bör åläggas regelbundna sammankomster samt
bör kunna kallas till sammanträde även då riksdagen icke är samlad.

Jag anser sålunda att de förut från militärt håll framförda önskemålen
om ökad kontakt med de politiska instanserna låter sig förverkliga inom
ett sådant organ, som motionärerna avse, och att ett positivt ställningstagande
från riksdagens sida till motionen skulle vara till gagn för försvarsfrågors
behandling i politiska och militära instanser.

4

Statsutskottets utlåtande nr 191.

Försvarsgrenscheferna ha förklarat sig dela mina här framförda synpunkter.

L94.9 års försvarsutredning har efter att ha redogjort för syftet med
motionerna anfört följande.

Försvarsutredningen kan för sin del ansluta sig till uppfattningen om
önskvärdheten av den utförligare och tidigare information för ledamöter
av riksdagen i försvarsangelägenheter, som åsyftas med motionerna. Försvarsutredningen
grundar sin ståndpunkt på dels försvarsfrågornas särskilda
betydelse i såväl ekonomiska som andra hänseenden och dels dessa
frågors svåröverblickbarhet i jämförelse med andra riksdagsärenden.

Om sagda behov skall tillgodoses, uppkommer emellertid fråga, på vilket
stadium av försvarsärendenas behandling den avsedda kontakten med
representanter för riksdagen bör ske. Försvarsutredningen anser i denna
del, att kontakten bör äga rum först sedan de militära myndigheterna
intagit sin på fackmannamässiga skäl grundade ståndpunkt och hithörande
frågor äro föremål för beredning inom Kungl. Maj:ts kansli. De rådplägningar,
varom här kan bli fråga, böra med andra ord ses som en form
för samråd mellan regering och ledamöter av riksdagen, icke mellan riksdag
och militärledning innan den senare ännu för sin del slutbehandlat
förekommande frågor. Det sagda utesluter självfallet icke att efter behovet
i olika fall representanter för de militära myndigheterna av regeringen
eller försvarsministern kallas till överläggningarna för att lämna närmare
upplysningar rörande sina förslag och motiveringarna för desamma. Skäl
kunna även tala för att riksdagsrepresentanterna successivt erhålla orientering
om genomförandet av redan fattade beslut och aktuella utvecklingstendenser.

I motsats till vad motionärerna synas avse anser försvarsutredningen
att man åtminstone för det närvarande icke bör för ifrågavarande ändamål
tillskapa ett permanent organ. I stället synes det lämpligt att här pröva
sig fram genom av regeringen eller försvarsministern under hand anordnade
överläggningar eller samråd. Utredningen vill dock framhålla vikten av
tillräcklig kontinuitet vid utseendet av representanter för riksdagen. Lämpligt
synes vara att valet föregås av kontakt mellan regeringen och partiledningarna
samt att överläggningarna icke ske på sådant sätt, att vederbörande
riksdagsutskotts prövning av från Kungl. Maj:t kommande förslag
föregripes.

Utskottet. Syftet med de föreliggande motionerna är att i viktiga försvarsfrågor
bereda företrädare för de demokratiska partierna inom riksdagen
tillfälle att på ett tidigare stadium än som möjliggöres vid den vanliga
riksdagsbehandlingen taga del av regeringens avsikter, få tillfälle att
framföra sina synpunkter och få dem ventilerade och konfronterade med
såväl regeringens som fackmännens uppfattningar. För ändamålet föreslås
inrättande av ett med rådgivande befogenheter utrustat särskilt organ
för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågor.

Utskottet är ense med motionärerna om önskvärdheten av att den utförligare
och tidigare information för ledamöter av riksdagen i försvarsangelägenheter,
som åsyftas med motionerna, kommer till stånd. Fråga

Statsutskottets utlåtande nr 191.

5

uppstår emellertid, huruvida såsom motionärerna närmast synas ha tänkt
sig ifrågavarande kontakter böra förläggas till ett permanent organ. Utskottet
är av den meningen, att det knappast kan anses påkallat att för
vinnande av det avsedda syftet tillskapa ett dylikt organ utan anser lämpligare
att man här prövar sig fram genom av regeringen eller försvarsministern
under hand anordnade överläggningar eller samråd. Utskottet
delar alltså härvidlag den uppfattning, åt vilken 1949 års försvarsutredning
givit uttryck i sitt i ärendet avgivna yttrande. 1 likhet med försvarsutredningen
anser utskottet det vara av betydelse, att tillräcklig kontinuitet
upprätthålles vid utseende av representanter för riksdagen. Utskottet vill
framhålla vikten av att såsom även försvarsutredningen påpekat överläggningarna
icke ske på sådant sätt, att vederbörande riksdagsutskotts prövning
av från Kungl. Maj:t kommande förslag föregripes.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av motionerna 1: 244 och
11:326 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 20 november 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Gränebo, Mannerskantz, Leander, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric
Ericson, Näsström, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Alfred Nilsson, Axel
Andersson, Bergman och Pålsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Mårtensson i Uddevalla,
Rubbestad, Ståld, Åkerström, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors, fröken
Elmén, herrar Wedén och Gustafsson i Stockholm.