8

Statsutskottets utlåtande nr 182.

Nr 182.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyndsam utredning
rörande laboratoriepersonalens utbildningsförhållanden.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Pettersson i Dahl och Olsson i
Mellerud väckt motion (II: 338) har hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande
laboratoriepersonalens utbildningsförhållanden.

Motionärerna redogöra för den nuvarande utbildningen av laboratoriepersonal
inom sjuk- och hälsovården samt erinra om att såväl den naturvetenskapliga
forskningskommittén som de medicinska högskolornas organisationskommitté
framhållit behovet av en ordnad laboratoriebiträdesutredning.
Av kommittéerna framlagda förslag ha dock ej lett till någon
lösning av frågan.

I motionen uttalas vidare, att den nuvarande utbildningen av laboratoriesköterskor
och laboratoriebiträden icke är tillfredsställande. För att ernå en
rationell utbildning anses de två utbildningsgrenarna böra sammanslås och
särskild central utbildningsanstalt upprättas. Detta anses vara desto mera
angeläget, som därigenom rekryteringsförhållandena säkerligen skulle förbättras.

En skyndsam utredning av hithörande förhållanden anses vara av nöden.
Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge anses därvid till en början
böra undersökas i vad mån, utan alltför höga kostnader, en provisorisk
förbättring av i synnerhet teoriundervisningen kan åvägabringas. Vidare
bör prövas i vad mån en samverkan mellan olika utbildningsorgan är
möjlig att genomföra. Oavsett vilka provisoriska åtgärder som kunna
föreslås, bör emellertid utredningen taga sikte på en definitiv utformning
av laboratoriepersonalens utbildningsfråga. Frågan om enhetliga tjänstebenämningar
bör därvid även prövas.

Beträffande de skäl, motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt förslag,
hänvisas till motionen.

Utskottet får erinra om att frågan om laboratoriepersonalens utbildning
under många år varit föremål för diskussion. 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
har i sitt betänkande (SOU 1951:33) funnit det

Statsutskottets utlåtande nr 182.

9

berättigat, att två kategorier av laboratoriepersonal för sjukhusen utbildas.
För de större sjukhusens laboratorier föreslås inrättande av en särskild
kår av för ändamålet utbildade sjukhuslaboratriser, som icke skulle vara
sjuksköterskor. Frågan om utbildningen av denna personal har kommittén
funnit lämpligen böra upptagas i samband med utbildningen av laboratriser
och preparatriser för vetenskapliga institutioner. Kommittén har föreslagit
chefen för inrikesdepartementet, att särskilda sakkunniga skola tillkallas
för utredning av nämnda fråga.

Den andra kategorien av laboratoriepersonal skall enligt sjuksköterskeutbildningskommittén
utgöras av laboratoriesköterskor, som äro avsedda
för de mindre sjukhuslaboratorierna och vilkas specialutbildning lämpligen
bör förläggas inom sjuksköterskeskolans ram enligt av kommittén angivna
riktlinjer. Ett 40-tal dylika laboratoriesköterskor skulle enligt kommitténs
uppskattning behöva utbildas årligen.

Utskottet vill även nämna, att vid en av sjuksköterskeskolorna, nämligen
den vid centrallasarettet i Örebro, sedan några år pågår särskild
laboratorieutbildning enligt i stort sett de riktlinjer, som för laboratoriesköterskor
uppdragits av sjuksköterskeutbildningskommittén.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågorna rörande laboratoriepersonalens
utbildningsförhållanden utan dröjsmål böra lösas och att
därvid särskilt bör beaktas möjligheten att på de största sjukhuslaboratorierna
använda icke sjuksköterskeutbildad personal. De förslag i detta
syfte, som framlagts av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen,
ha emellertid, såsom framgår av det ovan anförda, ännu icke blivit föremål
för slutligt ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida. Under sådana förhållanden
är utskottet icke berett att förorda en skrivelse av i motionen
angivet innehåll.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen II: 338 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 31 oktober 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 180.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 180—183.