Statsutskottets utlåtande nr 224.

15

Nr 224.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande ökade befogenheter för statens affårsdrivande
verk.

(4:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Lundqvist m. fl. väckt motion (I: 311)
har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag rörande ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

De väsentliga olägenheter som enligt motionärernas uppfattning sammanhänga
med nu gällande organisation av statens affärsdrivande verk ha i motionen
angivits sålunda.

Den starkt centraliserade beslutanderätten till Kungl. Maj :t medför för
de här berörda verken ett omständligt och tidsödande förfarande utan att
många gånger några nämnvärda fördelar synas därmed vinnas eller hänvändelsen
till Kungl. Maj :t kan anses fylla något egentligt behov.

För utverkande av anslag till investeringar krävas med den nuvarande
ordningen grundliga förberedelser och utredningar i olika instanser, även
då det är fråga om jämförelsevis begränsade anslagsbelopp. Det kan vidare
starkt ifrågasättas, huruvida det kan vara i statsmakternas intresse,
att medelsanvisningarna alltför mycket specificeras. Det väsentliga synes
här vara det totala investeringsbehovets storlek. Riksdagens grundlagsfästa
rätt inom detta område skall givetvis upprätthållas. Detta synes
emellertid icke behöva eller böra hindra att få till stånd en ordning, som
innebär önskvärd förenkling av arbetsproceduren och samtidigt ger ökad
effektivitet åt den statliga verksamheten. Det nuvarande förfaringssättet
för med sig, att både ett och två år kunna förflyta från det ett visst behov
konstaterats till dess medel finnas tillgängliga för behovets täckande.
Särskilt om det gäller angelägna behov måste en sådan tidsutdräkt anses
alltför lång. Ifrågasättas kan om icke en lämplig anordning vore, att rörelsekapital
ställdes till verkens förfogande för tillgodoseende av investeringsbehoven.

Personalens antal och fördelning å olika befattningar äro med den nuvarande
organisationen beroende av olika instansers beslut. Det kan knappast
med fog göras- gällande, att statsmakterna, med den omfattning de
affärsdrivande verken numera fått, skulle vara bättre ägnade än resp. verks
egen styrelse att bedöma och fatta beslut i hithörande frågor. Det av 1947
års järnvägsutredning framlagda betänkandet angående SJ:s organisation
synes även ge vid handen, att statsmakterna själva dela denna uppfattning.

Sålunda redovisas i betänkandet resultatet av en undersökning över antalet
av statsmakterna icke beviljade befattningar i förhållande till de av
järnvägsstyrelsen begärda under perioden 1938—1947. Därav framgår, att
dessa för lönegrader t. o. in. Ca 23 utgjorde endast omkring 1 % och i lönegraderna
Ca 24—30 6 %. Därvid hade hänsyn tagits även till de fall, då
tidigare avslagna och sedermera förnyade framställningar vunnit bifall.

16

Statsutskottets utlåtande nr 224.

Det bör också framhållas, att förflyttningar och befordringar inom verken
ofta fordra snabba beslut för att den nödvändiga effektiviteten inom
verket skall kunna upprätthållas. En klok och framsynt personalpolitik
synes bäst kunna genomföras, om samma verksledning som har att närmast
bära det samlade ansvaret för verkets ekonomiska skötsel själv även
får bestämma antalet tjänster och dessas fördelning på olika lönegrader.
Ingen myndighet lärer bättre än denna verksledning kunna bedöma dessa
behov. Värdefullt är dessutom att möjligheterna att inom den uppdragna
ramen för organisationen vidtaga de jämkningar i personaluppsättningen,
som för rörelsens ändamålsenliga bedrivande befinnas erforderliga, starkt
ökas genom en sådan koncentrering till verksstyrelserna, vilka stå i nära
kontakt med verksamheten. Man bör ej heller bortse från den psykologiska
effekten hos de anställda, om beslutanderätten i hithörande frågor
flyttas närmare de i företaget verksamma.

De affärsdrivande verkens inflytande på inkomstgivningen ger i sin
nuvarande utformning icke tillräckliga möjligheter till en sådan affärsmässig
skötsel, som är önskvärd inom ramen för samhällets intressen.
Företagsledningarna synas därför böra erhålla ökat inflytande på taxesättningen.
Den snabba utvecklingen inom t. ex. transportväsendet gör
ofta, att ändrade förhållanden på olika områden kräva dispositioner av
taxepolitisk natur, som smidigt och utan dröjsmål kunna anpassas efter
den nya situationen. Det torde få anses vara till väsentligt gagn för såväl
staten som allmänheten och berörda affärsdrivande verk om dessa
senare här finge ökade befogenheter. Det synes till fyllest att Kungl. Maj :t
t. ex. allenast väsentligen fastställer de maximitaxor, som må tillämpas,
och därutöver förbehåller sig bestämmanderätten, då fråga är om större
taxerevisioner och väsentligare ändringar i grunderna för taxebyggnaden.
Givetvis måste förutsättas, att verksledningarna vid handhavandet av dessa
uppgifter icke förbise sin skyldighet att taga vederbörlig hänsyn till olika
trafikant- och näringsgruppers berättigade intressen. Genom det effektiviserade
lekmannainslag i ledningen för de affärsdrivande verken, som här
nedan föreslås, torde i varje fall skapas förutsättningar för en allsidig bedömning
av taxespörsmålen.

Beträffande de synpunkter i övrigt motionärerna anlagt på förevarande
spörsmål torde få hänvisas till motionen.

Över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och 1948 års budgetutredning
samt generalpoststijrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit med särskilt yttrande.

Efter att bl. a. ha påpekat att statens affärsdrivande verk icke kunna skötas
efter renodlat affärsmässiga principer, då de icke ha till uteslutande uppgift
att driva en självbärande rörelse utan även skola fylla vissa samhällsfunktioner
av kulturell, militär eller annan icke affärsmässig natur, har
statskontoret anfört följande.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att även de s. k. affärsverkens
rörelsefrihet måste vara underkastad vissa bestämda begränsningar.
Statskontoret finner heller icke ådagalagt, att hittillsvarande begränsningar
varit av natur att medföra hinder eller påtagliga olägenheter för verk -

Statsutskottets utlåtande nr 224.

17

samhetens rationella bedrivande. De exempel, som i motionen lämnas på
områden, där ökad rörelsefrihet syntes påkallad, nämligen i fråga om sättet
för medelsbehovens täckande, bestämmande av personalens storlek samt
fördelning på tjänster och lönegrader, företagsledningens inflytande på
taxesättningen o. s. v., hava heller icke övertygat statskontoret om vare sig
nyttan eller behovet av en särskild utredning i motionens syfte. Åtskilliga
av de i motionen berörda spörsmålen ha för övrigt redan upptagits till behandling
i andra sammanhang, bland annat av 1947 års järnvägsutredning,
1948 års järnvägstaxekommitté samt av gruvorganisationskommittén, varför
tillfälle inom en näraliggande framtid torde komma att beredas statsmakterna
att taga affärsverkens ställning och organisation under förnyad
prövning. Med hänsyn härtill föreslår statskontoret, att den remitterade
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksräkenskapsverket har i huvudsak behandlat frågan om affärsverkens
befogenheter med avseende på investeringsverksamheten. Härutinnan har
ämbetsverket anfört följande.

Vad beträffar investeringsverksamheten vill riksräkenskapsverket framhålla,
att nuvarande av statsmakterna vid 1945 års riksdag fastställda ordning
för anvisningen av medel till investeringar i statens affärsverksfonder
utformats i nära samråd med de olika affärsverken. Vidare ha efter 1945
års beslut jämkningar vidtagits beträffande anslagsuppställningen sålunda,
att man genom övergång i stor utsträckning till kollektivanslag erhållit en
mycket mindre långt gående uppdelning av anslagen i riksstaten. Enligt
riksräkenskapsverkets mening torde några ytterligare mera betydande sammanslagningar
av investeringsanslagen för affärsverken icke kunna komma
i fråga utom i vad avser statens järnvägars anslag. Beträffande dessa ha
emellertid, såsom ovan anförts, utredning och förslag redan framlagts i annat
sammanhang. I den mån ytterligare sammanslagning av investeringsanslag
skulle visa sig behöva genomföras, torde detta kunna ske efter förslag
av vederbörande affärsverk i varje särskilt fall. Riksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang även understryka den handlingsfrihet, som lämnas
affärsverken genom de å kapitalbudgeten anvisade dispositionsanslagen,
vilka kunna disponeras för oförutsedda arbeten, i vad avser mindre kostnadskrävande
sådana arbeten enbart efter verksledningarnas eget beslut.
Att, som motionärerna ifrågasätta, ställa rörelsekapital till affärsverkens
förfogande för tillgodoseende av investeringsbehoven synes med hänsyn till
de krav, som måste ställas på budgetens fullständighet, icke kunna komma
i fråga.

I anledning av vad ovan anförts, får riksräkenskapsverket för sin del
uttala, att något behov av ytterligare utredning av frågan om ökade befogenheter
för affärsverken i fråga om investeringsverksamheten icke synes
föreligga.

Riksräkenskapsverket har slutligen erinrat om att övriga av motionärerna
aktualiserade huvudproblem redan, såvitt gäller statens järnvägar, blivit
behandlade av 1947 års järnvägsutredning. Enligt ämbetsverkets mening
talade vissa skäl för att motsvarande frågor bleve föremål för utredning
även vad statens övriga affärsverk beträffade.

Efter att i korthet ha berört frågan om de statliga bolagens verksamhet
ur konstitutionell synpunkt har 19''i8 års budgetutredning framhållit bl. a.
följande.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 19o0. 6 samt. Nr 223—224.

18

Statsutskottets utlåtande nr 224.

De väsentliga förutsättningarna för att ett affärsdrivande verks styrelse
skall kunna erhålla samma befogenheter som styrelsen i ett statligt bolag
synas vara, att taxorna fastställas efter enbart affärsmässiga grunder, att
verken icke kunna disponera andra statsmedel för täckande" av sina löpande
utgifter än dem, soin inflyta i form av driftsinkomster, samt att statsverket
som regel skall tillföras ett överskott motsvarande normal ränta på
det i företaget investerade kapitalet. Skulle däremot, såsom nu är fallet,
hänsyn tagas till andra synpunkter än de rent affärsmässiga och sålunda
dessa verk antingen utföra tjänster åt allmänheten till lägre betalning än
som svarar mot affärsmässig förräntning eller ock uppbära driftsintäkter
avsedda att tillföra budgeten medel utöver vad som erfordras för normal
förräntning av det investerade kapitalet — eller såsom luftfartsverket och
Södertälje kanalverk resultera i årligt underskott — torde förutsättningar
saknas för fullt affärsmässigt handlande.

Det nu sagda torde dock enligt utredningens mening icke behöva utgöra
formellt hinder för en begränsad utvidgning av affärsverksstyrelsernas rölelsefrihet,
därest en sadan åtgärd skulle befinnas påkallad. Inom ramen för
nuvarande budgetprinciper syntes sålunda i och för sig större frihet kunna
beredas affärsverken att företaga investeringar, exempelvis genom mera
summariskt angivande av investeringsändamålen vid beviljande av anslag
samt eventuellt genom begagnande i högre grad av bemyndigandesystem,
som medgåve planering för längre tidsperioder. Utredningen har slutligen
erinrat om att affärsverkens dispositionsanslag jämlikt medgivande av 1946
års riksdag få disponeras för förskottering av beslutade investeringsutgifter,
varigenom önskemålet att snabbt kunna genomföra investeringar i viss
utsträckning tillgodosetts.

Generalpoststgrelsen, som tillstyrkt att den i motionen föreslagna utredningen
kommer till stånd, har i taxefrågan framhållit följande.

Vad angår taxesättningen torde olägenheterna av den nuvarande befogenhetsfördelningen
vara mer framträdande, när det gäller postavgifterna
än i fråga om de övriga affärsverkens taxor. Dessa senare bestämmas av
Kungl. Maj :t, medan postavgifterna, som ha karaktären av bevillning, i allmänhet
skola fastställas av riksdagen.

Sedan år 1908 har riksdagen lämnat Kungl. Maj :t bemyndiganden, varje
gång för en tidsbestämd period, att besluta om vissa inrikes avgifter av
mindre betydelse ävensom beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande
avgifterna. Riksdagen har emellertid förbehållit sig rätt att ensam
besluta om följande inrikes postavgifter:

befordringsavgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsavgifter,

avgifter för lösenförsändelser,

avgifter för postabonnemang å tidning,

avgifter i postgirorörelsen.

Även denna ordning för bestämmandet av postavgifterna har, trots den
därigenom gjorda uppmjukningen, vid åtskilliga tillfällen visat sig vara
förknippad med olägenheter. Med anledning härav hemställde generalpoststyrelsen
i underdånig skrivelse den 17 november 1931, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder för sådan ändring av 60 § regeringsformen, att post -

Statsutskottets utlåtande nr 224.

19

medlen icke hänfördes till bevillningar. Huvudpunkterna i styrelsens motivering
kunna i korthet sammanfattas på följande sätt.

Det vore ur såväl postverkets som näringslivets synpunkt till stor fördel,
om avgifterna kunde på ett smidigare sätt än som nu är möjligt anpassas
efter ett nytt prisläge. I vissa av sina rörelsegrenar är postverket utsatt for
konkurrens från ett stort antal olika trafikföretag. Dessa äga möjlighet att
skyndsamt ändra sina avgifter, när kostnaderna stiga eller sjunka. Höja
dessa företag sina avgifter, men postverkets förbliva oförändrade, kan postverket
tillföras en förlustbringande trafik, under det att postverket, när
de andra företagen sänka sina avgifter, går miste om en del av den trafik,
för vilken postverket är rustat. Det är nödvändigt, att även de avgifter,
som utgå i postverkets monopoliserade rörelsegrenar, kunna skyndsamt
anpassas efter ett nytt prisläge. Det otillfredsställande resultatet av
1920 års poströrelse hade sålunda kunnat undvikas, om det varit möjligt
att skyndsammare ändra postavgifterna efter den nya prisnivån. Riksdagen
tar icke någon befattning med fastställandet av järnvägs-, telegraf- och telefonavgifter,
vilka till sin natur på intet sätt avvika från postavgifterna.

Efter att ha erinrat om att Kungl. Maj :ts på grundval av generalpoststyrelsens
förslag framlagda proposition nr 82/1932 icke lyckades vinna riksdagens
bifall, har styrelsen anfört följande.

Vad generalpoststyrelsen anförde i sin underdåniga skrivelse 1931 är i
allt väsentligt alltjämt tillämpligt. De påtalade olägenheterna av nuvarande
ordning framträda tydligt under nu rådande labila valutaförhållanden. En
devalvering eller revalvering av svenska kronan kan pakalla skyndsamma
ändringar av vissa postavgifter, särskilt i utrikestrafiken. Sadana ändringar
kunna också bli erforderliga i samband med internationella postöverenskommelser.
Visserligen har Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande att besluta
om avgifterna i utrikesrörelsen, men då det i många tall visat sig nödvändigt
att bibehålla en viss relation mellan de utrikes postavgifterna och motsvarande
avgifter i den inrikes rörelsen, uppstår i sådana fall ofta behov
av samtidig jämkning av någon eller några inrikes avgifter. Detta gör,
att frågan i dess helhet icke kan lösas utan riksdagens medverkan, varför
uppskovet med den erforderliga ändringen ytterligare förlänges. Även om en
sådan ändring i nuvarande förhållanden kunde vidtagas, att samtliga postavgifter
bestämdes av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande, skulle detta
självfallet likväl komma att innebära en i många fall i och för sig onodig
omgång och tidsutdräkt. Det mest ändamålsenliga vore utan tvekan, att
generalpoststyrelsen crhölle en tillräckligt ökad betogenliet på detta område.

Beträffande den i motionen berörda frågan om investeringsverksamheten
har telegrafstyrelsen framhållit, att för dess vidkommande knappast något
skulle vara att vinna med en ytterligare sammanslagning av här ifrågavarande
anslag, dock att beträffande radioanläggningar en begränsning till
allenast tre anslagsrubriker syntes lämplig. Styrelsen hade för avsikt att till
Kungl. Maj :t inkomma med förslag härom i samband med sina anslags -

äskanden för budgetåret 1951/52.

Telegrafstyrelsen har i anslutning härtill anfört följande.

I motionen har även ifrågasatts, att det nuvarande systemet med särskilda
investeringsanslag för skilda ändamål skulle helt slopas och övergång ske

111 V v. .1 IVl » -----— — — * ..

till den ordningen, att rörelsekapital ställdes till verkens tortog

tillgodoseende
svårt

ande för

av investeringsbehoven. Det kan givetvis i vissa fall vara
It så lång tid i förväg, som med nuvarande ordning krävs, på ett rik -

Statsutskottets utlåtande nr 224.

tigt sätt avväga anslagsbehovet under de olika anslagsrubrikerna, men styrelsen
vill härtill erinra, att vid sidan av övriga investeringsanslag finnes anvisat
ett särskilt dispositionsanslag, vilket enligt vissa regler kan tagas i ansprak
för oförutsedda arbeten.

Eftei att vidare ha påpekat att styrelsen vidhölle sin i annat sammanhang
uttalade mening, att kommunikationsverken borde tillerkännas befogenhet
att fastställa antalet ordinarie tjänster inom lönegraderna Ca 1_30,

bär telegrafstyrelsen avslutningsvis framhållit följande.

Vad beträffar verkslednings befogenheter i fråga om taxesättningen synes
motionärernas önskemål redan vara till stor del tillgodosedda i vad rör telegi
åt verket. De av Kungl. Maj:t utfärdade telefon- och telegrafreglementena
innehalla numera endast vissa grundläggande taxor. Då — enligt motionärernas
förslag Kungl. Maj :t fortfarande skulle förbehållas beslutanderätten,
när fråga är om större taxerevision eller väsentligare ändring i taxeby§§na<äens
grunder, kan styrelsen icke finna, att någon nämnvärd ytterligare
utökning av styrelsens befogenheter på detta område för närvarande
ar påkallad.

Järnvägsstyrelsen har erinrat om att frågan om ökade befogenheter för styrelsen
tidigare berörts i skilda utredningar angående statens järnvägars organisation,
vilka utredningar dock icke föranlett några åtgärder från statsmakternas
sida. I anslutning härtill har styrelsen anfört bl. a. följande.

Senast har 1947 års järnvägsutredning i sitt år 1948 avgivna betänkande
del I angående statens järnvägars organisation (SOU 1948:13) föreslagit
okade befogenheter för järnvägsstyrelsen beträffande investeringar, taxetragor
och personaluppsättning. Sålunda borde den regelmässiga anvisningen
av investeringsmedel koncentreras till ett fåtal kollektivanslag, vilka
skulle få tagas i anspråk även för sådana med respektive anslag avsedda ändamål,
som tillkommit efter det anslagsberäkningen verkställts. I fråga om
taxesättningen ansåg utredningen till fyllest, att Kungl. Maj :t bestämmer de
maximitaxor, som må tillämpas, samt därutöver förbehåller sig beslutanderätten,
då fråga är om fullständiga taxerevisioner och väsentliga ändringar i
grunderna för taxebyggnaden. Slutligen föreslog utredningen, att järnvägsstyrelsen
skulle erhålla befogenhet att bestämma antalet ordinarie tjänster
i lönegraderna Ca 1—30.

I underdånigt utlåtande den 9 april 1948 biträdde järnvägsstyrelsen i princip
utredningens åsikt i fråga om investeringarna samt förordade genomförandet
av förslagen beträffande taxorna och personaluppsättningen. Därjämte
anslöt sig styrelsen till utredningens förslag rörande järnvägsfulhnäktigeinstitutionens
utbytande mot ett förvaltningsråd.

Ehuru för statens järnvägars del åskilliga utredningar sålunda redan företagits
i hithörade frågor, anser järnvägsstyrelsen likväl att en samtliga statens
affärsdrivande verk omfattande utredning skulle vara av värde, ''Varför
motionen tillstyrkes.

Vattenfallsstyrelsen har inledningsvis framhållit, att styrelsen vore ense
med motionärerna i fråga om bolagsformens fördelar men icke övertygad
om bärigheten av de framförda invändningarna mot denna företagsform.
Enligt styrelsens mening borde en utredning taga upp jämväl aktiebolagsformen
till behandling, och styrelsen ansåge, att särskilda skäl talade till
förmån för denna form, åtminstone vid den verksamhet som vattenfallssty -

Statsutskottets utlåtande nr 224.

21

relsen omhänderhade. Den statliga kraftverksrörelsen hade icke monopol
inom kraftförsörjningen och representerade mindre an hälften av landets
hela kraftproduktion. Verksamheten finge sålunda bedrivas i konkurrens
med enskilda och kommunala företag och under tävlan med dessa i fråga
om effektivitet och ekonomi. Konkurrensen gällde därvid såväl kraftavsättning
och kraftpris som den för verksamheten behövliga sakkunniga personalen,
och vidare lörelåge konkurrens icke endast med andra producenter
och distributörer av elektrisk kraft utan även med de andra kraftkällor,
som jämte den elektriska energien kunde tillgodose vissa ändamål.

Efter att vidare bl. a. ha påpekat att i fråga om taxesättningen full befogenhet
förelåge för styrelsen att fastställa taxorna inom kraftverksrörelsen,
varför den i motionen antydda ordningen att Kungl. Maj :t skulle fastställa
maximitaxor och avgöra om väsentligare ändringar för vattenfallsstyrelsens
del närmast skulle innebära en begränsning av rörelsefriheten gentemot
vad nu gäller, har styrelsen anfört följande.

I fråga om verkens ekonomiska skötsel framhålla motionärerna de svårigheter,
som nuvarande anslagsordning medför, i det att investeringarna måste
planeras ett ä två år i förväg. Ofta kunna icke ens brådskande och angelägna
arbeten igångsättas förrän efter en sådan tid. Vattenfallsstyrelsen kan
vitsorda riktigheten härav. Särskilt har den senaste krigs- och kristiden
medfört betydande påfrestningar härutinnan på grund av stigande pris- och
lönenivå, oväntade omkastningar i kraftbehovens utveckling, extremt långa
leveranstider för stora kraftmaskiner etc. Vid åtskilliga tillfällen har det
förelegat risk för att de formella anslagsreglerna skulle hindra utbyggnadsåtgärder,
om vilkas reella behövlighet alla varit ense, och till undvikande
härav ha anslag på tilläggsstat måst tillgripas trots föreliggande önskemål
och direktiv om att den utvägen om möjligt icke skall anlitas. Det är dock
icke i och för sig givet, att bolagsformen medför lättnader i detta hänseende,
tv detta beror givetvis på de former, som kunna bli fastställda för finansieringen
av sådana statliga bolag, vilka liksom de största affärsverken ha eu
ständigt fortgående investeringsverksamhet av sådan omfattning, att egna
avskrivningsmedel långt ifrån förslå.

Även den av motionärerna antydda möjligheten alt affärsverken i stället
för nuvarande specificerade anslag erhålla klumpbelopp med rätt att själva
bestämma dessas fördelning i detalj på olika investeringar, skulle medföra
förbättringar, särskilt om klumpanslagen finge beräknas med någorlunda
stora marginaler utan alltför stark accentuering av önskemålet att hålla nere
anslagsreservationerna vid budgetårens slut. Vattenfallsstyrelsen har redan
nu partiellt anordning med klumpanslag, nämligen i fråga om distributionsanläggningar,
i det att intet hindrar, att det byggnadsprogram, som ligger
till grund för resp. årliga anslagstillskott, sedermera ändras allt efter utvecklingens
krav. Även i övrigt gäller, alt anslagsordningens slelhet lättats
genom olika anpassningsåtgärder. Sålunda anvisas även anslag till regleringsåtgärder
klumpvis för olika flodområden, och medelst dispositionsanslaget
kunna dels anslagsövcrskridandet mot slutet av ett budgetår klaras, dels
förberedelsearbeten för nya kraft- och regleringsanläggningar igångsättas redan
innan ordinarie anslag föreligger. Alla dessa åtgärder 1 ramstå dock som
blott försök att medelst kompletteringar på enstaka punkter bättra på ett i
princip otillfredsställande grundsystem. Det skulle vara möjligt att på samma
sätt ernå ytterligare lättnader, t. ex. genom att utöka verkens egna befogenheter
i fråga om inköps- och dispositionsanslag, genom alL vid beslut om

22

Statsutskottets utlåtande nr 224.

en större anläggning hela del behövliga anslaget redovisas på en gång oberoende
av om arbetet kominer att pågå under flera budgetår o. dyl. Men bäst
torde vara att göra en genomgripande ändring i den riktningen, att verken
kunna handha sina investeringar m. in. i stort sett på samma sätt som enskilda
företag.

Även i åtskilliga andra hänseenden är affärsverkens handlingsfrihet i
ekonomiska ting begränsad i förhållande till den frihet aktiebolagsformen
skulle ge. Här må endast nämnas, att verken icke ha rätt att placera likvida
medel så att de göras räntebärande liksom icke heller att upptaga lån i öppna
marknaden, att befogenheterna att försälja fast egendom äro mycket begränsade,
att anslutningen till statsbokföringen i vissa hänseenden förorsakar
konflikt med den affärsmässigt önskvärda bokföringen, vilket föranleder viss
dubbelredovisning och en del merarbete, samt slutligen att vissa inskränkningar
i handlingsfriheten föreligga i fråga om driftutgifterna i samband
med att detaljerade stater för dessa skola fastställas av Kungl. Maj :t. Av intresse
i sistnämnda hänseende är särskilt handhavandet av avskrivningarna.
En viss frihet i detta hänseende inom fastställda principiella gränser skulle
möjliggöra en kanske också ur statsmakternas synpunkt önskvärd utjämning
mellan olika år av de ekonomiska resultaten, vilka för vattenfallsstyrelsens
del nu i betydande grad påverkas av vattenförhållandena och tillfälliga
avsättningsvariationer.

Vattenfallsstyrelsen har slutligen starkt understrukit nödvändigheten av
att möjlighet skapas för de statliga företagen att föra en friare personalpolitik.
Härom har styrelsen uttalat följande.

Den privata kraft- och byggnadsindustrien har ett avgjort företräde, då
det gäller att försäkra sig om den bästa arbetskraften på grund av att den
kan tillämpa en individuell lönesättning, medan vattenfallsstyrelsen är bunden
av det stela statliga lönesystemet, där lönerna bestämmas genom en med
långa mellanrum företagen schematisk klassning av tjänsterna, vid vilken
som helst hänsyn tages till tjänsteinnehavarens personliga meriter och
möjlighet att gagna verkets intressen. I realiteten blir omfattningen av en
ledande tjänstemans arbetsområde, åtminstone hos vattenfallsstyrelsen, i
hög grad beroende på personen i fråga och mindre på vad i instruktioner och
liknande fastställts i samband med tjänstemannens inplacering i det statliga
lönesystemet. En friare personalpolitik skulle möjliggöra en smidigare anpassning
av organisationen till ändrade förhållanden. Önskvärda organisationsändringar
försvåras och försenas med nuvarande schematiska personalpolitik
och åtminstone inom den verksamhet vattenfallsstyrelsen företräder
har det visat sig nödvändigt att hålla organisationen levande. Ett välskött
affärsföretag får icke stelna till utan måste följa med och helst leda utvecklingen.

Styrelsen har under de 40 år styrelsen verkat haft förmånen av dugliga
krafter i såväl den högsta ledningen som på andra ledande tekniska, kommersiella
och administrativa poster. Tyvärr ha dock många förluster tillfogats
styrelsen genom att högre kvalificerad personal lämnat verket. Den tid det
tar att få fram en ny man på en viktig post och få denne intränad är ofta
lång och ombytet medför oftast en uppoffring, som är många gånger större
än det lönetillägg, som skulle ha erfordrats för alt ifrågavarande tjänsteman
skulle ha stannat i verkets tjänst intill pensionsåldern. Även för nyrekryteringen
och behållandet av rekryteringspersonalen vore en friare personalpolitik
av stort värde. Styrelsen har här stora svårigheter att kämpa emot.
Som exempel kan här anföras, att under tidsperioden 1944—1949 miste
verket, bortsett från avgång genom pension, i runt tal nära 40 % av sin

23

Statsutskottets utlåtande nr 224.

högskolebildade elektroingenjörspersonal. Givetvis måste det vara en förutsättning
för att ett företag skall kunna bedriva sin rörelse på effektivaste
sätt, att det icke successivt berövas sina bästa krafter, vare sig i fråga om
ledande personal eller i övrigt.

Sammanfattningsvis anser vattenfallsstyrelsen vägande skäl föreligga fölen
utredning som syftar till att öka de af färsdrivande verkens befogenheter.
En sådan utredning synes dock, åtminstone vad statens vattenfallsverk beträffar,
böra omfatta även möjligheten att för de statliga affärsverken använda
aktiebolagsformen.

Domänstijrelsen har anfört bl. a. följande.

Domänverket intager i avseende å betingelserna för verksdriften en särställning
i förhållande till övriga affärsdrivande verk. Under det att postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och i viss mån även vattenfallsverket
ha karaktären av monopolföretag har domänverket att utöva sin huvudsakliga
verksamhet — handhavandet av rörelsen inom domänfondens skogsoch
jordbruksfastigheter — i fri konkurrens med det enskilda näringslivet.
En förutsättning för att domänverket skall kunna med framgång hävda sig
i denna konkurrens är att verket, så långt de statliga intressena över huvud
taget kunna medgiva, får utöva rörelsen under de mera obundna former som
gälla inom enskilt näringsliv.

I flera hänseenden är styrelsen beroende av statsmakterna på ett sätt som
är betungande och hämmande för en smidig skötsel av verket. Styrelsen
syftar här främst på de knappa befogenheter som tillkomma styrelsen i angelägenheter
i fråga om försäljning och inköp av jord, anordnande av tjänstebostäder
och kontorsbyggnader, avskrivning av fordringar m. m.----

Även i vissa andra hänseenden gör sig behovet av större befogenheter for
styrelsen gällande. Styrelsen vill i detta sammanhang endast erinra om den
bestämmanderätt, som är förbehållen Kungl. Maj :t i personalfrågor, vilket
medför en besvärande omgång då även frågor av relativt ringa betydelse, berörande
bland annat utbetalande av ersättning i skilda sammanhang till
personal, måste underställas Kungl. Maj :ts prövning. En större självständighet
i dylika frågor skulle helt säkert främja verksamheten.

I enlighet härmed har domänstyrelsen tillstyrkt att riksdagen måtte hemställa
om utredning rörande här angivna förvaltningsfrågor i den ordning
som kan befinnas lämplig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha meddelat att fullmäktige, då en något
större rörelsefrihet för de affärsdrivande verken, säl skilt vad gällei
dispositionen av anvisade medel, kan visa sig ägnad att öka dessa verks effektivitet,
icke för sin del ha något att erinra mot att den av motionärerna
ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de i ärendet hörda
centrala ämbetsverken ställt sig mer eller mindre avvisande gentemot motionärernas
förslag. It i ksräkensk apsverket har därvid, såvitt angai investeringsverksamheten,
erinrat om de jämkningar beträffande anslagsuppställningen
som vidtagits under senare år och samtidigt hänvisat liil rådande möj -

24

Statsutskottets utlåtande nr 224

ligheter att inom ramen för nuvarande system få till stånd de ytterligare
förenklingar härutinnan som i varje särskilt fall må befinnas erforderliga.
Vederbörande affärsverksstyrelser å andra sidan ha i stort sett funnit behov
töreligga av sådana ökade befogenheter för styrelserna som motionärerna
åsyfta. Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde dock vid en utredning härom
jämväl spörsmålet om en eventuell övergång till aktiebolagsform upptagas
till behandling. Remissyttrandena ge vidare vid handen, att i fråga
om taxesättningen stora skilj aktigheter förefinnas de olika affärsverken
emellan.

Föi egen del anser utskottet de av motionärerna framförda synpunkterna
vara värda beaktande. Utskottet vill emellertid samtidigt erinra om att 1947
års järnvägsutredning i ett år 1948 avgivet betänkande för statens järnvägars
vidkommande föreslagit vissa åtgärder som i sak nära sammanfalla
med de önskemål åt vilka motionärerna nu ge uttryck. Utredningens förslagär
f. n. föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet förutsätter att det behov
av ökad rörelsefrihet i olika avseenden som kan befinnas föreligga jämväl
i fråga om övriga affärsverk därvid ägnas uppmärksamhet. Såsom bl. a.
riksräkenskapsverket påpekat möter givetvis intet hinder att från fall till
tall sådana åtgärder beträffande medelsanvisningen vidtagas som — utan
att rubba de grundläggande finansieringsprinciperna enligt gällande budgetsystem
— underlätta vederbörande verksstyrelsers möjligheter att planlägga
investeringsverksamheten på längre sikt. Utskottet vill slutligen framhålla
att, därest frågan om affärsverkens organisation skall få en mera allsidig
belysning, en utredning härom knappast kan undgå att behandla jämväl
det större problemet rörande de statliga företagsformerna över huvud,
vilket spörsmål utskottet dock i detta begränsade sammanhang icke anser
sig nu ha anledning att närmare ingå på.

Under åberopande av nu anförda omständigheter får utskottet hemställa,
att motionen 1:311 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 30 november 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sven Larsson, Karl Andersson, Ohlon,
Gustaf Karlsson, Iwar Andersson, Heiding, Berling, Sundelin, Leander, Gillströrn,
Lundqvist, Hesselbom, Ivar Persson, Einar Persson och Lundarensamt från

a n d ra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Bergström, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile,
Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Ståhl, Staxäng, Åkerström,
Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors och Gustafsson i Stockholm.

Statsutskottets utlåtande nr 224.

25

Reservationer:

1) av herrar Lundqvist, Lundgren och Staxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Såsom i motionen framhållits intaga de af färsdrivande verken redan nu
en ställning, som ger dem åtskilligt större befogenheter i olika avseenden än
den allmänna förvaltningens verksstyrelser. Uppenbart är emellertid, att
mycket ytterligare bör stå att vinna i fråga om effektivitet in. in., om verksledningarna
finge ytterligare ökade möjligheter till självständigt handlande
i olika avseenden.

I motionen har framhållits, att det ligger i sakens natur att en organisation
och en befogenhetsfördelning som är avpassad för förvaltande verksamhet
icke rimligen kan äga samma effektivitet inom en affärsdrivande
verksamhet. Det måste enligt motionärernas uppfattning vara ett krav, att
de affärsdrivande verkens organisation ger åt verkens ledning en sådan ställning
i förhållande till statsmakterna att verksamheten kan bedrivas med
önskvärd smidighet och under affärsmässiga former, med de givna inskränkningarna
att kraven på offentlighet och vederbörlig hänsyn till samhällsekonomiska
intressen icke otillbörligt eftersättas. Utskottet delar denna motionärernas
uppfattning.

Att den f. n. till Kungl. Maj :t starkt centraliserade beslutanderätten för de
här berörda verken medför ett omständligt och tidsödande förfarande utan
att många gånger några nämnvärda fördelar därmed synas vinnas, torde
icke kunna förnekas. Redan de exempel på brister och olägenheter med det
nuvarande systemet, som i motionen anförts, bestyrka detta.

Av remissyttrandena framgår att av de direkt berörda verksstyrelserna
såväl generalpoststyrelsen som järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
domänstyrelsen uttalat sig för den i motionen begärda utredningen, medan
telegrafstyrelsen intagit en mera avvaktande hållning. Vidare framgår att
fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat sig icke ha något att erinra mot att
den ifrågasatta utredningen kommer till stånd samt att riksräkenskapsverket
och 1948 års budgetutredning icke motsätta sig en begränsad utredning,
medan däremot statskontoret, under framhållande att det icke funnit ådagalagt
att hittillsvarande begränsningar medfört hinder eller påtagliga olägenheter
för verksamhetens rationella bedrivande, direkt avstyrker motionen.

Enligt utskottets förmenande är det angeläget att statens affärsdrivande
verk få sådana befogenheter, att deras verksamhet kan bedrivas med önskvärd
effektivitet och smidighet. En utredning i enlighet med motionärernas
förslag synes därför böra utan tidsutdräkt komma till stånd.

På grund av det anförda och med särskilt beaktande av den övervägande
meningen hos närmast berörda verksstyrelser om önskvärdheten av den i
motionen begärda utredningen får utskottet hemställa,

3 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 223—224.

26

Statsutskottets utlåtande nr 224.

att riksdagen må med bifall till motionen I: 311 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande
ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.»

2) av herr Skoglund i Doverstorp;

3) av herr Ståhl.

508020.

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.