Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till
sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som
ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag
skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns
behov.

2 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver
den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,
kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 29.

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

3 §•

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande
tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

4 §■

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna
lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,
byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän åklagare
och begär utmätningsman alt kostnad för förrättning skall förskjutas,
må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som
äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller
till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt
upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens
giltighetstid.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft åtta i
anledning av densamma väckta motioner, i första kammaren nr 489 av herr
Nilzon, Ivar, m. fl., nr 490 av herr Gränebo m. fl., nr 491 av herrar Lindblom
och Bergvall och nr 492 av herr Lundqvist m. fl. samt i andra kammaren
nr 592 av herr Hedlund i Bådom m. fl., nr 593 av herr Pettersson i
Dahl m. fl., nr 594 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. och nr 595 av herr
Fagerholm m. fl.

I motionerna 1: 489 och II: 593, vilka äro likalydande, har hemställts,
»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 223 måtte besluta
dels att strandlagen skall äga tillämpning å strandområdena vid havet
samt vid insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren och dels att
ersättning skall utgå för skada, som tillfogas markägaren genom tillämpningen
av denna provisoriska lagstiftning, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderlig lagtext». ''

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

3

I motionerna 1: 490 och II: 592, vilka äro likalydande, har hemställts,
alt riksdagen måtte avslå propositionen nr 223.

I motionerna 1:491 och 11:594, vilka äro likalydande, har föreslagits,
»att riksdagen måtte besluta i enlighet med det i propositionen nr 223 framlagda
förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden,
med den ändringen av föreslagen 1 § andra stycket, att uttrycket ''dock
högst 300 meter’ ändras till ''dock högst 100 meter’, att lagen måtte fastställas
att gälla till och med den 31 dec. 1951, att riksdagen måtte besluta, att
ersättning skall utgå till den markägare, som lider skada eller intrång
genom lagens tillämpning».

I motionerna I: 492 och II: 595, vilka äro likalydande, har hemställts, »att
riksdagen — under uttalande av lämpligheten att kommunerna måtte bedriva
en aktiv verksamhet i syfte att tillgodose innevånarnas behov av badoch
friluftsplatser — måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 223».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget och för yrkandena i motionerna, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och
motionerna.

I ärendet har en deputation, sammansatt av personer från olika kommuner
i Stockholms skärgård, fått företräde inför utskottet samt överlämnat skrivelser.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet, insjöar och vattendrag föreslås i propositionen, att länsstyrelse
skall äga förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras
utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse mark och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med
hänsyn till omständigheterna i varje »särskilt fall, dock högst 300 meter från
nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Förslaget är av provisorisk karaktär och lagen avses skola gälla allenast
till och med den 31 december 1952.

Inledning.

Under hösten 1949 utarbetades inom justitiedepartementet en i december
samma år dagtecknad promemoria med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden. Yttranden över promemorian ha
efter remiss avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, Östra och Medelsta samt Villands
domsagor, Svenska landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sve -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

rige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
lantmätareförening, Sveriges lantbruksförbund och Samfundet för
hembygdsvård.

Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna.
Vid Landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande av
Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Efter remissbehandlingen har ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet,
därvid upprättats förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden.

över förslaget har lagrådets utlåtande inhämtats, varefter förslaget undergått
viss omarbetning inom departementet.

Frågans tidigare behandling.

I promemorian ant''öres till en början, att frågan om en laglig
reglering av strandbebyggelsen i vårt land varit aktuell sedan
åtskilliga år tillbaka. Debatten i ämnet hade främst föranletts därav,
att villa- och sportstugebebyggelsen mångenstädes hotat att från våra havsoch
insjöstränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan
över huvud taget alla dem som icke ägde del i stranden. Redan i en motion
till 1936 års riksdag (II: 165) hade sålunda framhållits, att förmögna stadsbor
lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade intill
hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden hade på detta sätt — enligt
vad motionärerna anfört ■—• strandområdena blivit förvandlade till tomter
och parker i enskild ägo, vilket medfört att hundratusentals människor
berövats möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från
sin bostadsort.

Beträffande frågans tidigare behandling anföres i promemorian: • I

anledning av nyssnämnda motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl.
Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246) med anhållan om utredning och förslag,
syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga
möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens
i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

I maj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för den av 1936 års riksdag sålunda begärda utredningen.
I direktiven för de sakkunniga (fritidsutredningen) framhölls bland annat,
att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan
om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fritiden.

I skrivelse den 28 november 1938 till chefen för socialdepartementet anförde
fritidsutredningen, att den under sin verksamhet mycket snart kommit
till klarhet om att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation
frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore det primära, varvid
bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av
särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Utredningen

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

hade därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på
detta sistnämnda spörsmål. Vid skrivelsen var fogat betänkande med förslag
angående reglering av strandbebyggelsen in. in. (SOU 1938: 45). Det
centrala avsnittet i detta betänkande utgjordes av ett förslag till lag med
vissa bestämmelser angående bebyggelse in. in. vid rikets stränder (strandlag)- Fritidsutredningens

förslag till strandlag ledde icke till någon lagstiftning.

Möjligheterna enligt gällande lagstiftning att hindra ett ur allmänna
synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Promemorian.

Sedan fritidsutredningen framlade sitt förslag angående reglering av
strandbebyggelsen in. in., har — heter det i promemorian — en ny byggnadslagstiftning
genomförts samt jorddelnings- och fastighetsbildningslagarnas
avstyckningsregler ändrats. I anledning härav uppställde sig till en
början frågan, vilka möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke
önskvärt utnyttjande av strandområdena som nu gällande byggnads- och
jorddelningslagstiftning erbjöde. Härom anföres:

Vad då först byggnadslagstiftningen beträffar är att märka, att själva
byggnadslagen (BL) icke innehåller någon bestämmelse som uttryckligen
avser att skydda just strandområdena. Den enda regel i hela byggnadslagstiftningen
som tager direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra
stycket 7) byggnadsstadgan (BS), vari föresltrives att vid uppgörande av
regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas
och bevaras mot olämplig användning.

Trots att byggnadslagen alltså icke innehåller några specialstadganden i
ämnet, erbjuder den dock vissa möjligheter att hindra en icke önskvärd
strandbebyggelse. Dessa möjligheter te sig jämförelsevis betryggande för de
fall då den tilltänkta bebyggelsen skulle få karaktär av tätbebyggelse. Enligt
5 § andra stycket BL gäller nämligen, att mark icke må användas
till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Frågan huruvida
visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i
första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, alltså
vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke upprättats,
skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan eller
byggnadsplan får sålunda icke fastställas för område, som från allmän synpunkt
icke är lämpat för tätbebyggelse, och vid uppgörande av sådan plan
skall enligt 20 § första stycket punkt 17 och 117 § andra stycket BS bland
annat beaktas att platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna
naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas
och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Vidare innehåller
byggnadslagstiftningen ett liclt nätverk av regler, som syftar till att
hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom område för vilket detaljplan
ännu icke fastställts. Dessa regler kompletteras av ett stadgande i 19
kap. jorddelningslagen, närmare bestämt 13 § 4 inom. sista punkten, enligt
vilkei vederbörande förrättningslantmätare är skyldig alL vilandcförklara

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

avstyckningsförrättning samt att till överlantmätaren för vidare rapport till
länsstyrelsen anmäla förrättningen i sådana fall då han finner att avstyckning
icke bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller
byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom den nya byggnadslagstiftningen hade alltså — anföres vidare i
promemorian — det allmänna fått möjlighet att bestämma var tätbebyggelse
finge uppkomma. Någon mot 5 § andra stycket BL svarande allmän
regel, varigenom det skulle vara möjligt att hindra olämplig glesbebyggelse,
funnes däremot icke i byggnadslagen. Emellertid upptoge denna lag två stadganden
— 86 § (som gällde för stad och vissa stadsliknande samhällen) samt
122 § (som gällde för landet i övrigt) — vilka i viss mån kunde användas
för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområdena. Härom anföres
:

I dessa paragrafer stadgas sålunda att, om område som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden, Konungen (beträffande
landsbygden: länsstyrelsen) äger förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om ett sådant förordnande
meddelats, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera glesbebyggelsen
inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare, att
tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas
markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

I förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalas, att med stöd av nu
nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske exempelvis
inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle
äventyras, om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen
efter varje markägares eget omdöme. Samtidigt framhålles dock, att tillstånd
till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med
hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste
iakttaga att markägaren icke tillskyndas märkligt men. Man finge därför
åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de
synpunker, varom här vore fråga, i görligaste mån förebyggdes. Emellertid
borde — framhålles det vidare — åtskilligt kunna vinnas utan att något
större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behövde ske. Ett område, som
med hänsyn till naturförhållandena vore särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt,
bleve exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den
händelse byggandet skedde på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den
av markägaren tänkta placeringen av en byggnad kunde många gånger ett
tillfredsställande resultat vinnas.

I promemorian påpekas att det likväl vore givet, att ett nöjaktigt resultat
understundom icke kunde vinnas på annat sätt än genom exempelvis
ett totalt byggnadsförbud. Ett dylikt beslut kunde emellertid icke meddelas,
med mindre markägaren erhölle skälig ersättning. Då några allmänna medel
för ändamålet icke funnes anvisade, bleve utgången av ärendet följaktligen
närmast beroende av huruvida länsstyrelsen lyckades att från
den närmast berörda kommunen eller från annat håll anskaffa medel
för att gottgöra markägaren. Om ersättningsfrågan icke kunde ordnas,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

tunnes dock en viss möjlighet att trots allt hindra uppförandet av en byggnad,
i det att en generalplan kunde fastställas, vari området undantoges från
bebyggelse. Men då fastställelse av generalplan, enligt 21 § BL, medförde
lösningsskyldighet för kommunen, vore det enligt vad i promemorian anföres
knappast troligt att kommunen, därest den i dispensärendet förklarat
sig icke vilja gottgöra markägaren, önskade begära fastställelse av en generalplan.

Om man ville eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd
bebyggelse, låge det enligt promemorian i sakens natur att man samtidigt
eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa möjligheterna att ytterligare
uppdela de fastigheter som redan funnes inom dylika områden.
Härom anföres:

Detta samband mellan bebyggelse- och jorddelningsproblemen underströks
också av fritidsutredningen, som i motiven till sitt förut omnämnda
strandlagsförslag uttalade, att den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen
syntes för sitt genomförande kräva bestämmelser, som tryggade regleringen
»mot hindrande eller försvårande inflytelser av inom strandområdena
skeende jorddelningar». I förslaget upptogos därför, såsom redan nämnts,
föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för bostadsändamål etc. i
princip icke skulle få äga rum inom andra delar av strandområdena än de
s. k. fastställda byggnadsområdena.

Såsom förut framhållits ändrades fastighetsbildnings- och jorddelningslagarnas
avstyckningsregler samtidigt med att den nya byggnadslagstiftningen
genomfördes. Sambandet med de byggnadsreglerande bestämmelserna
har kommit till klart uttryck i dessa nya avstyckningsregler (se 19
kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen). Av
särskilt stor betydelse för fastighetsbildningen inom strandområdena är 19
kap. 13 § 2 mom. och 3 mom. första stycket jorddelningslagen. Enligt 2
mom. i nämnda paragraf må sålunda inom område, för vilket gäller fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller andra särskilda byggnadsbestämmelser,
avstyckning ej verkställas så, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.
Länsstyrelsen äger dock medgiva dispens från förbudet. Stadgandet innebär
bland annat, att om förbud mot nybyggnad inom ett visst område
meddelats med stöd av exempelvis 122 § BL, hänsyn därtill skall tagas jämväl
vid avstyckning inom området. Vad härefter beträffar 19 kap. 13 § 3
mom. första stycket jorddelningslagen stadgas där, att om inom visst område
tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid
eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas, avstyckning
icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, verkställas
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig
planläggning av området eljest motverkas. Vidare föreskrives i nämnda stadgande
att länsstyrelsen skall äga meddela erforderliga anvisningar för tilllämpningen.

Vad beträffar innehållet i sådana anvisningar erinras i promemorian om
alt länsstyrelsen t. ex. borde kunna bestämma att vid avstyckning av sportstugetomter
stränderna av en vacker sjö) skulle på visst sätt lämnas fria
samt att det borde vara möjligt för länsstyrelsen att föreskriva att avstyckning
inom visst område icke finge fastställas utan alt länsarkitekten hörts

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

i ärendet, dock att sådana föreskrifter borde kunna inskränkas att avse avstyckning
för bostads- eller industriändamål, under det att andra avstyckningar
lämnades fria.

Erfordras särskild lagstiftning för att skydda ur friluftssynpunkt
värdefulla strandområden?

Promemorian.

I promemorian anföres, att det knappast torde vara erforderligt att närmare
utveckla betydelsen ur folkhälsans synpunkt av att särskilt städernas
och industrisamhällenas befolkning beredas möjligheter till den rekreation
och avspänning som en närmare kontakt med naturen kan skänka. Det vore
i detta hänseende tillräckligt att peka på den allt längre drivna mekaniseringen
av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och på det allt mera
ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga
tillflyktsorter under fritiden låge sålunda i öppen dag, och detta
behov hade ytterligare markerats i och med att stora befolkningsgrupper
erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till viss sammanhängande semester.
Sådana tillflyktsorter behövde självfallet icke med nödvändighet vara förlagda
till strandområdena, men erfarenhetsmässigt förhölle det sig likväl
otvivelaktigt så, att trakterna kring hav och sjöar vore särskilt eftersökta
såsom rekreationsplatser under sommarmånaderna, till vilken tid ju de
allra flesta semesterledigheterna vore förlagda.

Det heter vidare i promemorian:

Såsom fritidsutredningen framhöll, kan det icke anses praktiskt möjligt
att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov, som enligt vad nu anförts
hänför sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att staten eller
kommunerna förvärva och reservera vissa områden, dit den icke strandägande
befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras. Dylika friluftsreservat
och allmänna friluftsbad ha visserligen en mycket viktig uppgift
att fylla i förevarande sammanhang, men de kunna som sagt icke ens
tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet. Med hänsyn härtill måste det
anses vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att bebyggelsen
utmed våra strandområden icke tillätes fortgå på ett sådant sätt att den
alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträdet till de
ur friluftssynpunkt värdefulla stränderna.

Givetvis skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed
sammanhängande spörsmål likväl icke vara erforderlig, för den händelse
redan gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt
hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.
Så kunde dock enligt promemorian icke anses vara fallet. Vad
byggnadslagstiftningen beträffade hade visserligen det allmänna goda möjligheter
att hindra en strandbebyggelse som hade karaktär av tätbebyggelse.
Även en utpräglad glesbebyggelse kunde emellertid medföra allvarliga vådor
ur friluftslivets synpunkt. Stadgandet i 122 § BL torde knappast vara
till fyllest för att hindra en icke önskvärd glesbebyggelse inom sådana strand -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

områden, som icke kunde anses särskilt värdefulla ur naturskyddssynpunkt
i mera begränsad mening men däremot ägde stort värde för friluftslivets
vidkommande, särskilt såsom badplatser.

Departementschefen.

I propositionen har departementschefen anfört:

Sveriges stränder och skärgårdar utgöra en naturtillgång av oskattbart
värde för hela vårt folk. En ständigt ökad skara människor hämtar där
nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv. Såsom framhållits
i departementspromemorian står det ökade behovet av sådan rekreation
i nära samband med den allt längre drivna mekaniseringen av arbetet
inom ett stort antal yrkesområden och det alltmera ökade jäktet inom
samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga tillflyktsorter
under fritiden har blivit ännu mera framträdande genom att stora befolkningsgrupper
erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till sammanhängande
semester. Bland olika slag av fritidsområden och tillflyktsorter äro otvivelaktigt
stränderna, såväl vid havet som vid insjöar och andra vattendrag,
särskilt uppskattade och värdefulla.

Att strandområdena sålunda blivit allt mer och mer eftersökta har obestridligen
på många håll förorsakat en planlös exploatering och markslöseri.
Därvid ha stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelägna strandområden
blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtägare, utblicken
över vattnet har blivit hindrad och landskapsbilden har i många
fall blivit förändrad och förfulad. Visserligen har vårt land synnerligen
vidsträckta strandområden, men just de stränder, som ligga nära större
samhällen och som äro lämpliga för bad och friluftsliv, äro redan på alltför
många håll tagna i anspråk eller hotade av exploatering. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen ha sakkunniga myndigheter från nästan
alla delar av Sverige understrukit de allvarliga farorna för strandområdenas
monopolisering. Denna beklagliga utveckling innebär allvarliga
olägenheter icke endast för alla dem, som icke äga någon egen mark, utan
även för de många jordägare vilkas mark är så belägen, att de på grund av
strandbebyggelsen nödgas färdas långa vägar för att få tillträde till goda
rekreationsplatser. Såsom länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit,
gäller detta icke minst för landsbygdens folk, som i allmänhet livligt uppskattar
möjligheten att utan långa resor äga tillgång till utflyktsplatser vid
kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,
som sålunda vinnes, är enligt vad länsstyrelsen med rätta betonat ett icke
oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.

Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter
vid kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom
att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit
den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas.
Såsom i promemorian framhållits och i nästan samtliga remissyttranden
uttryckligen vitsordats eller lämnats obestritt, är detta emellertid icke praktiskt
möjligt. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad ha visserligen
en mycket viktig uppgift att fylla, men de kunna icke ems tillnärmelsevis
täcka hela behovet.

Självfallet skulle eu särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed
sammanhängande spörsmål icke vara erforderlig, för den händelse redan
gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter alt effektivt hindra
ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande av strandområdena. På

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

sätt i promemorian ingående utvecklats kan detta dock icke anses vara
tallet, trots att gällande lag får anses erbjuda nöjaktiga möjligheter att
hindra eu olämplig tätbebyggelse (se främst 5 § byggnadslagen). Det ringa
fåtal remissinstanser som hävdat att även en olämplig glesbebyggeise kunde
hindras med stöd av nuvarande lagregler har därvid'' förbisett, att stadgandena
i 86 och 122 §§ byggnadslagen svårligen kunna tolkas så extensivt, att
det med tillämpning av dessa stadganden skulle vara möjligt att skapa rekreationsplatser
för allmänheten inom sådana strandområden, vilka visserligen
måste anses värdefulla ur ren friluftssynpunkt men som icke kunna
anses representera mera framträdande estetiska eller kulturella värden.
Med hänsyn till vad som förekommit under byggnadslagens förarbeten är
det vidare mycket tveksamt, huruvida nämnda stadganden rätteligen kunna
åberopas som stöd för att meddela förbudsbestämmelser för större sammanhängande
områden. Så har visserligen skett i ett par län, men härvid är
att märka att förhållandena där varit ganska speciella.

Bristerna i gällande lagstiftning framträda särskilt mot bakgrunden av
det förhållandet, att strandbebyggelsen regelmässigt först på ett "jämförelsevis
sent stadium tar karaktär av tätbebyggelse i teknisk mening. Såsom
överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit förhåller det sig nämligen
i praktiken så, att exploatering av strandområden för sportstugeeller
villaändamål i regel inledes med glesbebyggelse. Ofta tagas därvid
i törsta hand i anspråk sådana områden, som ur rekreationssynpunkt äro
särskilt värdefulla, under det att från nämnda synpunkt mindre begärliga
områden till en början icke exploateras. Efter hand som glesbebyggelsen
förtätas, framträda de praktiska svårigheterna att i detta sammanhang
draga eu klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Då man måste
räkna med att gällande regler rörande tätbebyggelse icke komma att tillämpas
i många gränsfall, är det tydligt att behovet av effektiva kontrollregler
rörande glesbebyggelsen inom strandområdena gör sig gällande med särskild
styrka. Detta behov torde icke kunna nöjaktigt tillgodoses genom
användande av det i vissa remissyttranden omnämnda utomplansinstitutet.

Uppgiften att åstadkomma en laglig reglering till skydd mot ett olämpligt
utnyttjande av strandområdena är, såsom i promemorian framhållits,
av vidlyftig och delvis mycket svårlöst karaktär. Det är därför uppenbart,
att en definitiv lagstiftning i ämnet icke kan komma till stånd utan en
ingående utiedning. Det är också min avsikt att inom den allra närmaste
tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda detta problemkomplex.
Med hänsyn till uppgiftens svårhetsgrad och omfattning anser
jag det knappast möjligt, att ett förslag till definitiv lagstiftning i
ämnet skall kunna föreläggas redan nästa års riksdag. Däremot ämnar jag
i direktiven för den blivande utredningen betona vikten av att dess arbete
bedrives så, att ett dylikt förslag kan framläggas för 1952 års riksdag.

Motionerna I: 490 och II: 592.

I dessa motioner anföres i denna fråga:

Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter
och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll under
semester och fritid. Likasa är det självfallet ett legitimt intresse för markägarna
att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt.
Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke båda dessa
gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt sikte på en
tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar friluftsliv
i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,
och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena
skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke
nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande
lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning
och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen
av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore
lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.
Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till
stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse
således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan
gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet
med det nya lagförslaget, icke är hållbar.

Motionerna 1: i92 och II: 595.

I motionerna anföres:

Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende
av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan
länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.
för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens
läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt härför.
Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.
Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna
och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna
icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre
kostnadskrävande arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds.
Möjligheterna att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna
böra beaktas.

Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler
ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden
— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes
för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens
förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga
områden avsättas för bad och friluftsliv.

Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga
möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas
och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse
må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer
att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att
allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna
att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov
att komma ut till de orörda områdena.

Erfordras eu provisorisk lagstiftning i ämnet?

Departementschefen.

Departementschefen anför:

Enligt promemorian är det angeläget att, i avbidan på en definitiv lagstiftning,
snarast möjligt utfärda provisoriska bestämmelser i ämnet. Behovet
av en sådan provisorisk lagstiftning har i promemorian till cn början
motiverats med att de nuvarande stränga restriktionerna med avse -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

ende å sportstu,ge- och villabebyggelsen kunde komma att upphävas eller
mildras, innan en definitiv lagstiftning i förevarande ämne kommit till
stånd. I så fall vore att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen komme
att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen bleve av
betydligt mindre verkan än om den hade genomförts före byggnadsregleringens
avveckling. Detta skäl för att nu genomföra en provisorisk lagstiftning
anser jag bärande. Jag vill därvid framhålla, att enligt vad under remissbehandlingen
framgått förhållandena på åtskilliga håll i landet äro sådana, att
även relativt små lättnader i nämnda restriktioner kunna komma att allvarligt
skada de intressen, som man vill skydda genom en strandlagstiftning.
Vidare har i promemorian som skäl för en provisorisk lagstiftning åberopats,
att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde väntas
föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter, lämpliga
för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste anses angeläget att förhindra
en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna givetvis skulle utgå från att
en definitiv lagstiftning i ämnet ej erhölle återverkande kraft. Även ur denna
synpunkt anser jag det motiverat att omedelbart genomföra eu provisorisk
lagstiftning i ämnet.

Givet är, att de intressen som man enligt vad jag förut anfört önskar
skydda i förevarande sammanhang kunna skadas icke blott genom bebyggelse
i egentlig mening utan jämväl genom t. ex. uppsättande av stängsel
eller genom schaktning'', fyllning, trädfällning eller därmed jämförliga åtgärder.
Emellertid är det tydligt, att vad det här främst gäller att hindra
är en olämplig bebyggelse och en fastighetsbildning, som skulle kunna leda
till en olämplig bebyggelse. Med hänsyn härtill och då en reglering av övriga
spörsmål svårligen kan, ens i den provisoriska lagstiftningens form,
komma till stånd utan en ingående utredning, lärer det vara ofrånkomligt
att begränsa den provisoriska lagen till att avse bebyggelse i egentlig mening.
Övriga hithörande problem torde alltså få övervägas vid den blivande
utredningen. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, ger emellertid
ett byggnadsförbud även ett visst skydd mot olämplig fastighetsbildning.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att genom byggnadsförbud däremot
icke inträder någon förändring i markägarens skyldighet att släppa till sin
mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå.

Motionerna 1: 492 och II: 595.

I dessa motioner anföres:

Den i propositionen förordade metoden att genom en provisorisk lagstiftning
lösa den mycket omfattande frågan om "fastighetsägarnas rätt att utnyttja
sin mark är icke lämplig. Icke minst på grund av denna karaktär
hos den föreslagna lagen synes avvägningen mellan å ena sidan tätortsbefolkningens
intressen och å andra sidan övriga intressen ha blivit schematisk
och ensidig. Det har icke på något sätt klarlagts i vad mån och under vilka
förhållanden tätortsintresset resp. landsbygdsintresset skall anses väga
tyngst. Över huvud taget är det onöjaktigt att genom mycket allmänt hållna
stadganden i en provisorisk lag göra ingrepp i en befolkningskategoris intressen
eller rätt för att tillgodose en annan grupps intressen. Att märka är
att lagförslaget ingalunda kan anses ha karaktären av en social skyddslagstiftning
till förmån för en svagare eller beroende grupp. Bärarna av
»tätortsintressena» ha i många fall en starkare ekonomisk och social ställning
än de grupper (t. ex. lattiga fiskarbefolkningar), vars hittillsvarande
rätt blir föremål för inskränkningar av bl. a. rent ekonomisk art. Vidare
må framhållas att jordrättslagstiftningen för närvarande är föremål för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29. 13

offentlig utredning. Man kan förvänta att den hävdvunna »allemansrätten»
att beträda och i övrigt uppehålla sig på annans mark därvid blir föremål
för precisering. Det naturliga synes vara, att i samband därmed allmänhetens
rätt att utnyttja strandområden för bad och friluftsliv tages upp till
behandling. Den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen innebär ett så
djupt ingripande på föreliggande område, att den ej bör behandlas isolerat.

Avvägning mellan olika slag av strandintressen.

De partementschef en.

Departementschefen anför:

Man har vid en eventuell reglering av strandbebyggelsen att taga hänsyn
till olika grupper, vilkas intressen i viss män stå i motsatsförhållande till varandra.
De grupper det här gäller kunna i stort sett sägas vara, å e n a sidan
alla de som ha ett behov av att idka bad- och friluftsliv men som sakna
tillgång till egen mark vid vatten och å andra sidan sådana personer
vilka förvärvat eller önska förvärva strandtomter. Till den förstnämnda
gruppen höra alla de familjer och ensamstående personer, vilka antingen
på grund av en jämförelsevis kort semesterledighet eller av ekonomiska
eller andra skäl sakna möjlighet till någon längre sammanhängnade vistelse
utanför sin fasta bostadsort men som likväl söka utnyttja ledigheten
i samband med veckosluten genom att med användande av olika kommunikationsmedel,
icke minst cyklar, då uppsöka lämpliga bad- och utflyktsplatser.
Till den andra kategorien hör återigen ett visserligen icke lika stort
men likväl mycket talrikt klientel. Det är mig angeläget betona, att man gör
sig skyldig till en missuppfattning av den tankegång, som präglar promemorian,
om man i det däri upptagna förslaget vill se en önskan att hindra
sportstugebebyggelsen. Avsikten med den provisoriska lagstiftningen är endast
att inom vissa ur friluftssynpunkt särskilt värdefulla strandområden
tvinga bebyggelsen ett stycke upp från strandlinjen för att på så sätt
bevara själva stranden som tillflyktsort för allmänheten. En sådan strävan
kan icke te sig orimlig ur sportstugeägarnas egen synpunkt och erfarenheten
från vissa håll i landet visar ju också, att en sådan anordning
mycket väl låter sig genomföra utan att sportstugeägarnas intressen för
den skull trädas för nära. I betraktande av de vidsträckta havsstränder
samt de många insjöar och vattendrag som vårt land äger bör det emellertid
säkerligen på sina håll vara möjligt att jämväl tillgodose sportstugeägarnas
mera exklusiva intressen att få sina byggnader placerade så nära stranden
som möjligt. Avvägningen mellan de olika intressena bör ankomma på länsstyrelserna,
vilka härvid visserligen få en ofta mycket ömtålig uppgift men
som utan tvivel böra vara bättre skickade än någon annan instans att i
första hand träffa ett riktigt och rättvist avgörande. Jag är emellertid angelägen
att understryka vikten av alt man vid avvägningen mellan de olika
intressena icke endast tar hänsyn till de just aktuella behoven utan jämväl
beaktar nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tätorternas
utvidgning samt vägnätets och kommunikationernas utveckling torde icke
sällan motivera ett friläggande även av sådana strandområden, som för dagen
icke te sig särskilt begärliga.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Böra alla eller endast vissa strandområden beläggas med
byggnadsförbud?

Promemorian.

I promemorian anföres, att en provisorisk lagstiftning med förut angivet
syfte kunde tänkas utformad efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet
vore, att alla strandområden belädes med byggnadsförbud men att
länsstyrelsen bemyndigades dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen
icke kunde anses komma att skada de friluftsintressen för vilka redogjorts
i promemorian. Det andra alternativet innebure återigen, att byggnadsförbud
lades endast å vissa strandområden som länsstyrelsen efter särskild
prövning funnit speciellt värda att skyddas. Rörande valet mellan
dessa båda alternativ anföres i promemorian:

Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång
och kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna
även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov icke föreligger, torde
det senare alternativet vara att föredraga. Härvid förutsättes emellertid, att
länsstyrelserna förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud
kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den
provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. I vissa län har en inventering
av skyddsvärda strandområden för övrigt redan påbörjats, men även i övriga
län torde överlantmätaren och länsarkitekten äga så god kännedom om
förhållandena, att de utan svårighet kunna verkställa en snabbinventering
av sådana områden.

Rörande principerna i den provisoriska lagstiftningen
anföres vidare:

Den föreslagna provisoriska lagstiftningen bör avse strandområdena vid
såväl havet som vid insjö och rinnande vatten. Att undantaga de vid rinnande
vatten belägna strandområdena skulle innebära att lagstiftningen icke
finge den praktiska betydelse som är önskvärd och skulle dessutom medföra
svårigheter vid gränsdragningen mellan älv samt hav och sjö. I och för sig
vore det måhända mest rationellt att icke angiva något bestämt avstånd
från strandlinjen för de områden, inom vilka byggnadsförbud skulle kunna
meddelas. Av hänsyn till markägaren synes det dock ofrånkomligt att uppställa
en viss maximigräns. Den av fritidsutredningen föreslagna gränsen,
500 meter, torde medföra ett onödigt stort ingrepp, och det bör vara tillräckligt
att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vattenområde
inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen
vid normalt medelvattenstånd.

Byggnadsförbud varom nu är fråga synes över huvud icke böra gälla beträffande
område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller
i godkänd avstyckningsplan. Ej heller torde sådant byggnadsförbud böra
utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets,
skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov.

Vad angår den närmare utformningen i övrigt av de nu ifrågasatta provisoriska
bestämmelserna torde såsom förutsättning för ingripande med
sådant byggnadsförbud som här avses böra stadgas, att det skall vara fråga
om en bebyggelse, varigenom strandområdets utnyttjande för bad eller fri -

Tredje lagutskottets utlåtande nr ~9.

15

luftsliv kan försvåras för allmänheten. Sedan byggnadsförbud, varom i den
nu ifrågasatta författningen sägs, utfärdats för visst område, skall länsstyrelsen
självfallet äga möjlighet att i enskilda fall lämna byggnadstillstånd.

Departementschefen.

Departementschefen anför:

Såsom i promemorian anförts kan en provisorisk lagstiftning tänkas utformad
efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet är, att alla
strandområden beläggas med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigas
dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kan anses
komma att skada de friluftsintressen, för vilka i det föregående redogjorts.
Det andra alternativet innebär återigen, att byggnadsförbud lägges endast
å vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit
speciellt värda att skyddas. Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet
skulle medföra omgång och kostnader för de byggnadssökande samt
besvär för myndigheterna även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov
icke föreligger, har i promemorian det senare alternativet ansetts
vara att föredraga. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser
biträder jag denna uppfattning. Det får enligt min mening anses uppenbart,
att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade
land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt. När detta
alternativ avvisats i promemorian, har därvid emellertid förutsatts att länsstyrelserna
skola förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud
kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den
provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. Detta önskemål har föranlett
viss diskussion i några yttranden, i det att man framhållit att den i promemorian
förordade snabbinventeringen av strandområdena skulle vålla svårigheter
i olika hänseenden. Man har därför i några fall ifrågasatt en kombination
av de olika alternativen eller att länsstyrelserna själva skulle få
avgöra vilket alternativ som borde väljas.

För egen del kan jag icke tillstyrka, att länsstyrelserna få valfrihet i
detta hänseende. Vad tanken på en kombination av de båda alternativa
lösningarna beträffar vill jag framhålla, att densamma bör kunna genomföras
på så sätt att förbudsområdena till eu början i tveksamma fall bestämmas
jämförelsevis stora samt alt de omprövas och eventuellt begränsas
vid en successivt verkställd fingranskning. Det är endast denna tankegång,
som ligger bakom det i promemorian gjorda men i några remissyttranden
i viss mån missuppfattade uttalandet, att skyddsområdena i tveksamma
fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Men vad jag
nu anfört får icke förstås så, att byggnadsförbud från början böra meddelas
för mycket stora, sammanhängande områden. Tvärtom bör enligt
min mening en viss differentiering ske redan när de första byggnadsförbuden
meddelas, låt vara att denna måhända icke alltid kan bil så noggrann
som i och för sig hade varit önskvärt. Att förbudsområdena från
början tilltagas större än vad som vid en fingranskning visar sig erforderligt,
kan knappast anses vålla några större olägenheter för markägarna,
om man tar hänsyn till länsstyrelsernas möjlighet att dispensera från förbuden.

Givet är, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagstiftningen
icke bör tillgripas för andra områden än sådana som verkligen måste anses
värdefulla ur rekreationssynpunkt och prövas vara erforderliga för allmänhetens
bad- och friluftsliv. Men jag upprepar i detta sammanhang, att man vid
bestämningen av förbudsområdena måste taga hänsyn även till de fram -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

tida behoven. Över huvud taget bör man vid denna bestämning beakta de
olika förhållanden, som kunna föreligga inom olika län och inom olika delar
av samma län. Bland annat bör sålunda det förhållandet uppmärksammas,
att särskilt vissa kuststräckor äro eftersökta rekreationsplatser icke
blott för befolkningen på själva platsen eller inom länet utan jämväl för
stora befolkningsgrupper inom andra delar av landet. Tydligt är alltså att
man icke, såsom Fastighetsägareförbundet förordat, bör begränsa byggnadsförbuden
till områden där det med hänsyn till folkmängden i områdenas
omedelbara närhet kan vara påkallat att meddela sådana förbud.

Några remissinstanser ha yrkat, att den remitterade lagtexten måtte
kompletteras med ett stadgande av innebörd att fastighet, som före lagstiftningens
ikraftträdande bildats för bostadsändamål, skulle automatiskt undantagas
från byggnadsförbudet. Dessa instanser ha därvid hänvisat till
ett i promemorian gjort uttalande, att man vid förbudsområdenas bestämning
såvitt möjligt borde tillse att »sådana fastigheter som redan exploaterats
för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd»
icke inginge i skyddsområdena. Meningen med detta uttalande har emellertid,
såsom ock av dess formulering måste anses framgå, allenast varit att
byggnadsförbud icke borde drabba fastigheter, som redan bebyggts på ett
sådant sätt att de till fastigheterna hörande strandområdena vore att anse
såsom »tomter» i allemansrättslig mening. Däremot har det icke varit avsikten
med uttalandet att förorda ett undantag beträffande sådana fastigheter,
vilka visserligen bildats för bostadsändamål men som ännu icke bebyggts.

Det ligger i öppen dag, att den tilltänkta lagstiftningen skulle förfela sitt
syfte, om densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat
cn större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria
rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera
strandtomter. Att undantaga sådana fastigheter från det tilltänkta byggnadsförbudet
kan sålunda icke komma i fråga, och detta icke ens för
den händelse strandtomterna i fråga redan avstyckats i och för exploatering
men ännu ej försålts. I viss mån tveksammare ställer sig frågan, huruvida
lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som äger mark inom
strandområde och som förvärvat marken i avsikt att för egen räkning bebygga
den, av en eller annan anledning, till exempel på grund av gällande
byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.
Onekligen kan man anse goda skäl tala för alt en sådan fastighet icke
skulle drabbas av den planerade lagstiftningen. Med hänsyn till "att även
en utpräglad glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden,
som det nu är avsikten att skydda, anser jag mig dock inte kunna tillstyrka
en generell regel enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tilllämplighetsområde.
Ytterligare ett skäl härför är, att man i annat fall
skulle gå miste om möjligheterna att åstadkomma en ur allmänna synpunkter
så lämplig placering av den blivande bebyggelsen som möjligt. Om
jag alltså icke kan tillstyrka, att denna grupp av fastigheter undantages
från lagens tillämplighetsområde, vill jag dock framhålla, att länsstyrelserna
vid dispensprövningen böra taga skälig hänsyn till omständigheterna
i dessa fall. För den händelse det därvid icke skulle vara möjligt att förhindra
en olämplig placering av byggnaden samt det vidare ur allmän synpunkt
måste anses påkallat att upprätthålla byggnadsförbudet, är det
emellertid tydligt, att frågan om ersättning till markägaren får särskild
aktualitet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

17

Motionerna I: 489 och II: 593.

Motionärerna anföra:

Vad angår frågan på vilka strandområden lagen skall tillämpas föreslår
departementschefen, att den skall kunna omfatta alla områden såväl vid
havet som vid insjöarna och utmed vattendragen. Strandlagen har sålunda
givits en mycket vidsträckt omfattning. Enligt vår mening kunna berättigade
invändningar riktas mot att lagen skall kunna avse all strand
utmed vatten. Syftet med denna lagstiftning torde kunna nås, även om
dess tillämpningsområde inskränkes i förhållande till vad som föreslagits
i propositionen. Det synes sålunda riktigare, att strandlagen enligt fritidsutredningens
förslag begränsas att omfatta strandområdena vid havet och
vid de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa
strandområden äro utan tvivel de mest eftersökta både av sportstuguägare
och ur rekreationssynpunkt. Om här nämnda områden fölle under strandlagens
bestämmelser, skulle man kunna kontrollera den bebyggelse, där ett
verkligt behov av reglering föreligger. Vi få därför föreslå, att lagen skall
äga tillämpning å strandområdena vid havet samt vid insjöarna Vänern,
Vättern, Mälaren och Hjälmaren.

Trehundrametersgränsen.

Såsom ovan nämnts föreslogs i promemorian, att de skyddsbara strandområdena
skulle omfatta mark och vattenområde inom ett avstånd av högst
300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Departementschefen har anfört, att han icke funnit tillräckliga skäl vara
förebragta för att i vare sig den ena eller den andra riktningen avvika från
törslaget härutinnan, vilket förslag tillstyrkts av övervägande flertalet remissinstanser.
Trehundrametersgränsen vore icke avsedd att vara en
schablonmässig norm utan en maximiregel. Genom jämkning i promemorians
lagtext hade detta tydligare utmärkts.

Motionerna I: 491 och II: 594.

Motionärerna anföra:

De över förslaget avgivna remissyttrandena äro i stor utsträckning mycket
kritiska till olika avsnitt av detsamma. Den starkaste invändningen —•
utom beträffande den rent principiella sidan av saken — göres mot att utsträcka
byggnadsförbudet att gälla så stora områden som intill 300 meter
från strand eller vattendrag samt att man icke synes vilja tillförsäkra
markägarna ersättning i samband med att man undantager marken från
ägarnas rätt att fritt disponera densamma. I förstnämnda avseende ha
starka sakliga invändningar gjorts bl. a. av länsstyrelsen i Stockholms län,
som anser att omkring 100 meter bör vara tillräckligt. Med hänsyn till den
stora sakkunskap, som länsstyrelsen och överlantmätarcn i detta län måste
anses besitta, emedan de ha att handlägga hithörande ärenden i dess stora
skärgård med tillgodoseende av huvudstadens och omkringliggande tätorters
behov, måste man enligt vår mening fästa synnerligen stor vikt vid de
härifrån avgivna yttrandena.

2 Bil-,ang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 3 avd. Nr 29.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Ersättningsfrågan.

Promemorian.

Beträffande frågan om ersättning till markägaren anföres i promemorian:

Såsom förut framhållits innebär 122 § BL, att länsstyrelsen icke äger
vägra dispens från ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud,
om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne
ej erhåller skälig ersättning därför. När det gäller ett byggnadsförbud som
meddelats med stöd av den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen, är
det däremot meningen, att dispens skall kunna vägras oberoende av om
markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning
till markägaren är icke avsedd att utgå för det men han kan tillskyndas genom
ett byggnadsförbud som grundas på den provisoriska lagen (jfr motsvarande
konstruktion vid vissa andra provisoriska byggnadsförbud, ex7
empelvis enligt 14, 15, 35, 36 och 108 §§ BL; se ock 110 § BL). En annan
fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lagstiftning
i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse foadet
men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lagstiftningen
föreskriver. Detta spörsmål bör närmare utredas av de förut
omnämnda sakkunniga.

Departementschefen.

Departementschefen anför vid remissen till lagrådet:

Såväl enligt byggnadslagen som enligt lagen om allmänna vägar finnes
möjlighet att utfärda provisoriska förbud mot glesbebyggelse utan att markägaren
erhåller någon gottgörelse för det men han kan lida genom förbudet.
Jag vill i denna del hänvisa till 14—16, 35—38, 76, 88, 90, 91, 101, 105, 108,
109 och 167 §§ byggnadslagen samt 34 § andra stycket lagen om allmänna
vägar. Det i sistnämnda lagrum stadgade förbudet avser att förhindra bebyggelse
inom ett område, som kan väntas bli taget i anspråk för allmän
väg. Samtliga nyss berörda förbud enligt byggnadslagen avse att förhindra
bebyggelse i avbidan på upprättande eller fastställande av plan. På grund
av olika omständigheter kunna dessa förbud bli rätt långvariga. För det
fall att plan fastställes över det område, som varit lagt under provisoriskt
byggnadsförbud, beror det på planens utformning huruvida och i vad mån
de i planen ingående fastigheterna få bebyggas. Därest visst område i planen
upptages som gata, torg eller annan allmän plats och på grund härav icke
får bebyggas, kan markägaren påkalla markens inlösen. I vissa fall kan dock
inlösen icke påfordras, utan markägaren får åtnöjas med ersättning (22,
104 och 116 §§). I ett enda fall (beträffande generalplan) utgår ersättning
för provisoriskt byggnadsförbud, som meddelats med stöd av byggnadslagen
(22 § andra stycket och 104 §). Något sådant fält torde dock ännu icke ha
uppkommit.

Vissa remissinstanser ha gjort gällande, att de i byggnadslagen behandlade
provisoriska byggnadsförbuden icke vore fullt jämförliga med det slags
byggnadsförbud som den provisoriska strandlagen syftade till att införa.
Medan det i de förstnämnda fallen vore fråga om åtgärder, som utgjorde ett
led i regleringen av befintlig eller förväntad tätbebyggelse, syftade nämligen
den provisoriska strandlagen till en reglering av glesbebyggelsen och det
vore icke meningen, att ett med stöd utav denna lag meddelat byggnadsförbud
skulle resultera i någon detaljplan. I anledning härav må framhållas,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

19

att det ingalunda är säkert att hela det område, som belagts med byggnadsförbud
med stöd av byggnadslagen, verkligen kommer att omfattas av den
slutliga planen. Särskilt belysande äro i detta hänseende bestämmelserna i
91 § byggnadslagen. Sedan i 90 § nämnda lag föreskrivits, att vad i lagen
vore stadgat för stad, i den mån Konungen så förordnade, skulle äga motsvarande
tillämpning för tätare befolkad ort på landet, stadgas i 91 § att Konungen
i samband med sådant förordnande äger meddela det förbud mot
nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna samt att länsstyrelsen,
sedan fråga väckts om sådant förordnande, må i avbidan på frågans
slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan länsstyrelsens
tillstånd. Det är nu icke säkert, att sådana byggnadsförbud som
meddelats med stöd av sistnämnda lagrum alltid resultera i en plan, och det
är i varje fall mycket troligt att, om en plan verkligen kommer till stånd,
planen icke kommer att omfatta samtliga de områden som omfattas av byggnadsförbudet.
Väl är det sant, att rätt till glesbebyggelse inträder i samband
med att ett sådant förbud upphör att gälla, men den skada som markägaren
kan ha lidit genom uppskovet med exploateringen under den måhända rätt
långa tid det provisoriska förbudet gällt blir icke ersatt.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det knappast kunna betecknas såsom
något anmärkningsvärt, om markägaren icke erhåller någon ersättning för
det men han kan lida genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av
den nu planerade provisoriska lagstiftningen, helst som denna lagstiftning
är avsedd att gälla endast ett par år. Hur en definitiv lagstiftning i ämnet
kommer att utformas, kan för närvarande icke sägas, och det är följaktligen
icke säkert, att ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den
provisoriska lagen består därefter. Skulle så ej bli fallet, synes det i regel
icke föreligga några starkare skäl att tillerkänna markägaren ersättning för
det tillfälliga byggnadsförbudet. Om förbudet däremot kvarstår efter ikraftträdandet
av den definitiva lagen samt denna innehåller stadganden om ersättning
till markägaren, skulle det i princip vara tänkbart att vid ersättningens
bestämmande taga viss hänsyn jämväl till det men, som markägaren
lidit under den provisoriska lagens giltighetstid. Jag vill dock framhålla,
att det säkerligen kommer att erbjuda vissa praktiska svårigheter att
vid bestämmandet av ett eventuellt ersättningsbelopp skilja mellan, å ena
sidan, det bestående men som restriktionerna i den definitiva lagstiftningen
kunna föranleda samt, å andra sidan, skadan under den jämförelsvis korta
tid som den provisoriska lagen har varit gällande.

Under åberopande av det nu sagda och då det icke kan anses vare sig
motiverat eller praktiskt möjligt att nu reglera ersättningsfrågan, har jag
kommit till det resultatet att någon ersättningsregel icke bör upptagas i den
provisoriska lagen. Emellertid bör vid den blivande utredningen, som kommer
att vara helt förutsättningslös beträffande ersättningsfrågan, jämväl
närmare prövas om och i vad mån ersättning skall utgå för det men markägaren
kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av
den provisoriska lagen.

Lagrådet.

Vid granskningen av förslaget ha lagrådets ledamöter uttalat sig i ersättningsfrågan.
Tre av ledamöterna ha därvid i ett gemensamt yttrande anfört,
bland annat:

All ersättningsfrågan, såvitt angår den provisoriska lagen, icke i sina detaljer
fullständigt regleras i denna lag, är måhända en ofrånkomlig —
ehuru i och för sig oförmånlig — konsekvens av brådskan vid lagens till -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

komst. Men enligt vår mening är det icke därför nödvändigt, lika litet som
det kan anses tillfredsställande, att lagen förbigår denna viktiga fråga med
fullständig tystnad. Det förordas fördenskull, att förslaget kompletteras med
en bestämmelse, som innebär en principiell förklaring, att ersättningsfrågan
skall beaktas. Ett stadgande härom skulle exempelvis kunna givas den innebörden
att ersättning för avsevärt men skall utgå i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas.

Såsom allmänt omdöme om den ifrågasatta lagens huvudgrunder uttala
nämnda tre lagrådsledamöter, att dessa grunders antagande kunde tillstyrkas
endast under förutsättning, att det vid förslagets genomförande kunde
anses ställt utom tvivel, att ersättningsfrågan bleve beaktad i väsentlig överensstämmelse
med vad dessa ledamöter utvecklat.

Även lagrådets fjärde ledamot har ansett det erforderligt att — eftersom
man icke utan att äventyra förslagets ändamål alltid kunde från början eller
genom dispenser begränsa byggnadsförbuden så, att avsevärd skada ej
uppkomme — i lagen upptoges ett sådant stadgande i ersättningsfrågan, som
de övriga ledamöterna förordat.

Departementschefen.

1 samband med propositionens framläggande för riksdagen anför departementschefen,
att även om han icke i allo kunde dela de synpunkter i ersättningsfrågan,
vilka anförts inom lagrådet, han dock också för egen del
ville vitsorda, att i vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav måste anses
berättigat. Departementschefen fortsätter:

Jag vill dock understryka, att man här måste göra en differentiering. I
första band måste krävas, att det men som uppstått varit av viss större betydelse.
Det kan också visa sig motiverat att skilja mellan exempelvis, å ena
sidan, den situation som föreligger, då någon förvärvat en större fastighet
och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till glesbebyggelse
räknat med att framdeles sälja strandtomter samt, å andra sidan, att någon
köpt en tomt inom ett strandområde i avsikt att för egen räkning bebygga
den, men av en eller annan anledning, t. ex. på grund av gällande byggnadsrestriktioner,
icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande. Det är
också tänkbart, att det vid utformningen av en ersättningsregel kan visa sig
befogat att göra skillnad mellan utebliven spekulationsvinst och verkligen
lidna förluster o. s. v. Det är min mening, att den blivande utredningen skall
få i uppgift att kartlägga och undersöka dessa och andra fall samt, om så
finnes möjligt och befogat, söka differentiera dem i ersättningshänseende.
Även ur rättssäkerhetssynpunkt vore det synnerligen önskvärt, om så kunde
ske och man alltså icke behövde nöja sig med en så vag och generell
ersättningsnorm som »avsevärt men». Visserligen finnes en sådan regel i 86
och 122 §§ byggnadslagen, men det är att märka, att de fall som avses i dessa
paragrafer icke direkt äro jämförbara med de förhållanden, på vilka den
nu föreslagna lagen är avsedd att tillämpas. Det kan här bli fråga om mycket
större områden och mycket mera olikartade fall. Att nu införa en regel om
ersättning för avsevärt men skulle även innebära en nackdel såtillvida, att
man därigenom konune att i viss mån binda den blivande utredningen beträffande
utformningen av ersättningsnormerna i en definitiv lagstiftning. Jag
finner mig därför böra intaga den ståndpunkten att vid den kommande ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

21

redningen får närmare prövas i vad mån ersättning skall utgå för det men,
markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med
stöd av den provisoriska lagen. Den av lagrådets ledamöter föreslagna ersättningsregeln
har alltså icke upptagits i förslaget.

Motionerna.

I samtliga de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna
påtalas frånvaron i förslaget av ersättningsregler. Därvid har i allmänhet
understrukits vad i denna fråga anförts av lagrådets ledamöter och av vissa
remissinstanser, som ställt sig kritiska mot förslaget på denna punkt. I
motionerna 1: 492 och II: 595 yttras vidare:

De allvarligaste erinringarna mot den föreslagna lagstiftningen äro av
rättsprincipiell karaktär. I åtskilliga fall innebär nämligen den föreslagna
lagen, att denna kan komma att läggas till grund för rena konfiskationsåtgärder.
Har t. ex. en stadsbo, under de år byggande på grund av krisregleringen
varit uteslutet, förvärvat en sjötomt för att där senare bygga en
sportstuga, skulle ett av länsstyrelsen meddelat allmänt byggnadsförbud
medföra att — förutom att han avstängdes från möjligheten att utnyttja
sin tomt -— tomten bleve nära nog värdelös. Genom ett beslut av en förvaltningsmyndighet
avhändes sålunda medborgaren reellt sett sin egendom
utan att någon ersättning härför utgår. Att lagstiftningen som ligger till
grund för »avhändelsen» är av provisorisk karaktär eller mer allmänt hållna
departementschefsuttalanden gjorts om en framtida reglering av ersättningsfrågan,
ändrar icke detta förhållande. En dylik ordning synes stå i
klar strid med grundtankarna i regeringsformen § 16. Vad man där velat
förhindra, nämligen att en enskild medborgare genom skönsmässiga beslut
av förvaltningsmyndighet utan full ersättning »avhändes» sin egendom, inträder
just i de åsyftade fallen, om lagstiftningen godkännes.

Utskottet.

Det är uppenbarligen ett mycket belydande allmänt intresse att den övervägande
del av landets befolkning, som icke själv äger eller disponerar markområden
invid vatten, ej utestänges från möjligheten att där njuta vila och
vederkvickelse. Såsom i propositionen framhålles har under senare tid behovet
av rekreation genom friluftsliv ökat på grund av den allt längre drivna
mekaniseringen av arbetet inom ett stort antal yrkesgrupper och det tilltagande
jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av lämpliga
tillflyktsorter i det fria har särskilt aktualiserats genom att den nya semesterlagstiftningen
för stora befolkningsgrupper medfört ökade möjligheter till
sammanhängande ledighet.

Av den utredning, som förebragts i detta lagstiftningsärende, finner utskottet,
att det mångenstädes förekommit en sådan enskild exploatering av
strandområden, framför allt genom bebyggelse i strändernas omedelbara
närhet, att allmänhetens tillträde till välbelägna och i övrigt lämpliga rckreationsplatser
vid vatten hindras. Det synes även vara fara för att utvecklingen
kommer all fortsätta i samma riktning, därest det icke på ett eller
annat sätt sörjes för att strandområden i viss utsträckning bevaras för all -

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

mänt nyttjande såsom fritidsområden. Behovet av åtgärder i någon form
från det allmännas sida för att säkerställa tillgången till fritidsplatser vid
stränderna har understrukits av så gott som alla de i ärendet hörda remissinstanserna
och vitsordas även i samtliga förevarande motioner.

Mot tanken på att genomföra en särskild lagstiftning i detta syfte har bl. a.
invänts att frågan i stället borde lösas genom att staten eller kommunerna
förvärvade och för allmänheten uppläte vissa områden till bad och friluftsliv.
I motionerna I: 492 och II: 595 hemställes att riksdagen — under förordande
att kommunerna måtte bedriva en aktiv verksamhet i syfte att tillgodose
innevånarnas behov av bad- och friluftsplatser — måtte avslå propositionen
nr 223. Även i motionerna I: 490 och II: 592 hemställes om avslag å
propositionen, varvid uttalas att den bästa lösningen av problemet ofta vore
att kommunerna inköpte lämpliga områden och ställde dessa till allmänhetens
förfogande. — Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika
statliga eller kommunala friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas.
Enligt utskottets uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på
sådant sätt fylla hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro
så gott som samtliga remissinstanser.

Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna
förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet
icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten icke
genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den allemansrätt,
som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans mark.
Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset anordna en
kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.

I några remissyttranden har uttalats, att redan gällande lagstiftning erbjuder
tillräckliga möjligheter att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt
olämpligt utnyttjande av stränderna. Samma uppfattning framföres i
motionerna I: 490 och II: 592.

Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda
nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen
får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid
planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det
slag av planläggning som här åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet
av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid
stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes, kan
i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från bebyggelse.
Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om stora
delar av Malmöhus läns kust.

I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell
regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen
f. n. erbjuder att hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små
i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i dels
att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller från visst
slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

23

eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock att i vissa fall byggnadsförbud
kan meddelas utan samband med planläggning.

Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma
till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.
Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen
fastställts av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan
att nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,
för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla
interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj :t
avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnadsförbud
meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast
någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med
upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav
torde följa att det icke är praktiskt möjligt att genom generalplaner vinna
den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser
skydda vissa strandområden, över huvud taget synes planläggning,
med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få en plan
upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera
strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan
anses erforderligt av andra skäl.

Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud
för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig
från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta
fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen
äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan tillstånd.
För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter kunna anses
skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro 86 och
122 Si; icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen framgår
även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.
Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda omständigheter
ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats för
större sammanhängande strandområden.

Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med
hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro
tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt. I
propositionen har departementschefen förklarat sig ämna begära bemyndigande
alt tillkalla sakkunniga för att utreda detta problem. Efter det propositionen
framlagts ha även sakkunniga tillsatts med uppdrag att utreda
frågan om en reglering av strandbebyggelsen i syfte att såvitt möjligt bevara
ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden såsom rekreationsplatser
för allmänheten ävensom därmed sammanhängande spörsmål.

Emellertid finner utskottet med hänsyn till frågans allmänna vikt att det

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

icke är tillrådligt att utan vidare åtgärder avvakta utredningens resultat.
Även med de nuvarande byggnadsrestriktionerna förekommer ett visst byggande
vid stränderna och då naturligen i synnerhet på mera begärliga, för
fritidsvistelse särskilt lämpade områden. Vidare förekommer i ej obetydlig
omfattning att strandtomter säljas och avstyckas i avbidan på att de skola
kunna bebyggas. Man torde kunna befara, att, därest nu intet göres, en viss
icke önskvärd spekulation i strandtomter kommer att uppstå, föranledd av
att frågan om reglering av strandbebyggelsen tagits upp av statsmakterna
och sakkunniga tillkallats. Det tillskapande av nya strandlägenheter, som
alltså kan väntas, kan komma att medföra praktiska svårigheter vid genomförandet
av en definitiv lagstiftning i ämnet. Utskottet vill därför tillstyrka
att en provisorisk lagstiftning nu genomföres i avbidan på att en definitiv
reglering kommer till stånd. Den tillfälliga lagstiftningen torde, såsom i propositionen
föreslås, böra innebära att länsstyrelse skall äga att, för att
åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv, utfärda
förbud mot att inom visst strandområde byggnad uppföres utan länsstvrelsens
tillstånd.

I motionerna I: 489 och II: 593 hemställes att den föreslagna lagens tilllämplighet
skall inskränkas till att avse strandområden vid havet samt vid
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Utskottet finner uppenbart att
det föreliggande behovet av fritidsområden icke skulle bliva tillgodosett,
därest den ifrågasatta begränsningen vidtoges, och avstyrker därför ifrågavarande
yrkande.

Enligt förslaget skall förordnande om byggnadsförbud avse mark och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från
nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Beträffande frågan huruvida
det angivna maximiavståndet är lämpligt avvägt ha i remissyttrandena förekommit
delade meningar. Vissa av de instanser som hörts ha förklarat sig
anse 300-metersgränsen lämplig, andra — knappt ett tiotal — ha ansett, att
maximiavståndet borde minskas. Slutligen ha ett par remissinstanser ansett,
att avståndet vore alltför knappt tilltaget. I motionerna 1:491 och 11:594
yrkas att maximiavståndet skall bestämmas till 100 meter. Därvid har hl. a.
uppgivits, att länsstyrelsen i Stockholms län i sitt remissyttrande ansett att
omkring 100 meter bör vara tillräckligt. För att undanröja eventuellt missförstånd
vill utskottet emellertid framhålla att länsstyrelsens yttrande avsåg
förhållandena inom Stockholms län samt att länsstyrelsen uttryckligen
förklarat sig icke kunna bedöma om och i vad mån frågan ställde sig annorlunda
inom andra delar av landet.

Enligt utskottets uppfattning är det av vikt, att man, då det gäller att genomföra
en lagstiftning av ifrågavarande slag, går fram med varsamhet,
så att icke enskildas intressen i onödan skadas. Å andra sidan få möjligheterna
att reglera strandbebyggelsen icke så kringskäras att syftet med lagstiftningen
blir förfelat. Vid avvägningen mellan de intressen, som här stå
mot varandra, finner utskottet att den föreslagna 300-metersregeln utgör

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

25

den lämpligaste lösningen. Särskilt på flacka, obevuxna stränder skulle ett
mindre avstånd mångenstädes icke vara tillfyllest. Utskottet finner dock
angeläget att understryka vad departementschefen framhållit, nämligen att
300-metersgränsen icke är avsedd att vara en schablonmässig norm utan en
maximiregel. Bestämmandet av skyddsområdenas utsträckning, såväl på
längden som på bredden, bör föregås av en så noggrann prövning som möjligt
av vad omständigheterna i det enskilda fallet verkligen kräva.

Uen i propositionen föreslagna lagen innehåller icke någon bestämmelse
angående ersättning åt markägare, som drabbas av byggnadsförbudet. Departementschefen
har emellertid såsom sin mening tillkännagivit, att i vissa
fall då dispens från byggnadsförbudet vägras ett ersättningskrav måste
anses berättigat. Den differentiering, som härvid måste ske, borde emellertid
närmare utredas. Vid den kommande utredningen angående definitiv
lagstiftning på området borde därför prövas i vad mån ersättning skall utgå
för det men en markägare kan ha lidit genom ett byggnadsförbud enligt den
provisoriska lagen. — I direktiven för den nu tillsatta utredningen ingår
även att verkställa en sådan prövning.

Avsaknaden i den föreslagna provisoriska lagen av en ersättningsbestämmelse
har rönt kritik såväl i ett antal remissyttranden och i lagrådets utlåtande
som i samtliga motioner. Bl. a. har framhållits att det ur säkerhetssynpunkt
vore ofrånkomligt att den provisoriska lagen innehölle en bestämmelse,
som innebure en principiell förklaring att ersättningsfrågan komme
att beaktas. Enligt lagrådet skulle ett sådant stadgande exempelvis kunna givas
den innebörden att ersättning för avsevärt men skall utgå enligt vad
därom framdeles kommer att i lag bestämmas. I motionerna 1:489 och
11:593 samt i motionerna I: 491 och 11:594 har hemställts att riksdagen
måtte besluta att ersättning skall utgå för »skada» respektive »skada och intrång»,
som markägare lider genom tillämpning av den provisoriska lagen.

I likhet med departementschefen anser utskottet det obetingat riktigt att
i vissa fall ersättning utgår för men, som tillfogas en markägare genom byggnadsförbud
enligt den nu föreslagna lagen. Att ersättning icke bör utgå i varje
fall, då en markägare kan visa att förbudet medfört olägenhet för honom,
finner utskottet uppenbart. Sålunda överensstämmer det med principerna
inom annan lagstiftning, t. ex. byggnadslagen och vattenlagen, att ersättning
ej bör utgå för ett helt obetydligt men. Redan med hänsyn härtill vill utskottet
avstyrka bifall till nyssnämnda motionsyrkanden, som gå ut på att »skada»
eller »skada och intrång» skall ersättas. Men icke heller alla de fall, då
olägenheten för markägaren är av eu ej alltför obetydlig storlek, äro av det
slag att ett ersättningskrav kan anses befogat. Utskottet ansluter sig till de
synpunkter departementschefen anfört angående den differentiering i ersättningshänseende
som bör göras mellan olika fall. Innan en utredning härom
verkställts bör enligt utskottets förmenande ingen ersättningsregel, ens av
det slag lagrådet förordat, fastslås. Att ersättningsfrågans lösning sålunda
uppskjutes kan icke anses innebära någon obillighet mot markägarna. Det
bör beaktas all ett jämlikt byggnadslagen meddelat temporärt byggnadsför -

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

bud i regel icke medför rätt till ersättning för den som drabbas av förbudet.
Beträffande den nu föreslagna lagen kommer provisorietiden att bli jämförelsevis
kort, och det men, som därunder kan komma att uppstå, torde i
regel bli tämligen ringa.

Enär förslag till definitiv lagstiftning på ifrågavarande område icke torde
kunna föreläggas 1951 års riksdag, avstyrker utskottet bifall till det i motionerna
I: 491 och II: 594 framställda yrkandet, att den provisoriska lagen
skall gälla blott till och med den 31 december 1951.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till anmärkning mot lagförslaget.

Under åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition nr
223; samt

B. att motionerna 1:489, 490, 491 och 492 samt 11:592,
593, 594 och 595 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils
A. Larsson, Werner, Uhlén, Pålsson, Cassel och Boo;

från andra kammaren: herrar Stjärne*, Ericsson i Sörsjön, Andersson
l Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, fru Torbrink samt herrar Larsson i
Karlstad och Persson i Appuna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och Åhman, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:

Det står utom diskussion att allmänheten bör äga tillträde till strandområden,
som äro erforderliga för bad och friluftsliv. Utskottet ansluter sig
därför till det syfte, som propositionen avser att främja. Det spörsmålet
yppar sig emellertid omedelbart, vilket värde den i propositionen föreslagna
lagen har för att tillgodose detta syfte.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29. 27

Enligt den svenska rättsordningen — i motsats till flera främmande rättssystem
— har allmänheten rätt att beträda annans mark, dock icke tomt
eller plantering och icke heller ägor som kunna skadas av beträdandet. I
stort sett kan denna regel, vad sommarhalvåret beträffar, uttryckas så, att
allmänheten har rätt att vistas å skogs- och hagmark och å annan mark,
som kan betraktas som utägor. Propositionen avser att under en övergångstid,
tills ny lagstiftning hinner utarbetas, förhindra att för friluftsliv erforderliga
lämpligt belägna strandområden, till vilka enligt nyss angivna regler
allmänheten nu äger tillträde, förminskas genom bebyggelse, d. v. s.
genom att områdena eller delar därav intagas till tomtplatser. Tomtplats
är därvid icke att fatta som en tomt, vilken bestämts genom tomtindelning
(den provisoriska lagen är icke avsedd att gälla för områden inom fastställd
stadsplan eller fastställd byggnadsplan och i allmänhet heller icke för områden
inom godkänd avstyckningsplan) utan som det närmast kring en byggnad
befintliga, ofta på något sätt avskilda området. Det kan här anmärkas att
lagstiftningen icke uppställer hinder mot bebyggelse för försvarets, jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns behov.

Under förfluten tid har på många orter ägt rum en bebyggelse, som hindrar
allmänheten att komma fram till strandområden, som erfordras för
bad och friluftsliv. Det kan icke väntas, att denna utveckling kommer att
i större utsträckning fortsätta under den närmaste tiden, innan statsmakterna
kunna taga ställning till förslag om ny lagstiftning om strandområden, som
äro behövliga för bad och friluftsliv. Byggnadsrestriktionerna sätta starka
spärrar för bebyggande av strandområden. På grund av den ekonomiska
utvecklingen är den praktiska betydelsen av den provisoriska lagen mindre
än man kunnat antaga då propositionen i april månad avlämnades. Den
olämpliga bebyggelse vid här förevarande stränder, vilken byggnadsrestriktionerna
icke förhindra, kan emellertid, enär den har karaktär av glesbebyggelse,
icke i samtliga fall förhindras av annan gällande lagstiftning. 80
och 122 .§§ byggnadslagen avse förbud blott å områden, som finnas böra
skyddas på grund av naurskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden
eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra
minnesmärken. Genom utomplansbestämmelser torde icke få göras så betydande
inskränkningar i jordägarnas rätt att förfoga över marken, varom
här är fråga, och att använda generalplaneinstitutet stöter på stora
svårigheter. Utskottet anser därför att en provisorisk lag har ett visst,
om också icke stort, praktiskt värde och tillstyrker alltså all riksdagen i
anledning av propositionen antager förslag till dylik lag. Utskottet avstyrker
alltså motionerna 1:490 och 492 samt 11:592 och 595. Det bör
betonas att utskottet genom sill tillstyrkande av att en provisorisk lag
utfärdas icke på något sätt tagit ståndpunkt till linjerna för eu evenluell
definitiv lagstiftning. Bl. a. med hänsyn till naturskyddsutredningens
snart väntade betänkande bör frågan om grunderna för en definitiv lagstiftning
nu helt lämnas öppen.

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

I tre särskilda hänseenden bör emellertid, enligt utskottets uppfattning,
ändring äga rum i det lagförslag, som Kungl. Maj :t lagt fram. Samtliga
dessa ändringar äro motiverade av hänsyn till jordägarnes berättigade intressen.
De tillgodose önskemål, som angivits i motionerna 1: 491 och II: 594
samt, i ett hänseende, även i motionerna I: 489 och II: 593.

Den föreslagna lagen medger byggnadsförbud blott för att trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv vid vattenområden. Det synes
som om i allmänhet ett område om högst 100 meters bredd skulle räcka
för detta ändamål. För Stockholms läns del, för vilket den nya lagstiftningen
måste bli av särskild vikt, har länsstyrelsen ansett att omkring 100 meter
vore tillräckligt. Inom andra delar av landet torde behov av större områden
finnas endast i ett fåtal fall å synnerligen flacka sandstränder vid badorter
och i närheten av större tätorter. I dessa fall och beträffande större områden,
som tätortsbefolkningen behöver för mera intensivt utnyttjande för
fritids- och rekreationsändamål, anser utskottet att bad- och tätortssamhällena
böra förskaffa sig ägande- eller nyttjanderätt till marken. Utskottet
anser därför att i 1 § andra stycket av den föreslagna lagen »högst 300
meter» bör utbytas mot »högst 100 meter».

Fm inskränkning av den provisoriska lagen till att avse havskusterna
samt strandområdena vid Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren skulle
delvis förfela lagens syfte. Utskottet avstyrker alltså motionerna 1:489 och
11:593 i hithörande del.

Propositionen upptar icke någon regel om ersättning till strandägarna för
det men den provisoriska lagen medför för utnyttjandet av marken. Lagrådet
har vid sin behandling av lagförslaget förordat att förslaget kompletterades
med en bestämmelse innehållande en principiell förklaring att ersättningsfrågan
skall beaktas. Åt ett stadgande härom skulle, enligt lagrådets
uppfattning, exempelvis kunna givas den innebörden att ersättning för avsevärt
men skall utgå i enlighet med vad därom framdeles kommer att i
lag bestämmas. Endast under förutsättning att det vid förslagets genomförande
kan vara ställt utom allt tvivel att ersättningsfrågan blir beaktad i väsentlig
överensstämmelse med vad lagrådet utvecklat har lagrådet tillstyrkt
förslagets huvudgrunder. Propositionen har emellertid icke följt lagrådet.

I ekonomiskt hänseende har enligt utskottets uppfattning icke frågan
om ersättningen till jordägarna för det men, som kan inträda genom byggnadsförbud
enligt den provisoriska lagen, någon större betydelse. Fråga om
ersättning för men, som orsakats genom den provisoriska lagen, kan uppkomma
blott om någon på grund av vägrad dispens från förbud enligt den
provisoriska lagen förhindrats att bygga. Har han även på grund av byggnadsrestriktionerna
hindrats bygga, har han icke genom den provisoriska "lagen
orsakats något men, som han icke ändock skulle lida. På grund av byggnadsrestriktionerna
kommer emellertid, som utskottet ovan angivit, den praktiska
tillämpligheten av den provisoriska lagen att bli liten, och de fall, då
men uppkommer på grund av denna lag, att bli få. I psykologiskt hänseende
är det åter av ett utomordentligt värde att den provisoriska lagen innehåller

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29-

eu regel om ersättning åt strandägarne. En dylik regel står i enlighet med
det allmänna rättsmedvetandet och förhindrar att strandägarna få den uppfattningen
att i framtiden full rättvisa icke skall tillerkännas dem för de
inskränkningar i deras rättigheter, den blivande definitiva lagstiftningen
kan komma att medföra. Om den provisoriska lagen icke får en ersättningsregel,
åstadkommer man en mycket dålig start för de strävanden lagen
vill främja. Utskottet anser därför, i likhet med lagrådet, att den nya lagen
bör innehålla ett stadgande om ersättning. Givetvis bör ersättning icke givas
‘iör alltför obetydligt men, men var gränsen i detta fall bör sättas torde med
trygghet kunna lämnas åt domstolarna. Att, såsom fallet varit i 122 § byggnadslagen,
inskränka stadgandet till ersättning för avsevärt men anser utskottet
icke riktigt. Då det här icke kan bliva fråga om ersättning för annan olägenhet
än som kan inträffa tills den provisoriska lagen träder ur kraft, torde
icke hänsyn behöva tagas till de fall, då någon på spekulation förvärvat strandtomter.
Storleken av den ersättning, en strandägare kan bli berättigad till,
torde icke kunna bestämmas förrän den provisoriska lagen trätt ur kraft,
och det torde därför icke finnas hinder att, såsom lagrådet föreslagit, överlåta
de närmare reglerna om ersättningen till senare lagstiftning.

Bestämmelsen om ersättning anser utskottet böra få plats i en ny 6 §.

Enligt propositionen skall den nya lagstiftningen gälla till den 31 december
1952. Utskottet anser att förarbetena till den definitiva lagstiftningen
böra kunna vara avslutade i så god tid under 1951 att beslut, huruvida en
definitiv lagstiftning skall komma till stånd och vilket innehåll denna bör
äga, kunna fattas under vårsessionen av 1952 års riksdag. Utskottet tillstyrker
alltså att den provisoriska lagen skall gälla blott till och med den 30
juni 1952. Dess giltighetstid skulle alltså bliva ungefär ett och ett halvt år.

Med stöd av vad nu anförts hemställer utskottet alltså,

A. att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget, måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 100 meter från nämnda linje

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29-

vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till
sina gränser tydligt angivas.

\ ad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som
ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lagskall
icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns
behov.

2 §.

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver
den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,
kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

3 §.

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande
tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

4 §.

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna
lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,
byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän
åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,
må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

6 §.

För men, som tillskyndas strandägare genom byggnadsförbud enligt denna
lag, skall ersättning givas i enlighet med vad därom framdeles kommer att
i lag bestämmas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
UPP8''U utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller
till och med den 30 juni 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet.

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt
upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens
giltighetstid.

B. att motionerna 1:489 och 491 samt 11:593 och 594 måtte anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under A. ovan, samt

C. att motionerna I: 490 och 492 samt II: 592 och 595 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Werner, Pålsson, Cassel, Andersson i Dunker och Larsson i
Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Det föreliggande förslaget till provisorisk lag avser att i första hand bemyndiga
respektive länsstyrelser att med omedelbar verkan förordna om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa av länsstyrelsen bestämda strandområden
såväl vid havet som vid insjöar och vattendrag i angivet syfte att därigenom
åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv.

Såsom skäl för behovet av en brådskande lagstiftning på området anför
departementschefen att de nuvarande stränga byggnadsrestriktionerna kunde
komma att upphävas eller mildras innan en definitiv lagstiftning i förevarande
ämne kommit till stånd. I så fall vore att befara att framför allt
sportstugebebyggelsen komme att sätta in i sådan omfattning att den tilltänkta
lagstiftningen bleve av betydligt mindre verkan, än om den hade genomförts
före byggnadsregleringens avveckling. Detta skäl angiver departementschefen
såsom särskilt bärande.

Det förändrade samhällsekonomiska läget har emellertid senare föranlett
kategoriska uttalanden från Kungl. Maj :ts sida att någon avveckling eller
lindring av berörda restriktioner icke vore att förvänta. Härigenom synes
ett av huvudskälen för en brådskande lagstiftning hava bortfallit.

Utskottet erinrar om att vårt land äger en oerhört rik tillgång till outnyttjade
strandområden i förhållande till en relativt fåtalig befolkning. Vårt läge
är följaktligen i detta avseende ett annat och långt gynnsammare än förhållandena
i t. ex. England och vissa tätbefolkade länder på kontinenten,
där liknande problem uppkommit. Någon verklig fara för att en strandbebyggelse
i Sverige skulle få en sådan omfattning att befolkningen därigenom
komme att utestängas från bad och friluftsliv lärer icke vara för handen.
Ett provisoriskt byggnadsförbud av så djupt ingripande betydelse i flera
hänseenden som det ifrågavarande synes utskottet därför icke vara av ett
omedelbart behov påkallat. Härvid bör uppmärksammas att det föreslagna
förbudet endast avser bebyggelse — huvudsakligen av sportstugor och sommarvillor
— men däremot icke jordavstyckning eller försäljning av strandtomter.

Frågan huruvida erforderligt skydd mot olämplig strandbebyggelse kan
ernås medelst tillämpning av nu gällande lagstiftning, exempelvis genom
byggnadslagen, eller om därför erfordras nya lagregler i en särskild strandlag
eller annorstädes är för närvarande föremål för prövning av särskilda

32

Tredje lagats kottets utlåtande nr 29.

av Kungl. Maj:t efter propositionens avgivande tillkallade sakkunniga. I avbidan
på det utlåtande som inom närmaste tiden kan förväntas från de sakkunniga
finner utskottet sig icke böra taga ställning vare sig till behovet
av en definitiv strandlag eller till de rättsliga spörsmål, som beröra en sådan
lags utformning.

Det aktuella spörsmålet är huruvida risk föreligger att värdefulla strandområden
kunna komma att förstöras genom en olämplig bebyggelse under
den begränsade tid som förflyter innan en eventuellt behövlig definitiv lagstiftning
kan träda i tillämpning. Utskottet har bedömt denna risk såsom
obefintlig eller i varje fall synnerligen ringa.

Stadgandena i såväl den nyligen antagna byggnadslagen som även i jorddelningslagen
förhindra på ett effektivt sätt att tätbebyggelse kommer till
stånd utan myndigheternas medverkan.

Olämplig glesbebyggelse kan eller bör kunna hindras genom en tillämpning
av angivna lagar. Utskottet vill här erinra om möjligheterna att vinna
skydd även mot en oreglerad glesbebyggelse bl. a. genom generalplan eller
utomplansbestämmelser samt tillika om bestämmelserna i 122 § byggnadslagen.
Enligt sistnämnda lagrum må förbud stadgas mot nybyggnad utan
länsstyrelsens tillstånd, där område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan
befinnes böra särskilt skyddas på grund av bl. a. naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda förhållanden. Med stöd av detta stadgande
har byggnadsförbud utfärdats för den yttre delen av Stockholms skärgård
och för den gotländska kusten.

En förutsättning för att bebyggelse — även enstaka sådan — skall komma
till stånd är i de flesta fall att tomtmark avstyckas för ändamålet.

Enligt 19 kap. 13 § 3 mom. i jorddelningslagen har länsstyrelsen möjlighet
att vaka över att sådana avstyckningar icke ske där det ur allmän synpunkt
skulle kunna vara olämpligt med bebyggelse. Vissa länsstyrelser ha
givit anvisningar rörande avstyckningsverksamhetens bedrivande av sådant
innehåll att de skyddat stränderna inom sina län.

Enligt utskottets uppfattning finnes alltså redan nu möjlighet att medelst
tillämpning av angivna lagbestämmelser utöva nödig kontroll även över en
glesbebyggelse då det gäller vissa strandområden. Det kan såsom förut antytts
också konstateras att vissa länsstyrelser med stöd av gällande lagstiftning
medelst byggnadsförbud och anvisningar ingripit i reglerande syfte.

Utskottet finner med hänsyn till det sagda och då ett lössläppande av
byggnadsrestriktionerna ingalunda är att förvänta under den närmaste tiden
behov av en provisorisk lagstiftning i ämnet icke föreligga. Ett ytterligare
starkt skäl som talar emot ett antagande av förevarande provisoriska
lagstiftning anser utskottet vara att förslaget icke upptager några som helst
regler för huruvida eller på vad sätt den strandägande befolkningen skall
beredas ersättning för de förluster och skador, som den föreslagna lagen
kommer att föra med sig för jordägarnas vidkommande.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande Kungl. Maj :ts proposition icke måtte av
riksdagen bifallas.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

501663