Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt, dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
2 §•
Jakträtt tillkomme, där ej annor- 1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej
ledes stadgas i denna lag, en var annorledes stadgas i denna lag, en
jordägare å honom tillhörigt område, var jordägare å honom tillhörigt område.
2 mom. Finnes enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde allmänt
vatten vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del
därav, have strandens ägare jakträtt
jämväl å det allmänna vattnet intill
etthundra meter från strandlinjen,
bestämd på sätt i nämnda lag sägs.
Skulle med tillämpning av vad sålunda
stadgats flera strandägare erhålla
jakträtt å samma allmänna vattenområde,
skall en var av dem hava
jakträtt å den del av området som
är hans strand närmast.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 25.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 478 av herr Lindström och
nr 493 av herr Isaksson m. fl., likalydande med nr 591 i andra kammaren,
ävensom
inom andra kammaren
nr 556 av herr Lundberg,
nr 563 av herr Jonsson i Skedsbygd och
nr 591 av herrar Hieggblom och Nolin.
För motionärernas yrkanden skall redogöras i anslutning till vad nedan
i skilda hänseenden återgives av departementschefens anförande i propositionen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för
riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
vari meddelas bestämmelser om utsträckningen av fastigheternas ägovälden
i havet och de stora insjöarna. I nämnda lagförslag har allt vatten som
skall ingå i fastigheterna betecknats såsom enskilt vatten, medan de vattenområden
som ej skola omfattas av enskild äganderätt benämnts allmänt
vatten. Gränslagsförslaget innebär bl. a. att vid vissa öar och holmar som
äro mindre än 100 meter långa vattnet kommer att bli allmänt ända in till
stranden. Som följd härav skulle, om jaktlagen lämnades oförändrad, ägarens
jakträtt å vattnet kring ön eller holmen bortfalla och jakten där i
viss utsträckning bli fri. Detta har ansetts kunna medföra vissa vådor från
naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition föreslås därför
att ägaren av dylik ö eller holme fortfarande skall äga ensamrätt till
jakt å det intilliggande vattnet. Hans jakträtt skall dock enligt förslaget
begränsas till att omfatta endast vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen.
Inledning.
Enligt 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, den s. k. jaktlagen, gäller
som huvudregel, att en var jordägare har jakträtt å honom tillhörigt område.
Jakträtt innebär enligt 1 § uteslutanderätt att å det område jakträtten
omfattar jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt
deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
3
Tillämpningen av nyssnämnda stadgande i 2 § är bl. a. beroende av bur
långt fastigheternas ägovälden skola anses sträcka sig i havet och de stora
insjöarna. Några direkta föreskrifter härom finnas för närvarande icke. Enligt
rättstillämpningen — som huvudsakligen grundar sig på vissa bestämmelser
i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske — anses emellertid alla
vattenområden inomskärs i saltsjön i sin helhet tillhöra ägarna av kringliggande
fastland, öar och holmar. Vid öppna havsstranden och utom skären
anses strandägares vattenområde i allmänhet sträcka sig till och med
180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.
Vad angår de stora insjöarna synes icke ha utbildats någon bestämd
praxis i förevarande fråga. Åtminstone beträffande några av dessa sjöar är
det dock allmänt erkänt, att vissa öppna vattenområden icke skola inräknas
i strandfastigheternas ägovälden.
Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för
riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari
upptagits uttryckliga bestämmelser i nyss berörda ämne. Över propositionen
har utskottet avgivit utlåtande nr 22, till vilket utskottet får hänvisa.
Om en holme är mindre än 100 meter lång och icke ligger inom gränserna
för enskilt vatten utanför annan landbildning, kommer ägaren genom
den föreslagna lagstiftningen att förlora hela det vattenområde som nu anses
höra till holmen. Gränsen mellan denna och det omgivande allmänna vattnet
skall då, enligt förslaget, anses följa strandlinjen, bestämd efter visst
vattenstånd.
Under förarbetena till förslaget ifrågasattes, om icke i dylikt fall holmens
ägare borde erhålla jakträtt å det allmänna vattnet kring holmen. 19b9 års
jaktutredning överlämnade den 21 november 1949 en promemoria i ämnet
med därvid fogat utkast till lag om ändring i jaktlagen. Utredningens förslag
var enhälligt.
Över jaktutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea
hovrätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i samtliga län utom Kronobergs, Västmanlands och Kopparbergs län,
lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen
har bifogat yttranden av samtliga över jägmästare, och vid länsstyrelsernas
remissvar ha i allmänhet fogats yttranden från länsjaktvårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar. Dessutom har en skrift med yttrande
över förslaget inkommit från Jägarnas riksförbunds avdelning nr 15.
Yttrandena gå — med endast två undantag — i tillstyrkande riktning.
De som avstyrkt förslaget äro Jägarnas riksförbund och dess avdelning
nr 15 i Karlskrona.
Nedan skall i huvudsak och med bortseende från vissa av lagrådet framställda
formella erinringar återges vad i jaktutredningens promemoria, av
föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, samt i lagrådet anförts
ävensom vad i motionerna yrkats dels i frågan huruvida ägare av mindre
holme hör ha jakträtten å allmänt vatten intill holmen, dels i frågan inom
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
vilket avstånd från strandlinjen nämnda jakträtt bör gälla och dels i frågan
huruvida även ägare av sådan mindre holme, som genom enskilt vatten skiljes
från allmänt vatten, bör ha jakträtt å det allmänna vattnet.
Bör ägare av mindre holme ha jakträtten å allmänt vatten
intill holmen?
I jaktutredningens promemoria anföres att flera skäl talade för att särskilda
bestämmelser borde meddelas angående jakträtten kring sådana öar
och holmar som enligt den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde komme att få strand mot allmänt vatten. Från allmän synpunkt
vore det härvid främst jaktvårds- och naurskyddsintressen som gjorde
sig gällande. De bästa häckningsplatserna för ett stort antal sjöfågelarter
vore ofta belägna i utskärgårdarna, där de flesta holmarna icke uppnådde
en längd av 100 meter. Inom dessa områden hade föreningar och enskilda
nedlagt ett omfattande arbete för att bereda sjöfågeln skydd under
häckningstiden. Man torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke
kunna räkna med att markägarnas intresse att skona och skydda sjöfågeln
skulle kunna upprätthållas, om jakträtten på de intilliggande vattenområdena
fråntoges dem och de kunde befara att andra komme att bedriva ett
svårkontrollerbart skytte där.
I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i 13 § jaktlagen.
Enligt nämnda lagrum må å öppna havet samt i skärgård på holmar,
klippor och skär, som ej höra till visst hemman, utan tillstånd av kronan
icke idkas annan jakt än sådan, som den bofasta kustbefolkningen av
ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Utredningen anför, att det i åtskilliga
fall torde bli denna regel som bleve tillämplig beträffande vattenområdena
vid de småholmar, varom nu är fråga, därest ej särskilda regler meddelades
angående jakträtten där. Enligt utredningens mening saknades emellertid
anledning att utvidga kustbefolkningens nu åsyftade jaktutövningsrätt till
dessa områden. En dylik utvidgning skulle också öka de svårigheter, som
redan för närvarande gjorde sig gällande vid tillämpningen av 13 § jaktlagen.
Bland annat vore att märka, att med hänsyn till det sätt, varpå strandlinjen
för en holme vid allmänt vatten skulle bestämmas, markägarens
jakträtt vid högvatten komme att omfatta även visst vattentäckt område,
medan å andra sidan vid lågvatten jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen
kunde komma att föreligga jämväl med avseende å en större eller mindre
strandremsa på holmen.
Vidare borde enligt utredningen beaktas, att om ägaren till en holme av
nu ifrågavarande slag ej finge jakträtt på det angränsande vattnet, detta
ofta torde medföra att han ej alls kunde utnyttja holmen för jakt. Jakträtten
på själva holmen vore nämligen regelmässigt av underordnad betydelse i
jämförelse med rätten att därifrån idka jakt över intilliggande vattenområden.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att för det fall,
att ö eller holme har strand mot allmänt vatten, den till ön eller holmen
hörande jakträtten skall genom särskilt lagstadgande utsträckas till att omfatta
även viss del av det allmänna vattnet.
Utredningen framhåller, att något anspråk på ersättning av statsmedel
för förlust av jakträtt sannolikt i regel ej komme att framställas, om utredningens
förslag godtoges.
Departementschefen vid lagrådsremissen:
Redan under förarbetena till den föreslagna lagen om gräns mot allmänt
vattenområde ifrågasattes som jag förut nämnt, att särskilda bestämmelser
skulle meddelas angående jakträtten kring vissa mindre öar och holmar.
Därvid åsyftades framför allt sådana öar och holmar som enligt nämnda
lag komma att få strand mot allmänt vatten. Jaktutredningens förslag, att
ägaren av dylik ö eller holme skall erhålla jakträtt jämväl å det allmänna
vattnet ett stycke ut från stranden, har tillstyrkts i så gott som samtliga
remissyttranden. De erinringar mot förslaget som framställts av Jägarnas
riksförbund och en avdelning av samma förbund synas väsentligen ha sin
grund i en missuppfattning av förslagets innebörd. Såsom framgått av det
förut anförda, åsyftas med förslaget icke någon utvidgning av det nuvarande
området för enskild jakträtt. Fråga är allenast om att för vissa speciella
fall bibehålla vederbörande jordägare vid en jakträtt som han redan innehar
men som enligt gränslagsförslaget skulle gå förlorad. Att en sådan anordning
funnits påkallad beror huvudsakligen därav, att gränslagsförslagets bestämmelser
— som i främsta rummet utformats med hänsyn till fiskets
intressen —- befarats komma att medföra vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt,
därest de undantagslöst bleve gällande även beträffande
jakten. Dessa farhågor kunna enligt min mening icke anses obefogade. Till
eu del kunde måhända dylika skadliga verkningar förebyggas genom fridlysningsbestämmelser,
men en sådan lösning torde icke vara ägnad att i samma
grad som jaktutredningens förslag stimulera till positiva jaktvårdsåtgärder.
Såsom utredningen framhållit kunna för övrigt även andra beaktansvärda
skäl anföras för att i nu avsedda fall medgiva vederbörande jordägare
jakträtt också på intilliggande allmänt vatten. Jag tillstyrker därför
att förslaget härom genomföres.
Regeringsrådet Quensel i lagrådet:
Den föreslagna metoden att tillgodose naturskyddsintresset är helt och
hållet indirekt och beroende av hur enskilda jakträttshavare gitta tillvarataga
intresset. Det synes egendomligt, om icke ändamålet skulle bättre och
säkrare vinnas genom direkta medel, som stå statsmakterna till huds. Riktigheten
av den tolkning av 13 § jaktlagen, som tycks ligga till grund för
förslaget, torde ock kunna ifrågasättas, och en bestämmelse till förtydligande
eller ändring av berörda stadgande i samma paragraf lärer icke be
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
höva föregripa en blivande revision i sådan grad att man därför bör föredraga
att stadga enskild jakträtt. Dylik rätt bör ju icke i väsentlig män
grundas på ett tillfälligt behov, som kan väntas upphöra, när den tilltänkta
revisionen av lagstiftningen kommer till stånd.
Departementschefen i propositionen:
Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet har det huvudsakliga syftet
med förslaget varit att förebygga de olägenheter från naturskydds- och jaktvårdssynpunkt
som kunde befaras uppkomma, därest till följd av den föreslagna
lagen om gräns mot allmänt vattenområde jakten å vissa vattenområden,
vilka hittills ansetts tillhöra strandägaren, ej längre bleve förbehållen
honom. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att nämnda syfte
syntes kunna säkrare och bättre vinnas genom en ändring i 13 § jaktlagen,
så att vattenområdena i fråga icke konnne att omfattas vare sig av enskild
jakträtt eller av den jaktutövningsrätt för kustbefolkningen som omförmäles
i sistnämnda lagrum. Med en sådan reglering — som i praktiken skulle
innebära så gott som totalt förbud mot jakt i utskärgårdarna — skulle
det emellertid sannolikt icke bli möjligt att hos ägarna av dessa skärgårdar
upprätthålla något intresse för att vidtaga positiva viltvårdsåtgärder, t. ex.
genom att hålla trutar, kråkor och andra skadedjur borta från skären.
Bl. a. på grund härav synes mig den lösning som innefattas i det remitterade
förslaget vara att föredraga.
I motion 11: 556 har yrkats avslag å propositionen.
Inom vilket avstånd från strandlinjen bör jakträtten
å allmänt vatten gälla?
Vad angår frågan, hur långt från stranden jakträtten på det allmänna vattnet
bör sträcka sig, erinrar utredningen, att i förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde såsom huvudregel för avgränsningen av enskilt
vatten upptagits en alternativ djup- och avståndskurva. I nu förevarande
fall måste det emellertid enligt utredningens mening anses fullt tillfredsställande
att anknyta enbart till visst avstånd från stranden. Därigenom
tillgodosåges också kravet på enkelhet och lättillämplighet. Sagda avstånd
syntes lämpligen kunna bestämmas i överensstämmelse med avståndsregeln
i gränslagsförslaget, och jakträtten borde således sträcka sig intill 300 meter
från strandlinjen. Såsom skäl för att jakträtt borde medgivas på ett så
stort område har utredningen anfört det allmänna intresset av att icke allttör
mycket begränsa jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd.
Dessutom har utredningen framhållit, att därest nämnda avstånd valdes,
något anspråk på ersättning av statsmedel för förlust av jakträtt sannolikt
i regel ej komme att framställas.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
Departementschefen vid lagrådsremissen:
Enligt min mening föreligga ej tillräckliga skäl att giva ifrågavarande
jakträtt en så vid omfattning som utredningen föreslagit. Från jaktvårdsoch
naturskyddssynpunkt är det framför allt av vikt att jakt av utomstående
ej tillätes intill eller på obetydligt avstånd från stranden. Av praktiska
hänsyn synes dock bredden av det strandägaren förbehållna området ej
lämpligen böra understiga vad som ungefär kan anses motsvara skottvidden
för ett vanliga hagelgevär. På grund av vad sålunda anförts förordar jag,
att jakträtt medgives intill 100 meter från strandlinjen. Några bärande skäl
torde icke kunna anföras för att, på sätt Svenska jägareförbundet påyrkat,
låta gränsdragningen ske enligt alternativa avstånds- och djupkurvor. De
synpunkter som föranlett, att denna metod kommit till användning i förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde, äro främst av fiskerättslig
natur och äga ej tillämpning i förevarande sammanhang.
Justitierådet Gei jer, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman i lagrådet:
Beträffande
frågan, hur långt från stranden jakträtt på det allmänna
vattnet bör medgivas, stannade 1949 års jaktutredning — efter övervägande
av möjligheten att i likhet med förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde upptaga en alternativ djup- och avståndskurva — vid att
föreslå blott ett fixt avstånd av 300 meter från stranden. Remissinstanserna,
som på två undantag när i tillstyrkande riktning yttrat sig över jaktutredningens
promemoria, ha icke haft någon anledning att andraga de invändningar
som tilläventyrs kunna göras mot ett förslag vilket, såsom det
nu framlagda, upptager avståndet till allenast 100 meter. Detta förhållande
måste, då skillnaden icke utan vidare kan betecknas som oväsentlig, i och
för sig anses som en svaghet i ärendets utredning, helst som något säkert
bedömande av frågan knappast torde vara möjligt utan tillgång till vissa
på praktisk erfarenhet grundade fackinsikter. Jaktutredningens förslag att
medgiva jakträtt intill 300 meter från stranden var enhälligt, och remissyttrandena
över samma förslag torde kunna sägas utmärka, att förslaget i
förevarande avseende på sakkunnigt håll ansetts på det hela taget väl avvägt.
Mot denna bakgrund ter sig vad departementschefen sedermera anfört
till stöd för en annan mening näppeligen övertygande.
Väl är det sant, att jakt av utomstående, utanför det jaktområde som
tillkommer ön eller holmen, blir menlig för detta jaktområde ur jaktvårdsoch
naturskyddssynpunkt, framför allt om den bedrives mycket nära stranden,
men därmed har i själva verket icke den frågan besvarats, huru stort
avståndet måste vara för alt över huvud kunna förebygga skadliga verkningar
av betydelse. Hagel från ett hagelgevär kunna otvivelaktigt framtränga
vida längre än 100 meter, likaså bullret. Det synes redan på grund
härav kunna betvivlas, att jaktvårds- och naturskyddsintresset blir i tillfredsställande
grad tillgodosett, om avståndet bestämmes till mindre än a\
jaktutredningen föreslagna 300 meter.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
Även andra synpunkter kunna anföras till förmån för sistnämnda förslag.
Jaktutredningen har pekat på intresset av att icke alltför mycket begränsa
jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Vid sjöfågelsjakt,
varom här företrädesvis är fråga, lärer det lätt inträffa, att fåglar
genom skottlossning från stranden skadskjutas och att de då under upprepade
långa dykningar avlägsna sig därifrån. Enda möjligheten att i sådant
fall förkorta villebrådets lidande torde ofta vara att båtledes följa efter och
nedlägga detsamma. Även om hänsyn tages till jaktlagens stadgande om
rätt att inom 100 meter från jaktområdets gräns tillvarataga sårat villebråd,
synes det antagligt, att remitterade förslagets begränsning av själva
jaktområdet till 100 meter från stranden ur nu anförda synpunkt skall visa
sig alltför snäv. Det torde dock få anses angeläget att, om för ön eller
holmen jakträtt å vattenområdet över huvud medgives, detta sker på sådant
sätt att iakttagande av jägarmässiga och humanitära regler icke omöjliggöres.
Med hänsyn till vad nu anförts och då någon verklig olägenhet, som skulle
vara förbunden med gränsens dragande på det större avståndet från stranden,
icke påvisats, synes icke — i allt fall ej med stöd av den i ärendet hittills
förebragta utredningen — kunna tillstyrkas, att gränsen för jakträttens
utövning bestämmes såsom skett i det till lagrådet remitterade förslaget.
Justitierådet Lech i lagrådet:
Principiellt synes jakträtt å allmänt vattenområde ej böra tilläggas fastighet
i vidare omfattning än sådant finnes påkallat av hänsyn till allmänna
intressen eller eljest av särskilda skäl. Visserligen finner jag det tveksamt,
huruvida de jaktvårds- och naturskyddsintressen, vilka anges ha utgjort
huvudsakliga anledningen till förslaget, skola bliva tillräckligt tillgodosedda,
därest jakträtt ej medgives längre från stranden än 100 meter. I saknad
av närmare utredning på denna punkt anser jag mig dock ej kunna ge
något avgjort företräde åt det av jaktutredningen föreslagna avståndet av
300 meter. Att jaktutredningen förordat denna sträcka synes främst haft
sin grund i att avståndet lämpligen ansetts böra överensstämma med gränslagförslagets
avståndsregel. Tydligen skulle medgivande av jakträtt inom
en räjong av 300 meter i vissa fall innebära att till små öar och holmar
lades en långt vidsträcktare jakträtt än som enligt gällande rätt tillhör
dem, något som icke i och för sig kan anses önskvärt. Med hänsyn till det
anförda finner jag mig ej böra framställa någon bestämd erinran mot att
avståndet bestämmes till 100 meter.
Departementschefen i propositionen:
Tre ledamöter av lagrådet ha ansett, att om utvägen att bibehålla enskild
jakträtt anlitades, denna jakträtt borde sträcka sig 300 i stället för endast
100 meter ut från stranden. Vad som anförts till stöd för yrkandet härom
har emellertid icke givit mig anledning att frångå den ståndpunkt jag förut
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
intagit i denna fråga. Enligt min åsikt bör det av såväl principiella som
praktiska hänsyn icke tillåtas att privata rättigheter förekomma på allmänt
vatten i vidare mån än som betingas av allmänna intressen eller andra
särskilda skäl. I enlighet härmed bör området för nu ifrågavarande jakträtt
icke göras större än som påkallas för att tillgodose naturskydds- och
jaktvårdssynpunkterna. Hur gränsen skall dragas för att vinna detta mål
kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. För min del hyser jag
emellertid den uppfattningen att ett område av 100 meters bredd bör vara
tillräckligt såväl för att hindra att häckfågeln alltför mycket oroas genom
skottlossning från båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga
tillfredsställande möjligheter att utöva sjöfågelsjakt. Vad angår frågan om
befogenheten att förfölja och döda skadskjutna fåglar vill jag erinra, att
man förutom den av lagrådet omnämnda bestämmelsen i 16 § jaktlagen
om rätt att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit inom 100 meter från
jaktområdet, tillika har att beakta föreskrifterna i 1 § jaktstadgan. Av dessa
framgår, att den som skadskjutit ett djur har både rätt och plikt att följa
och döda det även längre bort från jaktområdets gräns än nyss sagts, låt
vara att han då icke äger tillägna sig villebrådet utan att detta i stället skall
tillfalla innehavaren av jakträtten å det område där det dödades.
I motionerna I: 478 och II: 563 samt i likalydande motionerna I: 493 och
II: 591 har hemställts, att nu ifrågavarande avstånd skall bestämmas till
300 meter.
Bör ägare av den mindre holme, som genom enskilt vatten skiljes från näraliggande
allmänt vatten, ha jakträtt å det allmänna vattnet?
Departementschefen vid lagrådsremisser:
Några remissinstanser ha ansett önskvärt att den föreslagna regeln om
utsträckt jakträtt gjordes tillämplig jämväl å sådana öar och holmar under
100 meters längd, som låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning
men nära den yttre gränsen för detta. I så fall skulle emellertid vissa svårigher
kunna uppkomma i samband med jorddelningsförrättningar, t. ex. om
en dylik ö eller holme avstyckades utan att erhålla något vattenområde.
Det bör också beaktas att behovet av utsträckt jakträtt icke är lika framträdande
i nu åsyftade fall som då fråga är om ö eller holme med strand
mot allmänt vatten. Bl. a. behöver man här i regel icke räkna med att någon
del av själva holmen vid lågvatten skall komma att falla utanför gränsen
för den enskilda jakträtten. På grund av vad sålunda anförts ansluter jag
mig i denna del till utredningens ståndpunkt.
Lagrådet:
Såsom i vissa remissyttranden berörts, synes oegenlligt att, om till ö eller
holme som gränsar omedelbart intill det allmänna vattnet skall höra jakt
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
rätt därstädes intill visst avstånd från stranden, någon jakträtt å allmänt vatten
icke skulle höra till ö eller holme som därifrån skiljes av en remsa enskilt
vatten, hur smal denna än är. Vad som anförts till stöd för en dylik regel
synes näppeligen avgörande. Skulle i något fall inträffa att fastighetsindelningen
vore sådan att ön och det därinvid liggande enskilda vattnet tillhörde
olika fastigheter, torde eventuell olägenhet därav kunna avhjälpas
genom köp eller jakträttsupplåtelse. Uteslutet är ej heller att ön ligger så
nära gränsen mot det allmänna vattnet att vid lågvatten en del av vad som
då utgör ön är att räkna som allmänt vattenområde.
En svårighet vid medtagandet av öar och holmar inom enskilt vattenområde
kan emellertid måhända tyckas ligga däri, att mycket obetydliga
skär här ej kunna — såsom då de äro belägna i allmänt vatten —- undantagas
med den motivering, att de följa vattenområdet. Fasthålles att andra
landbildningar ej kunna komma i fråga än sådana, som ha en verklig
strandlinje, torde dock erhållas en tillfredsställande begränsning av regelns
tillämpningsområde.
Departementschefen i propositionen:
Ej heller har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan att jakträtt
å allmänt vatten skall tilläggas även vissa öar och holmar, som ligga
inom enskilt vatten utanför annan landbildning. Lagrådet har icke bestritt,
att en sådan regel stundom skulle kunna medföra praktiska olägenheter,
men har ansett dessa olägenheter vara av underordnad betydelse. För min
del är jag alltjämt av motsatt uppfattning. I fråga om öar och holmar inom
enskilt vatten bleve det också, såsom lagrådet anfört, ofrånkomligt att medtaga
även de minsta landbildningarna med undantag endast för dem som
äro så små, att de icke kunna sägas ha någon strandlinje. Detta skulle tydligen
strida mot grundsatsen att enskild jakträtt å allmänt vatten icke bör
medgivas i vidare mån än som är behövligt för att tillvarataga naturskyddsoch
jaktvårdsintressena. Slutligen vill jag framhålla, att även om det icke
är uteslutet att en holme inom enskilt vatten kan ligga så nära gränsen mot
allmänt vatten att vid lågvatten en remsa mark faller utanför nämnda gräns,
detta likväl ej torde komma att inträffa annat än i sällsynta undantagsfall.
I likalydande motionerna I: k93 och II: 591 har i förevarande hänseende
yrkats utformning av lagtexten i enlighet med lagrådets ovan återgivna
uppfattning.
Utskottet.
I sitt utlåtande nr 22/1950 har utskottet hemställt, att riksdagen med
vissa ändringar måtte antaga de lagförslag, som fogats vid propositionen
nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.
Utskottet tillstyrker bl. a., att allt vatten inom 300 meter från fastlandet
eller från ö (varmed utskottet avser varje av vatten omgiven landbildning
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
oavsett dess storlek) av minst 100 meters längd skall omfattas av enskild
äganderätt, ö med mindre längd än 100 meter skall däremot ej ha betydelse
för gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten. Sådan ö kommer —
därest den icke ligger å det enskilda vattnet utanför fastlandet eller större ö
— att gränsa till allmänt vatten. Gränsen skall följa strandlinjen, i regel bestämd
efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.
Nu gällande jaktlag låter, som framgår av dess 13 §, jakten i viss utsträckning
vara fri å vatten, som icke omfattas av enskild äganderätt. På grund
härav kunna enligt departementschefens uppfattning bestämmelserna i gränslagsförslaget,
att det allmänna vattnet skall nå in till mindre öar, medföra
vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition,
nr 216, vilken förutsätter att nyssnämnda bestämmelser bli genomförda,
föreslås därför genom ett tillägg till 2 § jaktlagen en modifikation i de rättsverkningar
i fråga om jakträtten, som eljest skulle följa av gränslagsförslaget.
Enligt detta tillägg skulle ägaren av en ö med mindre längd än 100 meter
få jakträtt å vattnet kring ön (alltså över allmänt vatten) till en utsträckning
av 100 meter från ön.
Utskottet delar departementschefens mening, att vådor från naturskyddsoch
jaktvårdssynpunkt kunna uppkomma om ägare av mindre ö förlorar
den ensamrätt han kan ha till jakt å det ön omgivande vattnet. Visserligen
kunna även andra åtgärder främja viltvården än den i propositionen föreslagna,
t. ex. införande av tillståndstvång för jaktutövning enligt 13 § jaktlagen.
För att å själva ön positiva viltvårdsåtgärder skola bli utförda fordras
dock att öns ägare har intresse härav. Sådant intresse kommer knappast att
föreligga, om öns ägare finner att för honom kanske främmande personer
genom jakt intill — eller vid lågvatten t. o. m. å stranden av — hans ö störa
dess fågelliv, medan han själv är förbjuden att skjuta fågel å vattnet i närheten
av ön. Utskottet anser det därför ändamålsenligt att fastställa en jakträtt
å allmänt vatten för ägaren av dylik ö. Detta gäller oavsett huruvida
vad som anförts i motionen 11:556 rörande strandägares avsaknad av rätt
till vattenområdet är riktigt. Utskottet avstyrker således bifall till motionärens
hemställan om avslag å propositionen.
Enligt propositionen skall den föreslagna jakträtten nå intill 100 meter
från öns strandlinje. I jaktutredningens promemoria ävensom i motionerna
I: 478 och 493 samt II: 563 och 591 har förordats ett avstånd av 300 meter.
Utskottet hyser den uppfattningen, att de av departementschefen anförda
skälen för strandägarens jakträtt å allmänt vatten äga sådan tyngd, att de
motivera eu utsträckning av jakträtten intill 300 meter från stranden. För
nämnda avstånd tala också andra skäl. Tre av lagrådets ledamöter ha pekat
på förhållandena i vissa av de stora insjöarna, där jämförelsevis stora
vassbälten vid sådana mindre holmar, som nu äro i fråga, kunde bli
genomskurna av den i propositionen föreslagna gränslinjen. För sådana
fall måste enligt dessa ledamöter jaktutredningens förslag givas företräde.
Härtill kommer att enligt gränslagsförslaget skall beträffande större landhildningar
gälla ell minimiavstånd av 300 meter för äganderättens ut
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
sträckning. Om i fråga om jakträtten avståndet 300 meter godtoges beträffande
mindre öar, skulle man beträffande jakträttens utsträckning få i
stort samma regler vid större och mindre öar. Detta skulle i det särskilda
fallet underlätta ett bedömande av vilket område å allmänt vatten jaktutövningsrätten
enligt 13 § jaktlagen omfattar. En gränslinje på 300 meters
avstånd från stranden av mindre ö ter sig sålunda även med hänsyn till
behovet av klarhet och enkelhet i lagstiftningen såsom den lämpligaste.
Vad utskottet hittills anfört har tagit sikte på ö, invid vilken finnes allmänt
vatten. Det framlagda lagförslaget saknar bestämmelse om jakträtt
å allmänt vatten för ägare av sådan ö, som genom en remsa av enskilt vatten
skiljes från näraliggande allmänt vatten. Detta blir fallet om en ö under
100 meters längd ligger å det enskilda vattnet för en strandfastighet
(vare sig ön hör till denna eller ej) men nära dennas gräns. Saknaden av
särbestämmelse innebär, att ägarens av ön jakträtt kan upphöra vid eller
mycket nära stranden. Enligt departementschefens mening skulle en särbestämmelse
bl. a. kunna förorsaka praktiska olägenheter. Saknaden av särbestämmelse
innebär emellertid en ojämnhet, som utskottet på grund av tidigare
åberopade natur- och viltvårdssynpunkter samt behovet av likformighet
i rättsreglerna beträffande olika slag av öar icke anser sig böra
acceptera. I enlighet med lagrådets uppfattning förordar därför utskottet
— på sätt jämväl i de likalydande motionerna I: 493 och II: 591 yrkats _
att även ägare av mindre ö belägen å enskilt vatten skall ha jakträtt å allmänt
vatten inom visst avstånd från öns strand. I enlighet med vad förut
sagts bör detta avstånd bestämmas till 300 meter.
I redaktionellt hänseende må anmärkas att i enlighet med utskottets
språkbruk beträffande gränslagsförslaget orden »eller holme» i den nu föreslagna
lagtexten böra utgå. I likhet med departementschefen anser utskottet,
att till ordet »ö» bör liksom i visst stadgande i gränslagen knytas bestämningen
»fastighet eller del därav».
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra företagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt — måtte
med bifall till motionerna 1:478 och 493 samt 11:563 och
591 ävensom med avslag å motionen II: 556 för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att 2 § 2 mom.
första stycket erhåller följande lydelse:
2 mom. Finnes enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde
allmänt vatten vid eller inom trehundra meter från
strand av ö som utgör fastighet eller del därav, have strandens
ägare jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill tre
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
hundra meter från strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda
lag sågs.
Stockholm den 3 november 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holinbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson*, Uhlén, Boo och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson
i Sörsjön, Allmän, Johansson i Torp*, Jansson i Aspeboda, Levin och Larsson
i Karlstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,
Uhlén, Boo, Ericsson i Sörsjön, Johansson i Torp och Levin, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort vara av följande lydelse:
I sitt___• (lika med utskottet)---normalt medelvattenstånd.
Nu gällande---(lika med utskottet) — — — från ön.
Utskottet delar---(lika med utskottet)---- å propositionen.
Enligt propositionen skall den föreslagna jakträtten nå intill 100 meter
från öns strandlinje. I jaktutredningens promemoria ävensom i motionerna
I: 478 och 493 samt II: 563 och 591 bär förordats ett avstånd av 300 meter.
Utskottet ansluter sig även i detta hänseende till departementschefens uppfattning.
Ett område av 100 meters bredd isynes vara tillräckligt såväl för
att hindra att öns fågelliv alltför mycket oroas genom skottlossning från
båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga tillfredsställande möjligheter
att utöva sjöfågel akt. Den synpunkt, som framförts i några av
de nyssnämnda motionerna att man beträffande större och mindre Öar borde
föreskriva ett enhetligt avstånd, kan ej tillmätas avgörande betydelse,
särskilt som del torde kunna krävas av var och en som idkar sjöfågelsjakt
att han har god kännedom om de olika öar och vattenområden, där jakten
bedrives.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.
Vad utskottet hittills anfört har tagit sikte på ö, invid vilken finnes allmänt
vatten. Det framlagda lagförslaget saknar — i överensstämmelse med
jaktutredningens ståndpunkt — bestämmelse om jakträtt å allmänt vatten
för ägare av sådan ö, som genom en remsa av enskilt vatten skiljes från
näraliggande allmänt vatten. Detta blir fallet om en ö under 100 meters
längd ligger å det enskilda vattnet för en strandfastighet (vare sig ön hör
till denna eller ej) men nära dennas gräns. Saknaden av särbestämmelse
innebär, att ägarens av ön jakträtt kan upphöra vid eller mycket nära stranden.
Enligt departementschefens mening skulle en särbestämmelse bl. a.
kunna förorsaka praktiska olägenheter. I förevarande fråga förtjänar enligt
utskottets mening att särskilt påpekas, att ägaren av ö, som ligger å
enskilt vatten, i allmänhet torde ha intresse för öns viltvård oavsett om han
äger jakträtten å samtliga vattenområden i närheten av ön eller blott å de
områden som utgöra enskilt vatten. Med hänsyn härtill och på de av departementschefen
i övrigt i detta sammanhang anförda grunderna får utskottet
avstyrka bifall till det i de likalydande motionerna I: 493 och II: 591 gjorda
yrkandet att även ägare av mindre ö, belägen å enskilt vatten, skall ha
jakträtt å näraliggande allmänt vatten.
Ej heller i övrigt har utskottet något att erinra mot sakinnehållet i det
genom propositionen framlagda lagförslaget.
I redaktionellt---(lika med utskottet) — ---del därav».
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra företagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt —
måtte med avslag å motionerna I: 478 och 493 samt II: 556,
563 och 591 för sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att i 2 § 2 mom. första stycket orden »eller holme»
uteslutas.
508056. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.