Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 § lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse samt att till samma
kapitel skall fogas en ny paragraf, betecknad 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

7

Vad nu är stadgat om rågångar
gälle i tillämpliga delar jämväl om
gränser, som tillkommit vid skifte,
klyvning, ägostyckning, avsöndring
och avstyckning, ävensom om andra
fastighetsgränser.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1950.

§•

Vad nu är stadgat om rågångar
gälle i tillämpliga delar jämväl om
gränser, som tillkommit vid skifte,
klyvning, ägostyckning, avsöndring
och avstyckning, ävensom om andra
fastighetsgränser, vilka ej utgöra
gräns mot allmänt vattenområde.

8 8.

Prövas erforderligt att bestämma
gräns mot allmänt vattenområde,
skall sammanträde hållas med ombud
för det allmänna samt delägarna
i skifteslaget. Lantmätaren skall i god
tid insända underrättelse om sammanträdet
till kammarkollegiet för
förordnande av ombud som nyss
sagts. Angående kungörelse om samsaml.
3 avd. Nr 24.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

manträdet samt kallelse därtill äge i
övrigt vad i 1 § stadgas motsvarande
tillämpning.

Förrättning smännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor och
handlingar huru gränsen enligt vad
särskilt är stadgat sträcker sig. Finnes
ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och
övriga förhållanden, efter vilka gränsen
år att bestämma, skall sådan karta
upprättas. Förrättning smännen
pröve gränsens rätta sträckning och
give beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det
sammanträde, å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten översända
ett exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till
den av delägarna, som av dessa eller,
där de ej åsämjas, av lantmätaren
utses att mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt denna paragraf
vare utan verkan i den mån
vid ny förrättning befinnes eller i annan
ordning visas att bestämningen
avviker från vad i lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas att 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1931: 143.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

13 §.

Vad detta-----— eljest förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må Annan ägogräns än tomtgräns må
på ansökan av sakägare bestämmas på ansökan av sakägare bestämmas
enligt föreskrifterna i detta kapitel; enligt föreskrifterna i detta kapitel;
dock skall, där gränsen utgör gräns dock skall, där gränsen utgör gräns
mellan stadsjord och jord å landet mellan stadsjord och jord å landet
eller ock sakägare det påfordrar, eller gräns mot allmänt vattenomgränsens
bestämmande ske i den ord- råde eller ock sakägare det påfordning,
som stadgas i lagen om delning rar, gränsens bestämmande ske i den
av jord å landet. ordning, som stadgas i lagen om del ning

av jord å landet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I en tidigare avlämnad proposition (nr 59) har framlagts förslag till lagstiftning
om gräns mot allmänt vattenområde i havet ävensom i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Nu föreliggande lagförslag innehåller
bestämmelser om lantmäteriförrättning som skall kunna hållas för
att utröna sträckningen av sådan gräns.

Gällande regler om gränsbestämning.

Det nyssnämnda förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
innebär att i lagen avsedd gräns — liksom enligt hittillsvarande rättsuppfattning
— i princip skall anses vara rörlig, i det att de faktorer, vilka skola
bestämma gränsens läge, på grund av landhöjningen och andra förhållanden
kunna undergå förändring. Härav vållas vissa komplikationer ur lantmäterisynpunkt.

I gällande lag finnas stadganden om gränsbestämning i 7, 19, 20 och 21
kap. jorddelningslagen samt i 2, 5 och 6 kap. lagen om fastighetsbildning i
stad. En redogörelse härför har lämnats i propositionen s. 9—11.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Beträffande tillämpningen av föreskrifterna om gränsbestämning tilldrager
sig i förevarande sammanhang rättsfallet N. J. A. 1933:490 särskilt
intresse. I målet var fråga om bestämmande av fastighets gräns mot öppna
havet. Högsta Domstolen, vars utslag var enhälligt, förklarade, att då de i
målet ifrågavarande hemmanens gräns mot öppna havet vore underkastad
förskjutning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen
och vattendjupet därutanför, gränsen icke kunde bestämmas i den ordning,
som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen.

Efter nyssnämnda rättsfall har lantmäteristyrelsen — i avbidan på nya
lagbestämmelser eller prejudikat — utsänt ett den 14 november 1933 dagtecknat
meddelande till rikets lantmätare (Kungl. lantmäteristyrelsens meddelanden
1933 nr 6). För innehållet däri hänvisas till propositionen s. 11.

Förslag till särskilda regler för bestämning av gräns mot allmänt

vattenområde.

Sedan lantmäteristyrelsens nyss omtalade cirkulär utsändes, ha varken
några lagbestämmelser i det däri berörda ämnet tillkommit eller någon
förändring av rättspraxis inträtt. Emellertid har lantmäteristyrelsen vid
skilda tillfällen hemställt, att jorddelningslagen måtte kompletteras med
stadganden om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vattenområde
såväl i havet som i vissa större insjöar.

Frågan har sedermera behandlats av lagberedningen i dess år 1947 avgivna
förslag till jordabalk (SOU 1947:38, jfr prop. s. 12 f.), av fiskerättskommittén
i dess förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar
(SOU 1947: 47, jfr prop. s. 13 f.) och ånyo av lagberedningen i dess
utlåtande den 18 maj 1949 angående lagstiftning om gräns mot allmänt
vattenområde (SOU 1949:23, jfr prop. s. 15).

Sedermera ha fastighetsbildningssakkunniga — efter samråd med lagberedningen
och lantmäteristyrelsen — med skrivelse den 23 november 1949
till chefen för justitiedepartementet överlämnat en promemoria om bestämning
av gräns mot allmänt vattenområde jämte därvid fogade förslag till
lagar angående ändringar i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen
(prop. s. 7—18).

Enligt vad de sakkunniga framhållit ligger den måhända mest väsentliga
skillnaden mellan gränsbestämning mot allmänt vattenområde och gränsbestämning
mellan fastigheter däri, att den förra gränsen i motsats till den
senare regleras av tvingande lagbud, som icke kunna med bindande verkan
frångås genom enskilda dispositioner. Detta motiverade i vissa hänseenden
ett annat förfarande vid bestämmandet av gräns mot allmänt vattenområde
än vid gränsbestämning i övrigt. De sakkunniga ha härom anfört följande.

»Vad då först angår spörsmålet, i vilka fall gränsbestämning av här förevarande
slag kan ifrågakomma, är till en början uppenbart, att sådan gränsbestämning
kan utgöra ett moment i laga skifte, låt vara att sådan gränsbestämning
stundom av praktiska skäl kan underlåtas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

5

Emellertid torde gränsbestämning mot allmänt vattenområde vidare, liksom
andra gränsbestämningar, böra kunna företagas såsom särskild förrättning
enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen. Sådan förrättning kan exempelvis
erfordras för bestämmande av ersättningskrav mot kronan med anledning av
de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vatten. Även vid delning
av fiske jämlikt 20 kap. 8 § jorddelningslagen kan gränsbestämning mot
allmänt vattenområde bliva till gagn eller rent av vara nödvändig.

Gränsbestämning mot allmänt vattenområde såsom särskild förrättning
bör självfallet få verkställas på ansökan av ägare till fastighet, som gränsar
mot sådant område, därvid uppenbarligen representant för det allmänna bör
kallas till förrättningen. Enligt 3 kap. 2 § jorddelningslagen skall vid laga
skifte, som angår fastighet under allmän myndighets vård och inseende,
länsstyrelsen underrättas för förordnande av allmänt ombud. Denna bestämmelse
avser sålunda det fall, att ''allmän myndighet’ är delägare i
skifteslaget eller rågranne, och förordnande av ombud kan för olika fall
ankomma på ett flertal olika myndigheter. Uppgiften att iakttaga det allmännas
intresse av att gränsbestämning mot allmänt vattenområde verkställes
i enlighet med vad särskilt är stadgat torde däremot städse böra
ankomma på en och samma myndighet. Det vill synas uppenbart att denna
myndighet bör vara kammarkollegiet, som enligt den föreslagna lagen om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. skall bevaka kronans talan i ersättningsfrågor
enligt sagda lag. Föreligger anledning därtill bör kammarkollegiets
ombud kunna samråda med fiskeristyrelsen och vederbörande yrkesfiskarorganisation.
Att giva särskild talerätt vid gränsbestämningen åt representant
för fiskerinäringen synes däremot vara att i onödan komplicera
förfarandet.

De sakkunniga anse, att även kammarkollegiet bör äga initiativrätt till
särskild förrättning för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde,
men ha icke funnit uttryckligt lagstadgande härom erforderligt.»

Enligt de sakkunnigas mening borde särskilt angivas, att gränsbestämningen
är utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan
ordning visas att bestämningen avviker från vad i lag stadgas. Härom torde
en erinran böra göras även genom anteckning på kartan. Däremot borde
något utmärkande »på marken» av gränsen ej ifrågakomma. Även frånsett
de avsevärda tekniska svårigheter, som ofta måste vara förenade med ett
sådant utmärkande, torde detta mången gång få anses direkt olämpligt, då
det skulle kunna giva en felaktig föreställning om gränsbestämningens varaktighet.
— De begränsade rättsverkningarna av en gränsbestämning mot
allmänt vatten kunde otvivelaktigt innefatta en viss olägenhet ur fastighetsbildningssynpunkt.
Det ville dock synas, som om olägenheterna av att lämna
frågan olöst vore väsentligt större, en uppfattning som, enligt vad de sakkunniga
förvissat sig om, delades av lantmäteristyrelsen.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Lagrådet.

Sedan de av fastighetsbildningssakkunniga utarbetade lagförslagen remitterats
till lagrådet för yttrande, ha två av lagrådets ledamöter förklarat att
den föreslagna möjligheten till bestämning av gräns mot allmänt vattenområde
torde äga ett visst värde trots att sådan gränsbestämning icke på samma
sätt som hittills förekommande dylika förrättningar skulle erhålla rättskraftig
verkan. Lagrådets båda övriga ledamöter ha emellertid funnit att
bestämmelsen om gränsbestämning enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen icke
borde vinna tillämpning på gräns mot allmänt vattenområde, men att frågan
om gränsbestämning i samband med laga skifte under närmare angivna
förutsättningar torde kunna regleras i huvudsaklig överensstämmelse med
förslagets innehåll. Den ene av sistnämnda båda ledamöter har till stöd för
sin mening anfört bland annat följande.

»Det lärer få anses att i remitterade förslaget är fråga om att för en åtgärd,
som till sin innebörd icke motsvarar gränsbestämning i den bemärkelse,
vari detta uttryck användes i gällande lag, i huvudsak begagna de former
som för sådan gränsbestämning finnas stadgade.

Dessa former, som anges i lagens 7 och 21 kap., äro utbildade med hänsyn
till gränsbestämningens funktion att åstadkomma ett rättskraftigt avgörande.
Åt institutet har givits natur av ett efter lantmäteriteknisk utredning
inträdande judiciellt förfarande, däri kan ingå en vanlig rättegång angående
gränsens sträckning.

Här må till en början betraktas det fall att gränsbestämningen företages
som en självständig åtgärd och således icke utgör ett led i ett laga skifte
eller dylikt.

Svårligen kan det anses förenligt med vedertagna grundsatser eller lämpligt
att ett sådant judiciellt förfarande mellan parterna, som gränsbestäinning
innebär, skulle kunna äga rum utan att avgörandet bleve bindande
åtminstone i något avseende eller tills väsentliga ändringar inträtt, som
kunde motivera att saken toges upp till ny prövning. Enligt förslaget skulle
emellertid gränsbestämningen sakna rättsbildande verkan, icke ens temporärt
inverka på gränsens rätta läge. Precis samma fråga, som avgjorts
genom formellt lagakraftägande dom i rättegång, skulle när som helst kunna
av någon av parterna åter dragas inför ny sakprövning, utan att särskilt
skäl härför behövde åberopas. Ändå att frågan icke sålunda ånyo väcktes
skulle gränsbestämningen icke vara bindande för någon.

Denna bleve ju, om den ej vore rättsbildande, blott en undersökning rörande
faktiska förhållanden, eventuellt också ett icke bindande utlåtande
om tolkningen av de legala normerna.

En legal presumtion bör näppeligen uppställas, med mindre det är sannolikt
att den visar rätt. Beträffande gränsens ungefärliga läge må väl en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24. 7

dylik sannolikhet till en tid föreligga, men efter längre tids förlopp kommer
tvärtom sannolikheten att tala för att den verkliga gränsen går fram i annan
sträckning. För det exakta läget kan presumtionen ej heller från början
stödas på någon sannolikhet, därest icke bestämningen företagits med ytterlig
noggrannhet över hela linjen, ett förfarande som säkerligen i regel skulle
vara ett svårt slöseri med tid och kostnader. Förslaget synes ock utgå ifrån
att man vid bestämningen må lita till kartmaterial, sjökortets djupkurvor
o. d. samt således icke behöva göra kontrollmätningar i naturen annat än
när det undantagsvis erfordras beträffande en eller annan plats.

Bestämning av gräns av förevarande slag torde, om åtgärden icke skall
vara rättsbildande, ej heller böra gälla för mer än en undersökning av gränsens
läge vid tiden för bestämningen och ett bevis, vars styrka beror av omständigheterna
och därför bör få fritt prövas.

Vad angår gränsens bestämning i samband med laga skifte kommer
spörsmålet om förfarandet i viss mån i annat läge. De vattenområden, varom
här är fråga, lära väl i regel icke vara så värdefulla att en exakt beräkning
av deras storlek tarvas för en rättvis och lämplig skiftesläggning
och ej heller torde yttergränsernas precisa sträckning behöva utrönas för
skiftets utförande. För iakttagande av bestämmelser, som i detta fall skulle
få karaktär av rena formaliteter, bör naturligtvis ej verkställas tidsödande
och kostsamma undersökningar, så mycket mindre som gränsens exakta
läge ofta kan väntas snart nog förskjuta sig. Men en ungefärlig beräkning
av arealerna och gränserna torde dock vara av betydelse vid laga skifte,
under vilken beteckning här må inbegripas även fiskedelningar i den om laga
skifte stadgade ordningen. I den mån dylik beräkning inverkar på skiftets
utförande, blir ju fråga om något som verkligen rör skiftesdelägarnas rätt
och varom de kunna inbördes tvista. Deras allmänna befogenhet att under
ägodelningsrättcns prövning draga förrättningsmännens åtgärder torde därför
omfatta även ifrågavarande gränsutredning. Att denna saknar inflytande
på gränsens rättsliga läge, förrycker således i detta fall icke grunden för
en rättegång om saken. Avgörandet får dock ett slags materiell rättskraft,
i det att därigenom blir för skiftets vidkommande slutgiltigt bestämt, hur
gränsen skall anses gå. Man skulle kunna uttrycka saken så, att föremålet för
prövningen egentligen icke är gränsens läge utan en förberedande åtgärd i
skiftets utförande.»

Beträffande uttalanden av lagrådsledamöterna om förrättningskostnaderna
må hänvisas till propositionen s. 23—26.

Departementschefen.

I propositionen har, av skäl som lagrådet anfört, vidtagits en mindre
jämkning i ordalydelsen av 7 kap. 8 § jorddelningslagen. Beträffande förslå -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

get i övrigt har föredragande departementschefen statsrådet Zetterberg anfört
följande.

»Lagrådets samtliga ledamöter ha funnit att frågan om sådan gränsbestämning,
som verkställes i samband med laga skifte, kan regleras i huvudsaklig
överensstämmelse med det remitterade förslaget. I fråga om möjligheten
att företa gränsbestämning även såsom självständig förrättning ha två
av lagrådets ledamöter på anförda skäl funnit bestämmelsen om gränsbestämning
i 20 kap. 1 § jorddelningslagen icke böra kunna vinna tillämpning
På gräns mot allmänt vattenområde. Lagrådets båda övriga ledamöter
ha emellertid även för detta fall uttalat att möjligheten till gränsbestämning
mot allmänt vattenområde torde äga ett visst värde, trots att sådan
gränsbestämning icke på samma sätt som hittills förekommande dylika
förrättningar skulle erhålla rättskraftig verkan. Väl är det riktigt, såsom
förstnämnda båda ledamöter framhållit, att förslagets gränsbestämning
skulle sakna rättsbildande verkan samt att samma fråga skulle, oberoende
av tidigare gränsbestämning, kunna upptagas ånyo och bliva föremål för
ny sakprövning. Den betänklighet, som ur principiell synpunkt sålunda föreligger
mot förslaget, gör sig emellertid i lika hög grad gällande vare sig bestämningen
företages i samband med laga skifte eller utgör en självständig
förrättning. Av det förhållandet att gränsbestämningen icke är förenad med
rättskraft, torde ej heller kunna dragas den slutsatsen att den som bevisfaktum
skulle sakna betydelse. Vad vid förrättningen fastställts torde som
sådant komma att gälla som fullt bevis, om ej omständigheter förebringas
som förringa tilltron därtill. Närmast kommer givetvis en sådan bestämning
att tjäna till ledning för de deltagande sakägarna. Men även för dem som
icke från början känt till gränsbestämningen kan förrättningen bli av betydelse,
exempelvis i den praktiskt vanliga situationen att en fiskande, som
kommit in på enskilt vatten, blir upplyst om den skedda gränsbestämningen;
detta kan då vid eventuellt fortsatt fiske inverka på bedömningen av
frågan huruvida god tro kan anses föreligga. Med hänsyn till det praktiska
värde som förslaget sålunda äger anser jag mig kunna biträda detsamma.

Med anledning av vad inom lagrådet uttalats om den noggrannhetsgrad
med vilken erforderliga mätningar under olika förhållanden skola göras,
må framhållas att i händelse av tvekan erforderliga anvisningar kunna
erhållas av lantmäteristyrelsen jämlikt 6 kap. jorddelningslagen.

Vad angår fördelningen av förrättningskostnaderna ansluter jag mig till
vad en ledamot av lagrådet uttalat därom att både kronan och de enskilda
jordägarna ha del i förrättningen och att därför kostnaderna enligt 20 kap.
6 § andra stycket jorddelningslagen skola fördelas efter vad i varje fall av
förrättningsmännen prövas skäligt. Givetvis kan det förekomma gränsbestämningar
mot allmänt vatten, som så uppenbart ske endast i ena partens
intresse, särskilt då förrättningen företages i samband med laga skifte, att
det icke kan anses skäligt att pålägga annan än sökanden andel i kostnaderna.
Förrättningsmännen ha emellertid att göra en skälighetsprövning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24. 9

med möjlighet att beakta omständigheterna i det särskilda fallet. Fördelningen
av förrättningskostnaderna bör icke få påverkas av att förrättningen
i visst fall kan tjäna till ledning för bestämmande av ersättningskrav mot
kronan med anledning av de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt
vatten. Huruvida och i vad mån kronan sedermera i ersättningsärendet
skall förpliktas att gottgöra sökanden sådana kostnader, får ankomma på
fiskevärderingsnämndens prövning.

I den mån de undersökningar, som erfordras för att utröna gränsen mot
allmänt vatten, komma att innefatta sjömätning eller ledning, falla undersökningarna
— liksom motsvarande undersökningar enligt gällande fiskerättslag
— under det i 5 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. stadgade förbudet. Medgivanden till dylika
mätningar och lödningar torde i sådant fall böra lämnas, lämpligen med stöd
av det i nyssnämnda lagrum åt Konungen givna bemyndigandet. I vad mån
sådana medgivanden kunna meddelas generellt eller beträffande särskilda
områden böra förknippas med vissa villkor torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att avgöra. Det torde få förutsättas att å förrättningskarta inga andra
vattendjup skola angivas än de som äro oundgängligen nödvändiga för
gränsbestämningen; särskild föreskrift härom lärer ej vara erforderlig.»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen
framlagda lagförslagen och får därför hemställa,

att riksdagen mätte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Andersson i Dunker, Allmän, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson
i Karlstad.

2 IJiluing till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 24.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Reservation

av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och Larsson
i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av de båda i propositionen föreslagna
lagändringarna anfört:

Ifrågavarande lagändringar äro följ dförfattningar till den föreslagna lagstiftningen
om gräns mot allmänt vattenområde och böra ej träda i kraft
tidigare än denna. Då vi tidigare hemställt att nämnda lagstiftning skall träda
i kraft först den 1 januari 1953 (utskottets utlåtande nr 22 s. 36 f., jfr
utlåtande nr 23 s. 85 f.), hemställa vi,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna
till förslaget till lag om ändring i lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna
till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap.
13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad i
följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501521