Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om rätt till fiske, in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria tion; dels

enligt § 77 regeringsformen att godkänna vid propositionen fogat förslag
till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. in.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tjugufyra
i anledning av densamma vid vårsessionen väckta motioner. Yrkandena
i motionerna beröras å nedan angivna sidor i detta utlåtande. Motionerna äro
inom första kammaren

nr 356 av herr Lundqvist m. fl. (s. 18, 32, 47, jfr 38),

nr 358 av herr Spetz (s. 29, 54, 64),

nr 361 av herr Arrhén och fru Svenson (s. 29),

nr 362 av herr Persson, Karl (s. 11, 22),

nr 363 av herr Sundelin (s. 8, 32, 38),

nr 364 av herr Karlsson, Gustaf, m. fl. (s. 29, 64),

nr 365 av herr Hällgren och herr Petersson, Emil (s. 11, 19, 22) samt
nr 366 av herr Mannerskantz in. fl. (s. 47, 51, 64, jfr 38); ävensom
inom andra kammaren

nr 422 av herr Andersson i Dunker m. fl. (s. 18),

nr 424 av herr Lundberg (s. 7, 19, 47),

nr 426 av herr Staxäng in. fl. (s. 29),

in- 429 av herr Hxggblom in. fl. (s. 47, 51, 64, jfr 38),

nr 432 av herrar Pettersson i Dahl och Persson i Vinberg (s. 60, jfr 38),

nr 433 av herr Sundström m. fl. (s. 47),

I Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 3 avd. Nr 23.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

nr 434 av herr Ohlsson i Kastlösa (s. 19, 22),

nr 435 av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. (s. 8, 32, 38),

nr 436 av herr Boman i Stafsund in. fl. (s. 18, 32, 47, jfr 38),

nr 438 av herr Senander m. fl. (s. 29),

nr 439 av herr Karlsson i Stuvsta (s. 18),

nr 440 av herr Johansson i Torp in. fl. (s. 29, 04),

nr 441 av herr Levin (s. 11),

nr 442 av herr Johnsson i Kastanjegården in. fl. (s. 11, 19, 22),
nr 443 av herr Larsson i Julita m. fl. (s. 32) samt

nr 444 av herr Vtbult m. fl. (s. 29, 54, 64).

Sju av motionerna äro likalydande med andra motioner, nämligen I: 358
med II: 444, I: 361 med II: 426, I: 363 med II: 435, I: 364 med II: 440, I: 366
med II: 429, II: 436 med I: 356 samt II: 442 med I: 365.

Vid höstsessionens början har i frågan väckts ytterligare en motion, vilken
utskottet även behandlat, nämligen i första kammaren nr 524 av herr
Hällgren (jfr nedan s. 23).

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
lramlagda författningsförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Över motionen II: 432 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
(s. 60 f.).

I ärendet ha vidare till utskottet inkommit skrivelser från Stockholms läns
fiskareförbund, Mälarens fiskareförbund, Blekinge fiskareförbund, professorn
vid Göteborgs högskola Hans Pettersson samt ett flertal enskilda fiskare
och strandägare, varjämte deputationer från olika trakter av landet fått
företräde inför utskottet.

Inledning.

Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen
den 27 juni 1896 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att
i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet
strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägarnas
enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt
djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträckning
ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt
för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbestämmelser
huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten omfatta
praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i
vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regleras
av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni
1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majoritetsbeslut
få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är
oskiftat eller eljest tillhör flera.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

3

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att
verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till
fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera presidenten
A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen
numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Köpinge,
ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Kämpinge,
dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen
K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagärenden
i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten
av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt
fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping. Såsom sekreterare har tjänstgjort
dåvarande revisionssekreteraren hovrättsrådet G. G. Thulin.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den
31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande
författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom
beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummerfisket
i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av
Skälderviken.

Yttrandena.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och organisationer.

I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmelserna
på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt
att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler.
Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits
eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som
förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen.

Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén föreslagna
gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även behovet
av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt
understrukits i flera yttranden.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen
uttalat följande.

»Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske trädde
i kraft. Under denna tid ha mycket betydande förändringar inträtt på fiskets
område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat
i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i samband
härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan
fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovs -

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

fiske eller såsom binäring till jordbruket, har tendensen på senare tid gått
i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av personer,
vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom
att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utbytet
av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upptagas.
Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyddet
för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon
motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den
omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägenhet,
att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom
rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor.

Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmelserna
ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emellertid
helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande
problemen.

Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålunda
en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är
även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag
ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Därefter
har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås genom
en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd
av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den
avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna
erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående
fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej
heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra problem
i fråga om fiskevården.

Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats
genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har
emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en reform
av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvändigt,
att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem.

Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgsfulla
utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i
de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa
justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.»

»Huvudsyftet med en ny fiskelag synes — vid sidan av intresset att
främja fiskevården — böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten
att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rättvis
avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla
rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda
flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit
förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare intresse
av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedri -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 5

ves för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av
direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt
bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få
rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall
ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva
sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande
skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social
synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former
kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket
göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna
förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till
rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vattnen
lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av
stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer
mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga
krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna
fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det
skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna
närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det
yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större
utsträckning bedrivas även på annans vatten.

Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle
på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt.
Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränkningar,
som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk
från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid
bedömas olika för skilda kuststräckor.

I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora
grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekreationsfiskarintresset
beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt
frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i
vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem,
som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där
fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen
skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genomförandet
av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant frigivande
i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt
bedrivna fisket.

I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset alt tillgodoses genom den
utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslutning
till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån
för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser
angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgärder
från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med

6

Tredje. lagutskottets utlåtande nr 23.

utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga
i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisationer
upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske.

En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den
omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning
kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden
framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket
numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möjligt
skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de särbestämmelser,
som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de
speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö
eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån
man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden
betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så,
att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock
ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående förhållanden
i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens
eller fiskevårdens synpunkt.»

»Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke
kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas förluster
för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar
om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av
flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma
att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kostnaderna
ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av
det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för
övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att
något minska ersättningsanspråken.»

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i samma
ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre
skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt
för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strandägarna.

Genom särskild proposition (nr 59) har framlagts ett förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om utsträckningen
av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna.
1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats såsom
enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av enskild
äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt
vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23..

7

allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena.
På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i
olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola
vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten.

Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det
inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga
lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak
endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje
svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget
och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De innebära
bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Östersjön
samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfisket
skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strandägarna.
Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara
tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön
samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren.

I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild
fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel (jfr utskottets
utlåtande nr 22).

I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera
fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran meddela
föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av
fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanförande
av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare
utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensamhetsfiske
skola kvarstå.

Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fiskets
utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller
båt m. in. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång
i vattendrag och sund (s. k. fiskådra).

Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att
ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt
fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta
fisket ligga outnyttjat.

Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga
att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. Förslaget
om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till expropriation
för att tillgodose yrkesfiskarenas behov av mark för uppförande
av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsförslag
ha betingats av formella skäl.

Motioner.

I motion II: 424 har yrkats att propositionen, med undantag för bestämmelserna
om ökad rörelsefrihet vid fiske efter sill och strömming, måtte
avslås och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

skyndsam och allsidig utredning av fiskerättsfrågan i dess helhet, med särskild
hänsyn tagen till i motionen berörd allemansrätt, samt att Kungl.
Maj :t därefter måtte förelägga riksdagen en ny proposition till lag om fiske,
m. in.

I likalydande motionerna II: 435 och I: 363 har yrkats att propositionen
i den del som avser sötvattensfisket måtte avslås samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast framlägga
nytt förslag till lag om sötvattensfisket innehållande jämväl de nödiga
regler som erfordrades för tillfredsställande fiskevård.

För de mera speciella yrkanden som framställts i övriga motioner redogöres
i det följande.

Utskottet.

Genom sina vidsträckta skärgårdar och långa kuster samt talrika insjöar
och vattendrag erbjuder Sverige goda naturliga förutsättningar för fiske. Ur
nationalekonomisk synpunkt spelar fiskerinäringen en avsevärd roll och
fångsten utgör ett värdefullt tillskott till landets livsmedelsförsörjning. I
många trakter bereder fisket försörjningsmöjligheter åt talrika yrkes- och
binäringsfiskare och det växande fritidsfisket ger sund rekreation åt tiotusenden,
ej minst från industrisamhällen och andra tätorter.

De fiskerättsliga bestämmelser, på vilka fisket och fiskevården bygga, äro
emellertid delvis ålderdomliga och oklara. En lång rad begrepp i den nu mer
än halvsekelgamla fiskerättslagen äro till sin innebörd så dunkla att de,
allteftersom yrkesfisket blir allt rörligare och efterfrågan på fiskevatten
växer, måste ge anledning till ett stort antal tvister och processer. Det grundliga
utredningsarbete som ligger bakom Kungl. Maj :ts förslag gör det möjligt
att nu företaga den omarbetning och normalisering av de fiskerättsliga
bestämmelserna, som allmänt kräves, ej minst vad beträffar ost- och sydkustens
skärgårdar och de stora insjöarna. De sakliga ändringar, som föreslås
i propositionen, avse främst att gagna det yrkesfiske, som bedrives utan
stöd av strandäganderätt, exempelvis efter strömming vid ostkusten och
efter hummer i norra Bohuslän. Även enligt utskottets mening bör eu revision
av fiskelagstiftningen ha det mål propositionen anger.

Utskottet ansluter sig alltså icke till det yrkande om avslag, som framställts
i en av de väckta motionerna (11:424). Beträffande sin uppfattning
om de grundsatser, å vilka denna motion är byggd, får utskottet hänvisa
till vad utskottet yttrat i det utlåtande (nr 22) som utskottet avgivit över
propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
in. in.

På sätt utskottet i det följande (s. 37) kommer att närmare beröra, föreligger
det otvivelaktigt ett behov av bestämmelser om s. k. fiskevårdsområden
och andra åtgärder till gagn för fiskevården. Detta är emellertid icke
tillräckligt skäl för att dröja med genomförandet för sötvattensfiskets del
av den lagstiftning som nu föreslagits av Kungl. Maj :t. De farhågor som i
två motioner (II: 435 och I: 363) uttryckts för att inom vissa områden söt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 9

vattensfisket skulle kunna bli vårdslösat om den nu föreslagna lagstiftningen
genomfördes utan att samtidigt lagstiftning om åtgärder till gagn för
fiskevården antoges, kan utskottet icke dela. Utskottet avstyrker därför
även dessa motioner.

Utskottet övergår nu till att, i anslutning till propositionens uppställning,
behandla vissa allmänna fiskefrågor (s. 9—40), varefter följer en mera speciell
redogörelse för de särskilda författningsförslagen (s. 41—66).

Fisket i allmänt vatten.

Gällande rätt.

I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års
lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger
dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap»
ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som
huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I
vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt
stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka
fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan
fiskande.

Kommittén.

Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde begränsas
genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap enligt
närmare angiven definition. Vissa strandägare skulle även utan särskilt
tillstånd få sträcka fiskebyggnad och andra liknande fiskeredskap från
strandvattnet vidare ut i det allmänna vattnet (s. k. automatisk utsträckningsrätt).
Härom må hänvisas till prop. s. 50.

Yttrandena.

För innehållet i remissyttrandena hänvisas till prop. s. 51—55.

Departementschefen.

Departementschefen har härom yttrat.

»I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas
av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fiskande
i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Redskap
som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel
icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet.

Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med
svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara
underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande
användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Såsom
kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläggande
bestämmelser komma till stånd.»

»Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare
att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla
att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt
nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å
andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med
vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad
som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom
utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen
icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre
tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att,
på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnderna
att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad
mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.
Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig
uPP§ift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan
tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall
utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore
— dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj:t, skulle motsvarande
nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträckningsrätt
medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrunda
kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvarande
anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett
särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket
är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet
saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.
»

I enlighet härmed har departementschefen förordat att utsträckningsrätt
av den omfattning kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare
i Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund samt vid östra
kusten av Blekinge län. Han har vidare yttrat.

»Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten
är ett tillbehör till den enskilda fiskerätten och i fråga om möjligheten till
överlåtelse o. d. skall följa samma regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika
litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i
frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande
rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånligare
för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast
redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen
enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes
kunna ske ’utan men för annan fiskande’. Då detta på vissa håll, t. ex. vid
Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,
torde en motsvarande föreskrift höra upptagas i den nya lagen.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
Motioner.

11

I motionen I: 362 har yrkats att tillstånd att fritt fiska med fast redskap
på allmänt vatten liksom att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap
ut i allmänt vatten skulle lämnas för en tid av minst fem år i sänder.

Den föreslagna tillståndsfria utsträckningsrätten har föranlett flera motioner.
Sålunda har i motionen II: 44/ hemställts att denna rätt skall gälla
också vid Skånes östra och södra kust, i motionen I: 362 att rätten skall
omfatta — förutom de i propositionen angivna kusterna — även Blekinge
läns södra kust och Skånes östra kust, samt i likalydande motionerna I: 365
och II: 442 att denna rätt icke skall avse Blekinge läns östra kust.

Utskottet.

I allmänt vatten, både i havet och i de stora insjöarna, skall enligt propositionen
fisket med rörligt redskap vara fritt för varje svensk medborgare.
Fast redskap skall där få utsättas endast efter tillstånd av myndighet. Dessa
huvudregler överensstämma i det hela med gällande rätt. Deras räckvidd
kommer naturligen att påverkas av den nya gränsdragningen mellan allmänt
och enskilt vatten, som föreslagits i den särskilda lag om gräns mol
allmänt vattenområde, över vilken utskottet tidigare yttrat sig. De nyssnämnda
huvudreglerna få sitt sakliga innehåll närmare bestämt av den
definition på »fast» fiskeredskap, som upptagits i 1 § förslaget till lag om rätt
till fiske och som avses kunna användas icke blott i nu förevarande sammanhang
utan också för regleringen av fisket i enskilt vatten.

Med hänsyn till de synnerligen skiftande redskapstyper och fiskemetoder,
som användas i vårt land, måste en rättslig åtskillnad mellan fast och rörligt
redskap vara vansklig att genomföra, men den föreslagna definitionen på
fast redskap, som motsättningsvis även ger en regel om vad som skall menas
med rörligt redskap, torde, såvitt utskottet kan finna, ge praktiskt användbara
regler.

Tillstånd att fiska med fast redskap i allmänt vatten torde i regel böra
meddelas för flera år åt gången. Det synes emellertid utskottet knappast
lämpligt att, på sätt i en motion (1:362) föreslagits, i själva lagen föreskriva
viss minimitid för giltigheten av dylikt tillstånd.

Kungl. Maj :t har föreslagit att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade
kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets
tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestämmelse
skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder
om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län.
Kusten är där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke
har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmelsen
väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner
(1:365 och 11:442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Blekinge läns östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget
uppräknade kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster,
och utskottet vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och,
tör Skånes östra kust, jämväl i motionen I: 362 -— samma bestämmelse om
utsträckningsrätt skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes
utsträckningsrätt kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om
utsträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större
trygghet för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikas.
Vid dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den tillståndsfria
utsträckningsrätten skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda
enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmänt vatten.
Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav,
blir mindre eller bortfaller, om strandägarna få tillståndsfri utsträckningsrätt.
Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande
lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster
av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför någon
utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något
annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna
lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten till
att gälla även Skånes östra och södra kuster. Vid Blekinge läns södra kust
däremot, ej minst vid Listerlandet, torde en tillståndsfri utsträckningsrätt
mångenstädes skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av
den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrker därför att, på sätt föreslagits
i motionen 1:362, sådan utsträckningsrätt införes även vid Blekinge läns
södra kust.

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Allmänna synpunkter.

Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års
lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga
befolkningen.

Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet»
tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havsstranden
och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap
utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna
vid rätten därtill.

Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade
dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock
rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal
olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket
på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock,
särskilt i fråga om hummerfisket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 13

Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reglerna
om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev
samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock
med vissa modifikationer.

I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kommittén
anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika föreskrifter
med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i
strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund
i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och
av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde
enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Ä andra
sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest vedertagna
rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiskerätten
i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle oundvikligen
framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och
giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det anförda
hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt
begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. m. befunnits önskvärt att
ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en
ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor.
Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av historiska
skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad
än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på enhetlighet
som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore
också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett
uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna
bestämmelsen om skydd för gammal sedvana.

Även Kungl. Maj :ts förslag bygger på den grundsatsen att fisket i enskilt
vatten i princip tillhör innehavaren av den enskilda fiskerätten.

De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som föreslagits
av kommittén eller Kungl. Maj :t eller eljest ifrågasatts avse strömmings-
och skarpsillfisket (utskottsutlåtandet s. 14), visst annat fiske i Östersjön
(s. 19), hummerfisket i Bohuslän (s. 24), övrigt fiske vid västkusten
ts. 27) samt fisket i de stora insjöarna (s. 30).

Utskottet.

Bortsett från havet och de fem största insjöarna bygger Kungl. Maj :ts
förslag, liksom gällande lag, på den för svensk rättsuppfattning traditionella
grundsatsen att fisket tillhör jordägaren eller den som enligt avtal,
urminnes hävd eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Den tanke,
som behärskar vissa kontinentala rättssystem, nämligen alt fiskerätten i
större eller mindre utsträckning skulle tillkomma staten, har ej genomförts
i den svenska rättsutvecklingen. Ej heller bygger Kungl. Maj:ts förslag på
att det skulle finnas någon s. k. allemansrätt till fiske i andra vatten än i

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2,3.

havet och i de fem största insjöarna. Den vidsträckta frihet, som i vårt land
tinnes att beträda annans mark, att färdas över annans vattenområde, att
plocka svamp och skogsbär m. m., har icke ansetts omfatta jämväl rätt att
bedriva jakt eller fiske. Även utskottet anser, att den rättsuppfattning, på
vilken Kungl. Maj :ts förslag är byggt, bör vara grundläggande. Däremot kan
det diskuteras huruvida det ej ur allmän synpunkt kunde vara motiverat att
staten skulle — mot ersättning till rättsägarna — bereda nya medborgargrupper
tillfälle till fiske. På många håll, särskilt i Norrland, utgör fisket i
här avsedda vatten ett viktigt tillskott till befolkningens försörjningsmöjligheter,
och flerstädes måste det betraktas som ett alltmer framträdande allmänintresse
att de icke jordägande folkgrupperna, ej minst från tätorterna,
kunna få tillfälle att under ordnade förhållanden bedriva fritidsfiske. Emellertid
är det enligt utskottets mening icke påkallat att av sådana hänsyn
ändra själva den grundval på vilken den nuvarande fiskerätten vilar. Några
avsevärda svårigheter föreligga i regel ej för icke jordägande att mot rimlig
avgift erhålla fiskeupplåtelser vare sig i på kronans vatten eller på enskildas.
Dylika upplåtelser torde underlättas genom bestämmelser om fiske i oskiftat
vatten, om fiskevårdsområde och om förvaltningen av kronovattnen, vidare
genom att hos kommuner och bolag intresse väckes för fiskerättsupplåtelser
samt — under särskilda omständigheter — genom stadganden mot
vanskötsel av fiske. Till frågan om sådant fiske, som enligt gammal sed
fritt må ha bedrivits på enskilt vatten, får utskottet anledning återkomma
senare (s. 47 ff.).

I havet samt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön innebär
emellertid den omständigheten att vissa delar av vattnet — eller i Mälaren
allt vattnet — tillhöra fastigheterna ingalunda att jordägaren där skall
ha ensamrätt till allt fiske. Tvärtom innefattar Kungl. Maj :ts förslag en omfattande
katalog över fiskemetoder som i olika kust- och sjöområden stå
öppna för alla. Väsentligen utgör förslaget en precisering och normalisering
av redan gällande rättsuppfattningar. Den ökade klarhet som vinnes genom
de nya lagbestämmelserna måste enligt utskottets mening bliva ett
gott handtag främst åt yrkesfiskarkåren.

Strömmings- och skarpsillfisket.

Gällande rätt.

Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de
fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha,
såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre
långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även
på enskilt fiskevatten.

I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må
sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med
all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

15

strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej
av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han deltager
i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar
län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för envar
å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från
det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid är
dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fisket
må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av
ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits
strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län,
nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vatten,
Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och
Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud
mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande
sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters avstånd
mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen
utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs
är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om
skötarnas längd och placering som nyss sagts.

Det må i detta sammanhang erinras att i den mån rätt till strömmingsfiske
å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt
likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna
stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havsstranden
och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan
sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kustlänen
fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark.
Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss
uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränkningar
i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro
stadgade.

Å andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske
icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom
eller skattläggning m. in., och ej heller med avseende å kronans i jordeboken
upptagna enskilda fisken.

Kommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt
hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.
På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning
tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna
i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt
att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme
att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att bedöma,
huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket
funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig
skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore
det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och
i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den
mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rättsmedvetande
i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver borde
den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfisket
vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rådande
förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det
enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några
mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde
med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk).

I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första
hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd
för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast
annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill. Därjämte ha
föreslagits vissa jämkningar i de nuvarande specialbestämmelserna om fritt
strömmingsfiske.

Beträffande de norrländska kustlänen innebär kommitténs
förslag att strömmingsfisket å annans vatten ej längre skall vara begränsat
till platser, där sedvanerätt kan visas föreligga och där stranden ej utgöres
av odlad mark. I stället skall sådant fiske med not, skötar och sillnät överallt
få fritt bedrivas ända in till stranden, oavsett dennas beskaffenhet.
Någon skyldighet att vid notfiske lämna strandägaren viss företrädesrätt
skall icke vidare föreligga.

Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,
såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är begränsad
till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som ligga
mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2
meter vidtager ■— har kommittén i sitt betänkande förordat samma regel
som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med
skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget innefattar
således åtminstone formellt en betydande begränsning av den enskilda
fiskerätten.

För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på samma
sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar
och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske
med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är
slörre än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grundare
vatten, även om så förut opåtalt fått ske.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

17

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall
enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och
sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar ■— vara fritt, där djupet överstiger
6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter.
I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att
minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.

För övriga delar av östersjökusten innehåller förslaget
inga speciella stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid
föreslår kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid
Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med
nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden
samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stranden.
I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter strömming
och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på
enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust.

Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka
fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket
begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och placering.
Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.

Yttrandena.

För Stockholms län har förslaget tillstyrkts av länsstyrelsen i länet,
förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap
samt Stockholms läns fiskareförening.

Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning
till nuvarande bestämmelser.

I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31
mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att således
under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd
från stranden.

Beträffande södra delen av Kalmar län har i flera yttranden
yrkats att skötfisket efter strömming borde bli fritt ända in till stranden.

I övrigt må beträffande yttrandenas innehåll hänvisas till propositionen
(s. 61—65).

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen har departementschefen yttrat följande.

»Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen
mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga
2 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av betydelse
att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande
skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande
härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande
vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och
skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kommittén
framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande föreskrifter,
så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan
undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. särskilda
rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sedvänjor
och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter strömming
och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område
åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det
lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda
delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén föreslagit
ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbefolkningens
önskemål. — I fråga om Öland och södra smålandskusten har
så gott som enhälligt hemställts, att strömmingsfisket med skötar och sillnät
måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas äga stöd i nu rådande vanor
och böra därför enligt min mening beaktas. I enlighet härmed förordar
jag, att i Kalmar län söder om Kråkelund fiske efter strömming och skarpsill
med dylika redskap får bedrivas fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker
jag, i enhetlighetens intresse, att sistnämnda regel får gälla även vid
Blekinge läns ostkust, där enligt kommittéförslaget intet intrång i den
enskilda fiskerätten skulle tillåtas. Denna jämkning torde på grund av
strandens beskaffenhet i praktiken få ringa eller ingen betydelse. I övrigt
anser jag mig böra biträda kommittéförslaget.»

Motioner.

Beträffande Stockholms län bär i likalydande motionerna I: 356 och 11:
436 hemställts att riksdagen ville ägna särskild uppmärksamhet åt och i
görlig mån beakta vissa från såväl Stockholms läns fiskevårdsförbund som
från länets fiskarförbund framförda förslag att den i 7 § av Kungl. Maj :ts
förslag avsedda rätten till fiske efter strömming in. m. begränsades att avse
endast den bofasta kust- och skärgårdsbefolkning, som bedriver yrkesmässigt
strömmingsfiske. Vidare har i motionen 11:439 yrkats att den i propositionen
föreslagna begränsningen till sex meters djup måtte utgå.

Vidkommande Södermanlands län har i motionen 11: 422 yrkats att fisket
efter strömming och skarpsill med i lagförslaget angivna redskap finge
av varje svensk medborgare bedrivas i sådant enskilt vatten, som har större
djup än sex meter, under tiden 1 oktober—31 mars samt under tiden 1
april—30 september på enskilt vatten, som har större djup än sex meter
och är beläget på ett avstånd av minst tvåhundra meter från fastlandet eller
från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

19

Vad angår Kalmar läns kuster söder om Kråkelund må anmärkas att
i motionen II: 434- hemställts att fisket med bland annat sillnotar måtte bli
fritt ända in till stranden.

Ett motsvarande yrkande har beträffande Blekinge läns kuster framställts
i motionerna I: 365 och II: 442, vilka äro likalydande.

I motionen II: 424 har hemställts, att även om Kungl. Maj :ts förslag i
övrigt avsloges, borde likväl de förbättringar i fråga om fiske av sill och
strömming, som i propositionen föreslås, inarbetas i 1896 års lag.

Utskottet.

Vid ost- och sydkusten har fisket efter strömming och skarpsill sedan
gammalt intagit en särställning och står i betydande omfattning öppet för
envar. Denna frihet gagnar uppenbarligen främst den bofasta kust- och
skärgårdsbefolkning, som bedriver yrkesmässigt strömmingsfiske. Att, på
sätt yrkats i motionerna 1: 356 och II: 436, uttryckligen begränsa friheten
att fiska till denna befolkning är emellertid redan av praktiska skäl ogörligt.
Det torde för övrigt ej finnas sakliga skäl att förbehålla fisket åt fiskande
med hemortsrätt inom det egna länet eller häradet eller att utesluta fiskare
från tätorterna.

Ett bifall till det motionsvis (II: 439) framförda yrkandet att i Stockholms
län strömmingsfisket måtte bli fritt också innanför sexmetersdjupet skulle
medföra avsevärd olägenhet för strandägarna utan att bliva till större gagn
för frifiskarena. Utskottet anser sig böra avstyrka motionen.

Beträffande Södermanlands län vill däremot utskottet i enlighet med
vad som yrkats i motionen II: 422 förorda en vidgad frihet för vinterfisket
efter strömming. En dylik större frihet synes vara av vikt för yrkesfiskarena
och torde ganska väl överensstämma med rådande sedvanor.

Såsom framgår av utredningen anses allmänt fisket med sillnotar vid Kalmar
läns kuster söder om Kråkelund och Blekinge läns kuster tillkomma
strandägarna. Det bedrives ej sällan i särskilda, av strandägarna upprensade
notvarp. Ett frigivande av sådant fiske skulle därför innebära ett betydande
ingrepp i strandägarnas rätt. Utskottet finner ej tillräcklig anledning
att i denna del frångå Kungl. Maj :ts förslag och avstyrker alltså de yrkanden
därutinnan som framställts i motionerna I: 365 samt II: 434 och 442.

Annat fiske i Östersjön.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den
enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon
vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för
envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet
samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga
redskap.

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Emellertid har kommittén ansett, att därutöver borde meddelas särskilda
föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland och södra Blekingekusten
samt Skånes östra och södra kuster. Under remissbehandlingen ha önskemål
framställts att sådana föreskrifter måtte givas också beträffande Öland
och södra delen av fastlandet i Kalmar län.

För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med
nät och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden.

Beträffande Öland och södra smålands kusten — där kommittén
ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som
framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och annan
småfisk samt räkor till agn.

Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhållit,
att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallande
skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och
icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade
huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemässiga
förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanorna
växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde någon
mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med
större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden
även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap
till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdarna
och överhuvud på något avstånd från land.

Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strandägande
fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja
även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett
totalt frigivande av sådant fiske på många håll innebära ett alltför stort
avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämplig
avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt ute på fjärdarna,
närmare bestämt på större avstånd än 300 meter från stranden, medan
däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskilda fiskerätten
i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att vid
Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medborgare skall
äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock att i vatten,
som ligger mindre än 300 meter från stranden eller — där den stranden
följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut — innanför denna
djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske med nät och tobisnot.

Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har detta kommitténs
förslag i stort sett lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget uttalat,
att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syntes
vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät
och tobisnot.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

21

Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge låns havsfiskeförening och
fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok eller
långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden.

En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som
emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet överhuvud
borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför
har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskerikommitté
till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett
frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att medföra
att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av
allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak
vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa krafter
på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång
under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som
måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid
stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder.

Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skiftande
sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större
utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas
ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att
redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att
inomskärsf i skarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiskarena
och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjöfiskets,
men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så
kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle följa
av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k.
ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med
ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske
komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot arrende
komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättningsanspråk
från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fiskevårdande
åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande
fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda frukterna
av sitt arbete.

Slutligen må nämnas att byamännen i Elleholms by i Mörrums socken i
en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna
trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten.

Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kommittén
förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända
in till stranden.

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Departementschefen.

I denna del har departementschefen anfört.

»I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Östersjön
strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden
även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.
De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland
samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts
av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem.
Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttranden
framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn
•vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma frihet
utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, förordar
jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt
att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra
kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar
råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske.
De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle
få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfällighetsfiskare
torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kunna
förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets
bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i
kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller
beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt,
utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ändia
in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras genom
ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad
sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka
böra ansluta mig till kommittéförslaget.

Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag
sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om
strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får befogenhet
att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas
fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap.»

Motioner.

I motionen II: 434 har yrkats att vid kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund fisket med rörligt redskap i enskilt vatten måtte helt frigivas.

I likalydande motionerna I: 365 och IT. 442 har ett motsvarande yrkande
framställts beträffande Blekinge läns kuster.

I motionen I: 362 har hemställts att fiske med nät, som är att hänföra
till rörligt redskap, samt fiske med långrev eller krok måtte få bedrivas
fritt ända in till stranden av Blekinge läns kust samt på Skånes östra och
södra kuster.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

23

Beträffande Blekinge läns södra kust har i motionen I: 52å yrkats att fisket
skulle vara fritt ända in till stranden icke endast med de i Kungl. Maj :ts
förslag upptagna redskapen (nät av visst slag och tobisnot) utan också med
långrev.

Utskottet.

Vid Blekinge läns södra kust torde sedan gammalt fisket med långrev i
allmänhet anses vara fritt för envar. Detta är mångenstädes av stor betydelse
för den talrika yrkesfiskarbefolkningen, både för de utsjöfiskare som
på grund av sin ålder eller andra orsaker ej längre kunna deltaga i det krävande
storfisket ute till sjöss och för de skärgårdsfiskare som för sin försörjning
äro beroende av möjligheten till småfiske. Det fria långrevsfisket
på enskilt vatten blir emellertid — bortsett från bestämmelserna i 11 och 14 §§
fiskerättslagen — skyddat endast i den mån de fiskande kunna bevisa att å
viss ort sådant fiske bedrivits »oklandrat och efter gammal sed» (15 §). De
nu omtalade yrkesfiskargrupperna torde för sin näringsutövning vara i behov
av större trygghet sålunda att fisket med långrev uttryckligen förklaras
fritt vid de blekingska kusterna ända in till stranden. Någon nämnvärd skada
för enskild rätt torde därigenom icke uppkomma. Utskottet förordar alltså,
med bifall till yrkanden i motionerna I: 362, 365 och 524 samt II: 442, att
vid Blekinge läns södra kust fisket med långrev skall vara fritt ända in till
stranden, oberoende av sedvana.

Vad angår övriga i motionerna I: 362 och 365 samt II: 434 och 442 framförda
yrkanden om än vidsträcktare frihet att vid Kalmar läns kuster söder
om Kråkelund (fastiandskusten och den öländska kusten) samt vid Blekinge
läns kuster bedriva fiske i enskilt vatten ha framför allt åberopats
lokala sedvanor. I den mån obestridliga sedvanor finnas, åtnjuta de skydd
enligt 15 § i förslaget till lag om rätt till fiske, en bestämmelse, som — till
skillnad från dess motsvarighet i gällande lag -— är avsedd att gälla även
inom skären befintliga vattenområden. De lokala sedvanor, som äro obestridliga,
ha emellertid icke den territoriella omfattning att på dem allmänna
regler om frihet för var och en att i enskilt vatten bedriva fiske med rörliga
redskap över huvud eller med vissa slag av sådana redskap lämpligen böra
byggas. Redan genom Kungl. Maj :ts förslag och den jämkning beträffande
långrevsfisket som utskottet förordat ha frifiskarena, särskilt vid Blekinge
läns södra kust, erhållit större frihet än enligt 1896 års lag. En ytterligare
inskränkning av den jordägande befolkningens rättigheter vid Kalmar och
Blekinge läns kuster utöver vad sålunda föreslagits synes utskottet icke tillrådlig.

Det motionsvis framställda yrkandet om fritt fiske med rörligt redskap i
enskilt vatten vid Skånes östra och södra kuster (1:362) är tillgodosett
genom utskottets med propositionen samstämmande förslag.

Däremot vill utskottet för norrlandskusten och Uppsala läns kust förorda
större frihet till fiske än enligt Kungl. Maj ds förslag. Vid stora delar av dessa

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

kuster är fisket med rörligt redskap, i regel dock ej efter lax, redan nu av
ålder fritt för envar. Sådant fiske, särskilt efter sik och siklöja, är mångenstädes
vid dessa kuster av betydelse för yrkesfiskarena och även för de många
binäringsfiskarena (jfr SOU 1947:47 s. 270, 374—406). Även i fråga om trakter,
där dylik sedvana nu icke finnes, tala enligt utskottets mening starka
skäl för att införa sådan frihet. Några större olägenheter för jordägarna
skulle ej vållas, och inlösningssummorna torde bli ganska måttliga. Bruttovärdet
för allt här avsett fiske (alltså frånsett strömming, skarpsill, lax och
vad av annan fisk som fångas i fasta redskap) har uppgivits till 50 000—•
100 000 kronor per år, däri inberäknat även sådant fiske som av ålder bedrivits
fritt. De fasta redskapen, såsom strömmings-, sik- och laxryssjor,
böra emellertid liksom hittills förbehållas jordägarna, och genom 22 § i
förslaget till lag om rätt till fiske få strandägarna i fråga om de fasta redskapen
t. o. m. ännu något bättre skydd än hittills. Även fisket efter lax,
som av gammalt betraktats såsom artskilt från annat fiske, bör förbli
strandägarnas. Detta fiske bedrives inom det enskilda vattnet, förutom
med fasta redskap, mest med laxnät så grovtrådiga och stormaskade att de
klart avvika från redskap som sättas efter annan fisk. Skulle framdeles
någon lokal reglering av fisket visa sig påkallad, t. ex. vid en älvmynning,
ankommer det på länsstyrelsen att med stöd av fiskeristadgan utfärda erforderliga
ordnings- och skyddsföreskrifter.

Utskottet förordar, att vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län varje svensk medborgare i enskilt
vatten skall få bedriva fiske med rörligt redskap icke blott efter strömming
och skarpsill utan även efter annan fisk, dock ej efter lax.

Hummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den
enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestämmelsen
om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa
stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring
år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske
med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån
ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de
inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter
hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.
Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den
nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undantaget
— att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ålder
oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill
hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

25

Kommittén.

Efter ingående undersökningar (se SOU 1947:47 s. 132 137, 353— 358,

503, 508—510) har kommittén kommit till det resultatet att ett totalt frigivande
av hummerfisket måste antagas komma att medföra en rationalisering
av fisket och leda till ett mera fullständigt utnyttjande av båtar och
redskap. I samband därmed kunde, åtminstone på vissa håll, avkastningen
komma att stiga. Vidare kunde enligt kommitténs uppfattning ett frigivande
av hummerfisket väntas få ej ringa social betydelse särskilt i norra Bohuslän.
Därigenom skulle nämligen beredas bättre försörjningsmöjligheter
för de många yrkesfiskarena och ej minst för sådana äldre fiskare som ej
längre orkade med det mera krävande högsjöfisket. Dessutom innebuie det
redan i och för sig en fördel med enhetliga rättsregler. Å andra sidan kunde
det icke förnekas, att om hummerfisket bleve fritt, viss fara kunde uppkomma
för alltför hård beskattning av beståndet. Därest det visade sig att
avfiskningen på något håll bleve för stark, borde detta dock kunna mötas
med fiskevårdande åtgärder. I övrigt kunde mot en frigivning anföras att
ensamrätten till fiske efter hummer kunde äga stor betydelse för strandägaren
och att det stundom till och med kunde föreligga risk för att han
utan sådan rätt ej längre skulle kunna skaffa sig full försörjning. Enligt
vad den av kommittén företagna utredningen givit vid handen vore dock
sådana verkningar icke att befara annat än i några få fall. Det finge därjämte
beaktas, att den som lede skada genom fiskets frigivande borde erhålla
ersättning härför av statsmedel. Kommittén hade på grundval av
den officiella statistiken och annan utredning som kommittén införskaffat
sökt uppskatta storleken av den sammanlagda ersättningsskyldighet som i
sådant hänseende kunde komma att åvila statsverket. Beräkningarna hade
givit vid handen att beloppet knappast skulle komma att överstiga 750 000
kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt lägre.

Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade
för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med
hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit
fördelarna av en sådan åtgärd vara sa betydande att kommittén ansett sig
böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt.

Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande
mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört följande.

Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfastigheter
— ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten
till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörjningsmöjligheter
försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersättning
beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för
dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och
blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats
några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra
avstyrka frigivningen.

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av åtskilliga remissinstanser,
medan andra uttalat betänkligheter med hänsyn till faran för utfiskning
och risken att vissa mindre brukningsenheter skulle få sina försörjningsmöjligheter
försämrade (prop. s. 72—75). I skrivelser från strandägare
har bl. a. hävdats att det från sociala synpunkter snarast vore större behov
av att skydda strandägarna än yrkesfiskarena.

Departementschefen.

Departementschefen har biträtt förslaget att hummerfisket skulle totalt
frigivas och har härom anfört följande.

»Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummerfisket
skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av
1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan
erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med
kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås.
Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig
med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårdssynpunkt.

För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att
bil till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske
vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång
aven till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må
också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför
andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kortare
färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej
sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning.

Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde uppkomma
endast då jordbruket såsom sådant icke är bärkraftigt, men hummerfisket
brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända inträffa
att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej
längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet.
Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större
utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jämförelse
med fördelarna av förslaget.

Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att
det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att
hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å
vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer.»

Utskottet.

Hos kustbefolkningen i norra Bohuslän och särskilt hos yrkesfiskarena
har det sedan länge varit ett starkt önskemål att hummerfisket skulle bli
fritt i hela landskapet. Trots de ganska avsevärda kostnaderna för ett sä -

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

dant frigivande finner utskottet övervägande skäl tala för bifall till Kungl.
Maj :ts förslag i detta hänseende. Vid ersättningarnas bestämmande bör givetvis
särskild hänsyn tagas även till den skada, som kan uppstå, då ett frigivande
avsevärt påverkar en fastighets fortbestånd såsom självständig
brukningsenhet. Fall av sådan art torde emellertid vara fåtaliga.

Utskottet understryker nödvändigheten av att efter frigivningen hummerfisket
effektivt skyddas genom beståndsvårdande åtgärder på lång sikt.

Övrigt fiske vid västkusten.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Frånsett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt
fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande sammanhang
skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län
alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.
Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet
också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden.

Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa
bestämmelser.

I vissa remissyttranden (s. 76—79) ha emellertid framställts önskemål att
den för skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i
Halland samt Göteborgs och Bohus län.

Lantbruksstyrelsen har emellertid icke kunnat biträda detta förslag. Styrelsen
har vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att,
i enlighet med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt
taget fullständigt upphäva den enskilda fiskerätten i Göteborgs och Bohus
samt Hallands län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn
till nu rådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs
och Bohus län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande,
men dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts
av strandägarna eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket
med bottengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket
intensivt av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden,
där dessa redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika
dem, som rådde på Skånes västkust.

Departementschefen.

Departementschefen har funnit sig icke för närvarande böra föreslå att
strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap i enskilt vatten upphävdes
även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Han har därom anfört
följande.

»Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkesfiskare
vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandägande -

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

rätt, i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa
önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust
är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och
i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rörliga
redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad
hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas.
Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga
ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten
av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut anförda
har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta
fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att
meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de
fiskande m. in.

Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl.
Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den
gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta redskap
vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarligen
icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång
från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en
överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt brytande
med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfattningen
att 1/66 ars stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet
angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis
grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestämmelsen
i detta reglemente.

I varje fall har numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap
varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiskeristatistiken
funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med
tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat
fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande
siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med
ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med
bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke
obetydligt fiske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Särskilt
fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohuslän.
Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på
enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det
försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva.
Även upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig
strandagarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen
sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara undantag
att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna
om lov.

Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta
redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseende
finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som
av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste
också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än
de som redovisas i den officiella statistiken.

En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke
genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan
emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast anses
tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att
längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var
som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende
kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strandvattnet
utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro
fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I
själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i
främsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras
att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grunden
för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till
hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristadgor,
ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt synas
farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma under
en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag
framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig
alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild anledning
härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska allmänt
förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan
det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strandägarnas
rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämpligen
böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfällig
lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även
av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användningen
av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen
av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen därefter
skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt
kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap.»

Motioner.

I motionerna II: 426 och I: 361, vilka ha samma lydelse, II: 438, II: 440
och I: 364, vilka två sistnämnda äro likalydande, samt II: 444 och 1: 358,
vilka båda äro av samma lydelse, har yrkats alt allt fiske med fast redskap
vid hela västkusten måtte göras fritt.

Beträffande det obetydliga ostronfisket har i de nyssnämnda motionerna
11:426 och 1:361 samt 11:444 och 1:358 föreslagits alt även detta fiske
skulle bli fritt, varemot i motionerna 11:440 och I: 364 i stället yrkats att

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sådant fiske skulle förbehållas innehavaren av den enskilda fiskerätten också
vid Skånes västra kust enligt samma regler som i propositionen föreslagits
för övriga delar av rikets västra kust.

Utskottet.

Enligt gällande lag är fisket med fast redskap vid västkusten norr om
Skåne förbehållet strandägarna. I Kungl. Maj:ts förslag har strandägarnas
nyssnämnda rätt bibehållits. Dock ger förslagets definition på fast redskap
detta begrepp en ganska snäv omfattning, och dessutom bereder förslaget
skydd åt sådant fiske med alla slags redskap, både inom och utom skären,
v^ket bedrivits på grund av gammal sed. Från västkusthåll har emellertid
gjorts gällande att i befolkningens rättsmedvetande en än friare rättsuppfattning
levat kvar sedan det dansk-norska skedet och att denna skulle omfattas
också av befolkningen vid Västergötlands korta havskust. Från yrkesfiskarhåll
har påyrkats att denna rättsuppfattning skulle uttryckligen lagfästas
och att vid västkusten allmänhetens rätt skulle vidgas till att avse
allt fiske med fast redskap. Därmed skulle man, förutom större enkelhet i
rättsreglerna, vinna framför allt att myndigheterna, obundna av hänsyn till
enskilda rättigheter, skulle kunna fritt reglera fisket, något som särskilt
bleve av betydelse i händelse av en ny s. k. sillperiod. Utskottet ansluter sig
till dessa sistnämnda synpunkter. De göra sig enligt utskottets mening visserligen
icke med fullt samma styrka gällande i de innersta delarna av den
bohuslänska skärgården eller vid de öppna, sandiga delarna av hallandskusten,
men i enhetlighetens intresse torde det vara lämpligast att ett frigivande
av fisket med fast redskap får omfatta hela västkusten. Utskottet tillstyrker
alltså den i motionerna I: 358, 361 och 364 samt II: 426, 438, 440 och 444
gjorde hemställan att allt fiske med fast redskap vid västkusten göres fritt.

Om även fiske med fast redskap blir fritt efter västkusten, kommer därstädes
allt fiske att stå öppet för en och var. Det undantaget bör emellertid,
enligt utskottets uppfattning, göras att — liksom enligt Kungl. Majrts
förslag — det obetydliga fisket efter ostron förbehålles innehavaren av den
enskilda fiskerätten intill 200 meter från stranden. I denna del avstyrker utskottet
alltså vad i motionerna 1:358 och 361 samt 11:426 och 444 hemställts.
Av lagtekniska skäl — för att man skall få enhetliga bestämmelser
för hela kuststräckan från Falsterborev till norska gränsen — synes, på sätt
yrkats i motionerna 11:440 och 1:364, motsvarande förbehåll om enskilt
ostronfiske böra utsträckas att gälla också för Skånes västra kust.

Fisket i de stora insjöarna.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är — så långt den sträcker
si§ enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har
emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även
i omedelbar närhet av stranden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

31

Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta
regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar meddelas
särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i
huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke
funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren.

Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra undantag från den
enskilda fiskerätten, nämligen för fisket med ålrev under tre månader av
året; fisket efter siklöja och nors med finmaskad not i vissa notvarp, fisket
efter samma fiskslag med finmaskat nät på större djup än åtta meter och
fisket med rörliga redskap ute i Mariestadsfjärden jämte Östersundet.

Angående Dättern och Brandsfjorden i sydvästra Vänern må hänvisas till
SOU 1947: 47 s. 149 och 528 samt prop. s. 83 f.

Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk medborgare
skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag
samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten.

Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda
på att i ett flertal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den
mellan dem belägna Prästfjärden —- fritt fiske bedrivits i viss utsträckning.
Att genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande
sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänkligheter
ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom anfört
följande.

En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vatten
samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med frivatten.
Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer
vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskerinäringen
såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av
de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åtgärd
synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa
trakter.

Beträffande frågan huruvida fisket i vissa delar av Mälaren för närvarande
vore fritt eller i allt fall borde göras fritt ha i yttrandena meningarna varit
delade (prop. s. 47 f.).

För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellanfjärden
— som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det
oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som
ligger minst 1 000 meter från stranden.

Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske
efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje
svensk medborgare.

Kommittéförslaget har — bortsett från Mälaren — endast föranlett smärre
erinringar (prop. s. 81—85).

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Departementschefen.

Beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön har kommittéförslaget
med vissa jämkningar godtagits av departementschefen (prop. s.
85 f.).

I fråga om Mälaren däremot har departementschefen förordat att fisket
gjordes helt fritt i de centrala fjärdarna, dock endast utanför det egentliga
strandvattnet, och har härom yttrat följande.

»Starka skäl tala för att befolkningen i städer och andra samhällen
kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske
fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena
genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén
har vitsordat att fritt fiske redan nu förekommer i sjöns centrala delar,
där Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden
bilda en sammanhängande öppen vattenyta. Denna kan enligt
min mening väl jämföras med motsvarande områden i Hjälmaren och
Storsjön. — Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke
vara att befara.»

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle nyss angivna delar
av Mälaren utgöra fritt fiskevatten (prop. s. 149, 7 § andra st.), men efter
lagrådsgranskningen ha föreskrifterna om fritt fiske i denna sjö begränsats
till att avse rörligt redskap och givits den innebörden att fiske med
sådant redskap skall vara fritt å de områden som i det till lagrådet remitterade
förslaget hänfördes till fritt fiskevatten (prop. s. 167 f., 176 f., 227).

Motioner.

I likalydande motionerna II: 435 och 1: 363, som gå ut på att propositionen
i den del som avser sötvattensfisket måtte avslås, har bland annat betonats
vikten av fiskevårdsbestämmelser och uttalats att i Dättern och Brandsfjorden
i Vänern kunde »fiskeförhållandena utan tvivel inom en icke alltför
avlägsen framtid komma att bliva föremål för komplikationer». Också
i motionen II: 427 (som närmast avser propositionen nr 59) ha fiskeförhållandena
i dessa vatten berörts.

Beträffande Mälaren har i likalydande motionerna 1:356 och II: 436
fritt fiske avstyrkts.

Slutligen har i motionen II: 443 hemställts att i östra Hjälmaren varje
svensk medborgare måtte äga rätt att fiska med rörligt redskap på ett avstånd
ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters längd, eller, där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.

Utskottet.

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till den reglering som innefattas i
Kungl. Maj :ts förslag.

I Dättern och Brandsfjorden, som äro delar av Vänern, ha åtskilliga fis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

33

kare utan stöd av jordäganderätt sedan gammalt oklandrat fått fiska. Utskottet
finner skäligt att på det sätt beakta vad i motionerna I: 363 samt II:
427 och 435 anförts, att ett särskilt förbehåll göres om fortbeståndet av sådan
sedvanerätt.

I fråga om Mälaren godtar utskottet förslaget att fisket med rörligt redskap
i de centrala fjärdarna göres fritt för varje svensk medborgare och
avstyrker alltså i denna del motionerna I: 356 och II: 436. I den tättbefolkade
mälardalen är del önskvärt att befolkningen, liksom vid havskusterna,
har åtminstone något tillfälle till fritidsfiske. Uppenbart är emellertid
att, om lagbestämmelserna utformas så, att strandägarna få mindre intresse
än förr av att bedriva fiskevård, måste i stället det allmänna vara berett
att vidtaga de motsvarande åtgärder som kunna erfordras för att vidmakthålla
och om möjligt förkovra bestånden av fisk, framför allt av de
värdefullare fiskslagen, såsom gädda och gös. Det synes även böra övervägas,
huruvida, när nu det allmänna inlöser enskilda fiskerättigheter i vidsträckta
avgränsade fjärdar, detta fiske utan vidare skall förklaras fritt för
envar, eller om den som där önskar fiska skall ha att erlägga en fiskevårdsavgift
som skulle uteslutande användas till att förbättra fiskemöjligheterna.
Denna fråga är emellertid, såsom framgår av propositionen (s. 97 f.), under
utredning hos Kungl. Maj :t.

Utskottet finner ej skäl förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 443
-— fritt fiske införes i ett vatten av så liten omfattning som Östra Hjälmaren.

Kronans fisken.

Gällande rätt.

I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angående
kronofisken (se SOU 1947: 47 s. 194—212 och prop. s. 87—89).

Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom
i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i
saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra
eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och
holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i
mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av
boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande
av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant ändamål
anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas
av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få.
S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal,
särskilt vid västkusten och i Norrbottens län.

I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker,
allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej
kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift
8 Diliang till riksdagens protokoll WHO. 9 samt. 3 and. Nr 23.

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende
efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid kronopark,
av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat
slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäller,
enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av
länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar
å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med
dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvittringen
slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid
kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade
såsom överloppmark.

Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar
och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hennes
rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt oberoende
fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna
såsom särskilda lägenheter av krononatur.

Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» kronofiskena
har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på
grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i
stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfallsstyrelsens,
fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning.
Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej meddelats
i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande
särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen
utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.

Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få
anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder,
skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening
funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I
stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu
ifrågavarande kronomark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville
upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibehållas,
men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en
särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ordning
§ 77 regeringsformen föresltreve. I denna förordning borde också upptagas
föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för
boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 §
första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett förslag
till dylik förordning.

Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 §
andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak inne -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

35

bure allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som
tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett
rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bibehållas.
Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915
års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. Enligt
kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kronofiskena
gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till
husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske
finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovsfisket.
Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvaltningsföreskrifter
(s. 210 f., jfr 205—207).

Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där
omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom
självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte
natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom
privaträttsligt fång.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erinran
allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt
för ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan
vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del i likhet med kommittén ansett att
erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans omförmälda
stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna
kronofiskena utan olägenhet borde kunna meddelas i den ordning § 77 regeringsformen
föreskriver. Därvid borde regleringen ske i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit.

Beträffande de enskilda kronofiskena har departementschefen icke funnit
lämpligt att andra föreskrifter gåvcs än för de övriga fisken som upptagits
i jordeboken såsom särskilda fastigheter.

Utskottet.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot den föreslagna förordningen om
fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar.

Fiske vårdsområden.

Gällande rätt.

I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedrivas
i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av
samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma överens,
äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas.

Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet
utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som
är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet
skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må tillgodogöras
på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtes
på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan.

För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt
fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal
efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det
vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse.
Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och
omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas
där.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera
fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya
föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden.

Beträffande den närmare innebörden av detta förslag hänvisas till SOU
1947: 47 s. 13—18, 236—247, 290—297 (jfr s. 359—364) och prop. s. 89—90.

Yttrandena.

I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden berörts,
har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för
fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenområden
kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om
gemensamhetsfiske erbjuder.

I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna
reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess
helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling.
Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestämmelserna
om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av
fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut.

Beträffande yttrandena hänvisas i övrigt till prop. s. 90—95.

Departementschefen.

I likhet med kommittén har departementschefen (prop. s. 95—98) funnit
önskvärt att möjlighet bereddes att i enklare former få till stånd en planmässig
ordning för fisket och fiskevården inom ett visst, större eller mindre,
sammanhängande fiskevatten och har härom anfört bland annat följande.

»Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets
område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,
nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördelningen
av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera
brännande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

37

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de
förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som
bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten
ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,
såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,
kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.
För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,
att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att
jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles
särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få
till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten
att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats
endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i
praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån
ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts
alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig
majoritet för giltigt beslut.»

Emellertid har departementschefen funnit att kommittéförslaget i denna
del icke oförändrat kunde läggas till grund för lagstiftning och har härom
yttrat.

»Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frågan
om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i
vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid mynningen.
»

»Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i
vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemenskap
redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest
mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och
fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär
större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.»

»Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära samband
med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift,
vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utredning.
»

»I avbidan på att frågan om fiskcvårdsområden löses bör uppenbarligen
möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat
fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare förbliva
gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför
långvarigt.»

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Motioner.

I likalydande motionerna II: 435 och I: 363 har, som nämnts, hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, alt Kungl. Maj :t
måtte snarast framlägga nytt förslag till lag om sötvattensfisket innehållande
jämväl de nödiga regler som erfordras för tillfredsställande fiskevård.

Frågor, som avse fiskevård och organiserandet av fiskevårdsområden
m. in., ha berörts också i andra motioner, såsom I: 355 och II: 431, 1: 356
och II: 436, II: 429 och I: 366 samt II: 430 och 432.

Utskottet.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska
länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten
från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.
En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta
äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas
eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.
Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna
ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.
För att upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård
med genomtänkta fiskeriplaner, allsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,
fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. in.
Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,
ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver
detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen
i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års
lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt närmare
angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och uttalar
— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner (bl. a. II: 435
och 1:363) — den förväntningen att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta
och för riksdagen framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser
om fiskevårdsområden. Möjligen kan det visa sig lämpligt att därvid även
överväga att, efter mönster från jaktvårdslagstiftningen, meddela bestämmelser
om fiskevårdsavgift, åtminstone för sådana landsdelar där faran för överfiskning
är påtaglig (jfr ang. Mälaren ovan s. 33).

Vanskötsel av fiske.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen
borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt
kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren
av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena
sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den
andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra tillvarataga
den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde.

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

I enlighet härined har kommittén till en början föreslagit att om fiskerättsägare
bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt
intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse
ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite föreskriva
inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.

Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt intresse
uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt
icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande,
länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande
(fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utformning
skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan
hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter
visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan,
skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarrendera
fisket för en tid av högst tio år.

Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad
som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å
nytt j aren.

Kommitténs förslag i denna del bär i det övervägande flertalet yttranden
lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig
mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttranden
har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men avstyrkts
såvitt det angår underlätet utnyttjande.

I fråga om yttrandena må hänvisas till prop. s. 99 f.

Departementschefen vid lagrådsremissen.

Departementschefen har, med vissa jämkningar i fråga om förfarandet,
godtagit kommittéförslaget i denna del och bär härom anfört följande.

»De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De
utgöra också eu nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen.
Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av
fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa
också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedrivas
på eif ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett
icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat
än i undantagsfall.

Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot
rovfiske. Även underlåtenhet alt fiska kan emellertid ibland vara till skada
för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal
att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det
måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som
ett missförhållande att stora fiskevatten komma att ligga obegagnade därför
att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men
å andra sidan ej heller medgiver alt andra göra det. I likhet med kommittén

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då
innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den.

Som förutsättning för tvångsåtgärder hör — såsom kommittén också föreslagit
— alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt
att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfaringssättet
synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeritjänsteman
söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare
om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller därvid
gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I samband
därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt
hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fislcerättshavaren
tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt,
fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år.
Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa planen.
En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslagna
utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av
förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen.»

Lagrådet.

I den principiella frågan huruvida under olika omständigheter ingripande
mot vanskötsel borde få ske har lagrådet anfört bland annat följande.

»Då det gäller vanskötsel av fiskbeståndet genom alltför hård beskattning,
lärer ingripandet komma att bestå i meddelande av föreskrifter om lämpliga
inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske; föreskrifter torde
också kunna meddelas att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre särskilda
fiskevårdande åtgärder äga rum. Förslagets ståndpunkt att på detta
sätt från det allmännas sida ingrepp må ske i nu avsedda fall torde kunna
lämnas utan erinran.

Däremot synes med fog kunna mot förslaget anmärkas, att det tillstädjer
ingrepp i vissa fall även av den anledningen att fisket icke utnyttjas.

---Tydligt är, att möjlighet till ingripande av denna art ej skulle

fylla något mera kännbart behov och att en tillämpning av bestämmelsen

kan komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall.---Med hänsyn

till det nu anförda och då en regel av den föreslagna innebörden lätt kan
leda till trakasserier och tvister, anser lagrådet att tillräckliga skäl icke
finnas för förslagets ståndpunkt i denna del.»

Beträffande lagrådets uttalanden om vanskötsel må i övrigt hänvisas till
prop. s. 201—203.

Departementschefen i propositionen.

Lagrådets hemställan att bestämmelserna om ingripanden mot underlåtenhet
att utnyttja fiske måtte utgå bär departementschefen icke ansett sig
böra tillmötesgå. Han har härom anfört att det icke saknades exempel på

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

41

fall, då goda skäl skulle ha förelegat för ett dylikt ingripande, och att så
som förutsättningarna för användande av tvångsförfarande angivits i förslaget
det torde kunna förutsättas att inskridande av myndighet ej komme
att ske annat än då behovet därav vore uppenbart.

I fråga om övriga av lagrådet gjorda erinringar må hänvisas till prop.
s. 230.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker att bestämmelser mot vanskötsel av fiske upptagas i
fiskerättslagen. Mot de föreslagna bestämmelsernas utformning har utskottet
ingen erinran. Skulle, på sätt utskottet ämnar föreslå, en ny paragraf
infogas i slutet av fiskerättslagen, föranleder detta ändring i en hänvisning
i en av de nu förevarande bestämmelserna (31 §).

Efter den i det föregående lämnade allmänna redogörelsen övergår utskottet
nu till att behandla de särskilda författningsförslagen.

Lag om rätt till fiske.

Om fiske i allmänt vatten.

Under detta avsnitt har i 1 § första stycket upptagits att i vatten, som
enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten, varje
svensk medborgare skall få fiska med rörligt redskap. Vill han där sätta
fast redskap, skall han söka tillstånd av myndighet. I 2 § stadgas att innehavare
av enskild fiskerätt ej må förvägras att från det enskilda vattnet
sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske
utan men för annan fiskande. I 3 § föreskrives att vid vissa kuster innehavaren
av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd skall få utsträckningsrätt
200 meter ut från den stranden följande 3-in-kurvan. Sådan
automatisk utsträckningsrätt skall dock finnas endast vid kusten av
Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund och vid
Blekinge läns östra kust. 1 4 § slutligen stadgas om rätt för utlänning och
annan som ej är svensk medborgare att bedriva fiske i allmänt vatten.

Angående motiven till dessa stadganden må hänvisas till propositionen
s. 49 f„ 52—57, 179 f„ 227.

I 1 § andra stycket har givits en definition på fast fiskeredskap (till
skillnad från rörligt redskap). Beträffande motiven hänvisas till propositionen
s. 49-52, 55 f., 179, 227 (jfr SOU 1947: 47 s. 76—91).

Angående föreliggande motioner har tidigare redogörelse lämnats (s. 11).

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

Beträffande här avsedda bestämmelser har utskottet ingen erinran utöver
vad som tidigare (s. 11 f.) anförts därom att den direkt på lag grundade
utsträckningsrätten bör avse också Skånes östra och södra kuster.

Skulle i lagen om gräns mot allmänt vattenområde uttrycket »ö eller
holme» utbytas mot »ö», torde motsvarande jämkning göras även här.

Om fiske i enskilt vatten.

I 5 § ges huvudregeln för fiske i enskilt vatten, nämligen att fisket där
får bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes
hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.
Den som har dylik fiskerätt benämnes i lagen innehavare av enskild
fiskerätt (2 §), till skillnad från den som bedriver sådant frifiske som må
utövas av varje svensk medborgare eller, efter gammal sed, av »allmänheten
eller viss del av befolkningen» (15 §) eller ock, med tillstånd av Konungen,
av den som ej är svensk medborgare (21 §).

Härom må hänvisas till propositionen s. 104 f„ 115—117, 180 f., 190,
226 f.

I 6—12 §§ återfinnas de förut i detta utlåtande (s. 14—19) behandlade
bestämmelserna om strömmings- och skarpsillfisket.

Frågan om visst annat fiske i Östersjön regleras i 10—12 §§.
Härom må hänvisas till vad ovan anförts (s. 19—24).

Beträffande hummerfisket i Bohuslän hänvisas till den tidigare
framställningen (s. 24—27).

Vidkommande övrigt fiske vid västkusten, vilket likaledes
behandlats i ett föregående avsnitt (s. 27—30), ges en bestämmelse i 13 §.

I 14 § regleras rätten till fritt fiske med långrev (se prop. s. 106—108).

I 16—20 §§ avhandlas frågor om fisket i de stora insjöarna,
för vilket tidigare redogjorts (s. 30—33).

I 21 § stadgas att Konungen skall äga bestämma att fiske enligt föreskrifterna
i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.
Detta stadgande, som avser fiske i enskilt vatten, korresponderar med
ett liknande stadgande i 4 § för allmänt vatten (jfr prop. s. 111).

Beträffande vissa erinringar av lagrådet angående 6—14 och 16—21 §§
må hänvisas till propositionen s. 181 f., 187, 227.

Under avsnittet om fiske i enskilt vatten återstår den svårlösta frågan
angående den frihet att fiska »efter gammal se d», som 15 § under vissa
förutsättningar tillerkänner »allmänheten eller viss del av befolkningen».
Rörande denna fråga må här en utförligare redogörelse lämnas.

I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden
och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat
fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de
skola vara bibehållna vid rätten därtill.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 43

Denna bestämmelse torde få ses mot bakgrunden av äldre lagstadganden
om fritt fiske efter stimfisk vid havskusterna. Under förarbetena till 1896
års lag hade 1894 års fiskelagskommitté, med tanke hland annat på fiskarbefolkningen
vid Hjälmaren och vissa andra större insjöar, där fiskerättsförhållandena
ansågos oklara, föreslagit att sedvaneskydd skulle införas
för hela riket och att bestämmelsen om stimfisk skulle begränsas till västkusten.
Riksdagen avböjde emellertid förslaget att sedvaneskydd skulle
införas också för sötvatten; för ost- och sydkusterna ersattes begränsningen
till stimfisk med en fångstteknisk begränsning (endast »rörligs
redskap) och en geografisk (endast »vid öppna havsstranden och utom skären»);
för västkusten gåvos speciella bestämmelser, och fiskerättsförhållandena
i de stora insjöarna lämnades olösta. Närmare redogörelser härför
återfinnas i 1894 års betänkande s. 28 f., 34 f., 38—40, 44—47, jfr 63—66,
lagutskottets utlåtande 1896 nr 54 s. 9 f., SOU 1925:19 s. 48—98, SOU
1937: 10 s. 21—33, 87 och SOU 1947: 47 s. 100 f., 269 f.

Genom lagändringar 1928, 1930 och 1932 har för stora delar av havskusterna
det fiske, som dittills endast stödde sig på sed, erhållit direkt lagskydd,
och insjöfiskesaltkunniga ha 1937 föreslagit direkta lagregler också
för de stora insjöarna.

Fiskerättskommittén har förordat att man skulle gå vidare på denna
väg. Kommittén har, som nämnts, i princip ansett önskvärt att det i varje
särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning
fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också
i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestämmelser
i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid
samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras fullständigt
utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor
som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn härtill har
kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt
fiske upptoges även i den nya lagen. Denna bestämmelse skulle
dock ej gälla fisket efter strömming och skarpsill i Östersjön; därvidlag
skulle den föreslagna regleringen vara fullständig och uttömmande så att
avvikelse från densamma ej skulle ges laglig sanktion, vare sig till friliskarenas
förmån på grund av någon till äventyrs förekommande lokal
sedvana eller till deras nackdel på grund av urminnes hävd eller annan särskild
rättighet. — För annat fiske borde skyddet ej längre vara inskränkt
till fiske med rörligt redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan
avse allt fiske både inom- och utomskärs. Däremot avsåg kommittén att
sedvanebestämmelsen liksom dittills borde begränsas till saltsjön. För de
stora sjöarnas del var den av kommittén föreslagna regleringen avsedd att
vara uttömmande. Fiskerätten i dessa sjöar var synnerligen oklar, och kommitténs
förslag åsyftade att åstadkomma ordnade förhållanden genom precisering
av frivattensgränsen och ett klart angivande av de fall, då 1 ritt fiske
skulle få bedrivas även i enskilt fiskevatten. Skulle därutöver en bestämmelse
införas om skydd för rådande sedvanor av allehanda slag, komme

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

detta enligt kommitténs övertygelse att betaga bestämmelserna deras åsyftade
klarhet och motverka den sanering av de fiskerättsliga förhållandena,
som i hög grad vore påkallad. Kommittén kunde därför ej för dessa sjöar
förorda ett skydd för sedvana som stred mot de normala reglerna. — Vad
slutligen vidkomme övriga sötvatten hade kommittén ej funnit tillräckliga
skäl töreligga att lagfästa någon sedvana till förmån för varje svensk medborgare.
I den mån sedvanor där kunde förekomma till förmån för ortsbefolkningen,
borde dennas berättigade intressen tillgodoses icke genom
ett undantagsstadgande i fiskelagen utan på annat sätt, exempelvis genom
bestämmelser vid bildande av fiskevårdsområde eller genom upplåtelse —
med eller utan avgift — av fiskerätt i krönans eller kommunernas vatten.

I fråga om utformningen av den föreslagna sedvanebestämmelsen har kommittén
framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivitet vore av stor betydelse,
vilket mått av bevisning som skulle fordras för att sedvanans existens
skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder»
skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa
sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt
kommitténs mening borde det i allmänhet skäligen kunna anses till fyllest
att utredning vunnes om fiskeförhållandena under en något kortare tid, en
»generation», eller i runt tal 30 år. Till utmärkande härav borde uttrvcket
»av ålder» lämpligen utbytas mot »efter gammal vana».

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag
till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort
de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiskevatten
annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid
sådan rätt.

Det må i detta sammanhang nämnas att kommittén framhållit att det
vid bildande av fiskevårdsområde kunde visa sig möjligt att trygga sedvanemässigt
fiske för ortsbefolkningen bl. a. i vissa sjöar i Norrland (SOU 1947:
47 s. 238 f.). Kommittén har också vid behandlingen av frågor rörande förvaltningen
av kronans fiskevatten, huvudsakligen i Norrland (s. 207 f.), och
fritidsutredningens förslag om avsättande av riksallmänningar, huvudsakligen
i Svea- och Götaland (s. 256), framhållit angelägenheten av att ortsbefolkningens
och allmänhetens intressen tillgodoses. — Vissa fiskerättsliga
spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker äro, på sätt
omnämnts i propositionen, föremål för särskild utredning av f. d. generaldirektören
L. Berglöf.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran (se prop. s. 109 f., jfr s. 92).

Departementschefen har vid lagrådsremissen anfört bland annat följande.

»Även departementsförslaget bygger på den grundsatsen att sådan sedvanerätt
till fiske å annans vatten som kan anses allmänt erkänd såvitt möjligt
bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser. Så har också i stor utsträckning
skett.---Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid

vara nödvändigt alt därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

mera lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att
detta stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra
sidan — i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet — bör avse fiske med
alla slags redskap både inom- och utomskärs.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemässigt
fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare.
Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även
om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig
begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske.
En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare,
detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör
anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frågan
vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras
med hänsyn till vad som förut tillämpats.

Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden framställda
yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sedvänja
minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse.
Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen.
Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta avseende
utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande
praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av
ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed».

Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första
stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara
uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats uteslutande
på föreskrifter i 1896 års lag.»

Vad angår den i sammanhang med förslaget om fiskevårdsområde uppkomna
frågan om behovet att i förekommande fall trygga rätten till sådant
fiske som sedvanemässigt bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att
kunna bereda befolkningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske,
anförde departementschefen att det kunde förtjäna undersökas, om icke en
godtagbar lösning kunde åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter
och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

Vid tagrådsgranskningen har regeringsrådet Quensel ifrågasatt huruvida
ett stadgande om skydd för gammal sed över huvud borde bibehållas; i
varje fall borde stadgandet uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor
som existerade såsom gamla redan vid tiden iör lagens ikraftträdande. Härom
har han anfört bl. a. följande.

»Om en lag förklarar sina allmänna regler skola träda tillbaka för blivande
sedvänjor, ligger däri s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva
taga om hand frågan i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras
och utföra dessa ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna.
Bestämmelser av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet
och stimulera till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone
icke om dylika överträdelser beläggas med straff.»

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Vidare har regeringsrådet Quensel föreslagit att kretsen av de frifiskande
borde beskrivas såsoin »allmänheten eller viss del av befolkningen» och har
till stöd därför yttrat:

»Varken i uttrycket ''gammal sed’ eller i pluralformen ''andra'' i orden
andra än fiskerättsägaren’ eller eljest i paragrafens innehåll synes ligga
något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då endast vissa personer
eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat fått bedriva fisket.
Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock förmenats böra
äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes angeläget att
man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga om anspråk på
servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör icke kunna utnyttjas
som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika rättigheter. Å
andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet skall kunna
tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt obegränsad
krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man har tydligen
tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla yrkesfiskare
och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fortfarande bör
gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra såsom avsedda
även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i samma
eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge.»
Justitieråden Dahlman och Lech anförde:

»Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen
taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom
regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen inskränkas
till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens
ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda
innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden ''andra
än fiskerättsägaren’ utbytas mot ''allmänheten eller viss del av befolkningen’,
samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsättningarna
i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.»
Justitierådet Geijer yttrade bland annat följande.

»I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen
enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter
lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet.
Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nuvarande
stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmelser
talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om
de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sedvänja,
som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att
motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft uttryckligt
stöd i gällande lag för en sådan uppfattning.

I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas
till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdande
redan på grund av äldre lag skola anses gällande.

Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden ''andra

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

än fiskerättsägaren’ utbytas mot ''allmänheten eller viss del av befolkningen’.
Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på
att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande.»

Med anledning av vad inom lagrådet sålunda anförts har i propositionen
bestämmelsen om skydd för visst sedvanemässigt frifiske i havet uttryckligen
begränsats till att avse redan förefintliga sedvänjor.

Motioner.

Beträffande 14 § har i motionerna 11: 429 och 1: 366, vilka äro likalydande,
samt I: 356 och 11: 436, vilka likaledes ha samma lydelse, yrkats att ordet
»långrev» måtte utbytas mot »torskrev». I sistnämnda båda motioner har
dessutom hemställts, att det fria revfisket borde förbehållas »bofast kustoch
skärgårdsbefolkning».

Angående 15 § har i motionen II: 433 yrkats att orden »vid havskust»
måtte utgå och att sålunda sedvaneskydd bereddes i allt enskilt vatten i
riket. Här må även erinras om den ökade hänsyn till s. k. allemansrätt,
som påyrkats i motionen II: 424.

För övriga motioner rörande avsnittet »Om fiske i enskilt vatten»
har tidigare redogjorts (s. 18 f., 22 f., 29, 32).

Utskottet.

De flesta här berörda frågorna ha behandlats redan i det föregående
(s. 12—33).

I formellt hänseende må anmärkas att om i lagen om gräns mot allmänt
vattenområde uttrycket »ö eller holme» utbytes mot »ö», motsvarande förenkling
synes böra vidtagas också i här avsedda paragrafer.

I 14 § av Kungl. Maj :ts förslag till lag om rätt till fiske föreslås att fiske
med långrev skall vara fritt på vissa delar av det enskilda vattnet vid
havskusterna. Av propositionen framgår att det främst är fisket efter torsk
(och i någon mån flundra), som man avser att med nyssnämnda stadgande
lämna fritt för varje svensk medborgare. I några motioner (I: 356 och 366
samt II: 429 och 436) hemställes att ordet långrev skall utbytas mot ordet
torskrev. Syftet härmed skulle vara att förhindra fritt fiske efter annan fisk
än den som går på torskrev. Ett utbyte av »långrev» mot »torskrev» torde
emellertid knappast kunna få det av motionärerna avsedda resultatet. Visserligen
synes man vid flera kuster göra skillnad mellan torskrev och annan
långrev, men både långrev och torskrev kunna användas för fiske efter
vitt skilda fiskslag. Skäl för att utbyta ordet långrev mot ordet torskrev
finnes då icke. Att, på sätt yrkats i två motioner (I: 356 och II: 436), förbehålla
det fria revfisket åt en så obestämd medborgargrupp som den »bofasta
kust- och skärgårdsbefolkningen» synes icke tillrådligt.

Det är naturligt att i fråga om fisket, där lagreglerna i åtskilliga hänseenden
varit oklara, sedvanor n a mångenstädes kommit att spela en stor

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

roll. Beträffande havskusterna har det i inånga trakter sedan uråldriga tider
ansetts föreligga en frihet för allmänheten eller åtminstone för ortsbefolkningen
att iå bedriva fiske ända intill stranden, särskilt efter stimfisk. Detta
har varit av stor betydelse för fiskarbefolkningen och har varit en verklig
landssed, som icke kunnat sättas ur kraft genom åtgärder från strandägarna.
Dylika åskådningar ha levat kvar med sådan styrka, att många sådana
sedvanor under tidernas lopp givit upphov till mera preciserade lagbestämmelser.
Sålunda har genom lagändringar 1928, 1930 och 1932 åtskilligt kustoch
skärgårdsfiske, som dittills endast stödde sig på sed, erhållit direkt lagskydd.
I nu förevarande proposition har ett av de mest väsentliga syftena
varit att skapa en ökad klarhet, icke minst med tanke på den allt större
rörligheten både hos yrkesfisket och hos annat fiske. I stor utsträckning har
för havskusterna Kungl. Maj :t sökt ersätta vaga hänvisningar till sedvana
med uttryckliga lagregler. Sålunda ha beträffande det viktiga strömmingsfisket
direkta bestämmelser föreslagits, vilka icke längre, som enligt gällande
lag, kunde få rubbas av sedvanor vid sidan av lagen, vare sig nu existerande
eller framdeles uppkommande. Liknande frågor ha mött då det gällt de
lem största insjöarna, där fiskerättsförhållandena nu äro dunkla och den
skrivna lagen endast ger ringa ledning. Också där har Kungl. Maj :t föreslagit
en kodifikation och ett lagfästande av vissa mera utpräglade sedvanor,
särskilt med hänsyn till yrkesfiskarenas intressen. Övriga sedvanor ha fått
falla.

Utskottet har gått vidare på denna väg och sökt genom förslag till direkta
lagbestämmelser skapa rätt till ytterligare frifiske, t. ex. fiske med rörligt
redskap vid norrlandskusten och kusten av Uppsala län samt fiske med fast
redskap vid västkusten norr om Skåne. Genom utskottets förslag skulle frifisket
bliva sa allmänt tillätet vid de havskuster, som i detta sammanhang
äro av intresse, att det kunde ifrågasättas om icke den i 15 § Kungl. Maj :ts
förslag upptagna allmänna bestämmelsen om skydd för sedvana vid havskust
kunde utgå ur utskottets förslag. Emellertid torde vid havskusterna på
sina håll ytterligare finnas så viktiga sedvanor att en bestämmelse av detta
slag icke kan undvaras. Utskottet hänvisar i detta hänseende bl. a. till vad
utskottet (s. 23) sagt om sedvanor vid kusterna av Kalmar och Blekinge län.

Om i havet och vissa större insjöar ett mer eller mindre fritt fiske sedan
gammalt varit rättsligen erkänt även på enskilt fiskevatten, har beträffande
övriga sötvatten läget varit annorlunda. Där har fisket i princip blott
tillkommit jordägaren eller den som enligt avtal eller på särskild grund äger
rätt därtill, och någon mer eller mindre allmän frihet att enbart på grund av
sedvana bedriva fiske i annans vatten har icke varit i lag medgiven. Emellertid
har i motionen II: 433 gjorts gällande att i nu förevarande fiskevatten
skulle förekomma åtskilligt fiske, som icke kunde stödja sig på enskild
fiskerätt utan allenast på gammal sed, och det har i motionen yrkats att
liksom för havskusterna sådant fiske skulle tryggas genom särskild lagbestämmelse.
Mot införande av en dylik lagbestämmelse tala emellertid åtskilliga
skäl. Ett lagstadgande om skydd åt sedvana innebär vad fiskevatt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

49

nen vid havskusterna angår, trots att därigenom fiskerätt kommer att åtnjutas
av ett mycket större antal personer än om fiskerätten innehades blott
av jordägarna, i regel icke någon fara för fiskbeståndet. Inne i landet —
bortsett från de största insjöarna — är förhållandet ett annat. Där är risken
för överfiskning stor, och en principiell utsträckning av kretsen av dem,
som äga fiskerätt, är därför icke lämplig. Fiskevårdande åtgärder försvåras
genom en dylik utsträckning. Härtill kommer att då hittills gällande lag icke
erkänt sedvana såsom grund för fiskerätt i sötvatten, de sedvanor som kunna
ha utbildat sig — i den mån dylika sedvanor finnas, varom icke föreligger
någon utredning — i regel torde ha tillkommit med fiskerättsägarens goda
minne och under förutsättning från hans sida att han när som helst skulle
vara i tillfälle att avbryta sedvanan, om han själv ville utöva fisket eller
skydda detta från överfiskning. Det skulle te sig som en orättvisa mot
fiskerättsägarna att genom ny lagstiftning deras fiskevatten skulle bli
bundna av dylika sedvanor.

Det torde böra framhållas att på förevarande punkt Kungl. Maj :ts förslag
icke skänker strandägarna en starkare ställning än de ha enligt gällande lag,
och förslaget innehåller ej heller någon bestämmelse som kan tänkas förminska
deras villighet att tillåta utomstående att i samma utsträckning som
hittills fiska i deras vatten. Skulle emellertid i lagen införas ett stadgande
om att sedvana kunde grunda fiskerätt även i sötvatten, torde en allmän
osäkerhet uppkomma ej minst i fråga om vilka personer som ägde bedriva
fiske. Detta skulle i sin tur kunna leda till en skärpning av fiskerättsägarnas
hållning mot personer, som utan stöd av uttryckliga upplåtelser bedreve
fiske i deras fiskevatten, och även till rättstvister.

Av vad nu, sagts följer att utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag att
den allmänna bestämmelsen om sedvana skall gälla endast vid havskust men
avstyrker det i motionen II: 433 framförda yrkandet att bestämmelsen skulle
avse även sötvattnen. Endast så till vida har utskottet ansett sig böra beträffande
sötvattnen tillgodose önskemålet om skydd för sedvana, att utskottet
(s. 32) genom särskilt stadgande föreslagit skydd för det fiske, som sedvanemässigt
bedrivits i Dättern och Brandsfjorden, vilka vattenområden äro
delar av Vänern. Förhållandena i fråga om dessa områden äro helt säregna.

I detta sammanhang torde ulskottet böra i korthet angiva sin uppfattning
även i några närliggande frågor av principiellt intresse, som berörts i flera motioner.
Ett välordnat fritidsfiske i vatten där fisktillgången är begränsad
måste ofrånkomligen bygga på någon form av reglering av fisket. Sådan reglering
kan ske exempelvis på basis av fiskekort som tillhandahållas av fiskevårdsföreningar
eller turistorganisationer. Där det av sociala skäl är önskvärt
att i småsjöar och vattendrag trygga ortsbefolkningens möjlighet till
nyttofiske, torde lösningen böra sökas t. ex. genom att kronan och kommunerna
upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten. Utskottet vill
även nämna att för åtskilliga sjöar i Norrbottens och Västerbottens län, där
avvittringen i åtskilliga fall medfört en mindre lämplig reglering av fiskerätten,
sedan några år pågår särskild utredning, som inom kort kan väntas
bli avslutad.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 nåd. Nr 23.

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

I vissa hänseenden vill utskottet föreslå jämkningar i den föreslagna 15 §
lagen om rätt till fiske, genom vilken paragraf skydd gives för sedvana till
fiske vid havskusterna. Sålunda synes i stället för det i propositionen föreslagna
uttrycket »allmänheten eller viss del av befolkningen» den nuvarande
lagens uttryck »de fiskande» lämpligen böra användas. I propositionen
har sedvanebestämmelsen i 15 § uttryckligen begränsats till att avse endast
sedvanor som funnos vid tiden för lagens ikraftträdande och som redan
då voro gamla. Givetvis är det också i första hand dessa som böra skyddas,
men allteftersom åren gå måste det bli allt svårare att föra bevisning om
vilka sedvanor som vid nyssnämnda tidpunkt voro gamla och till och med
om vilka sedvanor som då funnos. Av praktiska skäl synes därför denna begränsning
böra slopas. Teoretiskt sett skulle visserligen ett borttagande av
bestämmelsen att sedvanan måste hava varit gammal redan vid lagens
ikraftträdande kunna medföra att sedvanor, som vid lagens ikraftträdande
voro att beteckna som unga eller som uppstått under den nya lagens giltighetstid,
kunde komma att skyddas av paragrafen. Det bör emellertid betonas
att detta kan tänkas inträffa först mycket långt fram i tiden och att
tillämpningen av paragrafen då kommer att ligga i domstolarnas hand.

Om slutligen, på sätt utskottet förordat, fisket med alla slags redskap göres
fritt vid hela västkusten, finnes icke längre någon anledning att i nu
förevarande lagrum beträffande det fria fisket efter strömming (sill) och
skarpsill bibehålla den i Kungl. Maj :ts förslag upptagna geografiska begränsningen
till rikets östra och södra kuster samt Gotlands län.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

I 22 § första stycket ha bestämmelser föreslagits till förekommande av
att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller
skadas genom det fria strömmingsfisket på enskilt vatten m. in. I paragrafens
andra stycke har behandlats frågan om skyddsföreskrifter för att förebygga
att fiske med fast redskap, som utövas med stöd av enskild fiskerätt,
hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

I 23 § ges bestämmelser om vissa allmänningsfisken.

24 § innehåller praktiskt viktiga regler om oskiftat fiske ävensom annat
fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant fiske skall få
nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej,
skall allmän domstol, i regel häradsrätten, på ansökan av någon av dem
föreskriva huru fisket må nyttjas (den i 10 § 1896 års lag upptagna begränsningen
»utan förfång för någon av dem» har ansetts böra utgå). Upplåtelse
av fiskerätt må i regel ej göras av en ägare utan samtycke från de
flesta övriga. Den ofta svårlösta frågan huruvida fiske som bedrives av
gäster eller anställda skall anses såsom upplåtelse och sålunda fordra samtycke
av meddelägare har utförligt behandlats i motiven.

25 § ger en regel om fiskerätten vid upplåtelser på jordbruksarrende.

Slutligen göres i 26 § en hänvisning till särskilda bestämmelser om ge -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

51

mensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark och om lapparnas rätt till
fiske i vissa delar av riket.

Beträffande motiven till dessa paragrafer hänvisas till propositionen s.
111—115, 188—190, 227 f.

Motioner.

I likalydande motionerna II: 429 och I: 366 har yrkats att föreskrifter enligt
22 § måtte kunna utfärdas även till skydd för fiske med fast redskap
som bedrives å allmänt vattenområde enligt tillstånd omnämnt i 1 §.

Utskottet.

För fisket med bottengarn och andra fasta redskap, vilket mångenstädes
är av stort värde ur nationalekonomisk synpunkt, är det av betydelse att
genom 22 § andra stycket länsstyrelserna bemyndigas att meddela de föreskrifter
som erfordras för att förebygga att fiske av dylikt slag, vilket utövas
med stöd av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske som
utövas utan stöd av sådan rätt. Att länsstyrelserna äga utfärda föreskrifter
i denna riktning är ägnat att trygga fiskets ostörda bedrivande och att nedbringa
de ersättningar för förlorad fiskerätt, som det allmänna eljest mångenstädes
skulle nödgas utgiva till följd av den nya lagstiftningen. Utskottet
vill understryka att meddelandet av dylika skyddsföreskrifter måste anses
utgöra en förutsättning för att i bottengarnsdistrikten frivattensgränsen
skall kunna dragas på sätt angivits i förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde (prop. nr 59). I den mån liknande föreskrifter kunna anses
påkallade också för sådant fiske, som bedrives på allmänt vatten med tillstånd
enligt 1 §, torde de liksom hittills utan olägenhet kunna meddelas med
stöd av fiskeristadgan. Utskottet finner därför ej skäl tillstyrka det i två
motioner (11:429 och 1:366) framställda yrkandet att dylika föreskrifter
skulle kunna utfärdas med stöd av fiskerättslagen.

Bland övriga i detta avsnitt upptagna bestämmelser torde reglerna om
oskiftat fiske höra till de i praktiken viktigaste. Ehuru dessa regler torde
bättre än de nuvarande vara ägnade att underlätta ett gott och friktionsfritt
nyttjande av samfällda fiskevatten, vill utskottet understryka, att de bli av
större värde, om de kompletteras med lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot de under detta avsnitt upptagna
bestämmelserna.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

Rätten att för fiske nyttja annans strand m. m. har reglerats i 27 §.

Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller färdas
över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenområdet
för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vid -

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sträckt befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmänna
rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen
reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift
att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand,
må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap
och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet
att svara för skada och intrång. I andra fall än dem som avses i 3 § har man
att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone
åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller
annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden.

Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde meddelas.
Därvid har kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje
fiskande må vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren
eller annan, men att större intrång får göras endast av den som med
stöd av särskild föreskrift i lagen fiskar vid annans strand. I motiven har
kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet skulle
anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskådningen.
Vidare har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att den som, med
stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i enskilt vatten, bedriver
fiske vid annans strand skall, ändå att förfång uppkommer, äga
nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap
eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt skall dock
vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plantering, och ersättning
skall lämnas för skada och intrång.

Beträffande remissyttrandena må hänvisas till propositionen (s. 119 f.).

Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen beträffande första
stycket bland annat följande.

»Det förfång som kan uppkomma genom åtgärder av nu ifrågavarande
beskaffenhet består ej sältan mindre däri att strandägaren lider en ekonomisk
förlust än i att hans hemfrid eller trevnad störes.---Redan i

ordet förfång ligger att det måste vara fråga om ett intrång av icke alltför
obetydlig beskaffenhet. Vid bedömande av frågan huruvida i det enskilda
fallet förfång skall anses föreligga kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen
i orten vara av avsevärd betydelse.---Å andra sidan

kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande av annans strand
eller vattenområde som ej föranleder något förfång begränsas till saltsjön
och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer. Denna rätt lär nämligen
kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan också t. ex. för utnyttjandet
av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad. Enligt uppgift i remissyttrandena
har det på sina håll förekommit att i dylikt fall strandmarkens
ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden samt att detta
t. o. in. skett i direkt avsikt att hindra dem från att utöva sin rätt till fiske
efter kräftor eller annat.»

I fråga om andra stycket fann departementschefen övervägande skäl tala
för att även tomt och plantering skulle få tagas i anspråk också när förfång

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

53

uppkomme. Till skydd för hemfridsintresset borde dock detta få ske allenast
om det ej kunde undvikas utan väsentlig olägenhet. Särskilt om en ny
s. k. sillperiod skulle inträffa, kunde det vara av stor vikt för yrkesfisket
och därmed för folkförsörjningen att fiskarena överallt kunde få tillträde
till stränderna.

Lagrådet yttrade bland annat följande.

»Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet
i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hinder
av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras
med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än
som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att detta
bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behövligt att
i lagtexten upptaga någon erinran därom.»

Tre av lagrådets ledamöter funno att villkoren för att tomt och plantering
finge begagnas i fall som avses i andra stycket borde skärpas, exempelvis
på det sätt, att intrånget ej finge göras med mindre områdets begagnande
vore av synnerlig vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndades
strandens innehavare vore ringa.

Den fjärde lagrådsledamoten ansåg att gård och trädgård borde helt undantagas
från befogenheten att uppdraga båtar och redskap men att, om
så ej skedde, villkoren för att dylika områden finge begagnas dock borde
skärpas, särskilt på det sätt att intrånget ej finge göras, om därigenom
markens ägare eller innehavare tillfogades märkligt men. Till stöd härför
anförde han bland annat följande.

»Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada
och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott
det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej
skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnandet
endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta upprepas,
ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än

från den ene, än från den andre fiskarens sida.---Det är troligt att,

om de fiskande utgöras av växlande skaror av personer som för markägaren
kanske ej ens äro kända till namn och hemvist, det alldeles icke lönar sig
för honom att göra försök att utfå någon ersättning.»

Vad inom lagrådet i övrigt yttrats återfinnes i propositionen å s. 190 ff.

I propositionen har paragrafen undergått viss överarbetning (s. 228 f.).
Bland annat har i andra stycket förslagits den ändrade lydelsen att tomt
eller plantering finge tagas i anspråk endast om särskilda skäl förelåge.
Departementschefen förklarade att han av hänsyn till yrkesfisket ansett sig
icke böra biträda de förslag till utvidgning av skyddet för tomt och plantering
som framställts av lagrådets ledamöter och erinrat att den nuvarande
fiskerättslagens stadgande i förevarande ämne över huvud ej gjorde
något undantag för sådan mark. Redan i det till lagrådet remitterade förslaget
hade alltså hemfridsintresset beaktats i högre grad än enligt gällande
rätt.

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
Motioner.

I likalydande motionerna II: 444 och I: 358 har yrkats att någon ersättning
till den som ägde stranden — dock frånsett tomt och plantering —
ej borde utgå i annat fall än där väsentligt förfång för strandägaren åstadkommits.

Utskottet.

Den tilltagande bebyggelsen vid stränderna har alltmer aktualiserat frågan
i vad mån det skall vara tillåtet att vid fiske beträda annans strand
samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av redskap eller
båt. Detsamma gäller spörsmålet i vilken utsträckning det är medgivet att
anbringa dragg eller annan förankring i vattenområde som gränsar till själva
fiskevattnet. Utskottet delar Kungl. Maj :ts uppfattning att en mera generell
reglering på dessa punkter nu bör komma till stånd.

Den i 27 § första stycket upptagna rätten att för fiske beträda och tillfälligt
nyttja annans strand innebär en utvidgning av den allmänna befogenheten
att beträda annans mark. I motsats till vad som gäller enligt allmänna
regler får enligt 27 § första stycket även mark som kan skadas därav
beträdas av de fiskande, när detta är erforderligt för fiskets utövande. Ett
stadgande av denna art är onekligen väl påkallat. Enligt det föreslagna stadgandet,
som avser stränderna vid alla fiskevatten, ej blott vid saltsjön och de
stora frivattenssjöarna, föreligger denna rätt att beträda annans mark endast
om ej förfång uppstår. Enligt utskottets mening bör i begreppet förfång
inläggas att en påtaglig olägenhet skall ha uppstått.

Den i paragrafens andra stycke upptagna rätten att beträda och nyttja
stranden även om förfång uppkommer gäller endast till förmån för den,
som vid annans strand yrkesmässigt utövar sådant fiske, som må bedrivas
utan stöd av enskild fiskerätt, och avser alltså endast saltsjön och de fem
största insjöarna. Olika meningar ha yppats angående den rätta avvägningen
mellan hemfrids- och yrkesfiskarintresset. Särskilt om — såsom utskottet
ansett sig kunna förutsätta — uttrycket »förfång» uppfattas så att en
påtaglig olägenhet skall ha visat sig, torde beträdande och nyttjande av
annans strand komma att i så stor utsträckning bli tillåtet redan enligt
första stycket, att andra stycket endast mera sällan torde komma i tilllämpning.
På sätt lagrådet framhållit, synes det vara självklart att större
intrång ej får göras än som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet
skall uppnås.

Om »förfång» tolkas såsom avseende mera påtaglig olägenhet, torde även
det önskemål vara tillgodosett, som motionerna 11:444 och 1:358 vilja nå.

Om fiskådra.

I 28 och 29 §§ föreslås bestämmelser om fiskådra.

Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande
av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

55

lande fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudregeln
är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en
sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i
djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan
hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rättsägarna
och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta
förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö
eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall
lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen föreskrives
i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led
eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo.

I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§, varvid
föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken skall erhålla
beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget äro i
vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda
fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även i
större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt
drev. Angående innebörden av det redan i gällande lag förekommande uttrycket
att fisken har sitt »drev» har kommittén hänvisat till ett uttalande
under förarbetena till 1896 års lag att därmed avsåges att »fisk antingen
under sin vandring till eller från lekplats eller eljest i någon nämnvärd
myckenhet ginge fram» (SOU 1947:47 s. 285 f.).

Beträffande kommitténs förslag må ytterligare hänvisas till SOU 1947: 47
s. 13, 284—290 och prop. s. 122.

Kommittén har även föreslagit utredning angående möjligheten att, då
allmänna intressen så påkalla, särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra
finge helt eller delvis inlösas av allmänna medel eller med bidrag från
det allmänna (SOU 1947: 47 s. 288 f. och 327).

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela mötts
med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa beteckningen
fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föreslagit ha i
princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock framställts önskemål
om jämkningar av olika slag (prop. s. 122—126). Här må endast
nämnas att enligt kammarkollegiets mening icke ens en breddning av fiskådran
till det dubbla syntes behöva medföra någon ersättningsskyldighet för
statsverket (s. 123) samt att Svenska fiskevårdsförbundet och åtskilliga
andra remissinstanser uttalat önskemål om upphävande eller inlösen av
s. k. särskilda rättigheter att stänga fiskådra (s. 124 f.).

I kommittéförslaget har departementschefen vidtagit vissa jämkningar.
Han har härom anfört följande.

»Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen framförda
önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga
på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I enlighet
härmed har i departementsförslaget angivits att i ''vattendrag och
sund’ fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid
sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida
fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får
bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fiskvandring
såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas
i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar
kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgörande
praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje
fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll
tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles
kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses
föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av ordet
’sund’ kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av sammanhanget
torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall
åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sammanhängande
avstängning från strand till strand.

Vad angår frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar
och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag likaledes
kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med
vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall,
bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll
större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser därom
kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet
med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu
avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant
redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att
komma fram.

Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen,
i departementsförslaget utvidgats till att avse även anbringande i
omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i
ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att
i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara
förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra
skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde
tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att
å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt utsatta
på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller
en ryssja.

I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförslaget
— liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon
äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rättigheten
till godo. Jag har nämligen icke ansett mig kunna biträda önskemålet
att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag
framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebyggnad
eller vidtaga annan anordning ''för fiske’. Den äger sålunda icke till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 57

lämpning i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenreglering.

Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla
att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera
en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage
för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall
ej sällan kan möta svårigheter att tillämpa bestämmelserna om fiskadra
efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att
generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn
härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad
på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddeland^ av dylikt
tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade.

Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att meddela
från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla,
att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde.
Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fiskådran
förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen
ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara förmånligt
att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning
än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter
att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. I vissa fall
skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans
bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes
mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning.
Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från
alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden.»

Vid granskningen inom lagrådet har regeringsrådet Quensel yttrat bland
annat följande (s. 195—200).

»Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör
dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som
må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att betydligt
skifta, beroende på hur denna fråga besvaras.

---Det synes därför av behovet påkallat att, om fiskerättslagen till

reglering upptager spörsmålet om fiskådra och därvid t. o. in., såsom enligt
förslaget, markerar att det skett ej blott till slitande av intressekonflikter
mellan enskilda utan jämväl till skydd för allmänna intressen, men
dessa senare intressen dock skola kunna på sakligt precis enahanda sätt
ytterligare tillgodoses genom administrativa bestämmelser, detta sistnämnda
förhållande uttryckligen anges i fiskerättslagen.

Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa
villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar
i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det
skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser över -

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

skridas genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen fullföljer.
En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den
legala regleringen överflödig och olämplig.

De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyddet
för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för
strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till
möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa synpunktei
är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fiskådra
skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda bestämning
torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola
ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik
tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som
skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran.

Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets
effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att överlämna
denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna
intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla
skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som följer
av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om
de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, karaktär
av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gottgörelse.

Om i överensstämmelse med vad liär ovan anförts den nu föreslagna
nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke
lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som
i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa regleringar,
änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga
eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett
behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lagreglerna
i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet avvad
sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra
torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med
det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter
att för fiske stänga fiskådra.»

Beträffande den föreslagna befogenheten lör länsstyrelsen att föreskriva
att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än den normala, om åtgärden
ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till densamma,
har regeringsrådet Quensel anfört att nämnda villkor rörande förfång i praktiken
kan reducera möjligheten att flytta fiskådra huvudsakligen till en möjlighet
att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den
allmänna regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet.

Vidkommande »särskilda rättigheter» att stänga fiskådra bär regeringsrådet
Quensel yrkat den ändrade formuleringen, att där någon med urminnes
hävd eller jämlikt dom eller skattläggning eller på annan särskild grund

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

äger rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skali njuta denna rättighet
till godo, och har därom anfört.

»Visserligen är klart att det icke kan vara fråga om rättighet, som berott
på att fiskådra förut icke funnits på platsen, men den bestämning som avses
med ordet ''särskild’ är dunkel. Då förslaget i 31 § talar om särskild
rättighet att fiska, får uttrycket sin förklaring genom paragrafens övriga
innehåll, men i och för sig synes beteckningen ''särskild’, då det gäller rättigheter
till jord, närmast ange motsatsen till vad som blott är integrerande
delar av jordäganderätten. Vad som här åsyftas torde emellertid vara en
rättighet som, vare sig för vattenområdets ägare eller för annan, uppkommit
på sådant särskilt sätt, att den bör bestå, ändå att den strider mot de
allmänna reglerna om fiskådra, t. ex. genom urminnes hävd, dom eller skattläggning.
»

I övrigt må beträffande regeringsrådet Quensels yttrande hänvisas till
propositionen (s. 195—200).

Lagrådets övriga ledamöter, justitieråden Geijer, Dahlman och Lech, ha
i huvudsak instämt i regeringsrådet Quensels erinringar (s. 200).

I propositionen ha med anledning av lagrådets erinringar vissa jämkningar
vidtagits. Departementschefen har härom anfört bland annat följande.

»För närvarande anses fiskerättslagens stadganden i förevarande ämne
allenast innefatta minimifordringar, och länsstyrelserna ha ej sällan meddelat
längre gående förbud mot att använda stängande fiskeredskap i eller
i närheten av vattendrag eller sund. Detta har skett med stöd av 9 § fiskeristadgan,
enligt vilken länsstyrelse äger att, där så erfordras, för viss ort
meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.
Att helt upphäva denna befogenhet lär icke vara möjligt och har ej heller
inom lagrådet ifrågasatts. Lagrådets ståndpunkt synes i stället vara den,
att befogenheten skulle begränsas, så att därunder ej inbegrepes sådana
åtgärder som till sin sakliga innebörd vore att jämställa med bestämmelser
angående fiskådra. Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt
att i detta avseende uppdraga någon klar gräns mellan olika slags föreskrifter.
Som exempel må nämnas att ett förbud mot användande av vissa
redskap i en älv eller en å stundom torde kunna få samma faktiska verkan
som om länsstyrelsen förklarat att fiskådran i vattendraget skulle sträcka
sig över vattendragets hela bredd. Jag vill i detta sammanhang också erinra,
att de bestämmelser som Kungl. Maj :t efter överenskommelser med
Norge och Finland i administrativ väg utfärdat angående fisket i gränstrakterna
bl. a. innefatta begränsningar i rätten att utsätta fiskeredskap
utanför visst avstånd från land.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligast att fiskerättslagens
bestämmelser om fiskådra få bibehålla karaktären av minimitordringar,
soin alltid skola iakttagas, vid påföljd av ansvar för olovligt fiske.
Med denna ståndpunkt är det enligt min uppfattning önskvärt att det direkt
av lagen kan utläsas, vilken bredd och längd fiskådran skall ha i varje
särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelserna att besluta om breddning eller

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

förlängning av iiskådra torde sålunda icke böra medgivas. Deras befogenhet
bör — frånsett vad som upptagits i det remitterade förslaget -—
alltjämt vara begränsad till att i den omfattning som kan anses tillåten
enligt fiskeristadgan meddela särskilda skyddsbestämmelser, förenade med
det lindrigare ansvar som finnes utsatt i nämnda stadga.

I överensstämmelse med det sagda skall även enligt det överarbetade
förslaget länsstyrelses rätt att förordna om avvikelse från bestämmelserna
om fiskådra endast avse flyttning av ådran samt medgivande för särskilda
fall att i ådran utsätta stängande redskap. På sätt förordats från lagrådets
sida ha emellertid villkoren för flyttning uppmjukats därhän, att sådan
åtgärd skall kunna vidtagas jämväl om förfång uppkommer, dock endast
såvitt förfånget ej kan anses märkligt. Samtidigt har uttrycklig föreskrift
upptagits, att tillstånd till stängning må lämnas endast under motsvarande
förutsättning.»

Motion.

I motionen II: 432 har anförts att i vattendrag, där bottnen är i stort sett
jämn från sida till sida, det vore omöjligt att säga var den »djupaste» del
är belägen, som icke får avstängas med fiskeredskap, och att det torde vara
möjligt att utsätta redskap på sådant sätt att man utan att överträda lagens
föreskrifter lämnade vandringsfisk mycket små möjligheter att undgå att
fångas. Med anledning därav har hemställts att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av den föreslagna 28 § att befarad stängning av vattendrag
icke blir möjlig.

Vidare har i samma motion yrkats utredning och förslag syftande till att
där särskilda rättigheter att avstänga fiskådra föreligga, sådana rättigheter
inlösas av allmänna medel eller med bidrag från det allmänna.

Beträffande nämnda motion bär fiskerislgrelsen med statens fiskeriförsök
på begäran av utskottet avgivit ett yttrande, däri anföres följande.

»Även med den nuvarande, i 14 g 1896 års fiskerättslag intagna bestämmelsen
om fiskadra torde sadana hinder för fiskens gång som i motionen
avses vara tänkbara. Det därstädes genom en skiss åskådliggjorda fallet,
där vattendragets botten är i stort sett jämn från sida till sida, torde dock
endast sällan kunna förekomma i verkligheten, eftersom sådana djupförhållanden
blott äro tänkbara på långa raksträckor, som i regel saknas i naturliga
vattendrag. Skulle fiskådra de lege ferenda förläggas icke till vattendragets
största djup utan till dess mitt, torde i det alldeles övervägande antalet
naturliga vattendrag den vandrande fisken komma att erhålla ett betydligt
sämre skydd, då den ju i regel följer vattendragets djupaste del.

Vad beträffar den i motionen åskådliggjorda, för fiskens gång menliga
sicksackformade utslagningen av fiskredskap från ett vattendrags båda sidor
kan detta givetvis förhindras genom en lagbestämmelse av innebörd, att
från ingendera sidan redskap må utslås längre än till vattendragets mitt.
En sådan bestämmelse kan dock fiskeristyrelsen icke förorda med hänsyn
till det många gånger betydande avbräck denna inskränkning skulle innebära
för fisket. Ej heller kan fiskeristyrelsen finna det lämpligt med en bestämmelse
av innebörd att visst minsta avstånd måste förefinnas mellan
utslagna redskap i ett vattendrags längdriktning.

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Vad åter angår den i motionen berörda frågan om en utredning och förslag
rörande inlösen av vissa förefintliga rättigheter att avstänga fiskådra
vill fiskeristyrelsen framhålla, att en dylik utredning har fog för sig i betraktande
av såväl det hinder ett utövande av nämnda rättigheter innebär för
fiskens gång som ovissheten om storleksordningen av de kostnader, som må
föranledas av ett inlösningsförfarande enligt de antydda riktlinjerna.»

Utskottet.

Otvivelaktigt är det ett viktigt fiskevårdsintresse att vandringsfisken ej
alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestämmelser till förekommande
härav, som finnas i 1896 års lag, äro delvis tämligen allmänt hållna
och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd för fiskens gång. De
torde därför, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, böra förtydligas och i viss mån
skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revision sker
med försiktighet. Det nu föreliggande förslaget innefattar enligt utskottets
mening i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika intressen,
varom i detta sammanhang är fråga.

Genom att länsstyrelsen bemyndigats föreskriva att fiskådran under vissa
förutsättningar skall gå i annan del av vattnet än den »djupaste», torde
länsstyrelsen ha fått goda möjligheter att förebygga olägenheter av den art,
som påtalats i motionen II: 432, exempelvis i dammbyggnader och i vattendrag
med särskilt oregelbunden eller särskilt plan botten.

Vad angår den i samma motion berörda frågan om utredning och förslag
till inlösen av vissa äldre rättigheter att avstänga fiskådra, finner utskottet
välgrundat, att, på sätt fiskerättskommittén och motionärerna hemställt
samt fiskeristyrelsen tillstyrkt, utredning göres rörande sådan inlösen. I
första hand synas till inlösen böra komma i fråga sådana vattendrag, där
man med måttliga kostnader kan vinna påtaglig förbättring av fiskemöjligheterna
och där fiskerättshavarna själva ådagalagt intresse för sådan förbättring.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

Under 30—32 §§ avhandlas åtgärder mot vanskötsel av fiske. Beträffande
detta avsnitt hänvisas till vad tidigare anförts (s. 38—40).

Om vattenstånd.

Under 33 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångspunkt
vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till avstånd
från stranden eller till visst vattendjup. Beträffande den närmare innebörden
av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde
få hänvisas till propositionen s. 43, 49, 103, 178, 230.

Bestämmelsen ansluter nära till ett liknande stadgande i det genom proposition
nr 59 framlagda förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

Utskottet hav icke något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Under detta avsnitt behandlas i 34 och 35 §§ straff för olovligt fiske,
under 36 § förverkande, under 37 § beslag, under 38 § frågor angående vem
böter, viten och förverkat gods eller dess värde skall tillfalla ävensom huruvida
vite må förvandlas till frihetsstraff samt slutligen under 39 § handräckning.

Beträffande straff för olovligt fiske må hänvisas till propositionen
s. 128—130, 203—207, 231.

I fråga om förverkande går propositionen längre beträffande fångsten
än beträllande det vid fisket använda fiskeredskapet. Bestämmelserna
äro utformade i viss anslutning till de nya stadgandena i 2 kap. 17 § strafflagen
men äro något strängare än dessa. Motiven härför återfinnas i propositionen
s. 130, 207—209, 231.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, skall beslagsrätt finnas
icke blott som enligt rättegångsbalken — för polismyndighet m. fl.
utan också för den enskilde fiskerättshavaren och hans folk samt vissa
andra personer. Närmare regler ha föreslagits om villkoren för beslag och
om det vidare förfarandet med beslagtagen egendom. Den i 19 § 1896 års
lag upptagna fråntagnings- och kvarhållningsrätten (rätten att från den
fiskande taga egendom till »vedermäle och pant» och behålla den till dess
han »rätt för sig bjuder») har i samband därmed föreslagits skola upphöra.

Utskottet tillåter sig därvidlag hänvisa till propositionen s. 131—133, 209_

214, 231 f.

Böter och viten, som ådömas enligt fiskerättslagen, så ock förverkat redskap
eller dess värde, ha föreslagits skola tillfalla kronan. Däremot
skall förverkad fångst eller dess värde i regel tillfalla den som har den enskilda
fiskerätten. Någon kvarhållningsrätt eller panträtt till annan egendom
skall icke enligt fiskerättslagen tillkomma beslagtagaren. Vite skall ej
få förvandlas till frihetsstraff. Beträffande dessa frågor hänvisas till propositionen
s. 130 f., 133, 214 f., 232.

Handräckning skall kunna lämnas vid vissa kränkningar av fiskådrebestämmelserna
och vid missbruk av ett av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen
fastställt märke för redskap eller notvarp. Uttalanden härom återfinnas
i propositionen s. 133 f., 215, 232.

Vad angår frågan om å t a 1 s r ä 11 e n, huruvida olovligt fiske skall
ligga under allmänt åtal eller utgöra angivelsebrott, har i 17 a § 1896 års
lag stadgats att brott som avses i lagen icke utan angivelse må åtalas av allmän
åklagare, om det endast förnärmar enskilds rätt. Departementschefen
har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttoges (s. 130) och lagrådet
har lämnat detta förslag utan erinran.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

63

Utskottet.

Utskottet finner ej anledning till erinran beträffande de under 34—39 §§
upptagna bestämmelserna.

Däremot vore det enligt utskottets mening att gå för långt i ingripanden
mot olovligt fiske att utan vidare upphäva den i 17 a § gällande fiskerättslag
upptagna bestämmelsen om åtalsrätt, så att olovligt fiske skulle läggas
under allmänt åtal, även om det endast kränkte enskild fiskerätt. Det synes
fullt tillräckligt att föreskriva att sådant olovligt fiske ej må åtalas av
allmän åklagare med mindre det av målsägande angives till åtal eller — i
likhet med vad som stadgas för åtskilliga jämförliga brott enligt allmänna
strafflagen — statsåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
Bestämmelse härom synes böra upptagas i en särskild paragraf efter 39 §.
Utskottet förutsätter att denna befogenhet för statsåklagaren kommer att
utövas endast i mycket få fall, t. ex. då det på grund av skiftesrättsliga förhållanden
erbjuder stora svårigheter att bevisa på vilkens vattenområde
fiske ägt rum och vissa men icke alla ägarna av vattenområde i närheten
vilja anmäla det olovliga fisket till åtal. Om fisket även kränker allmän rätt,
såsom i regel är fallet exempelvis vid brott mot fiskådrebestämmelserna,
har åklagaren — liksom vid förseelser mot fiskeristadgan —• möjlighet att
ingripa oberoende av angivelse eller medgivande från statsåklagaren. Den
ändring i fråga om åtalsrätten som utskottet föreslagit torde icke behöva
orsaka någon jämkning av bestämmelserna om beslag eller av övriga i denna
lag upptagna stadganden.

Värdet av en lagstiftning om rätt till fiske beror naturligen på hur den
efterleves. Skulle Kungl. Maj :t finna sig böra i anslutning till fiskerättskommitténs
förslag (s. 302 f., 327) överväga utredning om införande av allmän
registrerings- och märkningsskyldighet för motorbåtar, vore detta
uppenbarligen i hög grad ägnat att, exempelvis i Stockholms skärgård, gagna
icke blott naturskyddet, trafiksäkerheten och sjöfågelstammen utan också
omvårdnaden av fiskbestånden och beivrandet av olovligt fiske.

Om besvär in. m.

I 40 § ha föreslagits bestämmelser om kungörande av länsstyrelses beslut,
om klagotid och om verkställighet utan hinder av förd klagan m. m. Härom
hänvisas till propositionen s. 134 f., 215 f., 232 f.

Utskottet.

Utskottet har ingen anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen. Skulle,
på sätt utskottet nyss förordat, en ny paragraf inskjutas före den nu ifrågavarande,
föranleder detta emellertid en ändring i nummerbeteckningen.

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Slutbestämmelser.

I fiskerättslagens slutbestämmelser har föreslagits bl. a. att lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1951. Rörande slutbestämmelsernas innehåll i
övrigt hänvisas till propositionen s. 135, 216, 233.

I likalydande motionerna II: 429 och I: 366 har hemställts att alla i propositionen
föreslagna lagar och lagändringar skola träda i kraft först den
1 januari 1953. Å andra sidan har i motionerna II: 440 och I: 364, vilka äro
likalydande, yrkats att den nya fiskerättslagen, i vad den avser hummerfisket
i Bohuslän, skulle träda i kraft redan den 1 september 1950 och i likalydande
motionerna II: 444 och 1:358 att detta skulle ske den 1 oktober
1950.

Utskottet.

Utskottet anser ej tillräckliga skäl föreligga att — såsom yrkats i två
motioner (11:429 och 1:366) — lagstiftningens ikraftträdande skulle uppskjutas
över nästa årsskifte. Några särskilda övergängssvårigheter torde
icke vara att vänta beträffande fisket med rörliga redskap, och vad angår de
fasta redskapen är det tillräcklig tid för de fiskande att före nästa års fiskesäsong
anpassa dem efter de nya förhållandena.

Å andra sidan synes det med hänsyn till den långt framskridna tiden icke
vara lämpligt att — på sätt yrkats i några motioner (I: 358 och 364 samt
II: 440 och 444) — bringa de nya reglerna om fritt hummerfiske i tillämpning
redan före nyåret.

Utskottet förutsätter att vederbörande myndigheter i god tid meddela de
föreskrifter som förutsättas i 16 § (vissa föreskrifter om frifisket i Vänern)
och 22 § (skyddsföreskrifter) samt, där så erfordras, i administrativ ordning
komplettera fiskådrebestämmelserna med nödiga skyddsföreskrifter
av annan art, exempelvis vid mynningen av Torne älv (jfr motionen II:
623) och andra viktiga laxälvar.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den
20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

I 24 § förslaget till lag om rätt till fiske har förutsatts att föreskrifter av
domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas genom
ansökan. Dylika ärenden böra enligt departementschefens uppfattning
med hänsyn till sin betydelse prövas av fullsutten rätt. Ett stadgande därom
har intagits i 6 § andra stycket förevarande lag.

Utskottet.

Förslaget föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

65

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 §
jorddelningslagen.

Fiskerättskommittén har i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i
ett visst vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett
stort antal fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittrats på många
händer hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården
och å den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge
därför ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre
tillgodosedda vid avstyckningar.

För vinnande av detta syfte bär kommittén till en början föreslagit, att
till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av innehåll
att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter
på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen
i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför
fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna.
Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma kapitel
upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet
i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastigheten,
skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt
fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med
mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som
hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den omfattning,
som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten
till någon, som ej är delägare.

I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har vitsordats
att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående uppdelning av
den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade. Fastighetsbildningssakkunniga
-—- med vilka lantmäteristyrelsen instämt — ha
dock ansett inskränkande bestämmelser höra meddelas endast med avseende
på rätten att tillägga avstyckad fastighet (styckningslott) andel i fiske,
vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten ensam eller utgör en samfällighet
för denna och andra fastigheter. Därvid kommer särskilt i betraktande
möjligheten att tillägga avstyckningslott andel i oskiftat fiske. Med
hänsyn till vissa praktiska svårigheter borde sålunda enligt de sakkunnigas
mening det av kommittén uppställda kravet på samtycke från de flesta övriga
delägarna i fisket ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslantmätaren
att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten
utan men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen
ha alt beakta cj blott huruvida delningen kunde antagas
komma att medföra menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på
övriga delägares rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse
fisket mångenstädes hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk
måste också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskets
Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

rättighet kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen
vara ytterst restriktiv. De sakkunniga ha hemställt, att det i kommittéförslaget
upptagna tillägget till 19 kap. 3 § jorddelningslagen måtte utgå
samt att den under 12 § samma kapitel föreslagna nya bestämmelsen måtte
givas i huvudsak den innebörden, att avstyckad ägovidd ej finge jämte annan
styckningsdel tilläggas rätt till delaktighet i fiske, som tillkomme stamfastigheten
eller vore samfällt för stamfastigheten och annan fastighet, om
därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse.

I det till lagrådet remitterade förslaget har iakttagits vad fastighetsbildningssakkunniga
och lantmäteristyrelsen sålunda hemställt.

Lagrådet har på ett par punkter ifrågasatt förtydliganden (prop. s. 223),
men departementschefen har icke funnit behov däfav föreligga.

Utskottet.

Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat sig medföra olägenheter
att den till en fastighet hörande fiskerätten i samband med avstyckning
uppdelats mellan stamfastigheten och styckningslotterna. Särskilt ha
sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft karaktären av andel i
oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin fastighet avstyckar
t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med fiskerätt, minskas
naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiskevårdande åtgärder.
Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa mot de övriga delägarna
att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt.

Ehuru av lantmäteritekniska skäl de ur fiskesynpunkt önskvärda lagändringarna
icke kunnat göras så omfattande som vad kommittén avsett,
torde vad i propositionen föreslås kunna få stor praktisk betydelse, .särskilt
1 förening med de i förslaget till ny fiskerättslag (24 §) upptagna ökade
möjligheterna att i enkla former hos domstol utverka föreskrifter om hur
oskiftat fiske må nyttjas.

Utskottet finner ej anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önskemål
att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna disponera
erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som erfordrades
för fiskets bedrivande. Särskilt i Norriand vore fiskarena för fisket
i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på
annans mark. Även för torkställningar och lugnande ändamål ansåge sig
fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropriationsrätt
skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme
för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för
yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna företagas
av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall en -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

67

dast kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem
år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till
enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erforderligt
område under erinran att detta får användas endast för det ändamål
som expropriationen avser.

I remissyttrandena har ingen principiell invändning framställts mot förslaget.

Angående vissa erinringar vid lagrådsbehandlingen må hänvisas till propositionen
s. 223 f.

I propositionen har, såsom föreslagits av en ledamot av lagrådet, den
jämkningen skett att expropriation för tillgodoseende av yrkesfiskets behov
av mark för bryggor och bodar m. in. skall avse äganderätt i stället för
nyttjanderätt, om ägaren begär det.

Utskottet.

Förslaget föranleder ingen utskottets erinran.

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga
havsstränder, skär och holmar m. m.

Beträffande innehållet i detta förslag, som nära motsvarar bestämmelser
i 1 § och 21 § första stycket 1896 års lag, torde få hänvisas till vad som
förut i utskottets utlåtande (s. 33—35) sagts om kronans fisken (jfr
prop. s. 87—89).

Utskottet.

Förslaget lämnas av utskottet utan erinran.

Med stöd av av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande
proposition, nr 60, framlagda förslaget till lag om rätt till
fiske — måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om fiske i allmänt vatten.

1 §■

I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt
vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast redskap
må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast
efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm
försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes
vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två
dygn i följd.

2 §•

Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavan
av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet
sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna
ske utan men för annan fiskande.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund och vid Blekinge läns östra
kust (norr om Torhamnsudde)
må innehavare av enskild fiskerätt
även utan myndighets tillstånd sträcka
fast redskap från det enskilda
vattnet vidare ut i allmänt vatten,
dock ej på större avstånd än tvåhundra
meter från den stranden följande
kurvan för högst tre meters
djup vid fastlandet eller vid ö eller
holme av minst etthundra meters
längd.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, vid Blekinge läns östra
kust (norr om Torhamnsudde) samt
vid Skånes östra och södra kuster må
innehavare av enskild fiskerätt även
utan myndighets tillstånd sträcka
fast redskap från det enskilda vattnet
vidare ut i allmänt vatten, dock
ej på större avstånd än tvåhundra
meter från den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup vid
fastlandet eller vid ö av minst etthundra
meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning.

4 §■

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten endast
efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt,
skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast
redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.

Om fiske i enskilt vatten.

5 §•

I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast
av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning
eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §•

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk
medborgare i enskilt vatten bedriva
fiske efter strömming och skarpsill
med notar ävensom med skötar och
sillnät, vilka är o att hänföra till rörliga
redskap.

7 §•

Vid kusten av Stockholms län må
varje svensk medborgare i enskilt
vatten som har större djup än sex
meter bedriva fiske efter strömming
och skarpsill med skötar och sillnät,
vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

8 §•

Vid kusten av Södermanlands och
Östergötlands län samt av Kalmar
län norr om Kråkelund må varje
svensk medborgare bedriva fiske efter
strömming och skarpsill med skötar
och sillnät, vilka äro att hänföra
till rörliga redskap, i sådant enskilt
vatten som har större djup än sex
meter och är beläget på ett avstånd
ej understigande tvåhundra meter
från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket
förbehållet innehavaren av den
enskilda fiskerätten inom följande
områden:

(Utskottets förslag)

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk
medborgare i enskilt vatten bedriva
fiske med rörligt redskap, dock ej
efter lax.

7 §•

Vid kusten av Stockholms och Södermanlands
län må varje svensk
medborgare i enskilt vatten som har
större djup än sex meter bedriva fiske
efter strömming och skarpsill med
skötar och sillnät, vilka äro att hänföra
till rörliga redskap; dock är i
Södermanlands län under tiden från
och med den 1 april till och med den
30 september strömmings- och skarpsillfisket
förbehållet innehavaren av
den enskilda fiskerätten intill tvåhundra
meter från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters
längd.

8 §•

Vid kusten av Östergötlands län
samt av Kalmar län norr om Kråkelund
må varje svensk medborgare bedriva
fiske efter strömming och
skarpsill med skötar och sillnät, vilka
äro att hänföra till rörliga redskap,
i sådant enskilt vatten som har större
djup än sex meter och är beläget på
ett avstånd ej understigande tvåhundra
meter från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters
längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket
förbehållet innehavaren av den
enskilda fiskerätten inom följande
områden:

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken
jämte angränsande vatten innanför
räta linjer Djur so norra udde
—fastlandet över sydligaste udden av
Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö
och Norra Finnö—fastlandet över
sundens smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät
linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet
är smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden
innanför räta linjer
Björkö—fastlandet över smalaste delen
av sundet, Björkö södra udde—
sydligaste udden av Lilla Rätö samt
västligaste udden av Lilla Rätö—
närmaste ställe på fastlandet; ävensom Gamleby

viken och Lucernafjärden
innanför en linje från södra udden
av Gränsölandet rätt åt söder.

(Utskottets förslag)

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken
jämte angränsande vatten innanför
räta linjer Djursö norra udde
—fastlandet över sydligaste udden av
Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö
och Norra Finnö—fastlandet över
sundens smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät
linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet
är smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden
innanför räta linjer
Björkö—fastlandet över smalaste delen
av sundet, Björkö södra udde—
sydligaste udden av Lilla Rätö samt
västligaste udden av Lilla Rätö—
närmaste ställe på fastlandet; ävensom Gamleby

viken och Lucernafjärden
innanför en linje från södra udden
av Gränsölandet rätt åt söder.

9 §•

Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns
östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i enskilt
vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar
och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med
tobisnot.

10 §.

I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska
med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.

11 §■

Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters
längd eller, där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup
går längre ut, utanför denna djupkurva.
Med nät, som är att hänföra

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd eller,
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva. Med nät,
som är att hänföra till rörligt red -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

71

(Kungl. Maj:ts förslag)
till rörligt redskap, samt med tobisnot
är fisket fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes kuster må varje svensk
medborgare fiska i enskilt vatten
med rörligt redskap och vid Skånes
västra kust även med fast redskap.

13 §.

Vid kusten av Hallands län samt
Göteborgs och Bohus län må varje
svensk medborgare fiska i enskilt vatten
med rörligt redskap ävensom med
mindre ålrgssja, ändå att den är att
hänföra till fast redskap; dock är
fisket efter ostron förbehållet innehavaren
av den enskilda fiskerätten
intill tvåhundra meter från fastlandet
eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje
svensk medborgare i enskilt vatten
fiska med långrev, förutom i den utsträckning
som följer av 11—13 §§,
jämväl eljest i vatten som är minst
tjugu meter djupt och som tillika antingen
har förbindelse med öppna havet
av större bredd än en kilometer,
räknat från fastlandet eller från ö
eller holme av minst etthundra meters
längd, eller ock är beläget vid ö
eller holme vilken från fastlandet helt
skiljes av vatten med sådan förbindelse.

15 §.

Har vid tiden för lagens ikraftträdande
allmänheten eller viss del av
befolkningen oklandrat och efter
gammal sed bedrivit fiske i enskilt
vatten vid havskust utöver vad enligt
6—14 §§ är medgivet, skall vad
sålunda tillämpats fortfarande gälla.

(Utskottets förslag)
skap, samt med långrev och tobisnot
är fisket fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes östra och södra kuster
må varje svensk medborgare fiska i
enskilt vatten med rörligt redskap.

13 §.

Vid Skånes västra kust och vid
kusten av Hallands län samt Göteborgs
och Bohus län må varje svensk
medborgare fiska i enskilt vatten;
dock är fisket efter ostron förbehållet
innehavaren av den enskilda fiskerätten
intill tvåhundra meter från
fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje
svensk medborgare i enskilt vatten
fiska med långrev, förutom i den utsträckning
som följer av 6 samt 11—
13 §§, jämväl eljest i vatten som är
minst tjugu meter djupt och som tilllika
antingen har förbindelse med
öppna havet av större bredd än en
kilometer, räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters
längd, eller ock är beläget vid Gotland
eller Öland eller andra öar, vilka från
fastlandet helt skiljas av vatten med
sådan förbindelse.

15 §.

Hava å viss ort de fiskande oklandrat
och efter gammal sed bedrivit fiske
i enskilt vatten vid havskust utöver
vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall
vad sålunda tillämpats gälla.

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Vad nu sagts avser dock icke fiske Vad nu sagts avser dock icke fiske
efter strömming (sill) eller skarpsill efter strömming (sill) eller skarpsill.
vid rikets östra och södra kuster
samt i Gotlands län.

16 §.

I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i
enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16
juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen.
Sådant tillstånd ma ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt;
det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes
kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst
notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst
annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal
sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra
till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta
meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet
är jämväl i övrigt fiske med
rörligt redskap fritt på ett avstånd ej
understigande trehundra meter från
fastlandet eller från ö eller holme av
minst etthundra meters längd eller,
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet
är jämväl i övrigt fiske med
rörligt redskap fritt på ett avstånd ej
understigande trehundra meter från
fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd eller, där den
stranden följande kurvan för högst
tre meters djup går längre ut, utanför
denna djupkurva.

5. 1 Dåttern och Brandsfjorden vare
de fiskande bibehållna vid det fiske
som där oklandrat och efter gammal
sed bedrivits.

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2
och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av
innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket
undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

17 §.

I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot bedrivas av varje
svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden,
Prästfjärden, Södra BjörkfjärdeixochHovgårdsfjärden
varje svensk

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden,
Prästfjärden, Södra Björkfjärden
och Hovgårdsfjärden varje svensk

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag)
medborgare fiska med rörligt redskap
på ett avstånd ej understigande
trehundra meter från fastlandet eller
från ö eller holme av minst etthundra
meters längd eller, där den stranden
följande kurvan för högst tre
meters djup går längre ut, utanför
denna djupkurva. Vid tillämpningen
av vad nu sagts skola nämnda fjärdar
anses begränsade mot Gripsholmsviken
av räta linjer från Hagskär
till närmaste ställen på fastlandet,
mot Grönsöfjärden av räta linjer
Ringsökalven — Bastlagnö —Ytterholmen
över sundens smalaste ställen,
mot Ekolsundsviken av räta linjer
från Tallholmen till närmaste ställen
på fastlandet, mot Kalmarviken av
räta linjer från Knuten till närmaste
ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken
av Smidösunds smalaste del
samt mot Långtarmen av en rät linje
Dävensö västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden
varje svensk medborgare fiska med
rörligt redskap på ett avstånd ej understigande
en kilometer från fastlandet
eller från ö eller holme av
minst etthundra meters längd.

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje
svensk medborgare i enskilt vatten
bedriva sikfiske med nät, som är att
hänföra till rörligt redskap, på ett
avstånd ej understigande trehundra
meter från fastlandet eller från ö
eller holme av minst etthundra meters
längd ävensom idka lakfiske
med hängryssja (lakstrut).

(Utskottets förslag)
medborgare fiska med rörligt redskap
på ett avstånd ej understigande
trehundra meter från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters
längd eller, där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup
går längre ut, utanför denna djupkurva.
Vid tillämpningen av vad nu
sagts skola nämnda fjärdar anses
begränsade mot Gripsholmsviken av
räta linjer från Hagskär till närmaste
ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden
av räta linjer Ringsökalven—
Bastlagnö—Ytterholmen över sundens
smalaste ställen, mot Ekolsundsviken
av räta linjer från Tallholmen
till närmaste ställen på fastlandet,
mot Kalmarviken av räta linjer
från Knuten till närmaste ställen
på fastlandet, mot Säbyholmsviken
av Smidösunds smalaste del samt
mot Långtarmen av en rät linje Dävensö
västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden
varje svensk medborgare fiska med
rörligt redskap på ett avstånd ej understigande
en kilometer från fastlandet
eller från ö av minst etthundra
meters längd.

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje
svensk medborgare i enskilt vatten
bedriva sikfiske med nät, som är att
hänföra till rörligt redskap, på ett
avstånd ej understigande trehundra
meter från fastlandet eller från ö
av minst etthundra meters längd
ävensom idka lakfiske med hängryssja
(lakstrut).

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må
bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

22 §.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande
i 6—9 §§ eller It § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap som därvid må användas och avståndet
mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät
inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt
märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter
som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som
utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som
må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

23 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de
som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för
gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter
om allmänningens förvaltning.

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas.
Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket
må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom
särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt
det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej
annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av7 en ägare
utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt
innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall likaså
endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske
eller ingår i sådant fiske.

25 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till
jorden, om ej annorlunda avtalas.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas
rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

27 §.

Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans
strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap
eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad
nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande
annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång
ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiskerätt
där.

Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt
utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning
för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket
sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock
tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.

Om fiskådra.

28 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra
finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid
vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra
mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall
fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i
djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande
fiskådra i sund vid dettas ändpunkter.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig föreskriva
att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,
om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt
till åtgärden.

29 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång.
Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiskeredskap,
vilken är avsedd och ägnad att avhålla tisken i ådran från att
gå fram i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig
medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan antagas
icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.
I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt
vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom
är stadgat lända till efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han
njuta den rättigheten till godo.

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

30 §.

Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppenbart
vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller
genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka
träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör,
samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedrivande.
Överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst
tio år.

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,
skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och
därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans
uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmälan
skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 §
med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas.
Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång
är stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden
för avgivande av yttrande gått
till ända, må länsstyrelsen fastställa
de föreskrifter rörande fiskets bedrivande
som finnas nödiga för avhjälpande
av vanskötseln (fiskeriplan).
Vid planens utformning skall hänsyn
tagas till det särskilda intresse som
sakägare kan hava att själv få bedriva
fiske inom visst område, under
viss årstid eller efter visst slags fisk.
Fiskeriplan skall avse viss tid, högst
tio år, och, sedan länsstyrelsens beslut
kungjorts i den ordning 40 §
stadgar, gälla jämväl mot ny sakägare.
Vid fastställande av fiskeriplan
äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet
att följa planen.

Sedan yttrande inkommit eller tiden
för avgivande av yttrande gått
till ända, må länsstyrelsen fastställa
de föreskrifter rörande fiskets bedrivande
som finnas nödiga för avhjälpande
av vanskötseln (fiskeriplan).
Vid planens utformning skall hänsyn
tagas till det särskilda intresse som
sakägare kan hava att själv få bedriva
fiske inom visst område, under
viss årstid eller efter visst slags fisk.
Fiskeriplan skall avse viss tid, högst
tio år, och, sedan länsstyrelsens beslut
kungjorts i den ordning 47 §
stadgar, gälla jämväl mot ny sakägare.
Vid fastställande av fiskeriplan
äger länsstyrelsen stadga vite
för underlåtenhet att följa planen.

Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

32 §.

Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankommer
det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, utdöma
förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt.
Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Om vattenstånd.

33 §.

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om
ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd,
nämligen

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;
i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i
Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som
ligger till grund för sjöns reglering.

Ansvarsbestämmelser m. m.

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt
eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes
för olovligt fiske till dagsböter.

År brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller
idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet
dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller domstol
med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anordning
i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff
för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

36 §.

Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det
undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis
förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat
gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt;
finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten
eller redskapet eller särskild rätt därtill.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske -

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild
fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom
göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort
beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild
fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap
eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den
som har den enskilda fiskerätten.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

39 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid
med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse
skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen
i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela
nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt
märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla
annan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteinan
eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman
göra ansökan om handräckning.

40 §.

Brott varom förmötes i 34- eller
35 § må ej, dår det endast kränker
enskild fiskerätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre det av målsägande
angives till åtal eller statsäklagaren
finner åtal vara ur allmän
sgnpunkt påkallat.

Om besvär m. m.

40 §. 41 §.

Då beslut som länsstyrelse med- Då beslut som länsstyrelse meddelar
enligt denna lag angår så delar enligt denna lag angår så
många ätt avskrift av beslutet ej många att avskrift av beslutet ej
lämpligen kan tillställas envar av lämpligen kan tillställas envar av

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

dem, skall beslutet kungöras i kyrkan
för den eller de församlingar,
där fiskevattnet är beläget, samt tilllika
anslås i länsstyrelsens lokal och
på statsverkets bekostnad tillkännagivas
i länskungörelserna ävensom i
en eller flera tidningar inom orten;
delgivning skall anses hava skett den
dag då kungörandet i kyrka ägde
rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut enligt denna lag, må
klagan föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit
till jordbruksdepartementet inom två
månader efter det klaganden erhöll
del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och
29 §§, skola lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, om ej
länsstyrelsen annorlunda förordnar.
Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen
förordna att även beslut,
som avses i 31 §, skall lända till
omedelbar efterrättelse.

dem, skall beslutet kungöras i kyrkan
för den eller de församlingar,
där fiskevattnet är beläget, samt tilllika
anslås i länsstyrelsens lokal och
på statsverkets bekostnad tillkännagivas
i länskungörelserna ävensom i
en eller flera tidningar inom orten;
delgivning skall anses hava skett den
dag då kungörandet i kyrka ägde
rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses
beslut enligt denna lag, må
klagan föras hos Konungen genom
besvär, vilka skola hava inkommit
till jordbruksdepartementet inom två
månader efter det klaganden erhöll
del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och 29
§§, skola lända till efterrättelse utan
hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar. Om
särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen
förordna att även beslut, som
avses i 31 §, skall lända till omedelbar
efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphävas

lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt
kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya
lagen är särskilt stadgat.

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

B. att riksdagen måtte antaga följande genom proposition
nr 60 framlagda förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare----— — lagfaren domare.

Vid annan-----— av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av samfälld
egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om samäganderätt,
underställning av delägares
beslut eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter eller intagande i rättens
protokoll av förening enligt lagen
om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i------överförmyndares beslut.

äganderätt, underställning av delägares
beslut eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, föreskrifter jämlikt
24 § lagen om rätt till fiske angående
nyttjande av samfällt fiske eller intagande
i rättens protokoll av förening
enligt lagen om ägofred; eller

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.

81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Gällande lydelse)

Avstyckning skall —

(Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12 §.

--nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantinäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål,
i äga, som eljest är samfälld
för stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter
och förmåner, som tillkomma stamfastigheten.
Därvid må ej till ägovidd,
som avstyckas, läggas andel i fiske,
om därigenom skulle för fisket uppkomma
men av någon betydelse. Ej
heller må, där någon styckningsdel
skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,
. andel i allmänning eller
därmed jämförlig samfällighet, som
är av vikt såsom stöd för jordbruket,
tillfalla fastighet som ej är avsedd
för jordbruk.

För de--------sådan fastighet.

Avsättande av------fastighetens ägare.

Vid avstyckning skall bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål,
i äga, som eljest är samfälld
för stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter
och förmåner, som tillkomma stamfastigheten;
dock må där någon
styckningsdel skall utgöra eller tillhöra
jordbruksfastighet, andel i allmänning
eller därmed jämförlig samfällighet,
som är av vikt såsom stöd
för jordbruket, icke tillfalla fastighet
som ej är avsedd för jordbruk.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1951; dock skall vad däri stadgats
icke utgöra hinder för avstyckning,
beträffande vilken utlåtande,
varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits
före lagens ikraftträdande.

3) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag
skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas
en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

1 Senaste lydelse se SFS 1949: 663.

(i Uihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som-----—- — — fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt.

Särskild rätt — ------till

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att
eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen
utrymme för uppförande
av brygga, bod eller annan anläggning,
som erfordras för yrkesfisket.

nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expropriation
till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål
som i 1 § 17 sågs må, om den ej skall
utövas av kronan, icke beviljas annan
än kommun eller hushållningssällskap.
Expropriationen må endast
avse förvärv av nyttjanderätt under
en tid av högst tjugufem år; om
ägaren begär det, skall dock området
lösas.

Genom expropriation förvärvad
nyttjanderätt må upplåtas till enskilda
yrkesfiskare eller sammanslutning
av yrkesfiskare för det ändamål som
expropriationen avsett.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1951.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

83

C. att riksdagen måtte godkänna följande genom proposition
nr 60 framlagda förslag till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär
och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda
villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att
på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång
avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod
eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

D. att motionerna 1:356, 358, 361, 362, 364—366 och 524
samt II: 422, 426, 429, 433, 434, 436 och 438—444 må anses
besvarade genom utskottets hemställan under A—C här
ovan.

E. att motionerna

1) I: 363 och II: 435;

2) 11:424; samt

3) 11:432,

i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under A—C här ovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils

A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson
i Karlstad.

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Reservationer.

1) av herr Åhman;

2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande 3, 7, 8,
11, 13, 16, 18, 19 och 20 §§ förslaget till lag om rätt till fiske yttrat:

Av skäl som anförts i herr Eskilssons m. fl. reservation till utskottets utlåtande
nr 22 ang. propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. m., i vilken reservation hemställts att enskilt vatten
skall finnas vid varje ö som utgör fastighet eller del därav, anse vi att
motsvarande ändring bör göras också i förslaget till lag om rätt till fiske.

Vad däremot angår fiskelagsförslaget 14 §, vilken ansluter till den i förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde angivna s. k. kilometerregeln,
ha vi intet att erinra mot att, på sätt utskottet förordat, kilometeravståndet
skall räknas — förutom från fastlandet — endast från öar av minst
etthundra meters längd.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte för sin del antaga 3, 7, 8, 11, 13, 16,
18, 19 och 20 §§ förslaget till lag om rätt till fiske i den
ändrade lydelsen att uttrycket »ö av minst etthundra meters
längd» på varje förekommande ställe utbytes mot uttrycket
»ö vilken utgör fastighet eller del därav.»;

3) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande åtgärder
mot vanskötsel av fiske i 30—32 §§ förslaget till lag om rätt till fiske (jfr
utskottet s. 41) anfört:

Då erforderligt skydd för fiske bör kunna åstadkommas dels med stöd av
fiskeristadgan, dels genom att det redan nu pågående frivilliga arbetet för
rationell fiskevård får stöd av moderniserade lagbestämmelser om fiskevårdsområden,
synas särskilda bestämmelser angående åtgärder mot vanskötsel
av fiske vara överflödiga.

Med anledning härav hemställa vi,

att riksdagen ville besluta, att avdelningen om åtgärder
mot vanskötsel av fiske, 30—32 §§, förslaget till lag om rätt
till fiske, måtte uteslutas ur lagen, samt att, som en följd
härav, sista meningen i utskottsförslagets 41 § utgår.

4) av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och
Larsson i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av samtliga i propositionen
föreslagna författningar (jfr utskottet s. 64) anfört:

Med hänsyn till omfattningen av den nya fislcerättslagstiftningen synes
det lämpligt att med lagstiftningens ikraftträdande anstår till den 1 januari
1953. Därigenom beredas de fiskande bättre möjlighet till en anpassning av
sina åtgärder i anslutning till den nya lagstiftningen, samtidigt som det kan
förutsättas att kännedomen om de nya reglerna hunnit sprida sig bland allmänheten.
Därför hemställes,

85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

A. att riksdagen måtte för sin del antaga första stycket av
slutbestämmelserna till förslaget till lag om rätt till fiske
i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelsen
till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av
domstolsärenden i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

C. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna
till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19
kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock skall
vad däri stadgats icke utgöra hinder för avstyckning, beträffande
vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits
före lagens ikraftträdande.»

D. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelsen
till förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

E. att riksdagen måtte för sin del godkänna slutbestämmelsen
till förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa
kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar in. m. i följande
lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.»

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning......................................................... 2

Fisket i allmänt vatten................................................. 9

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt vatten.......... 12

Allmänna synpunkter................................................. 12

Strömmings- och skarpsillfisket......................................... 14

Annat fiske i Östersjön............................................... 19

Hummerfisket i Bohuslän............................................. 24

Övrigt fiske vid västkusten............................................ 27

Fisket i de stora insjöarna............................................ 30

Kronans fisken........................................................ 33

Fiskevårdsområden..................................................... 35

Vanskötsel av fiske.................................................... 38

Lag om rätt till fiske.................................................. 41

Om fiske i allmänt vatten............................................41

Om fiske i enskilt vatten............................................. 42

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall......................50

Om rätt att nyttja annans strand in. m................................ 51

Om fiskådra........................................................ 54

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.................................. 61

Om vattenstånd..................................................... 61

Ansvarsbestämmelser m. m............................................ 62

Om besvär m. m.................................................... 63

Slutbestämmelser..................................................... 64

Lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om handläggning av

domstolsärenden ..................................................... 64

Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen.................. 65

Lag om ändring i expropriationslagen..................................... 66

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och
holmar m. m........................................................ 67

Utskottets hemställan.................................................. 67

Reservationer.......................................................... 84

507432. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.