Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 59, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fjorton
i anledning av densamma vid vårsessionen väckta motioner, nämlifen
inom första kammaren
nr 355 av herr Gränebo m. fl.,
nr 357 av herr Lundqvist m. fl.,
nr 359 av herr Spetz,

nr 360 av herr Arrhcn och fru Svenson samt

nr 366 av herr Mannerskantz m. fl.; ävensom

inom andra kammaren

nr 423 av herr Lundberg,

nr 425 av herr Staxäng m. fl.,

nr 427 av herr Sundström m. fl.,

nr 428 av herr Sundström m. fl.,

nr 429 av herr Hseggblom m. fl.,

nr 430 av herr Hseggblom,

nr 431 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

nr 437 av herr Boman i Stafsund m. fl. samt

nr 445 av herr Utbult m. fl.

Fem av motionerna äro likalydande med andra motioner, nämligen I: 359
med II: 445, I: 360 med II: 425, I: 366 med II: 429, II: 431 med I: 355 samt
II: 437 med I: 357.

Vid höstsessionens början ha i frågan väckts ytterligare fyra motioner,
vilka utskottet även behandlat, nämligen
inom första kammaren
nr 523 av herr Spetz, samt
nr 525 av herr Sundberg; ävensom
inom andra kammaren
nr 623 av herr Holmberg m. fl., samt
nr 624 av herr Nordkvist in. fl.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Av dessa motioner är I: 525 likalydande med II: 624.

De i motionerna framförda yrkandena återgivas i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet ha till utskottet inkommit skrivelser från landshövdingen i Kalmar
län, förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap och
Stockholms läns fiskareförbund samt ett flertal fiskare och strandägare, varjämte
deputationer från olika trakter av landet fått företräde inför utskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och
större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedömande
av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från
vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild
fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till
fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis
inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån
rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt
vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.

Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda
vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden, öar och holmar med
mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna
men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar
hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbindelse
med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, särskilt
uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.

I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas endast
i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.

De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsuppfattning
men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda
vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild
äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha
upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt
detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos särskilda
nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även
pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anledning
av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag framlagts
i proposition nr 60 till innevarande års riksdag (se utskottets utlåtande
nr 23).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Gällande rätt, lagberedningens jordabalksförslag, fiskerättskommittén, remissyttrandena
över kommittéförslaget, lagrådsremissen ang. fiskelagen, lagberedningens
utlåtande, lagrådsremissen ang. gränslagen, lagrådet
och propositionerna.

Här torde lämpligen först behandlas gränsen mellan allmänt och enskilt
vattenområde i havet, därefter motsvarande gräns i sötvatten (s. 10) och
slutligen gränsen vid friliggande holmar och skär m. m. (s. 11).

Enligt hävdvunnen uppfattning finnes i havet en yttre gräns för det
vattenområde som är under enskild äganderätt. Emellertid saknas närmare
bestämmelser om utsträckningen av det enskilda vattnet.

I 1766 års fiskeristadga upptogs såsom huvudregel att »vid öppna havsstranden
eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och
strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare,
än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper».
Avfattningen av denna regel torde närmast ge vid handen, att icke blott
fiskerättszonen utan strandägarens vattenområde över huvud skulle bestämmas
av landgrundets utsträckning. Begreppet landgrund var emellertid så
obestämt, att önskemål så småningom framfördes om ett förtydligande härav.
I 1852 års fiskeristadga, som utfärdades i administrativ ordning, bibehölls
beträffande fisket den äldre stadgans landgrundsregel men en subsidiär
bestämning tillfogades. I nu gällande 1896 års lag om rätt till fiske har
den tidigare landgrundsregeln helt bortfallit och den subsidiära bestämmelsen
i 1852 års stadga har, med vissa jämkningar, upptagits såsom huvudregel
sålunda att, där ej annorledes är lagligen bestämt, strandägarens enskilda
fiskerätt vid öppna havsstranden och utom skären skall omfatta allt
det vatten som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid
stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Rörande ägogräns (i motsats
till fiskerättsgräns) i öppna havet har emellertid icke givits någon senare
uttrycklig bestämmelse än regeln om landgrund i 1766 års fiskeristadga.

Beträffande förarbeten till 1766, 1852 och 1896 års författningar samt
vissa senare lagförslag må hänvisas till framställningar i lagberedningens
förslag till jordabalk 1 (SOU 1947:38 s. 43—46) och fiskerättskommitténs
förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU
1947: 47 s. 41—60).

Strandäganderättens utsträckning i havet har praktisk betydelse även i
andra hänseenden än beträffande rätt till fiske, såsom för jakt, rätt att uppföra
större brygga eller andra mera betydande anläggningar i vattnet (rätt
att vid stranden ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik
byggnad tillkommer däremot i princip strandägare oberoende av äganderätten
till vattenområdet), rätt att utnyttja vattenområdet som timinermaga -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

sin, rätt att taga i besittning mark som torrlägges genom landhöjning, uppslamning
eller invallning, rätt till sten-, sand-, tång- och vasstäkt samt
äganderätten till skär. Beträffande sådana former av vattenområdets nyttjande
som badning eller färdande med båt har man att räkna med en alle
mans rätt (SOU 1947: 38 s. 46 f).

Lagberedningen har i sitt nyssnämnda jordabalksförslag i samråd med
fiskerättskommittén utarbetat bestämmelser om fastigheternas utsträckning
i havet. De överensstämma i sak med de av kommittén föreslagna reglerna
för utsträckningen av enskilt fiskevatten. I avbidan på att jordabalksförslaget
skall bliva lag har fiskeräitskommittén — för att undvika skiljaktighet
mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens
stadganden om gräns mot allmänt vattenområde till ett särskilt lagförslag.

De sålunda föreslagna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet
innebära följande (jfr prop. nr 60 s. 27 f).

Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter
från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd
ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre
meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel

— strandvattenregeln — ersätter den nu i rättstillämpningen antagna regeln
att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem
som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärsregeln,
ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts

— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större
bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av
minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av
sådant slutet vattenområde. Denna regel —- den s. k. kilometerregeln — innebär,
annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka
man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,
att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av
fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilometerregeln
äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,
t. ex. Gotland och Öland.

Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida
det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med
tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma
smärre isolerade allmänna vattenområden.

Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strandlinjer
bestämmas efter normalt medelvattenstånd.

För vissa kuststräckor ansåg kommittén (s. 75, 177, 326 f.) lämpligt att
det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av inofficiell karaktär.

I remissyttrandena har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Endast från kammarkollegiet har invändning framförts mot att

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

samtidigt med frifiskegränsen i lag regleras fastigheternas gräns mot allmänt
vattenområde; kollegiet har även hävdat att i de forna dansk-norska
landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strandäganderätten borde
inskränkas; en ledamot var dock skiljaktig och motsatte sig dylika särregler.
I remissyttrandena ha de föreslagna gränsbestämmelserna i regel ansetts
utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta
utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar
mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle
förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare
hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför
mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats
särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats,
att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man
vid dessa skall eftersträva en närmare anslutning till rådande förhållanden.
Beträffande det närmare innehållet av remissyttrandena hänvisas till prop.
nr 59 s. 15—18 och prop. nr 60 s. 28—39.

Den 25 februari 1949 hänsköt Kungl. Maj :t till lagrådet förslag till lag
om rätt till fiske, in. in., upptagande hland annat de av fiskerättskommittén
föreslagna bestämmelserna om gräns mellan fritt och enskilt fiskevatten,
formellt överarbetade samt kompletterade med vissa lokala jämkningar i
Norrbottens och Kalmar län. Därvid anförde föredraganden, chefen för jordbruksdepartementet
statsrådet Sträng, hland annat följande.

»Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen
mellan fritt och enskilt fiskevatten.

De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin
oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägenheterna
härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets betydelse
ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rättsläget
är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sammanhang
endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta instans
kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kommit
till uttryck, torde —■ även med hänsyn tagen till de särskilda lokala
förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärsbegreppet.

På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man
i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter
delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av bestående
förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör
ersättning utgå.

I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening
systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten
som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i
sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana
icke till efterföljd.

Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till
enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomskärsvatten in. m.

Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar
gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden,
300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräcklig
anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka frångå
den allmänna regeln.

Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola
medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av
kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters
längd är den lämpligaste.

Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta
varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde
till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som
ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utanför
skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under
vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att
enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen.

Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning
här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning
skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel
och lättillämpad regel.»

»Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar
med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner
jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå
den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhängande
övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, givetvis
skall räknas som holme i lagens mening.

Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att
en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter
mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frågan
om utformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt
grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast framträder
kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en
enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid
varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskridande
av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbildningar
med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande öar och ögrupper,
exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län
samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva
ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på
denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om
denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande
öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teoretiskt
värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbarligen
enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvattenregeln.
Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodoser,
framstår som mera heaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlandskusten,
än i vattnen kring friliggande ögrupper.

Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen,
på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten,
som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara
enskilt.

Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid
önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som
något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen
jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa delar
av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund
och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på
många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu
stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fiskare.
Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till
strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra tillbakavisas.
Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undantagsstadganden.
Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i
administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen.

Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdragning,
som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu förordat,
skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträffande
andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den
föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strandägarnas
intressen.

Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckorna.
Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, samtidigt
äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta
näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsentlig
män oöeroende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som
en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en
större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena
fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en rationalisering
både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att
ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det
fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, såsom
ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sportfiskeklubbar.
Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för
yrkesfiskarena.

För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten
icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rättstraditioner
med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner
jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som
sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som
senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för
västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reglerna
om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsentliga
ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av
strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt
yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan
frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå,
att denna frihet skall ytterligare utvidgas.

Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall
utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklarhet
rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig
gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till
gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den praktiska
tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett tillfredsställande
sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det
normala medelvattenståndet skall vara avgörande.

I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den
enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den
uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i
insjöar och rinnande vatten -— bör betraktas såsom en särskild tillhörighet
till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränkning
i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip
finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt intresse,
därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års
lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till
strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till
fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse
den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkommer
jordägare i insjöar och rinnande vatten.»

Lagberedningen har i utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om
gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23) framhållit att det enligt
beredningens mening skulle vara synnerligen olyckligt om ej det nu föreliggande
tillfället att i ett sammanhang reglera äganderättens och fiskerättens
utsträckning bleve begagnat. Lagberedningen anförde vidare bland annat
följande.

»Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,
torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhållanden.
Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är oberoende
av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.
Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vattenområde
göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenområde
utantör den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på
de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för den -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

samma kan åberopas lantmäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes
hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan.--— Då gränsdrag ningen

beträffande det enskilda vattenområdet har till syfte att bestämma
omfattningen av fastigheternas ägovälden och sålunda angiva de områden
som äro föremål för enskild äganderätt, kan det icke i och för sig vara lämpligt
att låta en befogenhet som i princip åtföljer äganderätten — fiskerätten
—• hänföra sig till område, som icke ingår i fastighet och ej heller kan vara

föremål för äganderätt.--- — Det till lagrådet remitterade förslaget till

lag om rätt till fiske upptar emellertid bestämmelser om utvidgning av det
enskilda fiskevattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län.
Dessa bestämmelser kunna betraktas som en av de lokala förhållandena påkallad
modifikation av den s. k. kilometerregeln. De ovan angivna skälen för
en enhetlig reglering synas följdriktigt leda till att även nämnda bestämmelser
läggas till grund för avgränsningen mellan enskilt och allmänt vattenområde.

På grund härav förordar beredningen alt i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde upptages bestämmelse att vid de kuststräckor i Norrbottens
och Kalmar län, där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevatten
omfattar vattenområde utöver vad som enligt huvudregeln är enskilt
vatten, även sådant vattenområde skall hänföras till fastigheterna.

Den allmänna regeln för äganderättens utsträckning i havet bör gälla
även för rikets västra kust, där enskild fiskerätt kvarstår om ock i begränsad
omfattning. Vid Skånes västra kust skall enligt 18 § i det till lagrådet
remitterade förslaget varje svensk medborgare äga rätt att fiska inom det
enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för detta kommer här att sakna praktisk
betydelse. Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden anledning
finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde
enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kuststräcka
bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vattenområdet
närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående
gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas
även för Skånes västra kust.»

Sedan Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, den 18 juni 1949 till lagrådet remitterat ett av lagberedningen
upprättat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, bär
lagrådet förordat att båda de remitterade förslagens gränsbestämmelser
skulle på närmare angivet sätt sammanföras i en enda lag: större klarhet
och överskådlighet skulle vinnas, om alla bestämmelser rörande vattenområdenas
uppdelning i allmänna och enskilda samlades i gränslagen, medan
fiskerättslagens uppgift begränsades till att angiva vilka regler som skulle
gälla för rätten att fiska i vatten av dessa båda olika slag.

I fråga om den paragraf i gränslagen som behandlar gränsdragningen mellan
enskilt och allmänt vatten i havet har lagrådet anfört bland annat följande.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

»Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lättlillgängliga.
Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva
ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna synpunkt
till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,
att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det
allmänna medvetandet.»

I övrigt må beträffande lagrådets yttrande hänvisas till prop. nr 59 s.
43—49.

Kungl. Maj :t har i nu förevarande propositioner biträtt lagrådets hemställan
att alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna
och enskilda samlades i gränslagen. Däremot har det icke ansetts påkallat
att — på sätt en av lagrådsledamöterna hemställt — redan i huvudtexten
meddela föreskrifter om vilka rättsverkningar som skulle tillkomma den nya
indelningen i allmänt och enskilt vatten.

Den nu lämnade redogörelsen avser närmast gränsen mellan allmänt och
enskilt vattenområde i havet. Härefter må behandlas motsvarande gräns i
sötvatten.

Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren
utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastighets
rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den
sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i
12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strandfastigheterna.
Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar
detta stadgande icke.

I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en
särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka
strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske
är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i
lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, d. v. s. fiskerätt skall där tillkomma
varje svensk undersåte.

Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till fiskerättskommitténs
betänkande (s. 140 ff.).

Lagberedningen har i sitt jordabalksförslag upptagit att samma regler
som utarbetats för fastigheternas utsträckning i havet skulle äga motsvarande
tillämpning i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Dock skulle till grund för tillämpningen av strandvattenregeln och kilometerregeln
läggas vattenstånd, som i viss mån skilde sig från medelvattenståndet.

Enligt fiskerättskommitténs förslag till fiskelag bestämdes gränsen för
enskilt fiskevatten i havet efter samma regler som upptagits i förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde. Även för Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland skulle i princip motsvarande regler gälla.
Därutöver skulle emellertid vissa öppna vattenområden i västra delen av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 11

Södra Hjälmaren och i södra delen av Storsjön hänföras till enskilt fiskevatten.

Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten
har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts
om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet, ha i stort sett endast avsett
frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämnda
fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts,
dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär.

I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske föreslogs
att fritt fiskevatten skulle finnas, förutom i Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön, jämväl i vissa delar av Mälaren.

Lagberedningen tillstyrkte i sitt utlåtande att i Hjälmaren och Storsjön
det enskilda vattenområdet utvidgades i enlighet med vad som föreslagits
för det enskilda fiskevattnet men vidhöll i sitt utlåtande att när det gällde
äganderätten borde vattenområdet i Mälaren i sin helhet anses såsom enskilt
(s. 32).

Lagrådet har i fråga om Mälaren framhållit att önskemålet om att fisket
skulle vara fritt i vissa delar av denna sjö kunde tillgodoses genom en regel,
som i erforderlig utsträckning tilläte frifiske utan hinder av att vattnet vore
enskilt.

Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits i propositionerna.

I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vilka
särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grundsats
kommer till uttryck i lagtexten, och därför har i gränslagen införts
ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten finnes
allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

I Kungl. Maj :ts förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde har
även upptagits ett stadgande av innehåll att om allmänt vatten finnes v i d ö
eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav, skall gränsen mot
det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd i havet efter det normala
medelvattenståndet och i de stora sjöarna efter närmare angivna vattenstånd.
Äganderätten till dylika öar och holmar beröres i princip ej av förslaget.
Beträffande hithörande frågor må hänvisas till propositionen (s. 18 f.,
30—32).

Jakträtten kring dylika landbildningar har varit föremål för särskild utredning
(prop. nr 59 s. 10, 19, 30; jfr särskild proposition, nr 216, och utskottsutlåtandet
nr 25).

I slutbestämmelserna till gränslagen har upptagits ett stadgande om hur
det skall förfaras med vattenområde, som genom den nya lagstiftningen tillföres
ett skifteslag. Härom hänvisas till propositionen (s. 13 f., 20—24,
33 f.).

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Motioner.

I motionen II: 423 har — under hemställan om skyndsam och allsidig utredning
om allemansrätt in. m. — yrkats avslag å propositionen.

Avslag har, under kritik särskilt av den s. k. kilometerregeln, yrkats också
i motionen I: 523.

I flera motioner har påyrkats en gränsdragning som skulle låta mera
vatten än enligt propositionen bli allmänt. Sålunda har i likalydande motionerna
II: 445 och I: 359 — med en motivering som närmast anknyter till
västkustförhållanden — hemställts att 2 § måtte få följande lydelse: »Till
fastigheterna hänföres i havet allt vatten inom tvåhundra meter från fastlandet».
I motionen 11:427 har — med utgångspunkt närmast från förhållandena
i Vänern — yrkats att punkten 1 i nyssnämnda paragraf måtte få
följande lydelse: »Allt vatten inom etthundraåttio meter från fastlandet
eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom på ställen,
där den stranden följande kurvan för högst två meters djup går längre
ut, allt vatten inom denna djupkurva.» Vidare har i motionen II: 428
hemställts att punkten 2 av förenämnda paragraf måtte få följande lydelse:
»Allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än
sexhundra meter, räknat från fastlandet eller ö eller holme av minst etthundra
meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund därav
skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlandet
helt skiljes av vatten med sådan förbindelse.» Slutligen har i motionen
11:623 yrkats att den i 3 § föreslagna särregeln för del av Norrbottens
län måtte utgå.

Å andra sidan har i flera motioner förordats en gränsdragning som skulle
låta mera vatten än enligt Kungl. Maj :ts förslag bli enskilt. Sålunda har i
likalydande motionerna 1: 357 och II: 437 yrkats att riksdagen ville ägna
särskild uppmärksamhet åt och i görlig mån beakta ett från kust- och
skärgårdsbefolkning i Stockholms län framfört önskemål om att den i gränslagsförslaget
angivna minimistorleken av öar och holmar — minst etthundra
meters längd — måtte utgå. I likalydande motionerna I: 355 och
II: 431 samt i motionen II: 430 ha påyrkats närmare angivna lokala jämkningar
av gränsen inom Kalmar län. Beträffande fastigheterna å Runnö och
Vållö i nyssnämnda län har i likalydande motionerna II: 624 och I: 525 yrkats
att frågan om nya gränser måtte uppskjutas. Slutligen bär i likalydande
motionerna II: 429 och I: 366 hemställts att lagen om gräns mot allmänt
vattenområde måtte ges sådan utformning att

1) fiskevatten i havet tillföres fastigheterna jämväl kring öar, holmar
och skär med mindre än 100 meters längd;

2) Kungl. Maj :t må äga rätt vidtaga jämkningar i gränsdragningen enligt
huvudreglerna, då sådan gränsdragning skulle föranleda uppkomsten
av ofullständiga jordbruk bland kustsmåbruken; och

3) gränsdragning i enlighet med vad som föreslås i 3 § även efter lagens
ikraftträdande må kunna ske genom beslut av Kungl. Maj :t efter förslag av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 13

fiskevärderingsnämnd; dylika gränser skulle inläggas på normerande
kartor.

I sistnämnda två motioner har tillika yrkats att de i propositionen föreslagna
lagarna skulle träda i kraft först den 1 januari 1953.

Utskottet.

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen om gräns
mot allmänt vattenområde vill utskottet uttala att densamma efter klara
och överskådliga linjer sökt åstadkomma en lämplig och rättvis ordning.

Lagförslaget ger uttryckliga stadganden om hur långt ut i havet och större
insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig. Annorlunda uttryckt regleras
här i vad mån rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller
utgöra »allmänt vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt. Gränsdragningen
har till stor del bestämts av fiskerättsliga hänsyn och överensstämmer
nära med den i nuvarande lag angivna gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten. Såsom i propositionen sägs ansluta de föreslagna bestämmelserna
också väsentligen till rådande uppfattning om äganderättsgränsen. I en
av de väckta motionerna (II: 423, jfr 424) har visserligen hävdats att vattenområdena
i vårt land vore kronans och att den föreslagna lagstiftningen
skulle frånhända staten och allmänheten »enorma» vattenområden. Motionen
ger emellertid i detta hänseende en bild av rättsläget som utskottet icke
anser riktig. Vad först angår sötvattnen, bortsett från de största insjöarna,
har rättsutvecklingen i Sverige redan tidigt nått fram till att dessa vatten
helt tillhörde de angränsande fastigheterna, något som framgår bl. a. av
det ännu gällande stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken av 1734 års lag.
Beträffande saltsjön har ända sedan 1766 års fiskeristadga gällt att till fastigheterna
skulle hänföras alla vattenområden »inomskärs». Huru denna
bestämmelse i särskilda fall skulle tolkas har varit föremål för olika meningar,
men själva principen har varit klart fastslagen. Sedan denna fiskeristadga
utfärdades, ha snart två sekler förflutit, och jordägarna, stora och
små, ha inrättat sig efter det rättsläge som uppstått. Vad nu sagts om
inomskärsområdena gäller även de vid öppna havsstranden och utom skären
belägna vattenområdena närmast stranden, vad som i 1766 års stadga kallats
»landgrundet» och som i senare författningar, såvitt fiskerätten angår, beskrivits
såsom det vatten, som finnes till och med ett visst avstånd från en
närmare angiven djuplcurva invid stranden. Vad slutligen vidkommer de
största insjöarna, där rättsläget varit förhållandevis oklart, synas dessa
sjöar i äganderättsligt hänseende ha intagit en viss mellanställning mellan
övriga sötvattenområden och saltsjövatten. Sammanfattningsvis kan fastslås
att Kungl. Maj :ts förslag i princip icke avser att »skänka» strandägarna
nya vattenområden utan att precisera gränserna för de områden som redan
tillkomma dem. Häremot strider icke att då man sökt sig fram efter nya
linjer, man varit tvungen att i någon mån bortse från rådande lokala
förhållanden.

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Den utgångspunkt för lagstiftningen som nu angivits anser sig utskottet
böra godtaga.

Att det hos oss rått och råder en vidsträckt rätt för envar att även på
enskilt vattenområde färdas med båt och att utnyttja detsamma för badning
in. in. strider icke mot grundsatsen att äganderätten till området tillkommer
den enskilde fastighetsägaren. Nu förevarande lagstiftning om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske avser därför icke att — såsom
i motionen gjorts gällande — »inskränka på allmänhetens fria sektor
för fritids- och rekreationsändamål» eller att beskära rätten att beträda
annans mark. Tvärtom innefattar denna lagstiftning i vissa hänseenden
en precisering och förstärkning av »allemansrätten» att beträda och för
fiske nyttja annans strand och vattenområde (jfr 27 § första stycket förslaget
till lag om rätt till fiske).

Det nuvarande oklara rättsläget i fråga om gränserna kan enligt utskottets
övertygelse i en nära framtid på många håll väntas föranleda en växande
osäkerhet, såvida icke nya och mera preciserade gränsdragningsregler
kunna skapas. En övergång till nya regler måste självfallet, icke minst med
hänsyn till ämnets invecklade beskaffenhet, till en början vålla vissa svårigheter,
men man torde kunna förvänta att de nu föreslagna stadgandenas
innebörd ganska snart skall ha trängt in i det allmänna medvetandet.

Den föreslagna gränsen i havet är, med undantag för vissa kuststräckor,
liksom gällande fiskerättsgräns i princip rörlig i så måtto, att den är underkastad
förskjutning i samband med landhöjningen och andra geografiska
förändringar. Dess läge bestämmes direkt av lagens stadganden enligt tre
huvudregler sålunda att till fastigheterna hänföres vad man med korta
benämningar kan kalla »strandvatten» (vattnet från stranden 300 meter ut
samt längre ut beläget vatten som ligger inom den stranden följande kurvan
för 3 meters djup), »kilometervatten» (skärgårdsfjärdar och vikar, som
sakna bredare förbindelse med öppna havet än en kilometer), och »enklavvatten»
(vatten som har förbindelse med öppna havet allenast över annat
enskilt vatten).

Särskilt med tanke på den allt större rörlighet, som utmärker yrkesfisket
och samfärdseln över huvud, är det viktigt att gränsen lätt kan bestämmas
genom allmänna regler i lagen och enkla observationer i naturen. Det skulle
medföra avsevärda praktiska svårigheter om man dessutom måste göra sig
underrättad om de lokala avvikelser, som kunde ha gjorts i administrativ
ordning. Alldeles oavsett att det skulle strida mot allmänna rättsnormer att
Kungl. Maj :t skulle få bestämma äganderättsgränser, måste utskottet därför
avstyrka den motionsvis (II: 429 och I: 366) framförda tanken att jämkningar
skulle kunna beslutas av Kungl. Maj:t från fall till fall.

Vad angår strandvattenregeln innebär förslaget i förhållande till gällande
tiskerättslag en betydande förenkling. För den enskilde äro de nya reglerna
vida lättare att tillämpa än de gamla. Att bestämma ett avstånd direkt från
strandlinjen måste vara bekvämare och ge säkrare resultat än att bestämma
avståndet från »det ställe invid stranden där stadigt djup av två meter
vidtager». Också huru langt strandvattenområdet sträcker sig vid särskilt

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

långgrunda stränder, sådana där man ännu 300 meter från land icke nått ut
till 3 meters djup, är från båt i regel lätt att bedöma, särskilt som man
därvid har ledning av sjökortens djupkurvor. Huruvida den nya konstruktionen
av strandvattenregeln lokalt kan innebära en ökning eller minskning
av strandägarnas rätt beror väsentligen på dels huruvida stranden är brant
eller långgrund och dels hur gällande lagbestämmelse om »stadigt djup» av
två meter är att läsa. Enligt den tolkning, som fiskerättskommittén stannat
för, torde det få anses att man med nämnda lagbestämmelse åsyftat »den
stranden följande kurvan» för högst det angivna djupet. En sådan kurva för
högst två meters djup utgör »en djupkurva innanför vilken endast finnes
mindre djup än 2 meter», varvid dock hänsyn ej tages till »isolerade djuphålor,
som ligga inom det från stranden utlöpande grundbältet av mindre
djup än 2 meter» (SOU 1947:47 s. 63). Med denna tolkning av gällande
regel torde lagförslaget ge strandägarna i huvudsak samma område som nu.
Den omständigheten att vid någon del av kusten strandägare gentemot andra
strandägare i stället ha tillämpat en för dem gynnsammare tolkning (t. ex.
den s. k. hoppningsregeln, se SOU 1947: 47 s. 62 f.), kan icke i och för sig
vara bindande för frifiskarena eller det allmänna. Endast sällan torde
strandägare kunna åberopa någon sådan »särskild rättsgrund», som skulle
kunna ge dem större rätt än lagens allmänna regler.

Utskottet kan ej förorda den avvikelsen från propositionen att — såsom
i en av motionerna (11:427) föreslagits — 300-metersavståndet inskränkes
till 180 meter och 3-metersdjupet till allenast 2 meter: en så stark inskränkning
skulle genomgående innebära intrång i enskild rätt och medföra betydande
ersättningsanspråk mot det allmänna.

1 likhet med vad som i Kungl. Maj :ts förslag uttalats finner utskottet
det uteslutet att kring varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, vattnet
skulle bli enskilt. Den föreslagna regeln att enskilt vatten skall tilläggas
endast sådana öar, som ha en längd av minst 100 meter, synes utskottet
kunna godtagas. Vid friliggande landbildningar — sådana som icke ligga
inomskärs eller i nära anslutning till en större ö — beror enligt gällande
rätt frågan huruvida allmänheten har fiskerätt eller ej i princip på huruvida
landbildningen hör eller icke hör till sådana »i saltsjön belägna skär
och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor
innehavas» (1896 års lag om rätt till fiske 1 §); kring dylika skär och holmar
har allmänheten rätt att fiska men i princip ej vid andra skär och
holmar. Frågan huruvida eu landbildning är att hänföra till dylika »skär
och holmar» är emellertid svårlöst, och i varje fall saknar i regel den som
kommer från annan ort kunskap därom. Redan med hänsyn till den ökande
trafiken till sjöss och till fiskets allt större rörlighet är det enligt utskottets
mening nödvändigt med en enkel och lätttillämpad regel för att avgöra
huruvida vattenområdet kring friliggande landhildningar är enskilt
eller allmänt. Mest naturligt är då att, såsom föreslagits i propositionen, anknyta
till storleken av öarna. Genom propositionens av utskottet godtagna
regel fastslås att vattnet är allmänt omkring alla friliggande öar, som äro
mindre än 100 meter i längd, oavsett huru det förhåller sig med äganderät -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

ten till själva ön (och alltså även oavsett huruvida ön tillhör de »skär och
holmar», om vilka talas i 1 § av gällande fiskerättslag). Fördelen av den
angivna regeln minskas icke av att allmänheten kan ha fiskerätt även
kring större öar, som tillhöra den i 1 § fiskerättslagen angivna kategorien.
Att, såsom föreslagits i några motioner (1:357 och 366 samt II: 429 och
437), låta rätt till enskilt vatten följa även mindre landbildningar skulle
icke blott medföra, att nu nämnda fördel försvunne, utan även att över
huvud det enskilda vattenområdet väsentligen vidgades. Överallt, där stränderna
slutta brant som vid friliggande öar är mest vanligt, innebär regeln
att gränsen för enskilt vatten skall räknas 300 meter från stranden att området
för det enskilda vattnet blir större än nu. Om då inom den yta, med
vilken det enskilda vattnet vidgas, befinner sig någon landbildning, huru
liten som helst, kommer icke blott denna landbildning att kunna tillhöra
ägaren av det enskilda vattenområdet, utan dessutom kommer enskilt vatten
att finnas 300 meter ut från landbildningen i fråga. Detta kan innebära
väsentligt vidgad enskild rätt till vatten. För en dylik utvidgning av det enskilda
vattnet finnas enligt utskottets åsikt inga bärande skäl. Även andra
konsekvenser skulle uppstå. Sålunda kan ett borttagande av regeln, att en
landbildning skall vara minst 100 meter lång för att tilläggas enskilt vatten,
leda till svårberäkneliga verkningar, om i sund, som äro bredare än
1 km, räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd, finnas
enstaka småöar. Dessa komma då att omgivas med strandvatten om 300
meters bredd, vilket vatten tillsammans med övriga landbildningars strandvatten
kan bilda ett sammanhängande bälte och därigenom enligt »enklavregeln»
göra hela den innanförliggande fjärden till enskilt vattenområde.
Detta kan bli fallet även om öarna äro så små att de ej ens markerats på
sjökortet. Likaså kan en krans av småöar belägna på ett inbördes avstånd
av högst 600 meter med sina strandvatten bilda långa »kedjor» av enskilt
vatten, som förvandla mellanliggande delar av havet till enskilt vatten. Även
andra praktiska olägenheter kunna uppkomma. Utskottet avstyrker alltså
nyssnämnda motioner i vad de avse frångående av Kungl. Maj :ts förslag
att endast öar av minst 100 meters längd skola tilläggas rätt till enskilt
vatten.

Såsom redan nämnts skall enligt Kungl. Maj :ts förslag i vikar och skärgårdar
den enskilda äganderätten omfatta icke blott strandvattnet utan också
andra vattenområden i den mån dessa sakna bredare förbindelse med
öppna havet än 1 km. Från vissa håll har det påyrkats att denna s. k. kilometerregel
måtte utgå och sålunda vattenområdet utanför strandvattnet bliva
allmänt vatten. Ett bifall till detta yrkande kan få återverkning både för
fiskerätten och för andra rättigheter.

Skulle kilometerregelns bortfallande följas av ett allmänt frigivande av
fisket utanför strandvattenområdet, skulle man enligt utskottets uppfattning
otvivelaktigt, särskilt inne i ostkustens skärgårdar, få en större förändring
av bestående rättsliga förhållanden än som kan anses påkallat av något allmänintresse.
Skulle man åter låta fisket utanför strandvattenområdet fort -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

17

farande bli enskilt, skulle man förlägga gränsen för enskilt vattenområde
närmare stranden än gränsen för den enskilda fiskerätten, vilket redan av
Iantmäteritekniska skäl vore olämpligt. Vidare torde en gräns för enskilt
vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för enskilt fiske, där sådant
finnes, i regel komma att få så ringa aktualitet, att den näppeligen kommer
att leva i kustbefolkningens medvetande. Även hänsynen till sjöfågeljakten
in. in. i skärgårdarna talar för att man åt fastigheterna bör bibehålla
vissa vatten utöver strandvattnen. Med denna utgångspunkt söker lagförslaget
på ett klarare sätt än hittills fastslå vilka vatten som sålunda skola
vara förbehållna fastigheterna. Den nu gällande fiskerättslagens uttryck
»inomskärs» och »utom skären» äro till sin innebörd så svävande att de
lämnat utrymme för högst växlande tolkningar. I anslutning till uttalanden
under förarbetena till 1S96 års lag har fiskerättskommittén valt alt bygga
på den grundsatsen att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en
viss minsta bredd för att området skall betraktas som »öppet» och fisket
där anses fritt utanför det egentliga strandvattenområdet. Denna metod, som
även är propositionens, är också enligt utskottets mening den bästa. Det
mått kommittén föreslagit, nämligen en kilometer, synes så nära som över
huvud med en generell regel är möjligt ansluta till den ursprungliga tanken
bakom inomskärsbegreppet (jfr SOU 1947:47 s. 70), samtidigt som det ger
en praktiskt användbar linje.

Också vid beräkning av 1-km-avståndet skall man enligt Kungl. Maj :ts
förslag borlse från öar och holmar av mindre längd än 100 meter. Även på
denna punkt ansluter sig utskottet till Kungl. Maj :ts förslag. Att, såsom förordats
i två motioner (I: 357 och II: 437), vid km-avståndets bestämmande
medräkna också mindre holmar, skulle låta mera vatten bli enskilt än vad
som skulle följa enligt cn riktig och rimlig tolkning av gällande rätt och
skulle därtill ofta medföra ojämna resultat.

Kilometerlinjen utgör enligt propositionen en enda sammanhängande linje
längs fastlandskusten. Utanför denna linje skall endast strandvattenregeln
tillämpas. Kilometerregeln skall alltså enligt propositionen icke äga tillämpning
vid Gotland eller Öland eller andra friliggande öar eller ögrupper i ytterskärgårdarna.
Utskottet ansluter sig till vad sålunda föreslagits.

De båda nu angivna huvudprinciperna, strandvattenregeln och kilometerregeln,
kompletteras som nämnts av cn tredje regel, en »enklavregel», av
den innebörden att ett vattenområde, som har förbindelse med öppna havet
allenast över vatten som enligt de båda första reglerna är enskilt, blir
enskilt vatten. Utskottet godkänner även enklavregeln.

Genom dessa regler har propositionen avsett att säkerställa strandägarnas
rätt till de inre och mera slutna vattenområdena, medan vattnen i de
öppna fjärdarna och de yttre skärgårdarna lämnas fria för envar på något
avstånd från stranden.

Om utskottet alltså i princip godtar strandvattenregeln, kilometerregeln
och enklavregeln, anser utskottet emellertid alt i fråga om vissa kuststräckor
eu ändring i Kungl. Maj:ts förslag bör ske. Skulle, på sätt utskottet
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

vid behandlingen av det i propositionen nr 60 framlagda förslaget till lag
om rätt till fiske förordar, praktiskt taget allt fiske vid hela västkusten
komma att lämnas fritt för varje svensk medborgare, kommer vid denna
kuststräcka gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vattenområde att
sakna fiskerättslig betydelse. Vidare är, enligt vad utskottet inhämtat, vid
denna kuststräcka sjöfågel jakten utanför strandvattnet av mycket ringa
vikt. De övriga enskilda rättigheter, som bero av äganderätt till vattenområde,
torde i dessa vatten sakna praktiskt intresse. Enligt utskottets mening
bör då för västkustens del kilometerregeln slopas och alltså omfattningen
av det enskilda vattnet bestämmas blott av strandvattenregeln jämte enklavregeln.
Sistnämnda regel kommer då att medföra att vattenområden, som
sakna förbindelse med öppna havet av större bredd än (300 -f- 300 =) 600
meter, komma att bli enskilt vatten. Den begränsning i förhållande till propositionen
av strandäganderätten, som utskottet alltså föreslår, tillmötesgår
i viss mån önskemål som framförts särskilt från västkusthåll (jfr motionerna
I: 359 och 523 samt II: 423, 427, 428 och 445). Man vinner också en
förenkling av lagtexten.

Eftersom Skånes södra och östra kuster praktiskt taget sakna skärgård,
synes kilometerregeln kunna undvaras även beträffande vatten vid dem. Att
ytterligare minska kilometerregelns tillämplighet torde icke vara lämpligt.
Kilometerregeln bör alltså gälla från finska gränsen ned till och med den
blekingska skärgården med slutpunkten lämpligen förlagd till Listershuvud.

För genomförande i redaktionellt hänseende av utskottets nu angivna
uppfattning torde de i gränslagsförslagets 2 § upptagna reglerna böra fördelas
på två paragrafer. I en första paragraf (2 §), med giltighet för alla havskuster,
torde strandvatten- och enklavreglerna böra upptagas, varefter i en
andra paragraf (3 §), med giltighet endast för rikets östra kust, kilometerregeln
införes. För att undvika att den senare paragrafen måste kompletteras
med en särskild enklavregel av innehåll att också det vatten skulle
vara enskilt som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten, som
enligt strandvatten- eller kilometerreglerna är enskilt, synes kilometerregeln
—- alltså den speciella ostkust- (och insjö-) regeln — kunna införas i lagtexten
som en utvidgning av den i förra paragrafen upptagna enklavregeln,
sålunda att även om någon öppning skulle överstiga en bredd av 600 meter
men icke vara större än 1 km, det innanförliggande vattnet skall vara enskilt.
Den formulering av lagtexten utskottet valt har bestämts av nödvändigheten
att täcka även det, låt vara sällsynta, fallet att en fjärd åt ena
hållet är avskuren enligt kilometerregeln av en förträngning av högst 1 km
bredd och i andra riktningen står i förbindelse med öppna havet genom en
öppning, som visserligen är bredare än 1 km men som i stället spärras av
ett grundbälte med högst 3 meters djup.

De lokala modifikationer av kilometerregeln, som i propositionen föreslagits
för delar av Norrbottens och Kalmar län, synas väl avvägda. De utvidga
det enskilda vattnet bland annat utanför Torne älv och smålandskustens
båda viktigaste laxförande åar, Emån och Alsterån. De medföra att den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

19

nya gränsen bättre än eljest ansluter till den gällande inomskärsgränsen och
motiveras — förutom av statsfinansiella och fiskeritekniska skäl — också
av önskemålet om en gräns som följer kustens huvudriktning i stora drag
och utan alltför många småvindlingar. I motionerna I: 335 samt II: 430 och
431 ha yrkanden framställts om vissa modifikationer av propositionens förslag
vad beträffar Kalmar län till förmån för strandägarna. I motionen II:
623 ha liknande modifikationer påyrkats i Norrbottens län till förmån för
andra fiskande. I fråga om Kalmar län har dessutom i motionerna 1:525
och 11:624 yrkats att i avbidan på ny utredning viss del av kusten skulle
undantagas från den nya lagstiftningen.

Vad först angår Kalmar län vill utskottet, i anledning av de väckta motionerna
I: 335 samt II: 430 och 431, på grund av vissa säregna förhållanden
inom några av de i motionerna berörda områdena, föreslå den ändringen i
Kungl. Maj :ts förslag, att gränsen utanför Runnö, Vållö och Svartö dragés
sålunda att sundet mellan Runnö och Vållö (utanför Emåns mynning) och
viken söder om Vållö hänföras till enskilt vatten. I övrigt finner utskottet
ej skäl tillstyrka dessa motioner. I fråga om den nya lagstiftningens återverkningar
på det i dessa trakter viktiga fisket efter ål med bottengarn må
i detta sammanhang framhållas de särskilda förmåner för bottengarnsfisket
som fiskelagsförslaget avser att bereda genom den tillståndsfria utsträckningsrätten
200 meter utanför tremetersdjupkurvan (3 § förslaget till lag
om rätt till fiske) och genom det speciella skyddet mot sådant »frifiske»
som kan störa fisket med bottengarn och annan fast redskap (22 § andra
st. samma lagförslag, jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 51). Med den sålunda
föreslagna lösningen av gränsdragningsfrågan finner utskottet ej skäl föreligga
att — på sätt yrkats i motionerna I: 525 och II: 624 — i avbidan på ytterligare
utredning undanta vissa delar av kusten från den nya lagen.

I Norrbottens län avse ändringsyrkandena skärgården utanför Torne älvs
mynning. Denna skärgård intar i viss mån en särställning genom sin storlek,
genom vattnets ringa djup och genom det givande fiske med storryssjor som
bedrives efter den i gränsälven uppvandrande laxen. Fisket där torde, på sätt
uppges i motionen II: 623, i huvudsak utövas av personer som arrendera fiskevatten
av strandägarna. För att trygga dessa arrendatorers ställning har i
motionen föreslagits att den av Kungl. Maj :t föreslagna gränsen skulle inflyttas
sålunda att strandägarnas rätt till vattenområde skulle bestämmas
enligt de regler, som föreslås att gälla vid ostkusten i allmänhet. Detta skulle
medföra att de nu av enskilda ägda vattenområdena ute på fjärdarna med
sina stundom goda fiskeplatser konune att ligga på allmänt vatten. Den inlösen
av dylika vattenområden, som alltså skulle ske, måste emellertid
medföra synnerligen stora kostnader för det allmänna. Inom de vattenområden,
som sålunda komme att inlösas, kunde sedermera fiskeplatser upplåtas
av den myndighet, som Kungl. Maj :t kunde bestämma (1 § i den föreslagna
lagen om rätt till fiske), men ulan ytterligare viktiga ändringar i propositionen
skulle arrendeavgift ej kunna föreskrivas. Om sådan avgiftsfri
upplåtelse skedde, kunde detta icke gagna mer än ett fåtal personer, och

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

fördelningen av dessa gratisplatser måste leda till stridigheter och missämja,
Skulle åter de inlösta platserna icke vidare upplåtas för fiske med fasta
redskap, komme skärpt konkurrens att uppstå om de återstående privatägda
platserna. Genom att ändra gränsdragningen på sätt motionärerna
yrkat torde man därför icke vinna det ökade skydd för arrendatorerna som
avsetts. Det må i detta sammanhang nämnas att frågan om tryggare ställning
för fiskearrendatorer har ur allmännare synpunkter behandlats av
fiskerättskommittén (SOU 1947: 47 s. 308 f.) och att chefen för jordbruksdepartementet
har uttalat att detta spörsmål borde bli föremål för förnyad
utredning under medverkan av representanter för olika berörda intressen
(prop. nr 60 s. 24). Utskottet vill understryka önskemålet om att sådan utredning
kommer till stånd. Till stöd för en begränsning av strandägarnas
rätt i Torne-skärgården ha motionärerna också åberopat det allmänna intresset
att redskapen icke utsträckas så långt att laxen icke i önsklig omfattning
kan komma fram till sina lekplatser. Detta tvivelsutan viktiga intresse
torde emellertid tillräckligt tillgodoses dels genom fiskerättslagens
bestämmelser om s. k. fiskådra, vilka äro avsedda att gälla även i skärgårdssund,
dels ock genom möjligheten för Kungl. Maj:t att i administrativ
väg — utan ersättningsskyldighet mot enskilda rättsägare — föreskriva
ytterligare begränsningar i rätten att utsätta redskap (prop. 60 s. 121—128,
195—200, 229—230; jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 61 och 64). Utskottet
kan därför ej förorda bifall till motionen II: 623.

Beträffande de stora insjöarna finner utskottet ej anledning till erinran
mot Kungl. Maj :ts förslag till gränsdragning. Där skall alltså — förutom
strandvattenregeln — också kilometerregeln användas, dock med undantag
för vissa delar av södra Hjälmaren och södra Storsjön. Vad som tidigare
sagts om »öppna havet» skall för envar av dessa sjöar tillämpas om sjöns
öppna huvuddel.

Från vissa skärgårdsområden, särskilt i Stockholms län, har gjorts gällande
att den nya gränsdragningen skulle innebära en beskärning av det
fiskevatten, som nu är enskilt, och att en för strandägarna fördelaktigare
gränsdragning än enligt propositionen skulle motverka den risk som följer
av den ökade trafiken att naturen i allt större mån nedskräpas, sjöfågeln
oroas under häckningstiden och olaga fiske bedrives. Med något fog kunna
dylika invändningar mot lagförslaget göras gällande blott vad beträffar de
yttre skärgårdarna, d. v. s. skärgårdarna utanför kilometerlinjen. Innanför
denna linje blir ju allt vatten enskilt. Utanför kilometerlinjen förlora strandägarna
visserligen den fiskerätt de kunna ha kring holmar under 100 meters
längd, men detta motväges i varje fall delvis av att som redan nämnts de
vid större öar med stränder, som slutta brant mot djupet, få räkna enskilt
fiskevatten längre ut från stranden än nu. I den mån de trots detta skulle
göra förlust, få de ersättning i penningar. Någon säker garanti för skydd för
naturen mot nedskräpning, mot att sjöfågeln oroas och mot olaga fiske erbjuder
vidare icke den omständigheten att vattnet är enskilt. Det kan ej med
fog göras gällande att i de delar av skärgårdarna, som äro belägna inomskärs

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 21

och alltså ostridigt äro enskilt vatten, nedskräpning, oroande av förefintlig
sjöfågel eller olaga fiske skulle vara mindre vanliga företeelser än i de delar
av ytterskärgårdarna, där vattenområdena icke anses ingå i fastigheterna.
Sjöfågelns häckning kan skyddas genom åtgärder direkt inriktade på detta
syfte, exempelvis begränsning i jakttiden och lokala landstigningsförbud
under häckningstiden i några ur denna synpunkt särskilt viktiga utskärgårdar.
Rovfiske synes böra förebyggas genom att länsstyrelserna utnyttja de
möjligheter de ha att med stöd av fiskeristadgan meddela erforderliga regleringsbestämmelser.
Vidare kan det ifrågasättas om icke bevakningen bör
effektiviseras: de lojala fiskarena kunna med skäl göra anspråk på att överträdelser
av bestämmelser givna i allmänt intresse beivras (jfr utskottets
utlåtande nr 23 s. 38 och 63). Också en lagstiftning i fiskevårdande syfte
torde böra övervägas (jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 38 f.). Utskottet anser
sig kunna förutsätta att statsmakterna, oberoende av hur äganderättsgränsen
bestämmes, uppmärksamt följa utvecklingen i här antydda hänseenden
och, om så erfordras, vidtaga lämpliga motåtgärder.

I redaktionellt hänseende må anmärkas att om 2 § uppdelas på två paragrafer,
därav följer en omnumrering i de följande paragraferna. Vidare synes
utan risk för missförstånd uttrycket »ö eller holme av högst etthundra
meters längd» kunna förenklas till »ö av högst etthundra meters längd».
Också i 6 § torde utan rubbning av innebörden orden »eller holme» kunna
utgå. Enligt förhärskande språkbruk avser ö varje landbildning oavsett
dess storlek.

Beträffande gränslagens båda sista paragrafer (gräns vid »friliggande»
småholmar och vattenstånd) finner utskottet ej skäl till anmärkning.

Utskottet finner ej skäl att, på sätt yrkats i två motioner (II: 429 och I:
366), tillstyrka att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen uppskjutes
till en senare tidpunkt än Kungl. Maj:t föreslagit. Behovet av den nya lagstiftningen
har blivit alltmer kännbart, och några mera avsevärda anpassningssvårigheter
torde i regel ej uppkomma. Den omständigheten att riksdagsbehandlingen
ej kunnat slutföras redan under vårsessionen medför
icke sådan olägenhet att med lagstiftningens ikraftträdande bör anstå. Ej
heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot slutbestämmelsernas
innehåll.

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Fiskerättskommittén, lagrådsremisser^, lagrådet och propositionen.

Förslaget upptar bestämmelser om ersättning av statsmedel med anledning
av såväl den i förevarande proposition upptagna lagen om gräns mot
allmänt vattenområde som ock den i proposition nr 60 upptagna lagen om
rätt till fiske.

Fiskerättskommittén har förutsatt, att i den mån den nya lagstiftningen
om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vattenområde medförde intrång

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av statsmedel i likhet med vad
som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen (1928, 1930 och
1932). Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta ämne.

I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler
om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka upptagits
i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av
hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med anledning
av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses
föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt
fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. 1 fråga om de fall, då ersättningsrätt
ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huruvida
och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas
med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att
den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar
minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde
man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga
att på ett bindande sätt styrka sina anspråk. Överhuvud vore det enligt
kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån
anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att
de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar.
I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå
endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde förlusten
av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre
lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl detta
allmänna intrång ersättas.

Ersättningsfrågorna skulle prövas av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder)
med klagorätt till allmän domstol.

I övrigt må beträffande kommittéförslaget hänvisas till betänkandet SOU
1947: 47 s. 28 29, 316—322 (jfr prop. nr 60 s. 135—136) och i fråga om
remissyttrandena till prop. nr 60 s. 136—138.

Då Kungl. Maj :t till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till
fiske men tills vidare lämnade äganderättsgränsen åsido, yttrade chefen för
jordbruksdepartementet om de fiskerättsliga bestämmelserna i det samtidigt
remitterade förslaget till ersättningslag bland annat följande.

»Jag har icke ansett mig böra föreslå att ersättningsrätt skall medgivas i
flera fall än de i kommittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt
upptagna bestämmelserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora
insjöarna samt om viss rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i
saltsjön torde i själva verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda
fiskerätten utöver vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär,
på sätt jag förut framhållit, den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t
att lämna andra än svenska medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på
enskilt fiskevatten kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kommitténs
nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening
i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan
eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava
medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock
någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upplagas i förslaget.

I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då
tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att utdöma
ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart
tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.
Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.»

Angående det i samband med gränslagsförslaget till lagrådet på föredragning
av chefen för justitiedepartementet remitterade förslaget till ersättningslag
må hänvisas till nu förevarande proposition s. 10, 37—40.

Lagrådet har ifrågasatt att ansöknings- och prövningsförfarandet anordnades
på ett från förslaget i viss mån avvikande sätt, med besök av nämnderna
i vederbörande bygder, kungörelser och preklusionsbestämmelser. Vad
lagrådet därutinnan och i övrigt anfört återfinnes i propositionen s. 51—56.

Med anledning vad lagrådet yttrat har chefen för justitiedepartementet
framhållit att meddelanden om tillsättandet av värderingsnämnderna och
om orterna för deras kanslier uppenbarligen borde offentliggöras även ute i
bygderna och att därvid också borde lämnas uppgift angående preklusionstiden
för framställande av ersättningsanspråk och påföljden av dess försittande.
Särskild föreskrift syntes emellertid ej erfordras i lagen. Departementschefen
har vidare anfört bland annat följande.

»På olika håll kan det måhända också visa sig lämpligt att fiskevärderingsnämnden
besöker de trakter, där mera omfattande förluster inträtt,
samt därvid på förhand kungör tid och plats för besöket med tillkännagivande
att de som vilja framställa ersättningsanspråk böra göra detta senast
vid sammanträdet i fråga. Därest en ersättningssökande ej efterkommer
en sådan anmaning, bör enligt min mening skälig hänsyn därtill tagas
vid prövning av fråga i vad mån han skall erhålla gottgörelse för utgifter
å ärendet. Däremot synes det icke tillrådligt att — på sätt lagrådet
ifrågasatt — låta honom drabbas av en så allvarlig påföljd som förlust av
talerätt. Med denna ståndpunkt lär det icke vara påkallat att i lagen upptaga
bestämmelser om lokala sammanträden eller om vilka åtgärder fiskevärderingsnämnderna
eljest lämpligen böra vidtaga i syfte att mål från
en och samma ort såvitt möjligt bli behandlade i ett sammanhang. Erforderliga
föreskrifter i dessa ämnen kunna i stället meddelas i administrativ
ordning. Ej heller synes det behövas några bestämmelser beträffande frågan
huruvida den som redan erhållit ersättning bör kunna få beloppet höjt,
därest nya omständigheter yppa sig. Detta spörsmål torde få avgöras från
fall till fall på grundval av allmänna rättsregler och med beaktande av att
även tilläggsansökning måste göras inom den allmänna preklusionsfristen.»

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Motioner.

I motionen II: 423 har ifrågasatts huruvida jordägare m. fl. kunde vara
berättigade till ersättning i den omfattning som förutsatts i Kungl. Maj :ts
förslag. I likalydande motionerna II: 425 och I: 360 har hemställts att ersättning
till jordägare måtte utgå antingen i form av en engångsersättning
eller i form av årliga belopp. Ett yrkande (i motionerna II: 429 och I: 366)
om senare ikraftträdande av förevarandc lagstiftning har redan berörts
(s. 12).

Utskottet.

I viss man har den föreslagna normaliseringen av fastigheternas gräns
mot allmänt vatten och de önskade jämkningarna i fiskerätten icke kunnat
ske utan att man avviker från bestående rättsförhållanden. I den mån intrång
sker i förefintliga rättigheter, är det enligt utskottets mening ofrånkomligt
att ersättning skall utgå av statsmedel efter de grunder, som angivits
i Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet kan ej ansluta sig till de härifrån
avvikande uttalanden, som i motionen 11:423 gjorts från andra utgångspunkter
än dem som i fråga om rättigheter till vattenområde och fiske
ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag.

De olika ersättningsfallen framgå av 1 § i den föreslagna lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. Vid bedömande av ersättningens storlek
bör beaktas att de nya reglerna kunna för en och samma rättsägare få
både gynnsamma och ogynnsamma verkningar, och över huvud synes det,
på sätt fiskerättskommittén framhållit, ej oberättigat att vid uppskattningen
av liden skada viss hänsyn tages även till de allmänna fördelar i skilda
hänseenden som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den
ersättningsberättigade.

I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen
ej kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande
beaktas att åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,
genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till
ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen
störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid
bestämmandet av ersättningen för att strandägare förlorar ensamrätt att
fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet att
med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av
myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.

Vid prövning av ersättningsanspråk för påstådda rättsförluster måste
givetvis undersökas huruvida det fiske strandägarna bedrivit ensamma i
visst vattenområde vilar på någon rättsgrund, som utesluter andra från att
fiska, antingen på den i lagen omtalade istrandäganderätten, sådan den med
en riktig tolkning av inomskärs- och 180-metersreglerna är att bedöma, eller
också på sådan särskild grund, varom talas i 1 § ersättningslagen. Skulle enligt
gällande lag ett fiske rättsligen vara fritt för varje svensk medborgare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 25

men har det till följd av de oklara lagreglerna, den avlägsna belägenheten
eller andra orsaker faktiskt utövats allenast av de närboende, så har nya lagen
endast den innebörden att den klargör att detta fiskevatten — liksom hittills
— är allmänt vatten. Då skall tydligen någon ersättning ej utgå för »inflyttning»
av den påstådda eller »hävdade» gränsen. Att visst vattenområde
vid lantmäteriförrättning intagits i laga skifte torde icke i och för sig utgöra
något avgörande bevis för att området är att hänföra till fastigheterna (jfr
rättsfallet NJA 1933 s. 490), och de uttalanden, som domstol i tvist mellan
enskilda parter kan ha gjort om frivattensgränsens läge, äro enligt allmänna
rättsgrundsatser icke utan vidare bindande för andra än parterna själva.
För sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt för envar, skall givetvis ersättning
ej utgå till strandägaren.

Med anledning av ett uttalande i två motioner (II: 429 och I: 366) må
framhållas att enligt Kungl. Maj :ts förslag ersättning skall kunna utgå också
för skada som uppkommer exempelvis genom att ett ålbottengarn eller
annat redskap, som anpassats för en bestämd fiskeplats, hädanefter kommer
att bli oanvändbart. Emellertid torde redskapen i regel tämligen lätt
kunna anpassas efter de nya fiskeförhållandena.

Ersättningarnas sammanlagda belopp höjes i viss mån av de jämkningar
utskottet föreslår i bland annat förslaget till ny fiskerättslag. Ersättningsbeloppen
— vilka komma att fördelas på åtskilliga år — kunna emellertid
ej väntas bli av sådan storleksordning att statsfinansiella betänkligheter
kunna anföras mot den nya lagstiftningen.

I propositionen har förutsatts att ersättningarna skola utgå i form av engångsbelopp.
Skäl kunna visserligen anföras för att i stället låta ersättningarna
utgå med årliga belopp. Emellertid är detta en fråga, som återkommer
även i andra och större sammanhang, t. ex. vid expropriation eller skador
enligt vattenlagen (jfr utskottets utlåtande 1950: 11). Anledning torde icke
finnas att för nu ifrågavarande, i regel ganska obetydliga belopp, införa en
särskild ordning. Det må ock anmärkas att departementschefen velat lämna
fiskevärderingsnämnden ganska fria händer i fråga om bland annat
möjligheten att giva deldom: sålunda skall det i sådana fall då tidsödande
utredning måste företagas stå nämnden fritt att, om ömmande omständigheter
föreligga, tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det
slutliga beloppet. Utskottet finner därför ej skäl att tillstyrka det i två motioner
(11:425 och 1:360) framförda förslaget om att ersättningen skulle
få utgå i form av årliga belopp.

Beträffande fiskevärderingsnämndernas organisation och arbetssätt vill
utskottet endast understryka vikten av att den nya lagstiftningen blir effektivt
kungjord ute i bygderna, så att inga rättsförluster skola uppstå endast
av obekantskap med lagstiftningens innebörd. Vid utseende av nämndens
ledamöter måste givetvis stora anspråk ställas på opartiskhet och erfarenhet
i värderingsfrågor.

För alt det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall
vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exeku -

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

tion utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning
och andra extraordinära rättsmedel — även på talan av kammarkollegiet
— förordar utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om
talan ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit
laga kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i
nya rättegångsbalkens 58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten
tid samt om besvär över domvilla.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga
följande förslag till

1) Lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §•

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).

2 §■ 2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd
ävensom, på de ställen där den stranden
följande kurvan för högst tre meters
djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse
med öppna havet av större bredd
ån en kilometer räknat från fastlandet
eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd, dock med
den inskränkningen att ej på grund
härav skall till fastigheterna hänföras
vatten vid ö eller holme vilken
från fastlandet helt skiljes av vatten
med sådan förbindelse; samt

Till fastigheterna hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd ävensom,
på de ställen där den stranden
följande kurvan för högst tre meters
djup går längre ut, allt vatten inom
denna djupkurva; samt

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3. allt vatten, som har förbindelse 2. allt vatten, som har förbindelse

med öppna havet allenast över vatten
som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna.

3 §•

I Norrbottens och Kalmar län hänföras
till fastigheterna även följande
vattenområden i havet:

i Norrbottens län vid Torne älvs
mynning allt vatten innanför en linje
från gränsen mot Finland vid 65 grader
35 minuter nordlig bredd västerut
till 23 grader 40 minuter ostlig
längd från Greenwich, därifrån norrut
till 65 grader 45 minuter nordlig
bredd och därifrån österut till Seskarö;
samt
i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan
de södra uddarna av Sladö Ask och
Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupct
innanför en linje mellan de sydöstra
uddarna av örskär, Idö Stångskär och
Bussan,

med öppna havet allenast över vatten
som nu sagts.

3 §•

Vid rikets östra och södra kuster
från gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna
tillika allt vatten, som väl
har annan förbindelse med öppna havet
än i 2 § 2 angives men ej av större
bredd än en kilometer räknat
från fastlandet eller från ö av minst
etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej
äga tillämpning beträffande vatten
vid Gotland eller Öland eller vid andra
öar, vilka från fastlandet helt skiljas
av vatten som har förbindelse
med öppna havet av större bredd än
cn kilometer räknat på sätt i första
stycket sägs.

4 §.

I Norrbottens och Kalmar län hänföras
till fastigheterna även följande
vattenområden i havet:

i Norrbottens län vid Torne älvs
mynning allt vatten innanför en linje
från gränsen mot Finland vid 65 grader
35 minuter nordlig bredd västerut
till 23 grader 40 minuter ostlig
längd från Greenwich, därifrån norrut
till 65 grader 45 minuter nordlig
bredd och därifrån österut till Seskarö;
samt

i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan
de södra uddarna av Sladö Ask och
Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupet
innanför en linje mellan de sydöstra
uddarna av örskär, Idö Stångskär och
Bussan,

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag)

allt vatten innanför linjen Ljungskärs
sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs
nordöstra udde—Örsskärens
östra uddar—Logen—Lilla (Södra)
Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö
sydöstra udde—Träthällarnas huvudö
-—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö
sydspets—Sandö Örskärs
nordspets—Sandö nordspets
—Taktö nordspets—Taktö ostspets —
Eneskärs yttre både — Eneskärs sydöstra
udde—Vållöromps nordöstra
udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs
sydspets—Pata Enskärs nordöstra
udde—Pata Enskärs sydspets —
Lilla Millgrund—Enskärskläppens
ostspets—Ryssby Enskärs ostspets—
Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra
udden av Ryggås—
Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets
nordspets.

4 §•

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i
Jämtland. Angående dessa sjöar äge
vad i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

5 §.

I Hjälmaren och Storsjön hänföras
till fastigheterna även följande vattenområden
:

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas
i norr av skärgården mellan
Vraklandet och Vinöns nordvästra
udde samt i öster av Vinön och linjen
Vinöns sydvästra udde—Fåran—
Ramberget—Djursnäsudde; och

(Utskottets förslag)

allt vatten innanför linjen Ljungskärs
sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs
nordöstra udde—Örsskärens
östra uddar—Logen—Lilla (Södra)
Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö
sydöstra udde—Träthällarnas huvudö
—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö
nordspets—•
Taktö nordspets—Taktö ostspets—•
Eneskärs yttre både—Eneskärs sydöstra
udde—Vållöromps nordöstra
udde—Vållöromps sydspets—Stora
Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets,
samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs
sydspets—Pata Enskärs nordöstra
udde—Pata Enskärs sydspets—
Lilla Millgrund—Enskärskläppens
ostspets—Ryssby Enskärs ostspets—
Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra
udden av Ryggås—
Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets
nordspets.

5 §.

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i
Jämtland. Angående dessa sjöar äge
vad i 1—3 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

6 §•

I Hjälmaren och Storsjön hänföras
till fastigheterna även följande vattenområden: i

Hjälmaren allt det vatten som begränsas
i norr av skärgården mellan
Vraklandet och Vinöns nordvästra
udde samt i öster av Vinön och linjen
Vinöns sydvästra udde—Fåran—
Ramberget—Djursnäsudde; och

29

Tredje lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)
i Storsjön allt det vatten som mot
Storsjöflaket begränsas av räta linjer
Andersons nordvästra udde—Norderöns
nordspets—Värköns nordspets
—sydöstra udden av Hammarnäslandet.

6 §•

Finnes allmänt vatten vid ö eller
holme, vilken utgör fastighet eller del
därav, skall gränsen mot det allmänna
vattnet anses följa strandlinjen
bestämd på sätt nedan sägs.

7 §•

Strandlinjer och vattendjup skola
vid tillämpningen av denna lag bestämmas
efter förhållandena vid följande
vattenstånd:

i havet normalt medelvattenstånd;
i Vänern 3,60 meter över nedre
slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra
slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra
slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet
i det höjdsystem, som ligger
till grund för sjöns reglering.

utlåtande nr 22.

(Utskottets förslag)
i Storsjön allt det vatten som mot
Storsjöflaket begränsas av räta linjer
Andersons nordvästra udde—Norderöns
nordspets—Värköns nordspets
—svdöstra udden av Hammarnäslandet.

7 §•

Finnes allmänt vatten vid ö, vilken
utgör fastighet eller del därav, skall
gränsen mot det allmänna vattnet
anses följa strandlinjen bestämd på
sätt nedan sägs.

8 §.

Strandlinjer och vattendjup skola
vid tillämpningen av denna lag bestämmas
efter förhållandena vid följande
vattenstånd:

i havet normalt medelvattcnstånd;
i Vänern 3,60 meter över nedre
slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra
slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra
slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet
i det höjdsystem, som ligger
till grund för sjöns reglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område
redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra
hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna
lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses
delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §
jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan
de ägolottcr, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägolott
hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hinder
av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för
att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som
jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller
eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår
fastigheterna, är särskilt stadgat.

2) Lag

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §‘

Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde frångår
ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan
skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—
13 §§ eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda
fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet
strandägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskdd grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen
om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd
av stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl
som förut i denna paragraf är sagt.

2 §■

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen
bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående omröstning
i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

4 §.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för utgifter
å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 §•

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

6 §•

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

7 §• 7 §.

Ersättningssökande som är missnöjd
med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols
prövning, såframt han väcker
talan mot kronan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom.
Erinran härom skall intagas i
beslutet.

Väckes ej, på sätt i första stycket
sägs, talan mot nämndens beslut,
skall beträffande beslutet i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är stadgat
om domstols dom, vilken vunnit
laga kraft.

8 §•

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.

9 §.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall
ersättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren för minskning i fastighetens
värde nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum,
där skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarens
säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

Ersättningssökande som är missnöjd
med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols
prövning, såframt han väcker
talan mot kronan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom.
Erinran härom skall intagas i
beslutet.

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj ds förslag) (Utskottets förslag)

Vad i lörsta stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträftande
ersättning till innehavare av servituts- eller nyttjanderätt med sämre
förmånsrätt än fordringsinteckning.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida
nedsättning skall ske.

10 §.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.
Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse
om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.

11 §•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å
intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.
I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till
inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren
har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i
fastighets- eller inteckningsboken.

12 §.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som
för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §
jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

B) att motionerna 1:355, 357, 359, 360, 366, 523 och
525 samt II: 423, 425, 427—431, 437, 445, 623 och 624, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets hemställan
under A) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson
i Karlstad.

Reservationer:

1) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande 2 § förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde anfört:

Om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde skall omregleras och
man därvid i huvudsak vill följa de i Kungl. Maj:ts förslag angivna riktlinjerna,
måste dock med skärpa fasthållas att lagen ej i onödan bör få
kränka bestående rättsförhållanden.

Den strandägande kust- och skärgårdsbefolkningen förtjänar allt stöd i
sitt strävsamma arbete. Om ej skärgårdarnas avfolkning skall fortgå, är
det angeläget att småjordbruken få behålla sina fiskevatten någorlunda
obeskurna. Särskilt betänkligt är ur sådana synpunkter förslaget att endast
öar över viss storlek skola ha eget vattenområde och enskild fiskerätt. En sådan
lagregel saknar stöd i hittills gällande rätt. Just dess småholmar i de
yttre skärgårdarna i havet och i de stora insjöarna äro ofta goda och värdefulla
fiskeplatser. För de icke strandägande fiskarena, de må vara yrkesfiskare
eller tillfällighetsfiskare, äro dessa vatten av ringa betydelse, men
för ägarna äro de ofta av stor vikt såsom stöd åt försörjningsmöjligheterna.
Vi anse därför att äganderätt och fiskerätt böra bibehållas kring alla till
fastigheterna hörande landbildningar oavsett deras storlek. Därigenom skulle
också åt statsverket inbesparas de mångenstädes ganska betydande ersättningsbelopp,
som annars icke torde kunna undvikas. Genomföres en sådan
regel som den nu angivna, skulle även den i propositionen nr 216 föreslagna
ändringen i jaktlagen bli överflödig.

I anslutning till uttryckssättet i 6 § i Kungl. Maj :ts förslag till lag om
gräns mot allmänt vattenområde, (vilken i utskottets förslag motsvarar
7 §), där utskottet funnit att ordet »ö» kan omfatta varje landbildning oavsett
dess storlek, anse vi att i 2 § av utskottsförslaget uttrycket »ö av minst
etthundra meters längd» måtte utbytas mot uttrycket »ö vilken utgör fastighet
eller del därav».

Beträffande den i 3 § upptagna s. k. kilometerregeln, som avser att i vikar
och skärgårdar i schematiska drag avgränsa vissa mera slutna vattenområden
såsom enskilda, torde det däremot av praktiska skäl ej vara tillrådligt
att frångå förslaget, att kilometeravståndet skall räknas — förutom
från fastlandet — endast från öar av minst etthundra meters längd.

it Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 and. Xr 22.

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte för sin del antaga 2 § förslaget till lag
om gräns mot allmänt vattenområde i följande lydelse:

»2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö vilken
utgör fastighet eller del därav ävensom, på de ställen där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom
denna djupkurva; samt

2. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som nu sagts.»

2) av herrar Nils A. Larsson, Andersson i Mölndal och Utbult, vilka beträffande
2 och följande §§ förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
anfört:

Vi anse att utskottets utlåtande angående förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde bort vara av följande lydelse:

Såsom ett---(de första sexton styckena, s. 13—17, lika med utskottet)
---från stranden.

För västkustens vidkommande bör dock varken kilometerregeln eller ens
enklavregeln gälla.

Då utskottet vid behandlingen av det i propositionen nr 60 framlagda förslaget
till lag om rätt till fiske förordar att praktiskt taget allt fiske vid
västkusten lämnas fritt för varje svensk medborgare, kommer vid denna
kuststräcka gränsdragningen att sakna fiskerättslig betydelse. Enär man på
västkusten tidigare icke hävdat inomskärsregeln utan enbart regeln om 180
meter utanför ett stadigt djup av 2 meter, vilken haft betydelse förutom för
fiske med fast redskap och fiske av hummer även för sjöfågeljakten, som
visserligen ej varit av någon större betydelse men likväl utövats fritt av den
icke strandägade kustbefolkningen, komme ett genomförande av enklavregeln
på denna kuststräcka att medföra att inomskärsfjordar med mycket
stora vattenområden som nu betraktas som allmänt vatten bliva enskilda
och en stor befolkningsgrupp berövas bl. a. den jakträtt den nu äger. Strandägarna
skulle även få ensamrätt att utanför strandvattnet i dessa fjordar
tillgodogöra sig nyttigheter som kunna påträffas på havsbottnen, t. ex.
upptagande av grus o. d. Enligt utskottets mening kan det ej vara lämpligt
att där man icke tidigare har hävdat inomskärsregeln tillägga fastigheterna
så stora vattenområden. Utskottet anser därför att skäl tala för att vid västkusten
slopa även enklavregeln och att alltså låta omfattningen av det enskilda
vattnet bestämmas blott av strandvattenregeln.

Eftersom Skånes södra och östra kuster praktiskt taget sakna skärgård,
synes enklavregeln kunna undvaras även beträffande vatten vid dem.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

35

Den begränsning i förhållande till propositionen av strandäganderätten,
som utskottet alltså föreslår, tillmötesgår i viss mån önskemål som framförts
i motionerna I: 359 och 523 samt II: 423, 427, 428 och 445.

För genomförande i redaktionellt hänseende av utskottets förslag torde de
i gränslagsförslagets 2 § upptagna reglerna böra fördelas på tre paragrafer.
I en första paragraf, med giltighet för alla havskuster, skulle då upptagas
allenast strandvattenregeln, varefter i en andra och en tredje paragraf, med
giltighet endast för rikets östra kust, upptoges kilometer- och enklavreglerna.

De lokala---(de åtta sista styckena, s. 18—21, lika med utskottet)

---slutbestämmelsernas innehåll.

Med åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte för sin del

dels antaga 2—4 och 6 §§ förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde i följande lydelse:

»2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet allt vatten inom trehundra meter från
fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen
där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut,
allt vatten inom denna djupkurva.

3 §•

Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna tillika allt vatten, som saknar
förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från
fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga tillämpning beträffande vatten vid
Gotland eller Öland eller vid andra öar, vilka från fastlandet helt skiljas
av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer
räknat på sätt i första stycket sägs.

4 §•

Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna dessutom allt vatten, som har
förbindelse med öppna havet allenast över vatten som enligt 2 eller 3 § tillhör
fastigheterna.

6 §•

I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad
i 1—4 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.»;

dels ock med den ändrade beteckningen 5 och 7—9 §§ antaga
de av utskottet föreslagna 4 och 6—8 §§ samma lag.

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3) av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och
Larsson i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av båda de i propositionen
föreslagna lagarna anfört:

Med hänsyn till omfattningen av den nya lagstiftningen om gräns mot
allmänt vattenområde och om rätt till fiske m. m. synes det lämpligt att med
lagstiftningens ikraftträdande anstår till den 1 januari 1953. Därigenom
beredas strandägarna och de fiskande bättre möjlighet till en anpassning av
sina åtgärder i anslutning till den nya lagstiftningen, samtidigt som det
kan förutsättas att kännedomen om de nya reglerna hunnit sprida sig bland
allmänheten. Därför hemställes,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna
i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Vid tillämpning---(lika med utskottet)---i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1953 och kommer enligt denna
lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses
delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §
jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat
mellan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje
ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan
hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller
för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning---- (lika med utskottet) — — — särskilt stadgat.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga 1 och 2 §§ i förslaget
till lag om ersättning för mistad fiskerätt in. m. samt
slutbestämmelsen till nämnda lag i följande lydelse:

Där vattenområde —--(lika med utskottet)--— tillskyndas

honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan
skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§
eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda
fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen
om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av
stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

37

c) den som den 1 januari 1953 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som
förut i denna paragraf är sagt.

2 §■

Fråga om---- (lika med utskottet)--— Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1958.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»