Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
1
Nr 49.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.
Härigenom förordnas, att 3 § 2 inom., 10 § 1 mom., 12 §, 14 §, 15 § 2 mom.
och 16 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling* 1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag
skola införas tre nya paragrafer, betecknade 9 a §, 9 b § och 16 a §, av
nedan intagna lydelse:
(Gällande lydelse:)
3 §.
2 mom. Konungens Befallningshavande
hålle ytterligare förhör med
den häktade och låte i protokoll över
förhöret anteckna hans levnadsomständigheter
samt införa prästbetyg
och läkarebetyg för den häktade
jämte beskrivning över hans utseende
och uppgift å den ort, som efter
ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort
anses. Finnes den häktade hava
gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,
som i 1 mom. sägs, må Konungens
Befallningshavande döma honom till
(Föreslagen lydelse:)
3 §•
2 mom. Konungens Befallningshavande
hålle ytterligare förhör med
den häktade och låte i protokoll över
förhöret anteckna hans levnadsomständigheter
samt införa prästbetyg
och läkarebetyg för den häktade
jämte beskrivning över hans utseende
och uppgift å den ort, som efter
ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort
anses. Finnes den häktade hava
gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,
som i 1 mom. sägs, må Konungens
Befallningshavande döma honom till
1 Senaste lydelse av 16 §, se SFS 1894 nr 14 sid. 3.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. !) saml. 2 avd. Nr 4.9.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Gällande lydelse:)
tvångsarbete från och med en månad
till och med ett år. Har han förut
undergått dylikt tvångsarbete eller
straffarbete, eller förekomma eljest
försvårande omständigheter, må
tvångsarbetstiden utsträckas till
högst tre år.
(Föreslagen lydelse:)
tvångsarbete från och med en månad
till och med ett år. Har han förut
undergått dylikt tvångsarbete eller
förekomma eljest försvårande omständigheter,
må tvångsarbetstiden
utsträckas till högst tre år.
9 a §.
Arbetsanstaltens styrelse eller, efter
dess bemyndigande, föreståndaren
för anstalten äger meddela
den som undergår tvångsarbete tillstånd
att besöka närstående som år
svårt sjuk eller bevista närståendes
begravning, så ock att i annat fall,
då med hänsyn till tvångsarbetstidens
längd eller eljest starka skäl
äro därtill, lämna anstalten för viss
kort tid, allt såframt fara för missbruk
ej kan anses föreligga.
Tid, varunder intagen enligt tillstånd
som nu sagts vistas utom anstalten,
skall inräknas i verkställighetstiden,
såvitt ej styrelsen av särskild
anledning annorlunda förordnar.
Sådant förordnande skall gå i
verkställighet utan hinder av att det
ej vunnit laga kraft.
Har föreståndaren ej funnit skäl
bifalla framställning om tillstånd att
lämna anstalten för viss tid, äger
den intagne påkalla styrelsens beslut
i saken. Styrelsens beslut i fråga
om sådant tillstånd äge den intagne
överklaga hos Konungens Befallningshavande
i det län, där tvångsarbetsanstalten
är belägen, över
Konungens Befallningshavandes beslut
må talan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava inkommit
till inrikesdepartementet
Andra lagutskottets utlåtande nr 49. 3
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
sist å trettionde dagen efter den då
klaganden erhöll del av beslutet.
9 b §.
Den som undergår tvångsarbete,
som ålagts enligt denna lag, må frigivas
i förtid sedan hälften av den i
domen bestämda tvångsarbetstiden,
dock minst två månader, förflutit.
Vid prövning av fråga om förtida
frigivning skola särskilt beaktas den
dömdes uppförande under anstaltsvistelsen
och sinnesriktning vid den
tid då frigivning ifrågasåttes samt
de förhållanden, i vilka han skulle
komma att försättas efter frigivningen.
Fråga om förtida frigivning prövas
utan framställning från den dömdes
sida av arbetsanstaltens styrelse och
skall upptagas till prövning å sådan
tid, att den dömde kan frigivas, då
hälften av tvångsarbetstiden gått till
ända; sker ej frigivning då, skall frågan
ånyo prövas så ofta det finnes
påkallat, dock minst var tredje månad.
Beträffande fullföljd mot styrelsens
beslut i ärende om förtida frigivning
äge vad i 9 a § tredje stycket
stadgas motsvarande tillämpning. 10
10 §. 10 §.
1 mom. Den som efter den ådöm- 1 mom. Den som frigives efter den
da tvångsarbetstidcns slut frigives ådömda tvångsarbetstidens slut eller
skall av arbetsanstaltens förestånda- med tillämpning av 9 b § skall av
re förpassas till den kommun, där arbetsanstaltens föreståndare förpashan
har sin hemort, därest ej Ko- sas till ort, där han erhållit eller
nungcns Befallningshavande medgi- kan väntas erhålla lämplig arbetsvit,
att han utan att först begiva sig anställning, eller till sin hemort,
till hemorten må förpassas till ort, Passet skall innehålla föreskrift om
som omförmäles i 12 § 3 mom. Pas- väg, tid och sätt för färden ävensom
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Gällande lydelse:)
set skall innehålla föreskrift om väg,
tid och sätt för färden ävensom underrättelse
om vad den frigivne enligt
12 § har att iakttaga.
12 §.
1 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,
i enlighet med det för honom
utfärdade pass, begiva sig till
den ort, dit han förpassats, och, om
förpassningen skett till stad, där
polismästare finnes, anmäla sig hos
denne inom tjugufyra timmar efter
ankomsten.
2 m o m. Den som blivit dömd till
tvångsarbete i sex månader eller därutöver
äger under två år efter frigivandet
icke utan särskilt tillstånd,
meddelat i stad av polismästare eller,
där sådan ej finnes, av stadsfiskal
och å landet av ortens länsman, uppehålla
sig utom den kommun han
tillhör eller där han erhållit behörigt
tillstånd att vistas; och skall han i
stad, där polismästare finnes, å de
tider och i den ordning, som av polismästaren
föreläggas honom, göra anmälan
om bostad och försörjningsmedel.
3 m o m. Tillstånd, varom i nästföregående
mom. sägs, må lämnas
den frigivne för att han må kunna
(Föreslagen lydelse:)
underrättelse om vad den frigivne
enligt 12 § 2 mom. må hava att iakttaga.
12 §.
t mom. Vid frigivning efter
den ådömda tvångsarbetstidens slut,
så ock vid sådan frigivning, varom i
9 b § förmäles, skall arbetsanstaltens
styrelse, där så kan ske, förordna
lämplig och villig person att under
två år från dagen för frigivningen
bistå den frigivne och tillse,
att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhället.
2 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,
i enlighet med det för honom
utfärdade pass, begiva sig till
den ort, dit han förpassats, och snarast
anmäla sig hos den, som må
hava förordnats att bistå honom.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Gällande lydelse:)
emottaga erbjuden anställning bos
välkänd och pålitlig person eller å
uppgiven ort söka arbete, där utsikt
därtill finnes, eller ombesörja någon
för den frigivne viktig angelägenhet.
För den, som erhållit sådant tillstånd,
skall den myndighet, som
lämnat tillståndet, utfärda pass. Den
förpassade åligger att ställa sig till
efterrättelse de i passet givna föreskrifter
och, om han blivit förpassad
till stad, där polismästare finnes,
inom tjugufyra timmar efter ankomsten
anmäla sig hos denne.
4 m o m. Den i 2 mom. stadgade
skyldighet att anmäla bostad och
försörjningsmedel bör så ordnas, att
den anmälnings skyldige icke störes
i sin lovliga verksamhet eller utsättes
för allmän uppmärksamhet; och
äge polismästaren i särskilda fall åt
tillsyningsman eller annan därtill
tjänlig person överlåta befattningen
med anmälningarnes emottagande.
5 in o m. Förekommer skål därtill,
äger Konungens Befallningshavande
att helt och hållet eller delvis
meddela befrielse från de skyldigheter,
som enligt denna § åligga den
frigivne.
6 mom. Visar den frigivne tredska
att efterkomma vad honom enligt
denna § åligger eller de honom
på grund av samma § givna föreskrifter,
vare underkastad behandling
som i 3 § sägs.
14 §.
Då någon genom utslag, som vunnit
laga kraft eller blivit fastställt,
dömts till tvångsarbete, så ock när
någon från tvångsarbetsanstalt fri
-
5
(Föreslagen lydelse:)
14 §.
Då någon genom utslag, som vunnit
laga kraft eller blivit fastställt,
dömts till tvångsarbete, så ock när
någon från tvångsarbetsanstalt fri
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
gives och när den frigivne erhåller gives, skall underrättelse därom
tillstånd att vistas utom hemorten meddelas rikets polismyndigheter.
eller den ort, dit han eljest förpassats,
eller på grund av 12 § 5 mom.
varder fri i val av vistelseort, skall
underrättelse därom meddelas rikets
polismyndigheter.
Huru underrättelse---förordnar Konungen.
15 §.
2 mom. Tillsyningsman, ävensom
annan person, vilken erhållit sådant
uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, äge
i utövningen av denna befattning åtnjuta
det skydd, som enligt lag tillkommer
tjänsteman.
16 §.
I stad, där poliskammare finnes,
utövar poliskammaren i fråga om
lösdrivares behandling den myndighet,
som enligt denna lag tillkommer
Konungens Befäl lningshavande; dock
må poliskammare ej förordna om
frigivning enligt 13 §.
I stad, där polismästare finnes,
må denne och i annan stad Konungens
Befallningshavande kunna förordna
poliskommissarie eller annan
polisman att fullgöra vad enligt denna
lag åligger stadsfiskal.
För köping eller annat område å
landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar
gällande, må Konungens Befallningshavande
kunna förordna polisman
att fullgöra vad enligt denna
lag åligger länsman.
15 §.
2 mom. Tillsyningsman äge i utövningen
av sin befattning enligt
denna lag åtnjuta det skydd, som enligt
lag tillkommer tjänsteman.
16 §.
I stad med poliskammare, dår
stadsfiskal icke är ledamot i egenskap
av polismästare eller eljest, utövar
poliskammaren i fråga om lösdrivares
behandling den myndighet,
som enligt denna lag tillkommer Konungens
Befallningshavande; dock
må poliskammare ej pröva talan mot
anstaltsstyrelses beslut jämlikt 9 a
och 9 b §§ eller förordna om frigivning
enligt 13 §.
Efter Konungens medgivande må
i stad, där polismästare finnes, denne
och i annan stad Konungens Befallningshavande
förordna poliskommissarie
att fullgöra vad enligt denna
lag åligger stadsfiskal.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
16 a §.
Konungen äger meddela de närmare
bestämmelser, som erfordras
för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.
För den, som vid lagens ikraftträdande
undergår tvångsarbete,
skall frågan om förtida frigivning
prövas i så god tid, att han, om förutsättningar
för förtida frigivning i allmänhet
föreligga, kan frigivas vid
ikraftträdandet.
Äldre bestämmelser skola gälla för
den, som frigivits från tvångsarbete
före lagens ikraftträdande.
2) Lag
om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall hava följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse:)
76 §.
(Föreslagen lydelse:)
76 §.
Tvångsarbete skall---lämpligt arbete.
Bliver någon----behandling sägs.
I övrigt gäller i fråga om verkställighet
av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda
lag stadgas.
I övrigt gäller i fråga om verkställighet
av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 §, 9 a § och 13 § av
nämnda lag stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft åtta
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 395 av herr Johannesson,
nr 396 av herr Cassel m. fl.,
nr 397 av herrar Norling och Persson, Helmer, och
nr 402 av herr Sunne m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 481 av herrar Braconier och Nilsson i Svalöv,
nr 493 av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 494 av herr Persson i Landafors, och
nr 495 av herrar Wiklund i Stockholm och Johnsson i Stockholm.
I motionen I: 395 har hemställts, »att riksdagen måtte, med avslag å propositionen
nr 90, antingen för sin del besluta att lösdrivarlagen skall upphöra
att gälla från och med den 1 juli 1950 eller, därest detta icke lämpligen
finnes kunna ske, hos Kungl. Maj :t hemställa att förslag till bestämmelser
om lösdrivarlagens upphävande och de frågor som ha nödvändigt samband
därmed — dit hänföres icke bettleriets rättsliga reglering och ej heller
frågan rörande omhändertagande av s. k. psykopater •— måtte framläggas
för riksdagen snarast möjligt och senast vid innevarande års höstsession.»
I motionerna I: 396 och II: 481, vilka äro likalydande, har hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att de närmare bestämmelser, som erfordras för
tillämpning av lagen den 12 juni 1885 ang. lösdrivares behandling, underställas
riksdagens prövning.»
I likalydande motionerna I: 397 och II: 494 har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag i syfte att
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall upphöra
att gälla.»
I motionerna I: 402 och II: 495, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition nr 90 ville dels eftertryckligt
uttala, att lösdrivarlagen snarast möjligt efter det att andra behandlingsmöjligheter
i erforderlig mån stå till buds bör upphävas och, därest verkligt
behov därav kan anses föreligga, därvid ersättas med en helt ny lagstiftning
samt att ändringar i den nuvarande lösdrivarlagen ej böra föranleda något
uppskov därmed, dels ock för sin del besluta vissa i motionerna föreslagna
ändringar i lösdrivarlagen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.
De i motionerna I: 402 och II: 495 framförda förslagen om ändringar i
lösdrivarlagen framgå av de avsnitt av motionerna, som finnas intagna här
nedan under rubriken Provisoriska ändringar i lösdrivarlagen.
I motionen II: 493 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 90 samt att riksdagen för sin del ville besluta,
att lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall upphävas.»
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
I. Gällande författningsbestämmelser m. m.
Lösdriuarlagen, som utfärdades den 12 juni 1885, innehåller de väsentligaste
bestämmelserna i ämnet. Lagen var ursprungligen tillämplig å personer
över 15 års ålder, men åldersgränsen höjdes 1924 till 18 år i samband
med barnavårdslagens tillkomst samt 1934 till 21 år samtidigt som barnavårdslagen
förklarades skola under vissa förhållanden avse även personer
mellan 18 och 21 års ålder.
Lagen är icke tvingande. Ingripande kan ske om det finnes påkallat men
underlåtas om så anses lämpligt. Härigenom kan i praktiken lagen lämnas
åsido om social omvårdnad kan givas enligt annan lagstiftning, vilket också
torde ske i icke obetydlig utsträckning. Enligt 1 § må såsom lösdrivare
behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga att han
söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant
levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Under lagen falla sålunda icke blott de s. k. luffarna utan även åtskilliga
andra asociala element, de s. k. stationära lösdrivarna. Till sistnämnda
grupp kunna enligt stadgad praxis sådana kategorier hänföras som
exempelvis spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, soutenörer och helyrkesprostituerade.
Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen en storstadsföreteelse.
Den som beträdes med lösdriveri må enligt 2 § anhållas av polisman. Den
anhållne skall ofördröjligen inställas till förhör inför stads- eller landsfiskal,
som äger att, om lösdriveri föreligger, tilldela den anhållne varning.
I stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma
poliskommissarie eller annan polisman. Även i köpingar och vissa andra
områden på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.
Beslut om varning skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen
varningen befogad, kungöres densamma för rikets polismyndigheter genom
införande i tidningen Polisunderrättelser.
Jämte den i lagen reglerade skriftliga eller s. k. offentliga varningen tilllämpas
sedan länge av flertalet polismyndigheter även muntlig eller s. k.
enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför
den enskilda varningen icke några särskilda rättsverkningar.
J)en som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträ -
I® Andra lagutskottets utlåtande nr A9.
des med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyi
elsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning
från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade
underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses föreligga,
äger döma honom till tvångsarbete i minst en månad och högst ett
år eller, om försvårande omständigheter förekommit, i högst tre år. Föreligga
förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen låta det stanna vid
förnyad varning (3 och 4 §§). över utslag, varigenom länsstyrelse dömt
någon till tvångsarbete, kan den dömde besvära sig i hovrätten. Beslut om
vai ning får överklagas endast i samband med besvär över utslag, varigenom
tvångsarbete ådömts (6 §).
Enligt 9 § skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som
skall vara så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet skola vara
skilda från andra samt att de dömda skola hållas till lämpligt arbete efter
arbetsförmåga. För män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö. Till tvångsarbete dömda kvinnor intagas på en vid fångvårdsanstalten
i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete
eller å arbetshem.
Om frigivning vid den ådömda tvångsarbetstidens slut och om den frigivnes
skyldigheter finnas stadganden i 10—12 §§ lösdrivarlagen. När någon
sålunda frigives, skall han av anstaltens föreståndare förpassas till den
kommun där han har sin hemort eller, efter medgivande av länsstyrelsen,
till annan ort där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person.
Den frigivne skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om
denna är stad med polismästare, anmäla sig hos honom inom 24 timmar
efter ankomsten. Har den frigivne undergått tvångsarbete i minst sex månader,
är han under två år efter frigivandet förbjuden att utan tillstånd av
polismyndighet uppehålla sig utanför den kommun dit han förpassats. I
stad med polismästare är han därjämte skyldig att på de tider och i den
ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan om bostad och försörjningssätt.
Anmälningsskyldigheten skall ordnas så, att den frigivne icke
störes i lovlig verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren
äger att i särskilda fall på annan tjänlig person överlåta befattningen
med anmälningars mottagande. Från de nu nämnda skyldigheterna
för de frigivna äger länsstyrelsen att i särskilda fall bevilja undantag. Visar
den frigivne tredska att fullgöra sina skyldigheter, kan han ånyo häktas
och behandlas på samma sätt som andra för lösdriveri häktade. I 15 § stadgas
att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Samma skyldighet
har ålagts de tillsyningsmän som enligt fattigvårdslagen kunna utses
för att ha uppsikt över bettlare. Sedan länge har det emellertid varit ur
bruk att utse sådana tillsyningsmän.
Därest den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så
att hans kvarhållande i anstalten ej längre är av nöden, kan enligt 13 §
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigivande.
Vid sådan frigivning äro nyssnämnda regler om förpassning och
polisuppsikt ej tillämpliga.
En särskild regel finnes i 7 § lösdrivarlagen. Enligt detta lagrum må ej
den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller
lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå
tvångsarbete, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt i annat fall än det att
han är i behov av vård å sinnessjukhus och plats å sådant sjukhus ej kan
beredas honom. I detta sammanhang erinras om att 46 § sinnessjuklagen
innehåller bestämmelser om sinnesundersökning i mål om ådömande av
tvångsarbete.
De befogenheter, som länsstyrelserna ha enligt lösdrivarlagen, skola enligt
16 § i lagen i stad med poliskammare utövas av poliskammaren utom
såvitt angår befogenhet att förordna om frigivning enligt 13 §.
I fattigvårdslagen och barnavårdslagen finnas några bestämmelser som
anknyta till lösdrivarlagen. I 92 § fattigvårdslagen stadgas sålunda, att
person över 21 år som anträffas bettlande — detsamma gäller för den som
tillåter barn under 16 år som står under hans vård att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för sin räkning — må anhållas och, om han
ej är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, behandlas
som lösdrivare på sätt i lösdrivarlagen är stadgat. Vidare finnas i 74 76 §§
fattigvårdslagen bestämmelser om tillämpning av i vissa fall varning och i
sista hand tvångsarbete. Här avses försörjningspliktiga, som genom lättja
eller liknöjdhet försummat att draga försorg om de sina och på grund därav
i samband med arbetsföreläggande intagits på arbetshem eller eljest ålagts
arbete. Bestämmelserna rikta sig också mot understödstagare, som äro arbetsskyldiga
enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård
av icke tillfällig natur, eller för egen försörjning äro intagna på fattigvårdsanstalt.
Varning och tvångsarbete ha här uteslutande karaktär av
disciplinmedel. Tvångsarbete, som skall bestämmas till lägst en och högst
sex månader, verkställes i allmänhet å allmän tvångsarbetsanstalt. Vad som
sålunda enligt fatligvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,
som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavårdslagen
motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande med stöd
av barnavårdslagen.
Nedanstående tabeller utvisa den omfattning, i vilken lösdrivarlagen
under senare år tillämpats. Uppgifterna om anhållna torde för tiden eftei
1944 vara i underkant. En del av dem, som förhörts enligt lösdrivai lagen
och sålunda måste betraktas såsom anhållna men som omedelbart släppts
utan vidare åtgärd eller överlämnats till socialvårdsorgan, bar säkerligen ej
inräknats. På rikets tre största städer falla ungefär Va av de upptagna anhållna
männen och mer än 90 % av de medräknade anhållna kvinnorna.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
Män.
År |
Anhållna |
Enskilt varnade |
Offentligt varnade |
Ådömda tvångsarbete |
1936............. |
6 918 |
1 792 |
718 |
227 |
1939.............. |
2 911 |
869 |
456 |
102 |
1942............... |
1 922 |
639 |
245 |
70 |
1943............. |
1 764 |
535 |
253 |
63 |
1944............... |
1 458 |
408 |
193 |
41 |
1945............... |
898 |
396 |
197 |
46 |
1946............... |
862 |
390 |
105 |
20 |
1947.............. |
805 |
392 |
127 |
18 |
1948............ |
1 044 |
466 |
188 |
34 |
1li—30U 1949 .................... |
500 |
242 |
84 |
24 |
Kvinnor.
År |
Anhållna |
Enskilt varnade |
Offentligt varnade |
Ådömda tvångsarbete |
1936........... 1939............ |
794 416 |
342 177 |
238 no |
72 17 |
1942.............. |
594 |
308 |
123 |
29 |
1943........... |
705 |
346 |
130 |
36 |
1944.............. |
683 |
289 |
114 |
37 |
1945................ |
370 |
163 |
67 |
11 |
1946................ |
309 |
141 |
58 |
15 |
1947................ |
298 |
127 |
66 |
5 |
1948............... |
332 |
134 |
72 |
22 |
Vx—30/6 1 94 9 .................... |
187 |
83 |
35 |
n |
II. Sammanfattning av propositionens innehåll.
I anslutning till den ståndpunkt, som intagits av 1948 års lösdriveriutredning,
uttalas, att lösdrivarlagen bör upphävas så snart omständigheterna
det medgiva men att det icke är möjligt att med omedelbar verkan göra
det nu. Då en stor del av lösdrivarna måste betraktas som psykopater och
vårdmöjligheterna för dessa äro mycket begränsade, anses det nödvändigt
att, innan tidpunkten för upphävandet fastställes, avvakta det förslag till
förbättring av psykopatvården, som kan väntas från 1947 års psykopatvårdsutredning.
Vidare framhålles, att den möjlighet till direkt ingripande mot
vissa grovt asociala element, som lagen ger polisen, icke helt kan undvaras
och att en förutsättning för lagens upphävande därför vore att en lagstiftning
av motsvarande innebörd komme till stånd. Frågan härom utredes
f. n. av psykopatvårdsutredningen enligt ett i december 1949 lämnat
uppdrag.
Då det måste antagas dröja ett antal år, innan de antydda hindren för
lagens upphävande undanröjts, och lagen i synnerhet i vad angår reglerna
om verkställighet av tvångsarbete är mycket föråldrad och i behov av mo
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
dernisering, förordas på denna punkt vissa ändringar. Sålunda föreslås,
att den som undergår tvångsarbete skall kunna få permission för uträttande
av viktiga angelägenheter samt att de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens
längd mjukas upp genom att möjlighet införes till frigivning
i förtid av den som undergår tvångsarbete. Den nuvarande polisuppsikten
över frigivna tvångsarbetare avses skola avskaffas. Viss eftervård av frigivna
föreslås skola anordnas. Vidare föreslås bl. a. en viss kvalitativ förstärkning
av de organ, som i första hand ha att handlägga lösdrivarärendena.
Även i fattigvårdslagen föreslås en ändring, innebärande, att jämväl den
som avtjänar tvångsarbete, som ådömts enligt nämnda lag, skall kunna få
oermission för uträttande av för honom viktiga angelägenheter.
111. Historik in. m.
Frågan om revision av gällande lag angående lösdrivares behandling har
varit föremål för ett flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats
av riksdagen.
Redan år 1898 ingick fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj :t med en framställning
om vissa ändringar i lagen. Framställningen ledde visserligen icke
till någon omedelbar åtgärd, men 1907 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté,
den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, att utarbeta förslag till
förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling. Innan denna kommitté
-— som fått sig anförtrodd jämväl vissa andra omfattande lagstiftningsuppgifter
— till slutlig prövning upptagit lösdrivarproblemet, avgav
en år 1903 för utredning om åtgärder för motarbetande av de smittosamma
könssjukdomarnas spridning tillsatt kommitté, den s. k. reglementeringskommittén,
år 1910 ett betänkande, i vilket spörsmålet om revision av vissa
bestämmelser i lösdrivarlagen upptogs. År 1922 avgav så fattigvårdslagstiftningskommittén
betänkande med förslag till lag om lösdrivares behandling
m. fl. författningar (SOU 1923: 2). Sedan betänkandet varit föremål för
remissbehandling uppdrog Kungl. Maj :t 1924 åt dåvarande revisionssekreteraren
Ragnar von Ivoch att inom socialdepartementet biträda med överarbetning
av kommitténs lagförslag. År 1926 avgav von Koch betänkande
med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och sainhällsvådliga
in. fl. författningar (SOU 1926: 9). Även detta förslag blev efter remiss
föremål för yttranden av myndigheter in. fl. År 1927 tillkallade efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande chefen för socialdepartementet tre sakkunniga för
att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års förslag. De
sakkunniga avgåvo 1929 betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder
mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art (SOU 1929: 9). Efter det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma
omarbetat inom departementet, varefter Kungl. Maj :t i proposition nr
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
240 för 1930 års riksdag framlade förslag till lag om åtgärder mot vanartigt
levnadssätt (vanartslag). Med hänsyn till den sena tidpunkten under riksdagen
för propositionens framläggande blev den ej föremål för sakbehandling
utan avslogs av riksdagen. Efter ytterligare överarbetning inom socialdepartementet
framlades i proposition nr 100 till 1931 års riksdag nytt
förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). I avgivet
utlåtande, nr 36, hemställde andra lagutskottet, att propositionen
icke måtte av riksdagen bifallas. Riksdagen beslöt — med uteslutande av
utskottets motivering — i enlighet med dess hemställan.
År 1935 väcktes inom andra kammaren en motion, nr 446, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att upphäva lösdrivarlagen. I utlåtande,
nr 7, över motionen erinrade andra lagutskottet om att ett omfattande utredningsarbete
påginge rörande revision av lösdrivarlagen. Även om bestämmelserna
i denna lag icke kunde anses vara till alla delar tillfredsställande,
vore det dock enligt utskottets mening uppenbart, att lösdrivarlagen
icke kunde upphävas utan att samtidigt ersättas med annan lagstiftning
till skydd mot och till stöd åt de personer som på grund av sitt levnadssätt
måste bliva föremål för ingripanden från samhällets sida. Utskottet hemställde
därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen godkände utlåtandet.
År 1937 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté, 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,
att verkställa utredning och framlägga förslag bl. a.
angående en revision av gällande lag om lösdriveri. År 1939 avgav kommittén
betänkande med förslag till lag om arbetsfostran in. m. (SOU
1939: 25). över kommitténs förslag avgåvos yttranden av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar. Förslaget blev emellertid icke förelagt
riksdagen.
I ett anförande i första kammaren den 20 december 1941, i anledning av
en av herr Schlyter till chefen för socialdepartementet framställd fråga,
huruvida denne hade för avsikt att vidtaga några åtgärder med anledning
av lösdriverilagstiftningskommitténs förslag till lag om arbetsfostran, yttrade
departementschefen bl. a., att alla vore ense om att gällande lösdriverilagstiftning''
vore otidsenlig och att en omgestaltning av densamma måste
vidtagas, men att beträffande innehållet i och utformningen av den nya
lagstiftning, som borde tillskapas, meningarna emellertid i flera viktiga
hänseenden voro mycket delade. Departementschefen hade sin uppmärksamhet
riktad på frågan, om och i vad mån vissa provisoriska åtgärder för
det dåvarande kunde och borde vidtagas. Viss utredning härom påginge.
Något bestämt besked, huruvida resultat härav konime att föreläggas 1942
års riksdag, kunde departementschefen emellertid icke lämna.
Frågan om ändring av lösdrivarlagstiftningen behandlades därefter av
riksdagen dels 1944 i samband med ändrad lagstiftning angående homo
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4!).
15
sexualitetens straffrättsliga behandling (första lagutskottets utlåtande nr
12) och dels 1945 i anledning av en inom andra kammaren väckt motion,
nr 72, av herr Hedlund i Östersund.
I sistnämnda motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för 1946 års riksdag framlägga
förslag till ny lösdrivarlagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
lösdriverilagstiftningskommitténs år 1939 avgivna förslag i ämnet. Över
motionen avgåvos på begäran av andra lagutskottet, som behandlade motionen,
yttranden av socialstyrelsen och strafflagberedningen. Utskottet anförde
i sitt utlåtande, nr 76, bland annat:
Det torde råda allmän enighet om att den gällande lösdriverilagstiftningen
är i högsta grad otillfredsställande. Den kortfattade redogörelse som lämnats
för utredningsarbetets gång och behandlingen av reformfrågan i riksdagen
torde emellertid giva vid handen, att stora svårigheter finnas att komma till
rätta med de problem som här möta. Även lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag har mött invändningar. Särskilt har kritik riktats mot kommitténs
förslag beträffande spörsmålet vilka myndigheter skulle taga befattning
med lösdrivarvården.
Den första frågan som möter när det gäller att taga ställning till förevarande
motion är om det över huvud taget föreligger något behov av en
särskild lösdriverilagstiftning, d. v. s. en speciallagstiftning mot de asociala
företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri. Att
ett sådant behov föreligger har tidigare allmänt antagits. Jämväl lösdriverilagstiftningskommittén
var av den uppfattningen. Beträffande den kvinnliga
prostitutionen ansåg emellertid kommittén, att samhället borde begränsa
sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot de tre grupperna unga,
alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur
social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot
icke borde söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom
lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs.
I strafflagberedningens yttrande över motionen har uttalats, att beredningens
ledamöter och sakkunniga varit ense om att den nuvarande lösdriverilagstiftningen
bör upphävas snarast möjligt. Beredningen delar lösdriverilagstiftningskommitténs
uppfattning beträffande frågan om åtgärder
mot kvinnliga prostituerade. Vad beträffar de manliga lösdrivarna har beredningen
icke ansett det utan vidare klart att de nuvarande reglerna i lösdrivarlagen,
när de upphävas, behöva ersättas av en särskild, mera socialt
inriktad lösdriverilagstiftning. Enligt beredningens mening borde det övervägas,
huruvida icke det behov av samhälleligt ingripande mot ifrågavarande
klientel, som kunde föreligga, kunde utan särskild lösdriverilagstiftning
tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen.
Utskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen
snarast bör upphävas, anser att starka skäl tala för att
något behov av eu särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa
mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. Eu viktig synpunkt som
icke bör förbises i detta sammanhang är att kostnaderna för behandlingen
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen
skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården
reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag. Emellertid är spörsmålet om behovet av en särskild lösdriverilagstiftning
icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig
ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen
uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda
erforderliga garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet
utgör en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna
på ett tidigt stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad.
Med hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående
undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på
relativt kort tid.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning beträffande
frågan, huruvida behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I anledning av riksdagens anhållan förordnades i augusti 1945 särskild
sakkunnig att å socialdepartementets rättsavdelning biträda med den av
riksdagen begärda utredningen. I maj 1948 tillkallades därefter tre sakkunniga
för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade
utredningen rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, avgåvo den
18 december 1948 utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande
in. m. (SOU 1949: 4). över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och organisationer.
Vidare må här anmärkas, att i samband med en av riksdagen år 1948
behandlad fråga om ändringar i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar i syfte att effektivisera kampen mot
dessa sjukdomar även berörts frågan om viss, av medicinalstyrelsen föreslagen
ändring i gällande lösdrivarlag. I proposition nr 40 till 1948 års riksdag
uttalade departementschefen bland annat, att då frågan om lösdrivarlagens
upphävande vore föremål för utredning, han icke vore beredd att i
da förevarande sammanhang taga upp synpunkterna på den föreslagna
ändringen i lösdrivarlagen till diskussion samt att spörsmålet om den
lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få anstå till dess
utredningen rörande lösdrivarlagen förelåge.
Slutligen må tilläggas, att frågan om lösdrivarlagens upphävande jämväl
berördes i en interpellationsdebatt i första kammaren den 30 april 1948,
då chefen för inrikesdepartementet besvarade en av herr Schlyter framställd
interpellation angående beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare
m. fl.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
17
IV. 1948 års lösdriveriutredning.
Sammanfattning.
1. I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som
tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, finner utredningen en reformering
av gällande lösdriverilagstiftning vara i hög grad av behovet påkallad.
2. I fråga om förutsättningarna för ingripande mot lösdriveri och prostitution
konstaterar utredningen, att lösdriveri i egentlig mening utgör en
samhällsfara, mot vilken samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas
skydd måste kunna ingripa. Lösdriveri är emellertid intet specifikt fenomen
utan allenast en bland flera yttringar av ett asocialt levnadssätt. På
grund härav och då betydande svårigheter möta att på ett sätt, som är tillfredsställande
ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt, avgränsa
det lösdriveri, som bör föranleda tvångsingripande, anser utredningen det
vara lämpligare att såsom utgångspunkt för ingripandet taga andra yttringar
av lösdrivarens asociala livsföring.
Även prostitutionen konstateras vara ett samhällsont. Då det gäller unga
personer anser utredningen hemfallenhet till prostitution i och för sig utgöra
tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder. I fråga om de äldre
prostituerade däremot stannar utredningen för att icke med dylika åtgärder
ingripa mot prostitutionen som sådan. Utredningen anser därför, att — frånsett
de fall, då den prostituerade för ett över huvud asocialt levnadssätt med
jämväl andra yttringar, vilka då böra läggas till grund för ingripande -—
tvångsåtgärder mot vuxnas prostitution böra vidtagas endast då densamma
tager sig något uttryck, som utgör särskild samhällsfara.
3. En utifrån ovan angivna utgångspunkter gjord undersökning om i vilken
utsträckning de särskilda sociala vårdformerna och kriminalvården äro
tillämpliga på lösdrivarna och de prostituterade giver enligt utredningen
vid handen, att det övervägande flertalet av de manliga tvångsarbetarna
kan omhändertagas inom andra vårdformer — sinnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist-
och fattigvård samt straffrättslig eftervård — medan bland det manliga
varningsklientelet finnes en restgrupp, antagligen ej oväsentligt understigande
20 procent, som ej faller in under berörda vårdformer. Inom det
kvinnliga lösdrivarklientelet synes gruppen inom andra vårdformer ej omhändertagbara
vara väsentligt större än bland det manliga klientelet.
Ur samhällsskyddets synpunkt tillräckligt effektiva ingripanden mot vissa
inom andra vårdformer ej omhändertagbara anser utredningen kunna möjliggöras
genom vissa nedan under 5—8 närmare omförmälda ändringar
inom socialvårds- och strafflagstiftningen.
Emellertid äro många av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra
till den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 and. Nr 49.
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
gemensamma beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform
för dessa tinnes icke för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens
mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen
medföra ej obetydliga olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten
för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende
av lösningen av psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild
utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning.
Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet
av de nedan under 5—8 angivna lagändringarna ernås enligt utredningens
mening ett tillfredsställande skydd för samhället mot den fara lösdrivarna
och de prostituerade utgöra. Ur samhällsskyddets synpunkt är följaktligen
därefter någon särlagstiftning icke erforderlig. Då det därjämte ur behandlingssynpunkt
är fördelaktigast att lösdrivare och prostituerade omhändertagas
inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen lösdrivarlagstiftningen
kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning. Tidpunkten
för upphävandet kan dock ej nu angivas utan får bli beroende av
när en lösning av psykopatvårdsproblemet kommer till stånd.
4. Utformningen av sinnessjuk- och sinnesslövården, fattigvården och
alkoholistvården, den sistnämnda enligt förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning,
samt den öppna straffrättsliga vården finner utredningen vara
så avpassad att den i flertalet hänseenden tillfredsställer även de särskilda
krav som med hänsyn till lösdrivarna och de prostituerade måste ställas.
Dock uttalar utredningen önskemål om att frågan om meddelande av öppen
sinnessjuk- och sinnesslövård tvångsvis måtte upptagas till närmare undersökning,
och i fråga om fattigvården framlägger utredningen förslag om
ändringar i fattigvårdslagen, syftande till att bringa de åtgärder, som å
fattigvårdsanstalt kunna vidtagas mot där intagna ordningsstörande, i bättre
överensstämmelse med nutida uppfattning och till att giva den arbetsskyldighet,
som åligger för fattigvård omhändertagen, sådan inriktning att utsikterna
för honom att kunna försörja sig främjas. De bestämmelser i fattigvårdslagen
och barnavårdslagen, enligt vilka ordningsstörande intagna
och försumliga familjeförsörjare kunna tilldelas varning och ådömas
tvångsarbete, föreslås upphävda utan att ersättas med nya stadganden av
liknande innehåll.
5. Upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör enligt utredningen föranleda,
att de i fattigvårdslagen upptagna bestämmelserna om motverkande
av bettleri och om skyldighet för bettlare och lösdrivare, som överlämnats
till fattigvården, att kvarstanna å fattigvårdsanstalt likaledes böra upphävas.
För att möjliggöra ingripande med tvångsmedel mot inom andra
vårdformer icke omhändertagbara bettlare föreslår utredningen kriminalisering
under vissa förutsättningar av vanemässigt bettleri. Då till ansvar
förfallna bettlare ofta lämpligen kunna omhändertagas på fattigvårdsanstalt,
upptages förslag om ändring i lagen om villkorlig dom av innehåll,
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
att föreskrift skall kunna meddelas om skyldighet för den dömde att underkasta
sig vård å fattigvårdsanstait. För att uppnå erforderlig effektivitet
har brottsbeskrivningen å bettieri måst givas eu sä vid utformning att den
även omfattar fall, som lämpligen kunna omhändertagas inom de särskilda
vårdformerna. Utredningen föreslår därför bestämmelser om rätt att fria
från straff och eftergiva åtal.
6. De s. k. parasiternas möjligheter att utnyttja understöd, som annan
uppbär från det allmänna, avses skola minskas därigenom att bestämmelser
föreslås om ökade möjligheter att utbetala folkpension och bidragsförskott
på sätt, som garanterar att desamma komma den berättigade själv
till godo.
7. De yttringar av prostitutionen som utgöra sådan samhällsfara, att de
motivera tvångsingripande, finner utredningen vara förledande till prostitution
samt på allmän plats på anstötligt sätt gjord inbjudan eller uppmaning
till otukt. I ett tillägg till 18 kap. 11 § strafflagen föreslås därför,
att den skall vara förfallen till ansvar som förleder eller förmår annan att
mot ersättning öva otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest
förmedlar eller främjar sådan otukt. Enligt ett föreslaget andra stycke i
18 kap. 13 § strafflagen blir det straffbart om någon på allmän plats eller
eljest offentligen uppmanar eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat
att väcka förargelse hos allmänheten.
Tilläggen till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen ha givits sådan utformning
att de äga tillämpning icke endast å manliga eller kvinnliga prostituerade
utan även å andra, i främsta rummet soutenörerna. För att ytterligare öka
möjligheterna att på straff rättslig väg ingripa mot dessa kriminaliseras
genom tillägget till 18 kap. 11 § strafflagen även det förhållandet att någon
bereder sig otillbörlig vinning av annans mot ersättning övade otukt i tillfälliga
förbindelser.
8. Åtskilliga kvinnor börja hemfalla åt prostitution något av åren närmast
efter uppnådda 21 års ålder. Möjligheterna att vidtaga åtgärder mot
dessa utan att taga prostitutionen som sådan såsom utgångspunkt för ingripandet
äro begränsade. I dessa fall'' måste emellertid hemfallenhet åt
prostitution anses utgöra tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder.
Utredningen föreslår därför, att under e) i 22 § barnavårdslagen upptages
en bestämmelse av innehåll att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder
beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt
mot ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande
vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället.
I samband därmed föreslås ändringar beträffande åtskilliga stadganden
i barnavårdslagen i syfte att tydligare framhäva, att vidtagna åtgärder skola
syfta till att bibringa den som är föremål för ingripandet även utbildning.
9. I mål om ansvar för bettieri, för de i 14 kap. 21 § och 18 kap. 11 §
20
Andra lagutskottets utlåtande nr A9.
strafflagen upptagna brotten samt för i 18 kap. 13 § kriminaliserad uppmaning
eller inbjudan till otukt beror valet av straff rättslig påföljd i flertalet
fall av den åtalades livsföring. Utredningen föreslår därför, att sådan
särskild förundersökning, som avses i lagen den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål, i regel skall äga rum i dessa mål.
10. I barnavårdslagens bestämmelser om förfarandet föreslår utredningen
betydande ändringar.
11. Utredningen berör även frågan om förebyggande åtgärder mot lösdriveri
och prostitution samt framhåller, att dessa åtgärder för de praktiskt
viktigaste fallen höra till barna- och ungdomsvården. En mycket lämplig
tidpunkt för ingripande i förebyggande syfte är vid övergången från skolan
till arbetslivet. Viktiga förutsättningar för ett gynnsamt resultat är ett nära
samarbete mellan barnavårdsnämnderna samt ungdomsförmedlingens och
yrkesvägledningens organ ävensom ett sorgfälligt utnyttjande av möjligheterna
att erhålla vägledning genom den psykiska barna- och ungdomsgården.
En av utredningens tre ledamöter, förste byråsekreteraren Lindberg, har
i särskilt yttrande anfört:
»I utredningens förslag angives icke vid vilken tidpunkt lagen om lösdrivarlagens
upphävande och därmed sammanhängande lagändringar skola
träda i kraft. Enligt utredningens mening bör lösdrivarlagen nämligen upphävas
först i samband med tillskapandet av en särskild psykopatvård. Frågan
därom är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. På denna
punkt kan jag icke dela utredningens mening.
Det är i hög grad önskvärt att vårdmöjligheterna för den grupp av individer
som brukar benämnas psykopater förbättras både beträffande anstaltsbehandling
och vård i frihet. Ehuru de nuvarande vårdmöjligheterna
äro mindre tillfredsställande, måste de dock betraktas såsoin bättre än de
behandlingsmöjligheter som lösdrivarlagstiftningen erbjuder. Upphävandet
av sistnämnda lagstiftning bör därför icke uppskjutas i avvaktan på organisatoriska
förbättringar av psykopatvården.
Enligt min mening föreligga enligt gällande bestämmelser i strafflagstiftningen,
sinnessjuklagen och alkoholistlagen tillräckliga indikationer
för tvångsingripande mot de s. k. psykopaterna. Att ytterligare utvidga förutsättningarna
för ingripande skulle kunna föranleda omhändertagande i
alltför stor utsträckning och därigenom leda till olägenheter av samma slag
som dem vilka inträtt genom tillämpning av lösdrivarlagen.
Jag får således förorda att den föreslagna lagen om lösdrivarlagens upphävande
och de övriga av utredningen föreslagna lagändringarna få träda
i kraft den 1 juli 1949, från och med vilken dag tvångsarbete ej heller bör
få verkställas.»
Andra lagutskottets utlåtande nr It).
21
V. Tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande.
Remissyttrandena.
Allmän enighet råder bland remissinstanserna därom, att den gällande
lösdrivarlagen är synnerligen otillfredsställande och att dess behandlingsformer
icke överensstämma med moderna principer för åtgärder mot
samhällsskadliga individer. Från intet håll har ett bibehållande av lagstiftningen
i dess nuvarande form förordats. Åtskilliga hörda myndigheter och
organisationer anse i likhet med de sakkunniga, att lösdrivarlagen bör upphävas
utan att ersättas av annan speciallagstiftning. En rad remissinstanser
göra emellertid uttalanden i den riktningen, att samhället icke kan undvara
en lagstiftning av lösdrivarlagens karaktär. De synpunkter, som härvid framhävas,
äro framför allt att lösdrivarlagen ger samhället möjlighet att genom
polisen snabbt ingripa mot asociala element samt att det icke utan
särskild lagstiftning torde vara möjligt att omhändertaga alla dem som ur
samhällets skyddssynpunkt måste tagas om hand.
Den av lösdriveriutredningens pluralitet omfattade meningen att lösdrivarlagstiftningen
icke kan upphävas förrän psykopatvårdsproblemet lösts
delas av det övervägande antalet remissinstanser. Endast ett mindre antal
gå på reservanten Lindbergs linje. Särskilt bland dem, som anse att utredningens
förslag i ett eller annat hänseende icke bör läggas till grund för
lagstiftning eller att speciallagstiftning är erforderlig, finnas dock åtskilliga
som ej taga ställning till frågan.
Bland dem, som ansluta sig till utredningens majoritet härutinnan, märkas
Göta hovrätt, hovrätterna över Skåne och Blekinge och för Västra Sverige,
överståthållarämbetet, tjugoen länsstyrelser, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, psykopatvårdsutredningen
samt Svenska psykiatriska föreningen. Yad som i detta sammanhang
ofta understrykes är, att tillfredsställande vårdmöjligheter måste finnas;
härvid spelar den omständigheten in att sinnessjukhusens vårdplatser äro
otillräckliga och att det icke är tillrådligt eller ens möjligt att intaga dem å
sinnessjukhusen, som med lösdrivarlagens upphävande icke skulle kunna
omhändertagas annat än som psykopater. Psykopatvårdsutredningen framhåller
i detta sammanhang, att det torde konuna att dröja åtskilliga år
innan den planerade vårdorganisationen blivit så utbyggd, att den kan omhändertaga
de stora grupper av psykopater, för vilka adekvata vårdmöjligheter
nu saknas.
Såsom nyss sagts har herr Lindbergs skiljaktiga mening vunnit viss anslutning
under betänkandets remissbehandling. Till dem, som anse att frågan
om lösdriverilagstiftningens upphävande icke bör göras beroende av
psykopatvårdsproblemets lösning, kunna hänföras länsstyrelsen i Västerbottens
län, några åklagare, fångvårdsstyrelsen, två reservanter i socialstyrelsen
(byråcheferna Berggren och Rosén), strafflagberedningen, social
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
vårdskommittén, Svenska fångvårdssällskapet och Svenska läkaresällskapet
in. fl. Vidare har bland andra ett flertal kvinnoorganisationer bestämt
hävdat, att lagen bör upphävas snarast möjligt.
Fångvårdsstyrelsen anför därvid att om man går på uppskovslinjen skjuter
man frågan om lösdrivarlagens upphävande ut i det ovissa, vilket med
hänsyn till lagens synnerligen otillfredsställande utformning vore olyckligt.
Samma skäl anföres från andra håll. Strafflagberedningen anser, att de
Iösdrivare, som behövde psykisk vård, kunde få sådan även om psykopatvårdsproblemet
icke är löst. Socialvårdskommittén uttalar med skärpa, att
tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande icke bör göras beroende av tillskapandet
av särskild psykopatvård. Kommittén anser, att lösdrivarlagen
hör falla oberoende av om man lyckas komma till rätta med de svårigheter,
som måste möta vid genomförandet av psykopatvårdslagstiftningen och vad
därmed äger samband; enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, om
det icke skulle vara till fördel för den definitiva utformningen av en dylik
lagstiftning, om man finge en tids erfarenhet, huru förhållandena skulle
gestalta sig utan tillgång till vare sig lösdrivarlag eller psykopatvårdslagstiftning
med på vissa lösdrivarfall tillämpliga bestämmelser.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, anför i propositionen
bland annat:
»Såsom de sakkunniga påvisat utgör lösdriveri, taget i dess nuvarande vidsträckta
bemärkelse och jämväl inbegripande prostitution, oftast endast ett
utslag av lösdrivarens asocialitet, som jämväl brukar taga sig uttryck på
andra sätt, exempelvis genom alkoholism eller brottslig verksamhet. Därtill
kommer, att lösdrivarna såsom de gjorda undersökningarna giva vid handen,
i många fall äro psj kiskt defekta. Det är antagligt, att defekterna ofta
äro grava. Lösdriveri såsom sådant är en företeelse, som tar sig uttryck i
vederbörandes hela leverne. Det är förenat med betydande svårigheter att
med utgångspunkt från livsföringen på ett riktigt sätt avgränsa de fall,
som böra föranleda inskridande från samhällets sida. Det måste tillses, att
rättssäkerhetens krav bli tillfullo tillgodosedda. Tvångsingripande bör ske
endast då starka skäl föreligga. Jag kan icke finna att så är fallet då lösdriveri
— taget i dess nuvarande bemärkelse — är en isolerad företeelse,
såsom exempelvis i fråga om vissa prostituerade och oförargliga luffare. I
likhet med de sakkunniga finner jag därför, att till utgångspunkt för inskridande
från samhällets sida böra tagas de vid sidan av lösdriveriet dokumenterade
formerna av grov asocialitet eller grava psykiska defekter, nu
bortsett från minderåriga prostituerade. Utformas reglerna om ingripande
på ett riktigt sätt, torde samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov
bliva behörigen tillgodosedda utan någon särskild lösdrivarlagstiftning.
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
Av det sagda framgår, att jag delar utredningens mening att en speciallagstiftning
av lösdrivarlagens natur icke bör finnas. Med hänsyn till lagens
synnerligen otillfredsställande utformning, icke minst i fråga om lösdrivarrekvisitet,
och de påtagliga brister, som vidlåda dess reaktionsformer, finner
jag det vara angeläget att lagen upphäves så snart detta kan ske utan
fara för samhället. Att upphäva lagen utan särskilda åtgärder inom andra
lagstiftningsområden anser jag i likhet med de sakkunniga uteslutet. Lagen
fyller nämligen en viss funktion i kampen mot asocialiteten. Det måste tillses,
att samhället vid lagens upphävande är utrustat med tillräckliga medel
för att erforderliga ingripanden skola kunna ske.
Uppenbart är, att de lösdrivare, som äro sinnessjuka eller sinn
e s s 1 ö a eller kunna betecknas som psykopater, böra behandlas medicinskt.
Socialläkaren i Stockholm Inghe, som 1947 undersökt ett visserligen
icke så stort antal tvångsarbetare och i Stockholm anhållna lösdrivare,
har funnit att av de undersökta männen 24 procent lämpligen borde åtnjuta
sinnessjukvård, 4 procent sinnesslövård och 28 procent psykopatvård
samt att motsvarande procenttal för kvinnorna vore 4, 14 och 41. Det
måste tillses att vid lösdrivarlagens upphävande möjligheter finnas att bereda
vård åt dessa grupper. F. n. äro åtskilliga psykopater underkastade behandling
enligt sinnessjuklagen, vilket torde vara den enda form av medicinsk
vård som med nuvarande lagstiftning kan användas mot ifrågavarande
klientel. På grund av platsbristen på sinnessjukhusen kan detta emellertid
endast ske i begränsad utsträckning och överhuvud finnes icke nu inom
denna vårdform utrymme för en ökad tillströmning av patienter. Medicinalstyrelsen
har också med skärpa understrukit, att platsbristen inom sinnessjuk-
och sinnesslövården måste undanröjas för att icke en reform på
lösdrivarlagstiftningens område skall gå ut över andra sjuka. Jag ansluter
mig helt härtill. I samband med psykopatvårdsproblemets teoretiska och
praktiska lösning torde man emellertid kunna förvänta att läget förbättras.
Även genom att möjligheterna till öppen vård utvidgas synes en lättnad i
sinnessjukhusens beläggning kunna ernås. De platser, som härigenom möjligen
bliva tillgängliga, lära dock knappast kunna utnyttjas för lösdrivarklientelet.
Med hänsyn till detta klientels grava asocialitet synes det nämligen
mindre lämpligt att psykopaterna bland lösdrivarna intagas på sinnessjukhus.
Öppen vård för dem torde endast i undantagsfall vara att räkna
med. Även om den av utredningen föreslagna lösningen av lösdrivarfrågan i
princip skulle godtagas är det, såsom också utredningsmajoriteten funnit,
ur dessa synpunkter ofrånkomligt att avvakta skapandet av en tillfredsställande
psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser. Jag kan därför redan
på denna grund icke ansluta mig till den av en av de sakkunniga uttalade
meningen all lösdrivarlagen omedelbart skall upphävas.»
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
Efter att närmare ha berört lösdriveriutredningens förslag fortsätter
departementschefen:
»Av det sagda framgår att jag på avgörande punkter icke kan ansluta mig
till utredningen. Om lösdrivarlagen skulle upphävas utan att de lagändringar
vid sidan därav företoges som de sakkunniga förordat — främst ändringarna
i strafflagen och den väsentliga ändringen i barnavårdslagen —
skulle sannolikt restklientelet icke bli obetydligt. Det skulle med andra ord
finnas ett ganska stort antal grovt asociala personer (egentliga lösdrivare
eller prostituerade), som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta enligt
vad förut antytts vore av nöden. Utvägar till undanröjande av denna
allvarliga olägenhet stå såsom strax skall utvecklas icke f. n. till buds. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.
Jag kan alltså på denna punkt ansluta mig till utredningen, vars
majoritet ju förordat att det skulle anstå med upphävandet. Då jag emellertid
är av den bestämda meningen att lagstiftningen bör upphävas så fort
omständigheterna det medgiva, anser jag det vara av stor vikt att frågan
därom icke vilar.
Vad härvid angår förutsättningarna för lagens upphävande så hänföra
sig dessa till den nyss antydda frågan om restklientelet och dess omhändertagande
samt till lösdrivarlagens faktiska funktion såsom underlag för polisens
befattning med de grovt asociala. I fråga om restklientelet har förut
framhållits, att såväl de egentliga lösdrivarna som de prostituerade ofta
måste betraktas som psykopater. Möjligheterna att omhänderta de psykopater,
som behöva vård, äro f. n. icke så stora både på grund av platsbristen
på sinnessjukhusen och med hänsyn till att psykopaterna icke alltid lagligen
kunna behandlas som sinnessjuka. Psykopatvårdsutredningen arbetar
emellertid på lösningen av dessa problem och kan väntas komma att framlägga
förslag som undanröjer de angivna hindren för lösdrivarlagens upphävande.
Emellertid måste som nyss anmärkts en annan omständighet beaktas i
detta sammanhang. Möjligheterna för samhällets social- och sjukvårdsorgan
att komma i kontakt med de vårdbehövande bland lösdrivarklientelet
äro begränsade. Lösdrivarlagen torde därför — trots sin otillfredsställande
utformning — på denna punkt fylla en viss uppgift i det att den reglerar
polisens befogenhet att omhändertaga vederbörande för att, om förutsättningar
därför föreligga, hänvisa honom till socialvård eller sjukvård. Även
med hänsyn till samhällets skyddsbehov är det av betydelse, att lösdrivarlagen
ger polismyndigheterna möjlighet att anhålla asociala element och åtminstone
ytligt undersöka deras ställning under förutsättning allenast att
vissa sociala rekvisit föreligga. Ur olika synpunkter vill det sålunda
synas som om samhället icke kunde undvara den möjlighet lösdrivarlagen
ger dess organ att ingripa mot asocialiteten. En oundgänglig förutsättning
för att lösdrivarlagen skall kunna upphävas är därför att en ny
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
lagstiftning av antydd innebörd kommer till stånd. Det organ, som därvid
närmast synes böra komma i fråga, är polisen, som vid utövandet av
sin allmänna uppgift att upprätthålla ordningen inom samhället kommer
i kontakt med de asociala elementen. Därmed är emellertid ingalunda sagt,
att den fortsatta undersökningen av fallen skall ankomma på polisen. Polismyndigheterna
böra emellertid under alla förhållanden ha att själva eller
genom annat lämpligt organ ombesörja att, om så är erforderligt, vård av
lösdrivaren kommer till stånd, vare sig denna vård skall bestå i intagning
på anstalt av något slag eller genom socialvård under öppna former. I sistnämnda
fall synes jämväl frågan om att för lösdrivarklientelet skapa någon
form av övervakning eller tillsyn, när andra socialvårdsformer ej stå till
buds eller ej lämpa sig, vara förtjänt av att övervägas.
På denna punkt kan jag sålunda i huvudsak ansluta mig till det program,
som skisserats av professor Kinberg i hans vid strafflagberedningens
utlåtande fogade särskilda yttrande, vilket förut refererats. Detta program
synes mig innehålla uppslag, som böra kunna utgöra en god grundval för
fortsatt utredning av frågan. En sådan har jag nämligen ansett ofrånkomlig,
då utformade förslag icke föreligga i fråga om denna del av problemkomplexet.
Då spörsmålet nära berör frågor, som falla inom psykopatvårdsutredningens
område, har jag funnit starka skäl tala för att uppdraget
skulle anförtros åt psykopatvårdsutredningen. Härvid har jämväl kommit
i betraktande att om möjligheter till särskild observation av det slag, som
skisserats av professor Kinberg, ansåges böra finnas, det borde övervägas
huruvida icke sådan observation kunde ordnas inom ramen för psykopatvårdens
anstaltsorganisation.
Jag har därför den 21 december 1949 utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande
att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen att efter de angivna riktlinjerna
inom inrikesdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa
frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet. Uppdraget har sedermera
meddelats och psykopatvårdsutredningen har påbörjat arbetet därmed.
Lösdrivarlagens upphävande är alltså i dubbel måtto beroende på resultatet
av psykopatvårdsutredningens arbete. Särskilt genom den nyssnämnda
utvidgningen av dess uppdrag kan detta icke väntas vara i alla delar fullgjort
under innevarande år. Framlägger utredningen förslag om inrättande
av särskilda psykopatvårdsanstalter, kan färdigställandet av dessa anstalter
laga ytterligare ganska lång tid i anspråk.»
VI. Provisoriska ändringar i lösdrivarlagen.
1948 års lösdriveriutredning in. m.
Med utgångspunkt från att upphävandet av lösdrivarlagen måste göras
beroende av atl psykopatvårdsproblemet löses och att detta måste antagas
dröja en tid ha de sakkunniga övervägt spörsmålet i vad mån åtgärder
26
Andra lagutskottets utlåtande nr it).
kunna vidtagas för att i avbidan härpå avhjälpa de allvarligaste av de olägenheter,
som äro förknippade med den nuvarande lösdrivarbehandlingen.
De sakkunniga avvisa emellertid en provisorisk lösning under åberopande
av bl. a. att lösdrivarlagen likväl i betydande omfattning skulle vara behäftad
med allvarliga brister — däribland de vaga och för rättssäkerheten otillfredsställande
bestämmelserna om förutsättningarna för lagens tillämplighet —
samt att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål
hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet. Det vore mindre lyckligt
om frågan om lösdrivarvårdens reformering komme att för relativt lång tid
fastlåsas vid ett provisorium. I stället förorda de sakkunniga, att man med
ledning av i administrativ ordning utfärdade anvisningar utan lagändringar
skall söka komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter, som
yppats vid tillämpningen av lagen. Sedan utredningen prövat de möjligheter,
som därvid stode till buds, uttalar utredningen, att det som framförallt
saknades vore en mjuk övergång från anstaltsvistelsen till livet utanför
anstalten. Det torde därför kunna ifrågasättas om icke — trots de betänkligheter
som kunde anföras mot provisoriska lagändringar — provisoriskt
i lösdrivarlagen borde upptagas bestämmelse om med övervakning förenad
försökspermission eller villkorlig frigivning, sedan viss del av tvångsarbetet
förrättats. Införande av dylik bestämmelse torde kunna ske utan att det
bleve erforderligt att i övrigt vidtaga ändringar i lösdrivarlagen.
Den av utredningen anvisade vägen att genom i administrativ ordning
utfärdade föreskrifter provisoriskt bota de mest påfallande bristerna i lösdrivarlagen
godtages av många remissinstanser.
Departementschefen.
I propositionen anför departementschefen — efter att ha berört innehållet
i en inom departementet upprättad promemoria med förslag till vissa
ändringar i lösdrivarlagen — bland annat följande:
»Såsom tidigare sagts anser jag hinder icke möta mot att genom provisoriska
lagändringar söka komma till rätta med de allvarligaste bristerna
i lösdrivarvarden. I fråga om de principiella betänkligheter härutinnan,
som anförts under promemorians remissbehandling, kan jag således hänvisa
till den föregående framställningen.
I 1 § lösdrivarlagen finnas de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna
för lagens tillämpning. Det har uttalats farhågor för att en
modernisering av lösdrivarlagen i övrigt skulle ha till följd att densamma
komme att tillämpas i avsevärt större utsträckning än vad nu vore fallet
samt att det under sådana förhållanden vore av synnerlig vikt att lösdrivarrekvisitet
i lagens första paragraf avfattades så att ingripande kunde ske
27
Andra lagutskottets utlåtande nr It).
blott i sådana fall, då det med modernt betraktelsesätt vore påkallat. Såsom
förut sagts ämnar jag emellertid icke förorda, att lagstiftningen i dess
helhet revideras; syftet är väsentligen endast att för den tid, som kan
återstå innan lagen kan upphävas, utjämna de allvarligaste olägenheterna
vid verkställighet av tvångsarbete. En så inskränkt reform torde icke av
de tillämpande myndigheterna kunna tagas till intäkt för vidgad användning
av lagen. För att motverka varje tendens i den riktningen synes det
lämpligt att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar understrykes,
att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen
bör fortfara och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna
böra tillgripas i första hand.
På grund av det nu anförda anser jag mig icke ha anledning att närmare
gå in på frågan om omgestaltning av 1 §. Jag vill emellertid framhålla, att en
ändring av detta lagrum enligt min mening skulle kunna leda till att lagen
kommer att tillämpas i ökad omfattning. I ett sådant läge skulle icke lagens
bestämmelser om förfarandet i lösdrivarmål och om behandlingen av lösdrivare
kunna accepteras. En omarbetning av lagen i dess helhet bleve alltså
nödvändig. Detta skulle i realiteten komma att medföra en ny lösdrivarlag;
en sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig.
Det i promemorian ifrågasatta införandet av övervakning i samband med
varning skulle onekligen innebära en avsevärd förbättring av lösdrivarklientelets
behandling på detta stadium. De under remissbehandlingen påtalade
svårigheterna att anskaffa övervakare måste emellertid tillmätas stor betydelse.
Lösdriveri är numera i stor utsträckning en storstadsföreteelse. Redan
under nuvarande förhållanden är det särskilt i de större städerna ofta
svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig övervaknings- och
tillsynsuppdrag inom strafflagstiftningens ram. övervakning av lösdrivare
skulle med hänsyn till klientelets karaktär säkerligen vara krävande, varför
svårigheterna att få villiga övervakare skulle bli än mer utpräglade.
Av hänsyn till den öppna straffrättsliga vården är jag nödsakad avstå
från att förorda att varningsinstitutet uthygges med övervakning. På
samma grund kan jag icke heller ansluta mig till tanken på villkorlig dom
å tvångsarbete; infördes ett sådant institut, kan man förvänta att det med
hänsyn till det förhållandevis stora antalet offentligt varnade skulle begagnas
i icke obetydlig omfattning, en även ur andra synpunkter olycklig utveckling.
Med hänsyn till bl. a. alt en extra belastning av de undersökande
organen måste undvikas, finner jag vidare icke anledning att nu förorda
att det införes möjlighet att verkställa särskild förundersökning eller summarisk
läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.
Under nuvarande förhållanden är den i dom å tvångsarbete bestämda
tiden slutgiltig, dock kan enligt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen den som blivit
28
Andra lagutskottets utlåtande nr t<J.
arbetsoförmögen eller kommit i förändrade ekonomiska villkor frigivas före
tidens utgång. Den i promemorian framförda tanken att det även eljest skall
finnas möjlighet att avkorta anstaltstiden finner jag vara god. Det nuvarande
stela systemet behöver mjukas upp. I promemorian har institutet utformats
så, att frigivning i förtid skulle kunna ske under vissa förutsättningar
samt att den sålunda frigivne — i likhet med vad som skulle vara
fallet med den som frigåves efter den ådömda tvångsarbetstidens slut_ob
ligatoriskt
skulle ställas under övervakning och som regel ha att iakttaga
särskilt meddelade föreskrifter om sitt levnadssätt. Det har emellertid icke
avsetts att den som frigivits i förtid skulle kunna utan ny dom å tvångsarbete
återintagas å tvångsarbetsanstalt, även om han undandroge sig övervakning
eller åsidosatte föreskrifter. Ett flertal remissinstanser har häremot
framhållit nödvändigheten av att den frigivne i sådant fall skall kunna utan
omständlig procedur återföras till anstalten. Frigivning i förtid borde enligt
dessa yttranden utformas såsom exempelvis försökspermission enligt alkoholistlagen.
Såsom en av dessa remissinstanser funnit bleve konsekvensen
att den som icke ansåges böra frigivas i förtid icke borde ställas under övervakning.
I anledning härav vill jag framhålla, att syftet med lösdrivarlagen är att
motverka sådan grov asocialitet, som tager sig uttryck i lösdriveri. Den bör
å ena sidan användas allenast då samhällsingripande mot sådan asocialitet
ej kan ske på andra vägar men å andra sidan icke tillämpas på andra än lösdrivare.
Ur sistnämnda synpunkt synes det icke riktigt att den som utan att
ägna sig åt lösdriveri underlåter att fullgöra vad som kan åligga honom
såsom frigiven från tvångsarbete skall kunna återföras till anstalten. Därtill
kommer, att det tvångsarbete, som icke är avtjänat vid förtida frigivning,
mången gång kan vara så obetydligt att ett återintagande icke är lämpligt.
Men även en annan omständighet måste beaktas. Det är knappast tänkbart
att medgiva ett summariskt aterintagande på tvångsarbetsanstalt av
den, som icke ansetts böra frigivas i förtid. Emellertid synes det icke finnas
bärande skäl för att i detta hänseende -— då meningen blott är att mjuka
upp de stela reglerna om tvångsarbetstidens längd — behandla en sådan
person lindrigare än den, som befunnits böra frigivas i förtid och sålunda
varit skötsammare. Det torde f. ö. som regel föreligga större anledning att
ställa den under övervakning, som fått avtjäna hela det ådömda tvångsarbetet,
än den som frigivits i förtid. Den förtida frigivningen avser blott att
från fall till fall möjliggöra att tvångsarbetstiden avkortas. Jag finner på
dessa skäl icke anledning att i detta sammanhang förorda att vid lösdrivarbehandlingen
ett institut motsvarande alkoholistlagens försökspermission
införes.
I promemorian har föreslagits att envar som frigives i princip skall ställas
under övervakning. Redan under nuvarande förhållanden förekommer
viss tillsyn över den, som frigivits efter att ha undergått minst sex måna
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
29
ders tvångsarbete. Jag anser det högeligen önskvärt att möjligheterna till
eftervård icke inskränkas utan såvitt möjligt utbyggas. Det är ju här ofta
fråga om svårt missanpassade människor, som måste ha stöd och hjälp,
om de skola kunna inordnas i ett normalt samhällsliv. Emellertid kunna
de skäl, som förut anförts mot att ställa de varnade under övervakning,
åberopas jämväl i förevarande sammanhang. Läget är dock här i viss mån
ett annat. Under det att på senare år i medeltal omkring 235 personer årligen
offentligt varnats för lösdriveri, har antalet till tvångsarbete dömda genomsnittligen
understigit 50. Av dessa ha emellertid några frigivits jämlikt
7 eller 13 §§ lösdrivarlagen. Man torde kunna räkna med, att om det inskärpes
för de tillämpande myndigheterna att de icke böra tillgripa lösdrivarlagen
i andra fall än då ingen annan form av samhällsingripande står till buds,
antalet tvångsarbetare kommer att sjunka. Enär de normalt frigivna
härigenom skulle bli förhållandevis få, skulle påfrestningen på övervakarkretsen
ej bli så stor, om promemorieförslaget genomfördes. Jag kan därför
tillstyrka detta förslag i så måtto, att jag förordar, att arbetsanstaltens styrelse
vid frigivning regelmässigt skall utse en lämplig person att bistå den
frigivne. Då svårigheterna att finna intresserade personer, som äro villiga
att åtaga sig dessa uppdrag, icke få underskattas, anser jag mig icke kunna
gå så långt att jag förordar att eftervård i form av övervakning skall vara
obligatorisk.
Av det sagda framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till de remissinstanser,
som anse att den förtida frigivningen bör konstrueras såsom alkoholistlagens
försökspermission eller eljest bör vara av villkorlig natur. Icke heller
har jag kunnat förorda, att skyddskonsulenterna skola ha att syssla med
de frigivna tvångsarhetarna. Under sådana förhållanden uppkommer frågan,
om det är lämpligt att förtida frigivning och frigivning efter den ådömda
tvångsarbetstidens slut förenas med särskilda föreskrifter för den frigivne.
Uppenbart är, att övervakning av den, som har att iakttaga sådana föreskrifter,
som regel är mer svårskött än annan övervakning; övervakaren
är mer bunden vid utövandet av sitt uppdrag. Han skulle därför behöva ett
stöd av den art som skyddskonsulentorganisationen utgör. Men vad som i
detta hänseende är av större betydelse är, att föreskrifter av angivet slag
förutsätta sanktioner, riktade mot den som underlåter att ställa sig föreskrifterna
till efterrättelse. Föreskrifterna kunna eljest bli slag i luften,
vilket kan leda till minskad respekt för lösdrivarlagen. Den som
under nuvarande förhållanden visar tredska vid fullgörande av vad som
åligger honom såsom frigiven från tvångsarbetsanstalt kan enligt 12 §
6 mom. i lagen utan vidare underkastas lösdrivarbehandling. Denna möjlighet
hör emellertid enligt min mening icke bibehållas, enär den innebär,
att tvångsarbete kan ådömas utan att lösdriveri behöver ha förekommit
efter frigivningen. Då lämpliga sanktioner icke heller eljest synas kunna
30
Andra lagutskottets utlåtande nr \9.
uppställas, torde det vara nödvändigt att avstå från möjligheten att meddela
särskilda föreskrifter i samband med frigivning.
I enlighet med det anförda kommer eftervården att bestå i att till den
frigivnes bistånd förordnas en person, som har att lämna honom råd och
hjälp i besvärliga situationer samt söka tillse att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhällslivet. Det synes mindre lämpligt att i detta ammanhang
använda termen »övervakning», som icke synes vara adekvat och som för
tanken till de med sanktioner utrustade övervakningsinstitut, som finnas
enligt lagen om villkorlig dom och alkoholistlagen. Eftervården bör icke ha
någon anstrykning av polisuppsikt. Arbetsanstalts ledning bör då frigivning
är förestående sätta sig i förbindelse med arbetsförmedling och berörda
kommunala organ (fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd) i vederbörandes
hemort för att få anvisning på lämpliga personer.»
Lagrådet m. m.
Lagrådets flesta ledamöter ha — bortsett från ett vid propositionens utformning
beaktat påpekande — lämnat lagförslagen utan anmärkning.
En av lagrådets ledamöter, justitierådet Beckman, har emellertid anfört
bland annat:
»Förslaget avser väsentligen endast att provisoriskt utjämna de allvarligaste
olägenheterna vid verkställighet av tvångsarbete, varemot de grundläggande
bestämmelserna om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning
icke beröras av förslaget. Departementschefen förutsätter emellertid,
att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar skulle understrykas,
att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lagen bör fortfara
och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna
böra tillgripas i första hand. Då de samhällsingripanden det här gäller äro
av lika allvarlig art som straff, vore det enligt min mening riktigare att
ändra rekvisiten i lagens 1 § än att i administrativ ordning söka påverka
tillämpningen. Visserligen ha vägande skäl anförts mot att förrän vid en
definitiv reform från lagens tillämpningsområde utmönstra någon grupp,
exempelvis de prostituerade, men den definitiva reformen synes lämpligen
böra förberedas genom att rekvisiten i 1 § moderniseras och kompletteras
med en erinran om att lagen bör komma till användning endast i sista
hand. Å ena sidan bör det icke ifrågakomma att tillämpa lagen på annan
än den som, under kringstrykande eller eljest, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda
därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Å andra sidan
synes rekvisitet att lösdrivaren skall vara utan medel till sitt uppehälle —
vilket i praxis icke upprätthålles då medlen förvärvats allenast genom sådant
levnadssätt som nyss sagts —- kunna utgå. Som skäl för att icke nu
omgestalta 1 § har departementschefen anfört, att en ändring av detta lag
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
31
rum enligt lians mening skulle kunna leda till att lagen komme att tilllämpas
i ökad omfattning. Detta skäl mister sin slagkraft, därest i paragrafen
upptages en erinran om att lagen skall tillämpas restriktivt. Det
kunde t. ex. stadgas, att den som uppfyller de angivna rekvisiten må, där
ett ingripande från det allmännas sida uppenbarligen är påkallat och icke
lämpligen kan ske i annan ordning, behandlas såsom lösdrivare.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla angelägenheten
av att före den definitiva reformen införa möjlighet till särskild förundersökning
eller summarisk läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.
Härigenom kunde nämligen bland annat vinnas bättre underlag för det
slutliga avgörandet av lagfrågan.
De betydelsefullaste nyheterna i förslaget äro införande av möjlighet till
förtida frigivning och avskaffande av de nuvarande reglerna om polisuppsikt
över frigivna. I stället för sistnämnda regler upptager förslagets 12 §
möjlighet att förordna lämplig och villig person att under två år från dagen
för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas
till samhället. Med hänsyn till svårigheterna att finna intresserade
personer, som äro villiga att åtaga sig dessa uppdrag, föreslås ingen obligatorisk
eftervård utan blott att förordnande därom skall meddelas, där så
kan ske. Emellertid torde det klientel varom här är fråga alltid vara i behov
av bistånd och tillsyn efter frigivningen, och förordnande därom bör
förty vara obligatoriskt. På grund av klientelets beskaffenhet måste tillsynen
anförtros särskilt kvalificerade personer, lämpligen socialt utbildade
eller erfarna och med anknytning till någon officiell eller halvofficiell organisation.
Kunna hindren mot att anförtro uppgiften åt skyddskonsulentorganisationen
icke övervinnas, måste andra utvägar ovillkorligen stå att
finna, så fåtaliga som de från tvångsarbete frigivna äro. Här må endast
anmärkas, att länsstyrelsen i Malmöhus län utan invändning från departementschefens
sida rekommenderat användande av lämpliga polismän.»
I propositionen har departementschefen i anledning av justitierådet Beckmans
yttrande anfört bland annat:
»Vad som i övrigt anförts av en av lagrådets ledamöter finner jag ej böra
föranleda ändring av mitt tidigare ställningstagande till de av ledamoten
berörda frågorna. Vad som i lagstiftningsärendet främst åsyftas är att för
den lid, som kan återstå innan lagen kan upphävas, avhjälpa åtminstone
de allvarligaste bristerna i fråga om verkställighet av tvångsarbete. Med
restriktiv tillämpning av lagen —- dess fakultativa karaktär kan icke nog
understrykas — torde 1 § kunna lämnas orörd utan fara för rättssäkerheten.
På senare år har f. ö. tillämpningen varit restriktiv. Då svårigheterna
all finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig den i förslaget tänkta eftervårdande
verksamheten, mången gång kunna vara oöverstigliga och omöjligheten
att finna en sådan icke i och för sig bör hindra en förtida frigiv
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
ning, kan jag icke ansluta mig till tanken, att förordnande jämlikt 12 §
1 mom. skall vara obligatoriskt. Jag vill emellertid understryka vikten av
att sådant förordnande meddelas i största möjliga utsträckning.»
Motionerna 1:402 och 11:495.
1 motionerna I: 402 och II: 495 anföres bland annat:
I propositionen betonas, att lösdrivarlagens tillämpning bl. a. genom
blivande, i administrativ ordning meddelade föreskrifter även i fortsättningen
torde komma att tillämpas restriktivt, vilket är ett av skälen till
att föredragande departementschefen mot ett flertal remissinstansers uttalanden
icke nu ifrågasätter någon ändring av de i lagens första paragraf
upptagna rekvisiten för lösdriveri. Andra behandlingsvägar böra nämligen
så långt möjligt anlitas. Denna ståndpunkt bör göra det naturligt och
angeläget, att för lösdriveri gripen eller anhållen person underkastas grundlig
undersökning rörande alla de omständigheter, vilka kunna inverka på
fallets bedömande. Tillämpningsorganets undersökning blir ju av avgörande
betydelse för om personen i fråga skall behandlas som lösdrivare, underkastas
annan behandling eller frigivas utan åtgärd. Att pruta av på kraven
på undersökningens grundlighet är att handskas lättvindigt med andras
trihet. Vi kunna därför icke godkänna, att lösdrivarlagens första paragraf
ens under den relativt korta tid, som kan återstå, innan lagen kan upphävas,
kvarstår oförändrad med mindre än att den i departementspromemorian
föreslagna möjligheten till särskild förundersökning och summarisk läkarundersökning
införes. Vi vilja på denna punkt också hänvisa till vad justitierådet
Beckman enligt lagrådsprotokollet anfört rörande detta spörsmål.
De personalsvårigheter, som dylik förundersökning och läkarundersökning
kunna medföra, få icke överdrivas och måste enligt vår mening i rättssäkerhetens
intresse under alla förhållanden övervinnas. Vi vilja i denna
angelägenhet hänvisa till polisinstruktionsutredningens rekommendation
att särskilt socialt utbildad personal bör knytas till poliskårerna i storstäderna,
där större delen av lösdrivarklientelet uppehåller sig (SOU 1947:
45 s. 77).
Departementschefen har icke heller funnit sig böra föreslå anordnande
av eftervården inom lösdrivarvården i överensstämmelse med principerna
för eftervård inom andra vårdområden, t. ex. kriminalvården och alkoholistvården
(övervakning, särskilda föreskrifter rörande t. ex. bostad, arbete och
livsföring samt vid brott mot meddelade föreskrifter möjlighet till återtagning
för fortsatt behandling under den vid frigivningen återstående behandlingstiden),
utan endast föreslagit, att lämplig och villig person skall
kunna förordnas att bistå den i förtid eller efter tvångsarbetstidens slut
frigivne. Med ett klientel av så svårartad beskaffenhet som lösdrivare torde
det enligt vår mening bli i det närmaste uteslutet att anskaffa personer,
som äro villiga att utföra dylika uppdrag, därest ej vissa lydnadsföreskrifter
skola gälla för den frigivne, vilkas åsidosättande medför risk för återtagning
till anstalten. I fråga om detta svåranpassbara klientel förefaller det
också ganska meningslöst att förordna »biståndsman» åt den frigivne utan
att denne funktionär tillägges några befogenheter och utan att den frigivne
ålägges några skyldigheter. Den som har praktisk erfarenhet av behandling
Andra lagutskottets utlåtande nr Åt).
33
av lösdrivare och känner deras utpräglade obenägenhet att leva under ordnade
förhållanden och att följa givna råd måste säga sig, att resultatet av
den föreslagna ordningen vid lösdrivares frigivning måste hl i antingen att
»biståndsman» endast sällan förordnas eller att sådana funktionärer visserligen
i enlighet med föredragande departementschefens uttalande i största
möjliga utsträckning förordnas men komma att spela liten eller ingen roll
för den frigivnes anpassning i samhället. Enligt vår mening bör avgången
från tvångsarbetsanstalt, såsom bl. a. strafflagberedningen uttalat, regleras
helt i överensstämmelse med vad som enligt alkoholistlagen gäller för
tvångsintagna alkoholister. Det torde icke erbjuda sig oöverkomliga svårigheter
att under denna förutsättning anskaffa övervakare för eftervården av
lösdrivare, särskilt som anstaltsklientelet inom lösdrivarvården kan förutsättas
komma att uppgå till endast några tiotal personer per år. Då avsikten
är att »biståndsman» skall kunna erhålla arvode (jfr bilaga 13 till statsverkspropositionen
s. 223), torde detta i sin mån bidraga till att dylika
funktionärer lättare kunna anskaffas. Med hänsyn till det relativt begränsade
antalet eftervårdsfall och till att övervakare för dessa enligt vår mening
knappast böra rekryteras annat än bland mera kvalificerade, heltidsanställda
socialarbetare torde förhållandevis ringa behov föreligga av en
stöd- och kontrollorganisation för dessa övervakare motsvarande skyddskonsulentorganisationen
inom kriminalvården. Vi vilja särskilt betona, att
eftervårdande övervakning på samma sätt som inom alkoholistvården bör
vara obligatorisk ehuru med laglig möjlighet att i speciella fall göra undantag.
Även vid tillfällig vistelse utom tvångsarbetsanstalt enligt det framlagda
lagförslagets t) a § bör övervakning anordnas.
VII. Utskottet.
Lösdrivarlagen har gällt i så gott som oförändrat skick alltsedan lagens tillkomst
år 1885. Frågan om en revision av lagen har emellertid varit aktuell
sedan mera än 50 år tillbaka. Redan 1898 ingav nämligen fångvårdsstyrelsen
till Kungl. Maj :t en framställning om vissa ändringar i lagen, och därefter
har frågan om en omarbetning av lösdrivarlagstiftningen varit föremål
för ett flertal utredningar. Utredningarna ha avlöst varandra, och flera
skilda förslag till frågans lösning ha lagts fram. Sedan år 1922 ha sålunda
- - bortsett från 1948 års lösdriveriutrednings betänkande — framlagts
icke mindre än sex olika förslag, som icke lett till något resultat. Efter
varje ny utredning har med allt större skärpa betonats, alt den gällande
lösdrivarlagen är i högsta grad otillfredsställande. Sedan lång tid tillbaka
råder också allmän enighet om att så är förhållandet. Utskottet hade därför
närmast förväntat ett förslag av Kungl. Maj:t innebärande en slutgiltig
lösning av denna fråga. Då del icke ansetts möjligt att nu framlägga etl
sådant förslag, föreslås i propositionen i stället vissa ändringar i lösdrivarlagen,
huvudsakligen avseende reglerna om verkställighet av tvångsarbete.
De föreslagna ändringarna måste emellertid — ehuru de i och för sig må
synas påkallade - anses vara av förhållandevis ringa betydelse och icke
på nugot sii 11 ägnade all minska de allvarliga betänkligheter, som lösdrivar3
liilwng till riksdagens protokoll 1!).r>0. !) samt. 3 and. Nr AD.
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
lagens utformning i övrigt inger. I propositionen föreslås, att frågan om lösdrivarlagens
upphävande och därmed lösningen av lösdrivarproblemet ånyo
skall uppskjutas på ett obestämt antal år, och för närvarande arbetar åter
en kommitté med vissa delar av lösdrivarproblemet. Att frågan är svårlöst,
torde alla utredningar och resultatlösa förslag vittna om. Antalet fall, i vilka
lösdrivarlagen tillämpas, har emellertid, särskilt under det senaste årtiondel,
undergått en avsevärd minskning. Sålunda ha under senare år i medeltal
endast omkring 235 personer årligen offentligt varnats för lösdriveri,
och antalet till tvångsarbete dömda har genomsnittligen understigit 50.
För närvarande äro 4 män och 7 kvinnor intagna å tvångsarbetsanstalt.
Med hänsyn härtill och till samhällets nuvarande sociala vårdformer och
hjälpmöjligheter kan det synas förvånansvärt, att det alltjämt skall vara
förenat med så avsevärda svårigheter att nå en tillfredsställande lösning av
lösdrivarproblemet.
Utskottet anser sig icke här behöva närmare redogöra för all den i huvudsak
befogade kritik, som riktats mot lösdrivarlagen. De mest allvarliga
bristerna torde framgå av departementschefens anförande i propositionen.
Utskottet vill dock särskilt fästa uppmärksamheten på de i lagens första
paragraf angivna förutsättningarna för lagens tillämpning. Dessa äro
ytterst vagt angivna och medföra en obestämd avgränsning. I lösdrivarrekvisitet
ingå, bland annat, medellöshet och sysslolöshet. Enligt lagens
13 § kan vidare en tvångsarbetare, som kommer i förändrade ekonomiska
villkor, frigivas. Det måste framstå såsom anmärkningsvärt, att — även
om lagen numera tillämpas restriktivt och rekvisitet medellöshet skjutits i
bakgrunden — vi likväl i vårt nuvarande samhälle alltjämt ha en dylik lag,
som medgiver tvångsåtgärder allenast mot medellösa personer. Genom att
lagen endast medgiver rätt men ej föreskriver skyldighet för polismyndigheten
att ingripa, har uppkommit stor ojämnhet i tillämpningen med därav
följande rättsosäkerhet. Beträffande de åtgärder, som må vidtagas enligt
lagen, synas samtliga vara mer eller mindre olämpliga. Bestämmelser om
hjälpåtgärder saknas så gott som helt, och själva tvångsarbetet, som i realiteten
närmast har karaktär av straff, är utformat på ett sätt, som avsevärt
skiljer sig från de principer, som tillämpas inom modern kriminalvård.
Då utskottet vid 1945 års riksdag senast hade att taga ställning till frågan
om en revision av lösdrivarlagstiftningen, uttalade utskottet, bland annat,
att utskottet delade strafflagberedningens då framförda åsikt, att den
gällande lösdrivarlagstiftningen snarast borde upphävas. Utskottet fann, att
starka skäl talade för att något behov av en särskild lösdrivarlagstiftning
ej förelåge, därest vissa mindre kompletteringar av strafflagen vidtoges.
Emellertid ansåg utskottet spörsmålet om behovet av en särskild lösdrivarlagstiftning
icke tillräckligt belyst för att utskottet då skulle kunna taga
slutlig ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av
Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9. .‘15
strafflagberedningen då uppdragna riktlinjerna vore enligt utskottets mening,
alt densamma koinme att erbjuda erforderliga garantier för omhändertagande
av asociala element, vilkas verksamhet utgjorde en fara för
samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt stadium,
d. v. s. då deras asocialitet ännu ieke vore så utpräglad. Enligt utskottet syntes
frågan höra underkastas en mera ingående undersökning, och erforderliga
utredningar antog utskottet skulle kunna verkställas på relativt kort
lid. Den av riksdagen i anledning av utskottets hemställan begärda utredningen
har verkställts av 1948 års lösdriveriutredning, vars resultat redovisas
för riksdagen i nu föreliggande proposition. Utskottet anser sig här
kunna endast i korthet beröra några av huvudpunkterna i utredningens
förslag.
Beträffande de allmänna synpunkterna på lösdrivarproblemet kan utskottet,
i likhet med departementschefen, i huvudsak ansluta sig till utredningens
ståndpunkt. Såsom utredningen funnit torde lösdriveri icke
vara något specifikt fenomen utan allenast en hland flera yttringar av ett
asocialt levnadssätt. Med hänsyn främst till de svårigheter som möta att
med utgångspunkt från livsföringen avgränsa de fall, då ett ingripande är
motiverat, måste det betraktas som en avsevärd vinning, därest man till
grund för ingripandet kunde taga andra, mera bestämda yttringar av
asocialiteten. Förutom den större rättssäkerhet, som skulle följa därav,
skulle vederbörande individ erhålla just den vård och behandling, som
han är i behov av. Vad angår prostitutionsföreteelsen är såväl utredningen
som departementschefen av den uppfattningen, att prostitution i och för
sig icke bör föranleda tvångsåtgärder från samhällets sida, åtminstone icke
när det gäller vuxna prostituerade. Såsom framhållits, kan det dock icke
ifrågakomma, att samhället skall underlåta att ingripa med tvångsåtgärder
i de fall, då prostitutionen är förenad med yttringar, som medföra särskild
fara för samhället. Utskottet vill i anslutning härtill understryka önskvärdheten
av att samhället i största möjliga utsträckning medelst rena hjälpåtgärder
söker förmå envar prostituerad att övergå till ett ordentligt och
samhällsnyttigt liv. Av särskild vikt är, att sådana åtgärder sättas in på
ett så tidigt stadium som möjligt.
Utskottet ansluter sig sålunda till den i propositionen framförda meningen,
att till utgångspunkt för inskridande mot lösdrivarklientelet bör
lagas icke själva livsföringen såsom sådan utan andra former av grov
asocialitet eller psykiska defekter, och att någon speciallagstiftning av iösdrivarlagens
natur icke bör finnas.
Vad härefter angår den lösning av lösdrivarfrågan, som utredningen med
nu angivna utgångspunkter föreslagit, anser sig utskottet, i likhet med departementschefen
och ett flertal remissmyndigheter, i vissa väsentliga delar
icke kunna ansluta sig till densamma. Utskottet avser härvid främst den
föreslagna kriminaliseringen av bettleri och den tilltänkta användningen
36 Andra lagutskottets utlåtande nr 4,9.
av villkorlig dom ävensom utredningens förslag att göra barnavårdslagen
tillämplig på prostituerade i åldern 21—23 år. Mot utredningens förslag
härutinnan bär riktats tungt vägande kritik.
Lösdriveriutredningen har vidare konstaterat, att såväl bland de egentliga
lösdrivarna som bland de prostituerade en mycket stor grupp är psykopater
samt att, därest lösdrivarlagen upphävdes, en stor del av dessa icke skulle
kunna tvångsvis omhändertagas utan att särskilda åtgärder vidloges. Frå-"
gan om psykopatvårdens organisation och vad därmed äger samband är
töremål för utredning av 1947 års psykopatvårdsutredning. Då enligt lösdriveriutredningen
samhället borde ha möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder
mot psykopater, som vore hemfallna åt sådant asocialt levnadssätt
som lösdriveri eller åt prostitution, ha två av utredningens tre ledamöter
ansett, att tidpunkten för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste
göras beroende av lösningen av psykopatvårdsproblemet. En av utredningens
ledamöter har däremot ansett, att även om de nuvarande vårdmöjligheterna
för psykopater vore mindre tillfredsställande, dessa dock måste betraktas
såsom bättre än lösdrivarlagstiftningens behandlingsmöjligheter och
att ett upphävande av sistnämnda lagstiftning icke borde uppskjutas i avvaktan
på organisatoriska förbättringar av psykopatvården.
Departementschefen har på denna punkt anslutit sig till utredningens
majoritet och således funnit, att även om utredningens förslag till lösning
godtoges, det vore ofrånkomligt att avvakta skapandet av eu tillfredsställande
psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser innan lösdrivarlagen
kunde upphävas. Departementschefen har vidare givit uttryck åt den uppfattningen,
att om lösdrivarlagen nu upphävdes, utan att de lagändringar
i övrigt vidtoges, som utredningen förordat, det skulle komma att finnas ett
ganska stort antal grovt asociala personer, som icke skulle kunna omhändertagas,
ehuru detta vore av nöden. Med hänsyn jämväl härtill har departementschefen
icke ansett sig kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.
Som ytterligare skäl mot att nu upphäva lagen har departementschefen
åberopat, att samhället icke syntes kunna undvara den möjlighet lösdrivarlagen
ger samhällets organ att ingripa mot asocialiteten. Enligt departementschefen
är det därför en oundgänglig förutsättning för att lösdrivarlagen
skall kunna upphävas, att en ny lagstiftning, som ger sådan möjlighet,
kommer till stånd. Då psykopatvårdsutredningen i december 1949 fått
i uppdrag att utreda jämväl denna fråga och vissa därmed sammanhängande
spörsmål, har departementschefen funnit lösdrivarlagens upphävande
i dubbel måtto vara beroende på resultatet av psykopatvårdsutredningens
arbete.
De i anledning av propositionen väckta motionerna avse främst frågan
om tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande. Såväl i motionen 1:395
som i motionen 11:493 yrkas, att riksdagen måtte med avslag å propositionen
för sin del besluta om lagens omedelbara upphävande. I förstnämnda
37
Andra lagutskottets ullutande nr M).
motion yrkas i andra hand, alt riksdagen måtte hos Knngl. Maj:t hemställa
om förslag till bestämmelser om lagens upphävande. Samma yrkande har
framställts i likalydande motionerna I: 397 och II: 494. I motionerna I: 402
och 11:495, som också äro likalydande, hemställes, bland annat, att riksdagen
ville eftertryckligt uttala, att lösdrivarlagen snarast möjligt citcr det
andra behandlingsmöjligheter i erforderlig män stå till buds bör upphävas.
Av de verkställda klientelundersökningarna får anses framgå, att,
därest lösdrivarlagen upphäves utan att övriga av lösdriveriutredningen
föreslagna lagändringar samtidigt genomföras, del s. k. restklientelet skulle
bliva ganska avsevärt. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna ha emellertid
av psykopatvårdsutredningen i dess remissyttrande ansetts i stort sett överflödiga
sedan en psykopatvårdsorganisation kommit till stånd. Psykopatvårdsutredningen
har förmenat, att efter ett förverkligande av en sådan
organisation och under förutsättning att polismyndigheterna sättas i tillfälle
att taga initiativ till erforderlig undersökning av lösdrivarklientelet,
det skulle visa sig möjligt att för praktiskt taget samtliga fall åstadkomma
lämplig vård. Utskottet finner frågan om dylik möjlighet för samhällets
organ att kunna taga initiativ till ingripande vara av särskild vikt. Bortsett
från lösdrivarlagen torde de nuvarande möjligheterna härvidlag få anses
vara begränsade. Därest lösdrivarlagen skulle upphävas utan att ersättas
av någon lagstiftning, som kunde utgöra grund för ingripande, skulle samhället
sannolikt i många fall komma att sakna möjlighet att ingripa, oaktat
detta skulle framstå såsom befogat. Utskottet har således icke blivit övertygat
om att samhället kan undvara en dylik lagstiftning, som lämnar möjlighet,
i första hand åt polisen, att ingripa och omhändertaga vederbörande
för alt, när förutsättningar därför föreligga, hänvisa honom till socialvård
eller sjukvård. Här må jämväl framhållas, att psykopatvårdsutredningen
torde komma att till övervägande upptaga frågan om tillskapande för lösdrivarklientelet
av någon form av övervakning eller tillsyn, när andra
socialvårdsformer ej stå till buds eller lämpa sig.
Då det sålunda måste vara av vikt för bedömande av lösdrivarprobleinct
att i varje fall äga vetskap om hur psykopatvården kan tänkas bliva utformad
och då framför allt den till synes ofrånkomliga frågan om lagstiftning
angående polisens initiativrätt är under utredning, har utskottet kommit
till den uppfattningen, alt psykopatvårdsutredningens förslag — som
är att förvänta inom eu nära framlid — bör avvaktas, innan slutlig ställning
tages till frågan om när lösdrivarlagen kan upphävas. Utskottet kan
således icke tillstyrka, all riksdagen nu skall besluta om lagens upphävande.
Såsom av det redan anförda framgått, är emellertid utskottet av den bestämda
meningen, att lösdrivarlagen bör upphävas snarast möjligt. Enligt
vad utskottet inhämtat, beräknar psykopatvårdsutredningen kunna slutföra
sill arbete någon av de första månaderna år 1951. Därvid torde även
Andra lagutskottets utlåtande nr ''i!l.
iorslag Lill lagstiftning angående rätt till ingripande komma alt framläggas,
k råga uppkommer då, om — såsom lösdriveriutredningens majoritet och
departementschefen förordat — med lösdrivarlagens upphävande måste anstå
jämväl till dess en tillfredsställande psykopatvård tillskapats. Därför
erfordras, hland annat, uppförande av nya anstalter, vilka torde komina
att betinga avsevärda kostnader. Med hänsyn till vårt nuvarande ekonomiska
läge ävensom till rådande brist på sjukvårdspersonal lärer det med
fullt fog kunna antagas komma att dröja ganska lång lid, innan eu så
omfattande organisation kan genomföras. Psykopatvårdsutredningen har
också framhållit, att det torde komma att dröja åtskilliga år innan den
planerade vårdorganisationen blivit utbyggd. Även departementschefen
läknai med att färdigställandet av dessa anstalter kommer alt taga
ganska lång tid i anspråk. På grund därav och med hänsyn till den förhållandevis
lilla grupp av psykopatklientelet, varom här är fråga, anser
utskottet, att det bör allvarligen övervägas, huruvida icke frågan om upphävande
av lösdrivarlagen kan bringas till en lösning utan avbidan på den
tillämnade psykopatvårdsorganisationens utbyggnad. Eu del av psykopaterna
bland lösdrivarna behandlas enligt nuvarande ordning såsom sinnessjuka.
Därest det icke skulle befinnas möjligt alt å redan befintliga anstalter
bereda vård åt den del av lösdrivarklientelet, som på grund av psykopati
verkligen är i behov av anstaltsvård, torde möjligheterna att tillgripa
provisoriska åtgärder, intill dess en utbyggnad av organisationen kommit
till stånd, böra ingående prövas. Det måste anses mindre tillfredsställande
att låta med lösdrivarlagens upphävande anstå enbart i avbidan på de planerade
anstalternas färdigställande och organisationens utbyggnad i övrigt.
Utskottet förväntar således, att Kungl. Maj:t, sedan psykopatvårdsutredningens
förslag avgivits, tager frågan under omedelbar omprövning och,
därest så skulle befinnas möjligt, förelägger riksdagen förslag till lagens
upphävande.
För den korta tid, som må återstå, innan lösdrivarlagen kan upphävas,
synas några mera genomgripande ändringar i lagen icke böra
komma i fråga. De i propositionen föreslagna ändringarna avse, som redan
nämnts, i huvudsak bestämmelserna om verkställighet av tvångsarbete och
hava förestavats främst av humanitära skäl. Mot förslaget att nu genomföra
dessa provisoriska lagändringar har invänts, att ändringarna skulle
vara ägnade att konservera lagen. Departementschefen har emellertid framhållit,
att ett provisorium i detta fall icke koinme att medföra, att man
sloge sig till ro och att, om ändringarna i huvudsak inskränktes till att
avse bestämmelserna om verkställighet, invändningen finge anses ogrundad!
Därest riksdagen nu dessutom ansluter sig till den ståndpunkt, som utskottet
här ovan intagit, får det enligt utskottets mening anses uteslutet,
39
Andra lagutskottets utlåtande nr it).
att genomförandet av ifrågavarande ändringar skulle föranleda något dröjsmål
med lösdrivarlagens upphävande. Utskottet kan därför tillstyrka, att
provisoriska ändringar nu genomföras.
I propositionen föreslås, att bestämmelser skola införas om permission,
förtida frigivning och viss eftervård av frigivna ävensom bestämmelser avseende
en kvalitativ förstärkning av de organ, som i första hand ha alt
handlägga lösdrivarärendena.
Permission skall enligt förslaget kunna meddelas, under förutsättning
att fara för missbruk ej kan anses föreligga. Då det fåtal personer, som
numera dömas till tvångsarbete, i regel utgöras av grovt asociala individer,
synes det utskottet antagligt, att fara för missbruk kommer att föreligga i
de flesta fall. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Växjö har också
framhållit, att nämnda rekvisit torde komma att medföra stora vanskligheter
i praktiken och alt fara för missbruk nästan undantagslöst kunde
anses föreligga. Men även om det således får antagas, att bestämmelsens
räckvidd kommer att bliva begränsad, så synes det av humanitära skäl befogat,
att möjlighet gives att kunna bevilja en tvångsarbetare tillfällig permission.
Enligt den föreslagna 9 b § skall vid prövning av fråga om förtida frigivning
särskilt beaktas, bland annat, de förhållanden, i vilka den dömde
skulle komma att försättas efter frigivningen. Vid denna prövning synes
enligt utskottets mening särskild vikt böra fästas vid huruvida den dömde
erhållit eller kan förväntas erhålla en säker arbetsanställning eller ej. Har
han erhållit en sådan anställning lärer han i vissa fall, då särskilda förhållanden
föreligga, dock redan nu kunna frigivas enligt 13 § i gällande lag.
Såsom departementschefen framhållit, måste det emellertid vara av värde
för anstaltsledningen att inom vissa gränser kunna bestämma, när en
tvångsarbetare skall frigivas, och möjligt är, att det kan utgöra en sporre
för den dömde att vela, att ett gott uppförande och ådagalagd ändrad sinnesriktning
kan bidraga till förtida frigivning.
Departementschefen har icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang
förorda, alt vid lösdrivarbehandlingen ett institut motsvarande alkoholistlagens
försökspermission införes eller att eftervård — bestående i alt
lämplig person förordnas alt bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste
sätt anpassas till samhället — skall vara obligatorisk. Yrkande
härom har emellertid framställts i likalydande motionerna I: 402 och II: 495.
Beträffande frågan om försökspermission ansluter sig utskottet till departementschefens
ståndpunkt, att bestämmelser därom icke nu böra införas
i lösdrivarlagen. I fråga om eftervården anser utskottet, i likhet med
motionärerna, alt denna helst bort göras obligatorisk. Den frigivne tvångsarbelaren
måste nämligen som regel antagas vara i behov av bistånd och
tillsyn. Dylika uppdrag såsom övervakare torde emellertid med hänsyn till
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.
klientelets beskaffenhet med all sannolikhet komma att bliva krävande och
fordra ett verkligt intresserat arbete. Det måste därför tillses, att till övervakare
förordnas kvalificerade personer. Ett i realiteten endast formellt
förordnande synes helt meningslöst. Med hänsyn till de svårigheter, som
— oaktat antalet tvångsarbetare är ringa — dock kunna uppstå med att finna
någon för uppdraget lämplig person, anser sig utskottet, i likhet med departementschefen,
icke kunna förorda, att förordnande jämlikt 12 § 1 mom.
skall vara obligatoriskt. Utskottet vill dock understryka angelägenheten av
att arbetsanstalternas styrelser vinnlägga sig om att i samtliga fali försöka
finna en person, som är lämplig och villig att åtaga sig uppdraget.
I motionerna 1:402 och 11:495 har vidare yrkats, att vid lösdrivarbehandlingen
möjlighet att verkställa särskild förundersökning och summarisk
läkarundersökning måtte införas. Det är otvivelaktigt av största vikt
alt i samband med omhändertagandet av en lösdrivare kunna erhålla så
utförliga upplysningar som möjligt angående hans levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt. Genom dylik utredning kan med större
säkerhet bedömas, huruvida vederbörande verkligen bör behandlas som
lösdrivare eller om han bör underkastas annan behandling eller frigivas
utan åtgärd. Utskottet vill i samband härmed erinra om att i de fall, då
fråga uppkommer om att ådöina tvångsarbete, läkarundersökning alltid
torde äga rum. Vidare finnes då också möjlighet, jämlikt 46 § sinnessjuklagen,
att låta verkställa undersökning av lösdrivarens sinnesbeskaffenhet.
Denna möjlighet synes böra utnyttjas i större utsträckning än vad hittills
varit fallet. Framhållas må vidare, att ett icke ringa antal av lösdrivarna --och i varje fall flertalet av dem, beträffande vilka ådömande av tvångsarbete
kan komma i fråga — tidigare ha varit antingen straffade för brott
eller föremål för annan åtgärd från samhällets sida. Det synes därför
lämpligt, att de organ, som ha att tillämpa lösdrivarlagen, i största möjliga
utsträckning söka införskaffa sådan utredning angående vederbörandes
personliga förhållanden, som må finnas tillgänglig hos andra myndigheter.
Även om nu nämnda möjligheter att vinna upplysning angående levnadsomständigheterna
ej kunna anses helt till fyllest, anser sig utskottet dock
icke nu böra tillstyrka den av motionärerna härutinnan yrkade lagändringen.
Departementschefen har i propositionen uttalat, att det syntes lämpligt
— bland annat för att motverka varje tendens till vidgad användning av
lagen som följd av de föreslagna lagändringarna — att det genom i administrativ
ordning utfärdade anvisningar underströkes, att den nuvarande
restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen borde fortfara och alt alla de
vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna borde tillgripas i första
hand. Vidare föreslås i propositionen en ny paragraf i lagen, 16 a §, enligt
vilken Konungen skall äga meddela de närmare bestämmelser, som erford
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
41
ras för tillämpning av lagen. I likalydande motionerna 1:396 och 11:481
yrkas — under hänvisning bland annat till departementschefens ovan
nämnda uttalande —- att tillämpningsföreskrifterna måtte underställas
riksdagens prövning.
Ur rent principiella synpunkter bör det uppenbarligen icke tillkomma
Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda anvisningar, vilka avse
att leda tillämpningen av en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad
lag i viss riktning. Lösdrivarlagen är emellertid, såsom av det ovan anförda
framgått, av speciell karaktär bland annat så till vida, att ingripande
med stöd av lagen icke är obligatoriskt, utan lagen lämnar stort utrymme
för de tillämpande organen att handla efter lägligheten. Härtill kommer, att
allmän enighet torde råda därom, att lagen bör tillämpas restriktivt och
först sedan det verkligen visat sig, att någon annan lämplig åtgärd icke
står till buds. Ej heller motionärerna synas ha haft något att erinra mot
departementschefens uttalande angående anvisningarnas innehåll. Anvisningar
med ovan antytt innehåll — riktade främst till polis- och förhörsmyndigheterna
och icke till de dömande myndigheterna — torde därför i
förevarande fall, med hänsyn jämväl till att lagens upphävande får anses
vara nära förestående, utan olägenhet kunna utfärdas av Kungl. Maj:t i
administrativ ordning. — På grund av de föreslagna lagändringarna synas
vissa tillämpningsföreskrifter angående eftervård m. in. bliva erforderliga.
Att underställa dylika föreskrifter riksdagens prövning måste anses som
ett mindre smidigt förfarande. Utskottet kan således icke tillstyrka bifall
till sistnämnda båda motioner.
Mot de i propositionen föreslagna lagändringar, som utskottet här ovan
ej närmare berört, har utskottet icke funnit anledning till erinran. De
föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1951.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. alt riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring erforderlig i de genom propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, dels
ock lag om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården — måtte för sin del antaga
nämnda båda lagförslag med de ändringarna, att första
stycket i slutstadgandet i förstnämnda lag och slutstadgandet
i sistnämnda lag erhålla följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.
15. all motionerna 1:395, 1:397 och 1:402 samt 11:493,
11:494 och 11:495, i den män de icke kunna anses besva
-
42
Andra lagutskottets utlåtande nr AV.
rade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionerna I: 396 och II: 481 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 november 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Sunne, Nils Elowsson, fru Svenson och herr Isaksson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Nordgren, herr Ryberg, fru Johansson i Norrköping, fru Sandström, herr
Jansson i Hällefors och fröken Wetterström.
Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950
017029