Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.; given
Drottningholms slott den 18 november 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva
m. in.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Syftet med förevarande proposition är att trygga ett svenskt inflytande
över gruvföretag, som innehavas av utländska rättssubjekt eller av sådana
svenska rättssubjekt i vilka ett icke alltför obetydligt utländskt inflytande
kan göra sig gällande. I propositionen föreslås därför, att Konungen skall
äga förordna att rätt till gruva eller andel däri som innehaves av dylikt
rättssubjekt skall mot lösen avstås till Kronan eller annan som Konungen
bestämmer.

1 Ifihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr. 219.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, samfällighet
eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad
mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa
svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att den rätt till gruva eller
andel däri, varom fråga är, skall mot lösen avstås till kronan eller annan som
Konungen bestämmer.

Inlösen som nu sagts skall omfatta jämväl annan rättsinnehavaren tillhörig
lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten
eller eljest är att hänföra till densamma.

2 §•

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall
omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i
omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse.

I den mån rättsinnehavaren det begär, skall sådan egendom lösas, om eljest
synnerligt men skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmänhet
stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av
bestämmelserna i denna lag.

4 §•

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där
gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars
områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i
sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

3

KungI. Maj:ts proposition nr 219.

5 §•

Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling bestämmas
särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 §
sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

6 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås
enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning,
framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom.
Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för förfallen fordran.

Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det
yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som
satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall löseskillingen, där part
det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §•

Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som
skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren,
att talan om inlösen väckts.

Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrättelse
om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruvregistret,
stadgas i nämnda lagrum.

Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen
vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten förverkats,
skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren.

Då inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom
ofördröj ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att ansökan
om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari
1950.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justiiiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 4 november 19^9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Quensel, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
i syfte att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretag inom riket.

Föredraganden anför följande.

Svensk rätt har på ett jämförelsevis sent stadium upptagit bestämmelser
om utlännings rätt att förvärva fastighet och gruva.
I 1734 års lag funnos sålunda inga uttryckliga stadganden i dessa ämnen,
även om det av vissa där meddelade föreskrifter möjligen kunde anses indirekt
framgå, att utlänning icke ägde fritt förvärva fast egendom i Sverige.
Sedan sistnämnda fråga aktualiserats i slutet av 1820-talet, utfärdade
emellertid Kungl. Maj :t den 3 oktober 1829 en kungörelse, vari »till förekommande
av gällande författningars olika tillämpning» förklarades att
utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt, ej kunde anses
berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket utan att han
därtill undfått Kungl. Maj :ts tillstånd. Något förbud för utlänning att förvärva
gruva här i riket fanns däremot icke stadgat vid denna tid, och icke
heller meddelades i 1855 års gruvstadga några inskränkande bestämmelser
med avseende å utlännings rätt att inmuta mineralfyndighet eller idka
gruvdrift. Först genom en kungl. förordning den 12 april 1872 föreskrevs
att utlänning icke ägde i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka
gruvdrift med mindre han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i riket
och Kungl. Maj :t jämväl på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten
eller gruvlägenheten anställa och fullfölja arbete funnit skäligt lämna bifall
därtill. Vad sålunda stadgats skulle dock icke äga tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruvlägenhet, som utlänning redan innehade på grund
av behörig, före förordningens ikraftträdande vunnen besittningsrätt. Motsvarande
bestämmelser inflöto sedermera i 1884 års gruvstadga (68 §). Genom
lag den 20 oktober 1899 gjordes dessa föreskrifter något strängare.
Utlänning skulle icke äga inmuta mineralfyndighet och, såsom förut, icke
heller utan Kungl. Maj :ts tillstånd äga förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift.

Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

5

Nu nämnda bestämmelser avsågo endast det fallet, att ett utländskt rättssubjekt
direkt förvärvade en fastighet eller en gruva. Men de erbjödo icke
något skydd mot det indirekta förvärv, som kunde ske därigenom att ett
utländskt rättssubjekt förskaffade sig herraväldet över ett svenskt bolag,
som förut var eller därefter blev ägare av fast egendom eller gruva. Denna
brist i den äldre lagstiftningen har man sökt avhjälpa genom lagen den
30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag, vilken lag syftar till att på ett såvitt
möjligt effektivt sätt skydda de svenska naturtillgångarna mot obehörig
exploatering från utlänningars sida. Detta sitt syfte fullföljer 1916 års lag,
vilken alltjämt är gällande, på olika linjer. Till en början föreskriver lagen,
i anslutning till vad som tidigare gällde, förbud för utländska medborgare,
samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet eller att utan tillstånd
förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift (1 §). Vidare stadgar lagen jämväl förbud
för vissa svenska samfälligheter, i vilka ett utländskt inflytande kan tänkas
förekomma, att utan tillstånd förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet,
förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka
gruvdrift (2 §). Som en sammanfattande beteckning å utländska rättssubjekt
och sådana svenska samfälligheter vilka äro skyldiga att inhämta tillstånd
som nu sagts brukar stundom för korthetens skull användas uttrycket
»farliga rättssubjekt». Och slutligen innehåller lagen bestämmelser, som
avse att förhindra att farliga rättssubjekt förvärva herraväldet över vissa
svenska aktiebolag, vilka vid lagens ikraftträdande innehade gruvor eller
mera betydande naturtillgångar av annat slag (12—14 §§).

De svenska rättssubjekt som i 1916 års lag ålagts skyldighet att inhämta
särskilt tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva äro dels sådana
handelsbolag vari finnas utländsk bolagsman och dels, med vissa i 18 § 2
stycket närmare angivna undantag, aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Aktiebolag äro underkastade olika regler allteftersom aktierna i bolaget
äro ställda till innehavaren eller till viss man. Bolag med innehavareaktier
— ett ringa fåtal — behandlas strängare än andra bolag; de äro alltid pliktiga
att begära tillstånd vid förvärv av fast egendom eller gruva. I fråga
om aktiebolag vilkas aktiebrev skola vara ställda till viss man genomför
lagen en åtskillnad allteftersom aktier med olika röstvärde finnas eller ej.
1 det senare fallet kan bolaget befria sig från tvånget att söka tillstånd vid
varje särskilt förvärv genom att i bolagsordningen införa förbehåll, som förhindrar
att någon större del av aktierna förvärvas av farliga rättssubjekt.
Beträffande den förra gruppen, d. v. s. bolag i vilka aktier med olika röstvärde
finnas, gällde ursprungligen att förbehållet skulle avse viss del av
röstetalet. Härigenom uteslöts emellertid icke möjligheten att en mycket betydande
del av aktiekapitalet kom att innehavas av farliga rättssubjekt, blott
röstetalet för aktieinnehavet understeg den i lagen angivna gränsen. Sedan
det visat sig, att till följd härav utländskt inflytande i bl. a. vissa norrländska
gruvbolag kunde — i strid mot lagens syfte men i överensstämmelse med

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 219-

lagens formella innehåll — göra sig gällande i en ur svensk synpunkt icke
önskvärd utsträckning, genomfördes år 1934 en lagändring, som innebar
att förbehållet skulle avse icke blott andel i röstetalet utan även andel i
aktiekapitalet. I syfte att hindra kringgående av 1916 års lag tillkom likaledes
år 1934 en lagstiftning om bulvanförhållande i fråga om aktier i
vissa bolag.

Det må framhållas, att enligt en övergångsbestämmelse till 1916 års lag
vad i lagen stadgas om att inmutad mineralfyndighet ej må bearbetas eller
gruvdrift idkas utan Konungens tillstånd icke skall äga tillämpning i fråga
om inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, vilken innehaves eller bearbetas
på grund av rättighet som förvärvats före lagens ikraftträdande.

Såsom förut nämnts innehåller 1916 års lag stadganden, som syfta till att
förhindra utländskt inflytande över vissa svenska aktiebolag, vilka vid lagens
ikraftträdande innehade gruvor eller mera betydande naturtillgångar
av annat slag. Metoden har här varit att stadga förbud för farliga rättssubjekt
att förvärva aktier i bolagen. Det är emellertid att märka, dels att
förbudet endast avser bolag vars aktier skola vara ställda till viss man och
dels att aktier vilka redan vid lagens ikraftträdande befunno sig i utländsk
ägo icke drabbas av förbudet.

Ställer man sig härefter frågan huruvida utländska intressen
i någon större utsträckning göra sig gällande i
svenska gruvor, måste svaret bli att så knappast kan anses vara fallet,
om ock — såsom av den fortsatta redogörelsen kommer att närmare framgå
-— några stora och betydelsefulla gruvföretag alltjämt befinna sig i utländsk
ägo. Vid tiden för tillkomsten av 1916 års lag tedde sig emellertid förhållandena
helt annorlunda. Visserligen hade de engelska intressen i Gällivare
malmfält som härledde sig från 1860-talet avvecklats redan omkring 18901
och huvudparten av malmfyndigheterna i Norrbottens län blivit — för att
återgiva föredragande departementschefens anförande i den proposition som
ligger till grund för 1916 års lag (nr 137/1916 s. 42) — »genom de mellan
staten och de stora norrländska gruvbolagen träffade avtal och därmed
sammanhängande åtgärder — — — i möjligaste mån tryggade mot utländskt
förvärv». Men den utländska spekulationen hade i stället riktat sig på förvärv
av de mellansvenska malmfyndigheterna, särskilt järnmalmstillgångarna,
av vilka senare redan i början av år 1913 omkring en sjättedel var i
utländsk ägo, största delen på grund av inköp under åren 1910—1912. Även
under åren närmast därefter hade det utländska förvärvet i någon mån
fortgått/ Efter tillkomsten av 1916 års lag ha emellertid de flesta utländska
intressena i svenska gruvor undan för undan avvecklats. Sålunda kan näm 1

Jfr SOU 1924: 32 s. 93.

3 En närmare redogörelse för omfattningen av det utländska gruvförvärvet inom den
mellansvenska bergslagen återfinnes i prop. nr 137/1916 s. 78 ff. Vidare må nämnas, att
aktiebolagskommitténs år 1908 avgivna betänkande innehåller viss utredning om den
utsträckning, i vilken utlänningar vid tiden närmast före betänkandets avgivande voro
delägare i svenska aktiebolag, som ägde fast egendom eller idkade gruvdrift här i riket
(s. 120 ff).

Kungl. Maj.ts proposition nr 219. <

nas, att Stråssa järnmalmfält i Örebro län år 1917 övergick från österrikisk
ägo till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt att Kaveltorps
bly- och zinkgruvor i samma län likaledes år 1917 övergingo från tysk i
svensk ägo. Vidare må erinras om att statsmakterna funnit det angeläget
ur svensk synpunkt att frånlcoppla de utländska (tyska) intressena i Ruotivare
och Wallatj malmfält i Norrbottens län och att staten fördenskull år
1939 förvärvade aktiestocken i Ruotivare grufaktiebolag (se prop. nr 255/
1939). Av särskilt stor betydelse i förevarande sammanhang är slutligen
den avveckling av alla efter andra världskriget ännu kvarstående tyska intressen
i svenska gruvor, som redan skett eller för närvarande pågår i
flyktkapitalbyråns regi. I detta hänseende må till en början nämnas, att
kronan genom avtal den 16 september 1949 under förbehåll av riksdagens
godkännande förvärvat de gruvor i den mellansvenska bergslagen, som ägts
av Hörkens gruvaktiebolag, Håksbergs nya grufaktiebolag, Grufaktiebolaget
Lekomberg, Aktiebolaget Stollbergs grufvor och anrikningsverk, Stora Långviks
grufaktiebolag samt Aktiebolaget nya Nora-grufvorna. Vidare må nämnas,
att Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag den 30 maj 1949 förvärvat
de tyskkontrollerade aktierna i Bergverksakticbolaget Vulcanus samt att utredning
pågår om avveckling av de tyska intressena i Aktiebolaget Smålands
Taberg, Ludvika Gruvaktiebolag Hemgruvan samt Skandinaviska
Gruvaktiebolaget, Hedemora.

Bortsett från de ännu icke slutgiltigt avvecklade utländska intressena
i vissa s. k. tyskgruvor torde för närvarande allenast ett jämförelsevis obetydligt
antal svenska gruvor ägas eller kontrolleras av utländska rättssubjekt.
Några av dessa gruvor, såsom Stora Strands koppargruvor i Dalsland
och Aktiebolaget Branteviks gruvor i Kristianstads län, äro såtillvida av underordnat
intresse i detta sammanhang, att något arbete icke bedrives där,
De mera betydelsefulla och alltjämt i drift varande svenska gruvor, som
för närvarande — direkt eller indirekt — befinna sig i utländsk ägo, äro
dels de järnmalmsgruvor vid Koskullskulle i Gällivare malmfält, Norrbottens
län, som ägas av Bergverksaktiebolaget Freja, och dels Åmmebergs zinkmalmsgruvor
i Örebro och Östergötlands län. Sistnämnda gruvor ägas av
ett belgiskt bolag, La Société des mines et fonderies de zinc de la Vieille
Montagne. Enligt vad en av kommerskollegium företagen undersökning ger
vid handen,1 har det belgiska bolaget förvärvat flertalet av sina i Sverige
innehavda gruvrättigheter före ikraftträdandet av den förut omnämnda
förordningen den 12 april 1872, närmare bestämt redan 1857. Några fyndigheter
har bolaget dock förvärvat först 1889 och 1928, men dessa förvärv
ha skett jämlikt särskilda tillstånd av Kungl. Maj :t. Vad härefter det
nyss omnämnda Bergverksaktiebolaget Freja beträffar är detta, till skillnad
mot bolaget Vieille Montagne, ett svenskt bolag. Det inregistrerades år
1898, och utländska rättssubjekt förvärvade förmodligen redan från början
men i varje fall före ikraftträdandet av 1916 års lag så gott som samtliga

So andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12/1945 s. 3 f.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

aktier i bolaget. I mitten av 1930-talet torde aktierna i Freja ha ägts av det
tjeckiska företaget Witkovvitzer Bergbau- und Eisenhiitten-Gewerkschaft,
men i mars 1939 antecknades ett engelskt bolag. Metal Industries Investments
Limited, i aktieboken såsom ägare av samtliga aktier utom fyra. I
november 1939 väckte Gewerkschaft, vilket företag då stod under s. k.
kommissarisk förvaltning, talan vid svensk domstol med yrkande att Gewerkschaft
måtte förklaras vara framför Metal ägare till nämnda aktier.
Denna process förklarades så småningom vilande och dess återupptagande
skulle vara beroende på anmälan av part (Svea hovrätts utslag den 21
januari 1943 i anledning av besvär över Stockholms rådhusrätts beslut den
10 september 1941). Målet har hittills icke återupptagits. Däremot har
äganderätten till aktierna i Freja, vilka för närvarande äro deponerade i
England, blivit föremål för rättegång vid engelsk domstol. Sedan Gewerkschaft,
som efter det andra världskrigets slut blivit nationaliserat, vidhållit
sitt anspråk på äganderätten till aktierna i Freja, har nämligen Metal jämte
viss annan kärande instämt bl. a. det nationaliserade Gewerkschaft till
engelsk domstol med yrkande att aktierna i Freja måtte förklaras tillhöra
Metal eller, i andra hand, medkäranden. Denna process befinner sig emellertid
ännu på ett rent förberedande stadium. ■— Frejas bolagsordning innehåller
icke något sådant förbehåll som avses i 1916 års lag. Bolagets aktiekapital
utgör för närvarande 2 600 000 kronor.

Beträffande de av bolaget Vieille Montagne innehavda svenska gruvrättigheterna
må här nämnas, att 1945 års riksdag hade att pröva en i andra
kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion (nr 268), vari hävdades
att de utländska intressena i Åmmebergs zinkmalmgruvor borde avvecklas,
eventuellt genom överförande av det belgiska bolagets svenska gruvor och
anläggningar i statens ägo. Såsom motivering härför åberopade motionärerna
främst, att bolagets utländska styrelse visat ett med åren alltmera
slappnande intresse för sina anställda i Sverige, vilket tagit sig uttryck i
likgiltighet och försummelse i sociala frågor. Därjämte framhöllo motionärerna,
att zinkmalmsförekomsten i Åmmeberg hade den karaktär, att dess
införlivande i samhällets ägo icke saknade betydelse ur landets synpunkt.
Motionen, som utmynnade i en begäran om offentlig utredning av frågan,
behandlades av andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande
(nr 12) anförde, att de påtalade sociala missförhållandena icke
kunde anses motivera några statliga ingripanden samt att något intresse
att försäkra det allmänna om nämnda zinkmalmstillgångar icke kunde anses
föreligga. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda
någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att 1916 års lag icke möjliggör
en avveckling av de utländska intressen som vid lagens tillkomst funnos
i svenska gruvor. Tydligt är, att i vissa fall betydande olägenheter
kunna följa av denna lagstiftningens begränsning. I anledning härav har
inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till lag om inlö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

9

sen i vissa fall av rätt till gruva in. m. Enligt detta utkast
skulle rätt till gruva eller andel däri, som innehades av utländskt eller »farligt»
svenskt rättssubjekt, kunna genom inlösen tagas i anspråk av kronan
eller annan som Konungen bestämde, därest Konungen funne synnerliga
skäl föreligga att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget.
Utkastet upptog därjämte föreskrifter rörande omfattningen av den egendom
som skulle inlösas och en bestämmelse av innehåll att beträffande inlösen
vad i lagen om expropriation funnes i allmänhet stadgat skulle äga
motsvarande tillämpning, där ej annat föranleddes av vissa i utkastet upptagna
föreskrifter.

Över detta lagutkast ha efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium
och industriförbundet.

Kommerskollegium har anfört, att det ur de synpunkter kollegium närmast
torde ha att anlägga icke syntes uteslutet, att sådan inlösen som omförmäldes
i utkastet kunde vara av behovet påkallad i enstaka fall, varför
kollegium icke ville motsätta sig en lagstiftning på grundval av utkastet.
Ej heller i övrigt har kollegium funnit skäl till erinran mot utkastet.

Industriförbundet anför:

Det torde icke behöva råda någon tvekan om att situationer kunna uppkomma,
då det skulle te sig som en besvärande utrikespolitisk belastning,
om utländska intressen behärskade viktiga svenska mineralförekomster.
Inskränkningslagen bereder icke tillräckligt skydd i dylika situationer. Det
synes därför rimligt om de överväganden, som föranledde inskränkningslagen,
fullföljdes genom att möjligheter tillskapades för att i svensk ägo
överföra mineralfyndigheter, som kunna förorsaka svårigheter ur nyss
nämnda synpunkter. Härvid bör självfallet tillses att ägarens berättigade
intressen i görligaste mån skyddas genom att han erhåller full ersättning
för egendomen. Detta krav har i lagutkastet tillgodosetts därigenom att inlösningsförfarandet
anknutits till expropriationslagens bestämmelser. I utkastet
lämnas öppet, huruvida vid expropriation mineralfyndigheten skall
övertagas av staten eller annat svenskt rättssubjekt, en anordning som förbundet
funnit riktig och därför förordar.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att den föreslagna
lagen endast kan förväntas komma till användning i speciella undantagssituationcr,
vill industriförbundet för sin del tillstyrka förslaget.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits har lagstiftningen alltsedan 1870-talet innehållit
stadganden, vilka möjliggjort en viss kontroll över och begränsning av utländska
intressen i svenska gruvor. Någon tid efter det första världskrigets
utbrott skärptes dessa stadganden, och senare har lagstiftaren ånyo
ingripit för att ytterligare stärka skyddet mot en utländsk exploatering av
våra mineralfyndigheter. Motiven till dessa åtgärder ligga i öppen dag. En
stat kan svårligen tolerera ett alltför stort främmande herravälde över
den ur olika synpunkter utomordentligt betydelsefulla naturtillgång som
dess gruvor utgöra. Innan mera effektiva hinder restes mot att utländska

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rättssubjekt direkt eller indirekt förvärvade ett bestämmande inflytande
över mineralfyndigheterna i vårt land, hade emellertid en mycket betydande
del av särskilt våra järnmalmstillgångar kommit i utländsk ägo. Lagen ingrep
icke mot dessa äldre förvärv, men såsom av den förut lämnade redogörelsen
framgår ha förhållandena likväl i praktiken utvecklats på ett ur
svensk synpunkt mycket gynnsamt sätt, i det att de flesta utländska intressena
i våra gruvor undan för undan avvecklats. Rörande denna utveckling
må bland annat erinras om det statliga förvärv av ett större antal s. k.
tyskgruvor, för vilket i det föregående redogjorts. Alltjämt ägas eller kontrolleras
emellertid vissa betydelsefulla svenska gruvor av utländska rättssubjekt,
andra än tyska. Någon laglig möjlighet att avveckla de främmande
intressena i jämväl dessa gruvor finnes för närvarande icke. Enligt min
mening framstår detta såsom en hrist i lagstiftningen, vilken bör avhjälpas
trots att nämnda gruvor äro jämförelsevis få till antalet. Jag vill i detta
hänseende särskilt framhålla de betydande olägenheter ur svensk synpunkt,
som kunna uppstå med .avseende å de i Norrbottens län belägna gruvfyndiglieter,
vilka innehavas av Bergverksakticbolaget Freja. Detta bolag är visserligen
svenskt, men aktierna däri äro alltsedan tiden före tillkomsten av 1910
års lag i utländsk ägo, låt vara att det är ovisst vilket utländskt rättssubjekt
som för närvarande är rätter ägare till aktierna. Den omständigheten
att nämnda aktier, utan hinder i svensk lag, kunna bli ett spekulationsobjekt
på den internationella marknaden måste med hänsyn till gruvföretagets belägenhet
i omedelbar förbindelse med en huvuddel av de malmfyndigheter
som bearbetas av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag — där staten är
hälftendelägare — och i betraktande jämväl av mineralens art och kvalitet
anses innebära en väsentlig risk ur svensk synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts vill jag tillstyrka en lagstiftning efter de
linjer, som angivits i det förut omnämnda lagutkastet. Detta syftar just till
att skapa en laglig möjlighet alt genom tvångsinlösen i svensk ägo överföra
vissa av utländska eller farliga svenska rättssubjekt innehavda gruvföretag.
Fn lagstiftning med detta syfte har också tillstyrkts av de i ärendet
hörda remissinstanserna.

Enligt utkastet skulle ett förordnande om tvångsinlösen icke kunna meddelas
med mindre synnerliga skäl förelåge att säkerställa svenskt
inflytande över gruvföretaget. Detta förslag vill jag för egen del biträda. De
möjligheter som den föreslagna lagstiftningen skulle erbjuda böra med
andra ord utnyttjas endast i sådana fall, då ett särskilt betydelsefullt nationellt
intresse det påkallar. Utkastet innebar vidare att, därest förordnande
om tvångsinlösen meddelades, gruvföretaget skulle avstås antingen till kronan
eller till annan som Konungen bestämde. Även på denna punkt anser
jag mig kunna godtaga utkastet. Därest flera, i och för sig godtagbara inlösare
skulle kunna tänkas, bör valet mellan dem träffas med hänsyn till
vad som är lämpligast ur driftsmässig eller allmän ekonomisk synpunkt.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats ett
förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

11

v a in. in. Förslaget, som i allt väsentligt överensstämmer med det remitterade
utkastet, torde få såsom bilaga fogas till protokollet i detta ärende.

Rörande det närmare innehållet i detta förslag må, utöver vad redan
sagts, här anföras följande.

I 1 § första stycket, som upptager förutsättningarna för tvångsinlösen,
angives såsom objekt för inlösen rätt till gruva eller andel däri (jfr 65 §
gruvlagen). Begreppet rätt till gruva täcker i detta sammanhang jämväl
nyttjanderätt. I andra stycket regleras närmare vilken egendom som skall
avstås. Enligt detta lagrum skall inlösen omfatta, förutom gruvrätten, jämväl
annan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i
eller är avsedd för gruvverksamheten. Inlösen skall alltså omfatta exempelvis
all för gruvverksamheten avsedd mark, vare sig marken tagits i anspråk
enligt reglerna i gruvlagen eller den förvärvats genom avtal, vidare
gruvanläggningar och personalbostäder, maskiner och redskap ävensom förråd
av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för dessas
lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid själva
gruvan eller annorstädes. Jämväl till förmån för gruvan förvärvad rätt till
servitut och andra rättigheter, såsom nyttjanderätt och rätt till elektrisk
kraft, skola lösas.

I 2 § ha upptagits bestämmelser, genom vilka å ena sidan Konungen erhållit
möjlighet förordna att inlösen skall omfatta jämväl egendom som
hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse,
samt å andra sidan (jfr 12 § expropriationslagen) egendomens ägare fått
möjlighet att under viss närmare angiven förutsättning genomdriva att inlösningen
utvidgas till att omfatta sådan egendom.

Självfallet kan det i praktiken understundom erbjuda svårigheter att
avgöra, om viss egendom är att hänföra till gruvverksamheten och alltså
taller under 1 §. Till gruvverksamhet i lagens mening är att räkna gruvbrytning
och krossning samt, åtminstone i regel, jämväl anrikning. Hit torde
däremot ej kunna hänföras sådan efter anrikningen följande verksamhet
som avser utvinnande av metaller genom smältning eller andra åtgärder
eller verksamhet för metallernas vidare beredning. Att jämväl egendom som
hör till verksamhet av sistnämnda slag under vissa förutsättningar kan
bli föremål för inlösen, följer av 2 §.

Beträffande både 1 och 2 §§ må framhållas, att om den från vilken inlösen
skall ske endast till viss del äger den egendom som nyttjas i eller är
avsedd för gruvverksamheten eller som hör till den i anslutning till gruviöretaget
bedrivna rörelsen, det är allenast hans del i egendomen som skall
lösas.

Inlösen enligt den föreslagna lagen kommer tydligen att i huvudsak avse
lös egendom. Såsom förut antytts kan emellertid även fast egendom komma
att tagas i anspråk. Ehuru expropriationslagen i princip avser endast fast
egendom, har det emellertid befunnits möjligt att låta expropriationslagens
bestämmelser i huvudsak gälla vid inlösen jämväl av lös egendom. Med an -

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 219.

ledning härav har i 3 § såsom huvudregel stadgats att de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation skola äga motsvarande tillämpning beträffande
inlösen. Vissa modifikationer i eller tillägg till dessa bestämmelser
äro emellertid erforderliga. Dessa återfinnas i 2 § andra punkten, 4—
6 §§ och 7 § andra, tredje och fjärde styckena i den föreslagna lagen. En
erinran om dessa särskilda bestämmelser har upptagits i 3 §.

I detta sammanhang må erinras om det förslag till lag angående ändring
i lagen om expropriation, som framlagts i proposition nr 184 till årets riksdag.
Nu föreliggande förslag har upprättats från den utgångspunkten att
det i propositionen framlagda förslaget blir upphöjt till lag.

I 4 § ha upptagits föreskrifter om laga domstol i mål angående inlösen.

Bestämmelserna i 5 § innebära, att löseskilling alltid skall bestämmas särskilt
för lös egendom samt att i några speciella fall en ytterligare uppdelning
av denna löseskilling skall äga rum. En självklar följd av stadgandet
är, att därest jämväl fast egendom löses, löseskilling för sådan egendom skall
bestämmas särskilt, varvid expropriationslagens regler härom skola beaktas.

Lagförslagets 6 § innehåller bestämmelser av innebörd att panthavare
m. fl. sakägare äro berättigade att framför ägaren utfå sin fordran ur löseskillingen
för den egendom, till vilken de ha någon särskild rätt, ändå att
fordringen ej är förfallen till betalning. Motsvarande föreskrifter finnas i
exempelvis 21 § allmänna förfogandelagen.

Den i 7 § första stycket upptagna bestämmelsen utgör en motsvarighet till
vad i 72 § utsökningslagen finnes stadgat om skyldighet för utmätningsman
att underrätta innehavare av förlagsinteckning rörande utmätning av förlagsegendom.
Av bestämmelsen torde följa, att domstolen är skyldig att undersöka,
huruvida någon förlagsinteckning finnes i egendomen. Det må i
detta sammanhang framhållas, att vad i förordningen den 19 april 1883
angående förlagsinteckning är stadgat om följden av att förlagsegendom
säljes (6 §) eller att förlagstagares rörelse överlåtes (11 §) måste anses
tillämpligt, när inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen.

I 7 § andra stycket har intagits en hänvisning till bestämmelserna om underrättelseskyldighet
i 78 § gruvlagen. Dessa bestämmelser medföra dels att
bergmästaren av domstolen skall underrättas om beslut enligt vilket stämning
utfärdas eller varigenom domstolen i anledning av återkallelse skiljer
målet från sig, dels ock att dom i målet skall översändas till bergmästaren.
I tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf ha upptagits vissa ytterligare
regler om underrättelseskyldighet.

Då det icke är uteslutet, att förordnande om inlösen kan behöva meddelas
redan innevarande år, torde lagen böra träda i kraft omedelbart. Med
hänsyn till att lagförslaget bygger på det förut omnämnda förslaget till lag
angående ändring i expropriationslagen samt att de lagändringar som upptagas
i sistnämnda förslag äro avsedda att träda i kraft först vid årsskiftet,
bör emellertid ansökan om stämning i mål om inlösen icke få göras före
den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

13

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, samfällighet
eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad
mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa
svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att gruvrätten i fråga skall
mot lösen avstås till kronan eller annan som Konungen bestämmer.

Inlösen som nu sagts skall omfatta, förutom gruvrätten, jämväl annan
rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd
för gruvverksamheten.

2 §.

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall
omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i
omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse. I den mån rättsinnehavaren
det begär, skall sådan egendom lösas, om eljest synnerligt men
skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmänhet
stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av
bestämmelserna i denna lag.

4 §.

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där
gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropriationsdomstolars
områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i
sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

5 §•

Avstås förutom lös egendom jämväl fast egendom, skall löseskilling bestämmas
särskilt för den lösa egendomen. Föreligger sådant fall som i 6 §
sägs, skall särskild löseskilling bestämmas för där avsedd egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

15

6 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i lös egendom, som avstås
enligt denna lag, äger han, ändå att fordringen ej är förfallen till betalning,
tramför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom.
Samma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för förfallen fordran.

Löseskilling för lös egendom, som är utmätt, skall, om borgenären det
yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som
satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall överexekutor, där part
det äskar, med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där
avsett fall stadgat.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke tomträtt eller vattenfallsrätt.

7 §’

Har någon på grund av förlagsinteckning förmånsrätt i egendom som
skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren,
att talan om inlösen väckts.

Angående skyldighet för domstolen att tillsända bergmästaren underrättelse
om beslut, varom anteckning jämlikt 78 § gruvlagen bör ske i gruvregistret,
stadgas i nämnda lagrum.

Domstolen skall ock underrätta bergmästaren, när dom i mål om inlösen
vunnit laga kraft. Visar egendomens innehavare, att inlösningsrätten förverkats,
skall likaledes anmälan därom göras till bergmästaren.

Dä inlösningen blivit fullbordad, åligger det länsstyrelsen att därom ofördröj
ligen göra anmälan till bergmästaren.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att ansökan
om stämning i mål som avses i lagen ej må göras före den 1 januari

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 november
1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 16 november 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 4 november 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt
till gruva m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I överensstämmelse med gruvlagens terminologi har i 1 §, för fall då
gruvan innehas av flera med särskilda andelar, endast totaliteten av dessa
betecknats som rätt till gruva. Det ligger nära till hands att i detta hänseende
förstå de i samma paragraf begagnade uttrycken »gruvrätten i fråga»
och »gruvrätten» som liktydiga med »rätt till gruva». Men i så fall ledes
man till den icke åsyftade tolkningen att, där viss eller vissa av andelarna
men icke alla tillhöra rättssubjekt av här ifrågavarande slag, ett förordnande
om tvångsinlösen skall eller må avse alla andelarna. Lagtexten synes
därför tarva förtydligande i förevarande hänseende.

Enligt remissprotokollet avses med bestämmelsen i 1 § andra stycket
bl. a. förråd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för
dessas lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid
själva gruvan eller annorstädes. Det är klart att uttalandet härom icke
syftar på fall, då produkterna redan gjorts till föremål för förädling i sådan
verksamhet, som enligt förslagets motiv icke skall hänföras till gruvverksamhet.
Med detta fall torde böra likställas det, då produkterna, ehuru ännu
icke bearbetade utöver vad som sker i gruvverksamheten, överförts från

Kungi. Maj.ts proposition nr 219.

17

platsen för denna till platsen för förädlingsverksamheten och således kunna
betraktas som för sistnämnda rörelse anskaffade råmaterial eller halvfabrikat.
Det ställe inom landet, där produkterna finnas, synes även eljest kunna
få betydelse i förevarande hänseende. Om de t. ex. bortförts till helt annan
del av landet och där lagrats i avbidan på utskeppning eller kanske redan
lastats på fartyg, torde de, åtminstone om ej särskilda förhållanden föranleda
till annat, icke längre böra hänföras till gruvverksamheten. De nyssberörda
uttalandena om anordningar och anläggningar för lagring och hantering
torde gälla fall då dylik egendom är avsedd uteslutande eller väsentligen
för gruvverksamhetens produkter. Med hänsyn till att omständigheterna
kunna vara mycket växlande lärer spörsmålet vad som utan särskilt,
enligt 2 § meddelat förordnande skall anses inbegripet under ett förordnande
enligt 1 §, få till stor del överlåtas åt rättstillämpningen. Emellertid
torde det i den föreslagna lagtexten begagnade uttrycket »egendom, som
nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» svårligen enligt allmänt
språkbruk kunna omfatta själva produkterna av verksamheten, sedan de
fått den förädlingsgrad, att ytterligare bearbetning ej är att betrakta som
gruvverksamhet. Det synes alltså behövligt att på något sätt komplettera
samma uttryck, exempelvis genom att tillägga orden »eller eljest är att
hänföra till densamma».

Fråga, som avses i andra punkten av 2 §, torde enligt förslagets mening
tillhöra domstols prövning och icke, i likhet med det spörsmål som avhandlas
omedelbart förut i paragrafen, ankomma på Konungens förordnande.
Även detta förhållande synes böra på något sätt komma till tydligare
uttryck.

I 6 §, som avfattats efter förebild i allmänna förfogandelagen, har i andra
styckets andra punkt den i sistnämnda lag upptagna föreskriften, att belopp
varom är fråga skall utgivas till överexekutor, icke fått någon motsvarighet.
Då länsstyrelsen, hos vilken löseskillingen skall nedsättas, icke alltid är vederbörande
överexekutor, synes förslaget i denna del böra ändras till överensstämmelse
med förfogandelagen.

Regeringsrådet Quensel tilläde att den i motiven till förslaget anvisade
tolkningen av 6 och 11 §§ i förordningen om förlagsinteckning knappast
syntes vara alldeles självklar samt att för en uttrycklig bestämmelse också
talade, att den exakta tidpunkten för inträdet av de ifrågavarande rättsverkningarna,
vilken kunde tänkas äga stor betydelse för inteckningshavarens
möjlighet att utfå sin rätt, torde behöva anges och böra förläggas till
ett tidigare skede av förfarandet än det som motsvarades av fullbordan av
expropriation.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19VJ. Nr 219.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justitiedeparlementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 18 november 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det den 4 november 1949 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt rörande de i 1 § begagnade uttrycken
»gruvrätten i fråga» (första stycket) och »gruvrätten» (andra stycket)
har det förstnämnda uttrycket ersatts med »den rätt till gruva eller
andel däri, varom fråga är» varjämte orden »förutom gruvrätten» i andra
stycket ansetts kunna utgå. Därjämte har det i samma stycke använda uttrycket
»egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» i
förtydligande syfte kompletterats på sätt lagrådet förordat.

Vad angår lagrådets erinran vid 2 § andra punkten vill jag framhålla, att
av hänvisningen i 3 § till expropriationslagen måste anses följa att det ankommer
på domstolen att pröva ett av gruvrättsinnehavaren väckt yrkande
att inlösningen skall utvidgas till att omfatta i 2 § omnämnd egendom. Med
anledning av lagrådets erinran har emellertid andra punkten i paragrafen
upptagits i ett särskilt stycke för att därigenom tydligare skall framgå att
det i fråga om prövningsmyndigheten föreligger skillnad mellan denna bestämmelse
och den i det remitterade förslaget omedelbart förut givna regeln
om utvidgning jämlikt förordnande av Kungl. Maj :t.

Lagrådets erinran beträffande 6 § har beaktats.

Föredraganden hemställer att det sålunda jämkade förslaget måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Grass.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493703