Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen av präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 204, vilken tilldelats första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen att godkänna av föredraganden,
statsrådet Quensel, enligt samma protokoll förordade grunder för prästernas
avlönande och pensionering, avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt,
som framdeles bestämmes.

I anledning av propositionen ha under vårsessionen av innevarande riksdag
väckts elva motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 305 av herr Svedberg m. fl.,
nr 318 av herrar Arrhén och Eskilsson,
nr 319 av herrar Arrhén och Eskilsson och
nr 320 av herrar Arrhén och Eskilsson samt
inom andra kammaren
nr 381 av herr Senander m. fl.,

nr 391 av herr Spångberg m. fl., likalydande med motionen nr 305 i
första kammaren,

nr 404 av herr Olsson i Mora m. fl.,

nr 405 av herr Hallén m. fl., likalydande med motionen nr 318 i första
kammaren,

nr 406 av herr Rubbestad,

nr 407 av herr Ilallén m. fl., likalydande med motionen nr 319 i första
kammaren, och

nr 408 av herr lloppe m. fl., likalydande med motionen nr 320 i första
kammaren.

Under den nu pågående höstsessionen har därjämte inom andra kammaren
väckts en motion, nr 431, av herr förste vice talmannen Skoglund
m. fl.

I motionerna 1:305, 11:381 och 11:391 hemställes, att riksdagen måtte

1—93301 Ilihang till riksdagens protokoll 19''t9. G samt. 2 avd. Nr 2.

2

Sammansatt slats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

besluta avslå propositionen. Motionen II: 404 utmynnar i yrkande att riksdagen
måtte lämna propositionen utan bifall.

Motionerna 1:318 och 11:405 innehålla förslag »att riksdagen ville
besluta att vid fastställande av tjänsteklass för komminister i pastorat
med flera biträdestjänster inplacering i Ca 28 skall ske, där invånareantalet
per biträdande präst överstiger 7 500, och i Ca 27, då invånareantalet
varierar mellan 5 001 och 7 500, samt att den i propositionen för
vissa tjänster föreslagna hänsynen till tjänstgöringsområdets areal utsträckes
att gälla komministertjänst i allmänhet.»

I motionerna I: 319 och II: 407 hemställes, »1) att biskop och domkapitel
må till prästvigning antaga det antal, som för pastoralvårdens handhavande
prövas oundgängligen nödigt, 2) att pastoratsadjunkt icke skall
erhålla anställning som aspirant och att pastoratsadjunkt skall äga rätt
att erhålla missiv för prästerlig tjänstgöring.»

Motionerna 1:320 och 11:408 utmynna i hemställan »att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 204 måtte besluta, att kyrkoadjunktsbefattningarna
skola differentieras i två tjänsteklasser med placering
dels i Ce 24, dels i Ce 26; det senare i pastorat där invånarantalet
per biträdande präst överstiger 5 000.»

Hemställan i motionen II: 406 är, »att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med 1946 års prästlönekommittés förslag inplacera kyrkoherdarna
i lönegrad Ca 29, 31 och 33 samt komministrarna i lönegrad Ca 26, 27
och 28.»

Slutligen hemställes i motionen II: 431, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 204 måtte besluta, dels att det till grund
för lönegradsinplaceringen liggande lönebeloppet för kyrkoherde, som fullgör
duplikation, måtte uppräknas med 400 kronor, dels ock att komministrar
och kyrkoadjunkter, som fullgöra duplikation, måtte uppflyttas
en lönegrad.»

På hemställan av första lagutskottet i dess memorial nr 41 vid vårsessionen
ha kamrarna beslutat uppskjuta behandlingen av propositionen
och de vid samma session väckta motionerna till den nu pågående
höstsessionen.

Propositionen och samtliga motioner ha efter överenskommelse mellan
statsutskottet och första lagutskottet hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och första lagutskott.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka
redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.

Utskottet har mottagit dels en av 401 ordinarie landsbygdspräster undertecknad
skrivelse, dels ock en skrivelse från kyrkoherden Oskar
Haapaniemi i Pajala m. fl.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

3

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att principbeslut fattas om tillämpning av det
civila lönesystemet för avlöning av präster.

Reformen berör huvudsakligen församlingsprästerna, nämligen kyrkoherdar,
komministrar, kyrkoadjunkter och pastoratsadjunkter till antalet
respektive 1 350, 880, 346 och 365.

För dessa präster föreslås följande lönegradsplaceringar: kyrkoherdar
Ca 27, 29, 31 och 33, komministrar Ca 25, 26, 27 och 28, kyrkoadjunkter
Ce 24 samt pastoratsadjunkter reglerad befordringsgång Cf 18—Ce 20—
Ce 22—Ce 24.

Avlöningsreformen beräknas medföra en kostnadsökning av omkring
7,7 milj. kronor årligen. Härtill komma omkring 1,8 milj. kronor för år
för en pensionsreglering i anslutning till avlöningsreformen.

Avlöningsreformen avses icke skola träda i kraft förrän vid tidpunkt,
som framdeles bestämmes.

I. Inledning.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet avlönats, förutom
genom upplåtelse av boställen, med tionde och vissa andra avgifter
(jura stolae).

De sålunda utgående löneförmånerna växlade betydligt alltefter församlingarnas
bördighet och efter skördeutfallet. På åtskilliga ställen voro lönerna
alltför ringa, medan de på andra stego till betydlig storlek. Detta
förhållande framträdde under den hastiga ekonomiska utvecklingen på
1800-talet i allt starkare dager och framkallade åtskilliga reformförslag,
vilka slutligen resulterade i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande av prästerskapets inkomster. Enligt denna författning
skulle för prästerskapet i alla territoriella pastorat efter förslag av särskilda
länsnämnder av Kungl. Maj:t fastställas löneregleringar med 50-årig giltighet. Sådana löneregleringar blevo också efterhand fastställda.

Genom löneregleringarna fastställdes emellertid icke bestämda lönebelopp.
Man sökte blott avpassa prästerskapets boställsförmåner och församlingsmedlemmarnas
avgiftsskyldighet på sådant sätt, att inkomsterna
för de särskilda prästerliga tjänstinnehavarna skulle erhålla lämplig storlek.
Någon tillfredsställande reglering av lönerna erhöll man icke på detta
sätt. En nyreglering vid 50-årsperiodernas slut blev därför nödvändig, och
grunden för eu sådan lades också genom 1910 års prästlöneregleringslag.

Prästlöneregleringslagen av år 1910, vilken i sina väsentliga stycken
alltjämt är gällande, tillkom såsom en integrerande del i det större kom -

4

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

plex av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området, som utfärdades
samma år. Bland övriga här åsyftade författningar märkas i första hand
lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde
samt om ersättning därför, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrkofond
samt ecklesiastik boställsordning. Sistnämnda två lagar ha, i och
med viss omläggning av däri reglerade speciella rättsförhållanden, ersatts
av lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 och ecklesiastik boställsordning
av samma datum.

En betydande tidrymd ligger emellan de angivna lagstiftningsetapperna
åren 1862 och 1910. Var för sig voro de också resultatet av lika stora
som långvariga mödor.

Löneregleringarna på grundval av 1862 års prästlöneförordning fastställdes
pastoratsvis och individuellt för varje tjänst. Dessa löneregleringar
utlöpte successivt under åren 1914—1934. De nya löneregleringarna på
grundval av 1910 års prästlönelag fastställas ävenledes pastoratsvis och
individuellt för varje tjänst, för en period av i regel tjugo år i sänder.
År 1934 voro alla rikets kyrkoherde- och komministerstjänster första
gången »nyreglerade». Sistnämnda år tog löneregleringsarbetet vid för den
andra tjugoårsperioden. Huvuddelen av regleringarna under denna period
hänföra sig till åren 1936—1943.

De genom 1910 års prästlönelag fastställda avlöningsförmånerna för
kyrkoherdar och komministrar avse den s. k. reglerade lönen och representera
numera endast bottenavlöningen för dessa befattningshavare. Vid de
fortgående löneregleringarna bestämmas endast de löneposter, som tillhöra
den reglerade lönen. Under tidsskedet 1918—1948 ha emellertid kyrkoherdarna
och komministrarna i »nyreglerade pastorat» uppburit en serie
tillägg till denna lön:

under åren 1917—1920 under beteckning krigstidsunderstöd, krigstidstillägg,
krigstidshjälp och dyrtidstillägg;

under åren 1920—1929 under beteckning tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg
och lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande (s. k.
nådårstillägg); samt

under åren 1930—1949 under beteckningen provisorisk tilläggslön, dyrtidstillägg,
nådårstillägg, kristillägg, tillfälligt lönetillägg och provisoriskt
lönetillägg; allt löneposter, vilka — med undantag av det tillfälliga lönetillägget
— alltjämt utgå.

Vid vissa befattningar i Härnösands och Luleå stift utgår härjämte (alltsedan
år 1925) s. k. ödebygdstillägg.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas
avlöning finnas, på grundval av 1910 års prästlöneregleringslag samt ett
betydande antal senare tillkomna specialförfattningar, sammanförda i
reglementet den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

5

I propositionen har (under Avd. II s. 11—36) lämnats en mera speciell
ehuru starkt beskuren redogörelse för den gällande utomordentligt
detaljrika regleringen av prästernas avlönings- och pensionsförhållanden
samt sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, in. in.

Till denna redogörelse får utskottet hänvisa. Vid studium av redogörelsen
torde beaktas, att den där omförmälda provisoriska avlönings- och
pensionsregleringen genom beslut vid vårsessionen av innevarande riksdag
(prop. nr 169 samt första lagutskottets utlåtande nr 36 och memorial
nr 47) förlängts på ytterligare ett år. På riksdagsbeslutet grundade författningar
äro meddelade i SFS 1949: 348 och 349. Vidare ma erinras, att
Kungl. Maj :t genom kungörelse den 31 augusti 1949 (nr 478) i samband
med viss omläggning av avräkningsförfarandet mellan pastoraten och
kyrkofonden bestämt den allmänna kyrkoavgiften och i 7 § lagen om
kyrkofond avsedda församlingsavgifter för bland annat preliminär avräkning
med avseende å år 1950 till 9 respektive 18 öre.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 bygger på ett avlöningssystem, som
redan vid tiden för dess tillkomst starkt avvek från den samtida avlöningsregleringen
inom de civila och militära förvaltningsområdena.

De erfarenheter, som redan vid prästlöneregleringslagens första tillämpning
(företrädesvis under åren 1914—1925) vunnos rörande det prästerliga
avlöningssystemets ändamålsenlighet, voro mycket ogynnsamma. Arbetet
med löneregleringarnas genomförande visade sig omständligt, tidsödande
och kostsamt.

Den 20 juli 1927 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande en allmän revision av 1910 års kyrkligtekonomiska
lagstiftning i, bland annat, förevarande ämne. I sitt den 31
december 1929 avlämnade betänkande (SOU 1929:39) framförde ifrågavarande
sakkunniga en stark kritik av det prästerliga avlöningssystemet.
Sitt allmänna omdöme om systemet sammanfattade de sakkunniga sålunda:

Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningen drabbade den tidsoch
kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet
betingade och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden
mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av
tjänstemannalöner i vanlig mening. — Stadgandet i 4 § i prästlöneregleringslagen
angående en särskild lönefyllnad hade givit anledning till ett
lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknade motstycke. — Det
kunde med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess
teori och praxis, helst om man däri inbegrepe även ordningen för finansieringen
av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått,
vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

I det förslag till en revision av det prästerliga avlöningsväsendet. som
framlades av omförmälda sakkunniga, förordades en allmän omläggning

6

Sammansatt stals- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

därav till huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit
tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Sakkunnigförslaget rönte
hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hade att yttra sig däröver,
en rätt allmän anslutning men ledde likväl icke till något Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlönande
uppdrogs i stället den 23 januari och 18 juni 1931, i samband med vissa
andra hithörande frågor, till förnyad utredning av särskilda utredningsmän
och sakkunniga. Ej heller dessas förslag i förevarande fråga, som
framlades i betänkanden den 30 juni 1931 (SOU 1931:24) och den 15 oktober
1931 (SOU 1931:25), föranledde något Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande.

Missförhållandena på det prästerliga avlöningsområdet ha under den
efterföljande långa tidsrymden ytterligare skärpts.

Den tjänstepensionsreglering, som finnes för prästerna genomförd, grundar
sig på den samtidigt med prästlöneregleringslagen utfärdade lagen om
emeritilöner för präster. Även denna reglering bygger på principer, som
avsevärt avvika från dem, vilka vunnit tillämpning för flertalet övriga
grupper av befattningshavare i allmän tjänst. Familjepensioneringen för
prästerna har däremot år 1941 underkastats en viss modernisering.

De icke-ordinarie prästerna intaga —- organisatoriskt sett — en rätt
olikartad, i vissa hänseenden mindre tryggad ställning i förhållande till
motsvarande kategori befattningshavare inom exempelvis den civila statsförvaltningen.
Ytterligare kan nämnas, att semesterförhållandena för prästerna
äro synnerligen otillfredsställande.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 mars 1946 tillkallades sakkunniga,
vilka antogo benämningen 19iG års prästlönekommitté. Vid frågans
anmälande inför Kungl. Maj :t i statsrådet framhöll föredraganden
det trängande behovet av ny lagstiftning rörande avlöning och pensionering
för präster, i första hand församlingsprästerna, samt erinrade därvid,
att en reform på detta område icke kunde begränsas till den rent lönetekniska
sidan. Efter att hava redogjort för direktiven för 1945 års lönekommitté
anförde föredraganden vidare:

Det torde med hänsyn till direktiven för den sålunda igångsatta allmännare
löne- och pensionsutredningen ligga i sakens natur, att en utredning
i närvarande läge rörande prästerskapets löne- och pensionsförhållanden
likaså måste taga sikte på den reala löne- och pensionsutmätningen och
härutinnan söka ernå en rättvis lösning. Tydligt är ock, att den definitiva
utformningen av ett förslag till revision av de prästerliga avlönings- och
pensionsbestämmelserna icke kan ske utan tillbörligt beaktande av 1945
års lönekommittés blivande arbetsresultat rörande även andra sådana
principiella och praktiska spörsmål, som med hänsyn till ämnets natur
äro för de båda utredningsuppdragen gemensamma.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

7

På grundval av förslag från prästlönekommittén ha från 1947 genomförts
dels en provisorisk lönereglering — med tyngdpunkt på det ovan
omtalade provisoriska lönetillägget — dels en provisorisk pensionsreglering.
De förmåner, som sålunda tillerkänts prästerna, ha i det hela haft
karaktären av förskott på den blivande lönereformen.

Vid dessa frågors behandling under 1947 års riksdag uttalade första lagutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 53, att det funne
angeläget understryka det då framlagda förslagets karaktär av provisorium.
Det vore enligt utskottets mening ett trängande önskemål att prästlönekommittöns
utredning rörande en allmän lönereglering för prästerna
påskyndades, så att förslag härom snarast kunde föreläggas riksdagen.

I sitt vid 1948 års riksdag avgivna, av riksdagen godkända utlåtande,
nr 37, underströk första lagutskottet ånyo angelägenheten av att prästlönekommitténs
utredning rörande en allmän lönereglering för prästerna
påskyndades. Ju längre tiden ginge, desto ^klarare framstode behovet av
en rationell lösning av prästernas avlöningsfrågor.

Prästlönekommittén har med skrivelse den 9 oktober 1948 överlämnat
betänkande (Del I) med utredning och förslag beträffande nya grunder
för avlöning av präster m. m. (SOU 1948:44).

Över betänkandet har kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948
(nr 18) avgivit utlåtande.

Yttranden över betänkandet ha i övrigt avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsistoriet,
stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster,
med flera.

II. Propositionen och motionerna.

De grunder för prästernas avlönande och pensionering, som riksdagen
genom propositionen föreslås godkänna, äro där angivna på det sätt, att
föredraganden rörande enskilda frågor eller grupper av frågor lämnar
eu redogörelse för prästlönekommitténs förslag och däröver avgivna yttdanden
samt tager ställning till vad sålunda framkommit. Beträffande
vissa i olika sammanhang uppkommande spörsmål förklarar föredraganden,
att han för närvarande icke är beredd att taga ställning till desamma.
Såsom framgår av det ås. 147 i propositionen upptagna avsnittet, ha
vissa av kommittén behandlade frågor helt lämnats utanför. Utskottet

8

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

får erinra om att icke heller kommittén upptagit alla förekommande spörsmål.
En förteckning över de av kommittén uppskjutna spörsmålen finnes
å s. 148—149 i kommitténs betänkande. När utskottet i det följande
redogör för de av föredraganden förordade grunderna, sammanställda
med vissa i motionerna anförda skäl, komma ifrågavarande utelämnade
spörsmål att upptagas allenast i den mån så är erforderligt för sammanhangets
skull.

A. Tjänsteorganisation och avlöning.

1. Avlöningssystemet.

Pråstlönekommittén förordar, att det statliga lönesystemet nu lägges
till grund även för regleringen av prästernas löner.

Kyrkomötet har förklarat sig ej ha något att erinra emot att det statliga
lönesystemet tages till förebild för en kyrklig avlöningsreform.

Remissmyndigheterna ha samstämmigt biträtt kommitténs ställningstagande
på förevarande huvudpunkt.

Statens lönenämnd har framhållit, att i och med att samma lönesystem
tillämpas å präster och statstjänstemän, eventuella särbestämmelser för
prästerna kunna få konsekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänstemannagrupper.
Sådana särbestämmelser borde därför så vitt möjligt undvikas.

Föredraganden tillstyrker, att den länge fördröjda prästerliga avlöningsreformen
baseras på det statliga lönesystemet, samt tillägger, att vad lönenämnden
framhållit bör beaktas av pråstlönekommittén vid utformningen
av dess slutliga förslag.

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av
avlöningssystemet för prästerna, m. m.

Pråstlönekommittén yttrar:

Kommittén har vid studiet av det mycket omfattande äldre utredningsmaterialet
stannat i den bestämda övertygelsen att, om man över huvud
eftersträvar en lösning inom rimlig tid av den omedelbart trängande frågan
om en omläggning av själva lönesystemet, såväl problemet om förvaltningen
av prästlönejorden som även — åtminstone i det huvudsakliga —
frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna
måste i närvarande läge avskiljas från löne- och pensionsfrågornas be -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

9

handling. Kommittén är också av den meningen, att en reform i åsyftad
riktning av själva avlöningssystemet såsom sådant väl låter sig genomföra
utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande
boställsväsendet och finansieringen för närvarande är fotad.

Kommittén har varit i något tvivelsmål, huruvida kommitténs utredningsuppdrag
avser andra grupper prästerliga befattningshavare än sådana, som
omfattas av gällande prästlöneregleringslag eller sålunda församlingsprästerna
(domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten utom Karlsborgs
pastorat samt komministrar, kyrkoadjunkter och pastoratsadjunkter).
Kommittén har emellertid trott sig böra i utredningen inbegripa icke
blott stifts- och kontraktsadjunkterna och den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen
i Karlsborgs pastorat utan även biskoparna, utlandskyrkoherdarna,
de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamlingar
anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

En reform av det prästerliga avlöningssystemet aktualiserar mer eller
mindre direkt ett stort antal frågor av speciellt tjänsteorganisatorisk natur.
Hithörande speciella frågor ha i allmänhet det gemensamt, att stor meningsskiljaktighet
av gammalt råder om bästa sättet för deras uppordnande.
Kommittén har trott sig förfara riktigast genom att i förevarande utredning
till behandling upptaga endast sådana av här åsyftade spörsmål, som
ha ett tvingande samband med huvudfrågan. Ett särskilt spörsmål, nämligen
stiftsbandsfrågan, skall dock här i korthet beröras.

Kommittén har ansett sig icke böra tillråda, att de båda spörsmålen —
avlöningsfrågan och stiftsbandsfrågan — nu i behandlingsordningen
kopplas samman. Kommittén anser sig endast böra framhålla det önskvärda
i att, efter det avlöningsfrågan förts i hamn, anstalter vidtagas för
att utan vidare tidsutdräkt bringa även stiftsbandsfrågan under ny prövning.
Kommittén vill emellertid här erinra, att prästvalssakkunniga i sitt
den 31 december 1932 avgivna betänkande såsom ett verksamt medel mot
de med stiftsbandsinstitutet förbundna olägenheterna rekommenderade ett
vidgat utnyttjande av den Kungl. Maj :t tillkommande rätten att i enskilda
fall medgiva övergång från ett stift till ett annat. Även kommittén finner
ett dylikt utvidgat dispensförfarande kunna om ej avhjälpas så dock
mildra de olägenheter, varom här är fråga. Enligt kommitténs förmenande
vore det lyckligt, om Kungl. Maj :t i fortsättningen och intill dess stiftsbandsfrågan
kunnat få sin slutliga lösning tillvaratoge den möjlighet till
här föreliggande olägenheters minskande, som sålunda och i övrigt står
Kungl. Maj :t till buds.

Prästlönekominitténs här gjorda uttalanden ha i allmänhet icke mötts
av några erinringar från remissinstansernas sida. Emellertid har statskontoret
upptagit frågan om ett samband mellan avlöningsreformen, å ena
sidan, samt den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga organisationen
i pastoraten, å den andra. Ämbetsverket har därvid funnit det
oundgängligt, att, innan frågan om en lönereglering för prästerskapet slutligen
prövas, en revision av den ecklesiastika indelningen upptages till övervägande
i syfte främst och närmast alt uppnå kongruens mellan de nya
borgerliga kommunerna och pastoraten.

10

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Föredraganden uttalar, att han icke finner något hinder möta mot
att statsmakterna taga omedelbar ställning till huvudpunkterna i prästlönekommitténs
förslag, samt anför därutöver bland annat:

»Jag biträder kommitténs förslag om avgränsningen av de kategorier präster,
vilkas avlönings- och pensionsförhållanden i förevarande sammanhang
böra bli föremål för reglering.

Reformarbetet inom området för den kyrkliga ekonomien har sedan gammalt
gått fram i ytterligt tungt före. Jag har därför stark anledning understryka
kommitténs uppfattning, att om ett resultat omsider skall kunna
nås i frågan om en omläggning av prästlönesystemets tekniska struktur,
allehanda under- och sidoliggande problem, som icke ha ett tvingande samband
med nämnda fråga, nu måste skjutas åt sidan. De kunna alla, så
snart lönefrågan avgjorts, när som helst upptagas till debatt. Några av
dessa problem äro av den beskaffenhet, att de komma att påfordra ett
efterföljande ställningstagande med kort varsel.

Vad särskilt angår frågekomplexet om ordningen för finansieringen av
prästlönekostnaderna delar jag helt kommitténs mening, att den tillämnade
omläggningen av själva avlöningssystemet låter sig väl genomföra utan
rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande finansieringen
för närvarande är fotad.»

Föredraganden erinrar i fortsättningen om det utomordentligt omfattande
arbete, som sedan år 1914 nedlagts på de kyrkligt-regionala indelningsfrågorna
och på den församlingsprästerliga organisationen. Utredningen
i dessa frågor har i regel företagits i samband med uppgörande
av förslagen till löneregleringar för de särskilda pastoraten, men i ett par
fall ha utredningar skett för större regionala avsnitt i ett sammanhang
(åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22 för skånedelen av Lunds
stift). Indelningsändringarna ha medfört en minskning av antalet kyrkoherdebefattningar
med 62 och antalet komministersbefattningar med 64,
medan kyrkoadjunktsbefattningarna ökats med 221. Vidare anföres:

»Man har emellertid vid en återblick på det hittills bedrivna indelningsoch
organisationsarbetet att uppmärksamma, att detta arbete på ett besvärande
sätt hämmats av en särskild faktor av rättsligt slag. Det förhåller
sig nämligen så, att prästerna — i motsats till vad som numera gäller för
så gott som alla andra större grupper av befattningshavare i allmän tjänst
— icke äro underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar.
Följden härav har blivit, att de allra flesta av de successivt
meddelade besluten om pastoratssammanslagningar och tjänsteindragningar
i övrigt kommit att tillsvidare stanna på papperet. Beslutens tilllämpning
har måst göras beroende av vederbörande befattningshavares avgång
från tjänsten — genom dödsfall, tillträde av annan befattning eller

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

11

pensionering. Nyregleringarna ha härigenom kommit att fördröjas, i regel
under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka fall för en mansålder.

De kyrkligt-kommunala indelningsfrågorna komma emellertid att med
det snaraste aktualiseras i ett större samband, såsom en omedelbar följd
av den pågående ingripande omregleringen av de borgerliga primärkommunerna.
Det gäller här att undanröja de ''geografiska oregelbundenheter’,
som uppkomma för de fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna
skära pastoratsgräns. Vad däremot angår den av statskontoret
framkastade tanken på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till
kongruens med de nybildade ''storkommunerna’ så torde väl en sådan vittutseende
fråga knappast vara mogen för ett omedelbart ställningstagande.
Det blir i allt fall nu nödvändigt att taga i tu med de kyrkliga indelningsoch
organisationsfrågorna — liksom tidigare skedde för Visby stift och
för de skånska länen inom Lunds stift — icke isolerat för ett särskilt
pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett
stift eller inom en länsdel av ett stift. Möjligen kommer här att anmäla sig
ett avvägningsproblem av större räckvidd. Jag syftar här på den rätt stora
ojämnhet, som obestridligen för närvarande råder, när det gäller fördelningen
av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika
delar. I förgrunden kommer härvid den missgynnade ställning, som de
stora landsbygdsområdena i övre Norrland utan gensägelse intaga.»

Föredraganden erinrar slutligen om det i propositionen upptagna förslaget
att i samband med avlöningsreformen stadga förflyttningsskyldighet
för prästerna. Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Till stöd för det i motionerna l: 305 och II: 391 framförda avslagsyrkandet
anföres bland annat:

Mot de i propositionen föreslagna löneskalorna och vissa förmåner vid
sidan av lönerna torde invändningar med fog kunna göras. Så förefalla
de föreslagna höjningarna av det högre prästerskapets löner omotiverade
i eu tid, då hänsynen till hela samhällets möjligheter att rida ut den
ekonomiska och finansiella krisen ha tvingat statsledningen att mana alla
samhällsgrupper att godtaga ett nödvändigt lönestopp och alla också ha
godtagit det. Så har skett både från de stora grupperna av såväl arbetare
som civil- och statsanställd personal och från tjänstemän. Det förefaller
då egendomligt och kan lätt hos såväl nämnda grupper som folkets stora
flertal i övrigt väcka ogynnsamma tankar om statsmakternas rättvisa rörande
lönepolitiken, om en viss enstaka grupps lönesumma höjs och därtill
med så stora belopp som de i propositionen föreslagna. Att de allra
sämst ställda medlemmarna av prästerskapet ges någon förbättring i samband
med de nya avlöningsgrundernas införande finns däremot intet skäl
att motsätta sig.

12

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Motionen 11: 404 innehåller anmärkningar mot propositionens förslag
i olika hänseenden. I första hand framhålles, att tidpunkten för dess framläggande
vore olämplig med hänsyn till lönestabiliseringspolitiken. Det
uttalas även, att en genomgripande lönereform över lag icke syntes böra
genomföras utan att frågorna om pastoratsindelningen och den prästerliga
organisationen åtminstone principiellt i någon mån klarläggas. Den
föreslagna löneställningen påtalas såsom för hög. Vissa frågor, bland annat
stiftsbandsinstitutet, borde enligt motionärerna åtminstone principiellt
klarläggas.

I motionen 11:381 påtalas huvudsakligen de föreslagna förmånerna
för högre prästerliga befattningshavare, varjämte lönestabiliseringspolitiken
åberopas.

3. Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar

och komministrar).

Prästlönekommittén förordar, att kyrkoherdarna hänföras till
lönegraderna Ca 33, Ca 31 och Ca 29. Den högsta lönegraden motsvarar
löneställningen för rektor vid kommunal mellanskola i högsta tjänsteklassen.

Beträffande inplaceringen av kyrkoherdebefattningarna i tjänsteklass
anför kommittén bland annat:

Kommittén förordar en lösning av det föreliggande problemet på det sättet,
att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen
av kyrkoherdetjänsterna lägger det belopp, vartill den »reglerade lönen»
enligt den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild
kyrkoherdetjänst bestiger sig. Förfaringssättet skulle, närmare bestämt,
bli följande. Den totala spännvidden för den »reglerade lönen» vid kyrkoherdetjänsterna
utgör nu 4 500 kronor, eller sålunda ett belopp jämnt delbart
med 3. De kyrkoherdetjänster, vid vilka den reglerade lönen ligger
mellan 3 500 kronor och 5 000 kronor, hänföras till den lägsta nya tjänsteklassen,
kyrkoherdetjänsterna med reglerad lön över 5 000 kronor men
högst 6 500 kronor hänföras till mellersta nya tjänsteklassen och slutligen
kyrkoherdetjänster med reglerad lön därutöver till den nya högsta
tjänsteklassen. Den sakliga innebörden av den här föreslagna klassificeringsmetoden
bleve följaktligen den, att samma särskilda faktorer, som enligt
den hittills gällande lönesättningen kommit att påverka lönedifferentieringen
vid kyrkoherdetjänsterna, visserligen komme att öva inflytande
även för den nya klassificeringen. Men på grund av den mycket väsentligt
minskade spännvidden i den föreslagna nya löneskalan för kyrkoherdetjänsterna
bleve dessa faktorers siffermässiga betydelse starkt reducerad.

Kommittén vill emellertid förorda, att man vid tillämpningen av det föreslagna
klassificeringsförfarandet gör ett par särskilda korrektioner, dock av
helt begränsad räckvidd.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

13

Då de specifika »löneregleringarna» för prästerskapet i varje särskilt
pastorat för närvarande äro tidsbegränsade (i regel för tjugo år), har följden
härav blivit den, att sådana omräkningar av den »reglerade lönen», som
påkallas av inträdda förändringar i de statistiska förhållandena, m. m. inom
de respektive pastoraten, i regel endast företagas periodvis, allt efter som
giltigheten av dessa löneregleringar upphör. Det skulle med hänsyn härtill
bli en ren tillfällighet, huruvida vid tidpunkten för den nya klassificeringens
företagande en sådan omräkning nyligen ägt rum eller om den kanske
—■ i stället — skulle vara omedelbart förestående. Kommittén finner vissa
skäl tala för, att vid den här avsedda allmänna klassificeringen av kyrkoherdetjänsterna
sådan »justering» verkställes av den enligt då gällande
lönereglering fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera
inträdd stegring i pastoratets folkmängdstal. En dylik räkneoperation läte
sig lätt utföra.

Vid vissa av de kyrkoherdebefattningar, vid vilka innehavaren tillagts
donationsförmån »över lönen», har den »reglerade lönen» med hänsyn därtill
reducerats. De här ifrågakommande befattningarna torde böra inplaceras
efter det belopp, vartill den reglerade lönen skulle ha fastställts, om
dylik förmån icke förekommit.

Sedan efter en allmän klassificering av de nuvarande kyrkoherdetjänsterna
på sätt här förordats skapats en ny fast grundval för dessa tjänsters
värdering i lönehänseende, bör givetvis fråga om en upp- eller nedflyttning
i tjänsteklass för en dylik tjänst icke kunna därefter väckas annat än på
synnerligen vägande skäl. Inplaceringen av en nyinrättad kyrkoherdetjänst
i den för densamma bäst avpassade tjänsteklassen skulle ej behöva vålla
någon större svårighet. Jämförelseleden bleve här lätt funna.

Vid en inplacering i tjänsteklass av kyrkoherdebefattningarna enligt
den av kommittén föreslagna metoden skulle, bortsett från de smärre
korrektioner, som enligt vad i det föregående förutsatts därvid borde ske,
komma att av de nuvarande hänföras

till tjänsteklass 1 ............ 560 kyrkoherdebefattningar;

» » 2 ............ 566 " » ; samt

» » 3 ............ 224 »

Beträffande komministrarna erinrar prästlönekommittén till en
början om att relationen mellan, å ena sidan, antalet komministraturer
och, å den andra, antalet kyrkoherdebefattningar i riket, rent siffermässigt
sett, skapar relativt förmånliga utsikter för en komminister att nå
befordran till den naturliga sluttjänsten — kyrkoherdebefattningen — samt
fortsätter:

Av tidigare i olika sammanhang uppgjorda sammanställningar till belysning
av de prästerliga befordringsförhållandena kan utläsas, att under
vissa tidsavsnitt ett växlande antal komministrar med relativt många prästerliga
tjänstår ännu icke nått befordran till kyrkoherdebefattning. Det
kunde ligga nära till hands att på grundval av sådana siffror för antalet
äldre obefordrade komministrar söka draga vissa allmänna slutsatser rörande
befordringsförhållandena för dessa befattningshavare. Slutsatser av
detta slag ge emellertid i det hela eu missvisande bild. Man förbiser nämli -

14

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

gen härvid, att den högt avlönade komministern och framför allt då den
med s. k. maximilön såsom regel saknar intresse av att tävla om andra
kyrkoherdetjänster än sådana, som äro bättre avlönade än den prästerliga
biträdesbetattning han själv redan innehar. Att en sådan komminister, intill
dess en dylik kyrkoherdetjänst kommer inom hans räckhåll, hellre
kvarstår såsom »obefordrad», är icke annat än naturligt. -— Den nu berörda
förryckningen i avlöningsrelationen mellan komministers- och kyrkoherdegraderna
utgör också till stor del förklaringen till den egenartade företeelsen,
att befordringsgången här i viss utsträckning sökt sig vägen baklänges.

Kommittén anser sig till frågans ytterligare belysning blott behöva
erinra om den centrala ställning i församlingsarbetet, som ungdomsvården
numera och med rätta kommit att intaga, särskilt i större samhällen med
sammanträngd befolkning. För att här nå de önskade resultaten kräves
utan tvivel i första hand, att den omedelbara ledningen av denna gren av
den kyrkliga verksamheten lägges i händerna på prästmän, som ännu icke
nått en mera framskriden ålder.

1946 års prästlönekommitté finner sig böra förorda, att löneavvägningen
vid komministersbefattningarna företages från den utgångspunkten, att
avlöningen vid komministerstjänst i varje fall bör understiga avlöningen
vid de till lägsta tjänsteklass hänförda kyrkoherdetjänsterna.

Kommittén uttalar i fortsättningen, att den löneställning, som tillkommer
läroverksadjunkterna, kan anses vara — i det hela — rätt väl avpassad
för komministrarna i gemen.

En lönedifferentiering i viss utsträckning vid komministerstjänsterna
har kommittén funnit sakligt befogad samt yttrar vidare:

Beträffande sättet för genomförande av en dylik differentiering har inom
kommittén diskuterats, huruvida ej en anordning kunde genomföras, som
för komministerstjänsterna i allt fall i viss mån anknöte till den bestående
differentieringen. Inom kommittén ha framkommit vissa sympatier för
denna tanke med hänsyn till önskvärdheten av att undvika allt för stora
omkastningar i nuvarande förhållanden. Efter närmare undersökning beträffande
verkningarna av en sådan differentieringsmetod har likväl kommittén
ansett sig icke kunna beträda denna väg. En lönesättning, som för
komministrarna skulle för framtiden mer eller mindre konservera den enligt
hittillsvarande differentieringsgrunder framkomna avlöningsskalan,
skulle leda till irrationella resultat. Kommittén har funnit, att den önskvärda
differentieringen i stället bör ske på det sättet, att en något högre
löneställning beredes innehavare av vissa kornministerstjänster av speciell
karaktär.

De i gällande prästlöneregleringslag upptagna reglerna för komministerslönernas
beräknande ha för en omfattande grupp komministrar — nämligen
dem, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande äro anställda för handhavande
av pastoralvården i viss eller vissa församlingar (annexförsamling)
— medfört den konsekvensen, att avlöningen för en sådan komminister
kan bliva lägre än avlöningen för annan i pastoratet anställd komminister,
vilken allenast tillagts skyldigheten att i allmänhet biträda kvrko -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

15

herden i dennes arbete inom pastoratet. Den förre komministern får sålunda
merendels för beräkningen av det s. k. folkmängdstillägget allenast räkna
sig till godo befolkningstalet för det särskilda område, för vilket han är
anställd, medan den senare för samma tilläggs bestämmande regelmässigt
tillgodoföres pastoratets hela befolkningstal i övrigt. Mot den här berörda
löneregleringsbestämmelsen har sedan länge riktats en stark och, enligt
kommitténs mening, berättigad kritik. Att märka är, att sådana församlingar
och andra tjänstgöringsområden, om vilka här är fråga, icke sällan
äro avsides belägna, stundom med långa och besvärliga kommunikationsleder
till den plats inom pastoratet, där kyrkoherden är stationerad. En
given följd härav blir den, att en för sådan del av ett pastorat anställd
komminister får inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga
en hel del funktioner, som eljest normalt ankomma på kyrkoherdetjänstens
innehavare. Komministern blir här i regel pastor, om ej till namnet
så dock till gagnet. Kommittén finner det i princip riktigt, att det högre
mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet
utmärker dessa komministerstjänster, kompenseras icke såsom nu merendels
sker med en lägre utan tvärtom med en något högre löneställning.

Men även beträffande en annan kategori komministerstjänster synes —
på sätt i det föregående antytts — klokheten bjuda, att man genom viss
högre löneställning än den, som skulle tillkomma komministrarna i gemen,
söker till tjänsterna förvärva yngre prästmän med särskilt goda kvalifikationer.
Kommittén syftar här på komministerstjänsterna i de företrädesvis
i de större och största städerna förekommande församlingarna (pastoraten)
med särdeles höga befolkningstal.

Sitt förslag rörande lönesättningen för komministrarna sammanfattar
prästlönekonunittén sålunda:

Kommittén föreslår, att även komministrarna hänföras till tre olika
tjänsteklasser. Löneskillnaden mellan tjänsteklasserna torde böra begränsas
till en lönegrad. Kommittén förordar sålunda en placering för komminister
i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 26, för komminister
i mellersta tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 27 och
för komminister i högsta tjänsteklass (tjänsteklass 3) i lönegrad Ca 28.

För de särskilda komministerstjänsternas uppdelning på de sålunda bestämda
tjänsteklasserna och därmed inplacering i vederbörlig lönegrad
har kommittén, i enlighet med de föreslagna inplaceringsgrunderna, uppställt
följande schema:

a) till tjänsteklass 1 hänföras komministrarna i gemen, d. v. s. de befattningshavare
som icke jämlikt punkt b eller c skola tillhöra högre
tjänsteklass;

b) till tjänsteklass 2 hänföres komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde
(bestämt på sätt ovan sagts) vars totala folkmängd överstiger
1 000 invånare och högst uppgår till 6 000 per präst, som finnes för
området stadigvarande anställd;

16

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

c) till tjånsteklass 3 hänföres

dels komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde med större
folkmängd än under punkt b sägs,

dels komminister, anställd för ett pastorat såsom sådant, därest pastoratets
folkmängd -— efter frånräknande av folkmängden i tjänstgöringsområde
för vilket finnes stadigvarande anställd särskild biträdande präst —

antingen totalt överstiger 10 000 invånare, och för pastoratet — utöver
präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnas stadigvarande anställda
flera biträdande präster,

eller i annat fall överstiger 6 000 invånare per sådan biträdande präst.

Kommittén anmärker här tillika, att förändringar i de folkmängds- och
relationstal, som av kommittén föreslagits, böra medföra ny lönegradsplacering
endast i den mån efter förändringen nybesättning av vederbörande
tjänst äger rum.

Enligt av kommittén företagna beräkningar skulle vid lönedifferentiering
för komministrarna enligt de av kommittén här föreslagna grunderna
komma att av de nuvarande befattningarna hänföras

till tjånsteklass 1 .............. 457 komministerstjänster;

» » 2 .............. 263 » ; samt

» » 3..............160 »

Kyrkomötet har lämnat kommitténs förslag i fråga om kyrkoherdarna
utan erinran men har icke kunnat godtaga förslaget i fråga om
komministrarnas inplacering. Kyrkomötet erinrar om att den
föreslagna grupperingen tedde sig särskilt ogynnsam för norrlandsförhållandena
och över huvud i till arealen större landsförsamlingar. Det förordas,
att samma principer läggas till grund som av kommittén använts
för kyrkoherdetjänster. Sitt förslag utformar kyrkomötet närmare sålunda:

Går man nu ändå därhän att till den 26 lönegraden hänföras kommunister
stjänster med en reglerad lön av 2 250—3 600 kronor, till den
27 med en lön av 3 601—4 600 kronor och till den 28 övriga, så skulle resultatet
bliva att i första tjänsteldassen komme 440, i andra tjänsteklassen
208 och i tredje tjänsteklassen 232 tjänster. Alltså skulle, liksom kommittén
föreslår, den 26 lönegraden komma att omfatta ungefär lika många
tjänster som den 27 och 28 tillsammans. Genom denna inplacering skulle
framför allt Luleå stift bli långt bättre tillgodosett, något som måste anses
vara av yttersta vikt, enär komministerstjänsterna där äro knutna till vidsträckta
arbetsområden samt tjänstgörings- och levnadsförhållanden även
i övrigt äro sådana, att en effektiv kompensation kräves, såframt icke rekryter
ingsmöjligheterna i dessa stora delar av landet skola på ett ödesdigert
sätt försämras.

Vidare är att märka, att vid de omplaceringar i tjånsteklass, som detta
förslag innebär, ungefär halva antalet uppflyttningar komma på Härnösands
och Luleå stift.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

17

Kammarkollegiet föreslår beträffande kyrkoherdarna avvikelse
från kommitténs förslag såtillvida, att ytterligare en tjänsteklass i Ca 28
införes för de mindre pastorat, som av olika skäl icke låta infoga sig i
en rationell pastoratsindelning. I fråga om inplaceringen av kyrkoherdarna
i tjänsteklass framhåller kollegiet, att ett närmare ståndpunktstagande till
den av kommittén föreslagna metoden krävde en analys av de i de reglerade
lönerna ingående fyllnadsbeloppen. Härutinnan erinrar kollegiet bland
annat, att särskilda kyrkobokföringsdistrikt på senare tid i viss utsträckning
trätt i stället för bildandet av nya annexförsamlingar, utan att detta
inverkat på lönesättningen, samt att vissa fyllnadsbelopp delvis innefattade
gottgörelse för resekostnad.

Beträffande inplaceringen av komministrarna anser kollegiet
vägande skäl tala för den av kyrkomötet omfattade ståndpunkten, att i
huvudsak samma metod användes som för kyrkoherdarna.

Riksräkenskapsverket har icke funnit skäl till erinran mot kommitténs
förslag beträffande kyrkoherdarna men har i fråga om k o m m inistrarna
ifrågasatt en enhetlig lönegradsplacering i Ca 27.

Statskontoret föreslår, att kyrkoherdarna på sätt kommittén
förordat uppdelas på tre tjänsteklasser, men med lönegradsplacering den
lägsta i lönegrad Ca 26, mellanklassen i lönegrad Ca 29 och den högsta
i lönegrad Ca 32, med huvuddelen eller 1 008 i Ca 29, samt att kom m inisterstjänsterna
uppdelas i två klasser med den lägsta klassen
placerad i lönegrad Ca 24 och den högsta i lönegrad Ca 26.

Statens lönenämnd har förordat, att frågorna om lönegradsinplacering
ytterligare utredas.

Flertalet domkapitel ha i fråga om komministrarna i huvudsak
biträtt kyrkomötets yttrande. Ett domkapitel samt de prästerliga personalorganisationerna
ha förordat en något högre Iöneställning än kommittén.

Föredraganden anför:

»Den genomgripande omläggningen av det prästerliga lönesystemet, som
blivit en nödvändighet, framtvingar i första hand bedömandet, vid vilka
nivåer i den statliga löneskalan den högsta, respektive den lägsta lönen
för ordinarie församlingspräst (frånsett domprost) skäligen bör ligga. I
och för prästlönernas anknytning till berörda löneskala på dessa ytterpunkter
har prästlönekommittén anställt vissa jämförelser med den löneställning,
som lärarna för närvarande intaga. I sitt enhälligt omfattade
förslag har kommittén stannat i den meningen, att högsta avlöning för
kyrkoherde icke bör i något fall överstiga den Iöneställning, som för närvarande
tillkommer innehavare av rektorstjänst vid kommunal mellanskola
i den högsta tjänsteklassen (Ca 33), medan å andra sidan löneläget

2—93361 Ilihang till riksdagens protokoll 19U9. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

18

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

för en komminister ej bör understiga den nuvarande löneställningen för
läroverksadjunkt (Ca 26).

Jag har funnit mig böra biträda kommitténs förslag på denna huvudpunkt,
dock med viss modifikation. Vad till en början angår den angivna
lönegraden Ca 33 får jag framhålla, att denna lönegrad icke innebär en
högre värdering i lönehänseende av kyrkoherdetjänst än som motsvaras
av den löneställning, som kyrkoherdarna i de högsta lönelägena redan nu
intaga. Och uppmärksammas bör, att dessa lönelägen icke uppkommit
genom någon okontrollerad löneutveckling (såsom exempelvis vid befattningar,
förbundna med sportler) utan efter fortgående prövning av statsmakterna
i fråga om varje i avlöningen ingående post. I själva verket
kommer den högsta avlöningens begränsning till lönegrad Ca 33 att — i
ett mindretal fall -— medföra en viss topphuggning av de nuvarande högsta
lönelägena. Vad beträffar den företagna jämförelsen mellan komministrarna
och läroverksadjunkterna får jag betona, att jämförande värdesättningar
av detta slag svårligen kunna göras motsägelsefria. Skiljaktigheter
kunna här åberopas, till förmån än för det ena, än för det andra jämförelseledet.
För komministrarnas del skulle sålunda, utom annat, kunna
hänvisas till, att dessa — i likhet med övriga församlingspräster •— såtillvida
ha en större bundenhet vid tjänsten, som de icke blott icke åtnjuta
någon motsvarighet till lärarnas ferier utan ej ens — såsom jag i det följande
får tillfälle att närmare beröra — kunna få sig garanterad en ovillkorlig
semesterrätt. Gentemot komministrarnas jämställande med läroverksadjunkterna
har, å andra sidan, invänts att befordringsutsikterna på
den prästerliga banan vore väsentligen gynnsammare. Betydelsen av denna
erinran kan icke förnekas. Jag har för egen del stannat i den uppfattningen,
att lägsta avlöning för komministerstjänst bör lämpligen kunna
sättas något lägre än gällande lönegrad för läroverksadjunkt eller, närmare
bestämt, till lönegrad Ca 25.

Vad överhuvud angår de verkställda jämförelserna mellan prästerna och
lärarna har jag slutligen anledning understryka, att dessa jämförelsers
accepterande i närvarande läge givetvis icke får tillskapa ett sådant mekaniserat
samband mellan de båda befattningshavargrupperna, att framdeles
skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen skulle så att
säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.

Jag delar kommitténs uppfattning om nödvändigheten av en differentiering
av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna. Likaledes anser jag
mig böra i princip godtaga kommitténs förslag att en differentiering —
inom vissa snävare gränser — företages jämväl beträffande komministerslönerna.

Kommittén har från angivna utgångspunkter föreslagit en indelning av
kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser i respektive lönegrad Ca 33, 31

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

19

och 29. Kammarkollegiet har — med godtagande av detta förslag i övrigt
— på anförda skäl förordat inrättande av en — fjärde — lägsta tjänsteklass.
Även enligt min mening finnes anledning att på detta sätt utöka
tjänsteklassernas antal. Lönegraden för denna lägsta tjänsteklass torde
böra bestämmas till Ca 27. De lönegrader, till vilka kyrkoherdebefattningarna
enligt min mening böra hänföras, äro alltså Ca 27, 29, 31 och 33.

Den ekonomiska innebörden av en klassindelning av kyrkoherdebefattningarna
blir givetvis i hög grad beroende av klassificeringsgrunden och,
i sista hand, av det antal tjänster, som befinnas böra inplaceras i envar
av de särskilda tjänsteklasserna.

Enligt kommitténs förslag skulle såsom huvudsaklig klassificeringsgrund
tagas den för närvarande vid kyrkoherdebefattningarna utgående
s. k. reglerade lönen. Bestämmandet av denna kan betecknas såsom en
poängberäkning, där »poängtalen» uttryckas i kronor. Jag biträder kommitténs
uppfattning, att denna klassificeringsgrund från flera synpunkter
har ett företräde framför andra möjliga metoder. De svagheter som vidlåda
densamma kunna tydligen, såsom kammarkollegiet påvisar, genom
vissa ytterligare korrektioner utöver dem kommittén redan för sin del förordat,
i behövlig män avlägsnas. Denna fråga torde emellertid böra av
prästlönekommittén under dess fortsatta arbete ytterligare övervägas.

Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteklasserna sinsemellan avgränsas
genom en jämn tredelning av spännvidden (3 500—8 000) av den ''reglerade
lönen’. Enligt denna metod skulle i de av kommittén föreslagna
tjänsteklasserna komma att inplaceras: i den lägsta 560, i den mellersta
566 samt i den högsta 224 kyrkoherdebefattningar. Utökas — på sätt jag
för egen del föreslagit — tjänsteklassernas antal till fyra, måste en annan
avvägning ske.

Grupperas de belopp, till vilka den ''reglerade lönen’ för närvarande är
bestämd, i grupper med 500-kronorsintervaller, fördela sig antalet kyrkoherdebefattningar
på dessa grupper på sätt som framgår av följande sammanställning: -

Reglerad lön,
kronor

3 500—4 000 .....

Antal kyrkoherde-tjänster

............. 19

4 001—4 500 .....

............. 144

4 501—5 000 .....

............. 397

5 001—5 500 .....

............. 338

5 501—6 000 .....

............. 154

6 001—6 500 .....

............. 74

6 501—7 000 .....

............. 45

7 001—7 500 .....

............. 34

7 501—8 000 .....

............. 145

Summa 1 350

20

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Av sammanställningen framgår, att huvudmassan av tjänster finnes inom
de 735 pastorat, där den »reglerade lönen» uppgår till 4 501—5 500 kronor.
Dessa pastorat, vilka utgöra en tydligt urskiljbar och väl avgränsad
grupp, kunna karakteriseras såsom ''medelstora’. Kyrkoherdetjänsterna i
dessa böra således hänföras till en av de två mellanlönegraderna och —
med hänsyn till lönebeloppens läge på skalan — till den lägre av dessa,
d. v. s. Ca 29. Befattningar med en ''reglerad lön’ av 3 500—4 500, till
antalet 163, bli då hänförliga till den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. Ca 27.
I fråga om de ''större'' och ''största'' pastoraten, d. v. s. de, där den ''reglerade
lönen’ uppgår till 5 501—8 000 kronor, synes differentieringen av
kyrkoherdetjänsterna på de två högsta tjänsteklasserna böra ske på så
sätt, att till den lägre av dessa (Ca 31) hänföras kyrkoherdebefattningarna
med en ''reglerad lön’ av 5 501—7 000 kronor och till den högre (Ca 33)
de med en ''reglerad lön’ av 7 001—8 000 kronor.

Vid en sådan löneavvägning för kyrkoherdarna och med beaktande av
den av mig härefter förordade lönesättningen för komministrarna måste
förutsättas att fall kunna inträffa, då kyrkoherde skulle komma att tillhöra
samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister. Med
hänsyn härtill finner jag det nödvändigt föreslå en jämkningsregel, att
i sådant fall kyrkoherden skall hänföras till lönegrad Ca 29. Utan en dylik
justering skulle, enligt verkställd undersökning, sannolikt fem å sex kyrkoherdar
bliva inplacerade i samma lönegrad som i pastoratet anställd komminister.
Däremot torde i praktiken icke i något fall uppkomma, då kyrkoherde
skulle inplaceras i lägre lönegrad än komminister i samma pastorat.

Enligt en efter dessa grunder företagen klassindelning skulle de fyra
tjänsteklasserna för kyrkoherdarna komma att omfatta:

tjänsteklass 1 ............ 157 kyrkoherdetjänster,

» 2 741 »

» 3 273 » och

» 4 179 »

Jag vill i detta sammanhang än en gång framhålla, att avsikten icke är
att lägga de nuvarande beloppen av den ''reglerade lönen’ till omedelbar
grund för differentieringen på tjänsteklasser; såsom jag förut nämnt avses
nämligen, att det poängberäkningssystem som den ''reglerade lönen’ bildar,
skall ytterligare övervägas av prästlönekommittén i syfte att i behövlig
mån avlägsna de svagheter, som vidlåda detsamma. Den nyss angivna fördelningen
på tjänsteklasser är sålunda icke att anse såsom definitiv utan
kan komma att undergå vissa förskjutningar.

Jag övergår härefter till att närmare behandla löneavvägningen för komministrarna.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

21

På sätt jag nyss framhållit, har jag funnit att lägsta komministerslönegraden
lämpligen bör vara Ca 25. Beträffande differentieringen av komministerslönerna
eller, närmare bestämt, antalet tjänsteklasser för dessa
befattningshavare har jag också kommit till en från kommitténs förslag
något avvikande uppfattning. Enligt min mening äro arbetsförhållandena
vid de olika komministerstjänsterna i många hänseenden — vad angår
tjänsteinnehavarens självständighet och ansvar, tjänsteuppgifternas art och
omfattning samt de yttre tjänstgöringsbetingelserna — så skiftande, att
skäl föreligga för en differentiering av dessa tjänster, liksom kyrkoherdebefattningarna,
på fyra tjänsteklasser. Vid valet av lönegrader för de olika
tjänsteklasserna synes mig, förutom Ca 25, icke lämpligen kunna ifrågakomma
andra än de av kommittén förordade. Jag föreslår därför, att komminister
stjänsterna hänföras till lönegraderna Ca 25, Ca 26, Ca 27 och Ca 28.

Huvudgrunderna för den av kommittén förordade uppdelningen av komminstraturerna
på tjänsteklasser anser jag mig, dock med viss komplettering,
kunna biträda. Det synes mig nämligen otillfredsställande, om
tjänsteklassificeringen helt bortser från den särskilda arbetstyngd, som
föranledes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vidsträckta pastoraten,
särskilt inom de norrländska stiften. Jag finner mig med hänsyn härtill
böra förorda, att för visst tjänstgöringsområde anställd komminister,
vilken — såsom kommittén även framhållit — i sitt område som regel
blir pastor, om ej till namnet så dock till gagnet, genom själva löneavvägningen
speciellt kompenseras, därest tjänstgöringsområdet till sin ytvidd
är särskilt omfattande.

Från dessa utgångspunkter föreslår jag följande regler för komministerstjänsternas
fördelning på lönegrader:

a) komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde, så bestämt
som kommittén föreslagit, placeras,

1. om invånarantalet per präst, som finnes för området stadigvarande

anställd, uppgår till

över 6 000 ................ i Ca 28,

2 001—6 000 ................ i Ca 27,

801—2 000 ................ i Ca 26,

högst 800 ................ i Ca 25,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 2;

2. om områdets areal uppgår till

över 1 000 km1 2 ............ i Ca 28,

501—1 000 km2 ............ i Ca 27,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 1.

22

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

b) komminister anställd för ett pastorat skall, där i pastoratet — utöver
präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnes stadigvarande anställd
annan biträdande präst och pastoratets folkmängd, efter frånräknande
av folkmängden i tjänstgöringsområde för vilket finnes stadigvarande
anställd särskild biträdande präst, uppgår till

över 15 000, placeras i Ca 28,

10 001—15 000, » » Ca 27,

5 001—10 000, » » Ca 26 och

mindre än 5 001, » » Ca 25.

c) annan komminister än i a) och b) avses skall, där i pastoratet —
utöver präst för särskilt tjänstgöringsområde — finnas stadigvarande anställda
flera biträdande präster och pastoratets invånarantal per sådan
biträdande präst — efter frånräknande av folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde
— uppgår till

över 8 000, placeras i Ca 28,

6 001—8 000, » » Ca 27,

3 001—6 000, » » Ca 26 och

mindre än 3 000, » » Ca 25.

Vid en efter angivna grunder verkställd differentiering skulle de fyra
tjänsteklasserna för komministrarna komma att omfatta:

tjänsteklass 1 (Ca 25) ........ 249 komministraturer,

» 2 (Ca 26) 361 »

» 3 (Ca 27) 163 » och

» 4 (Ca 28) 107 »

Av mitt härförut framlagda förslag följer, att ett visst antal komministraturer
skulle komma i paritet med eller med en lönegrad överskjuta löneläget
för de till den lägsta tjänsteklassen hänförda kyrkoherdebefattningarna.
Denna avvikelse från kommitténs förslag kan dock enligt min mening
icke sägas innebära en sådan förändring av löneavvägningen för hithörande
präster, att den av kommittén eftersträvade naturliga befordringsgången
från komministers- till kyrkoherdetjänst därigenom äventyras».

Till stöd för det i motionen II: 406 framförda yrkandet att lönegradsplaceringen
av kyrkoherdar och komministrar skulle ske i enlighet med
prästlönekommitténs förslag framhålles bland annat, att den i propositionen
föreslagna inplaceringen icke gåve den fulla rättvisan åt prästerskapet,
om man ville att denna befattningshavargrupp skulle i möjligaste

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

23

män ha likvärdig löneställning med andra tjänstemän med i stort sett
samma utbildning och tjänsteåligganden. Efter en närmare jämförelse
mellan, å ena sidan läroverksadjunkterna och å andra sidan komministrarna,
uttalas, att prästlönekommitténs förslag om placering av de lägsta
komministerstjänsterna i Ca 26 vore väl befogat och att dessa tjänster icke
lämpligen borde sättas i en lägre lönegrad. Vidare påtalas såsom olämpligt
både i fråga om kyrkoherdar och komministrar, att tjänsterna uppdelas på
så många lönegrader som fyra. Beträffande sänkningen av lägsta kyrkoherdelönen
till Ca 27 framhålles dels att den skulle medföra en betydande
olägenhet när det gäller själva befordringsgången, dels att det knappast
kunde vara berättigat att kyrkoherdar skulle komma i lägre löneställning
än vissa komministrar.

I motionen II: 431 åberopas såsom grund för det däri framställda yrkandet
om särskild löneställning för ordinarie präst, som har duplikationsskyldighet,
dels att beträffande komministrarna icke såsom hittills skulle
tagas någon hänsyn till duplikationsskyldigheten vid lönesättningen, dels
att i fråga om kyrkoherdarna sådan hänsyn visserligen skulle tagas, i det
att den nuvarande reglerade lönen skulle läggas till grund vid inplaceringen,
men att den i förstnämnda lön ingående duplikationsersättningen
beräknades till samma belopp som 1910 — vanligen 600 kronor — och till
följd av penningvärdeförsämringen blivit för låg.

I motionerna I: 318 och II: 405, vari föreslås dels ändrade regler för inplacering
på grund av folkmängdstalet för komminister, som icke har
eget tjänstgöringsområde, dels att hänsyn till areal skall tagas även
beträffande nu nämnda komministrar, åberopas såsom grund för förstnämnda
yrkande att vissa försämringar skulle uppstå för komministrar i
folkrikare pastorat, där maximilön nu utgår. Till stöd för det senare
yrkandet anföres:

Ett särskilt beaktande kräver lönesättningen vid komministerstjänsterna
i kyrkbyarna i vidsträcktare norrlandsförsamlingar. Den hänsyn, som enligt
den kungliga propositionen (s. 75) bör tagas till den särskilda arbetstyngd,
som föranledes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vidsträckta
norrlandspastoraten, skall enligt propositionen endast komma att
gälla komminister med särskilt tjänstgöringsområde. De regler, som föreslås
för inplacering med hänsyn till tjänstgöringsområdets areal (s. 76),
böra skäligen utsträckas att gälla samtliga komministrar i ifrågakommande
pastorat. Dessa komministrar ha icke endast att bestrida församlingsvården
i de livliga och framåtgående kyrkbyarna utan ha också att
svara för pastoralvård i de mer lands- och ödebygdsbetonade församlingsdelarna.
Sålunda kommer t. ex. komministern i Gällivare kyrkby, där även
kyrkoherde och kyrkoadjunkt äro placerade och där det gemensamma
tjänstgöringsområdet för dessa tre präster utgör ca 12 000 km2 med över
9 000 människor, att placeras i näst lägsta tjänsteklass. Likartade förhållanden
kunna påvisas i en rad andra lappmarksförsamlingar. En ncdpla -

24

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

cering av dessa krävande tjänster, vilka f. n. i allmänhet äro förenade med
maximilön, torde medföra ytterligare ökade rekryteringssvårigheter till de
prästerliga befattningarna i dessa bygder.

4. Biskopar, domprostar samt utlandspastorer.

I propositionen framhålles till en början, att avlöningen åt biskoparn
a alltjämt i huvudsak utgår enligt av statsmakterna år 1936 härför antagna
grunder. Vidare erinras om ett av första lagutskottet då gjort uttalande
(uti. nr 46), att Kungl. Maj :t vid avvägningen av lönebeloppen i huvudsak
anknutit till den då gällande lönesättningen vid landshövdingstjänsterna.

Prästlönekommittén anför:

Den förnyade avvägning av biskoparnas avlöningsförmåner, som nu erfordras,
torde böra anknytas till den för närvarande gällande lönesättningen
för landshövdingarna. Dessa äro alla placerade i lönegrad Co 20. Landshövding
äger vidare uppbära representationsbidrag, landshövding i Malmöhus
län eller Göteborgs och Bohus län med 9 000 kronor för år och landshövding
i annat län med 6 000 kronor för år.

Kommittén föreslår, att biskoparna placeras, ärkebiskopen i lönegrad
Co 21 samt övriga biskopar i lönegrad Co 20. Tillika föreslår kommittén,
att samtliga biskopar — såsom för innevarande budgetår provisoriskt medgivits
— tillerkännas representationsbidrag samt att detta bidrag bestämmes,
för ärkebiskopen till 12 000 kronor, för biskopen i Lund till 5 000
kronor och för övriga biskopar till 3 000 kronor för år.

Enligt för landshövdingarna numera gällande bestämmelser äger landshövding
rätt till fri uppvärmning och belysning i åt honom upplåten
tjänstebostad. Samma rätt torde böra tillkomma biskoparna och få åtnjutas
jämväl av biskopen i Visby i avseende å den åt honom i hans egenskap
av kyrkoherde i Visby församlings pastorat upplåtna prästgården.

Ärkebiskopen bör givetvis bibehållas vid sin nuvarande rätt till bidrag
för avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,
sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande
särskilda ämbetsförpliktelserna.

Under erinran om domprostens ställning såsom vice preses i
domkapitlet och stiftschefens ställföreträdare föreslår kommittén för hans
del inplacering i Ca 37. Vidare föreslås att utlandspastorerna
placeras i lönegrad Ca 33. I övrigt anses avlöningsregleringen för dessa
befattningshavare böra anslutas såsom hittills till för utrikespersonalen
gällande särskilda bestämmelser.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

25

Föredraganden har beträffande samtliga ovannämnda befattningshavare
förklarat sig kunna biträda prästlönekommitténs förslag med den ändring,
att han, i enlighet med ett av statens lönenämnd framfört förslag, funnit
ärkebiskopens representationsbidrag böra bestämmas till 9 000 kronor.

5. Icke-ordinarie präster.

Prästlönekommittén anför till en början:

De extra ordinarie prästerna intaga för närvarande i organisatoriskt
avseende en särpräglad ställning, i vissa hänseenden mindre tryggad än
den som tillkommer motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.
Med hänsyn härtill har kommittén funnit det påkallat att
företaga en omprövning av de extra ordinarie prästernas tjänsteorganisatoriska
ställning.

Beträffande pastoratsadj unkterna lämnar kommittén en närmare
redogörelse för deras nuvarande ställning samt yttrar vidare:

Ett genomförande på det prästerliga verksamhetsområdet av de i civilstatens
avlöningsreglemente innefattade principerna nödvändiggör i och
för sig en revision av de nuvarande lönebestämmelserna för pastoratsadj
unkterna. Vid en sådan revision lärer någon annan lösning svårligen
kunna ifrågakomma än att det statliga civila avlöningssystemet med därtill
hörande anställningsformer bringas i tillämpning på dessa befattningshavare.

För den civila statsförvaltningens icke-ordinarie tjänstemannapersonal
tillämpas två huvudanställningsformer, nämligen anställning som extra
ordinarie tjänsteman och som aspirant. Där särskilda förhållanden föreligga,
kan dessutom anlitas anställning som extra tjänsteman eller med
avlöning i form av arvode eller annan mindre fast anställningsform.

Prästlönekommittén har ingående övervägt frågan om anställningsformen
för pastoratsadj unkterna. Kommittén har funnit avgörande skäl tala
för tillämpning beträffande dem av aspirant- och extra ordinarie anställningsformerna.
Det kan visserligen göras gällande, att aspirantbenämningen
ej väl harmonierar med den obegränsade behörighet i avseende å
prästerliga förrättningar, som genom prästvigningen förlänats befattningshavaren.
Denna invändning synes dock sakna reell betydelse. Det kan
med hänsyn till befattningshavarens egna intressen knappast komma i
fråga att på grund av synpunkter av denna art välja anställningsformen
extra tjänsteman, som enligt de generella anvisningarna utgör en subsidiär
anställningsform, reserverad i första hand för befattningshavare med
bristande kompetens eller mera kortvarig anställning eller dylikt och som
för övrigt i terminologiskt avseende ej heller går helt fri från invändningar
av liknande innebörd.

Efter alt ha erinrat om att den assisterade prästen för närvarande har
att tillhandahålla biträdet bostad och vivre eller ersättning härför fortsätter
kommittén:

26

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Denna i själva lönesystemet liggande spärr försvinner emellertid vid
genomförandet av kommitténs förslag och måste sålunda ersättas med en
annan anordning. Erforderlig begränsning i möjligheterna att anställa
personal har inom den civila statsförvaltningen — med undantag för de
affärsdrivande verken — åvägabragts antingen genom fixering av det antal
icke-ordinarie befattningar, som högst må förekomma vid vederbörande
verk, eller ock genom maximering av det anslagsbelopp, som må av
vederbörande myndighet användas för ändamålet. Enligt kommitténs mening
är på förevarande område den förstnämnda metoden att föredraga.
Kommittén förordar sålunda, att för varje stift årsvis eller för annan
lämplig period bestämmes det högsta antal befattningar såsom pastoratsadjunkt,
som inom stiftet må vara anställda.

Prövningen skall enligt kommittén verkställas av Kungl. Maj :t efter
äskanden av domkapitlen. Under erinran om bland annat behovet av
semestervikarier uttalas, att stiftsledningarnas rörelsefrihet bör ej alltför
mycket inskränkas.

Enligt kommitténs mening kan man vid lönesättningen för pastoratsadjunkterna
icke bortse från nu gällande eller på statsmakternas prövning
beroende lönesättning vid nyanställning och under de närmaste åren
därefter för sådana i statlig tjänst eller i statsunderstödd kommunal
verksamhet anställda befattningshavare, som undergått akademisk utbildning
i stort sett jämförlig med pastoratsadjunkternas.

Kommittén berör till en början något frågan om införande av en s. k.
reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna. Därvid erinrar kommittén
om vad som förekommit i anledning av ett förslag om reglerad
befordringsgång för icke ordinarie läroverkslärare, vilket framlagts av
194i års personalutredning (SOU 1947:58). Tanken på en sådan befordringsgång
hade under frågans tidigare behandling avvisats av skolöverstyrelsen.
Kommittén anför:

Synpunkter liknande dem, vilka av skolöverstyrelsen framförts och av
personalutredningen icke ansetts sakna relevans i diskussionen om införande
av en reglerad befordringsgång i egentlig mening för läroverkslärarna,
synas kunna anläggas mot att anpassa pastoratsadjunkternas
lönesättning efter en sådan befordringsgång. Sålunda torde böra erinras
om det i förevarande sammanhang betydelsefulla förhållandet, att genom
prästvigningen den extra ordinarie prästen redan under sitt första missiv
erhåller samma kompetens att utföra kyrkliga förrättningar som den
pastor han kan hava förordnats att biträda. Till följd härav kan en nymissiverad
präst icke utan vidare jämföras med en rekryt i amanuensgruppen.
En amanuensaspirant inom statsförvaltningen har merendels en
relativt begränsad befogenhet att självständigt utföra en förvaltningsakt.
Hans första tjänstgöring har i regel övervägande karaktären av en utbildnings-
och prövotid. Prästen har däremot genom den efter genomgångna
praktiska prov avlagda prästexamen och genom undergången prästvigning
i avseende å prästerliga förrättningar formellt vunnit full behörighet
till självständig ämbetsutövning med avseende å legala förrättningar.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

27

Frånsett denna skillnad gäller emellertid i övrigt beträffande pastoratsadjunkten
likaväl som i fråga om den icke-ordinarie förvaltningstjänstemannen,
att han vanligen först med ökande antal tjänstår och därmed vunnen
större erfarenhet inom sitt verksamhetsområde får mera på egen
hand, ehuru givetvis under förmans tillsyn, sköta sitt kall. Denna skillnad
i erfarenhet i början av prästbanan och under de närmaste åren därefter
samt den därav betingade begränsningen i hans självständiga ämbetsutövning
kan beräknas särskilt inverka på pastoratsadjunktens kapacitet,
då det gäller prästens s. k. fria verksamhet.

En annan synpunkt har i detta sammanhang sitt berättigande. Beträffande
en nymissiverad präst torde, oavsett prästvigningens behörighetsverkningar
med avseende å legala förrättningar, i ungefär samma gtad
som i fråga om en ung rekryt inom administrationen gälla, att hans praktiska
förutsättningar för tjänsten och hans personliga lämplighet icke äro
tillräckligt prövade. Ur det kyrkliga arbetets synpunkt kan det därför
icke vara annat än lämpligt, att den nyanställde pastoratsadjunkten under
en första tjänstgöringstid — aspiranttiden — underkastas prövning.

Efter att hava redogjort för bestämmelserna rörande amanuenspersonalen
i kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436, angående reglerad befordringsgång
för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst framlägger kommittén
följande förslag till befordringsgång för nämnda prästerliga befattningshavare: Cf

18 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år och Ce 22 under
två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

För jämförelse mellan den av kommittén förordade befordringsgången
för pastoratsadjunlcterna och fastställd eller föreslagen befordringsgång
för olika jämförliga personalgrupper inom den civila statsförvaltningen
har kommittén låtit utföra vissa beräkningar. Dessa beräkningar visa, att
den av kommittén föreslagna befordringsgången under en tioårsperiod
från anställningens början "för pastoratsadjunkterna giver en årlig medellön
nära sammanfallande med medellönen under samma tidsperiod för
icke tingsmeriterad amanuens och för icke-ordinarie läroverkslärare samt
något överstigande medellönen under en dylik tidsperiod för den, som gar
befordringsvägen tingsnotarieaspirant—tingsnotarie—tingsmeriterad amanuens.

Ett särskilt spörsmål vid införande av en reglerad befordringsgång för
pastoratsadjunkterna är om och i vad mån exempelvis teologie licentiatexamen
eller teologie doktorsgrad bör medföra en förmånligare lönesättning
på pastoratsad junktsstadiet. Kommittén finner sig böra föreslå en
förkortning av väntetiden till ett år för teologie licentiater i lönegrad Ce 22
och för teologie doktorer i envar av lönegraderna Ce 20 och 22.

Två ledamöter av kommittén ha i en gemensam reservation framlagt
förslag angående löneklassplacering för extra ordinarie präst, som förbigåtts
vid befordran till ordinarie tjänster.

Beträffande k y r k o a d j u nkte r n a föreslår kommittén, som för -

28 Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

klarar sig icke hava blivit övertygad om behovet av en differentiering på
olika lönegrader, enhetlig inplacering i Ce 24.

Även beträffande stifts- och kontraktsadj unkterna förordar
kommittén inplacering i Ce 24.

Under remissbehandlingen har den av kommittén förordade provtj
änstgöringen under halvtannat år före antagningen till extra
ordinarie pastoratsadjunkt väckt gensagor från kyrkomötet, flertalet domkapitel
och de prästerliga personalorganisationerna. Därvid har kyrkomötet
framhållit, att någon möjlighet att efter prästvigningen anordna en
provtjänstgöring, efter vars slut den prästvigde skulle kunna avvisas från
prästkallet, icke förelåge. Kyrkomötet anser emellertid icke förslaget om
tillämpning av aspirantanställning såsom första anställningsform i pastoratsadjunktskarriären
i och för sig giva anledning till erinran.

Vad angår kommitténs förslag angående begränsning av antalet
pastorats ad junktsbefattningar i stiften ifrågasätta
kyrkomötet, domkapitlen i samtliga — utom Lunds och Stockholms —
stift samt de prästerliga personalorganisationerna överhuvud behovet av
en sådan anordning. Därest en begränsning av stiftens rekryteringspersonal
likväl skulle befinnas erforderlig, föreslås en fixering av stiftens
pastoratsadjunktskår till högst en viss relation till antalet övriga tjänster
i stiften, förslagsvis 25 procent.

Kammarkollegiet biträder det av kommittén i detta hänseende rekommenderade
förfarandet och anser sig särskilt böra understryka angelägenheten
av att det behövliga antalet pastoratsadjunkter inom stiften underkastas
en regelbundet återkommande prövning.

Statens lönenämnd liksom även kammarkollegiet har ansett sig kunna
godtaga kommitténs förslag till löneavvägning och befor dr
ingsgång för pastoratsadj unkterna. Samma förslag har
icke föranlett någon erinran från riksräkenskapsverkets sida. Statskontoret
har anslutit sig till kommitténs förslag angående införande av reglerad
befordringsgång, men har i fråga om väntetiden i de av kommittén förordade,
av ämbetsverket godtagna lönegraderna föreslagit utsträckning av
tjänstetiderna i såväl lönegraderna Ce 20 som Ce 22 från två till tre år.

Kyrkomötet, domkapitlen i samtliga stift utom Västerås, Karlstads,
Härnösands och Visby samt allmänna svenska prästföreningen hava icke
något att erinra mot lönesättningen för pastoratsadjunkterna. Förslag om
gynnsammare placering ha framförts av de fyra nyss nämnda domkapitlen
och Sveriges yngre prästers förbund. Tanken på särskild löneklassplacering
för extra ordinarie präst, som icke vunnit befordran, har upptagits av
domkapitlet i Visby och allmänna svenska prästföreningen.

Statens lönenämnd och statskontoret hava godtagit den av kommittén

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

29

förordade lönegradsplaceringen för kyrkoadj unkterna, mot vilken
riksräkenskapsverket förklarat sig icke hava något att erinra. Från kammarkollegiets
sida ifrågasättes, huruvida det överensstämmer med eljest tilllämpade
principer i fråga om reglerad befordringsgång, att för kyrkoadjunkterna,
vilka med avseende på arbetsuppgifter i stort sett få anses
jämförbara med pastoratsadjunkterna, inrättas extra ordinarie befattningar
i samma löneställning som slutlönegraden i den för de senare avsedda reglerade
befordringsgången. Om så ej är fallet, torde enligt ämbetsverket
även kyrkoadj unkterna böra följa den reglerade befordringsgången.

Kyrkomötet förordar kommitténs förslag i denna del. Domkapitlen i
samtliga — utom Karlstads och Härnösands -— stift förklara sig icke hava
något att erinra mot kyrkoadj unkternas inplacering i lönegrad Ce 24.

Förslag om höjningar och om differentiering på olika lönegrader ha framförts
av domkapitlen i Karlstad och Härnösand samt Sveriges yngre prästers
förbund.

Kyrkomötet har understrukit vikten av att kyrkoadjunkturer icke få
träda i stället för komministerstjänster. Även domkapitlen i Lund och Linköping
ha yttrat sig i denna fråga, det förra domkapitlet särskilt rörande
de spörsmål som uppstått i samband med att kyrkoadj unkt förordnas att
självständigt ombesörja kyrkobokföring.

Den för stifts- och kontraktsadj unkterna föreslagna
placeringen i lönegrad Ce 24 har av statens lönenämnd, riksräkenskapsverket,
statskontoret och kammarkollegiet lämnats utan erinran, av kollegiet
dock under ifrågasättande, huruvida icke för här ifrågavarande präster —
liksom i fråga om kyrkoadj unkterna — borde tillämpas den för pastoratsadjunkterna
avsedda befordringsgången. Kyrkomötet och sex domkapitel
hava med hänsyn till finansiella konsekvenser icke ansett sig kunna förorda
någon ändring av den föreslagna löneställningen, ehuru det från vissa
synpunkter varit önskvärt, att stiftsadjunktstjänsterna, för vilka stundom
komministrar tagas i anspråk, kunnat placeras i en högre lönegrad. Högre
lönegradsplacering förordas av vissa domkapitel och de prästerliga personalorganisationerna.

Föredraganden anför:

»Av betydelse vid utformningen av anställningsförhållandena för de prästerliga
adjunktskategorierna vid en övergång till civilstatens lönesystem är
självfallet bedömandet av de nuvarande extra ordinarie prästernas anställningsrättsliga
ställning. Kyrkomötet jämte åtskilliga domkapitel ha gentemot
de föreslagna anställningsformerna framhållit, att kyrkan genom ordinationen
tagit slutlig ställning till frågan om den prästvigdes lämplighet
för dess tjänst och alt härefter kyrkan står ansvar för prästens skäliga
försörjning. Då möjligheten att entlediga annorledes än efter fel eller för -

30

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

summelse i tjänsten utgör huvudkriteriet på de icke-ordinarie anställningsformerna
i civilstatens lönesystem, skulle den av kyrkomötet hävdade uppfattningen
betinga en grundväsentlig förändring av dessa anställningsformers
innehåll vid lönesystemets tillämpning för prästerna.»

På närmare anförda skäl förklarar sig föredraganden anse, att det ingalunda
strider mot den gällande rättsregleringen, om en till aktiv församlingstjänst
vigd prästman till följd av personalförhållandena i stiftsprästerskapet,
som icke kunnat förutses vid hans ordination, under någon
tid ställes utan förordnande eller om han vid visad olämplighet icke får
fortsatt missivering. Föredraganden fortsätter:

»Enligt min mening föreligger sålunda icke något hinder i kyrkolag eller
eljest att i den statskyrkliga tjänsteorganisationen tillämpa de i civilstatens
lönesystem utformade anställningsformerna aspirant- och extra ordinarie
anställning i all huvudsak oförändrade. I likhet med kommittén anser jag,
att vid den förordade löneregleringen åt de prästerliga adjunkterna bör beredas
extra ordinarie anställning. Huruvida efter övergången till det föreslagna
lönesystemet antagningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt skall
föregås av viss tids aspirantanställning, är enligt min mening en lämplighetsfråga,
som får avgöras från i huvudsak två synpunkter. Den ena av
dessa är, om det med hänsyn till löneavvägningen för i stort sett jämförliga
befattningshavargrupper kan anses motiverat, att pastoratsadjunkten redan
från första tjänstgöringsdagen tillerkännes med extra ordinarie anställning
förenade sociala löneförmåner och pensionsrätt med mera. För min del
kan jag icke finna annat än att en omedelbar extra ordinarieantagning
skulle innebära ett påtagligt gynnande av pastoratsadjunkterna framför
övriga i allmän tjänst anställda befattningshavare med lika omfattande
akademisk utbildning. Den andra synpunkten är om det för införande av
aspirantanställning för icke-ordinarie präster möter principiella hinder i
så måtto, att pastoratsadjunktens första tjänstgöringstid icke har karaktären
av en prövnings- och utbildningstid. Det är självklart, att den noggranna
och sorgfälliga individuella prövning av de olika prästkandidaternas
lämplighet för prästämbetet — bland annat genom förfrågningar hos
lärarna vid de teologiska fakulteterna — som biskopen anlägger vid rekryteringen
av stiftets prästerskap, i allmänhet är en garanti för den prästvigdes
lämplighet för kallet. Erfarenheten har dock visat, att i vissa fall
ordinerats teologer, vilka icke varit för prästämbetet lämpliga, något som
även understrukits i den år 1942 framlagda prästutbildningsutredningen
(SOU 1942: 33). I samma utredning har därjämte framhållits, att en nyordinerad
präst i stort sett är oprövad i de praktiska församlingsvårdsuppgifterna.
Den första tjänstgöringen såsom församlingspräst är därför i
mycket en utbildningstid, övervägande skäl tala därför enligt min mening

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

31

för ett anlitande av aspirantanställning under pastoratsadjunkternas första
tjänstgöringstid — lämpligen under halvtannat år såsom kommittén föreslagit.
I praktiken torde detta för övrigt allenast innebära, att pastoratsadjunkten
under angivna tid icke kommer i åtnjutande av de förmåner
extra ordinarie anställning medför.

Vad därefter angår den av kommittén förordade begränsningen av antalet
pastoratsadjunktstjänster i stiften, så har av kammarkollegiet särskilt
understrukits angelägenheten av en regelbundet återkommande prövning
av pastoratsadjunktskårens storlek. För egen del finner jag, att kommittén
på ett övertygande sätt motiverat behovet av en fixerad personalram
för stiftens obefordrade präster i aktiv församlingstjänst. Jag instämmer
därför i kommitténs förslag, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t —
som jämväl inrättar ordinarie och övriga icke-ordinarie församlingstjänster
— att bestämma antalet pastoratsadjunkturer i stiften. Till frågan om
det praktiska anordnandet av den föreslagna personalramen är jag icke
för närvarande beredd att taga ställning. Jag finner mig dock i detta sammanhang
böra anmärka, att den av kyrkomötet förordade procentmetoden
icke möjliggör någon smidig anpassning alltefter det stiftsvis mycket varierande
behovet av pastoratsadjunkter under olika tidsperioder. Ett utnyttjande
i varje stift av kyrkomötets relationstal — 25 procent — skulle innebära
en utökning av det nuvarande antalet pastoratsadjunkter med omkring
80 procent och medföra en kostnadsökning — utöver kommitténs
kostnadsplan — med cirka 2 400 000 kronor, utgifter för reseersättningar
och tjänstgöringstraktamenten icke inräknade. Redan med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenser, som kyrkomötesförslaget kan medföra, är det
föreslagna procenttalet givetvis icke godtagbart.

De skäl, som av statskontoret, vissa domkapitel och Sveriges yngre prästers
förbund framförts för ändring i olika riktningar av kommitténs förslag
till befordringsgång för pastoratsadjunkterna, kan jag icke finna bärande.
Att liksom i fråga om de ordinarie församlingsprästerna anpassa
lönesättningen för pastoratsadjunkterna efter läroverkslärarlönen i viss
tjänstegrad finner jag uteslutet, då för de icke-ordinarie prästerna saknas
motsvarighet till det för läroverkslärarna betungande provåret med ersättning
i form av terminsarvoden å 1 000 kronor. Enligt min mening tillgodoser
kommitténs förslag till befordringsgång på ett tillfredsställande sätt
anspråken på en skälig löneavvägning och samtidigt även i detta sammanhang
relevanta lönetekniska synpunkter. Jag tillstyrker därför den av de
sakkunniga föreslagna befordringsgången.

Till frågan, huruvida icke-ordinarie präst, som till följd av prästvalssystemets
ur befattningshavarsynpunkt ojämna verkningar icke vunnit befordran
trots påtaglig överlägsenhet i tjänstår, bör beredas speciell kompensation
i form av högre löneklass- eller lönegradsplacering än som följer av

32

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

normalbestämmelserna, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.

I likhet med kyrkomötet och det stora flertalet övriga remissinstanser
biträder jag kommitténs uppfattning, att tillräcklig anledning icke föreligger
för en differentiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader.
Under sådant förhållande finner jag vägande skäl saknas för att frångå
den av kommittén förordade — av bland annat kyrkomötet, statens
lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket godtagna —- inplaceringen
av kyrkoadjunkterna i lönegrad Ce 24.

I ett flertal yttranden — särskilt de som avgivits av kyrkomötet samt
domkapitlen i Linköping och Lund —- har framförts kritik mot nuvarande
praxis i fråga om inrättande av kyrkoadjunktstjänster. De framställda erinringarna
synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de påkalla en omprövning
av praxis för kyrkoadjunkturens fortsatta utnyttjande i tjänsteorganisationen.

Med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter som anförtrotts stiftsoch
kontraktsadjunkterna kan det enligt min mening ifrågasättas, huruvida
icke en något högre löneställning bör tillerkännas dessa präster än
den av kommittén föreslagna, Ce 24. Men då mera vägande synpunkter av
tjänsteorganisatorisk och löneteknisk natur tala i motsatt riktning, anser
jag mig icke kunna förorda ett frångående av kommitténs förslag i
denna del.» I

I motionerna I: 319 och II: 407 hävdas, att nu gällande ordning för antagande
av pastoratsadjunkter vore den mest ändamålsenliga. Vidare framhålles,
att den prövning, som biskop och domkapitel underkasta den prästvigde,
bör ske före prästvigningen och icke efter densamma.

Till stöd för det i motionerna 1:320 och II: 408 framförda yrkandet om
differentiering av kyrkoadjunkterna på lönegraderna Ce 24 och Ce 26
framhålles, att enligt propositionen i samma pastorat komministern kunde
placeras i Ca 28, medan kyrkoadjunkten stode kvar i Ce 24 även i de
mest krävande kyrkoadjunktsbefattningarna i Norrlands obygder eller i
storförsamlingar i andra delar av landet. Då vidare på grund av valsättet
för tillsättande av ordinarie prästerliga befattningar ett antal förtjänta
prästmän icke erhölle ordinarie befattning, kunde det icke anses tillfredsställande,
att dessa befattningshavare under hela sin tjänstetid kvarstode
i samma lönegrad, som varje pastoratsadjunkt föresloges erhålla efter 5%
års tjänstgöring.

I motionen II: 431 erinras om att vid lönesättningen för kyrkoadjunkt
hänsyn för närvarande tages till duplikationsskyldighet, medan sådan
hänsyn icke skall tagas enligt propositionens förslag.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

33

6. Tjänstebostäderna.

T jänstebostadens inordnande i lönesystemet.

Prästlönekommittén anför:

Att såsom hittills tjänstebostad i allmänhet bör tillhandahållas de ordinarie
församlingsprästerna av pastoratet, därom synes någon tveksamhet
ej kunna råda.

Beträffande upplåtelse av tjänstebostad åt befattningshavare med avlöning
enligt statens allmänna avlöningsreglemente finnas vissa allmänna
regler i reglementet (38 §), varjämte specialbestämmelser förutsättas kunna
av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelas rörande sådan
tjänstebostads anordnande samt angående dess vård och underhåll. Reglementet
innefattar stadganden om befattningshavares förpliktelse att mottaga
och bebo åt honom anvisad tjänstebostad, om hans skyldighet att gälda
ersättning för bostaden och i förekommande fall jämväl ersättning för
bränsle och belysning. Härutöver stadgas i reglementet om tjänstebostads
avträdande samt om befattningshavares och dennes dödsbodelägares skyldighet
att vid behov mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebostaden
för vikarie och efterträdare.

I folkskolans avlöningsreglemente (26 §) återfinnas i stort sett motsvarande
bestämmelser beträffande tjänstebostad åt ifrågavarande lärare.

För församlingsprästerna synas enligt kommitténs mening några reglerande
bestämmelser i förevarande hänseenden icke vara erforderliga utöver
dem, som för övriga här omnämnda befattningshavargrupper befunnits påkallade.
I det hela torde de blivande bestämmelserna för prästerna närmast
böra ansluta sig till de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade.
Det finnes fördenskull ingen anledning att vidtaga större saklig ändring
i den ecklesiastika boställsordningens stadganden i 17 och 18 §§. Dock
torde bestämmelserna om prästs vårdnadsskyldighet med avseende å tjänstebostaden
böra utvidgas att avse jämväl tjänstebostad i annan pastoratsbyggnad.
Skyldighet att mot ersättning upplåta utrymme i bostaden bör
vidare gälla icke blott befattningshavarens dödsbodelägare utan även denne
själv, och den bör även innefatta skyldighet att bereda personligt bostadsutrymme
åt pastoratsadjunkt, som anställes som ämbetsbiträde åt tjänstinnehavaren.

Bestämmelserna om befattningshavares skyldighet att mottaga och bebo
åt honom anvisad tjänstebostad böra för församlingsprästernas vidkommande
givetvis avse jämväl bostad i annan pastoratsbyggnad än prästgård.
Sådan annan tjänstebostad, om vars anordnande ju icke — såsom i fråga
om prästgårdarna — förekomma några bestämmelser i ecklesiastik boställsordning,
bör likväl förutsättas skola godkännas av stiftsnämnden för
att skyldighet skall inträda för prästen att mottaga och bebo densamma.

I fråga om de prästerliga tjänstebostädernas anordnande, deras inredning
och övriga beskaffenhet äro med hänsyn till omregleringen av prästernas
avlöningsförhållanden icke några särskilda nya bestämmelser påkallade.

3—933G1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. C> sand. 2 avd. Nr 2.

34

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Kommittén erinrar vidare om att folkskolans avlöningsreglemente ålägger
vederbörande befattningshavare ovillkorlig skyldighet att vidkännas ersättning
för av honom mottagen tjänstebostad samt att statens allmänna
avlöningsreglemente innehåller likartad föreskrift men även förutsätter, att
tjänstebostaden understundom förekommer såsom särskild förmån utöver
den kontanta avlöningen. Kommittén ingår härefter på frågan, huruvida
för församlingsprästernas vidkommande avlöningen såsom hittills bör utgå
i form av nettolön, d. v. s. utan inräknande i denna av tjänstebostadsförmånens
värde, eller om regleringen även i detta hänseende principiellt
bör anslutas till de nya statliga avlöningsreglementena och avlöningen alltså
utgå såsom bruttolön. Kommittén anför slutligen:

Efter ingående övervägande av olika med de båda huvudmetoderna förbundna
nackdelar och fördelar har kommittén ansett sig böra förorda ett
bruttolönesystem för församlingsprästerskapet med ersättningsskyldighet
för upplåten tjänstebostad, vare sig denna anvisas i insynad prästgård eller
i annan av pastoratet tillhandahållen bostadslägenhet.

Kyrkomötet har uttalat, att pastorat borde, om prästgård ej funnes, åläggas
att tillhandahålla sådan tjänstebostad, som i huvudsak motsvarade de
författningsenliga kraven på prästgård.

Domkapitlet i Växjö och Sveriges yngre prästers förbund anse, att skyldighet
bör stadgas för pastorat att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrkoadjunkt,
om förhållandena på hyresmarknaden i stationeringsorten det påkalla.
Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man vid löneregleringen kan
förbigå de icke-ordinarie prästernas tjänstebostadsfråga. I samma spörsmål
uttalar sig domkapitlet i Lund.

Kammarkollegiet anser, att befogenhet alltjämt bör förbehållas Kungl.
Maj :t att dispensera från åliggandet att tillhandahålla prästgård, där hinder
härför finnes möta på grund av särskilda omständigheter. Vissa skäl kunde
till och med anföras till förmån för vidgade dispensmöjligheter i detta hänseende.

Skyldighet att bygga prästgård bör enligt statskontoret — i analogi med
skoldistrikts åliggande att uppföra lärarbostad — endast åvila pastorat,
därest å orten saknas hyresmarknad med bostäder av sådan storlek och
beskaffenhet, som i huvudsak motsvara ecklesiastika boställsordningens
krav på prästgård.

Bostadsavdraget.

Prästlönekommittén.

Kommittén föreslår, att den ersättning, som prästen skall ha att gälda
för tjänstebostadens begagnande i regel bör erläggas genom avdrag må -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

35

nadsvis i efterskott å befattningshavarens lön, bostadsavdrag. Härom anför
kommittén vidare bland annat:

Bostadsavdraget bör så bestämmas, att det i princip ger full täckning
för det värde bostaden kan antagas äga för befattningshavarna, icke individuellt
utan genomsnittligt för vederbörande befattningshavargrupp i dess
helhet. Detta genomsnittliga hyresvärde behöver ej vara lika med bostadens
hyresmarknadsvärde utan bör avvägas med hänsyn exempelvis till
förekommande bostadstvång samt till förevarande tjänstebostäders speciella
karaktär av prästgård.

Efter att hava framhållit, att bostadsavdraget bör göras rörligt, fortsätter
kommittén:

Såsom en allmän karakteristik av resultatet av en metod för tjänstebostadens
inordnande i ett avlöningssystem har framhållits, att detta resultat
kan anses mera rättvist, ju mindre reallönen — inklusive tjänstebostäder
värde — därigenom kommer att växla mellan enskilda i övrigt
likställda befattningshavare. Men ju större rättvisa i resultatet en metod
leder till, desto mera komplicerad måste den bliva. Därest bostadsavdraget,
för vinnande av enkelhet i förfarandet, anses böra bestämmas genom
en mer eller mindre summarisk hyressättning, synes emellertid denna
böra göras enbart beroende av sådana omständigheter, som kunna omedelbart
och definitivt bestämmas och ej kräva särskild bedömning (t. ex.
lönegrad och bostadsort). Ett dylikt förfarande torde nämligen, särskilt
då ett bruttolönesystem med ersättning för tjänstebostad skall avlösa ett
nettolönesystem med hyresfri tjänstebostad, lättare accepteras av flertalet
befattningshavare .En hyressättning på grundval av en schematisk klassificering
av tjänstebostäderna efter dessas standard (storlek och inredningens
beskaffenhet), varvid de särskilda faktorerna bleve beroende av
ett i viss mån subjektivt bedömande, komme däremot att just på grund
av det schematiska förfarandet starkt framhäva själva klassificeringens
ofullkomlighet och fördenskull få en mindre stabil karaktär. Invändningar
mot systemet och dess resultat i enskilda fall skulle därvid lätt leda till
krav på en noggrannare och därmed också mera invecklad bestämning av
tjänstebostädernas standard.

Kommittén förordar följande metod:

De för tjänstebostaden utgående avdragen för församlingsprästerna bestämmas
så, att olika avdragsbelopp bliva gällande, å ena sidan för tjänstebostad
vid kyrkoherdetjänst och för tjänstebostad vid komministerstjänst
samt, å andra sidan, inom vardera av dessa tjänstegrader för bostäderna
i varje särskild hyresgrupp enligt den hyresgruppsindelning, som gäller
enligt boställsordningen för folkskolans lärare. Bostadsavdragen för prästernas
tjänstebostäder skulle alltså komma att innefattas i två skilda serier
av avdragsbelopp — den ena för kyrkoherde samt den andra för komminister
— vardera serien om fem avdragsbelopp, stigande per hyresgrupp.
Till grund för dessa bostadsavdragsbelopps bestämmande hava tagits hyrestal
för skilda lägenhetskategorier (storleks- och kvalitetsklasser) inom
varje hyresgrupp (kommitténs betänkande s. 244, tab. 7). Dessa hyrestal,
vilka uträknats med ledning av hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter

36

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

å medelhyrorna för de olika lägenhetskategorierna inom skilda orter,
utgöra icke de omedelbara hyresmedeltalen för orterna inom de särskilda
hyresgrupperna, utan siffrorna äro efter granskning av uppgifternas representativa
värde justerade och avjämnade samt motsvara i stort sett mitten
i intervallen för respektive hyresgrupp.

Kommittén föreslår, att bostadsavdragen för de ordinarie församlingsprästerna
bestämmas till följande årliga belopp i kronor:

Hyresgrupp 1. 2. 3. 4. 5.

Kyrkoherdebostad .......... 1 332 1 752 2 172 2 592 3 012

Komministerbostad ........ 1 080 1 428 1776 2124 2 472

Vid avdragsbeloppens uträknande har kommittén utgått från hyrestalen
för en bostadslägenhet inom en var av de tre skilda kvalitetsklasserna om
inalles sex rum och kök för kyrkoherdebostad samt fem rum och kök för
komministerbostad, exklusive expeditionsrum. De sålunda antagna hyrestalen
ha av kommittén sammanvägts till ett belopp per tjänstegrad och
hyresgrupp med hänsyn till de två tjänstebostadskategoriernas kvalitet,
d. v. s. bostädernas utrustning med centraluppvärmningsanordning, enskilt
badrum samt vatten och avlopp, på sätt detta kunnat antagas med
stöd av bland annat utfallet av den av kommittén företagna särskilda bostadsundersökningen
beträffande prästgårdarna. Dessa sammanvägda
hyrestal ha emellertid, med hänsyn till de prästerliga tjänstebostädernas
—- främst i prästgårdarna — speciella karaktär, av kommittén ansetts böra
jämkas ytterligare något nedåt, cirka 12 procent, för att kunna godtagas
såsom skäliga bostadsavdragsbelopp.

En närmare beskrivning av förfarandet återfinnes å s. 108—109 i
propositionen.

Till stöd för den generella 12-procentsjämkningen av de sammanvägda
hyrestalen har kommittén framhållit följande synpunkter:

Med hänsyn till prästgårdarnas »öppna» karaktär har kommittén ansett
det befogat, att den för de prästerliga tjänstebostäderna i form av bostadsavdrag
utgående ersättningen bestämmes så, att densamma kommer att
något understiga ett för samma bostäder eljest beräkneligt genomsnittligt
bostadsvärde. För det stora flertalet av prästerna, främst på landsbygden
och härvid särskilt för kyrkoherdarna och för komministrar i egna församlingar,
lärer en dylik nedsättning av bostadsavdraget kunna sägas delvis
uppvägas av de besvär och kostnader av representationskaraktär, som
för dessa präster alltjämt ofta uppkomma i följd av sedvanan att församlingsborna
skola mottagas och bliva föremål för gästfrihet i prästgården.
En del präster, t. ex. i större städer eller där flera tjänstgöra i samma
pastorat och äro bosatta helt nära varandra, torde visserligen icke i samma
utsträckning som övriga belastas av dylika förpliktelser. Ehuru för
sådan präst nedsättningen av bostadsavdraget i regel skulle innebära en

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

37

viss höjning av reallönen, synes det i enhetlighetens och enkelhetens intresse
icke lämpligt eller möjligt att härutinnan göra någon åtskillnad.
Hänsyn bör även fästas vid det förhållandet, att genom sammanvägningen
av hyrestalen för skilda kvalitetskategorier och genom antagandet av en
enda storleksklass för vardera av de två tjänstegraderna i enstaka fall något
för höga bostadsavdrag kunna komma att gälla för mindre eller sämre
utrustade tjänstebostäder.

Mot kommitténs förslag angående schematiska bostadsavdrag har framställts
erinran allenast av domkapitlet i Härnösand, som ansett att församlingsprästernas
tjänstebostäder borde klassificeras liksom folkskollärarnas.
Även en minoritet i statskontoret har funnit en klassificering påkallad.

Socialstyrelsen finner det av kommittén föreslagna förfarandet väl avvägt
men ifrågasätter, om icke en viss reduktion av bostadsavdraget borde
ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bostaden beträffande
utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den typ, för vilken bostadsavdraget
är beräknat. Socialstyrelsen understryker även, att bostadsavdragen
böra göras rörliga.

Kammarkollegiet anför bland annat:

Den av kommittén verkställda statistiska utredningen rörande det nuvarande
beståndet av prästerliga tjänstebostäder visar, att endast ett förhållandevis
ringa procenttal av dessa bostäder innehåller så låga rumstal,
som dem kommittén lagt till grund, eller lägre. Godtager man emellertid
kommitténs förslag på denna punkt, ställes man inför frågan, huruvida
ett system med bostadsavdrag, byggt på angivna rumstal, lämpligen låter
förena sig med gällande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning om
storleken av kyrkoherde- respektive komministerprästgård.

Kollegiet erinrar om den av kommittén framlagda statistiken, enligt vilken
den övervägande delen av bostadsbeståndet — av kyrkoherdebostäderna cirka
87 procent och av komministerbostäderna cirka 82 procent — tillhör kvalitetsklass
1 eller den högsta kvalitetsklassen. Återstoden fördelar sig på
tre lägre kvalitetsklasser. Enligt kollegiets mening vore det riktigare att,
med avstående från all »sammanvägning», såsom normalfall utgå från
hyrestalen i högsta kvalitetsklassen samt att medge nedsättning av bostadsavdragen
för präster med bostad i någon av de lägre kvalitetsklasserna.
Mot de av kommittén angivna motiven för reduktionen med 12 procent
har kollegiet intet att erinra. Slutligen framhåller kollegiet, att de
synpunkter kommittén lagt till grund torde motivera viss hyresersättning
till sådana präster, som ej ha tjänstebostad.

Statskontoret kan icke anse det rimligt, att de efter kommitténs beräkningsgrunder
erhållna sammanvägda hyrestalen, på sätt föreslagits, ned -

38

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

sättas med 12 procent. Till stöd för sin uppfattning framhåller ämbetsverket,
att redan en viss jämkning torde ha skett vid bestämmandet av hyresvärdet
för kyrkoherde- och komministerbostäderna samt att de av kommittén
angivna hyrestalen därtill lära med hänsyn till sammanvägningen
delvis ligga under den allmänna marknadens hyresvärden.

Kyrkomötet har i frågan om bostadsavdragens belopp framhållit, att den
av kommittén föreslagna jämkningen nedåt syntes väl knapp.

Två domkapitel och de prästerliga personalorganisationerna förorda
höjning av 12-procentavdraget.

Bränslekostnadsgottgörelse.

I samband med regleringen av tjänstebostäderna har prästlönekommittén
framlagt förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare
av speciellt stora tjänstebostäder. Kommittén anför härom bland
annat:

Emellertid är även för framtiden att beakta, att ett antal prästgårdar —
såväl för komminister som för kyrkoherde — äro onormalt stora, i enstaka
fall upp till 15 å 17 rum och kök på sätt framgår av den av kommittén
verkställda bostadsundersökningen. När kommittén nu på anförda skäl
funnit sig böra förorda, att tjänstebostadsersättningen bestämmes att utgå
enhetligt för en beräknad bostad om sex rum och kök för kyrkoherde
samt fem rum och kök för komminister, har kommittén jämväl funnit
skäl föreligga att vederbörande befattningshavare ej skall vara pliktig
att själv bekosta uppvärmningen av större bostad. När kommittén nu förutsätter,
att vederbörande befattningshavare väl tills vidare skall äga disponera
hela den bostad, som upplåtes till honom, men likväl ej skall åläggas
att gälda hyresersättning för eller vidkännas kostnad för uppvärmningen
av större bostad än förut angivits, följer härav, att befattningshavaren,
då han själv ombesörjer och anskaffar bränsle till uppvärmningen av
bostaden i dess helhet, bör bliva berättigad till gottgörelse för den större
kostnad, som därigenom åsamkas honom. En sådan reglering bleve också
i viss överensstämmelse med den anordning, som för de senaste eldningssäsongerna
medgivits. Kommittén vill föreslå, att vederbörande tjänstebostadsinnehavare
berättigas till bränslekostnadsgottgörelse av pastoratet
med visst årligt belopp, skäligen 90 kronor, per överskjutande bostadsrum
utöver det antal, för vilket bostadsavdrag uttages.

Kyrkomötet föreslår, att kommitténs förslag kompletteras med en spärrregel,
som i angivna fall begränsar prästens utgifter för hyra och värme
till en rimlig del av lönen, förslagsvis 20 procent.

Socialstyrelsen vitsordar, att en gottgörelse i någon form synes erforderlig
i de fall, där kostnaderna för bostadens uppvärmning bli mera betydande.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

39

Föredraganden anför beträffande samtliga tre här ovan sär
skilt rubricerade spörsmål:

»Någon tvekan synes icke kunna råda därom, att åt såväl kyrkoherde som
komminister även framgent bör beredas tjänstebostad åtminstone i samma
utsträckning som det hittills befunnits nödigt att för sådana befattningshavare
anordna tjänstebostad i prästgård. Ej heller lär anledning
finnas att frångå hittills gällande ordning, att de ordinarie församlingsprästernas
tjänstebostäder regelmässigt skola tillhandahållas av pastoraten.
Vidare har under remissbehandlingen allmänt godtagits kommitténs
förslag, att det nya avlöningssystemet skall utformas såsom ett bruttolönesystem,
såtillvida att församlingspräst skall för nyttjande av tjänstebostad
till pastoratet ha att erlägga ersättning i form av avdrag å lönen,
bostadsavdrag.

Jag biträder vad kommittén i ifrågavarande hänseenden föreslagit.

Att såsom kyrkomötet ifrågasatt stadga någon generell skyldighet för
pastorat att, om insynad prästgård ej finnes, tillhandahålla ordinarie präst
annan likvärdig tjänstebostad anser jag — på skäl som kammarkollegiet
och statskontoret anfört — icke påkallat. Enligt min mening bör pastorat
icke åläggas att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad i
andra fall än då insynad prästgård finnes eller å orten saknas hyresmarknad
ined bostäder av sådan beskaffenhet, vilka i huvudsak motsvara fordringarna
på prästgård. Däremot synes det mig erforderligt att - såsom
vissa remissinstanser framhållit — utvidga pastoratets skyldighet att anskaffa
tjänstebostad till att jämväl gälla i pastoratet tjänstgörande ickeordinarie
präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter föreligga
för befattningshavaren att själv förhyra bostad.

Mot kommitténs förslag angående bostadsavdragens schematisering,
sammanvägning och generella jämkning ha i vissa remissyttranden
framställts erinringar. För egen del kan jag icke finna några bärande
synpunkter anförda för att frångå den av kommittén tillämpade schematiseringen
och sammanvägningen av bostadsavdragen, da förfaringssättet
på ett tillfredsställande sält tillgodoser både kraven på enkelhet
i tillämpningen och anspråken på en rättvis avvägning. Den föreslagna
12-procentiga jämkningen av de sammanvägda hyrestalen finner jag
skälig. Någon ytterligare generell jämkning, såsom bl. a. kyrkomötet
ifrågasatt, synes mig icke befogad. Jag kan icke heller godtaga statskontorets
ståndpunkt att själva metoden för hyrestalens sammanvägning
innebär en reducering av hyresvärdena som i tillräcklig mån kompenserai
de faktorer, vilka kommittén åberopat för den vidtagna generella jämkningen.
Däremot anser jag mig böra biträda socialstyrelsens förslag, att
möjlighet bör föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens be -

40

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

lopp, om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avviker från
den normala.

Att såsom kammarkollegiet ifrågasatt tillerkänna präst, som icke beredes
tjänstebostad, en begränsad hyresersättning synes mig ur flera synpunkter
icke påkallat.

Såsom i kommittébetänkandet föreslagits och i socialstyrelsens yttrande
understrukits anser jag, att bostadsavdragen över lag böra göras rörliga
för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den allmänna
hyresnivån förändras. En allmän omprövning av bostadsavdragen
synes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens sammanvägning
även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i
tjänstebostadsbeståndets genomsnittliga standard.

Därest pastorat i enlighet med vad jag nyss förordat skall tillhandahålla
kyrkoadjunkt eller där fast stationerad pastoratsadjunkt tjänstebostad,
uppkommer frågan om bestämmande av den ersättning, som befattningshavaren
i form av bostadsavdrag skall erlägga till pastoratet för bostadens
begagnande.»

Sådana bostadsavdrag hava uträknats efter samma principer som för
de ordinarie prästerna. Därvid har man räknat med tre rum och kök för
kyrkoadjunkt och två rum och kök för pastoratsadjunkt. Vidare har man
genomgående räknat med högsta kvalitetsklassen. Någon 12-procentregeln
motsvarande generell jämkning har icke företagits. Dock har en
viss mindre jämkning funnits skälig för kyrkoadjunkterna. De föreslagna
avdragen äro följande:

Hyresgrupp 1 2 3 4 5

kyrkoadjunkts bostad........... 840 1 104 1 368 1 632 1 896

pastoratsadjunkts bostad........ 672 876 1 080 1 284 1 488

Föredraganden anför vidare:

»Dessa avdragsbelopp, vilka enligt min mening kunna anses på ett tillfredsställande
sätt avvägda, anser jag mig böra förorda. De för kyrkoadjunkts
bostad föreslagna beloppen synas kunna tillämpas även för åt
stifts- eller kontraktsadjunkt upplåten tjänstebostad.

Vad angår frågan om bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av överdimensionerade
prästerliga tjänstebostäder anser jag i likhet med kommittén,
att sådan gottgörelse bör utgå. Jag är dock icke nu beredd att taga
slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning
lämpligen bör tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskostnadens
sammanlagda belopp lämpligen bör begränsas till viss andel av lönen
är en fråga, som synes mig böra av kommittén övervägas.

Vad vidare beträffar frågan om en omarbetning av 10 § i ecklesiastik

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

41

boställsordning, vilket lagrum innehåller bestämmelser om prästgårds storlek,
så anser jag — liksom kammarkollegiet — en sådan revision av boställslagstiftningen
vara angelägen.»

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den i 38 § 2 mom. andra
stycket statens allmänna avlöningsreglemente upptagna bestämmelsen, att
hyresavdrag för tjänstebostad skall bestämmas med hänsyn till priset å
orten för likvärdig bostad samt att vid ersättningens bestämmande jämväl
skola beaktas bostadens belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad.
överenskommelse om ersättningen förutsättes skola träffas. Kan
detta ej ske, skall frågan hänskjutas till statens boställsnämnd.

Motsvarande bestämmelse återfinnes i det av 7945 års lönekommitté
framlagda förslag, som legat till grund för reglementet (SOU 1947:23).
Såsom motivering anförde nämnda kommitté:

Lönekommittén har den principiella uppfattningen att i de fall, då
tjänsteman ålägges att bebo tjänstebostad, ersättningen därför bör bestämmas
så, att denna skyldighet varken medför en utanför lönesättningen
liggande indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse med de fall,
då sådan skyldighet ej finnes. Då ersättningen bestämmes från denna
utgångspunkt, måste enligt lönekommitténs mening beaktas, att en tjänstebostad
i vissa fall kan ha lägre hyresvärde än eljest likvärdiga bostäder
å orten. Detta kan bero på bostadens belägenhet, varav i vissa fall också
kunna följa särskilda besvär på tjänstefri tid för bostadshavaren, för vilka
ersättning icke utgår, eller på annan dylik omständighet. Tvånget att
bebo tjänstebostad bör också tillerkännas betydelse för sådana fall, då
bostaden har sådan storlek eller beskaffenhet, att den — med hänsyn
bland annat till befattningshavarens tjänsteställning — icke kan antagas
överensstämma med dennes behov och rimliga önskemål. Lönekommittén
har ansett, att dessa synpunkter böra komma till uttryck i avlöningsbestämmelserna.

Bestämmelsen om klassificering av tjänstebostäder för folkskollärare
finnes i 19 § boställsordningen den 30 december 1946 (nr 883) för folkskolans
lärare (senaste lydelse enligt SFS 1947:545). Utredning angående
resultatet av klassificeringen redovisas i prop. 1/1949, Bil. 10, s. 263—264. 7

7. Semester.

Frågan om semester för församlingsprästerna är gammal och har alltjämt
förblivit olöst.

Prästlönekommittén föreslår emellertid rätt till semester för prästerna
med vissa av de prästerliga tjänstgöringsförhållandena betingade modifikationer.
Om den närmare innebörden av förslaget må följande anmärkas.

Till en början konstaterar kommittén, att det nuvarande systemet med

42

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

»tjänstebyte», eller riktigare tjänstedubblering — d. v. s. att en präst
under annan prästs semester uppehåller både sin egen och den andres
tjänst — icke kan undvaras. Kommittén anför härefter:

Vad som fortgående möjliggör tjänstedubbleringssystemets användning
vid semester för församlingspräster är givetvis det förhållandet, att dessa
befattningshavare under ett par till sommartiden förlagda semesterperioder
kunna påtaga sig en viss ökning i arbetsbördan för sådana legalt föreskrivna
göromål, som icke tåla uppskov, men å andra sidan för möjliggörande
härav skjuta åt sidan en del andra till tjänsten hörande uppgifter.
Det ligger i sakens natur, att det frivilliga församlingsarbetet härvid i första
hand får tillfälligtvis ställas tillbaka.

Vad angår de pastorat, i vilka en eller flera biträdande präster finnas
anställda, lär från här förut angivna utgångspunkter hinder i allmänhet
icke möta mot att prästerna där turvis komma i åtnjutande av semester på
det sätt och i den ordningen, att under ledigheten för kyrkoherden den biträdande
prästen eller, där flera biträdande präster finnas, en av dem förordnas
såsom vikarie å kyrkoherdebefattningen, medan särskild vikarie å
biträdesbefattningen icke utses. Ersättningen under vikariatstjänstgöringen
bör regleras enligt avlöningsreglementets vanliga normer för vikariatsförordnanden.
Särskilda överväganden kunna dock bli påkallade vid semesterregleringen
för komminister, som är anställd för viss — ofta avsides
belägen annexförsamling eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt och som
därvid har att förestå för församlingen eller distriktet anordnad särskild
pastorsexpedition.

Det ligger i sakens natur, att vikariatsförhållandena vid en allmän semesterreglering
för församlingsprästerna måste möta de större svårigheterna
företrädesvis när det gäller kyrkoherdarna i en-prästspastoraten. Den
allmänna grundsats, som här måste följas, blir givetvis den, att under semesterledighet
för sådan kyrkoherde särskild vikarie bör förordnas i all
den utsträckning, som den förhandenvarande tillgången inom stiftet på
präster, disponibla för semestervikariat, det möjliggör.

Man lär som hittills ha att räkna med, att även annan präst än församlingspräst
kan i givna fall komma att stå till förfogande såsom särskild
semestervikaiäe. Präster, som här komma i fråga, torde vara att hänföra
till någon av följande kategorier:

1) lärare med prästerlig behörighet vid allmänna läroanstalter, vilka befinnas
villiga att under egna ferier åtaga sig vikariat av ifrågavarande slag;

2) emeriterade (pensionerade) präster; samt

3) präster i icke-publik tjänst eller utan särskild anställning, vilka för
ändamålet ställa sig till förfogande.

En närmare reglering av den avlöning, som präster av här angivna kategorier
skola ha att åtnjuta vid semestervikariat, blir erforderlig. I

I fortsättningen erinrar kommittén om de s. k. predikobiträdena, d. v. s.
teologie studerande m. fl., som med biskopens tillstånd få predika i kyrkorna.
Vid tjänstebyten torde i allmänhet vara förutsatt, att den tjänstledige
prästen anskaffat dylikt biträde för hållande av högmässor. Dessa

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

43

biträden borde enligt kommitténs mening kunna utnyttjas mera rationellt.
Sådan person skulle kunna få ett vidgat uppdrag att såsom prästerlig
assistent i en-prästpastorat vid tjänstedubblering utföra sådana åligganden,
som icke krävde prästerlig behörighet. Kommittén fortsätter:

Kommittén förordar ett allmänt bemyndigande för domkapitlen att för
här avsedda fall, då så befinnes behövligt, anställa tillfällig assistent, som
nu sagts. Det bör ankomma på domkapitlen att beträffande assistenternas
tjänstgöring meddela de närmare föreskrifter, som prövas erforderliga. Ersättningen
åt den prästerlige assistenten synes kommittén skäligen kunna
bestämmas till ett belopp av förslagsvis 400 kronor för månad räknat.

Kommittén erinrar även om möjligheterna att sammanlysa gudstjänster
samt anför vidare:

För möjliggörande av den ovan skisserade ordningen för regleringen av
vikariatsförhållandena vid semester för församlingsprästerna förordar kommittén
en allmän föreskrift av innehåll, att sådan präst skall vara förpliktad
att, efter domkapitlets beprövande, utföra nödvändiga tjänstehandlingar
för annan, semesterledig församlingspräst. Kommittén förordar, att
präst vid dylikt partiellt vikariat skall äga uppbära ett särskilt tjänstcdubbleringsarvode
av fem kronor för dag.

Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på det prästerliga tjänstgöringsområdet
förordar kommittén avvikelse från vanliga regler sålunda,
att domkapitlen få i sin hand att föreskriva en kumulering av semesterrätten,
så att prästen, där så påkallas, må — med inhiberande av semestern
under ett år — kunna under det närmast påföljande året uttaga semester
för två år i en följd. Vidare anser kommittén försiktigheten bjuda,
att föreskrifterna om semesterrätten utformas i överensstämmelse med de
för statsförvaltningen före 1939 års avlöningsreglemente gällande mindre
kategoriska stadgandena om semesterförmånen såsom en rättighet för
tjänsteinnehavaren.

Kommitténs förslag har i huvudsak vunnit anslutning från remissinstanserna.
Dock har från kyrkomötets sida framhållits, att om semesterrätten
ej gjordes ovillkorlig, syntes det ej heller nödvändigt att ålägga församlingspräst
skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra i annat
pastorat.

Föredraganden biträder kommitténs förslag till huvudgrunder för en
reglering av prästernas semester. Vad särskilt angår det av kyrkomötet
uttalade önskemålet, att tjänstedubblering icke skulle åläggas prästen annat
än efter frivilligt åtagande, så har föredraganden icke funnit det vara
försvarligt, att domkapitlen skulle sakna möjlighet att här — i förekommande
fall — utkräva eu tjänsteplikt.

44

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Prästlönekommittén lämnar till en början en översikt av gällande bestämmelser
angående förflyttningsskyldigheten för statstjänstemännen
och de kommunalanställda lärarna samt anför härom:

Innehavare av ordinarie statstjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort
eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där
Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å
vilken reglementet är tillämpligt. Med hänsyn till den oberoende ställning
domarkåren ansetts böra intaga, gäller dock för domare endast en begränsad
förflyttningsskyldighet. Sålunda är innehavare av ordinarie domartjänst
allenast pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl sådant
påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den
lönegrad han tillhör.

För ordinarie lärare vid högre kommunal skola gäller skyldighet att låta
förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid statliga och högre kommunala
läroanstalter m. fl. eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant
erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform
läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då
eljest synnerliga skäl därtill äro.

Ordinarie lärare vid folkskola är pliktig att låta förflytta sig till annan
ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för indragning
av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. I

I fortsättningen erinrar kommittén om att en mycket begränsad förflyttnings-
och avgångsskyldighet för närvarande torde gälla för prästerna
samt redogör närmare för de därutinnan gällande bestämmelserna.

Kommittén ingår härefter på frågan om införande för de ordinarie prästernas
vidkommande av en förflyttningsplikt av samma omfattning, som
för närvarande civilstatstjänstemännen och folkskollärarna enligt gällande
avlöningsreglementen äro underkastade. Kommittén erinrar härvid till
en början om att frågan angående förflyttning av ordinarie präster icke kan
regleras allenast genom bestämmelser om en generell skyldighet härtill
från befattningshavarnas sida i ett avlöningsreglemente. För att kunna i full
utsträckning tillämpas — framhåller kommittén — förutsätter nämligen
ett sådant stadgande en häremot svarande ändring i gällande prästvalslagstiftning,
varigenom pastorat förpliktas att — utöver för närvarande
förekommande fall — såsom ordinarie präst mottaga en av pastoratsmenigheten
icke själv därtill vald prästman.

Kommittén finner icke någon tvekan råda därom, att en förflyttningsskyldighet
även för prästerliga befattningshavare bör gälla i fall, där förflyttningsbehovet
förestavas av organisatoriska skäl.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

45

Kommittén fortsätter:

Frågan, huruvida därjämte en förflyttningsskyldighet av den mera vidsträckta
omfattning, som gäller för statstjänstemän i allmänhet, bör åvägabringas
för prästerna, kan vara föremål för större tvekan. Om spörsmålet
betraktas enbart ur den enskilde befattningshavarens synvinkel, torde visserligen
skäl icke vara för handen att stanna vid en annan bedömning än
den, som anlagts för statstjänstemän i allmänhet. Det är dock tydligt, att
man vid denna frågas behandling måste taga hänsyn även till andra synpunkter,
som beröra i viss mån ömtåliga förhållanden. Det är ett kyrkans
och samhällets intresse av vikt, att prästen som förkunnare kan intaga
en fri ställning, oberoende av den politiska maktbalansens skiftningar.

Kommittén finner emellertid, att en förflyttning i vissa fall — t. ex. då
motsättningar uppstått mellan prästen och församlingsmedlemmarna —
skulle kunna vara till gagn.

Kommittén anför vidare:

Det må erinras, att erfarenheter av liknande art som de här antydda
medverkat till införande för de kommunalt anställda lärarna av en förflyttningsskyldighet
av den omfattning, som i det föregående angivits och som
funnits böra genomföras trots den inskränkning, som därav måst följa i
skoldistriktens rätt att själva utse sina lärare.

Det kan invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha
möjligheter till en tillfredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kan
giva åsyftat gynnsamt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna ligger
i befattningshavarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller
eljest i förhållanden, som hänföra sig helt eller väsentligen till hans personliga
egenskaper, medför en förflyttning blott att svårigheterna överföras
från en församling till en annan. Denna invändning synes vara berättigad
men utgör icke något skäl för det allmänna att avhända sig möjligheten
att genom ett förflyttningsinstitut råda bot på olägenheterna i de fall, där
ett ombyte av tjänstgöringsområde skulle vara tillfyllest och ur såväl församlingens
som befattningshavarens synpunkt skulle framstå såsom den
rätta åtgärden. Invändningen pekar emellertid på, att behov till äventyrs
kan föreligga jämväl av eu anordning, som möjliggör en avkoppling helt
och hållet av eu olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där
pensionering icke kan äga rum. En sådan anordning har på vissa förvaltningsområden
genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat
inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare
och för personal inom polisväsendet. Enligt kommitténs mening är
frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet
förtjänt av övervägande.

Kommittén gör härefter en sammanfattning och föreslår på anförda skäl
att skyldighet nu införes för ordinarie präst att efter Kungl. Maj :ts bestämmande
låta förflytta sig till annan ordinarie prästerlig befattning, då
organisatoriska skäl sådant påkalla eller då eljest synnerliga skäl därtill
äro, att frågan om en revision av prästvalslagstiftningen för möjliggörande
av förflyttningsinstitutets tillämpning i lämplig omfattning upptages till

46

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

särskild prövning samt att spörsmålet om inrättande av en avgångsstat för
präster jämväl tages under övervägande.

Kyrkomötet och domkapitlen i samtliga stift ■— utom Lunds — ävensom
de prästerliga personalorganisationerna avstyrka kommitténs förslag
om skyldighet för ordinarie präst att låta sig förflyttas till annan ordinarie
prästerlig befattning av andra än organisatoriska skäl. Därvid har kyrkomötet
främst åberopat församlingarnas intressen. — Beträffande förflyttning
av organisatoriska skäl hävdar kyrkomötet, att prästvalsbestännnelserna
i minsta möjliga mån böra ändras. Förflyttning borde endast ske i
samband med s. k. tredjegångstillsättning. Kyrkomötet uttalar sin anslutning
till tanken på en disponibilitetsstat för prästerna.

I likhet med kyrkomötet ansluta sig samtliga domkapitel till kommitténs
uttalande angående en disponibilitets- eller avgångsstat för präster.

Av de centrala verken har riksräkenskapsverket anslutit sig till kommittéförslaget
i förevarande del.

Kammarkollegiet biträder, att prästerna i vidgad utsträckning bliva förflyttningsskyldiga
av organisatoriska skäl, men ställer sig tveksamt till
förslaget om förflyttningsskyldighet i vidare mån.

Föredraganden yttrar:

»Spörsmålet om ordinarie prästs förflyttning till annan prästerlig fullmaktstjänst
och vad därmed äger samband har av kommittén allsidigt
undersökts. Såsom kommittén framhållit har frågan, förutom en anställningsrättslig
sida, även en sida som omedelbart berör lagstiftningen om
prästval.

Frågans sålunda sammansatta natur medför, att en i avlöningsförfattningen
införd förflyttningsskyldighet icke kan få någon praktisk betydelse,
med mindre en motsvarande jämkning sker i gällande bestämmelser om
tillsättning av ordinarie församlingstjänster. En uppmjukning i antydd
riktning av dessa bestämmelser är åter en fråga, som självfallet icke nu
kan upptagas till omedelbart avgörande. Kommitténs redogörelse på denna
punkt och vad jag tidigare påvisat om nödvändigheten att underlätta
ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar har emellertid övertygat
mig om, att en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna i detta begränsade
syfte är nödvändig och att denna fråga bör få sin lösning, så
snart en utredning av frågan hunnit verkställas. Då — såsom kommittén
understryker — ett uppskjutande av förflyttningsskyldighetens införande
tills dess ett avgörande träffats i sistberörda fråga skulle kunna under en
betydande tidrymd förhindra ett utnyttjande av uppmjukade tillsättningsbestämmelser,
anser jag det i varje fall nödvändigt, att vid löneregleringen
införes en förflyttningsskyldighet för ordinarie församlingspräst, om för -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

47

flyttningen förestavas av organisatoriska skäl. Men de av kommittén anförda
skälen för beredande av möjlighet att förflytta ordinarie präst av
andra skäl än organisatoriska måste enligt min mening också anses så
vägande, att även detta spörsmål bör upptagas till närmare prövning vid
den angivna översynen av prästvalslagstiftningen. Vid sådant förhållande
anser jag det jämväl välbetänkt att — i syfte att göra en av översynen föranledd
lagändring tillämplig utan längre tidsutdräkt — vid löneregleringen
införes skyldighet för präst att låta sig förflytta, då synnerliga skäl därtill
äro.

I likhet med kommittén och kyrkomötet anser jag, att även frågan om
inrättande av en avgångsstat för präster är förtjänt av att närmare utredas
i annat sammanhang. Jag finner på grund härav riktigt, att vid löneregleringen
stadgas skyldighet för ordinarie präst att låta sig överföra på avgångsstat
i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunna bli antagna
av Kungl. Maj :t och riksdagen.»

9. »Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen».

Prästlönekommittén anför beträffande de »kommunala tillläggen»: I

10 § i 1910 års ännu gällande prästlönelag upptages ett stadgande, som
ger ett pastorat möjlighet att — under vissa speciella förutsättningar —
bevilja präst ett tillägg till hans författningsenligt utgående, av Kungl.
Maj :t i särskild lönereglering för tjänsten närmare bestämda avlöning.
Grunden för stadgandet har varit det förhållandet, att dylik individuell
lönereglering för tjänsten fastställes för viss bestämd tid i sänder, i regel
tjugo år, samt att under loppet av en så lång tidsperiod förändringar —
såsom folkmängdsökning o. d. — kunna inträffa, som motivera en förhöjning
av nämnda avlöning.

Det speciella motiv, som förelegat för upptagande i prästlönelagstiftningen
av ifrågavarande lönetilläggsinstitut, kommer med övergången till
det statliga lönesystemet att helt förlora sin giltighet. Med lönereformen
falla nämligen de fixerade »löneregleringsperioderna» bort.

Kommittén vill till den förevarande frågans ytterligare belysning erinra
om, att statsmakterna vid den år 1937 genomförda avlöningsregleringen
för folkskolans lärarpersonal tagit allmän ställning till de dittills i viss
omfattning åt sådana lärare utgående kommunala lönetilläggen och därvid,
av såväl principiella som praktiska skäl, funnit dylika lönetillägg oförenliga
med de grunder, varpå nämnda avlöningsreglering var fotad. I anslutning
härtill blev ett förbud för skoldistrikten att bevilja lärare sådana lönetilllägg
genomfört i form av villkor för statsbidrag.

Enligt kommitténs mening bör i samband med löneregleringen förbud
stadgas mot beviljande av kommunala tillägg.

Kommittén berör härefter den i gällande avlöningssystem för prästerna
förekommande speciella avlöningsförmån, som vanligen benämnes förmån

48

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

av donation »över lönen». Stadgandet härom finnes upptaget i
7 § prästlöneregleringslagen. Stadgandet i fråga har följande lydelse.

Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig
tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat
komma samme tjänstinnehavare till godo; dock må vid lönens bestämmande, i
den mån skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation.

Kommittén yttrar:

Den speciella avlöningsförmån det här gäller kan väl med hänsyn till
de hithörande fallens hittills förhållandevis ringa antal knappast sägas
vara för prästerskapet i gemen av någon större betydelse i lönehänseende.
Den för prästerna tillämnade lönereformen nödvändiggör nu likväl ett
ställningstagande till förevarande säregna avlöningsinstitut. Även oberoende
härav föreligga enligt kommitténs mening skäl till en omprövning av
avlöningsinstitutets berättigande. Själva den rättsliga grundvalen för den
ifrågavarande lagbestämmelsen har visal sig vara ytterligt bristfällig. Följden
härav har blivit en serie av processer, vilka stundom varit av den art,
att de för rättsordningen blivit en belastning.

Kommittén lämnar i fortsättningen en redogörelse för bestämmelsens
uppkomst och tillämpning. I denna del får utskottet hänvisa till propositionen
s. 138 och 139 samt vidare till kommitténs betänkande s. 86 ff
och 220 ff.

Enligt kommitténs uppfattning kan det icke anses riktigt att, sedan en
allmän lönereglering genomförts efter en såsom skälig ansedd avvägning,
denna lönesättning därefter får på vissa punkter genombrytas genom enskilda
förordnanden. För kommittén står det därför klart, att den ifrågavarande
bestämmelsen nu bör utmönstras ur lagstiftningen rörande prästernas
löneförhållanden.

Kommittén föreslår en avveckling av prästlönedonationerna på det sätt,
att Kungl. Maj :t utnyttjar den s. k. permutationsrätten, varigenom stiftelseändamål,
för vilka förändrade tidsförhållanden ryckt undan grunden,
kunna efter behovet jämkas. Angående den närmare innebörden av kommitténs
förslag i denna del hänvisas till efterföljande redogörelse för föredragandens
uttalanden.

Kyrkomötet avstyrker kommitténs förslag beträffande såväl kommunala
tillägg som prästlönedonationerna »över lönen».

I kammarkollegiets yttrande tillstyrkes kommitténs förslag beträffande
kommunala tillägg. Beträffande 7 § prästlöneregleringslagen uttalar sig
majoriteten för att en motsvarighet till densamma införes i en ny prästerlig
löneförfattning, medan en minoritet biträder kommittén i denna del.
Majoriteten erinrar om att statens allmänna avlöningsreglemente i 19 §
under B tillerkänner vissa läroverkslärare rätt att tillgodonjuta donation
över lönen. I fråga om användningen av donationstillgångarna framför

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

49

minoriteten ett från kommitténs avvikande förslag, vilket återgives i föredragandens
nedan intagna uttalande.

Flertalet av domkapitlen har biträtt kyrkomötets yttrande. Domkapitlet
i Karlstad har biträtt kommitténs förslag.

Föredraganden anför:

Jag får erinra om, att enligt redan gällande bestämmelse (6 § prästlönereglementet)
präst är förbjuden att mottaga särskild ersättning för honom
på grund av tjänsten åliggande förrättningar. Givet är, att detta förbud
bör även i fortsättningen upprätthållas.

Jag finner det icke vara med grunderna vare sig för det angivna förbudet
eller för den nu tillämnade löneregleringen förenligt, att präst —
utöver den fastställda, med hänsyn till göromålens art och omfattning
avvägda avlöningen —- skall äga i och för tjänsten uppbära särskilt avlöningstillägg
i någon form. Jag tillstyrker fördenskull, vad i första hand
beträffar de kommunala tilläggen, bestämmelser innefattande förbud såväl
för pastoraten att besluta om dylika tillägg som för präst att mottaga
avlöningstillägg av detta slag.

Vad angår prästlönedonationerna »över lönen» får jag framhålla följande.

Givet är, att mottagaren av en testamentarisk disposition för prästlöneändamål
icke är den tillfällige innehavaren av den prästerliga befattningen
utan det allmänna såsom icke blott den legala representanten utan också
själva huvudmannen för befattningen. Befattningshavarens eventuella rätt
att i tjänsten uppbära donationsavkastningen är sålunda grundad icke på
donationen såsom sådan utan på de anställnings- och avlöningsvillkor, som
gälla för befattningen och som befattningshavaren frivilligt underkastar
sig. Det är sålunda klart, att ett bland anställningsvillkoren inryckt förbud
för befattningshavare att uppbära avkastningen av en eventuellt vid tjänsten
knuten donationstillgång icke kränker någon dennes enskilda rätt.

Det har emellertid gjorts gällande, att stadgandet av ett förbud, som
här berörts, skulle innebära en otillbörlig kränkning av donators yttersta
vilja och därmed, i sista hand, lägga ett band på den allmänt erkända
testamentsfriheten. Vore detta påstående grundat, skulle ju steget till ett
sådant ingrepp i testamentsfriheten redan vara i realiteten taget i och
med den i 7 § prästlöneregleringslagen inskrivna regeln, att donationsförmånens
ekonomiska värde må — intill lönens hela belopp — avräknas från
denna. Jag skall emellertid icke närmare uppehålla mig vid denna föga
lyckliga regel. Dess ohållbarhet har vid flerfaldiga tillfällen i den tidigare
diskussionen kring prästlönedonationerna blivit klart påvisad. Angelägnare
synes mig vara att understryka, att prästlönedonationerna alla -—
med ett undantag — tillkommit, innan samhället kan sägas ha över -

4—933G1 B i han g till riksdagens protokoll 1949. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

50

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

tagit det fulla ansvaret för prästernas skäliga avlönande. De förutsättningar,
varpå donationerna varit grundade, ha härmed undanryckts. Och
klart är att testamentsfriheten icke kan givas den innebörd, att enskild
person skulle kunna påtvinga det allmänna-donationsmottagaren en användning
av donationstillgången, som visar sig från samhällets sida medföra
påtagliga olägenheter. Jag torde icke behöva erinra om, att donationsvilligheten
icke saknar det vidaste spelrum och de tacksamma uppgifterna,
när det gäller donationsändamål i kyrkans ideella verksamhet.

Jag biträder således kommitténs förslag även på denna punkt.

Vad åter angår den framtida dispositionen av prästlönedonationerna
»över lönen», åt vilka genom 7 § prästlöneregleringslagen hittills givits en
rättslig särställning, så föreligga olika förslag till lösningen av denna fråga.
Av kommittén har förordats, att avkastningen av dessa tillgångar helt förbehålles
vederbörande pastorat eller, eventuellt, en i pastoratet ingående
församling för tillgodoseende av något mera speciellt kyrkligt intresse, som
församlingen har att vårda. Enligt det av en minoritet inom kammarkollegiet
framförda förslaget skulle — med undantag för några enstaka, från
praktisk synpunkt mindre betydelsefulla fall — beträffande den framtida
dispositionen av dessa prästlönedonationer komma att gälla samma regler
som för andra lokala prästlönetillgångar. Den av kommittén anvisade
lösningslinjen har synts mig mera tilltalande. Jag har emellertid icke funnit
anledning att nu taga definitiv ställning till denna fråga.

B. Pensionering.

Allmänna grunder.

Pråstlönekommittén.

Med hänsyn till att det framlagda förslaget till lönebestämmelser för
prästerna nära ansluter sig till det statliga lönesystemet, anser kommittén
en motsvarande anpassning i pensionshänseende vara naturlig.

En tillämpning av principerna för den statliga pensioneringen leder till
en pensionsålder av 65 år för samtliga präster, vilken pensionsålder i
jämförelse med emeritilönelagens och biskopsavlöningsförordningens bestämmelser
innebär en sänkning med fem år för ordinarie präst och en
höjning av lika många år för extra ordinarie präst. Med hänsyn till prästernas
möjligheter — genomsnittligt sett — att tillfredsställande verka
inom sitt kall anser kommittén pensionsåldern 65 år vara i stort sett väl
avvägd.

Kommittén föreslår vidare, att pensionsåldern skall inträda vid utgången
av den tolvmånadersperiod räknad från och med den 1 oktober till och

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

51

med den 30 september, under vilken befattningshavaren uppnått 65 levnadsår.

Vad angår skyldigheten att avgå och anstånd med avgång ur tjänst,
erinrar kommittén om, att för statens tjänstemän gälla olika bestämmelser
för domare och övriga tjänstemän. För den senare gruppen är sålunda
stadgat, bl. a., att avgångsskyldighet inträder vid pensionsålderns uppnående
men att efter administrativ prövning tillstånd att kvarstå i tjänst kan
erhållas för en tid av sammanlagt längst tre år, om befattningshavaren är
fullt tjänstduglig. För domarna gäller i nu förevarande hänseende, att de
utan diskretionär prövning äga kvarstå efter pensionsåldern, 65 år, under
en tid av längst två år. Såsom motiv till denna domarnas särställning har
anförts vikten av att ha en i förhållande till administrativ myndighet fritt
ställd domarkår. Enligt kommitténs mening finnes icke anledning ifrågasätta
andra bestämmelser beträffande avgångsskyldighet och kvarstående
i tjänst efter uppnådd pensionsålder för prästerna än som gälla för statstjänstemännen
i allmänhet eller att skyldighet att avgå skall inträda vid
uppnådd pensionsålder med rätt likväl för befattningshavaren att efter
särskild prövning äga kvarstå under tre år efter pensionsåldern.

Kommittén föreslår, att det för rätt till hel pension skall krävas 30
tjänstår eller samma antal tjänstår som i allmänhet erfordras för att hel
pension skall utgå till statsanställda m. fl.

Beträffande tjänstårsberäkningen slutligen föreslår kommittén en anknytning
i sak till vad i sådant hänseende gäller för statens tjänstemän.
Dessutom bör enligt kommitténs mening präst, som åtnjuter ledighet för
att uppehålla annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller befattning,
som avses i lagen den 28 juni 1935, nr 445, om emeritilöner för
vissa prästmän i ledande ställning i missionens eller diakoniens tjänst, icke
för sådan ledighet vidkännas avdrag vid tjänstårsberäkningen.

I fråga om pensionsåldern och reglerna för anstånd med avgång ur
tjänst efter uppnådd pensionsålder ha i yttrandena olika meningar framkommit.

Föredraganden anför:

»I likhet med kommittén finner jag det naturligt, att den prästerliga pensioneringen
reformeras i anslutning till den för statstjänstemännen in. fl.
gällande allmänna pensionsregleringen. Därvid uppstår emellertid frågan,
huruvida pensionsåldern för prästerna skall bestämmas till 65 år i överensstämmelse
med vad som gäller för statsanställda i allmänhet i högre
grader eller mellangrader eller om pensionsåldern bör sättas vid en annan
åldersgräns. Del kan å ena sidan göras gällande, att även till betydligt
högre levnadsålder än 65 år komna präster visat sig kunna med obrutna

52

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

krafter utöva sin verksamhet till gagn för kyrkan och det allmänna. Å
andra sidan kan emellertid icke bortses från att möjligheterna till effektiv
tjänstutövning vid mera framskriden ålder för prästerna, liksom för
mänsklig arbetskraft över huvud, växla individuellt. Ej heller kan bestridas
att vissa prästerliga befattningar — företrädesvis befattningarna i ödebygdsförsamlingarna
—- ställa sådana krav på den fysiska uthålligheten
hos innehavarna att högre pensionsålder än 65 år icke bör ifrågasättas.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär, att pensionsåldern
skall bestämmas till 65 år. På grund av att en ettårig avgångstermin förordats,
kommer dock pensionsåldern genomsnittligt att inträda vid en
uppnådd levnadsålder av 65% år. Förslaget innebär vidare möjligheter till
kvarstående i tjänst längst tre år efter pensionsålderns inträde. Remissmyndigheterna
ha i allmänhet tillstyrkt 65 års pensionsålder, men flera
yttranden utmynna i förslag till vidgad möjlighet i fråga om anstånd med
avgång efter uppnådd pensionsålder i förhållande till vad i sådant avseende
gäller för statsanställda. För egen del finner jag mig icke böra frångå
kommitténs förslag beträffande pensionsåldern. Jag anser emellertid bärande
skäl föreligga för utsträckning av anståndstiden för prästs avgång
till högst fem år. Vad särskilt angår kyrkomötets uppfattning att präst
bör ha möjlighet att själv välja tidpunkt för avgången mellan 65 och 67
års ålder, kunna vissa synpunkter tala för avgångsregler, vilka lämna utrymme
för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder under en begränsad
tid utan myndighets diskretionära prövning, men övervägande
skäl synas mig dock tala för en anslutning i denna del till de statliga
huvudreglerna.

Under förutsättning att en löne- och pensionsreglering i huvudsaklig
överensstämmelse med vad prästlönekommittén förordat kommer till
stånd, bör givetvis i anslutning till pågående översyn av de statliga pensionsåldersbestämmelserna
frågan om den prästerliga pensionsåldern tagas
under omprövning.»

Vissa övergångsfrågor.

Prästlönekommittén.

En reform av den prästerliga pensioneringen i enlighet med vad ovan
förordats påkallar lösandet av vissa särskilda övergångsfrågor. Sålunda erfordras
övergångsanordningar bl. a. i anledning av de nya pensionsåldersbestämmelserna
liksom även till följd av att tjänstetiden införes såsom
normerande faktor för bestämmandet av tjänstepension.

Vad kommittén anför beträffande pensionsålderssänkningen kan sammanfattningsvis
angivas sålunda.

Med hänsyn till resultatet av vissa av kommittén gjorda beräkningar

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

53

rörande antalet ordinarie präster i åldersklasserna 60 år och däröver ävensom
till det förhållandet att för de närmaste åren en viss knapphet på
präster kan förutses anser kommittén, att den nya pensionsåldern ej kan
tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. På sätt kommittén i betänkandet
närmare utvecklar (sid. 155—157) föreslås, att pensionsålderssänkningen
skall genomföras successivt under de sju åren närmast efter reformens
genomförande. De regler för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder,
som förordats skola bliva gällande enligt huvudbestämmelserna,
föreslår kommittén skola få tillämpning även under den ifrågavarande
övergångstiden med den begränsningen likväl, att kvarstående ej får komma
i fråga längre än till 70 års ålder.

Med avseende å tjänstårsberäkningen för tid före regleringens ikraftträdande
finner kommittén det självfallet, att den tid som enligt gällande
familjepensionsreglemente för prästerskapet räknas som tjänstår bör tillgodoräknas
även enligt det blivande familjepensionsreglementet. Enär någon
överflyttbar rätt till tjänstår icke finnes enligt emeritilönelagen ställer
sig, framhåller kommittén, problemet annorlunda i tjänstepensionshänseende.
Kommittén berör därvid till en början det förhållandet att pensionsavgifter
icke utgå enligt emeritilönelagen. Någon reduktion vid beräkningen
av antalet tjänstår bör denna avgiftsfria pensionering likväl icke
medföra, framhåller kommittén.

Beträffande frågan angående vilken tid, som bör göras pensionsgrundande
för egenpension, förordar kommittén, att tjänstårsberäkningen
övergångsvis knytes till innehavet av tjänst, som avses i emeritilönelagen.
Tjänstårsberäkningen bör därutöver grundas på tid för innehav av sådan
tjänst, som avses i 1935 års lag om emeritilöner för vissa prästmän inom
missionen och diakonien ävensom på tjänstetid såsom ordinarie eller extra
ordinarie präst i garnisons- eller ainiralitetsförsamlingarna.

Kommittén erinrar om, att emeritilönelagen formellt icke stadgar någon
ovillkorlig pensionsrätt men att prästerna numera dock undantagslöst tilldelas
pension när förutsättningarna därför äro uppfyllda. Då storleken av
denna pension i regel är oberoende av antalet tjänstår vid pensionsålderns
uppnående beräknar envar präst, som innebar i emeritilönelagen avsedd
tjänst, att vid avgångsåldern, om han då är i livet, erhålla oavkortad emeritilön.
På grund av detta förhållande intaga prästerna en särställning
gentemot statsanställda såtillvida, att de senares pensioner avvägas med
hänsyn till tjänstetidens längd. Kommittén föreslår därför en tjänstårsgaranti
att övergångsvis gälla i vissa fall. Härom anföres i huvudsak
följande:

Införandet av ett på tjänstårsberäkning grundat pensionssystem ställer
givetvis framför allt de präster i eu försämrad ställning, vilka vid regle -

54

Sammansatt slats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

ringens ikraftträdande uppnått en mera framskriden ålder och, antingen
på grund av sent inträde på prästbanan eller till följd av långvariga avbrott
i tjänstgöringen, till pensionsåldern endast kunna intjäna en mindre del
av det för hel pension erforderliga antalet tjänstår.

Att införa ett regulativ av något slag mot den försämring av pensionsutsikterna,
som i vissa fall uppkommer som följd av att tjänstetiden införes
såsom normerande faktor vid pensionsbestämningen, är enligt kommitténs
uppfattning nödvändigt. Kommittén anser, att detta bör ske från den principiella
utgångspunkten, att var och en av de präster, som övergå från
emeritilönelagens bestämmelser till det nya tjänstepensionsreglementet,
skall hava möjligheter att, räknat från tidpunkten för övergången, till pensionsåldern
intjäna hel pension enligt det nya reglementet. Tekniskt bör
detta lösas så, att präst, som nyss sagts, erhåller rätt att såsom tjänstår
för bestämmande av ålderspension enligt det nya reglementet räkna så lång
tid tillbaka, att denna tid utökad med de tjänstår, som han har möjlighet
att ytterligare intjäna till pensionsåldern, uppgår till 30 år.

Här må det tillägget göras att, därest de enligt vanliga regler för tjänstårsberäkning
tillgodoräkningsbara tjänståren, som belöpa på tid före det
nya reglementets ikraftträdande, till antalet överstiga de retroaktivt garanterade
tjänståren, det större antalet självfallet skall läggas till grund för
tjänstårsberäkningen.

Den sålunda garanterade rätten till tjänstår enligt den nya regleringen
bör avse förutom ålderspension även sjukpension, under det att i fråga om
de pensionsformer, till vilka icke någon motsvarighet finnes i emeritilönelagen,
nämligen förtidspension och tjänstelivränta, tjänstårsberäkningen
bör.grundas allenast på den verkliga tjänstetiden.

Vad här föreslagits beträffande tjänstår sgaranti förutsätter kommittén
skola komma i tillämpning jämväl med avseende å biskop, som övergår till
de blivande bestämmelserna.

Enligt 19bl års familjepensionsreglemcnte för prästerskapet övergångsvis
stadgade rättigheter för vissa f. d. delägare i prästänkekassan föreslår
kommittén skola överföras till det nya familjepensionsreglementet i likhet
med vad som skett vid reformering av familjepensionsförhållandena för
statsanställda med tidigare delaktighet i halvstatlig familjepensionskassa.

Kommittén framhåller slutligen, att den finner det självfallet att de
präster, som år 1941 ej övergingo till familjepensionsreglementet för prästerskapet
utan valde att stå kvar på äldre bestämmelser, nu skola beredas
samma möjligheter att övergå på det blivande reglementet som de präster,
vilka för närvarande äro underkastade nämnda familjepensionsreglemente.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser ha remissmyndigheterna
i allmänhet icke riktat några erinringar. Statskontoret har dock
beträffande den av kommittén förordade tjänstår sgarantin invänt, att densamma
vore för gynnsam. Enligt statskontorets mening borde beräkning
av pension vid bristande antal tjänstår äga rum enligt vanliga avkort -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

55

ningsregler, men pensionen borde lägst vara lika med nyreglerad emeritilön
enligt kungörelsen nr 664 år 1947. Kammarkollegiet har framställt en liknande
erinran.

Föredraganden anför:

»Kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar för pensioneringen
kan jag biträda. Vad särskilt gäller frågan om tjänstårsgaranti kan jag
ej finna statskontorets och kammarkollegiets invändning däremot bärande.
Vad kommittén i berörda hänseende föreslagit anser jag vara att föredraga
framför den av nämnda myndigheter förordade regeln, enligt vilken befattningshavarna,
utan hänsyn till nuvarande ålder, skulle tillförsäkras en
av tjänstårens antal oberoende minimipension.»

C. Kostnadsberäkningar.

Prästlönekommittén har gjort ingående beräkningar av kostnadsökningarna
i enlighet med dess förslag. Resultatet framgår av nedanstående
tablå.

Dyrtidskompensationen i tablån har beräknats, vid uppskattningen av
lönekostnaderna enligt gällande bestämmelser med inräknande av samtliga
nu utgående dyrtidsförmåner, inklusive provisoriskt lönetillägg enligt kungörelsen
1948: 542, och vid uppskattningen av kostnaderna enligt kommitténs
förslag med ett rörligt tillägg av 12 procent.

Förmån av tjänstebostad har vid uppskattningen av de nuvarande lönekostnaderna
beräknats till belopp, motsvarande de av kommittén föreslagna
bostadsavdragen i respektive hyresgrupp. De nu förekommande prästerliga
familjepensionsavdragen ha frånräknats vid beräkningen av kostnaderna
enligt gällande bestämmelser.

Då pastoratsadjunkterna under tjänstgöring utanför stationeringsorten
för närvarande icke åtnjuta tjänstgöringstraktamente men nämnda befattningshavare
enligt kommitténs förslag skola äga uppbära sådant traktamente
enligt särskilda grunder, kommer den föreslagna löneregleringen för
pastoratsadjunkternas vidkommande att medföra en kostnadsökning som
betydligt överstiger den i tablån angivna, 400 000 kronor.

ökningen av pensionskostnaderna har av kommittén approximativt beräknats
till 1 800 000 kronor för år.

Mot kommitténs beräkningar har statskontoret framfört vissa invändningar.

56

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Föredraganden yttrar bland annat:

De av mig förordade ändringarna av kommitténs förslag i fråga om kyrkoherdarnas
och komministrarnas fördelning på olika tjänsteklasser medföra
enligt verkställd utredning en minskning med omkring 950 000 kronor
av den av kommittén beräknade kostnadsökningen.

Från statskontorets sida ha gjorts vissa invändningar mot kommitténs
kostnadsberäkningar. I likhet med ämbetsverket anser jag försiktigheten
bjuda, att man vid beräkningarnas utförande utgår från en genomsnittlig
löneklassplacering i tredje löneklassen. På grund härav bör kostnadsökningen
för löneregleringens genomförande i och för sig uppräknas med
1 670 000 kronor. I samband härmed må påpekas, att kommittén, som vid
kostnadsberäkningarna räknat med en generell inplacering i andra löneklassen,
i anledning härav ansett sig icke böra taga hänsyn till vid tjänstledigheter
uppkommande inbesparingar. Av kommittén har jag vidare inhämtat,
att kostnaderna för assistenter, som statskontoret funnit uteläm -

Kostnadstablå, utvisande de årliga prästlönekostnaderna såväl enligt gällande bestämmelser
som enligt kommitténs förslag samt den härvid uppkomna kostnadsökningen.

Befattningshavare

Kostnader en-ligt nuvarande
bestämmelser

Kostnader en-ligt kommit-téns förslag

Kostnads-

ökning

I. Stiftsprästerna

A. Biskoparna

1. Årslöner, dyrtidskompensation

och representationsbidrag ...

363 000:—

400 000:—

37 000:—

2. Reseersättningar .......

35 000:—

35 000:—

i

B. Stifts- och kontraktsadjunkterna

1. Årslöner, ålderstillägg,

dyr-

tidskompensation och

öde-

bygds- resp. kallortstillägg ..

450 000:—

540 000:—

90 000:—

2. Tjänstedräktsbidrag och

sjuk-

vårdskostnader.........

—

4 400:—

4 400:—

3. Reseersättningar .......

107 000:—

107 000:—

—

Summa kronor

955 000:—

1 086 400:—

131 400:—

II. Församlingsprästerna

A. Årslöner, ålderstillägg och

dyr-

tidskompensation

1. Domprostar och andra kyrko-

herdar .................

19 000 000:—

20 850 000:—

1 850 000:—

2. Komministrar ..........

10 000 000:—

11 300 000:—

1 300 000:—

3. Kyrkoadjunkter ........

3 400 000:—

3 870 000:—

470 000:—

4. Pastoratsadjunkter .....

3 000 000:—

3 400 000:—

400 000:—

B. Prostarvoden .............

154 000:—

243 000:—j

89 000:—

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

57

Befattningshavare

Kostnader en-ligt nuvarande
bestämmelser

Kostnader en-ligt kommit-téns förslag

Kostnads-

ökning

C. Vikariatersättningar och tjänste-

dubbleringsarvoden ............

—

800 000:—

800 000:—

D. Ödebygds- resp. kallortstillägg ..

71 000:—

72 000:—

1 000:—

E. Språktillägg ...................

—

6 000:—

6 000:—

F. Tjänstedräktsbidrag............

—

270 000:—

270 000:—

G. Sjukvårdskostnader ............

—

75 000:—

75 000:—

H. Bränslekostnadsgottgörelse.....

160000:—

—

—

I. Reseersättningar, tjänstgörings-

traktamenten, flyttningskostnads-

ersättning och omplaceringstrak-

tamenten ......................

1 119 000:—

2 700 000:—

1 581 000:—

Summa kronor

36 904 000:—

43 586 000:—

6 682 000:—

III. Garnisons- och amiralitetsprästerna

1. Årslöner, ålderstillägg, dyr-

tidskompensation och kallorts-

tillägg ......................

88 000:—

92 300:—

4 300:—

2. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-

vårdskostnader..............

—

600:—

600:—

Summa kronor

88 000:—

92 900:—

4 900:—

IV. Utlandspastorerna

1. Löner, ålderstillägg och dyr-

tidskompensation............

75 200:—

120 000:—

44 800:—

2. Utlandstillägg ...............

33 000:—

33 000:—

—

3. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-

vårdskostnader..............

—

700:—

700:—

Summa kronor

108 200:—

153700:—

45 500:—

V. Samtliga ovannämnda befattnings-

havaregrupper

Summa kronor

38 055 200:—

44 919 000:—

6 863 800:—

nade, inräknats i de å kommitténs kostnadstablå upptagna utgifterna för
vikariatsersättningar och tjänstdubbleringsarvoden. Kostnaderna för personliga
lönefyllnader, vilka torde komma att uppgå till relativt obetydliga
belopp, ha av kommittén icke ansetts vara av beskaffenhet att böra medtagas
i kostnadstablån, då de hänföra sig till de speciella utgifterna för
övergångsregleringen.

Den sammanlagda kostnadsökningen för den av mig förordade löne- och
pensionsregleringen skulle — efter vidtagande av förut angivna justeringar

58

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

— kunna beräknas till 9 383 800 kronor, varav 7 583 800 kronor på själva
löneregleringen.

Att konkretisera den på löneregleringen belöpande kostnadsökningens utfall
i löneförbättringar för de olika befattningshavarna är av flera skäl
utomordentligt svårt. Sålunda må påpekas, att de nuvarande kyrkoherdeoch
komministerslönerna äro till ytterlighet differentierade. Exempelvis
torde för närvarande åtminstone 1 200 av de 1 350 kyrkoherdarna ha sinsemellan
olika kontantlöner, varierande mellan 10 242—14 854 kronor. Denna
fingraderade lönespännvidd kommer genom löneregleringen att sammanpressas
i de fyra föreslagna kyrkoherdelönegraderna. Genom löneregleringen
åstadkommes åter på grund av dyrorts- och hyresgrupperingen en differentiering
av lönerna efter en helt annan metod än den, som i det gällande
avlöningssystemet tillämpas för lönebeloppens inbördes finvägning. På
grund av de nyss återgivna förhållandena resulterar den föreslagna löneregleringen
i en skiftande mångfald av löneöknings- och löneminskningsbelopp
för de olika befattningshavarna.

En närmare undersökning av löneregleringens verkningar i förbättrade

— och i sällsynta fall försämrade — löner giver vid handen, att de genomsnittliga
löneökningarna kunna i grova drag karakteriseras såsom föranledda
av det statliga lönesystemets löneklassuppflyttningar och dyrortsgrupperade
lönebelopp.

Beräkningar, som jag låtit utföra, utvisa, att för de ordinarie och ickeordinarie
församlingsprästernas vidkommande de årliga medellöneökningarna
i första, andra, tredje och fjärde löneklasserna utgöra för kyrkoherde
respektive 330, 900, 1 450 och 2 020 kronor, för komminister respektive
440, 1 120, 1 800 och 2 480 kronor samt för kyrkoadjunkt respektive 700,
1 360, 2 010 och 2 670 kronor. För pastoratsadjunkterna innebär löneregleringen
vid en inplacering i Ce 22 — således efter 3 % års tjänstgöring — en
genomsnittlig löneökning å 1 100 kronor. Om de nuvarande lönerna, som
icke äro dyrortsgrupperade i egentlig mening, antagas avse dyrortsgrupp 1,
skulle av de angivna medelökningarna för kyrkoherde omkring 600 kronor
kunna sägas utgöra löneförbättringar på grund av övergång till ett lönesystem
med efter dyrort graderade lönebelopp. Motsvarande »dyrortstillägg»
uppgå för komminister, kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt till ungefärligen
respektive 810, 950 och 670 kronor.

D. Finansieringen av kostnaderna för avlöning
och pensionering.

Prästlönekommittén.

Kommittén sammanfattar till en början det nuvarande finansieringssystemets
innebörd och föreslår därefter vissa av lönereformen betingade änd -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

59

ringar i gällande finansieringsbestäimnelser. I dessa avseenden har kommittén
anfört beträffande församlingsprästerna:

Avlöningen till kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter i de
territoriella pastoraten, med undantag av Karlsborgs pastorat, bestrides
till viss del av pastoraten och till viss del av kyrkofonden. Det
enskilda pastoratets andel i avlöningskostnaden för dess prästerskap
gäldas, i första hand, med den enligt särskilda regler uppskattade
avkastningen av i pastoratet förefintliga avlöningstillgångar; i andra hand
utgår den av uttaxerade medel (församlingsavgifter). Denna pastoratets
skyldighet att medelst församlingsavgifter bidraga till avlöningskostnaderna
är dock begränsad till ett belopp, som högst svarar mot en uttaxering av
20 öre för skattekrona. Resterande belopp tillskjutes av kyrkofonden (tillskott).

Till följd av denna reglering har man att bland pastoraten till en början
särskilja två huvudkategorier, nämligen

a) tillskottspastorat eller pastorat, i vilka den uppskattade avkastningen
av avlöningstillgångar jämte församlingsavgifter efter högst 20 öre per
skattekrona icke förslår till täckande av pastoratets prästlönekostnad, samt

b) självförsörjande pastorat eller pastorat, i vilka — till följd av storleken
av avlöningstillgångarnas uppskattade avkastning eller av skatteunderlaget
eller till följd av båda dessa faktorer — dylik täckning föreligger.

Man plägar här särskilja även ett tredje slag av pastorat, nämligen s. k.
överskottspastorat eller pastorat, i vilka den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna
överskjuter pastoratets prästlönekostnad. Enligt särskilt
stadgande i lagen om kyrkofond har pastoratet att till nämnda fond avstå
hälften av sådant överskott. Då det här gäller den verkliga avkastningen
av prästlönetillgångarna men vid avräkningen för fastställande, huruvida
ett pastorat är berättigat till tillskott eller icke, hänsyn skall tagas till den
uppskattade avkastningen, kan enligt den gällande regleringen ett pastorat
samtidigt komma att tillhöra gruppen tillskottspastorat och gruppen överskottspastorat.

År 1948 voro av rikets 1 302 territoriella pastorat (Karlsborgs pastorat
ej medräknat) 721 st. tillskottspastorat, 518 st. självförsörjande pastorat,
89 st. överskottspastorat och 34 st. kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Kyrkofondens bidrag till ifrågavarande prästers avlöning utgår dels på
det sättet, att fonden omedelbart gäldar en del av de i avlöningen ingående
posterna, dels i form av de nämnda tillskotten till pastoraten, vilka i enlighet
med regleringens grunder få karaktären av kommunala skatteutjämningsbidrag.

Avlöningen till pastoratsadjunkterna bestrides för närvarande, såsom redan
tidigare omnämnts, till huvudsaklig del direkt av kyrkofonden och i
övrigt i regel av innehavaren av den befattning, vid vilken adjunkten förordnats
såsom vikarie eller personligt ämbetsbiträde.

Kommittén har icke funnit anledning alt — såvitt berör prästlöneområdet

__ifrågasätta någon rubbning av den gällande, till 20 öre per skattekrona

fixerade maximeringsgränsen för församlingsavgifterna. Avlöningsreformen
nödvändiggör återigen — redan med hänsyn därtill, att reformen i
första band innebär ett inarbetande i grundlönebeloppen av såväl nu ut -

60

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

gående dyrtids- och kristillägg som de provisoriska lönetilläggen —- ett
nytt bestämmande av vad som skall vara att hänföra till pastoratets prästlönekostnad.

De nuvarande finansieringsbestämmelserna lida på denna punkt av en
påfallande brist på följdriktighet. Allvarligare är emellertid, att de hithörande
bestämmelserna i flera hänseenden lett till en alldeles speciell
inveckling. Kommittén anser det angeläget att tillvarataga det tillfälle avlöningsreformen
erbjuder att även på finansieringsområdet — låt vara
endast på en enstaka punkt — söka ernå en välbehövlig förenkling.

Kommittén har för sin del funnit att — liksom avkastningen av pastoratens
prästerliga avlöningstillgångar ingår i den årliga avräkningen med
kyrkofonden icke med avkastningens verkliga belopp utan med ett uppskattat
»normalvärde» — även pastoratets prästlönekostnad lämpligen bör
kunna på motsvarande sätt normaliseras. Kommittén föreslår, att »pastorats
prästlönekostnad» alltid skall utgöra ett belopp, motsvarande grundlön
och rörligt tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i
pastoratet anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass,
utan bostadsavdrag för ordinarie präst. All övrig avlöningskostnad för församlingsprästerna
bör bestridas omedelbart av kyrkofonden.

Den nyss med avseende å pastoratens prästlönekostnader föreslagna anordningens
innebörd är, närmare angivet, följande.

Befattningshavarens faktiska löneklassplacering kommer ej att inverka
på pastoratets kostnad. Icke heller påverkas denna kostnad av vakanser
eller tjänstledigheter. I samband med att till grund för avräkningen med
kyrkofonden lagts bruttolönen utan avdrag för upplåten tjänstebostad, är
avsett att det bostadsavdrag, som befattningshavaren får vidkännas, skall
tillgodoföras pastoratet.

Enligt kommitténs förslag skulle av kyrkofonden omedelbart bestridas
all avlöningskostnad för församlingsprästerna utöver vad enligt samma förslag
skulle stanna på pastoraten. Hit hör sålunda all avlöningskostnad för
pastoratsadjunkterna. Slutligen skola av kyrkofonden gäldas de tillskott,
som erfordras för att den prästlönekostnad, som skall stanna på pastoratet,
skall hållas inom den förut angivna maximigränsen av 20 öre per
skattekrona.

Kommittén övergår härefter till att undersöka, i vad mån ett genomförande
av kommitténs förslag påverkar kyrkofondens inkomster och utgifter
och därmed allmänna kyrkoavgiftens belopp samt anför:

Under senaste tiden har allmänna kyrkoavgiften varit fastställd till och
utgått med följande öretal per skattekrona, nämligen för år 1943 15, för
år 1944 12 och för ett vart av åren 1945, 1946, 1947 och 1948 10. För år
1949 är avgiften fastställd till oförändrat öretal eller sålunda till 10. Redan
med hänsyn till den nu ifrågakomna avlöningsreformens omfattning torde
det vara uppenbart, att kyrkoavgiften efter reformens genomförande icke
kan hållas vid nuvarande nivå.

Den motsedda förskjutningen i fondens huvudsakliga utgiftsposter står
här — i grova drag — klar: å ena sidan uppkommer en betydande stegring
i tillskotten till pastoraten (skatteutjämningsbidragen), men å andra sidan
inträder — till följd av bortfallet av de fonden för närvarande belastande,

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

61

mycket avsevärda kostnaderna för dyrtids- och kristillägg samt provisoriska
lönetillägg — en viss minskning i totalsumman för fondens övriga,
å fonden direkt lagda utgifter för prästernas avlöning.

Kommittén har emellertid funnit det vara av intresse att genom specifika
beräkningar här söka nå fram till en siffermässig prognos.

Därvid har kommittén funnit, att därest de förslagna avlönings- och pensionsbestämmelserna
varit gällande 1948 och 1949, allmänna kyrkoavgiften
kunnat beräknas till 17 respektive 14,91 öre per skattekrona.

Kommittén fortsätter:

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering in. m. för prästerna
skulle sålunda enligt de verkställda specifika beräkningarna icke behöva
föranleda en högre utdebitering av allmän kyrkoavgift för år 1949,
om kommitténs förslag tillämpades under nämnda år, än det i 5 § kyrkofondslagen
angivna grundbeloppet, 15 öre per skattekrona.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till den tendens beträffande
skatteunderlagets utveckling, som framträtt under senare år, finnes enligt
kommitténs mening icke anledning att ingå på frågan om ändring i gällande
bestämmelser rörande kyrkoavgiftens grundbelopp.

Slutligen omnämner kommittén, att, om dess förslag tillämpats under år
1948, nämnda år av rikets pastorat — inberäknat garnisons- och amiralitetsförsamlingarna
tillhopa 1 365 — enligt företagen undersökning 1 079 skulle
vara tillskottspastorat, 227 självförsörjande pastorat, 30 överskottspastorat
och 29 kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Kammarkollegiet påpekar, att kommitténs förslag i fråga om bostadsavdragen
innebär ett avsteg från gällande principer för finansieringen av
prästlöneväsendet, enligt vilka tjänstebostadsbesväret åvilar pastoratet helt
vid sidan av systemet med skatteutjämning över kyrkofonden. Kollegiet
finner det tveksamt, huruvida skatteutjämningen bör utsträckas till detta
nya område.

Kollegiet anser det vidare vara mycket tvivelaktigt, huruvida de ökade
kostnaderna kunna rymmas inom kyrkoavgiftens nuvarande maximum.

I likhet med kammarkollegiet ställer sig statskontoret tveksamt till kommitténs
förslag att utvidga skatteutjämningen med avseende å prästlönekostnaderna
till att jämväl avse tjänstebostadsbesväret. Statskontoret
anför vidare:

De gjorda beräkningarna utvisa slutligen, att lönereformen skulle göra
en revision av finansieringsbestämmelserna i kyrkofondslagen ofrånkomlig.
Redan eu förhållandevis obetydlig rubbning av kommitténs beräknade
14,91 öre skulle framtvinga en böjning av allmänna kyrkoavgiften utöver
fastställt maximum, vartill kommer att den av statsmakterna i princip
godtagna kyrkomusikerreformen beräknats medföra en ökning av kyrkoavgiften
med 2 öre.

62

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Svenska stadsförbundets styrelse erinrar bland annat om att man, i vad
angår kyrkoavgiften, även får räkna med en minskning av skatteunderlaget
samt framhåller, att det icke syntes möjligt att av betänkandets uppgifter
och beräkningar draga några slutsatser om den ekonomiska innebörden
för pastoraten av kommitténs förslag i denna del, jämfört med
nuvarande fördelning av kostnaderna på pastorat och kyrkofond.

Föredraganden finner den av kommittén föreslagna bestämningen av
pastoratets prästlönekostnad vara väl avvägd och ägnad att förenkla avräkningsförfarandet
mellan pastoratet och kyrkofonden, samt förordar
densamma oförändrad. I prästlönekostnaden ingående rörligt tillägg skulle
i och för avräkning med kyrkofonden fixeras till en viss, för hela avräkningsåret
gällande procentsats, förslagsvis det procenttal för det rörliga
tillägget, som tillämpats för tredje kvartalet under det nästföregående året.

Föredraganden anför vidare bland annat:

Såsom jag framhållit i min redogörelse för kostnadsberäkningarna kan
den sammanlagda utgiftsökningen för löne- och pensionsregleringen beräknas
till 9 383 800 kronor. Den av mig förordade justeringen av kyrkoherdarnas
och komministrarnas fördelning på tjänsteklasser samt antagandet
vid kostnadsberäkningarnas utförande av en genomsnittlig löneklassplacering
i tredje löneklassen lär medföra en ökning av det belopp,
som — under förutsättning att löneregleringen tillämpats under år 1949
— skolat täckas med allmän kyrkoavgift, till ca 24 100 000 kronor. Detta
belopp skulle föranleda ett fastställande av allmänna kyrkoavgiften för
samma år till 15,52 öre eller — i helt öretal — 16 öre.

I anledning av vad stadsförbundet anfört om kostnadsökningens fördelning
på pastoraten och kyrkofonden har jag låtit verkställa vissa undersökningar.
Av dessa framgår, att kostnadsökningen skulle fördela sig med
8 572 873 kronor på kyrkofonden och 810 927 kronor på pastoraten. Av
sistnämnda belopp komme 610 927 kronor att täckas genom ett större utnyttjande
av församlingsavgiftens maximum och 200 000 kronor genom
ett utnyttjande i större utsträckning av prästerliga avlöningstillgångar.

Allmänna kyrkoavgiften är genom stadgandet i 5 § lagen om kyrkofond
för närvarande maximerad till 15 öre per skattekrona. Jag vill erinra
om, att denna maximigräns vid lagens tillkomst år 1932 sattes i det hela
godtyckligt och närmast med inriktning på, att skattesatsen — såsom
man antog — skulle lämna tillbörlig marginal under överskådbar tid för
blivande ökade belastningar på fonden. Av riksdagen lämnades därvid allenast
den anvisningen att, om fondens utgifter överskrede vad som kunde
täckas med allmän kyrkoavgift av 15 öre, överskjutande delen finge gäldas
med tillgripande av fondens kapital. Antagligt är dock, att riksdagen
med detta sitt uttalande närmast haft i tankarna överskridanden av mera

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

63

tillfällig natur. En dylik situation förelåg år 1943, för vilket år allmänna
kyrkoavgiften var fastställd till dess maximum eller 15 öre.

Ett alternativ till ianspråktagandet av kyrkofondens kapital är givetvis,
i första hand, att bestämma en högre gräns för allmänna kyrkoavgiftens
grundbelopp, en högre gräns som i närvarande läge ger utrymme för den
ökade kostnadsbelastningen. Även en tredje väg kan här beträdas. Själva
syftet med maximeringsbestämmelsen har varit att möjliggöra en riksdagens
särskilda och fortgående kontroll över utvecklingen på det kyrkligt-ekonomiska
området. Stadgandet torde emellertid — av flera orsaker
— knappast ha fått någon betydelse i detta hänseende. Frågan har närmare
behandlats av 1942 års kyrkomusikerutredning i dess betänkande
(SOU 1946:50). Utredningen har därvid för egen del förordat, att maximeringsbestämmelsen
i 5 § kyrkofondslagen borttages samt att det med
stadgandet avsedda syftet tillgodoses på annat, effektivare sätt. Utredningen
har också framfört förslag i detta hänseende.

Prästlönekommittén har — från sina utgångspunkter — icke inlåtit sig
på ifrågavarande spörsmål. Då valet bland de lösningsalternativ, som här
erbjuda sig, saknar betydelse för lönereformens bedömande i närvarande
läge, har jag icke funnit mig ha anledning att nu taga ställning till denna
fråga. Densamma bör dock givetvis uppmärksammas av kommittén under
dess fortsatta utredningsarbete.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om att allmänna kyrkoavgiften
och församlingsavgifterna senast bestämts till 9 respektive 18 öre per
skattekrona.

E. Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Prästlönekommittén har framhållit, att ingen av de nuvarande ordinarie
prästerliga befattningshavarna torde vara genom förbehåll i fullmakt eller
eljest underkastad skyldighet att vidkännas minskning i sina för närvarande
utgående löneförmåner i vidare mån än som följer dels av de individuella
»löneregleringarnas» tidsbegränsning, dels av dyrtidstilläggens
och kristilläggens samt — speciellt — de provisoriska lönetilläggens särskilda
karaktär.

Det måste för det allmänna vara av ett utomordentligt intresse anför
kommittén vidare, att ingen eller i allt fall möjligast ringa antal av de
nuvarande befattningshavarna blir kvarstående å de äldre avlöningsbestämmelserna.
Under tidsperioden 1914—1934 hade den kyrkliga administrationen
haft att samtidigt tillämpa två olika system såväl för prästernas
avlöning som för finansieringen av prästlönekostnaderna. Erfaren -

64

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

heterna av den inveckling och de besvär, som härav vållats, talade med
styrka för önskvärdheten av att vid den blivande löneregleringen undvika
en motsvarande anordning.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig endast böra angiva de
huvudlinjer, vilka enligt kommitténs mening borde vara normerande vid
övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Kommittén anför härom
följande:

Vid övergången tages för inplacering i löneklass och uppflyttning i
högre löneklass i innehavande tjänst viss hänsyn till befattningshavarens
tjänstetid i samma och tidigare innehavd prästerlig tjänst.

Härvid bör domprost äga tillgodoräkna tidigare tjänstetid i innehavande
tjänstegrad.

Beträffande annan kyrkoherde eller komminister bör vid löneklassplaceringen
hänsyn tagas till tjänstetid i innehavande tjänst och till tidigare
innehavd prästerlig tjänst i samma eller högre tjänstegrad på det sätt
att, sedan lönegradsplaceringen i angiven tidigare tjänst i samma eller
högre lönegrad fixerats med tillämpning av de av kommittén föreslagna
normerna för fördelning av kyrkoherde- och komministerstjänsterna på
lönegrader, befattningshavarens löneklassplacering i sådan tidigare tjänst
och i innehavande tjänst bestämmes efter regler, som motsvara föreskrifterna
i 21 och 22 §§ statens allmänna avlöningsreglemente.

Pastoratsadjunkt inplaceras vid övergången i lönegrad och löneklass
som om de av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande reglerad
befordringsgång och bestämmelser motsvarande de i 21 § statens allmänna
avlöningsreglemente innefattade varit gällande under hela hans tjänstetid
såsom pastoratsadjunkt eller vakansvikarie.

Kyrkoadjunkt och stiftsadjunkt inplaceras i löneklass efter samma
grunder, som nyss angivits för kyrkoherde och komminister, dock att adjunkten
i fråga icke skall erhålla lägre löneklassplacering än om hans
tjänstetid såsom kyrko- eller stiftsadjunkt ansetts såsom tjänstetid i pastoratsadjunktsbefattning
och de ovan för pastoratsadjunkt omförmälda
reglerna tillämpats.

Samtliga här ifrågavarande befattningshavare böra vid övergång till det
nya avlöningssystemet dessutom bevaras vid dem nu i samband med gällande
dyrtidstilläggsreglering tillkommande rätt till barntillägg, i ett vart
fall i den utsträckning som dylika tillägg tillförsäkrades civilstatstjänstemännen
vid genomförandet av 1939 års civila avlöningsreforin.

Befattningshavare bör för övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
erhålla garanti mot löneminskning. För fastställande, huruvida löneminskning
uppkommer, bör vid den härför erforderliga jämförelsen

a) värdet av den i nuvarande avlöning ingående förmånen av hyresfri
bostad sättas lika med det för tjänstebostaden enligt de nya avlöningsbestämmelserna
fastställda bostadsavdraget,

b) där befattningshavaren uppbär hyresersättning, sådan ersättning inräknas
med det av Kungl. Maj :t därför fastställda beloppet, samt

c) värdet av i avlöningen eventuellt ingående förmån av donation »över
lönen» beräknas till medeltalet av de belopp, till vilka den behållna avkastningen
av donationskapitalet uppgått för de senast förflutna fem åren.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

65

Det kan beräknas, att vid tillämpning av ovan angivna regler för övergången
behov av att med personlig lönefyllnad kompensera vid övergången
sittande befattningshavare skulle uppkomma i ett mycket begränsat antal
fall.

Befattningshavare, som — oaktat den sålunda honom garanterade lönefyllnaden
— skulle befinnas icke villig att underkasta sig det avlöningsreglemente,
som varder för prästerna utfärdat, bör enligt kommitténs mening
icke äga bibehålla det för närvarande utgående provisoriska lönetillägget,
vilket ju i det hela haft karaktären av ett förskott å den blivande
löneregleringen. Ej heller bör han bibehållas vid nu utgående provisorisk
pensionsförbättring, vilken har samma karaktär. Beträffande sådan befattningshavare
torde vidare böra stadgas, att den för hans tjänst fastställda,
å de äldre bestämmelserna grundade löneregleringen skall gälla
oförändrad, så länge han kvarstår i befattningen; dock att, där förmån
»över lönen» tillfallit honom genom domstolsavgörande efter det löneregleringen
blivit av Kungl. Maj :t fastställd, Kungl. Maj :t skall äga föreskriva
om sådan jämkning i avlöningen, som avses i 7 § prästlöneregleringslagen.

Kommittén tillägger, att befattningshavares övergång å den nya avlöningsregleringen
givetvis bör automatiskt medföra övergång å de nya
pensionsbestämmelserna. Någon övergång enbart till de nya pensionsgrunderna
kan självfallet icke förekomma.

Kommitténs förslag angående garanti mot löneminskning för nu sittande
tjänsteinnehavare har föranlett vissa erinringar från kyrkomötet
och domkapitlen i Göteborg och Stockholm.

Mot kommitténs förslag angående bortfallande av nu utgående provisoriskt
lönetillägg och provisorisk pensionsförbättring för dem, som -—
trots garanti mot löneminskning — icke övergå till de nya avlöningsbestämmelserna,
ha rests invändningar av kyrkomötet och domkapitlet i
Luleå.

Föredraganden yttrar:

»De av kommittén framlagda allmänna reglerna angående ordinarie och
icke-ordinarie befattningshavares inplacering och uppflyttning i löneklass
- - och för pastoratsadjunkt jämväl i lönegrad — vid övergången till det
föreslagna lönesystemet motsvara enligt min mening på ett tillfredsställande
sätt såväl från befattningshavarhåll berättigade anspråk på en i
detta avseende skälig avvägning som löneadministrationens krav på relativ
enkelhet i tillämpningsförfarandet. Jag föreslår fördenskull att övergångsregleringen
i denna del företages i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget. Vid detaljutformningen av ifrågavarande övergångsbestämmelser
bör givetvis ägnas särskild uppmärksamhet åt undvikande
av anordningar, som kunna föranleda ojämnheter i befattningshavarnas
inbördes lönetur.

5—933(»l liiliang till riksdagens protokoll 19VJ. G samt. 2 and. Nr 2.

66

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Jag anser mig även i huvudsak kunna förorda kommitténs förslag angående
garanti mot löneminskning vid övergången och beräkning av eventuell
lönefyllnad. De av kyrkomötet och vissa domkapitel i sistnämnda
hänseende anmärkta specialfallen synas böra av kommittén närmare omprövas
vid fullföljandet av dess utredningsuppdrag.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om allmänna grunder för övergångsregleringen,
finner jag mig jämväl kunna biträda. Beträffande kommitténs
förslag angående bortfall av provisoriskt lönetillägg för präst,
som icke underkastar sig löneregleringen, får jag erinra om att civilstatstjänsteman,
som vägrat övergå å det den 30 juni 1947 utfärdade nya avlöningsreglementet,
icke äger uppbära sådant tillägg.»

III. Utskottet.

Förslaget i allmänhet; avlöningssystemet; särskilda förutsättningar för

en reform i närvarande läge av avlöningssystemet för prästerna, m. m.

Det genom propositionen framlagda förslaget innebär, att principbeslut
skall fattas om prästernas inordnande i det statliga lönesystemet samt om
lösande av därvid uppkommande viktigare spörsmål, i första hand lönegradsinplaceringen.
Den författningstekniska utformningen av förslagen,
liksom avvecklingen av de nuvarande talrika och invecklade bestämmelserna,
skall ske sedermera, då även ställning torde kunna tagas till eventuella
med reformen sammanhängande konstitutionella spörsmål. Utskottet
finner nu icke anledning att närmare ingå på dessa.

Den uppdelning av en lönereglering på två etapper, som sålunda avses
skola ske, har tidigare förekommit. Förfarandet var likartat vid den allmänna
regleringen för statstjänstemännen under 1946 och 1947 års riksdagar.
Utskottet får vidare hänvisa till de principbeslut som under 1948
och vid vårsessionen av innevarande riksdag fattats i fråga om övningslärare
och kyrkomusiker. Beträffande de båda sistnämnda grupperna förelågo
liksom för prästerna särskilda svårigheter, i det man hade att avveckla
ett tidigare synnerligen komplicerat system och att i samband därmed
lösa ett stort antal omstridda frågor bland annat av tjänsteorganisatorisk
art.

Den i propositionen lämnade redogörelsen för de nu gällande prästerliga
avlönings- och pensionsbestämmelserna giver en uppfattning om dessa
bestämmelsers invecklade beskaffenhet. Redogörelsen är likväl icke fullständig.
Åtskilliga detaljer, som ofta äro synnerligen betungande för tilllämpningen,
ha måst utelämnas eller blott antydas. Redan i 1929 års

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

67

betänkande uttalades, att det prästerliga löneväsendet svällt ut till ett
lärosystem av ansenliga mått, vars fulla behärskande blivit förbehållet
ett fåtal experter. Detta uttalande innebär enligt utskottets mening ingen
överdrift och har för övrigt genom de därefter gjorda påbyggnaderna i
lönesystemet fått ökad tyngd. De förvaltande myndigheterna ha pålagts
ett arbete, vilket framstår såsom orimligt stort; icke minst gäller detta
de kommunala organen.

Behovet av rationalisering har länge stått klart. Redan erfarenheterna
av systemets första tillämpning voro mycket ogynnsamma. Stora ansträngningar
för att åstadkomma en reform gjordes så tidigt som mot slutet av
1920-talet. Betecknande för svårigheterna är det öde, som de då och senare
framlagda förslagen mötte; det nu framlagda reformförslaget är det tredje
i ordningen.

Olägenheterna med det nuvarande systemet ha under tiden skärpts och
blivit alltmera uppenbara. Sedan 1946 års prästlönekommitté tillsattes, har
riksdagen två gånger ansett sig böra framhålla angelägenheten av att
kommitténs arbete påskyndades, så att proposition i ämnet kunde framläggas.

Huvudsynpunkten vid det reformarbete, vars resultat nu föreligger, har
varit att åstadkomma den sedan länge nödvändiga rationaliseringen av
det prästerliga lönesystemet. Man har emellertid också måst taga sikte
på att verkställa en ur rättvisesynpunkt godtagbar reglering av reallönestandarden
för de prästerliga befattningshavarna. Såsom redan i kommitténs
direktiv framhållits, har detta påkallats av 1945 års lönekommittés
arbete beträffande statstjänstemännen i allmänhet. En sådan avvägning
torde emellertid också vara nödvändig med hänsyn till rationaliseringen.
Endast om den nya regleringen ur befattningshavarnas synpunkt blir
något så när tillfredsställande, kan det undvikas att ett större antal präster
föredraga att kvarstå med lön enligt det gamla systemet och att detta
därigenom delvis konserveras för årtionden.

Det förslag, som från dessa utgångspunkter förelagts riksdagen, är enligt
utskottets mening i huvudsak väl avvägt. Det ligger i sakens natur,
att vissa kostnadsökningar bliva ofrånkomliga. Föredraganden har i propositionen
gjort en närmare analys av dessa, till vilken utskottet återkommer
senare. Redan här vill emellertid utskottet göra några allmänna
anmärkningar.

Den beräknade kostnadsökningen genom själva löneregleringen är omkring
7,6 miljoner kronor. Härav falla omkring 2,5 miljoner kronor på
tjänstemannaförmåner, som innebära kostnadsersättningar eller äro av
social karaktär och varav prästerna i likhet med statstjänstemän i allmänhet
skola göras delaktiga. Det återstående beloppet, eller något mer
än 5 miljoner kronor, motsvaras i stort sett av löneökningar.

68

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Föredraganden har i propositionen karakteriserat de förekommande
löneökningarna i grova drag såsom föranledda av det statliga lönesystemets
löneklassuppflyttningar och dyrortsgrupperade lönebelopp. Vidare må
framhållas, att mera väsentliga höjningar av lönerna företrädesvis komma
de relativt sett sämre ställda prästerna till del.

I motionerna I: 305, II: 381, II: 391 och II: 404 har anförts, att förslaget
skulle strida mot principerna för stabiliseringspolitiken eller, i varje fall,
med hänsyn till denna ha framlagts vid en olämplig tidpunkt.

Gentemot detta vill utskottet framhålla, att förslaget enbart syftar till
att uppdraga de närmare riktlinjerna för en blivande reglering av prästlönerna.
Ett bifall till förslaget innebär icke någon omedelbar höjning av
lönerna; för att den tillämnade reformen skall kunna bliva verklighet,
erfordras ett nytt beslut av riksdagen, och utskottet förutsätter såsom
självklart, att löneregleringen icke kommer att genomföras, så länge lönestoppet
består.

Om sålunda enligt utskottets mening lönestabiliseringspolitiken icke ur
rent saklig synpunkt kan åberopas mot förslaget, kan man å andra sidan
icke bortse från de i motionerna åberopade psykologiska skälen mot ett
bifall till propositionen i nuvarande läge. Även om vad härutinnan anförts
till en del torde bero på bristande kännedom om förslagets verkliga innebörd,
anser utskottet för sin del det anförda vara värt beaktande. Och
utskottet skulle med hänsyn härtill icke ha velat förorda att ett principbeslut
nu fattas angående nya grunder för prästernas avlöning, om icke
de sakliga skälen för en sådan ordning framstått såsom mycket starka
och förhållandet till lönestabiliseringspolitiken enligt vad utredningen visar
ingående övervägts före framläggandet av Ivungl. Maj :ts förslag.

Utskottet får vidare erinra om att reformen, såvitt lönestandarden angår,
anknutits till den åren 1946 och 1947 genomförda allmänna reformen
för statstjänstemännen. Att det föreliggande principförslaget framlagts
två och ett halvt år senare än motsvarande förslag beträffande statstjänstemännen
i allmänhet är i allt väsentligt beroende av de särskilda
svårigheter som det gällande, starkt föråldrade systemet medfört. När det
gällt andra kategorier med likartade förhållanden — övningslärare och
kyrkomusiker — ha statsmakterna fattat principbeslut av i det närmaste
samma ekonomiska räckvidd som det föreliggande förslaget. Dessa beslut
ha icke ens i fråga om det slutliga genomförandet gjorts beroende av lönestabiliseringspolitikens
avveckling. Erinras må ock om de vid vårsessionen
beslutade lönehöjningarna för vissa fångvårdstjänstemän, vilka förbundits
med allenast det villkoret, att med ikraftträdandet skulle anstå till den 1
januari 1950.

Utskottet har ingående prövat, huruvida icke ställningstagandet i fråga
om lönegradsplaceringarna skulle kunna anstå till den andra etappen i re -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

69

formarbetet. Det har visat sig, att reformarbetets fullföljande i så fall
skulle avsevärt försvåras och fördröjas.

Det torde böra beaktas, att löneutvecklingen på det prästerliga området
tidigare skett utan att man haft överblick över lönefrågan i dess helhet.
Då prästerna nu för första gången skola inpassas i det statliga lönesystemet,
är det nödvändigt att skapa en grundval härför genom att bestämma
prästernas ställning på löneskalan. Detta bestämmande måste ske under
jämförelse med civilstatstjänstemän med likartade utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden.

Vidare får utskottet erinra om att reformens uppdelning på två etapper
nödvändiggjorts av materialets stora omfattning och de särskilda frågornas
nära inbördes sammanhang. Utan en fast grund beträffande huvudfrågorna
synes det icke möjligt att genomföra den detalj mässiga regleringen. Lönegradsplaceringen
blir avgörande för lösningen av flertalet övriga huvudspörsmål.
Det må här räcka att peka på bostadsavdragen, semesterfrågan
samt framför allt övergångsregleringen. Om vid den slutliga riksdagsbehandlingen
mera väsentliga ändringar i lönegradsplaceringarna skulle
göras, torde det bliva omöjligt att verkställa alla därav följande ändringar
i andra hänseenden; ett fördröjande av hela reformen skulle riskeras.

! motionen II: 404 har gjorts gällande, att tidpunkten för förslagets
framläggande vore olämplig även med tanke på den pågående kommunsammanslagningen,
i det att lönereformen icke borde genomföras utan att
frågorna om pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen åtminstone
principiellt klarlades. Föredraganden har i propositionen ingående
uppehållit sig vid denna fråga. Utskottet kan i allt väsentligt instämma
i det av föredraganden anförda. I samband härmed vill utskottet
understryka vikten av att en rationalisering av pastoratsindelningen snarast
kommer till stånd. Härvid bör framför allt eftersträvas, att de nu
till icke ringa antal förekommande alltför små pastoraten genom indelningsändringar
bringas att uppgå i större enheter. Det synes lämpligt att
i görligaste mån hänsyn tages till indelningen i borgerliga kommuner, sådan
densamma kommer att gestalta sig enligt den nyligen beslutade
reformen. Härigenom torde vissa besparingar kunna vinnas, och det är
angeläget, att alla möjligheter härtill tillvaratagas. Rationaliseringen av
pastoratsindelningen är emellertid en fråga, som tarvar ingående förberedelser.
För arbetet med dessa förberedelser måste det vara av stor betydelse,
all man kan räkna med att det hinder, som ligger i den för närvarande
praktiskt taget obefintliga förflyttningsskyldigheten för prästerna,
kommer att bortfalla i och med löneregleringens genomförande. Till de
särskilda frågor, som sammanhänga med förflyttningsskyldigheten och
den därmed i viss mån förbundna stiftsbandsfrågan återkommer utskottet
i avsnittet om förflyttningsskyldigheten. Redan här vill emellertid utskottet

70

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

uttala sin anslutning till vad prästlönekommittén anfört om angelägenheten
av att Ivungl. Maj :t tillvaratager tillgängliga möjligheter att mildra
de med stiftsbandsinstitutet förbundna olägenheterna.

Beträffande förslagets lämplighet ur tidssynpunkt får utskottet slutligen
framhålla, att den andra löneregleringsperioden enligt 1910 års prästlöneregleringslag
snart går till ända; antalet löneregleringar varje år är för
närvarande mycket litet. I och med den tredje löneregleringsperiodens
början 1954 växer det årliga antalet regleringar hastigt. Det vore icke
minst ur kostnadssynpunkt värdefullt, om det härför erforderliga omfattande
förberedande arbetet bleve obehövligt.

På nu anförda skäl får utskottet tillstyrka att riksdagen, med avslag
å de i motionerna I; 305, II: 381, II: 391 och II: 404 framförda yrkandena,
dels godkänner föredragandens uttalande att den sedan länge fördröjda
prästerliga avlöningsreformen bör baseras på det statliga lönesystemet,
dels ock, i anslutning till vad föredraganden förordat, tager ställning till
nedan angivna av föredraganden behandlade huvudpunkter i prästlönekommitténs
förslag. Beträffande föredragandens uttalanden i övrigt under
ovanstående rubriker har utskottet, i den mån de icke här särskilt berörts,
icke funnit anledning till erinran.

Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar
och komministrar).

Den i propositionen föreslagna lönesättningen för kyrkoherdar och
komministrar bygger på prästlönekommitténs förslag. Avsevärda ändringar
i sänkande riktning ha dock företagits. Sålunda har för vardera
befattningshavargruppen föreslagits ytterligare en tjänsteklass i lägre
lönegrad. Vidare ha inplaceringsreglerna ändrats så, att de för ett stort antal
befattningshavare medfört en lägre lönegradsplacering. Härigenom har
vunnits en beräknad kostnadsbesparing å omkring 950 000 kronor för år.

Föredraganden har liksom kommittén anställt jämförelser med lärarpersonalen
vid läroverk och andra högre skolor. Därvid har han framhållit,
att dylika jämförelser svårligen kunna göras motsägelsefria. Tillika
har understrukits, att jämförelsernas accepterande icke får tillskapa ett
sådant mekaniskt samband mellan de båda befattningshavargrupperna,
att framdeles skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen
skulle så att säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.
Utskottet ansluter sig till det sålunda anförda.

I de motioner, som utmynna i yrkande om avslag å propositionen, göres
bland annat för nu ifrågavarande befattningshavare gällande, att lönesättningen
blivit för hög. I motionen II: 406 åter hemställes, att kommitténs

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

71

förslag måtte läggas till grund i förevarande hänseende. Motionerna I: 318,
II: 405 och II: 431 innehålla yrkanden om höjningar i särskilda fall.

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till vad föredraganden förordat i
fråga om såväl ramen för kyrkoherdarnas och komministrarnas inplacering
som de närmare reglerna för inplaceringen. Å ena sidan torde en lägre
lönesättning än som föreslagits knappast kunna komma i fråga. Man finge
i så fall räkna med lönesänkningar för ett flertal befattningar. Även om
dessa för de sittande befattningshavarnas del finge kompenseras genom
personliga lönefyllnader, skulle med dylika lönesänkningar på längre sikt
den nuvarande — särskilt för norrlandsförhållandena märkbara — prästbristen
komma att accentueras. Därjämte skulle systemet bliva avsevärt
mer invecklat. Redan ett användande i större utsträckning av personliga
lönefyllnader skulle medföra ett indirekt bibehållande av det nuvarande
systemets olägenheter; den avsedda allmänna övergången till det nya
systemet skulle rentav äventyras och därmed även för längre tid den
önskade rationaliseringen.

Å andra sidan torde icke heller väsentliga höjningar vara tillrådliga.
För det i motionen 11:406 framförda yrkandet till förmån för prästlönekommitténs
förslag tala visserligen beaktansvärda skäl. Nämnda förslag
är tekniskt enklare och tillgodoser i större utsträckning intresset av att
giva de för närvarande sämst ställda ordinarie prästerna löneförbättring.
Emellertid skulle förslaget medföra eu så betydande kostnadsökning i förhållande
till propositionen, att det icke bör genomföras.

Det i motionen 11:431 framförda yrkandet innebär, att samtliga duplikationsskyldiga
komministrar och ett stort antal sådana kyrkoherdar
skulle placeras en tjänsteklass högre än enligt propositionen. Utskottet
får framhålla, att duplikationsskyldigheten endast är en av de särskilda
svårigheter, varmed prästerlig tjänstgöring kan vara förbunden. Löneställningen
enligt propositionens förslag måste anses så avvägd och för de
präster det här gäller vara så förmånlig, att duplikationsbesväret icke
hör föranleda någon ytterligare korrigering av lönesystemet. Detta skulle
därjämte på ett olyckligt sätt genombrytas av regler med sådant innehåll
som föreslagits i motionerna. Bifall till motionerna skulle vidare innebära
icke oväsentliga kostnadsökningar. Utskottet får därför avstyrka, att dessa
motioner bifallas.

I motionerna 1:318 och 11:405 hemställes om ändrade regler för inplacering
av vissa komministrar, som icke ha eget tjänstgöringsområde.
Dels föreslås vissa sänkningar av de kvalificerande folkmängdstalen i
pastorat med flera biträdande präster; därmed har man velat tillgodose
komministrar i vissa mera folkrika pastorat. Dels yrkas, att hänsyn till
pastoratens areal skall tagas, icke blott för komminister med eget tjänst -

72

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

göringsområde utan även för annan komminister; detta skulle huvudsakligen
få betydelse för de vidsträckta pastoraten i övre Norrland.

Vad det först nämnda yrkandet angår får utskottet framhålla, att de
i propositionen föreslagna inplaceringsreglerna väl i vissa med yrkandet
avsedda fall kunna medföra en relativt sett lägre placering, men att några
sänkningar i förhållande till nu utgående löner icke torde ifrågakomma.
Vidare har utskottet inhämtat, att folkmängdsreglerna för nu ifrågavarande
komministrar bestämts efter i princip samma beräkningsgrunder
som för komminister i pastorat, där annan biträdande präst icke finnes.
Den förmånligare folkmängdsregel, som föreslagits i motionen, skulle därför
nödvändiggöra en motsvarande jämkning beträffande sådan komminister.
En dylik allmän förbättring i förhållande till den i propositionen
föreslagna löneställningen har utskottet icke funnit påkallad.

Däremot tala starka skäl för att syftet med det andra i motionerna upptagna
yrkandet tillgodoses.

Enligt prästlönekommitténs förslag skulle hänsyn till pastoratens areal
icke tagas vid inplacering av komministrar. Föredraganden har emellertid
funnit otilllredsställande, om tjänsteklassificeringen helt bortsåge från
den särskilda arbetstyngd, som föranledes av tjänstgöringsbetingelserna
i de mycket vidsträckta pastoraten särskilt inom de norrländska stiften.
För komminister med särskilt tjänstgöringsområde ha ock i propositionen
folkmängdsreglerna kompletterats med en särskild regel om inplacering
efter areal, enligt vilken Ca 28 skall tillämpas, om det särskilda
tjänstgöringsområdets areal uppgår till över 1 000 km2, och Ca 27 vid eu
areal av 501—1 000 km2.

Enligt utskottets mening torde det icke vara skäligt att göra någon principiell
skillnad i förevarande hänseende mellan komminister i eget tjänstgöringsområde
och annan komminister. I de största pastoraten i Norrland
vållar även för den senare kategorien tjänstgöringsområdets utsträckning
särskilda svårigheter för tjänstgöringen. Därtill kommer, att man, enligt
vad utskottet inhämtat, av tjänsteorganisatoriska skäl strävar att i ödemai
kspastoraten avveckla systemet med särskilda tjänstgöringsområden.
Utredningen visar ytterligare, att man i förevarande fall har att räkna
med verkliga lönesänkningar. En sådan utveckling vore särskilt olycklig
med tanke på att befordringsförhållandena i de norrländska stiften äro
ogynnsammare än eljest. I Luleå stift är — i motsats till landet i övrigt
— antalet biträdestjänster större än antalet kyrkoherdetjänster. På grund
av stiftsbandet måste därför vissa norrlandskomministrar räkna med att
icke kunna befordras till kyrkoherdar.

Utskottet har därför övervägt, huruvida icke propositionens inplaceringsregler
kunde kompletteras med en arealregel, så utformad, att de
ovan angivna konsekvenserna skulle undvikas. I nära anslutning till vad

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

73

i propositionen föreslagits för komminister med eget tjänstgöringsområde
skulle denna regel kunna angivas så, att komminister skulle placeras
i Ca 28, därest pastoratets areal — frånsett arealen av särskilt tjänstgöringsområde
— per i pastoratet tjänstgörande präst, som ej har särskilt
tjänstgöringsområde, överstiger 1 000 km2, och i Ca 27, därest arealen,
bestämd på samma sätt, uppgår till 501—1 000 km2 och icke högre placering
följer av folkmängdsreglerna.

Enligt verkställd undersökning skulle detta medföra följande ändringar
i lönegradsplaceringen:

Från Ca 25 uppflyttas 5 komministraturer till Ca 27 och 3 till Ca 28.

Från Ca 26 uppflyttas 14 komministraturer till Ca 27 och 6 till Ca 28.

Från Ca 27 uppflyttas 2 komministraturer till Ca 28.

Ändringarna beröra sålunda 30 komministraturer. Undersökningen har
visat, att 20 av dessa tjänster tillhöra pastorat inom Luleå stift samt de
övriga 10 vidsträckta pastorat i Härnösands stift samt de nordligaste delarna
av Karlstads och Västerås stift. Den därav följande merkostnaden
har beräknats till 31 000—32 000 kronor.

I enlighet härmed skulle komministrarnas fördelning på lönegrader
bliva följande

enligt propositionen enligt ovanstående

Ca 25 249 241

Ca 26 361 341

Ca 27 163 180

Ca 28 107 118

'' 880 880

Utskottet får, med godkännande i övrigt av den i propositionen förordade
löneavvägningen för kyrkoherdar och komministrar, föreslå, att inplaceringsreglerna
för komminister utan eget tjänstgöringsområde kompletteras
med den ovan angivna bestämmelsen.

Biskopar, domprostar samt utlandspastorer.

Biskoparnas löneställning har med vissa jämkningar anknutits till lönesättningen
för landshövdingar. Så skedde även vid den senaste allmänna
löneregleringen för biskoparna år 1936. De avvikelser från landshövdingarnas
lönesättning som föreslagits bestå i att ärkebiskopen hänföres till
Co 21 eller en lönegrad högre än landshövding samt att biskoparnas representationsbidrag
— bortsett från ärkebiskopens — föreslagits skola
bliva betydligt lägre än landshövdingarnas.

74

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

I vissa motioner har om propositionens förslag beträffande biskoparna
uttalats, att det vore för gynnsamt.

Enligt utskottets mening saknas anledning att annat än beträffande
bidrag till representationen — i vilket hänseende en skillnad mellan landshövdingar
och biskopar måste anses motiverad — frångå de tidigare omfattade
grundsatserna. De föreslagna bestämmelserna beträffande ärkebiskopens
löneställning måste anses skäliga med hänsyn till dennes särskilda
ställning. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del.

Även den för domprostarna och utlandspastorerna föreslagna löneställningen
kan utskottet förorda. Med hänsyn till domprosts ställning såsom
vice preses i domkapitlet och biskopens ersättare vid vissa förrättningar
synes den föreslagna löneställningen för honom skälig. Vad domprostarna
angår får utskottet för övrigt framhålla, att förslaget beträffande flertalet
i stort sett motsvarar den nuvarande löneställningen.

Icke-ordinarie präster.

Propositionens förslag i fråga om pastoratsadjunkterna innebär huvudsakligen,
att en reglerad befordringsgång under 5% år införes i nära anslutning
till vad som gäller den icke tingsmeriterade amanuenspersonalen,
varvid pastoratsadjunkten under 1% år skall ha ställning av aspirant.
Personalramen skall begränsas. För kyrkoadjunkter, stiftsadjunkter och
kontraktsadjunkter föreslås enhetlig inplacering i Ce 24.

I motionerna 1:319 och 11:407 vänder man sig mot aspirantanställningen
för pastoratsadjunkterna och påyrkar, att dessa skola äga rätt till
missiv för prästerlig tjänstgöring. Vidare hemställes, att personalramen
för pastoratsadjunkterna liksom hittills skall bestämmas av biskop och
domkapitel. Motionerna 1:320 och 11:408 innehålla yrkande om differentiering
av kyrkoadjunkturerna. Även det i motionen II: 431 framförda
yrkandet om lönegradsuppflyttning för duplikationsskyldig kyrkoadjunkt
innebär differentiering av nämnda befattningar.

De i förstnämnda båda motioner upptagna frågorna ha av föredraganden
ingående belysts i anslutning till uttalanden av kyrkomötet och vissa remissinstanser.
Utskottet ansluter sig till vad föredraganden anfört. Därvid
vill utskottet understryka, att möjligheten till prövning av den nyordinerade
prästen i praktiskt arbete är av största betydelse. Beträffande
personalramen för pastoratsadjunkterna må framhållas, att de prästerliga
tjänstgöringsförhållandena icke synas motivera något avsteg från vad som
allmänt gäller inom statsförvaltningen.

Utskottet har i likhet med föredraganden icke funnit skäl att differentiera
kyrkoadjunktsbefattningarna och kan därför icke tillstyrka de i motionerna
1:320, 11:408 och 11:431 i förevarande del gjorda förslagen.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

75

Den föreslagna lönesättningen är enligt utskottets mening skälig.
Utskottet, som icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot propositionens
förslag såvitt nu är i fråga, får således tillstyrka, att riksdagen
godkänner vad föredraganden därutinnan förordat.

Tjänstebostäderna.

Tjänstebostäderna skola enligt propositionen inordnas i lönesystemet
efter s. k. bruttolöneprincip, innebärande att befattningshavarna i ersättning
för förmånen av tjänstebostad skola vidkännas löneavdrag. Beträffande
pastoratens skyldighet att tillhandahålla ordinarie präst tjänstebostad
föreslås inga nämnvärda förändringar i förhållande till vad nu gäller.
Utan motsvarighet såväl i nu gällande ordning som i kommitténs förslag
är däremot den av föredraganden förordade skyldigheten för pastoraten
att i vissa fall tillhandahålla tjänstebostad åt icke-ordinarie präst.

Det bör enligt utskottets mening icke föreligga något hinder att pastoraten
träda emellan, om uppenbara svårigheter föreligga att å tjänstgöringsorten
anskaffa bostad åt stadigvarande förordnad icke-ordinarie präst.
Att så sker är i pastoratens eget intresse, och utskottet förutsätter, att
pastoraten i förekommande fall utnyttja föreliggande möjligheter att bereda
bostad, exempelvis i nuvarande eller förutvarande prästgårdar. Emellertid
kan utskottet icke finna tillrådligt att stadga formlig skyldighet för
pastoraten i detta hänseende. En sådan skyldighet kunde i vissa fall bliva
så betungande, att den framstode såsom oproportionerlig. Beträffande
statsförvaltningen i övrigt förekommer i allmänhet ej heller, att icke-ordinarie
befattningshavare kunna påräkna att erhålla bostad genom det allmännas
försorg. Utskottet får sålunda avstyrka propositionens förslag i
förevarande del.

Bestämmelserna om bostadsavdrag för prästerna torde böra utformas så,
att de i fråga om verkningarna bliva likartade med vad som gäller andra
befattningshavare. Beträffande de prästerliga tjänstebostäderna föreligga
emellertid särpräglade förhållanden, som påkalla en i viss mån avvikande
utformning av regleringen. Härvid är främst att märka, att prästgårdarna,
som till det övervägande flertalet äro byggda före sekelskiftet, tilltagits
relativt stora. Detta förhållande kan numera för innehavaren innebära en
avsevärd börda. Möjligheter för pastoratet eller tjänstinnehavaren att
disponera de övertaliga rummen för annat ändamål föreligga i många fall
icke. Å andra sidan kunna icke heller bostäderna med hänsyn till de
prästerna enligt sedvänja åvilande skyldigheter av representationskaraktär
tilltagas för små.

Det är uppenbart, att en befattningshavares skyldighet att, oavsett egna
önskemål i fråga om sin bostads storlek och standard, förhyra en tjänste -

76

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

bostad är av beskaffenhet att böra föranleda någon sänkning av den hyra,
som eljest bort utgå för bostaden i fråga. Enligt bestämmelserna i statens
allmänna avlöningsreglemente skall för där avsedda fall också bostads
beskaffenhet av tjänstebostad beaktas vid ersättningens bestämmande.
Det måste med hänsyn härtill anses skäligt att bostadsavdragen
för präster, i enlighet med vad som föreslagits, i första hand begränsas
till vad som motsvarar en såsom normal ansedd bostad om sex rum och
kök för kyrkoherde och om fem rum och kök för komminister. Det ytterligare
korrektiv, som ansetts erforderligt, har avsetts kunna vinnas genom
den föreslagna generella reduktionen med 12 procent.

Nämnda reduktionsregel motiveras i övrigt, såsom prästlönekommittén
framhållit, främst av prästgårdarnas »öppna» karaktär och därmed följande
representationsskyldighet. Det bör framhållas, att denna skyldighet,
såvitt den har intresse i detta sammanhang, icke avser representation i
vanlig mening. Utskottet syftar här på att prästerna i sina bostäder mottaga
talrika besök i tjänsteangelägenheter.

Mot den av kommittén föreslagna och av föredraganden tillstyrkta sammanvägningsmetoden
har inom utskottet framhållits, att den i vissa fall
ledde till för höga och i andra fall till för låga bostadsavdrag. Det har
ifrågasatts att antingen verkställa klassificering av varje bostad i enlighet
med vad som gäller för folkskolans lärare eller att i princip bestämma
avdraget såsom för bostad i högsta klass och medgiva reduktion efter särskild
prövning.

Enligt utskottets mening tala beaktansvärda skäl för dessa förslag. Emellertid
skulle man genom bifall till desamma gå miste om eu värdefull förenkling
på en viktig punkt i det prästerliga lönesystemet. Stora svårigheter
torde också vara förbundna med att på tillfredsställande sätt klassificera
eller annorledes individuellt pröva ett så särpräglat bostadsbestånd
som prästgårdarna. Erfarenheterna från klassificeringen av folkskollärarbostäderna
synas också visa, att denna, ehuru resultatet enligt verkställd
utredning icke giver rum för större anmärkningar, vållat svårigheter och
viss irritation. En säkerhetsventil mot att bostadsavdragen i enskilda fall
bliva för höga ligger också, såsom kommittén framhållit, i den föreslagna
12-procentsreduktionen.

Utskottet vill därför icke motsätta sig, att beträffande prästernas tjänstebostäder
bostadsavdraget beräknas efter sammanvägningsmetod.

På de ovan anförda skälen tillstyrker utskottet även de i propositionen
föreslagna bostadsavdragen för ordinarie församlingspräster.

Föredraganden har i propositionen förordat avvikelse från kommittéförslaget
såtillvida, att möjlighet skulle öppnas till nedsättning av bostadsavdragens
belopp i speciella fall, om tjänstebostadens ytinnehåll och
standard väsentligt avveke från det normala.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

77

En dylik regel skulle kunna undanröja en del med sammanvägningsmetoden
följande ojämnheter. Enligt utskottets mening kan det emellertid
icke vara riktigt att, samtidigt med en sammanvägning av hyrestalen
för alla prästgårdar, alltså även de sämsta, öppna möjlighet att korrigera
resultatet för de sistnämnda. Av naturliga skäl måste också den föreslagna
regeln bliva vag och svår att tillämpa på ett likformigt sätt. Risk måste
finnas, att ett betydande antal tjänstebostadsinnehavare ansöka om nedsättning
av bostadsavdraget samt att klassificering sålunda indirekt skulle
bliva nödvändig för en avsevärd del av bostadsbeståndet. Härtill kommer,
att den 12-procentiga reduktionen, såsom ovan antytts, i regel torde utesluta
fall av uppenbart för höga bostadsavdrag. Det föreslagna systemet
för avdragens bestämmande lärer för övrigt verka såsom en sporre till förbättring
av de fåtaliga bostäder, som nu äro av mindre god beskaffenhet.

Utskottet får sålunda avstyrka den av föredraganden förordade särskilda
nedsättningsregeln.

I detta sammanhang får utskottet understryka föredragandens i propositionen
gjorda uttalande att en allmän omprövning av bostadsavdragen
synes böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i tjänstebostadsbeståndets
genomsnittliga standard.

Då pastoraten i enlighet med det ovan anförda ej böra bliva skyldiga
att tillhandahålla icke-ordinarie präst tjänstebostad, saknas anledning att
giva bindande föreskrifter om den ersättning, som skall utgå, när bostad
likväl upplåtes. Utskottet får sålunda avstyrka, att dylika bestämmelser
införas.

Utskottet har, utöver vad som framgår av det ovan anförda, icke funnit
skäl till erinran mot vad föredraganden förordat i fråga om tjänstebostäderna.

Semester.

Utskottet har intet att erinra mot propositionens förslag, som innebär
att prästernas semesterfråga, i den mån det varit möjligt, löses i nära
anslutning till vad som gäller civilstatstjänstemännen. De gjorda begränsningarna
i semesterrätten liksom den föreslagna, till sin natur betungande
tjänstedubbleringsskyldighcten finner utskottet ofrånkomliga. Utskottet får
sålunda tillstyrka de av föredraganden förordade grunderna för löneregleringen
i denna del.

Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Frågan om ordinarie prästs förflyttningsskyldighet har, såsom i propositionen
framhålles, dels en anställningsrättslig sida, dels en sida som
berör lagstiftningen om prästval.

78

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Ur anställningsrättslig synpunkt finnes intet att erinra mot den i propositionen
föreslagna skyldigheten för ordinarie präst att låta sig förflytta,
när detta påkallas av organisatoriska skäl. Den med tanke bland annat
på uppkomna motsättningsförhållanden mellan präst och församlingsbor
föreslagna förflyttningsskyldigheten av andra skäl än organisatoriska synes
också väl motiverad och bör införas. Med hänsyn till församlingarnas berättigade
intresse av att ej behöva mottaga en icke önskad präst måste
dock dessa förflvttningsärenden handläggas med stor varsamhet, och därför
torde de praktiska möjligheterna att av sådana skäl ordna förflyttning
bliva ringa. Vad slutligen angår förslaget om skyldighet för präst att låta
sig överföra på avgångsstat kan utskottet uttala sin anslutning till vad
föredraganden anfört.

Förflyttningsskyldighetens samband med prästvalslagstiftningen har av
föredraganden angivits så, att en i avlöningsförfattningen införd förflyttningsskyldighet
icke kan få någon praktisk betydelse, med mindre eu
motsvarande jämkning sker i prästvalsbestämmelserna. Föredraganden har
även uttalat sig för att en uppmjukning av dessa bestämmelser skall ske,
sedan utredning i frågan hunnit verkställas.

Även enligt utskottets mening är en dylik uppmjukning önskvärd. Den
lösning, som motsvarande problem vunnit i fråga om folkskolans lärare,
pekar på att de med denna uppmjukning förbundna ömtåliga frågorna
icke behöva stå hindrande i vägen.

Det ligger i sakens natur, att utskottet icke på detta stadium kan taga
ställning till utformningen av de tillämnade ändringarna i prästvalslagstiftningen.
Utskottet vill endast framhålla såsom angeläget, att församlingarnas
berättigade intressen icke trädas för nära samt att möjligheterna
till användning av tredjegångstillsättningarna för förflyttning icke utnyttjas
på sådant sätt, att syftemålet med nämnda institut avsevärt förändras.
Ett ställningstagande till stiftsbandsfrågan torde därvid icke kunna undgås.
De med detta institut förbundna olägenheterna torde i möjligaste
mån böra undanröjas.

Även om det praktiska värdet av förflyttningsskyldigheten sålunda väsentligen
blir beroende av möjligheterna att jämka prästvalslagstiftningen,
innebär denna skyldighet, såsom utskottet framhållit i avsnittet om förslaget
i allmänhet, i varje fall att det ena av de hittillsvarande hindren
för en genomgripande rationalisering av pastoratsindelningen bortfaller.

Det sålunda ändrade rättsläget torde emellertid, utan avbidan å jämkningarna
i prästvalslagstiftningen, kunna i någon mån utnyttjas för indelningsändringar.
Den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen är enligt
förslaget i dess helhet underkastad Kungl. Maj :ts bestämmande. Inom
statsförvaltningen förekommer det att ordinarie tjänstemän — med bibehållande
av sina avlöningsförmåner och andra med tjänsten följande

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

79

rättigheter — uppehålla icke-ordinarie tjänst. En liknande ordning skulle
enligt utskottets mening, sedan prästerna blivit underkastade förflyttningsskyldighet,
kunna användas för att bereda sysselsättning åt ordinarie präst,
vars tjänst indragits och som med gällande prästvalslagstiftning icke kan
placeras. Enligt utskottets mening vore det värdefullt, om prästlönekommittén
under sitt fortsatta arbete övervägde, i vad mån dylika möjligheter
förefinnas.

Utskottet får, med ovan gjorda erinringar, tillstyrka vad föredraganden
förordat i fråga om ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

»Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen».

Utskottet finner i likhet med föredraganden, att bestämmelser böra införas,
vari stadgas förbud såväl för pastoraten att besluta om kommunala
avlöningstillägg som för präst att mottaga förmån av detta slag. Likaså
anser utskottet det allmänna vara oförhindrat att förbjuda prästerna att
uppbära avkastning av prästlönedonation. Ett sådant förbud skulle undanröja
de påtagliga olägenheter, som dessa donationer hittills vållat, och
framstår såsom naturligt, när ett på moderna principer uppbyggt lönesystem
införes för prästerna. Förbudet kommer icke att beröra de prästers
rätt, vilka nu åtnjuta särskilda förmåner på grund av donationer, då dessa
präster erhålla garanti mot löneminskning och således äga uppbära lika
stora inkomster som tidigare. Utskottet får sålunda tillstyrka, att i den
nya löneförfattningen stadgas förbud för präst att uppbära avkastning av
prästlönedonation.

Mera tveksam ställer sig frågan, huru de ifrågavarande donationerna
skola disponeras i framtiden. Då emellertid föredraganden icke tagit definitiv
ställning till denna fråga, finner sig utskottet icke nu böra närmare
ingå på densamma.

Pensionering.

I propositionen har föreslagits, att präst i princip skall vara skyldig
avgå vid 65 års ålder.

Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas, om man lämpligen i närvarande
läge, då en allmän höjning av pensionsåldern för statstjänstemännen
ifrågasatts, bör stadga eu så låg prästerlig pensionsålder som 65 år.
Emellertid bar föredraganden förutsatt, att prästernas pensionsålder tages
under omprövning i anslutning till översynen av de statliga pensionsåldersbestämmelserna.
En sådan sammankoppling av frågan synes jämväl
kunna ställa sig fördelaktig ur teknisk synpunkt. Utskottet vill därför
icke motsätta sig propositionens förslag på denna punkt.

80

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

De av föredraganden i övrigt förordade allmänna grunderna för prästernas
pensionering föranleda icke någon utskottets erinran.

Beträffande övergångsfrågorna har kommitténs förslag om tjänstårsgaranti
utsatts för kritik från statskontoret och kammarkollegiet, som ansett
detsamma för gynnsamt för prästerna. I stället har föreslagits, att
beräkning av pension vid bristande antal tjänstår borde äga rum enligt
vanliga avkortningsregler, dock att pensionen lägst borde vara lika med
nyreglerad emeritilön enligt nu gällande bestämmelser. Föredraganden
har emellertid biträtt kommitténs förslag och därvid erinrat om att den
av ämbetsverken föreslagna regeln skulle, utan hänsyn till nuvarande ålder,
tillförsäkra befattningshavarna en av tjänstårens antal oberoende
minimipension.

Utskottet vill i likhet med ämbetsverken ifrågasätta, om icke den i propositionen
förordade tjänstårsgarantien i vissa fall ställer sig alltför gynnsam.
Å andra sidan förefaller det svårt att, utan att bestämmelserna göras
alltför invecklade, finna en rättvisare lösning av det föreliggande spörsmålet.
Mot den av ämbetsverken föreslagna regeln kan, såsom föredraganden
antytt, erinras, att den kan leda till lika opåkallat gynnsamma
resultat som tjänstårsgarantien, i vissa fall ännu gynnsammare. Utskottet
finner emellertid icke nödvändigt att slutgiltig ställning nu tages till
frågan utan förordar, att den överväges ytterligare.

Bortsett från frågan om tjänstårsgarantien tillstyrker utskottet de av
föredraganden förordade grunderna beträffande övergångsfrågorna.

Kostnadsberäkningar.

Utskottet har i avsnittet om förslaget i allmänhet anfört vissa synpunkter
på frågan om kostnadsberäkningen. Härutöver vill utskottet uttala,
att de av föredraganden verkställda beräkningarna synas gjorda med
största noggrannhet och erforderlig försiktighet. Den av utskottet föreslagna
inplaceringsregeln efter areal för vissa komministrar föranleder,
såsom tidigare påpekats, en kostnadsökning av 31 000—32 000 kronor.
Å andra sidan torde, om utskottets förslag i fråga om tjänstebostäderna
vinna bifall, vissa besparingar kunna göras i detta hänseende.

Finansieringen av kostnaderna för avlöning och pensionering.

Den av föredraganden förordade omfördelningen av prästlönekostnaderna
mellan pastoraten och kyrkofonden samt den i anslutning därtill
gjorda rationaliseringen på förevarande område tillstyrkes av utskottet.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2. 81

Frågan om ändring av den nuvarande regeln i 5 § lagen om kyrkofond,
enligt vilken allmänna kyrkoavgiften maximeras till 15 öre per skattekrona,
har föredraganden icke funnit anledning att nu taga ställning till.
Emellertid har föredraganden beräknat, att en tillämpning av prästlönereformen
under 1949 skulle ha förutsatt en allmän kyrkoavgift av 15,52
öre per skattekrona, vartill komma omkring 2 öre per skattekrona, som
beräknats för genomförande av den vid vårsessionen beslutade reformen
beträffande kyrkomusikernas löner.

Utskottet finner sannolikt, att de ökade krav på kyrkofonden, som
följa med prästlönereformen och sistnämnda lönereform, förr eller senare
komma att aktualisera denna fråga. Det är emellertid icke nödvändigt att
nu avgöra densamma. Den torde bättre kunna överblickas i samband med
prästlönereformens slutliga genomförande.

Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Vad föredraganden förordat i denna del kan utskottet oförändrat tillstyrka.
I fråga om det föreslagna bortfallet av provisoriskt lönetillägg för
präst, som icke underkastar sig löneregleringen, får utskottet, med instämmande
i vad föredraganden anfört, ytterligare framhålla vikten av att
den med reformen avsedda rationaliseringen icke äventyras genom att det
äldre lönesystemet i större utsträckning tillämpas parallellt med det nya.

Utskottets hemställan.

Utskottet får hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,
nr 204, måtte, med de avvikelser som föranledas av utskottets
ovan gjorda uttalanden, godkänna de av föredraganden enligt
propositionen förordade grunderna för prästernas avlönande
och pensionering, avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt,
som framdeles bestämmes;

B) att motionerna 1:305, 11:391, 1:318, 11:405, 1:319,
11:407, 1:320, 11:408, 11:381, 11:404, 11:406 och 11:431, i
den mån de icke besvarats genom vad utskottet hemställt under
A), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1949.

På sammansatt stats- och första lagutskotts vägnar:

OLOV RYLANDER.

6—933G1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

82 Sammansatt stais- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Pauli, Sven Larsson*, Johan Eric
Ericson*, Bergh, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Rubbestad
och Hoppe;

från första lagutskottet: herrar Rylander, Branting, Ahlkvist,
Lodenius, Lindblom, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud och
Fagerholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

RESERVATIONER:

1) av herr Rubbestad;

2) av herrar Lodenius, Lindblom, Bergh och Boman i Kieryd;

3) av herrar Pauli, Branting och Olsson i Mellerud, som ansett att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:

Utskottet inser till fullo behovet av att nu gällande, alltför invecklade
bestämmelser om prästernas avlöning underkastas en rationalisering och
förenkling. Att i samband med en dylik rationalisering en förbättring sker
av de lägst avlönade prästernas lönevillkor, finner utskottet också motiverat.
Däremot kan utskottet icke anse bärande skäl föreligga för att nu
fatta bindande principbeslut om en lönereglering, vilken även skulle innefatta
icke oväsentliga löneökningar för de högsta och bäst ställda befattningshavarna,
exempelvis biskoparna. Om riksdagen dessutom ginge till
ett sådant beslut vid en tidpunkt, då flertalet andra grupper av löntagare
förklarat sig biträda statsmakternas önskan om en fortsatt stabiliseringspolitik,
kunde detta knappast undgå att öva ett ogynnsamt inflytande på
stämningen hos de grupper, vilka ställt sig bakom den strävare aktionslinjen,
när det gällt dem själva, men samtidigt finge bevittna en mera
rundhänt behandling av en särskild kategori befattningshavare. När det
framhålles, att propositionen nr 204 endast innebär ett förslag om principbeslut
och att den nya löneregleringen icke avses att genomföras
så länge lönestoppet består, bör det hållas i minnet, att prästerna genom
en sådan garanti skulle erhålla ett bättre utgångsläge beträffande tiden
efter stabiliseringspolitikens avveckling än andra grupper i samhället, av
vilka flera sökt men icke lyckats erhålla liknande garantier.

Härtill kommer en annan omständighet. Efter det propositionen nr 204
framlagts, har chefen för finansdepartementet tillsatt en utredning —
1949 års tjänsteförteckningskommitté — för en allmän översyn av lönegradsplaceringarna
för statliga befattningshavare och vissa icke-statliga

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

83

befattningshavare med statlig lön. Nämnda kommitté har enligt sina direktiv
bl. a. att föra förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer.
Det kan uppenbarligen befaras, att därest beslut nu skulle fattas
om prästerskapets lönegradsplacering i enlighet med propositionen, dylikt
beslut skulle kunna utnyttjas gent emot tjänsteförteckningskommittén
med avseende å lönegradsplaceringen av vissa andra grupper med något
så när jämförlig utbildning, exempelvis läroverkslärarna. Enligt utskottets
mening är det av stor vikt att tjänsteförteckningskommitténs arbetsresultat
icke föregripes genom ett principbeslut beträffande prästerskapets
lönegradsplacering.

Innan riksdagen tager ställning till frågan om nya utgifter av här
föreslagen storleksordning — sammanlagt beräknas utgiftsökningen till
9 383 800 kronor — synas vidare ett antal frågor, som stå i nära samband
med löneregleringsfrågan, böra underkastas en närmare prövning.
Hit höra frågorna om den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga
organisationen i pastoraten, om stiftsbandet, om prästvalsbestämmelserna,
om finansieringen av prästlönekostnaderna samt om grunderna
för bostadsersättningarnas bestämmande.

Statskontoret har med styrka framhållit det faktum, att med nuvarande
pastoratsindelning det finns ett stort antal pastorat och församlingar med
så ringa folkmängd att de enligt vedertagna bedömningsgrunder icke torde
giva tjänsteinnehavaren full sysselsättning; särskilt beträffande dessa
tjänsteinnehavare skulle enligt ämbetsverkets mening kommittéförslaget
komma att medföra icke rimliga löneförbättringar. Detsamma torde också
i viss mån kunna sägas även om propositionens något modifierade förslag.
Föredragande statsrådet medger att de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna
med snaraste komma att aktualiseras i samband med den pågående
omregleringen av de borgerliga primärkommunerna, men framhåller
att möjligheten att sammanslå vissa pastorat till större enheter
beror av att möjlighet skapas att förflytta ordinarie församlingspräst till
annan prästerlig befattning. En sådan förflyttningsskyldighet föreslås
kombinerad med den föreslagna löneregleringen. Tydligen anses den organisatoriska
vinst, som denna förflyttningsskyldighet skulle innebära, vara
ett vägande skäl för att redan nu i princip besluta om lönereformen. Emellertid
har såväl prästlönekommittén som föredragande statsrådet betonat,
att det praktiska utnyttjandet av ett stadgande om förflyttningsskyldighet
måste, som kommittén säger, »bli beroende av en skeende uppmjukning
av gällande bestämmelser om prästval». Statsrådet anser att »denna fråga
bör få sin lösning, så snart en utredning av frågan hunnit verkställas».
Då alltså den ifrågavarande organisatoriska vinsten ändå icke kan praktiskt
utnyttjas, förrän nämnda utredning verkställts, synes därmed detta
skäl för att redan nu besluta om löneregleringen ha bortfallit.

84

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

Att stiftsbandet »har sin givna betydelse för de vid varje tidpunkt rådande
befordringsförhållandena», medges av lönekommittén i ett av statsrådet
återgivet uttalande, och kommittén understryker »det önskvärda i
att, efter det avlöningsfrågan förts i hamn, anstalter vidtagas för att utan
vidare tidsutdräkt bringa även stiftsbandsfrågan under ny prövning». Även
i fråga om denna föråldrade institution anses alltså en snar och skyndsam
utredning vara av nöden.

Vad finansieringsfrågan beträffar, är icke heller denna, såsom av propositionen
framgår, tillräckligt utredd. Det synes föga lämpligt att riksdagen
nu inbjudes att besluta om nya betydande löneutgifter, utan att
klarhet skapats om på vad sätt de behövliga penningmedlen skola anskaffas.
Det kan ej heller anses tillfredsställande att, som prästlönekommittén
gjort, ensidigt bygga sina ekonomiska kalkyler på »den tendens
beträffande skatteunderlagets utveckling, som framträtt under senare år».
Att skatteunderlag och konjunkturer även de äro underkastade växlingens
lag, synes kommittén icke ha räknat med.

Då utskottet sålunda funnit, att på nu anförda skäl — den med hänsyn
till stabiliseringspolitiken olämpliga tidpunkten, befarade konsekvenser
beträffande 1949 års tjänsteförteckningskoinmittés arbete samt behovet
av ytterligare utredningar i skilda avseenden — propositionen nr 204
icke bör bifallas, har utskottet icke ansett nödigt att ingå på någon diskussion
om de föreslagna lönegradsplaceringarna, om bostadsavdragen
samt övriga detaljer, ehuru åtskilliga kritiska invändningar även i dessa
avseenden kunna göras. I enlighet med vad som yrkats i motionerna I: 305,
11:391, 11:381 samt 11:404 hemställer alltså utskottet,

att riksdagen måtte lämna Kungl. Maj :ts proposition nr 204
utan bifall ävensom avslå motionerna I: 318, II: 405, I: 319,
11:407, 1:320, 11:408, 11:406 och 11:431.

4) av herr Mårtensson i Uddevalla, som ansett, att utskottets uttalanden
i avsnittet om löneavvägningen för ordinarie församlingsprästen
(kyrkoherdar och komministrar) (s. 70) bort ha följande lydelse:

Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar
och komministrar).

Den i---(lika med utskottet)---för år.

Föredraganden har ----(lika med utskottet)---sålunda an förda.

I de---(lika med utskottet)---särskilda fall.

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

85

Utskottet kan---(lika med utskottet)---önskade rationali seringen.

Å andra sidan---(lika med utskottet)--— bör genomföras.

Det i —--(lika med utskottet)---motioner bifallas.

I motionerna 1:318 och 11:405 föreslås ändrade regler för inplacering
av vissa komministrar, som icke ha eget tjänstgöringsområde. Dels föreslås
vissa sänkningar av de kvalificerande folkmängdstalen i pastorat med
flera biträdande präster; därmed har man velat tillgodose komministrar i
vissa större pastorat. Dels yrkas, att hänsyn till pastoratens areal skall
tagas, icke blott för komminister med eget tjänstgöringsområde utan även
för andra komministrar; detta skulle huvudsakligen få betydelse för de
vidsträckta pastoraten i övre Norrland.

Vad de i nämnda motioner framställda yrkandena angår får utskottet
framhålla, att de i propositionen föreslagna inplaceringsreglerna väl i vissa
med yrkandena avsedda fall kunna medföra en relativt sett lägre placering,
men att några verkliga lönesänkningar endast i undantagsfall torde ifrågakomma.
Utskottet kan därför icke ansluta sig till de i motionerna framställda
yrkandena.

Utskottet får sålunda tillstyrka den i propositionen förordade löneavvägningen
för kyrkoherdar och komministrar.

86

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 2.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 3

I. Inledning ...................................................... 3

II. Propositionen och motionerna .................................. 7

A. Tjänsteorganisation och avlöning .......................... 8

1. Avlöningssystemet .................................... 8

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av

avlöningssystemet för prästerna, m. m................... 8

3. Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar
och komministrar) .............................. 12

4. Biskopar, domprostar samt utlandspastorer .............. 24

5. Icke-ordinarie präster.................................. 25

6. Tjänstebostäderna .................................... 33

7. Semester ............................................. 41

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.................. 44

9. »Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen» 47

B. Pensionering ............................................ 50

Allmänna grunder .................................... 50

Vissa övergångsfrågor.................................. 52

C. Kostnadsberäkningar ..................................... 55

D. Finansieringen av kostnaderna för avlöning och pensionering . . 58

E. Allmänna grunder för övergångsregleringen ................ 63

III. Utskottet .............................. 06

Förslaget i allmänhet; avlöningssystemet; särskilda förutsättningar
för en reform i närvarande läge av avlöningssystemet för

prästerna, m. m......................................... 66

Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar
och komministrar) ................................ 70

Biskopar, domprostar samt utlandspastorer ................. 73

Icke-ordinarie präster .................................... 74

Tjänstebostäderna ....................................... 75

Semester................................................ 77

Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.................... 77

»Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen» .... 79

Pensionering ............................................ 79

Kostnadsberäkningar ..................................... 80

Finansieringen av kostnaderna för avlöning och pensionering . . 80

Allmänna grunder för övergångsregleringen ................ 81

Utskottets hemställan .................................... 81

Reservationer .................................................. 82

Innehållsförteckning .......................................... 86