Första lagutskottets utlåtande nr 5).

1

Nr 54.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 23 april 19)8 (nr 175) metd särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 209, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 322 i första kammaren
av herr Domö m. fl. och nr 410 i andra kammaren av herr Skoglund
m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte avslå
förevarande proposition.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av propositionen jämte motioner till nu innevarande
höstsession.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka
redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.

Gällande bestämmelser.

Genom lagen den 23 april 19)8 (nr 175) med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel — vilken lag trädde i kraft den 25
april 1948 — ha vissa tillfälliga inskränkningar genomförts med avseende
å aktiebolagens rätt att förfoga över vinstmedel. Dessa inskränkningar innebära
dels en begränsning av aktiebolagens vinstutdelning och dels en skyldighet
för aktiebolagen att på spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel.
Lagstiftningen i fråga är tillämplig beträffande räkenskapsår vilka utgått
den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949. Enligt
vad i lagen stadgas skola medel, som innestå på spärrkonto den 31 december
1950, därefter vara fria från spärr, såvitt ej annorledes förordnats i en av
Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 54.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 5b.

Beträffande det närmare innehållet i de i 1 kap. i lagen upptagna b estäm
melserna om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag må här nämnas följande.

I 1 § angivas gränserna för den tillåtna vinstutdelningen.

Enligt 1 § första stycket må utdelning till aktieägarna av aktiebolags
vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, varom här är fråga,
högst uppgå till antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista
räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp,
motsvarande medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som
utgått tidigare än den 1 oktober 1946 (medeltalsbeloppet). Dessa alternativ
innebära för aktiebolag, vars räkenskapsår sammanfaller med kalenderår,
att vinstutdelning högst må ske antingen med det belopp som utdelades för
år 1946 eller med ett belopp motsvarande medeltalet av utdelningarna för
åren 1943—1945.

I 1 § andra stycket har upptagits ett särskilt stadgande för det fall, att
aktiekapitalet ökats eller nedsatts under något av de tre sista räkenskapsår,
som utgår tidigare än den 1 oktober 1946, och i 1 § tredje stycket ha föreskrifter
meddelats för sådant fall då aktiekapitalet ökats genom teckning
av nya aktier, berättigande till utdelning första gången för räkenskapsår
som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, eller nedsatts under räkenskapsår
som nyss nämnts.

Enligt vad i 2 § stadgas må utan hinder av vad som föreskrives i 1 § vinstutdelningen
uppgå till 5 procent av aktiekapitalet. Vid tillämpning härav
likställes med aktiekapital vad som på grund av aktieteckning tillförts bolaget
för aktierna utöver det nominella värdet. I aktiekapitalet må däremot
icke inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november
1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel
eller på grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.

Enligt 3 § må — om vid vinstutdelningens bestämmande icke i förhållande
till aktiekapitalet erhålles helt procenttal eller procenttal, vari ingår
V*, V, eller a/4 procent — procenttalet höjas till närmast högre sådant procenttal.

I 4 § meddelas särskilda bestämmelser om vinstutdelningens storlek för
det fall att i bolaget finnas aktier med företrädesrätt till ackumulativ utdelning.

I 5 § stadgas, att bestämmelserna om utdelningsbegränsning icke äga tilllämpning,
där vinstutdelning från aktiebolag ej överstiger 10 000 kronor,
och ej heller i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag),
vars aktier till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag
(moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget
och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

Enligt 6 § äger Konungen eller, efter Konungens bestämmande, den i det
följande omnämnda spärrkontonämnden medgiva undantag från bestämmelserna
i första kapitlet samt därvid föreskriva de villkor för undantaget
som prövas nödiga.

3

Första lagutskottets utlåtande nr Öb.

I 2 kap. lagen ha upptagits bestämmelser om skyldighet för
aktiebolagen att insätta medel på spärrkonto i riksbanken.
Sålunda stadgas i 7 § första stycket att det åligger aktiebolag —
med i lagen närmare angivna undantag — att för de två räkenskapsår, som
avses i lagen, på särskilt spärrkonto i riksbanken insätta ett belopp, motsvarande
summan av (a) 17 procent av bolagets beslutade vinstutdelning och
(b) 27 procent av årsvinsten i den mån denna överstiger vinstutdelningen.
Vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt
första stycket a), må — enligt 7 § andra stycket — aktiebolag från den
beslutade vinstutdelningen i regel avräkna utdelning å aktier i annat svenskt
aktiebolag. Enligt 7 § tredje stycket är aktiebolag (dotterbolag), vars aktier
till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag (moderbolag), icke
pliktigt att göra insättning på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget,
därest sistnämnda bolag vid beräkning av belopp, varmed spärrkontoinsättning
skall av detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl det
utdelade beloppet.

Enligt 8 § första stycket skall med årsvinst förstås årsvinsten enligt fastställd
balansräkning med vissa angivna avvikelser. Har balansräkning ej
fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets utgång, skall årsvinsten
beräknas på grundval av styrelsens och verkställande direktörens redovisning
för året eller, där sådan redovisning ej föreligger, uppskattas av spärrkontonämnden.

I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter rörande årsvinstens beräknande.

Enligt 10 § första stycket äro bankaktiebolag, hypoteksaktiebolag, försäkringsaktiebolag
samt aktiebolag, som avses i förordningen om försäljning av
rusdrycker, fritagna från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller annat
aktiebolag beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen
eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor. I 10 § andra stycket stadgas, att
Konungen eller, efter Konungens bestämmande, spärrkontonämnden må
medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, om så ur allmän
synpunkt finnes påkallat eller om fullgörandet av insättningsskyldigheten
kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget, så ock om
särskilda skäl eljest föreligga.

Frågor rörande insättning av medel på spärrkonto handläggas av spärrkontonämnden.
Nämnden utses av Konungen. Mot beslut av nämnden må
talan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär (11 §).

Enligt 12 § skall till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att
verkställa insättning på spärrkonto till spärrkontonämnden avlämnas särskild
deklaration. Sådan deklaration skall avgivas sist en månad efter det
balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd.

Enligt 13 § åligger det aktiebolag att efter anmaning av spärrkontonämnden
hålla bolagets bandelsböcker och andra räkenskapsböcker tillgängliga
för granskning. Enligt samma lagrum äro styrelseledamot och verkställande
direktör skyldiga att lämna de uppgifter som erfordras för tillämpningen

4 Första lagutskottets utlåtande nr 54.

av bestämmelserna om spärrkontoinsättning och som av nämnden påfordras.

I 14 § stadgas att aktiebolag skall inom den för avlämnande av deklaration
fastställda tiden på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som
bolaget på grundval av deklarationen har att betala. Sist tre månader efter
nämnda tid skall bolaget insätta återstoden av beloppet. Spärrkontonämnden
må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva anstånd med insättningen.

Å medel insatta på spärrkonto skall bolaget tillgodoföras ränta efter två
procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet
(15 §).

På spärrkonto insatta medel må enligt 17 § ej av riksbanken utbetalas före
den dag medlen enligt vad i lagen sägs frigjorts från spärren. Efter medels
frigörande tillgodoföres icke ränta.

Enligt 18 § må Konungen, om ändrade konjunkturförhållanden därtill
föranleda, förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av
aktiebolag helt eller delvis frigöras från spärr. Spärrkontonämnden äger att
efter framställning förordna, att aktiebolags medel frigöras från spärr, om
avsevärda betalningssvårigheter föreligga för bolaget eller eljest särskilda
förhållanden böra föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger
nämnden förordna, att medel senare åter skola insättas på spärrkonto.

Enligt vissa bestämmelser i 19 § ha möjligheterna att disponera över rätten
till spärrade medel begränsats.

Vidare ha i 3 kap. i lagen upptagits vissa särskilda bestämmelser,
bl. a. angående rätt för spärrkontonämnden att infordra uppgifter från
taxeringsmyndigheter, angående återbäring därest vinstutdelning sker i strid
mot bestämmelserna i 1 kap. samt angående ansvar för brott mot lagen.

Utskottet vid 1948 års riksdag.

Då lagen antogs vid 1948 års riksdag, uttalade utskottet bl. a. följande:

Den ekonomiska politikens väsentliga uppgift måste för närvarande vara
upprätthållande av en samhällsekonomisk balans till skydd för penningvärdet.
Såsom ett led i en politik med detta ändamål ha vidtagits ett flertal
åtgärder i syfte att begränsa konsumtion och investeringar i olika avseenden
och därigenom hejda de inflationsdrivande krafterna. Det har därvid icke
varit möjligt att förbigå aktiebolagens vinster, vilka under efterkrigsåren
avsevärt förstorats. Aktiebolagens vinster under 1947 beräknades av "utredningsmännen,
sedan därå belöpande skatter erlagts, komma att uppgå till
ett sammanlagt belopp av något mer än 1 100 miljoner kronor. För att förhindra,
att dessa vinster komma att leda till rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, ha vissa ingripanden ansetts böra göras. Det föreliggande
lagförslaget anvisar två olika metoder i detta syfte, nämligen vinstutdelningsbegränsning
och vinststerilisering.

Genom att begränsa utdelningarna till aktieägarna avser man att åstadkomma
en viss inskränkning i aktieägarnas konsumtion. Lagreglerna härom

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

5

utgöra icke någon nyhet. Redan 1943 tillkom eu lagstiftning om vinstutdelningsbegränsning'',
som sedermera förlängts. Förslaget innebär emellertid
skärpningar främst i så måtto, att däri uppställes den huvudregeln, att
högre belopp icke få utdelas till aktieägarna än som hittills skett. De tidigare
gällande bestämmelserna om vinstutdelningsbegränsning tilläto ökning
av det utdelade beloppet i den mån bolagets behållna förmögenhet tillväxte.
De faktiska ökningar av bolagens utdelningar, som förekommit under den
hittillsvarande lagstiftningen, bero i stor utsträckning också därpå, att
många bolag icke tidigare uppnått gränsen för högsta tillåtna utdelning,
sex procent av bolagets behållna förmögenhet.

Däremot är den andra metoden hittills oprövad. Förslaget går ut på att en
betydande del av bolagsvinsterna skola steriliseras genom alt insättas å
spärrkonto hos riksbanken. Verkningarna härav avses bliva dels minskade
möjligheter för aktiebolagen att företaga investeringar av olika slag samt
begränsning av utrymmet för inflationsdrivande löneökningar till bolagens
anställda, dels ock en åtstramning av penningmarknaden därigenom att de
å spärrkonto insatta medlen undandragas denna.

Av det sagda framgår — vilket departementschefen också understrukit —
att lagförslaget icke får ses som en fristående åtgärd utan måste inordnas
i ett större sammanhang som ett led i den inflationsbekämpande politiken.
Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att, om det av alla eftersträvade
resultatet, ett fast penningvärde, skall kunna vinnas, alla samhällsgrupper
göra uppoffringar och taga på sig ökade bördor, till dess det nuvarande
krisläget övervunnits. Även aktieägarna och aktiebolagen, vilka senare
företräda en mycket betydande del av näringslivet, måste i dagens läge
för det allmännas bästa tåla ytterligare inskränkningar i sin ekonomiska
rörelsefrihet.

Från dessa utgångspunkter har utskottet utgått, då det närmare granskat
lagförslagets ekonomiska verkningar. Utskottet har därvid särskilt uppehållit
sig vid det nytillkomna förslaget om vinststerilisering.

Lagstiftningens främsta ändamål i denna del har angivits vara att begränsa
aktiebolagens möjligheter att göra investeringar. Med all sannolikhet
kommer detta syfte också att nås, varigenom det inflatoriska trycket på penningmarknaden
motverkas. Med investeringsbeskärande åtgärder följer dock
regelmässigt den nackdelen, att också utrymmet för rationaliseringar och
andra produktionsfrämjande åtgärder kringskäres. Även begränsningen av
utdelningarna till aktieägarna kan tänkas medföra vissa produktionshämmande
verkningar, i det tillgången på sådant riskvilligt kapital, som erfordras
för nya företags igångsättande, minskar.

Det är synnerligen angeläget att, i den mån dylika olägenheter komma
att uppstå, desamma snabbt neutraliseras. En grundförutsättning för den
nuvarande krisens övervinnande utan bestående sänkning av levnadsstandarden
är nämligen en kraftig höjning av produktionen, och på detta område
torde de avgörande inflationsbekämpande åtgärderna hava att sättas in.
Lagstiftningen har emellertid utformats så, afl ett undanröjande av de angivna
olägenheterna blir möjligt, främst genom tillämpning av särskilda
dispensbestämmelser.

Lagstiftningens effektivitet kommer att i åtskilliga hänseenden bliva beroende
av andra åtgärder inom den ekonomiska politiken, till vilka utskottet
icke har att taga ställning. För sin del anser sig utskottet böra tillstyrka huvudgrunderna
i den föreslagna lagstiftningen, vilken synes ingå som ett behövligt
led bland övriga ingripanden mot inflationen. Utskottet har vid detta
avgörande också beaktat de psykologiska verkningarna av att en lag av föreslaget
innehåll antages. Det bör observeras, alt årets avtalsrörelser på ar -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 5b.

betsmarknaden till stor del förts och uppgörelser träffats under förutsättning
av att den föreslagna lagstiftningen genomföres. Även för andra samhällsgrupper
kan lagstiftningen tjäna som en maning att visa återhållsamhet
med krav, som kunna gynna inflationstendenserna. Lagstiftningen kan
på detta sätt komma att bliva ett verksamt stöd i kampen för penningvärdets
bevarande.

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om att det genom
propositionen framlagda förslaget har karaktären av en kompromiss. Den
relativa enighet, som kunnat vinnas för förslaget, har uppnåtts därigenom
att olika meningar efter ömsesidiga mot varandra svarande eftergifter sammanjämkats.
Det har synts utskottet ytterst önskvärt, att denna enighet
kunde bevaras och icke brötes genom ensidiga avvikelser från förslagets huvudgrunder.
Utskottets detalj granskning av lagförslaget har skett från denna
utgångspunkt.

I första hand uppställer sig frågan om lagstiftningens varaktighet. Lagstiftningens
tidsbegränsade karaktär har understrukits av både utredningsmännen
och departementschefen. Även utskottet vill för sin del framhålla
angelägenheten av att de inskränkningar, som aktiebolagen underkastas,
begränsas till de i propositionen angivna två åren. Inte minst med hänsyn
till de produktionshämmande verkningar, lagstiftningen kan föra med sig
och som ovan berörts, bör en lagstiftning av detta slag icke äga bestånd
längre än som är nödvändigt för att avvärja det akuta inflationshotet.

Rörande tillämpningen av dispensreglerna yttrade utskottet:

Det svenska aktiebolagsbeståndet är av mycket skiftande natur. I många
hänseenden, t. ex. i fråga om storlek, ändamål och ekonomisk ställning, finnas
avsevärda olikheter mellan bolagen. Det är under sådana omständigheter
ogörligt att skapa generella lagbestämmelser, som lösa varje uppkommande
fråga på ett i allo rättvist och lämpligt sätt. Oaktat det framlagda lagförslaget
beaktar ett stort antal tänkbara fall, har dock varit nödvändigt för att
undvika schablonmässighet i tillämpningen att i ganska vid omfattning
tillåta undantag från de allmänna reglerna, när särskilda förhållanden därtill
föranleda (6, 10 och 18 §§). Utskottet förutsätter, att dessa bestämmelser
komma att få en liberal tillämpning under beaktande av å ena sidan billighetshänsyn
och å andra sidan lagstiftningens ändamål.

Utskottet har redan framhållit, att dispensbestämmelserna böra anlitas
för att motverka lagstiftningens eventuella produktionshämmande verkningar.
Om t. ex., då fråga är om insättning å spärrkonto, den inflationshindrande
effekten bedömes bliva större, därest vinstmedlen omedelbart tagas
i anspråk för produktiva ändamål, exempelvis för utbyggnad av vattenkraftanläggningar,
än om de steriliseras på spärrkonto, bör dispens uppenbarligen
beviljas.

Beträffande frigörandet av de å spärrkonto innestående medlen framhöll
utskottet, att dessa i princip skulle vara fria från spärr från och med ingången
av 1951. Utskottet tilläde:

Departementschefen har icke velat fördölja, att det av penningpolitiska
skäl kan möta hinder att vid nyssnämnda tidpunkt häva spärren för samtliga
å spärrkonto då innestående belopp. Också enligt utskottets mening kan
icke helt uteslutas, att medlens frigörande måste ske successivt. Utskottet
anser sig därför kunna tillstyrka, att en erinran härom intages i fjärde
stycket av övergångsbestämmelsen på sätt i propositionen föreslagits, varigenom
förutskickas att en särskild lag kan komma att stiftas i ämnet.

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

7

Storleken av spärrkontoinsättningarna.

Enligt spärrkontonämndens den 31 mars 1949 avgivna verksamhetsberättelse
för år 1948 hade vid nämnda års utgång å spärrkonto i riksbanken
inbetalats 126 979 613 kronor 71 öre, varå ränta tillgodoförts med 1 098 330
kronor 66 öre. Den 1 mars 1949 uppgick det inbetalade beloppet (exkl. ränta)
till 132 916 963 kronor 7 öre. Sistnämnda belopp beräknades i stort sett
motsvara insättningarna för räkenskapsår, som utgått före den 31 december
1948.

Enligt uppgift som utskottet inhämtat från riksbanken innestodo den 23
november 1949 omkring 233,3 miljoner kronor å spärrkonto i banken.

Storleken av medel som undantagits från spärrkontoinsättningsskyldighet.

I detta hänseende har nämnden i sin berättelse åberopat följande sammanställning,
avseende sådana belopp som belöpa på räkenskapsår som utgått

före den 31 december 1948:

Spärrkontobelopp belöpande å sådana aktiebolag, som jämlikt
10 § första stycket äro fritagna från insättningsskyldighet.

Beloppet kan beräknas icke understiga .................. 20 milj. kr.

Spärrkontobelopp belöpande å aktiebolag, vilka på grund av inbetalningar
till konjunkturutjämningsfonder helt eller delvis
befriats från insättningsskyldighet. Beloppet utgör ........ 43 milj. kr.

Spärrkontoinsättningar, som genom tillämpning av bestämmelserna
i 7 § sista stycket uppskjutits till år 1949 .......... 8 milj. kr.

Av spärrkontonämnden beviljade dispenser från insättningsskyldighet
............................................ 19 milj- kr.

90 milj. kr.

Spärrkontonämndens verksamhet.

I fråga om spärrkontonämndens arbete har i förenämnda berättelse upplysts
bl. a., att nämnden under tiden till den 1 mars 1949 handlagt 1 016
ärenden, därav 229 avsett fråga om befrielse från insättningsskyldighet, att
av sistnämnda ärenden 78 helt eller delvis bifallits, att nämndens beslut —
frånsett två ärenden — varit enhälliga samt att av nämndens beslut 80 överklagats
bos Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, har vid laglörslagets
remiss till lagrådet anfört:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är 1948 års lag med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel tillämplig

8 Första lagutskottets utlåtande nr 54.

beträffande räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare,
dock före den 31 december 1949. Lagstiftningen omfattar sålunda icke räkenskapsår,
som sammanfaller med kalenderåret 1949. Med hänsyn härtill
torde statsmakterna redan innevarande år böra taga ställning till frågan,
huruvida lagstiftningen på förevarande område bör — helt eller i begränsad
omfattning fortbestå även efter utgången av förstnämnda två räkenskapsår.

Såvitt nu kan bedömas, maste det med hänsyn till det ekonomiska läget
anses påkallat att utsträcka 1948 års lagstiftning till att gälla under ytterligare
ett räkenskapsår. Jag förordar sålunda, att de i 1948 års lag upptagna
bestämmelserna göras i sin helhet tillämpliga även beträffande räkenskapsår,
som utgått den 31 december 1949 eller senare, dock före den 31 december
1950.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att, därest riksdagen kommer att
upptaga förevarande spörsmål till behandling först vid en eventuell höstsession
innevarande år, man uppenbarligen kan räkna med att då ha tillgång
till säkrare hållpunkter för bedömande av frågan om behövligheten av
en förlängning av lagens giltighetstid än vad nu är fallet. Jag åsyftar därvid
särskilt frågan om en förlängning av giltighetstiden för bestämmelserna
angående spärrkontoinsättning; bestämmelserna angående vinstbegränsning
torde däremot redan nu kunna definitivt bedömas vara erforderliga jämväl
med avseende å det räkenskapsår, som utgår den 31 december 1949 eller senare,
dock före den 31 december 1950.

Skulle åter beslut om en förlängning av lagens giltighetstid fattas redan
vid riksdagens vårsession, men utvecklingen på det ekonomiska området under
den återstående delen av år 1949 gå i så gynnsam riktning att det vid
slutet av året befinnes, att behov av en fortsatt lagstiftning angående spärrkontoinsättning
icke föreligger, torde förslag om upphävande av lagstiftningen
i denna del kunna föreläggas 1950 års riksdag. Förslaget kan i sådant
fall framläggas i så god tid vid nästa års riksdag, att några olägenheter icke
behöva uppkomma genom en tidigare beslutad förlängning av giltighetstiden
för lagen i dess helhet.»

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Devalveringen.

I propositionen nr 215 angående bemyndigande att till clearingskassa för
kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt å kaffe, in. in., avgiven till innevarande
höstsession, har föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,
bl. a. uttalat följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

9

För exportindustriens vidkommande innebär devalveringen förbättrade
avsättningsförhållanden närmast i de länder, som icke devalverat eller gjort
detta i mindre utsträckning än Sverige. Även om hänsyn tages till den kostnadsökning,
som kan föranledas av importfördyringen, kunna ökade vinster
uppkomma. Hänsyn härtill torde få tagas bland annat vid övervägandena
rörande fortsatt vinstutdelningsbegränsning och avsättning till spärrkonto.

Utskottet.

I 1948 års lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel ha sammanförts bestämmelser rörande två olika regleringar,
nämligen dels rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag,
dels rörande skyldighet för aktiebolag att insätta viss del av sina vinstmedel
på spärrkonto i riksbanken. Utdelningsstoppet liksom skyldigheten att
göra spärrkontoinsättningar avser enligt lagen vinster, som uppkommit under
räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före
den 31 december 1949, d. v. s. för bolag, vars räkenskapsår löpa per kalenderår,
räkenskapsåren 1947 och 1948. Innebörden av propositionens lagförslag
är att dessa båda regleringar skola tillämpas jämväl beträffande vinster,
som hänföra sig till räkenskapsår, som utgå före den 31 december 1950,
d. v. s. i nyss angivna normalfall räkenskapsåret 1949.

Anledningen till att stadgandena rörande dessa båda åtgärder, vilka icke
i och för sig äga oskiljaktigt sammanhang, samlades inom ramen av en
lagstiftning var den gemensamma penningpolitiska motiveringen. Båda åtgärderna
ingingo nämligen som led i kampen mot det vid tiden för lagens
antagande akuta inflationshotet. Genom utdelningsstoppet ville man begränsa
aktieägarnas möjligheter till konsumtion och genom spärrkontoinsättningarna
minska bolagens för investeringar disponibla medel samt över
huvud åstadkomma en åtstramning på penningmarknaden.

Då nu en fortsatt tillämpning av dessa regleringar föreslagits, har utskottet
ingående övervägt, huruvida behov av dem alltjämt kan anses föreligga.
Utskottet har prövat frågan främst med hänsyn till det penningpolitiska läget
och till stabiliseringspolitikens fortsatta tillämpning.

Vad först angår utdelningsstoppet tala till förmån för dess bibehållande
samma penningpolitiska skäl, som motivera lönestoppet. Till grund för det
senare ligger det allmänt erkända förhållandet, att stegringar av de nominella
inkomsterna utan motsvarande ökning i den för konsumtion tillgängliga
varumängden blott leda till penningvärdesförsämring med alla därav
följande olägenheter, i den mån löneökningarna icke steriliseras i form av
sparande. När löntagarna med insikt härom avstått från att kräva förhöjda
löner, synes följdenligt att möjlighet icke gives aktieägarna att genom höjda
utdelningar öka sina inkomster. Visserligen har häremot invänts, att aktieägarna
befinna sig i ett ogynnsammare läge än flertalet löntagargrupper, i
så måtto som utdelningarna låsts fast med hänsyn till förhållanden, vilka
ligga tämligen långt tillbaka i tiden. Utdelningsstoppet har om än i något

10

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

skiftande form varit i kraft ända sedan räkenskapsåret 1942, inedan löntagarna
sedan dess kunnat icke oväsentligt öka sina inkomster. Alltjämt
gälla exempelvis enligt 1948 års lag vid tillämpning av den s. k. medeltalsmetoden
för bestämning av högsta tillåtna utdelning stadganden, enligt vilka
förhållandena under räkenskapsåren 1943—1945 i allmänhet bliva grundläggande.
Men dylika olägenheter kunna knappast undvikas vid regleringar
av det slag, varom här är fråga. Det behöver endast erinras om att även genom
lönestoppet uppenbara orättvisor konserverats för betydande medborgargrupper.

Redan då den nu gällande lagen antogs vid 1948 års riksdag, hade utskottet
uppmärksamheten riktad på de produktionshämmande verkningarna
av utdelningsstoppet. Utskottet påpekade, att tillgången på det för igångsättande
av nya företag erforderliga riskvilliga kapitalet kunde minskas genom
vinstbegränsningen. Uppenbarligen bliva dessa ur produktivitetssynpunkt
allvarliga nackdelar allt kännbarare, ju längre regleringen består. Departementschefen
bemötte också vid lagens tillkomst 1948 de då uttalade
farhågorna för stagnation och tillbakagång i produktionen till följd av utdelningsstoppet
med att starkt understryka lagstiftningens till två år begränsade
varaktighet.

Mot de nu anförda ogynnsamma konsekvenserna av utdelningsstoppet få
emellertid vägas de allvarliga risker för möjligheterna att över huvud upprätthålla
lönestoppet, som ett uppgivande av utdelningsbegränsningen skulle
innebära.

Vid eu prövning av alla olika synpunkter, som göra sig gällande vid bedömande
av frågan om utdelningsstoppets förlängning, har utskottet icke
kunnat finna annat än att för genomförande av inkomstbegränsningarna
och för bibehållande av lönestoppet, som utgör en av hörnstenarna i den
nuvarande stabiliseringspolitiken, måste anses erforderligt att även utdelningsstoppet
bevaras. I anslutning till departementschefens ovan återgivna
uttalande vid 1948 års riksdag vill utskottet emellertid framhålla angelägenheten
ur produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet icke upprätthålles
längre än den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen kräver.
Utdelningsstoppets avveckling sammanhänger med lönestoppets upphörande.

På anförda skäl får utskottet med avstyrkande av motionerna I: 322 och
11:410, såvitt angår utdelningsstoppet, tillstyrka bifall till propositionen i
denna del.

Utskottet övergår härefter att närmare granska förslaget om fortsatt
skyldighet för bolagen att insätta medel å spärrkonto i riksbanken.

Sedan den tidpunkt, då 1948 års lag antogs, har det penningpolitiska läget
undergått avsevärda förändringar. Vid ifrågavarande tidpunkt ansågos
ganska ingripande åtgärder ofrånkomliga för åstadkommande av ytterligare
begränsningar i investeringsverksamheten och av åtstramning på penningmarknaden.
Ett sådant tillstånd av knappare tillgång på medel har numera
inträtt. Riksbanken har exempelvis kunnat upphöra med sina obliga -

11

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

tionsinköp och till och med varit i stånd att icke obetydligt nedbringa sitt
innehav av obligationer.

Den omedelbara penningpolitiska effekten av lagstiftningen har icke heller
blivit så stor som ursprungligen avsågs. I propositionen nr 181 till 1948
års riksdag beräknades totalbeloppet av de medel, som genom den tilltänkta
lagstiftningen skulle steriliseras, komma att uppgå till cirka 500 miljoner
kronor. I verkligheten utgöra de å spärrkonto innestående medlen för närvarande
allenast 233 miljoner kronor. Uppenbarligen kan den omständigheten,
att ett belopp av något över 100 miljoner kronor årligen undandrages
penningmarknaden, icke i och för sig ha något avgörande inflytande i
åsyftad riktning. Den investeringsbegränsande effekten av lagstiftningen
har även motverkats av att bolagen i viss utsträckning kunnat på den allmänna
marknaden upplåna erforderliga belopp. I den mån upplåningen betingats
av att bolagen icke haft tillgång till de spärrade medlen, har lagstiftningen
dock haft den verkan, att konkurrensen på lånemarknaden om tillgängliga
medel ökat och att andra lånesökande fått stå tillbaka. Den för investeringar
disponibla totala volymen har med andra ord genom vinststeriliseringen
något minskats.

Lagstiftningen får sålunda anses ha utövat ett visst om än relativt begränsat
penningpolitiskt inflytande. Med hänsyn till rådande läge på penningmarknaden
kan en förlängning av skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar
till att avse ytterligare ett räkenskapsår icke heller framdeles förväntas
spela någon mera avgörande roll i penningpolitiskt avseende, även
om vissa omständigheter tyda på att bolagsvinsterna för innevarande räkenskapsår
åtminstone i en del fall komma att förete ökning. Genom byggnadsoch
importregleringarna ha statsmakterna redan möjlighet att behärska de
viktigaste sektorerna av investeringsverksamheten. Betydelsen av de spärrkontoinsättningar,
som komma att ske under 1950, begränsas ytterligare av
att de spärrade medlen enligt övergångsbestämmelsen i lagen skola frigivas
vid utgången av 1950, såvitt ej annorledes förordnas i lag. Medlen komma
sålunda att bliva steriliserade under relativt kort tid, såvitt nu kan överblickas.

Under angivna omständigheter torde det ur enbart penningpolitisk synpunkt
knappast vara motiverat med en fortsatt skyldighet för bolagen att
göra insättningar å spärrkonto. Därtill kommer att åtgärden som sådan är
relativt kostsam. Staten skall enligt föreskrift i lagen gottgöra bolagen
ränta å spärrkontomedlen efter två procent om året. Den årliga räntekostnaden
för det nu innestående beloppet närmar sig 5 miljoner kronor. Vidare
kan man icke bortse från de olägenheter, som varje reglering åsamkar
dem, som utsättas för densamma. Utan tvivel minskar skyldigheten att göra
spärrkontoinsättningar bolagens rörelsefrihet på ett kännbart sätt.

Del bör i detta sammanhang erinras om vad som vid lagstiftningens antagande
1948 uttalades rörande dennas tidsbegränsade karaktär. En av de
grundläggande förutsättningarna för den kompromiss, varpå enigheten
rörande lagen då vilade, var insättningsskyldighetens begränsning till två

12

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

år. Denna synpunkt underströks såväl av departementschefen som av utskottet.

Till stöd för den nu ifrågasatta förlängningen ha emellertid åberopats de
följdverkningar, som uppkommit efter devalveringen av den svenska kronan.
I propositionen nr 215 till innevarande höstsession uttalar sålunda chefen
för finansdepartementet, att ökade vinster kunna uppstå för exportindustriens
vidkommande genom de förbättrade avsättningsmöjligheterna
närmast i de länder, som icke devalverat eller gjort detta i mindre utsträckning
än Sverige. Vid bedömande av förevarande fråga borde hänsyn lagas
till detta förhållande.

Devalveringens omedelbara verkan i angivet avseende torde dock icke få
överskattas. För alla bolag, vilkas räkenskapsår löpa per kalenderår, kommer
nämligen genom förlängningen insättningsskyldigheten att gälla endast
vinsten under räkenskapsåret 1949. De ökade vinster, vartill de genom
devalveringen förbättrade avsättningsförhållandena i vissa länder kunna giva
upphov, torde endast i begränsad omfattning taga sig uttryck i balansräkningarna
för 1949. I och för sig kan också ifrågasättas det lämpliga i att
betunga alla aktiebolag med en förlängd insättningsskyldighet, om avsikten
är att träffa allenast bolag inom exportindustrien.

Devalveringen har dock kommit att få stor indirekt betydelse för förevarande
frågas lösning. Genomförandet av lönestoppet har avsevärt försvårats
genom kronans nedskrivning i förhållande till hårdvalutorna på grund
av de prisstegringar, som kunna väntas. Varje åtgärd, som kan uppfattas
såsom ett gynnande av en särskild grupp, gör det än svårare för de stora
löntagarorganisationerna att godtaga en förlängning av lönestoppet. Om i
närvarande stund aktiebolagen — bland vilka dessutom vissa kunna väntas
göra direkta vinster av devalveringen — befriades från den dem nu åvilande
skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar, skulle säkerligen denna
åtgärd uppfattas som eu eftergift till förmån för bolagen, vilken i sin
tur skulle kunna framkalla krav på en motsvarande eftergift till förmån för
löntagarna.

Då utskottet finner sig icke i nuvarande läge kunna avstyrka en förlängd
varaktighet av insättningsskyldigheten trots de betänkligheter, utskottet i
det föregående anfört mot en dylik anordning, har för utskottet varit avgörande
den synpunkten, att med hänsyn till den för stabiliseringspolitikens
lyckosamma genomförande avgörande vikt, som måste tillmätas lönestoppet,
åtgärder icke vidtagas, som skulle kunna försvåra lönestoppets bibehållande
för nästa år. Utskottet förutsätter därvid, att den ifrågavarande
lagstiftningen om insättningsskyldighet icke kommer att vidare förlängas.
Såsom redan antytts innebär lagstiftningen, att staten av sina tillgångar
betalar ränta för medel, som den icke får nyttiggöra för egen räkning. Det
ligger i sakens natur, att ett sådant penningpolitiskt medel endast kan tilllämpas
under en begränsad tid.

Utskottets ställningstagande har underlättats därav, att de mest påtagliga
olägenheterna av den förordade förlängningen synas kunna undvikas inom

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

13

ramen för den gällande lagstiftningen. Utskottet vill till en början erinra om
att det från intet håll ifrågasatts att göra någon ändring i den i lagens slutstadgande
angivna tidpunkten den 31 december 1950, från vilken de på
spärrkonto innestående medlen skola vara fria från spärr. Utskottet bortser
därvid från att det med hänsyn till bl. a. storleken av det totala innestående
beloppet kan bliva nödvändigt att frigivandet sker i etapper. Aktiebolagen
föranledas sålunda icke genom den nu föreslagna förlängningslagstiftningen
till någon rubbning i sina planer i vad gäller möjligheterna att
från sagda tidpunkt disponera över de å spärrkonto innestående medlen.
Därest någon lagstiftning om successivt frigörande av dessa medel icke
kommer till stånd, kommer den tid, varunder bolagen berövas rådigheten
över de medel, som på grund av förlängningen skola insättas å spärrkonto,
att bliva av ganska kort varaktighet. Erfarenheten visar, att en avsevärd
del av medlen insättas kring halvårsskiftet juni/juli och att återstoden inflyter
tämligen jämnt fördelad på årets övriga månader. De insatta medel,
som härröra från det nu innevarande räkenskapsårets vinster, komma sålunda,
då de enligt lagens föreskrifter frigivas vid nästa års slut, att ha innestått
genomsnittligen allenast omkring ett halvår. Flertalet bolag torde
utan allvarligare olägenheter kunna disponera sin verksamhet på sådant
sätt, att de under en dylik tidrymd kunna avvara dessa medel.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att även kostnaderna för statsverket
med hänsyn till åtgärdens begränsade varaktighet komma att bliva
icke alltför betydande. Om exempelvis 100 till 150 miljoner kronor innestå
under ett halvår på grund av förlängningen, bliva merkostnaderna med den
i lagen angivna räntesatsen av två procent en till en och en halv miljon
kronor.

Vid antagande av 1948 års lag förutsatte utskottet att dispensreglerna, av
vilka stadgandena i lagens 10 och 18 §§ i detta sammanhang äro aktuella,
skulle erhålla en liberal tillämpning. Härigenom skulle lagstiftningens eventuella
produktionshämmande verkningar motverkas. Vad utskottet sålunda
uttalade vid 1948 års riksdag, äger i än högre grad giltighet i närvarande
situation, då lagstiftningen icke längre motiveras främst av penningpolitiska
skäl. Uppenbarligen böra de olägenheter, som en förlängd lagstiftning kan
föra med sig ur produktionssynpunkt, motverkas genom de dispensmöjligheter,
1948 års lag redan inrymmer. Det synes exempelvis naturligt att dispens
meddelas i de fall, då det kan styrkas att det inom bolaget föreligger
behov av att upplåna medel för ett ur produktionssynpunkt legitimt ändamål
och att, därest dispens från spärrkontoinsättning icke erhålles, lånet
allenast kommer att ökas med motsvarande belopp. Spärrkontonämnden synes
också vid dispensgivningen böra beakta icke minst småföretagens slundorn
prekära läge.

På nu anförda skäl vill utskottet icke motsätta sig eu utsträckning av
skyldigheten att företaga spärrkontoinsättningar i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits i propositionen och avstyrker sålunda motionerna
I: 322 och II: 410 jämväl i denna del.

14

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

Enligt 12 § 1948 års lag skall i huvudfallet deklaration avgivas sist en
månad efter det balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd. I 14 §
samma lag stadgas vidare, att aktiebolag skall insätta minst hälften av det
belopp, sam skall inbetalas, inom den för avlämnande av deklaration fastställda
tiden samt återstoden sist tre månader efter utgången av nyssnämnda
tid. Enligt den nu föreliggande propositionen skall insättning ske bl. a.
för vinst, härrörande från räkenskapsår, som utgår under 1950, dock före
den 31 december sagda år. Insättningar från bolag, vilkas räkenskapsår utgå
exempelvis den 1 oktober, kunna med hänsyn till de ovan återgivna reglerna
icke väntas vara fullgjorda förrän ett långt stycke in på 1951. Enligt slutstadgandet
i lagen skall emellertid, såsom redan nämnts, den 31 december
1950 på spärr konto innestående medel därefter vara fria från spärr, såvitt
ej annorledes förordnats i lag. Frågan huru skulle förfaras med medel, som
insatts på spärrkonto efter sistnämnda tidpunkt, skulle under angivna omständigheter
vid ett bifall till propositionen i oförändrad form förbliva olöst.
Då uppenbarligen meningen är att nya insättningar icke vidare skola göras
efter den för frigivande av de spärrade medlen angivna tidpunkten, får utskottet
föreslå ett tillägg till propositionens lagförslag av innebörd, att spärrkontoinsättningar
icke skola ske efter utgången av 1950. Därav följer, att
icke heller deklarationer böra avgivas efter nämnda tidpunkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet tillstyrka propositionen
med nyss omförmälda tillägg.

Utskottet hemställer,

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 322 och II: 410
och med förklaring att riksdagen funnit visst tillägg böra
göras till det genom propositionen framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags

vinstmedel.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, att vad i lagen
den 23 april 1948 med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel stadgas dels
i fråga om utdelning till aktieägarna
av aktiebolags vinst enligt fastställd
balansräkning för räkenskapsår, som
utgått den 31 december 1947 eller senare,
dock före den 31 december

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att vad i lagen
den 23 april 1948 med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel stadgas dels
i fråga om utdelning till aktieägarna
av aktiebolags vinst enligt fastställd
balansräkning för räkenskapsår, som
utgått den 31 december 1947 eller senare,
dock före den 31 december

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

15

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1949, dels ock i fråga om skyldighet
för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår
insätta medel på spärrkonto
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande räkenskapsår, som utgått
den 31 december 1949 eller senare,
dock före den 31 december 1950.

(Utskottets förslag:)

1949, dels ock i fråga om skyldighet
för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår
insätta medel på spärrkonto
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande räkenskapsår, som utgått
under tiden från och med den 31 december
1949 till och med den 30 december
1950, dock att skyldighet icke
skall föreligga att efter utgången av
år 1950 avgiva deklaration enligt 12 §
eller att verkställa insättning å spärrkonto.

Stockholm den 30 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ewerlöf, Olofsson, Lindblom,
Lindgren, Löthner, Ivar Nilzon och Georg Pettersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner,
Johnsson i Stockholm, Landgren, Andersson i Mölndal, Skoglund i Umeå
och Fagerholm.