Första lagutskottets utlåtande nr 53.
1
Nr 53.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta åtgärder
mot rattfylleri.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
tre till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels motionen nr 161
i första kammaren av herr Schlyter, dels ock likalydande motionerna nr 225
i första kammaren av herr Holmbäck m. fl. och nr 283 i andra kammaren
av herr Hagård m. fl.
I motionen I: 161 hemställes, att riksdagen måtte antaga följande förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa
brott vid förande av motorfordon.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa
brott vid förande av motorfordon skall erhålla följande ändrade lydelse:
Förer den som är påverkad av starka drycker automobil, motorcykel eller
traktortåg, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.
Har föraren vid fordonets förande en alkoholkoncentration i blodet av
0,5 promille eller däröver, skall han anses påverkad av starka drycker.
I motionerna I: 225 och II: 283 föreslås, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om sådan skyndsam utredning rörande skärpta åtgärder
mot rattfylleri, att förslag utan tidsutdräkt kunde föreläggas riksdagen. De
åtgärder, som enligt motionärerna i första hand borde ifrågakomma, voro
följande:
1) förbud för den, som till följd av alkoholförtäring har förhöjd blodalkoholhalt,
att föra motorfordon, alternativt väsentlig sänkning av nuvarande
promillegräns för straffbar alkoholpåverkan,
2) särskilda straffbestämmelser för s. k. bildråp,
3) uppdrag åt polisen att vid samtliga olycksfall, som medföra personskador
eller svårare material skador, taga blodprov,
4) rätt för och uppdrag åt polisen att i syfte att skapa erforderligt underlag
för statistiska undersökningar rörande alkoholskadorna i trafiken och
att skärpa lagstiftningens gcneralpreventiva effekt göra sådan kontroll av
förares nykterhctstillstånd, som i avseende å förares innehav av körkort
redan finnes föreskrivet i 20 § 6 inom. och 26 § vägtrafikstadgan,
5) effektivisering av prövningen vid utfärdande av nykterhetsintyg för
körkort samt effektivisering av efterkontrollen beträffande körkortsinnehavare,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. lavd. Nr 53.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 53,
6) förlängd tid för indragning av körkort vid rattfylleri, samt
7) förlust för alltid av körkort vid upprepat rattfylleri.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd envar för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Efter hörande av talmanskonferensen hemställde utskottet på anförda
grunder i sitt memorial nr 42, att riksdagen måtte uppskjuta behandlingen
av motionerna till 1950 års riksdag. Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll beslöt emellertid riksdagen uppskjuta behandlingen
av motionerna till höstsessionen med innevarande års riksdag.
Till utskottet har från bevillningsutskottet överlämnats en den 27 april
1949 dagtecknad skrivelse från Östergötlands läns nykterhetsförbund, vari
hemställes, att den i motionerna 1: 225 och II: 283 begärda utredningen
måtte tillstyrkas.
Gällande rätt.
Beträffande de i motionerna berörda frågorna gälla i huvudsak följande
bestämmelser.
Enligt 1 § lagen den 7 juni 1934- om straff för vissa brott vid förande av
motorfordon skall den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke
på betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffas med fängelse i högst ett
år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under
tjugufem. Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller
däröver, skall han anses ha varit så påverkad av starka drycker, som nyss
sagts. Är det ej styrkt, att föraren varit så påverkad men uppgick alkoholkoncentrationen
i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han
straffas med dagsböter, lägst 10, eller fängelse i högst sex månader.
I 14 kap. 9 § strafflagen finnes stadgat, att om någon ouppsåtligen genom
vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse är vållande till annans död,
han skall dömas till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro
mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Om vållandet var synnerligen
grovt, kan dömas till straffarbete i högst två år.
Enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken må å den, som skäligen kan misstänkas
för brott, varå frihetsstraff kan följa, till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredningen angående brottet, företagas
kroppsbesiktning, varvid, om så erfordras, blodprov må tagas.
I 11 § 2 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 ha givits
vissa bestämmelser rörande s. k. flygande besiktning. Enligt dessa äger besiktningsman
inom sitt distrikt eller polisman, åt vilken länsstyrelsen meddelat
förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet, där han finner
Första lagutskottets utlåtande nr 53.
3
anledning antaga att av honom anträffat motorfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt
är mindre tillförlitligt, undersöka fordonet. Vidare finnas föreskrifter
i 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 av innehåll, att om polisman
finner skäl antaga, att förare av automobil är så påverkad av starka
drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, polismannen
äger förbjuda honom att föra automobilen, så ock, där^förbudet icke efterkommes,
hindra honom därifrån.
Beträffande erhållande och indragning av körkort gälla bl. a. följande
regler i 20—21 §§ motorfordonsförordningen.
Vid ansökan till vederbörande länsstyrelse om erhållande av körkort skall
fogas intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten
å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste
två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert
levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke
kan anses olämplig såsom förare av motorfordon. Innan sådant intyg utfärdas,
skall vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt,
jämväl annan, som äger kännedom i saken, av polismyndigheten höras över
sökandens nykterhetsförhållanden.
Skulle förare, sedan han erhållit körkort, vid färd med motorfordon eller
traktortåg göra sig skyldig till bl. a. rattfylleri eller eljest i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende allvarligen åsidosätta honom såsom förare
åliggande förpliktelser eller har förare på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke vidare bör betros med att inneha körkort, skall länsstyrelsen
efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning
må avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret
mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning
till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är fråga om
straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på grund av denna förseelse
icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom
domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där länsstyrelsen ej finner uppenbart,
att föraren är olämplig att föra motorfordon. Äro omständigheterna av
den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren skall, utan att
återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej fråga om förare,
som gjort sig skyldig till bl. a. rattfylleribrott, må varning i stället meddelas.
Vid återkallelse av körkort skall bestämmas viss tid, efter vars utgång
föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra,
då föraren dömts för bl. a. rattfylleribrott, minst sex månader och
högst två år, eller, om föraren under de före brottets begående sist förflutna
fem åren dömts för samma slag av brott, minst ett och högst fem år, samt,
då körkort eljest återkallas, minst två månader och högst två år.
Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständigheter,
att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse fattas,
återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Har förare vid färd
med motorfordon eller traktortåg ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
4
Första lagutskottets utlåtande nr 53.
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen
överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan
risk för liv eller egendom, skall polismyndigheten omhändertaga körkortet
i avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Länsstyrelsen
skall skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare
återkallas eller till föraren återställas. Visar blodundersökning å förare, som
misstänkes för rattfylleri, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myndighet, som det
åligger att förbereda talan mot föraren, så snart ske kan efter erhållandet av
analysbeviset omhändertaga förarens körkort. Körkortet skall jämte avskrift
av analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som
utfärdat körkortet. Länsstyrelsen har därefter att tills vidare återkalla körkortet.
I avbidan på sådant länsstyrelsens förordnande, som nu nämnts, är
föraren icke berättigad att föra motorfordon.
Ansökan om återbekommande av körkort skall, därest tiden för återlcallelsen
uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av bl. a. förut omförmält
intyg från nykterhetsnämnd. Intyget skall vara utfärdat efter det den
i återkallelsen bestämda tiden gått till ända och avse tid efter begående av
förseelse, som givit anledning till körkortets indragning.
Om nykterhetsnämnd gentemot person, som innehar körkort, vidtagit
hjälpåtgärd, som avses i 13 § alkoholistlagen, eller har nämnden avgivit
ansökan om körkortsinnehavares intagande å allmän alkoholistanstalt, skall
länsstyrelsen ofördröjligen underrättas därom.
Historik.
Beträffande förevarande frågas tidigare historia får utskottet hänvisa till
den utförliga framställningen i den 28 juni 1940 avgivet betänkande med
förslag till ändrad lagstiftning angående s. k. rattfglleri (SOU 1940: 17 s.
9—47).
De nu gällande straffbestämmelserna beträffande rattfylleri antogos vid
1941 års riksdag. För vad som då förekom kan utskottet främst hänvisa
till propositionen nr 159 och första lagutskottets utlåtande nr 36 ävensom
debatterna i kamrarna.
Frågan har även sedermera varit föremål för riksdagens behandling. I
anledning av en av herr Schlyter vid 1946 års riksdag framställd interpellation
uttalade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson,
i riksdagens första kammare den 4 juni 1946 bl. a., att han icke ansåge
tiden då vara inne att upptaga frågan om en ytterligare skärpning av rattfylleribestämmelserna.
Första lagutskottets utlåtande nr 53,
5
1944 års tralikforfiittniiigssakkimniga.
Den 30 juni 1947 avgav en delegation sammansatt av representanter för
19^5 års trafiksäkerhetskommitté och 19U års trafikförfattningssakkunniga
ett stencilerat betänkande i rattfyllerifrågan. De av delegationen däri avhandlade
frågorna ha sedermera varit föremål för förnyad behandling av
trafikförfattningssakkunniga i av dem den 15 maj 1948 avgivet betänkande
med förslag till vägtrafikförordning m. m. (SOU 1948: 34). Dessa sakkunniga
vilja i en enda författning sammanföra samtliga huvudbestämmelser
rörande vägtrafiken och ha i enlighet härmed framlagt förslag till vägtrafikförordning.
Ansvarsbestämmelserna för vissa brott, däribland rattfylleri,
föreslås dock skola samlas i en lag om straff för vissa trafikbrott.
I övrigt kan ur nämnda betänkande anföras följande.
Trafikförfattningssakkunniga ha föreslagit införande av följande allmänna
bestämmelse (28 § förslaget till vägtrafikförordning): »Fordon må icke
på väg föras av någon, som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan
av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller
eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra
fordonet.» De sakkunniga ansågo emellertid icke lämpligt att denna allmänna
bestämmelse i hela sin vidd gjordes till föremål för omedelbar kriminalisering.
I den särskilda lagen om straff för vissa trafikbrott ha trafikförfattningssakkunniga
i 1 § intagit straffstadganden avseende vårdslöshet i trafik. I
anslutning härtill ha de sakkunniga övervägt att under paragrafen upptaga
bestämmelse av innehåll, att om någon, som vid förande av motorfordon
eller motorredskap gjort sig skyldig till brott, som avsåges i paragrafen,
förtärt rusdrycker inom åtta timmar före brottets begående, denna omständighet
skulle, såvida straff ej följde enligt rattfylleriparagrafen, anses
såsom försvårande vid bestämmande av straff för brottet. Emellertid ha de
sakkunniga ansett betänkligheter tala mot införande av dylika bestämmelser,
vilka skulle komma att innefatta presumtion för att orsakssammanhang
städse förelåge mellan förtäringen av rusdrycker och brottet. Enligt de sakkunniga
skulle en dylik presumtion i viss utsträckning komma att leda till
obilliga resultat. Sålunda skulle även den minsta förtäring av rusdrycker
(ex. ett glas vin) — som kanske ägt rum i det närmaste åtta timmar före
brottet — ofrånkomligen utgöra försvårande omständighet, även om det
måste anses osannolikt, att något som helst orsakssammanhang förelåge.
Särskilt skulle eu straff skärpning i dylika fall framstå såsom oförtjänt,
om körningen varit av trängande natur och föraren vid förtäringen av rusdrycker
icke haft anledning räkna med att lian inom viss tid skolat förelaga
densamma. Anledning synes jämväl vara att antaga, att bestämmelserna
liitt nog kunde komma att utnyttjas i trakasseringssyfte. På grund
6 Första lagutskottets utlåtande nr 53.
av vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå några
bestämmelser i ämnet.
Rörande rattfylleriet ha de sakkunniga föreslagit införande i 3 § nyssnämnda
lag av regler, som i allt väsentligt överensstämma med motsvarande
nu gällande stadgande i 1934 års lag, för vilket ovan redogjorts.
Anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit några mera genomgripande
ändringar är att söka i den omständigheten, att den förutnämnda delegationen
hemställt om särskild utredning rörande blodprovets bevisvärde,
vilken fråga för det dåvarande låg under Kungl. Maj :ts prövning. I detta
sammanhang skall i korthet redogöras för delegationens ställningstagande
till några av de i motionerna avhandlade spörsmålen.
Delegationen hade i sitt betänkande berört frågan om en sänkning av den
undre gränsen för straffbar alkoholkoncentration i blodet från nuvarande
0,8 promille till 0,5 promille. Enligt delegationen kunde vissa skäl tala för
en dylik åtgärd. Emellertid borde frågan om skärpning av lagens gränsdragning
i förevarande avseende ej tagas upp till behandling, innan den
begärda utredningen verkställts. En sänkning dessförinnan av gränsen för
den legala presumtionen syntes ur rättssäkerhetens synpunkt betänklig, då
den skulle kunna befaras medföra ökade möjligheter till felaktiga analysresultat.
Delegationen hade även ställt sig avvisande till tanken att efter mönster
av norsk lagstiftning stadga, att all alkoholförtäring i och för sig under
viss tid före körning borde bliva belagd med straff. Till motivering för sin
ståndpunkt hade delegationen anfört bl. a. följande:
För att lagen skall erhålla avsedd verkan kräves, dels att tillräckligt lång
tid före körningen innefattas i ett dylikt förbud, dels att alkoholkonsumtion
av varje slag — möjligen med undantag för alkoholsvagt Öl •— förbjudes,
dels att lagens efterlevnad kan effektivt övervakas.
Vad förbudstiden beträffar må framhållas, att om man exempelvis utmäter
denna tid på samma sätt som i Norge, d. v. s. 8 timmar före körningen,
intet hindrar att föraren omedelbart dessförinnan förtär betydande
kvantiteter alkohol. Säkerligen kan i många fall efterverkningarna härav
vid körningen göra sig starkare gällande än om föraren under förbudstiden
endast dricker ett glas lätt vin, även om alkoholkoncentrationen under körningen
nedgått till mindre än 0,8 promille, d. v. s. den nuvarande straffbarhetsgränsen.
Att i lagen medgiva förtäring av exempelvis lätt vin kan emellertid
icke vara lämpligt. För att få lagliga garantier måste man då också
föreskriva vilka kvantiteter, som skulle få förtäras. Även lätt vin i större
kvantiteter kan givetvis påverka förarens körsäkerhet. En lagstiftning med
så stränga restriktioner torde — även om den skulle accepteras såsom berättigad
av en stor del av befolkningen — dock säkerligen ge anledning till
talrika lagöverträdelser, vilka på grund av bevissvårigheterna icke vore möjliga
att övervaka och beivra. Lagen skulle ju givetvis gälla även spritförtäring
i hemmen. Å andra sidan kunde den ge anledning till trakasserier
och spionage.
Vidare hade delegationen tagit under övervägande frågan om skärpning
av straffsatserna för rattfylleri i 1934 års Jag. Med hänsyn till de möjlig
-
Första lagutskottets utlåtande nr 53
7
heter, soin enligt nämnda lag förefunnes att utdöma efter brottsligheten avpassade
straff, fann delegationen för sin del ej anledning förorda skärpning
av ifrågavarande straffsatser. Delegationen uttalade härvid, att de möjligheter
till differentiering av straffen med hänsyn till de förhållanden, varunder
brotten begåtts, ej tillräckligt utnyttjats. Det torde numera nästan ingå
i det allmänna medvetandet att brott mot 1 § 1 mom. i 1934 års lag medförde
en eller högst två månaders fängelse. Om rättspraxis ändrades därhän,
att en mera individuell utmätning av straffen bleve regeln, skulle med
sannolikhet de allmänpreventiva verkningarna av lagens straffhot bliva
mera effektiva än för närvarande. En allmän skärpning av straffen inom
förefintlig marginal för de mera allvarliga rattfylleribrotten borde jämväl
verka i angiven riktning.
I anslutning till vad delegationen sålunda uttalat ha trafikförfattningssakkunniga
icke ansett lämpligt att i förevarande sammanhang, innan frågan
om blodprovets bevisvärde undersökts, ingå på närmare prövning av
frågan om en sänkning av den undre gränsen för straffbar alkoholpåverkan.
De sakkunniga ha i huvudsak biträtt vad delegationen anfört i fråga
om kriminalisering av all spritförtäring under eller viss tid före körning
samt om straffsatserna för rattfylleri.
Nu gällande föreskrifter om flygande besiktning återfinnas i 22 § trafikförfattningssakkunnigas
förslag till vägtrafikförordning under den ändrade
beteckningen flygande inspektion. Härjämte har i 9 § förslaget införts
en allmän bestämmelse om kontroll av fordon av följande innehåll.
Finner polisman anledning antaga, att fordon, som av honom anträffas på
väg, icke är i föreskrivet skick, äger polismannen undersöka fordonets beskaffenhet
och utrustning, dock utan rätt att provköra fordonet. Befinnes
fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger polismannen förbjuda användande av fordonet
så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra användandet.
Förutnämnda regel i 21 § vägtrafikstadgan har givits en vidare utformning
och återfinnes i 28 § 2 mom. förslaget till vägtrafikförordningen. Slutligen
har i 74 § av samma förslag införts ett stadgande, motsvarande 20 §
6 mom. vägtrafikstadgan, av innehåll att polisman alltid skall vara berättigad
att kontrollera, att förare av motordrivet fordon innehar körkort eller
annan handling, som enligt förslaget skall medföras under färden.
De förut återgivna reglerna om det intyg från nykterhetsnämnd, som skall
fogas vid ansökan om erhållande av körkort, ha bibehållits med vissa smärre
justeringar och intagits i 32 § förslaget. Vad gäller återkallelse av körkort
föreslå de sakkunniga vissa icke alltför genomgripande ändringar, däribland
att den minsta återkallelsetiden, vilken nu är två månader, skall förlängas
till tre månader samt att stadganden om återkallelse av körkort för alltid
skola införas.
De sakkunniga beröra även frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder
8
Första lagutskottets utlåtande nr 53.
beträffande körkortsinnehavare, som gjort sig skyldiga till missbruk av sprit
utan samband med framförandet av motordrivet fordon.
En särskild praxis i fråga om dylika åtgärder har utbildats inom länsstyrelsen
i Uppsala län. Då uppgift om fylleriförseelse inkommer, gör länsstyrelsen
i vissa fall den åtgärd, som härav kan påkallas, beroende av huruvida
vederbörande är villig ingå i nykterhetsförening. Länsstyrelsen har
ifrågasatt en legalisering av detta system. De sakkunniga ha emellertid ej
funnit lämpligt att göra ifrågavarande inom Uppsala län brukade system
till föremål för allmän författningsmässig reglering. I den mån detsamma
inom ramen för gällande bestämmelser kunde tillämpas, syntes det emellertid
i vissa fall kunna vara ändamålsenligt.
Länsstyrelserna ha befunnits tillämpa växlande praxis i fråga om de åtgärder,
som i normala fall vidtagas mot körkortsinnehavare, vilka dömts
för fylleri jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen. Redan vid första fylleriförseelsen
meddela vissa länsstyrelser varning. Flertalet vänta dock med åtgärder tills
vederbörande dokumenterat sig såsom misskötsam genom två fyllerier. Påföljden
är härvid i allmänhet varning. Vid en tredje fylleriförseelse sker
regelmässigt återkallelse av körkortet. Vissa länsstyrelser ha framhållit, att
de i ifrågavarande ärenden bruka inhämta utredning från nykterhetsnämnder
in. fl. angående körkortsinnehavarens skötsamhet.
De sakkunniga anse ej lämpligt att genom närmare författningsregler
binda myndigheternas avgöranden i dessa ärenden, där omständigheterna i
de skilda fallen uppenbarligen kunde vara synnerligen växlande. Det syntes
dock angeläget att länsstyrelserna i de fall, då körkortsinnehavare gjort sig
skyldig till fylleri, utnyttjade möjligheterna att genom nykterlietsnämnder
m. fl. vinna närmare upplysning om vederbörandes personliga förhållanden.
Även en första fylleriförseelse, sedd mot bakgrunden av övriga personliga
omständigheter, torde ofta vara av beskaffenhet att böra föranleda varning.
Utredningen kunde också giva vid handen att vederbörande vore så opålitlig
i sitt förhållande till spritdrycker att han ej borde betros med innehav av
körkort.
1949 års trafiknykterhetsutredning.
Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1949 har chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Nilsson, tillkallat sakkunniga för att utarbeta
förslag till en reviderad rattfyllerilagstiftning, 1949 års trafiknykterhetsutredning.
I direktiven till utredningen har departementschefen uttalat, att det material,
som framlagts av rattfylleridelegationen och i yttranden över dess
förslag, vid den fortsatta beredningen av ärendet inom kommunikationsdepartementet
visat sig otillräckligt för att läggas till grund för en revision av
lagstiftningen på de punkter, där behov av ändringar anmälts. En särskild
allsidig och förutsättningslös utredning av dessa frågor borde därför komma
till stånd.
Första lagutskottets utlåtande nr 53. 9
Inledningsvis har departementschefen erinrat om vissa statistiskt belagda
förhållanden:
Den officiella statistiken över vägtrafikolyckor för år 1947 redovisar sammanlagt
824 olyckor, i vilka deltagit trafikant, som varit drucken eller eljest
påverkad av starka drycker. De flesta av dessa olyckor eller 658 stycken (ca
3,'' % av samtliga motorfordonsolyckor) avsågo motorfordonsförare. Antalet
olyckor av denna art har under senare år stigit avsevärt samtidigt med att
vägtrafiken efter krigstidens hårda inskränkningar stegrats. Olycksfrekvensen
synes dock ännu under år 1947 ej ha stigit över förkrigsnivån.
Alltjämt är emellertid antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av alkoholpåverkan
hos trafikant, så stort att åtgärder behöva vidtagas — främst i fråga
om upplysning och propaganda men även på lagstiftningens område — för
att om möjligt nedbringa detsamma.
Behovet av dylika åtgärder framträder ännu tydligare, om man beaktar,
att den officiella statistiken endast omfattar de polisundersökta olyckorna
och att alkoholförtäring, enligt vad nya forskningar synas visa, kan vara orsaksfaktor
vid trafikolyckor även då vederbörande trafikant ej är så påverkad
av starka drycker, som enligt nuvarande lagstiftning kräves för straffbarhet.
Vid praktiska prov med förare av motorfordon har sålunda en avsevärd
nedsättning av körförmågan kunnat iakttagas redan vid en blodalkoholhalt
av 0,4—0,o °/oo. Omvänt har vid särskilda medicinska och statistiska undersökningar
av inträffade trafikolyckor i in- och utlandet det procentuella antalet
alkoholpåverkade trafikanter, som deltagit i olyckorna, visat sig vara
betydligt högre än i fråga om de polisundersökta fallen i Sverige.
Departementschefen övergår härefter att behandla de olika reformförslag
som framkommit.
Mot nuvarande utformning av lagstiftningen har invänts, att den skulle
inbjuda till alkoholförtäring i mindre kvantiteter samt överlämna åt föraren
att — kanske i redan alkoholpåverkat tillstånd — med ledning av bl. a. de
1941 införda presumtionsreglerna avgöra när han bör avbryta sin alkoholförtäring
eller avstå från att föra motorfordon. I anslutning härtill har föreslagits,
att alkoholförtäring viss tid före och under förande av motorfordon
skulle i princip förbjudas. En dylik princip torde dock vara svår att tillämpa
i det praktiska livet och den torde därför svårligen kunna genomföras utan
betydande modifikationer. Ett annat förslag är att, om en förare gjort sig
skyldig till straffbar vårdslöshet i trafiken och det befinnes att han förtärt
rusdrycker inom viss tid före brottets begående, detta skall med vissa undantag
anses som en försvårande omständighet vid bestämmande av straff för
brottet. En utvidgning av det straffbara området inom rattfyllerilagstiftningen
har tidigare ansetts möta hinder av folkpsykologisk art med hänsyn
till alkoholvanorna i vårt land. Det kan emellertid ifrågasättas om ej uppfattningarna
under senare år förändrats. Även med hänsyn till de nya rön
som vunnits beträffande sambandet mellan alkoholförtäring även i mindre
omfattning och trafikolyckorna finnes anledning alt ompröva lagstiftningen
ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1949, stadgas samma
straff som vid fylleri för den som på allmän plats uppträder berusad av annat
än starka drycker, t. ex. narkotika. Vid behandlingen av denna fråga yttrade
första lagutskottet (utlåtande nr 39/48 s. 36), att motsvarande fråga måste
vara av större praktisk betydelse när det gällde bestämmelserna om rattfylleri.
Utskottet uttryckte därför den förväntan, all som en följd av ändringen
i strafflagens fylleristadgande lagstiftningen om rattfylleri snarast måtte re2
liihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 53.
10
Första lagutskottets utlåtande nr ä3.
videras i samma hänseende. Uppenbarligen bör vid den översyn av bestämmelserna
om rattfylleri, som nu föreslås, den av utskottet önskade ändringen
genomföras.
Mot tillämpningen av nuvarande lagstiftning har anmärkts, att straffmätningen
är alltför schematisk. Vidare synes frågan om bestraffningen av delaktighet
i rattfylleri ha blivit i alltför ringa grad uppmärksammad. Enligt
min mening böra rattfylleribrotten bedömas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Det skulle säkerligen vara av värde om detta kunde
närmare belysas så att domstolarna erhålla bättre ledning vid bedömandet av
svårhetsgraden hos rattfylleribrott i olika situationer. Detta förutsätter, att
man skaffar sig ökad kunskap om de sociala, psykologiska och medicinska
förutsättningarna för detta brott. Den ur laglydnadens synpunkt särskilt
viktiga frågan om bilförarnas och allmänhetens inställning till spörsmålet
om spritförtäring och bilkörning bör även beaktas. Genom en undersökning
av här antydda förhållanden bör man även kunna få en bättre grund för
bedömande av de övriga åtgärder, som böra vidtagas för att göra motorförarna
varsammare i umgänget med rusdrycker.
Blodprovsanalysen såsom bevismedel i rattfyllerimål har varit föremål för
kritik och det har bl. a. gjorts gällande, att en sänkning av gränsen för straffbar
alkoholpåverkan till lägre blodalkoholhalt än 0,8 °/M skulle vara förenad
med vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Från andra håll har framhållits,
att en sänkning av gränsen till 0,5 °/oo skulle kunna ske utan olägenhet ur
nyssnämnda synpunkt. Denna fråga bör prövas på grundval av den nyare
forskningens rön. Därvid bör övervägas i vad mån blodprovet bör kompletteras
med en mera omfattande klinisk undersökning samt om andra undersökningsmetoder
kunna ersätta blodprovet då det gäller att fastställa alkoholpåverkan.
Sistnämnda spörsmål får särskild aktualitet vid bedömande av körförmågan
hos bilförare som är påverkad av andra rusgivande medel än alkohol.
I sammanhanget bör även behovet och lämpligheten av att i lagen ha
presumtionsregler omprövas.
Departementschefen berör slutligen vissa andra problem, som sammanhänga
med rattfyllerilagstiftningen och som borde upptagas av utredningen,
nämligen frågan om införande av särskilt straff för förare av cykel, motorbåt
in. in., vilken är påverkad av starka drycker, samt frågan om andra åtgärder
än de straffrättsliga reaktionerna med syfte att förebygga och motverka
rattfylleriet, framför allt frågan om förutsättningarna för utfärdande och
återkallande av körkort samt utfärdande av nytt körkort för person som fått
sitt körkort återkallat.
Utskottet,
Då riksdagen vid vårsessionen beslöt uppskjuta behandlingen av förevarande
motioner till innevarande höstsession i stället för, såsom utskottet
föreslagit, till 1950 års riksdag, torde riksdagens mening ha varit, att motionerna
skulle realbehandlas vid höstsessionen. Utskottet kommer därför
nu att i det följande i sak närmare granska de i motionerna framställda
yrkandena.
Frågan om rattfyllerilagstiftningens utformning är för närvarande föremål
för en förutsättningslös prövning av 1949 års trafiknykterhetsutredning.
Bl. a. den omständigheten, att blodprovets tillförlitlighet såsom bevismedel
på allvar satts i fråga, har nödvändiggjort ganska omfattande under
-
Första lagutskottets utlåtande nr 53.
11
, sökningar. Enligt vad utskottet inhämtat kan utredningen påräknas framlägga
sitt betänkande vid sådan tidpunkt, att därav föranledda förslag kunna
behandlas av 1951 års riksdag. Att i avbidan härpå vidtaga provisoriska åtgärder
torde icke böra ifrågakomma. Med ett ställningstagande till de i
motionerna framförda förslagen, så vitt angår den egentliga rattfyllerilagstiftningen,
bör därför lämpligen anstå, tills utredningen redovisat sitt
arbetsresultat.
På anförda skäl får utskottet avstyrka bifall till det i motionen I: 161
framlagda lagförslaget liksom till utredningskravet i motionerna 1:225 och
II: 283 i vad gäller rattfyllerilagstiftningen.
Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke med hänsyn till bl. a. rattfylleribrottets
allvarliga beskaffenhet straffbestämmelserna härom borde
infogas i allmänna strafflagen. Ärendets fortsatta handläggning skulle som
en följd härav överflyttas från kommunikationsdepartementet till justitiedepartementet.
I straffrättskommitténs uppdrag ingår att framlägga förslag
till de ändringar i fråga om den systematiska uppställningen av straffbestämmelserna
för olika brott, vilka synas önskvärda för bestämmelsernas
inpassande i en ny strafflag eller i en ny brottsbalk. Med hänsyn härtill
torde kommittén självmant utan ställningstagande från riksdagens sida närmare
överväga, huruvida straffstadgandena beträffande rattfylleri skola
införas i strafflagen. I sammanhang med den pågående omarbetningen av
denna lag i vad avser brotten mot person kan straffrättskommittén antagas
även komma att behandla det i motionerna I: 225 och II: 283 väckta spörsmålet,
huruvida den omständigheten att annan persons död vållats i samband
med rattfylleri skall utgöra grund för uppställande av en särskild
brottstyp, »bildråp».
Nya rättegångsbalkens föreskrifter om tagande av blodprov torde vara i
huvudsak tillfredsställande och någon särskild utredning i denna del kan
icke för närvarande anses påkallad. Frågan om polisens kontrollmöjligheter
i övrigt vad beträffar motorförare torde komma att underställas 1950
års riksdag i samband med den proposition med förslag till vägtrafikförordning,
som är avsedd att då avgivas.
Enligt direktiven för 1949 års trafiknykterhetsutredning ingår i dess
uppdrag att närmare utreda även alla de problem, som sammanhänga med
förutsättningarna för utfärdande och återkallelse av körkort.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke heller förorda
att riksdagen anhåller om särskild utredning i övriga i motionerna 1:225
och II: 283 angivna hänseenden.
På nu angivna grunder får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 161 och 225 samt II: 283, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 november 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 53.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herr Branting*, Ahlkvist, Lindblom, fru
Sjöström-Bengtsson*, herrar Lindgren, Löthner, Ivar Nilzon och Schlyter;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg*,
Landgren, Lindahl*, Antby*, Svensson i Stenkyrka* och Östlund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
493034