Första lagutskottets utlåtande nr 52.

1

Nr 52.

Utlåtande i anledning av återremiss av första lagutskottets utlåtande
nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

I anledning av propositionen ha inom andra kammaren väckts två
motioner, nämligen nr 377 av herr Hedlund i Östersund och nr 378 av herr
Johnsson i Stockholm.

I motionen II: 377 påyrkas, att fullmaktsbestämmelsen i 1 § av den genom
propositionen föreslagna lagen utgår, att de föreslagna bestämmelserna
i lagen få gälla varje sinnessjukhus, samt att desamma inarbetas i sinnessjuklagen
på det sätt sinnessjukvårdsberedningen föreslagit enligt vad
som framgår av s. 63—66 i propositionen. Motionen utmynnar i förslag,
att riksdagen måtte vidtaga de påyrkade ändringarna i den redigering
vederbörande utskott torde utarbeta.

Motionen II: 378 innehåller hemställan, att riksdagen ville företaga sådan
ändring i lagförslaget, att de i motionen framförda synpunkterna komme
till uttryck. För dessa synpunkter redogöres i erforderliga delar nedan i
anslutning till de därav berörda frågorna.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Från riksåklagarämbetet hade till utskottet inkommit en nedan återgiven
skrivelse.

Utskottet hade vidare mottagit en skrivelse från Frihetsvärnet Riksförbundet
Psykiskt Sjukas Vänner med förslag till vissa ändringar i lagförslaget
jämte motivering.

I sitt utlåtande nr 35 i anledning av propositionen och motionerna har
utskottet hemställt ej mindre under A) att riksdagen måtte med anledning
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 52.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

av propositionen och motionerna för sin del antaga ett av utskottet i utlåtandet
framlagt förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) än även under B) att motionen II: 378, i den mån
den icke bifallits eller besvarats genom vad utskottet hemställt under A),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag ha kamrarna den 21
maj 1949 vid behandling av nämnda utlåtande beslutat visa ärendet åter
till utskottet.

På hemställan av utskottet i dess memorial nr 46 ha kamrarna den 28
maj 1949 beslutat uppskjuta den fortsatta behandlingen av propositionen
och motionerna till den nu pågående höstsessionen.

Av vad som förekommit vid ärendets behandling i kamrarna framgår,
att syftet med ärendets återförvisning till utskottet varit att utskottet, med
hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen,
ånyo skulle överväga, huruvida eu fullständig och slutgiltig reform beträffande
utskrivningsförfarandet med straffriförklarade och med dem jämställda
i närvarande läge kunde genomföras. Då utfallet av nämnda övervägande
måste bliva avgörande för lösningen av hela den till utskottet
överlämnade lagfrågan, har utskottet ansett sig böra avgiva nytt utlåtande
i ärendet.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning
från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjuk vårdsläkare
eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger
därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt
lagen ankommer på sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören
för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,
i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,
vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).
Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den
som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som
intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller
fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

3

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter
kallat (20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården -— att förordna därom (20 § andra stycket). Finner
sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten
tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröj ligen göra
anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören
för sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
annan om vars utskrivning nämnden i första band äger besluta (22 § andra
stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade
i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den
som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt
50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören
för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.

Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.
Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter
jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna
skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få
icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.

Historik in. m.

1 ett av utskottet vid 1941 års riksdag avgivet, av riksdagen godkänt utlåtande,
nr 38, uttalades bland annat, att då sinnessjuknämnden icke syntes
vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det
framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens
verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna
och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.

Strafflagberedningen framlade i sitt år 1942 avgivna betänkande angående
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.
(SOU 1942:59) bland annat förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen. Senare förslag i ämnet äro uppbyggda på de
av strafflagberedningen förordade huvudprinciperna.

Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar
i sinnessjuklagen framlades för 1955 års riksdag genom proposition nr 239.
I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.
Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen farhågor för att den av strafflagberedningen
föreslagna decentraliseringen skulle komma att medföra att
bedömandet vid olika sjukhus komme att bliva alltför oenhetligt.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde utskottet, att beaktansvärda
skäl talade för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.
Mot förslaget härom hade åberopats bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor
kunde befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter
—- vilka, när prövningen allenast grundades på ett
skriftligt material, lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande — vore enligt
utskottets mening att man vid utskrivningen sökte nå fram till ett ur såväl
samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt
fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten
av den enskildes rättssäkerhet finge vidare erinras att nämndens ursprungliga
uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras
nackdel därigenom att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna
bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets
synpunkt. Utskottet ansåg sig dock icke i frågans dåvarande läge
kunna framlägga förslag om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas
handläggning.

I de vid 1957 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 41 och II: 75
yrkades, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till ändring av sinnessjuklagen avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.

I sitt över motionerna avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 36,
framhöll utskottet, att de olägenheter förslaget möjligen kunde innebära
måste anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget komme
att medföra. Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden
hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning
det gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas
riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis
hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd
borde däremot alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad

5

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

uppfattning om varje utskrivningsfall. Genom inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
skulle allmänheten erhålla tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården,
och förtroendet för denna torde därigenom komma att stärkas.
För vederbörande patient måste det ock kännas betydligt mer tillfredsställande
att få personligen framlägga sin sak inför den myndighet, som hade
att besluta om utskrivningen, än att helt bero av den bild av hans fall som
skriftliga handlingar kunde giva. — Utskottet uttalade även, att frågan
blivit så grundligt undersökt och belyst ur olika synpunkter — icke minst
genom yttranden som avgivits över motionerna —- att anledning saknades
att igångsätta ytterligare utredning.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 20 maj 1947,
att Kungl. Maj :t till 1948 års riksdag ville framlägga förslag om inrättande
av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Emellertid uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning
att verkställa utredning angående frågan om inrättande av sådana
nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948 promemoria
med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I promemorian
föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20—23 §§ av innebörd att utskrivning
från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. i
första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas av en lokal utskrivningsnämnd
vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren och två
lekmän, av vilka den ena skall vara eller ha varit domare eller eljest vara
lagfaren. Enligt förslaget skall sjukvårdsläkaren alltjämt ensam besluta
om utskrivning av övriga intagna. Sjukvårdsläkaren skall emellertid äga
hänskjuta fråga om sådan utskrivning till den lokala nämndens prövning.
Utskrivningsnämndens ledamöter skola vara skyldiga att skaffa sig personlig
kännedom angående den, om vars utskrivning är fråga. Utskrivning
skall ej få ske, om icke nämndens ledamöter äro ense därom. Vid oenighet
skall på yrkande av ledamot ärendet hänskjutas till sinnessjuknämnden.
Har framställning om utskrivning avslagits, skall beslutet kunna överklagas
hos sinnessjuknämnden. Därjämte skall i vissa fall en bifallen framställning
om utskrivning kunna av överinspektören för sinnessjukvården och
statsåklagare hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.

över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar.

Härefter har inom inrikesdepartementet upprättats ett lagförslag i ämnet.

Detta förslag, som bortsett från vissa redaktionella jämkningar är likalydande
med det vid propositionen fogade, har av lagrådet lämnats utan

erinran.

6

Första lagutskottets utlåtande nr -12.

Propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträffande
visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas
en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två
särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om
utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas
av en central sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.
straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den
lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget
att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar
ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i
princip icke få fatta beslut i en utskrivningsfråga utan att dess ledamöter
skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.

Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos
sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt
envar som äger påkalla utskrivning. Bifalles framställning må överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan
till den centrala nämnden.

Reformens allmänna innebörd och omfattning.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg,
till en början bland annat följande:

Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års
sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från
sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka
och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,
har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har
från nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de
senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra
denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant
sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del
av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.
Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,
under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.
Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav
en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden
inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon
grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.
Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undantagsfall
kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt
måst ske på grundval av skriftligt material.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

7

skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga
kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke ulan
fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med
hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen
i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,
som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må
erinras om alt lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet
dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med förtroende
bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.
I sistnämnda del framhölls hl. a. att de avgöranden som skulle
träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.

Sinnessjukvårdsberedningen har funnit övervägande skäl tala för en decentralisering
av utskrivningsrätten till lokala nämnder. Beredningen har
ansett eu sådan ordning vara den lämpligaste utvägen för att undanröja de
förut berörda olägenheterna med det nuvarande systemet samtidigt som
kravet på ökad insyn från lekmannahåll tillgodoses. Denna beredningens
uppfattning har delats av flertalet remissinstanser och av de myndigheter,
som hos Kungl. Maj :t yttrat sig över förslaget, ha endast statskontoret och
sinnessjuknämnden uttryckligen avstyrkt beredningens förslag.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen
anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus
samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden
utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning
av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser
jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade
och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som
enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt
hör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare
handläggning av ifrågavarande ärenden.

Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har
redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig
kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga
materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,
sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening
icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter
riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande
måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet
bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig
framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än
genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse
stundom giva eu föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarhåll
har visserligen gjorts gällande all de patienter, som det här i allmänhet
vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater — lätt kunde
dupera den tillfällige iakttagaren och all det vore omöjligt för lekmännen
i den lokala nämnden alt få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast
genom personlig kontakt. Emellertid har sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget
själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet alt i
anslutning till varje ulskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de
omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.
Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom
förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmänhet
och de särskilda patienterna samt bliva i stånd alt bilda sig eu själv -

O Första lagutskottets utlåtande nr 52.

sitändig mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda
förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen
att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl
grundad. Rörande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten
att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna "få svårt att hävda sig
mot den ende sakkunnige — sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det
av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet alt det avgörande som
skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer
av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på
dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort
värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en
viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att
farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde
individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn
till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen
kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer
att bli dominerande.

Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande
av lokala nämnder enligt min mening alitså kommer att föra med
sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,
att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna
och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen
vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare
understrykas.

Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten
i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämnder
vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande
till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,
som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen
och som i liera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas
vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.

Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två
omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda
för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen
som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,
som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin
genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare
att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,
som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta
betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt
sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori
och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otillfredsställande
om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven
avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Här erbjuder
emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning
ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens
förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid
ovisst.

Innan utskottet återgiver departementschefens uttalanden i frågan om
reformens verkningar på sju k vårdsläkarn as arbets -

9

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

börda, vill utskottet erinra om vissa under sakens tidigare behandling
gjorda uttalanden i denna fråga.

Strafflagberedningen pekade i sitt ovan åberopade betänkande på att
skriftväxlingen mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren upptoge
en icke oväsentlig del av den sistnämndes tid samt medförde tidsutdräkt.

I sitt vid 1945 års riksdag avgivna utlåtande erinrade utskottet om att
den skriftliga utredningen i sinnessjuknämnden nödvändiggjorde en betungande
skriftväxling.

Såsom motivering för de vid 1947 års riksdag väckta motionerna anfördes
bland annat, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle innebära
en förenklad utskrivningsprocedur, som skulle befria sjukvårdsläkaren
från en del betungande skrivarbete. Skriftväxlingen med sinnessjuknämnden,
som utgjorde en väsentlig del av dennes expeditionella arbete,
skulle sannolikt minska avsevärt.

I yttrande över motionerna framhöll strafflagberedningen bland annat,
att om, såsom det föreslagits, psykopater komme att sammanföras i ett
fåtal anstalter, syntes den nuvarande skriftliga proceduren i utskrivningsfrågor
icke kunna bibehållas. Sjukvårdsläkarens tid skulle enligt beredningens
mening säkerligen komma att bli så upptagen av att författa utlåtanden
till sinnessjuknämnden i utskrivningsfrågor, att föga tid skulle
återstå till hans sjukvårdande huvuduppgift, medan en muntlig handläggning
inför en lokal nämnd måste bliva icke blott ur rättssäkerhetssynpunkt
tillförlitligare utan även förenad med vida mindre omgång och tidsutdräkt.

Däremot påpekade sinnessjuknämnden, att föredragningarna inför den
lokala nämnden samt dennas förhör med patienterna komme att betyda en
ny pålaga för läkaren. Sinnessjuknämnden vore av den bestämda övertygelsen,
att dessa nya pålagor skulle komma att vålla läkaren en betydligt
större tidsspillan än den som för närvarande åsamkades denne genom avfattandet
av skriftliga framställningar till sinnessjuknämnden i de ärenden
som för närvarande ginge till sinnessjuknämnden.

Även medicinalstyrelsen ansåg, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
sannolikt icke skulle minska sjuk vårdsläkarnas arbetsbörda utan
snarare i någon mån öka denna, då lekmannaledamöterna säkerligen skulle
komma att nedlägga mycken möda för att sätta sig in i utskrivningsärendena.

Ett liknande uttalande förekom i psykiatriska föreningens yttrande.

Utskottet ingick i sitt utlåtande över motionerna icke närmare på dessa
uttalanden utan besvarade dem genom sina ovan återgivna allmänna överväganden.

Sinnessjukvårdsbercdningen tog i sitt betänkande icke ställning till frågan
om reformens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda men anmärkte
beträffande utskrivningsförfarandet i allmänhet, att en decentrali -

It)

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

sering av utskrivningsrätten till lokala nämnder, som skulle söka personlig
kontakt med varje patient, måste medföra en ökning av den tid, som
ägnas dessa ärenden. Dels taga samtalen med patienterna en viss tid i anspråk
och dels torde antalet ärenden komma att öka, enär tillvaron vid
sjukhuset av en nämnd, som har att pröva utskrivningsfrågor, torde komma
att stimulera patienterna att anmäla sig för utskrivning.

1 yttranden över sinnessjukvårdsberedningens förslag ha medicinalstyrelsen,
ett stort antal direktioner och sjukhuschefer samt Svenska psykiatriska
föreningen gjort gällande, att läkarnas arbetsbörda skulle ökas. De
flesta karakterisera arbetsökningen såsom avsevärd, väsentlig eller betydlig.
I yttrandena framhålles att ärendenas antal kommer att öka emedan tillvaron
av de lokala utskrivningsnämnderna kommer att stimulera patienterna
att anmäla sig för utskrivning. Därjämte kommer mer tid att tagas i anspråk
för varje ärende. Härigenom kommer läkarnas tid till egentligt sjukvårdsarbete
att beskäras och kravet på ytterligare läkarkrafter att bliva
ännu mer trängande.

Svenska psykiatriska föreningen anför:

Det förefaller föreningen sannolikt, att läkarens arbetsbörda avsevärt
kommer att ökas i all synnerhet å sjukhus, där nämndärenden äro talrika.
Om den kontakt, som förutsättes skola komma till stånd mellan nämndledamöterna
och vederbörande patienter, skall få någon real betydelse,
måste man räkna med att åt varje patient kunna ägna åtminstone en
timma. Detta innebär, att å vissa sjukhus en hel veckodag skulle komma
att blockeras av nämndsammanträde, vilket måste betraktas som en synnerligen
allvarlig konsekvens särskilt med hänsyn till nu rådande, katastrofala
brist på psykiatriska läkare. Härtill kommer, att man torde kunna
utgå ifrån, att sjukvårdsläkaren även inför de lokala utskrivningsnämnderna
önskar ha sin sammanfattning och sitt utlåtande framlagt i skrift
för att eventuellt senare, då handläggningen av ett ärende medfört icke
önskade konsekvenser, kunna exakt ange sin position. Det torde även bli
nödvändigt att sjukvårdsläkaren, då han vidarebefordrar ett ärende till
sinnessjuknämnden, lämnar en redogörelse för vad som vid den lokala
nämnden förekommit. Man kan nämligen utgå ifrån, att sinnessjuknämnden
icke kommer att kunna fatta ett från den lokala nämndens avvikande
beslut utan att få taga del av vilka speciella omständigheter, som legat till
grund för dess ställningstagande. Särskilt viktigt blir" ett sådant referat i
sådana fall, som resulterat i skiljaktiga uppfattningar inom de lokala utskrivningsnämnderna.

Läkare vid Ulleråkers sjukhus framhålla, att skrivelser till sinnessjuknämnden
kunde avfattas på spilltid och utan att inverka på överläkarnas
vanliga arbetstid.

Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus nedan i avsnittet om den lokala
nämndens arbetsformer intagna yttrande innehåller jämväl ett uttalande i
förevarande fråga.

Departementschef en yttrar — i anslutning till sitt uttalande om ovissheten
rörande reformens verkningar på enhetligheten i tillämpningen — att

11

Första lagutskottets utlåtande, nr 52.

det sagda även gäller i fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda,
samt fortsätter:

Tidigare åberopades som ett särskilt skäl för en decentralisering att läkaren
skulle slippa ägna tid åt skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden.
Nu framhålles det från läkarhåll, att arbetet med att förbereda
och deltaga i den lokala nämndens sammanträden skulle taga avsevärt
längre tid i anspråk än som förut åtgick för handläggning av motsvarande
utskrivningsfall. Härtill skulle komma den tid, som även i fortsättningen
måste åtgå för skrivelser i klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid
för arbete med expediering av den lokala nämndens beslut in. in. 1 vad
mån dessa farhågor äro berättigade är givetvis svårt att bedöma. Svaret
på denna fråga beror bl. a. på i vilken utsträckning de intagna genom den
nya ordningen föranledas att begära utskrivning. Sannolikt komma dock
framställningar härom särskilt under den första tiden av en lokal nämnds
existens att vara avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.
Enligt vad jag under hand genom samtal med inom smnessjukvården
verksamma läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför
nämnden kunna gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och
kräva så mycket förberedelser från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat.
Man torde likväl icke kunna bortse från att det föreligger risk för
att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt
om så skedde, då detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna
mindre tid åt de i egentlig mening sjukvårdande uppgifterna, vilka til!
följd av den rådande bristen på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke
kunna fullgöras i önskvärd utsträckning.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna
på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande
fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten
av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits
anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till
lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande
ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma
till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes
såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna
systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under
en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts
osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjuk
vårdsbered ningens förslag men att beträffande genomförandet ansluta
mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad
tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast
vid vissa av Kungl. Maj:t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus
skulle ett utskrivningsförlarande i huvudsaklig överensstämmelse med det
av sinnessjukvårdsheredningen förordade införas. Beträflande övriga sjukhus
skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå
orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsrcglerna skulle införas
i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.

Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på eu sådan lagstiftning.
Och självfallet kan det ifrågasättas om del är helt lämpligt att
på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande

12

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna
icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda
i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna
grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.
Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika
från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas
av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av
det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,
bör sålunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma
i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade
förfarandet i görligaste mån tillses att samma ordning kommer
att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel
t. ex. svårskötta psykopater.

De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna
ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.
I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter
om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den
fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad
lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid
vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.

I detta sammanhang torde få beröras frågan om vilka sjukhus, som
skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i likhet med sinnessjukvårdsberedningen
förorda att lokala nämnder inrättas vid Ulleråkers,
S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det här endast
gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av erfarenhet
anser jag däremot icke att — som sinnessjukvårdsberedningen även tänkt
sig — nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus.
Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen
så betydande, att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär
än som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex.
Psykiatriska sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas
att från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av
hela antalet ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda
i någon mån kravet att nedbringa sinnessjuknämndens arbetsbörda.
Då straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till
specialavdelningar vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare
beträffande detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt
ensartat förfarande.

Till stöd för det i motionen II: 377 framförda yrkandet anföres i motionen
hland annat:

Departementschefen medger själv att det kan ifrågasättas om det är helt
lämpligt att på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den
ifrågavarande olika ordning råder i skilda delar av landet. Enligt min mening
är det i hög grad olämpligt. Såsom skäl för förslaget att giva den nya
ordningen en begränsad tillämpning för att under en kortare tid söka vinna
viss erfarenhet har anförts att man icke kunde bortse från att det förelåge
risk för att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skulle ökas. Detta
har emellertid ingalunda varit en allmän mening bland läkarna själva.
Många läkare — hland dem en motionär vid 1947 års riksdag — göra med
bestämdhet motsatsen gällande. Huru härmed än förhåller sig kan den

13

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

framkomna tvekan ej utgöra tillräckligt skäl till eu anordning som i ett
viktigt rättsskyddshänseende för personer intagna å olika sjukhus innebär
en klar olikhet inför lagen.

Önskan att till en början genomföra de nya utskrivningsbestämmelserna
allenast som ett experiment vid ett mindre antal sinnessjukhus har föranlett
förslaget att de också skulle gälla allenast för en begränsad tid, två och ett
halvt år. Även om erfarenheten skulle giva vid handen »att sjukvårdsläkarens
arbetsbörda i någon mån skulle ökas» genom den nya ordningen, kan
detta enligt min mening ej få utgöra anledning till en återgång till utskrivningsfrågornas
förläggande till en på papperen beslutande central nämnd,
som utgör både första och sista instans och mot vars beslut någon klagorätt
sålunda ej finnes.

Även om lagstiftningen utsträckes till att gälla alla sinnessjukhus, skulle
dess antagande på en begränsad tid så till vida bevara dess fullmaktskaraktär,
att det blott behövdes att en proposition om lagens förlängning ej framlades
för 1952 års riksdag för att hela reformen skulle bortfalla och den
centrala sinnessjuknämnden återinträda i sina nuvarande funktioner. Det
är möjligt att vunna erfarenheter kunna ge anledning till ändringar i lagen.
Men förslag härom bör framföras i vanlig ordning, genom proposition eller
motion. Att genomföra den av riksdagen två gånger begärda reformen på
detta viktiga rättsområde på sådant sätt att den åter kan upphävas blott
därigenom att en departementschef icke framlägger en proposiion om dess
förlängning synes ej kunna ifrågakonnna.

Den lokaln nämndens sammansättning.

Departementschefen erinrar om att vissa remissinstanser förordat avvikelse
från sinnessjukvårdsberedningens förslag i så måtto att den lagfart
ledamoten alltid skulle vara domare. Departementschefen anför
vidare:

Jag delar emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att eu
domare visserligen regelmässigt bör förordnas men att möjligheten bör hållas
öppen alt medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes
av första lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus
torde det f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer
till såväl posten som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant
för denne. Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den
ledamot han skall ersätta.

En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk
specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl
vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes
det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan
gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar
ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.

I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot
ett av sinnessjukvårdsberedningen framfört förslag att lekmannaledamöterna
i den lokala nämnden skola rekryteras ur sjukhusets direktion. En sådan
ordning torde kunna bliva av värde för båda organens arbete och för
direktionens del måhända föra med sig en effektivisering av verksamheten.
Eu förutsättning är all personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att
tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet för det ömtåliga uppdra -

14

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

get att vara ledamot i den lokala nämnden måste självfallet ägnas den
största uppmärksamhet ■— hör den föreslagna ordningen icke tillämpas.
Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder skola inrättas i begränsad omfattning,
synas de erinringar som av några remissinstanser gjorts mot förslaget
på denna punkt icke böra tillmätas någon avgörande vikt.

I motionen II: 378 förordas, att den lagfarne ledamoten av utskrivningsnämnden
skall vara dess ordförande samt att nämnden utökas med minst
en ledamot. Förslaget i sistnämnda del sammanhänger med det ställningstagande
i fråga om bland annat nämndens kompetens, för vilket redogöres
här nedan.

Kompetensfrågor; rättsmedel.

Beträffande ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala
nämnderna och dessa nämnders kompetens samt klagorätten över deras
beslut framhåller departementschefen til! eu början, att frågan huruvida
särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförklarade och likställda
över huvud skola finnas icke ansetts böra prövas i detta sammanhang. 1
nämnda frågor anför departementschefen vidare:

Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för
samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,
som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuklagen
angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon viss
grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas till
sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen tidigare
framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som omöjlig
att åstadkomma.

I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt
i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,
anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den
lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande
förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,
ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på
yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.

I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hän skjuta utskrivningsfråga,
vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta
mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef
ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall
få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komma i fråga.
Ivlagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså
tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut
skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och
statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda
ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens
betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

15

betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala
nämndernas avgöranden.

I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle
pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade
och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till
sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande
att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes
det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta
dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara
tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på
bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna
stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör
därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som
beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet
till den lokala nämndens avgörande.

I motionen 11: 378 anföres i förevarande frågor bland annat:

Det dubbla syftet med inrättandet av lokala utskrivningsnämnder, nämligen
dels en nödvändig avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda, dels
ett stärkande av allmänhetens förtroende till sinnessjukvården och en ökad
möjlighet för de intagna att få sina vård- och utskrivningsfrågor mera personligt
prövade, vinnes icke med de föreslagna åtgärderna.

Skall detta syfte med avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda vinnas,
är det nödvändigt att den lokala nämnden får rätt att avgöra frågorna
genom majoritetsbeslut. Men då torde nämnden behöva utökas med minst
en ledamot, som lämpligen bör vara en allmänt praktiserande eller nervläkare,
alltså icke psykiater. Denne ledamot bör kunna utses av de tre av
Kungl. Maj:t förordnade gemensamt. På något sätt borde rätt tillerkännas
patient, som t. ex. vid två tillfällen å rad fått sin ansökan om utskrivning
avslagen och som uttryckt önskan därom, att antingen själv bestämma den
fjärde ledamoten, när hans sak skall behandlas, eller få hava något ombud
vid nämndens sammanträde. Han bör då själv svara för de merkostnader,
som därigenom uppstå.

Det synes vidare riktigast, att det i lagtexten förordnas, att den ledamot,
som är eller har varit domare, skall vara nämndens ordförande och vid lika
röstetal ha utslagsröst.

Då de i propositionen föreslagna ordningarna äro att betrakta som ett
experiment, vore det säkerligen alla skäl, att utskrivningsnämndernas befogenhet
vid de föreslagna försökssjukhusen icke inskränktes till att avse
endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende likställda
utan — i överensstämmelse med vad sinnessjuknämnden själv förordat
— avse alla patienter på berörda sjukhus. Därvid kunde den uppdelning
tänkas genomförd, att vederbörande läkare själv ägde rätt att på eget
ansvar utskriva den han ansåge böra friskförklaras eller försöksutskrivas,
medan patient, som önskade utskrivning men av läkaren ej ansågs färdig
därtill, finge sin sak prövad och avgjord av utskrivningsnämnden. Därigenom
skulle föreställningar om oberättigat kvarhållande kunna i de flesta
fall undanröjas.

Till vissa med statsåklagares och överinspektörs klagorätt sammanhängande
spörsmål återkommer utskottet i det följande.

16 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

Handläggningen i sinnessjuknämnden.

Vad angår sinnessjuknämndens handläggning av utskrivningsärenden
efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats vid vissa sjukhus, förklarar
sig departementschefen vara av den uppfattningen att sinnessjuknämnden
i regel borde grunda sitt beslut på personlig kännedom om den
som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för sinnessjuknämnden,
som inrättandet av lokala nämnder kunde väntas föra med sig, borde göra
det möjligt för den centrala nämnden eller några av dess ledamöter att i
något ökad omfattning besöka sjukhus med ett större antal utskrivningsärenden.
Medgåve arbetsbördan att även andra sjukhus besöktes borde detta
givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens inverkan på
sinnessjuknämndens arbetsförhållanden syntes några bestämmelser i angivna
hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden borde
sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av en lokal nämnd utan
att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som avsåges med beslutet.

Den lokala nämndens arbetsformer.

Departementschefen har härvidlag förklarat, att han i huvudsak kan
ansluta sig till vissa uttalanden av sinnessjukvårdsberedningen och sjukhuschefen
vid Sidsjöns sjukhus.

Sinnessjukvårdsberedningen anförde i förevarande del:

För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens
övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig
kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf — i överensstämmelse
med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande
att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter
skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,
då Iråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga
första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik
prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens
bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt
sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för
utskrivningsfrågans avgörande.

I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten
av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju
förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud
taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessjukhuset.

Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus uttalande innehåller följande:

Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa
komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge
största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring
samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten
kommer att stå i centrum för “utskrivningsnämndens arbete och då

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

17

nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa
taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen
också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna
promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden
av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än
i dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens
böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av
medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens
ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens
aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara
förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många
fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller
de berörda parterna.

Även om det expeditionella arbetet förenklas, torde det dock icke kunna
undvikas, att inrättande av lokala utskrivningsnämnder kommer att innebära
ett avsevärt merarbete för sjukvårdsläkarna, åtminstone vid vissa
sjukhus. Det är därför bl. a. också angeläget, att protokollföringen sker
under enklast tänkbara former, förslagsvis genom anteckning om beslutet
på kallelse- eller föredragningslista, ett förfaringssätt, som redan praktiseras
inom flera sjukhusdirektioner.

Departementschefen anmärker — i anslutning till ett förslag av strafflagberedningen
att i lagtexten skulle stadgas skyldighet för nämnden att
fatta eget beslut även i det fall att utskrivningsfråga vid oenighet hänskjutes
till sinnessjuknämnden — ytterligare:

Om vid överläggning inom den lokala nämnden befinnes att denna icke
är enig om att vederbörande skall skrivas ut, så följer av första punkten i
4 § första stycket, att framställningen är att anse som avslagen. Detta ställningstagande
bör självfallet anses som ett beslut av nämnden i den
mening detta uttryck har i paragrafens andra stycke. Varje ledamots ståndpunkt
hör vidare antecknas i nämndens protokoll. Däremot synes lika litet
i detta fall som då nämnden är enig om bifall eller avslag på en begäran om
utskrivning böra lämnas någon motivering. Såsom sjukhuschefen vid Sidsjöns
sjukhus framhållit torde det nämligen av medicinska skäl vara
mindre lämpligt att beslutet i utskrivningsfrågan motiveras. Hänskjutes
frågan till sinnessjuknämnden erfordras emellertid givetvis ett yttrande
av nämnden eller, om denna icke är enig, av dess särskilda ledamöter. I fall,
där hänskjutandet sker på begäran av ledamot av nämnden, bör lämpligen
yttrandet avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden undvikes.

Överklagande frän statsåklagare in. in.

Sinnessjukvårdsberedningen anförde bland annat:

Sinnessjukvårdsbercdningen tänker sig här närmast fall sådana som att
fråga uppstår, om utskrivning av en person som begått ett grovt brott eller
som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person och att åklagare
genom den befattning han tidigare tagit med saken eller att överinspektören
eller åklagaren genom tidningspressen eller genom anmälan av den som känner
sig hotad får kännedom om fallet och finner, att det med hänsyn till
omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan underställes den cen2—Bihang
till riksdagens protokoll 1919. !) sand. 1 avd. AV 52.

18

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

trala utskrivningsmyndighetens prövning. Initiativet härtill bör således
utgå från överinspektören resp. statsåklagaren genom en begäran att beträffande
viss intagen person bli underrättad om när vederbörande utskrives.

I yttrande över beredningens förslag framhåller riksåklagarämbetet, att
en rationell lösning av frågan syntes kräva dels att åt statsåklagaren bereddes
möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med
att detsamma bleve aktuellt och icke på ett tidigare stadium, dels ock att
de skäl, som statsåklagaren vid sin bedömning av det aktuella utskrivningsfallet
funne tala emot utskrivning, bleve bragta till utskrivningsnämndens
kännedom så att de kunde av nämnden beaktas vid dess avgörande. Härutinnan
förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom sjukvårdsläkarens
försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell innan
den lokala nämnden upptager densamma till bedömande. Underrättelseskyldigheten
borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått antingen
brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans
personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:

Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde
den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där
den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare
böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.
Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,
torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till en av dem. Underrättelsen
bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast
kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse
varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tveksam
med hänsyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,
med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra
förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.
Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när
statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröjligen
underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till
sinnessjuknämnden skall ske.

Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av
ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering
av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna
meddelas i administrativ ordning.

Justitiekanslersämbeiet förordar, att vad i den av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna 23 § stadgas om statsåklagare skall gälla även annan åklagare,
om Konungen, eller efter Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet
så förordnat. Riksåklagarämbetet gör en liknande hemställan och hänvisar
till att ett motsvarande bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948
(nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning
som eljest ankommer på statsåklagare.

19

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

Departementschefen anför i förevarande del:

I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler
för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet
för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,
då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen
av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag
i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar
sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i
administrativ ordning.

I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola
underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt
att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller
vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll
som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare
i den intagnes hemort att hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning.

Då det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet
med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom
bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distriktsåklagare
med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,
som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas
enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjukvårdsläkaren
med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.

I sin skrivelse till utskottet anför riksåklagarämbetet:

I sitt underdåniga utlåtande över sinnessjukvårdsberedningens förslag
har riksåklagarämbetet framhållit att den enligt förslaget åt statsåklagare
anförtrodda uppgiften att bevaka samhällsskyddets intresse i de mera^svårbedömbara
utskrivningsfallen krävde att åt statsåklagarna bereddes möjlighet
att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med att detsamma
bleve aktuellt. Ämbetet har därvid utgått från att åklagarna regelmässigt
vid prövningen av frågan huruvida utskrivning ur samhällsskyddets
synpunkt kunde ske skulle förskaffa sig kunskap icke blott om det material
som förelegat i det brottsärende som föranlett intagningen utan även om
sådana omständigheter av betydelse för bedömningen, vilka hänförde sig
till tiden efter intagningen eller som eljest framkommit under denna tid.
Principiellt synes nämligen böra gälla att åklagaren vid sin prövning av
frågan bör ha tillgång till samma material som den lokala utskrivningsnämnden.
På vilket sätt åklagarna borde förskaffa sig denna kunskap finge
bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa fall kunde det måhända
vara tillräckligt att erforderliga upplysningar inhämtades muntligen
från vederbörande läkare, i andra fall åter borde åklagaren begära att få taga
del av de nytillkomna handlingarna, sjukhusjournaler o. dyl.

Enligt riksåklagarämbetets mening är det knappast nödvändigt att i sinnessjuklagen
reglera bur åklagaren skall erhålla del av det material som
skall ligga till grund för hans ställningstagande eller överhuvud hur formen
föi hans medverkan skall vara anordnad. Bestämmelser härom synas nämligen
kunna utfärdas i administrativ ordning, vad åklagarna angår i form
av cirkulärskrivelse från riksåklagarämbetet. Uppenbarligen skulle det vara
av stort värde att nu ifrågavarande spörsmål behandlades i utskottsutlåtan -

20 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

det. Ämbetet kunde därvid i sin cirkulärskrivelse hänvisa till utskottets uttalande.

I detta sammanhang vill ämbetet även något beröra frågan om villkor vid
utskrivningen. Därest åklagaren finner att utskrivningen bör förbindas med
villkor som i 19 § sinnessjuklagen sägs, bör åklagaren delgiva utskrivningsnämnden
denna sin uppfattning. Fäster åklagaren avgörande vikt vid att
ett föreslaget villkor bliver av utskrivningsnämnden uppställt bör han göra
förbehåll som i 23 § andra stycket sägs. Vad åklagarna i nu ifrågavarande
hänseende ha att iakttaga synes lämpligen kunna delgivas dem genom
ovanberörda cirkulärskrivelse.

Utskottet vid vårsessionen 1949.

Utskottet återgiver här nedan sina uttalanden rörande vissa frågor i det
vid vårsessionen avgivna utlåtandet nr 35.

Reformens allmänna innebörd och omfattning.

Behovet av ett ändrat utskrivningsförfarande beträffande straffriförklarade
och med dem jämställda har länge varit uppenbart och har ytterligare
belysts genom sinnessjukvårdsberedningens utredning. Sinnessjuknämndens
arbetsbörda har nått en sådan omfattning, att nämnden icke synes
ha möjlighet att ägna utskrivningsfrågorna den noggranna prövning, som
dessa rätteligen kräva. I det stora flertalet fall måste nämnden träffa sina
avgöranden med stöd av allenast skriftligt material. Ur synpunkten av den
enskildes rättssäkerhet har nämndens uppgift att vara en besvärsinstans
för de intagna förskjutits till deras nackdel, därigenom att uppgiften att
emot sjukvård släkarna bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande
ur samhällsskyddets synpunkt kommit att träda i förgrunden.

Beträffande riktlinjerna för en reform har något praktiskt användbart
alternativ icke anvisats till den av utskottet tidigare förordade decentraliseringen
genom utskrivningsfrågornas förläggning till lokala utskrivningsnämnder.
Fn sådan anordning är förenad med uppenbara fördelar. Prövningen
sker efter personlig kontakt med den intagne. Att den utskrivande
myndigheten förvärvat sådan kontakt har, såsom departementschefen framhåller,
icke utan fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt
avgörande. För den intagne måste det kännas betydligt mera tillfredsställande
att få personligen framlägga sin sak inför dem som ha att besluta
i en för honom så viktig sak som rörande hans utskrivning, än att vara
helt beroende av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.
Handläggningen hos en lokal nämnd innebär vidare ökade möjligheter att
placera den utskrivne i lämplig miljö och att bereda honom lämplig arbetsanställning.
Mot decentraliseringen har anförts, att rättstillämpningen
skulle bliva mindre enhetlig än för närvarande. Häremot har utskottet
redan tidigare erinrat, att viktigare än formella enbetlighetssynpunkter —
vilka, när prövningen allenast grundades på skriftligt material, lätt ledde
till ett schablonmässigt bedömande — vore att man vid utskrivningen sökte
nå fram till ett riktigt avgörande av varje särskilt fall. Från sinnessjuknämndens
sida ha uttalats farhågor av innebörd att lekmännen i den lokala
nämnden skulle få svårt att hävda sig gentemot sjukvårdsläkaren och att

21

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

lekmannainflytandet på utskrivningsärcndcna sålunda skulle kunna minskas
i stället för att ökas. Dessa farhågor måste vara överdrivna. Med de
kvalifikationer som förutsättas för lekmännen i utskrivningsnämnden torde
kunna förväntas, att dessa vid sidan av sjukvårdsläkaren med självständighet
och gott omdöme komma att göra sin mening gällande vid prövningen
av de frågor, som ankomma på nämnden. Ledamöterna i en lokal
nämnd få i flertalet fall ett fullständigare och tillförlitligare material för
sitt ställningstagande än som för närvarande står sinnessjuknämndens lekmannaledamöter
till buds. Deras omdöme hör härigenom få avsevärd
tyngd; läkaren kan icke undgå att taga vederbörlig hänsyn till vad de anse.
Genom den föreslagna bestämmelsen, att om ledamöterna i utskrivningsnämnden
icke äro ense, ärendet, därest någon ledamot så yrkar, skall hänskjutas
till sinnessjuknämndens prövning, synes för övrigt vara väl sörjt
för att de skäl för eller mot en utskrivning, som lekmännen kunna ha
anfört, noga övervägas. Frågan om lekmannainflytandet kommer att ökas
eller minskas synes emellertid vara av underordnad betydelse. Viktigare
är, att genom inrättande av lokala utskrivningsnämnder företrädare för den
icke medicinska allmänheten få tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården
och att förtroendet för denna därigenom kommer att stärkas.

Tanken att genomföra en partiell reform upptogs av sinnessjukvårdsberedningen
men avvisades av principiella skäl. Även departementschefen
medgiver, att det kan ifrågasättas om det är helt lämpligt att på en lör
rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande olika ordning
råder i skilda delar av landet. De principiella skälen mot en partiell reform
understrykas starkt i motionen II: 1577.

Utskottet finner angeläget betona, att frågan om formerna för utskrivning
av straffriförklarade och med dem jämställda utgör ett viktigt rättsligt
spörsmål. Om sådana patienter skola utskrivas eller ej, kan icke avgöras
blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gäller, att med utgångspunkt
från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan
å ena sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva
berövad friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya
brottsliga gärningar från den intagnes sida. Vården å sinnessjukhus efter
straffriförklaring framstår, icke minst för den intagne själv, såsom en
brottspåföljd. Det är uppenbart, att särskilt i de allvarligare fallen måste
tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd kommer att innebära
en garanti för att den intagne definitivt tillfrisknat innan han utskrives.
Den intagne synes ha rätt att begära, att avgörandet i fråga om
vårdtidens längd sker i sådana former, att det erbjuder samma garantier
för rättsskydd som ett domstolsförfarande. Ur rättslig synpunkt är det
angeläget, att prövningen av utskrivningsfrågorna tillgodoser dessa anspråk.
Detta synes bäst kunna ske under medverkan av personer som
kunna företräda såväl den enskildes intresse av rättsskydd som de allmänna
skyddssynpunkterna. Att låta olika regler gälla för olika sjukhus är under
sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande. Härigenom skulle, såsom
i motionen 11:1577 framhålles, uppkomma en olikhet inlör lagen.

Förslaget att göra reformen partiell har, såsom nämnts, till någon del
sin grund i farhågor för bristande enhetlighet i tillämpningen. Härutinnan
må utöver det redan anförda framhållas, alt den med lörslagct täljande
olikheten i formerna för utskrivningsfrågornas prövning är långt allvarligare
ur rättsenhetens synpunkt. Departementschefen har med rätta påpekat,
att betydelsen av enhetlighet på detta område icke borde överskattas

22

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

och att de på nu angivna grund framförda invändningarna mot reformen
synas förlora en del av sin tyngd genom den föreslagna rätten för den intagne
samt för överinspektören för sinnessjuk vården och statsåklagare att
hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning.

Större betydelse synes böra tillmätas invändningen att införandet av
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus skulle kunna innebära
en med hänsyn till bristen på läkarkrafter olycklig ökning av sjukvardsläkarnas
arbetsbörda. Utskottet vill erinra om att åsikten på läkarhåll
i nämnda fråga icke är enhetlig. Vissa sinnessjukläkare anse, att ett
eventuellt merarbete i vissa hänseenden uppväges av minskningar i andra.
Av vikt är härvidlag, att intet underlåtes för att göra det expeditionella
arbetet möjligast enkelt och rationellt.

Ett ytterligare skäl mot den föreslagna partiella reformen är, att den
icke kommer att giva tillfredsställande grund för en prövning av den totala
reformens verkningar i praktiken. Sinnessjuknämnden skulle vid en partiell
reform icke erhålla nämnvärd lättnad i sin arbetsbörda. Nämndens
aibetsfoimer, vilka även i propositionen betecknas såsom otillfredsställande,
skulle i huvudsak förbli desamma. Även om det är tänkbart, att
nämnden vid allenast en partiell reform skulle bliva i tillfälle att verkställa
något grundligare prövning av fallen än förut, torde det bliva ofrånkomligt
att nämnden vid överprövning av en lokal nämnds efter muntlig
föihandling tattade beslut i flertalet fall grundar sitt avgörande på uteslutande
skriftligt material.

Även förslaget att meddela de erforderliga bestämmelserna i en tidsbegränsad
fullmaktslag är enligt utskottets mening olämpligt. Någon anledning
att i förevarande fråga avvika från vanlig lagstiftningspraxis synes
icke föreligga. Frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder är
numera så grundligt utredd, att ett framtida frångående av de nu föreslagna
grundlinjerna för en sådan reform icke behöver befaras. Eventuellt
erforderliga ändringar i detaljutformningen torde, såsom framhålles i motionen
II: 877, böra genomföras i vanlig ordning.

I å nu angivna skäl måste utskottet avstyrka det genom propositionen
framlagda förslaget. Under sådana förhållanden står valet mellan att
genomföra en fullständig reform eller att låta frågan ytterligare anstå. Det
senare alternativet kan utskottet icke förorda. Behovet av en reform på
lörevarande område är, såsom ovan angivits, till fullo klarlagt. Icke heller
kan tvekan rada om innebörden av reformen. Några bärande praktiska
skäl för ett anstånd ha ej anförts. Utskottet får alltså föreslå, att en slutgiltig
lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus genomföres.
Bestämmelserna torde i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag
böra införas i sinnessjuklagen. För frågor om utskrivning av straffriförklarade
och med dem jämställda från de kommunala sjukvårdsanstalterna
och från fångvårdens sinnessjukavdelningar torde, såsom sinnessjukvårdsberedningen
förordat, kunna, när så finnes lämpligt, anlitas lekmannarepresentanterna
vid närmaste statliga sinnessjukhus.

Den lokala nämndens sammansättning och kompetens
m. m.

Beträffande den lokala nämndens sammansättning överensstämmer
Kungl. Maj :ts förslag med vad som förordats i utskottets år 1947 avgivna
utlåtande. Nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två av Kungl.

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

23

Maj:t utsedda personer, av vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren och den andre bör vara i
allmänna värv erfaren. Nämndens kompetens att besluta utskrivning har
inskränkts på det sätt, att utskrivning ej må ske med mindre nämndens
ledamöter äro ense därom. I motionen II: 3/8 har förordats, att nämnden
skulle äga rätt att avgöra utskrivningsfrågorna genom majoritetsbeslut och
att nämnden skulle utökas med minst en ledamot, som lämpligen borde
vara en allmänt praktiserande läkare eller en nervläkare. Vidare har föreslagits,
att den lagfar ne ledamoten skulle vara nämndens ordförande och
vid lika röstetal ha utslagsröst.

Utskottet finner icke anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag i fråga
om huvudgrunderna för den lokala nämndens organisation och dess belogenhet
att besluta om utskrivning i fall som komma under dess prövning.
Det torde icke vara tillrådligt, att utskrivning beslutas i lokal nämnd mot
sjukvårdsläkarens bestridande. Även i det fall att en av nämndens övriga
ledamöter vägrar sitt samtycke torde frågan vara av den natur, att en överprövning
i sinnessjuknämnden bör föregå utskrivning. Uppenbart är, att
de särskilda ledamöternas på personlig kontakt med den intagne grundade
uppfattning blir av betydelse för sinnessjuknämndens bedömning av
fallet. Då sålunda utskrivning efter majoritetsbeslut i den lokala nämnden
icke bör få ske, saknas anledning att utöka ledamöternas antal.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den lagfarne ledamoten
skall vara innehavare av domarämbete och att ordförandeskapet i nämnden
skall anförtros denne ledamot. En sådan ordning framstår såsom naturlig
med tanke på karaktären av nämndens avgöranden. Emellertid kan
det i något fall föreligga svårigheter att finna för posterna som lagfaren
ledamot och suppleant för denne lämpliga domare, som med hänsyn till
arbetsbörda och andra förhållanden kunna åtaga sig uppdraget. Icke heller
synes med nödvändighet böra fordras att en domare skall frånträda ordförandeskapet
i nämnden samtidigt med att han avgår från domarämbetet.
En oeftergivlig regel, att den lagfarne ledamoten skall vara innehavare av
domarämbete, torde därlör icke böra uppställas. Däremot synes kunna stadgas,
att den lagfarne ledamoten skall vara ordförande. För uppdraget såsom
lagfaren ledamot torde icke komma att anlitas andra personer än som äga
kvalifikationer för att leda nämndens förhandlingar. Beträffande den andre
särskilt utsedde ledamoten torde böra fastslås som ett formligt behörighetsvillkor,
att han skall vara i allmänna värv erfaren. Då suppleanter alltid
lära erfordras för att säkerställa tillräckligt täta sammanträdesturer med
nämnden, synes utseende av suppleanter böra göras obligatoriskt. I lagen
synes vidare böra införas bestämmelse, att ledamot och suppleant utses föi
viss tid, förslagsvis högst fyra år.

Föreskrifterna i ämnet torde i anslutning till det anförda kunna givas det
innehåll, all nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda utses av Kungl. Maj :t för
viss tid, högst fyra år. För särskilt utsedd ledamot av utskrivningsnämnd
förordnar Kungl. Maj:t en eller flera suppleanter.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag i förevarandc del.

Sinnessjukvårdsberedningens förslag att lekmannaledamöterna i den
lokala nämnden samtidigt skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion hai

24

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

mentschefen har förklarat sig i princip icke hava något att erinra mot en
sådan anordning men har tillika framhållit såsom "eu förutsättning att
personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att tillgå. Utskottet vill i anledning
härav betona, att lekmannaledamöterna i utskrivningsnämnden böra
väljas uteslutande med tanke på deras lämplighet för ifrågavarande uppdrag.

I fråga om den lokala utskrivningsnämndens kompetens i andra hänseenden
än ovan nämnts har i motionen 11:378 förordats den avvikelsen
från Kungl. Maj:ts förslag, att nämndens prövningsrätt skulle omfatta icke
blott straffriförklarade och de med dem för närvarande i utskrivningshänseende
likställda utan alla å sinnessjukhus intagna. Detta skulle innebära
en mycket betydande utvidgning av reformen, som torde erfordra närmare
utredning. Frågan synes böra prövas i annat sammanhang. Utskottet får
sålunda i denna del tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Erinras må, att enligt
sistnämnda förslag andra än straffriförklarade och med dem jämställda
kunna komma under utskrivningsnämndens prövning efter initiativ av
sjukvårdsläkaren.

Beträffande övriga spörsmål om nämndens kompetens samt frågorna
om ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala nämnderna,
utskrivningsfrågas liänskjutande från lokal nämnd till sinnessjuknämnden
och ldagorätten över de lokala nämndernas beslut ansluter sig utskottet
till Kungl. Maj :ts förslag.

Den lokala nämndens arbetsformer.

Frågan om förfarandet inför den lokala nämnden regleras icke i Kungl.
Maj :ts förslag på annat sätt än genom en bestämmelse att nämndens ledamöter
före sitt beslut skola hava skaffat sig personlig kännedom om den
som ifrågasatts till utskrivning. År denne utskriven på försök, må dock
beslut fattas utan att samtliga ledamöter av nämnden ha sådan kännedom.
I nämnda fall ha emellertid före beslutet om försöksutskrivning de i detta
beslut deltagande ledamöterna måst skaffa sig dylik kännedom. Departementschefen
har förutsatt, att administrativa föreskrifter i ämnet skola utfärdas.
Det ligger i sakens natur, att nämndernas verksamhet icke bör insnöras
i snäva former. Angeläget är också, att sjukvårdsläkaren icke onödigt
betungas. Långvariga rättegångsliknande förhandlingar torde varken
vara nödvändiga eller lämpliga. Givetvis bör nämnden vara oförhindrad att
tillåta den intagne att låta ombud för honom förhandla med nämnden. Att,
i enlighet med förslag i motionen 11:378, stadga rätt för den intagne att
påkalla sådan förhandling torde emellertid icke böra ifrågakomma. Icke
heller finner utskottet erforderligt, att föreskrift meddelas om den intagnes
inställande inför den samlade nämnden. Nämndens lekmannaledamöter,
vilka förutsättas skola på förhand taga del av de handlingar rörande
den intagne, som äro av betydelse för utskrivningsfrågans bedömande,
kunna ofta förskaffa sig personlig kännedom om den intagne på annat sätt,
exempelvis genom besök hos honom på sjukhuset. Sjukvårdsläkaren, som
redan känner den intagne, behöver icke spilla tid på att vara närvarande
vid dessa besök, såvida icke särskild anledning förekommer därtill. Beträffande
formerna i övrigt för handläggningen har departementschefen uttalat
sin anslutning till vissa av en sjukhuschef framförda förslag. Dessa,
som närmast angå föredragning, protokollföring och liknande spörsmål,

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

25

synas val avvägda och torde tillgodose önskemålet att sjuk vårdsläkaren så
litet som möjligt skall betungas med dessa göromål.

I detta sammanhang torde böra beröras den i 6 § departementsförslaget
upptagna regeln, att utskrivningsnämnd icke skall vara skyldig pröva framställning
om utskrivning från den intagne eller honom närstående mer än
en gång var fjärde månad. Detsamma gäller för närvarande sinnessjuknämnden
och någon ändring föreslås icke härutinnan. Uppenbarligen bör
den lokala nämnden lika litet som sinnessjuknämnden vara skyldig att
pröva dylika framställingar hur ofta som helst. Den föreslagna regeln
synes lämplig. Den får emellertid icke medföra, att utskrivning i något fall
får anstå längre än som är påkallat ur saklig synpunkt. Det ankommer på
sjukvårdsläkaren att ha sin uppmärksamhet inriktad härpå och taga erforderliga
initiativ.

Överklagande från statsåklagare m. m.

Reglerna om rätt för överinspektören och statsåklagare att hänskjuta
utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning avse, såsom ovan
antytts, att bevaka samhällsskyddets intresse vid bedömandet av nämnda
frågor. Dessa regler synas väl avvägda. Av naturliga skäl måste ansvaret
härvidlag huvudsakligen vila på statsåldagarna. För att reglerna skola bliva
effektiva böra de, såsom departementschefen framhållit, kompletteras med
föreskrifter om skyldighet för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall
underrätta statsåklagare, då en utskrivningsfråga blir aktuell. I spörsmålet
vilka åklagare som böra erhålla underrättelse ansluter sig utskottet till
departementschefen. Underrättelsen, som bör innehålla uppgift om när
utskrivningsfrågan tidigast kan förekomma till behandling, bör lämnas i
så god tid dessförinnan, att statsåklagaren hinner taga ställning till utskrivningsfallet
utifrån de synpunkter han har att företräda. Sjukvårdsläkaren
torde vidare lämpligen kunna åläggas skyldighet att när så påfordras
bereda åklagaren tillfälle taga del av det för utskrivningsnämnden
tillgängliga materialet. För åklagaren synes böra föreskrivas skyldighet att
där han finner anledning yttra sig i ärendet före den angivna tidpunkten
till nämnden redovisa sitt ställningstagande i utskrivningsfrågan. Därvid
bör han, såsom riksåklagarämbetet framhållit i sin skrivelse till utskottet,
angiva huruvida han anser att den intagne bör utskrivas på försök och
åläggas särskilda föreskrifter. När överinspektören eller statsåklagare gjort
förbehåll, böra de ofördröjligen underrättas om beslutet.

Läkarbristen.

Vid behandlingen i första kammaren den 21 maj 1949 av utskottets utlåtande
nr 35 lämnade departementschefen vissa uppgifter om den rådande
bristen på läkare vid de statliga sinnessjukhusen. Han anförde bland
annat:

Jag skall ge kammarens ledamöter två konkreta exempel. Jag skall ta
de två sjukhus, där vi ha de flesta straffriförklarade patienterna. Vid Källshagen
finns det för närvarande 920 patienter intagna på sjukhuset, 19 i
familjevård och 253 försöksutskrivna. Det betyder att vi där ha sammanlagt
1 192 patienter. Från detta sjukhus kom det år 1947 till sinnessjuk -

26 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

nämnden 539 ansökningar om utskrivning. Veta kammarens ledamöter,
hur många läkare vi ha vid detta sjukhus? Vi ha för närvarande två
svenska läkare, och sedan ha vi ytterligare två vakanta tjänster, som inte
kunna besättas annat än tillfälligtvis med utländska läkare, vilka icke
kunna medverka vid en dylik prövning. Om det nu är riktigt, såsom man
på vissa håll befarar, att den föreslagna reformen kommer att innebära en
ökad arbetsbörda för läkarna, hur går det då med sjukvården, som redan
nu är bristfällig vid detta sjukhus? .lag skall också ta Salberga sjukhus,
som har 460 patienter och som år 1947 hade 473 ansökningar om utskrivning.
Veta kammarens ledamöter hur många svenska läkare vi ha vid detta
sjukhus? Jo, en läkare.

Enligt vad utskottet erfarit har bristen på läkare vid de statliga sinnessjukhusen
skärpts under det senaste året. Beträffande situationen den
1 oktober 1949 föreligga följande uppgifter. Antalet ordinarie läkarbefattningar
för den egentliga sjukhusvården är 145. Därav voro 58 eller omkring
40 % vakanta. Av de vakanta befattningarna uppehöllos 2 av läkare vid
det ifrågavarande sjukhuset, 3 av läkare vid andra statens sinnessjukhus,
7 av andra svenska läkare, 1 av en svensk medicine kandidat, 26 av utländska
läkare och 6 av utländska medicine studerande. Å 13 poster saknades
vikarie. De utländska läkarna voro huvudsakligen danskar och balter,
vilkas tjänstgöringstid på varje befattning ofta är kortvarig.

Till jämförelse kan nämnas, att antalet motsvarande befattningar den
1 oktober 1948 var 140. Därav voro 41 vakanta, eller 29,3 %.

Utskottet har vidare erfarit, att man inom inrikesdepartementet förbereder
olika åtgärder för att häva läkarbristen. Dessa åtgärder anses dock icke
kunna åstadkomma omedelbar lättnad såvitt rör sinnessjukvården.

Utskottet.

Införandet av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen är ett
gammalt önskemål från riksdagens sida. Redan 1947 ansåg utskottet frågan
så ingående utredd och belyst, att det kunde hemställa hos riksdagen
att till nästföljande år begära förslag i ämnet. Riksdagen biföll utskottets
hemställan. Den utredning, som därefter verkställts av statens sinnessjukvårdsberedning,
har i allt väsentligt bekräftat utskottets resultat av 1947.
Beredningens förslag har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,
och departementschefen har — bortsett från frågan om
reformens omfattning och giltighet — i huvudsak godtagit beredningens
förslag. Utskottet har i sitt utlåtande vid vårsessionen ytterligare belyst
den nuvarande ordningens brister och de fördelar som äro att vinna genom
lokala nämnder. Utskottet kan nu härutinnan inskränka sig till att hänvisa
till sina ovan återgivna uttalanden i nämnda utlåtande.

Såsom utskottet ovan anfört torde syftet med ärendets återförvisning till

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

27

utskottet ha varit, att utskottet, med hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen
vid de statliga sinnessjukhusen, ånyo skulle överväga, huruvida en
fullständig och slutgiltig reform i närvarande läge kunde genomföras.

Läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen är svårartad. Redan i propositionen
uttalade departementschefen, att de i egentlig mening sjukvårdande
uppgifterna till följd av läkarbristen icke kunde fullgöras i önskvärd
utsträckning. De av utskottet ovan redovisade siffrorna giva vid handen,
att en successiv skärpning skett under det senaste året och således även
efter ärendets behandling vid vårsessionen. I ett sådant läge är det naturligt,
att hänsynen till läkarnas arbetsbörda får avgörande betydelse för
besvarandet av ifrågavarande spörsmål. Det bör emellertid framhållas,
att dessa hänsyn kunna verka icke blott återhållande. Kan införandet av
lokala nämnder väntas medföra minskning av läkarnas arbetsbörda, ligger
häri ett starkt skäl för att omedelbart genomföra den tillämnade reformen
i dess helhet.

Frågan om läkarnas arbetsbörda kommer att ökas genom reformen bedömes
olika. Strafflagberedningen, vilken under medverkan av psykiatrer
utarbetat grunderna för de nu föreliggande förslagen, har upprepade
gånger framhållit, att läkarna komma att slippa ägna tid åt skriftväxling
med sinnessjuknämnden. Sinnessjukvårdsberedningen, vilken jämväl förfogat
över psykiatrisk sakkunskap, har icke framhållit en väntad arbetsökning
såsom skäl mot reformen. Från vissa läkare ha däremot farhågor
i sådan riktning yppats.

I vad mån läkarnas arbetsbörda kommer att påverkas av deras handläggning
av ärenden inom den lokala nämnden, blir beroende på hur arbetet
inom nämnderna ordnas. I detta avseende hänvisar utskottet till sitt
ovan återgivna utlåtande vid vårsessionen. Utskottet har i nämnda utlåtande
angivit vissa riktlinjer för arbetet, som skulle kunna verka arbetsbesparande
för läkarna. Utskottet betonade samtidigt, att nämndernas
verksamhet icke borde insnöras i snäva former.

Utskottet, som i likhet med departementschefen överlagt med läkare,
verksamma inom sinnessjukvården, har kommit till den uppfattningen, att
införandet av lokala nämnder icke i och för sig behöver medföra arbetsökning
för läkarna. Sedan de nya utskrivningsorganen vunnit erforderlig
rutin, synes snarare viss lättnad vara möjlig.

Emellertid kan införandet av ett nytt system i och för sig under en övergångstid
ställa större krav på arbete från läkarens sida. Antalet framställningar
om utskrivning kommer, särskilt under den första tiden av en lokal
nämnds existens, sannolikt att öka. Det ligger även i sakens natur, att en
fullt säker prognos i fråga om arbetsbördan icke kan ställas.

Då risken för en viss, om än sannolikt tillfällig arbetsökning för läkarna
sålunda icke helt kan uteslutas, finner utskottet med hänsyn till den steg -

28 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

rade läkarbristen icke tillrådligt att nu föreslå ett omedelbart och fullständigt
genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

När utskottet i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande ställde sig avvisande
till en partiell reform, skedde detta närmast av principiella skäl. Utskottet
framhöll bland annat, att frågan om formerna för utskrivning av
straffriförklarade och med dem jämställda utgjorde ett viktigt rättsligt
spörsmål. Om sädana patienter skulle utskrivas eller ej kunde icke avgöras
blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gällde att med utgångspunkt
från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan å ena
sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva berövad
friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya brottsliga
gärningar från den intagnes sida. Att låta olika regler för utskrivningen
gälla för olika sjukhus vore under sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande.

Utskottet har icke funnit anledning frångå denna ståndpunkt. Under
sådana förhållanden skulle det måhända ligga närmast till hands att låta
frågan i dess helhet anstå. Ett sådant förfaringssätt ingiver emellertid
betänkligheter av annat slag. Frågan kan icke förväntas bliva återupptagen,
förrän tillgången på läkare varaktigt förbättrats. Någon utsikt att så skall
kunna ske under de närmaste åren synes icke finnas. Den nuvarande ordningens
brister skulle sålunda kvarstå, kanske för en lång följd av år.
Genomföres däremot en försökslagstiftning i enlighet med propositionens
förslag, ha förutsättningar skapats för att uppehållet med reformens slutgiltiga
genomförande skall bli kortvarigt. Visserligen kan, såsom utskottet
framhöll i sitt förra utlåtande, en försökslagstiftning icke giva tillfredsställande
grund för prövning av reformens verkningar i alla hänseenden.
I fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda böra dock tillräckliga
erfarenheter kunna vinnas under en jämförelsevis kort tids tilllämpning
av en anordning med lokala utskrivningsnämnder vid vissa
sjukhus.

Utskottet finner sig därför trots starka principiella betänkligheter nu
icke böra avstyrka en partiell reform i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag.
Därvid förutsätter utskottet, att om erfarenheterna i fråga om läkarnas
arbetsbörda bli gynnsamma, förberedelser för att genomföra reformen över
hela linjen vidtagas utan avbidan på den i propositionen förutsatta prövotidens
utgång.

I sitt utlåtande vid vårsessionen vände sig utskottet även mot Kungl.
Maj :ts förslag, att de nya bestämmelserna skulle meddelas i en tidsbegränsad
fullmaktslag. Trots de betänkligheter utskottet alltjämt hyser mot
en dylik form av lagstiftning på förevarande område vill utskottet nu icke
motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Därigenom vinnes garanti
för att frågan om en fullständig reform omprövas senast vid utgången av
lagens giltighetstid.

29

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

I fråga om den lokala nämndens sammansättning föreslog utskottet vissa
ändringar i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande. Utskottets förslag upptog
i denna del ett stadgande av innehåll att nämnden skulle bestå av sjukvårdsläkaren,
en lagfaren ordförande, vilken borde vara innehavare av
domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda
skulle utses av Ivungl. Maj:t för viss tid, högst fyra år. För särskilt
utsedd ledamot skulle Kungl. Maj :t förordna en eller flera suppleanter.

Uppenbarligen föreligger icke något hinder mot att inarbeta dessa bestämmelser
i propositionens förslag. Utskottet vill förorda att så sker. I
enlighet härmed föreslås vissa ändringar i 2 §. Beträffande motiveringen får
utskottet hänvisa till vad det anfört i nyssnämnda ovan återgivna utlåtande.

I fråga om nämndens sammansättning i övrigt samt spörsmålen om
nämndens kompetens, rättsmedel och vad därmed sammanhänger kan utskottet
likaledes åberopa sitt förra utlåtande. Utskottets uttalanden innebära
—■ bortsett från frågan om de lokala nämndernas rekrytering ur sjukhusdirektionerna
— anslutning till Kungl. Maj :ts förslag.

Den genomgripande förändring av sinnessjuknämndens arbetsformer,
som skulle blivit en följd av utskottets tidigare förslag, kan icke genomföras
i anslutning till den nu förordade partiella reformen. Departementschefen
har gjort vissa uttalanden om sinnessjuknämndens verksamhet
under den provisoriska lagens tillämpning. Till dessa uttalanden kan utskottet
ansluta sig.

I fråga om den lokala nämndens arbetsformer får utskottet utöver det
ovan anförda hänvisa till sitt utlåtande vid vårsessionen.

De särskilda spörsmål, som sammanhänga med den föreslagna rätten för
statsåklagare och överinspektören vid sinnessjukvården att hänskjuta utskrivningsfråga
till sinnessjuknämndens prövning, tarva icke någon ändrad
lösning inom ramen för den nu förordade lagstiftningen. Utskottet får även
härutinnan hänvisa till sina tidigare uttalanden.

Utskottets förslag vid vårsessionen upptog vissa ändringar i sinnessjuklagen,
som berörde de materiella förutsättningarna för utskrivning. Frågan
härom synes lämpligen böra anstå till dess lokala utskrivningsnämnder
kunna införas vid samtliga sinnessjukhus.

I enlighet med utskottets förra förslag har en redaktionell jämkning vidtagits
i propositionens 4 §.

Ikraftträdandet av den tillämnade lagen torde för erforderliga förberedelser
höra uppskjutas till den 1 april 1950. Detta korta anstånd med ikraftträdandet
bör icke inverka på möjligheterna att under den provisoriska
lagens giltighetstid vinna nödiga erfarenheter om förutsättningarna för en
slutgiltig lagstiftning i ämnet.

Utskottet har, utöver vad som framgår av det anförda, icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

30

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget samt i anledning av motionen
II: 378 — måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1 §•

I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom
skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)» stadgas om utskrivning
från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.

2 §■

Vid sinnessjukhus, som avses med
förordnande enligt 1 §, skall för
prövning av utskrivningsfrågor finnas
en särskild nämnd (ut skri vningsnämnd)
bestående av sjukvårdsläkaren
samt två av Konungen
utsedda personer, av vilka en skall
vara eller hava varit innehavare av
domarämbete eller eljest vara lagfaren
och den andre bör vara i allmänna
värv erfaren.

För en var av de särskilt utsedda
ledamöterna i utskrivning snämnden
förordnar Konungen, där så erfordras,
en eller flera suppleanter. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot
skall uppfylla de för denne stadgade
behörighetsvillkoren.

2 §■

Vid sinnessjukhus, som avses med
förordnande enligt 1 §, skall för
prövning av utskrivningsfrågor finnas
en särskild nämnd (ut skri vningsnämnd)
bestående av sjukvårdsläkaren,
en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av
domarämbete, och en person med erfarenhet
i allmänna värv. De två sistnämnda
utses av Konungen för viss
tid, högst fyra år.

För särskilt utsedd ledamot av utskrivning
snämnd förordnar Konungen
en eller flera suppleanter. Suppleant
skall uppfylla de för ledamoten
stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande jäv mot de särskilt utsedda
ledamöterna i nämnden skall

1 Senaste lydelse, se beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS
1941: 509.

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

31

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Beträffande jäv mot de särskilt
utsedda ledamöterna i nämnden skall
i tillämpliga delar gälla vad om domarejäv
är stadgat.

Konungen förordnar om ordförandeskapet
i nämnden samt meddelar
de närmare bestämmelser i övrigt
angående nämndens verksamhet, som
må erfordras utöver vad i denna lag
stadgas.

(Utskottets förslag:)

i tillämpliga delar gälla vad om domarejäv
är stadgat.

Konungen meddelar de närmare
bestämmelser angående nämndens
verksamhet, som må erfordras utöver
vad i denna lag stadgas.

3 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i
andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden
vid sinnessjukhuset att efter anmälan eller framställning, som
nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.

I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren
ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget
att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl
överinspektören för sinnessjuk vården förordna därom.

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden
att besluta om utskrivning
eller ärendet av sjukvårdsläkaren
överlämnats till utskrivningsnämndens
prövning, må utskrivning
ej ske med mindre nämndens
ledamöter äro ense därom. Äro
ledamöterna icke ense, skall, därest
någon ledamot så yrkar, ärendet
hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar
beslut i ärende om utskrivning, skola
nämndens ledamöter hava skaffat
sig personlig kännedom angående
den, om vars utskrivning är fråga.
Är denne utskriven på försök, må

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden
att besluta om utskrivning
eller ärendet av sjukvårdsläkaren
överlämnats till utskrivningsnämndens
prövning, må utskrivning
ej ske med mindre nämndens
ledamöter äro ense därom. Äro
ledamöterna icke ense, skall, därest
någon ledamot så yrkar, ärendet
hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar
beslut i ärende om utskrivning, skola
nämndens ledamöter hava skaffat
sig personlig kännedom angående
den, om vars utskrivning är fråga.
Är denne utskriven på försök, må

32

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dock beslut fattas även om samtliga dock beslut fattas även om icke
ledamöter av nämnden icke hava så- samtliga ledamöter av nämnden hava
dan kännedom. sådan kännedom.

5 §.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande
å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall
framställningen därom göras skriftligen.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där
beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröj ligen
göra anmälan därom hos nämnden.

överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga
tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning
av frågan.

6 §•

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad
pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som
enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen
fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i
6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande
tillämpning.

8 §.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses
i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården
eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll
härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom
skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.

I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå
i verkställighet förrän det visat sig att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden
annorlunda förordnat.

9 §.

Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande
enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

33

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

där, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla ineddelande om den
rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag
tillkommer honom.

Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller
sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas
honom att uppsätta erforderliga skrifter.

10 §.

Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjukvården skall
beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1950 och gäller till och med april 1950 och gäller till och med
den 30 juni 1952. den 30 juni 1952.

B) att motionerna 11:377 och 11:378, i den mån de
icke bifallits eller besvarats genom vad utskottet hemställt
ovan under A), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ewerlöf, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Lindgren, Göransson, Schlyter och Fritiof Karlsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Werner*, Johnsson i Stockholm, Landgren, Lindahl och östlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

3—llihung till riksdagens protokoll It))!), t) sand. 1 avd. Nr 52.