Första lagutskottets utlåtande nr 50.

1

Nr 50.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om pantlånerörelse, d e l s o c k i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om pantlånerörelse.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta likalydande motioner, nr 317 i första
kammaren av herr Carl Eric Ericsson och nr 403 i andra kammaren av
herr von Seth. Motionärernas yrkanden komma att återgivas i samband
med redogörelsen för de olika frågorna.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av propositionen jämte motioner till nu innevarande
höstsession.

I fråga om de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka
redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från Stockholms varubelånares
förening, till vilken utskottet återkommer i det följande.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den nu gällande förordningen den 28 maj 1918
angående idkande av pantlånerörelse skall ersättas av en ny lag om pantlånerörelse
och att i samband därmed lagen den 22 juni 1911 om vissa
aktiebolag, som driva lånerörelse, skall upphävas. I förhållande till 1918 års
förordning innehåller den föreslagna nya lagen följande mera betydelsefulla
nyheter.

Under det att för närvarande tillstånd att utöva pantlånerörelse meddelas
utan tidsbegränsning, skall enligt lagen sådant tillstånd meddelas för viss
1 ltihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 and. Nr 50.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

tid, högst tio år. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits kommun
samt bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen
på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan
att njuta del i vinst. För det fall att enskild pantlånare avlidit har stadgats
rätt för dödsboet att genom särskild föreståndare fortsätta rörelsen ett år
av återstående tillståndstid. Bestämmelser för tillvaratagande av låntagarnas
intressen ha givits. Sålunda skall länsstyrelsen fastställa låneavgifter för
pantlånerörelse, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt
tillstånd av länsstyrelsen taga eller betinga sig vederlag för lån annorledes
än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet.
Vidare ha föreskrifter lämnats om skyldighet för pantlånare att
hålla pant cörsäkrad, om lånetid och om försäljning av pant som icke blivit
löst. För att underlätta polisens spaningsarbete efter stulet gods ha nu gällande
kontrollföreskrifter i vissa hänseenden skärpts och nya sådana föreskrifter
meddelats. Bl. a. har stadgats att okänd pantsättare skall avkrävas
tillfredsställande legitimation och att polismyndighet i orten äger ålägga
pantlånare att anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

Inledning.

Gällande bestämmelser på området finnas intagna i förordningen den 28
rnaj 1918 angående idkande av pantlånerörelse. Denna reglerar pantlåneverksamheten
främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen
är att motarbeta tillgreppsbrottsligheten. För detta ändamål givas
i förordningen bestämmelser, som skola försvåra avsättningen av tjuvgods
och underlätta polismyndigheternas spaningsarbete. Härutinnan överensstämmer
förordningen med den samma dag utfärdade förordningen angående
handel med vissa begagnade föremål in. m.

Vid 192i års riksdag väcktes frågan om en av sociala synpunkter betingad
revision av bestämmelserna angående idkande av pantlånerörelse. I
skrivelse den 3 juni 1924, nr 242, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om utredning rörande vilka åtgärder som från det allmännas
sida skulle kunna vidtagas för borttagande eller minskande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar samt, därest så erfordrades, för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 20 juni 1924
anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag avlät socialstyrelsen
den 12 juni 1930 skrivelse jämte förslag till förordning angående idkande
av pantlånerörelse. I underdånig skrivelse den 30 maj 1936, nr 275, anhöll
1936 års riksdag om slutförande av den påbörjade utredningen samt framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj :t i skrivelse den 29 oktober
1937 socialstyrelsen att, i den mån så kunde finnas erforderligt på
grund av ändrade förhållanden, verkställa förnyad utredning i frågan och
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anlednidng. Den 8

Första tagutskottets utlåtande nr 50.

3

mars 1943 framlade socialstyrelsen utredning med nytt förslag till förordning
angående idkande av pantlånerörelse, över socialstyrelsens år 1943
avgivna förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Då socialstyrelsens förslag framlades, hade frågan om eu revision av förordningen
angående handel med vissa begagnade föremål m. m. blivit aktuell.
Den 30 juni 1945 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet
sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
revision av sistnämnda förordning. Med hänsyn till intresset av överensstämmelse
i väsentliga avseenden mellan bestämmelserna om handeln
med begagnade föremål, å ena sidan, samt om pantlånerörelse, å andra sidan,
ålades de sakkunniga att ägna uppmärksamhet även åt socialstyrelsens
betänkande och däröver avgivna yttranden samt att framställa de ändringsförslag,
vartill denna granskning kunde föranleda. I sitt den 10 mars
1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 22) föreslogo de sakkunniga bl. a.
vissa mindre ändringar i socialstyrelsens förslag, över de sakkunnigas betänkande
inkommo yttranden från olika myndigheter och organisationer.

I en den 18 februari 1949 till handelsdepartementet inkommen skrivelse
har Stockholms pantaktiebolag upptagit spörsmålet om rätt för pantsättare
att lösa panten, oaktat han förlorat sitt pantkvitto, samt framställt förslag
till en speciell regel om dödande av förkommet pantkvitto. Aktiebolaget för
varubelåning har i en till samma departement den 14 mars 1949 inkommen
skrivelse hemställt, att den bestämmelse, som funnes intagen i 7 § andra
stycket i propositionens lagförslag, måtte utgå.

I socialstyrelsens betänkande lämnas uppgifter rörande antalet pantlåneföretag
i landet åren 1936 och 1941. Hänsyn har härvid icke tagits till vissa
i Stockholm bedrivna pantlånerörelser, gällande enbart motorfordon, konstföremål,
varupartier, möbler och andra skrymmande föremål. Enligt de lämnade
uppgifterna funnos förstnämnda år sammanlagt 69 pantlåneföretag,
fördelade på 32 orter. Av företagen drevos 37 av enskilda personer, 21 av
aktiebolag och 11 av kommuner. År 1941 funnos å 30 orter sammanlagt 65
pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevos av enskilda personer, 19 av aktiebolag,
2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner. Såväl 1936 som 1941
voro de kommuner, som själva drevo pantlånerörelse, städerna Uppsala,
Nyköping, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Lund, Borås, Falun, Gävle,
Södei hamn och Östersund. Enligt senast inhämtade upplysningar funnos
den 1 januari 1949 i hela landet 56 pantlåneföretag av de slag, som socialstyrelsen
medräknat, fördelade å sammanlagt 27 orter. Av dessa företag
innehades 22 av enskilda personer, 21 av aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag
och 11 av kommuner.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

Lagförslaget.

Rörande lagstiftningens allmänna uppgifter har föredragande departementschefen,
statsrådet Ericsson, anfört:

»Det torde icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten
fyller en viktig uppgift på kreditväsendets område. Den erbjuder för
många den enda till buds stående utvägen att vinna en åtminstone tillfällig
lättnad vid penningbrist. Emellertid innebär en oreglerad utövning av denna
verksamhet allvarliga risker i så måtto att den situation, vari de lånesökande,
särskilt mindre bemedlade sådana, befinna sig, kan komma att utnyttjas
på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett samhälleligt intresse att pantlåneverksamheten
göres till föremål för en reglering, som ej endast beaktar
polisens intresse att komma åt tjuvgods utan också skapar ett någorlunda
verksamt skydd för låntagarna. Därvid måste emellertid tillses, att regleringen
icke göres så restriktiv, att pantlåneverksamheten icke kan fylla sitt
ändamål att tillgodose talrika medborgares kreditbehov. Vid övervägande
av frågan, i vilka former denna verksamhet skall få bedrivas, bör även beaktas
att näringsfriheten icke i onödan inskränkes.»

1 §•

Socialstyrelsen föreslog, att pantlånerörelse icke skulle få bedrivas av enskild
person utan endast av kommun, allmännyttigt bolag eller aktiebolag
med en till högst fem procent begränsad vinstutdelning. De av enskilda
bedrivna rörelserna (33 rörelser i 10 städer år 1941) skulle enligt styrelsens
förslag avvecklas till den 1 januari 1953.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrktes socialstyrelsens förslag
eller lämnades detsamma utan erinran. Tanken att avskaffa de enskilda
pantlånerörelserna mötte emellertid gensagor från några remissinstanser.

Departementschefen har i denna del anfört följande.

»I likhet med socialstyrelsen anser jag, att ett obegränsat enskilt vinstintresse
icke bör få göra sig gällande inom pantlåneverksamheten. Socialstyrelsen
har velat tillgodose detta önskemål genom att helt utesluta enskilda
från rätten att driva sådan rörelse och i övrigt lämna tillstånd endast
till kommunala pantlånerörelser samt rörelser, drivna av allmännyttiga bolag
och aktiebolag med en till fem procent begränsad vinstutdelning. Denna
lösning har godtagits av flertalet remissmyndigheter men på åtskilliga håll
mött invändningar. Dessa ha väsentligen grundats på det även av socialstyrelsen
påpekade förhållandet att de privata rörelseidkarna, både bolag och
enskilda personer, under hittillsvarande friare ordning i regel skött sin rörelse
på ett tillfredsställande sätt. Vidare ha tvivel yppats huruvida, som
styrelsen antagit, större företag i kommunal drift eller i bolagsform skulle
draga lägre kostnader än de av enskilda drivna pantlånerörelserna. Bortsett
härifrån synes det mig emellertid ovisst om pantlåneverksamheten efter
en så stark inskränkning av etableringsmöjligheterna som socialstyrelsen

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

5

tänkt sig skulle komma att bedrivas i tillräcklig utsträckning. Vad angår
kommunerna som utövare av pantlånerörelse finns det ingen säkerhet att
dessa i större utsträckning skulle vara intresserade att driva pantlåneverksamhet.
Det framstår även som ovisst huruvida bolag av den typ
som socialstyrelsen avser skulle komma att bildas i det antal, som skulle
vara erforderligt, om en begränsning av rätten att idka pantlånerörelse genomfördes.
Följden av en så snäv gränsdragning kunde befaras bliva att
pantlåneverksamheten komme att försvinna på många orter, där den nu förekommer.
Enär en sådan utveckling skulle lända de mindre bemedlade till
skada, synes man böra eftersträva det av socialstyrelsen uppställda målet på
en annan väg. Därvid bör man enligt min mening anknyta till en annan
av reformtankarna i socialstyrelsens förslag, nämligen förslaget att för de
privata bolagens del begränsa vinstintresset.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle regleringen av vinstintresset ske på
det sättet att de privata aktiebolagen för pantbelåning — det är endast sådana
enskilda företag som skulle få fortsätta enligt den av styrelsen föreslagna
ordningen — skulle få sin vinstutdelningsrätt begränsad till fem procent.
Ehuru, som jag nyss anfört, en begränsning av vinstintresset bör eftersträvas,
kan det icke förnekas att förslaget om en fix gräns för den vinst,
som får åtnjutas av företagaren, lider av vissa olägenheter. Slentrianmässigt
skötta företag och företag, som tillgodogjort sig alla tänkbara rationaliseringsmöjligheter,
skulle på det sättet bliva likställda i vinsthänseende. Ett
sådant system uppmuntrar icke till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder
och torde därför i längden komma att lända låntagarna till nackdel.
En effektiv vinstbegränsning, helt i låntagarnas intresse, synes mig kunna
vinnas på annat sätt, nämligen genom ett riktigt handhavande av den befogenhet
för den tillståndsbeviljande myndigheten att fastställa låneavgiftei,
som jag ämnar föreslå. Hur detta skall ske, kommer jag att närmare
utveckla i det följande.

Som framgår av det föregående, är det tyngst vägande skälet mot en så
stark begränsning av etabJeringsmöjligheterna som socialstyrelsen föreslagit
att pantlåneverksamheten under en dylik ordning kunde befaras bliva
nedskuren på ett för det berörda klientelet oförmånligt sätt. I betraktande av
de företräden av social natur som de i allmännyttigt syfte drivna pantlåneföretagen
måste anses erbjuda, synes det mig emellertid lämpligt att man
i fall, då flera sökande av tillstånd att driva pantlånerörelse finnas och
brist på kreditorgan av denna typ alltså ej behöver befaras, i första hand
meddelar företag av allmännyttig karaktär tillstånd till pantlånerörelsen.

På grund av vad nu anförts förordar jag att i vart fall för närvarande
rätten att idka pantlånerörelse i princip står öppen också för företag utan
allmännyttig karaktär och för enskilda. För alla slags företag bör vidare
önskemålet om en begränsning av vinsten tillgodoses på det sätt att den
tillståndsbeviljande myndigheten fastställer låneavgifterna för rörelsen.»

Departementschefen har vidare uttalat, alt tillstånd av det allmänna för
alt driva pantlånerörclse borde i princip fordras samt att sådant tillstånd

6

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

borde begränsas till viss tid, högst tio år. Härigenom skulle skapas möjlighet
för en periodisk omprövning beträffande pantlånerörelsen i en ort.

I motionerna ha i fråga om denna paragraf yrkats, att riksdagen måtte
besluta att giva bestämmelserna om förutsättning för tillstånd till pantlånerörelse
sådan utformning alt därav framginge, att allenast lånevillkoren
skulle vara utslagsgivande, samt att tillstånden icke borde göras tidsbegränsade.

Till stöd för dessa yrkanden ha motionärerna anfört bl. a. följande.

Såväl socialstyrelsen som ett flertal remissinstanser ha påpekat, att de
enskilda pantlåneföretagen över lag äro välskötta företag och att skillnaden
exempelvis i lånevillkoren mellan de olika företagsformerna icke är särskilt
stor och ingalunda generell. Socialstyrelsens utredning av frågan säges
ha gett vid handen, att de enskilda rörelseidkarna i regel skött sin verksamhet
med ordning och reda samt att de städse efterkommit myndigheternas
föreskrifter och önskemål.

Mot denna bakgrund framstår departementschefens förslag om företrädesrätt
för kommun eller s. k. allmännyttigt företag att erhålla tillstånd
att bedriva pantlånerörelse såsom föga välgrundat. Departementschefens
motivering för förslaget inskränker sig till ett vagt uttalande, om att de i
allmännyttigt syfte drivna företagen skulle erbjuda företräden av social
natur. I propositionen ges, såvitt motionärerna kunna finna, inga som helst
belägg för departementschefens generella uttalande. Icke heller socialstyrelsen
har efter företagen utredning kunnat konkretisera de »sociala nackdelar»,
förknippade med den privata pantlånerörelsen, vilka man velat borttaga
eller minska.

Innan en så kraftig inskränkning som den i propositionen föreslagna i
enskildas möjlighet att bedriva pantlånerörelse företages, bör man enligt
motionärernas mening kunna påvisa, att t. ex. av kommunerna bedrivna
pantlånerörelser skulle medföra större ekonomiska fördelar för de lånesökande
än enskilda pantlåneföretag.

Det syfte man vill uppnå är givetvis att bereda behövande möjlighet till
pantlån på så fördelaktiga villkor som möjligt. Det är tvivelaktigt om den
form av inonopolisering av pantlånerörelsen, som förslaget faktiskt innebär,
kommer att medföra några fördelar för de lånesökande. Det synes rimligt,
att riksdagen vid sin behandling av lagförslaget uttalar, att lånevillkoren
— icke den ena eller andra företagsformen — skall vara det utslagsgivande
i konkurrensen om tillstånd att bedriva pantlånerörelsc. Inte minst
med hänsyn till den sociala nedvärdering, som vidlåder pantlån, torde det
också vara med de lånesökandes fördel förenligt, att de beredas möjlighet
att vid behov vända sig till skilda pantlåneföretag.

I lagförslagets 1 § säges, att tillstånd att bedriva pantlånerörelse meddelas
för viss tid, högst tio år. Detta stadgande förefaller onödigt i betraktande
av stadgandet i 5 §, enligt vilket tillstånd kan återkallas, när anmärkningar
mot rörelsens skötsel därtill föranleda. Utgår man från den synpunkten,
att det är fördelaktigt för de lånesökande att flera pantlåneinrättningar
stå dem till buds, torde man också finna, att stadgandet om tillståndsbegränsning
till tio år är olyckligt. Det är givetvis föga lockande för
en företagare att igångsätta och upparbeta en rörelse, om garanti för dess
fortsatta existens icke kan lämnas för längre tid än tio år.

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

7

Stockholms varuhelånares förening har i sin skrivelse till utskottet uttalat
önskemål, att tillstånöstiden icke skulle maximeras utan enhetligt fixeras
till viss bestämd tidsrymd, t. ex. tio år, så att icke länsstyrelserna efter
eget skön finge bestämma lillståndsperioden med därav följande risk för
oenhetlig tillämpning.

2 §•

I denna paragraf har givits regler om ansökan om tillstånd att idka pantlånerörelse.
Ansökan skall ingivas till länsstyrelse. Någon viss tid för ingivandet
har icke fastställts i propositionen.

Stockholms varuhelånares förening har i sin skrivelse hemställt om regler
om att ansökan skall vara ingiven till länsstyrelsen och avgjord av denna
senast fyra år före det löpande tillståndets utgång för att bereda företagen
nödigt rådrum med avseende på erforderliga avvecklingsåtgärder.

4 §•

Departementschefen, som under hänvisning till innehållet i 5 § avböjt
socialstyrelsens förslag om införande av särregler beträffande rörelses drivande
av den som är försatt i konkurs, har däremot varit av den uppfattningen,
att det borde stadgas, huru skall förfaras, då rörelseidkare avlidit.
För sådant fall har föreslagits, att rörelsen skulle få för dödsboets räkning
fortsättas under ett år av återstående tillståndstid. Rörelsen borde under
denna tid få utövas endast genom ansvarig föreståndare. Om godkännande
av person, lämplig för detta uppdrag, borde dödsboet skyndsamt ansöka hos
länsstyrelsen.

6 §•

Socialstyrelsen hade tillerkänt länsstyrelserna mycket långtgående befogenheter
gentemot pantlånerörelserna.

Häremot hade länsstyrelsen i Jämtlands län anfört, att socialstyrelsens
förslag i själva verket innebure, att länsstyrelsen i sista hand bleve ej blott
kontrollmyndighet utan företagets ansvarige ekonomiske ledare. Detta förhållande
syntes länsstyrelsen föga lämpligt. Det riktiga förfarandet borde
vara, att länsstyrelsen, med tillbörlig hänsyn till föreliggande driftskalkyler,
prövade skäligheten ur allmän synpunkt av de låneavgifter, som finge
uttagas, och att det därefter ankomme på företagets ledning att svara för
företagets ekonomiska skötsel, så att rörelsen ej bleve förlustbringande.
Med ledning av årligen inkommande revisions- och verksamhetsberättelser
kunde länsstyrelsen sedermera följa rörelsen och vidtaga de jämkningar av
låneavgifterna uppåt eller nedåt, som funnes påkallade. Befogenheten att
vidtaga sådana jämkningar syntes i förevarande fall vara en tillräcklig regulator
utan att länsstyrelsen i övrigt skulle behöva direkt ingripa i rörelsens
ekonomiska skötsel. Det förhållandet att länsstyrelse ägde återkalla
meddelat tillstånd syntes utgöra tillräcklig garanti för att ett företag, som
ur allmän synpunkt bedreves på ett olämpligt sätt, kunde tvingas omlägga
sin verksamhet eller förhindras fortsätta densamma.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

I denna del har departementschefen bl. a. uttalat:

»Det intresse, som främst synes böra tillgodoses, är att till allmänhetens
fromma låneavgifterna hållas så låga som möjligt. Enligt mitt förmenande
bör det därför åligga länsstyrelsen att fastställa låneavgifterna. Inom den
ram, som bildas av de fastställda avgifterna och vissa andra föreskrifter,
synes det emellertid i princip böra stå pantlåneföretagen fritt att handha
rörelsernas förvaltning utan inblandning från myndigheternas sida. Någon
rubbning synes icke böra ske i den allmänna principen, att det är utövaren
av rörelsen som har ansvaret för dess skötsel.

Vid fastställandet av låneavgifterna skall länsstyrelsen självfallet beakta
de sociala synpunkterna. Avgifterna böra icke vara högre än som erfordras
för en skälig förräntning av det i rörelsen nedlagda kapitalet. Att lagfästa
vissa maximiavgifter synes icke lämpligt, enär förhållandena äro olika för
olika rörelser. Länsstyrelsernas strävan bör gå ut på att hålla avgifterna på
en låg nivå. Hänsyn måste emellertid samtidigt tagas till de kostnader av
olika slag, som äro förbundna med drivandet av pantlånerörelser. Anledning
kan finnas att göra åtskillnad mellan skilda orter med olika hyres- och
lönenivå. Rörelsernas närmare beskaffenhet synes också böra tillmätas
betydelse i detta sammanhang. En pantlånerörelse av den vanliga typen
och en rörelse, som icke mottager annat gods än motorfordon, möbler och
andra skrymmande föremål, torde sålunda icke utan vidare kunna likställas
i fråga om låneavgifterna. Grundläggande synas böra vara de beräknade genomsnittskostnaderna
för en väl skött pantlånerörelse av ifrågavarande typ
på orten i fråga. Genom en dylik beräkningsmetod uppmuntras rörelserna
att vidtaga rationaliseringsåtgärder för att minska sina omkostnader.

Socialstyrelsen har föreslagit att i författningen om pantlånerörelse skola
intagas vissa närmare bestämmelser angående rörelsens lokal samt pants
vård och förvaring. Enligt min mening synes det med större fördel kunna
överlämnas till länsstyrelserna att i de särskilda fallen i samband med tillståndsgivningen
meddela erforderliga bestämmelser i dessa ämnen. Ävenså
torde länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd böra lämna erforderliga ordningsföreskrifter
med avseende å rörelsen, såsom beträffande lokalens öppethållande
för allmänheten.»

Departementschefen har vidare framhållit, att länsstyrelsen i samband
med sin kontinuerliga tillsyn över rörelserna i länet borde pröva, huruvida
på grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning gällande låneavgifter
borde jämkas eller om ändring eljest borde ske av givna föreskrifter,
samt, där så vore fallet, meddela förordnande därom.

7 §•

Låneavgiften borde enligt departementschefen utgå med viss procent för
år räknat och procentsatsen borde vara angiven å pantsedeln. Härigenom
vunnes att de lånesökande icke komme att sväva i tvivelsmål om låneavgifternas,
relativt sett, betydande höjd vid denna kreditform.

Liksom socialstyrelsen har departementschefen funnit lämpligt att det
stadgades förbud för utövare av pantlånerörelse att taga eller betinga sig

Första lagutskottets utlåtande nr 50. y

vederlag för utlämnat lån annorledes än i form av låneavgift eller att fordra
eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet för att icke ett obehörigt utnyttjande
av de lånsökandes belägenhet skulle kunna ske.

Sistnämnda förbud har Aktiebolaget för varubelåning önskat skola utgå
ur författningen. Bolaget har i sin förenämnda skrivelse härom anfört bl. a.
följande:

.Förbudet att fordra eller mottaga skuldförbindelse synes avgjort innebära
en försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser, där något
dylikt förbud icke''stadgas. Då det gäller de mindre låntagarna, kan frågan
måhända anses var av underordnat intresse. Däremot är spörsmålet av
största vikt med hänsyn till de medelstora och större låntagarna och deras
möjlighet att erhålla pantlån, en möjlighet som principiellt bör i lika mån
tillgodoses. Lånebehovet för dessa kategorier av låntagare gäller i allmänhet
belopp, som icke, oavsett riskmarginal, kan helt täckas av värdet av den
erbjudna panten, exempelvis antikviteter och dylikt. Å andra sidan har vederbörande
i regel ordnad ekonomi och kan i och för sig vara en fullt acceptabel
låntagare.'' Möjligheten till erhållande av lån hos annan kreditanstalt
är i regel utesluten på grund av svårigheterna att förskaffa borgensmän eller
sådan realsäkerhet, som av banker och andra kreditinstitut regelmässigt
fordras. Skulle nu det föreslagna förbudet mot utfärdande av skuldförbindelse
vid pantbelåning införas, är denna låneform — i regel den enda till
buds stående — stängd för ifrågavarande lånesökande. Att försälja föremålet
önskar vederbörande undvika. Härtill kommer i många fall en självfallen
önskan att undvika förluster genom realisation under vikande konjunkturer.

Vidare framstår utfärdande av skuldförbindelser — reverser, växlar och
därmed jämförliga fordringsbevis — givetvis i varje ordnad affärsrörelse
och särskilt då det gäller medelstora eller större förbindelser såsom det enda
naturliga och riktiga ur såväl långivares som låntagares synpunkt. Avbetalningar
antecknas å lånehandlingen och kontroll mot bokföringen crhålles.

Jämväl långivarens intressen vid eventuell indrivning av fordringen böra
skyddas. Ett snabbt rättsligt förfarande underlättas vare sig långivare väljer
att vidtaga rättsliga åtgärder för utsökande av sin fordran med ty åtföljande
pantrealisation eller anlitar utvägen att först försälja panten och
därefter utsöka eventuellt underskott.

Slutligen må framhållas, att ett ifrågasatt förbud mot utfärdande av
skuldförbindelser i praktiken skulle omöjliggöra varje form av rediskontering.
Dylik rediskontering är i regel ofrånkomlig i större eller mindre utsträckning,
beroende på vid varje tidpunkt rådande penningförhållanden.
Rediskontering är affärsmässigt fullkomligt naturlig inom varje lånerörelse,
vare sig det gäller bank- eller annan därmed jämförlig kreditanstalt
eller pantbelåningsföretag.

Vilka närmare motiv som förestavat det föreslagna förbudet mot utfaidande
av skuldförbindelser, synes icke framgå av utredningen. Helt allmänt
har framhållits, att »dylik låneverksamhet måste anses falla utom ramen
för den pantlånerörelse som nu förevarande förordning vore avsedd att reglera».
Med anledning härav bör med hänvisning till det förut anförda ytterligare
understrykas, att det enligt bolagets mening näppeligen skulle överensstämma
med i sann mening sunt demokratiska principer att i stort sett
utestänga den stora medelklassen från den möjlighet till pantbelåning, som
för denna kategori av människor i allmänhet endast står till buds mot ut -

10

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

färdande av skuldförbindelser, varigenom låntagarens s. a. s. egna ekonomiska
värden kunna tagas i tillbörligt beaktande"för tillfredsställande av ett
fullt legitimt lånebehov mot pantsäkerhet.

Det synes ej uteslutet antaga, att man befarat att utfärdande av skuldförbindelser
skulle kunna begagnas i illojalt syfte och sålunda möjliggöra
obehörigt tvång och uppskrivning av reverser. Bolaget vill i så fall bestämt
påpeka, att dylika förfaranden, så vitt bolaget har sig bekant, icke förekomma
inom branschen.

9 §•

Socialstyrelsen önskade intöra skyldighet för utövare av pantlånerörelse
att ha panterna försäkrade. I denna del anförde styrelsen:

Styrelsen har inhämtat uppgifter angående kostnaderna för olika slags
sakförsäkringar samt funnit, att ingalunda obetydliga inbrottsförsäkringspremier
betingas, för det fall att förvaringsplatsen icke är synnerligen säker
(dyrkfritt kassaskåp i slutet rum etc.). Emellertid torde de flesta pantlånemrattningar
disponera säkra förvaringsrum för mera värdefulla panter, såsom
obligationer och andra värdehandlingar, guld och silversaker, smycken
och dylikt. Ett flertal pantlåneinrättningar har garderat sig mot inbrottsrisk.

Med hänsyn till den risk pantsättaren komme att löpa, för den händelse
pantlagret skulle stjälas, synes rörelseidkaren böra åläggas skyldighet att
ha pantbestandet försäkrat jämväl mot inbrott. Den merkostnad för panternas
förvaring, som denna försäkringsskyldighet medför, motsvaras av en
ökad säkerhet, som är väl värd den utgift den betingar.

Angående försäkringssummans storlek medgiver styrelsen, att pantsättaren,
endast om rörelsen ålades en pantens fulla värde omfattande försäkringsskyldighet,
skulle kunna hållas skadeslös. Detta skulle emellertid vara
allt för betungande för rörelsen och därmed indirekt för pantsättaren. Styrelsen
har därför stannat vid en mellan lånebeloppet och pantens realvärde
liggande summa. I vilken proportion denna förhöjning skall stå till lånesumman
är en skälighetsfråga, vid vars avgörande styrelsen såsom ett minimum
förordar en fjärdedel.

Beträffande denna fråga föreslogo stadsfullmäktige i Borås, att försäkringen
skulle täcka dubbla belåningsvärdet. Kommunalborgmästaren i Karlskoga
ansåg, att försäkringsmarginalen borde höjas till åtminstone 50 %.
Statskontoret förordade införandet av möjlighet för länsstyrelserna att för
särskilt fall medgiva undantag från försäkringsregeln. Inbrottsförsäkring
brukade enligt statskontoret sällan tecknas till lika högt belopp som brandförsäkring,
enär inbrottsfaran vanligen icke riktade sig mot hela lagret.

Departementschefen har erinrat om att enligt bestämmelserna i 10 kapitlet
3 och 4 §§ handelsbalken en panthavare vore skyldig att väl vårda panten
och att ansvara för skada som uppkomme genom att vårdnadsskyldigheten
eftersattes. Däremot vore han icke ansvarig om panten skadades av
våda. Det förekomme emellertid i många fall att utövare av pantlånerörelse
beredde låntagarna ett ökat skydd genom att hålla panterna försäkrade, vanligen
mot brand- och vattenskada samt stöld. Hänsyn till låntagarna syntes
kräva att i författningen stadgades att i pantlånerörelse mottagna panter
skulle hållas försäkrade mot fara i nyss angivna hänseenden till belopp,
motsvarande minst summan av utlämnade lån, ökad med 25 procent.

11

Första lagutskottets utlåtande nr 50-

I motionerna uttalas, att mot en brand- och vattenskadeförsäkring av
den omfattning, som föreslagits i propositionen, några invändningar icke
kunde resas. En stöldförsäkring av föreslagen storleksordning syntes dock
onödigt betungande för pantlåneföretagen. Det torde finnas ytterst få möjligheter
att stjäla ett helt pantlager. En s. k. »första riskförsäkring», eventuellt
i proportion till rörelsens omfattning, borde kunna anses tullt tillräcklig
som säkerhet mot stöld. Det yrkas, att föreskrifterna om pantlåneföretags
försäkringsskyldighet utformas i enlighet med dessa riktlinjer.

21 §•

I denna paragraf stadgas skyldighet för utövare av pantlånerörelse att låta
polismyndighet undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken.

I motionerna anses detta stadgande i den föreslagna utformningen ha givits
en alltför generell innebörd, vilket kunde tänkas komma att uppväcka
onödig irritation och missförstånd. Om man inte funne det möjligt, att i
lagtexten mera klart och konkret fastslå vissa regler, enligt vilka polismyndighet
ägde rätt att ingripa kontrollerande i pantlånerörelses verksamhet,
torde det dock vara möjligt att utan sociala vådor begränsa polismyndighets
rätt i detta avseende. Det hemställes, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

Utövare av pantlånerörelse vare skyldig låta polismyndighet undersöka
rörelsens lokaler samt granska pantboken i den mån så erfordras för utredning
angående brott.

Dödande av pantkvitto.

I sin förut omförmälda skrivelse till Kungl. Maj :t har Stockholms pantaktiebolag
anfört i huvudsak följande. Det hände relativt ofta att pantkvitton
förkomme. Att i sådant fall få kvittot dödat jämlikt lagen om dödande
av förkommen handling toge lång tid och vore förenat med avsevärda kostnader.
För att underlätta för pantsättaren att återfå panten praktiserade
olika pantlåneföretag f. n. skilda metoder såsom att utlämna panten mot
deponerande av en penningsumma, som finge innestå viss tid, eller att efter
annonsering i tidning om förlusten utfärda duplettkvitto. En lämpligare metod
än de nämnda vore enligt bolagets mening att tillåta att pantkvitto
finge dödas viss tid, förslagsvis 14 dagar, efter det anmälan om förlusten av
kvittot gjorts å vederbörande pantlånekontor och anslag därom uppsatts i
lokalen. Det vore önskvärt att en bestämmelse härom intoges i författningen
om pantlånerörelse. Därest pantkvittona innehölle erinran om denna bestämmelse,
konnne den, som önskade förvärva ett kvitto, att varskos. Han
kunde då genom hänvändelse till pantlånekontoret förvissa sig om att kvittot
ej förlorat eller komme att förlora sitt värde genom ett dödningsförfarande.
Sannolikt komme den ifrågasatta anordningen att medföra en minskning
av antalet överlåtelser av pantkvitton. Detta vore emellertid knappast
någon nackdel. — Därest en regel om dödande av pantkvitto icke intoges
i författningen, komme sannolikt såväl bolaget som andra pantlåneinrättningar
att likväl tillämpa ett sådant dödningsförfarande, varom bestämmel -

12

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

ser i så fall komme att meddelas i pantkvittona. Enär det emellertid för såväl
låntagare som pantlåneföretag vore av stort värde att enhetliga regler
gällde, borde fallet regleras i författningen.

Departementschefen har i denna sak uttalat:

Med hänsyn till den knappa utredning, som föreligger beträffande detta
spörsmål, synes det till en början icke klarlagt att något större behov av en
dylik regel finnes. Vidare te sig verkningarna av det föreslagna dödningstörfarandet
svårbedömbara. Såsom bolaget antytt komma troligen olika
pantlånelöretag, även utan att i lagen intages någon uttrycklig regel i ämnet,
att söka åvägabringa ett förfarande med samma syfte som det föreslagna.
Jag anser under sådana förhållanden att frågan om lagstiftning i
detta fall bör få vila i avbidan på att erfarenhet vinnes om de praktiska
verkningarna av den metod, som Stockholms pantaktiebolag tänkt sig kunna
tillämpa även utan stöd av särskild lagbestämmelse.

Motionärerna ha hemställt, att regler om dödande av förkommet pantkvitto
måtte upptagas i lagen. Uppenbarligen låge det i såväl det allmännas
som pantlåneföretagens och framför allt de lånesökandes intresse, att man
snarast möjligt införde enhetliga regler för dödandet av pantkvitton.

Slutstadgandet.

Statskontoret har i yttrande över socialstyrelsens förslag, som förutsatte
att pantlånerörelse icke vidare skulle drivas av enskilda personer, i övergångsfrågan
anfört bl. a. följande:

Enligt förslaget om upphörande av de enskilda pantlånerörelserna skulle
någon ersättning icke utgå av statsmedel för den förlust, som kan komma
att tillskyndas de enskilda företagare, vilka icke begagna sig av möjligheten
att fortsätta sina rörelser i aktiebolagsform. Därest detta förslag vinner
godkännande, vill det förefalla statskontoret, som om den för avveckling
föreslagna tiden, 10 år, tillmätts alltför knappt. Ämbetsverket vill i
detta sammanhang erinra, att då beslut av 1935 års riksdag fattades om
successivt upphörande av den i förvärvssyfte drivna arbetsförmedlingen,
motsvarande tidsfrist bestämdes till 15 år, varjämte vissa ytterligare åtgärder
förutsattes skola vidtagas för att avvecklingen skulle kunna ske på
ett för vederbörande kommissionärer så litet betungande sätt som möjligt.
Statskontoret får jämväl framhålla, att bestämmelser torde erfordras för
reglerande av vissa efter avvecklingen kvarstående rättsförhållanden, exempelvis
förvaltningen av utestående överskott från pantförsäljningar.

Rörande lagens ikraftträdande och övergångsbestämmelserna har departementschefen
för sin del uttalat:

»Lagen om pantlånerörelse föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1950.
Pantlånerörelse, som vid tiden för ikraftträdandet med vederbörligt tillstånd
utövas, synes böra få fortsättas under viss tid, förslagsvis fem år,
efter nämnda tidpunkt, utan att nytt tillstånd erfordras. Det torde böra föreskrivas
att vid sådan rörelses fortsatta bedrivande bestämmelserna i lagen
om pantlånerörelse skola iakttagas och att länsstyrelsen så snart ske kan
skall för rörelsen meddela föreskrifter, som i 6 § av lagen omförmälas. Å
ett låneförhållande, som uppkommit före lagens ikraftträdande, bli följakt -

13

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

ligen efter utgången av år 1949 — oavsett vad avtalet kan innehålla däremot
stridande — tillämpliga bl. a. de av länsstyrelsen meddelade bestämmelserna
om låneavgift och lagens bestämmelser om förfallotid, om pantrealisation
och om underättelse angående överskott, som uppkommit vid realisation.
»

I lagrådet anförde en ledamot, justitierådet Geijer, rörande övergångsfrågorna
följande:

För en enskild person, som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande
idkar pantlånerörelse med vederbörligt tillstånd och som enligt de äldre bestämmelserna
ägde fortsätta därmed utan tidsbegränsning, synes det föreslagna
övergångsstadgandet innebära en onödig hårdhet, då det föreskriver
att han, sedan fem år förflutit efter lagens ikraftträdande, måste nedlägga
rörelsen, om han icke erhåller nytt tillstånd. Det bör observeras att sådant
tillstånd då icke kan beviljas för honom, om såsom hans konkurrent om
tillståndet uppträder kommun, bolag eller förening med syfte som i 1 § sägs.
Det hjälper honom då icke hur väl och klanderfritt han än må ha skött
rörelsen. Vissa myndigheter, som yttrade sig över socialstyrelsens förslag,
anförde därvid beaktansvärda billighetsskäl för att sådan persons rätt att
fortsätta rörelsen icke skulle röna inverkan av den ändrade lagstiftningen.
Skulle eu dylik ståndpunkt anses innefatta en alltför stor eftergift åt de enskilda
intressena, synes det i allt fall böra tagas under övervägande att
komplettera övergångsstadgandet med en bestämmelse av innebörd att, då
person som nu nämnts söker nytt tillstånd, ansökningen må kunna beviljas
utan hinder av sådan företrädesrätt som omförmäles i 1 §.

Departementschefen fann den framförda synpunkten beaktansvärd men
ansåg den dock icke böra föranleda ändring av förslaget. Den företrädesrätt
att erhålla tillstånd, som föreslagits för kommuner och allmännyttiga företag,
hade motiverats av vägande sociala skäl och syntes därför icke böra
inskränkas ens i fråga om övergångsfallen. Emellertid torde man kunna
antaga, att om enskild pantlånare skött sin rörelse på ett förtjänstfullt
sätt, något intresse att ersätta denna rörelse med en kommunal eller eljest
allmännyttig pantlåneinrättning icke komme att yppa sig.

I skrivelsen från Stockholms varubelånares förening till utskottet framhålles,
att åt lagen givits en utformning, som berövade de nuvarande privata
pantlånerörelserna det rätts- och näringsskydd, vars grundläggande
betydelse departementschefen själv understrukit i propositionen. Denna
ställde dessa företag i en sämre ställning än de skulle haft enligt socialstyrelsens
förslag, som dock bestämde om branschens kommunalisering. Enligt
nämnda förslag skulle nämligen ifrågavarande företag få leva tio år,
medan propositionen begränsat denna tid till fem år. Föreningen fortsätter: Enligt

sin ordalydelse lämnar det föreliggande lagförslaget icke någon
säkerhet för längden av de nuvarande privata pantlåneföretagens fortbestånd
efter övergångsperiodens utgång. De kunna komma att få vika för
företag av kommunal eller samhällsnyttig natur. Samma situation kommer
att föreligga vid varje tillståndsperiods slut. Dessa perioder äro vidare en -

14

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

dast maximalt bestämda varför teoretiskt sett perioderna kunna växla ej
blott från period till period utan även i de olika länen.

1 kommuner som Stockholm, Göteborg och Malmö med respektive tjugusju,
tolv och sex kontor, fördelade på sjutton, tolv och fem företag, skulle godkännandet
av dessa lagbestämmelser skapa ett ur såväl allmänhetens "som
företagens och dess personals synpunkt ohållbart tillstånd.

Skulle exempelvis i Stockholm ett eller flera pantlåneföretag av allmännyttig
natur vid tillståndsperiodens utgång anmäla sin önskan att få utöva
rörelse äger ju dessa företag enligt lagförslaget företräde framför de verksamma
enskilda företagen. Då det emellertid får anses uteslutet, att dylika
företag på en gång skulle kunna helt ersätta de privata företagen, uppkommer
frågan, vilken eller vilka av de senare som skola få silkessnöret. Efter
vilka principer kommer med andra ord tillståndsgivningen att ske i en sådan
situation? Nästa fråga blir självfallet, hur lagstiftaren har tänkt sig
avvecklingsperioden för sådana privata företag, som blivit utslagna i konkurrens
med kommunala eller samhällsnyttiga företag.

I anslutning till vad sålunda anförts har föreningen hemställt om bestämmelser
av innehåll, att gamla företag som slås ut beredas möjlighet att
avveckla sin rörelse på liknande sätt, som vanligen förfares med tvångsavvecklade
företag. En viss avvecklingstid är nödvändig för företagen såväl
med hänsyn till personalens omskolning eller pensionering som den lånesökande
allmänhetens intresse.

Föreningen anför vidare:

Det framstår naturligtvis som egendomligt, att, sedan det allmänna genom
lagförslaget effektivt begränsat vinstintresset för företagen till den
länesokande allmänhetens fromma, gamla företag skola behöva vika för sådana,
vilka sakna de privata företagens rationaliseringsintressen — förluster
ersättas genom kommunen — och därjämte icke"äga den yrkeserfarenhet
eller affärsmässiga tjänstvillighet, som tradition och erfarenhet giver.
Därför måste töreningen förklara som sin uppfattning, att det riktigaste
vore, om man vill gagna den lånesökande allmänheten, att låta de gamla
oklanderligt skötta pantlåneföretagen fortsätta sin verksamhet utan tidsbegränsade
tillstånd men att, om behov uppstår av nya pantlåneföretag,
tillstånd medgivas till sådana med företrädesrätt för företag av kommunal
eller allmännyttig karaktär.

Slutligen har föreningen ifrågasatt, huruvida icke ikraftträdandet av lagen
bör uppskjutas till den 1 januari 1951. Genom överföring av behandlingen
av lagförslaget till höstsessionen skulle pantlåneföretagen få för kort tid
att omställa verksamheten efter den nya lagens bestämmelser, om denna
trädde i kraft redan den 1 januari 1950.

Utskottet.

Den nu gällande pantlåneförordningen tillkom år 1918 omedelbart efter
forsta världskriget och hade till väsentligt syfte att tjäna som medel i kampen
mot den då omfattande tillgreppsbrottsligheten. 1924 års riksdag begärde
i skrivelse till Kungl. Maj :t en revision av författningen utifrån sociala
synpunkter. Ändamålet med denna skulle vara att borttaga eller

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

15

minska de sociala nackdelarna av pantlånerörelsen i dess dåvarande utformning.
Under de tjugofem år, som förflutit innan nämnda riksdagsinitiativ
nu lett till resultat genom förevarande lagförslags framläggande
för riksdagen, ha de sociala förhållandena i vårt land avsevärt förbättrats.
Pantlånerörelsens betydelse torde under sådana omständigheter successivt
ha avtagit. Som ett uttryck härför kan måhända ses det förhållandet att antalet
företag efter hand nedgått. Medan ännu 1936 funnos 69 pantlåneföretag
på 32 orter, funnos vid innevarande års början endast 56 företag fördelade
på 27 orter. Som departementschefen framhåller, fyller dock alltjämt den
yrkesmässiga pantlåneverksamheten en viktig uppgift på kreditväsendets
område. Vid en närmare legal reglering av denna verksamhet måste den
vägledande synpunkten vara att skapa ett effektivt skydd för låntagarna
till förhindrande av att deras ofta betryckta ekonomiska situation otillbörligen
utnyttjas. Härjämte bör givetvis den nuvarande författningens brottsbekämpande
syfte även tillgodoses i en ny lagstiftning.

Utskottet kommer i det följande att i samband med de särskilda paragraferna
behandla de olika med förevarande lagstiftning sammanhängande
frågorna.

1 §•

Redan enligt den nu gällande förordningen är yrkesmässigt drivande
av pantlånerörelse underkastat tillståndstvång. Sådan tillstånd kan i stort
sett meddelas envar som befinnes lämplig, därest behov av den ifrågasatta
rörelsen prövas föreligga. Även bolag och kommun kunna erhålla tillstånd.

I propositionen föreslås nu den förändringen att vid tillståndsgivningen
företräde skall lämnas antingen kommun eller allmännyttiga bolag eller
föreningar, som icke drivas i vinstgivande syfte. Annan juridisk person
eller enskild fysisk person avses skola kunna komma i fråga, endast därest
icke någon sökande av förstnämnda slag anmäler sig.

I motionerna har detta förslag om företrädesrätt ansetts vara mindre
välgrundat. Utslagsgivande vid tillståndsgivningen bör enligt motionärerna
allenast vara den omständigheten vilken av de sökande som erbjuder de
för låntagarna fördelaktigaste villkoren. Företagsformen bör sålunda icke
i och för sig tillmätas någon betydelse.

Enligt utskottets uppfattning ligger det i det allmännas intresse att på de
platser, där behov av pantlånerörelse verkligen finnes och förutsättningar
för drivande av en bärkraftig sådan rörelse äro för handen, allmänheten
också får tillgång till denna kreditmöjlighet. Det synes därför utskottet
riktigt, alt på sätt departementschefen föreslagit alla vilka så önska, såväl
kommun, bolag och förening som enskild person, skola i och för sig äga
idka pantlånerörelse, förutsatt att kontrollen är betryggande.

Vid den kreditgivning, som sker i form av pantbelåning, göra sig sociala
synpunkter starkt gällande. Stundom är pantkontoret den enskildes sista möjlighet
alt i ett läge av tillfälligt ekonomiskt betryck skaffa sig nödiga medel.
Även om pantlånerörelsen någon gång också tillgodoser mera affärsmässiga

16

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

kreditbehov, torde tyngdpunkten dock ligga på den mera socialt betonade
långivningen. Bland annat de relativt höga låneavgifter som måste uttagas
ha nödvändiggjort en ganska noggrann kontroll över denna verksamhet till
förhindrande av missbruk. Svårigheterna åtminstone utanför storstäderna
att etablera nya företag göra att den tävlan om bästa möjliga kundtjänst,
som eljest den fria konkurrensen framkallar, blott undantagsvis förekommer
på detta område. Under angivna omständigheter synes det utskottet
motiverat att, om kommun eller allmännyttigt företag vill taga på sig besväret
med drivande av denna verksamhet, de få företräde framför sökande
som avse att bereda sig vinst av rörelsens utövande. Utskottet anser sig
därför kunna med avstyrkande av motionerna i denna del tillstyrka 1 §
första, andra och tredje styckena i propositionens förslag.

Därest det skulle visa sig att såväl kommun eller allmännyttigt företag
som annat företag eller enskild söka tillstånd men sökande av det senare
slaget erbjuder för låntagarna fördelaktigare villkor än övriga sökande,
förutsätter utskottet, att länsstyrelsen vid fastställande av de villkor, under
vilka företrädesberättigad må driva rörelsen, iakttager, att låntagarna
icke komma i sämre ställning än de skulle gjort, därest de sökande kunnat
fritt konkurrera med varandra om tillståndets erhållande.

Utskottet vill även förorda, att tillstånden till skillnad från vad nu gäller
göras tidsbegränsade. Då det allmänna enligt förslaget framgent kommer
att bestämma de väsentliga villkoren för rörelsens bedrivande, måste anses
lämpligt, att dessa föreskrifter automatiskt bliva omprövade med visst tidsmellanrum,
liksom också att frågan om behov av rörelsen alltjämt föreligger
tid efter annan på nytt övervägas. Genom denna kontinuerliga omprövning
aktualiseras även då och då för kommun eller allmännyttigt företag
frågan huruvida de önska utnyttja sitt företräde. Av skäl, vartill utskottet
återkommer i det följande, torde icke vara önskvärt att tillståndstiden
i lagen fastställes till bestämd längd. Utskottet förutsätter emellertid
att tillstånden normalt lämnas för maximitiden tio år. På anförda skäl får
utskottet även beträffande paragrafens sista stycke med avstyrkande av motionerna
tillstyrka propositionens förslag.

Särskild uppmärksamhet torde i förevarande sammanhang böra ägnas
övergångsfrågorna i de fall, då pantlånerörelse på en ort redan drives av
någon enskild icke företrädesberättigad och kommunen eller ett allmännyttigt
företag gör anspråk på att erhålla tillstånd. Det kan förutsättas, att
i dylika fall den nye tillståndshavaren ofta kan övertaga den gamla rörelsen
och fortsätta denna, kanske i samma lokaler som tidigare och med
samma personal. Vid ett sådant arrangemang kunna även eventuellt uppkommande
ersättningsfrågor avtalsmässigt lösas på tillfredsställande sätt.
Enligt utskottets mening är det önskvärt, att övergången i förekommande
fall ordnas såsom här antytts.

Om emellertid den nye tillståndshavaren icke önskar övertaga den tidigare
rörelsen, uppkomma svårigheter icke endast för den enskilde rörelse -

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

17

idkaren, som skall avveckla sitt företag, utan även för personal samt låntagare.
De i rörelsen anställda stå inför risken att mista sina platser. Låntagarna
mötas av den olägenheten att icke vidare få omsätta sina lån, såsom
de förutsatt, och kunna på så sätt oberäknat gå förlustiga sina panter.
En viss övergångstid blir av anförda skäl en tvingande nödvändighet i fall
som nu avses.

Till undvikande av de berörda svårigheterna synes det utskottet i första
hand lämpligt, att frågan om ett tillstånd skall förnyas upptages i så god
tid före den löpande tillståndsperiodens slut att tiden mellan avgörandet
i tillståndsfrågan och utgången av nämnda period blir tillräcklig för att
möjliggöra en avveckling. Det bör därför enligt utskottets mening åvila
länsstyrelserna att minst något år före tillståndsperiodens slut — så vitt
avser icke företrädesberättigade tillståndshavare — till behandling upptaga
frågan om tillståndet skall förlängas. Att, såsom Stockholms varubelånares
förening föreslagit, tillståndsfrågan skall vara avgjord hela fyra år
före periodens utgång, torde dock icke vara praktiskt möjligt.

Även om frågan tages upp i god tid, torde icke alltid kunna undvikas
att klarhet rörande vem som under nästföljande period skall erhålla tillståndet
kan vinnas först kort tid före den löpande periodens utgång. Det
synes utskottet rimligt att det företag, som skall nedläggas, då erhåller tillstånd
att bedriva rörelsen under en kortare avvecklingstid om t. ex. ett eller
annat år, eventuellt i viss begränsad omfattning, samtidigt som den nye tillståndshavaren
även får tillstånd att starta och driva sin rörelse. Den avfattning
1 § erhållit i propositionens av utskottet tillstyrkta lydelse synes
icke utgöra hinder mot en dylik anordning.

2 §•

Utskottet har övervägt att föreskriva att ansökning skall ingivas viss tid
före den tidpunkt, då tillståndet kommer att utlöpa. Emellertid kunde genom
en dylik bestämmelse de sökandes rörelsefrihet begränsas i alltför hög
grad och risker för rättsförluster uppstå.

4 §.

I den äldre förordningen användes termen pantlånare för att beteckna
enskild fysisk person såsom rörelseidkare. Då nu kommun eller allmännyttigt
företag förutsättes skola i första hand bliva tillståndshavare, har i
lagstiftningen införts ett nytt uttryck »utövare av pantlånerörelse», delvis
med skiftande betydelse i olika sammanhang. Ur flera synpunkter, icke
minst med hänsyn till straffansvaret, är det angeläget att vinna klarhet
rörande vem som i varje särskilt fall åsyftas med uttrycket. Utskottet vill
för sin del förorda att med uttrycket »utövare av pantlånerörelse» skall förstås
den person, juridiska eller fysiska, som erhållit tillståndet att driva
rörelsen. Såsom beteckning för enskild fysisk person, som innehar tillstånd,
föreslås termen enskild person, som utövar pantlånerörelse. Härjämte
förekommer ytterligare en beteckning i lagen för att angiva en bestämd
2 Iiihnng till riksdagens protokoll 19)9. 9 samt. 1 nod. Nr SO.

18

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

person med vissa uppgifter, nämligen termen föreståndare, varmed avses
den person, som enligt 3 § skall finnas i varje av juridisk person bedriven
pantlånerörelse. För att möjliggöra ett konsekvent genomförande av denna
terminologi får utskottet föreslå vissa jämkningar i 4, 19 och 22 §§.

Om enskild person, som utövar pantlånerörelse, avlidit, må enligt 4 §
rörelsen fortsättas för dödsboets räkning. I propositionen har denna tid
begränsats till ett år av återstående tillståndstiden. Till stöd härför kan anföras
att det ursprungliga tillståndet får ses som ett utslag av det personliga
förtroende, tillståndsmyndigheten haft för den sedermera avlidne, och
att därför tillståndet vid dennes fränfälle bör upphöra att gälla. Emellertid
synes det utskottet rimligt, att om dödsboet kan anskaffa föreståndare för
rörelsen, vilken enligt förslaget skall fylla samma kvalifikationer som den
bortgångne tillståndshavaren, rörelsen får fortsättas för dödsboets räkning
tillståndstiden ut. Om nämligen behov av rörelsen prövats föreligga under
viss tid och rörelsen kan drivas i betryggande former under denna,
synes allmänheten vara mest betjänt av att den får fortsättas. Om kontinuiteten
i rörelsens drift kan bibehållas, undvikas även de ovan berörda olägenheterna
vid en avveckling av rörelsen. Utskottet vill därför förorda, att
den föreslagna ettårsgränsen slopas.

6 §•

Enligt förevarande paragraf ankommer det på länsstyrelsen att i sammanhang
med tillståndsgivningen meddela de för rörelsens bedrivande erforderliga
bestämmelserna. Det synes utskottet lämpligt att härtill knyta
det stadgande, varigenom länsstyrelsen även tillagts befogenhet att vid behov
ändra förut givna bestämmelser. Stadgandet har i propositionen intagits
i 14 § första stycket andra punkten. I samband med omflyttningen
föreslår utskottet viss redaktionell jämkning, varigenom det nya andra
stycket bringas i bättre överensstämmelse med huvudstadgandet i propositionens
6 §.

7 §•

Bl. a. av departementschefsuttalanden i propositionen framgår, att låneavgiften
skall växla med hänsyn till icke endast lånesummans storlek utan
även lånetidens längd. Enär 7 § sådan den avfattats i propositionen skulle
kunna giva anledning till missförstånd härutinnan, har utskottet föreslagit
ett sådant tillägg till paragrafen, att därav klart framgår att även tidsfaktorn
skall beaktas vid låneavgiftens beräknande.

I 7 § andra stycket har införts ett förbud för utövare av pantlånerörelse
att taga eller betinga sig vederlag för lån annorledes än i form av låneavgift
eller att mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet. Gentemot denna bestämmelse
har invänts, att det i många fall skulle vara betydelsefullt för en
lånesökande, som hade t. ex. ett värdefullare konstföremål, en frimärkssam -

Första lagutskottets utlåtande in JO.

19

ling eller liknande att erbjuda som pant, att kunna genom att även utfärda
en skuldförbindelse erhålla ett avsevärt högre lånebelopp än han fått mot
blolta panten. Bestämmelsen har tillkommit för att förhindra ett obehörigt
utnyttjande av låntagarens belägenhet och torde vara betingad även av den
till grund för pantlånet som kreditform liggande tankegången att vid dylik
kreditgivning annan säkerhet än panten i princip icke skall finnas. Emellertid
vill utskottet erinra om att länsstyrelsen enligt 13 § kan meddela undantag
från den nu avhandlade föreskriften. Så bör enligt utskottets mening
kunna ske, t. ex. därest på någon ort beträffande vissa slag av panter finnes
ett tydligt låntagarintresse för en dylik blandad form av kreditgivning
och det ifrågavarande företaget kan anförtros att omhänderha utlåningsverksamhet
av dylikt slag.

8 §•

I 8 g beskrives pantsedelns närmare innehåll. Utskottet har funnit lämpligt
att i lagtexten uttryckligen fastslå att sedeln skall innehålla uppgift om
lånets förfaliodag. Härjämte har paragrafen undergått en mindre ändring
av redaktionell natur i anslutning till det av utskottet föreslagna förtydligandet
av 7 g.

9 §•

Panthavaren ansvarar icke för skada som vållas panten av våda. För att
trygga låntagaren mot förlust, därest hans pant skulle skadas eller förstöras
genom olyckshändelse hos panthavaren, har i 9 g föreskrivits att panterna
skola hållas försäkrade mot brand- och vattenskador samt stöld till belopp,
motsvarande minst summan av utlämnade lån ökad med tjugofem procent.
Emellertid torde i allmänna rörelsen ofta förekomma och under vissa omständigheter
även vara brukligt vid vattenskade- och stöldförsäkringar att
giva försäkringsskyddet annan form än helvärdesförsäkring, vilken försäkringstyp
förordats i propositionen. I många fall måste det anses fullt tillräckligt
med en bråkdels- eller förstariskförsäkring. I anslutning till vad
som yrkas i motionerna föreslår utskottet därför den uppmjukningen av
paragrafen, att däri allenast föreskrives att panterna skola hållas försäkrade
mot de nämnda riskerna till betryggande belopp. Det får sedan ankomma
på länsstyrelserna att i samband med tillståndsgivningen lämna
närmare föreskrifter om försäkringsskyddets utformning. Beträffande t. ex.
vattenskadeförsäkring måste därvid hänsyn tagas till lokalens beskaffenhet
och belägenhet. Hänsyn måste också tagas till arten av de panter, som
komma att mottagas i rörelsen. Att till grund för beräkningen av försäkringssumman
i förekommande fall bör läggas ett belopp som överstiger
summan av utlämnade lån med åtminstone 25 procent, synes utskottet
lämpligt.

10 §•

För närvarande tillämpas i allmänhet längre lånetider än den i denna
paragraf föreskrivna minimitiden av fyra månader. Utskottet vill under -

20

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

stryka att denna i lagen angivna tid icke får uppfattas som någon normaltid.
När lånetiderna fastställas, bör fastmer tillses, att låntagarna även
framdeles så vitt möjligt komma i åtnjutande av de längre lånetider, som
hittills varit brukliga.

14 §.

Beträffande 14 § första stycket får utskottet hänvisa till vad ovan anförts
vid 6 §. 1 andra stycket föreslår utskottet vissa jämkningar för att anpassa
paragrafens avfattning till den till sitt innehåll likartade 21 §. I den mån
skyldighet att tillhandagå länsstyrelsen med uppgifter angående rörelsen
åvilar utövaren av denna, torde utan särskilt stadgande samma skyldighet
jämväl åvila föreståndare, där sådan förekommer.

17 §.

Från den nu gällande förordningen har till 17 § överförts en föreskrift
att pant ej må mottagas från den som är berusad. Enligt gällande praxis
erfordras en relativt höggradig alkoholpåverkan för att någon skall anses
berusad i strafflagens mening. Utskottet är av den uppfattningen att redan
den, som är i mindre grad påverkad än den berusade, måste anses olämplig
att upptaga pantlån. Utskottet vill därför skärpa kravet på låntagarna, så att
pant icke får mottagas från den som är synbarligen berörd av starka drycker.
Utskottet anknyter härvidlag till den terminologi, som brukas i 5 kap.
8 § rusdrycksförsäljningsförordningen vid angivande av den, till vilken utskänkning
icke må äga rum.

19 §.

Rörande denna paragraf får utskottet hänvisa till vad som ovan anföres
vid 4 §.

21 §.

I motionerna har hemställts om sådan ändring av 21 §, att däri stadgad
generell befogenhet för polismyndighet att undersöka lokaler och granska
pantbok skulle begränsas till att avse det fall, att så erfordrades för utredning
angående brott. Såsom framgår av paragrafens placering, har densamma
tillkommit för att polisen skall erhålla ett hjälpmedel i kampen
mot brottsligheten. Att polismyndigheten skulle utnyttja sina befogenheter
för annat ändamål är knappast att befara. Då hittills gällt bestämmelser av
samma generella innebörd som de nu föreslagna, utan att anledning till
anmärkning mot polismyndighetens sätt att handha sina uppgifter veterligen
försports, anser sig utskottet kunna med avstyrkande av motionerna
tillstyrka propositionen i denna del.

22 §.

Den ändring, som föreslås i denna paragraf, har närmare motiverats
vid 4 §.

21

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

24 §.

Enligt propositionen har underlåtenhet att enligt åläggande, som meddelats
av polismyndigheten jämlikt 20 §, göra anmälningar rörande mottagande
av visst slag av föremål lämnats utan straffsanktion. Då utskottet
är av den meningen att sådan underlåtenhet bör kriminaliseras likaväl
som överträdelser av lagens övriga föreskrifter, har utskottet föreslagit ett
tillägg med sådan innebörd i 24 § 2 mom.

Dödande av pant k vitt o.

Under hänvisning till en av Stockholms pantaktiebolag till Kungl. Maj :t
ingiven skrivelse ha motionärerna påyrkat, att lagen utöver de bestämmelser,
som återfinnas i propositionens förslag, även skulle innehålla enhetliga
regler om dödande av förkommet pantkvitto. Utskottet delar på denna
punkt departementschefens ståndpunkt att med lagstiftning i detta ämne
bör anstå, till dess man vunnit praktisk erfarenhet av den metod, som föreslås
i nämnda skrivelse och som torde kunna prövas utan särskilt lagstöd.
Utskottet föreslår därför att motionärernas hemställan i denna del icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutstadgandet.

Under förhandenvarande omständigheter torde vara förenat med avsevärda
svårigheter att sätta lagen i kraft redan vid instundande årsskifte
såsom propositionen förutsätter. Länsstyrelserna kunna knappast medhinna
att till dess meddela alla i lagen förutsatta föreskrifter för pantlånerörelsernas
bedrivande. Utskottet föreslår därför, att lagens ikraftträdande
uppskjutes till den 1 april 1950.

I enlighet med grundsatsen att civillag icke skall erhålla tillbakaverkande
kraft anser utskottet att för de låneavtal, som ingåtts före denna lags
ikraftträdande, skola gälla nuvarande bestämmelser. På grund härav föreslås
att ett nytt fjärde stycke av angiven innebörd tillägges i slutstadgandet.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena har i propositionen föreslagits
att pantlånerörelse, som vid lagens ikraftträdande bedrives med vederbörligt
tillstånd, må fortsättas under ytterligare fem år utan särskilt tillstånd.
En ledamot av lagrådet har uttalat att det av billighetsskäl borde
tagas under övervägande att stadga, att då person, som nu innehar tillstånd,
söker nytt tillstånd, ansökning skulle kunna beviljas utan hinder
av den företrädesrätt, som omförmäles i 1 § av förslaget. Departementschefen
har funnit den anförda synpunkten beaktansvärd men ej ansett
ändring böra göras i lagförslaget bl. a. med hänsyn till att om en enskild
pantlånare skött sin rörelse på ett förtjänstfullt sätt, något intresse att ersätta
hans rörelse med ett av kommunen drivet eller ett eljest allmännyttigt
förtag icke kommer att yppa sig.

Den ledamot av lagrådet, som ifrågasatt en uppmjukning av övergångsbestämmelsen,
motiverade sitt ställningstagande främst med hänsynen till
de enskilda personer, som för närvarande utan anmärkning dreve pant -

22

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

lånerörelse. Emellertid kan det även ur låntagarnas synpunkt vara önskvärt
att redan existerande företag icke alltför snabbt tvångsmässigt avvecklas
till förmån för nya, i den mån de nya företagen icke erbjuda bättre villkor
än de äldre. En förlängning av övergångstiden synes under dessa förhållanden
motiverad. Det kan även erinras om att då den i förvärvssyfte
drivna arbetsförmedlingen 1935 beslöts skola upphöra, en avvecklingstid
av 15 år fastställdes, vilken för övrigt sedermera måst förlängas.

Från dessa utgångspunkter vill utskottet föreslå, att den period, varunder
de nuvarande tillståndsinnehavarna få utan särskilt nytt tillstånd fortsätta
sin rörelse, förlänges till tio år samt att de, om de efter utgången av denna
period alltjämt önska idka rörelse, skola äga att, då de söka tillstånd för
nästa period, tävla på lika villkor med andra sökande om tillstånd. Avgörande
blir då, vilken av de sökande som kan erbjuda de för låntagarna förmånligaste
villkoren. Därefter skall emellertid den i 1 § omförmälda företrädesrätten
gälla fullt ut.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, och i anledning av motionerna I:
317 och II: 403 — måtte för sin del antaga följande förslag
till

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

23

Lag

om pantlånerörelse.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Rätten att idka pantlånerörelse Behörighet att idka pantlånem.
m. rörelse m. m.

1 §•

Lånerörelse, i vilken lösören mottagas såsom pant (pantlånerörelse), må
icke utövas utan tillstånd av länsstyrelsen.

Tillstånd må meddelas endast om behov av rörelsen anses föreligga och
skall företrädesvis lämnas antingen kommun eller ock bolag eller ekonomisk
förening som har till syfte att driva rörelsen på villkor, fördelaktiga
för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan att njuta del i vinst.

Enskild person må beviljas tillstånd endast om han gjort sig känd för
redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst tio år.

2 §•

Ansökning om tillstånd att idka pantlånerörelse göres hos länsstyrelsen
i det län, där rörelsen skall bedrivas. Ansökningen skall innehålla uppgift
om ort och lokal för rörelsen samt om de låneavgifter och övriga lånevillkor
som sökanden ämnar tillämpa.

Länsstyrelsen har att inhämta yttrande över ansökningen av kommunens
beslutande myndighet och av polismyndigheten i orten.

3 §•

Där pantlånerörelse bedrives av kommun, bolag eller ekonomisk förening,
skall för rörelsen finnas anställd särskild föreståndare, vilken är ansvarig
för rörelsens behöriga utövande.

Utövas rörelsen av bolag eller ekonomisk förening, skall föreståndaren
vara godkänd av länsstyrelsen. Godkännande må meddelas endast den, som
uppfyller de i 1 § tredje stycket stadgade villkoren.

Avgår av länsstyrelsen godkänd föreståndare, må rörelsens utövare, under
förutsättning att ansökan om godkännande av ny föreståndare ofördröjligen
göres, i avbidan på beslut härom utse person, som uppfyller villkoren
i 1 § tredje stycket, att tills vidare vara ansvarig föreståndare i den avgångnes
ställe.

24

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

4 §•

Har utövare av pantlånerörelse avlidit,
må rörelsen för dödsboets räkning
fortsättas under ett år av återstående
tillståndstid. Rörelsen må likväl
utövas endast genom ansvarig
föreståndare, som i 3 § omförmäles;
för tiden till dess föreståndare godkänts
av länsstyrelsen skall vad i
tredje stycket nämnda paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning.

(Utskottets förslag:)

4 §•

Har enskild person som utövar
pantlånerörelse avlidit, må rörelsen
för dödsboets räkning fortsättas under
återstående tillståndstid. Rörelsen
må likväl utövas endast genom ansvarig
föreståndare, som i 3 § omförmäles;
för tiden till dess föreståndare
godkänts av länsstyrelsen skall
vad i tredje stycket nämnda paragraf
stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Tillstånd att idka pantlånerörelse samt godkännande av föreståndare må
återkallas när anmärkningar mot rörelsens skötsel eller mot vederbörandes
lämplighet därtill föranleda.

Huvudgrunder för pantlånerörelses bedrivande.

6 §•

Vid meddelande av tillstånd till pantlånerörelse skall länsstyrelsen fastställa
låneavgifter. Länsstyrelsen skall därjämte angiva den lokal, som må
användas, meddela erforderliga bestämmelser om pants vård och förvaring
samt lämna de ordningsföreskrifter med avseende å rörelsen, som kunna
anses påkallade.

(Jämför 14 §.) Finner länsstyrelsen på grund av

ändrade förhållanden eller av annan
anledning erforderligt att gällande
låneavgifter jämkas eller att ändring
eljest vidtages av givna föreskrifter
eller att nya föreskrifter meddelas,
skall länsstyrelsen meddela förordnande
därom.

7 §• 7 §.

Låneavgiften skall utgå med viss Låneavgiften skall utgå med viss
procent av lånebeloppet. procent för år av lånebeloppet.

Utövare av pantlånerörelse må ej taga eller betinga sig vederlag för lån
annorledes än i form av låneavgift, ej heller fordra eller mottaga skuldförbindelse
å lånebeloppet.

8 §• 8 §.

Vid pantsättning skall låntagaren Vid pantsättning skall låntagaren
tillställas särskilt bevis om pantsätt- tillställas särskilt bevis om pantsätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

25

(Kungl. Maj.ts förslag:)

ningen (pantsedel). Pantsedel skall
vara försedd med det nummer, under
vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda
bok, samt innehålla uppgift
om dagen för pantsättningen, lånesumman,
låneavgiften och övriga lånevillkor
ävensom om pantens eller
panternas art samt antal, mått eller
vikt. Låneavgiften skall vara angiven
i procent för år räknat.

9 §•

Panterna skola hållas försäkrade
mot brand- och vattenskada samt
stöld till belopp, motsvarande minst
summan av utlämnade lån ökad med
tjugofem procent.

(Utskottets förslag:)

ningen (pantsedel). Pantsedel skall
vara försedd med det nummer, under
vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda
bok, samt innehålla uppgift
om dagen för pantsättningen, lånets
förfallodag, lånesumman, låneavgiften,
det procenttal efter vilket avgiften
utgår och övriga lånevillkor ävensom
om pantens eller panternas art
samt antal, mått eller vikt.

9 §■

Panterna skola hållas försäkrade
mot brand- och vattenskada samt
stöld till betryggande belopp.

10 §.

Lån i pantlånerörelse må, ändå att annat avtalats, icke anses förfallet till
betalning tidigare än fyra månader efter dess utlämnande.

Oavsett avtalad lånetid är låntagare berättigad att, närhelst han så önskar
intill dess åtgärder för pantens försäljning vidtagits, inlösa panten.

11 §•

Har lån förfallit till betalning, må panten försäljas.

Åtgärder för försäljning må dock ej utan särskild begäran från låntagaren
vidtagas tidigare än två månader efter lånets förfallodag. Försäljningen
må ej ske annorledes än å offentlig auktion å den ort, där pantsättningen
ägt rum, eller, då panten är å fondbörs noterat värdepapper, genom fondkommissionär
till gällande börspris.

Försäljning å auktion skall minst åtta dagar i förväg kungöras i tidning
inom orten med angivande tillika av lånets förfallodag eller, om flera panter
skola försäljas, under vilken eller vilka månader förfallotiderna inträffat.

12 §.

Lämnar vid pantförsäljning erhållen köpeskilling, sedan därifrån avdragits
lånesumman, låneavgiften och försäljningskostnaden, överskott å minst
tio kronor, skall pantsättaren snarast möjligt på egen bekostnad underrättas
därom genom rekommenderat brev.

13 §.

Från bestämmelserna i 7 § andra stycket, 9 §, 10 § första stycket och
It § andra stycket må länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill äro, medgiva
undantag.

26

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn
av länsstyrelsen, som har att genom
inspektion eller på annat lämpligt
sätt övervaka att rörelsen bedrives i
överensstämmelse med denna lag och
de av länsstyrelsen med stöd av
6 § meddelade föreskrifterna. Finner
länsstgrelsen på grund av ändrade
förhållanden eller av annan anledning
erforderligt att nya sådana föreskrifter
meddelas eller att gällande
låneavgifter jämkas eller att ändring
eljest vidtages av givna föreskrifter,
skall länsstgrelsen meddela förordnande
därom.

Utövare av pantlånerörelse och föreståndare
för sådan rörelse äro skyldiga
att tillhandahålla länsstyrelsen
erforderliga uppgifter om rörelsen
samt att låta länsstyrelsen få del av
rörelsens bokföring ävensom tillträde
till lokalerna.

(Utskottets förslag:)

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn
av länsstyrelsen, som har att genom
inspektion eller på annat lämpligt
sätt övervaka att rörelsen bedrives i
överensstämmelse med denna lag och
de av länsstyrelsen med stöd av 6 §
meddelade föreskrifterna.

(Jämför 6 §.)

Utövare av pantlånerörelse vare
skyldig att tillhandahålla länsstyrelsen
erforderliga uppgifter om rörelsen
samt att låta länsstyrelsen få del
av rörelsens bokföring ävensom tillträde
till lokalerna.

15 §.

I pantlånerörelses lokal skola denna lag samt tillståndsbeviset för rörelsen
och de särskilda föreskrifter, som lämnats av länsstyrelsen, finnas tillgängliga
för allmänheten.

Kontrollföreskrifter m. m.

16 §.

Pant må mottagas endast från den, som är känd för pantlånerörelsens
utövare eller hans personal eller ock kan legitimera sig på ett tillfredsställande
sätt.

17 §. 17 §.

Ej må pant mottagas från den, som Ej må pant mottagas från den, som
är berusad eller ej fyllt aderton år. är synbarligen berörd av starka drycker
eller ej fyllt aderton år.

Såsom pant må icke mottagas föremål, vilket kan antagas vara smittofarligt
eller behäftat med ohyra, ej heller i något fall säng- eller barnkläder.

18 §.

Över pantlånerörelse skall föras bok (pantbok), av vilken i löpande nummerföljd
kan inhämtas upplysning om varje utlämnat lån, dagen för pant -

Första lagutskottets utlåtande nr öO.

27

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sättningen, villkoren för lånet, pantens eller panternas art och antal, mått
eller vikt ävensom i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer
eller annat särskilt kännemärke, vidare om dag då panten löses. Därjämte
skola antecknas pantsättares och pantlösares för- och tillnamn, yrke och
bostad samt arten av och numret å legitimationshandling, som må hava
företetts. Pantbok må, därest så finnes lämpligt, föras i särskilda avdelningar.
Pantbok skall vara inbunden och försedd med fortlöpande sidtal.

Där länsstyrelsen det medgiver, må anteckningarna göras i annan ordning
än i bok; om dylika anteckningar skall i tillämpliga delar gälla vad
om pantbok är stadgat.

Varje pant skall förses med samma nummer som dess nummer i pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet
att gods förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren vare enskild person
som utövar pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse pliktig att
ofördröj ligen undersöka om godset
finnes i hans besittning och om han
innehar någon anteckning om detsamma.
Vinnes upplysning om godset,
skall polismyndigheten så fort
ske kan underrättas därom.

Erhåller den, som utövar eller förestår
pantlånerörelse, annorledes än
nu sagts kännedom om att den, som
för pantsättning utbjuder gods, olovligen
åtkommit detsamma eller av
annan anledning icke äger rätt att
pantsätta det, eller får han skälig anledning
till misstanke därom, vare
han skyldig att genast underrätta polismyndigheten
i orten.

Skriftliga meddelanden från polismyndigheten rörande gods skola under
en tid av ett år förvaras ordnade i tidsföljd eller i annan ordning som anvisas
av polismyndigheten.

20 §.

Polismyndigheten i orten äger ålägga utövare av pantlånerörelse att till
polismyndigheten anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

21 §.

Utövare av pantlånerörelse vare skyldig låta polismyndighet undersöka
rörelsens lokaler samt granska pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet
att gods förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren vare utövare av
pantlånerörelse eller föreståndare för
sådan rörelse pliktig att ofördröj ligen
undersöka om godset finnes i hans
besittning och om han innehar någon
anteckning om detsamma. Vinnes
upplysning om godset, skall polismyndigheten
så fort ske kan underrättas
därom.

Erhåller utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare annorledes än nu
sagts kännedom om att den, som för
pantsättning utbjuder gods, olovligen
åtkommit detsamma eller av annan
anledning icke äger rätt att pantsätta
det, eller får han skälig anledning
till misstanke därom, vare han
skyldig att genast underrätta polismyndigheten
i orten.

28

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare för sådan
rörelse för brott, som omförmäles i
12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,
eller för förseelse mot denna lag,
skall åklagaren så snart ske kan underrätta
länsstyrelsen om åtalet samt
om utgången av målet.

(Utskottets förslag:)

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen
strafflagen, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.

23 §.

Nedlägges pantlånerörelse eller avgår föreståndare, skall rörelsens utövare
ofördröjligen göra anmälan därom till länsstyrelsen.

Straffbestämmelser m. m.

24 §.

1 inom. Den som idkar pantlånerörelse utan att enligt föreskrifterna i
denna lag vara därtill berättigad, straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare den förfallen 1)

som utövar rörelse, som i 3 eller
4 § avses, annorledes än genom behörig
föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen
med stöd av 6 eller 74 § meddelade
föreskrifterna eller mot bestämmelserna
i 7 §, 9 §, It § andra
eller tredje stycket, 14 § andra stycket,
17 §, 19 § första eller andra stycket
eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15,
16 eller 18 §, 19 § tredje stycket eller
23 § straffes med böter från och med
fem till och med trehundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen 1)

som utövar rörelse, som i 3 eller
4 § avses, annorledes än genom behörig
föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen
med stöd av 6 § meddelade föreskrifterna
eller mot bestämmelserna
i 7 §, 9 §, 11 § andra eller tredje
stycket, 14 § andra stycket, 17 §, 19 §
första eller andra stycket eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15,
16 eller 18 §, 19 § tredje stycket, 20
eller 23 § straffes med böter från och
med fem till och med trehundra kronor.

25 §.

Utövare av pantlånerörelse så ock föreståndare ansvarar för förseelse mot
denna förordning, som begås av person, anställd i rörelsen, liksom vore

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

29

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

förseelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

27 §.

Över polismyndighets beslut enligt denna lag må besvär anföras hos länsstyrelsen
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan
hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1
nuari 1950. april 1950.

Genom lagen upphävas förordningen den 28 maj 1918 (nr 387) angående

idkande av pantlånerörelse och lagen
sa aktiebolag, som driva lånerörelse.

Pantlånerörelse, som vid denna
lags ikraftträdande med vederbörligt
tillstånd utövas, må under iakttagande
av de i denna lag meddelade bestämmelserna
fortsättas under en tid av
fem år efter nämnda tidpunkt, utan
att nytt tillstånd erfordras. För sådan
rörelse skall länsstyrelsen så
snart ske kan meddela föreskrifter,
som i 6 § omförmälas.

den 22 juni 1911 (nr 53 s. 2) om vis Pantlånerörelse,

som vid denna
lags ikraftträdande med vederbörligt
tillstånd utövas, må under iakttagande
av de i denna lag meddelade bestämmelserna
fortsättas under en tid
av tio år efter nämnda tidpunkt, utan
att nytt tillstånd erfordras. För sådan
rörelse skall länsstyrelsen så
snart ske kan meddela föreskrifter,
som i 6 § omförmälas. Söker utövare
av sådan rörelse före utgången av
sagda period nytt tillstånd för tiden
därefter, må sådan ansökning kunna
beviljas utan hinder av företrädesrätt
som omförmäles i 1 §.

Å löneförhållande, som uppkommit
före denna lags ikraftträdande,
äga äldre bestämmelser tillämpning.

30

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

B. att motionerna 1:317 och 11:403, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren, Löthner och Georg Pettersson; från

andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg*, Landgren, Lindahl,
Antby, fröken Öberg, herrar Svensson i Stenkyrka och Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

498098. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.