RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 5

INNEHÅLL.

Sid.

Lördagen den 31 januari.

Ställföreträdare för justitieombudsmannen utsedd .......... 3

Interpellation av herr Ljungqvist ang. det ekonomiska nordiska
samarbetet........................................ 3

Tisdagen den 3 februari.

Interpellationer:

herr Pettersson i Ersbacken ang. Olofsforslägret.......... 7

herr Svensson i Stenkyrka ang. hälso- och sjukvården på
Gotland ........................................ 8

Onsdagen den 4 februari fm.

Debatt om utrikes- och handelspolitiken.................. 10

Interpellationer:

herr Engström ang. Gotlands befolkningsfråga............ 78

herr Persson i Svensköp ang. Malmö—Genarps järnväg .... 79

Onsdagen den 4 februari em.

Debatt om utrikes- och handelspolitiken (forts.)............ 79

Anslagen till hov- och slottsstaterna..................... _ 113

Propaganda för bättre deklarationsmoral.................. 114

1 —Andra kammarens protokoll 1948. Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1948.

Nr 5.

Lördagen den 31 januari

kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23,
den 24 och den 26 innevarande januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1948 den 29 januari sammanträdde
de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan justitierådet N. A.
T. Beckman, som den 26 januari 1944
utsetts till ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman, avsagt sig
detta förtroendeuppdrag —• utse ny
ställföreträdare för justitieombudsmannen;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: herr

hovrättsrådet Sven Einar Romanus
34 röster, i följd varav herr hovrättsrådet
Sven Einar Romanus blivit
utsedd till justitieombudsmannens ställföreträdare.

E. A. Lindblom. Axel Lindqvist.

L. Tjällgren. Birger Gezelius.

Protokollet lades till handlingarna;
och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade genom utdrag
av kammarens protokoll skulle underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnande för den valde
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om valet.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungi. Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 32, angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning, m. m.;

till utrikesutskottet propositionen, nr
33, angående godkännande av protokoll
rörande varuutbytet mellan Sverige och
Tjeckoslovakien; samt

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 35, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

§ 4.

Föredrogs den av herr Edberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Ericsson angående den förda
prispolitiken beträffande sågade trävaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LJUNGQVIST, som anförde:
Herr talman! Frågan om ett närmare
samarbete mellan de nordiska länderna
är ett gammalt diskussionsämne. På
sistone synes meningsutbytet ha koncentrerats
kring tanken på en nordisk
tullunion. Genom föreningarna Norden
har åtskilligt upplysningsmaterial till
frågans belysande vunnit spridning, de
nordiska interparlamentariska mötena
efter kriget ha dryftat saken, och i synnerhet
torde den beslutade tullunionen
mellan Belgien, Nederländerna och
Luxemburg, Benelux, ha stimulerat diskussionen.
Även på officiellt håll i de

Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1948.

Interpellation angående det ekonomiska nordiska samarbetet.

nordiska länderna bär man ägnat frågan
uppmärksamhet, och vid de danska,
norska och svenska utrikesministrarnas
möte i Köpenhamn den 27 och 28 augusti
1947 beslöt man tillsätta en särskild
gemensam kommitté med uppgift
att undersöka möjligheterna för ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de
tre länderna och bl. a. frågan om ett
fullständigt eller partiellt hävande av
tullgränserna dem emellan.

I den pågående diskussionen, där
särskilt ordföranden i den danska föreningen
Norden, nationalbanksdirektör
Bramsnses gjort uppmärksammade inlägg,
har man ingalunda sökt undanskymma
de påtagliga svårigheter tullunionstankens
realiserande erbjuder.
Men till stor del gäller det här rena
övergångssvårigheter. Vid ett kortsiktigt
betraktande kunna de förefalla allvarliga
och avskräckande. Ser man saken på
längre sikt skulle däremot dessa olägenheter
utan tvivel kraftigt uppvägas
av de väsentliga fördelar både för den
nordiska hemmamarknaden och för de
nordiska ländernas import- och exportmöjligheter,
som den nya ordningen
erbjuder.

Utan tvekan skulle en nordisk tullunion
avsevärt stimulera samhandeln
mellan länderna på ungefär samma sätt
som på sin tid den s. k. mellanrikslagen
gjorde för Sveriges och Norges
del. Den rena hemmaindustrien skulle
— naturligtvis efter en del övergångssvårigheter
— kunna njuta fördelarna
av en avsevärt förstorad hemmamarknad
med alla de möjligheter till rationalisering,
ökad avsättning och produktionsförbilligande,
som detta innebär.
En sådan utveckling vore av utomordentlig
betydelse och torde på de flesta
håll komma att hälsas med glädje.

Det bör dock framhållas, att ändamålet
med unionen på intet vis kan
vara att söka göra den nordiska ekonomiska
enheten självförsörjande. Tullunionens
fördelar komma i främsta
rummet att visa sig i förhållandet till

världsmarknaden, och dess närmaste
syfte måste vara att öka de nordiska
ländernas ekonomiska slagkraft på denna
för att på så sätt möjliggöra en höjning
av deras levnadsstandard. Härvidlag
träda i synnerhet två viktiga fördelar
i förgrunden.

Värdet av en stormarknad inom gränserna
torde vara uppenbart icke blott
ur den inre försörjningens synpunkt
utan i synnerhet beträffande exportindustrien,
som ju i hög grad måste
vara betjänt av att ha en stor inhemsk
basmarknad. Genom de ökade möjligheterna
till stordrift och specialisering
bli förutsättningarna för de i unionen
deltagande ländernas export på världsmarknaden
gynnsammare. Det torde i
detta sammanhang vara motiverat att
erinra om Benelux, som ju omfattar
länder med en sammanlagd befolkning
om 20 miljoner och därför kan erbjuda
möjligheter för uppkomsten av storindustrier,
vilka äro konkurrensdugliga
på den internationella marknaden
på ett helt annat sätt än om vart och ett
av de tre länderna för sin industri endast
haft sitt eget lands hemmamarknad
som bas. I Beneluxländerna väntar man
också att de nya förhållandena skola
gynna uppkomsten av nya industrier.

Vidare måste en tullunion mellan de
nordiska staterna innebära att de vid
traktatsförhandlingar med stormakterna
kunna framträda med långt större
tyngd genom att de uppträda som en
enhet i stället för att som nu förhandla
var och en för sig. De delegationer för
nordiskt ekonomiskt .samarbete, som
regeringarna tillsatte på 30-talet, visade
i sin utredning av de nordiska ländernas
ställning i världsekonomien, vilken
betydande roll de nordiska länderna
tillsammantagna spela på den internationella
marknaden, och i de nordiska
samarbetssträvandena före det senaste
kriget ingingo ju också ansträngningar
att åstadkomma ett gemensamt uppträdande
vid handelsförhandlingar med
länder utanför Norden.

Lördagen den 31 januari 1948.

Nr 5.

Interpellation angående det ekonomiska nordiska samarbetet.

Det bör måhända också framhållas,
att medan den allmänna tendensen ute
i världen synes vara att skapa allt
större ekonomiska enheter, det måste
bli allt svårare för ensamma mindre
stater att göra sig gällande på världsmarknaden.
Ett aktuellt argument, som
talar för att de nordiska länderna nu
böra taga upp frågan om sitt ekonomiska
samarbete till allvarlig prövning,
är tillkomsten av Beneluxorganisationen,
som redan har bedrivit sitt arbete
med sådan effektivitet att ett första
handelsavtal ingåtts med Sydafrika.
Det är anledning antaga att Beneluxländerna
inom en nära framtid som en
följd av organisationens tillkomst komma
att låta organisationen ingå handelsavtal
med ett flertal andra länder.
Vidare måste av de enskilda Beneluxländerna
vart för sig ingångna handelsavtal
antagas komma att behöva revideras
med hänsyn till de nya förhållandena.
De nordiska länderna komma
därvid att få taga under omprövning
sin ställning till Beneluxorganisationen.

Mot bakgrunden av önskvärdheten att
arbetet på en utvidgad nordisk ekonomisk
gemenskap bedrives så snabbt och
effektivt som möjligt får jag anhålla om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande spörsmål:

Vilka åtgärder ha hittills vidtagits och
vilka ytterligare åtgärder ämnar herr
statsrådet inom den närmaste framtiden
vidtaga för att söka åstadkomma positiva
resultat i frågan om ett närmare
ekonomiskt nordiskt samarbete?

Denna anhållan bordlädes.

§ C.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kung!. Maj ds propositioner:

nr 34, med förslag till skogsvårdslag
m. m.;

nr 36, angående anslag till landsfogdarna
in. fl.: avlöningar för budgetåret
1948/49;

nr 37, angående avskrivning av vissa
fordringar, redovisade såsom propriehalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. in.;

nr 40, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

nr 42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 44, med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Vidare avlämnade herr statsrådet
Mossberg Kungl. Maj ds skrivelse, nr 31,
angående muntliga meddelanden till
riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt
att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelanden av sådan
beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges,
ävensom förordnat, att dessa
meddelanden skulle framföras av ministern
för utrikes ärendena och av chefen
för handelsdepartementet.

Härefter meddelade herr talmannen,
att meddelandena komme att i andra
kammaren lämnas vid plenum den 4
instundande februari kl. 11 fm.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under riks -

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari 1948.

statens första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § avlöningsreglementet
den 15 juli 1944 (nr 546) för
personal i det allmänna civilförsvaret;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, in. in.; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: herr

Jansson i Kalix under 9 dagar
från och med den 28 innevarande januari;
samt

herr Österman under 10 dagar från
och med den 3 nästkommande februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 3 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 27 och
den 28 nästlidna januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen herr Allan Andersson,
Tungelsta, som vårdas här sedan
d. 31/1 1948 för magsårsblödning, är på
grund av denna sjukdom förhindrad att

deltaga i riksdagsarbetet minst till utgången
av februari 1948, intygas.

Karolinska sjukhuset d. 2/2 1948.

S. Zetterholm
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Tungelsta ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 31
januari.

§ 3.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade

Tisdagen den 3 februari 1948.

Nr 5.

Interpellation angående Olofsforslägrets

Kungl. Maj:ts proposition, nr 41, angående
lån och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 34, med förslag till skogsvårdslag
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 36, angående anslag till landsfogdarna
m. fl.: avlöningar för budgetåret
1948/49; och

nr 37, angående avskrivning av vissa
fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; och

nr 40, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

till konstitutionsutskottet propositionen,
nr 44, med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 20 och 24,
bevillningsutskottets betänkanden nr 4
och 5 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ljungqvist vid
kammarens nästföregående sanmian -

användning.

träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för
åstadkommande av positiva resultat i
frågan om ett närmare ekonomiskt nordiskt
samarbete.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Ersbacken, som
anförde: Herr talman! I riksdagens revisorers
berättelse del 1 s. 60 och följande
återfinnes ett uttalande om det
s. k. Olofsforslägret i närheten av
Avesta stad. Statsrevisorerna redogöra
först för anstaltens belägenhet och lokalisera
den till Bjurfors i Grytnäs socken
av Kopparbergs län, vilket icke är
riktigt överensstämmande med verkligheten.
Lägret är i stället beläget i Norbergs
socken av Västmanlands län.
Statsmakterna ha här nedlagt stora
kostnader; enligt uppgift från byggnadsstyrelsen
ha dessa uppgått till mer
än 1 500 000 kronor. Olofsforslägret utrymdes
på eftersommaren 1946 och har
sedan dess stått oanvänt under ett och
ett halvt år, vilket enligt mångas mening
är otillfredsställande.

Lägret innehåller fyra barackbyggnader
med vardera plats för 160 man, vidare
finnas sjukstuga och ekonomibyggnad
med gedigen utrustning bestående
i värmecentral, tvätt och kök
samt matsalar. Vad sedan bostadshusen
beträffar konstateras att dessa utgöras
av 5 lägenheter om två rum och kök
avsedda för gift personal samt 29 enkelrum
för ogifta befattningshavare. Utrustningen
i kök och tvätt är synnerligen
förstklassig och motsvarar mycket
högt ställda krav. Härtill kommer en
riklig uppsättning av inventarier och
materiel, såsom filtar, sängkläder, köksutensilier
m. m. På grund härav och
med hänsyn jämväl till anläggningens

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari 1948.

Interpellation angående hälso- och sjukvården på Gotland.

relativt centrala belägenhet i förhållande
till Avesta, Krylbo och Sala stad
synes det statsrevisorerna som den vore
väl lämpad såsom sekundäravdelning
till Salberga sjukhus. Statsrevisorerna
avsluta sitt avsnitt om Olofsfors med att
uttala, att frågan om lägrets användning,
t. ex. inom den statliga sinnessjukvården,
snarast bör bringas till sin
lösning, och säga sig ha velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på förhållandet.

Då det emellertid kommer att dröja
lång tid innan statsrevisorernas berättelse
via statsutskottet kommer på riksdagens
bord och då det synes råda en
samstämmig mening om att Olofsfors
förnämliga anläggning måtte komina till
någon nytta på ett eller annat sätt så
fort som möjligt, anhåller undertecknad
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande interpellation: Har

på grund av statsrevisorernas
uttalande eller av annan anledning
någonting åtgjorts rörande den framtida
användningen av Olofsforslägret,
vilket så länge legat oanvänt till ingen
nytta trots att så stora kostnader nedlagts
därstädes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka, som
yttrade: Herr talman! Våra landsting
ha många betydelsefulla uppgifter att
fylla. Med den snabba utveckling på
samhällslivets skilda områden, som ägt
rum under senare tid, ha dessa uppgifter
blivit alltmera omfattande. De
draga också därigenom proportionsvis
större kostnader än tidigare. Sedan
gammalt har hälso- och sjukvården varit
landstingens väsentligaste uppgift.
Numera ha också andra områden av
landstingens verksamhet blivit allt betydelsefullare,
exempelvis de grenar av

undervisningsväsendet, som falla under
landstingens verksamhetsområde.

Hälso- och sjukvården är dock alltjämt
den gren av landstingens uppgifter,
som kräver de ojämförligt största
utgifterna. Då vården på senare tid alltmera
utbyggts och differentierats har
den också givetvis blivit allt kostsammare.
Medan landstingens samlade utgifter
för hälso- och sjukvården år 1925
utgjorde 52,4 milj. kr., stego dessa utgifter
för år 1944 — det sista år för
vilket officiella siffror föreligga — till
icke mindre än 152,5 milj. kr. I landstingens
stater för år 1947 beräknas nettoutgifterna
för hälso- och sjukvården
till 228,0 milj. kr. Den starka ökningen
av utgifterna under senare år är till
stor del beroende på nödvändigheten
av att företaga omfattande löneförbättringar
för den inom sjuk- och hälsovården
anställda personalen.

Den ökning av landstingens utgifter
för sjuk- och hälsovården, som således
pågått under de senaste årtiondena, kan
ingalunda betraktas som avslutad. De
planer för vårdens framtida utveckling,
som nu uppgjorts, torde utan tvivel
vara de mest omfattande som någonsin
förelegat och syfta bland annat till
en utbyggnad av den slutna vården med
över 40 procent. Denna utveckling har
redan ställt landstingen inför svårlösta
problem och kommer givetvis att göra
detta i än högre grad i framtiden.

För ett litet landstingsområde som
Gotlands läns måste det bli synnerligen
betungande att lösa hälso- och sjukvårdens
problem på ett sätt, som svarar
mot befolkningens berättigade önskemål.
På grund av Gotlands avskilda läge
har dess befolkning vida mindre möjligheter
än befolkningen i andra län att
kunna söka vård utom hemlänet. Hälsooch
sjukvården har redan blivit en uppgift
av en sådan storleksordning, att
det kräves ett betydande befolkningsoch
skatteunderlag för att den skall
kunna rationellt skötas. Dessa förutsättningar
saknas tyvärr på Gotland.

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari 1948.
Interpellation angående hälso- och sjukvården på Gotland.

Invånarantalet i Gotlands län uppgår
endast till cirka 59 000 och har under
de senaste åren sjunkit något. Befolkningsstrukturen
är vidare av sådan art,
att Gotland torde ha proportionsvis
mindre antal personer i de produktiva
åldrarna än något annat län. Skatteunderlaget
på Gotland utgjorde 1947
760 738 skattekronor, motsvarande 12,00
skattekronor per invånare. Detta skatteunderlag
är det minsta. Trots att skatteunderlaget
ökat från år till år, ha
landstingets utgifter ökat i än hastigare
takt, varför landstingsskatten successivt
måst höjas, så att den nu stigit till 4,20
kr. per skattekrona. Detta är den högsta
utdebitering i landet.

Det är uppenbart att en så hög utdebitering
innebär en avsevärd börda
för näringslivet, allrahelst som utdebiteringen
av kommunalskatt i primärkommunerna
även är hög. Det gotländska
näringslivet hämmas därigenom
i viss grad i sin utveckling. Den
befolkningsminskning, som under de
senaste åren ägt rum på Gotland, förklaras
genom den utflyttning till andra
delar av riket som ägt rum, vilken utflyttning
i sin tur förorsakas av bristande
försörjningsmöjligheter inom länet.
Befolkningsminskningen ses icke
utan oro av länets ansvariga myndigheter,
och skall den kunna hejdas är
det nödvändigt att länets näringsliv blir
rikare utvecklat och mera differentierat.
För att så skall kunna ske får icke
skattebördan bli alltför tyngande. I så
fall kommer det redan förut otillräckliga
befolknings- och skatteunderlaget
att ytterligare minska.

Trots att landstinget offrat betydande
belopp på hälso- och sjukvårdens tillgodoseende
återstår ännu mycket att
göra, innan denna kan anses vara tillfredsställande
ordnad. Vissa utbyggnader
äro nödvändiga, vilka komma att
kräva icke obetydliga engångskostnader
samt åtskillig ökning av de årliga
driftskostnaderna sedan de blivit genomförda.
Skulle samtidigt eu stagna -

tion eller rent av en nedgång i skatteunderlaget
inträffa, blir följden den att
landstingsskatten måste avsevärt ökas.

Av vad jag här anfört torde framgå,
att särskilda hjälpåtgärder från statens
sida äro påkallade, om Gotlands läns
landsting skall kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta sina uppgifter på
hälso- och sjukvårdens område. Gotlands
läns landsting intar med hänsyn
till länets svaga befolkningsunderlag
och begränsade skattekraft en särställning
bland rikets landsting, varför ett
speciellt statligt stöd åt detta landsting
icke behöver bli prejudicerande.

Frågan om statens bidrag till den av
landstingen bedrivna hälso- och sjukvårdande
verksamheten är visserligen
redan föremål för utredning inom 1946
års statsbidragssakkunniga för hälsooch
sjukvården, men med hänsyn till
Gotlands speciella förhållanden torde
det knappast bli möjligt att inordna det
särskilda stöd, som härvidlag är påkallat,
i ett för samtliga landsting och
städer utanför landsting avsett generellt
statsbidragssystem. Särskilda åtgärder
från statens sida beträffande bidrag
till Gotlands läns landsting torde
bli nödvändiga.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet villig att i samband med
frågan om statsbidrag till den av landstingen
bedrivna verksamheten på hälsooch
sjukvårdens område låta förelägga
riksdagen förslag till särskilda bestämmelser
om dylikt statsbidrag till Gotlands
läns landsting, i anslutning till
de synpunkter som ovan anförts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 18,

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

till Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnande,
nr 19, av ställföreträdare för justitieombudsmannen.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

På grund av min makes hastiga bortgång
får undertecknad härmed hemställa
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 3—16 februari 1948.

Olivia Nordgren.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 februari

kl. 11 fm.

§ 1.

Avlämnades följande propositioner,
nämligen:

av herr statsrådet Nilsson propositionerna: nr

39, angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; och

nr 43, angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation;

av herr statsrådet Gjöres propositionen,
nr 57, angående godkännande av
protokoll rörande det fransk-svenska
varuutbytet m. m.; samt

av herr statsrådet Sträng propositionerna: nr

46, angående vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet;

nr 47, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp;

nr 54, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 55, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av för -

brukningen av elektrisk kraft och gas;
och

nr 56, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

De i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 31
avsedda meddelandena av hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
och herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet skulle nu framföras;
och lämnade herr talmannen
därvid till en början ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Regeringen har ansett
det önskvärt att vid ett särskilt sammanträde
med riksdagens kamrar få
lämna en översikt över aktuella utrikes-
och handelspolitiska spörsmål och
därmed också bereda riksdagen tillfälle
till en debatt i dessa frågor.

Det internationella läget har ännu
icke stabiliserats efter kriget, vare sig

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

i politiskt eller i ekonomiskt hänseende.
Fredstraktater rörande Tyskland
och Japan ha inte kommit till stånd,
och även andra delar av den nödvändiga
uppgörelsen efter kriget kvarstå
oreglerade. Starka meningsskiljaktigheter
mellan de närmast intresserade
makterna ha hittills försvårat överenskommelser
i viktiga frågor. Den nya
internationella säkerhetsorganisationen
har visserligen tekniskt sett kunnat
snabbt träda i funktion och på vissa
områden utfört ett betydande arbete,
men dess politiska insatser ha hittills
varit obetydliga. Motsättningar mellan
makterna hota synbarligen att paralysera
Förenta Nationernas politiska
verksamhet. I ekonomiskt hänseende
ha åtskilliga av de i kriget deltagande
staterna gjort beundransvärda ansträngningar
för att återupptaga fredsproduktionen,
återknyta handelsförbindelserna
med utlandet och över huvud bringa
ordning i sin hushållning. Men svårigheterna
äro för många länder oerhörda.
Frånvaron av en fredsuppgörelse
rörande Tyskland har hindrat en verklig
återhämtning inom ett stort område
av den europeiska kontinenten, vilket
i sin tur ofördelaktigt påverkat många
andra länders ekonomi.

Det labila läget i världen och den
förefintliga spänningen mellan de ledande
stormakterna inverka självfallet
på vårt eget lands politiska och ekonomiska
villkor. Inget folk kan undandraga
sig följderna av kriget och av
den otrygghet och splittring, som framträtt
efter krigets upphörande. Alla
folk ha samma intresse av att spåren
av kriget utplånas och att ansträngningarna
för fredens konsolidering
samordnas.

Sverige blev i november 1946 medlem
av Förenta Nationerna. Vår anslutning
till den nya säkerhetsorganisationen
innebar dels ett godtagande
av det allmänna program för den internationella
politiken, som fått sitt uttryck
i Förenta Nationernas stadga,

dels också ett åtagande av de särskilda
förpliktelser, som enligt stadgan
åvila medlemmarna.

Programmet för Förenta Nationernas
verksamhet siktar mycket högt. Det
torde ligga i sakens natur, att grundsatser
och syften för ett internationellt
förbund, som bildats omedelbart efter
ett världskrig, erhålla en utformning,
som efteråt i vissa stycken ter sig
utopisk. Förenta Nationernas stadga
innehåller principuttalanden, som vid
en analys av det verkliga läget måste
uppfattas såsom återspeglande mer eller
mindre avlägsna framtidsmål snarare
än redan existerande förhållanden.
Detta gäller exempelvis om uttalanden,
som synas förutsätta, att samtliga
anslutna stater godkänna den politiska
demokratiens idéer om grundläggande
mänskliga rättigheter samt att
de i princip ogilla all slags diskriminering
gentemot särskilda medborgargrupper.
I ingressen till stadgan betygas
sålunda de anslutna folkens tro på
de grundläggande mänskliga rättigheterna,
på den enskilda människans
värdighet och värde, på lika rättigheter
för män och kvinnor samt för stora
och små nationer. Bland Förenta Nationernas
ändamål angives i art. 2 att
åstadkomma internationell samverkan
vid befordrande och främjande av aktningen
för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla, utan
åtskillnad med avseende på ras, kön,
språk eller religion. Samtidigt som
dessa grundsatser hävdas såsom normer
avseende åtminstone delvis medlemsstaternas
inre politiska regimer,
fastslås emellertid i en annan artikel
den regeln, att ingen bestämmelse i
stadgan berättigar Förenta Nationerna
att ingripa i frågor, som väsentligen
falla inom vederbörande stats egen behörighet
eller kräver, att medlemmarna
hiinskjuta sådana frågor till lösning
enligt stadgan. Denna non-interventionsrcgel
står i en viss motsats till de
nyss anförda principerna. Även för -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

bundets program för fredens skyddande
vidlådes av en bristande överensstämmelse
mellan principuttalanden
och de mera preciserade föreskrifterna
om medlemsstaternas skyldigheter.
I ingressen förklaras, att de anslutna
folken äro beslutna att förena sina
krafter till upprätthållande av internationell
fred och säkerhet samt att godtaga
grundsatser och införa metoder,
som giva säkerhet för att vapenmakt
icke kommer till användning annat än
i gemensamt intresse. Men i de speciella
bestämmelser, som ange förutsättningarna
för kollektivt ingripande
mot fredsstörare, preciseras, att giltiga
beslut om sådant ingripande fattas av
säkerhetsrådet enligt en röstningsregel,
som ger varje permanent rådsmedlem
vetorätt vid avgörandet.

Från svensk synpunkt är det av betydelse
att konstatera, att de anförda
principerna om den inre regimen i anslutna
länder tydligen inte kunna tolkas
på det sätt, att det nu existerande
förbundet avsetts vara ett exklusivt förbund
av stater, vilka redan uppfylla
grundläggande krav på politisk demokrati
och erkännande av medborgerliga
rättigheter åt alla, utan åtskillnad
beträffande ras, kön, språk eller religion.
Tvärtom har tydligen vid förbundets
bildande förutsatts, att förbundet
skulle snarast möjligt bli universellt
och sålunda komma att omfatta stater
med de mest skilda konstitutionella,
politiska eller ekonomiska förhållanden.
Tankegången torde ha varit, att
alla staters förenande inom en enda
gemensam organisation ger bättre möjligheter
till fredens bevarande än en
splittring av staterna, vare sig så att
ett stort antal stode utanför organisationen
eller så att det bildades flera
internationella organisationer. Det faktum
att en så heterogen sammanslutning
som Förenta Nationerna ställes
inför större svårigheter än en mera
homogen organisation, när det gäller
att i samverkan finna lösningar av

uppkommande problem, har därvid
måst godtagas såsom oundvikligt. Vidare
är det beträffande sanktionssystemet
angeläget att understryka, att de
preciserade föreskrifterna om betingelserna
för ett obligatoriskt deltagande
i tvångsåtgärder innebära begränsningar
i medlemsstaternas förpliktelser,
som spelat en stor roll vid prövningen
av frågan om Sveriges anslutning. Det
har under senare tid framställts tolkningar
av stadgan, som gå ut på att
medlemsstaterna, oavsett om säkerhetsrådet
fattar beslut enligt den föreskrivna
röstningsregeln, ha en allmän skyldighet
att medverka i kollektiva tvångsåtgärder
mot en stat, som anses störa
eller hota freden. En dylik tolkning
kan icke anses berättigad. Rådets exklusiva
behörighet beträffande sanktioner
är en integrerande del av det säkerhetssystem,
som utformats. Stormakternas
vetorätt inom säkerhetsrådet
kan visserligen kritiseras ur olika synpunkter,
men den är ett rättsligt och
politiskt faktum av den största betydelse.
Vetorätten innebär, att Förenta
Nationerna ingalunda kan för närvarande
uppfattas som en internationell
rättsorganisation, vilken ingriper automatiskt
till fredens upprätthållande enligt
objektiva och allmängiltiga normer.
Organisationen är i stället en politisk
sammanslutning av icke synnerligen
fast natur, byggd på uppfattningen,
att en frivillig politisk samverkan
mellan stormakterna i uppkommande
konfliktfall är trots allt den enda metod,
som i nuvarande världsläge har
utsikter att leda till några resultat.

Dessa allmänna synpunkter på organisationen
ha varit vägledande vid den
svenska regeringens och den svenska
delegationens ställningstagande i vissa
uppmärksammade konkreta frågor. Fn
sådan fråga har varit den om nya staters
inträde i förbundet. Vid den senaste
församlingen väcktes från svensk
sida ett förslag, innehållande en rekommendation
till rådet att tillstyrka

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

samtliga föreliggande elva inträdesansökningar.
Önskvärdheten att snarast
göra förbundet universellt och därmed
vidga ramen för en organiserad samverkan
var ett bestämmande motiv för
det svenska förslaget. De kvalifikationer,
som stadgan uppställer för medlemskap,
iiro att vederbörande stat
skall vara »fredsälskande» och att den
skall åtaga sig de förpliktelser stadgan
ålägger samt att den enligt organisationens
uppfattning skall »kunna och vilja
uppfylla dessa förpliktelser». Svenska
delegationen ansåg, att dessa förutsättningar
borde presumeras vara för
handen i föreliggande fall. Förslaget
hade emellertid icke framgång, över
huvud kunde rådet ej ena sig om att
tillstyrka inträdesansökningar från någon
av de här åsyftade elva staterna.
Det är att hoppas, att frågan om nya
medlemmars inträde skall komma i ett
bättre läge vid nästa assemblé och att
då bland andra stater även vårt nordiska
broderland Finland skall upptagas
i förbundet.

Vad angår framställda förslag om revision
av röstningsregeln i säkerhetsrådet
i syfte att uppmjuka eller avskaffa
stormakternas vetorätt, har
svenska regeringen icke kunnat ansluta
sig till sådana radikala förslag, som
åsyftat vetorättens generella slopande,
och regeringen har icke heller ansett
tiden kommen för någon stadgeändring
i denna fråga av mer begränsad räckvidd.
Från Förenta staternas sida förordades
vid den senaste församlingen
en uppmjukning i praxis av vetoregeln,
i det att vetoräit enligt denna ståndpunkt
ej borde få hindra beslut enligt
kap. VI i stadgan om fredlig lösning
av tvister eller beslut om tillstyrkande
av inträdesansökningar. Det amerikanska
förslaget utmynnade i en begäran
om utredning. Sovjetunionen jämte
fem andra östeuropeiska medlemsstater
ställde sig helt avvisande mot varje
ändring och även mot en utredning i
saken. De framhävde röstningsrcgelns

fundamentala betydelse för organisationens
hela struktur. Den svenska delegationen
röstade i likhet med de andra
skandinaviska delegationerna för utredningsförslaget,
vilket blev antaget
av församlingen med erforderlig majoritet.
I enlighet med detta beslut
kommer spörsmålet att i första hand
diskuteras inom församlingens s. k. interimskommitté.
Det må tilläggas, att
en stadgeändring icke kan ske, utan
att samtliga permanenta rådsmedlemmar
acceptera densamma.

Ytterligare en stor tvistefråga inom
församlingens politiska utskott berörde
organisationen som sådan. Av Förenta
staternas utrikesminister skisserades
under generaldebatten ett förslag om
bildandet av ett nytt organ, utgörande
ett utskott, vari samtliga medlemmar av
Förenta Nationerna skulle ha säte och
som skulle sammanträda under tiden
mellan församlingens reguljära sessioner.
Detta organ, i debatterna ofta kallat
»lilla församlingen», skulle enligt det
ursprungliga förslaget ha till speciell
uppgift att befatta sig med frågor, som
rörde fred och säkerhet. Tills vidare
skulle den föreslagna kommittén beslutas
för ett år och betecknades därför
som interimskommitté.

Förslaget uppfattades allmänt såsom
ett led i Förenta staternas strävan att
kringgå den svårighet, som vetorätten
i säkerhetsrådet utgjorde, genom inrättandet
av ett organ, vilket i viss utsträckning
skulle få samma uppgifter
som säkerhetsrådet men vars beslut
kunde fattas enligt de för församlingen
tillämpade röstningsreglerna, alltså utan
vetorätt. I det utformade amerikanska
förslaget hänvisades till art. 11, 13 och
14 i stadgan såsom underlag för interimskommitténs
verksamhet. Dessa
artiklar tala om församlingens uppgifter
att upprätthålla fred och säkerhet,
att främja internationellt samarbete på
det politiska området och att — beträffande
ärenden, som inte äro under behandling
i rådet — föreslå åtgärder för

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

fredligt tillrättaläggande av varje sakläge,
som skadar den allmänna välfärden
eller de vänskapliga förbindelserna
mellan nationerna. Sovjetunionens delegation
motsatte sig starkt förslaget, som
ansågs vara oförenligt med stadgan och
åsyfta ett kringgående av bestämmelserna
om rådet och dess ansvar beträffande
behandlingen av akuta tvister. Från
andra håll ställde man sig inte avböjande
till tanken att skapa ett nytt organ
åt församlingen, bl. a. med hänsyn
till önskvärdheten att lätta församlingens
arbetsbörda och möjliggöra en förkortning
av de årliga sessionerna. Men
samtidigt ansågs det amerikanska förslaget
ha givit interimskommittén alltför
omfattande uppgifter. Den brittiska
delegationen föreslog olika begränsningar.
Andra delegationer väckte förslag
i samma riktning.

Från svensk sida hade i början av
frågans behandling pekats på möjligheten
att ajournera församlingen i stället
för att skapa ett nytt organ. Vid en
sådan ajournering kunde reglementariska
föreskrifter beslutas, varigenom
en senare sessions verksamhet inskränktes
på lämpligt sätt. Sedan det emellertid
framgått, att förslaget om en interimskommitté
hade övervägande anslutning
inom vederbörande underutskott,
accepterade den svenska delegationen
förslaget men uttalade samtidigt
sin tvekan om lämpligheten av en konstitutionell
improvisation av denna
räckvidd.

Förslaget om en interimskommitté
vann erforderlig majoritet i församlingen,
och kommittén har i januari detta
år sammanträtt. De östeuropeiska stater,
som motsatte sig förslagets antagande,
ha hittills icke sänt delegerade till kommittén.
Denna skall till en början diskutera
olika uppslag rörande begränsningar
i vetorätten.

Fn av de viktigaste politiska tvistefrågorna
under församlingens möte gällde
Greklandsfrågan. På förslag av Förenta
staternas regering uppfördes den -

na på församlingens dagordning efter
att förut ha utan resultat behandlats
av säkerhetsrådet under flera månaders
tid. Syftet med tvistens överförande till
församlingen var tydligen att undvika
det hinder mot ett positivt beslut i saken,
som röstningsregeln för rådet visat
sig utgöra. I församlingens politiska utskott
stodo åsikterna skarpt mot varandra,
både i fråga om fakta och beträffande
åtgärder, som borde vidtagas.
Å ena sidan hävdades med åberopande
av rapporterna från den av rådet utsända
undersökningskommissionen, att
Greklands grannländer gjort sig skyldiga
till folkrättsstridigt understöd åt partisanerna;
det yrkades, att en ny kommission
skulle sändas till Grekland för
att iakttaga, vad som försiggick vid
gränserna, och samtidigt medla mellan
parterna i vissa frågor. Från andra sidan
bestredos anklagelserna mot grannländerna
och gjordes gällande, att den
inre regimen i Grekland jämte utländsk
intervention till den grekiska regeringens
förmån voro de verkliga orsakerna
till det kritiska läget. Den förstnämnda
ståndpunkten — som kan betecknas som
den amerikanska, då Förenta staternas
delegation var förslagsställare — kombinerades
med yrkandet att, om gränsintermezzona
fortsatte, ett urtima möte
med församlingen borde sammankallas
för att överväga, vilka åtgärder då borde
vidtagas av Förenta Nationerna. Den
senare ståndpunkten — förfäktad
främst av Sovjetunionen — utmynnade
i yrkandet, att de brittiska trupperna
skulle lämna Grekland och att all finansiell
hjälp utifrån till landet skulle
förmedlas av Förenta Nationerna. Båda
huvudförslagen innefattade dessutom
vissa gemensamma partier avseende avtal
mellan Grekland och grannländerna
om bättre gränsbevakning, behandlingen
av flyktingar m. m. På svensk
sida var man inte övertygad om att utsändandet
av en ny kommission med i
huvudsak samma uppdrag som den tidigare
erbjöde stora utsikter till en lös -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ning av tvisten. Det föreföll också
oklart, vilka möjligheter en eventuell
urtima församling skulle ha till sitt förfogande
för ett ingripande, sedan en
kommission nr 2 misslyckats. Enligt
stadgan är det säkerhetsrådet, som ensamt
äger besluta i fråga om kollektiva
tvångsåtgärder. Samtidigt hade vi den
uppfattningen — som för övrigt skymtat
också i undersökningskommissionens
rapport — att gränstvisterna så nära
sammanhängde med det inrepolitiska
läget i Grekland, att Förenta Nationernas
behandling av Greklandsfrågan borde
utsträckas till att avse även en undersökning
bl. a. av orsakerna till de
inre striderna inom Grekland. Det slutliga
målet för Förenta Nationernas ingripande
borde vara att sätta Grekland
i stånd att hävda sitt oberoende åt alla
håll. De här anförda synpunkterna utformades
i ett svenskt förslag, som gick
ut på att en undersökning av hela det
grekiska problemet borde företagas av
personer med särskilda kvalifikationer
för en dylik uppgift, vilka personer
borde bilda sig ett omdöme om hela
läget och framlägga sina rekommendationer
till församlingen. Rapporteringen
om gränsintermezzon borde, enligt det
svenska förslaget, endast utgöra en sida
av kommissionens verksamhet. Våra
synpunkter delades i det väsentliga av
de norska och danska delegationerna.
Sedan emellertid det politiska utskottets
majoritet anslutit sig till det amerikanska
förslaget i modifierad form, återtogs
det .svenska förslaget såsom i sak förkastat.
Beträffande proceduren vid röstningen
må anmärkas, att propositionen
ställes på varje särskilt resolutionsförslag
eller del därav, och utskottsledamöterna
rösta ja eller nej. Det modifierade
amerikanska förslaget i Greklandsfrågan
ställdes först under omröstning.
Den svenske delegaten nedlade då sin
röst, eftersom det svenska förslaget icke
ännu varit under omröstning. Nedläggandet
av vår röst vid den förstnämnda
voteringen var tydligen icke - såsom

påståtts på sina håll i pressen —- ett
uttryck för delegationens önskan att
undvika ett ståndpunktstagande utan
betingat av voteringstekniska skäl. Vår
ståndpunkt hade ju fixerats i det svenska
resolutionsförslaget och i motiveringen
för detta.

Vid valet av medlemsstater, som
skulle vara företrädda i den nya kommissionen,
avhöjde Sovjetunionen och
Polen ■— vilka föreslagits till medlemmar
— att mottaga uppdraget. Kommissionen
blev härigenom från början
bojkottad av de östeuropeiska stater,
som ställt sig på den ryska linjen under
frågans behandling.

Gränskommissionen är nu sedan någon
tid stationerad i Grekland.

Vid höstens församlingsmöte förelåg
en rapport i Palestina-frågan, avgiven
av den särskilda kommission, som utsetts
att företaga undersökningar på ort
och ställe. Kommissionen stod som bekant
under ordförandeskap av justitierådet
Sandström, ett förhållande som
icke innehar, att det förslag, som kommissionens
majoritet, däribland dess
ordförande, framlade, var att betrakta
som ett officiellt svenskt ställningstagande.
Den svenske representanten
byggde självfallet sin uppfattning i frågan
uteslutande på egna iakttagelser
och slutsatser. I likhet med övriga medlemmar
av kommissionen har han till
kommissionens protokoll avgivit en förklaring,
att han vore obunden av instruktioner.

Behandlingen av Palestina-kommissionens
rapport anförtroddes ett särskilt
utskott, i vilket samtliga medlemsstater
voro företrädda. Sveriges delegat
i utskottet tillkännagav under första
skedet av frågans behandling sin anslutning
i huvudsak till den ståndpunkt,
som rekommenderats av Palestina-kommissionens
majoritet, d. v. s. Palestinas
uppdelande i två oberoende, men i en
ekonomisk union förenade stater. Ett
resolutionsförslag, vari denna lösning

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

rekommenderades såsom grundval för
den fortsatta behandlingen, framlades
av Förenta staternas och Sveriges delegater
gemensamt men blev icke antaget.
I stället remitterades bägge huvudförslagen
till var sitt underutskott, vilka
arbetade parallellt. Under det senare
stadiet av behandlingen inom plenarutskottet
godkändes delningsförslaget
med någon modifikation. Ett från arabiskt
håll härrörande förslag, innebärande
Palestinas erkännande som en
odelad stat, hade dessförinnan förkastats.
I debatten inom utskottet rörande
delningsplanen hade Sveriges representant
framfört vissa förslag, åsyftande
att trygga och precisera den föreslagna
internationella regimen för Jerusalem.
De svenska förslagen härutinnan biföllos
av utskottet.

Utskottets förslag antogs i oförändrat
skick av generalförsamlingen med %
majoritet. För förslaget avgåvos 33 röster,
mot förslaget 13, medan 10 stater
nedlade sina röster. Sakligt sett innebär
beslutet, att Storbritanniens mandat
över Palestina upphör ej senare än
den 1 augusti 1948, att en oberoende
arabisk resp. judisk stat ävensom den
särskilda internationella regimen för
Jerusalem skall komma till stånd ej
senare än den 1 oktober samma år och
att en FN-kommission upprättas för att
under säkerhetsrådets ledning efter
hand övertaga Palestinas administration
och i samråd med de demokratiska parterna
och. andra organisationer i de
arabiska och judiska staterna uppriitta
arabiska och judiska provisoriska regeringsorgan.
Formellt sett innebär beslutet,
att Storbritannien och medlemsstaterna
uppmanats antaga och genomföra
delningsplanen och att församlingen hos
säkerhetsrådet begärt, att detta måtte
vidtaga de åtgärder, som enligt planen
äro nödvändiga för dess genomförande.

Sveriges delegat hade redan i generaldebatten
såsom förutsättning för deiningsplanens
godkännande angivit, att
ett effektivt och praktiskt system för

planens genomförande blev utarbetat
och antaget. När planen sedermera förelädes
generalförsamlingen, tillkännagavs
å svensk sida, att man befarade,
att nämnda förutsättning icke uppfyllts.
Under framhållande att en negativ utgång
av frågans behandling dock skulle
medföra ännu allvarligare olägenheter
än ett accepterande av det föreliggande
förslaget med dess påtagliga brister,
röstade den svenska delegationen för
detsamma.

På förslag av Förenta staternas regering
uppförde församlingen på sin dagordning
frågan om Korea. I samband
med Japans kapitulation hade de allierade
bestämt, att norra delen av Korea
skulle ockuperas av ryska trupper och
södra delen av amerikanska styrkor. Sedermera
hade Förenta staterna, Storbritannien
och Sovjetunionen överenskommit
att upprätta en provisorisk styrelse
i Korea i syfte att återupprätta
landet såsom en oberoende stat. Till
detta avtal hade Kina senare anslutit
sig. De bägge ockupationsmakterna hade
sedermera icke kunnat enas om fullföljandet
av det träffade avtalet, och
Förenta staterna yrkade nu, att Förenta
Nationerna skulle skicka ut en kommission
till Korea med uppgift att främja
övergången till självständig ställning.
Från rysk sida framfördes såsom motförslag
att de främmande ockupationstrupperna
omedelbart skulle dragas tillbaka,
ett förslag so n enligt amerikansk
uppfattning skulle leda till inbördeskrig,
om det genomfördes. I Korea-frågan
nedlade den svenska delegaten sin
röst. Redan den omständigheten, att
denna fråga var ett led i fredsuppgörelsen,
bidrog till den svenska delegationens
hållning. Men härtill kom, att
detta spörsmål icke hade förberetts eller
utretts av något organ för Förenta
Nationerna och att ej heller material för
dess bedömande av Förenta Nationerna
ställts till förfogande för de regeringar,
som icke haft anledning att tidigare
följa frågans utveckling. De danska och

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

norska delegationerna nedlade likaså
sina röster.

Den nu lämnade redogörelsen bär begränsats
till viktigare frågor av politisk
art. Beträffande organisationens
verksamhet i övrigt torde få hänvisas
till den publikation, som kommer att
utgivas av utrikesdepartementet. Det
må anmärkas, att en av de frågor, som
före församlingens möte hade väntats
bli ett av huvudämnena för det politiska
utskottets förhandlingar, nämligen
nedrustningsfrågan med vad därmed
sammanhänger, över huvud icke hann
bli diskuterad under sessionen.

Det är uppenbart, att rådande motsättningar
mellan makterna i hög grad
försvårat ett fruktbart arbete inom den
nya säkerhetsorganisationen. I de fyra
politiska frågor, som Förenta staternas
regering vid församlingens början begärde
upptagna på dagordningen —
Greklandsfrågan, Koreafrågan, spörsmålet
om vetorätten och om interimskommittén
— slutade överläggningarna

1 stark dissonans. Däremot nåddes efter
häftiga och långvariga debatter ett enhälligt
resultat i den av Sovjetunionen
framförda frågan om fördömande av
krigspropaganda, varvid dock bör märkas,
att sakfrågan liänsköts för ytterligare
överväganden till en kommande
internationell konferens om informations-
och pressfrihet, som är avsedd
att hållas i Geneve i mars månad.

Såsom medlem av Förenta Nationerna
har Sverige haft att taga ställning till
en mångfald problem, som inte direkt
beröra våra intressen. I anslutning till
traditionen från Nationernas förbunds
lid har den svenska regeringen och den
svenska delegationen vid sitt ställningstagande
i olika frågor eftersträvat att
bedöma och behandla varje fråga enligt
dess sakliga innebörd. Eftersom
många av frågorna ha en utpräglat politisk
karaktär, har givetvis en saklig
prövning ofta måst innefatta även ett
politiskt bedömande. Därvid har hänsyn
måst tagas såväl till de intressen

2 Andra kammarens protokoll 1,948. Nr

på längre sikt, som Förenta Nationerna
representerar, som också till det aktuella
lägets möjligheter.

Det har från början varit meningen,
att fastställandet av fredsvillkoren för
de besegrade staterna icke skulle vara
en uppgift för Förenta Nationerna. Icke
desto mindre har redan, såsom nyss
nämnts, en betydelsefull fråga, som
nära sammanhänger med fredsuppgörelsen,
hänskjutits till Förenta Nationernas
församling. Och det har förekommit
antydningar, att även andra
spörsmål av denna kategori kunde
framdeles bli underställda Förenta Nationernas
församling. Det må i detta
sammanhang framhållas, att Förenta
Nationernas stadga i visst hänseende
ställer mellanhavanden med de forna
fiendestaterna i en särklass och därmed
understryker, att uppgörelser, som
sammanhänga med kriget, icke följa de
vanliga reglerna i stadgan. I art. 107
utsäges nämligen generellt, att stadgan
icke lägger hinder i vägen för åtgärder,
som segrarmakterna vidtaga eller
godkänna mot de forna fiendestaterna
såsom följd av det andra världskriget.
Inga sådana tvångsåtgärder av en eller
flera segrarmakter bli ogiltiga eller förhindras
genom stadgans bestämmelser.

I den mån fastställandet av fredsvillkor
skulle i framtiden upptagas på Förenta
Nationernas dagordning, kan en
viss återhållsamhet te sig särskilt påkallad
för en stat, som i likhet med
Sverige stått utanför kriget.

I detta sammanhang må en kort översikt
lämnas över Sveriges ställning till
vissa speciella organ, som inrättats av
Förenta Nationerna. Jag beklagar, att
det blir en smula långtråkiga uppgifter,
men det har ofta i pressen framkommit
önskemål om upplysningar i detta
hänseende.

1. I enlighet med Förenta Nationernas
uppgift att verka för högre levnadsstandard,
full sysselsättning och mellanfolkligt
samarbete på det ekonomiska
området upprättades i mars 1947 en

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ekonomisk kommission för Europa.
Kommissionen, vilken är en underavdelning
av Förenta Nationernas ekonomiska
och sociala råd, skall taga
initiativ till och deltaga i samfällda
åtgärder för Europas ekonomiska återuppbyggnad.
Det åligger kommissionen
att insamla och bearbeta uppgifter rörande
ekonomiska och tekniska problem
samt, när den så anser lämpligt,
avlåta förslag eller rekommendationer.
Kostnaderna för den administrativa
apparaten bestridas av Förenta Nationerna,
som ställer nödig personal till
förfogande. Till verkställande sekreterare
utsågs i april dåvarande svenske
handelsministern professorn Gunnar
Myrdal.

Europakommissionen har hittills haft
två sessioner.

Vid båda sessionerna behandlades
omröstningsreglerna. Från vissa länder
framfördes förslag, att för beslut i viktigare
frågor skulle fordras två tredjedels
majoritet. Frågan avgjordes vid
julisessionen, då majoriteten av kommissionens
medlemmar, däribland Sverige,
anslöt sig till principen om enkel
majoritet för samtliga frågor.

Förhållandet till dem av Europas stater,
som ej tillhöra Förenta Nationerna,
debatterades vid majmötet, och man
enades om att dessa stater — med undantag
för Spanien — skulle kunna inbjudas
att deltaga i kommissionens
arbete.

Då Europa-kommissionen tillkom,
existerade tre internationella organisationer,
som ägnade sig åt vissa europeiska
efterkrigsproblem. Dessa organisationer
voro den tillfälliga ekonomiska
kommissionen för Europa, den
europeiska kolorganisationen och den
europeiska centralorganisationen för inlandstransporter.
För övertagande av
dessa tre äldre organisationers arbete
och för fullföljande av arbetsuppgifterna
i övrigt beslöt Europa-kommissionen
vid julimötet att upprätta en rad
tekniska kommittéer.

Ett livligt arbete har bedrivits inom

dessa organ. Från svensk sida ha representanter
sänts till åtskilliga av deras
sammanträden, och informationsmaterial
har ställts till förfogande.

2. Den internationella flyktingsorganisationen
(IRO) har ännu icke kommit
till stånd, då i enlighet med organisationens
stadga minst 15 medlemsstater,
representerande minst 75 % av bidragssumman,
måste ha anslutit sig
och detta villkor ännu icke uppfyllts.
Frågan om Sveriges anslutning har
komplicerats av följande omständighet.
I Washingtonöverenskommelsen om de
tyska tillgångarna utfäste sig Sverige
att skänka 50 miljoner kronor till den
då verksamma internationella regeringskommittén
för flyktingsfrågor i
London. Detta belopp utgjorde ett fullt
fristående svenskt bidrag och härrörde
icke, såsom ibland påståtts, från tyska
tillgångar i Sverige. Nämnda kommittés
verksamhet övergick under 1947 å
den nya flyktingsorganisationens förberedande
kommission. När frågan om
Sveriges anslutning till IRO kom före,
ansåg man på svensk sida, att detta
synnerligen betydande bidrag borde få
räknas oss till godo vid gäldandet av
vårt medlemsbidrag.

Under de diskussioner, som från
svensk sida förts om vår anslutning,
har den svenska ståndpunkten varit, att
anslutning endast kunde komma i fråga,
därest våra finansiella bidrag till IRO
finge avräknas å nämnda 50-miljonanslag.
Frågan har ännu icke avgjorts.

I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den

II juli 1947 ha emellertid, då regeringskommittén
i London icke längre
existerar, 50 miljoner kronor insatts å
ett för flyktingkommissionen i riksbanken
öppnat konto i svenska kronor.
Beloppet har redan delvis transfererats
i diverse mjukvalutor.

Kostnaderna för ett svenskt årsbidrag
till IRO enligt den gällande bidragsskalan
förväntas bli under de första
åren synnerligen betydande, då organisationens
budget rör sig om minst
150 miljoner dollar.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

3. Den internationella flygorganisationen
bildades våren 1947 och efterträdde
en tidigare provisorisk organisation.
Bland medlemsstaterna befann
sig Sverige. Vår ratifikation hade ägt
rum redan 1946. Organisationens församling
höll sitt första ordinarie möte
i maj 1947 i Montreal. Sverige var där
representerat. En svensk representant
sitter även i organisationens råd. Kostnaderna
för Sveriges medlemskap budgetåret
1947/48 voro 300 000 kronor.

4. Världshälsovårdsorganisationen
(WHO) har ännu icke konstituerats, beroende
på att tillräckligt många medlemmar
ännu icke anslutit sig. Sverige
har den 28 augusti 1947 (för övrigt som
första stat efter signatärmakterna) undertecknat
den internationella överenskommelsen
om stadgar för organisationen.

5. Det allmänna syfte, som den internationella
organisationen för jordbruk
och livsmedelsförsörjning (FAO)
företräder, kan i korthet sägas vara att
genom förbättringar av produktionen
och en jämnare fördelning av tillgångarna
åstadkomma en ökad behovstäckning
och en högre hälsostandard bland
världens folk. Ett starkt intresse för
den verksamhet, som organisationen bedriver,
har framträtt på skilda håll
och icke minst inom jordbrukarkretsar
i vårt land. Såsom ett uttryck härför
har Sverige också sänt representanter,
företrädande olika offentliga institutioner
och yrkessammanslutningar, att
såsom observatörer närvara vid de två
senaste konferenserna i Köpenhamn
och i Geneve. Härjämte ha svenskar
vid olika tillfällen deltagit i konferenser
för speciella ändamål och i arbetet
inom expertkommittéer, som organisationen
tillkallat för egen del eller i
samarbete med Europa-kommissionen.
Ehuru vissa skäl kunna åberopas för
att Sverige skulle ansöka om medlemskap
i organisationen -— under hand
bär regeringen också fått mottaga förfrågningar
härom — torde emellertid,
med hänsyn till de relativt stora ut -

gifter i hårdvaluta, som skulle vara förenade
med ett medlemskap (över
100 000 amerikanska dollar), regeringen
för närvarande icke kunna föreslå något
steg i denna riktning.

6. Internationella återuppbyggnadsbanken
och internationella valutafonden
ha under året börjat sin verksamhet.
Ett nära samband består mellan
dessa båda institutioner och den internationella
organisationen för främjande
av handel och sysselsättning,
vilken som bekant ännu icke upprättats.
Då det ur svensk synpunkt ansetts
önskvärt att kunna pröva frågan om
vår ställning till banken och fonden i
samband med planen på upprättandet
av handelsorganisationen, har frågan
för vår del ännu icke aktualiserats.

De finansiella insatserna i fonden
och banken äro högst betydande. Av
insatser från stater av med Sverige jämförlig
storleksordning kunna nämnas
Belgiens om 225 miljoner dollar, Canadas
om 300 miljoner dollar, Tjeckoslovakiens
om 125 miljoner dollar, Nederländernas
om 275 miljoner dollar, Danmarks
om 68 miljoner dollar och Norges
om 50 miljoner dollar.

7. Förenta Nationernas fackorgan för
kulturellt samarbete (UNESCO), vars
uppgift är att främja fred och säkerhet
genom att befordra samarbete mellan
folken i undervisningsfrågor, vetenskapliga
och kulturella frågor och befordra
respekt för lag, rätt, humanitet
och frihet utan diskriminering i fråga
om ras, kön, språk eller religion, trädde
i funktion redan 1946. Organisationens
generalförsamling har sammanträtt
tvenne gånger, i Paris och i Mexico. Vid
båda tillfällena var Sverige representerat
av observatörer.

Svenska regeringen har övervägt frågan
om Sveriges anslutning till organisationen
innevarande år. På grund
av det synnerligen betydande årsbidrag,
som enligt fastställd bidragsskala skulle
falla på Sverige — över 900 000 kronor
— och vårt i år särskilt ansträngda finansiella
läge, har regeringen med be -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

klagande funnit det nödvändigt att uppskjuta
sin anslutning.

Samarbetet mellan de nordiska länderna
har efter kriget återupptagits och
utvecklats.

På det politiska området har detta
samarbete tagit sig uttryck i inbördes
överläggningar och samråd i viktigare
internationella frågor. Sådant samråd
har ägt rum — förutom på vanlig diplomatisk
väg — dels vid regelbundna möten
mellan de skandinaviska ländernas
utrikesministrar, dels genom överläggningar
mellan våra staters delegationer
i Förenta Nationerna eller vid andra
internationella konferenser. Härmed ha
vi återvänt till de former för politiskt
samarbete, som praktiserades med stor
fördel före kriget.

Yad angår det ekonomiska samarbetet
har ett sådant ägt rum i olika former.
Om den organiserade samverkan på
vissa hithörande områden, som planerats
vid det skandinaviska ministermötet
i Köpenhamn i augusti förra året,
hänvisar jag till handelsministerns redogörelse.

Det gemensamma lagstiftningsarbetet
har återupptagits och ytterligare utvecklats
efter överenskommelse i Köpenhamn
i februari 1946 mellan justitieministrarna
i Sverige, Norge och
Danmark. Svenska regeringen har utsett
två permanenta delegerade med uppgift
att fortlöpande verka för främjande
av det nordiska lagsamarbetet och från
svensk sida upprätthålla förbindelser
med motsvarande representanter för de
övriga nordiska länderna. Jämväl Finland
och Island ha förklarat sig villiga
att ånyo deltaga i denna traditionella
form av nordiskt samarbete.

På det socialpolitiska fältet har ett
livligt samarbete ägt rum mellan de
nordiska länderna. Det har omfattat
bl. a. viktiga sociala försäkringsfrågor,
arbetsförmedling, utbyte av jordbrukarungdom
och anordnande av nordiska
jordbruksläger.

På universitetens och skolväsendets

område ha likaså betydelsefulla samarbetsuppgifter
upptagits. En gemensam
nordisk kulturkommitté har organiserats.

Över huvud ha de nordiska folken i
stor utsträckning sinsemellan förverkligat
det slags» andliga union», som brittiske
utrikesministern i sitt uppmärksammade
tal uppställde såsom ett mål för
en större krets av stater. Den känsla av
broderskap, som Mr. Bevin framhävde
såsom väsentlig och som vilar på medvetandet
om likställighet, frihet, gemensam
rättsåskådning och gemensam demokratisk
grundsyn, den har i vår
mindre krets av länder kunnat lättare
utvecklas på grund av folkens släktskap
och intima förbindelser. Men mycket
är ännu att vinna i framtiden genom
ett vidgat och mer planmässigt
nordiskt samarbete. Den svenska regeringen
ser här ett synnerligen betydelsefullt
mål för svensk politik utåt.

I ett tal vid Harvarduniversitetet den
5 juni 1947 gav utrikesminister Marshall
en skildring av det ekonomiska nödläget
i Europa och framhöll såsom en uppgift
för Förenta staterna att bidraga till
återställande av ekonomisk hälsa. Samtidigt
underströks i talet, att ett initiativ
måste komma från de europeiska
staterna själva. De måste komma överens
angående lägets krav och sina egna
insatser i syfte att göra amerikansk
hjälp effektiv. Det vore varken lämpligt
eller ändamålsenligt, att Förenta staterna
ensidigt utformade ett program
för Europas återhämtning. Programmet
borde komma från Europa och godtagas
av många, om icke samtliga europeiska
nationer. Förenta staternas roll
skulle bestå i vänskaplig hjälp med programmets
utarbetande och sedermera
i understöd åt programmet i den utsträckning
det visade sig praktiskt genomförbart.

I anledning av detta tal ordnades på
den brittiske utrikesministerns förslag
en konferens i Paris mellan de engelska,
franska och sovjetryska utrikes -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ministrarna. Syftet med denna konferens
var att få ett meningsutbyte till
stånd om det initiativ, som Mr. Marshall
hade uppmanat till. Efter en
veckas förhandlingar, varunder ett
program för det fortsatta arbetet framlagts
av Frankrikes utrikesminister
och i väsentliga hänseenden vunnit
engelskt stöd, avslutades konferensen
utan att enighet nåtts. Sovjetunionens
utrikesminister var visserligen
beredd att medverka till en utredning
av de europeiska ländernas behov i
fråga om varor och krediter i enlighet
med planens syfte men ansåg, att de
brittiska och franska regeringarnas förslag
beträffande arbetsuppgifterna
sträckte sig för långt och skulle leda
till obehörigt intrång i de europeiska
staternas ekonomiska självständighet.
Sovjetunionen avböjde därför vidare
deltagande i överläggningar på den föreslagna
grundvalen.

De brittiska och franska regeringarna
inbjödo därefter övriga europeiska stater
— utom Spanien —- till en konferens
i Paris den 12 juli. Svenska regeringen
svarade, efter samråd med Danmarks
och Norges regeringar, att den
accepterade att taga del i överläggningarna
i Paris.

Sammanlagt 16 stater deltogo i konferensen.
Vid de utredningar, som konferensen
verkställde, beaktades också
västra Tysklands resurser och behov.
Konferensen organiserades så, att en
samarbetskommitté, vari alla 16 delegationer
voro företrädda, tillsattes såsom
huvudorgan. En verkställande kommitté
fick till uppgift att bistå samarbetskommittén
i dess dagliga arbete.
Vidare tillsattes en rad tekniska kommittéer
samt en mindre rapportörsgrupp.
Sverige ingick i kommittén för
bränsle och i rapportörsgruppen. En av
de svenska delegaterna utsågs att vara
en av de båda biträdande rapportörerna.

De tekniska kommittéerna utarbetade
rapporter, envar för sitt område, efter

att ha inhämtat statistiska uppgifter rörande
de olika ländernas produktion
och produktionsplaner, deras export
och import, deras betalningsbalanser
etc. I en allmän rapport sammanfattades
resultatet av de speciella rapporterna
och angåvos de riktlinjer, som de
deltagande länderna önskade följa i sin
ekonomiska politik. Rapporten avsåg
en period av fyra år framåt, 1948—51.

Det återhämtningsprogram, som innefattas
i den allmänna rapporten, är
grundat på följande fyra element:

1. Kraftiga ansträngningar att öka produktionen
i varje land, särskilt i vad
avser jordbruk, bränsle och kraft, transportväsen
och modernisering av utrustningen.

2. Skapandet och vidmakthållandet
av inre finansiell stabilitet såsom väsentligt
villkor för fullt utnyttjande av
Europas produktiva och finansiella
resurser.

3. Utveckling av ekonomiskt samarbete
mellan de deltagande länderna.

4. Lösning av problemet om de deltagande
ländernas betalningsunderskott
i förhållande till den amerikanska kontinenten,
framför allt genom ökad
export.

I överensstämmelse med detta program
ha de deltagande länderna i rapporten
förklarat sig vilja uppbjuda all
sin förmåga för att

a) utveckla sin produktion i syfte
att nå de uppställda målen, särskilt i
fråga om livsmedel och kol;

b) göra det mest fullständiga och effektiva
bruk av sin produktionskapacitet
och sin tillgängliga arbetskraft;

c) modernisera sin utrustning och
sina trafikmedel, så att arbetet blir
mera produktivt, arbetsvillkoren förbättrade
och levnadsstandarden höjd
hos alla Europas folk;

d) vidtaga alla nödvändiga åtgärder
för snabbt uppnående av inre finansiell,
monetär och ekonomisk stabilitet samtidigt
med upprätthållandet av en hög
sysselsättning;

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

e) samarbeta med varandra och likasinnade
länder i fråga om åtgärder för
sänkning av tulltariffer och andra handelshinder,
i överensstämmelse med
principerna i den föreslagna stadgan
för en internationell handelsorganisation; f)

gradvis undanröja hindren för personers
fria förflyttning inom Europa;

g) organisera metoder, varigenom gemensamma
tillgångar kunna utnyttjas
gemensamt.

I rapporten göras vissa beräkningar
rörande de deltagande ländernas betalningsbalanser
i förhållande till den amerikanska
kontinenten under fyraårsperioden
1948—51. Dessa beräkningar
vila på en råd av förutsättningar. Bland
dessa må särskilt nämnas antagandet,
att en växande del av de deltagande
ländernas behov kan täckas från östra
Europa. Konferensen har alltså utgått
ifrån att de 16 ländernas handelsförbindelser
med östra Europa skola under
perioden utvidgas. Rapporten beräknar
dollarunderskottet i ländernas betalningsbalanser
i förhållande till den
amerikanska kontinenten till sammanlagt
omkring 22 miljarder dollar under
fyraårsperioden.

I ett kapitel om ekonomiskt samarbete
upptages idén om bildandet av tullunioner
såsom en väg till friare handel
vid sidan av de tullsänkningsavtal, som
förutses i den föreslagna stadgan för en
internationell handelsorganisation. Det
uttalas, att en tullunion förutsätter komplicerade
förhandlingar oclPkan genomföras
endast etappvis och under en följd
av år. Men icke desto mindre vore idén
om en tullunion, omfattande så många
europeiska stater som möjligt, en tanke
som gåve värdefulla utsikter för Europas
ekonomiska framtid och förtjänade
ingående studium från regeringarnas
sida. Vissa steg i sådan riktning hade
också tagits. Rapporten hänvisar till
den avtalade tullunionen mellan Belgien,
Luxemburg och Nederländerna.
Vidare nämnes beslutet på ministerkon -

ferensen i Köpenhamn i augusti förra
året om utredning av närmare ekonomiskt
samarbete mellan de skandinaviska
länderna, varvid även frågan om
avskaffandet, helt eller delvis, av tullgränser
skulle ingå i utredningsprogrammet.
Slutligen meddelas i rapporten,
att 13 av Paris-konferensens stater
beslutat tillsätta en gemensam studiegrupp
med uppgift att utreda problemet
om en eller flera tullunioner mellan
några eller alla de 13 länderna eller
ytterligare andra länder, som inbjödes
att deltaga i studiegruppens arbete. Belgiens,
Luxemburgs och Nederländernas
regeringar skulle stå som inbjudare till
dessa förhandlingar. Studiegruppen borde
träda i förbindelse dels med den
provisoriska tulltariffkommitté, som
skall inrättas enligt det allmänna avtalet
om tulltariffer och utrikeshandel,
dels ock med den internationella liandelsorganisationen,
så snart denna komme
till stånd.

Svenska delegationen hade under
Paris-konferensen framställt vissa invändningar
mot att skapa en studiegrupp
för tullunionsproblemet under
Paris-konferensens auspicier. Delegationen
var inte övertygad om att man
hade tillräckligt övervägt innebörden
av en europeisk tullunion ur synpunkten
av de utomeuropeiska handelsförbindelserna.
Enligt delegationens åsikt
borde snarare en rekommendation riktas
till alla europeiska regeringar att
låta undersöka frågan var för sig eller
tillsammans med någon grupp av länder.
Tullunionsproblemet vore ett långsiktigt
problem och borde, ifall det
skulle behandlas inom en internationell
institution, upptagas inom Förenta Nationernas
ram. Delegationen fäste vidare
uppmärksamheten vid de skandinaviska
ländernas avsikt att fullfölja och
intensifiera det ekonomiska samarbetet
dem emellan.

Sedan studiegruppen bildats har svenska
regeringen —• liksom även den
norska regeringen, som under diskus -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

sionerna intagit samma ståndpunkt —
efter inbjudan sänt observatörer till
dess sammanträden.

I Paris-konferensens rapport meddelas
slutligen, att åtgärder vidtagits för
att fortsätta det i Paris begynta verket
med ömsesidig hjälp och samråd, både
genom Förenta Nationernas maskineri
och på andra vägar. Det överväges att
bilda ett gemensamt organ med uppgift
att följa de framsteg, som göras beträffande
programmets genomförande.

Paris-konferensens rapport är daterad
den 22 september 1947 och ställd
till utrikesminister Marshall. Den har
föranlett framställningar från Förenta
staternas president till kongressen dels
om provisorisk hjälp under tiden till
den 31 mars 1948 åt Frankrike, Italien
och Österrike, dels ock om godtagandet
av ett fortsatt hjälpprogram på grundvalen
av Paris-konferensens rapport,
sedan denna dock varit föremål för bearbetning
på amerikansk sida. Förstnämnda
framställning har av kongressen
bifallits. Den senare är för närvarande
under behandling av kongressen.

Paris-konferensens rapport blottlägger
hela vidden av det ekonomiska nödläge,
vari större delen av Europa befinner
sig. Befolkningen i de områden,
som skulle omfattas av Marshall-planen,
utgör ungefär 270 miljoner människor.
Före kriget var denna del av världen
materiellt i ett gynnat läge. Dess industri
och jordbruk stod på en hög
nivå, dess utrikeshandel utgjorde nära
hälften av världshandeln, dessa länder
ägde nära 2/3 av världens fartygstonnage.
Omedelbart efter kriget var Europa
kanske mer blottat på tillgångar än
under någon föregående tid i modern
historia. Därefter begvnte en period av
jämförelsevis snabb återhämtning. Men
vintern 1940—47 medförde ett kraftigt
bakslag. Härom uttalar rapporten:

»Den europeiska ekonomin, ännu i
konvalescentstadict, led ett synnerligen
allvarligt bakslag såsom resultat av den

fortsatta kolbristen, de höjda kostnaderna
för råvaror och det förlängda världsunderskottet
på livsmedel och andra
väsentliga varor. Denna kris skärptes
genom den exceptionellt stränga vintern
och den torka, som sedan följde.
Fortsatta framsteg från nivån hösten

1946 skulle under alla förhållanden ha
varit vanskliga med hänsyn till den bestående
oförmågan hos Tyskland att
framskaffa kol och andra produkter,
varpå så mycket av Europas ekonomiska
liv beror. Men bristande produktion
i andra förhärjade delar av
världen, den därav följande stegringen
av bristen på andra varor och fortsatta
prishöjningar skapade nya problem för
Europa, som hotade hela grundvalen
för den begynnande återhämtningen.
De krediter, som många länder hade erhållit
under den första efterkrigstiden,
blevo uttömda, och det första återhämtningsskedet
hade förbrukat de lager,
som länderna hade lyckats behålla eller
förvärva efter befrielsen. Tidigt under

1947 blev det klart, att verkningarna av
kriget hade rubbat balansen mellan det
västra halvklotets och den övriga världens
produktiva förmåga och resurser.
Verkan av denna bristande jämvikt
framträdde tydligast i överskottet i Förenta
staternas betalningsbalans, vilket
då uppgick till 10 miljarder dollar för
år. För att bibehålla det framsteg, som
vunnits, voro de europeiska staterna
nödsakade att upprätthålla volymen av
sin import från den amerikanska kontinenten
till stigande kostnad. Denna
process ledde oundvikligen till en snabb
uttömning av guld- och dollarreserver.
Verkningarna härav sträcka sig långt
utöver Europas gränser och hota grundvalarna
för världsekonomin. Men Europa
drabbades hårdast och snabbast på
grund av att dess finansiella och fysiska
resurser hade skingrats under kriget.»

Rapportens skildring av den ekonomiska
utvecklingen under efterkrigsåren
utgör bakgrunden för dess konklusioner
angående den oerhörda bety -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

delsen för hela världen av den hjälp,
som av utrikesminister Marshall ställdes
i utsikt. Det generösa amerikanska
initiativet har omedelbart skapat förutsättningar
för en koordinering av riktlinjerna
för återhämtningspolitiken
inom de europeiska länder, som antagit
inbjudan till Paris-konferensen, och stimulerat
dem till upprättande av en gemensam
plan för återställande av ekonomisk
balans. Den s. k. Marsliall-planen
är — såsom dess upphovsman yttrade
i sitt tal den 5 juni 1947 — inte
riktad mot något land eller någon lära
utan mot hunger, fattigdom, förtvivlan
och kaos. Betydelsen av en sådan ekonomisk
samverkan, för vilken Marshallplanen
är ett uttryck, har starkt framhävts
av den brittiske utrikesministern
i hans nyligen hållna tal i underhuset.
Han har däri också understrukit, att det
icke legat något politiskt motiv bakom
Marshall-planen, inte något annat än
det mänskliga motivet att hjälpa Europa
till självhjälp. Svenska regeringen har
ansett Marshall-planen öppna utsikter
till att Europas folk inom en rimlig tid
skola kunna bygga upp sin ekonomi på
nytt och därmed återvinna självförtroende
och förtröstan till framtiden.

Det är förvisso beklagligt, att åtskilliga
europeiska länder avböjt den samverkan,
vartill även de inbjudits. Den
grupp av stater, som deltagit i Pariskonferensen,
sammanhålles av en gemensam
önskan att påskynda Europas
ekonomiska tillfrisknande och har icke
ställt sig i motsatsställning till någon
annan stat eller grupp av stater. I detta
sammanhang må även understrykas vikten
av att de mer långsiktiga återhämtningsproblemen
få en effektiv behandling
i Förenta Nationernas nyinrättade
Europa-kommission, vari även de östeuropeiska
staterna deltaga.

Till denna redogörelse må fogas några
allmänna synpunkter på svensk utrikespolitik.

I en regeringsförklaring avgiven in -

för riksdagens kamrar den 22 oktober
1945 uttalades bl. a. följande:

»Sveriges folk måste för sin del såväl
på grund av sina vitala intressen
som av ideella skäl varmt önska att
icke någon politisk uppdelning av staterna
i varandra motstående grupper
äger rum. Vi äro villiga att ansluta oss
till en samfälld trygghetsorganisation
och i händelse av en framtida konflikt
avstå från neutraliteten i den utsträckning,
organisationens stadgar det påfordra.
Men skulle mot förmodan inom
denna organisation visa sig en tendens
till uppdelning av stormakterna i två
läger, måste vår politik vara att icke
låta oss drivas in i en sådan gruppering
eller blockbildning.»

Här uttalades alltså dels en förhoppning,
att en blockbildning ej måtte
komma till stånd inom Förenta Nationerna,
dels en föresats från svensk
sida att, om så ändock skedde, ej låta
sig drivas in i en sådan blockbildning.

Utvecklingen under den tid, som sedan
gått, har tyvärr visat utpräglade
tendenser till en uppdelning av staterna
i politiska grupper, som misstro
varandra. Motsättningen mellan »öst»
och »väst» gör sig gällande i många
frågor, och den allmänna opinionen i
åtskilliga länder är i hög grad benägen
att betrakta det internationella politiska
läget i detta perspektiv. Motsättningar
framträda inte blott vid behandling
av frågor inom Förenta Nationernas
ram. De ha gjort sig gällande med
än större skärpa utanför Förenta Nationerna
i samband med förhandlingar
om fredsvillkoren för de besegrade länderna.

Uppdelningen av världen i olika
block, som misstro, frukta och motverka
varandra, är uppenbarligen föga
överensstämmande med de principer,
som ligga till grund för Förenta Nationerna.
I stadgan förutsättes visserligen
bildandet av regionala grupper såsom
naturliga länkar i organisationen.
Men därmed ha inte avsetts politiska

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

allianssystem, med spetsen riktad mot
andra länder, eller »block» som stå
mer eller mindre fientliga mot varandra.
När exempelvis de nordiska
länderna både i sina inbördes förhållanden
och vid sitt ställningstagande
till åtskilliga internationella problem
ha eftersträvat eu samordning av sina
intressen och ståndpunkter, kan tillvaron
av en dylik regional grupp endast
vara till gagn för upprätthållande
av fred och samförstånd. De nordiska
länderna samarbeta inom Förenta Nationerna
liksom de tidigare samarbetade
inom Nationernas förbund. I en
tid av starka motsättningar och mycken
splittring är en intensifiering av
deras samarbete mer värdefull än någonsin.
Självfallet är det icke detta
slags »blockbildning», som avsågs i den
svenska regeringsdeklaration, som nyss
återgavs. Där talades om en politisk
uppdelning av staterna i varandra motstående
grupper.

Någon politisk blockbildning av det
sist antydda slaget har icke heller ägt
rum genom det samarbete mellan ett
antal europeiska länder, som inleddes
på Paris-konferensen om Marshallplanen.
Denna konferens var icke avsedd
att få en exklusiv karaktär utan stod
öppen för alla europeiska stater. De
överläggningar, som ägde rum i Paris
mellan 16 stater, ha betytt en samling
kring återhämtningsuppgifterna, inte
en politisk blockbildning riktad mot
några utomstående stater.

Det måste likväl konstateras en tendens
till sådan politisk blockbildning,
som leder bort från föreställningen om
»en enhetlig värld», enligt de förhoppningar
som hystes vid bildandet av
Förenta Nationerna. Uttryck härför äro
såväl de starka motsättningar, som
framträtt mellan de ledande stormakterna
jämte en del andra stater i utrikespolitiska
sammanhang, som även
de uttalanden och påståenden om existerande
mot varandra oförstående och
fientliga block, som ofta göras.

Ett exempel erbjuder det kommunistiska
manifest, som utfärdades i
samband med bildandet i höstas av den
internationella kommunistiska informationsbyrån,
»Kominform». I detta manifest
uttalas att det bildats två läger,
»det imperialistiska och antidemokratiska
lägret, som har till huvudmål att
upprätta världsherravälde åt den amerikanska
imperialismen och krossa demokratin,
samt det antiimperialistiska
och demokratiska lägret, som har till
huvudmål att underminera imperialismen,
förstärka demokratin och sopa
bort fascismens kvarlevor». Det kan i
detta sammanhang bortses från det karikatyrmässiga
sätt, varpå de båda lägren
här karakteriserats. Påtagligt är
att detta kommunistiska manifest anser
uppdelningen av världen i två motsatta
läger vara ett faktum, som godtages såsom
grundval för den politik, som förordas.
Talrika officiella uttalanden
från de västliga stormakternas sida ge
vid handen, att de uppfatta »östblocket»
som ett faktum och bereda sig att ta
konsekvenserna av att det sålunda bildats
ett politiskt block av stater, som
öppet motverka västmakternas politik
och inrikta sin propaganda mot densamma.

Det är uppenbart att dessa tendenser
till blockbildning betyda en väsentlig
försämring av den politiska atmosfären
i världen och försvåra ett normalt
samarbete inom Förenta Nationerna.
Den ideologiska motsättningen mellan
eu kommunistisk åskådning, å ena sidan,
och andra samhällsåskådningar, å
den andra, behövde i och för sig inte
leda till en sådan tillspetsning av det
internationella läget, som nu skett. De
socialdemokratiska partiernas konferens
i Antwerpen den 28 november--2 december 1947 var angelägen att
framhålla detta. Konferensen uttalade
bl. a. att existensen av fientliga block
måste innebära en ständig fara för slitningar
och konflikter, alt varje politik
som syftar till att bilda sådana block

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fin.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

måste möta motstånd från de socialistiska
partierna, att de socialistiska
partierna måste göra allt som står i
deras makt för att återupprätta kontakter
och öka möjligheter för både
kulturella och kommersiella förbindelser
mellan alla länder samt att grundvillkoret
för fred är en återförening av
Europa under ett tillstånd av ömsesidig
förståelse och samarbete mellan
alla länder. Detta uttalande angiver en
naturlig ståndpunkt hos en politisk rörelse,
som inte vill acceptera tanken
att olikheter i vare sig politisk struktur
eller ekonomisk samhällsordning
måste leda till oöverstigliga utrikespolitiska
motsättningar mellan länderna.

Inför den skärpning i det internationella
läget som inträtt har den allmänna
debatten i vårt land kommit in på
Sveriges ställningstagande i internationella
konflikter. Därvid har stundom
ställts frågan, huruvida Sverige icke
borde »välja sida» eller medverka till
en politisk blockbildning genom att
för egen del ta parti för de stater, som
i inrepolitiskt hänseende stå vårt land
närmast. Problemet har stundom förenklats
till att gälla, om vi hade våra
sympatier hos länder med politisk demokrati
eller hos diktaturer.

Då det under debatten om politisk
blockbildning ifrågasättes, att Sverige
skulle frångå sin hittillsvarande hållning
för att »välja sida», är tankegången
ofta ganska oklar. Den kan innebära
antingen att man förordar ett partitagande
vid behandlingen av internationella
frågor under fredstid eller att
man rekommenderar ett ställningstagande
i händelse av ett framtida krig.

Sverige, som inte tillhör parterna vid
fredsuppgörelserna, har saknat både
anledning och tillfälle att ta ståndpunkt
till de problem, som diskuterats
i detta sammanhang. Vi sakna dessutom
material för att bilda oss en
grundad uppfattning i de komplicerade
frågorna rörande exempelvis det tyska
skadeståndet, den politiska och ekono -

miska regimen i de tyska ockupationszonerna
etc. När det talas om nödvändigheten
för oss att ta ställning på den
ena eller andra sidan i det föreliggande
internationella läget, så kan därmed
svårligen avses, att Sverige skulle manifestera
någon officiell uppfattning
om hur fredsvillkoren för de besegrade
länderna böra utformas. Vi svenskar
kunna självfallet enskilt ha våra meningar
om t. ex. det tyska problemet.
Möjligt är att dessa meningar inte sammanfalla
med någondera ockupationsmaktens
ståndpunkt. Men våra enskilda,
till äventyrs föga genomtänkta åsikter
kunna inte framföras såsom officiella
inlägg i debatten. Såsom redan
i annat sammanhang framhållits finnas
tvärtom goda skäl för den meningen
att, ifall starkt omtvistade delar av den
planerade fredsuppgörelsen hänskjutas
till Förenta Nationerna, svenska regeringen
intager en återhållsam ställning,
oaktat vi då kanhända formellt bli berättigade
att deltaga i överläggningar
och beslut.

Vad beträffar andra internationella
frågor, som reguljärt upptagas i Förenta
Nationerna, har förut understrukits,
att den svenska delegationen bör
bestämma sitt ställningstagande i uppkommande
fall på sakliga grunder. Att
regeringen skulle i stället i varjehanda
internationella frågor välja ståndpunkt
genom att placera sig i en på förhand
given grupp kan tydligen inte komma
i fråga.

Meningen i det åsyftade talet om
nödvändigheten för vårt land att välja
sida kan emellertid, såsom redan framhållits,
vara den att ställningstagandet
skall hänföra sig till en tänkt situation,
då krig uppstått eller faran för
krig är överhängande. Tankegången är
i så fall att Sverige bör förbereda sig
i tid på ett dylikt läge, antingen genom
en militärallians med andra länder
eller genom ett militärt samförstånd,
som i praktiken närmar sig en
allians, varvid givetvis denna allians

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

eller detta samförstånd kan vara inbäddat
i en politisk entente av något slag.

Den bär angivna ståndpunkten är enligt
regeringens mening helt stridande
mot vårt lands intressen. Regeringen
är övertygad om att en överväldigande
majoritet av det svenska folket icke
önskar ansluta sig till något stormaktsblock
vare sig genom ett uttryckligt
alliansfördrag eller genom ett tyst
samförstånd om gemensamt militärt
uppträdande i händelse av en konflikt.
Ifall Förenta Nationerna fungerar enligt
sitt program bestämmes Sveriges
hållning i sådana lägen under beaktande
av de förpliktelser, som medlemskapet
ålägger oss. Om den nya säkerhetsorganisationen
undergräves genom
en politisk blockbildning eller om den
eljest är förlamad i sin handlingsförmåga,
måste vårt land ha frihet att
välja neutralitetens väg. Huruvida neutralitetspolitiken
i denna tänkta situation
är möjlig att genomföra eller icke,
beror inte enbart på oss själva, och utsikterna
kunna därför inte på förhand
bedömas. Men vi önska inte genom
förhandsengagemang avhända oss rätt
och möjlighet att stå utanför ett nytt
krig.

I fråga om riktlinjerna för ett val av
sida i internationella sammanhang har
i den offentliga debatten den åsikten
uttalats, att den politiska regimen i
andra länder borde vara avgörande.
Enligt denna uppfattning bör det nämligen
i fråga om utrikespolitiska förbindelser
dragas en bestämd skiljelinje
mellan kommunistiskt styrda länder och
alla andra stater. Denna skiljelinje bör
alltså sätta sin prägel på utrikespolitiken.
Stundom nyanseras ståndpunkten
så, att det är frånvaron av politisk demokrati,
som är den avgörande skillnaden,
icke förefintligheten av en kommunistisk
regim. I denna form medför
tydligen den nämnda ståndpunkten, att
ett mycket stort antal främmande länder
kommer på andra sidan tuschstrecket
i förhållande till Sverige.

Den nuvarande svenska regeringen
företräder ett parti, som har den politiska
demokratien på sitt program och
som under hela sin historia har kämpat
för ett demokratiskt styrelseskick
och för erkännande av de medborgerliga
rättigheter, som vi bruka förbinda
med begreppet politisk demokrati. Regeringen
vet sig också företräda en
överväldigande majoritet av svenska
folket i den åskådningen, att ett demokratiskt
styrelseskick är ett oförytterligt
värde för vårt land. Enligt
denna uppfattning höra till de medborgerliga
rättigheterna yttrandefrihet,
tryckfrihet och församlingsfrihet. Till
dem hör också trygghet mot godtyckliga
ingripanden från myndigheternas
sida mot enskilda medborgare. Dit höra
vidare allmän rösträtt och garantier
för att rösträtten kan fritt utövas och
att uttrycket för folkviljan får en avgörande
betydelse för landets styrelse.
Det socialdemokratiska partiet sätter
en ära i att det haft en väsentlig andel
i den demokratisering av det svenska
samhället, som ägt rum under detta århundrade.
Socialdemokratien har i vårt
land också uppställt kravet på ekonomisk
demokrati, men detta såsom komplement,
och ett viktigt komplement,
till den politiska demokratien, ej såsom
ersättning för denna. Det svenska socialdemokratiska
partiet har sedan
gammalt legat i hårda fejder med kommunisterna
bl. a. på den grund att
dessa underkänna den politiska demokratiens
grundläggande principer.

Denna klara och bestämda hållning
gentemot politiska riktningar, som
hylla diktatur eller en totalitär regim
över huvud, får emellertid enligt regeringens
uppfattning inte ha till konsekvens
att vi eftersträva eller för Sveriges
del medverka i en politisk
gruppbildning bland staterna, grundad
på deras inre regimer. Vi böra tvärtom
fasthålla vid den gamla, tidigare
allmänt omfattade ståndpunkten, att
nationer med vitt skilda politiska, re -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ligiösa, ekonomiska eller sociala åskådningar
och institutioner kunna fredligt
leva vid varandras sida.

Härefter lämnades ordet till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet GJÖRES, som anförde:
Herr talman! Det mest framträdande
draget i efterkrigsårens svenska utrikeshandel
och handelspolitik är den starkt
ökade spänningen mellan importen och
exporten och den utvidgade reglering
av utrikeshandeln, som trädde i kraft
den 15 mars 1947 och som sedermera
utsträckts till en nära nog fullständig
kontroll av importen. 1946 uppvisade
handelsbalansen ett importöverskott av
839 milj. kr. och de preliminära siffror,
som föreligga för år 1947, tyda på
att importöverskottet under detta år
uppgått till icke mindre än 1 955 milj.
kr. De omständigheter, som sammanhänga
med denna utveckling, äro visserligen
rätt allmänt kända men torde
dock för sammanhangets skull böra i
korthet angivas. Jag viil först erinra
om att det svenska folkhushållet vid
tiden för Tysklands kapitulation inom
flera viktiga områden hade tärt på sina
lager i sådan grad, att omedelbara ansträngningar
för att öka dessa vore nödvändiga,
om näringslivet över huvud
taget skulle kunna hållas vid makt.
Redan år 1946 satte dessa strävanden
sin prägel på importutvecklingen, men
på grund av den långa beställningstiden,
som industrierna i de krigförande
länderna nödgades räkna med, ha leveranser,
som redan omedelbart vid
krigsslutet eller även dessförinnan avtalats,
först under det senaste året kunnat
komma till stånd.

De här nämnda faktorerna ge dock
icke hela bakgrunden till dagens läge,
och man torde få en otillräcklig och i
väsentliga avseenden felaktig uppfattning
om läget, om man uteslutande fäster
sig vid importsiffrorna för de bägge
senaste åren. Den otillräckliga exporten
är i minst lika hög grad som den

höga importen förtjänt att observeras.
På grund av den mycket omfattande investeringsverksamheten
och den höga
bostadsproduktionen ha vi särskilt under
dessa år tagit i anspråk en alltför
stor del av vår egen produktion och
därför icke varit i stånd att för utländska
marknader ställa till förfogande
större mängder av exportvaror.
Denna högt uppdrivna investering och
byggnadsverksamhet har icke endast
verkat exporthämmande, utan även varit
en starkt importdrivande faktor, och
detsamma gäller om det betydande köpkraftsöverskott,
som varit och är ett
av de utmärkande dragen i vår hushållning
under denna tid.

Innan jag går vidare i min skildring
skulle jag här vilja beröra den svenska
kreditgivningen till olika europeiska
länder och speciellt till grannländerna
vid tiden omedelbart före krigsslutet.
Före vapenstilleståndet i maj 1945 hade
krediter för icke-kommersiella ändamål
lämnats till Danmark, Finland, Nederländerna
och Norge för sammanlagt
600 miljoner kronor. Dessa krediter
avsågo i huvudsak utgifter för legationsverksamhet,
flyktinghjälp, polisutbildning
och liknande ändamål. Vidare
lämnades vid tiden för vapenstilleståndet
och i omedelbar anslutning till
detta krediter för kommersiella ändamål
samt för konsolidering av fordringar,
som uppkommit under kriget,
på i runt tal 950 miljoner kronor. Från
utgången av juli 1945 ha nya krediter
av större omfattning lämnats endast till
Polen och Sovjetunionen. Den polska
krediten till ett belopp av 121,0 miljoner
kronor sammanhängde med Sveriges
kolförsörjning. Denna kredit har
i nuvarande stund utnyttjats till omkring
105 miljoner kronor. Till den
sovjetiska krediten och dess utnyttjande
skall jag tillåta mig att återkomma
senare i min redogörelse vid
behandlingen av nuvarande svensksovjetiska
handelspolitiska läge. Jag vill
här endast fastslå att krediten till Sov -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.
Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

jetunionen hittills icke kan anses ha
haft någon större inverkan på Sveriges
valutaställning.

Vad här redovisats avser statliga kreditåtaganden.
Därutöver har förekommit
en omfattande enskild kreditgivning,
vars storlek icke kan exakt angivas.
Denna kreditgivning återspeglar
exportindustriernas och de med dem
samarbetande bankernas intresse av att
— utöver vad de statliga kreditåtagandena
medgivit — bibehålla avsättningen
på traditionella marknader, oaktat dessa
icke äga tillräckliga betalningsmöjligheter.

Inom parentes vill jag slutligen i
detta sammanhang endast påpeka ett
förhållande, som tidigare ofta framhållits,
nämligen att Sverige förutom nu
berörda kreditgivning även lämnat bidrag
till det internationella återuppbyggnadsarbetet
i form av gåvor, vilkas
sammanlagda värde torde kunna
beräknas till omkring en miljard svenska
kronor, inberäknat såväl statliga
som enskilda bidrag. Detta innebär ett
belopp av omkring 140 kronor per innevånare.

Den hänvisning jag tidigare gjort till
import- och exportutvecklingen totalt
ger en rätt odifferentierad bild av läget.
I ögonblickets situation framstår förskjutningen
av vår import till de s. k.
hårdvalutaländerna som en minst lika
besvärande faktor som själva spänningen
mellan import och export. På
grund av den tyska produktionens långvariga
förlamning har vårt land i mycket
väsentlig grad nödgats flytta sina
inköp av olika industriella förnödenheter
till de länder, som i detta nu kallas
för hårdvalutaländerna, där särskilt
Amerikas förenta stater spela stor roll.
Då marknadsmässiga skäl gjort det
omöjligt att i motsvarande grad öka
den svenska exporten till dessa marknader,
har här uppstått en brist på
balans, som är ytterligt besvärande.
Visserligen hade vårt land även tidigare
ett importöverskott i förhållande

till Förenta staterna, men på grund av
att vi traditionellt hade ett exportöverskott
till sterlingländerna och även till
andra europeiska länder, som tidigare
hade konvertibla yalutor, kunde en utjämning
ske. Sedan nu från och med
den 20 augusti 1947 pundet i likhet med
många andra valutor är inkonvertibelt,
ha vi icke längre denna utjämningsfaktor
till vårt förfogande. I detta läge och
sedan riksbankens innehav av guld och
hårda valutor nått en nivå som icke
bör underskridas, nödgas vi etablera ett
jämnt balanserat varuutbyte med hårdvalutaländerna,
baserat på i stort sett
ur våra exportinkomster och s. k. osynliga
poster härflytande betalningsmöjligheter.

Detta är det utan jämförelse svåraste
av de problem, som den svenska utrikeshandeln
i dag erbjuder. Det stod
också i centrum för de uppgifter, som
i höstas förelädes den s. k. export- och
importberedningen. Huvuddragen i dess
beräkningar ha visserligen meddelats i
bihang till statsverkspropositionen, men
jag torde ändå böra med ett par ord
beröra dem.

Till grund för beräkningarna av den
under 1948 möjliga importen har lagts
en uppskattning av den totala exporten
under år 1948 och det totala värdet av
övriga inkomster, som ingå i betalningsbalansen
gentemot utlandet. Med
hänsyn till landets begränsade valutareserver
har importkalkylen i stort sett
grundats på det beräknade inkomstutfallet
med hänsyn till export, fraktintäkter
m. m. Vid beräknandet av exporten
har utgångspunkten varit att nuvarande
avsättningskonjunktur för svenska
exportvaror skall stå sig samt alt
de under hösten uppnådda priserna för
exportens viktigare stapelvaror likaledes
skola kunna hållas under 1948. Från
dessa utgångspunkter samt med på
vissa områden relativt försiktigt skattade
volymmässiga ökningar av exporten
liar man kommit fram till en beräknad
totalexport för 1948 om 3,0 mil -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

jarder kronor jämfört med en beräknad
export under år 1947 av 3,2 miljarder
kronor. Bibehållen fred på arbetsmarknaden
är givetvis ett villkor för att exportprognosen
skall kunna realiseras.

Genom hänsynstagande till andra inkomstkällor
— fraktinkomster, turistinkomster
m. m. — till skillnaden mellan
fobvärden och cifvärden, till svenska
kreditleveranser liksom till hemtagande
av svenska fordringar i utlandet,
där speciellt den brittiska marknaden
synes möjliggöra en större import än
som genom enbart hänsynstagande till
export och fraktinkomster vore möjlig,
har man nått fram till en total ram
för importen om c:a 4 miljarder kronor
jämfört med en beräknad import för
år 1947 av 5,2 miljarder kronor och en
import 1946 å närmare 3,4 miljarder
kronor.

Värdemässigt är sålunda utrymmet
för importen större än importen 1946
men avsevärt mindre än 1947 års beräknade
import. Volymmässigt torde det
— i den mån man kan tala härom med
hänsyn till de kraftiga förskjutningar i
importen, som äga och komma att äga
rum — i gynnsamt fall innebära ungefär
status quo i förhållande till 1946. Vad
beträffar de s. k. hårdvalutaområdena,
d. v. s. i främsta rummet den amerikanska
kontinenten, blir den nödtvungna
importbegränsningen emellertid av
sådan storlek att man även värdemässigt
kommer långt under 1946 års nivå
såsom framgår av följande siffror: importen
var 1946 1,9 miljarder kronor,
1947 beräknas den ha uppgått till 2,8
miljarder kronor, medan den för 1948
beräknas bli endast 1 465 miljoner
kronor.

Inom den sålunda kalkylerade ramen
har man strävat efter att planera importen
så, att störningar på produktionsapparaten
och särskilt inom exportindustrien
skola i möjligaste mån
undvikas, samtidigt som nya konsumentransoneringar
onödiggöras och

ransonerna för de grundläggande livsförnödenheterna
icke behöva skärpas.

Mot bakgrunden av detta läge ha med
flertalet av våra mera betydande handelspartner
på den europeiska kontinenten
träffats överenskommelser rörande
handels- och betalningsförbindelserna.
Sålunda ha träffats överenskommelser
med Frankrike och Tjeckoslovakien
avseende tiden den 1 november
1947—31 oktober 1948, med Belgien
och Nederländerna för år 1948,
med Italien avseende tiden 1 december
1947—30 november 1948, samt med Finland
för tiden 1 februari 1948—31 januari
1949. Dessa överenskommelser ha
i ett par fall redan förelagts riksdagen.
Så är fallet med de franska och tjeckiska
avtalskomplexen. De övriga avtalen
komma även inom den närmaste
tiden att underställas riksdagen, varför
jag saknar anledning att nu gå igenom
avtalens innehåll. Mera allmänt kan
dock sägas att vi genom dessa uppgörelser
ha lyckats i betydande omfattning
tillförsäkra oss värdefulla varor.
Med ytterligare ett antal länder, nämligen
Danmark, Norge och Schweiz, pågå
för närvarande förhandlingar.

Jag skall i fortsättningen taga upp till
behandling utvecklingen av vår utrikeshandel
med några för oss i dagens
läge särskilt betydelsefulla marknader,
med vilka handeln delvis är reglerad
efter andra normer än de som gälla
för här berörda kontinentala länder.
Jag åsyftar Amerikas förenta stater,
sterlingblocket och Sovjetunionen.

Införandet av den kvantitativa importregleringen
gjorde det nödvändigt
att söka uppnå vissa modifikationer i
den svensk-amerikanska handelsöverenskommelsen
av år 1935. Denna innefattar
nämligen dels en artikel, som
stadgar, att eventuella kvantitativa regleringar
skola utformas så, att Förenta
staterna tillerkännas normal kvotdel av
importen, dels en artikel, som i huvudsak
stadgar förbud mot varje som helst
regleringsåtgärd beträffande ett antal

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

på en särskild s. k. Lista I angivna varor.
Förhandlingar beträffande dessa
problem fördes under maj och juni månader
1947 i Washington och ledde till
en uppgörelse, innefattande väsentliga
modifikationer i Sveriges avtalsenliga
förpliktelser. Först och främst uppnåddes
att Sverige beträffande Lista I-varor
kunde genomföra en kvantitativ begränsning
under en 18-månadersperiod,
fr. o. m. januari 1947 t. o. m. juni 1948,
då importen av dessa varor skulle utgöra
150 procent av 1946 års volym.
Därigenom kunde Sverige tillgodoräkna
sig all den import, som ägt rum under
år 1947, innan överenskommelsen slöts,
samt all import enligt övergångsbestämmelserna.
Av Lista I-varorna hade redan
före juniöverenskommelsen importerats
så mycket, att 150 %-regeln i
stort sett kunde sägas vara uppfylld
vid överenskommelsens ikraftträdande.
Några undantag härifrån förelågo dock
och däribland ett mycket viktigt, nämligen
för färsk frukt, närmare bestämt
äpplen och päron. Härav skulle vi
egentligen enligt 150 %-regeln importera
cirka 36 000 ton, av vilka endast
15 000 ton kunde betraktas som fullgjord
import. Vi skulle alltså varit
skyldiga att ta in ytterligare 21 000 ton.
Med hänsyn till den allt ogynnsammare
valutautvecklingen ansåg man sig på
svensk sida icke kunna infria detta
åtagande. Frågan har därför upptagits
som en särskild punkt vid de förhandlingar,
vilka nu pågå i Washington.
Som redan offentligt har meddelats ha
amerikanarna prutat högst väsentligt
på sina önskemål i fråga om tillgodoseende
av deras exportintressen beträffande
äpplen och päron, och den extra
belastning av våra valutareserver som
nu beräknas komma att uppstå för
färsk frukt torde hålla sig vid omkring
1 milj. kronor. Denna siffra bör ses
mot bakgrunden av vår totala import
från Förenta staterna, som under år
1947 uppgått till över 1,0 miljarder
kronor.

Som jag nämnde, förekommer i överenskommelsen
med U. S. A. av 1935
även ett stadgande, att Förenta staterna,
därest vi införa kvantitativa importregleringar,
skola tillerkännas normal
kvotdel av importen. Detta är den
traditionella amerikanska proportionalitetsregeln,
som återfinnes i alla de
mest-gynnad-nationsavtal, som Amerikas
förenta stater avslutade under Cordel
Hulls utrikesministertid på 1930-talet. I praktiken skulle denna proportionalitetsregel
innebära, att vi visserligen
kunde skära ned importen från
Förenta staterna hur hårt som helst
med undantag för Lista I-varorna, men
att en motsvarande nedskärning måste
vidtagas i fråga om vår import från alla
andra marknader. Resultatet härav kunde
lätt ha blivit, att därest man på
grund av dollarbrist måste begränsa
importen av en vara från Förenta staterna,
man samtidigt måste i samma
proportion skära ned importen från
andra länder, vilkas valuta vi ha relativt
gott om. Vi skulle sålunda nödgas
samla på oss valutor, som vi icke kunde
fritt använda på det ur svensk synpunkt
bästa sättet.

När juniförhandlingarna i Washington
inleddes, hade denna »proportionalitetsprincip»
ännu icke i något fall
uppgivits å amerikansk sida. Som ett
resultat av förhandlingarna tillerkändes
emellertid Sverige praktiskt taget
full rörelsefrihet, när det gällde att utnyttja
betalningsmöjligheterna för import
även av varor, som Sverige icke
hade råd att taga från Förenta staterna.
Som ett villkor härför avgav Sverige
en förklaring av innebörd att icke genom
statliga ingripanden omdirigera
sin export på sådant sätt, att våra
finansiella möjligheter att köpa från
Förenta staterna minskades.

Denna juniöverenskommelse byggde
på vissa beräkningar angående våra
sannolika betalningsmöjligheter under
överenskommelsens giltighetstid men
förutsåg förnyade överläggningar för

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

det fall utvecklingen icke skulle svara
mot vad man då ansåg sig kunna räkna
med. Förnyade överläggningar i
Washington upptogos före jul och pågå
alltjämt. Därunder har företagits en
genomgång av betalningsutvecklingen
under tiden juni—december 1947, varigenom
oklarheter undanröjts och utgångspunkt
skapats för diskussioner
rörande praktiska åtgärder eller eventuella
fortsatta avsteg från tidigare avtalade
principer.

Utvecklingen av det svensk-brittiska
varuutbytet hade under 1945 främst
kännetecknats av en omfattande svensk
export samt en förhållandevis obetydlig
import med därav följande relativt
kraftig ökning av de svenska pundtillgodohavandena,
vilket i sin tur medförde
betydande svårigheter för den
svenska exporten till imperieländerna.
Vid 1946 års förhandlingar hade därför
de svenska förhandlarna framför allt
ställts inför uppgiften att å ena sidan
söka begränsa pundtillflödet och å den
andra underlätta den svenska exporten
på imperieländerna. De träffade uppgörelserna
inneburo också, att Sverige
erhöll full valutamässig frihet beträffande
handeln med yttre sterlingområdct,
ävensom att såsom högsta gräns för
ökningen av de svenska pundbehållningarna
under nämnda år fastställdes
15 miljoner pund sterling. Varuutbytet
under 1946 kom emellertid att kännetecknas
av en väsentligt snabbare ökning
av den svenska importen från sterlingområdet
än väntat, varför Sveriges
behållning av pund sterling vid utgången
av 1946 icke var större än vid
årets början, nämligen omkring 13 miljoner
pund.

Denna tendens gjorde sig fortsättningsvis
gällande även under 1947. Under
detta år påverkades Sveriges handels-
och betalningsförbindelser med
England och yttre sterlingområdet i
hög grad av den allvarliga pundkris,
som den 20 augusti 1947 kulminerade
i brittiska regeringens beslut att upp -

häva den pundkonvertibilitet, som i enlighet
med det brittisk-amerikanska låneavtalets
bestämmelser inträtt den 15
juli.

Sverige var ett av de länder, som före
sistnämnda datum stodo inför uppgiften
att anpassa gällande finansiella överenskommelse
med Storbritannien efter
det nya läget. Detta skedde genom en
den 14 juli 1947 träffad tilläggsöverenskommelse
till 1945 års betalningsavtal.
Juliuppgörelsen innebar, att å ömse sidor
medgavs full konvertibilitet för de
nettobalanser, som uppkommit i pund,
respektive svenska kronor i samband
med löpande betalningar mellan å ena
sidan Sverige och å andra sidan sterlingområdet
samt alla de länder, vilka
träffat överenskommelse av liknande
natur med England. Sveriges ackumulerade
pundbalans av pund sterling per
den 15 juli 1947 bands till och med den
31 december 1949. Balansen beräknades
vid detta tillfälle till sammanlagt 25
miljoner pund, varav 8,5 miljoner mottagits
i samband med överföring av
pund sterling från norska konton i enlighet
med tidigare mellan de svenska
och norska regeringarna träffade kreditöverenskommelser
samt 3,5 miljoner
pund hänförde sig till 1939 års svenskengelska
finansuppgörelse. Endast härefter
återstående balans på 13 miljoner
pund hade sålunda uppkommit inom
ramen för 1945 års betalningsöverenskommelse.

Juliuppgörelsen innebar slutligen, att
båda de fördragsslutande regeringarna
ägde rätt att med den andra upptaga
frågan om ändringar i överenskommelsens
bestämmelser, i händelse utvecklingen
av den ekonomiska situationen i
Sverige eller England skulle motivera
detta. Detta innebar för Sveriges vidkommande
bl. a. möjligheter att upptaga
diskussioner med brittiska vederbörande
beträffande frigörande helt
eller delvis av den bundna pundbehållningen.
Vid datum för konvertibilitetens
upphörande uppgick den svenska

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

pundbehållningen inom tilläggsöverenskommelsens
ram till omkring 5 miljoner
pund, varför upphävandet av pundkonvertibiliteten
för Sveriges del innebar
dels en eliminering av våra möjligheter
att mot dessa pund erhålla guld,
dels åven att uppkomsten av en ytterligare
pundbehållning endast kunde disponeras
för betalningar inom sterlingområdet.

Vid de nya förhandlingar som läget
påkallade blev de svenska förhandlarnas
huvuduppgift dels att söka utverka
kompensation för den sålunda inträffade
försämringen i Sveriges möjligheter
att förvärva hårda valutor, dels
förhindra uppkomsten av ytterligare
pundbehållningar, som de facto skulle
ha inneburit kreditgivning, dels slutligen
att skapa förutsättningar för ett
med hänsyn till såväl omfattning som
sammansättning tillfredsställande varuutbyte
mellan Sverige och England samt
yttre sterlingoinrådet.

Härvid träffades till en början uppgörelse
om betalning från engelsk sida
av ett belopp i guld, motsvarande 5
miljoner pund sterling, varjämte den 24
november 1947 slöts ett tilläggsavtal till
1945 års betalningsöverenskommelse,
avsett att ersätta tilläggsavtalet den 14
juli. Denna nya uppgörelse omfattar
tiden fram till den 31 december 1949.

Vid förhandlingarna förelåg enighet
om önskvärdheten av att utöka varuutbytet
mellan Sverige och Storbritannien.
Med utgångspunkt härifrån uppdrogs
också sådana riktlinjer för Sveriges
handels- och betalningsförbindelser
med sterlingoinrådet, att betalningarna
mellan de båda områdena i huvudsak
förutsågos skola balansera. Detta
möjliggjordes genom att förutsättningar
för ökade leveranser till Sverige från
Storbritannien ansågos föreligga.

För att bereda utrymme för säsongmässiga
variationer i betalningslaget
mellan Sverige och sterlingoinrådet, —
framför allt föranledda av att den svenska
exporten av skogsindustriprodukter
3 — Andra kammarens protokoll 19''i8.

koncentreras till viss del av året, —
träffades överenskommelse om ömsesidig
överdragningsrätt å 8 miljoner
pund, över vilket belopp efter den 1
maj 1948 reglering automatiskt skall
ske i guld. Skulle emellertid endera
parten i slutet av 1949 inneha mer än
5 miljoner pund av den andra partens
valuta, skall överskjutande belopp likaledes
regleras i guld. Därest betalningsutvecklingen
före den 1 oktober 1948
skulle ge vid handen, att den önskvärda
balansen icke synes kunna realiseras,
äger endera parten rätt att före sistnämnda
tidpunkt påkalla sådan guldreglering
redan per den 31 december
1948. —• Särskild uppgörelse träffades
i detta sammanhang även beträffande
ömsesidig kursriskgaranti.

Vid förhandlingarna uppgjordes även
vissa prognoser beträffande den svenskbrittiska
handeln under 1948, varvid
den svenska exporten avsågs skola få
ungefär traditionell omfattning och
sammansättning. Importen från England
beräknades komma att bli av väsentligt
större omfattning än under föregående
år, då ökade brittiska exportmöjligheter
förväntades komma att föreligga
beträffande bland annat vissa råvaror,
maskiner m. m. Med avseende
på handelsförbindelserna med yttre
sterlingområdet under 1948 förutsågs,
att Sveriges varuutbyte med respektive
länder skulle äga rum efter i stort sett
samma riktlinjer som hittills.

Vid senare förhandlingar i London
under december månad träffades närmare
överenskommelser rörande vissa
ömsesidiga leveranser av större intresse.
I detta sammanhang lämnades från
engelsk sida utfästelser om leverans till
Sverige under år 1948 av bland annat
500 000 ton kol, 50 000 ton järn och stål,
maskiner, apparater, textilier, kemikalier
etc. Sammanlagda värdet av Storbritanniens
leveranser till Sverige under
detta år beräknades till 750 miljoner
kronor.

Den svenska exporten till Storbritan r

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.
Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

nien under 1948 kan beräknas få ett
totalvärde av omkring 500 miljoner kronor.
Huvudpunkterna avse leveranser
av kemisk och teknisk massa, trävaror,
papper, järn och stål, fisk m. m. Härtill
kommer Sveriges traditionella fraktinkomster
i pundvaluta.

Jag övergår härmed till en redogörelse
för de svensk-sovjetiska handelsförbindelserna.

I augusti förra året sammanträdde
de jämlikt avtalen utsedda svenska och
sovjetiska ombuden för att fastställa,
i vilken utsträckning kreditavtalet och
varuutbytesöverenskommelsen genomförts
vid halvårsskiftet. I anslutning
härtill publicerades å svensk sida en
redogörelse för resultatet av prövningen.
I denna konstaterades beträffande
kreditavtalet 1)1. a., att sovjetiska
beställare dittills placerat order i Sverige
å utrustning och varor till ett sammanlagt
värde av omkring 225 miljoner
kronor, avsedda att betalas med utnyttjande
av den av svenska staten till förfogande
ställda krediten. Man kan nu
konstatera, att sedan dess och fram till
årsskiftet 1947—48 tillkommit nya beställningar
så att avsluten för närvarande
uppgå till sammanlagt omkring
280 miljoner kronor. De avse industriell
utrustning av de olika slag, som finnas
uppräknade i den särskilda listan till
kreditavtalet, jämte, inom ramen för
den ospecificerade diversekontingenten,
beställningar å sammanlagt några
tiotal miljoner kronor, beträffande vilka
svenskt medgivande till kreditutnyttjande
lämnats från fall till fall; bland
sistnämnda kunna nämnas en del fartygsreparationer,
varom kontrakt tecknats
mellan svenska varv och ryska intressenter.
De för närvarande som bekant
ofta mycket långa leveranstiderna
inom svensk verkstadsindustri medföra,
att de kontrakterade leveranserna tendera
att förskjutas mot slutet av den
fem- eller i vissa fall sexårsperiod, som
kreditavtalet förutser. En del av de
träffade överenskommelserna ha ännu

formen av preliminära uppgörelser, avsedda
att sedermera ersättas eller
kompletteras med definitiva order eller
mer detaljerade kontrakt.

De sammanlagda leveranserna till
Sovjetunionen inom ramen för kreditavtalet
ha hittills uppgått till omkring
20 miljoner kronor. Krediten har i övrigt
tagits i anspråk för att på sätt i
avtalet förutsattes reglera särskilda
finansiella betalningar, bl. a. ersättning
för svensk egendom i Balticum med
inemot 40 miljoner kronor, varjämte
förskottsbetalningar gjorts på blivande
leveranser. Inalles ha ca 70 miljoner
kronor disponerats.

De siffror, jag nu återgivit, visa, att
det endast är inom en relativt blygsam
ram, som kreditavtalet hittills låtit sig
realisera. Å andra sidan vill jag framhålla,
att svenska företag avgivit offerter på i
det närmaste all den utrustning, som i
kreditavtalet förutses. Att avslut icke
kommit till stånd i större utsträckning
än vad jag nyss nämnt, beror uppenbarligen
på att köpare och säljare i övriga
fall åtminstone hittills icke kommit
överens om villkoren, särskilt priserna
— en del av offerterna ha för övrigt redan
hunnit förfalla. I den mån uppgörelse
icke kan komma till stånd om
dessa villkor, bl. a. om priser, som enligt
uppgift motsvara vad svenska
exportindustrier på andra marknader
kan få ut för motsvarande prestationer,
så måste man tydligen konstatera, att
de erforderliga kommersiella förutsättningarna
åtminstone tills vidare icke
föreligga för ett förverkligande av den
i kreditavtalet förutsedda exporten till
Sovjetunionen.

Den i augusti publicerade redogörelsen
för de svensk-sovjetiska avtalens
genomförande innefattade också närmare
uppgifter angående det dåvarande
läget i avseende å varuutbytet. I förra
månaden bekantgjordes vidare innehållet
i den då träffade uppgörelsen angående
varuutbytet under 1948.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

Överenskommelsen för 1947 förutsåg
som bekant ett svensk-sovjetiskt varuutbyte
på inalles 200 miljoner kronor.
Den export och import, som verkligen
kom till stånd inom överenskommelsens
ram, uppgick emellertid, såvitt hittills
tillgänglig statistik utvisar, till endast
omkring 30 miljoner kronor vad utförseln
till Sovjetunionen beträffar, respektive
till omkring 55 miljoner kronor,
vad beträffar införseln. Bland exportvarorna
må nämnas hästar och nötkreatur
till sammanlagt omkring 18 miljoner
kronors värde. Importen har till
övervägande del bestått av råvaror för
industri och jordbruk såsom till exempel
kalisalt, koksalt, råfosfat, glaubersalt,
asbest och järnskrot. Före importrestriktionernas
införande köptes ,—
liksom i andra länder — även i Sovjetunionen
en del varor av mera umbärligt
slag, såsom skinn och pälsverk.
Under övergångsbestämmelserna ha
däremot från Sovjetunionen inkommit
mycket obetydliga poster av dylika varor.
Utöver vad överenskommelsen förutsåg,
ha vi emellertid genom kontakt
med sovjetiska säljare kunnat under
1947 importera bland annat omkring
700 000 ton kolbriketter till ett värde av
omkring 30 miljoner kronor jämte bl. a.
en hel del textilier från den sovjetiska
ockupationszonen i Tyskland.

Den överenskommelse, som i december
träffades med Sovjetunionen avseende
handeln under 1948 omsluter ett
varuutbyte på cirka 70 miljoner kronor.
Detta varuutbyte är sålunda till sitt
omfång betydligt mindre än vad som
ursprungligen förutsågs för 1947. Fn
försiklig bedömning har nämligen visat,
att av de svenska produkter, som
man å sovjetisk sida vid tidpunkten för
decemberförhandlingarna visade sig
villig köpa från Sverige, icke större
kvantiteter kunde ställas i utsikt för leverans
under 1948 än att exporten
sammanlagt beräknas till omkring 30
miljoner kronor, huvudsakligen industriprodukter
såsom järn och stål (13

milj. kr.) men även nötkreatur för
avelsändamål (3,6 milj. kr.). Den sovjetiska
exporten till Sverige förutses
huvudsakligen komma att bestå av
spannmål, bl. a. 50 000 ton vete, vilket
givetvis ur svensk försörjningssynpunkt
är tacknämligt. I den män emellertid
förutsättningar yppas för en utvidgning
av den nu uppdragna ramen, såväl i
vad avser exporten till Sovjetunionen
— jag tänker då bl. a. på hästar —
söm importen därifrån av behövliga
råvaror, så komma dylika tillfällen å
svensk sida att utnyttjas.

Vad beträffar vår handel med de
olika ockupationszonerna i Tyskland
försiggår denna i huvudsak inom ramen
för betalningsuppgörelser, som
träffats med respektive den sovjetiska,
den sammanslagna engelsk-amerikanska
och den franska zonens myndigheter.
Bestämmelserna i dessa avtal äro sådana,
att betalning måste anses ske i
dollars. Detta har medfört, att varuutbytet
icke uppnått någon större omfattning
utan har inskränkts till svenska
inköp av en del varor, som ansetts
så viktiga ur försörjningssynpunkt, att
betalning i dollars kunnat medgivas,
och — på grund av dollarknappheten
på tyska sidan— till en mycket begränsad
export av svenska hårdvalutavaror.
Det måste anses som ett viktigt önskemål
att söka skapa möjligheter för en
utvidgning av handelsutbytet, vilket i
stigande grad skulle kunna tillföra oss
för försörjningen mycket värdefulla
varor i utbyte mot våra traditionella
exportvaror i förhållande till Tyskland.
Man har också sedan flera månader arbetat
på att söka lösa detta problem.
Ehuru jag icke för dagen har möjlighet
att lämna några närmare upplysningar
härom, tror jag mig dock våga säga,
att det nu finnes goda förhoppningar
om att man inom ganska kort tid skall
kunna åvägabringa en vidgad handel
mellan Sverige och Tyskland.

Till sist vill jag något beröra det läge,
som uppstått i fråga om våra ekono -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

miska intressen i Rumänien genom de
åtgärder, vilka på sista tiden vidtagits
därstädes. Kännbar skada har nämligen
vållats dessa intressen genom den
behandling rumänska myndigheter låtit
vissa svcnskägda företag undergå. Så
till exempel har Svenska Tändsticksbolagets
koncessionsavtal med rumänska
regeringen av en rumänsk domstol, utan
att bolagets representanter ens hörts i
målet, förklarats upphävt, bolaget har
berövats möjligheten fortsätta sin verksamhet
i landet, och dess framställningar
om en internationell-rättslig lösning
av de uppkomna frågorna lämnats
obeaktade. Genom vår beskickning i
Bukarest har för rumänska vederbörande
framhållits, att svenska regeringen
icke kan låta denna behandling av betydande
svenska intressen passera obeaktad
och kommer att energiskt stödja
bolagets berättigade krav på upprättelse
och skadestånd. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att sedan i andra
länder, såsom Bulgarien och Jugoslavien,
svenska ekonomiska intressen under
senare år i olika fall drabbats av
konfiskatoriska åtgärder, en ur svensk
synpunkt acceptabel reglering av därmed
sammanhängande frågor sedermera
likväl uppnåtts under de svenska myndigheternas
medverkan eller med deras
stöd. På samma sätt synes man å svensk
sida böra uppställa som en förutsättning
för att en avtalsmässig reglering
av handelsförbindelserna mellan Sverige
och Rumänien skall kunna komma
till stånd, att rumänska vederbörande
bereda svenska intressenter, som i Rumänien
tillfogats förluster genom sådana
eller liknande åtgärder, som nyss
skildrats, tillfredsställande ersättning
för den vållade skadan.

Härmed har jag slutat min översikt
över våra handelsförbindelser med
olika länder, men innan jag avslutar,
vill jag också nämna något om de strävanden
i fråga om den internationella
handelns återuppbyggande, som nu äro
å bane.

Det system med bilaterala liandelsocli
betalningsavtal, vilket nu beträffande
viktiga områden synes vara enda
förutsättningen för att utrikeshandeln
skall kunna hållas vid liv, stämmer
ingalunda med de svenska önskemålen
i fråga om det internationella varuutbytet
och handelns organisation. Från
svensk sida har man därför velat stödja
de initiativ, som på det internationella
området tagits för att söka åstadkomma
en förbättring i rådande internationella
handels- och betalningsförbindelser.

I första hand vill jag härutinnan erinra
om det förslag till en internationell
liandelsorganisation, vilket för
närvarande behandlas vid en internationell
konferens för handels- och sysselsättningsfrågor
i Havanna. Redan i
oktober-november 1945 hölls i London
ett möte av en förberedande kommitté
åt vilken Förenta Nationernas ekonomiska
och sociala råd uppdragit att
utarbeta ett förslag till stadga för en
dylik organisation. Denna kommitté
bestod av ett stort antal länder representerande
olika ekonomiska system
och olika geografiska områden, däribland
Amerikas förenta stater, Frankrike,
Storbritannien jämte flera dominions,
Nederländerna, Norge och Tjeckoslovakien.
Kommittén utarbetade på
grundval av ett amerikanskt utkast ett
första förslag till avtalstext. Ett andra
möte med denna förberedande kommitté
hölls i Geneve och pågick under
april—augusti 1947. Därvid utarbetades
ett mera definitivt förslag till stadga
för en liandelsorganisation. Denna
organisation skulle arbeta såsom ett
specialorgan under F. N. och i nära
samarbete med Internationella valutafonden
samt ha till syfte att arbeta för
friare och växande utrikeshandel och
därvid särskilt eftersträva uppmjukning
och upphävande av de kvantitativa
restriktioner, som nu klavbinda
den internationella handeln. Organisationen
skall vidare verka för tullättna -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

der, förhindra diskriminerande behandling
av främmande länders varor
och handel samt återställa friare betalningsförbindelser
länderna emellan.
Sverige har icke deltagit i det förberedande
arbetet under mötena i London
och Geneve men deltager däremot
i den nu pågående konferensen i Havanna.
Sveriges deltagande i denna
konferens har förberetts genom granskning
inom sakkunniga instanser av det
ursprungliga förslaget till stadga ävensom
av de ändringar, som tillkommit
vid den förberedande kommitténs överläggningar
i London och Geneve. Särskilt
bör nämnas, att handelspolitiska
beredningen och 1947 års kommitterade
för utrikeshandelsfrågor behandlat
ärendet och i ett betänkande den 22
oktober 1947 framlagt de svenska synpunkterna
på detta ämne. Frågan var
också föremål för behandling vid de
nordiska utrikesministermötena i Stockholm
den 10—12 maj och i Köpenhamn
den 27—28 augusti. Såväl i det ovannämnda
kommittéyttrandet som i de
kommunikéer, som utfärdades efter utrikesministermötena
i Stockholm och
Köpenhamn, kom den principiella
ståndpunkten till uttryck, att det i förslaget
avsedda samarbetet och organisatoriska
åtgärderna på den internationella
handelns och sysselsättningens
område borde med vissa observanda
i enskilda stycken, komma till genomförande.
Ser man stadgan i stort, synes
det mig, att den nya organisationens
uppgifter att verka för full sysselsättning
och höjd levnadsstandard,
utveckling av de ekonomiska resurserna
samt friare och växande utrikeshandel
utan alltför starka fluktuationer
ligga väl i linje med den allmänna
målsättning, som under växlande förhållanden
gällt även för Sveriges del.
Fn utveckling av utrikeshandeln efter
de linjer stadgeförslaget anvisar skulle
också stå i god överensstämmelse med
de frihandelsvänliga principer, som

traditionsenligt tillämpas i våra internationella
ekonomiska förbindelser.

Huruvida stadgeförslaget vid behandlingen
i Havanna skall vinna den
allmänna anslutning, som synes önskvärd,
och om organisationen skall kunna
bli effektiv lär det ännu vara för
tidigt att uttala sig om. Emellertid synes
det löftesrikt att så många länder
av olika storleksordning, representerande
olikartade system och däribland
världens ekonomiskt ledande stater —
med undantag åtminstone tillsvidare
särskilt av Sovjetunionen — kunnat
preliminärt enas om en, låt vara allmänt
hållen, gemensam målsättning för
handelspolitiken och om sättet för det
överenskomna handelspolitiska programmets
utförande i praktiken.

I detta sammanhang må även omnämnas
att de i den förberedande
kommitténs arbete deltagande länderna
som ett bevis på sin vilja att i handling
omsätta de sålunda angivna handelspolitiska
principerna, inbördes
träffat ett den 30 oktober 1947 i Geneve
dagtecknat allmänt tull- och handelsavtal,
innefattande bl. a. tullnedsättningar,
avseende inalles 45 000 positioner
och berörande över hälften av
världshandelns import. Flera av de ledande
handelsnationerna, såsom Amerikas
förenta stater och Storbritannien,
ha från årsskiftet satt de sålunda överenskomna
tullnedsättningarna i kraft.

Ett försök att på det internationella
planet lösa de speciella problem, som
sammanhänga med Europas ekonomiska
återuppbyggnad, utgöres av den i mars
1947 upprättade Ekonomiska kommissionen
för Europa i vilken Sverige är
medlem. För dessa uppgifter har närmare
redogörelse lämnats av utrikesministern.

Ett ytterligare och mera konkret försök
till lösning av nu föreliggande allvarliga
svårigheter för Europas ekonomiska
liv utgör Marshall-konferensen,

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm;

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

för vars arbete utrikesministern jämväl
redogjort. ■

Endast eu punkt som står i visst
samband .med denna skulle jag här vilja
beröra. Beträffande det ekonomiska
samarbetet i Europa återger konferensens
rapport, som dagtecknats den 22
september 1947, en deklaration av
flertalet i konferensen deltagande länder
angående tillsättande av en studiegrupp
med uppgift att undersöka möjligheterna
för en tullunion. Under
hänvisning till att vid det skandinaviska
utrikesministermötet i Köpenhamn
den 27 och 28 augusti fattats beslut
om skyndsam utredning angående
utvidgat interskandinaviskt samarbete
i ekonomiska spörsmål — varvid bl. a.
frågan om tullunion angivits såsom
exempel — deltog Sverige icke i bildandet
av denna studiegrupp. Från
norsk sida intogs samma ståndpunkt.
Vid studiegruppens första sammanträde
i Bryssel den 10 november 1947
närvoro dock svenska observatörer,
liksom vid den konferens, som nu
pågår.

I fråga om det nordiska ekonomiska
samarbete, som bär berörts, vill jag i
detta sammanhang lämna några upplysningar.
Vid nyssnämnda nordiska
utrikesministermöte i Köpenhamn beslöts,
att utrikesministrarna skulle föreslå
sina respektive regeringar att utse
sakkunniga med uppgift att gemensamt
undersöka möjligheterna för en utvidgning
av det ekonomiska samarbetet
mellan respektive länder. De sakkunniga
borde i första hand upptaga
frågan om ömsesidigt stöd under den
nuvarande efterkrigsperioden till övervägande
men även undersöka möjligheterna
till ett samarbete på längre
sikt, bland annat frågan om ett fullständigt
eller partiellt upphävande av
tullgränserna mellan de fyra länderna.
Svenska och danska delegater ha utsetts,
men de norska och isländska regeringarna
ha icke ännu tagit detta
första steg. Förslag till instruktioner

för de delegerades verksamhet äro f. it.
föremål för behandling inom de fyra
nordiska länderna. Ett nytt utrikesmh
nistermöte planeras äga rum i Oslo den
23—24 februari, varvid även handelsministrarna
beräknas närvara, då mötet
bl. a. skall behandla det ekonomiska
samarbetet mellan de berörda länderna.

Det ligger i sakens natur att de strävanden
jag senast berört icke kunna
medföra någon omedelbar förändring
i våra hahdelspolitiskä förhållanden
eller någon lättnad i stundens pressade
importsituation. Deras verkningar kunna
icke förutsättas göra sig omedelbart
gällande, även om man har all anledning
hoppas, att de skola leda till
framsteg av betydelse för återuppbyggandet
av den av kriget svårt ramponerade
hushållningen och utrikeshandeln.

För vår egen del föreligga importproblem
av betydande räckvidd som
påkalla både myndigheternas och näringslivets
allvarliga intresse och ansträngningar.

I nuet och för den närmaste tiden
är det framför allt begränsningen i importen
från hårdvalutaländerna som
bereder det svenska folkhushållet bekymmer,
vilka man har anledning befara
bli mera kännbara i fortsättningen
än vad de just nu äro.

Att ögonblickligt eller på längre sikt
upphäva denna begränsning genom en
sådan ökning av exporten till hårdvalutaländerna
att balans kunde uppnås
vid en sådan import, som skulle
möjliggöra helt orubbad försörjning
med varor från dessa marknader, ligger
utanför det marknadsmässigt möjliga.
Det är dock för lättande av stundens
svårigheter av stor vikt, att näringslivet
gör allt vad som är möjligt
för att genom en ytterligare exportansträngning
lätta hårdvalutaläget.

Den faktor, som är av varaktig bety-^
delse för återvinnandet av en störré
rörlighet i utrikeshandeln, ett lättande

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

eller avskaffande av de tyngande regleringarna
på detta område och en allmän
förbättring av särskilt det industriella
försörjningsläget är emellertid
den europeiska återhämtningen på det
ekonomiska området. Utan en verklig
rekonstruktion av produktionsliv och
penningväsen i vår världsdel ter sig
vår egen ekonomiska framtid dunkel.

Sverige har alltsedan krigets slut
gjort efter våra förhållanden betydande
insatser för den ekonomiska återhämtningen
i en lång rad stater inom
skilda sfärer av vår världsdel, och jag
vågar tro, att dessa insatser hur blygsamma
de än kunna vara sedda mot
bakgrunden av de väldiga behoven,
dock varit av icke ringa nytta inom
olika länder.

Vi äro alltjämt — icke minst för vår
egen skull — besjälade av önskan att
prestera vad som inom ramen för våra
produktionsresurser är möjligt för att
underlätta den fortsatta återhämtningen.

De handelsavtal, som vi vid tiden
omkring årsskiftet slutit med ett antal
länder i vår världsdel, vittna därjämte
glädjande nog om att Europa så småningom
börjar resa sig efter krigets
hårda påfrestningar även om vägen ännu
är lång fram till vad man skulle
kunna beteckna som normala förhållanden.

Den överenskommelse, som strax
före jul träffades mellan Sverige och
Storbritannien är både genom sin omfattning
och sitt materiella innehåll det
mest markanta beviset för denna tendens
och ett löftesrikt tecken på vad
ett mera utvecklat varuutbyte mellan
Europas länder kan komma att betyda
för näringslivets utveckling och folkens
välfärd. EU vidare utbyggande av
detta varuutbyte mellan alla Europas
stater skulle även vara ägnat att befordra
våra ekonomiska förbindelser
med världen i övrigt.

Härpå yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Det politiska
läget i Europa och världen har
under senare år utvecklats på ett oroande
sätt. Vi leva tydligen i en mycket
otrygg värld. De mindre nationerna
kunna i de flesta lägen icke mycket påverka
den storpolitiska utvecklingen,
men de ha skyldighet att inom ramen
för sina möjligheter verka för avspänning
och fred. Sverige bör därför stödja
Förenta Nationernas verksamhet för
lösning av internationella konflikter,
undanröjande av konfliktorsaker och
fredens bevarande. Man vågar visserligen
inte hysa så stora förväntningar
på denna organisation som man gjorde
för ett eller annat år sedan, men det
vore oriktigt att uppge hoppet, att metoden
att lösa internationella konflikter
genom förhandlingar och medling
inom ramen för en internationell organisation
skall bli framgångsrik.

EU resultat av den beklagliga skärpningen
av de internationella motsättningarna
är en tendens till uppkomsten
av två stora, i viss mån varandra motstående
block. En målmedveten strävan
att skapa ett östblock har länge varit
synlig. Som tryck föder mottryck har
följden därav blivit tendenser till motsvarande
orientering i väster. Någon
inbjudan till Sverige från andra makters
sida att på ett eller annat sätt ansluta
sig till en dylik eventuellt tilltagande
blockbildning har veterligen inte
utfärdats. Den s. k. Marshall-planen —
Förenta staternas generösa erbjudande
att stödja europeisk återuppbyggnad —
har lett till en glädjande ekonomisk
samverkan mellan ett stort antal europeiska
stater, men den innebär inte något
politiskt engagement av blockbildningstyp.
Vårt lands deltagande i detta
samarbete innebär alltså inte, att vi
anslutit oss till ett västblock lika litet
som vi på annat sätt, t. ex. genom det
svensk-ryska handels- och kreditavtalet,
närmat oss ett östblock. Enligt min
mening motiverar nuvarande världspolitiska
läge ingalunda, att vårt land

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

gör sådana politiska åtaganden, som
skulle binda oss vid en stormaktsgruppering
i öster eller väster. Vi böra sträva
efter att upprätthålla så goda politiska
och ekonomiska förbindelser åt
alla håll som möjligt.

Tanken att ett västeuropeiskt politiskt
block skulle erbjuda en för Sverige
acceptabel tredje linje mellan den amerikanska
och den sovjetryska förefaller
mig verklighetsfrämmande. Detta av
många skäl; bland annat därför att förhållandena
i flera av de västeuropeiska
staterna äro politiskt instabila, vilket
skulle beröva en sådan blockbildning
en stor del av dess styrka. Oberäkneliga
kastningar i ett sådant blocks politik
vore ingalunda uteslutna. För övrigt
förefaller det som om den engelske utrikesministern
Bevins uttalande för någon
vecka sedan ingalunda var så preciserat,
att man däri kan inlägga någon
plan att bilda ett sådant begränsat västeuropeiskt
block. Det förefaller mig
riktigt, att den svenska regeringen på
tal om detta västeuropeiska samarbete
tills vidare intager en avvaktande hållning
till planerna på att bilda en västeuropeisk
tullunion. Svensk utrikespolitik
bör enligt min mening som hittills
följa en självständig linje. Ingenting
vore mera oklokt, för att inte säga ovärdigt,
än att försöka hålla en medellinje
mellan tvenne stora politiska block. I
stället krävs en självständig hållning åt
alla sidor, ett energiskt bevakande av
svenska intressen.

Även i Danmark och Norge synas regeringarna
och representationerna vara
benägna att intaga en sådan hållning. I
så fall torde förutsättningarna för ett
närmande och samgående mellan dessa
tre stater vara gynnsammare än måhända
tidigare. Utvecklingen efter kriget
har skapat ett nytt världspolitiskt
läge, som ställer den nordiska frågan i
ny belysning. Behovet av att grannfolk
som de nordiska hålla ihop har blivit
alltmera uppenbart. Sveriges energiska

strävan att befrämja en utveckling av
denna art, att skapa fastare former för
denna samverkan, bör naturligtvis ske
med iakttagande av att försök att forcera
utvecklingen skulle kunna få motsatt
verkan än den avsedda. I den ryska
radion och pressen har man många
gånger uttryckt missbelåtenhet med
strävandena till nordiskt samarbete.
Man har betraktat sådana strävanden
som ett resultat av amerikansk propaganda
eller rent ut sagt amerikansk påverkan.
Vi, som känna förhållandena i
Norden, måste häpna över en sådan
okunnighet. Det bör klart sägas ifrån,
att vi i vår nordiska politik sakna anledning
att taga hänsyn till en propaganda
av den art som den ryska radions
uttalande utan tvivel utgör. En
nordisk neutralitet av den modifierade
typ som medlemskapet i Förenta Nationerna
förutsätter, ett avståndstagande
från storpolitiska engagement synes i
nuvarande oklara läge vara den klokaste
linjen.

Detta innebär emellertid ingalunda,
att Sveriges folk skulle ställa sig andligt
neutralt i den tävlan mellan diktatur och
demokrati, som är en sida av utvecklingen
ute i världen. Svensk demokrati
känner samhörighet med demokratierna
i andra länder. Den kultur och den
på frihet uppbyggda samhällstyp, som
frodas i de demokratiska staterna i väster,
står vår egen långt närmare än kulturen
i diktaturstaterna med sitt för oss
främmande krav på politisk likriktning
inom kulturlivet. Allt tal om att vi stå
amerikansk demokrati och rysk kommunism
lika fjärran är vilseledande och
oriktigt, alldeles särskilt när det framkommer
i utrikespolitiska sammanhang.
Svensk kultur är en del av västerlandets.
Enighet om att vi inte deltaga i
en politisk blockbildning får inte leda
oss till den andliga självsnöpning som
det innebär att förneka eller förtiga
detta samband. Detta bör stå klart,
vilken uppfattning man än må ha om
ekonomiska samhällssystem i mera be -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

gränsad mening, närmare eller fjärmare
socialistiska former, vilket är en helt
annan fråga, skild såväl från utrikespolitiska
relationer som från kulturella
samband.

Utrikesminister Undén höll i somras
i Strömstad ett mycket uppmärksammat
tal, som av mig i nu berörda hänseende
knappast kan betraktas som klargörande.
Han uttalade där bland annat följande:
»Vad det socialdemokratiska

partiet beträffar är redan det faktum
att socialdemokratien ur allmänpolitiska
synpunkter står främmande både
för borgerlig storkapitalism och för
kommunism tillräckligt skäl mot att låta
utrikespolitiska förbindelser få sin karaktär
av den ekonomiska och politiska
regim, som råder i andra länder.» Här
anges alltså, att denna det socialdemokratiska
partiets åskådning i fråga om
ekonomiska samhällssystem vore ett
tillräckligt skäl att inte låta den ekonomiska
eller politiska regimen bestämma
utrikespolitiska förbindelser. När
detta säges i en analys av utrikespolitiska
sammanhang är det ägnat att inge
det intrycket, att den svenska socialdemokratiens
känslor och större eller
mindre sympati för amerikanskt samhällssystem
å ena sidan och rysk kommunism
å den andra sidan skulle vara
av betydelse, ja till och med av stor betydelse
för vårt lands utrikespolitiska
orientering. Det får absolut inte bli fallet.
Våra utrikespolitiska relationer
böra vara oberoende av vad svensk
socialdemokrati tycker och tänker om
t. ex. amerikanskt eller ryskt samhällssystem.
Det förefaller mig som om den
engelska arbetarregeringen har en klarare
uppfattning på denna punkt än
den, som inte sällan framföres på socialdemokratiskt
håll i Sverige. Jag vill
med tillfredsställelse konstatera, att utrikesministerns
uttalande i dag synes
innebära en glädjande precisering på
denna punkt, som såvitt jag har kunnat
bedöma innebär ett avståndstagande
från uttalandet från i somras. Skulle

det vara fallet, vill jag med glädje konstatera
detta.

Jag övergår nu, herr talman, till att
säga några ord om de handelspolitiska
problemen. De äro, såsom av handelsministerns
redogörelse framgått, så
många och så stora, att det knappast
skulle vara möjligt eller lämpligt att
här taga upp dem till någon mera detaljerad
granskning. En sak är uppenbar,
nämligen att våra svårigheter under
den närmaste tiden, kanske flera år
framåt, i mycket hög grad bero på den
brist på hårda valutor, vari vi ha råkat.
Den som jämför vårt läge på sommaren
1946, då som bekant allra största delen
av de av samlingsregeringen beviljade
krediterna voro utnyttjade men i alla
fall vår ställning med avseende på guld
och valutor var exceptionellt stark, kan
inte underlåta att göra den reflexionen,
att det är en mycket snabb försämring
vårt läge har undergått. Att här en
oförsiktig disposition från regeringens
sida, dess allmänna ekonomiska politik
och dess sätt att handha regleringar av
utrikeshandeln, har varit väsentligt
medverkande står nog numera klart för
envar.

Den försämring vårt läge undergått
har bland annat åstadkommit, att våra
handelsförbindelser med Förenta staterna
ha fått i väsentliga avseenden omläggas.
Det avtal, som gjordes på försommaren
1947, var till en del grundat
på bristande kunskaper om vår valutaställning
och ledde därför till åtaganden,
som man senare har försökt få reviderade,
vilket också i viss mån lyckats.
Det kan sägas att en dubbel revision
av vårt avtal med Förenta staterna
har ägt rum eller pågår.

Även när det gäller våra förbindelser
med Storbritannien har utvecklingen
blivit en något annan än man väntat
sig. Vårt behov av importvaror ledde
till att kreditgivningen till Storbritannien
under andra efterkrigsåret, från
sommaren 1946 till sommaren 1947,
blev av mycket ringa storleksordning

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

jämfört med den vid avtalets ingående
väntade.

En fråga, som jag tror intresserar
inte bara riksdagen utan hela svenska
folket, är huruvida inte även våra förbindelser
med Ryssland i detta nya läge
måste undergå eu modifikation. Har
inte försvagningen av vår valutaställning
konsekvenser, inte bara för våra
handelsförbindelser och kreditförhållanden
västerut, våra möjligheter att
t. ex. betala amerikanska varor, utan
också för våra möjligheter att ge kredit
österut? Man måste med beklagande
konstatera, att det varuutbyte som
överenskommits för 1948 mellan Sovjetunionen
och Sverige är av mycket
ringa omfattning, 30 å 35 miljoner kronor
i vardera riktningen. På frågan
varpå detta kan bero svarade handelsministern,
att Sveriges exportförmåga
beträffande de varor, som Sovjetunionen
ville köpa, var begränsad, och därför
kunde det inte bli ett större varuutbyte.
Konsekvensen av eu sådan
ståndpunkt är ju den, att Sovjetunionen
genom att vara ointresserad av att köpa
den ena eller andra svenska varan, som
vi kunna leverera, och genom sin önskan
att koncentrera köpen på sådana
varor, som vi inte kunna leverera, har
möjligheter att reducera varuutbytet efter
behag! Det är otillfredsställande.
Men framför allt måste man fråga sig:
finns det inte möjligheter att i detta
helt nya läge, där själva varuutbytet
hotar att bli långt mindre i relation till
kreditleveranserna än man tidigare
planerat, överföra vissa av de svenska
leveranser, som annars skulle ha fullgjorts
enligt kreditlistan, till varubyteslistan?
Det fanns ingen mera bestämd
principiell skillnad mellan de
varuslag, som hänfördes till kreditleveranser,
och dem, som placerades på varubyteslistan.
Det gäller i båda fallen
ett mycket stort antal varor, produktionsmedel
eller varor avsedda att
tillverka produktionsmedel. Genom en
sådan överföring skulle det vara rela -

tivt lätt att bibehålla en rimlig proportion
mellan de svenska leveranser till
Ryssland som bli betalade och dem
som ske på kredit.

Vid bedömningen av detta varubytesavtal
på 30 till 35 miljoner kronor bör
man erinra sig två saker. För det första,
att det från svensk sida vid de förhandlingar,
som först upptogos med Ryssland,
var en uttrycklig förutsättning att
tillförseln från Ryssland av varor av betydelse
för det svenska produktionslivet
skulle vara mycket väsentlig. För det
andra, att när man från oppositionshåll
vid debatten i kamrarna om det
svensk-ryska avtalet kritiskt belyste
siffran 100 miljoner kronor för varuutbyte
i vardera riktningen, förklarade
dåvarande handelsministern Myrdal, att
det inte alls var fråga om att varuutbytet
skulle hållas vid denna siffra. De
båda staterna hade ju åtagit sig att höja
beloppet, att eftersträva en betydande
ökning av varuutbytet. Men nu måste
vi i stället konstatera, att långt därifrån
varuutbytet i själva verket tycks sjunka
till en tredjedel eller mindre av den då
såsom låg betecknade siffran. Det vore
av utomordentligt stort intresse, ifall
man från regeringsbänken kunde belysa
frågan om det varuutbyte, som Sverige
nu kommer att ha med Ryssland,
och det varuutbyte, som Norge gjort
upp om med Ryssland. Man har nämligen
det intrycket, att det norska varuutbytet
är väsentligt mera omfattande,
och man frågar sig om det inte hade
varit möjligt även för Sverige att uppnå
en sådan större tillförsel av varor, på
vilka knapphet råder i Sverige. När
nu detta varuutbyte undergått en så
stark begränsning är det ju iögonfallande
och uppseendeväckande, att de
svenska kreditförbindelserna till Sovjetunionen
kvarstå oförändrade.

Statsrådet Gjöres upplyste om att tills
vidare Tyska beställningar på ungefär
280 miljoner kronor hade accepterats.
Såvitt jag kunde uppfatta lämnade han
inga informationer om hur regeringen

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

tänker sig dispositionen av det återstående
beloppet. För mig står det klart,
att liksom Sveriges ekonomiska läge
från 1944 till 1946 har undergått en
sådan förändring att det — som redan
framhölls i denna kammare vid frågans
behandling -— var berättigat och nödvändigt
att eftérsträva ett mera begränsat
avtal; så har sedan hösten 1946
Sveriges ekonomiska läge undergått ytterligare
en väsentlig förändring av sådan
natur, att den inte kan underlåta
att påverka våra handelspolitiska förbindelser
icke endast västerut utan även
österut. Ty våra möjligheter till export
och kreditutfästelser utan att skada allvarliga
svenska försörjningsintressen
äro nu uppenbarligen långt mindre än
väd man tänkte sig ännu så sent som
på hösten 1946. I vad mån denna försvagning
av vårt ekonomiska läge under
senaste halvtannat år beror på regeringens
ekonomiska politik är en sak
som i detta sammanhang kan lämnas
åsido.

I detta läge niåste man till regeringen
rikta den frågan, huruvida regeringen
har övervägt spörsmålet om upptagandet
av förhandlingar om en revision av
det svensk-ryska avtalet, och i anslutning
därtill be att få upplysning om hur
man tänker sig fortsättningen i avseende
på mycket betydande ej utnyttjade
kreditbelopp. Är det kanske meningen
att det skall kunna utnyttjas under den
tidsperiod, som kommer efter den som
detta avtal egentligen avsåg, nämligen
fem till sex år? För mig står det klart,
att ett fullgörande av avtalet utan några
modifikationer skulle innebära en mycket
allvarlig belastning på vårt ekonomiska
liv. Man måste också resa frågan,
huruvida den hastighet, med vilken kreditgivningen
till Ryssland skall utnyttjas,
skall bli beroende av varje enskild
svensk företagares leveransvilja och lcveransförmåga
till priser, som Sovjetryssland
vill acceptera, utan hänsyn till
Sveriges ändrade ekonomiska läge. Fullständig
passivitet från regeringens sida

förefaller att leda till slutsatsen, att
eftersom svenska offerter ha givits på
betydande belopp, bli de faktiska kreditleveranserna
helt beroende av den
faktor jag här nämnt.

Bankofullmäktige uttalade för några
månader sedan, att enligt deras mening
hade vårt ekonomiska läge undergått
en sådan förändring, att det var nödvändigt
med förhandlingar åt alla håll
för att minska de icke nyttjade kreditbelopp,
varom tidigare överenskommelser
träffats. Det är samma synpunkter
som jag för min del ansluter
mig till. Finansminister Wigforss svarade
då omedelbart i pressen, att man
inte fick läsa bankofullmäktiges uttalande
på det sättet, utan han föredrog
att fästa uppmärksamheten uteslutande
på en annan passus i yttrandet, som
gäller återbetalning av tidigare givna
krediter. Med finansministerns eljest
stora förmåga att göra distinktioner
väckte det betydande uppmärksamhet,
att bankofullmäktiges uttalande om två
så skilda saker som å ena sidan återbetalning
av förut givna krediter och
å andra sidan behovet att åstadkomma
en minskning av ännu onyttjade kreditåtaganden
— givetvis genom överenskommelser
om revision — skulle
sammanblandas. Finansministern förordade
i stället för förhandlingar om
en begränsning av icke ianspråktagna
krediter, att man skulle inrikta sin uppmärksamhet
särskilt på uppgörelser
med Danmark och Norge om återbetalning
av vissa till dessa länder givna
krediter, för vilka ingen återbetalningstermin
hade fixerats. Det må observeras,
att detta finansministerns uttalande
hänför sig till ett läge, där bankofullmäktige
på grund av omsorgen om
Sveriges bristande och svaga internationella
likviditet påyrkat särskilda åtgärder.
Det var i detta läge som finansministern
ville att vi skulle särskilt
tänka på alt försöka pressa Danmark
och Norge att återbetala dessa krediter,
för vilka ingen bestämd betalningster -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

min hade fastställts, och därigenom väsentligt
stärka Sveriges finansiella läge.
Jag tror det vore av betydelse, om man
från regeringshåll kunde något klarare
belysa hur man ser på detta problemkomplex.
Kanske har finansministern
här inte gjort sig själv rättvisa. Kanske
har han blivit missförstådd i pressen
eller också uttalat sig så kortfattat, att
hans ståndpunkt inte på ett rättvisande
sätt blivit klargjord.

Herr talman! Jag skulle även vilja
erinra om att handelsministern beträffande
kreditavtalet uttryckte sig ungefär
på det sättet, att tills vidare tyckas
inte förutsättningar föreligga för förverkligande
av kreditavtalet. Jag måste
därför efterlysa regeringens praktiska
slutsatser av detta handelsministerns
konstaterande.

Den fråga jag här vidrört är av stor
betydelse för vårt ekonomiska framtida
läge. Men jag tror att den är viktig
även ur en annan synpunkt. Jag tror
att dess handläggning kommer att betraktas
som ett tecken på hur regeringen
bedömer det uppenbara kravet
på ett självständigt svenskt uppträdande
och försvar av svenska intressen
åt alla sidor utan räddhåga. Det får
inte finnas den minsta grund för antydningar
om att svensk handels- och
kreditpolitik anlägger andra synpunkter
i det ena väderstrecket än i det andra.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att taga upp
en enda liten punkt i herr Ohlins anförande.
Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att han inte hade några erinringar
att göra mot den deklaration
som innefattades i mitt anförande. Men
han drog fram ett yttrande, som jag
fällt i ett tal i Strömstad förra året,
och polemiserade en smula mot det.
Jag vill först ge mitt erkännande åt att
detta uttalande nu kom i en riktig version
och inte i den förvanskade version,
vari det figurerat i en eller två

av folkpartiets tidningar och utgjort
underlag för vidlyftiga spekulationer.
Men fastän herr Ohlin hade citatet korrekt,
gav han det en högst besynnerlig
uttolkning. Det var ju så att jag hade
sagt, att redan det faktum, att svensk
socialdemokrati står främmande både
för borgerlig storkapitalism och kommunism,
var i och för sig tillräckligt
skäl att inte låta frågan om den inre
regimen inverka på landets utrikespolitik.
Såvitt jag förstår menar herr Ohlin
också, att en sådan fråga inte skall inverka
på utrikespolitiken. Men han ville
få fram ur detta yttrande den uppfattningen,
att jag hade sagt raka motsatsen
mot vad jag sagt, alltså att våra
sympatier i förhållande till främmande
länder skulle bestämmas efter den politiska
regimen. Mitt yttrande var ett argument
mot att man skall låta utrikespolitiken
bestämmas av de inre regimerna.
En socialdemokratisk regering
kan inte ha ett annat förhållande och
driva en annan utrikespolitik t. ex.
gentemot Danmark, om där sitter en
borgerlig regering i stället för en socialdemokratisk
regering. Vi kunna inte
välja ut de av socialdemokratiska regeringar
styrda länderna och säga, att vi
gentemot dem skola driva en vänligare
utrikespolitik än gentemot andra.

Såvitt jag förstår har herr Ohlin i
sak samma ståndpunkt, men han lägger
in en fullkomligt rosenrasande felaktig
tolkning i mitt uttalande. Jag vill hoppas
att jag inte skall få se denna nya
form av missförstånd sedermera figurera
i pressen.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara med tillfredsställelse
ta fasta på innebörden av utrikesministerns
förklaring. Men jag vill även,
med anledning av utrikesministerns påstående
att jag gör mig skyldig till en
rosenrasande felaktig tolkning, framhålla
att vad utrikesministern nu säger
skulle han naturligtvis ha kunnat ut -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

trycka med att säga, att frågan om vi
socialdemokrater stå närmare eller
fjärmare borgerlig storkapitalism eller
kommunism är irrelevant för frågan
om vilken utrikespolitik vi skola föra.
Men det sade han inte, utan han sade
att socialdemokratiens ställning till
dessa ekonomiska system var ett tillräckligt
skäl varför man inte skulle låta
hänsynen till de politiska systemen
vara bestämmande. Härav kan man
mycket väl draga en hel del slutsatser,
som utrikesministern säkert förstår.

Sedan vi nu fått en precisering av
utrikesministerns yttrande är det kanske
onödigt att vidare taga kammarens
tid i anspråk med en diskussion om detsamma.

Vidare yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag är glad åt att herr Ohlin nu har
förstått mig. Men jag måste säga att det
är en ytterligt konstlad tolkning som
han lade in i mitt yttrande. Jag säger
ju att den omständigheten, att socialdemokratien
står i motsättning till
olika andra politiska och sociala samhällsordningar,
i och för sig är ett tillräckligt
argument för att inte låta utrikespolitiken
bestämmas av inrikespolitiska
förhållanden. Jag medger
gärna att detta kan sägas på flera olika
sätt, t. ex. så som herr Ohlin säger det.
Vanligen kan en banal sanning uttryckas
på många sätt, och kanske herr
Ohlin gav en bättre formulering än jag.

Jag är emellertid tacksam för att
detta inte längre skall utgöra ett argument
i den politiska striden.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman!

Hans excellens herr utrikesministern
herörde i början av sin redogörelse en
sak, som mycket ofta missförstås, nämligen
stormakternas vetorätt i rådet.
Av skäl, som jag nu inte skall inlåta
mig på, instämmer jag helt och fullt

med honom. Det kan väl, såsom han
också antydde, sättas i fråga att modifiera
denna vetorätt; dock icke såvitt
den avser s. k. sanktioner. Tv i fråga
om dessa har vetorätten betydelsen att
motverka Förenta Nationernas sönderfallande.
Och detta sönderfallande vore
olyckligt, tv så länge FN består ha vi
dock däri en viss barriär mot kriget.

Mitt egentliga anförande föranledes
emellertid av slutet av hans excellens’
redogörelse. Hans excellens åberopade
sig på ett uttalande av 1945, att vår
politik icke finge gå ut på deltagande
i stormakternas blockbildning. Det föreföll
mig, som om hans excellens något
förenklade problemställningen. Han talade
om att välja sida i ett krig eller
att på förhand avsluta en militär allians.
Han opponerade mot en blockbildning,
grundad på överensstämmande inrikespolitiska
regimer. Men han tog aldrig
upp frågan om bildande av ett verkligt
västerländskt statsförbund. Det är visserligen
sant, att detta förutsätter en
viss överensstämmelse i delstaternas
inre regimer. Men det kan inte sägas
vara grundat därpå. Ett sådant förbund
vore grundat på en gemensam önskan
hos dessa stater att kunna stå så pass
starka, att de icke komme att slås med
fördärv. Det är inte skillnaden i och
för sig mellan olika ideologier som
här spelar in, utan det är den ena
ideologiens fientlighet och aggressivitet,
som bildar motivläget.

Även om hans excellens inte berörde
mitt uttalande i remissdebatten angående
Sveriges och Skandinaviens
uppgående i en större utrikespolitisk
demokratisk enhet -— om man så vill
Europas förenta stater -— är det dock
tydligt av vad jag nyss sagt, att han
inte gillar den ståndpunkten liksom
inte heller utgångspunkten för densamma.
Denna utgångspunkt utgöres
därav, att vår neutralitet i motsättningen
mellan östern och Västeuropa
är eu inpraktikabel linje och i allt fall
något, som i längden kommer att bli

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

olycksdigert för oss. Risken synes mig
alltför stor, att den linjen så småningom
skall leda till vår associering under
Sovjetrvssland med de övriga randstaterna
från Norra ishavet ned till Svarta
havet. Om hans excellens realiter, såsom
han antydde, har folkflertalet på
sin sida, synes mig ganska tvivelaktigt.
Möjligen har han pressen i det hela på
sin sida. Pressens verkliga inställning
har jag inte någon klar uppfattning
om, men en stor tidning skrev nyligen
så vackert — och det skedde under instämmande
från andra tidningsorgan —
att Skandinavien, också därest ett västerländskt
statsförbund bildades, borde
bevaras såsom en »neutral ö» mellan
Sovjetunionen och Västerlandet. Detta
låter mycket oskyldigt; men jag anser
det, för min del, vara att spela hasard.
Och en nation får inte spela hasard.
En nation får inte ta andra risker än
dem, som äro absolut oundvikliga. Vi
skulle kanske genom en sådan neutral
politik — jag säger kanske, det är dock
ytterligt ovisst — till en början, det vill
säga i fall av ett snart förestående krig,
materiellt kunna vinna på densamma.
Men det berodde dock på ting, som
omöjligen kunde förutsägas, bland annat
på vilka vägar ett nytt världskrig
komme att spränga sig fram.

Men vad jag framför allt finner det
angeläget att här erinra om, det är att
hela denna neutrala inställning skulle
betyda, att vi hade kastat yxan i sjön
och stode där hjälplösa utan annat stöd
än vår kolartro på Österns chevalereska
och rättrådiga respekt för gränserna
kring vår demokrati. Hur går tron på
en sådan respekt att förena med vad vi
i en mängd andra länder ha sett om
samarbetet mellan Sovjetunionen och
dess femtekolonner i utlandet? Denna
Sovjets respekt för våra gränser vore
såsom garanti för oss så mycket mer
beundransvärd och otrolig, som de
sovjetkommunistiska världsutbredningstendenserna,
om de inte stäckas, förr
eller senare måste medföra intresse för

Sovjet av territorium direkt vid Västkusten
eller kusten av Atlanten.

Må slutligen, herr talman, en reflexion
vara tillåten, en reflexion som inte
torde kunna betraktas såsom ovidkommande
i detta ämne. Vad det ytterst
här rör sig om är den stora, allt annat
överskuggande frågan om beståndet
eller undergången av den västerländska
civilisationen. Om det europeiska västerlandet
lyckas skrapa ihop alla sina
tillgångar, då blir det visserligen en
maktfaktor att räkna med för Östern,
men det blir dock, väl att märka, blott
en sådan faktor i svagaste laget. Hur
skall det väl då gå, om det ena landet
efter det andra vägrar sin medverkan
till detta västerländska förbund i förhoppning,
att dess neutralitet skall
komma att respekteras? Med den metoden
kommer Europa att varda barbariserat,
utan att ett enda svärdsslag har
behövt falla.

Det händer understundom, att ett
helt land, eller riktigare ett helt folk
råkar in under ett övermäktigt moraliskt
tryck. Kan svenska folket i dessa
dagar undfly ett sådant tryck? Såsom
delägare i den europeiska kulturen
borde vi dock känna det som vår moraliska
plikt att göra något för denna
kultur. Söker man famna hela vidden
av dessa fruktansvärda olyckor, som
redan drabbat eller aktuellt hota Västerlandet,
blir man djupt pessimistisk
angående vår kulturella framtid. Och
dock vill jag bekänna, att vad som fyller
mig med den största oron, det är
inte dessa olyckor i och för sig, utan
det är vår lojhet — icke bara vårt lands
utan alla de demokratiska folkens i
Europa —- vår passiva, stundom ganska
likgiltiga åskådning av vad som skett
och sker. Hur kunde man låta det gå
så långt i Tyskland, att Hitlerdiktaturen
blev en verklighet? Varför stäcktes icke
Hitlerdiktaturen i sin linda, innan den
ännu hunnit stampa fram sina förstörelseverktyg
och sina arméer? Varför
drev man den befängda parollen »kapi -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

tulation utan villkor» och möjliggjorde
därmed den ryska ockupationen av
snart sagt halva Tyskland? Det är denna
lojhet från Västeuropas sida för faran
från öster, som mest ängslar mig, ty
den påminner om den förslappning,
som i alla tider har föregått de stora
kulturernas undergång. Det är vår egen,
våra grannländers och de övriga demokratiernas
alltför passiva inställning till
sitt eget framtida öde, det är denna
passiva inställning som verkar på mig
— och kanske också på andra, det vill
jag hoppas — som ett varnande och
skrämmande symptom på den europeiska
civilisationens dekadans. —Äntligen
har dock England hissat sina signaler
till demokratiernas enande.
Måtte det inte ha skett för sent, och
måtte vi själva djupt och allvarligt
lyssna till dem!

Undertecknad har ju aldrig varit och
inte heller betraktats såsom någon politiker
i egentlig mening. Jag torde därför
inte heller i den egenskapen kunna
komprometteras, när jag nu säger, att
jag aldrig riktigt förstått denna inte
bara häftiga utan rent av hätska och
fientliga inrikespolitiska kamp, som vi
i dessa dagar föra mot varandra. Jag
menar inte, att den politiska bataljen
skulle avblåsas, men jag menar, att det
finns ett problem, som reser sig skyhögt
över alla motsättningar mellan
hr Erlander å ena sidan och hrr Ohlin,
Domö och Pehrsson-Bramstorp å andra
sidan, ett problem som på identiskt
samma sätt och i identiskt samma grad
angår alla de fyra svenska partierna.
.lag inser väl, att olika åsikter ärligen
kunna hysas angående lösningen av
detta problem, också om jag själv har
den brinnande övertygelsen, att vårt
utrikespolitiska uppgående i ett demokratiskt
statsförbund utgjorde den bästa
för att inte säga enda lösningen. Vad
jag nu uttalar är därför endast en förhoppning
— tyvärr sannolikt alldeles
fåfäng — att de fyra svenska partierna
ville samverka såsom ett enda parti i

denna fråga, i frågan om försöket att
lösa vårt lands största och mest ödesdigra
problem.

Till allra sist, herr talman, önskar
jag till undvikande av missförstånd såväl
av det anförande jag nu hållit som
av det jag höll i remissdebatten understryka
en sak. Blott den som vill missförstå,
blott den som vill provocera
fram misshälligheter eller som syftar
till att dölja mot vårt land och dess
statsskick fientliga intressen — blott
en sådan person skulle kunna påstå,
att en strävan från vår sida att få till
stånd ett demokratiskt statsförbund i
Europa skulle ha en mot Ryssland
aggressiv riktning. Detta vore lika omotiverat,
lika galet som att påstå, att vi
håller oss med en armé och en flotta
för att kunna angripa Ryssland. Om
Sverige verkligen ginge in för Europas
förenta stater, så skedde detta dels såsom
vårt bidrag till uppbyggandet av
en statsbildning som hade kraft att
skydda freden och civilisationen i
Europa och dels, herr talman, såsom
mera omedelbart försvar — såsom
aggressivitet mot ingen! — utan såsom
försvar för vår demokrati, tillkommen
och skapad växelvis genom arv och tillkämpat
förvärv under ett halvt årtusende.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag skall inskränka mig till ett
kort anförande i anslutning till regeringens
utrikespolitiska redogörelse och
deklaration här i dag. Handelsministerns
senare lämnade handelspolitiska
översikt kan väl också föranleda åtskilliga
kommentarer. Sådana torde
också komma från senare talare, för
egen del finnes det möjlighet för mig att
återkomma om jag så önskar.

Utrikesministern började sin redogörelse
med att erinra om att det inter -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fin.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

nationella läget ännu icke stabiliserats
efter kriget, varken i politiskt eller i
ekonomiskt hänseende. Han underströk
vidare, att motsättningarna mellan makterna
synbarligen hota att paralysera
Förenta Nationernas verksamhet. Utrikesministerns
utgångspunkter äro dess
värre alltför riktiga, och därmed följer
också för vårt land en känsla av osäkerhet
och oro inför framtiden.

Den rapport som sedan följde över
den svenska delegationens arbete och
ställningstagande — eller kanske vi böra
säga frånvaron av ställningstaganden i
vissa frågor —- skall jag inte kommentera.
Av redogörelsen framgick ju vilka
svårigheter som möta, när denna världsomspännande
säkerhetsorganisation
skall söka nå fram till positiva åtgärder.
Vårt land har uppriktigt och helhjärtat
anslutit sig till Förenta Nationerna för
att efter måttet av sina krafter medverka
till fredens bevarande i världen. Våra
förhoppningar på framgång för Förenta
Nationerna voro nog från början icke
överdrivet optimistiska, och nu äro de
starkt förminskade. Konsekvenserna av
en sådan utveckling böra vara självklara.
Vårt militära försvar får inte
eftersättas, och det vore oförsvarligt att
inte taga hänsyn till det förändrade utrikespolitiska
läge, som nu föreligger.

Utrikesministern meddelade, att samarbetet
mellan de nordiska länderna
återupptagits och utvecklats. Att så skett
måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Inte minst de gångna årens hårda lärdomar
böra ha lärt oss hur beroende
vi äro av varandra, både andligt och
materiellt, och hur omöjligt det är för
de nordiska folken att tänka sig en
framtid utan nationell frihet. Jag delar
helt och fullt regeringens uttalanden,
att mycket är att vinna i framtiden genom
ett vidgat och mera planmässigt
nordiskt samarbete. En samverkan,
grundad på gemensam livssyn, är ingen
»blockbildning» i storpolitisk bemärkelse
utan ett naturligt uttryck för
frändefolks önskan att stödja varandra.

Sextonstatskonferensen i somras i
Paris, i vilken också Sverige deltog,
framskapade reella resultat. Slutberättelsen
hade ju för övrigt något att säga
vår egen finansminister Wigforss. Även
om denna plan inte kan frånkännas
storpolitiska motiv, angriper den Europas
ekonomiska ohälsa och har ställt
en diagnos, som vi ha anledning att
draga lärdom av. Den europeiska »budget»
för försörjningen, som här gjordes
upp, vittnar om att vägen till tillfrisknandet
är lång. Vi måste för vår del
bjuda till allt vad vi kunna för att återställa
ekonomisk hälsa.

Det tyska problemet står i förgrunden.
Så länge en lem lider, lider hela
kroppen. Centraleuropa har såsom produktionscentrum
varit av utomordentlig
betydelse för hela världen. Vårt eget
lands ekonomiska utbyte med Tyskland
och Österrike har varit av avgörande
betydelse för svensk ekonomi. Om Sverige
i det internationella samarbetet kan
göra någonting för att befrämja återhämtningen
i Tyskland, så måste vi
göra det. Varje plan, som har denna
återhämtning till syfte, måste få svenskt
stöd, om detta kan givas. Politiska strävanden
lägga tyvärr hinder i vägen för
ekonomiska nödvändigheter. Man frågar
sig när det ekonomiska förnuftet på
detta område skall få verka till samtliga
parters gagn.

Det som tilldrog sig största uppmärksamheten
i utrikesministerns tal var
nog vad han kallade »allmänna synpunkter
på svensk utrikespolitik». Utrikesministern
anknöt till regeringsförklaringen
den 22 oktober 1945 och erinrade
om att då uttalades dels en förhoppning
att en blockbildning ej måtte
komma till stånd inom Förenta Nationerna,
dels en föresats från svensk sida
att, om så ändock skedde, ej låta sig
drivas in i en sådan blockbildning. Om
den ståndpunkten voro vi eniga. Mycket
har hänt sedan dess, och världsbilden
har hunnit förändra sig, tyvärr till det
sämre.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

Trots detta finner jag det klokt, att
Sverige så länge som möjligt och inom
Förenta Nationernas ram fullföljer den
utrikespolitiska kurs, som Sverige under
ett århundrade till lycka för landet följt,
nämligen att stå utanför politiska blockbildningar
och stormaktsallianser. Denna
vår självständiga utrikespolitiks
linje får dock ej hindra oss från att
medverka, så långt vi förmå, i världens
återuppbyggnad och att bestämt hävda
vår uppfattning om rätt och demokrati.
Vi deltaga i Marshallplanen därför att
denna siktar till Västerlandets ekonomiska
tillfrisknande och uppbyggandet
av en beboelig och dräglig värld för människorna.
Vi kunna inte pruta på våra
rättsideal under förmenande att neutraliteten
skulle kräva detta. Därför ha vi
rätt och plikt att i dag förklara, att vad
som nu sker i kedjan av osteuropeiska
stater som gränsa till Sovjetunionen, det
står emot vår uppfattning av nationell
frihet och folkfrihet.

Regeringens deklaration att den företräder
ett parti, som har den politiska
demokratien och erkännandet av de
medborgerliga rättigheterna på sitt program,
kan med fördel utvidgas ått gälla
den överväldigande delen av vårt folk,
oavsett partitillhörighet. Kommunisterna
utgöra undantaget, när de ansluta
sig till en ideologi, som är väsensfrämmande
för de folk, som bekänna sig till
den politiska demokratien. Här måste
rågången hållas klar. Erfarenheten från
andra länder ger oss den bestämda lärdomen,
att man inte kan kompromissa
med kommunisterna.

Till sist, herr talman! Två världskrigs
stormar har vårt land bestått. Efterverkningarna
av det första kunde vi klara
med lugn och besinning. Vi befinna oss
nu mitt i efterverkningarna av det andra
världskriget. Med samfällda ansträngningar
böra vi också söka komma igenom
dessa svårigheter. Svensk utrikespolitik
liar i regel varit entydig. Den
har icke nu förändrat karaktär, varom
man säkerligen också är medveten
I — Andra kammarens protokoll 19)8.

utomlands. Där fredens och samarbetets
goda krafter göra sig gällande, där, herr
talman, skall man också kunna räkna
med svensk medverkan.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Det var tillfredsställande att få
en samlad redogörelse för det arbete
som pågår för att försöka åstadkomma
den fred, som säkerligen alla världens
människor önska. Det har ju framgått
av all tidningspress att svårigheter föreligga,
men det är självklart att man får
en bättre överblick över detta när man
får denna samlade redogörelse, som utrikesministern
här i dag har lämnat.

Tyvärr måste man konstatera, att
trots den plåga som övergått alla människor
och den förstörelse som övergått
hela världen ha de ledande inom
de olika nationerna ännu inte haft förmåga
att få tillit till varandra. Det är
naturligtvis så, att bristen på tillit, eller
rättare sagt det misstroende staterna
hysa mot varandra, fördröjer den läkning
av de stora såren i världen, som
åstadkommits genom kriget. Man skulle
kunna säga att vi för närvarande, efter
det krigstillstånd som varat i nära sex
år, leva på en vulkan. Att vi leva på
detta sätt är beroende på många olika
faktorer. Trots allt förefaller det mig
som om man på det humanitära området
uträttat stora saker för den lidande
mänskligheten. Även om det
skulle kosta pengar att åstadkomma förbättringar
på det ekonomiska området,
får man i alla fall ha i minnet, att så
länge en lem lider, när det gäller en
levande varelse, så lider hela kroppen.
Så länge några eller många nationers
tillstånd inte är tillfredsställande, så
liinge återverkar detta även på invånarna
i de nationer, som egentligen
.skulle föra eu bättre och friskare tillvaro.
Av den anledningen vilja vi uttala
den förhoppningen, att det skall gå att
linna vägar att komma fram till ett positivt
resultat när det gäller alt bygga
upp eu sönderslagen värld. .lag vill där -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

för uttrycka den önskan, att vi på alla
sätt det över huvud taget är möjligt böra
medverka i det samarbete på det ekonomiska
uppbyggnadsområdet, som kan
åstadkommas på Förenta Nationernas
grund, där det nu över huvud taget finns
möjligheter för alla till organisationen
anslutna stater att deltaga. Det är därför
jag från mina utgångspunkter med
tillfredsställelse konstaterar den uppfattning
utrikesministern här gav uttryck
för och som var den svenska regeringens
ståndpunkt.

Man kan ju förstå vilka svårigheter
det innebär för de förut stridande parterna
att förstå varandra -— här gäller
det ju människor med olika ideologier
— när till och med vi här i Sverige ha
skilda uppfattningar i politiska ting,
men där vi försöka samsas om små formaliteter
i de olika detaljerna. När vi
se på svårigheterna att läka såren i
världen och bygga upp en ny värld,
fråga vi oss hur detta tillstånd egentligen
uppkommit. Vi gå tillbaka i tiden
och tänka efter, hur förhållandena voro.
Att regimen i Tyskland blev sådan den
blev, det berodde på att de politiska
partierna i det landet inte hade möjligheter
att finna en förnuftig lösning på
vare sig sysselsättningsproblemet eller
andra mänskliga problem, varför utvecklingen
fullständigt avstannade. Det
är självklart att befolkningen i ett land,
som misströstar om framtiden, drivs till
olyckliga handlingar. Till sist behärskar
man inte utvecklingen, utan den
kommer att bestämmas av sådana människor,
som icke draga sig för att låta
elände övergå folket.

Samtidigt som jag menar att man
från vår sida bör göra allt för att
samverka med olika nationer i återuppbyggnadens
tjänst, så är jag den
förste att understryka den ståndpunkt
regeringen intagit, nämligen att om det
skulle komma att bli fråga om blockbildningar,
så är anslutningen till någondera
parten något för oss svenskar
fullständigt främmande. En sådan an -

slutning skulle inte på minsta sätt rimma
med vår tidigare uppfattning härvidlag.
Man kan naturligtvis säga som
herr I.undstedt, att vi ha del i den västerländska
kulturen och att vi därför
skola försvara denna kultur. Men det
är ju också delade meningar om på
vad sätt man bäst försvarar en sak.
Det är inte säkert alt man bäst försvarar
den västerländska kulturen genom
att draga upp sådana gränser som det
föreföll att herr Lundstedt trodde skulle
erfordras. Jag vill inte frånkänna herr
Lundstedt rätten att ha en egen klar
uppfattning om dessa spörsmål, men jag
vågar påstå, att han till sitt temperament
icke är tillräckligt balanserad för
att taga ståndpunkt till sådana här
saker.

Till sist vill jag säga några ord när
herr Lundstedt på tal om partierna
inom vårt eget land säger: Låt oss ha
var sin åsikt, men vi skola framföra
den på ett sansat sätt; låt oss inte var
och en från sina utgångspunkter
spänna bågen, som nu skett. — Jag kan
inte förstå att det är någon sådan allmän
spänning som herr Lundstedt antydde.
Om jag säger alt samtliga partier
äro inställda på att följa regeringen
i den fråga, som herr Lundstedt
mycket riktigt karakteriserade som vår
livsfråga — frågan beträffande utrikespolitiken
och huruvida vi skola ansluta
oss till det ena eller andra blocket
— då kan väl herr Lundstedt inte
önska sig något bättre av de olika
svenska partierna än att de äro — som
de förefalla praktiskt taget vara •—
eniga på denna punkt. Jag vill från det
parti jag representerar uttala den bestämda
förhoppningen, att regeringen
följer den linje som syftar till att vi
skola intaga en neutral ställning.

Jag vill samtidigt understryka angelägenheten
av att det hittillsvarande
samarbetet mellan de nordiska länderna
vidgas i all den utsträckning, som
är möjlig på det ekonomiska området.
Beträffande tullunionen tror jag vi inte

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

skola förhasta oss. Jag menar inte, att
detta samarbete skulle resultera i ett
slags försvarsförbund på ett eller annat
sätt. Detta skulle säkerligen kunna
komma av sig självt. Det bästa vore naturligtvis,
om man i vart och ett av de
nordiska länderna följde samma neutrala
linje, som vi från vårt håll äro
beredda att följa även i fortsättningen.

Jag skall endast i korthet beröra handelsministerns
redogörelse här i kammaren.
Jag har tidigare hört denna redogörelse.
.lag vill tacksamt erkänna
att handelsministern öppet förklarade,
att orsaken till de svårigheter, vari vi
nu kommit, är den, som jag framhållit
ända sedan 1946, nämligen de alltför
stora investeringarna. Jag skall nu
inte ytterligare orda härom. Man torde
väl kunna utgå ifrån att, om handelsministern
är klar över detta, regeringen
inte kan undgå att ta hänsyn till att
läget för närvarande är ohållbart. Vi
kunna under sådana förhållanden förvänta
att det liärutinnan skall inträda
en väsentlig förbättring.

Jag vill till handelsministern ånyo
framföra den vädjan, som jag uttryckte
i årets remissdebatt: låt oss försöka att
med vår begränsade valutatillgång få
in till landet endast sådant, som är absolut
nödvändigt för att vi skola kunna
trygga den svenska folkförsörjningen
på ett tillfredsställande sätt. Man får
inte dröja alltför länge med att ta
ståndpunkt till dessa saker. Felet med
regeringens politik under den gångna
tiden har enligt mitt sätt att se — regeringen
kan ju ha en annan mening
- varit, att man har resonerat för
länge och handlat för litet eller, rättare
uttryckt, resonerat för mycket och
egentligen aldrig blivit färdig alt
handla. Försök nu att handla så fort
som det över huvud taget är möjligt
för att vi skola kunna komplettera vår
maskinimport och en del annan viktig
import från sterlingländcrna som
ersättning för den import, som nu inte
kan äga rum från dollarländerna. Men

låt oss fortast möjligt komma igång
med denna import för att vi skola kunna
vinna klarhet, huruvida denna import
av maskiner verkligen passar det
svenska näringslivet.

Beträffande det .svenska jordbruket
vill jag särskilt peka på att erfarenheterna
under kriget och den tid, som
förflutit sedan dess, visa att man på
jordbrukarhåll, trots alla motigheter,
som uppställts från regeringens sida,
intet hellre önskar än att skapa fram
en så tillfredsställande försörjning för
det svenska folket, som det över huvud
taget är möjligt att uppnå. Denna försörjning
kan emellertid icke åstadkommas
med mindre än att produktionen
kan upprätthållas med den minskade
tillgång på arbetskraft, som nu föreligger.
Fn rationalisering av driften
måste således åstadkommas. I det avseendet
ha maskinerna, dit jag även
räknar bilarna, sin stora uppgift att
fylla.

Herr WIBERG: Herr talman! Det har
sagts, att det svenska folket i jämförelse
med de flesta andra folk i ytterst
ringa grad intresserar sig för utrikespolitiska
.spörsmål. Utan tvivel ligger
det en viss sanning häri. Det är ju också
mycket förklarligt att så blivit fallet.
Vi ha haft förmånen av fred i betydligt
mer än etthundra år. Vi ha också
levat i viss mån utanför de stora
kraftlinjernas skärningsfält.

Jag ger herr Lundstedt rätt i att den
politiska debatten i Sverige under tidernas
lopp i regel har kommit att
kretsa om problem av inrikespolitisk
natur, ofta av ganska oväsentlig betydelse.
Först och främst ha därvid diskuterats
sådana förhållanden, varmed
folk i allmänhet i sin dagliga gärning
kommit i kontakt.

Men nu har eu ändring skett. I allt
vidare kretsar har man kommit att ägna
sin uppmärksamhet åt de utrikespolitiska
angelägenheterna. Med allt större

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

oro har man kommit att betrakta den
utrikespolitiska utvecklingen i världen.
Förklaringen härtill är ej heller svår
att finna. När kriget år 1945 slutade
med nazismens krossande, ville nog de
flesta i Sverige gärna tro att världen
skulle gå till mötes en period av lugn
och avspänning, att de stora världsproblemen
skulle kunna lösas i en anda
av harmoni och samförstånd och alt
hos stormakterna eu verklig vilja skulle
komma till uttryck att genom ett vidsynt
handlande skapa en bestående
ordning under Förenta Nationernas
egid.

Men utvecklingen under dessa gångna
år har gått åt motsatt håll. Detta har
icke berott på de västerländska demokratierna.
Sverige har i stället för att
befinna sig i en periferi i hög grad
kommit att intaga en plats i brännpunkten
av de skiljaktiga intressena.
Vi ha blivit nära grannar med Sovjetunionen,
ett land som behärskas av en
för oss i alla avseenden främmande
ideologi. Vi ha fått åse huru en hel rad
tidigare fria och oberoende nationer
antingen bortsopats såsom självständiga
stater eller kommit i sådant beroende
av främmande makt, att de
kommit att intaga ställningen som rena
vasaller. Under åberopande av säkerhetskrav
har Ryssland fört en imperialistisk
politik. Vad som med tanke på
framtiden är icke minst skrämmande
är det förhållandet, att den inneboende
dynamiken i diktaturstater enligt all
historisk erfarenhet leder till en strävan
att flytta fram positionerna, oavsett
om säkerhetsskäl eller imperialistiska
motiv ligga bakom. Det var ju
också den bedömning, som herr Lundstedt
gjorde, av den aktuella risken för
en sådan utveckling, som utgjorde
grundvalen för de slutsatser, till vilka
han kom fram.

Även i fråga om sådana faktorer, som
under de sista båda världskrigen utan
tvivel väsentligen voro bidragande till
att vi icke drogos in i dessa krig, har

för vårt vidkommande en försämring
skett. För Tyskland var det sålunda
ett starkt intresse, att ett stort handelsutbyte
även under pågående krig kunde
äga rum med Sverige, icke minst
med tanke på vår järnmalm. Skulle ett
framtida krig mellan öst och väst uppkomma,
är situationen i detta avseende
obestridligen en annan. Detta faktum
bör för oss innebära eu allvarlig tankeställare.

Man finner huru i den politiska debatten
ofta användes termerna »östblocket»
och »västblocket». Att ett östblock
är för handen, därom råder icke
någon som helst tvekan. Den dag kan
måhända också komma, då även beträffande
de västliga staterna sådan
konstellation föreligger, som man har
anledning karakterisera med ordet
»västblock» med allt vad däri ligger.
I vårt utrikespolitiska bedömande kunna
vi emellertid ej bortse från att det
i dag ej existerar ett västblock i detta
ords verkliga mening. I den aktuella
problemställningen kan därför icke ingå
frågan om anslutning till ett sådant
block. Att redan nu motsatserna mellan
östblocket, å ena, och många av de
stora demokratierna i väster, å andra
sidan, äro synnerligen stora, är emellertid
ovedersägligt. Huruvida en utjämning
skall komma till stånd, finns
det säkerligen icke någon som med säkerhet
kan avgöra. Man kan icke gärna
annat än uttrycka en förhoppning, att
världen må förskonas från ett nytt —
med hänsyn till den moderna tekniken
— minst sagt förödande världskrig.
Inom ramen för vår förmåga bör vår
politik också gå ut på att söka medverka
härtill.

Utrikesministerns översikt har varit
klargörande beträffande den svenska
regeringens ställningstagande. Vad herr
Undén anfört är också ägnat att leda
till åtskilliga reflexioner. Hans anförande
ger i många avseenden uttryck
åt andra tonarter än tidigare. Det förhåller
sig ju också så, att tiden rider

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

fort och att åtskilligt inträffat den allra
senaste tiden.

Herr Undén liar nu tagit upp många
vitala men ömtåliga problem. Den väsentligaste
punkten har naturligtvis varit,
om Sverige i nuvarande situation
skulle välja sida. Utomordentligt kraftigt
har utrikesministern hävdat vår
samhörighet med ett demokratiskt styrelseskick
och de medborgerliga rättigheter,
som vi förbinda med begreppet
politisk demokrati. På ett klart och
tydligt sätt har utrikesministern också
understrukit vad vi inlägga i begreppet
demokrati: yttrandefrihet, församlingsfrihet,
tryckfrihet, allmän rösträtt samt
trygghet mot godtycke.

Naturligtvis skulle denna karakterisering
kunna utvecklas ytterligare. Men
redan vad utrikesministern anfört synes
mig tillräckligt klarläggande i fråga
om vår samhörighet med de västliga
demokratiernas grundläggande livssyn.
Herr Undén har också — liksom statsministern
gjorde under remissdebatten
— klart tagit ställning mot kommunismen.
Men även mot denna bakgrund
har excellensen Undén — och därmed
regeringen — förmenat, att det i dagens
läge vore oriktigt, om vårt land
anslöte sig till det västmaktsblock, av
vilket man endast kan skymta konturerna.

En anslutning till östblocket är ju
en tanke, som man icke ens behöver
spilla några ord på. Detta har ju ej
heller utrikesministern gjort. Vårt val
måste också stå mellan ett fasthållande
vid den gamla neutralitetstanken eller
att nu omedelbart besluta att vi skola
inträda i ett demokratiskt västmaktsblock
den dag ett sådant i den ena eller
andra formen utgör en realitet. Jag
erkänner gärna alt det finns skäl för
både det ena och det andra alternativet.
Men jag är för min del förvissad om
att den av utrikesministern förordade
politiken i fråga om detta viktiga avgörande
i detta nu i sak är riktig. —
Om formen kan man kanske ha olika

meningar. — Hos vårt folk finns säkerligen
icke i dag någon vilja att uppgiva
neutraliteten. De avgörande förutsättningarna
för en annan politik äro
ej heller för handen. Och det är folkets
vilja i vårt demokratiska land
som är avgörande.

När jag nu knyter en del ytterligare
reflexioner till herr Undéns förklaring
på denna punkt, böra dessa sålunda
icke betraktas såsom ett avståndstagande
från regeringens bedömande av
vad som är välbetänkt i nuvarande läge
utan som en personlig komplettering.

Utrikesexcellensen avslutade sitt anförande
med att vi böra fasthålla vid
vår gamla ståndpunkt, att nationer trots
skilda politiska, religiösa, sociala och
ekonomiska åskådningar och institutioner
kunna leva fredligt vid varandras
sida. Det är i och för sig fullkomligt
riktigt, att folk med de mest
olika ideologiska och andra uppfattningar
kunna leva sida vid sida. Men
historien visar, att även de mest långtgående
deklarationer och den starkaste
vilja hos ett folk att få bevara sin neutralitet
icke alltid innebära någon reell
garanti för att icke bliva inblandat i
krigiska förvecklingar. Icke minst det
senaste världskriget har givit tillräckliga
erfarenheter. Det torde vara nog
att erinra om huru den fasta neutralitetspolitik,
som Belgien år 1935 deklarerade,
icke förhindrade ett angrepp.
Belgien hade som granne en stormakt,
som förde en imperialistisk expansionspolitik.
Beneluxländerna stå väl nu också
i begrepp att draga konsekvenserna
av sina bittra erfarenheter. Jag hoppas
också, alt folken här på jorden aldrig
mera måtte finna sig i en politik, som
innebär en kronärtskocksbladplockning.
En öppen och fast neutralitetspolitik
iir icke och får ej heller vara
liktydig med eu neutralitetspolitik in
absurd uin.

När excellensen Undén betonar, att
den svenska regeringen i ett vidgat och
mer planmässigt nordiskt samarbete ser

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ett synnerligen betydelsefullt mål för
svensk politik, har han säkerligen det
svenska folket bakom sig. Det är för
övrigt en ganska dråplig företeelse, att
just Sovjet så starkt uttalar sitt ogillande
av den nordiska samhörighetspolitiken,
Sovjet, vars hela åtgörande
dessa år kännetecknats av en blockbildning
av ett alldeles speciellt slag
och som bland annat genom det av
utrikesministern citerade kominformmanifestet
tydligt visat sina syften.

Man har också anledning att med
tillfredsställelse bemärka det uppskattande
uttalande, herr Undén gjorde om
Marshallplanen, den avvaktande hänvisningen
till brittiske utrikesministerns
nyligen hållna tal i underhuset och deklarationen
om svenska regeringens syn
på Marshallplanens innebörd.

Utrikesministern framhöll, att den
svenska regeringen och den svenska
delegationen vid sitt ställningstagande
till skilda frågor i Förenta Nationerna
eftersträvat att behandla varje fråga
enligt dess sakliga innebörd, men att
en saklig prövning givetvis också ofta
måst innefatta ett politiskt bedömande.
Naturligtvis är en sådan strävan i och
för sig riktig. När emellertid herr Undén
erinrar om Nationernas Förbund
och drar paralleller med den tiden, må
det kanske vara tillåtet att inskjuta påpekandet,
att det råder en principiell,
mycket stark skillnad mellan NF och
FN. I Nationernas förbund lyssnade
man till den objektiva rätten på ett
helt annat sätt än vad som sker i vår
moderna av s. k. realpolitik kännetecknade
tid. Är det dock icke så, att de
mindre nationerna under NF:s tid hade
helt annan möjlighet att göra sig gällande
än vad de numera ha? Naturligtvis
var NF behäftat med svagheter, men
man kan väl svårligen påstå alt ens
konstruktionen av FN är fullkomligt
fri därifrån.

Utrikesministern berörde också
UNESCO samt framhöll, att regeringen,
som övervägt frågan om Sveriges an -

slutning i år, med beklagande funnit
det på grund av vårt ansträngda finansiella
läge nödvändigt att uppskjuta sin
anslutning. Detta uttalande är ägnat
att undanröja allt tal om att politiska
motiv skulle ha varit orsaken.

Utrikesministerns hela anförande visade
en stark känsla av förståelse för
den västerländska kulturen. Jag ger
också honom rätt i att vårt folk i denna
har sin fasta förankring. Säkert är
också, att vi ha den största anledning
att med synnerlig uppmärksamhet följa
den politiska utvecklingen i världen
och därmed intaga en avvaktande hållning.
Det bör enligt min uppfattning
vara av värde, att man även utanför
våra gränser blir på det klara med att
vi icke under vilka förhållanden som
helst för evärdlig tid ha låst fast vår
utrikespolitik. Jag hoppas också i likhet
med herr Skoglund, att vi i fråga
om vår försvarspolitik skola visa oss
förstå att även för ett litet folk i den
värld, vari vi nu leva, ett starkt försvar
är en ovillkorlig förutsättning för
en självständig utrikespolitik.

Vad handelspolitiken beträffar skulle
det naturligtvis vara mycket att anföra.
Jag föreställer mig emellertid, att
det under riksdagen blir rikliga tillfällen
att till övervägande uppta åtskilliga
av de många spörsmål, som uppkomma
i samband med de handelspolitiska
avvägandena. Man kan icke
komma ifrån att vi, när det gäller vår
handels inriktning, befinna oss i ett
tyvärr mycket ogynnsamt utgångsläge.
Vi kunna av valutaskäl icke längre köpa
och sälja där detta ur landets synpunkt
vore fördelaktigast. Orsaken härtill är
naturligtvis den olyckliga ekonomiska
politik som förts i vårt land under de
senaste åren och framför allt under det
senaste året. Vi få nu bära konsekvenserna
härav. Nu om någonsin borde
väl alla ha anledning att hoppas på att
vårt näringsliv, trots alla ingrepp och
all därav följande snedvridning, har
sådan bärkraft att detsamma inom icke

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

alltför lång tid kan ställa saker och
ting till rätta.

I sin skrivelse till regeringen den 17
oktober 1947 gjorde bankofullmäktige
ett påpekande, vilket jag icke anser mig
kunna helt förbigå, ehuru herr Ohlin
redan berört detsamma. Bankofullmäktige
anförde: »Fullmäktige kunna emellertid
icke begränsa sig till att avstyrka
ytterligare kreditgivning eller en prolongation
av utestående krediter. Läget
synes nämligen motivera en omprövning
såväl av utnyttjandet av utfästa
men ej disponerade kreditbelopp som
av frågan om återbetalningen av de krediter,
som redan lämnats till utlandet.»

Den allmänna bild, som bankofullmäktige
tecknade av den ekonomiska
situationen, var ingalunda ljus. I särskilt
hög grad kommer detta naturligtvis
också till uttryck genom fullmäktiges
rekommendation i fråga om omprövningen
av utlandskrediterna.

Klart är att därmed frågan om ryssavtalet
tränger sig i förgrunden. -— I detta
sammanhang kan jag erinra om att det
nyligen i pressen omnämnts, att Sovjet
har lämnat Polen en kredit på 450 miljoner
dollar. — Det vore också värdefullt,
som redan tidigare även framhållits,
om regeringen vore i tillfälle att
lämna en redogörelse för de åtgärder,
vartill bankofullmäktiges framställning
lett. Är situationen verkligen den, att
vi många år framåt skola behöva leverera
stora kvantiteter varor på kredit
till Sovjet, leveranser som eljest skulle
kunna inbringa de valutor, som vårt
land så väl behöver, men som nu i
stället och till på köpet direkt skulle
medföra en valutaavtappning genom
att viss del av varuvärdet representerar
import?

Jag måste på denna punkt anmäla
en något avvikande mening mot vad
handelsministern anförde. Handelsministern
framhöll nämligen att ryssavtalet
icke hade inverkat på vår nuvarande
valutaställning. Enligt min
uppfattning är detta ett konstaterande,

som knappast står sig vid närmare analys.
I första hand kan man dock icke
komma ifrån att Sovjet utnyttjat en
viss del av den i avtalet inrymda krediten.
Därtill kommer, att åtskilligt
kapital har bundits i anläggningar, råvaror,
maskiner och annat för framställning
av just de med Sovjet kontrakterade
varorna. Jag skulle i detta
sammanhang också vilja ställa en fråga
till regeringsbänken: Är det en riktig
bedömning, om man säger att av varuleveranserna
enligt ryssavtalet ungefär
20 % kunna anses motsvara vad Sverige
i sin tur måste importera just för
att kunna verkställa den produktion,
som avses i avtalet?

Vår handelspolitik sammanhänger
givetvis i allra högsta grad med valutafrågan.
I den allmänna diskussionen har
sedan länge frågan om ett dollarlån
varit aktuell. Såväl statsministern som
utrikesministern gjorde som bekant i
höstas en del mycket uppmärksammade
uttalanden mot upptagande av lån. Det
skulle vara av värde att från regeringsbänken
få ett besked huruvida
regeringen fortfarande anser att något
lån inte är erforderligt. Ett helt annat
spörsmål är lånemöjligheterna, vilka
naturligtvis ha försämrats, allteftersom
tiden har gått. Vidare skulle jag
vilja fråga regeringen: Vad blir följden,
om valutapuckeln inte utjämnas genom
ett lån, vare sig man inte vill upptaga
ett sådant eller det inte är möjligt att
få något? Kommer inte detta att medföra,
att näringslivet belastas med ytterligare
svårigheter, denna gång kanske
genom att man inte får sådan valutatilldelning,
som möjliggör punktlig betalning
av ens hårdimportvaror, för vilka
licens medgivits?

Herr HALLÉN: Herr talman! Det väsentliga,
som hans excellens herr utrikesministern
här hade att siiga, nämligen
att vårt land alltjämt vidbliver den
deklaration, som i fjol gjordes om att
vi icke önska ansluta oss till något av

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

de framväxande eller redan framvuxna
maktblocken, är säkerligen något varom
hela riksdagen står enig. Emellertid kan
jag inte, herr talman, underlåta att ge
uttryck åt en på vissa punkter något
avvikande uppfattning angående den
verkliga karaktären i det läge, som nu
håller på att utbilda sig i världen.

Jag skulle om vårt eget land vilja
fälla det omdömet, att det i nuvarande
läge utgör ett gränsland, som en dag
kan komma att bli ett no mans land, ett
ingenmansland. Det är visserligen sant
att det finns många optimister, som
hoppas att det så småningom skall
skapas möjligheter att åstadkomma ett
slags federativ världsstat, och man
måste ju också, med tanke på den
sagolika utveckling som äger rum på
kommunikationernas och produktionens
område, medge att förutsättningarna
för skapandet av en dylik stat
växa mer och mer. Men å andra sidan
kan man nog våga det påståendet, att
dagens två stora motståndare bygga på
principer för ett blivande världsherravälde,
som icke kunna existera sida vid
sida. Den ena måste överleva och den
andra måste gå under.

Denna makabra bild av utvecklingen,
herr talman, är ingalunda någon enkel
hemmagjord tankekonstruktion av min
obetydliga person. Jag skall visa detta
genom att ur marskalk Stalins förnämsta
teoretiska skrift, »Leninismens
problem», citera följande: »När nu ett
sovjetland uppstått — — — har den
världsomfattande kapitalismen upphört
att finnas till. Världen har splittrats i
två läger, det imperialistiska och det

anti-imperialistiska lägret.----det

är otänkbart att sovjetrepubliken skulle
fortsätta att i det oändliga existera sida
vid sida med imperialistiska stater. Till
sist måste den ena eller den andra
segra. I avvaktan på denna utveckling
är det oundvikligt att en mängd frukttansvärda
sammanstötningar äger rum
mellan sovjetrepubliken och de borgerliga
staterna.» För den, som vill när -

mare ta del av dessa uttalanden, kan
jag nämna att de återfinnas i del I, sid.
369, samt del IV, sid. 56.

Nu kan det ju invändas, att det gått
några år sedan Stalin skrev detta och
att utvecklingen kan ha skapat andra
möjligheter. Men är man, herr talman,
det ringaste insatt i den kommunistiska
ideologien, måste man finna, att
det är ett mycket klart och logiskt resonemang,
som säkerligen har sin fulla
aktualitet. Och om så är förhållandet,
bortfaller nog tyvärr ganska mycket av
grunden för den optimism, som här kom
till uttryck från statsrådsbiinken.

Detta hindrar emellertid inte att man
kan, precis som excellensen Undén
gjorde, göra den lilla kommentaren till
marskalk Stalins ord om uppdelningen
av staterna i två grupper, den ena imperialistisk
och den andra anti-imperialistisk,
att denna uppdelning är fullständigt
falsk. Tv det är visserligen
sant att de stora kapitalistiska staterna,
sådana som Amerika, äro imperialistiska
— åtminstone eftersträva de ett
ekonomiskt världsinflytande, och ingen
lär nog heller kunna bestrida Amerikas
hunger efter militära baser runt hela
jordklotet — men lika uppenbart är
också enligt min uppfattning, att Sovjetunionen
till sitt väsen rent logiskt
är och måste vara imperialistisk. Det
kan för resten styrkas med otaliga citat
ur både Lenins och Stalins skrifter. På
ett ställe heter det bl. a.: »Federationen
är endast en övergångsform till ett
fullständigt enande i Sovjetunionen.»
Och här har redan av andra talare i
dag erinrats om den långa dystra raden
av nationer, som Sovjet nu har definitivt
tagit i sin stora famn. Det kan väl
inte bestridas, att inte den ryska kommunismen
är en mycket lojal arvtagare
till det gamla tsarväldets typiska imperialism.
Vi kunna se det på hela den
aktiva politik som bedrives ända från
Korea över Mandschuriet, Mongoliet.
Persien och fram till de arabiska staterna,
vi kunna se det på trycket på den

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

turkiska delen av Armenien, på anstormningen
mot Dardanellerna, på
hela den politik som tillämpas på Balkanhalvön
och som man kan följa nästan
upp till Helsingfors knutar. Att
detta icke bara är en defensiv politik
är uppenbart. Det är visserligen sant
att Stalin för något år sedan yttrade,
att Ryssland har fått lida så förfärligt
under århundradens aggressioner och
anfall, att det inte är mer än riktigt
att Ryssland skaffar sig en kordong av,
om inte vasaller, så dock stater på vilkas
regim man helt och hållet kan lita.
Det är en defensiv tankegång som naturligtvis
har sitt berättigande. Men var
gränsen går mellan dessa defensiva åtgärder
och rent aggressiva syften, skall
jag inte yttra mig om. Alldeles säkert
är dock, att det är en mycket böljande
och flytande gräns.

Jag har, herr talman, den övertygelsen
att Sovjetunionen just nu befinner
sig i ett skede av en aggressiv imperialism,
som fullständigt saknar motstycke.
Om då någon invänder, att detta
bara är en kapitalistisk skräckmålning,
ty alltsammans sker i defensivt syfte
och för att inte förekommas genom
överfall från Amerika eller sådant, så
kunna vi bara erinra oss den av hela
världen kända och aldrig förnekade
överenskommelsen mellan Molotov och
von Ribbentrop, d. v. s. mellan Stalin
och Hitler, i vilken det tydligt sades
ifrån, att den ena parten skulle få vara
»intresserad», som det så vackert heter,
inom den och den intressesfären, medan
den andra skulle vara desintresserad
där, d. v. s. blunda för vad som
skedde, och vice versa. Allt detta är
så pass styrkt och bekräftat, att försöken
att liksom skruva ned det hela
till en oskyldig defensivpolitik icke
gärna kunna lyckas.

Enligt min mening, herr talman, är
kampen mellan de båda blockgrupperna
redan i full gång, och det
är bara taktiska avgöranden och rent
opportunistiska lämplighetsskäl, bristen

på oljor, pengar och allt annat sådant,
kanske också fruktan för atomenergiens
förfärliga verkningar, som avhålla vederbörande
från att öppna det stora
utbrottet.

Om detta resonemang håller streck,
befinner sig vårt land i en situation,
som för varje dag blir allt hemskare
och alltmer spöklik, och det är, herr
talman, helt naturligt, att riksdagen i
sin helhet sluter upp kring regeringens
tanke, att vi vilja så långt det är möjligt
iakttaga vår klassiska neutrala
hållning. Vi veta att vårt land är ett
gränsland och att det, om vår neutralitet
upphör, ganska snart skulle förvandlas
till ett ingenmansland. Men vi
iakttaga inte bara vår neutrala hållning
av rent geografiska skäl, d. v. s.
därför att vårt land har det utsatta
läge som det har, utan vi göra det också
av det skäl, som bär framhållits här
av en rad talare, nämligen att i samma
ögonblick som man hänger sig åt
en blockbildning, äventyrar man i
högre eller mindre grad även den egna
suveräniteten. Vi veta allesammans, att
vilket block vi än skulle närma oss,
skulle detta innebära en beskärning av
vår rörelsefrihet på det ena och det
andra området, och det är ett huvudskäl
för oss att avböja deltagandet i
blockbildningar.

Men jag kan inte heller komma ifrån
att definitiv och total blir denna frihetens
förlust för den stat, som blir föremål
för Sovjets intresse. Vi veta allesammans
hur skicklig den propaganda
är som Sovjet bedriver och hur global
den blivit — den omspänner i denna
stund praktiskt taget alla jordens länder.
Vi veta också, hurusom hela
den grupp av, jag vill inte kalla dem
femte kolonnare, men sympatisörer
och hängivna vänner, som Sovjet äger
i alla länder, förbereder erövringen
av hela världen. Metoderna känna vi
till. .In mer man kan oroa näringslivet,
ju flera strejker, lyckade eller
misslyckade, som man kan sätta i

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

gång, desto bättre är det. Det är katastrofteorien
från Marx som går igen:
ju mer utarmat ett land blir, desto lättare
gro de revolutionära tankarna i
massans djup. Om man t. ex. kan åstadkomma
ett sjunkande penningvärde och
en alltmer växande inflation måste
detta logiskt mest drabba de fattigare
klasserna, hos vilka kanske hittills icke
existerande revolutionära tankar lättare
bryta fram. Visserligen finns det
tyvärr ännu inte verkligt välstånd
i något land, men jag vill ändå, herr
talman, påstå att välståndet är kommunismens
fiende nr 1. Man förstår
därför hela den bitterhet, som från
kommunistiskt håll visas inför förberedelserna
till Marshallplanens genomförande
i de olika länderna. Det är alldeles
uppenbart att den månhet, som
man från kommunistiskt håll säger sig
hysa om de olika ländernas suveränitet,
bara är kamouflage. Bekymren för att
inte Österrike eller Frankrike eller vilket
land det nu må vara skall råka i beroende
av den amerikanska republiken,
verka en smula egendomliga med tanke
på de många döda riken som man har
på sitt eget samvete. Men det resonemang,
som ligger bakom, är alldeles
logiskt och riktigt, ty Marshallplanen
och andra planer, som kunna åstadkomma
något slags balans och sanering
av näringslivet i eljest bankrutterade
stater, rycka ju undan en av förutsättningarna
för den kommunistiska revolutionen.
Ur denna synpunkt äro naturligtvis
kommunisterna alldeles i sin
fulla och logiska rätt att med näbbar
och klor bekämpa Marshallplanen. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, att
vi för vår del i stället skola så litet
halvhjärtat som möjligt och så mycket
mer helhjärtat ge planen vårt stöd.

Så länge som en aktiv välfärdspolitik,
såsom fallet ju är hos oss, neutraliserar
den kommunistiska propagandan, iakttaga
emellertid kommunisterna ett
mycket smidigt och måttfullt uppträdande.
Jag vill i rättvisans namn säga,

att jag har hört uppgivas, hurusom
t. ex. Hilding Hagberg under rundabordsförhandlingarna
i höstas t. o. m.
var villig att ge sitt stöd åt ett visst
lönestopp. Det kan ju motsäga riktigheten
av den taktik, som jag här sökt
beskriva, men i själva verket gör det
det inte, utan det bara visar hur
smidig denna taktik är; man väntar
med de grova vapnen tills förutsättningarna
för en god verkan föreligga.
Alla känna vi ju till den gamla metoden
med måttlösa smädelser, framför allt
mot socialdemokratien, som man sedan
många herrans år använt. Vart har den
tagit vägen? Jo, herr talman, den finns
nog kvar och smädelserna äro bara
lagda i materialreserv och den dag
kommer nog, då de tagas i fullt bruk
igen. Varför spar man på dem nu? Ja,
inte därför att den svenska socialdemokratien
är så mycket radikalare än den
övriga världens socialister, att den på
grund härav skulle förtjäna denna vänliga
klapp på axeln, utan helt enkelt
av det mycket kloka och taktiska motivet,
att kommunismen är en ganska impopulär
företeelse i den stora allmänhetens
ögon här i landet. Man vet, att
kommunismen trots sina hittillsvarande
framgångar har en så liten andel av
den svenska folkopinionen, att det icke
är opportunt att nu brassa på med det
grova artilleriet. Men vi se ute i världen,
att så fort kommunismen blir ett
stort parti, sker också omkostymeringen
i rasande fart. Om man bara läser något
av den kommunistiska pressen i
Italien, Frankrike, Tjeckoslovakiet eller
Ungern under dessa senaste år, så har
man blivit oerhört slagen av det språk
och de metoder som kommunisterna
använt mot sina politiska motståndare,
enkannerligen mot socialdemokraterna.
Man kunde nästan fylla volymer med
de smädelser, för vilka den gamla genomhederliga
arbetarledaren och veteranen
Leon Blum blivit utsatt under
den gångna hösten. Vi här i landet ha
varit förskonade från sådant, men det

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

är ingenting annat än rent taktiska
hänsyn som gör att man ännu inte här
går till väga på samma sätt.

När kommunismen i något av dessa
länder alltså har —- anledningen till
att jag uppehåller mig vid denna sak,
herr talman, är att jag vill söka teckna
en bild av den aggression, som
hedrives från en av de stora världsjättarnas
sida just nu — om inte majoriteten,
så dock en viss minoritet inom
nationen på sin sida, så kräver man
andel i regeringsansvaret och vill då
alldeles speciellt ha inrikesministerportföljen,
med vilken i de flesta länder
också följer herraväldet över polisen.
Har man sedan fått till stånd
s. k. folkdomstolar — även vi ha för
resten fått en liten kommunistmotion i
sådant syfte vid årets riksdag — har
man redan de tekniska möjligheterna,
åtminstone i länder som kulturellt stå
litet lägre än vårt, att likvidera, såsom
det på modernt språk heter, sina politiska
motståndare. Man kan framkalla
upphävande av immuniciteten i parlamentet.
Man kan mot obstruerande politiker,
som kanske äro beredda att fly,
tillgripa metoden med gisslan. När Hitler
tog gisslan, ansågs det vara en kulturfientlig
handling, men rättsuppfattningen
förskjutes ju hastigt. På det sättet
är man snart framme vid polisstaten,
där friheten är borta och där
en ur valen framgången politisk minoritet
övertar makten. Det finns exempel
på sådana stater redan nu — det
lär väl ingen vilja bestrida. Sedan kommer
som ett brev på posten vänskapspakten
med Sovjet, och så överensstämmer
snart verkligheten med vad Stalin
skrivit om att USSH, d. v. s. de förenade
sovjetrepublikerna, iir det internationella
proletariatets enda — märk
väl: enda — fosterland.

Nu har man ju visserligen inte, herr
talman, rätt att beskylla den svenska
kommunismen för ett sådant handlingssätt.
Den går, såsom jag förut sagt, betydligt
klokare och försiktigare till

väga; den är demokratisk, den håller
hårt på alla demokratiska rättigheter
— åtminstone så länge den befinner sig
i minoritet — och den har, såsom vi
alla veta, ändrat taktik sedan de åren
då det smädades så bottenlöst. Men vi
veta, att det är på anmaning som detta
sker, och vi veta, varifrån denna anmaning
kommer. Man erkänner för resten
det ofta själv. Jag läste för något halvår
sedan i en fransk tidning ett citat av
ett uttalande av en av den franska kommunismens
ledande män, André Marty.
Han yttrade vid ett tillfälle: »Partiet
har visat absolut hållfasthet. Det har
bytt taktik tre gånger sedan september
1943 utan att minsta spricka har uppkommit.
» Det är ju uppmuntrande roligt
att höra. På ett psykologiskt smidigt
och elegant sätt skiftar man skinnpäls
litet hur man vill utan att någonsin
släppa det slutliga målet ur sikte.

Jag vill icke, herr talman, uppmåla
några alltför dystra framtidsperspektiv,
men kammaren kan ju själv göra sig en
föreställning om hur det skulle se ut i
gamla Sverige, om det sutte icke som nu
femton kommunister i andra kammaren
utan 75 eller 80. Tror ni inte, att språket,
agitationen, taktiken skulle vara helt
olika mot vad som förekommer i dag?
Detta är för våra kommunister en ren
lämplighetsfråga och ingenting annat.

Jag vill också, herr talman, innan jag
slutar, säga att vi ha sett det öde som
övergått ett par tusen av våra socialdemokratiska
partivänner i den tyska östzonen.
Vi ha listor på alla deras namn
och på nästan alla platser, där de äro
internerade i arbetsläger. Varför? Jo,
man känner ju till de gamla metoderna.
Men klistrar på alla icke kommunisttänkande
etiketten, att de äro antingen
kontrarevolutionärer eller fascister.
Dessa människor ha inte gjort något annat
än alt de i lojala parlamentariska
former motsatt sig skapandet av det socialistiska
enhetspartiet i östzonen, och
då ha framför allt de ledande fått ett
sådant öde. Varje land väljer ju sina

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

aggressionsmetoder, men jag tror mig
kunna säga — och därmed göra mig till
tolk för mångas, ja för väl de flestas
uppfattning — att om den politik som
nu bedrives kommer att fortsätta i länderna
runt omkring oss, blir det bara
en tidsfråga, när Sovjet formligen driver
oss i armarna på sina egna motståndare.
Det är icke alls detsamma
som att man väljer sida. Det blir i så
fall bara den rena självbevarelseinstinkten
som sätter oss i rörelse, ocli ingenting
annat.

Jag vill sluta, herr talman, med att
anföra en annan kanske litet mera positiv
synpunkt: Finns det ingen väg till
avspänning och till återvändande förtroende
mellan folken i våra dagar? Det
är alldeles uppenbart, att fortsatt isolering
och avgränsning kommer att öka
farorna på ett otäckt sätt. Det ligger
naturligt till för oss att tänka: Om bara
gränserna kunde åter öppnas och järnridåerna
avlägsnas, om det kunde åstadkommas
t. ex. ett utbyte av socialt och
kulturellt intresserade människor mellan
Sovjetunionen och Västeuropa, inklusive
Skandinavien! Jag tänker mig
ett sådant utbyte, där alla medborgerliga
fri- och rättigheter skulle tillförsäkras
de besökande. De skulle vid sina
studier få röra sig fritt i respektive länder,
och de skulle ha rätt att träda i
kontakt med vem som helst och samla
allt tillgängligt material som belyser
förhållandena i det land de besöka.
Varför kunde de inte också, herr talman,
ha rätt att i det besökta landet offentligen
framföra såväl erkännsamma
som kritiska synpunkter på vad de sett
och upplevat? Ja, att vi här i Sverige
skulle ge besökande ryska kommunister
denna frihet är uppenbart, och det
skulle vi inte göra såsom en extra gest av
generositet utan därför att vi äro svenskar
och därför att frihetskänslan för oss
är naturlig. Vi vilja inte ha poliser över
de besökande, som kontrollera, vart de
gå eller med vem de tala. Vi montera
inte in hörapparater i väggarna eller

spionera på i vilket sällskap de befinna
sig. De skulle få röra sig fullständigt
fritt. Om besökare i Ryssland
skulle kunna påräkna samma frihet, är
i dagens läge något tvivelaktigt. Det
har, herr talman, uppgivits, att det den
16 december i fjol utkommit en ryskförfattning
eller order, att medlemmarna
av de främmande legationerna i
Moskva icke finge träda i kontakt med
andra myndigheter eller institutioner
än sådana som deras egna tjänsteåligganden
föranledde dem att ha förbindelse
med. Det är klart, att så kan det
icke få gå till, utan skall det vara inbördes
förståelse och frihet, så skall
det också vara fullt reciprokt.

Nu kan man till slut fråga sig, herr
talman, om man genom sådana åtgärder
kan minska misstron och spänningen
folken emellan. Jag tror verkligen
det. Jag tror, att kunskapens träd på
gott och ont har mycket att skänka
världen, om folken bara finge en objektiv
och sannfärdig skildring av varandras
förhållanden och brister. Man
kan inte slå bort detta genom att bara
säga, att det är privatkapitalistiska lögner
eller sovjetryska skönmålningar.
Sanningen ligger varken på det ena eller
det andra hållet. Vi må leta efter
sanningen, som verkar försonande ocli
avspännande. Jag är övertygad om att
ett sådant utbyte och en sådan kunskap
skulle utöva ett modererande inflytande
samt leda till en ökad förståelse ocli
en ökad villighet att lära av varandra.
Detta skulle hos folken utlösa en ovilja
mot nya krig och en reaktion mot imperialismen
både hos det ena och det
andra maktblocket. Vi veta ju allesammans,
att innerst inne vilja varken
Rysslands bönder eller Englands och
Amerikas arbetare förblöda i nya krig
för imperialistiska intressen, för vilka
de i sig själva äro djupt likgiltiga.

Nu kan man säga, att detta är ett
önsketänkande, herr talman, och att
förverkligandet härav ligger långt i
fjärran. Men i så fall är läget så myc -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ket allvarligare, och det är desto angelägnare
att vi alla medverka till en sådan
mänsklig umgängelse under frihetens
stjärna, som jag här skisserat. Misslyckas
det, ja, då kunna vi visserligen
en dag tvingas att, som det heter, välja
sida. Men det är ganska likgiltigt. Ty
den dag, då atombomberna börja falla
även över våra svenska städer och
byar, då övergå vi definitivt från att
vara ett gränsland till att bli ett nomansland.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag vill först säga, att jag i
mångt och mycket kan ansluta mig till
vad föregående talare yttrat. För att
detta icke skall missförstås vill jag säga
ett ord om den svenska neutraliteten.

Vi ha sedan hundra år tillbaka försökt
föra en svensk neutralitetspolitik.
Det är icke fråga om annat än att denna
linje burits upp av folkets flertal,
även om den många gånger i en aktuell
situation varit föremål för angrepp
från mindre gruppers sida. Även
om tillämpningen av denna neutralitetspolitik
inte alltid kunnat ske på det sätt
som man skulle önskat, tror jag ändå,
att denna hållning hittills varit fullt
riktig. Jag vill i dagens läge lika litet
som någon annan sätta i fråga någon
ändring i denna de svenska statsmakternas
hållning.

Vårt land har ett utsatt läge, såsom
vi nyss erinrades om. Vi ha jämförelsevis
ringa resurser av sådant slag som
kan påverka utgången av ett storkrig.
Det är under sådana förhållanden, synes
det mig, fullt naturligt, att man
inte i en oklar situation ger nya signaler,
och detta så mycket mera som ingen
hittills egentligen förutsatt, att vi
skulle ingå i någon militär eller politisk
blockbildning. Men det finns på det
mellanfolkliga området så många andra
sammanhang, där Sverige måste uppträda
och agera med, än det som uppkommer
i händelse av krig. Det finns
andra frontlinjer, och jag skulle, herr

talman, helt kort vilja stanna vid en av
dessa.

Det har väl alltid förhållit sig så, att
i internationella konflikter varit insprängda
ideologiska motsättningar.
Man har alltid från olika håll sökt finna
anknytningar för sin sak i motpartens
led. Ingen tid utgör i detta fall något
undantag principiellt sett. Skillnaden
är bara den, att de ideologiska motsättningarna
nu äro mera djupgående
än någonsin förr och att möjligheterna
att propagandamässigt påverka folkmassorna
äro större nu än förr. Vad
som framför allt kännetecknar den nuvarande
situationen är en djupgående
idékris. Denna kris består dels däri, att
kristen livssyn sedan lång tid tillbaka
varit stadd i upplösning inom stora
folkgrupper, och dels däri att nya religioner
av antikristlig art tränga fram
ibland stora människomassor. Dagens
läge jävar på intet sätt, att människor
äro religiösa, att folkflertalet inte orkar
leva utan ideal att tro på och offra sig
för. Den gudlösa människan är en sällsynt
företeelse. Frågan är mera vilken
religion massan väljer, vilket ideal man
offrar sig för och vilka gudar man tror
på. Vad vi i detta fall bevittnat borde
vara nog för att klargöra allvaret i dagens
läge.

Jag vill erinra om händelserna i
Tyskland under början av 1930-talet
och i slutet av 1920-talet, då miljontals
människor ur skilda samhällsklasser
genom en hänsynslös propagandaoffensiv
kunde förmås att ansluta sig till en
sådan ledare som Hitler. Jag hänvisar
icke till en tid, då tyskt våldsregemente
och tysk tvångsuppfostran engagerade
människor hos nazismen, utan jag
hänvisar till en tid, då det alltjämt
fanns möjligheter för olika meningar
att göra sig gällande och då valet ännu
var fritt. Det var vid den tiden som
stora grupper av människor slöto sig
till nazismen, slöto sig till en ledare
som öppet proklamerade lögn och våld
som medel i samliällskampen, en ledare

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

som öppet förnekade andra nationers
och rasers rätt att leva vid sidan av
Tyskland. Detta är ett ofrånkomligt bevis
i världsformat på andlig rotlöshet,
på frånvaron av moraliska reaktioner
inför den mest ohöljda orättfärdighet.
Vad som hände i Tyskland i stor skala
har i andra länder hänt i mindre format.
Jag tror icke, att man i detta fall
kan rikta anklagelser mot ett visst parti
eller vissa människogrupper, om man
ser på den demokratiska sidan. Även
kristna människor i detta ords mest
vidsträckta mening voro inte utan
skuld till denna utveckling. Man lät sig
överrumplas, man saknade krisberedskap,
man belyste inte alternativen ocli
avslöjade inte orättfärdigheten, såsom
man hade bort göra.

Det saknades å andra sidan inte förkänningar
av vad som kunde komma.
De funnos på olika håll. Låt mig, herr
talman, bara anföra några ord som Fabian
Månsson yttrade 1920. Han sade i
ett visst sammanhang: »Det känns så
förunderligt tomt i de stora massrörelserna
numera. När vi sitta en tre fyra
stycken tillsammans och språka förtroligt,
spörja vi ofta varandra vad det är
som fattas. Vi tycka att det är som om
människorna hölie på att äta upp de
sista bitarna av det andliga arvet efter
fäderna.»

Vad som hände under mellankrigstiden
är allvarligt nog. Hurudant är då
dagens läge? Jo, det är väl ingen som
tror att den ungdom, som fostrats av
nazismen och som genomlevat kriget,
har någon större motståndskraft än
mellankrigsårens människor hade. Snarare
är den väl ännu mera rotlös, ännu
mer desillusionerad, och den lever materiellt
sett i en ännu sämre situation.
Denna dagens ungdom kommer väl lika
litet som mellankrigstidens människor
att förskonas från de nya religionernas
propagandaoffensiv. Det finns utifrån
de synpunkter jag anlägger inte någon
väsentlig skillnad mellan nazismen och
kommunismen. Det är samma andas

barn, det är samma tro på våldet, det
är samma förakt för sanningen, samma
förfalskning av språket, samma förbund
med hänsynslös nationalism. Jag
vill erinra om ett par ord av Karl
Staaff. Han sade vid ett tillfälle: »Fn
fosterlandskärlek, som icke är förbunden
med känsla för sanning och rätt,
är icke en kulturmakt utan tvärtom en
fara för frihet och framsteg.»

Kriget har ingalunda fört oss ut ur
den idékris som skakar västerlandets
kultur. Det har återigen besannats, att
ett krig aldrig löser några problem i
djupare mening. Ett krig kan i bästa
fall lämna rådrum för problemens verkliga
lösning, och det är ett sådant rådrum
som demokratierna i världen ha
fått. Inför denna för all demokrati
ödesmättade situation kan man inte
undgå att fråga sig hur tiden skall utnyttjas.

Jag tror att alla människor och alla
folk, som verkligen vilja slå vakt om
demokratien i framtiden, måste ändra
sig. Man kan inte mot de nya våldsreligionerna
ställa upp en demokratisk
front utan en idealbildning och målsättning
som går utöver dagens brödbekymmer.
Det måste skapas ökad klarhet
på den ideologiska fronten. Man
måste göra så många människor som
möjligt medvetna om vad det i detta
fall verkligen gäller. De alternativ som
finnas måste utformas och belysas. Jag
är för min del övertygad om att demokratiska
samhällsbyggare härvidlag
icke kunna komma förbi kristendomen
som andlig och moralisk grund för
samhällsbyggandet —• en kristendom
utan begränsning till samfundsgränser,
trosformer och växlande bekännelsetyper.
Kan idékrisen icke övervinnas, så
lär icke heller demokratien i längden
kunna räddas.

Utrikesministern hänvisade i slutet
av sitt anförande till det socialdemokratiska
partiets demokratiska inställning,
dess strävan för ekonomisk och
politisk demokrati. Jag skall inte på

Onsdagen den 4 februari 1948 fru.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

något sätt ifrågasätta partiets förtjänster
eller ärlighet i detta stycke. Tvärtom,
här är det oerhört viktigt, att alla
som verkligen vilja åt samma håll i det
stora väsentliga hjälpas åt. Men när
man å andra sidan ser vad som hänt i
världen och ser hur stora länders demokratier
ha brutits ned trots det program
som man haft och som man alltjämt
har, så har man anledning att fråga
sig både på socialdemokratiskt, konservativt
och liberalt håll, om det räcker
med det som gjorts och om det icke
behövs ännu mer. Kan idékrisen inte
övervinnas, så tror jag att det är en
fåfäng tanke — i detta fall är jag överens
med den föregående talaren — att
vi skola kunna undgå att dragas med i
den allmänna utvecklingen i världen.
Att vi i detta fall skulle komma så
värst långt med vår neutralitet, är det
väl ingen som tror, även om denna neutralitet
från statsmakternas synpunkt
måste vara utgångspunkten tills vidare.
Därför skola i dagens läge icke avges
några neutralitetsförklaringar, när det
gäller den idékamp, som är världskrisens
kärnproblem. När det gäller den
fronten är det icke neutralitetsförklaringar
utan klara stridssignaler, som vi
behöva.

Ingen lär vilja begära, att sådana paroller
skola komma från landets regering.
Men jag tror det är ett rimligt
krav och ett mycket allmänt önskemål,
att regeringens ledamöter och i första
hand utrikesministern icke tala så, att
det ger rum för dimbildning. Det fanns
mycket övrigt att önska i detta hänseende
vid många tillfällen under kriget.
Jag säger icke detta för att resa någon
process om vad som då hände, utan
jag säger det därför att jag tror, att den
överväldigande delen av det svenska
folket icke vill återigen uppleva sådant.
Det är möjligt att icke heller riksdagen
som helhet kan avge några enhetliga
signaler härvidlag. I huvudsak får eu
ideologisk debatt föras utanför denna
församling. Jag tror emellertid, att det

är nödvändigt — jag tycker, att det
finns åtskilligt under den gångna debatten
här i dag, som visar, att det är
många, som iiro inne på samma tankelinjer
— att alla, som ha en känsla av
lägets allvar, både utanför och innanför
riksdagen, säga klart ifrån och att
de hämta stöd växelvis ur varandras
ståndpunkter och argument, och detta
är, herr talman, anledningen till att jag
här i dag har velat säga ett ord i denna
fråga, som enligt min mening är
större än det mesta, som vi här diskutera.

Under detta anförande hade herr
talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr SVEDMAN: Herr talman! Spänningen
ute i världen växer med varje
dag, och den närmaste framtiden förefaller
att vara mera oviss än någonsin.
Särskilt de små folken ha hårda tider
att motse. Stormakternas protestnoter
korsa varandra och bjuda till besinning,
kanske icke minst för de små nationerna.
Det fantasilösa svenska folket,
som icke älskar att bli stört i sin
bekvämlighet eller i sin omvårdnad om
sina sociala intressen, ägnar endast förströdda
tankar åt förhållandena ute i
världen i motsats till t. ex. det danska
folket, som har och haft en helt annan
inställning till utrikespolitiken, men så
ha ju danskarna också haft att brottas
med utrikespolitiska problem i fråga
om Grönland, Färöarna och framför
allt Slesvig. Dagens riksdagsdebatt har
varit tacknämlig ur den synpunkten,
att det är angeläget, att vårt folk väckes
till insikt om nödvändigheten av
vaksamhet med anledning av vad som
nu sker utanför landets gränser.

Jag tror icke, att någon makt nu
önskar ett krig, men det sätt, varpå
uppladdningen sker, kan lätteligen
åstadkomma ett tillstånd, ur vilket eu
explosion med förödande verkan snabbt
och oväntat kan uppstå, icke minst
därför att det förefaller som om Sov -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

jetryssland nu ansåge, att dess historiska
ögonblick vore inne.

Den mest aktuella faran ligger, synes
det mig, i den omständigheten, att någon
nämnvärd hjälp icke inom den
närmaste tiden kan ges åt Mellaneuropa.
Det går icke att låta hundra
miljoner människor hur länge som
helst framleva ett liv i svält, umbäranden
och lidanden. Det går icke i längden
att begränsa denna nöd och denna
svält till det område där den nu råder.
Den kommer att svämma över, och
även vi kunna komma att fortare än vi
ana få känning därav. Det ser ut som
om Marshallplanen hade stagnerat till
ett teoretiskt diskussionsämne i stället
för att bli en praktisk politisk insats
med snabb verkan, och den omständigheten
är av synnerligen allvarlig och
beklaglig art.

Det mest uppseendeväckande, som
under de senaste veckorna inträffat, är,
att ställföreträdande premiärministern
Morrison, utrikesministern Bevin och
premiärministern Attlee med korta
mellanrum i engelska underhuset hållit
skarpa anföranden, riktade till en gemensam
adressat, och att Bevin framlagt
förslag till en sammanslutning av
nationer för att återställa den politiska
maktbalansen i vår världsdel och i
världen.

Neutraliteten har hjälpt oss igenom
två världskrig, men det är tvivelaktigt,
om den kan komma att hjälpa oss igenom
ett tredje, och dock måste försöket
att även i händelse av ett tredje
världskrig upprätthålla neutraliteten
göras. På kortare sikt ha vi — jag delar
den uppfattning som hittills i
denna debatt nästan undantagslöst
kommit till uttryck — att avstå från
att markera någon ställning till något
visst politiskt block, men vi måste
hålla ihop med Danmark och Norge
som en enhet och vända ryggarna mot
varandra till försvar för Nordens kultur
och Nordens frihet. Den bekante
norske överläkaren doktor Scharffen -

berg höll för några dagar sedan ett föredrag
vid ett studentmöte i Oslo, där
han uttalade sig på ett överraskande
sätt. »Det kommer att väcka förargelse»,
sade han, »att det sägs att vi måste
underordna oss Sverige, men det är en
av de saker som måste sägas. Säkert
kommer Sverige att göra allt för att
förbli neutralt. En sak får aldrig inträffa:
Norge och Sverige får inte dras
åt var sitt håll.» I slutet av sitt föredrag
betonade han ytterligare sin konklusion
om att de tre nordiska länderna
skulle gå samman i en enhet.

Den danske statsministern har indignerat
avvisat en antydan från ryskt
håll om att de flygfält i Danmark som
av tyskarna anlades under ockupationen
skulle utbyggas med amerikanskt
kapital, och detta avvisande kommenteras
av en köpenhamnstidning på följande
sätt: »Sovjetryssland lärde sig
genom kompanjonskapet med Hitler
inte blott maktpolitikens sötma utan
också dess metoder. Dess ledande män
lärde sig att små grannländer skall
man hota och kujonera till försvarslöshet
för att lättare kunna behandla
dem vid den rätta tidpunkten.»

Det förefaller att döma av erfarenheterna
under de senaste åren som om
denna karakteristik icke kunde motsägas.
Vi äro ett litet land och i detta
sammanhang ett litet grannland. Vad
vi i dag ha att göra är att begagna våra
möjligheter till bevarandet av vår frihet
och till den ändan gäller det att
vara beredd på att försvara denna frihet,
vår suveränitet och vårt territorium.
Förutsättningen därför är emellertid,
och det är närmast för att framhålla
det, herr talman, som jag i dag
begärt ordet, enighet inom vårt folk.
För skapande av den enigheten och
den sammanhållningen har regeringen
sitt ansvar men givetvis också folket
självt sitt. Det gäller att nu liksom i
forna tider ha någonting att samlas om,
en inspirationskälla, som ger hänförelse
och mod. Då blir sammanhåll -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsmir

ningen klar och fast. Vad vi ha att närmast
samlas om är värnet om vårt nationella
frihetsarv och vår rättsordning.
Under åttahundra år har dessutom
vår kristna tro ingått som ett led
i detta styrkebälte. Det förefaller emellertid
den dag som är som om majoriteten
av vårt folk icke längre skulle ha
kvar våra förfäders aktning och uppskattning
av värdet i detta fundament.
Men därigenom komma också de band,
som sammanhålla folket att försvagas.
Kanske vi kunna vänta och hoppas på
en väckelse och renässans. Ingenting
vore mera önskvärt, ty när allt kommer
omkring är det dock folkets anda,
som mer än någonting annat bestämmer
folkets framtid.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Då jag begärde ordet i denna
debatt, vågade jag räkna med att jag
skulle fått tillfälle att yttra mig tidigare.
Vad jag har att säga är till sin
allmänna innebörd redan sagt av flera
andra talare, på ett mera uttrycksfullt
sätt än som står i min makt. Jag tycker,
att ingen fråga är av så stor betydelse
som dagens ämne, och det är
angeläget, att det — till skillnad mot
vad som ofta tidigare varit fallet —
blir en något så när mångsidig belysning
av problemet. Jag kan till min
glädje också konstatera, att det här avlagts
en mångstämmig bekännelse till
de grundläggande värdena i den svenska
samhällsordningen, om vars utrikespolitiska
faror och om vars skydd
vi här tala.

Jag vill genast säga, att jag, liksom
det stora flertalet föregående talare, instämmer
i den ståndpunkt, som har varit
regeringens, nämligen att man i den
föränderliga och flytande händelseutvecklingen
ute i Europa icke nu skall
ansluta sig till någon av de maktpolitiska
blockbildningar, som för närvarande
föreligga. Man skall behålla, som
excellensen Undén sade, friheten att
välja neutralitetens och fredens väg.
5 — Andra kammarens protokoll 7.948. .

Jag är honom också tacksam för att
han på ett så klart och otvetydigt sätt
här har redovisat sina skäl för den
ståndpunkten. Tidigare uttalanden ha
nämligen kunnat ge anledning till åtskilliga
missförstånd, vilket även kan
sägas om den tystnad, som vid vissa
tillfällen har iakttagits av regeringen
och majoritetspartiet. Jag är som sagt
tacksam för denna deklaration, därför
att innebörden av densamma ju var, att
vår neutrala orientering icke betingats
av någon sinnelagets neutralitet. Jag är
också tacksam för den klara bekännelse
som man här på regeringspartiets
vägnar avgav — vilket också tidigare
gjorts denna riksdag — till de
grundläggande demokratiska värdena,
till friheten och människovärdet såsom
det svenska samhällets grund, oförenliga
med den ideologi, vars aggression
och expansion utgöra de drivande krafterna
i våra dagars världshistoria. Med
denna deklaration slutade excellensen
sitt anförande. Jag vill också här understryka
riktigheten av vad en del föregående
talare här yttrat — jag tänker
då främst på professor Lundstedts
passionerade och medryckande avsvärjelse
av den idémässiga neutraliteten
gentemot kommunismens samhällsordning
och herr Halléns anförande i samma
riktning. Båda hävdade vår rätt till
försvar mot den ryska expansionen
och att i det försvaret välja de utrikespolitiska
medel som i skiftande lägen
finnas vara riktiga. Jag kan icke neka
till att det, då jag hörde professor
Lundstedts tal, ringde mig i öronen en
berömd och verkningsfull dikt av Norges
store diktare i ett läge icke olikt
det nuvarande — den var skriven 1937,
närmast i anledning av och med utgångspunkt
från det spanska frihetskriget
— »Du maa ikke sove.» »Du
maa ikke sove!», tillropade herr Lundstedt
med rätta den svenska allmänheten,
det svenska samvetet.

Det föreligger också ett ytterligare
praktiskt skäl för oss att inta den ställ■
5.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ning vi i dagens läge valt, nämligen
vår nordiska orientering. Det är samma
ställning, som våra nordiska grannländer,
Norge och Danmark, inta, och
det är om den saken jag skulle vilja
säga några ord, och det är anledningen
till att jag begärt ordet.

Vi äro i samma läge som våra nordiska
grannländer. Det geografiska
sammanhanget betingar militära och
politiska sammanhang, som vi aldrig
kunna komma ifrån. Särskilt gäller
detta Norge. Vår neutralitet under det
andra världskriget var ju uppenbarligen
möjlig endast på grund av historiska
tillfälligheter, först spänningen
mellan Tyskland och Ryssland och därefter
det öppna tysk-ryska kriget, i vars
skydd, så att säga, vi kunde bevara
neutraliteten. Det skulle vara något av
ett underverk, om detsamma skulle
kunna inträffa i ett annat världsläge —
i det europeiska maktläge vi nu se
framför oss — därest kriget åter skulle
spränga sin väg fram över Nordeuropa.
Vi kunna icke i fortsättningen räkna
med en igelkottsneutralitet med taggarna
åt alla håll. Vi kunna icke och
vi få icke räkna med eu sådan neutralitet,
som i ett olyckligt ögonblick under
kriget fick den olyckliga motiveringen,
att krigets utgång var Sverige
likgiltig. Ingenting kunde vara en oriktigare
karakteristik av vårt läge.

Erfarenheterna från kriget säga oss,
i tydligt språk, att vi i vår utrikespolitiska
orientering och jämväl i våra militära
överväganden måste betänka
sambandet med våra nordiska grannländer.
Vi kunna dock icke tänka oss
att eventuellt en gång till ha vår långa
västgräns öppen eller besatt av fientlig
makt. Jag erinrar tillika om den betydelse
som våra förbindelser med
Norge ha för våra förbindelser över
världshaven. Slutsatsen av detta måste
bli, att vi icke få komma på motsatta
sidor, att vi måste hålla ihop, och att
vi måste förbereda en sådan sammanhållning.
Jag konstaterar, liksom den

föregående talaren, att insikten om
nödvändigheten av en sådan sammanhållning
är levande också i vårt norska
broderland.

I dagarna har i Norge offentliggjorts
ell utrikespolitiskt program, som visserligen
numera har rent historiskt intresse,
men ett mycket betydelsefullt
historiskt intresse, med hänsyn till dem
som uppställde programmet och till
den tidpunkt, då det uppställdes. Det
skrevs av hemmafrontens ledning i
juni 1942, alltså i krigets djupaste vågdal
för Norden, för norrmännen och
deras västallierade. Detta program gick
bland annat ut på, att ingen utrikespolitisk
orientering, inga utrikespolitiska
engagemang skulle för Norges del
få ske annat än efter samråd med Sverige.
Var och en erinrar sig, hur läget
mellan Sverige och Norge vid den tiden
var, rent stämningsmässigt, och
man torde därav också förstå betydelsen
av denna programmatiska orientering.

.lag vill nu med vad jag här sagt icke
nu ha förordat någon nordisk försvarsallians
eller några formella engagemang
av den arten. Jag konstaterar
emellertid, att de båda ländernas utrikespolitik,
som dock vid krigets slut
visade åtskilliga divergenser i orienteringen,
därefter löpt, icke parallellt,
utan snarast konvergerande. Den nordiska
orienteringen är återigen lika levande
som på 1930-talet. Man önskar
emellertid, då man hör talas om och
deltar i nordisk kulturell samverkan,
liksom i förberedelser också för en ekonomisk
samverkan, att vi icke skola
återvända till vad konvenansen föreskrev
på 1930-talet, då det ansågs på
något sätt stridande mot god ton att
vid nordisk samvaro tala om de verkligt
viktiga tingen: de militära sam manhangen

och de försvarsintressen,
som binda oss samman. På vad sätt
dessa försvarsintressen skola bevakas,
skall jag nu icke djupare gå in på.
Därtill saknar jag även sakkunskapen.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

Jag inskränker mig till att säga vad
som är uppenbart också för en lekman,
att de måste ta sig uttryck i allt,
som kan sammanfattas i begreppet »gemensamma
kalibrar»; de måste också
ta sig uttryck i en gemensam strategisk
uppläggning av den skandinaviska
halvöns försvar.

Jag skall därjämte, herr talman, tilllåta
mig att draga ytterligare en slutsats
av erfarenheterna från kriget; det
gäller det andliga motståndet. Det har
berörts av flera av de föregående talarna
— herr Lundstedt och herr Waldemar
Svensson voro inne på det. Jag
vill fastslå, att det var motståndsviljan,
som räddade Danmarks och Norges frihet,
då det militära försvaret hade brutit
samman. En sådan motståndsvilja
måste, herr talman, förberedas, icke i
form av någon slags militär beredskapsanda,
som naturligtvis icke kan
galvaniseras i djupaste fred, eller under
andra förhållanden än det krigiska
dramats spänning. Jag menar emellertid,
att det är nödvändigt med en klar
och levande insikt i vad demokratien
är och vad den förpliktar till: att
varje enskild medborgare i sin motståndsvilja
bär fosterlandets frihet. Det
är, herr talman, rätt, som herr Lundstedt
sade, att den demokratiska tanken
förpliktar oss att oberoende av
partimotsatserna känna oss som bröder
när det gäller att gemensamt värna fosterlandets
frihet. Det är en förutsättning
för ett levande motstånd i sådana
förtvivlade lägen, som vi måste räkna
med att vi kunna komma i.

Allt vad jag nu talat om bör man betänka
i fredstid och förbereda sig för
framtiden, väl förstående, att vi icke
en gång till böra utsätta oss för att
råka i samma läge som under sista
världskriget, då vi väl begrundade alla
dessa ting, men som möjligheter, vilka
tillhörde förfluten tid och vilka det då
ohjälpligt låg utanför vår förmåga att
realisera.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Av den hittills förda debatten
har det sett ut som om Sverige i dag
hade bara en enda stor utrikespolitisk
fråga: Skola vi i någon mån behålla vår
gamla neutralitetspolitik eller skola vi
ge oss ytterligare på glid hän mot ett
västblock? Jag noterar att samtliga partiledare,
som talat här, ställt sig som
motståndare till en blockbildning nu.
I de anföranden som hållits finnas emellertid
alla möjliga nyanser av glidningar
bort från neutraliteten, ända från professor
Lundstedts apokalyptiska visioner
om västerlandets undergång — med
instämmande av herr Larsson i Stockholm
som vill ha »västmaktskaliber» på
vårt försvar —■ till de mera försiktiga
deklarationerna från de olika partiernas
ledare.

För några år sedan var den traditionella
linjen i svensk politik, neutralitetspolitiken,
stramt hållen av de olika
partierna. Vid den tidpunkt då Sverige
verkligen hotades, nämligen av den nazistiska
faran, gick man emot den kollektiva
säkerhetspolitiken som ännu i
mitten av 1930-talet skulle kunnat rädda
världen från det andra världskrigets
förbannelse.

I min polemik mot andra talare vill
jag från början säga ifrån att jag icke
räknar professor Lundstedt som någon
talesman för socialdemokratien. Herr
Lundstedts gamla tal, där han luftar sin
sovjetskräck, hörde jag första gången på
1920-talet; det har sedan upprepats vid
snart sagt varenda remissdebatt, vad
som än hänt i världen. Fjärran från den
högaktning som herr Larsson i Stockholm
visade, vill jag i stället betona, att
det är något sällsamt med den vetenskapliga
isolering, som låter sig till den
grad skrämmas av den allra enfaldigaste,
den allra klumpigaste sovjetfientliga
propagandan för ett nytt krig, att
herr Lundstedt tycks vara på mycket
god väg att skrämma ihjäl sig själv.

Men även herr Hallén var inne på
tankegångar åt herr Lundstedts håll,

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

som jag skall återkomma till. Han är i
högre grad talesman för sitt parti, även
om han kanske mera än de flesta bryter
mot det åttonde bud, som hans kyrkliga
plikt bjuder honom att skapa respekt
för.

Det tycks inte ha varit av större vikt
för någon talare i dag att notera, att
vi redan med vår anslutning till Marshallplanen
ha givit oss betänkligt på
glid. Även i utrikesministerns redogörelse
finns det en nyans som är värd
att uppmärksamma. Medan han oreserverat
och instämmande citerar hur
Marshall och Bevin motivera sin politik
— deras påstående att den inte är
riktad mot någon annan stat, etc. —
betecknas en visserligen icke statlig
men dock rätt uppmärksammad redogörelse
från det motsatta hållet som en
karikatyr. Redan i detta ligger ett ställningstagande.
Marshallplanen har både
av herr Ohlin och av utrikesministern
framställts som en synnerligen vacker
och generös amerikansk handling. Man
framställer Amerikas förenta stater närmast
som en jultomte, som går omkring
i Europa och frågar vid dörrarna: Finns
det några snälla barn här? Man vill
bortse ifrån att det är klar maktpolitik,
ett klart imperialistiskt resonemang bakom
Marshallplanen och Trumandoktrinen.
Man nämner inte i denna debatt
att bara för några dagar sedan Amerikas
krigsminister Forrestal i ett stort tal
förklarade, att avsikten var att militärt
samordna de 16 Marshallstaternas försvar,
alltså även Sveriges. Utrikesminister
Marshall har sedan dess mjukat upp
och modifierat ett annat av krigsministerns
uttalanden rörande baserna. Detta
väckte nämligen för stort uppseende i
Marshalländerna. Men i fråga om detta
första och viktiga konstaterande om
samordningen av försvaret i de 16 länderna
under Amerikas överinseende
har Marshall icke kommit med någon
dementi.

Vidare är hela Marshallplanen förbunden
med en synnerligen grov in -

blandning, politisk och ekonomisk och
i vissa länder t. o. m. militär, i andra
länders inre angelägenheter. Man har
redan med Marshallplanen som hjälp
ingripit i åtminstone ett par länders
regeringsbildning. Man har i Frankrike
dekreterat att det blir ingen hjälp, om
inte Frankrikes största parti, det som
samlar en tredjedel av alla franska väljare,
ställes utanför regeringen. Man har
med Marshallplanen och Trumandoktrinen
skarpare än någonsin förr visat, att
det är klasskampen som gör sig gällande
i diplomatien och att hela det här talet
om demokrati contra totalitära stater är

— vilket jag senare skall visa — rena
camouflaget.

Meningen med Trumandoktrinen och
Marshallplanen är från det amerikanska
dollarkapitalets sida att försöka sätta en
broms mot en ytterligare utveckling i
socialistisk riktning i Europa, såsom
öppet klarlagts vid flera tillfällen av
de ledande männen i Amerika. Detta
visar sig också i praktiken genom den
inblandning som jag exemplifierat.
Därest låt oss säga i Italien i dag —
det är ju ett rätt näraliggande exempel

— de samverkande kommunistiska och
socialdemokratiska partierna skulle få
en parlamentsmajoritet och i kraft av
denna parlamentsmajoritet på demokratisk
väg börja en omdaning av landet i
socialistisk riktning, då ligger redan nu,
innan detta inträffat, den amerikanska
flottan utanför som ett militärt hot för
att hindra den italienska demokratien
att göra sin mening gällande.

Marshallplanens ekonomiska krav har
starkt imperalistisk karaktär. Den snälla
jultomten får inte mycket kvar av skägget,
när vi titta efter hur han far fram.
Bakom Marshallplanen ligger det stora
amerikanska problemet av i dag, den
allmänna fruktan för en förödande ekonomisk
kris. I dollarlandet diskuterar
ingen längre om krisen skall komma
utan bara om hur snart den skall komma
och man utnyttjar konjunkturerna
för att med diplomatisk utpressning

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

söka uppnå så mycket som möjligt innan
dess.

När den nye amerikanske ambassadören
för några dagar sedan debuterade
på Rosenbad inför Sveriges storfinans
med Marcus Wallenberg i spetsen och
kungjorde vad Amerika tänker om Sverige,
var han i alla fall så uppriktig att
han tog avstånd från jultomtesagan och
sade, att Amerika drives utav »upplyst
egennytta». När det gäller en del av den
amerikanska pressen och en del amerikanska
talesmän skulle jag snarare
vilja tala om uppblåst egennytta!

Amerika med sitt kapitalistiska system
kan icke, när den värsta varuhungern
är över, bli av med det väldiga
varuöverskott, som den stora produktionsapparaten
framkallar. Amerika är
på jakt efter marknader och eftersom
marknaderna äro uppdelade vill man
hävda den amerikanska industriens
s. k. fria handel på bekostnad av de länder,
som man utger sig för att vilja
hjälpa. Enligt Trumandoktrinens och
Marshallplanens politik skola t. ex. inte
norrmännen få bygga ett stålverk, som
de vilja ha, utan skola köpa stål ifrån
den tyska Ruhrzonen. Engelsmännen
skola få lägga ner en del av sin varvsindustri
därför att amerikanarna ha så
mycket överflödiga båtar. I stället för
att låta olika länder, som Frankrike och
Danmark, köpa råvaror och halvfabrikat
från Amerika — för att själva vidarearbeta
dessa, dekreteras: Ni få inga
halvfabrikat, ni få färdiga amerikanska
varor. Amerika skickar Danmark åtskilliga
tusen bilar, som man inte vill ha,
men däremot vägrar Amerika att sälja
de bildelar danskarna vill ha. När handelsminister
Gjöres nyss talade om det
amerikanska avtalet borde man litet var
ha lyssnat till dessa planers egentliga
innebörd. Vi hörde det amerikanska
kravet att Sverige inte fick minska den
amerikanska kvoten av importvaror,
vilket vi voro tvungna till på grund av
dollarbristen om vi icke i samma grad
inskränkte våra inköp i de länder som

hade mjukvaluta och där man kunde
köpa mera fördelaktigt.

Det är den rena imperialistiska makthungern
som talar i både de militära
hotelserna och de ekonomiska kraven.
Herrefolksdrömmen har flyttat från
Wilhelmsstrasse till Wall Street. Truman
och andra ha gång på gång förklarat
att de vilja hävda Amerikas ledarställning
i världen. Vi hade vid remissdebatten
tillfälle att ge några exempel på
vad amerikanarna med svenska importörers
hjälp prackat på oss, saker som
vi inte behövde, medan man förvägrat
oss saker som vi behövde. Jag kan ju
bidraga med historien om kulspetspennorna
— vi lär ha 12 miljoner i landet.
Det är evighetsgaranti på dem, säges det
ibland i reklamen, men vi ha dubbelt
så många redan som hela svenska folkets
invånarantal. Ändå skola vi ta hit
en amerikansk kapitalist, som skall tillverka
kulspetspennor här!

Tag bilarna, de tillhöra lista 1. Bilar
måste vi köpa från Amerika. Bilar rosta
i frihamnen, bilar stå uppallade litet
varstans i garagen. Dem har Amerika
gott om, dem vill man sälja — men inte
bensin, så att vi kunna köra de där bilarna
utan måste palla upp dem. Slutet
på den amerikanska politiken blir väl
att vi få ta fram gengasaggregaten igen
för att det amerikanska produktionsöverflödet
skall kunna röra sig på våra
svenska vägar. Sådan är jultomten när
vi titta på honom närmare. En hänsynslös
politik mot de länder, som man med
salvelsefull, kristlig röst förklarar sig
vilja hjälpa!

Amerika vill genom Marshallplanen
exportera sin egen arbetslöshet till oss
och till andra nationer, det är det hela.
Därför att man vill binda oss vid den
politiken, driver man detta politiska
spel och för det maktspråk mot andra
länder, som vi se så många exempel på.

Innan jag går vidare vill jag här i
polemiken ta upp en del av de vanföreställningar,
som talare efter talare ha
luftat i denna debatt. Allihop nästan -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

herrar Svedman, Svensson i Ljungskile
och allt vad de heta — ha talat om den
ryska aggressiviteten. Man har talat i
skrämda ordalag, nästan som om vi
stode inför vår ödestimma, om att här
föreligger ett förfärande hot. Yem är det
som är aggressiv i världen just nu? År
det ryssarna? Ryssarna, som trots alla
högerns spådomar i motsatt riktning
utrymt Nord-Norge, utrymt Bornholm
och i stadgeenlig ordning utrymt alla
länder, som varit ockuperade, sedan
fred slutits. Det är ju icke ryssarna,
som hålla på att skapa baser i Mexico
och Kanada vid de amerikanska gränserna.
Det är amerikanarna som skapa
baser i Kina, Korea, Turkiet, Irak, Iran
och uppe i Ishavet och som förskräcka
isbjörnarna där uppe med det ständigt
växande antalet av amerikanska baser.
Är det en kristlig och fredsälskande nation
som bär sig åt på det sättet?

Var är aggressiviteten? Här har talats
om västerländsk kultur. Det är icke
första gången. Det fanns två herrar,
som hette Hitler och Goebbels och som
också utgåvo sig som den västerländska
kulturens fanbärare mot faran från
öster. Nu har man tagit avstånd från
dem, men nu har den västerländska
kulturen visat en del andra sidor.

År det riktigt detta, att det pågår en
blockbildning med demokrati på den
ena sidan och totalitarism på den
andra? Eftersom det är så långt lidet
på dagen skall jag icke riva upp någon
debatt — jag hoppas få tillfälle till det
en annan gång — om frågan om var
folkstyret är starkast, var folkets massa
har mest att säga till om: är det i Nordamerikas
förenta stater eller i de förkättrade
öststaterna? Det skall bli mycket
intressant att diskutera detta ämne.
Jag inskränker mig i dag till att visa
på de tre brännpunkterna för Marshallplanen
och västmaktspolitiken: de heta
Grekland, Kina och Turkiet; hit kan
också räknas Iran. År det verkligen
någon som påstår, att det är demokratien
man skyddar i Grekland? Under

Dagens Nyheters mera hyfsade period,
alltså före perioden före Tingsten, förekommo
— det är nu två år sedan —
utförliga artiklar om Grekland av en
svensk borgerlig professor Pehrsson i
Uppsala. Han hade legat där nere och
grävt ut fornfynd i många år; han
hade för övrigt samarbetat med kronprinsen.
Han kände Grekland. Han
skrev den gången i Dagens Nyheter, att
vid ett fritt val skulle utan tvivel 85
procent av det grekiska folket uttala
sig för ELAS och EAM, alltså för de
grupper av icke bara kommunister utan
även socialdemokrater, liberaler och
annan borgerlig vänster, som amerikanarna
och engelsmännen förfölja. 85
procent alltså! Det var bara det, att
det fick aldrig bli ett fritt val. Det blev
så att man med hjälp av först engelsmännen
och sedan amerikanarna skaffade
dem en kung på halsen, som de
inte ville ha, och en fascistisk regim,
som de icke heller ville ha. Jag behöver
icke citera våra kommunistiska
tidningar, utan jag kan taga MorgonTidningens
reportage sista tiden, som
visar hur rutten denna regim är.

Det talas som sagt om den västerländska
kulturen. Herr Skoglund vill
markera en barriär mot barbariet. Så
länge herr Skoglund icke avskiljer sig
från dem, som halshugga de frihetskämpar,
som slogos mot tyskarna, och
spika upp deras avhuggna huvuden
vid vägkorsningarna, så länge herr
Skoglund utan reservation står på den
sidan, ger jag ingenting för hans »västerländska
kultur». Inte ens huvudjägarna
på Borneo visa det utpräglade
barbari, som under engelsmännens och
amerikanarnas skydd utvecklas i Grekland.

Vi läste för ett par dagar sedan, att
den engelska regeringen föreslagit den
grekiska regeringen att taga med ett
par socialdemokrater i riksdagen. Tänk
bara, att engelsmän och amerikanare
icke blott bestämma vem som skall
sitta i regeringen utan också vem som

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

skall sitta i riksdagen! Det är en skön
demokrati, en skön västerländsk kultur!
Regeringen ville icke ha in socialdemokrater.
Den har även skickat en
liberal ledare, en man i hr Ohlins ställning,
till koncentrationsläger.

Det var Grekland. Om jag flyttar
blicken till den andra brännpunkten,
Kina, har icke ens Dagens Nyheter —
och då går det långt — vågat påstå, att
Chiang Kai-Shek representerar en demokrati.
Lika väl som den amerikanska
dollarimperialismen av i dag är själva
kvintessensen av den kapitalistiska utvecklingen,
när den gått som längst, den
kapitalistiska diktaturen, så är Kina i
dag den feodala diktaturens kanske
mest typiska land. Det är ett land, där
generaler, ämbetsmän och storgodsägare
hålla Kinas bondemassor, dessa
hundratals miljoner nere på ett sådant
svältstadium, att vi européer icke kunna
föreställa oss vad det innebär.

År det på demokratiens sida Amerika
ingriper? Det ingriper på feodaldiktaturens
sida mot Kinas folk, som begär
jord, bröd och fred. Eftersom demokraterna
äro många går det litet dåligt
för amerikanarna. Kom ej och säg, att
dessa slåss för demokrati och västerländsk
kultur! Det göra de lika litet
i Kina som i militärdiktaturen Turkiet.

Herr Hallén kommer och säger —
liksom det skett i propagandan — att
här står striden mellan några, som icke
vilja gå emot något land men vilja
rädda Europa från hunger, kaos och
kris, och kommunisterna. När herr Hallén
till och med sänker sig till att säga,
att vi kommunister äro välståndets
fiende nr 1, vill jag beträffande Europa
tala om några fakta. Det är icke i östzonerna
som det klagas mest över svälten.
Om man får döma av den svenska
hjälpverksamheten och dess propaganda,
har man aldrig sett så mycken
svält någonstädes som i de zoner av
Tyskland, där man kan glädja sig åt
ett amerikanskt och engelskt herravälde.
Just i dag stå tre miljoner arbe -

tare där i hungerstrejk. Vart tog Marshallplanen
vägen? År det så att amerikanarna
vilja framkalla kaos och
hunger för att se, om det lockar till
att underkasta sig amerikansk hjälp?
Även amerikanska journalister erkänna,
att man i Östtyskland, Tjeckoslovakiet,
Polen och Ungern hunnit mycket längre
med den industriella återuppbyggnaden
och annan återuppbyggnad än i
väster.

Jag har varit i ett par öststater, jag
vet hur det varit och hur det är. Folket
lever icke på vår standard; det kan
man icke heller vänta sig. Men en sak
är säker: man äter bättre och har det
i övrigt icke så svårt som i västzonerna.
Man har icke heller sådana kriser som
Frankrike i dag.

Ändå säger herr Hallén, att kommunisterna
och deras förbundna •— alltså
hans egna partivänner i öststaterna —
vilja skapa kaos och elände för att allt
skall vara i enlighet med eländesteorien
hos Karl Marx. Det måste vara någon
måtta, herr Hallén, på synderna mot
åttonde budet även hos en präst. När
han talar om förföljelser mot socialdemokrater
i Östeuropa, räcker det att
erinra om det faktum, att socialdemokrater
och kommunister sitta i samma
regeringar i Östeuropa och att de sutto
i samma regering som Léon Blum ända
till dess Amerika förbjöd det och Frankrikes
socialdemokrater började skjuta
på de strejkande, när de ville ha kompensation
för dyrtiden.

Herr Hallén kom med ett yttrande av
Stalin från början av 1920-talet om att
kapitalistiska och socialistiska länder
icke i längden kunde leva vid varandras
sida. Detta sades vid en tidpunkt,
när den unga sovjetregimen var
anfallen och blockerad av tjugu olika
länder. Sedan dess har Stalin vid åtskilliga
tillfällen, senast vid sammanträffandet
med den amerikanske guvernören
Stassen, sagt, att med den utveckling
som vi haft sedan dess är han
absolut övertygad, att de två systemen,

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

det kapitalistiska och det socialistiska,
kunna fredligt leva vid varandras sida
och fredligt tävla med varandra, så att
erfarenheten kan visa, vilket som är
bäst. Vi, som äro socialister, tro nämligen,
att i fredlig tävlan dröjer det
icke länge förrän vårt system segrar
utan att ett enda skott behöver lossas.
— Alltså är denna herr Halléns utläggning
av Stalin falsk.

Innan jag slutar med herr Hallén
vill jag, när han talade om polisstaten,
hemlig avlyssning av telefonsamtal och
hur man följer människorna i spåren,
bara göra en liten stillsam erinran, att
i denna sal finnas många svenskar, som
fingo alla sina telefonsamtal avlyssnade,
alla brev genomsnokade och alla
sina steg bevakade av en nazistiskt
smittad polis på order av herr Halléns
egna partivänner Gustav Möller och
Tage Erlander. I ett sådant läge, herr
Hallén, skall man icke taga munnen
så full och tala om polisstaten, utan
herr Hallén bör i stället gå in i sin
kammare och tänka över, hur hans egen
bekännelse till demokratien bestod, när
den ställdes på prov.

Herr Skoglund och någon annan av
de första talarna här har sagt — utan
ett spår av bevis och bara som ett utslungat
påstående — att vi kommunister
icke äro demokrater. Jag var inne
på denna sak i remissdebatten. Jag
erinrar återigen liksom den gången, att
det var icke vi, som sveko, när det
gällde försvaret av de demokratiska rättigheterna
1941 och 1942; det var de
fyra samlingspartierna.

Nu, säger herr Hallén, äro kommunisterna
kloka: de tala om fred och demokrati.
Men vänta bara tills de fått
makten! Det är icke sant, att kommunisterna
föra detta aggressiva språk; då
skulle de ej regera tillsammans med
andra partier. Det är icke sant, att
kommunisterna äro oförsonliga. Kommunister
och socialdemokrater ha i
Polen gemensamt beviljat amnesti även
åt de grupper, som i åratal drivit väp -

nad kamp mot den nya regimen. De
ha mottagit amnestien. Det är icke en
falsk amnesti som den engelsmännen
beviljade demokraterna i Grekland.

Det är klart, att om vi skulle sträva
efter att vara välståndets fiender, om
vi ville skapa elände och göra det värre
för folk i landet och om vi skulle ha
fördel av detta, så skulle det ha varit
vi, som i onsdags röstat för högre varuskatter.
Då skulle det ha varit vi som
talat om återhållsamhet och lönestopp
och för en på alla områden försämrad
standard för de arbetande massorna i
Sverige. Det var icke vi som gjorde
detta. Därför är hela den Hallénska
framställningen så genomgående falsk,
att även om jag söker länge kan jag
icke hitta ett enda korn av sanning i
lians kärve.

Beträffande handelspolitiken skall jag
bara ge ett par repliker. Handelsminister
Gjöres’ framställning gjorde det
klart, att hela den förljugna kampanjen
mot det ryska handelsavtalet är
byggd på lösan sand. Att avtalet skulle
orsakat någon kris är bluff och ingenting
annat. Snarare tyckes man i dag
vara litet bekymrad över att det ej
givit så mycket som man väntat. Detta
bekymmer kommer kanske att bli litet
större om ett par år, när Amerika fått
sin kris och när vi skulle ha större
behov av den ryska marknaden. När
man sagt, att norrmännen, belgierna
och engelsmännen fått bra avtal, säger
detta en del om, att icke heller dessa
länder kunde följa Amerikas diktamen.
Sverige har sannolikt genom den borgerliga
pressens och framför allt Bonnier-pressens
kampanj mot avtalet förlorat
en del av den goodwill som avtalet
skapat. Jag är säker om att när
det gått så långt kommer Amerika alt
hålla sig framme, dumpa och bjuda
under både i krediter och priser också
på den ryska marknaden. Ty hur amerikanarna
än hyckla ha de aldrig varit
sentimentala i business.

Var skall vi söka grundvalen till den

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

apokalyptiska stämning som förmärkts,
när man på sina håll talat som om vi
kunde vänta krig i morgon och antytt
att anfallet skulle komma från öster.
Jag vet, att i denna stad och i hela landet
systematiskt spridas mycket välberäknade
rykten, som säga: I mars blir
det krig, och blir det inte nu så blir
det nästa vår.

Jag svarar: Var inte så nervösa! Jag
tror icke, att någon som betraktar läget
sådant det är i dag tror på något krig.
Inte ens de mest aggressiva borgerliga
tidningarna vilja på allvar hävda, att
ryssarna komma att börja något krig;
dessa tidningar tro icke på det själva.
Det är möjligt, att herrar Lundstedt
och Svensson i Ljungskile kunna skrämmas,
men det torde ej vara många som
ta denna propaganda på allvar.

Ett land, som har börjat genomföra
socialismen har icke en sådan »Drang»
till andra marknader som Amerika och
de storkapitalistiska länderna. I den
situationen kan faran bara hota från
ett håll: från väster. Jag vet, att bland
Amerikas dollarkungar finns det ett
mycket inflytelserikt skikt miljonärer
och generaler som tänker så här: Skola
vi ha ett krig, måste vi börja snart, ty
annars blir det för sent. Det är preventivkrigets
idé. Men jag tror inte, att
det är så lätt för dem heller. De uppträda
visserligen hotfullt litet varstädes
i världen, icke minst i Medelhavet.
Men fredens krafter äro också starka.
Amerika företar interventioner både i
Kina och i Grekland, men det går inte
så värst bra. Jag kan icke bedöma,
hur det kan gå i Grekland i vår. Men
är det ej påfallande, att det land, som
hotar hela världen med atombomben,
ännu icke kunnat besegra de halvt vapenlösa
grekiska fåraherdarna i bergen?
Dessa arbetare, bönder och herdar
ha kanske icke ett gevär per man. De
ha nog hört talas om att Amerika har
atombomber. Men friheten är dem kär;
de slåss trots detta och äro beredda att
offra sina liv för sin frihet. De ta sin

risk och tänka: Vi kanske klara oss vi
också liksom geten i Bikini, som lär
leva än.

Tag Kina! Där har Amerika satt in
oerhört mycket, men det har gått dåligt
på sista tiden för Amerikas skyddslingar,
så dåligt, att man börjar tala
om katastrof till och med i Svenska
Dagbladet. Det är icke så lätt att kämpa
mot dessa miljoner bönder. Den amerikanska
hjälpen är visserligen stor,
men det händer nog, att partisanerna
taga hand om de amerikanska hjälpsändningar,
som de korrumperade kuomintangcheferna
icke hunnit stjäla.
Vidare förhåller det sig ju så, att amerikanarna
gärna vilja föra krig med
andra folks människomaterial. Men i
Västtyskland, där miljoner människor
gå i hungerstrejk, är det mindre lämpligt
just nu att börja ett krig.

Även Mr. Bevin förde härom dagen
ett mycket hotfullt språk. Men nu är det
ju så, att England sedan flera år dignar
under den amerikanska hjälpen och att
det gått så långt att potatisransonen
nyligen fastställts till en potatis per
dag och vuxen och en potatis varannan
dag för barnen. Det har i historien
ofta förekommit att ett krig slutat
med så små ransoner, men i modern tid
har det aldrig inträffat att en stat börjat
ett anfallskrig med en ranson av en
potatis om dagen.

Det blir icke något krig i mars, om
fredens krafter göra sitt. Fredens krafter
äro starka. Vi ha visat att klasskampen
gör sig gällande i de diplomatiska
motsättningarna. Det är alls icke en
fråga om demokrati och totalitarism.
Vi påstå icke, att det finns fredsvänner
till hundra procent på den ena sidan
och lika många vänner av krig på den
andra. Det finns exempelvis i Ungern,
i Polen och i Bulgarien godsägare, före
detta kapitalister och förmögna småborgare,
som gå och drömma om, att
de skola genom militärt ingripande
västerifrån kunna få tillbaka sina gods
eller andra rikedomar, som socialise -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

rats efter kriget. Fredens och krigets
krafter brottas i de olika länderna. Det
finns starka fredsvänliga krafter i
Frankrike, Italien och även i Förenta
staterna. Den man, som före Truman
var sistnämnda lands vice president,
nämligen Henry Wallace, har betecknat
Marshallplanen som uttryck för eu
politik, som »driver mot krig och gör
kriget säkert för våra barn». Trots att
den amerikanska kapitalistpressen förtigit
det -— någon fri press att tala om
finns ju icke i Förenta staterna —• ha
många stora segrar för fredens sak
vunnits och en mycket stark opinionsrörelse
för densamma kommit till synes.
Excellensen Undén nämnde, att
man på den socialdemokratiska konferensen
i London sagt, att man icke
ville engagera sig i något block. Nu
förhåller det sig emellertid så inom det
socialdemokratiska partiet, att man där
har mycket att välja mellan, man har
som det heter i visan »vänner på bägge
ställena». Man har socialdemokratiska
ministrar både i öster och i sydöst, som
tillsammans med kommunisterna kämpa
mot Marshallplanen och imperialismen.
De ha icke sagt nej till amerikansk
hjälp, men de vilja icke ha den på förödmjukande
villkor, på villkor, som inskränka
på ländernas suveränitet. Socialdemokratien
har även vänner på
den rakt motsatta kanten, i Bevin och
Blum, som äro Marshallplanens och
västblockets stora försångare, och alla
grader där emellan.

Här i Sverige, ett litet land med arbetarmajoritet,
väntar man snart besök
av västblockets provryttare. Vi notera
med tillfredsställelse, att man tagit
avstånd från blockbildning nu, men
genom att engagera sig för Marshallplanen
har man kommit på farligt glid
från den traditionella svenska utrikespolitiken
till blockpolitiken. Vi säga
som Afton-Tidningen, att det är lättare
att komma in i ett block än att komma
ur det. Vi veta, att en högljudd falang
liksom Expressen i går säger, att vi

redan valt sida. Till de provryttare
som komma hit bör vår regering enligt
vår mening säga:

Vi äro ett litet folk och icke något
stort imperium. Vi ha inga olje- och
kolonivägar i Medelhavet, och vi vilja
icke engagera oss i ett spel, som icke
angår oss! Vi vilja leva i fred med
andra folk, och vi vilja byta våra produkter
såsom det bäst passar oss. Vi
vilja icke låta någon främmande makt
bestämma över var vi skola handla eller
icke handla. Den nationella självständigheten,
som vi kämpat för sedan
Engelbrekts och Gustav Vasas dagar, är
oss kär och dyrbar. Vår suveränitet är
icke till salu, vare sig för dollarlån eller
för Amerikas hela överskott på tuggguinmi,
konserver och Fordbilar. Om
regeringen svarar på det sättet, om vi
lägga det hela på den bogen, är jag
övertygad om att vi ha möjlighet att
bevara friheten, freden och goda förbindelser
i alla väderstreck. Det är icke
så farligt med västerlandets undergång
som predikanterna vittnat om i kväll,
ty de krafter, som vilja kriget, äro icke
så starka som deras språk är grovkornigt.
Följa vi den linjen och avstå från
att engagera oss — någon anslutning
till ett västblock har inte föreslagits ■—
är jag övertygad om, och mitt parti
med mig, att vi skola kunna bevara icke
bara Sveriges gamla oavhängighet utan
också vår 130-åriga fred så länge som
helst in i den framtid, där dagens vettlösa
skräckpropaganda och alla Marshallplanens
studiecirklar äro bortglömda.

Herr LUNDSTEDT erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! De starka ord, som jag
hade väntat mig från herr Johanssons
i Stockholm sida, utehlevo, men han
yttrade dock, att jag alltsedan 1920-talet
hade låtit mig skrämmas visavi Sovjet
av en propaganda av det mest enfaldiga
slag. Han yttrade vidare, om
jag uppfattade honom riktigt, att min

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

inställning i här ifrågavarande avseende
berodde på isolering och att den
därför vore osaklig, det vill säga ovetenskaplig.
Han påstod också, att jag talat
ovederhäftigt därför att jag sagt, att
kommunisterna icke kunna anses för
demokrater. Och när han tillvitade herr
Hallén, att denne skulle ha brutit mot
åttonde budet, var hans uttalande så
formulerat, att det syntes kunna innefatta
även mig.

Jag brukar i allmänhet, herr talman,
icke ingå i polemik med kommunister,
och detta är väl första gången jag gör
det. Jag har emellertid nu i vanlig ordning
begärt ordet för att senare ge en
sammanfattning av de grunder på vilka
jag stött mig, när jag givit uttryck för
min oro för den fara, som hotar från
öster. Denna fara kan innefattas i begreppen
polisstat, skräckvälde och samhällsekonomi
grundad på slavarbete.

Ännu ett yttrande av herr Johansson
i Stockholm skulle jag, herr talman,
vilja beröra i denna korta replik. Herr
Johansson förklarade, att det icke skulle
bli något krig inom den närmaste tiden,
åtminstone icke något som börjades av
Ryssland. Må så vara; detta strider alldeles
icke mot min egen åsikt. Men
Ryssland började ju icke heller något
krig mot de baltiska länderna; icke heller
något krig mot Polen; icke heller
något krig mot Ungern; icke heller något
krig mot Rumänien; icke heller något
krig mot Jugoslavien och icke heller
något krig mot Bulgarien! Det var
ju i dessa fall genomgående blott fråga
om befrielse av dessa länder, icke
sant? Mera behöver i denna korta replik
icke sägas, herr talman!

Herr SKOGLUND i Doverstorp erhöll
likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr Johansson i
Stockholm slutade silt anförande med
att säga, att vi icke på något sätt
böra engagera oss i något slags blockbildning.
Jag erinrade mig då vad
hans partichef Linderot yttrade i de -

batten i riksdagen den 22 oktober 1945.
Han sade då, »att ett eventuellt östblock
icke komme att föra en aggressiv
utan en defensiv politik utan aspirationer
på herraväldet över andra
länder eller inflytande över deras egna
angelägenheter». Och han fortsatte: »En
bättre defensivlinje än Atlanten kan
då knappast tänkas.» Jag frågar nu herr
Johansson i Stockholm: Var befinner
sig Norden om defensivlinjen går längs
Atlanten?

Herr Linderot fortsatte: »Men om vi
skulle spinna vidare på tråden om tendenser
till blockbildning, som skulle
hota freden, så kunde de nordiska länderna
enligt mitt sätt att se tänkas
hindra en aggression, en urladdning på
deras territorium, om de själva på tillbörligt
sätt sökte stöd hos de krafter
i det presumerade östblocket, som äro
defensiva och icke hysa några offensiva
planer.» Äro herrarna överens,
eller tala ni var för sig? Jag skulle därför
vilja veta, om det citerade även är
herr Johanssons i Stockholm uppfattning.

Jämväl herr JOHANSSON i Stockholm
erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr Lundstedt frågade
vad jag menade med mitt påstående,
att han hade låtit lura sig av en
viss propaganda. Till denna propaganda
räknar jag exempelvis den bok, som
skrivits av signaturen Kravtjenko, alias
Isaac don Levine.

När herr Lundstedt och andra icke
längre kunna tala om Sovjet som en koloss
på lerfötter, börja de tala om s. k.
slavarbete, som skulle förekomma där.
Detta på ingen annan grund än att
Sovjet var det land, som först började
med reformen att fångar, som dömts
till fängelsestraff, icke behövde sitta i
cell utan sysselsattes i dagligt arbete
till avtalsenliga löner. Kan detta kallas
slavarbete? Ja, några i kammaren svara
med ett skratt, men ett flatskratt
ändrar icke fakta. De amerikanska pro -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

pagandalögnerna komma att skingras
som agnar för vinden. Jag har själv
sett ett krigsfångeläger i Sovjet. Yem
som helst av er kan läsa i en på förlaget
Natur och Kultur utkommen bok
av amerikanen John Scott, att fångarna
i lägren fingo bättre mat än de fått
förut och god behandling. Många skandinaver
ha besökt sådana läger, men det
har icke professor Lundstedt. Är det så
att han menar, att det härvidlag är
fråga om slavarbete, kan man lika väl
påstå, att vi också ha slavar, nämligen
vid Halmsjön, där man sysselsätter
fångar med anläggandet av den nya storflygplatsen.

Vidare vill jag framhålla, att jag icke
sagt att professor Lundstedt skulle stå
isolerad från vetenskapen. Jag sade,
att han var isolerad från verkligheten.
Det är någonting annat.

Herr Skoglund i Doverstorp hinner
jag icke bemöta på dessa två minuter,
men jag vill uppmana honom att gå
över till första kammaren och höra Sven
Linderot, som just nu behandlar samma
ämne, över Atlanten; han har nämligen
tagit den saken på sin lott.

Till slut konstaterar jag, att i denna
debatt icke föreslagits något östblock.
Det finns icke heller något östblock,
som vi skulle kunna ansluta oss till.
Det finns icke heller något västblock
ännu, men det har föreslagits här i dag,
att vi i framtiden borde ansluta oss till
ett sådant.

Härefter anförde

Herr WARD: Herr talman! Efter det
ordfyrverkeri, som herr Johansson i
Stockholm nu en lång stund presterat
kanske det kan vara på tiden att med
allvarliga ord anknyta till det huvudämne,
som vi ha att överlägga om.

För den som helt delar de synpunkter
och slutledningar, som utrikesministern
gav uttryck åt i sin stora exposé
av det utrikespolitiska läget, finns
det ingen anledning att nämnvärt förlänga
debatten. I redogörelsen liksom

i kommentarerna till densamma redovisade
utrikesministern allt som är av
väsentlig betydelse för bedömande av
den allmänna situationen och vårt lands
ställning i det tyvärr allt annat än stabila
och lugna världsläget. Det var
bland annat klara besked åt skilda håll
om hur vi se på både egna och andra
folks förhållanden, och vi kunna vara
vissa om att man åtminstone inom de
läger, där man leds av samma intentioner
som vi beträffande folkens inre
och inbördes förhållanden, kommer att
hälsa framställningen med förståelse
och sympati.

Det överensstämde med allas vår vetskap
när utrikesministern, citerande
mr Bevin, fastslog på tal om det nordiska
samarbetet, att här råder en andlig
allians till fromma för de däri deltagande
folken. Och kanske är det inte
förmätet att säga, att denna allians kan
vara av betydelse även för andra folk,
trots att vi äro små enheter. Man skall
kanske inte känslomässigt tala om
exemplets makt, vi ha inte rätt att på
något sätt förhäva oss. Men de skandinaviska
folkens beredvillighet att
efter bästa förmåga arbeta i det internationella
fredsarbetets tjänst, att göra
sina insatser för utjämning och fredlig
utveckling kan förvisso medverka
till en gynnsam utveckling i allmänhet,
trots att det just nu inte ser så ljust ut.

Efter den första fredstidens allmänna
optimism har tillförsikten i inte ringa
grad dämpats. Stora och beklagliga
motsättningar mellan ledande stater
kasta en tät skugga över den internationella
politiken, och det saknas inte
olycksprofeter, som tyckas ta nästan
för givet att vi glida fram mot en ny
katastrof. Det har uppstått en spänning,
som kan resultera i en våldsam urladdning,
våldsammare kanske än dem vi
upplevt hittills. De svårigheter, som
Förenta Nationerna ha att brottas med
framför allt på grund av motsättningen
mellan öst och väst, äro ett nedslående
exempel på hur man i optimismens da -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

gar lätt sträcker förhoppningarna för
långt. Men så länge det dock kan målmedvetet
arbetas för en mer betryggande
ordning, bör man inte ge saken förlorad.

EU glädjande inslag i världsbilden
är, såsom utrikesministern nämnde, den
stora amerikanska planen på ekonomiskt
bistånd åt det krigshärjade Europa.
Tyvärr har denna plan inte väckt
positivt intresse över hela linjen, den
har i öster mötts så negativt som tänkas
kan. Och eftersom den sålunda — om
den verkligen kan bringas ut i det
praktiska livet — kommer att omfatta
endast en del av Europa, får man ofta
höra sägas, att den tjänar som redskap
åt en blockbildning med skrämmande
syften. Vore det fråga om en politisk
blockbildning, till på köpet med det
ändamål, som man på sina håll anser
sig spåra, skulle förvisso inte vårt land
och inte heller något av de andra
skandinaviska länderna lämna sin medverkan.
Nu kunna vi göra det i den
fasta övertygelsen, att Marshallplanens
syfte är att så snart som möjligt resa
Europa på fötter igen, befria folken
från den nöd och ångest, som är daglig
gäst på så många håll. Planen var ursprungligen
tänkt som en europeisk
gemenskap, och när den nu, sedan den
av kända skäl underkänts i östra Europa,
kommer att gälla blott en del av
Europa, kan detta förhållande omöjligen
sägas bevisa, att den avsiktligt utformats
till att tjäna ett visst politiskt
block. I det sammanhanget vill man
självfallet gärna ge uttryck åt övertygelsen,
att stödaktionen kommer att genomföras
på ett sätt, som inte rubbar
de hjälpbehövande folkens självständighet
i politiskt hänseende. Men det
vore ju å andra sidan inte något onaturligt,
om en verksam hjälp bidroge
till att befästa och utveckla gamla vänskapsband
mellan de nationer, som arbeta
på demokratisk grund och som
umgås med varandra i demokratiska
former. Och allt som kan befrämja goda

relationer, inte bara över landgränserna
utan också över haven, är självklart
värt att hälsas med den största tillfredsställelse.

Det program för svensk utrikespolitik,
som utrikesministern utvecklade,
är, kan man säga, ett traditionellt program,
och det torde inte möta någon
gensaga från vårt folks sida. Neutralitetspolitiken
är den väg vi normalt äro
hänvisade att beträda. Den var framkomlig
under två världskrig, även om
den inte alltid beskrev en rak linje.
Men det är nog ingen överdrift att säga,
att det numera på sina håll inom vårt
folk höjs tvivlande röster som säga,
att om det tyvärr skulle bryta löst en
tredje gång, är det förvisso mera tveksamt
om neutralitetspolitiken förmår
att framgångsrikt hävda sig. Vårt land
kan komma att ligga i en skärningslinje
betydligt mer markant än vad fallet
var under de båda krig vi ha bakom
oss. Det gäller att realistiskt räkna med
denna eventualitet och att vi i olyckans
ögonblick, om det en gång skulle komma,
lika realistiskt anpassa oss därefter.
När utrikesministern antyder denna
eventualitet ger han klart besked
om att vi inte ge oss hän åt illusionspolitik
utan äro beredda att ta de praktiska
konsekvenserna av ett ändrat läge,
som korsar vår traditionella politik.

När vi säga detta vända vi oss inte
mot något speciellt håll. Vi upprepa
att vi inte vilja delta i någon blockbildning.
Så vitt jag förstår — i motsats
till min partikamrat professor
Lundstedt — äro utrikesministerns ord
om faran att sammanblanda utrikespolitik
och inre politiska ideologier mycket
starkt motiverade. Men det är i lika
hög grad på sin plats, såsom ju också
skedde i utrikesministerns kommentarer,
att man på svensk sida starkt och
konsekvent hävdar demokratiens värden
både nationellt och internationellt. Det
må vara vår brinnande förhoppning, att
folken skola gå ut ur den nuvarande
våndan med ökade utsikter att få leva

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Interpellation angående den tilltagande utflyttningen från Gotland till fastlandet

ett liv i frihet och framåtskridande,
där individens rätt är det mest framträdande
draget i samhällsbilden.

Det var, herr talman, endast dessa
korta reflexioner jag här ville ge uttryck
åt.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande
frågor till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 3.

Herr ENGSTRÖM erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! En
oroväckande folkminskning har de senaste
åren skett på Gotland. Enligt uppgifter
torde under 1946—1947 inte
mindre än 1 800 personer ha lämnat
Gotland.

Här föreligger icke samma problem
som i övriga svenska landskap att man
flyttar från landsbygden till städerna,
utan här flyttar man från Gotland till
fastlandet.

Detta torde i första hand bero på att
det på Gotland icke finnes sådana möjligheter
inom industri och hantverk,
att den från landsbygden övertaliga
arbetskraften kan finna lämplig sysselsättning
inom länet.

Gotlands företagareförening arbetar
på att understödja och uppmuntra enskilda
initiativ för att härmed avhjälpa
eller minska svårigheterna. Det torde
emellertid inte vara tillräckligt med
det arbete som denna förening utför.
Här fordras ett kraftigare ingripande
från statens sida. En skyndsam industrilokaliseringsutredning
på Gotland bör
företagas. Då det på Gotland råder
brist på kapital, måste man här räkna
med betydande insatser från statens
sida.

Vilka möjligheter som finnas för Gotland,
torde komma att framgå av den

kommande utredningen. Redan nu föreligga
flera initiativ, för vilkas förverkligande
det fordras statens stöd.

En industriell utveckling försvåras
till en del därav, att el-kraften är för
dyr, varför jag förutsätter, att en blivande
utredning tar npp även denna del
av problemet.

Gotlands framtid ser inte ljus ut ur
befolkningssynpunkt. I försvarskommitténs
framlagda betänkande förutsattes
en stark minskning av de anställdas antal
vid Gotlands försvarsorganisationer.
Vilken betydelse en sådan företagen anordning
kan få ur försvarssynpunkt,
skall inte här beröras, men ur befolknings-
och ekonomisk synpunkt medför
det svåra rubbningar. Av de personer,
som direkt försörjas genom lön
från försvaret, komma enligt den föreslagna
ordningen omkring 1 000 personer
att avkopplas, och Gotland förlorar
omkring 2 miljoner i inkomst. Med
detta komma våra förut betungande
skatter att öka. Vår nuvarande landstingsskatt
utgör kronor 4: 20.

Gotland har goda möjligheter att försörja
ett betydligt större antal människor
än som nu iiro bosatta där. Som
exempel kan jag nämna, att vi årligen
exportera betydande mängder livsmedel.
Under år 1946 har exporten av
kött och fläsk överstigit importen med
över 2 miljoner kg, smör över 1,5 miljoner
kg, socker 12 miljoner kg, ost 0,5
miljoner kg, rotfrukter 4,5 miljoner kg,
ägg 29 miljoner st.

I anslutning till vad jag härmed anfört,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
få framställa följande fråga:

Är herr statsministern villig medverka
till att en specialutredning verkställes
för att utröna, vilka åtgärder
som från statens sida böra vidtagas för
att bereda möjlighet för den gotländska
befolkningen att kvarstanna på ön och
där finna sin bärgning?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 4 februari 1948 em. Nr 5.

Interpellation angående indragningen av koncessionen för Malmö—Genarps järnväg.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PERSSON i Svensköp, som anförde:
Herr talman! Genom beslut i
nyårskonseljen meddelade Kungl. Maj:t
tillstånd för vederbörande att nedlägga
driften å Malmö—Genarps järnväg från
och med den 1 nästkommande juli eller
i visst fall tidigare. Denna järnväg har
i normala tider haft svårt att hävda sig
i den ekonomiska konkurrensen med
andra samfärdsmedel. Måhända har det
icke heller på grund av trafikområdets
obetydlighet varit möjligt för koncessionens
innehavare att på ett rationellt
sätt tillgodose bygdens kommunikationsbehov.

Emellertid inställer sig vid driftens
nedläggande den frågan, om icke kommunikationsväsendet
i dagens läge är
så ansträngt, att nedläggandet av järnvägsdrift
i en bygd, som har stort behov
av ett rikt kommunikationsnät, icke
kan försvaras. Godstrafiken å banan
synes icke ha varit obetydlig, och ett
överflyttande av denna trafik till andra
samfärdsmedel måste för dessa senare
innebära en belastning. Också ur allmän
beredskapssynpunkt måste det anses
vara av värde att bibehålla en järnvägslinje
från en storstad ut till den
omkringliggande bygden.

Även för den bygd det gäller synes
ifrågavarande järnvägsdrift vara av viss

betydelse. Den meningen har allmänt
kommit till uttryck, att med den rationalisering
av verksamheten, som stordrift
möjliggör, skulle även denna bana
kunna göras bärig. Persontrafiken skulle
kunna bringas att öka genom insättning
av rälsbussar å banan. Icke minst
för bettransporter utnyttjas järnvägen
av ortsbefolkningen. Även för postväsendet
i orten har järnvägen en viss betydelse.
Ett nedläggande av driften
måste här som annorstädes påkalla en
ingående prövning av frågan, huruvida
man ur allmän såväl som lokal trafiksynpunkt
är mest betjänt av att driften
nedlägges eller av att den fortsätter.

Med stöd av det anförda får jag härmed
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet framställa
följande interpellation:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att
lämna en redogörelse för de motiv, som
legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut
att upphäva koncessionen beträffande
Malmö—Genarps järnväg?

2) Kan man förvänta någon åtgärd
från Kungl. Maj :ts sida för att tillgodose
kommunikationsbehovet i orten efter
järnvägsdriftens nedläggande?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 februari

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen bör- § 1.

jade sammanträdet; och leddes därvid Herr andre vice talmannen meddeförhandlingarna
till en början av herr lade, att överläggningen i anledning av
andre vice talmannen. de av hans excellens herr ministern för

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

utrikes ärendena Undén och chefen för
handelsdepartementet, herr statsrådet
Gjöres i enlighet med Kungl. Makts
skrivelse nr 31 vid förmiddagens plenum
lämnade meddelandena nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr LJUNGQVIST, som yttrade: Herr
talman! Från regeringsbänken har man
i dag i mycket positiva ordalag uttalat
sin glädje över att det nordiska samarbetet
i olika avseenden har kunnat
återupptagas och utvecklas. Man har
också sagt, att mycket ännu är att vinna
i fråga om detta samarbete och att den
svenska regeringen däri ser ett betydelsefullt
mål för sin politiska verksamhet.
Man har vidare upplyst om att det på
konferensen i Paris meddelats att Nordens
länder ämnade fullfölja arbetet på
en ekonomisk samverkan.

Det är med utomordentligt stor glädje
och tillfredsställelse, som alla vänner
av en intensifierad nordisk samverkan
— och till dem räkna vi oss väl de
flesta — konstatera, att regeringen så
klart givit uttryck åt sina strävanden
i denna riktning. Icke minst på det ekonomiska
området, när det gäller att
taga itu med de konkreta uppgifterna,
komma regeringens åtgöranden inom
vida kretsar att följas med stort intresse
och med stor sympati.

Ett par ord vill jag emellertid i förbigående
säga om den nu pågående konferensen
om europeisk tullunion i Bryssel.
Sverige och Norge ha dit sänt observatörer,
medan Danmark — liksom
för övrigt Schweiz — sänt en delegation
för att deltaga i överläggningarna. Jag
vill för min del icke uttala mig om
problemet europeisk tullunion i detta
sammanhang. Jag behärskar icke ämnet
och har därför icke kunnat bilda
mig en bestämd uppfattning. Men jag
har fäst mig vid att det ändå kanske
föreligger en liten nyans i fråga om förfaringssättet
hos å ena sidan Sverige
och Norge, å andra sidan Danmark. I

ena fallet har man sänt observatörer, i
andra fallet en delegation. Måhända har
denna omständighet icke alls någon saklig
betydelse, men jag bär velat nämna
förhållandet, eftersom det ju för oss
gäller att så långt det över huvud taget
är möjligt förhindra varje uppkommande
risk för att Nordens länder skulle
komma att gå skilda vägar. Min utgångspunkt,
liksom väl de flestas, är den att
om icke vi inom de nordiska länderna,
som i så många olika avseenden äro
knutna till varandra och stå varandra
nära, kunna etablera en alltmer intim
samverkan och gemenskap, har man
icke anledning att se så värst optimistiskt
på möjligheterna ute i världen i
övrigt. För oss föreligga ju förutsättningar
i hög grad. Beneluxgemenskapen
har givit oss en tankeställare, som jag
hoppas skall bidraga till att föra den
nordiska samverkan framåt. I en del
avseenden kan man väl säga, att läget
nu blivit förändrat, så att gynnsammare
förutsättningar nu föreligga. Det gäller
för oss alla att göra allt vad göras kan
för att hävda en gemensam nordisk
linje, en gemensam linje som skadar
ingen och som därför ingen har någon
anledning att motarbeta.

Ännu en gång vill jag sålunda understryka
min personliga tillfredsställelse
över den positivism i denna fråga, som
har kommit till uttryck från regeringshåll.

Därefter bara en kort reflexion — det
har talats mycket om den saken förut
i dag — rörande Nordens och Sveriges
ställning i det utrikespolitiska sammanhanget.
Någon andlig neutralitet i striden
mellan diktaturens tvång och demokratiens
frihet finns naturligtvis icke
hos den överväldigande massan av
svenska folket. Vi veta precis, var vi
höra hemma i det fallet. Vi tillhöra den
västerländska civilisationens demokratiska
värld. Det är den rubrik vi gå under,
och det vet säkert var och en i
utlandet, som äger den allra minsta kännedom
om eller alls intresserar sig för

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsmi

Sverige och svenska förhållanden. Det
är klart — och det kom också till uttryck
i herr Halléns anförande — att
ju kraftigare kommunismen driver sin
imperialism, desto fastare måste sammanhållningen
bli mellan demokratiens
folk. Sedan är det en annan sak, vilka
möjligheter vi ha att slippa dragas in
i eventuellt uppkommande konflikter.
Vi ha väl, vi svenskar, ändå rätt att
säga, att vi visat, att vi äro ett fredsälskande
folk, som vill leva i god sämja
med alla stater. När det talas om möjligheterna
— och det har det gjorts tidigare
här i dag —- för stater med olika
ideologier att i fred leva vid varandras
sida, måste det framhållas, att behandlingen
av Finland i olika avseenden naturligtvis
blir av en avgörande betydelse
för hur svensk opinion och opinionen
även inom våra övriga nordiska grannländer
reagerar. Vi hoppas alla, att det
skall visa sig, att våra farhågor därvidlag
äro ogrundade.

Herr talman! Detta var endast några
reflexioner kring ämnet nordisk gemenskap
och dess betydelse. Jag är nu
ledsen att några ögonblick behöva störa
friden i denna dubbelbänk på stockholmssidan.
Jag vill säga några ord till
herr Johansson i Stockholm.

Jag kände så väl igen tongångarna
från den tid, då vi kamperade tillsammans
i Stockholms stadsfullmäktige och
då herr Johansson i Stockholm och jag
ibland kommo in på detta tema. Nu finner
jag anledning, sedan jag hört herr
Johansson, att ånyo, så att säga på bortaplan,
taga upp några synpunkter. Jag
skall vara så välvillig mot herr Johansson
som möjligt genom att i min argumentering
huvudsakligen använda mig
av uttalanden, som han själv och hans
partivänner tidigare gjort. Innan jag gör
det vill jag i förbigående nämna, alt
det förefaller mig ganska egendomligt,
att herr Johansson i Stockholm kan så
siikert utgå ifrån, att 8ä ''/<■ av det grekiska
folket, om möjligheter därtill gåves,
skulle uttala sig för kommunismen,
fi Andra kammarens protokoll 19''iS. ,

Jag frågar mig, varför han valt just
denna siffra. Eljest brukar det vara så,
när det gäller diktaturerna, att man väljer
siffran 98 eller 99 % i fråga om valresultatet
—- sedan man avskaffat den
stimulans till valdeltagande, som ligger
i förefintligheten av flera partier! Herr
Johansson i Stockholm fällde i dag det
yttrandet — om jag icke missförstod
honom — att det åren 1941 och 1942
icke var kommunisterna som sveko i
kampen för demokratien.

Jag skall till en början bo att få citera
Ny Dag för den 16 oktober 1944. Det
heter: »Men kommunismens politik av
i dag är en annan än tidigare. Kommunismen
har förändrats, heter det. Kommunismen
har icke uppgivit sina slutmål,
även när dess taktik på grund av
ett förändrat läge har förändrats ...
Kommunisternas paroll: en förening avarbetarklassens
alla krafter i ett enda
revolutionärt enhetsparti.» Det har förklarats,
ofta från kommunistiskt håll,
vill jag minnas, att i själva verket har
kommunismen icke förändrat sig. Det
är mycket svårt — och det är icke att
begära efter kommunistiska partiets
lednings föregående -— att man från det
hållet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt reda ut den trassliga kommunistiska
härvan från 1939 och 1940; jag
går något litet längre tillbaka i tiden
än herr Johansson i Stockholm gjorde
— delvis sammanfalla dock tidpunkterna.
Jag tror icke att herr Johanssons
argumentering kunde övertyga någon,
och han har sannerligen icke kunnat
rehabilitera kommunismen för dess
uppträdande då. När jag hörde herr Johansson
i Stockholm, plockade jag upp
denna lilla lista med citat. Det är visserligen
en ganska makaber sysselsättning
atl återgiva dessa uttalanden, men
jag tror att det kan ha sin nytta med sig.

Stormklockan skriver i nr 9 för 1940:
»Även socialdemokratiska ungdomsförbundet
har förklarat att England för
krig för demokratien och friheten. Det
kan bara betyda att den uppmanar den

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

socialdemokratiska ungdomen att gå till
kamp för Englands intressen.» Detta var
sålunda under tiden för det nazistkommunistiska
förbundet. Herr Linderot
yttrade den 27 februari 1941: »Att
driva den svenska politiken i fientlig
riktning mot Tyskland skulle vara fel.
... Den svenska utrikespolitiken måste
följa det råd som Molotov en gång gav,
nämligen att i utrikespolitiken gäller det
att skaffa sig så inånga vänner som möjligt.
» Stormklockan 1939 skriver: »Do
engelska och franska imperialisterna
söka föra den arbetande ungdomen bakom
ljuset genom att framställa sitt krig
som demokratiens försvar. Men just de
som under denna falska förevändning
driver er, unga arbetare och bönder, i
massdöden är själva demokratiens och
frihetens värsta fiende». Herr Linderot
yttrade i urtimans remissdebatt 1939:
»Jag vill fästa uppmärksamheten på
iinnu en sak. Det förs nämligen, inte
minst i den socialdemokratiska pressen,
en kampanj på den linjen, att det för
närvarande har utbrutit ett demokratiernas
krig mot nazismen.» Och han
fortsätter: »Genom denna felaktiga karakteristik
av kriget skapa vederbörande
med eller mot sin vilja en krigsaktivistisk
inställning.» Om detta skulle
man kunna säga, att uttalandet sedermera
blev riktigt så till vida, att även
en diktatur kom med i striden på demokratiernas
sida. Herr Gustav Johansson
i Stockholm, som sålunda nyss höll
det av oss åhörda anförandet här i dag,
skrev i Ny Dag den 9 april 1940: »Det
är de små staternas beskyddare, England
och Frankrike, som genom sin
flagranta kränkning av Norges suveränitet
framkallat detta läge för Nordens
länder ... Den vita beskyddarskruden
från Geneve måste hängas undan. Västmakterna
måste visa sitt rätta ansikte,
den nakna och brutala imperialismen.»
Slutligen, herr Johanssons i Stockholm
Ny Dag skrev på ledarplats tre dagar
före den dansk-norska ockupationen:
»Den tyska vita boken lämnar mycket

värdefulla bidrag till avslöjandet av en
brutal och brottslig imperialism, som
döljes under fraser om demokratiens
och de små folkens försvar ... Vi hoppas
att förlaget för utrikespolitisk upplysning,
som under Kooperativa förbundets
beskydd sysslar med översättning
av blå, blåvita m. fl. böcker, också
presenterar Tysklands vita bok i svensk
språkdräkt.» Det är till att ha varit
propagandor, herr Johansson, för diktaturerna,
även för den nazistiska!

Stundom benämner man, såsom jag
bär hört har skett här i kammaren,
vissa framstående politiker i detta land
för »1940 års män», då i föraktlig bemärkelse.
Jag skulle vilja säga, att den
rubriken passar bäst i den nedsättande
bemärkelse man givit den på de svenska
kommunistiska ledarna. Man kan konstatera
genom dessa uttalanden — och
det finns flera — att nazismen den tiden
hade ganska goda medhjälpare i
kommunisterna här i landet. Jag tror
att det finns alla skäl för herr Johansson
i Stockholm att stämma ned tonen
åtskilligt.

Härefter anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
hade ursprungligen icke tänkt taga till
orda i denna debatt, då jag så nyligen
inför kammaren berört spörsmål, som
åtminstone delvis ha samband med utrikesärendena.
Men då jag hörde hans
excellens herr utrikesministerns intressanta
redogörelse här i dag, lystrade jag
vid ordet UNESCO, och det var då jag
tillät mig begära ordet. Det var nu åtskilliga
timmar sedan, men jag skall be
att få säga några ord med anledning av
de upplysningar, som utrikesministern
lämnat, dels vid detta tillfälle och dels
under remissdebatten. Jag tänker icke
göra någon större affär av denna sak,
men då det i det nu justerade protokollet
i utrikesministerns anförande står,
att jag kom med felaktiga uppgifter om
avgiftens storlek, skall jag tillåta mig

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

att uppehålla mig ett ögonblick vid den
saken. >.

Som utrikesministern erinrar sig, svarade
jag honom i en helt kort replik,
att jag till mitt förfogande hade något
andra siffror ån dem han hade att meddela.
Jag har just i dag varit i tillfälle
att kollationera, att de av mig lämnade
siffrorna måste ha varit de senast tillgängliga.
Jag har nämligen fått dem
direkt av den observatör, som av regeringen
var utsänd i oktober och som
vistades ett par månader nere i Mexico
vid den sista generalkonferensen med
UNESCO. Han har meddelat mig, att den
budget som är uppgjord för år 1948
slutar på maximum 8 miljoner dollar.
Enligt den kvot, som numera efter förhandlingar
tycks vara fastställd och
som utgör 2,04 %, skulle summan för
Sveriges del uppgå till 160 000 dollar.
•lag frågade alldeles privat finansministern,
hur mycket man skall beräkna
dollarn till i dag, och han svarade då,
att man beräknar den till 3: 60. Låt oss
göra en multiplikation med 3: 60 och
därtill lägga ett eventuellt belopp för
bidrag till en sorts dispositionsfond
(»The Revolving Fund»), som fastställts
av gcneralkonferensen till 1 miljon dollar,
varav efter nyssnämnda procentuella
beräkning på Sveriges del skulle
komma cirka 20 000 dollar! Jag vill
göra det tillägget, att denna sista summa
möjligen bortfaller. Men låt oss räkna
så pessimistiskt som möjligt. Vi komma
då upp till 180 000 dollar, och så
vitt jag kunnat räkna ut det riktigt, blir
det i svenska pengar ungefär 650 000
kronor, alltså icke 900 000, som utrikesministern
nämnde även i sitt anförande
bär i dag. Jag förmodar, att detta misstag
beror på att han rörde sig med något
äldre beräkningar än de som stått
till mitt förfogande. Jag upprepar ännu
eu gång vad jag tillät mig säga i den
föregående debatten, att kontakterna
mellan utrikesdepartementet och ecklesiastikdepartementet
icke tyckas ha
varit de allra bästa och icke heller kon -

takten mellan utrikesdepartementet och
det ganska avlägset liggande Mexico. I
rättvisans namn kanske man skulle tilllägga,
att om det skall göras upp en
svensk budget för UNESCO, måste också
tillkomma vissa expensutgifter. Det
kan emellertid icke bli någon så stor
summa. Förmodligen får man räkna
med en arvodestjänst åt en sekreterare
och vidare vissa utgifter för de kommande
årliga generalkonferenserna, var
de nu kunna komma att hållas. Den
sista uppgift jag har är den, att nästa
generalkonferens skall hållas i Oslo. I
varje fall kommer det att bli någonstans
i Europa, och det skulle då icke behöva
bli så stora utgifter för vårt vidkommande.

Nu kanske utrikesministern svarar,
att denna skillnad — jag utgår från att
mina uppgifter äro de riktiga — icke
är så betydande. Den rör sig dock om
mellan 200 000 och 300 000 kronor, och
låt oss gärna räkna med ett medeltal
mellan de båda beloppen! I pressdiskussionen
har nämligen gjorts gällande,
att vi icke ha råd att gå in i UNESCO,
emedan vi ha att tillgodose vissa inhemska
behov, bland annat för universitetsbiblioteken.
Jag har under middagspausen
här tagit reda på att skillnaden
mellan det belopp universitetsutredningen
föreslagit beträffande biblioteken
och vad Kungl. Maj:t föreslagit
just rör sig om ett belopp mellan
250 000 och 300 000 kronor. Det skulle
därför icke med nödvändighet behöva
bli ett val mellan dessa båda goda saker.
Det förefaller mig som om man
här skulle kunnat välja båda två. Jag
uttrycker också min tillfredsställelse
över att utrikesministern i motsats till
regeringens majoritet — det var tydligen
många bud, som måste skiljas åt i
detta fall — ansåg, att vi borde ha anslutit
oss till denna ur allmän kulturell
synpunkt viktiga internationella organisation.

Jag tillät mig i remissdebatten säga,
att jag vid det tillfället icke hade någon

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 om.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

stadgad uppfattning om värdet av
UNESCO. Jag ville över liuvud taget
icke yttra mig om den saken, då något
faktiskt förslag icke förelåg från regeringens
sida. Beträffande UNESCO:s arbete
ha ju meningarna varit ganska
växlande här i vårt land. En hel del
kritik har framkommit, tyvärr måste
jag säga i den något isolationistiska
anda, som brukar utmärka en stor del
av den svenska opinionen, när det gäller
utrikes angelägenheter, något som
uttrycktes på ett mycket vältaligt sätt i
herr Vilhelm Lundstedts anförande.
Det kan dock icke förnekas, att en del
av denna kritik har varit berättigad.
Sålunda har man i en av de kolorerade
eftermiddagstidningarna i Stockholm,
som ju alltid äro pigga, gjort gällande,
att den svenska pressen icke hade något
intresse av dessa meddelanden från
UNESCO, att det var en hel massa papper,
som bara åkte i tidningarnas papperskorgar.
Det är tydligen även i internationella
sammanhang, som pappersförbrukningen
är betydande. Jag
tror, att det ligger någonting i denna
kritik, men jag skulle vilja erinra utrikesministern
om att samma kritik riktades
för 20 eller 25 år sedan mot alla
de cirkulär och publikationer, som då
kommo från Nationernas förbunds olika
avdelningar i Geneve. Nu har man
försäkrat ifrån den observatör, som varit
nere i Mexico, att frågan har uppmärksammats,
och att man i fortsättningen
kommer att iaktta större sparsamliet
med dessa meddelanden från
UNESCO.

En viss kritik har också riktats mot
några av de ledande personligheterna
i UNESCO. Jag är icke kompetent att
bedöma, huruvida den är riktig. Det
rör sig dock här om internationellt erkända
kulturpersonligheter, t. ex. en
man som Julian Huxley, vilken ju i alla
fall har internationellt anseende, och
den franske författaren Jacques Marilain,
som helt nyligen fått en bok om
de mänskliga rättigheterna översatt till

svenska och som i alla fall står på eu
nivå, som icke ems är lätt att uppnå på
motsvarande håll i detta land, där man
ju har så lätt för att kritisera andra.

Jag skulle också vilja nämna en annan
form av kritik, vilken framkommit
i den ansedda publikationen Foreign
Affairs i ett nummer förra året. Där
har en av tidskriftens redaktörer, Dexter,
som torde vara ganska välkänd,
framfört en kritik mot UNESCO, som
kanske kan ha ett visst intresse i denna
debatt. Han gör i artikeln gällande,
att UNESCO icke är någon universell
organisation. Åtminstone en av världens
största stater, nämligen Sovjetunionen,
är icke ansluten till UNESCO.
Emellertid har man på ryskt vetenskapligt
håll — vetenskapen i Ryssland står
i vissa avseenden mycket högt — uttalat
sitt intresse för UNESCO :s arbete på
det rent vetenskapliga planet, och man
har lovat att i begränsad omfattning
medverka i dess arbete. När det gäller
vissa andra mycket väsentliga områden
har det emellertid visat sig, att ryssarna
icke äro med. Dexter åberopar i sin
uppsats, att en av de grundregler som
äro bestämmande för UNESCO :s arbete,
som på engelska heter »free flow of information,
free cxchange of persons
and ideas», d. v. s. ett fritt tankeutbyte
mellan folken, icke har accepterats av
de ryska makthavarna. På en av de
sedlar, som TT brukar hänga ut i riksdagskorridoren
och som återge de
färska nyheterna från utlandet och som
åtminstone läsas av en del av riksdagens
ledamöter, förekommer i dag ett
telegram från Lake Success, som jag
icke vill undanhålla kammarens ledamöter
och som är av följande lydelse:
»Sovjetunionen var det enda land som
opponerade sig mot den rapport som
utarbetats av FN:s särskilda utskott rörande
fri information och fri press.
Rapporten kommer på onsdagen att underställas
FN-kommissionen för de
mänskliga rättigheterna. Den ryske delegaten
Lomaken framhöll att man mot -

Onsdagen den 1 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

satte sig rapporten därför att den inte
innehöll något speciellt om ''krigshets
ocli kampen mot fascismens återstående
anhängare’».

Jag har en speciell anledning, herr
talman, att ytterligare syssla med denna
fråga. I eu motion, som väcktes av
folkpartiet för ett par år sedan och som
vann riksdagens bifall och i sin tur
ledde till tillsättande av den stora
tryckfrihetskommitté, som nu har framlämnat
sitt betänkande, framhålles på
något ställe värdet av en internationellt
reglerad fri nyhetsförmedling. Det synes
mig också vara en av de betydelsefullaste
reformer, som skulle kunna genomföras,
om vi som jag tror alla i
denna församling varmt hoppas skola
kunna undgå den bebådade stora kraftmätningen
mellan de olika stormakterna.
Om tankeutbytet är fritt, om människor
få fritt resa i olika länder, och
om tillfälle ges till fri information, så
tror jag, att många missförstånd och
missförhållanden skulle kunna undanröjas.
Herr Ifallén var i sitt intressanta
anförande här i kammaren inne på
samma sak. Jag ber att få understryka
hans synpunkter, och jag hoppas, att
vi båda jämte övriga ledamöter av konstitutionsutskottet,
som väl sannolikt
får till uppgift att behandla det bebådade
förslaget till ny tryckfrihetslag,
också skola bli i tillfälle att ena oss om
någon formulering i denna anda. Jag
kan instämma i de ord om nödvändigheten
av yttrande- och tankefrihet, som
utrikesministern fällde i dag i regeringsdeklarationen.
Dem tycker jag att
vi alla höra vara beredda att underskriva,
som sätta värde på att leva i ett fritt
samhälle. Hans rent utrikespolitiska deklarationer
i dag bar jag i sak icke heller
någon anledning att resa invändning
emot.

Emellertid yttrade eu tidigare av mig
apostroferad talare, konstitutionsutskottets
ordförande herr Hallén, att det
syntes honom nödvändigt, att vi skulle
bibehålla vad han kallade »den klas -

siska neutraliteten». Jag måste, även
om jag till alla delar instämmer i syftet
med och innebörden av herr Halléns
anförande, i alla fall säga, att »den
klassiska neutraliteten» knappast är någonting,
som vi ha någon särskild anledning
att hålla på. Om man med klassisk
neutralitet menar den form av
neutralitet, som av den svenska statsledningen
var oss anbefalld under de
mörka krisåren, så vill jag endast uttala
den förhoppningen, att den icke
bara, som herr Hallén sade i ett annat
sammanhang, skall förläggas i någon
sorts materialreserv, utan att den skall
definitivt förvisas till någon historisk
vindskammare för att om möjligt helst
icke tas tillbaka igen. Utan tvivel har
den form av neutralitet i handling,
som herr Hallén åsyftade, haft en mycket
stor betydelse för värnandet av
detta lands frihet och oberoende. Men
det proklamerades under kriget —■ jag
fann till min stora glädje, att den nuvarande
utrikesministern vid det tillfället
reste mycket bestämda gensagor
mot en sådan tankegång — att neutraliteten
icke bara skulle vara en neutralitet
i gärningar utan också i tänkesätt.
Så sent som jag tror år 1945 förekom
det till dechargememorialet en reservation,
där man mycket bestämt tog
avstånd från några kuriösa uttalanden
i den riktningen, och det gladde mig
mycket att höra, att utrikesutskottets
dåvarande ordförande i första kammaren
mycket bestämt reagerade mot
dessa besynnerliga tankegångar. Skulle
jag ge en mera nyanserad framställning
av hur jag tolkar ncutralitetsbegreppet
just nu, alltså friheten från
blockbildning, så måste det ske med
en kompletterande hänvisning till att
det är oss alldeles omöjligt att beträffande
hela vår andliga inställning ha
annat än kontakt med och sympatier
för den åskådning, som i alla fall har
byggt upp vår västerländska kultur och
såsom sill förnämsta språk för närvarande
har engelskan, det språk, om

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

vilket 194G års skolkominission enhälligt
fattat beslut att det skall införas
som obligatoriskt ämne för alla
svenska barn, när det blir möjligt att
genomföra en så betydelsefull skolreform.

Jag har härmed kommit fram till vad
jag tänkte säga med anledning av herr
Johanssons i Stockholm anförande.
Han hade en mycket vidlyftig exposé.
Han begagnade sig, om jag får använda
ett uttryck från Tusen och en natt,
av en av dessa orientaliska mattor,
med vilken han förflyttade sig än till
det grekiska slagfältet, än till Frankrike,
och han hamnade ett ögonblick
även på en middag hos amerikanske
ambassadören i Stockholm. Beträffande
denna middag, som herr Johansson
nämnde och om vilken tillställning han
tydligen är i besittning av bättre informationer
än jag har till mitt förfogande,
vill jag endast säga, att han, som
väl har möjligheter att umgås på vissa
andra ambassader, väl också borde ha
möjlighet att påverka den ryska stormakten
i den riktning jag har försökt
antyda i mitt anförande. Jag förmodar,
att han hör till de välsedda gästerna
vid de gästabud, som förekomma på
ryska ambassaden. Även om jag självfallet
icke på något sätt vill insinuera,
att en svensk riksdagsman står i något
särskilt beroende till en främmande
makt, måste jag ändå säga, att det synes
mig anmärkningsvärt, att herr Johansson
förefaller att på ett alldeles
märkvärdigt sätt vara inställd på samma
våglängd, om jag får använda det
uttrycket, som de ryska makthavarna,
alltså på Moskvas våglängd.

I den kritik, som han i sitt långa anförande
kom med, förekom en hel del
kritik av missförhållanden, icke bara
naturligtvis i vårt land utan även i en
hel rad främmande länder. Jag lyssnade
emellertid förgäves, när jag iakttog
denna färd med den underbara
mattan, efter någon kritik av förhållandena
i det väldiga sovjetlandet, och

det är väl ändå otänkbart, herr talman,
att det icke på något område skall finnas
möjlighet för herr Johansson och
hans meningsfränder att utöva någon
kritik av förhållandena i det landet.
Det kan ju bero därpå, som jag antydde
tidigare, att det förefinnes några
sorts svårigheter av teknisk natur för
den där mattan att landa på alla ställen
i Sovjetunionen. Vi känna ju väl
till att den järnridå, som det många
gånger här talats om, faktiskt är en
realitet. Det förefaller mig därför som
om en av herr Johanssons och hans
meningsfränders viktigaste uppgifter,
när de till äventyrs tala med ryssarna,
skulle vara att upplysa dem om den
stora betydelse, som man i Västeuropa
och över huvud taget på det västra
halvklotet fäster vid sådana ting som
yttrandefrihet, personlig rörelsefrihet
och personlig frihet över huvud taget.
Jag har förgäves i hans utmärkta tidning
eller eljest spanat efter någon
verkligt effektiv kritik av förhållandena
i Sovjet — det kan hända att en
sådan kommer i ett senare anförande
av herr Johansson — på samma sätt
som vilken svensk tidning som helst
kan prestera en ganska ingående och
närgången kritik av låt oss säga amerikanska
inrikespolitiska företeelser.

Till sist, herr talman, skulle jag till
herr Johansson också vilja hemställa
om svar på en fråga, som mycket intresserar
mig och som jag vet intresserar
många av kammarens ärade ledamöter.
I samförstånd med två andra
av riksdagens ledamöter har jag till
norska nobelkommittén föreslagit den
svenske legationssekreteraren Raoul
Wallenberg till erhållande av Nobels
fredspris. Jag har icke granskat den
lista, som varit utlagd i denna kammares
läsrum liksom i första kammarens,
men det skulle mycket förvåna mig,
om herr Johanssons eller hans meningsfränders
namn skulle återfinnas
på den listan, och det vill jag icke
klandra honom för. Jag är alldeles sä -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

ker på att han och hans meningsfränder
ha andra kandidater. Jag såg häromdagen
i tidningen att universitetet
i Bukarest föreslagit en så kvalificerad
person som den ryske utrikeskommissarien
Molotov.

Men det är en annan fråga, som jag
med större skärpa och allvar skulle
vilja framställa till herr Johansson.
Undertecknarna av uppropet rörande
Raoul Wallenberg, bland vilka märkes
en av kammaren så välkänd person
som riksgäldsfullmäktiges ordförande
Anders örne, anse sig vara i besittning
av informationer, som tyda på att
det till svenska regeringen från Tyska
utrikeslcdningen lämnade svaret icke
kan vara helt med verkliga förhållandet
överensstämmande. Vi skulle inte
ha föreslagit Raoul Wallenberg till
fredspriset, om vi hade den bestämda
uppfattningen, att han dödats av fascisterna
på sin väg ifrån Budapest någonstans
norröver eller nordostöver. Tvärtom
anse vi oss vara i besittning av
vissa bevis, som tala för att han åtminstone
långt senare var i livet. Herr
Johansson skulle göra en stor gärning
i fredens tjänst, den fred, som han säger
sig vilja tjäna, om han bidroge till
att skapa ökad klarhet i denne svenske
legationstjänstemans öde. Jag vet att
åtskilliga ansträngningar i det avseendet
gjorts från det svenska utrikesdepartementets
sida, men de ha hittills
varit förgäves. Men vi få ändå inte
uppge hoppet om att Raoul Wallenberg
fortfarande skall befinna sig i livet
inom område, som -— låt vara att
det inte är ryskt — i alla fall kontrolleras
av ryska myndigheter. Denne
man har kanske mer än de flesta andra
bidragit till att göra det svenska namnet
aktat och ärat ute i världen genom
att han befriat tiotusentals olyckliga
människor, som eljest skulle ha gått
en skoningslös och grym död till mötes
genom åtgärder från de ungerska
och tyska fascisternas sida. Herr Johansson
i Stockholm skulle säkerligen

göra eu god gärning om han bidroge
till att skapa klarhet i denna fråga eller
om han medverkade till att åtminstone
ett besked kunde lämnas om
Raoul Wallenberg fortfarande är i livet.
Hans kropp eller delar av densamma
ha ju veterligen ännu inte återfunnits.
Då är man ju enligt vanliga
västerländska begrepp nödsakad att
fortfarande anse honom som levande.
Om han skulle befinna sig i livet, vilket
fortfarande är möjligt och vilket
jag för min del varmt hoppas, har
möjligen herr Johansson genom sina
förbindelser ett tillfälle att återbörda
honom till hans familj och till det
folk, som han på ett så utomordentligt
sätt har tjänat, för att ägnas hyllning
och tacksamhet från alla de tusentals
människor, som han har räddat från
döden. Jag hoppas att herr Johansson
på något sätt skall bli i stånd att besvara
dessa av mig här framställda frågor.
Om han inte gör det på ett tillfredsställande
sätt, kan jag försäkra
honom, att jag inför annat forum kommer
att upprepa dem ända tills jag får
ett tillfredsställande svar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr andre vice
talman! Den föregående ärade talaren
har på nytt upptagit frågan om beräkningen
av bidraget till UNESCO, för
den händelse Sverige detta år skulle
ansluta sig till denna organisation. Han
uppger att detta belopp enligt vad han
tidigare sagt skulle utgöra omkring

000 000 kronor. Jag måste säga att jag
trots allt litar mera på mina experter

1 fråga om denna uträkning än på herr
von Friesens experter. Jag kunde genast
märka några felkällor i hans uppgifter.
Jag är dock inte beredd att på
stående fot lägga fram mera detaljerade
beräkningar. Först och främst
vill jag dock påpeka, att om ett anslag
för detta ändamål skulle ha upptagits
redan i årets statsverksproposition,
hade det måst gälla det svenska budget -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

året, alltså från 1 juli i år till 1 juli
nästa år. UNESCO :s budgetår sammanfaller
däremot med kalenderår. Vi
skulle alltså ha betalt ett halvt års bidrag
för innevarande år och ett halvt
års bidrag för niista år.

Nu tror jag inte herr von Friesen
vet, hur stor UNESCO :s budget för är
1949 är. Den är nämligen ännu inte
fastställd, varför varken han eller någon
annan torde veta någonting om
den. Men det är tämligen rimligt att
räkna med att den kommer att bli något
större än årets budget. Från 1947
till 1948 ökade UNESCO :s budget med
2 miljoner kronor. Med hänsyn till det
program som planeras är det mycket
sannolikt att det blir någon höjning
även nästkommande år. Vidare förhåller
det sig så, att om vi skulle gå in
i år få vi betala inte ett halvt års bidrag,
alltså 50 procent av årsavgiften,
utan enligt fastställda bestämmelser 00
procent av denna avgift. Man får nog
också räkna med eu högre procentsiffra
för årsbidraget än den för FN
fastställda. Vissa av de stater, som äro
med i Förenta Nationerna, äro inte
med i UNESCO, och därför måste den
andel, som skulle falla på dem om de
voro med i denna organisation, fördelas
på de andra staterna. På det sättet
kommer man upp till ett högre andelsbelopp
för Sverige.

Jag skall gärna be mina medarbetare
i utrikesdepartementet att lämna herr
von Friesen en promemoria med uppgifter
om hur denna uträkning är verkställd,
så att han inte skall behöva ha
så mycket bekymmer för denna angelägenhet
och laga upp den i riksdagen
gång på gång.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall inte ytterligare
belasta riksdagens protokoll i nämnvärd
mån i denna fråga och inte ens
ta i anspråk hela den tidrymd som står
till mitt förfogande för replik.

Jag vill bara säga, att jag med anledning
av det älskvärda meddelande,
som hans execellens utrikesministern
lämnade mig, skall göra honom en gentjänst.
Jag skall nämligen tillställa honom
och hans medarbetare i utrikesdepartementet
den rapport, som den
svenska regeringens utsände observatör
har utarbetat och från vilken rapport
jag hämtat mina siffror.

Vidare anförde:

Herr HALL: Herr talman! De redogörelser
för utrikespolitiken och handelspolitiken,
som kammaren i dag har
fått mottaga, ha framkallat många reflexioner
men mycket få invändningar.
Det vore väl, om dagens mycket stillsamma
debatt om de ämnen, som tidigare
ha ansetts i viss mån kunna ge
anledning till kontroverser, framför allt
handelspolitiken, kunde vara ett förebud
till en lugnare bedömning av de
frågor, som vår handelspolitik ställer
oss inför, än den som man varit så beredvillig
att åstadkomma under det senaste
året och särskilt under de senaste
månaderna.

Den omständigheten att kammaren i
dag har fått syssla både med utrikespolitiken
i mera vidsträckt mening och
med de speciella handelspolitiska problemen
bar givit oss anledning att
tänka litet mera än förut över det europeiska
eländets rot och källa. Jag vill
erinra om att under 1930-talet, före
kriget och i ännu högre grad underkriget,
var Tyskland Sveriges största
handelspartner. Varuutbytet med Tyskland
har nu nästan fullständigt fallit
bort för den svenska handeln. Självfallet
äro huvudorsakerna därtill de
skador, som detta land har lidit under
kriget, den ännu pågående ockupationen
och, vad som kanske är värst av
allt, den ekonomiska dumhet, som världens
härskare begått och begå varje
dag, när de bibehålla det stängsel, som
finnes mellan industriområdet i Västeuropa
och jordbruksområdet i Öst -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

europa. Detta stängsel förhindrar ganska
effektivt Centraleuropa att inom
rimlig tid komma fram till en självförsörjning.

Även om vi inte direkt kunna utöva
något politiskt inflytande på vad som
sker ute i världen, bör det för oss såsom
ett i kriget neutralt folk vara angeläget
att fästa den allmänna opinionens
uppmärksamhet på att förrän den politiska
fanatismen i världen får en
knäck kunna världens försörjningsfrågor
inte ordnas. Man bryter inte ostraffat
handelsvägar och ekonomiska förbindelser,
som arbetats upp sedan århundraden
tillbaka. Man slår inte
ostraffat sönder den organism, som under
en relativ frihet har byggts upp i
världen. Aldrig så stora politiska motsättningar
och aldrig så stort behov av
att lösa dem kunna icke rättfärdiga, att
man år efter år låter många tiotal miljoner
människor i Europa svälta. Ett
sådant handlingssätt berättigas icke av
att man har svårt att komma ifrån sina
egna politiska funderingar, som ofta,
när de en gång övervunnits, visa sig
vara ganska verklighetsfrämmande fantasier.
För de nordiska länderna bör
det vara naturligt att söka utbreda en
anda av sunt förnuft och sans i diskussionen
i världen, så långt nu våra svaga
stämmor förmå göra sig hörda.

Det kanske inte behövs några längre
utläggningar utöver den mycket utförliga
redogörelse, som handelsministern
har lämnat, för att komma till klarhet
om de försörjningsbekymmer, som vår
utrikeshandels särskilda svårigheter nu
skapat. Om jag ändå vill fästa uppmärksamheten
på ett speciellt område,
är det därför att det kanske ibland är
nyttigt även för Kungl. Maj ds regering
att få någon opinionsyttring från riksdagens
sida. Under efterkrigstiden var
det ganska naturligt att vår handel
kom att antaga abnorma proportioner.
Det har sagts mycket om bristande
kontroll, om bristande förutseende i
ordnandet av vår handel. Även om vi

i alla avseenden hade kunnat förutse
vad som skulle inträffa, är jag inte så
säker på att vi hade avstått från att
medan det ännu var möjligt förse den
svenska marknaden med i stort sett
alla de varor, varmed den nu blivit försedd.
Men detta är eu sak för sig, och
detta kapitel har ju inte i högre grad
berörts i dag.

Det förhållandet att handeln måst
antaga väldiga proportioner för att
kunna ta emot de stora mängderna av
importvaror har dess värre till handeln
fört över en mängd arbetskraft,
som väl behövs på andra områden.
Även om vår statistik är otillfredsställande,
så står det klart för oss alla, att
det inte kan vara nödvändigt att för
distributionen av en mycket mindre
varukvantitet än den vi hade 1947
hålla så många människor kvar inom
liandelsyrkena. Yi stå nu i vår handelspolitik
från dag till dag inför valet,
huruvida man i första hand skall
importera sådana varor, som gå till direkt
konsumtion eller huruvida man
vid liandelslicensernas beviljande även
i någon mån skall taga hänsyn till att
vissa handelsorganisationer ha en sådan
sammansättning att de inte kunna
inskränka sin verksamhet utan en ganska
brådstörtad omläggning av deras
organisation. Jag vet att jag här rör
vid ett ömtåligt kapitel, inte minst därför,
att det beträffande åtskilliga slag
av maskiner finns en enorm köplust
och att det inte alltid är så lätt att
säga, att det inte är angeläget att anskaffa
sådana maskiner. Dess värre är
det på det sättet, att maskiner nästan
allid ii ro angelägna både inom jordbruket
och industrien. Det går knappast
att bevisa, att man därest man får
en viss maskin inte skulle kunna rationalisera,
utföra arbetet något fortare
och billigare än man tidigare kunde
göra. Därför äro sådana krav ibland
svåra att avvisa. Men när man står i
detta val tror jag det är klokt att man
sätter sig in i det förhållandet, att den

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

kris som Europa genomlider inte kan
vara övervunnen förrän man nått ganska
långt fram mot en fullständig
återuppbyggnad och ett återknytande
av de gamla och naturliga handelsförbindelserna.
Det kan inte vara rimligt
att man inom handel och varudistribution
under hela denna tid uppehåller
rörelser, som icke äro absolut nödvändiga.
Man kan ibland bli tvingad
att eftersätta rationaliseringskrav både
inom jordbruk och industri till förmån
för införsel av varor, som omedelbart
måste gå till konsumtion. Jag har velat
understryka denna synpunkt, då
jag tror att det är av en viss vikt för
de myndigheter, som ha att resa motstånd
mot sådana krav, att veta att de
inte stå alldeles ensamma. Det bör vara
riksdagens plikt att på denna punkt stå
bakom de regleringar, som äro oundgängligen
nödvändiga.

Herr talman! Innan jag slutar vill
jag ytterligare beröra en fråga, som
inte heller har kommit att spela någon
roll i denna debatt, ehuru den omnämnts
av en talare. Det är frågan om
möjligheten att genom en kredit underlätta
förhållandena för vår utrikeshandel
under den närmaste tiden, särskilt
då under det nu ingångna året. Det är
anmärkningsvärt att när en sådan fråga
föres fram inför riksdagen, så sker
det alltid — och klokt nog — i mycket
försiktiga ordalag. Det är inte så lätt
att i riksdagen försvara mycket tvärsäkra
och avancerade ståndpunkter
som att göra det på opinionsmöten
eller i tidningspressen. Dör bli omdömena
tyvärr ofta onyanserade. Om jag
nu tillåter mig att säga ett par ord om
kreditfrågan, är det inte därför att jag
själv skulle ha någon färdig ståndpunkt
i denna. Men det är kanske nyttigt
att kammaren någon gång funderar
på förutsättningarna för en kredit
och nyttan av en sådan. Det finns
egentligen utom Nordamerikas förenta
stater bara två länder i världen, som
inte ha dollarkris. Dessa två länder äro

mycket små och osäkra som kreditgivare.
Möjligheterna att erhålla kredit
måste sålunda bedömas som mycket
begränsade. Det är den ena sidan av
saken.

Den andra sidan är den, att en kredit
som man tager i ett läge, som karakteriseras
av de nuvarande svårigheterna,
med nödvändighet måste vara
så lång, att man är övertygad om att
återbetalningen icke infaller vid en
tidpunkt, då dessa svårigheter alltjämt
fortsätta. Tv då har krediten endast
förvärrat det läge, vari man befinner
sig. Då tillkomma inte bara dagens
bekymmer utan också bekymren för
återbetalningen av krediten. Vi måste
vidare se hela denna fråga som en anpassningsfråga.
Intet land kan leva på
kredit i längden. Frågan om ett utländskt
lån måste alltid vara frågan
om en anpassning på kort tid medan
hushållningen tillrättalägges för en
självbalans. Frågan måste då för alla
de ansvariga instanserna ha ställt sig
på det sättet: Är det lättare eller är det
svårare att åstadkomma balansen nu
än vad det är om ett år eller om sex
månader, aderton månader eller vad
man nu vill taga till? Det är alla dessa
synpunkter som måste övervägas i det
sammanhanget.

Till slut vill jag också uttala en rent
personlig mening om detta. Det är inte
därför att jag på något sätt är likgiltig
för själva saken som jag vill göra gällande
att jag inte önskar deltaga i
några sådana förhandlingar. Men jag
tror att om vi ha ett någorlunda korrekt
och välbalanserat perspektiv på
vår egen ställning i förhållande till den
övriga världen, med en levnadsstandard
som är något högre än den var
före kriget, innan förstörelsen gick ut
över den övriga världen, så bör det för
oss svenskar vara naturligt att inte
ställa sig först i kön av dem som behöva
hjälp från de ställen av världen
där över huvud taget någon hjälp finns
att få. De mycket häftiga påståenden.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

som ibland i den offentliga debatten
gjorts om att vi skulle befinna oss i ett
läge som är så förtvivlat att vi till
varje pris måste påkalla utlandshjälp,
göra vi klokt i att försöka balansera
med att se oss omkring i våra dagars
Sverige. Då skola vi kanske kunna
konstatera, i varje fall om vår erfarenhet
av livet inte är alltför kort, att dagens
läge inte inbjuder till alltför dystra
betraktelser. Det inbjuder kanske i
stället till en samling omkring uppehållandet
av den standard som vi ha och
kanske till och med till att utan alltför
stort knot acceptera en liten jämkning
i invanda levnadsförhållanden.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
I det sakligt upplagda och av
omisskännlig realism präglade anförande,
som statsrådet Gjöres höll i kammaren
i förmiddags, förekom ett uttalande,
som jag tror kan vara av beskaffenhet
att böra bli föremål för
någon kommentar. Jag anknyter därvid
även till det nu senast av herr Hall
hållna anförandet. Handelsministern
yttrade följande: »Riksbankens förråd
av guld och hårda valutor har nu nått
en nivå, som inte bör underskridas.»
■lag tror, att man har anledning till
tacksamhet för att statsrådet så klart
har givit till känna sin mening på
denna vitala punkt. Jag vågar hoppas,
att statsrådets mening här också är ett
uttryck för den samlade regeringens
uppfattning i detta hänseende. Ty, ärade
ledamöter av denna kammare, det
er otvivelaktigt på det sättet, att det är
i mycket hög grad på tiden, att man
får upp ögonen för vad denna undan
för undan försiggående hopkrvmpning
av våra tillgångar i fråga om guld och
hårda valutor i själva verket innebär.

Jag vet inte, om kammarens ledamöter
ha observerat den utveckling, som
de allra senaste dagarna har ägt rum.
.lag vill påpeka att enligt den senaste
riksbanksrapporten, offentliggjord i
pressen i dag, hade vi sistlidna vecka

ett sammanlagt utflöde av guld och
valutor på nära 14 miljoner kronor av
de mycket knappa tillgångar, vi för
närvarande disponera. Minskningen av
guldkassan var 4,:;4 miljoner kronor.
Guldkassan har nu gått ned till 373,o
miljoner kronor. Detta belopp är den
mycket smala bas, på vilken vårt land
nu har att manövrera i handelspolitiskt
hänseende. Jag tror, att handelsministern
ger mig rätt, om jag gör det påståendet,
att det är omöjligt att gå
lägre i fråga om dessa resurser än vi
för närvarande ha gjort, om vi skola
kunna bevara åtminstone något uns av
rörelsefrihet i dessa hänseenden. Situationen
är ju den, att vi nu äro tvingade
av nöden att med Förenta staterna köpa
jämnt om jämnt. Vi kunna inte från
Amerika köpa för eu enda cent mer än
vi kunna leverera dit. Jag behöver inte
för kammarens ledamöter påpeka, vilket
tvång vi härigenom lida under.

Nu säger måhända någon, att vi dock
äro försedda med eu relativt tillfredsställande
lagerhållning här i landet.
Detta är riktigt. Vi kunna leva på våra
lager åtskilliga månader framåt. Men
saken har också en annan sida, och det
är den att utsikterna att kunna fylla
på dessa lager äro mycket begränsade.
Jag hade nöjet att i en diskussion med
statsrådet Kock häromdagen i min hemstad
påpeka denna angelägenhet, och
fru Kock medgav, att våra möjligheter
att påfylla våra lager äro ytterligt små
under avsevärd tid framöver.

Det finns många exempel på hur
knappt vi ha det ställt för närvarande.
Vi ha exempelvis icke pengar att taga
ut den kolkvot som Förenta staterna
ha tilldelat oss för nu löpande kvartal,
eliuruväl det är uppenbart att för vårt
produktionsliv tillgången på bränsle är
av dominerande betydelse.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på en artikel i Aftontidningen
för i kväll som, såvitt jag försport,
väckt en hel del uppmärksamhet. T

Nr 5.

Onsdagen den -4 februari 1948 em.

.Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

Aftontidningen ser man över hela första
sidan en rubrik så lydande: »Privatimportörer
tvång regeringen trots dollarbristen
köpa frukt för 5 milj.» Längre
in i tidningen läser man en ganska utförlig
framställning under rubriken:
»Regeringen tvangs offra 5 milj. kr. på
lyxfrukt, som kanske får ruttna.» Det
heter där hland annat: »Sanningen är
nämligen den att svenska regeringen
inte alls frivilligt påtagit sig att offra
1,5 miljoner dyrbara dollars på dessa
överflödsvaror — det är till 80 procent
fråga om äpplen och resten päron. När
hr Hammarskjöld i november i fjol
kom över till USA för att diskutera
frågor i samband med handelsövercnskommelsen,
ställdes han helt enkelt inför
fullbordat faktum.» Och. herr talman,
man tillägger: »De svenska importörerna
hade då redan beställt både
frukten och båtutrymme för den och
träffat alla andra nödiga avtal — bara
med en liten reservation: "om vi får
importlicens’. Och detta trots vad som
då i månadtal sagts om vår valutasituation
och om att den strängaste återhållsamhet
måste iakttas.»

Jag vet inte hur man skall karakterisera
denna framställning. Att den är
oriktig från början till slut hoppas jag
dock torde framstå klart för det stora
flertalet av kammarens ledamöter. Jag
vet inte varför man framställer en sak
på detta sätt, men jag må säga att eu
»fruktagitation» av den beskaffenheten
synes mycket litet »fruktbärande», när
det gäller ett sakligt meningsutbyte i
dessa ting — såvida nu inte denna artikel
är att fatta som ett led i den skyllapå-andra-taktik,
som från vissa håll
inom regeringen för närvarande tycks
bedrivas. Varje människa, som har något
intresse av dessa frågor, måste ju
veta — och jag föreställer mig, att den
ärade tidningen också vet det — att
denna fruktimport självfallet icke kan
ske och icke sker annat än inom ramen
för det handelsavtal, som är träffat
mellan de svenska och amerikanska re -

geringarna. Det finns ju inga möjligheter
att importera ett enda kilogram
utöver vad handelsavtalen stipulera och
vad det finns valuta för. Skall någon
kritik framföras med anledning av
denna fruktimport — för egen del finner
jag fruktimporten onödig — så är
det väl mot våra förhandlare eller rättare
sagt regeringen, som är förhandlarnas
uppdragsgivare. Men för egen del
är jag tveksam, om man så starkt kan
kritisera dem, tv när man försatt sig i
den utomordentligt svåra situation i
ekonomiskt avseende, vari vi för närvarande
befinna oss, kan man inte så
lätt komma till rätta med en motpart
av den beskaffenhet, som det här är
fråga om. Man kan inte kommendera
utan får nog taga hänsyn till vad motparten
därvidlag behagar dekretera.

Jag har kanske inte anledning att
alltför mycket gå in på denna artikel.
Jag kan nöja mig med att hänvisa till
vad handelsministern i denna detalj
yttrade tidigare på förmiddagen i dag.
Enligt det auktoriserade TT-referatet
erinrade handelsministern på tal om
vår handel med USA om att »amerikanerna
prutat högst väsentligt på sina
önskemål om tillgodoseende av deras
exportintressen i äpplen och päron.
Den extra belastning av våra valutareserver,
som nu beräknas uppstå för
färsk frukt, torde hålla sig vid cirka 4
miljoner kronor.» — Ja, herr talman,
detta är den riktiga framställningen av
vad som förekommit i denna fråga och
icke vad som står att läsa i Aftontidningen.
I sitt intressanta anförande för
en stund sedan uttalade herr Hall eu
förhoppning om ett nyktrare betraktelsesätt,
när det gäller de handelspolitiska
spörsmålen. Jag instämmer till
fullo med honom och hoppas, att Aftontidningen
också skall visa sig benägen
att tillägna sig ett nyktrare betraktelsesätt
i dessa sammanhang.

Det gick genom handelsministerns
anförande — vilket var ett allvarligt
anförande för dem, som närmare ville

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

N r 5.

-Meddelanden av utrikes- oeh handelsministrarna.

lyssna på det — en underton av bekymmer
över liur det skall komma atl
ställa sig med produktionen här i landet,
den produktion som är nödvändig
för att öka exporten, vilket i sin tur
är ofrånkomligen nödvändigt för att vi
skola kunna uppnå någon samhällsekonomisk
balans. Det är riktigt vad handelsministern
sagt om nödvändigheten
av att öka produktion och export. Det
är inte första gången han sagt det. Han
utvecklade ämnet senast vid Hindersmässan
i Örebro. Det är som sagt riktigt
men svårare att genomföra. Det
finns många hinder för denna exportökning.
Jag skall peka på ett, som man
i allmänhet inte gärna vill syssla med,
därför att det inte är så populärt att
peka på det, och det är det rent personliga
elementet i produktionsprocessen.
Alla äro överens om att en produktionsökning
måste komma till stånd.
Tyvärr finns det tecken, som tyda på
att vi stå mitt uppe i en •— icke produktionsökning
men väl produktionsminskning
i Sverige. Härtill bidrar bland annat
överrörligheten på arbetsmarknaden,
men där finns även ett annat element
av betydelse, som inverkar, och
det är, om jag får använda den termen,
den frivilliga bortovaron från arbetet,
som i så stor utsträckning praktiseras.
De lärde kalla det numera absenteism.
Man har räknat ut att denna frånvaroprocent
numera genomsnittligt uppgår
till ungefär 10 procent av den beräknade
arbetstiden inom den svenska produktionen.
Varje människa förstår ju
vad detta bortfall av 10 procent innebär
i fråga om svensk produktion i det
allvarliga läge, vari vi för närvarande
befinna oss.

Det finns, som jag sade, ingen annan
väg att återvinna balansen än genom eu
produktionsökning. Det ser mörkt ut,
och jag delar handelsministerns farhågor
därvidlag. I fråga om välståndsutvecklingen
äro vi nu 20—25 procent
efter i förhållande till vad som skulle
ha varit fallet, om produktionsökningen

hade varit densamma som tidigare och
inte som under de senaste åren stått
stilla eller kanske rent av gått tillbaka.

I detta sammanhang nödgas jag peka
på eu detalj i herr Pehrsson-Bramstorps
anförande i dag på förmiddagen. Han
erinrade om sina tidigare krav på en
stark investeringsbegränsning. Även jag
är på det klara med att en sådan investeringsbegränsning
av betydande
omfattning måste komma till stånd.
Men jag tror det är farligt att alltför
onyanserat argumentera efter den linjen.
Jag vill erinra om vad bankofullmäktige
i sin bekanta skrivelse av den
17 oktober i fjol framhöllo i denna vitala
fråga. Man påpekade där bland annat,
naturligt nog, angelägenheten av
en produktionsökning som bidrager till
att återställa valutabalansen, för vilket
ändamål fordras att produktionsapparaten
utbygges och rationaliseras. Men
så tillägger man följande, som jag tycker
är ganska betydelsefullt i detta sammanhang:
»Det är karakteristiskt, att
hur knappa än de marginaler äro, med
vilka utredningarna vid Pariskonferensen
räknade, ett betydande utrymme
likväl lämnats för ökade investeringar.
Det är emellertid nödvändigt att investeringsverksamheten
inriktas på en för
exporten väsentlig varuproduktion och
icke tillätes avse ändamål, som endast
leda till eu höjning av levnadsstandarden.
Industriella investeringar av sådan
art måste därför ges företräde framför
exempelvis investeringar i service- och
distributionsverksamhet, samt till slut
även framför sådana investeringar i
bostadsbyggande, som endast avse en
standardförbättring.»

Jag skulle tänka mig, att det kunde
verka ganska uppklarande på diskussionen
rörande dessa ting, om man i allmänhet
ville i någon män ha uppmärksamheten
riktad på detta uttalande från
bankofullmäktiges sida. Jag tror också,
att en av de största tjänster, regeringen
kan göra vårt land i nuvarande läge,
är att med allvar och energi för de

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1918 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

breda lagren påpeka vikten av att en
sådan produktionsökning kommer till
stånd. Regeringen har ju den svenska
arbetarvärldens öra i större utsträckning
än åtskilliga andra, föreställer jag
mig, och, om den med tillbörligt allvar
ginge ut bland massorna i vårt land och
framhöll nödvändigheten att arbeta mer
för att få vårt land på fötter, skulle man
säkert lyssna till den.

I detta sammanhang reser sig frågan,
om inte en ökning av arbetstiden skulle
vara på sin plats. Jag förstår mycket
väl, att det är inopportunt och impopulärt
att tala om sådant, men en tillfällig,
av vårt nödläge betingad ökning avarbetstiden
skulle enligt min mening
utgöra en inflationsbekämpande åtgärd
av synnerlig betydelse.

Herr Hall yttrade sig vältaligt om
vårt läge. Han sade, att vi stå inför
svåra påfrestningar och många bekymmer,
men han trodde, att vi kunna
övervinna dem, emedan vi trots allt ha
det ganska hyggligt ställt i jämförelse
med många andra länder. I dessa allmänna
ordalag uttrycker han ju förhoppningar,
som vi alla kunna dela,
men landets äkta likviditet sammanhänger
inte med det förhållandet, att
en välvillig riksdagsmajoritet då och
då vid behov finner sig kunna ändra
på sedeltäckningsbestämmelserna, utan
den sammanhänger med tillgången på
guld och hårda valutor. Det är en trivial
sanning, men jag tror det är en
sanning, som håller i alla väder.

Det har sagts, att våra förhållanden
numera i inte oväsentlig utsträckning
påminna om förhållandena i England.
Jag vet inte, om denna parallell är alldeles
riktig —■ det torde finnas skiljaktigheter
till vår förmån. Man har
emellertid, såsom säkert åtskilliga av
kammarens ledamöter känna till, där
lanserat ett slagord, efter vilket man
nu handlar. Det är det bekanta slagordet
»export or expire», d. v. s. exportera
eller do. Detta slagord lider liksom
alla andra av en viss förenkling och

tillspetsning, men det ligger naturligtvis
en del i det. Även i vårt land torde
vi ha anledning att i någon mån se
tingen mot bakgrunden av ett sådant
kategoriskt imperativ som detta att
exportera eller do. Om vi inte kunna
få upp produktionen, så att vi kunna
öka exporten, kan jag för min del inte
se några som helst möjligheter för oss
att inom rimlig tid få någon rätsida
på den nu så allvarligt skakade samhällsekonomiska
balansen.

»Enligt mitt sätt att se», om jag nu
för en gångs skull vågar ta i bruk ett
av herr Pehrsson-Bramstorps favorituttryck,
ligger det en utomordentlig
vikt på att de, som ha arbetarvärldens
öra, för arbetarna tala om det verkliga
sammanhanget och ta dem ur den illusionsvärld,
där de, såvitt man kan förstå,
tyvärr i alltför stor utsträckning
alltjämt befinna sig. Man har låtit hypnotisera
sig av den nuvarande rikedomen
på pengar, på nominella betalningsmedel
och tror, att detta är något
att bygga på för framtiden, vilket det
självfallet inte är. Det enda vi ha att
bygga på är arbete, arbete och åter
arbete.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!

Jag hör, att herr Ohlin under debatten
har erinrat om ett svar, som jag en dag
lämnade till en tidning, som ställt en
fråga till mig med anledning av bankofullmäktiges
yttrande om utlandskrediterna.
I det ögonblick, då jag lämnade
svaret, erinrade jag mig endast, att det
i bankofullmäktiges yttrande hade talats
om tiden för återbetalningen av krediterna.
Jag hade därför inte någon anledning
att svara annat än att en sådan
tid fanns stipulerad i det ryska avtalet,
under det att beträffande avtalen med
de nordiska länderna frågan om kredittiden
var öppen och att den frågan där -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

för kunde komma under övervägande,
vilket väl också skall ske. Jag har därför
ingen anledning att i dag yttra mig
om utnyttjandet av krediterna. Jag vill
emellertid säga, att om herr Ohlin yttrat
sig som om mitt tidigare yttrande
skulle innebära någon önskan att pressa
våra nordiska grannländer i fråga om
dessa krediter, så har han missuppfattat
yttrandet.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag skall inte heröra finansministerns
uttalande för pressen, utan vad
som uppkallat mig är endast finansministerns
yttrande i kväll, att han inte
har någon anledning att uttala sig om
kreditavtalet med Ryssland och frågan
om en eventuell revision av detta i överensstämmelse
med den tankegång, som
bankofullmäktigc så tydligt uttryckt. I
betraktande av att det i riksdagen från
flera av oppositionspartierna har framförts
synpunkter, nära överensstämmande
med bankofullmäktiges, och i betraktande
av att man här efterlyst regeringens
ställningstagande finner jag det
för min del ganska anmärkningsvärt,
att regeringen intar denna helt avböjande
ställning. Regeringen avböjer alltså
att lämna svenska folket upplysning på
eu mycket viktig punkt. Såvitt jag har
hört har inte heller första kammaren
fått närmare upplysningar härom. Jag
tillåter mig därför efterlysa, huruvida
det inte från regeringsbänken i denna
kammare skall komma närmare besked
på denna viktiga punkt.

Härpå anförde

Herr HAMMARLUND: Herr talman!
Blott ett par ord i anledning av handelsministerns
anförande. Mitt anförande
blir endast en liten kugge i det stora
maskineriet. Handelsministern redogjorde
för orsakerna till att vi numera måste
köpa så mycket varor från dollarländerna.
Dessa orsaker känna vi ju alla
väl till. Han konstaterade, att det å ena

sidan finns en besvärande brist på balans,
men att vi å andra sidan hade tillförsäkrat
oss för vår produktion viktiga
varor.

Denna redogörelse är säkert riktig.
och jag är glad över att handelsministern
lämnat den. Om man studerar tidningarna,
får man emellertid den uppfattningen,
att de varor vi få in inte äro
de som vi bäst behöva. Amerikanerna
pracka på oss sådana varor, som vi i
värsta fall kunna undvara, under det
att varor, som vi behöva för vår produktion,
inte stå att uppbringa. Jag
tänker särskilt på plogskär, motorplogar
och traktorer. Torkad frukt och
apelsiner äro visserligen bra att ha, men
i motsats till jordbruksredskap kurina
de inte användas i produktionen. Jordbruksredskap
är någonting som till varje
pris måste anskaffas. Man kan visserligen
resonera såsom herr Hall gjorde
nyss, att man ibland måste eftersätta
produktionen på lång sikt för stundens
krav, men denna politik är enligt min
mening farlig. Den var farlig under det
senaste kriget, och den kan bli farlig,
om det kommer ännu eu kris. Vi jordbrukare
ha aldrig resonerat på det sättet,
tv om vi hade gjort det, skulle vi
ju underlåta att så och behålla utsädet.

Handelsministern nämnde våra skyldigheter
gentemot Amerika. Jag tycker
att vi, som leverera massa och andra för
amerikanarna viktiga varor, i stället
borde ha ganska stora rättigheter gentemot
dem. Jag inser mycket väl, att
handelsministern förstår dessa saker
bättre än jag, och han brukar ju komma
med kloka ord om dessa viktiga frågor,
men nu ha jordbrukarna hemma i mina
bygder börjat bli otåliga över alla dessa
vackra ord i riksdagen, vilka man får
höra så gott som dagligen. Dessa jordbrukare
säga, att man ger dem stenar i
stället för bröd. Vi importera apelsiner
i stället för plogar och traktorer och
andra nödvändiga varor. Jordbrukarna
där nere fråga rakt på sak: På vi plogar,
få vi plogskär, få vi traktorer? Det

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

skulle vara värdefullt att få de frågorna
besvarade med ja eller nej.

Vi ha haft det olidligt under det senaste
året. Smederna ha smitt skär på
våra plogar, de ha reparerat våra utslitna
traktorer och redskap och gjort
allt som kunnat göras, men det går inte
längre. Nyanskaffning måste komma
till. Därtill kommer, att det knappast
finns några reservdelar till jordbruksmaskinerna.
Kommer man till en maskinhandlare
för att köpa ett redskap
eller en traktor, svarar han, att han inte
har några att sälja. Han kanske hänvisar
till att försöka köpa på auktion
i stället, men vid en auktion kan ju bara
en enda person köpa den maskin som
säljes, och de övriga få bara vara behjälpliga
med att trissa upp priset för
köparen.

Maskinhandlarna säga, att det finns
traktorer i frihamnarna. Kan man få
besked om huruvida detta är riktigt?
Om det är riktigt, får regeringen söka
skaffa fram valuta, så att vi kunna få
ut dem i produktionen. Om det är oriktigt,
kan ju regeringen svara, att det
bara är ett tomt rykte.

•Sedan vill jag säga ytterligare en sak
till regeringen. Låt litet mer praktiskt
folk sköta våra handelsförhandlingar
med främmande länder! Skicka ut maskinfabrikanter,
ingenjörer och duktiga
jordbrukare i stället för dessa stockholmstjänstemän,
som komma hem med
stora partier apelsiner och dylikt, som
visserligen är gott men ganska improduktivt,
i stället för med sådana varor,
som vi behöva. Vi bönder och våra
barn önska inte något högre än att få
fortsätta vårt arbete med jordens skötsel.
Vi kunna till och med följa bonden
Paavo, med undantag för att blanda
bark i brödet — det behöva vi inte
göra, om regeringen följer herr Domös
råd i radiodebatten i går kväll — men
vi kunna gräva dubbelt större diken,
nota bene, om regeringen kan skaffa
fram de erforderliga redskapen. Resultatet
blir magert, om redskapen fattas

såsom de göra nu. Om inte de nödvändiga
varorna kunna skaffas fram från
dollarländerna, så få herrarna rikta sina
ögon åt andra håll. Kanske det finns
möjligheter att få varorna från andra
länder.

.lag vill sluta mitt anförande med att
säga liksom en berömd norrman en gång
sade, att nu gäller det att handla och
inte bara prata. De svenska jordbrukarna
behöva de redskap jag talat om
för att kunna börja vårbruket.

Herr HAGBERG i Malmö erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i anledning av finansministerns
korta uttalande nyss föredra följande
avsnitt av fullmäktiges i riksbanken
skrivelse till Konungen den 17 oktober
1947 angående det ekonomiska läget på
längre sikt: »Fullmäktige kunna emellertid
icke begränsa sig till att avstyrka
ytterligare kreditgivning eller en prolongation
av utestående krediter. Läget
synes nämligen motivera en omprövning
såväl av utnyttjandet av utfästa
men ej disponerade kreditbelopp som
av frågan om återbetalningen av de krediter,
som redan lämnats till utlandet.»

Avståndet mellan riksbanken och
kanslihuset över Stallkanalen synes mig
icke vara större än att bankofullmäktiges
röst borde ha kunnat uppfattas i
kanslihuset och framkallat åtminstone
något livstecken från regeringen i denna
viktiga fråga.

Vidare anförde:

Chefen för handelsdepartementet herr
statsrådet GJÖRES: Herr talman! Herr
Ohlin klagade nyss över att en av honom
i förmiddags framställd förfrågan
rörande omprövningen av det svensksovjetiska
avtalet icke hade besvarats.
Det är möjligt att regeringen icke i denna
kammare lämnat något svar härpå.
Jag kan dock här nämna — herr utrikesministern
är ju närvarande och
kan själv bekräfta om jag har rätt eller

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

inte —- att utrikesministern i första
kammaren har givit herr Bergvall besked
på denna punkt. Svaret gick ut
på — vilket också framgick av den
redogörelse jag lämnade här i förmiddags
— att det svensk-sovjetiska avtalet
i mycket väsentlig grad reviderat sig
självt, i det att den kreditram som uppgjorts
för de första åren utnyttjats i
ganska ringa utsträckning. Avtalet är
ju konstruerat som en allmän ram, vars
utfyllnad beror på huruvida köpare och
säljare på ömse sidor kunna komma
överens om de leveranser, som finnas
förutsedda i den till avtalet knutna
varulistan.

De hittills gjorda avsluten äro av relativt
blygsam omfattning, och man kan
konstatera att många av de offerter som
lämnats ha förfallit, sedan de lämnats
obeaktade från Sovjetunionens sida.
Man har därför, i varje fall i dag, snarast
anledning tro att dimensionerna på
de svensk-sovjetiska transaktionerna
inom kreditavtalets ram icke på långt
när blivit så stora som man från början
föreställde sig att de skulle bli. Det är
ju möjligt att det kan bli en vändning
i utvecklingen i fortsättningen, och jag
anser det ingalunda uteslutet att läget
kan komma att bli sådant, att man får
taga upp konversationer med våra partners
på den sovjetryska sidan. Men som
läget är i dag och sådant det ter sig för
den närmaste framtiden kan jag icke
finna att den saken nu har någon aktualitet.

Vidare har herr Wiberg ifrågasatt,
huruvida icke de leveranser, som äro
kontrakterade för det svensk-sovjetiska
avtalet, utgöra en belastning på vår import,
som i nuvarande pressade situation
är besvärande. Jag erinrar då om
att de leveranser, som vi under 1948
beräkna komma ut med, uppgå till inalles
38 miljoner kronor. Var och eu
förstår då att det material från utlandet,
som till äventyrs ingår i ifrågavarande
leveranser, icke kan vara av alltför
stora dimensioner. Herr Wiberg har

7 — Andra kammarens protokoll 1948.

där, enligt mig tillhandakomna anteckningar,
hasarderat fram —- om uttrycket
tillåtes — en siffra, enligt vilken av exportvärdet
för ifrågavarande varor och
produkter till Ryssland icke mindre
än 20 % skulle bestå av importerade
varor. Jag förstår inte hur herr Wiberg
kommit fram till den siffran. Det är
över huvud taget alltid mycket svårt att
åstadkomma en noggrann kalkyl över
hur mycket av från utlandet inkomna
varor och förnödenheter som ingå i en
mångsidigt sammansatt slutprodukt.
Med stöd av den erfarenhet jag har på
detta område — den är visserligen inte
alltför djupgående men inte heller alldeles
obefintlig — vågar jag dock säga,
att den av herr Wiberg anförda siffran
förefaller mig ligga ett gott stycke ovanför
vad som kan vara möjligt.

Herr Wiberg framställde också en
fråga om den s. k. valutapuckeln och
dess avveckling. Denna valutapuckel
uppgick vid inventeringstillfället, eller
rättare sagt vid den tidpunkt då de inkomna
inventeringsbeskeden sammanräknats
— ungefär i mitten av oktober

— till 445 miljoner kronor eller i runt
tal 450 miljoner kronor. Den bestod av
utelöpande licenser på hårdvaluta -—
dollar, schweizerfranc, escudos, pesos

— kort sagt alla de valutor, som vi i
dag räkna som hårda, dock mest dollar.
En mycket betydande del av denna valutapuckel
är i dag likviderad. Hur stor
denna del är kan jag icke säga. Man
får dock en god bild av läget om man
ser på de utelöpande licensernas storlek.
De licensinnehavare, som haft licenser
i denna puckel men som icke
fått in sina varor, fingo tillfälle att före
den 14 januari till handelskommissionen
inkomma med ansökan om förlängning
av licenserna. Det totala beloppet av
de licenser, som till nämnda datum inkommit,
uppgick till ungefär 235 miljoner
kronor, såvitt jag är rätt underrättad.
Detta tyder på två ting: dels att
ganska mycket av valutapuckeln faktiskt
är betalt, och dels att eu stor del

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

av ifrågavarande licenser icke avsett
seriösa affärer. Det har varit licenser
som tagits ut på vinst och förlust och
kanske berört en svensk importör och
en exportör i Amerika, vilken icke haft
täckning för de leveranser han ställt i
utsikt. Sådana affärer ha därför måst
självdö.

Nu går handelskommissionen igenom
de inkomna förlängningsansökningarna,
och det finns anledning antaga att en
del av dessa avse sådana affärer, för
vilka man vid en prövning beträffande
angelägenhetsgrad och möjligheter att
över huvud taget få importera en vara,
icke kan bevilja en förlängning. Men
om jag skulle våga en gissning, så skulle
den närmast gå ut på att av samtliga
ansökningar komma kanske licenser för
högst 150 miljoner kronor att hänföra
sig till sådana affärer, som efter närmare
prövning kunna komma att släppas
igenom.

Jag har vidare funnit att många människor
föreställa sig, att de licenser som
lågo i denna valutapuckel voro av något
slags skum beskaffenhet, att de rörde
varor, som vi hade mycket litet användning
för. Tillåt mig säga, herr talman,
att enligt de erfarenheter vi gjort ha
ifrågavarande licenser till övervägande
del avsett sådana varor, som vi ha
ganska stor nytta av och som vi även
vid den stränga prövning av importen
som vi nu företaga ha anledning att
släppa igenom. Detta är också en förklaring
till att en så betydande del av
valutapuckeln faktiskt har kunnat betalas
och avvecklas.

Herr Hammarlunds anförande ger mig
anledning att något närmare ingå på
frågan om importens sammansättning.
Herr Hammarlund fällde ett omdöme,
som förefaller mig vara en smula onyanserat.
Han sade att amerikanarna pracka
på oss varor som vi icke behöva,
samtidigt som vi — och speciellt det
svenska jordbruket — sakna oundgängliga
förnödenheter. Jag vill då rekommendera
herr Hammarlund och övriga

intresserade att taga del av handelsstatistiken
för år 1947. Den föreligger
hittills endast i preliminärt tryck men
kommer snart att kunna distribueras i
färdigt skick. Gå igenom den och se
hur vår import för år 1947 ser ut! Jag
har gått igenom det preliminära trycket
och gjort vissa summariska sammanställningar,
och jag har funnit att importen,
trots att importregleringen endast
har verkat effektivt under en mindre
del av år 1947, inte alls ser så förfärligt
tokig ut.

Trots att klockan nu hunnit bli halv
tio vågar jag ändå taga några exempel.
Sålunda steg importen av stenkol, koks
och briketter under föregående år från
211 till 357 miljoner kronor. För bensin
och övriga oljor noteras eu ökning
från 182 till 315 miljoner kronor, för
kemikalier en ökning från 276 till 335
miljoner kronor, för textilgarner — som
vi äro i mycket stort behov av — en
ökning från 132 till 221 miljoner kronor,
för bomullsväv, som vi likaledes
ha ett avsevärt behov av, en ökning från
59 till 177 miljoner kronor, för ylletyger,
som vi också behöva, en ökning
från 57 till 144 miljoner kronor, av järn
och stål samt järnmanufaktur en ökning
från 251 till 447 miljoner kronor och
för andra s. k. oädla metaller samt metallmanufaktur
en ökning från 189 till
251 miljoner kronor. Jag skall inte närmare
ingå på importen av maskiner och
instrument, eftersom folkhushållningsministern
säkerligen kommer —• om
inte i kväll så om ett par dagar — att
lämna en offentlig redogörelse för traktor-
och jordbruksmaskinsituationen.
Denna import av maskiner och instrument,
i vilken post traktorer ingå, har
dock ökat från 247 till 551 miljoner
kronor.

Man kan inte säga att detta är varor
som amerikanarna »prackat på oss och
som vi icke behöva», utan de ha i stället
varit oss till stor nytta.

Om vi sedan gå över till »lättfärdighetens
konto», om jag så får säga, och

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

se hur det ser ut, så finna vi att importen
av puder och smink — som aldrig
utgjort någon stor post i vår import
annat än i vissa människors fantasi och
kanske också på damernas läppar —
har minskat med 25 % under år 1947,
eller från 4 till 3 miljoner kronor. Man
kan tycka att även 3 miljoner kronor är
en allt för stor summa — gärna för mig!
— men importen har i alla fall nedgått
med en fjärdedel. Importen av bijouterier,
för att ta ett annat exempel, har
gått ned från 8 till 5 miljoner kronor
jämfört med år 1946 o. s. v.

Importen ser alltså inte så förfärligt
galen ut. Det har skett en lagerpåfyllnad
under 1947, som vi icke skola vara
ledsna över. När man talar om att vår
valutareserv rykt i väg och frågar vart
den tagit vägen, så kan jag säga att den
ligger i stenkol, oljor, maskiner, järn
och stål samt — i någon mån — också
i puder och smink. Men om de> sistnämnda
varuslagen gäller att det mesta
har kommit från Frankrike och andra
mjukvalutaländer.

Här kommer jag till en fråga, som
jag också vill med några ord beröra,
nämligen den att vi även i nuvarande
beträngda importläge köpa en del saker,
som i varje fall herr Hammarlund
och säkerligen många med honom, kanske
också jag själv ibland, anse som
ganska överflödiga. Vi importera t. ex.
apelsiner — som jag dock inte tycker
äro överflödiga — och en del andra
ting. Varför göra vi det? Ja, apelsiner
köpa vi för det första inte för hårdvaluta.
Dem köpa vi från Italien och Spanien,
och vi få dem i utbyte mot varor,
som vi exportera till dessa länder. Vi
importera också en del andra saker,
som kanske kunna anses umbärliga.
Varför? Jo, därför att vi själva tillverka
en hel del ting, t. ex. industriprodukter,
som vi ha arbetat upp en marknad för
i olika länder, men vilka produkter de
främmande länderna nu i sin fattigdom
icke ha något större behov av. Våra
industriprodukter betraktas där unge -

fär på samma sätt som vi betrakta puder
och smink. Det är dammsugare, kylskåp
och många andra ting, som vi anse
mycket viktiga, men som folk i andra
länder säga att de icke kunna taga emot
om inte vi i utbyte köpa t. ex. apelsiner
eller mattor av dem. Då stå vi
inför valet att antingen upphöra med
exporten av våra svenska industriprodukter
— som vi väl ändå gärna önska
skola finnas till i fortsättningen och
finna avsättning på den internationella
marknaden — eller att tillåta svenska
folket att äta litet apelsiner eller köpa
en eller annan yllematta, som man kanske
strängt taget skulle kunna uppskjuta
köpet av till längre fram, om vi bara
såge på den sidan av saken. Man kommer
här till en avvägning. Den är mycket
svår, men den leder ofta till att vi,
låt vara i mycket begränsad utsträckning,
också ge utrymme för import av
icke alldeles nödvändiga varor, för att
i stället skapa avsättningsmöjligheter för
en export, som vi icke kunna finna något
utrymme för i hårdvalutaländerna.

Herr talman! Jag kan till sist tillägga
— även om väl folkhushållningsministern
senare kommer att ingå på det —
att under 1947 hade vi en ökning i införseln
av traktorer med 50 %. Det är
visserligen inte några alltför höga siffror,
men importen var i alla fall föregående
år 9 000 st. traktorer mot 6 000
st. året förut. Dessa siffor ge dock ingen
fullständig bild av traktorförsörjningen.
Den fullständiga bilden kommer folkhushållningsministern
att lämna riksdagen
om några dagar.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman! Jag
har vid några tillfällen här i kammaren
uttalat mig om kommunismen och kommunisterna,
men jag kan inte erinra
mig att jag någonsin, möjligen med undantag
för ett enda tillfälle, ingått i polemik
mot dessa värda herrar. Jag har
ansett, att en sådan polemik vore fullkomligt
meningslös. Skälen för denna
min åsikt synas mig vara så uppenbara,

100

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

att jag inte finner det nödigt att framlägga
dem. En del av skälen kunna för
övrigt innefattas i den formulering, som
herr von Friesen nyss gav, nämligen att
samtliga kommunister synas vara instämda
på Moskvas våglängd. I dag ha
emellertid av kommunisten herr Johansson
i Stockholm fällts uttalanden av innebörd,
att vissa av mig gjorda påståenden
— till motivering för att jag finner
det livsviktigt för vårt land att bli delaktigt
i ett västeuropeiskt statsförbund
— vore ogrundade eller rentav osanna.
Inte för min egen skull, inte heller för
herr Johanssons skull — jag finner honom
såsom sanningsvittne inte vara av
större värde än andra kommunister —-utan endast därför att jag tror det vara
min skyldighet emot mina ärade kolleger
i kammaren, skall jag söka sammanfatta
de väsentliga grunder, varpå
jag stött den åsikt, som framträtt i mina
uttalanden i remissdebatten och i dag.

Denna åsikt innefattar, att regimen i
Sovjetryssland, också om den skulle
passa dess eget folk — en fråga, som
jag aldrig någonsin dryftat — likväl
skulle vara ruinerande för och komma
att hatas av vårt folk, därför att den
innefattar den individuella frihetens
förkvävande under polisstatens skräckvälde
och vad som därmed står i samband,
nämligen samhällsekonomiens
grundande på slavarbete.

Jag skulle, herr talman, kunna inskränka
min argumentation till en hänvisning
till obestridda referat av vad
som skett i de baltiska länderna och i
de övriga randstaterna: Polen, Ungern,
Rumänien etc. Jag skulle kunna inskränka
mig till en hänvisning till hurusom
miljontals människor tvångsdeporterats,
hur hela uppsättningar av
ämbets- och tjänstemän ha satts på bar
backe, därför att de icke i tid ha hycklat
kommunistiska sympatier, eller till
hurusom patrioter i dessa länder förföljas
och avrättas eller kastas i fängelse,
när de inte lyckats fly från sina
gamla fädernesland. Jag skulle också

kunna nöja mig med en hänvisning till
uttalanden av ordföranden i leipzigavdelningen
av det s. k. socialistiska enhetspartiet,
uttalanden riktade framför
allt mot representanter för socialdemokratisk
åskådning. Denne man, som heter
Lohagen, yttrade häromdagen: »De
som inte äro med oss utan med de reaktionära
krafterna kommer att hänsynslöst
tillintetgöras inom vår zon. Inom
de närmaste veckorna skola lagar och
förordningar utfärdas, som blir en
läxa för alla dem som inte vill höra
eller se. Ni kommer att uppleva ert livs
överraskning. Tiden för resonemang är
förbi. Vi skola finna ut metoder att tysta
era smädliga tungor. Vi har tolererat
era tal i två och ett halvt år men vi kan
inte tolerera dem längre.»

Jag skulle kunna nöja mig med sådana
hänvisningar, men jag skall, herr
talman, ta upp mina grunder något utförligare.
Jag har läst ett stort antal
skrifter i detta ämne, bland annat av
ryssarna Tjernavin, Kravtjenko och
Barmine. Därtill skall jag omedelbart
lägga den imponerande deklarationen
av ryssen Igor Gusenko, som var anställd
vid militäravdelningen av ryska
ambassaden i Kanada och som den 10
oktober 1945 avslöjade det ryska spionaget
därstädes och i U. S. A. Vidare har
jag studerat arbeten av sådana rysslandskännare
som schweizaren Jukker,
ungraren Koestler, polacken Norwid,
engelsmannen van Narvig, som är född
i Ryssland och har levat där sammanlagt
28 år, samt Dallin, vars nationalitet
jag icke känner. Tyskpseudonymen
Valtin bör inte heller förbli onämnd.
Ilan är uppenbarligen en durkdriven
expert, när det gäller Moskvas framfart
före kriget i Tyskland och andra europeiska
länder, där Moskva hade sina
underlydande kolonner, d. v. s. därstädes
befintliga kommunistligor, som ivriga
och beredvilliga redskap.

Jag skulle kunna anföra ytterligare
en lång rad auktorer till stöd för mina
påståenden. Jag har grundligt läst Her -

Nr 5.

101

Onsdagen den 4 februari 1948 em.
Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

bert Timms »Den ryska fackföreningsrörelsen»,
Boris Souvarines bok om Stalin,
vidare Ölbergs och Jurkunas-Scheynius
skrifter om det ryska förtrycket i
de baltiska länderna, amerikanen Walter
Duranty: »Bakom Kremls kulisser»
ävensom dennes landsman Burnham:
»Kampen om världen». Glömmas bör
icke heller den rumänske eldsjälen och
förutvarande hängivne bolsjeviken Parnait
Istrati: »Mot den fjärran elden».
Efter 15 månaders vistelse i Ryssland
under åren 1927—1929, alltså flera år
före den förfärande utrensningsperioden
under Jagoda och Jesjov, skrev
Istrati i anledning av affären Russakov
följande. Jag citerar: »Något värre än
det värsta onda man kan inbilla sig, ett
majestätsbrott som all världens själ en
gång kommer att brännmärka med sitt
rödglödgade järn — en sådan toppunkt
av banditväsende och terrorism hade
funnit sitt mest fullkomliga uttryck i
Sovjetunionen under det s. k. proletariatets
diktaturregim». Han skriver i
slutet av sin bok att »över Sovjetunionen
nu icke finns något annat än själviskhetens
kalla vind, som kommer livet
att frysa.»

Jag har också läst förutvarande amerikanske
ambassadören Davies’ av allt
att döma tyvärr alltför koncilianta verk
»På uppdrag i Moskva». Vad beträffar
Davies’ föregångare som ambassadör i
Moskva, William Bullitt, vittnar dennes
i höstas utkomna skrift, »Jordens öde»,
om en klar och öppen blick för de
ryska förhållandena. Särskild betydelse
såsom stöd för min jämförelse mellan
svenskt och ryskt fäsler jag emellertid
vid skrifterna av de tio författare, som
jag först nämnde, nämligen Tjernavin,
Kravtjenko, Barmine, Gusenko, Jukker,
Koestler, Norwid, Dallin, van Narvig
och Valtin. Var och en av dessa har
skrivit på sådant sätt, att det synes psykologiskt
utcslutel, att författaren skulle
ha kunnat ljuga fram innehållet i sin
skrift. Denna uppfattning vinner så
ytterligare bekräftelse genom samstäm -

migheten i de olika författarnas uppgifter
om och intryck av förhållandena
i Ryssland. Denna samstämmighet vore
icke möjlig, om deras framställning i
någon väsentlig grad blott hade sin
grund i deras fantasi.

Men, herr talman, viktigare än allt
annat är, att allmänt kända, alltså notoriska,
fakta äro av den art, att varje
anledning saknas att inte sätta tro till
det väsentliga innehållet i dessa skrifter,
så länge de inte dokumentariskt
ha motbevisats. Vi veta såsom faktum,
att varje tillstymmelse till fri press och
andra fria offentliga yttringar i Ryssland
äro bannlysta. Vi veta såsom faktum,
att endast sådant får utbasuneras
— lögn, halvsanning och sanning om
vartannat — som regimen med sitt instrument,
den hemliga polisen, tillstädjer.
Vi veta såsom faktum, att uttalandet
av den ringaste kritik mot regimen går
på risken för talaren att såsom folkfiende
slås med fördärv. Vi veta såsom
faktum, att det är principiellt omöjligt
för en sovjetmedborgare att fritt besöka
utlandet, liksom för en utlänning att
fritt besöka Sovjetunionen. Vi veta såsom
faktum, att de outsägligaste grymheter
begåtts mot hundratusentals människor
vid kollektiviseringen av jordbruket.
Vi veta såsom faktum, att arbetarna
sakna all strejkrätt och att de
över huvud, liksom fackföreningarna,
stå fullständigt underdåniga i fråga om
arbetsvillkor och arbetsfrihet. Vi veta
såsom faktum, att hundratusentals balter
och miljontals människor från de
andra randstaterna ryckts bort från
sina hem och slungats ut i den ryska
förskingringen, en deportation ensamt
den vittnande om den mest absoluta
ringaktning för människan såsom människa
och personlighet, om det mest
absoluta förakt för humanitet. Vi veta
såsom fak!vin, att monstruösa principer,
helt främmande för rättsprinciper i
västerländsk mening, tillämpats i utrensningsproeesserna.
Från den s. k.
rättegången av är 1938 mot Bucharin,

102

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

Rychov m. fl. föreligger en officiell
stenografisk redogörelse, bl. a. på tyska.
Jag har, herr talman, läst denna redogörelse
och de »bekännelser», som avlagts
av de anklagade. »Bekännelserna»
måste på avgörande punkter vara framtvingad
dikt; eljest vore de psykologiska
mönstra. Deras äkthet faller på deras
orimlighet, deras fullständiga absurditet.
Det finns tortyr, som — t. o.
m. utan att kunna spåras på en människas
yttre — är så djävulsk, att man
med hot därom till sist måste kunna
tvinga också den mest karaktärsstarka
personlighet till vilka bekännelser som
helst. Inför sådana hot kan en enkel
arkebusering te sig som en efterlängtad
välgärning, ja, kanske som en njutning.

Den ryska polisen synes hittills alltjämt
ha lyckats hemlighålla de använda
tortyrmetoderna. En viss inblick i deras
möjligheter få vi dock genom den ungerske
premiärministern Nagys avslöjanden
om den första kommunistiska
utrensningsprocessen i Ungern. Vid
denna ha de häktade under de s. k.
förhören kunnat få stå i dygn efter
dygn — han anger 120 timmar, men det
kan inte vara tänkbart annat, än att det
förekommit vissa intervaller —- med
strålkastare i ögonen eller de ha blivit
utsatta för upprepade iskalla lavemang
med hårt tryck. Till sådana grymheter
kommer så hotet om den tortyr, som
kommer att tillfogas offrens hustrur,
barn och föräldrar, om offren själva
vägra att inför domstolen — d. v. s.
det är nu alls inte domstolen, som har
betydelse, utan det blir i realiteten inför
sovjetpressen och inför folket —
rabbla upp de bekännelser, som de befallts
att avlägga och som i folkets ögon
skola förhärliga regimen och ådagalägga
vilka skurkaktiga folkfiender de anklagade
ha varit.

Jag tillåter mig citera några brottstycken
i slutet av Bucharins »bekännelse».
Han säger:

»Jag anser mig skyldig till det största

och mest monströusa brott emot det
socialistiska hemlandet och emot hela
det internationella proletariatet. Brottets
ytterst grova art ligger i öppen
dag. Det politiska ansvaret är gränslöst.
Det juridiska ansvaret är sådant,
att det rättfärdigar den allra hårdaste
dom. Den hårdaste dom kommer här
att vara rättvis, enär man för sådana
ting kan skjuta (en människa) tio
gånger om. Detta tillstår jag fullständigt
kategoriskt och utan varje tvivelsmål.
Jag bestrider visserligen, att jag stämplat
emot Lenins liv, men jag har i spetsen
för mina kontrarevolutionära medbrottslingar
försökt krossa Lenins verk,
som av Stalin fortsättes med gigantisk
framgång. Ännu en gång har det bevisats,
att ett frångående från bolsjevismens
ståndpunkt betyder övergången
till kontrarevolutionärt banditväsende.
Nu har detta handitväsende» — dit han
alltså själv hörde — »slagits i spillror.
Vi ha krossats och ha ångrat våra
fruktansvärda brott.» Vidare sade han
sig avvisa allt försvar för sin gärning —
han menar då moraliskt försvar — från
Trotski, som då icke befann sig i Ryssland,
från andra kumpaner, liksom från
Andra internationalen, ty, säger han:
»Jag faller på knä inför landet, inför
partiet, inför hela folket. Vidunderligheten
i mina brott är omätlig. Måtte alla
se Sovjetunionens stora makt. Måtte alla
se landets visa ledning, som tryggas
genom Stalin.»

Ja, så skall det låta!

Det var mycket som stod på spel för
Stalin och regimen under dessa utrensningens
år 1936—1938. Bucharins brott
bestod i att ha varit den andlige ledaren
för den kommunistiska s. k. högerfraktionen,
som opponerade emot den
forcerade industrialiseringen, mot kollektiviseringen
och mot tvångsarbetssystemet,
ja, över huvud mot det hemska
förtrycket av folket. Bucharin har både
i vårt land och annorstädes uppskattats
såsom en stor idealist och har ansetts
tillhöra de moraliskt mera högtstående

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5. 103

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

bolsjevikledarna. Att denne man utan
det starkaste, det mest övermäktiga
tvång skulle på detta sätt, omedelbart
före sin avrättning, ba berövat sig själv
all heder och ära och sitt livs verk allt
värde, måste vara helt och hållet uteslutet.

Efter de direkta fakta, som jag nu,
herr talman, åberopat, tror jag inte man
kan förebrå mig, att jag har kommit
med någon överdriven eller ovederhäftig
framställning. Yore det möjligt för
makthavarna i Sovjet att gendriva uttalandena
i den rysslitteratur, som jag
nyss nämnt, kunde de ju göra detta
genom att låta en opartiskt sammansatt
kommission få fritt resa omkring och
inspektera i Ryssland, d. v. s. låta den
få se allting på ett annat sätt än som
man hittills fått göra: utan hinder av
några kulisser eller, om kulisserna icke
rivits, bakom kulisserna.

Men man har ju, kommer väl herr
Gustav Johansson att säga, gendrivit
Kravtjenkos bok. Ja, man har sökt gendriva
den, och detta har skett först
fyra år efter hans flykt från ryska
handelsavdelningen i Washington. Motargumentationen
går ut därpå, att
Kravtjenko var en djupt försumpad alkoholist,
som — jag citerar Sovjet-Nyheterna
— blott utlånat sitt namn åt
boken, vilken skrevs av den politiska
underrättelsetjänsten i U. S. A. Varför
behövde man en tidrymd av 3V2 år efter
Kravtjenkos första offentliga framträdande
i Amerika och ett par år efter
hans bok för ett så enkelt avslöjande,
som att han var en djupt försumpad
alkoholist? Faktum är att Kravtjenko
hade en betydande ställning inom den
Tyska handelsdelegationen, liksom det
också är obestritt, att han dessförinnan
hade det i rysk tjänst i hemlandet —
han hade bl. a. varit chef för ammunitionsdepartementet
i den största sovjetrepubliken.
Vidare är det en känd
sak, att ryssarna såsom representanter
till utlandet endast skicka sitt duktigaste
folk och framför allt sådana som

vunnit anseende för fullständig pålitlighet.

Den som läst boken måste för övrigt
finna det hart när psykologiskt omöjligt,
att den skulle vara ett falsarium
och ännu mindre ett falsarium, utfört
av amerikanska tjänstemän. Det finns
inte någon anledning att inte hänföra
denna motargumentation till den vanliga
sovjetpropagandan, som notoriskt
och auktoriserat tar dikten i sin direkta
tjänst.

Man kan säga, att denna metod har
satts i ett fullständigt minutiöst system;
allt — vetenskap, konst, musik, litteratur
—- influeras av den. Jag har just i
dagarna fått mig förelagt ett i all sin
obetydlighet dock skarpt belysande
exempel. I en av en viss Sjtjerba —
herr Pauli kanske känner honom eller
vet hur namnet uttalas — redigerad
rysk-fransk ordbok, som är utgiven i
Moskva 1945, finns ett ord, uttalat såsom
»majåffka» och betydande förstamajdemonstration.
Detta ord är översatt
med »une réunion clandestine des
révolutionnaires le premier mai å la
campagne dans les pays capitalistes».
Ryska folket skall alltså bibringas den
föreställningen, att de förstamajdemonstrationer,
som arbetarna hos oss, i
Frankrike och England hålla, alltså
över huvud taget förstamajdemonstrationerna
i det västerländska Europa, äro
hemliga sammankomster. Hur drastisk
denna lögn är, förstå vi, när vi för oss
frammana bilden av demonstrationstågen
under flygande fanor och klingande
spel.

Jag trodde, som sagt, att jag vore i
stånd framlägga tillräckliga grunder för
mina uttalanden om sovjetregimen.
Men herr Johansson i Stockholm har,
herr talman, duplikerat mig med att
bl. a. säga: »Ni har dock inte själv varit
i Ryssland och låtit edra egna ögons
vittnesbörd tala.» Jag vill svara herr
Johansson, att bland alla invändningar
emot vad jag tillåtit mig säga om statsskicket
i Ryssland torde denna vara

104 Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

den mest kortsynta för att inte säga
något ännu starkare. För en regim, som
genom ett minutiöst, nära nog vetenskapligt
uppbyggt system av skilda faktorer
—■ injagande terror och skräck
bland befolkningen — kan hålla bortåt
200 miljoner människor i järnhård disciplin,
för en sådan regim måste det
vara en mycket enkel sak att bygga upp
kulisser, som icke kunna märkas av utländska
besökare och bakom vilka dessa
aldrig kunna få någon verklig inblick.

Den amerikanske journalisten Walter
Duranty, för övrigt god vän med ambassadör
Davies och tydligen liksom
denne i någon mån ledd av koncilianta
intressen, skriver i sin bok »Bakom
Kremls kulisser» följande: »Efter tjugo
års erfarenhet har jag tagit som regel
att tro minsta delen av vad jag hör
i Moskva, endast en del av vad jag läser
och inte ens allt vad jag ser.» Jag tror,
att denna skepticism är alltför otillräcklig.
Jag förmodar, att det vore riktigare
för en utlänning, åtminstone om han
inte är en fullt betrodd kommunist, att
— för att nu tillspetsa formuleringen —
inte tro något alls av det han ser i
Ryssland. Jag hänvisar till inledningskapitlet
i Norwids bok: »Inbrott i

Kreml». Detta arbete bygger framför
allt på berättelser av krigsfångar,
tvångsdeporterade samt politiska fångar,
som lyckats undkomma från Ryssland.
De ha levat dels i isoleringsläger
av skilda slag, dels under en viss frihet,
i båda fallen blandade med den ryska
befolkningen. De ha med andra ord
sett vad utlänningarna, de må vara
diplomater eller journalister, aldrig få
se och vad utländska diplomater och
journalister blott ha kunnat låsa sig till
utanför Sovjetrysslands gränser.

Herr Johansson var snäll och erinrade
om att jag talat på liknande sätt
här i kammaren i tjugo års tid. Det var
nu kanske litet överdrivet, eftersom jag
inte tillhörde kammaren förrän 1929.
Men jag är i alla fall tacksam för påpekandet,
ty det har gett mig anledning

att gå tillbaka i akterna och jag har då
i andra kammarens protokoll från remissdebatten
1933, alltså för jämnt femton
år sedan, funnit ett uttalande av
mig själv, som jag, herr talman, skall be
att få avsluta mitt anförande med:

»Vi ha ju kommunisternas förlovade
land att gå till. Det finns så mycket
mera anledning att i detta sammanhang
beröra det landet, som herr Hagberg i
går förklarade, att Sovjetunionens system
är det enda, som kan föra arbetarsaken
fram till seger. Herr talman! Jag
frågar: Vad är det väl, som vunnits
i Ryssland genom dessa fruktansvärda
blodbad och grymheter? Intet annat
än att den gamla bourgeoisien blivit dödad,
bortkörd eller bragt till tiggarstaven.
På ruinerna har byggts upp en
ny byråkrati, lika förfärande hemsk
som dess föregångare. Faktiskt blev också
hela landet omedelbart fattigare än
förut, en följd av att man helt naturligt
förlorade greppet om dess ekonomiska
hjälpkällor, greppet om hela produktions-
och omsättningsmaskineriet.
Det är sant, att en återuppbyggnadsprocess
ur det ekonomiska eländet försiggår
sedan några år. Men denna sker
— väl att märka — blott såvitt kommunismen
av trycket från de svältande
massorna tvungits uppgiva sina s. k.
principer och gå tillbaka till icke blott
rent kapitalistiska maximer utan — rysansvärt
att säga — till antikens slavekonomi.
Glömmen icke kulakmiljonerna!
Huru de kommenderades upp till
skogarna i norden att förgås under
tvångsarbetet! Utsvettningen, hungern
och slutligen döden blev den lön, som
de sålunda tvångskommenderade skördade
för sitt arbete. Men ytterligare en
sak är att märka. Under antikens slavekonomi
frodades dock den andliga
kulturen; och denna har städse varit
omhuldad av det kapitalistiska systemet.
Men, herrar kommunister, den nutida
ryska kapitalismen och den nutida
ryska slavekonomien äro förenade med
en extra-ordinär princip, nämligen att

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

105

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

all andlig kultur skall förgöras, skall
bannlysas. Det tolereras ingen annan kultur
än den materiella, i den mest extrema
och krassa meningen. Ty detta ligger
inneslutet i den statsinkvisitoriska
kontrollen på pressen och litteraturen,
på tankar och idéer, på religion, vetenskap
och konst.

Antag för övrigt, att ryska folket,
trots allt, vore nöjt med sitt öde och
icke önskade ha det annorlunda. Det
är möjligt. Låt oss, som sagt, göra det
antagandet. Vad skulle väl detta betyda?
Ryssland var ju före den s. k. kommunismen
en despoti över livegna, d.
v. s. slavar. Knutpiskan var den stora
massans uppfostrare och läromästare.
Att dessa trälar underordnat sig kommunismen,
säger ju rakt ingenting,
eftersom deras ställning svårligen kunde
bli sämre än den var förut. Man
torde därför tryggt kunna förlita sig
på att den stora massan av våra svenska
arbetare med sitt djupaste förakt
skall fortsätta att reagera mot denna
fanatiska och fantastiska propaganda,
denna kommunistiska agitation, vars
syfte här i landet icke kan vara något
annat än att söka på de stolta vikingarnas
ättlingar pracka en regim, som
icke kan tolereras av andra än dem,
som i århundraden slavat under knutpiskan.
»

Herr HAMMARLUND erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag begärde närmast ordet
för att framföra ett tack till handelsministern,
kanske inte precis för
det svar jag fick av honom själv utan
snarare för det löfte som han gav, att
folkhushållningsministern sedermera
någon dag skall lämna en utförligare
redogörelse för importen av de varor
som jag här talat om, nämligen traktorer
och dylika saker.

Jag är även glad över att den statistiska
redogörelse, som handelsministern
här lämnade, skall komma i tryck om
några dagar. Jag kommer för min del

att med största intresse ta del av uppgifterna
om den import som vi hade
under år 1947. Det har nämligen gjorts
vissa påståenden i tidningarna, och det
skulle vara mycket värdefullt att få se,
huruvida de äro riktiga eller ej, och om
det sålunda t. ex. har importerats för
50 miljoner kronor färsk frukt och 30
miljoner kronor torkad frukt från hårdvalutaländerna
samtidigt som man i
affärerna inte kunnat köpa en enda
amerikansk motorplog eller ens ett
plogskär. Har verkligen importen handhafts
på det sättet under fjolåret, måste
jag säga att det förvånar mig mycket.

Härefter anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Inte av hänsyn till herr Lundstedt,
vars sanningskärlek och sanningskänsla
inte är större än hos de
skumma vittnen han åberopade, utan
därför att denna fantastiska uppräkning
av den sovjetfientliga propagandans
arsenal inte skall stå oemotsagd
i andra kammarens protokoll skall jag
ägna honom några ord.

Han började med en bibliotekskatalog,
och det förvånade mig storligen
att en professor i Uppsala av de många
hundra böcker, som kommit om Sovjetunionen
på svenska och på andra
språk och av vilka många, även av dem
som kommit på borgerliga och socialdemokratiska
förlag, varit vederhäftiga
och anständiga, kunnat komma ned till
själva bottensatsen i samlingen.

Den uppräkning han gjort är nämligen
en katalog över det värsta som
utgivits, med två undantag. Han har
verkligen av misstag fått med två böcker,
som jag räknar till en annan kategori.
Den ena är en rent dokumentarisk
sak, nämligen protokollen från
processerna, och den andra är ambassadör
Davies’ bok »På uppdrag i
Moskva». När professor Lundstedt nu
tager processerna till huvudargument
tror jag, att han i stället bör taga fram
ambassadör Davies igen och läsa vad

106

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

denne skrivit under rubriken »En studie
i efterklokhet». Där erkänner Davies,
Roosevelts ambassadör i Moskva,
att alla närvarande diplomater och
journalister voro övertygade om att de
som stodo inför skranket voro skyldiga
men att han inte förrän efteråt förstod,
vad som var själva grunden till deras
brott. Först när kriget med Tyskland
bröt ut förstod han, att de som där
stått inför rätta voro nazisternas femte
kolonn.

Ambassadör Davies säger: »De främsta
bland de anklagade hade dels inbördes
och dels med de tyska och japanska
regeringarna överenskommit
om att hjälpa Tyskland och Japan vid
ett angrepp på Sovjetunionen.» Han
berättar om de kupper de skulle göra
mot sovjetregimen under Tuchatjevskis
ledning. »De samtyckte till att utföra
och utförde alla dessa saker, vilka
tyska generalstaben krävde att få utförda
och gav instruktioner om. De
samarbetade med det tyska och japanska
militärspionaget och överenskommo
med de tyska och japanska regeringarna
att i händelse av krig arbeta
mot sovjetregeringen» o. s. v.

Han tillägger att när han kom tillbaka
till Amerika efter utbrottet av
kriget med Ryssland, frågade någon
honom: »Hur är det med femtekolonnarna
i Ryssland?» — »Utan att tänka
mig för», säger Davies, »svarade jag:
’De äro skjutna.’» Han slutar också sitt
kapitel med orden: »Det fanns inga
femtekolonnare i Ryssland år 1941. De
voro skjutna. Rensningen hade befriat
landet från förräderi.»

Detta är citat ur den enda vederhäftiga
bok herr Lundstedt lyckats
räkna upp, och den är skriven av en
amerikansk liberal, en av Roosevelts
närmaste män.

Det fanns på 1940-talet, herr Lundstedt,
en mängd koncentrationsläger i
Europa, där den beskrivning han gett
skulle passa in. Jag tänker på Belsen,
Auschwitz och Neuengamme. Då teg

herr Lundstedt. Varje tal han höll i
kammaren var riktat mot kommunisterna.
De verkliga koncentrationslägren,
den verkliga tortyren hade herr
Lundstedt ingenting att säga om.

Han nämnde Bucharins bekännelser.
Det är jag honom tacksam för. Han talar
om ett psykologiskt monstrum. Jag
säger, att det är ett av de mest intressanta
psykologiska dokument jag någonsin
läst. Där möta vi en intelligent
politisk ledares utveckling och
hans uppgörelse med sig själv, strax
innan han skall arkebuseras. Det är så
pass intressant att en av Nordens största
diktare, Nordahl Grieg, som gav
sitt liv i kampen mot nazisterna i ett
flygplan över Berlin, gjorde den till
huvudtema i en roman. Det är Bucharins
bekännelse som ligger till grund
för figuren Lebedjev i Nordahl Griegs
roman »Ung må verden endnu vsere».

Herr Lundstedts hela framställning
är så grotesk därför att han valt det
absolut sämsta, därför att han själv inför
riksdagens andra kammare säger,
att han inte vill fara till Sovjet och att,
om han for dit, han inte skulle tro någonting.
Han skulle sannolikt inte tro
att Kreml står där det står, han skulle
inte tro på något hus eller någon staty.
Han skulle ha matsäck med sig och
tro att han alltjämt levde i Kravtjenkos
skenvärld.

Att man mot Kravtjenko anfört bara
att han är nedsupen, är fel. Det är i
Amerika en offentlig hemlighet att boken
under signaturen Kravtjenko är
skriven av den kände sovjetfienden
Isaac Don Leviné. Jag skall inte trötta
ut kammaren med exempel på var herr
Lundstedt söker sin andliga kost. Men
jag skall taga ett par exempel, som visa
att man icke ens behöver taga reda på
vem som skrivit boken. Det räcker att
läsa den för att märka hur tokig den är.

I ett kapitel skildrar signaturen
Kravtjenko, hur han en gång på 1930-talet — för resten ett årtal när jag själv
och många andra svenskar vistades där

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

107

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

— går i en by i Ukraina. Människorna
ha ingenting att äta, djuren ha ingenting
att äta, lik ligga staplade efter vägarna.
Men så kommer han in till en
bondgumma, som ser ut att ha mat.
Han tittar in, och vad ser han? Jo, soppa
kokad på hästgödsel. Då säger den
s. k. Kravtjenko att de koka soppa på
hästgödsel i den tron att de skola finna
några spannmålskorn i den. Nu frågar
jag: Hur skulle det kunna finnas
spannmål i hästgödseln, när hästarna
inte fingo någon mat? Eller kokade
man hästgödsel från den gamla goda
tsartiden? Jag ber professorn i juridik,
herr Lundstedt, att försöka klara ut
detta!

Litet längre fram står det alltjämt,
att korna äro utan mat och att människorna
äro utan mat och svälta ihjäl.
Så kommer han plötsligt mitt i byn till
ett stort exportmejeri med en mängd
smördrittlar, smör som skall säljas till
England. Jag frågar igen, herr Lundstedt:
Hur kunde de göra smör, när
korna inte fått något att äta? Om det
nu finns kor som mjölka, varför drack
man inte mjölken och varför slaktade
man inte korna? Jag skulle kunna fortsätta
en lång stund och citera »Kravtjenko»
och underhålla kammaren, ty
det är det mest utsökta dravel jag läst.
Jag måste säga, att det är fantastiskt,
att en man med akademisk bildning,
en professor i Uppsala, fastnar för en
historia sådan som denna.

Jag måste säga att när jag läste boken
tänkte jag, att man måste ha
mindre intelligens än en medelålders
oxe om man inte ser orimligheterna
däri. Jag skall inte taga upp några detaljer
av det som herr Lundstedt plockade
fram i sin exempelsamling; jag
skall bara i en kort replik taga upp
vad han sade om fånglägren. Det är
bekant att antalet fångar var större än
vanligt vid två tillfällen: efter kulakutrensningen
1931 och efter rensningen
1937. Det iir sant att man i Sovjetunionen
har fångar i läger. I stället för

att hålla dem i cell låter Sovjetunionen
dem arbeta som vanligt ungefär efter
samma princip som vi nu ha i Mariestad
och Halmsjön. De få vanlig betalning
med avdrag för vad deras mat
kostar. I Mariestad få fångarna avdrag
på 2 kronor på den lön de få i produktionen.

Jag kan taga en annan bok som herr
Lundstedt inte citerar, därför att den
visserligen tillhör dem som äro sovjetfientliga
men är skriven av en man,
som varit i Sibirien och sett mer av
livet bortom Ural än de flesta. John
Scott säger att det var mycket sabotage
men undrar om man inte gick fram
för hårt. Men han säger också: när
fångarna kommo till lägren fingo de
bra mat, bättre mat än de voro vana
vid, och varma kläder. Arbetade de
hade de möjlighet att få både 20, 40
och 60 % förkortning av strafftiden.
Detta stämmer med vad en hel del nordiska
iakttagare berättat, vilka varit i
dessa läger och vilka inte som herr
Lundstedt vägra att tro något av vad
de se i Sovjetunionen.

Koncentrationslägren i Tyskland,
som herr Lundstedt inte berör, var en
omänsklig sak. Det är de skildringarna
man kopierat i den journalistik, man
börjat framför allt på sista tiden. Historierna
om slavarbetet kom till, när man
inte längre i propagandan kunde säga,
att Sovjet höll på att störta ihop. Det
är bara ett försök att finna något annat
i stället för den propaganda som
kriget slog sönder. Jag tror att jag kan
fatta mig kort mot herr Lundstedt i övrigt.
Det räcker att säga att om Sovjetunionen
sett ut på det sätt herr
Lundstedt här beskrivit det, finns det
väl knappast någon tänkande medlem
i denna kammare — och det hoppas
jag alla äro — som kan föreställa sig,
att en stat med en så fruktansvärd ofrihet
stått ut i ett krig mer än tre dagar.
Är det inte självklart för alla, att medborgarna
under en regim som är så
hatad av sitt folk som herr Lundstedt

108 Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

tror, där det inte finns en gnutta frihet
och en gnutta kultur, där allt är så
uppåt väggarna galet, alls icke skulle
slåss för utan mot sin regim. De skulle
gå erövrarna till mötes med blommor
i händerna och säga: Var hjärtligt välkomna,
vi ha tröttnat på det här.

Historien visar ju något annat. Den
visar att inget folk i världen slagits
som detta ryska folk. Gå tillbaka i
historien herr Lundstedt, från Termopyle
och fram till El Alamein, och visa
mig ett motstycke till det hjältemod
ryssarna visade vid låt oss säga Stalingrad,
Sevastopol eller vid Leningrad.

Jag var där tillsammans med några
borgerliga och socialdemokratiska
journalister i vintras, som inte voro
rädda att tala om vad de sågo. Jag
tror inte någon skulle kunna undgå att
bli gripen inför det vi sågo. Leningrads
befolkning levde i veckotal på en ranson,
som bestod av två skivor — vi
skulle i Sverige säga vanliga limpskivor
— men det var inte bröd. Det var
sådor och spån och kanske 10 % mjöl.
De hade inte ens dricksvatten i ledningarna
utan de fingo smälta snö. Det
var 30 grader kallt och fönstren voro
krossade av bombardemanget. Det är
klart att döden tog rika skördar. Jag
såg ett gripande dokument av en liten
flicka, som skrivit ett anteckningsblad
för var och en av släkten som dog, och
till slut kom det ett litet blad skrivet
strax innan hon själv dog: glöm aldrig
Tanja! Den som såg detta, glömmer
aldrig Tijnja.

Den som sett detta, herr Lundstedt,
förstår hela det barocka i den framställning
en professor i Uppsala gjort.
De gåvo aldrig sin stad förlorad. Så
kämpa inga slavar. Så kämpar bara ett
folk, som vet vad frihet är och vad
den är värd, som vet att den är något
att leva och do för. Den som inte inser
detta lägger i dagen en omdömeslöshet
av så gigantiska mått, att den
inte borde vara representerad i riksdagens
andra kammare.

Jag kan bespara herr Lundstedt, om
han gått, den replik man ibland brukar
göra. Folk, säger man, kan kämpa
bra även utan frihet. Ryssarna kämpade
bra förr och tyskarna kämpade.
Det där håller inte. Ryssarna under
tsartiden kämpade kanske rätt bra i
början men man kommer ihåg hur lätt
sammanbrottet kom, trots att de kämpade
mot en tysk här som inte var
tiondelen så stark som den som anföll
Sovjetunionen. Tyskarna under Hitler
kämpade bra i medgången, men när
det började gå illa för dem bröto de
samman mycket fort, och det tycks
inte vara mycket kurage i de stolta
tyska erövrarna just nu. Ryssarna
däremot kämpade när allt tycktes
hopplöst. De kämpade när det i Stalingrad,
en stad av Stockholms storlek,
endast fanns tre små envåningshus
kvar, de slogos där för sin regim
och sin frihet. Jag tror att det väger
mera än hela det liästlass av kontrarevolutionärt
sovjetfientligt dravel från
internationella sovjetryska förfalskarverkstäder,
som herr Lundstedt förde
fram som exempel.

Därmed är jag färdig med herr
Lundstedt och skall bara ge ett par
korta repliker till de talare, som deltagit
i debatten.

Min värderade bänkkamrat herr
Ljungqvist började med att säga, att
jag hade förklarat, att om grekerna
hade folkomröstning skulle kommunisterna
få 85 %. Nej, herr Ljungqvist,
det var inte jag utan det var professor
Persson i Uppsala, en god borgare,
som skrev detta i Dagens Nyheter, och
han får ju stå för det. Elas består inte
bara av kommunister, som många tro,
utan det är även socialdemokrater, liberaler
och bönder, som bilda front
mot den amerikanska infiltrationen.

Jag skall inte ytterligare öka min
synd mot pappersransoneringen genom
att sysselsätta mig någon längre tid
med herr Ljungqvists bekanta citat
som han läst upp i varje fall en gång

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5. 109

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

förr i stadsfullmäktige och en gång
förr i riksdagen. Det räcker att säga,
att när han talar om att Linderot någon
gång 1940 uttalade sig mot en
krigspolitik mot Tyskland, vill jag
minnas, att hela kammaren gjorde detsamma.
Det var väl ingen som på allvar
stod upp och menade, att vi skulle
provocera fram krig med Tyskland.
Om han på den grunden stämplade
Linderot som samarbetsman med tyskarna,
stämplade han också hela kammaren
som samarbetsmän.

När han citerar något av vad vi sagt
om England vid den tidpunkt då krigsfaran
för Sverige — jag menar nu i
februari och mars 1940 — inte bestod
i att tyskarna tänkte anfalla oss just
då utan däri, att England och Frankrike
begärde att få föra en interventionsarmé
till Finland över svenskt och
norskt territorium, så är det klart att
det då gällde en alldeles särskild situation.
Men om man kan anklaga mig för
något, så inte är det att jag någonsin
haft någon större högaktning för vare
sig amerikansk eller engelsk imperialism,
och jag har inte ändrat mig.

Sedan till herr von Friesen. Jag tycker
att den fråga han ställt ligger utanför
vår debatt i dag, men all right. Jag
förvånar mig bara över att han vänder
sig till mig. Om herr von Friesen som
han säger sitter inne med bevis om
att Raoul Wallenberg lever, så sitter
Sveriges utrikesminister där i bänken
och är säkert mycket tacksam att få de
bevisen, tv de bevis som den s. k. kommittén
givit utrikesministern dessförinnan
ha visat sig vara av synnerligen
apokryfiskt värde.

Det torde väl vara så att herr von
Friesen liksom flera andra råkat bli
duperade av en herre som skrivit en
bok om Raoul Wallenberg, en herre
vars rykte inte är det bästa i journalistkretsar
även om man ibland tager
in hans artiklar, en herre som på sitt
område är en sorts motsvarighet till
Estlands-Strömberg på ett annat. I fal -

let Raoul Wallenberg vet jag att man
vänt sig till rätt instans, till dem, som
kunna göra något, till det svenska utrikesdepartementet.
Det svenska utrikesdepartementet
har anfört de argument,
som kommittén lagt fram. Det
har frågat Sovjets regering: Finns

Raoul Wallenberg eller har han funnits
i Sovjet eller på något annat håll, som
ni ha kännedom om? Svaret dröjde litet,
tv ryssarna gjorde tydligen en
grundlig undersökning, och slutligen
kom det officiellt och klart nej; vi ha
ingen aning om honom. Men liksom
Wallenbergs vänner i Ungern — bl. a.
nobelpristagaren professor Szent-Györgyi
som reste hit enkom för den saken
—- berätta ryssar om den sista tiden
man såg Wallenberg.

Det var under de sista dagarna under
och efter kriget mellan tyskarna
och Sovjet. Vi veta ju att slaget om
Budapest stod länge och att det mycket
länge var ingenmansland omkring
staden. En dag reste Raoul Wallenberg
till Debrecen som ligger 30 svenska
mil därifrån, om jag minns rätt —
jag reste själv sträckan i somras — i
sällskap med två ryssar. Sedan dess ha
både Wallenberg och de två ryssarna
varit försvunna. Detta var allt man
visste.

Han hade räddat en massa judars liv.
Hans fiender voro de nazistiska »pilkorsarna»,
som opererade överallt i
omnejden. När Sveriges regering nu
fått ett officiellt besked från Sovjet, att
de inte ha honom där, måste man tyvärr
antaga att Wallenberg fallit offer
för sina fiender bland nazisterna.

Vi ha inte hittat hans lik, säger von
Friesen. Jag var i Budapest i somras.
Det fanns åtskilliga tiotusentals lik,
som aldrig komma att kunna identifieras.
I sommarvärmen kände man
likstanken stå stark från de många hus
där upprensningen icke medhunnits.
Likadant var det runt omkring.

Herr von Friesen vill veta, om vi
skulle stödja Wallenbergs kandidatur

Ilo Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

till Nobelpriset. Han säger att han själv
inte skulle göra det om han inte trodde
att han levde. När herr von Friesen
med sina ovedersägliga bevis vänt sig
till rätt instans med sin hemställan och
lyckats få fram Wallenberg i livet skola
vi taga upp frågan. Han har räddat
många judar, men jag anser det hopplöst
att dela ut Nobelpriset vid den
okände soldatens grav. Släkten Wallenberg
lär inte behöva något.

Herr von Friesen, här sitter utrikesministern,
men kom inte till honom
med så dåliga argument som förra
gången.

Sedan bara ett enda ord till vad jag
tidigare sade om Marshallplanen. Sedan
jag talade om den har det kommit
till ett nytt faktum, nämligen i kvällsnumret
av Afton-Tidningen. Herr Hammarlund
talade om apelsinerna och de
amerikanska varor vi inte behöva. Afton-Tidningen
berättar just i kväll, att
amerikanska underhandlare genom att
avbryta förhandlingarna tvungit på oss
för över 5 miljoner svenska kronor i
dollar lyxfrukt, som antagligen kommer
att förstöras, därför att vi redan
täckt vårt behov av apelsiner och annan
frukt från Palestina och andra
länder, där vi kunnat köpa utan dollar.
Jag tycker, att det är en god illustration
till den amerikanske jultomtens
verksamhet: apelsiner och annan
frukt för 5 miljoner kronor, som skola
ruttna i vår sopstation i Lövsta.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Repliktiden medgiver mig
inte ett utförligare bemötande av herr
Johanssons anförande. Det var ungefär
vad vi kunde vänta från det hållet.
När herr Johansson till sitt stöd åberopar
det svenska utrikesdepartementet,
skulle jag vilja säga till min vän,
hans excellens utrikesministern, att han
må be Gud bevara sig för sådana vänner
och den sortens stöd som han får
från herr Johansson i Stockholm.

Den skadeglädje och den cynism som
utstrålade från herr Johanssons ansikte,
både när han talade om Raoul
Wallenbergs familj och när han talade
om denna sak, tror jag har givit kammaren
ett tillräckligt bevis på uppriktigheten
av vad som sagts från kommunistiskt
håll.

Herr talman! Jag kommer att inför
ett annat forum upprepa dessa frågor,
och jag kommer inte att ge mig förrän
jag fått ett bättre svar än det herr
Johansson presterade.

Herr JOHANSSON i Stockholm, som
likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Jag bestrider bestämt
att jag givit uttryck för vare sig skadeglädje
eller cynism. Jag har aldrig i
mitt liv haft något otalt med Raoul
Wallenberg; jag har inte ens känt honom.
Det enda jag vet om honom är
att han räddat en massa judar, vilket
för mig är ett bevis för att han utfört
en mycket god mission.

Vad jag sagt är att hela denna aktion
är så orimligt upplagd. Man skall inte
fråga mig, en enkel ledamot av riksdagen;
man skall väl gå rätta vägar.
Har man några bevis skall man vända
sig till Sveriges regering, och jag tror
om Sveriges regering att den, om man
verkligen kan visa att Wallenberg
lever, kommer att göra sitt bästa för
att få fram honom. Jag skall vara glad
den dag då så har skett och då, herr
von Friesen, kunna vi taga upp frågan
om Nobelpriset.

Vidare yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Jag har begärt
ordet närmast för ett par repliker
i anledning av handelsministerns förklaring
för en stund sedan, som skulle
utgöra svar på framställda frågor om
läget med avseende på det rysk-svenska
avtalskomplexet. Handelsministern sade
liksom också utrikesministern förut att
det här avtalet reviderar sig självt. Det
verkar nästan, som om handelsminis -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

111

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

tern tycker, att riksdagen överskrider
sina befogenheter, när den önskar mera
besked och inte är nöjd med utrikesministerns
»uttömmande» förklaring.
Jag måste säga, att herr handelsministern
har tydligen inte så förfärligt stora
anspråk på upplysning i en så viktig
fråga som denna!

Handelsministern tilläde, att man har
anledning tro att transaktionerna inte
bli på långt när så stora, som man tidigare
räknade med. Det betyder ju framför
allt att regeringen inte alls vet, luir
stora leveranserna kunna komma att
bli. Som jag påpekade i mitt förra anförande,
blir det då de svenska företagens
vilja och förmåga att leverera
varor till priser som ryssarna vilja betala
som blir avgörande för hur stora
kreditleveranserna bli. Däremot kommer
vårt svenska försörj ningsläge, våra
möjligheter att avstå från betald export,
varmed vi kunna betala importvaror,
inte på något sätt direkt och endast i
begränsad mån indirekt att påverka
dessa kreditleveransers omfattning.

Jag tycker att det skulle vara svårt
att planera ett lands ekonomiska politik
i ett så osäkert läge, där man har hängande
som ett damoklessvärd över sig
möjligheterna att kreditleveranserna om
ett par år kunna springa upp till skola
vi säga 300 miljoner kronor om året.

Jag tillåter mig nu att resa den frågan:
om det skulle gå så att kreditbeloppet
inte till fullo utnyttjas under den
femårsperiod som det talas om i paragraf
2, är det då fullständigt klart att
— i den mån inte speciella överenskommelser
träffats som väl skett i något
fall beträffande viss leverans — de
.svenska förpliktelserna komma att bortfalla,
så att vi efter periodens slut inte
ha några kvarstående förpliktelser? Jag
är alldeles säker på, herr handelsminister,
att det svenska folket är ganska
intresserat av att få veta, huruvida det
icke utnyttjade beloppet kan komma att
kvarstå som förpliktelse efter femårsperiodens
slut eller om så inte är fallef.

Handelsministern säger att läget kan
ändra sig, så att man kan behöva taga
upp konversationer med Ryssland. Det
måste ju då innebära, om jag tolkar
herr handelsministerns tankegång rätt,
att leveranserna kunna hota att bli så
stora, att vi få lov att taga upp konversationer.
Detta tillstånd där leveranserna
hota att bli så stora kan ju inte
konstateras utan att kontraktssummorna
mycket snabbt växa. Är det inte i det
läget väl sent att taga upp konversationer
om begränsningar? Kommer inte
den andra parten att i det läget säga:
nu visar det sig ju att i den mån man
ser på själva de enskilda företagens
leveransförmåga går det att leverera. Då
har den parten kanske inte så stort intresse
av en leveransminskning. Vore
det inte bättre att konversera om en
eventuell revision i ett läge, där leveransutsikterna
te sig något mindre
gynnsamma? Skall man verkligen lämna
frågan om kreditleveransernas storlek
på det sättet i det helt ovissa med de
risker för en plötslig ansvällning, som
kunna uppkomma? Jag måste säga att
den som skall ha ansvaret för den ekonomiska
politiken här om ett eller
annat år, då kreditleveranserna kunna
tänkas komma alt svälla ut — skola vi
säga 1950 och 1951 — kan komma att
finna det ganska svårt att då sköta den
ekonomiska politiken inför en sådan
ovisshet som här kan komma att föreligga.
Det kan ju då också bli en betydande
belastning på våra försörjningsmöjligheter.

Antag, herr handelsminister, för att
taga en annan synpunkt, att regeringen
genomför en begränsning av investeringsverksamheten
i Sverige för att därigenom
minska inflationstrycket. Kommer
detta inte då att nödvändigtvis betyda
minskad efterfrågan bl. a. just på
varor från eu del industrier? Är det då
inte i detta läge eu ganska betydande
risk för att dessa företag komma att
finna det lämpligt att uppväga den investeringsbegränsning,
regeringen med

112

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Meddelanden av utrikes- och handelsministrarna.

sin ekonomiska politik framkallat därför
att den ansåg det nödvändigt, genom
att företaga rent kapacitetsmässigt möjliga
leveransökningar till Ryssland, så
att regeringens ekonomiska politik inte
uppnår den avsedda effekten?

Herr talman! Mig förefaller det som
om redan vårt nuvarande läge med dess
valutaknapphet och allt vad det innebär
skulle vara en tillräcklig motivering
för att man sökte skaffa någon trygghet
för revision av dessa avtal likaväl som
man åstadkommit en revision av avtalen
med Förenta staterna.

Till sist endast en annan sida av
saken. Som det nu artar sig tycks det
direkta varubytet bli av mycket ringa
omfattning i jämförelse med kreditleveranserna.
Man vet ju ingenting om
framtiden, men skulle vi döma efter
1947 års siffror och vad som planerats
för 1948, som innebär för 30 å 35 miljoner
kronor varor i vardera riktningen
och kontraktssumman av 280 miljoner
kronor för kreditleveranser, plus de ytterligare
leveranser som kunna komma
till stånd under loppet av ytterligare
ett par år, då te sig proportionerna
mellan varubytet å ena sidan och kreditleveranserna
å andra sidan helt annorlunda
än man räknat med vid avtalets
ingående.

Det var ju inte meningen att vi i
Sverige skulle leverera många gånger
större varukvantiteter till Ryssland än
vi skulle mottaga därifrån. Avsikten var
att vi skulle öka varuutbytet mellan
staterna, inte bara öka varuströmmen
från Sverige till Ryssland. Det framhävdes
också med styrka från regeringsbänken,
när vi diskuterade avtalet
i denna kammare. Man måste därför
fråga: går det inte att skapa mera naturliga
proportioner mellan kreditleveranser
och varuutbyten, mera överensstämmande
med de avsikter regeringen
själv tidigare hade?

Jag har tillåtit mig anvisa en möjlig
utväg, nämligen att man skulle överföra
en del svenska leveranser från

kreditlistan till varuutbvteslistan, att
Ryssland skulle betala denna del genom
att leverera till Sverige sådant, som vi
behöva. Man ser ju på det ryska avtalet
med andra länder, t. ex. Norge,
och vet för övrigt, vilka stora produktionsmöjligheter
ett land av Rysslands
omfattning har. En rimlig avvägning
av varurörelsen i båda riktningarna,
som helt och hållet överensstämmer
med de tankegångar, som bl. a. förre
handelsministern Myrdal uttalade här
i kammaren, skulle man måhända
kunna uppnå på den vägen. Jag förstår
av regeringens förklaring, att regeringen
icke har gjort något försök att
åstadkomma en revision av denna art.
Regeringen är tydligen relativt nöjd
med att de kommersiella relationerna
utvecklas på det ensidiga sätt som de
nu förefalla komma att göra. Detta hot
om en alldeles oberäknelig exportökning
på kredit, som det nuvarande
tillståndet faktiskt innebär, anser regeringen
tydligen icke vara någon allvarlig
olägenhet. För min del finner
jag, herr talman, denna regeringens
ståndpunkt anmärkningsvärd.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Jag har egentligen icke så mycket att
tillägga utöver vad jag redan förut anfört.
Den utveckling av leveranserna
inom kreditavtalet som hittills skett ger,
såvitt jag kan förstå, ingen anledning
att i detta läge ta upp någon diskussion
om en revision av detta avtal, som under
trycket av de ekonomiska svårigheterna
har fått de mycket blygsamma
dimensioner det faktiskt har fått. Nu
säger herr Ohlin, att det kan ju mycket
väl hända, att om vi här få en långtgående
och långvarig investeringsbegränsning,
så kunna helt plötsligt leveranserna
enligt kreditavtalet springa upp till
mycket betydande belopp. Ja, om en
sådan utveckling inträder, att de svenska
industrierna skulle få kämpa med
avsättningssvårigheter på den svenska

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

113

Anslagen till hov- och slottsstaterna.

marknaden, så föreställer jag mig, att
det i första hand väl skulle möjliggöra
en ökning av varuutbytet enligt varuutbytesavtalet,
ty vad som är det stora
kruxet här och som förklarar och som
förorsakat den betydande nedgången i
det direkta varuutbytet är ju, att de
svenska industrierna ingenting kunna
leverera, därför att de i så hög grad äro
upptagna av de beställningar som de
för närvarande ha på den svenska marknaden.
Jag tror därför, att vi kunna
låta denna sak bero så länge. Jag har
redan sagt —- utrikesministern har förklarat
detsamma — att det är alldeles
givet, att om det i fortsättningen skulle
uppkomma problem, som vi behöva
upptaga konversationer med ryssarna
om, komma vi att göra det. Det är alldeles
givet, att sådana problem komma
att anmäla sig. Vi komma så småningom
till slutet av den period, som kreditavtalet
avser, och vi skola väl på något
sätt ha till stånd en fortsättning av handeln
med Sovjet, och då anmäla sig med
nödvändighet sådana problem för dem
som om ett par år skall svara för den
ekonomiska politiken i landet, de kanske
rent av anmäla sig för dem som hittills,
låt vara med herr Ohlins ogillande,
svarat för den ekonomiska politiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 41,
angående lån och bidrag till vissa
skogsförbättringsåtgärder.

§ 3.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
den framtida användningen av
det s. k. Olofsforslägret.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
särskilda bestämmelser om
statsbidrag till den av Gotlands läns
landsting bedrivna verksamheten på
hälso- och sjukvårdens område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna.

Punkten 1 angående anslag till de
kungliga hoven.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 1 (punkterna 1—6, s. 1
och 2 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3
januari 1948) framställda förslag, innebärande
oförändrade medelsanvisningar,
hemställde utskottet under mom.
e) i denna punkt, att riksdagen måtte
för budgetåret 1948/49 anvisa, bland annat,
till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan
av Västerbotten ett anslag av 100000
kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr PERSSON i Landafors: Herr
talman! I föreliggande anslagskrav under
första huvudtiteln, punkt 1 e) hemställer
statsutskottet, i likhet med regeringen,
att till Hennes Kungl. Höghet
Hertiginnan av Västerbotten måtte utgå
ett anslag för budgetåret 1948/49 å
100 000 kronor. Motsvarande anslag för
budgetåret 1947/48 beviljades den 21
maj i fjol som nytt anslag.

114

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Propaganda för bättre deklarationsmoral.

Jag motionerade i denna fråga i fjol
och yrkade avslag under åberopande av
att till arvprinsen, Carl Gustaf, årligen
utgår ett anslag av cirka 97 000 kronor.
Vidare anförde jag som motivering för
detta avslagsyrkande, att en uppgift om
förmögenhetsförhållandena i dödsboet
och de eventuella inkomster som kunde
förefinnas, rimligen borde ha lämnats
för styrkande av anslagsbehovet. Inga
uppgifter i detta hänseende förelågo, då
anslaget beviljades.

På eftersommaren i fjol meddelades
genom pressen att behållningen i dödsboet
å Haga uppgick till 2 720 000 kronor.

Då det, enligt min mening, måste anses
i hög grad stötande och omotiverat
att lämna anslag till människor med sådant
ekonomiskt underlag det här är
fråga om, ber jag, herr talman, få yrka
avslag å detta nya anslag, som tillskapades
i fjol och som äskas här under
punkt e).

Herr WARD: Herr talman! Då det tidigare
lämnats en redogörelse för sammanhanget
i denna fråga ber jag under
erinran därom att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Persson i Landafors;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
den förra propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 20, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

året 1947/48, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

I propositionen nr 2 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 6, s. 33 och 34 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1948)
föreslagit riksdagen att till Propaganda
för bättre deklarationsmoral å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds
förslag hemställde utskottet, att riksdagen
måtte till Propaganda för bättre
deklarationsmoral å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson, fröken Andersson samt herrar
Carl Sundberg, Falla och Birke.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag skall be att få i korthet yrka avslag
på utskottets hemställan, därför att jag
tycker, att propositionen är mycket dåligt
motiverad. Jag har icke propositionen
här tillgänglig, men finansministern
säger i den, att han genom någon
sorts annonsörförening har fått reda på
att tidigare erfarenheter av denna propaganda
vad det gäller deklarationsmoralen
lett till så utomordentliga resultat,
att den förtjänar ett anslag på
100 000 kronor, som även i år skall upptagas
på tilläggsstat, alltså för budgetåret
1947/48. Jag känner mig icke övertygad
om bärkraften i den motivering
som finansministern här har anfört, varför
jag tillåter mig att yrka avslag såväl
på det kungl. förslaget som på statsutskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Debatten i kammaren i dag är
onekligen något splittrad. Vi ha hela

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

115

Propaganda för bättre deklarationsmoral.

dagen diskuterat stora och sublima
ting. Vi ha diskuterat utrikespolitik och
vår handel. Kammarens allra främsta
talarkrafter ha varit i elden. När vi nu
komma till dygnets sista timme, möta
vi frågan om detta anslag för åstadkommande
av en bättre deklarationsmoral.
Jag vill erinra om att statsutskottet tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag, men samtliga
högerrepresentanter ha reserverat
sig blankt. Kammarens ledamöter sakna
väl kännedom om vad denna reservation
innebär, men eftersom i första
kammaren framställts samma yrkande,
som herr von Friesen nu har framställt,
är det uppenbart att reservanterna yrka
avslag.

.Tåg förstår, herr talman, högerrepresentanternas
ståndpunkt. När denna
fråga var uppe för ett par år sedan, så
restes opposition mot anslaget, men då
ifrån folkpartihåll. Antagligen är det
lagrarna från den tiden, som medfört,
att en medlem från samma parti nu
framställt yrkande om avslag i denna
kammare. Jag förstår, herr talman, även
folkpartiets ståndpunkt.

Jag läste i en landsortstidning för
några dagar sedan en liten notis, som
jag tycker är lämplig att ta till kammarens
protokoll såsom en illustration
till innebörden av det spörsmål vi debattera.
Notisen innehöll följande meddelande:
»För falskdeklaration dömde
Göteborgs rådhusrätt på fredagen en
bolagsdirektör till 35 000 kronors böter.
» Tidningen var finkänslig nog att
icke nämna namnet. Det var en tidning
ifrån Västmanland, men jag förmodar,
att notisen var ett klipp ur en göteborgstidning.
Det får ursäktas mig, att
jag ser ett visst sammanhang mellan
denna notis och hemorten för förslagsställaren
till yrkandet om avslag.

I förra veckan läste jag vad chefskåsören
i mitt liv- och husorgan, som alltid
har mycket tänkvärda ord att säga,
skrivit. Han återgav ett resonemang
mellan sig sjiilv och sitt barn i skolåldern.
Barnet: »1 Sparta var det tillåtet

att stjäla, bara de inte vart upptäckta.»
Fadern: »Och här hos oss kan folk
stjäla ostraffat, bara de inte bli upptäckta.
» Den där bolagsdirektören, som
jag talade om, hade nog också klarat sig
bra, om han icke blivit upptäckt.

I dagstidningarna finns det ju en
hel del annonser. I dag läste jag en
annons med Hans Maj:t Konungens bild
och ett litet citat av vad han sade
i trontalet, nämligen att han förlitar sig
på svenska folkets goda moral för att
hålla ransoneringarna. Det tillåtes sålunda
att bedriva propaganda för en
bättre ransoneringsmoral, men man vill
icke bedriva propaganda för en bättre
deklarationsmoral. Det är det jag finner
så märkvärdigt, men jag förstår det.
Det står ju någonstans i skriften, att
vad ni gjort mot någon av mina minsta
bröder, ha ni också gjort mot mig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag förstod, att utskottets talesman
skulle anslå de känsliga strängarna i
denna fråga. Han tror sig tydligen ha
kommit med ett alldeles utomordentligt
argument mot mig genom att åberopa
den där notisen om göteborgsdirektören.
Jag vill till min värderade vän herr
Eriksson i Stockholm säga, att anledningen
till att jag yrkar avslag är icke
alls, att jag icke vjll slå vakt om deklarationsmoralen,
utan anledningen är,
att jag tycker att en anslag på 100 000
kronor för annonser i vissa tidningar
är fullkomligt bortkastade pengar, när
det gäller detta ändamål. Jag har framför
mig ett exemplar av de deklarationsblanketter,
som finnas ute i kammarens
läsrum. På dessa blanketter är
nära den plats, där man skall skriva
under på heder och samvete, straffskalan
för falskdeklaration angiven, och
dessutom står det med rött: »Deklarera
med hedern i behåll. Vältra ej över
skattebördan på andra!» Jag tycker, att
detta iir fullt tillriickligt för tryggande

116

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Propaganda för bättre deklarationsmoral.

av deklarationsmoralen. Jag tror icke,
herr Eriksson i Stockholm, att man får
till stånd en bättre moral genom anvisande
av ett anslag på 100 000 kronor
för den annonsering jag åsyftar. Jag
tror icke, att folk blir ett dugg hederligare
för det.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag betvivlar, att innebörden i
avslagsyrkandet är den, som den siste
ärade talaren angav i sin replik. Jag
tolkar saken på mitt sätt. Stör icke genom
annonser i tidningarna samvetsron,
när man om några dagar skall
skriva under en försäkran på heder och
samvete!

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att yrka avslag på det förslag som
utskottet tillstyrkt, att riksdagen skall
bevilja ett anslag av 100 000 kronor för
åstadkommande av en bättre deklarationsmoral.
Det skulle ju kunnat missuppfattas,
det har tydligt framgått av
det svar utskottets talesman lämnat
herr von Friesen. I detta sammanhang
vill jag erinra om att folkpartiets representant
i utskottet återfinnes bland
dem, som biträda förslaget. Jag önskar
emellertid i denna debatt säga, att jag
icke tror, att man ökar deklarationsmoralen
så mycket genom att annonsera i
tidningarna. Jag tror icke det skulle
vara möjligt att få denne göteborgsdirektör,
varom herr Eriksson talade,
att ta hänsyn till vad som står i tidningarna,
om han icke vill deklarera
riktigt. För de människor som icke
vilja deklarera riktigt finns det säkerligen
icke någon hjälp. Men det kan
ju hända, att man i någon mån skulle
kunna lära folk, som deklarera oriktigt
på grund av bristande kunskaper, att
deklarera, men för dessa finns det andra
möjligheter.

Det är emellertid en annan sak, som
jag vill framhålla och som jag i detta

sammanhang mycket ofta tänkt på,
nämligen den dåliga ersättning taxeringsnämndsordförandena
ha. Jag tror
icke det finns några i detta land, som
göra tjänster åt det allmänna, som äro
så uruselt betalda som taxeringsnämndernas
ordförande. Enligt mitt förmenande
är det klart, att om det är några,
som kunna åstadkomma rättelse, när
det gäller oriktiga deklarationer, så är
det just taxeringsnämndsordförandena.
Men jag har en känsla av att de till
följd av den mycket ringa betalning de
få för sitt arbete icke kunna ägna tillräcklig
tid åt taxeringsarbetet, som kräver
stor noggrannhet. Jag har själv en
gång varit taxeringsnämndsordförande,
och jag måste säga — det kan hända,
att jag arbetade sakta, och att andra arbeta
fortare, när det gäller siffror och
sådant där — att jag aldrig haft så liten
ersättning per timme för ett arbete, som
jag hade under den tid jag var taxeringsnämndsordförande,
och många
taxeringsnämndsordförande ha för mig
förklarat, att så också varit fallet med
dem. De ha emellertid ett visst intresse
för taxeringsarbetet och vilja icke avstå
från det, när de börjat. Jag är emellertid
säker på att om de hade bättre
betalt, skulle de kunna ägna mera tid
åt att få människorna att deklarera på
rätt sätt. Det är därvidlag icke bara
fråga om bristande vilja hos deklaranterna
utan ibland också om bristande
kunskaper. Jag kommer, herr talman,
att rösta för utskottets förslag denna
gång, men jag vill vädja till statsrådet
Wigforss, att han nästa gång han går
in för att pröva ersättningarna till taxeringsnämndernas
ordförande beaktar
de synpunkter jag nu framhållit.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emel -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

117

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 91 ja och 24 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 2 § avlöningsreglementet den
15 juli 1944 (nr 546) för personal i det
allmänna civilförsvaret;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt

för Konungen att åsätta särskild tullavgift;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, in. m.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.18 em.

In fidem
Ciiinnur Britth.