Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

1

Nr 319.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering, m. m
given Drottningholms slott den 19 november 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt
på grund av 1948 års taxering;

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

3) förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379);

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 319.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1) Den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under uppbördsterminen
i mars 1949, föreslås i stället skola få gäldas under terminen i
maj 1949. Vidare föreslås, att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning
under maj terminen, i stället skall få erläggas under uppbördsterminen
i september 1949. I enlighet härmed föreslås därjämte att, om
skattskyldig har att vidkännas löneavdrag, det skattebelopp, som förfaller
till betalning under majterminen, skall fördelas å utbetalningstillfällena
under januari—april månader samt att det skattebelopp, som förfaller
till betalning under terminen i september, uppdelas på utbetalningstillfällena
under maj—augusti månader.

2) Enligt gällande föreskrifter har arbetstagare, då löneavdrag skall
verkställas för kvarstående skatt, att överlämna debetsedel å sådan skatt
till arbetsgivaren. Om arbetstagare icke har att gälda kvarstående skatt,
får arbetsgivaren kännedom härom genom anteckning, som lokal skattemyndighet
verkställer å debetsedel avseende den preliminära skatt, vilken
skall erläggas under samma år som den kvarstående skatten, därest sådan
förekommit, skolat erläggas. I propositionen föreslås, att nämnda anteckningsskyldighet
skall avskaffas. I stället skola alla löntagare, vare sig de
ha att erlägga kvarstående skatt eller icke, vara skyldiga att överlämna
respektive uppvisa debetsedel å slutlig skatt för arbetsgivaren.

3) För att underlätta arbetet med sortering av självdeklarationer och
andra uppgifter till ledning för taxering föreslås, att nummer å för den
skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret obligatoriskt skall utsättas i självdeklarationer och å löneuppgifter.

4) Enligt 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt får vid taxeringen
till statsskatt avdrag åtnjutas för slutlig eller tillkommande kommunal
skatt, som påförts under beskattningsåret. I propositionen föreslås att,
såvitt fråga är om slutlig skatt, avdrag i stället skall få åtnjutas för den
kommunala skatt, som påförts på grund av taxering under kalenderåret näst
före det taxeringsår, varom fråga är.

Beträffande avdrag för i tillkommande skatt ingående kommunal skatt
kan den nyss förordade regeln icke tillämpas. Avdrag vid visst års taxering
föreslås därför skola medgivas för tillkommande kommunal skatt, varå
skattskyldig erhållit debetsedel under kalenderåret näst före taxeringsåret.

Motsvarande ändringar föreslås beträffande avdrag för oguldna skatter
vid förmögenhetsberäkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

3

Förslag

till

förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering.

Härigenom förordnas, med ändring av vad i motsvarande hänseenden är
i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgat, att beträffande
kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering följande bestämmelser
skola gälla.

1 §•

På grund av 1948 års taxering påförd kvarstående skatt, som enligt uppbördsförordningen
förfaller till betalning under uppbördsterminen i mars
1949, skall i stället inbetalas under uppbördsterminen i maj sistnämnda år,
och sådan kvarstående skatt, som enligt nämnda förordning förfaller till
betalning under uppbördsterminen i maj 1949, skall i stället inbetalas under
uppbördsterminen i september samma år.

Utan hinder av vad nyss är stadgat må dock skattskyldig, för vilken löneavdrag
icke skall ske, inbetala skatten å eljest stadgad tid.

2 §■

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, varom i 1 § förmäles, skall
verkställas, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen
i maj 1949, under tiden från och med januari till och med april samma
år samt, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen
i september 1949, under tiden från och med maj till och med augusti
samma år.

3 §.

Anteckning om inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering skall verkställas å uppbördskort samt restlängd över ogulden sådan
skatt upprättas efter utgången av uppbördsterminerna i maj och september
1949.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 41 och 47 §§ uppbördsförordningen den 31
december 1945 samt anvisningarna till 47 § samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

41 §.

Debiterad preliminär — — —
kvarstående skatt.

Har skattskyldig, som jämlikt 46 §
skall vidkännas löneavdrag, att erlägga
preliminär men icke kvarstående
skatt, skall anteckning härom
ske å debetsedel, avseende den preliminära
skatten.

Har skattskyldig---av skatt.

Tillkommande skatt---därå

utfärdas.

Särskild debetsedel---lokala

skattemyndighet.

47 §.

Då löneavdrag skall verkställas,
skall arbetstagaren så snart han erhållit
debetsedel överlämna denna
till arbetsgivaren.

Tillträder arbetstagaren ny anställning,
skall debetsedel överlämnas till
den nye arbetsgivaren ofördröjligen
efter det anställningen tillträtts.

Föreslagen lydelse:

41 §.

Debiterad preliminär — — —
kvarstående skatt.

Har skattskyldig------av skatt.

Tillkommande skatt---därå

utfärdas.

Särskild debetsedel---lokala

skattemyndighet.

47 §.

Då löneavdrag skall verkställas,
skall arbetstagaren så snart han erhållit
debetsedel överlämna denna till
arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren
under tid, då löneavdrag skall
verkställas, ny anställning, skall debetsedeln
överlämnas till den nye arbetsgivaren
ofördröjligen efter det anställningen
tillträtts.

Därest arbetstagare, beträffande
vilken av drags skyldighet föreligger
jämlikt 46 § 1 mom., icke har att gälda
kvarstående skatt, skall han inom
tid som ovan i första stycket sägs
för arbetsgivaren uppvisa debetse -

1 Senaste lydelse av 41 § se 1947: 585 samt av 47 § se 1946:472.

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

5

Nuvarande lydelse:

Har i —---hela krontal.

Har arbetstagaren i fall, då löneavdrag
för kvarstående skatt skall
verkställas, icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel upptagande
sådan skatt senast den 25 januari
året näst efter taxeringsåret eller, om
arbetstagaren först därefter tillträder
anställning, senast fem dagar efter
anställningens början, har arbetsgivaren
att så snart ske kan göra anmälan
härom hos den lokala skattemyndigheten
i orten. Därest denna
haft att utfärda debetsedel, skall
myndigheten skyndsamt utfärda ny
debetsedel och översända densamma
till arbetsgivaren. I annat fall har
myndigheten att skyndsamt lämna
meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts.
Ny debetsedel bör vara arbetsgivaren
tillhanda senast före ingången av
den månad, under vilken vederbörlig
uppbördstermin infaller.

Anvisningar
till 47 §.

överlämnas icke — — — lokala
skattemyndigheten.

Har debetsedel å kvarstående skatt
icke överlämnats till arbetsgivaren,

Föreslagen lydelse:

del å slutlig skatt eller intyg av lokal
skattemyndighet, att arbetstagaren
icke har att erlägga kvarstående
skatt.

Har i —---hela krontal.

Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger jämlikt
46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller ock intyg, varom
ovan i andra stycket sägs, senast den
25 januari året näst efter taxeringsåret
eller, i fall som avses i första
stycket andra punkten, senast fem
dagar efter anställningens början,
har arbetsgivaren att så snart ske
kan göra anmälan härom hos den
lokala skattemyndigheten i orten.
Därest denna haft att utfärda debetsedel,
skall myndigheten skyndsamt
utfärda ny debetsedel eller, om arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående
skatt, intyg härom samt
översända debetsedeln eller intyget
till arbetsgivaren. I annat fall har
myndigheten att skyndsamt lämna
meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts.
Ny debetsedel eller intyg om att kvarstående
skatt icke påförts bör vara
arbetsgivaren tillhanda senast före
ingången av den månad, under vilken
vederbörlig uppbördstermin infaller.

Anvisningar
till 47 §.

överlämnas icke — — — lokala
skattemyndigheten.

Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slut -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Nuvarande lydelse:

har denne att hos den lokala skattemyndigheten
i orten, d. v. s. å den
plats där arbetsgivaren har kontor,
varifrån lön utbetalas, anmäla förhållandet,
så att ny debetsedel å
kvarstående skatt kan utfärdas och
tillställas arbetsgivaren. Sistnämnda
debetsedel torde som regel kunna
vara arbetsgivaren tillhanda å sådan
tid under månaden, att åtminstone
ett avlöningstillfälle återstår, vid vilket
löneavdrag för den kvarstående
skatten kan verkställas; kan så icke
ske, har arbetstagaren att själv erlägga
nämnda skatt.

Föreslagen lydelse:

lig skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller intyg av
lokal skattemyndighet, att arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående
skatt, skall arbetsgivaren hos den lokala
skattemyndigheten i orten,
d. v. s. å den plats där arbetsgivaren
har kontor, varifrån lön utbetalas,
anmäla förhållandet, så att ny debetsedel
eller, om arbetstagaren icke har
att gälda kvarstående skatt, intyg
härom kan utfärdas och tillställas
arbetsgivaren. Ny debetsedel eller intyg
som nyss sagts torde som regel
kunna vara arbetsgivaren tillhanda
å sådan tid under månaden, att åtminstone
ett avlöningstillfälle återstår,
vid vilket, om löneavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas,
dylikt avdrag kan ske; kan löneavdrag
icke äga rum, har arbetstagaren
att själv erlägga nämnda skatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun,
där sådan finnes, och
hemvist därstädes, beträffande utlänning
nationalitet, beträffande utländsk
juridisk person det land, där
styrelsen haft sitt säte, samt beträffande
skattskyldig, som allenast under
någon del av beskattningsåret
varit i riket bosatt, uppgift om den
tid, han sålunda haft bostad härstädes; -

2) alla förvärvskällor —--fö re

taxeringsåret.

Har skattskyldig — — — och
skulder.

Svenskt aktiebolag---utdel ningens

belopp.

Inländsk försäkringsanstalt — —
— 30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt--

— av försäkring.

Belopp, som--— öretal bort falla.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun,
där sådan finnes, och
hemvist därstädes samt nummer å
för honom utfärdad debetsedel å
preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret ävensom beträffande
utlänning nationalitet, beträffande
utländsk juridisk person det land,
där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande
skattskyldig, som allenast
under någon del av beskattningsåret
varit i riket bosatt, uppgift om den
tid, han sålunda haft bostad härstädes; 2)

alla förvärvskällor--— — fö re

taxeringsåret.

Har skattskyldig---och

skulder.

Svenskt aktiebolag---utdel ningens

belopp.

Inländsk försäkringsanstalt — —
— 30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt — —
-— av försäkring.

Belopp, som —--öretal bort falla.

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom se 1947:588 och av 33 § se 1945:748.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Nuvarande lydelse:

33 §.

Till ledning —--utbetalts, an gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift----avdrag skett.

Beträffande annan — — — för
lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna
paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling
för varje person, varom
fråga är. Där så kan ske, bör uppgift
fullständigt angiva personens
namn, hemvist, bostadsadress och
födelseår.

Arbetsgivare, som---i hu vudbok.

Föreslagen lydelse:

33 §.

Till ledning---utbetalts, an gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift---avdrag skett.

Beträffande annan — — — för
lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna
paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling
för varje person, varom
fråga är. Där så kan ske, skall uppgift
fullständigt angiva personens
namn, hemvist, bostadsadress och
födelseår ävensom, där för honom
utfärdad debetsedel å preliminär
skatt för året näst före taxeringsåret
överlämnats till den uppgiftsskyldige
och denne verkställt löneavdrag,
numret å nämnda debetsedel.

Arbetsgivare, som--— i hu vudbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen
den 26 Juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

4 §•

1 mom. Från sammanlagda —

--eller lotterivinst;

slutlig eller tillkommande skatt,
som under beskattningsåret påförts
skattskyldig här i riket, till den del
skatten skall erläggas till kommun
eller annan kommunal samfällighet.

Föreslagen lydelse:

4 §.

1 in o m. Från sammanlagda —

--eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts
skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår,
varom fråga är, eller sådan
här i riket påförd tillkommande skatt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

9

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

vård skattskyldig under förstnämnda
år erhållit debetsedel, allt till den del
skatten skall erläggas till kommun
eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som — — — kom- Skattskyldig, som — — — kommunalskattelagen
sägs. munalskattelagen sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

F ör s1 a g

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

5 §•

Vid förmögenhetsberäkningen —
— — beskattningsårets utgång.

Skuld, som — — — förfallen
ränta.

Angående beräkningen — — —
motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för — — —
jämförliga skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas
även den skattskyldiges oguldna,
på grund av taxering under beskattningsåret
eller något föregående
år utgående skatter.

5 §.

Vid förmögenhetsberäkningen —
—- -— beskattningsårets utgång.

Skuld, som — — — förfallen
ränta.

Angående beräkningen — — —
motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för — — —
jämförliga skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas
även dels ogulden slutlig
skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under året näst
före det taxeringsår, varom fråga är,
eller under något föregående år, dels
ock ogulden tillkommande skatt, varå
den skattskyldige erhållit debetsedel
under förstnämnda år eller tidigare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Vad i förordningen sägs angående ogulden slutlig och tillkommande skatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande ogulden skatt på grund av
1946 eller tidigare års taxeringar.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 19
november 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948
års taxering, m. m. samt anför därvid följande.

Särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt
på grund av 1948 års taxering.

Enligt 36 § uppbördsförordningen skall annan kvarstående skatt än fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och vissa annuiteter förfalla till betalning,
om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor, under uppbördsterminen
i mars månad året näst efter taxeringsåret samt, om skattens belopp överstiger
tjugu kronor, med lika belopp under vardera av uppbördsterminerna i
mars och maj månader förstnämnda år; dock att belopp, som skall förfalla
under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal
kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Efter anmodan ha länsstgrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands, Våsternorrlands
samt Norrbottens län inkommit med vissa från de lokala skattemyndigheterna
infordrade uppgifter beträffande slutlig och kvarstående skatt,
respektive för mycket erlagd preliminär skatt enligt 1948 års taxering i ett antal
kommuner inom respektive län. De nämnda länsstyrelserna ha samtidigt
yttrat sig beträffande frågan huruvida det vore påkallat att med avseende å
1948 års taxering meddela särskilda bestämmelser om utsträckning av den
tid, inom vilken den kvarstående skatten författningsenligt skall erläggas.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att i de ifrågavarande kommunerna
summan av den kvarstående skatten betydligt överstiger den för mycket erlagda
preliminära skatten. Den kvarstående skatten utgör i procent av den
slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 51 procent (högst 77 och lägst
13 procent), för rörelseidkare 32 procent (högst 89 och lägst 3 procent), för
löntagare 15 procent (högst 42 och lägst 2 procent) samt för andra inkomsttagare
27 procent (högst 98 och lägst 3 procent). Den för mycket erlagda

Kungl. Maj:ts proposition nr 319-

11

preliminärskatten utgör i procent av den slutliga skatten i genomsnitt för
jordbrukare 8 procent (högst 80 och lägst 0,6 procent), för rörelseidkare 7
procent (högst 96 och lägst 0,7 procent), för löntagare 4 procent (högst 60
och lägst 1 procent) samt för andra inkomsttagare 12 procent (högst 203
och lägst 0,i procent). De föreliggande differenserna mellan preliminär och
slutlig skatt äro med några undantag relativt jämnt fördelade å de skattskyldiga
inom vederbörlig kategori. — I detta sammanhang må vidare nämnas,
att enligt inhämtade upplysningar antalet skattskyldiga, som ha att
gälda kvarstående skatt, i vissa kommuner beräknas till 60 å 80 procent av
hela antalet skattskyldiga.

Åtskilliga av de ifrågavarande länsstyrelserna och lokala skattemyndigheterna
ha uttalat sig om anledningen till att kvarstående skatt uppkommit
i den utsträckning som skett. För jordbrukare och rörelseidkare angives orsaken
vara, att 1947 års inkomst överstigit inkomsten under år 1945 ■—
vilken för dessa kategorier legat till grund för beräkning av preliminärskatten
— samt att vederbörande underlåtit att på sätt ske bort hos lokal skattemyndighet
begära, att en högre inkomst lädes till grund för skattens beräkning.
Vad angår löntagare har såsom anledning till att den kvarstående
skatten uppgår till förhållandevis stora belopp angivits, att under januari
månad 1947 — innan skattetabellerna utsänts — löneavdrag verkställts med
blott 10 procent, att under år 1947 löneavdrag beträffande ackordsersättning
i stor utsträckning skett med 10 procent i stället för enligt skattetabell
samt att skattskyldiga med biinkomster eller äkta makar, vilka båda haft
inkomster, icke begärt förhöjt löneavdrag för att täcka den ökade skatt, som
föranledes av biinkomsten eller makarnas sambeskattning.

Vad angår frågan, om den kvarstående skatten på grund av 1948 års taxering
är av den storlek, att en förlängning av tiden för dess gäldande erfordras,
finna länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län en
dylik förlängning icke vara påkallad. Härvid uttala dessa länsstyrelser, att
då jordbrukare och rörelseidkare underlåtit •—- i stor utsträckning sannolikt
avsiktligt — att begära höjning av preliminärskatten det icke vore tilltalande
att medgiva dessa kategorier längre betalningstid än nu gällande bestämmelser
medgåve. För löntagarna vore differenserna mellan slutlig och
preliminär skatt ej så stora, att anstånd i regel erfordrades. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför vidare, att i de fall, då betalningen av den
kvarstående skatten komme att medföra svårigheter, den skattskyldige genom
bestämmelsen i 48 § 2 inom. uppbördsförordningen om existensminimum
kunde erhålla lättnad i betalningen. För vissa mera ömmande fall
kunde dessutom medgivas anstånd enligt 56 § samma förordning. Skulle det
likväl anses erforderligt att medgiva särskilt anstånd med betalningen av
den kvarstående skatten, förordade länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
att anstånd inedgåves generellt, exempelvis så att de belopp, som enligt
debetsedlarna skulle betalas under uppbördsterminen i mars 1949, i stället
finge erläggas senast under terminen i juli samma år, varigenom löneavdra -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

gen skulle kunna fördelas på sex i stället för fyra månader. Om anstånd
skulle medgivas efter ansökan funnes det anledning förmoda, att de lokala
skattemyndigheterna, som väl finge avgöra dessa ärenden, skulle komma
att överhopas av framställningar under en tid, då de på grund av arbetet med
mantalsskrivning, nya preliminära skatter och debiteringsbesvär redan förut
vore mycket hårt tyngda. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot
att, om det skulle anses erforderligt med särskilt anstånd, detta borde
begränsas till sådana fall då den kvarstående skatten utgjorde en betydande
del av den slutliga skatten, förslagsvis minst en fjärdedel.

Länsstyrelsen i Värmlands län är tveksam om särskilt anstånd med betalning
av den kvarstående skatten är erforderligt. Mot tanken på ett särskilt
anstånd anför länsstyrelsen liknande skäl som åberopats av länsstyrelserna
i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen framhåller
emellertid vidare, att orsaken till att större kvarstående skatt uppkommit
till en del kunde tänkas bero på bristande kännedom om det nya
uppbördssystemet eller på brister i detta. Om särskilda bestämmelser om
anstånd skulle utfärdas, ansåge länsstyrelsen den mest praktiska och för
myndigheterna minst betungande anordningen vara att framflytta uppbördsterminerna.
Länsstyrelsen tillstyrkte därför, att marsterminen och majterminen
var för sig framflyttades två månader samt att löneavdrag beträffande
den skatt, som skulle gäldas under vardera av dessa terminer,
verkställdes under tre månader. Det särskilda anståndet borde gälla endast
för kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att särskilt anstånd erfordrades endast
för vissa löntagare. Beträffande jordbrukare och rörelseidkare vore
dessa till stor del själva skuld till att kvarstående skatt uppkommit. För
löntagarna borde anstånd medgivas endast i de fall, då vederbörande hade
kvarstående skatt, som överstege 10 procent av den slutliga skatten men
lägst uppginge till 100 kronor. Därvid torde inbetalningen mest praktiskt
kunna ordnas så, att uppbördsterminen under mars månad 1949 automatiskt
framflyttades till maj månad samt uppbördsterminen under maj månad
flyttades till juli månad samma år. Den som åtnjöte anstånd borde, om
han så önskade, få erlägga den kvarstående skatten under de ursprungliga
uppbördsterminerna. Detta förfaringssätt torde icke behöva medföra några
svårigheter ur uppbördssynpunkt utan allenast erfordra, att en generell bestämmelse
utfärdades om att för de berörda skattskyldiga skatteanvisningen
för marsterminen i stället skulle avse majterminen samt anvisningen för
maj terminen i stället avse juliterminen.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner särskilt anstånd påkallat för dem,
som påförts större kvarstående skatt. Länsstyrelsen yttrar härvid, att de
lokala skattemyndigheterna borde berättigas meddela anstånd med skattens
erläggande efter särskild framställning. Därvid kunde bestämmelserna i
56 § uppbördsförordningen tjäna som förebild. Anståndstiden syntes ej böra
bestämmas till längre tid än högst ett halvt år efter utgången av den månad,
varunder den första av uppbördsterminerna för den kvarstående skatten infölle.
Som skäl för anstånd borde, förutom de omständigheter som angivits

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

13

i nyssnämnda författningsrum, kunna åberopas att den kvarstående skatten
överstege förslagsvis en femtedel av den slutliga skatten. Emellertid syntes
böra uppmärksammas att skattskyldiga med B-skatt, som under inkomståret
åtnjutit större inkomst än under det år, å vars inkomst preliminär skatt
debiterats, själva skaffat sig anstånd med skattens erläggande under ett helt
år genom underlåtenhet att avgiva preliminär självdeklaration. Detsamma
tcrde gälla skattskyldiga med A-skatt, vilka, ehuru de åtnjutit biinkomster,
underlåtit att hos huvudarbetsgivaren begära förhöjt löneavdrag eller begärt
dylikt avdrag med otillräckligt belopp. En restriktiv tillämpning av de
nu ifrågasatta anståndsbestämmelserna syntes böra anbefallas beträffande
skattskyldiga av de ifrågavarande kategorierna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att anstånd borde medgivas endast
i de fall, då skattskyldig hade att erlägga en i förhållande till inkomsten betydande
kvarstående skatt eller då eljest andra ömmande omständigheter
förelåge än som avsåges i 56 § uppbördsförordningen. Lokal skattemyndighet
borde bestämma om anstånd skulle beviljas. Anståndstiden borde icke
utsträckas utöver två uppbördsterminer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att behov föreligger av en förlängning
av betalningstiden för den kvarstående skatten, enär avsevärda
svårigheter kunde väntas föreligga för ett stort antal skattskyldiga — särskilt
löntagare — att gälda skatten inom den nu föreskrivna tiden. En
dylik förlängning torde böra givas formen av ett anstånd i huvudsak lika
med det, som reglerades i 56 § uppbördsförordningen.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län finna särskilt anstånd
påkallat. Även om vissa skäl talade för ett individuellt anståndsmedgivande,
torde en sådan anordning vara svårgenomförbar med hänsyn till
den arbetsbelastning, som härav skulle förorsakas de lokala skattemyndigheterna
under en redan mycket arbetstyngd tidsperiod. Ifrågavarande länsstyrelser
förorda därför sådana regler, att anstånd medgives samtliga skattskyldiga
på så sätt, att under år 1949 marsuppbörden framflyttas till maj
månad och maj uppbörden till september månad. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anför härom vidare:

Löneavdrag skulle då komma att för vardera uppbörden ske under fyra
månader (januari—april och maj—augusti) och restföring icke äga rum
förrän efter maj- resp. septemberuppbörden. Det synes dock böra vara de
skattskyldiga, som så önska, resp. i förekommande fall arbetsgivare obetaget
att medelst begagnande av skatteanvisning erlägga debiterade skattebelopp
under uppbördsterminerna redan i mars och maj. Tekniskt torde ett
dylikt tillvägagångssätt låta sig genomföra utan att de vid denna tid på
året till större delen färdigställda debetsedlarna skola behöva skrivas om
(debetsedlarna kunna lämpligen påstämplas ett meddelande av lämpligt
innehåll till de skattskyldiga). De svårigheter, som härigenom säkerligen
skulle uppkomma vid redovisningen från postverkets sida, torde bliva överkomliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner likaledes särskilt anstånd påkallat.
Länsstyrelsen förordar, att anståndsreglerna utformas på samma sätt som
länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län föreslagit.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Departementschefen. Den kvarstående skatten kommer innevarande år att
i en mängd fall uppgå till icke oväsentliga belopp. Såsom i yttrandena framhållits
beror den bristande överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig
skatt dels på författningsbestämmelsernas utformning och tillämpning
dels ock på bristande medverkan från de skattskyldigas sida, i det att dessa
i stor utsträckning underlåtit att avgiva preliminär självdeklaration eller
att begära jämkning av preliminär skatt respektive förhöjning av löneavdraget.
I förstnämnda hänseende må emellertid framhållas, att bristerna
till en del äro av engångsnatur eller redan avhjälpta. Sålunda kan nämnas
att det under januari 1947 tillämpade löneavdraget å 10 procent gällde endast
för nämnda år; för 1948 och följande år gäller i stället att löneavdrag
under januari månad sker enligt den tabell och kolumn däri, som tillämpats
nästföregående inkomstår, respektive med de belopp som avdragits
under december månad nästföregående år. Vidare må anmärkas att frågan
om beräkning av löneavdrag för ackordsersättning genom beslut av centrala
uppbördsnämnden numera vunnit en mera tillfredsställande lösning. Vad
åter angår de felaktigheter, som sammanhänga med de skattskyldigas bristande
medverkan vid strävandena att uppnå bästa möjliga överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt, är jag, liksom de hörda myndigheterna,
av den uppfattningen att bristen härutinnan i åtskilliga fall varit
avsiktlig och syftat till erhållande av ett skatteuppskov. Å andra sidan är
det uppenbart, att anledningen i en mängd fall är att söka i en under den
första tiden av det nya systemets tillämpning naturlig okunnighet om systemets
detaljer och verkningssätt. — I den mån orsakerna till den mindre
goda överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt äro att hänföra
till alltjämt bestående brister i uppbördssystemet, kan förväntas att
de, så långt sig göra låter, skola avhjälpas vid den översyn av det nya uppbördssystemet,
som torde komma till stånd under nästkommande år. Vid
översynen bör jämväl undersökas möjligheten att minska de skattskyldigas
medverkan vid uppbördsförfarandet. En viss sådan medverkan torde
dock under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Man torde emellertid kunna
utgå ifrån att med ökad kännedom om uppbördssystemets verkningar denna
medverkan — i den mån den alltjämt måste bestå — skall lämnas bättre
än vad hittills stundom varit fallet.

I de fall, då den kvarstående skatten på grund av 1948 års taxering uppgår
till mera betydande belopp, komma de skattskyldiga säkerligen att få svårt
att gälda skatten under uppbördsterminerna i mars och maj månader, f
de fall, då betalningssvårigheterna ytterst föranletts av brister i uppbördssystemet
eller de skattskyldigas okunnighet om detsamma, bör det ankomma
på det allmänna att vidtaga åtgärder för att i görlig mån undanröja
svårigheterna; detta bör lämpligen ske genom att betalningstiden förlänges.
Då det emellertid är omöjligt att utgallra de fall, då betalningssvårigheterna
föranletts av nyss angivna orsaker, bör ett betalningsanstånd gälla oavsett
vad som är anledningen till betalningssvårigheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

15

Rätteligen borde en längre betalningstid medgivas endast dem, som hade
att gälda kvarstående skatt till mera betydande belopp och som med hänsyn
till sina ekonomiska omständigheter hade svårighet att erlägga skatten
under de nu föreskrivna uppbördsterminerna. För att avgöra vilka skattskyldiga
som sålunda skulle äga åtnjuta anstånd med betalningen skulle
erfordras, att ifrågavarande skattskyldiga till lokal skattemyndighet ingåve
ansökan om anstånd, vilken prövades och avgjordes av myndigheten i god
tid före den 1 januari 1949 beträffande sådana skattskyldiga, som ha att
vidkännas löneavdrag. Detta skulle emellertid förorsaka de lokala skattemyndigheterna
ett betungande merarbete under den tid, då de ha att förrätta
mantalsskrivning samt debitera och utfärda debetsedlar å preliminär
skatt m. m. för nästkommande år. Det kan befaras att, om myndigheterna
skulle under nämnda tid pröva ett mycket stort antal anståndsansökningar
rörande kvarstående skatt, de icke skulle medhinna att inom föreskriven
tid utfärda debetsedlar å preliminär skatt. Även om såsom förutsättning för
anstånd endast föreskreves, att den kvarstående skatten skulle uppgå minst
till viss kvotdel av den slutliga skatten, dock lägst visst angivet belopp, torde
det av ansökningsförfarandet föranledda merarbetet — som i detta fall självfallet
skulle bliva mindre omfattande än det arbete, som skulle orsakas av
det förstnämnda prövningsförfarandet — likväl vara så betydande, att jag
icke finner det tillrådligt att ens därmed öka de lokala skattemyndigheternas
redan stora arbetsbörda.

Det synes därför ofrånkomligt, att det erforderliga anståndet med erläggandet
av den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering gives formen
av en allmän förlängning av betalningstiden. Den enklaste och mest praktiska
lösningen torde härvid vara att förlänga betalningstiden sålunda, att
skatten i stället för att inbetalas under uppbördsterminerna i mars och maj
1949 får erläggas under två senare infallande ordinarie terminer. För att
bereda de skattskyldiga, som ha att gälda kvarstående skatt till mera betydande
belopp, erforderlig betalningsfrist torde den kvarstående skatten
böra få gäldas under uppbördsterminerna i maj och september 1949. Vid
sådant förhållande kunna de redan tryckta och på sina håll jämväl utskrivna
debetsedlarna användas med iakttagande blott att skatteanvisningarna
komma att avse sistnämnda båda terminer i stället för de å debetsedlarna
angivna mars- och maj terminerna.

Därest skatt skyldig har att vidkännas löneavdrag bör, med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen,
det skattebelopp, som förfaller till betalning under majterminen,
fördelas å utbetalningstillfällena under januari—april månader, samt
det skattebelopp, som förfaller till betalning under terminen i september,
uppdelas på utbetalningstillfällena under maj—augusti månader.

Det bör givetvis icke vara den skattskyldige betaget att, trots det allmänna
betalningsanståndet, inbetala den kvarstående skatten under marsoch
majterminerna med belopp, som enligt debetsedeln förfaller till betal -

16

Kungl. Muj:ts proposition nr 319.

ning under vederbörlig termin. Då betalningssvårigheter icke föreligga, är
det tvärtom önskvärt, att den skattskyldige inbetalar skatten redan under
de ursprungligen bestämda terminerna. Med hänsyn till att arbetsgivarna
icke bör åsamkas mera besvär än nödigt är — och då det för dem måste
innebära ett merarbete att tillämpa olika avdragsperioder för de anställda
— bör rätt till tidigare inbetalning emellertid icke medgivas skattskyldiga,
för vilka skatten uttages genom löneavdrag.

Av det förut anförda följer, att anteckning å uppbördskort om inbetald
kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering bör verkställas samt restlängd
över ogulden sådan skatt bör upprättas endast efter uppbördsterminerna
i maj och september månader 1949.

Med de avvikelser, som följa av de nu framlagda förslagen, böra de i gällande
författningar meddelade bestämmelserna angående slutlig och kvarstående
skatt äga tillämpning jämväl beträffande den kvarstående skatten
på grund av 1948 års taxering.

Då det föreslagna anståndet bör gälla endast kvarstående skatt på grund
av 1948 års taxering, böra de nu förordade reglerna upptagas i en särskild
förordning och icke infogas i uppbördsförordningen.

Skyldighet för löntagare att uppvisa debetsedel, då löneavdrag för
kvarstående skatt icke skall ske.

Under de förutsättningar, som omförmälas i 46 § 1 mom. uppbördsförordningen,
är arbetsgivare skyldig att göra löneavdrag för såväl preliminär
som kvarstående skatt.

Debetsedel å annan slutlig skatt än fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och vissa annuiteter skall senast den 10 december under taxeringsåret tillställas
den skattskyldige. Har den skattskyldige att gälda kvarstående skatt,
som uppgår till minst 5 kronor, är beloppet av sådan skatt angivet å debetsedeln.
Den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminen i
mars månad året näst efter taxeringsåret eller under nämnda termin jämte
den därpå följande terminen i maj månad.

Då löneavdrag skall verkställas för kvarstående skatt, skall enligt 47 §
uppbördsförordningen arbetstagaren så snart han erhållit debetsedel å slutlig
skatt överlämna denna till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren ny anställning,
skall debetsedeln överlämnas till den nye arbetsgivaren ofördröjligen
efter det anställningen tillträtts. Har icke arbetstagaren överlämnat
debetsedeln senast den 25 januari året näst efter taxeringsåret eller, om arbetstagaren
först därefter tillträder anställning, senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren att så snart ske kan göra anmälan
härom hos den lokala skattemyndigheten i orten. Därest denna haft att utfärda
debetsedel, skall myndigheten skyndsamt utfärda ny debetsedel och
översända densamma till arbetsgivaren. I annat fall har myndigheten att

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

17

skyndsamt lämna meddelande till den lokala skattemyndighet, som haft att
utfärda debetsedel, och har sistnämnda myndighet att förfara på sätt nyss
sagts. Ny debetsedel bör vara arbetsgivaren tillhanda senast före ingången
av den månad, under vilken vederbörlig uppbördstermin infaller.

Om arbetstagaren icke har att erlägga kvarstående skatt, får arbetsgivaren
kännedom härom genom anteckning, som den lokala skattemyndigheten
enligt 41 § uppbördsförordningen verkställer å arbetstagarens debetsedel å
preliminär skatt för det år, då den kvarstående skatten — därest sådan förekommit
— skolat erläggas, överlämnas icke debetsedel å slutlig skatt till
arbetsgivaren men finnes å debetsedeln avseende preliminär skatt anteckning
om att kvarstående skatt icke skall erläggas, behöver alltså arbetsgivaren
icke göra den förut nämnda anmälan till lokal skattemyndighet. Om
däremot i det fall, att debetsedel å slutlig skatt icke överlämnas till arbetsgivaren,
anteckning av nyssnämnda slag icke finnes å debetsedeln avseende
preliminär skatt, är arbetsgivaren skyldig att till lokal skattemyndighet anmäla
att debetsedel upptagande kvarstående skatt icke avlämnats.

För att lokal skattemyndighet skall kunna fullgöra anteckningsskyldigbeten
i de fall, då skattskyldig för inkomståret och de båda följande åren
eller något av dessa mantalsskrivits inom olika skattemyndigheters tjänstgöringsområden,
har i 12 § kungörelsen den 30 december 1946 (nr 890) med
vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen meddelats
bestämmelser om skyldighet för lokal skattemyndighet att underrätta
nämnda myndighet i det distrikt, varom fråga är, att kvarstående skatt
icke skall gäldas.

I skrivelse den 16 mars 1948 har Föreningen Sveriges kronokamrerare
anfört, att systemet med anteckning å preliminärskattedebetsedel om att
kvarstående skatt icke skall erläggas kunde komma att medföra ett vidlyftigt
arbete. Flyttningsfrekvensen kommunerna emellan vore nämligen icke
obetydlig. Då skattskyldig kunde ha flyttat flera gånger och flyttningarna
sträckt sig över en tid av två år, bleve underrättelseförfarandet synnerligen
svårgenomförbart och kunde med visshet sägas icke komma att fungera
tillräckligt säkert. Vid övervägande av konsekvenserna av det sålunda föreskrivna
systemet hade föreningen kommit till det resultatet, att detsamma
helt borde slopas och ersättas med en mera aktiv medverkan från de
skattskyldigas sida. Denna kunde helt enkelt bestå däri, att skattskyldig
skulle ha att under tiden januari—april för varje arbetsgivare, hos vilken
lian tillträdde anställning och bos vilken löneavdrag skulle verkställas, förete
den nästföregående år utfärdade debetsedeln å slutlig skatt. Arbetsgivaren,
som alltså i förekommande fall kunde verkställa löneavdrag för kvarstående
skatt, skulle åläggas tillse, att sådan debetsedel avlämnades. Föreningen
hemställde därför, att åtgärder måtte vidtagas för att uppbördsförordningen
och tillämpningsföreskrifterna därtill ändrades i enlighet med
vad nyss anförts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. År 319.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Över framställningen ha, efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
övcrståthållnrämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Malmöhus samt Västmanlands län, Sveriges
häradsskrivarförening och Landsorganisationen i Sverige. Länsstyrelsen i
Östergötlands län har därjämte överlämnat yttrande från kronokamreraren
i Linköping. Svenska arbetsgivareföreningen, som jämväl beretts tillfälle
avgiva yttrande över framställningen, har icke begagnat sig därav.

Framställningen tillstyrkes av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom Sveriges häradsskrivarförening.
Överståthållarämbetet och nyssnämnda länsstyrelser betona
härvid svårigheterna för de lokala skattemyndigheterna att fullgöra den
ifrågavarande anteckningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar att de svårigheter, som tillämpningen
av nu gällande bestämmelser skulle medföra, torde, ehuru nog så
betydande, ha överdrivits. Emot det föreliggande förslaget talade hänsyn
till arbetsgivarna, vilka redan nu hade att utföra betydande arbetsuppgifter
i anledning av källskattesystemets införande. Att nu belasta dem med
ytterligare åligganden måste otvivelaktigt ingiva vissa betänkligheter. Länsstyrelsen
hade dock med beaktande av för- och nackdelarna ansett sig böra,
ehuru med viss tvekan, tillstyrka förslaget, vilket ju finge anses medföra en
förenkling av det nu gällande systemet. Vid utformande av förslaget borde
dock tillses, att arbetsgivarens skyldighet att avfordra arbetstagaren debetsedel
på något sätt underlättades. Ett lämpligt tillvägagångssätt syntes länsstyrelsen
vara att förslagsvis 20 procent å avlöningen avdroges under tiden
januari—april, intill dess debetsedel avlämnats.

Kronokamreraren i Linköping tillstyrker framställningen. Kronokamreraren
framhåller därvid bl. a., att då debetsedel avseende preliminär skatt,
för vars gäldande löneavdrag skulle verkställas, icke skulle översändas till
skattskyldig förrän senast den 18 januari under inkomståret arbetsgivaren
erhölle kännedom om den ifrågavarande anteckningen alldeles för sent. Vidare
förordar kronokamreraren, att om arbetstagare icke skulle överlämna
debetsedel upptagande kvarstående skatt löneavdrag verkställes med 10
procent.

Riksräkenskapsverket uttalar, att den nu gällande ordningen med anteckning
å debetsedeln avseende preliminär skatt om att kvarstående skatt
icke skall erläggas innebure fördelar ur såväl arbetsgivarens som arbetstagarens
synpunkt. För en arbetstagare vore det alltid möjligt att avväga
inbetalningen av preliminär skatt så, att någon kvarstående skatt icke
komme att påföras honom. Han behövde då med gällande ordning icke
förete debetsedeln å slutlig skatt för sin arbetsgivare, och han kunde ha
visst befogat intresse av att icke behöva förete den med hänsyn bland annat
till att den i förekommande fall upptoge skatt å förmögenhet. Beskattningslängderna
över förmögenhet vore ju icke offentliga. Riksräkenskapsverket
ansåge för sin del att bestämmelsen om skyldighet för lokal skattemyndighet
att verkställa den ifrågavarande anteckningen å preliminärdebet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

19

sedeln icke borde slopas. Med hänsyn till vad föreningen anfört om omöjligheten
att till alla delar efterfölja ifrågavarande bestämmelser torde emellertid
i tillämpningen en viss uppmjukning kunna förutsättas, dock så att
anteckning likväl gjordes i alla fall, då det med visshet läte sig konstateras
att kvarstående skatt icke skulle erläggas.

Landsorganisationen anför, att den föreslagna ordningen tydligen skulle
medföra en arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna. Mot denna
fördel borde emellertid vägas löntagarnas intresse av att ej utan tvingande
skäl behöva delgiva arbetsgivaren å debetsedeln för den slutliga skatten
förekommande uppgifter, vilka saknade betydelse för avdragsskyldighetens
fullgörande, ävensom löntagarnas och arbetsgivarnas gemensamma intresse
av att ej under alla förhållanden behöva förete respektive infordra debetsedlar
såväl å preliminär som å slutlig skatt. Som regel torde man väl också
för övrigt kunna utgå från att preliminärskatteavdragen avvägdes så att
kvarstående skatt ej skulle behöva uttagas. Erfarenhet förelåge ännu ej till
ledning för bedömande i vad mån föreningens farhågor beträffande det
nuvarande systemet vore grundade. Skulle så visa sig vara fallet i större
utsträckning, vore det möjligt att den av föreningen föreslagna ordningen
måste genomföras generellt. Tills vidare syntes emellertid de gällande bestämmelserna
böra upprätthållas och föreningens förslag endast så till vida
böra tillmötesgås att skyldighet att förete respektive infordra slutskattedebetsedel
stadgades blott för det fall att å debetsedeln för preliminärskatt
anteckning icke skett, varav framginge att den skattskyldige ej hade att
erlägga jämväl kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det i uppbördsförordningen
föreskrivna förfaringssättet utan tvivel vore tämligen betungande för de
lokala skattemyndigheterna, varför skäl förelåge för ändring härutinnan.
Den av föreningen föreslagna författningsändringen innebure å andra sidan
en ökning av de uppgifter, vilka åvilade arbetsgivarna för uppbördsarbetet.
Det torde på grund härav få ifrågasättas huruvida icke förutsättningarna
för ändring av förordningen i förevarande avseende borde omprövas
i ett större sammanhang, varför det framlagda förslaget för närvarande
icke syntes böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker framställningen att avskaffa
lokal skattemyndighets skyldighet att göra anteckning beträffande kvarstående
skatt och anför härvid:

Att på sätt föreningen föreslagit pålägga arbetsgivare ytterligare uppgifter
anser länsstyrelsen ej rimligt med hänsyn till det negativa resultat, som
arbetsgivares framställning till lokal skattemyndighet i flera fall kommer
att fåi Länsstyrelsen syftar härvidlag på de fall, då skattskyldig, som icke
påförts kvarstående skatt, underlåter att uppvisa sin debetsedel för arbetsgivaren.
I synnerhet i detta län med många utländska, företrädesvis danska
arbetare skulle bestämmelser i enlighet med föreningens förslag från och
med kommande år för arbetsgivarnas del vålla ett icke obetydligt merarbete.

Departementschefen. Såsom i Föreningen Sveriges kronokamrerares framställning
ävensom i åtskilliga yttranden framhållits kommer den för

20

Kungl. May.ts proposition nr 319.

närvarande stadgade skyldigheten för lokal skattemyndighet att å debetsedel
för preliminär skatt göra anteckning om att den skattskyldige icke
har att gälda kvarstående skatt att medföra en betungande arbetsbörda för
myndigheterna. Härtill kommer att anteckningsskyldigheten skall fullgöras
under tid, då de lokala skattemyndigheterna redan äro hårt belastade av
arbete med mantalsskrivning och debitering av preliminär skatt m. m. För
att befria de lokala skattemyndigheterna från en del av deras arbete är det
därför önskvärt, att skyldigheten att verkställa ifrågavarande anteckning
avskaffas. De fördelar, som därvid skulle vinnas för myndigheterna, böra
emellertid vägas mot de eventuella nackdelar, som kunna förorsakas för de
skattskyldiga och arbetsgivarna.

I ett par yttranden har framhållits, att en löntagare hade ett befogat intresse
att ej behöva för arbetsgivaren uppvisa debetsedel med därå förekommande
uppgifter, t. ex. om förmögenhet, i de fall då debetsedeln icke upptoge
kvarstående skatt. Om arbetstagaren haft biinkomster vid sidan av sin huvudsakliga
inkomst eller haft förmögenhet, har han emellertid för att undgå
kvarstående skatt måst begära förhöjt löneavdrag. Därigenom har han
redan för arbetsgivaren yppat, att han har biinkomster eller förmögenhet.
Vill emellertid arbetstagare, som icke har att gälda kvarstående skatt, undvika
att för arbetsgivaren uppvisa sin debetsedel å slutlig skatt, bör hans
önskan härvidlag kunna tillgodoses sålunda att vederbörande lokala skattemyndighet
på hans begäran utfärdar ett särskilt intyg om att han icke påförts
kvarstående skatt. Även om ett dylikt förfaringssätt självfallet skulle
innebära visst arbete för myndigheterna, kan detta likväl icke jämföras
med det arbete som den nu stadgade anteckningsskyldigheten medför.

Därest arbetstagare skulle även i de fall, då han icke har att erlägga
kvarstående skatt, uppvisa debetsedel å slutlig skatt för arbetsgivaren, komme
härav att föranledas visst besvär och merarbete för både arbetstagaren
och arbetsgivaren. För arbetstagarna är dock detta besvär av helt underordnad
art. För arbetsgivarna, som ha att göra med ett större eller mindre antal
anställda, skulle givetvis besväret bliva mera betydande. Då arbetsgivaren,
såvitt angår de nu ifrågavarande debetsedlarna, blott skulle ha att mottaga
sedlarna och från dessa göra anteckning i lönebokföringen om att aibetstagarna
icke påförts kvarstående skatt, synes emellertid merarbetet icke
heller för arbetsgivarnas del bliva särskilt betungande.

Det skulle kunna invändas, att ett avskaffande av anteckningsskyldigheten
skulle medföra att — då de arbetstagare, som icke hade att gälda kvarstående
skatt, i viss utsträckning kunde befaras komma att underlåta att
uppvisa sina debetsedlar — arbetsgivarna skulle förorsakas merarbete till
följd av att de i dylika fall finge till lokal skattemyndighet göra anmälan
om nyssnämnda förhållande. Därest genom radio och press arbetstagarna
göras uppmärksamma på skyldigheten att alltid för arbetsgivaren uppvisa
debetsedel å slutlig skatt — vare sig den upptager kvarstående skatt eller
icke — synas emellertid farhågor icke behöva hysas för att nämnda skyldighet
i nämnvärd utsträckning kommer att åsidosättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

21

I ett par yttranden har ifrågasatts om icke erforderlig lindring i de lokala
skattemyndigheternas arbetsbörda skulle kunna vinnas därigenom att anteckningsskyldigheten
begränsades. Härvid måste emellertid till ledning för
myndigheter, arbetsgivare och skattskyldiga fastställas regler för i vilka
fall anteckning skulle verkställas, respektive i vilka fall uppvisning av debetsedel
skulle ske. Dylika regler skulle emellertid, bur de än utformades,
med all sannolikhet skapa osäkerhet hos de skattskyldiga om i vilka fall debetsedel
skulle uppvisas för arbetsgivaren och därför medföra, att debetsedeln
många gånger icke företeddes, trots att så skulle ske. Jag anser mig
därför icke kunna tillstyrka en sådan lösning av frågan.

Sammanfattningsvis vill jag angiva min ståndpunkt till förevarande fråga
på följande sätt. En lindring av de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda
med avseende å anteckningsskyldigheten är i nuvarande läge nödvändig.
Denna lindring bör icke lämpligen ske genom en partiell befrielse från skyldigheten
att verkställa de ifrågavarande anteckningarna. Ett fullständigt upphävande
av anteckningsskyldigheten och dess ersättande med ett allmänt
åläggande för löntagarna att för vederbörande arbetsgivare visa upp debetsedlarna
å slutlig skatt kan genomföras utan att löntagare eller arbetsgivare
otillbörligen betungas. Jag förordar i enlighet härmed en reform av sist
angiven innebörd. — Författningsmässigt innebär detta att ändring vidtages
i 41 och 47 §§ uppbördsförordningen samt anvisningarna till sistnämnda
paragraf. I administrativ ordning torde i samband härmed 12 § kungörelsen
den 30 december 1946 med vissa föreskrifter angående tillämpningen av
uppbördsförordningen böra upphävas.

Skyldighet att i självdeklarationer m. ni. angiva nummer å debetsedel
avseende preliminär skatt.

Frågan om skyldighet för skattskyldiga och arbetsgivare att i allmän
självdeklaration, respektive å löneuppgift angiva numret å skattskyldigs
debetsedel å preliminär skatt för vederbörligt inkomstår var föremål för behandling
vid 1947 års riksdag. Såsom framgår av propositionen nr 311 för
nämnda år hade kronokamreraren i Borås hos Kungl. Maj :t hemställt om
införande av sådan skyldighet i syfte att underlätta arbetet med sortering
av deklarationer och löneuppgifter. I anledning av detta förslag anförde
jag (se nyssnämnda proposition s. 51 o. f.) att även om arbetsgivare skulle
åläggas skyldighet att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer sådan skyldighet
emellertid icke skäligen torde kunna utsträckas till att avse även
angivandet av debetsedelsnummer å löneuppgift beträffande bisysslor. 1
dylikt fall saknade nämligen arbetsgivaren, som icke vore skyldig att verkställa
löneavdrag å biinkomst, kännedom om debetsedelsnumret, och det
syntes icke för närvarande böra krävas att arbetsgivaren enbart av ifrågavarande
anledning införskaffade upplysning om arbetstagares debetsedelsnummer.
Då sålunda dylikt nummer komme alt angivas endast å löne -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

uppgifter, som avsåge huvudanställning, skulle härigenom värdet av den
ifrågasatta skyldigheten för arbetsgivare att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer
i icke oväsentlig grad förringas.

Vidare anförde jag, att å debetsedel avseende preliminär skatt komme
från och med år 1948 att angivas skattskyldigs kamerala adress. Arbetsgivare,
som hade tillgång till arbetstagares debetsedel å preliminär skatt, hade
sålunda möjlighet att med ledning av uppgift å debetsedeln anteckna den
kamerala adressen och senare angiva densamma å löneuppgift. Visst fog
syntes därför finnas för att antaga, att arbetsgivarna framdeles skulle i
större utsträckning än som för närvarande skedde angiva riktig kameral
adress å löneuppgifterna. Bleve så fallet saknades anledning att ålägga arbetsgivare
skyldighet att därjämte angiva debetsedelsnummer å löneuppgifterna.

På grund av det anförda och med hänsyn särskilt till att Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund i ett över förslaget avgivet yttrande avstyrkt
detsamma fann jag mig icke böra förorda, att arbetsgivare och skattskyldiga
för det dåvarande ålades skyldighet att å löneuppgift respektive i självdeklaration
angiva nummer å debetsedel avseende preliminär skatt. Skulle
det efter något års erfarenheter av det nya uppbördssystemet visa sig att
arbetsgivare, som verkställde löneavdrag, i större utsträckning å löneuppgifter
lämnade ofullständiga upplysningar om arbetstagares mantalsskrivningsadress,
torde emellertid frågan böra upptagas till förnyad prövning.

Vad jag sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran.

I de formulär till blanketter för allmän självdeklaration och löneuppgift,
som av Kungl. Maj :t fastställdes att tjäna till ledning vid 1948 års taxeling,
lämnades emellertid plats för frivillig uppgift om nummer å debetsedel
avseende preliminär skatt.

I skrivelse den 4 oktober 1948 har överståthållarämbetet hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte taga under förnyat övervägande frågan om införandet
av skyldighet att i handling till ledning för egen eller annans taxering
uppgiva nummer å debetsedel avseende preliminär skatt.

Till stöd för framställningen har överståthållarämbetet anfört bl. a., att
under överläggningar mellan ämbetet och Stockholms stad om den lämpligaste
formen för anordnandet av det förberedande taxeringsarbetet i staden
under år 1949 av representanter för staden framhållits, att till följd
av rådande personalbrist stora svårigheter förelåge för staden att i samma
utsträckning som tidigare skett åtaga sig medverkan vid det förberedande
taxeringsarbetet under nämnda år. Stadens representanter förklarade sig
emellertid trots detta beredda att föreslå vederbörande myndighet i staden,
att denna skulle vid 1949 års taxering liksom innevarande år ställa tjänstemän
till taxeringsnämndernas förfogande för visst taxeringsarbete, dock
endast under villkor, att överståthållarämbetet hos Kungl. Maj :t anhölle,
att förslag förelädes riksdagen dels angående skyldighet för de skattskyldiga
att i allmän självdeklaration och å kontrolluppgift beträffande upp -

Kungl Maj.ts proposition nr 319.

23

buren aktieutdelning angiva debetsedelsnummer, dels ock angående skyldighet
för arbetsgivare att å löneuppgift utsätta sådant nummer beträffande
arbetstagare, för vilken löneavdrag för skatt verkställts. Det behov av
utvidgad uppgiftsskyldighet, som staden med anledning av erfarenheterna
från årets taxeringar ansett föreligga med sådan styrka, att staden såsom
villkor för medverkan vid sorteringsarbetet påkallat åtgärder för dess tillgodoseende,
ville överståthållarämbetet gärna vitsorda. Genom den föreslagna
anordningen med utsättande av debetsedelsnummer skulle säkerligen
vinnas icke oväsentliga kostnadsbesparingar i Stockholm till följd av det
stora antalet deklarationer och uppgifter samt stadens även i nuvarande
iid förhållandevis rörliga befolkning. Därtill komme, att en snabb och noggrann
sortering uppenbarligen bidroge till att effektivisera taxeringen genom
att bereda ökat tidsutrymme för den egentliga taxeringskontrollen.

Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västerbottens
län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges
kronokamrerare och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i
Värmlands län har överlämnat yttrande från Föreningen Värmlands läns
taxeringsnämndsordförande och kronoombud.

Framställningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.
I väsentliga delar tillstyrkes framställningen jämväl av länsstyrelserna i
Värmlands och Västerbottens län samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Framställningen avstyrkes däremot av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt, i huvudsak, jämväl av Svenska arbetsgivareföreningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Då uppgiftsskyldigheten hittills icke varit obligatorisk, ha många skattskyldiga
och arbetsgivare i år underlåtit att i deklarationerna respektive
löneuppgifterna göra anteckning om debetsedelsnummer. Taxeringsnämnderna
ha sålunda visserligen erhållit någon lättnad i sorteringsarbetet men
icke i den utsträckning, som varit möjlig, därest uppgiftsskyldigheten varit
obligatorisk. Den lättnad i sorteringsarbetet, som erliålles, därest debetsedelsnummer
finnas angivna å deklarationer och löneuppgifter, synes vara
så stor och den tunga, som därav skulle uppkomma för uppgiftslämnarna,
så jämförelsevis ringa, att länsstyrelsen anser sig böra förorda, att uppgiftsskyldigheten
göres obligatorisk.

Länsstyrelsen vill påpeka, att en skattskyldigs huvudsakliga arbetsgivare
bör lämna den ifrågavarande uppgiften även i sådant fall, då löneavdrag på
grund av särskilda förhållanden — exempelvis jämkningsbeslut — icke blivit
verkställda, ehuru debetsedeln överlämnats till arbetsgivaren.

Uppgifterna om uppburna aktieutdelningar bruka ofta vara försedda med
ofullständiga eller felaktiga adresser. Det skulle därför innebära eu betydande
lättnad i arbetet med sorteringen av taxeringsmaterialet, därst ifrågavarande
uppgifter upptoge även vederbörandes debetsedelsnummer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön yttrar:

Av gjorda erfarenheter alt döma bliva de till taxeringarna avlämnade löneuppgifterna
år från år allt mera fullständiga med avseende å data och adres -

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 319-

ser å de skattskyldiga. Sorteringsarbetet borde därför undan för undan lättas.
Givet är emellertid att fortfarande bristfälligheter förekomma som vålla
taxeringsmyndigheterna ganska mycket arbete. Under hand har länsstyrelsen
förhört sig hos en del taxeringsnämndsordförande och ha nästan samtliga
oförbehållsamt förordat de av Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärderna.
Länsstyrelsen vill därför heller icke motsätta sig desamma, men är
ganska övertygad om, att åtskilliga av de mindre arbetsgivarna, kanske också
en del av de skattskyldiga, svårligen äro i stånd att lämna de ifrågvarande
uppgifterna.

Föreningen Sveriges kr o nokamrer are framhåller, att sorteringsarbetet vid
årets taxering väsentligt underlättats därigenom att debetsedelsnummer frivilligt
angivits i deklarationer och å andra uppgifter till ledning för taxering.
Det funnes anledning förvänta, att en föreskrift om skyldighet att utsätta
debetsedelsnummer å nämnda handlingar skulle giva ännu bättre resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att vid årets taxering angivandet
av debetsedelsnummer i deklarationer och å andra uppgifter till ledning för
egen taxering medfört stora praktiska fördelar vid sorteringsarbetet. Länsstyrelsen
tillstyrkte därför att skyldighet infördes att å nämnda handlingar
utsätta debetsedelsnumret. Skyldighet att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer
borde emellertid åvila endast arbetsgivare, som verkställt löneavdrag
och som haft tillgång till debetsedeln.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker, att skyldighet föreskrives
att i deklarationer och å löneuppgifter angiva debetsedelsnummer. Länsstyrelsen
framhåller, att en avsevärd lättnad i sorteringsarbetet skulle följa
härav. Skyldighet att angiva debetsedelsnummer å handling till ledning för
annans taxering borde dock göras obligatorisk allenast i sådana fall, där
uppgiftslämnaren haft skyldighet att verkställa löneavdrag å det utbetalda
beloppet. I övriga fall borde däremot debetsedelsnummer angivas endast om
numret funnes tillgängligt vid handlingens utfärdande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför:

Förbundet har intet att erinra mot att skyldighet införes att å deklarationer
angiva debetsedelsnummer å preliminär skatt. Ej heller synes det behöva
vålla huvudarbetsgivare några större svårigheter att å löneuppgifter
ange detta nummer. Däremot anser förbundet alltjämt, att det icke rimligen
kan krävas, att andra arbetsgivare (vid bisysslor o. d.) skola åläggas
utsätta ett nummer, som varken de eller inkomsttagaren i allmänhet fört
anteckning om. Förbundet vill ävenledes uttala stor tveksamhet mot skyldigheten
att å kontrolluppgift beträffande uppburen aktieutdelning ange debetsedelsnummer.
Det skulle innebära, att en person, som avlämnat sin preliminärdebetsedel
till arbetsgivare, städse skulle medföra anteckning om debetsedelsnumret
för att kunna utkvittera utdelning. Någonting dylikt synes
icke kunna åläggas aktieägare.

Riksförbundet understryker vidare i detta sammanhang vikten av att riktig
mantalsskrivningsadress angives i deklarationer och å andra uppgifter
till ledning för taxering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

De skäl, som departementschefen åberopade i propositionen nr 311 till
1947 års riksdag gentemot förslaget om dylik skyldighet, synas länsstyrelsen

Kungi. Maj.ts proposition nr 319.

25

alltjämt bärande. Det för Stockholms stads del påtalade sorteringsproblemet
är man helt visst icke främmande för även på andra orter. Om emellertid
obligatorisk skyldighet av ifrågasatt slag skulle införas, skulle säkerligen de
enskilda arbetsgivarna och andra, som finge besvär med att skaffa fram och
fylla i de äskade debetsedelsnumren, komma att vållas merarbete, som bleve
av vida större omfattning än den arbetsbesparing, som för taxeringsarbetet
skulle vinnas genom en dylik anordning. Arbetsgivarna m. fl. torde, när de
skola lämna sina för taxeringen så viktiga inkomstuppgifter, näppeligen böra
ställas inför tvånget att behöva företaga omfattande och kanske till sist resultatlösa
undersökningar angående vederbörandes debetsedelsnuinmer. Skulle
en sådan ordning genomföras, finge man räkna med, alt uppbördsverken
i städerna liksom häradsskrivarkontoren skulle bliva i icke ringa mån betungade
av att få lämna besked om debetsedelsnuinmer för sådana uppgiftsskyldiga,
som ovillkorligen vilja uppfylla sin skyldighet i fråga om nuramerangivningen.
Risken för att dessa senare inför allt detta trassel helt enkelt
skola strunta i att lämna uppgifterna får man icke här förbise. Har utvecklingen
kommit därhän, att man på grund av brist på arbetskraft icke ser sig
i stånd att sortera deklarationsmaterialet, synes tiden vara inne för ett allvarligt
övervägande, huruvida icke kontrollmaskineriet nått en bristningsgräns.
Vore så förhållandet, skulle man behöva för sig ställa frågan, om det
är möjligt att hålla kontrollapparaten i gång i samma utsträckning som hittills.
Men det synes inte vara rimligt, att i en dylik situation, då brist råder
på arbetskraft, söka komma ifrån svårigheten genom att på de enskilda lägga
nya uppgifter, som i deras händer skulle vålla väsentligt mera tidspillan än
den, som skattemyndigheterna nu få dragas med. Frågan huruvida kostnaderna
för sorteringsarbetet skola i Stockholm och andra städer bestridas av
statliga anslag eller stanna inom den kommunala uppbördsorganisationen
lärer i detta sammanhang vara av underordnad betydelse.

Länsstyrelsen håller före, att man skulle i huvudsak kunna vinna vad som
åsyftas i framställningen genom att nu förevarande deklarationer och uppgifter
förses med en klar och tydlig text, där det anges såsom önskvärt, att
preliminärskattedebetsedelns nummer därå införes. Därtill kunde gärna för
vederbörande framhållas, att skattemyndigheternas sorteringsarbete underlättas,
om så sker. Med anlitande av möjligheter till propaganda och övertalning
i måttfull form torde nog samma resultat vinnas som genom att med
direkt statligt tvång ålägga medborgarna en ny tunga.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Ä blanketten till de löneuppgifter, som avgivas av arbetsgivare, finnes särskilt
utrymme för anteckning av vederbörande debetsedelsnuinmer, ehuru
denna anteckning för närvarande är frivillig. Man har anledning utgå ifrån,
att arbetsgivarna i stor utsträckning angiva debetsedelsnumret åtminstone
beträffande anställda, som kvarstå i tjänst, då löneuppgiften avlämnas. För
övriga anställda ha arbetsgivarna ej alltid ifrågavarande debetsedelsnuinmer
lätt tillgängliga, ehuru det är troligt, att arbetsgivarna i ökad omfattning
föra förteckningar över anställdas debetsedelsnuinmer bl. a. med hänsyn (iil
risken alt debetsedlar av olyckshändelse förkomma.

Beträffande åter sådana anställda, för vilka arbetsgivarna icke verkställa
löneavdrag d. v. s. sådana anställda, som antingen själva ombesörja inbetalning
av preliminärskatt eller för vilka någon annan huvudsaklig arbetsgivare
verkställer löneavdrag och inleverering av skattemedel, saknas praktisk
möjlighet för uppgiftslämnaren all taga reda på debetsedelsnumret. Det torde
vara uteslutet all genomföra eu skyldighet för arbetsgivaren alt alltid laga
reda på debetsedelsnumret för sådana anställda, för vilka han icke verksläl -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

ler löneavdrag, bl. a. därför att de anställda själva icke komma ihåg sitt debetsedelsnummer,
och även där så undantagsvis är fallet, torde arbetsgivaren
knappast kunna lita på den uppgift, som i detta hänseende lämnas. Risken
för felaktigheter är uppenbarligen alltför stor. Härtill kommer, att arbetsgivarens
arbetsbörda för att laga reda på debetsedelsnummer för arbetstagare,
som endast åtnjuter biinkomst, torde bliva oproportionerligt stor i förhållande
till värdet av uppgifterna för myndigheterna.

Även för sådana anställda, för vilka arbetsgivaren verkställer löneavdrag,
kan arbetsbördan att föra förteckning över debetsedelsnumren i vissa fall
bliva stor och risken för felaktigheter betydande. Detta gäller både branscher,
där arbetsstyrkan är synnerligen rörlig såsom inom restaurantfacket,
och företag med många arbetsplatser. Utbetalningen av lönerna sker i sistnämnda
fall ofta genom platsrepresentanter, medan uppgifterna till myndigheter
lämnas från huvudkontoret. Risken för felskrivning i dessa fall är
uppenbar.

Den föreslagna skyldigheten för skattskyldiga att å kontrolluppgift beträffande
uppburen aktieutdelning (härmed torde väl även avses uppburen
utdelning å obligationer) angiva debetsedelsnummer synes vara omöjlig att
effektuera, då den utdelningsberättigade endast i undantagsfall har tillgång
till sin debetsedel.

Med åberopande av ovanstående avstyrker föreningen förslaget i de delar
det här behandlats.

Departementschefen. I flera av de avgivna yttrandena har framhållits, att
arbetet med sorteringen av självdeklarationer och löneuppgifter i år betydligt
underlättats därigenom att i många fall nummer å debetsedel, avseende
preliminär skatt, frivilligt utsatts i deklarationer och å löneuppgifter. Vidare
har betonats, att en föreskrift om skyldighet för vederbörande att angiva
debetsedelsnumret å nämnda handlingar skulle medföra ännu större
lättnad i sorteringsarbetet.

Det är enligt min mening angeläget att åtgärder vidtagas för att underlätta
sorteringsarbetet, så att detta kan utföras på kortare tid och därigenom
mera tid kan vinnas för det egentliga taxeringsarbetet. Därest skyldighet
ålägges skattskyldiga och arbetsgivare att i självdeklarationer respektive
å löneuppgifter angiva debetsedelsnummer, torde härvidlag ernås betydande
fördelar. För den skattskyldige innebär det intet nämnvärt besvär
att från tillgänglig debetsedel å preliminär skatt i självdeklarationen anteckna
numret å debetsedeln. För arbetsgivarna, som skulle ha att angiva
debetsedelsnumret å ett större eller mindre antal löneuppgifter, skulle givetvis
den ifrågasatta skyldigheten verka något mera betungande. Emellertid
må betonas att — såsom jag framhöll redan i det vid propositionen nr 311
för år 1947 fogade statsrådsprotokollet — skyldighet att å löneuppgift utsätta
debetsedelsnummer bör åläggas endast sådana arbetsgivare, som verkställt
löneavdrag och som haft tillgång till arbetstagarens debetsedel. För att kunna
fullgöra den ifrågavarande skyldigheten måste arbetsgivaren visserligen
föra anteckningar över de anställdas debetsedelsnummer. Dylika anteckningar
bör emellertid arbetsgivaren föra redan av det skälet, att debetsedelsnummer
skall angivas, då skattebelopp för arbetstagare, som slutat
sin anställning och återfått debetsedeln, efter anställningens slut skall inbetalas
till uppbördsmyndighet. Då arbetsgivaren sålunda redan på grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 319

27

av gällande föreskrifter bör ha arbetstagarnas debetsedelsnummer antecknade,
torde det icke medföra något större merarbete för honom att jämte
övriga uppgifter, som från lönebokföringen skola angivas å löneuppgiften,
anteckna jämväl numret å debetsedeln.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att skyldighet
ålägges dels skattskyldig att i självdeklaration angiva nummer å debetsedel
avseende preliminär skatt, dels arbetsgivare, som verkställt löneavdrag,
att i de fall, då debetsedel å preliminär skatt överlämnats till honom,
å löneuppgift utsätta debetsedelns nummer. Jag föreslår i enlighet
härmed, att 29 § 1 mom. 1) och 33 § näst sista stycket taxeringsförordningen
kompletteras med bestämmelser om dylik uppgiftsskyldighet. I samband
härmed torde sistnämnda författningsrum böra ändras jämväl i så måtto,
att det i sista meningen förekommande ordet »bör» ändras till ordet »skall».
— Jag vill beträffande löneuppgifterna understryka, att skyldigheten att
angiva debetsedelsnummer avses skola föreligga allenast i de fall »där så
kan ske». Vad särskilt angår frågan om skyldighet för arbetsgivare att i
löneuppgifter till ledning för 1949 års taxering angiva debetsedelsnummer
bör dylik skyldighet självfallet föreligga endast i den mån arbetsgivaren
verkligen antecknat numret eller eljest äger kännedom därom; uppgiftsskyldigheten
avser ju här ett inkomstår, som i huvudsak redan förflutit
då förslaget om den utvidgade uppgiftsskyldigheten framlägges.

Vad slutligen angår den ifrågasatta skyldigheten att angiva debetsedelsnummer
å uppgifter rörande aktieutdelningar och obligationsräntor, torde
det icke vara lika angeläget att nummer å debetsedel utsättes å nämnda
uppgifter som att dylikt nummer angives i självdeklarationer och å löneuppgifter.
Uppgifter å aktieutdelningar och obligationsräntor torde nämligen
i regel lättare kunna identifieras. Därtill kommer att för de skattskyldiga
fullgörandet av den nu ifrågasatta skyldigheten i vissa fall skulle
medföra svårigheter. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda
för sin del framhållit, att de skattskyldiga, som avlämnat sin debetsedel
till arbetsgivaren, måste för att kunna fullgöra berörda uppgiftsskyldighet
ha antecknat debetsedelsnuinret; något dylikt syntes enligt riksförbundets
mening icke kunna åläggas vederbörande. Det ifrågavarande besväret
synes mig dock icke vara så stort att det i och för sig borde utgöra
hinder mot att ålägga skattskyldig uppgiftsskyldighet i förevarande hänseende.
Emellertid tillkommer en annan och mera betydande olägenhet.
Aktieutdelningar och obligationsräntor lyftas i stor utsträckning för vederbörandes
räkning av ombud (t. ex. banker), vilka i regel icke ha tillgång
till den skattskyldiges debetsedel. En skyldighet att å ifrågavarande uppgifter
angiva debetsedelsnummer skulle följaktligen i dylika fall medföra
olägenheter.

På grund härav finner jag mig icke nu böra föreslå, att skyldighet föreskrives
alt å uppgifter om aktieutdelningar och obligationsräntor angiva
nummer å debetsedel avseende preliminär skatt. Däremot torde å blanketterna
till dessa uppgifter böra finnas utrymme för frivillig anteckning om
numret.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Utformningen av bestämmelserna angående avdrag för
kommunal skatt m. m.

Enligt 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
får vid taxering till sådan skatt avdrag ske för bl. a. slutlig eller tillkommande
skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig här i riket,
till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet.

I skrivelse den 5 oktober 1948 har Sveriges industriförbund hemställt, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga erforderliga åtgärder för undvikande av en för
vissa skattskyldiga orättvis tillämpning av bestämmelsen om rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt för skatter till kommun eller kommunal
samfällighet samt att dessa åtgärder måtte vidtagas så skyndsamt,
att all tvekan rörande innebörden ''av nämnda avdragsrätt bleve undanröjd
före tidpunkten för avlämnande av allmän självdeklaration till ledning vid
1949 års taxering.

Till stöd för framställningen har industriförbundet anfört, att slutlig skatt,
debiterad på grund av taxering till kommunal inkomstskatt, komme första
gången att påföras de skattskyldiga under år 1948 å sådan tid, att debetsedel
därå kunde tillställas de skattskyldiga senast den 10 december 1948.
En skattskyldig, vars räkenskapsår sammanfölle med kalenderåret, vore
således berättigad att vid den taxering, som åsattes honom 1949, åtnjuta avdrag
för den under år 1948 påförda slutliga skatten. Så vore ock fallet beträffande
skattskyldiga, vilkas räkenskapsår utginge under tiden den ”/«—
31/i2. Men en skattskyldig med räkenskapsår exempelvis den V,—•"/• hade
icke påförts ifrågavarande slutliga skatt under det vid 1949 års taxering
för honom gällande beskattningsåret den V, 1947—x/a 1948. Han skulle
således enligt en rigorös tillämpning av ordalagen i 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt icke vid 1949 års taxering komma i åtnjutande av
något avdrag för kommunalskatt. Beträffande en skattskyldig, vars räkenskapsår
avslutades exempelvis den 1 december, torde det ofta icke bliva
möjligt fastställa, huruvida den slutliga skatt, som vore upptagen å den
honom under år 1948 tillställda debetsedeln, av debiteringsförrättaren påförts
ifrågavarande skattskyldige före eller efter det för honom gällande
beskattningsårets utgång. Endast om debetsedeln avsänts till den skattskyldige
före den 1 december 1948, syntes avdragsrätten vara oomtvistlig.
Huruvida sistberörda grupper av skattskyldiga vid 1949 års taxering skulle
komma i åtnjutande av skatteavdraget eller ej, bleve således beroende av en
ren tillfällighet. Den som råkat befinna sig bland de skattskyldiga, debiteringsförrättaren
först blivit färdig med, komme i åtnjutande av avdraget,
övriga icke. Man kunde icke under hänvisning till att avdraget i stället komme
ifrågavarande skattskyldiga till godo vid 1950 års taxering med fog göra
gällande, att de skattskyldiga, vilka vägrades avdrag vid 1949 års taxering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

29

icke skulle bliva missgynnade i förhållande till andra skattskyldiga. Om
något skatteavdrag icke medgåves vid 1949 års taxering, medförde detta
uppenbarligen en omotiverad höjning av ifrågavarande skattskyldigas skattebelastning
i förhållande till övriga skattskyldiga — icke allenast en förskjutning
av skattebelastningen från ett år till ett annat. De förut påtalade
slumpvisa och ur rättvisesynpunkt stötande verkningarna av gällande bestämmelser
rörande rätt till avdrag för skatter till kommun och annan kommunal
samfällighet hade säkerligen icke av lagstiftarna avsetts utan berodde
tydligen på förbiseende. Då man i 4 § 1 mom. förenämnda förordning använt
uttrycket »beskattningsåret» hade man uppenbarligen åsyftat »kalenderåret
före taxeringsåret».

Jämväl i ett annat avseende hade enligt vad industriförbundet inhämtat
tvekan uppstått rörande omfattningen av ifrågavarande avdragsrätt. För
sådana jämlikt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen under
år 1948 påförda skatter, som utginge till kommun eller annan kommunal
samfällighet, borde självfallet jämväl avdrag medgivas vid 1949 års taxering.
Eftersom det här icke vore fråga om preliminär utan om slutlig skatt, borde
enligt industriförbundets mening ordalagen i 4 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt ej föranleda tvekan i detta avseende. Då så emellertid
likväl syntes vara fallet, torde jämväl ett sådant tillrättaläggande av denna
fråga erfordras, att avdragsrätten bleve klar och oomtvistlig.

Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
överståthållaråmbetet (med överlämnande av yttrande från t. f. förste taxeringsintendenten
hos ämbetet) samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads
och Västerbottens län.

1 fråga om r ä 11 e n till avdrag för kommunal skatt yttrar
kammarrätten, att det icke kunde anses tillfredsställande, att en skattskyldig
på grund av omläggningen av uppbördsförfarandet skulle berövas
rätten att vid 1949 års taxering erhålla avdrag för utskylder till kommun
eller annan kommunal samfällighet. Såvitt kammarrätten kunde finna, utgjorde
den påtalade olägenheten dock icke tillräcklig anledning till ändring
av 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. I likhet med vad fallet
varit vid 1948 års taxering syntes rätt till avdrag för ifrågavarande utskylder
i stället kunna ordnas genom särskilda övergångsbestämmelser avseende
taxeringsåret 1949. Dessa bestämmelser skulle i så fall reglera avdraget
för inkomstskatt beträffande sådana skattskyldiga, vilka år 1949 taxerades
för inkomst under ett räkenskapsår, som utginge vid sådan tidpunkt
under år 1948, att slutlig skatt sistnämnda år då ännu icke påförts vederbörande.
Då i brist på bestämmelser därom svårigheter kunde tänkas uppstå
vid avgörande av frågan, när slutlig eller tillkommande skatt skulle anses
ha blivit skattskyldig påförd, syntes det kammarrätten önskvärt, att klarhet
härutinnan på ett eller annat sätt åstadkommes.

överståthållaråmbetet åberopar såsom eget utlåtande vad t. f. förste taxcringsintendenten
hos ämbetet anfört i infordrat yttrande. Denne anför:

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

För en skattskyldig, exempelvis ett aktiebolag, som har räkenskapsår från
och med 1 juli till och med 30 juni och som sålunda har att år 1949 i sin
deklaration redovisa sina inkomster under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948,
är sistnämnda tid beskattningsår under vilket någon slutlig skatt icke påförts
bolaget. Enligt ovannämnda lagrums ordalydelse ligger det närmast till
hands att icke medgiva bolaget något avdrag lör skatter. Andra skäl än rent
formella för att förvägra bolaget sådant avdrag kan jag emellertid icke
finna.

Det är likaledes riktigt, att en skattskyldig, som har räkenskapsår exempelvis
per den 30 november och vid denna tid ännu icke erhållit debetsedel
måste ha svårt att visa, när han påförts slutlig skatt.

Skatteförfattningarnas brister i förevarande hänseende äro två. För det
första har det icke utsagts när slutlig skatt skall anses hava påförts. Är
det, när skattebeloppen införts i debiteringslängden, när debetsedel utskrivits
eller när debetsedel kommit den skattskyldige tillhanda? Dessa olika
tidpunkter äro dessutom var för sig synnerligen vanskliga att fixera. För
det andra har författningarna använt termen beskattningsår i så olikartade
sammanhang, att det svårligen kan vara tal om ett enhetligt begrepp. Men
termen definieras i 3 § kommunalskattelagen endast på ett sätt. Den uppkomna
situationen framhäver behovet av ändring av sistnämnda lagrum.

För att undvika osäkerhet om den rätta tillämpningen av bestämmelsen
om skatteavdrag vid den statliga inkomsttaxeringen är enligt mitt förmenande
författningsändring nödvändig, i all synnerhet som den nuvarande
bestämmelsen, därest den icke ändras, lätt kan föranleda oenhetlighet vid
beskattningen innan stadgad praxis utbildats.

Någon betänklighet mot att alla skattskyldiga böra medgivas rätt att åtnjuta
avdrag för slutlig skatt, som påförts under kalenderåret närmast före
taxeringsåret, anser jag att man icke behöver hysa, så som avdragsrätten
för utskylder nu konstruerats. Beträffande slutlig skatt bör ändringen i förordningen
lämpligen ske så, att ordet »beskattningsåret» utbytes mot orden
»kalenderåret närmast före taxeringsåret». Då debetsedel å slutlig skatt
skall vara utsänd senast den 10 december under taxeringsåret, torde genom
en sådan ändring alla anledningar till tvekan eller misstag undvikas.

I fråga om tillkommande skatt äro förhållandena något annorlunda. Tillkommande
skatt skall ju påföras på grund av beslut vilket fattats av prövningsnämnd
senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller på grund
av utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t. Tveksamhet kan alltså uppstå
— ej minst hos de skattskyldiga — om påföring av tillkommande skatt
skett under ett visst beskattningsår.

För att konstruera bestämmelser, som klart reglera rätten till avdrag för
tillkommande skatt, har man, så vitt jag kan finna, att välja mellan tre
utvägar. För det första skulle rätt till avdrag kunna medgivas för tillkommande
skatt, som grundar sig på beslut fattat under kalenderåret näst före
taxeringsåret. För det andra kunde rätten till avdrag göras beroende av om
beslut eller utslag delgivits den skattskyldige under kalenderåret näst före
taxeringsåret. För det tredje kunde bestämmelsen utformas så, att rätt till
avdrag skulle föreligga för tillkommande skatt, som erlagts under kalenderåret
näst före taxeringsåret.

Mot det första alternativet kan det anföras, att den skattskyldige vid deklarationstillfället
kan ha en avdragsrätt, varom han saknar kännedom,
nämligen i det fall att beslutet fattats före taxeringsårets ingång men vid
deklarationstillfället ännu icke delgivits honom. Det andra alternativet är
i detta hänseende att föredraga men lider även det av en viss svaghet. Regeringsrättens
utslag delgivas nämligen icke med mottagningsbevis, varför det

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

31

beträffande sådant utslag kan vara svårt att fastställa delgivningsdagen.
Det tredje alternativet är måhända att föredraga.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det syntes tveksamt, huruvida
vid taxering hänsyn borde tagas till kommunalutskylder, vilka ej ens påförts
under det beskattningsår för vilket taxering skedde. Å andra sidan
borde framhållas, att utskyldsavdraget numera över huvud taget icke motsvarades
av en verklig utgift under beskattningsåret, övervägande skäl
syntes tala för att bestämmelserna om rätt till avdrag för slutlig eller tillkommande
skatt till den del skatten skulle erläggas till kommun eller kommunal
samfällighet ändrades därhän, att avdrag medgåves för dylika skatter,
som under året före taxeringsåret påförts skattskyldig här i riket.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Praktiska skäl synas tala för att man åt stadgandet i 4 § 1 mom. statsskatteförordningen
bör giva den tolkningen, att man vid den årliga taxeringen
skall äga åtnjuta avdrag för de i slutlig skatt ingående kommunala skatter,
som påförts vederbörande på grund av föregående års taxering och som
finnas upptagna å debetsedlarna å slutlig skatt och å fastighetsskatt enligt
nämnda års taxering.

I fråga om tillkommande skatt synes däremot regeln om skatter, som påförts
under beskattningsåret, böra tillämpas enligt ordalydelsen, därvid påföring
får anses ha ägt rum senast i samband med att debetsedel översänts
till den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att rättelse borde ske för att undanröja
den ogynnsamma verkan i avdragshänseende som i vissa fall kunde
bliva följden av den nuvarande avfattningen av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt. Länsstyrelsen anför vidare:

Härvid synes man kunna gå till väga på ettdera av två alternativ. Antingen
kan för 1949 års taxering meddelas en särbestämmelse, som för detta år
medger en särskild avdragsrätt för ifrågavarande skattskyldiga, förslagsvis
i överensstämmelse med den rätt till avdrag för skatter, som medgivits vid
1948 års taxering. Eller ock skulle bestämmelsen i 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt ändras så att orden »under beskattningsåret» ändrades
till »under kalenderåret näst före taxeringsåret».

Vilket av alternativen som väljes spelar måhända icke någon väsentlig
roll. Att den nuvarande formuleringen »under beskattningsåret» skulle hava
tillkommit av förbiseende, är länsstyrelsen icke helt övertygad om. Förbiseendet
torde få hänföras uteslutande till verkningarna vid 1949 års taxering.
Det torde vara mest konsekvent och ur systematisk synpunkt riktigast
att hänföra avdragsrätten till utskylder, som påförts under beskattningsåret.
Dessa synpunkter skulle tala för det ovan förstnämnda alternativet.
Vid val av detta alternativ har man emellertid att särskilt bestämma med
vilket belopp avdrag skall vid 1949 års taxering få ske. Dessutom kan
man, såsom i framställningen framhållits, därest räkenskapsår avslutas vid
tidpunkten för debetsedlarnas utsändande, stundom bliva tveksam huruvida
skatt under räkenskapsåret påförts och vilket års skatter, som avdragsrätten
skall gälla. Även vid en omläggning av räkenskapsåret kunna uppkomma
tveksamma fall.

Om det andra alternativet väljes och avdragsrätten hänföres till under
kalenderåret närmast före taxeringsåret påförda skatter, synes man helt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 319

undgå dessa konsekvenser av den nuvarande bestämmelsen. Även om mot
detta alternativ kunna resas invändningar, vill länsstyrelsen därför förorda
detta. Några särskilda svårigheter lärer därmed, såvitt länsstyrelsen kunnat
finna, icke följa.

Vad angår frågan om avdrag för sådan kommunal skatt,
som enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
påförts under år 1948, anför kammarrätten:

I anledning av vad i framställningen anförts får kammarrätten framhålla,
att begreppen slutlig skatt och tillkommande skatt infördes genom uppbördsförordningen,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1947. Med hänsyn härtill
skulle det kunna ifrågasättas, huruvida de nämnda båda begreppen kunna
användas beträffande skatt, som påförts skattskyldig på grund av taxeringar
för inkomst under beskattningsår, vilka infallit före det nya uppbördssystemets
ikraftträdande. Någon uttrycklig föreskrift i detta avseende
synes icke finnas i uppbördsförordningen. Då den enligt 4 g 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt medgivna avdragsrätten för kommunala
utskylder endast gäller slutlig eller tillkommande skatt, skulle
det således kunna anses tveksamt, om vid 1949 års taxering avdrag kan jämlikt
nämnda författningsrum medgivas skattskyldig för utskylder, vilka påförts
på grund av taxeringar enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen.
Avdragsrätt enligt äldre bestämmelser för utskylder, som erläggas
på grund av 1947 års taxering, kan ej heller härledas ur övergångsbestämmelserna
till de år 1945 beslutade ändringarna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sådana dessa övergångsbestämmelser
lyda enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 478).

Emellertid är att märka, att i kungörelsen den 19 september 1947 (nr
780) med vissa föreskrifter angående skatt för inkomstökning, som avses i
övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen, finnes en bestämmelse
av intresse i detta sammanhang. I 13 i; av nämnda kungörelse stadgas
sålunda med avseende å debitering och uppbörd in. in., att vad bland annat
i uppbördsförordningen är föreskrivet angående tillkommande skatt skall,
där ej annat följer av vissa andra bestämmelser, i tillämpliga delar gälla
beträffande skatt för inkomstökning. Detta stadgande utgör dock endast en
av Kungl. Maj :t i administrativ väg utfärdad tillämpningsföreskrift beträffande
debitering och uppbörd av skatt, och det synes kammarrätten kunna
ifrågasättas, huruvida detsamma kan anses vara ett tillräckligt stöd för
den meningen, att sådan skatt, varom här är fråga, jämväl vid tillämpningen
av 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt bör likställas med
tillkommande skatt. Till förebyggande av tveksamhet på denna punkt vid
tillämpningen vore det enligt kammarrättens uppfattning önskvärt, att en
uttrycklig föreskrift bleve införd, varigenom den ifrågavarande avdragsrätten
komme att omfatta även skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen, till den del skatten skall erläggas
till kommun eller annan kommunal samfällighet. Att skatt av detta slag
bör vara avdragsgill vid den statliga inkomsttaxeriilgen är uppenbart.

En lagstiftning i detta hänseeende synes lämpligen kunna ske genom utfärdande
av särskilda bestämmelser om avdragsrätt för sadan skatt, varom
här är fråga. Det bör härvid beaktas, att då i vissa fall tiden för erläggande
av skatt, som påförts på grund av taxering enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen, må utsträckas till budgetåret 1949—1950, ifrågasatta
bestämmelser böra erhålla sådan lydelse, att de gälla för samtliga
taxeringsår, då avdrag kan ifrågakomma. Tillika böra bestämmelserna i 6 §''

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

1 inom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i deras lydelse
före den 1 januari 1947 fortfara att gälla för tid, som är erforderlig
för beskattande av inkomst, vilken tillflutit den skattskyldige genom restitution
av kommunala utskylder, påförda på grund av taxering enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen.

Överståthållarämbetet åberopar jämväl i denna del vad t. f. förste taxeringsintendenten
hos ämbetet anfört. Denne uttalar, att avdrag för ifrågavarande
skatt i princip borde medgivas. Emellertid skulle rättvisan kräva,
att även kommunalskatt, som under år 1947 påförts skattskyldiga enligt
övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen, finge avdragas vid
taxering. En sådan avdragsrätt torde av taxeringstekniska skäl knappast
kunna nu genomföras. Att låta avdragsrätten vara beroende på huruvida
prövningsnämnderna vidtagit påföring av skatt på inkomstökning under
senare hälften av år 1947 eller under första hälften av år 1948 skulle dock
vara orimligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att rätt till avdrag för kommunal
skatt enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen icke torde
kunna utläsas ur gällande bestämmelser om skatteavdrag vid taxering. Billighetsskäl
syntes dock tala för att avdrag medgåves för dylika skatter. Härvid
borde dock för rätt till avdrag uppställas det villkoret, att skattebeloppen
ifråga guldits.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Eftersom de skattskyldiga icke påfördes eller hade att erlägga någon slutlig
skatt under år 1947, infördes den schematiska regeln, att skatteavdrag
medgavs vid 1948 års taxering med samma belopp som vid 1947 års taxering.
Därigenom få de skattskyldiga anses ha kommit i åtnjutande av behörigt
skatteavdrag på grund av tidigare års inkomster. Att då ytterligare
medge skatteavdrag för i skatt för inkomstökning ingående kommunala
skatter skulle ur denna synpunkt innebära dubbla avdrag. Detta kan icke
vara avsett. Härtill kommer, att tidpunkten för påföringen av skatt för inkomstökning
varit i viss mån godtycklig. Om skatt för inkomstökning påförts
1947 eller 1948, har varit beroende av när taxeringsintendenten hunnit
framlägga förslag i ärendet till prövningsnämnden. Avdragsrätt förefinnes
icke för de skattskyldiga, för vilka skatten påförts redan 1947. Någon anledning
att medge avdragsrätt för de skattskyldiga, för vilka skatten påförts
1948, synes icke heller föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar för sin del, att tvekan näppeligen
kunde föreligga rörande rätten till avdrag för ifrågavarande skatt.

Departementschefen. Såsom Sveriges industriförbund framhållit kan til 1-lämpningen av den i 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt upptagna
regeln om avdrag för kommunal skatt, såvitt angår 1949 års taxering,
i vissa fall leda till otillfredsställande resultat för skattskyldiga, vilka ha
räkenskapsår som icke sammanfaller med kalenderår. För att undanröja de
ifrågavarande ogynnsamma verkningarna kunna, såsom i yttrandena berörts,
olika utvägar väljas. En utväg är, att nämnda författningsrum bibehålies
oförändrat och att ifrågavarande skattskyldiga medgives ett särskilt av 3

Bihang till riksdagens protokoll 19\8. 1 saml. Nr 319.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

drag för kommunal skatt vid 1949 års taxering. Denna utväg torde vara den
ur principiell synpunkt riktigaste. Emellertid lider den av en svaghet. Därest
en skattskyldigs räkenskapsår avslutas under november eller i början
av december, d. v. s. under den tid då debiteringen av skatt verkställes, skulle
rätten till avdrag för kommunal skatt vid nästf oljande års taxering bliva
beroende av om debiteringen råkat ske före eller efter räkenskapsårets utgång.
Om debiteringen verkställts före sistnämnda tidpunkt, skulle den
skattskyldige äga åtnjuta avdrag för skatten, under det att han, om debiteringen
skett efter sistnämnda tidpunkt, skulle gå miste om avdraget.

En annan utväg är att ändra berörda författningsrum så att avdrag, såvitt
angår i slutlig skatt ingående kommunal skatt, medgives för sådan skatt
som påförts på grund av taxering under kalenderåret näst före det taxeringsår,
varom fråga är. Väljes denna utväg, kommer den skattskyldige alltid,
oavsett vid vilken tidpunkt räkenskapsåret avslutas, att vid ett visst års taxering
till statsskatt erhålla avdrag för den slutliga kommunala skatt, som påförts
på grund av nästföregående års taxering. På grund av de praktiska fördelar,
som sålunda äro förenade med denna linje, och då de principiella invändningarna
mot en lösning av frågan enligt detta alternativ, med hänsyn
till den utformning som avdraget för kommunal skatt numera erhållit, synas
mindre vägande, vill jag förorda denna lösning.

Beträffande avdrag för i tillkommande skatt ingående kommunal skatt
kan den nyss förordade regeln icke tillämpas. Tillkommande skatt på grund
av visst års taxering kan nämligen påföras även efter det att skattskyldig
under nästf oljande år avlämnat självdeklaration. Avdragsrätten torde därför
i princip böra gälla med avseende å tillkommande kommunal skatt, som
påförts under kalenderåret näst före taxeringsåret. Härvid kvarstår visserligen
den olägenhet, som vidlåder det förstnämnda icke förordade alternativet;
rätten till avdrag vid visst års taxering blir nämligen beroende av
om påföringen skett före eller efter nästföregående års utgång. Då tillkommande
skatt normalt icke är en för den skattskyldige årligen återkommande
skatt utan endast utgår under särskilda förhållanden samt dessutom
i regel torde uppgå till mindre belopp än den slutliga skatten, synes den
berörda olägenheten vara av mindre betydelse.

Med den utformning, som regeln om avdrag för tillkommande kommunal
skatt sålunda föreslagits skola erhålla, kan det — såsom i ett par yttranden
anmärkts — bliva föremål för tvekan när sådan skatt skall anses
hava »påförts». Då den skattskyldige regelmässigt får kännedom om påföringen
först genom att han erhåller debetsedel å det påförda beloppet, bör
avdragsrätten anknyta till sistnämnda tidpunkt. Författningstexten torde
böra utformas i överensstämmelse härmed.

Motsvarande ändringar torde böra ske i 5 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, såvitt angår avdrag för ogulden
skatt vid förmögenhetsberäkningen. Därvid bör sålunda avdrag få ske dels
för ogulden slutlig skatt, som påförts den skattskyldige på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller under något

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

35

föregående år, dels ock för ogulden tillkommande skatt, varå den skattskyldige
erhållit debetsedel under förstnämnda år eller tidigare.

Skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
är att anse såsom en tillkommande skatt. Vid 1949 års taxering
bör i enlighet härmed — med iakttagande av vad förut föreslagits i
fråga om avdrag för tillkommande kommunal skatt — avdrag medgivas för
det debiterade beloppet av sådan kommunal skatt för inkomstökning, varå
den skattskyldige erhållit debetsedel under år 1948. Enligt 14 och 16 §§
kungörelsen den 19 september 1947 (nr 780) med vissa föreskrifter angående
skatt för inkomstökning, som avses i övergångsbestämmelserna till
uppbördsförordningen, ha debetsedlar å sådan skatt, vare sig skatten av
prövningsnämnden påförts under år 1947 eller 1948, icke översänts till
de skattskyldiga förrän under det senare året. Samtliga skattskyldiga
komma sålunda enligt den föreslagna lydelsen av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt att vid 1949 års taxering få åtnjuta avdrag för den
kommunala skatten för inkomstökning.

Med hänsyn till det nyss anförda synes det icke erforderligt att i förtydligande
syfte meddela en särskild författningsbestämmelse om att stadgandena
i 2 §, 4 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
skola äga tillämpning jämväl beträffande skatt för inkomstökning.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering;

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

3) förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 §
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Sandberg.