Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

1

Nr 300.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
frågor om befrielse från betalningsskyldighet till
kronan; given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Sammanfattning.

Riksdagen har genom skilda beslut bemyndigat Kungl. Maj:t att i viss
utsträckning avgöra frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan.

I den föreliggande propositionen underställas riksdagens prövning nio
ärenden om avstående av fordringsrätt vilka icke täckas av de av riksdagen
lämnade bemyndigandena.

1—1851 48 Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 300.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 oktober 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Votjgt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och beträffande
punkt 6 jämväl med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet och anför liärutinnan.

I skrivelse 1946:565 har riksdagen lämnat Kungl. Maj:t bemyndigande
att i enlighet med vissa närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse
från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp som felaktigt
utbetalats i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser.
Vidare har riksdagen i skrivelse 1948:79 bemyndigat Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1948/49 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning
ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å
egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av
fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans
motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt
i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.
I det följande upptager jag nio ärenden om avstående av fordringsrätt
vilka icke täckas av de av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandena.

1.

Genom kammarrättens utslag den 3 juni och den 9 juli 1947 på besvär
av kaptenen vid intendenturkåren G. A. F. Grenfält över försvarets civilförvaltnings
resolutioner den 3 juli och den 14 augusti 1946 förpliktades Grenfält
att till civilförvaltningens kassa inbetala 10 500 kronor avseende för
mycket utbetalda premier till värnpliktiga, dock med honom öppen lämnad
rätt att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

De närmare omständigheterna voro följande.

Genom kungörelse som trädde i kraft den 1 juli 1945 höjdes premierna
för värnpliktiga som genomgått officersaspirantskola från 1 250 kronor till
1 500 kronor. Enligt övergångsbestämmelserna till denna kungörelse skulle
emellertid till värnpliktig som vid kungörelsens ikraftträdande redan avslutat
föregående utbildning i plutonchefsskola utgå premie med det lägre beloppet,
1 250 kronor. Enligt 1945 års räkenskaper för Södermanlands pansarrege -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

mente utbetalades felaktigt till envar av fyrtiotvå värnpliktiga, vilka före
den 1 juli 1945 avslutat utbildningen i plutonchefsskola, premie med det
högre beloppet. Det för mycket utbetalade beloppet utgjorde således sammanlagt
(42 X 250 =) 10 500 kronor. För anordningsbesluten var Grenfält
såsom regementsintendent ansvarig.

I skrivelse den 18 februari 1948 har Grenfält dels anhållit att av nåd
bliva befriad från honom genom kammarrättens här berörda utslag ålagd
ersättningsskyldighet och dels gjort framställning om återbetalning av
inbetalade belopp till värnpliktiga vilka helt eller delvis inbetalat för mycket
erhållna premier. Ansökningar i sistnämnda hänseende från ifrågavarande
värnpliktiga ha bilagts Grenfälts skrivelse.

Grenfält har anfört bland annat följande. Stadgandet angående premier
enligt den kungörelse som trädde i kraft den 1 juli 1945 var synnerligen
svårtolkat och den vid denna tidpunkt rådande mycket kraftiga opinionen
för en höjning av dessa premier torde ha medverkat till en för de värnpliktiga
fördelaktig tolkning av bestämmelserna. Omedelbart efter det Grenfält
fått del av civilförvaltningens anmärkning hade han lämnat meddelande
därom till de av utbetalningarna berörda värnpliktiga med begäran om
beloppens återbetalning. Endast elva av de fyrtiotvå värnpliktiga som utbetalningarna
gällde hade emellertid helt eller delvis återbetalat för mycket
erhållna belopp. Inbetalningarna utgjorde sammanlagt 2 250 kronor och av
det oriktigt utbetalda beloppet återstode sålunda 8 250 kronor. Skulle Grenfälts
ansökan bifallas syntes honom billighet och rättvisa tala för att de
som lojalt helt eller delvis återbetalat de för mycket erhållna beloppen
skulle återfå vad de inbetalat.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 1 september 1948 anfört
i huvudsak följande.

Av de till ersättning av Grenfält fastställda beloppen, tillhopa 10 500
kronor, hade till statsverket inlevererats ytterligare 250 kronor, varför återstode
att ersätta ett belopp av 8 000 kronor. Under erinran att Kungl. Maj:t
i ett flertal fall av enahanda beskaffenhet av nåd medgivit befrielse från
betalningsskyldighet, finge civilförvaltningen på så sätt tillstjTka bifall till
förevarande ansökning, att vid de gjorda utbetalningarna finge bero intill
ett belopp av 8 000 kronor. Ansökningen i övrigt, innefattande framställning
om att de inbetalade premiebeloppen skulle få till vederbörande återställas,
funne sig civilförvaltningen av principiella skäl icke böra tillstyrka.

Departementschefen. Av Grenfälts framställning framgår, att de ifrågavarande
besluten om utgivande av premier grunda sig på en feltolkning av
utfärdade bestämmelser. Såsom civilförvaltningen anfört har Kungl. Maj:t
i ett flertal fall av enahanda beskaffenhet medgivit befrielse från återbetalningsskyldighet.
I detta sammanhang må även erinras om riksdagens uttalande
i skrivelse 1945: 4, punkt 27, att där felaktig utbetalning av premier
verkställts utan värnpliktigas eget vållande billighetsskäl syntes tala för att
de befriades från återbetalningsskyldighet. Återbetalning av redan inbetalade
belopp anser jag mig däremot icke kunna tillstyrka.

4

Kungl. May.ts proposition nr 300.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen vid intendenturkåren C. A. F. Grenfält befrias
från ännu ej fullgjord ersättningsskyldighet till kronan jämlikt
kammarrättens utslag den 3 juni och den 9 juli 1947.

2.

Genom försvarets civilförvaltnings resolution den 16 oktober 1946 på av
dess revision gjord anmärkning mot Gotlands infanteriregementes räkenskaper
för månaderna juli 1943—januari 1946 förpliktades överstarna K. G.
Berggren och H. Levin samt löjtnanten G. H. Svennerstedt att till civilförvaltningens
kassa inbetala till extra ordinarie kontorsbiträdet fru Gerd Gunhild
Sundstedt för mycket utbetalad lön, Berggren 5 256 kronor 35 öre samt
Levin och Svennerstedt gemensamt eller vilkendera gälda gitter 86 kronor
40 öre, dock med dem öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka sitt
åter efter befogenhet.

De närmare omständigheterna voro följande.

Till fru Sundstedt hade för tiden den 1 augusti 1943—den 31 januari
1946 utbetalats nettolön med tillhopa 7 606 kronor 85 öre. Lönen hade
beräknats för tiden intill den 1 juli 1945 enligt lönegrad MEo 4, löneklass
3, och för tiden därefter enligt löneklass 4 samt för tiden intill den 1 januari
1946 enligt ortsgrupp D och för sistnämnda månad enligt ortsgrupp E.
Fru Sundstedts uppflyttning i löneklass 4 från och med den 1 juli 1945
hade verkställts av regementschefen översten H. Levin under åberopande
av 7 § 3 mom. a) militära icke-ordinariereglementet. Fru Sundstedt hade
åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom (tbc) från och med den 18 mars
1943. Därvid hade hon efter beslut av dåvarande regementschefen, översten
K. G. Berggren, under åberopande av 13 § 2 mom. militära icke-ordinariereglementet
medgivits rätt att uppbära oavkortad lön under ett år och därefter
lön med A-avdrag. Då ifrågavarande sjukdom icke vore att hänföra
till sådan svårare smittosam sjukdom som enligt gällande epidemilag skulle
föranleda anmälan till vederbörande myndighet, vore emellertid de bestämmelser
som åberopats för fru Sundstedts rätt att uppbära oavkortad lön
under ett år och därefter lön med A-avdrag i förevarande fall icke tillämpliga.
Till följd härav vore icke heller beslutet att uppflytta henne i löneklass
4 rättsligen grundat. Fru Sundstedt hade sålunda jämlikt 14 § 1
mom. militära icke-ordinariereglementet skolat under ifragavarande tjänstledighet
å sin lön vidkännas A-avdrag intill den 18 mars 1944 och B-avdrag
från och med sistnämnda dag till och med den 30 juni 1944 samt därefter C-avdrag.
Till fru Sundstedt hade därför för ifrågavarande tid bort utbetalas nettolön
intill den 1 juli 1944 enligt lönegrad 4, löneklass 3, ortsgrupp D — efter
från räknande av förut angivna t j än stledighetsav drag — jämte rörligt tillägg
och kristillägg med tillhopa 2 264 kronor 10 öre. Följaktligen hade till fru
Sundstedt för mycket utgivits 5 342 kronor 75 öre, vilket belopp skulle

5

Kungl. May.ts proposition nr 300.

ersättas av Berggren, Levin och Svennerstedt såsom för besluten ansvariga,
av Berggren med 5 256 kronor 35 öre samt av Levin och Svennerstedt med
86 kronor 40 öre, dock med dem öppen lämnad rätt att hos fru Sundstedt
söka sitt åter efter befogenhet.

I en den 1 december 1946 dagtecknad skrift har fru Sundstedt anhållit
att, enär de för de felaktiga löneutbetalningarna ansvariga befattningshavarna
lämnats rätt att avkräva henne beloppen, hon av nåd måtte befrias från
ifrågavarande betalningsskyldighet. Som skäl för sin framställning har fru
Sundstedt framhållit, att hon mottagit lönebeloppen i god tro och att hon
under ifrågavarande tid på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete.
Därjämte har hon anfört, att hon på grund av sin ekonomiska ställning
samt på grund av att hon ännu icke vore befriad från sjukdomen icke ansåge
sig ha någon möjlighet att betala det till ersättning fastställda beloppet.

En vid ansökningen fogad redogörelse för makarna Sundstedts ekonomiska
förhållanden den 1 december 1946 utvisar, att fru Sundstedt saknar egna
inkomster och besparingar, att mannens inkomst utgör omkring 800 kronor
i månaden och att makarna ha skulder i form av banklån vilka med drygt
10 000 kronor överstiga deras tillgångar.

Försvarets civilförvaltning har med ingivande av fru Sundstedts ansökan
anfört följande.

Med hänsyn till dels vederbörande regementsläkares i ärendet uttalade
uppfattning, att det icke vore uteslutet, att sökandens sjukdom ådragits
under tjänstgöringen och att tjänstelokalernas beskaffenhet med all sannolikhet
ogynnsamt påverkat sjukdomens förlopp, dels även anmärkta beloppets
storlek och sökandens ekonomiska ställning får försvarets civilförvaltning
— med förmälan tillika att sökanden numera avgått från sin statstjänst
och på grund av sjukdomens fortvaro alltjämt är förhindrad tillträda annan
anställning — tillstyrka bifall till ansökningen.

Kammarrätten har med hänsyn till förekomna omständigheter tillstyrkt
bifall till ansökningen.

Departementschefen. Med hänsyn till såväl fru Sundstedts ekonomiska
förhållanden som omständigheterna i övrigt finner jag i likhet med civilförvaltningen
och kammarrätten starka skäl tala för att hon befrias från skyldigheten
att återbetala de för mycket erhållna lönebeloppen.

Det synes mig jämväl skäligt att vid sådant förhållande kronan icke heller
gör sin rätt till ersättning gällande mot de för utbetalningarna ansvariga
befattningshavarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att fru Gerd Gunhild Sundstedt befrias från henne jämlikt
försvarets civilförvaltnings resolution den 16 oktober 1946
på grund av regressansvar åvilande betalningsskyldighet för
för mycket erhållen lön samt

b) att vid de felaktiga löneutbetalningar till fru Sundstedt,
vilka avses i nämnda resolution, jämväl i övrigt får bero.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

3.

Genom försvarets civilförvaltnings två särskilda resolutioner den 7 januari
1948 på anmärkningar av dess sjörevision mot tankfartyget Oljarens räkenskaper
för juni—oktober månader 1946 förpliktades flaggunderofficerarna
T. W. Cederwall och K. S. Jäder att till civilförvaltningens kassa inbetala
1 023 respektive 4 083 kronor för felaktigt utbetalda ersättningar till fartygets
personal för deltagande i internationellt minsvepningsarbete år 1946.

De närmare omständigheterna voro följande.

Tankfartyget Oljaren ingick från och med den 3 juni 1946 i göteborgseskadern
och underställdes chefen för minsvepningsavdelningen. Den 19
juni 1946 erhöllo samtliga fartyg i minsvepningsavdelningen ett av chefen
för göteborgseskadern avsänt signalmeddelande innehållande bemyndigande
av försvarets civilförvaltning att till personal, som inmönstrats å minsvepningsfartyg,
förskottsvis i avräkning på blivande ersättning för midsommaruppehållet
utbetala ersättning för högst trettio dagar varunder tjänstgöring
å minsvepningsfartyg fullgjorts. Ersättningen skulle utgå med 3 kronor för
dag, däri inräknat tillägg om 1 krona för dag vilket vederbörande jämlikt
kungl. brev den 12 oktober 1945 ägt åtnjuta. Chefen för göteborgseskadern
lämnade härvid enligt uppgift muntligt, sedermera genom signalmeddelande
bekräftat besked att även till tankfartyget Oljarens personal finge tills vidare
i avvaktan på definitiva tillämpningsbestämmelser utbetalas här avsedd ersättning.
I enlighet med detta besked utbetalades ersättning till fartygets personal.

Civilförvaltningens bemyndigande grundade sig på riksdagens beslut i
anledning av propositionen 1946: 283. Bestämmelser i ämnet hade vid tidpunkten
för den första utbetalningen ännu icke meddelats.

I kungl. brev den 21 juni 1946, infört i »Tjänstemeddelanden rörande
Sjöförsvaret» för den 4 juli 1946, föreskrevs, att ersättning för deltagande i
internationellt minsvepningsarbete skulle utgå — förutom till personal å
svepfartyg — till personal å annat fartyg endast när detta i samband med
minsvepning uppehölle sig inom svepområde. Enär tankfartyget Oljaren,
som icke var svepfartyg, under ifrågavarande tid icke uppehållit sig inom
svepområde, hade särskild gottgörelse för minsvepningsarbete icke skolat
utgå till fartygets personal. Cederwall och Jäder vilka meddelat utanordningsbesluten
förklarades genom civilförvaltningens förutnämnda resolutioner den
7 januari 1948 ersättningsskyldiga för de oriktiga utbetalningarna, dock med
dem öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

I särskilda den 28 januari 1948 dagtecknade skrivelser ha Cederwall och
Jäder anhållit att bliva befriade från dem ålagd återbetalningsskyldighet och
därvid anfört bland annat följande.

Genom de direktiv som lämnats hade de fått den uppfattningen att i och
med att »Oljaren» ingått i ett för minsvepning speciellt organiserat förband
även besättningen ombord på detta fartyg var berättigad till det för övrig
personal i förbandet utgående sveptillägget. Denna uppfattning som varit
allmänt företrädd hade utgjort en god sporre för besättningen vid det arbete

7

Kungl. May.ts proposition nr 300.

som utfördes, många gånger under svåra förhållanden och utan hänsyn till
arbetstid. Skulle personalen ombord på »Oljaren» varit undantagen från de
förmåner vilka utgingo till personalen på övriga fartyg i förbandet, skulle
detta säkerligen ha inverkat menligt på både arbetsglädje och besättningens
uppträdande överhuvud.

Såväl Cederwall som Jäder ha därjämte framhållit, att inbetalning av de
ådömda beloppen skulle förstöra deras ekonomi för lång tid framåt.

Försvarets civilförvaltning har med insändande av ansökningarna i yttrande
den 17 mars 1948 med hänsyn till det stora antalet ersättningstagare, av
vilka flertalet numera icke torde vara i tjänst, och därav föranledda svårigheter
för sökandena att erhålla sitt åter samt i betraktande av i övrigt föreliggande
omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Kammarrätten har i utlåtande den 28 april 1948 med hänsyn till förekomna
omständigheter likaledes tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Departementschefen. De ifrågavarande utbetalningarna av ersättning för
minsvepningsarbete till personal på tankfartyget Oljaren synas ha föranletts
av att de för utbetalningarna ansvariga befattningshavarna, flaggunderofficerarna
Cederwall och Jäder, genom erhållna direktiv bibringats den felaktiga
uppfattningen, att fartygets personal var berättigad till ersättning. I likhet
med myndigheterna finner jag mig därför böra tillstyrka bifall till ansökningarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att flaggunderofficerarna T. W. Cederwall och K. S. Jäder
befrias från dem jämlikt försvarets civilförvaltnings resolutioner
den 7 januari 1948 åvilande ersättningsskyldighet till
kronan.

4.

Under beredskapstjänstgöring vid en fältpost tillhörande Skaraborgs
pansarregemente råkade värnpliktige nr 707—28—25 Roland Gotthard Ahlgren
den 2 maj 1944 vid gevärsvård utanför ett tält avlossa ett skott. Skottet
träffade två värnpliktiga, som uppehöllo sig inne i tältet, med påföljd att
de erhöllo så svåra skador att de båda omedelbart avledo.

Ahlgren ställdes vid krigsrätt till ansvar för försummelse i tjänsten och
vållande till annans död. De dödades fäder yrkade vid krigsrätten ersättning
av Ahlgren för begravningskostnader och gjorde därjämte anspråk på livräntor.
Kiksförsäkringsanstalten, som genom beslut den 11 augusti 1944
tillerkänt fadern till den ene av de förolyckade livränta från och med den
3 maj 1944 med 300 kronor om året jämte dyrtidstillägg, yrkade ersättning
av Ahlgren för vad anstalten utgivit eller komme att utgiva på grund av
detta beslut. Härjämte förbehöll sig anstalten rätt att föra särskild talan
om ersättning för vad anstalten kunde komma att ytterligare utgiva i anledning
av olyckan.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

Krigsrätten fann i utslag den 19 december 1944, att Ahlgren handlat
oförsiktigt och på sådant sätt att han icke kunde undgå ansvar. Med hänsyn
till att Ahlgren var förhållandevis ovan vid hanterande av gevär och till
vad i övrigt förekommit i målet ansåg emellertid krigsrätten omständigheterna
synnerligen mildrande. Ahlgren dömdes för vårdslöshet i tjänsten och
vållande till annans död att undergå vaktarrest sex dagar. I ersättning för
begravningskostnader ålades Ahlgren att utgiva sammanlagt omkring 1 500
kronor. De anspråk på livräntor som framställts av de förolyckades fäder
fann krigsrätten icke kunna bifallas. Till riksförsäkringsanstalten ålades
Ahlgren att utgiva ersättning i enlighet med anstaltens yrkande. — En av
krigsrättens ledamöter ansåg, att Ahlgren med hänsyn till den ringa utbildning
han erhållit under beredskapstjänstgöringen i handhavandet av gevär
icke borde ådömas ansvar eller ersättningsskyldighet. — Krigshovrätten, där
Ahlgren anförde besvär, fann i utslag den 11 september 1945 icke skäl att
göra ändring i krigsrättens utslag. Sedan Ahlgren anhållit om tillstånd att
fullfölja talan mot krigshovrättens utslag, fann Kungl. Maj:t ej skäl att meddela
sådant tillstånd, i följd varav utslaget skulle stå fast.

Ahlgren har i skrivelse den 27 februari 1948 hos Kungl. Maj:t anhållit
om befrielse från ersättningsskyldighet mot riksförsäkringsanstalten enligt
utslaget.

Riksförsäkringsanstalten, som den 15 maj 1948 avgivit yttrande i ärendet,
har införskaffat utredning angående Ahlgrens ekonomiska förhållanden. Av
utredningen framgår, att Ahlgren som är född år 1905 är anställd såsom
inspektör hos Livförsäkrings AB Thule med en lön som i april 1948 utgjorde
991 kronor 67 öre i månaden. Efter avdrag för skatt och försäkringspremier
hade han för januari, februari och mars månader 1948 uppburit något över
700 kronor i månaden. Han är gift och har tre barn i åldern 2, 11 och 14
år. Hans hustru är sedan år 1936 sjuklig, varför familjen ofta nödgas anlita
hemhjälp. Det yngsta barnet har ett medfött lyte, som påkallar regelbunden
läkarvård. Även Ahlgrens egen hälsa är klen. Familjens utgifter för läkare
och hemhjälp beräknas till 75—100 kronor i månaden. Ahlgren saknar förmögenhet.
— Under hänvisning till dessa förhållanden och de omständigheter
varunder olyckan inträffade har riksförsäkringsanstalten förklarat, att
anstalten för sin del icke vill motsätta sig att Ahlgren befrias från all ersättningsskyldighet
mot anstalten. Anstalten har tillika uppgivit, att kapitalvärdet
av den från anstalten utgående livräntan beräknas uppgå till omkring
4 000 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 29 maj 1948 anslutit sig till vad riksförsäkringsanstalten
anfört i ärendet.

Departementschefen. Det i förhållande till olyckans svåra följder ringa
straff som domstolarna ådömt Ahlgren visar, att omständigheterna för honom
varit i hög grad mildrande. Med hänsyn härtill och till att Ahlgrens ekonomi
genom familjens sjuklighet synes ansträngd anser jag mig i likhet med de
hörda myndigheterna böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 300. 9

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att K. G. Ahlgren befrias från honom enligt krigshovrättens
utslag den 11 september 1945 åvilande ersättningsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten.

5.

Under övning med artilleripjäser den 5 februari 1947 vid Älvsborgs kustartilleriregemente
under befäl av underofficeren av 2. graden Yngve Einar
Valdemar Wiklander ådrog sig värnpliktige nr 1315—17—45 Hvit genom
missöde med en av pjäserna en skallfraktur och skada på tänder.

I anledning av olyckan fördes vid krigsrätten vid Älvsborgs kustartilleriregemente
ansvars- och skadeståndstalan mot Wiklander. Genom utslag den
7 maj 1947 utlät sig krigsrätten i huvudsak sålunda. Den 5 februari 1947
förekom å Oscar II:s fort omläggningsövning med en 10,5 cm luftvärnskanon.
Den avdelning, som deltog i övningen, vilken avsåg omläggning från skjutläge
till körläge, stod under befäl av Wiklander. Vid övningen avdelades
värnpliktige nr 280—15—45 Gösta Bergqvist såsom pjäschef. Under Bergqvists
ordergivning frigjordes efter kommandoordet »Loss» det bakre låshandtaget,
därvid de två bakre omläggningsspetten med kraft fördes framåt.
Det vänstra av spetten träffade Hvit, som därav ådrog sig en skallfraktur
samt skada på tänder. Missödet förorsakades därav, att markplattorna icke
uppskruvats. Det hade ålegat Wiklander såsom övningsledare att förvissa
sig därom, att markplattorna före avgivandet av kommandoordet »Loss»
blivit uppskruvade. Genom underlåtenhet härutinnan har Wiklander gjort
sig skyldig till försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. På grund härav
prövar krigsrätten lagligt döma Wiklander jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
till arrest utan bevakning tre dagar. Vid denna utgång i ansvarsfrågan
och då det icke blivit styrkt, att Hvit genom eget vållande medverkat
till skadan, är Wiklander skyldig gälda Hvit skadestånd utan jämkning.
Wiklander har vitsordat såsom skälig ersättning för det Hvit genom olyckshändelsen
åsamkade lytet fordrade 200 kronor. Ersättning för sveda och
värk finner krigsrätten icke böra uppskattas till högre belopp än Wiklander
medgivit eller 250 kronor. På grund härav prövar krigsrätten lagligt förplikta
Wiklander att till Hvit genast mot kvitto utgiva fyrahundrafemtio
kronor.

Krigshovrätten fann i utslag den 12 december 1947 icke skäl göra ändring
i krigsrättens utslag.

I en den 11 maj 1948 dagtecknad skrift har Wiklander anhållit att av nåd
bliva befriad från honom på grund av förenämnda utslag ålagd ersättningsskyldighet.
Wiklander har härvid anfört, att han, som är gift och har ett barn
i skolåldern, genom utgivande av skadeståndsbeloppet skulle komma i stora
ekonomiska svårigheter.

Försvarets civilförvaltning har efter samråd med marinförvaltningen i utlåtande
den 20 juli 1948 anfört i huvudsak följande.

10

Kungl. Maj.-t.s proposition nr 300.

Den skadade värnpliktige Hvit bär enligt beslut av ämbetsverken den G
februari 1948 av statsmedel erhållit honom tilldömt skadestånd å 450 kronor,
för vilket kronan enligt vedertagna principer haft att svara gentemot den
skadade, mot att Hvit å kronan överlåtit sin fordran mot sökanden. Det är
sålunda denna kronans, på Hvits överlåtelse grundade fordran som ansökningen
avser. Sökanden, som är född år 1919, är gift och har ett barn i
skolåldern. Hans månadslön uppgår till 591 kronor och han saknar förmögenhet.
Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen anse, att ifrågavarande
skada inträffat under sådana omständigheter, att skadeståndsbeloppet
skäligen icke bör utkrävas, så mycket mindre som ett erläggande av nämnda
belopp måste förutsättas bliva i hög grad ekonomiskt betungande för Wiklander.
Ämbetsverken tillstyrka fördenskull bifall till ansökningen, dock
icke i vad den avser ett redan inbetalt belopp å 20 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 4 augusti 1948 förklarat, att ämbetsverket
ej ville motsätta sig, att Wiklander till viss del befrias från sin återbetalningsskyldighet
till kronan. Ämbetsverket förordar därför, att Wiklander
åvilande ersättningsskyddighet nedsättes till förslagsvis 50 kronor.

Departementschefen. Enligt vad som under hand inhämtats har Wiklander
numera inbetalat sammanlagt 80 kronor. Med hänsyn härtill och under beaktande
av Wiklanders ekonomiska ställning samt de omständigheter varigenom
ersättningsskyldigheten uppstått finner jag mig böra tillstyrka, att
Wiklander befrias från vidare ersättningsskyldighet till kronan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att underofficeren av 2. graden vid Älvsborgs kustartilleriregemente
Yngve Einar Valdemar Wiklander befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan på grund av krigshovrättens
utslag den 12 december 1947.

6.

Under en övning vid 1. kompaniet I 46 den 16 maj 1945 erhöll löjtnanten
Ragnar Daniel Bertilsson Andrén eu skada å högra ögat genom ett knallskott.
Värnpliktige furiren 44—6—38 Gunnar Lennart Ducroute ålades att
till Andrén utgiva skadestånd.

De närmare omständigheterna voro följande.

Ledare för övningen var värnpliktige sergeanten nr 498—28—36 Thor
Ragnar Ödman. Enligt för övningen utfärdade bestämmelser skulle Andrén
och Ducroute vara chefer för var sin i övningen ingående pluton. Övningen
skulle avse uppehållande försvar varvid Ducroute skulle ha befälet över den
vikande efterplutonen och Andrén över den anfallande plutonen. Vid det
tillfälle, då olyckan inträffade, anföll Andrén med två grupper efterplutonen,
som grupperats till försvar. När han efter en hastig framryckning nått kontakt
med motståndarsidan, stannade han för en kort stund upp för att
skaffa sig överblick av läget. I samma ögonblick kreverade ett knallskott

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

enligt Andréns bedömande endast någon meter framför och till höger om
honom. Andrén kände stark smärta i högra ögat och vacklade omkull.
Enligt Andréns uppgift hade han icke erhållit något meddelande om att
knallskott skulle användas vid övningen. Ducroute uppgav, att han före
övningen enligt order tagit ut ammunition och därvid försett sig med två
knallskott samt att han vid olyckstillfället befann sig cirka 20 meter från
olycksplatsen, vilken han dock icke kunde iakttaga.

Olyckan blev föremål för prövning inför regementskrigsrätten vid Bohusläns
regemente, där åklagaren yrkade ansvar å Ödman och Ducroute samt
Andrén fordrade skadestånd av dem. Krigsrätten fann utrett, att Andrén
skadats genom att ett knallskott exploderat. Mot Ödman ansågs icke styrkt
något av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.
Beträffande Ducroute fann krigsrätten utrett, att denne före övningen
uttagit och fördelat knallskott. Detta ansågs dock icke i och för sig för
Ducroute medföra ansvar eller ersättningsskyldighet. Krigsrätten fann emellertid
utrett, att Ducroute under övningen själv kastat och uppmanat andra
att kasta knallskott. Detta fann krigsrätten innebära oförstånd i tjänsten
och dömde därför Ducroute att hållas i vaktarrest i två dagar. I fråga om
den mot Ducroute förda ersättningstalan hade enligt krigsrätten icke styrkts,
att skadan inträffat till följd av knallskott, som kastats av Ducroute eller
på hans uppmaning, och krigsrätten fann icke heller i övrigt styrkt någon
omständighet av beskaffenhet att för Ducroute medföra ersättningsskyldighet.

Sedan Andrén besvärat sig över krigsrättens utslag, fann krigsliovrätten
i utslag den 19 november 1946 ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag
såvitt Andréns talan mot Ödman därigenom lämnats utan bifall. Yad däremot
angick Andréns skadeståndstalan mot Ducroute fann krigskovrätten,
att av utredningen i målet måste anses framgå, att Andréns skada förorsakats
av ett knallskott, som på order av Ducroute kastats mot den anfallande
styrkan av någon i den försvarande styrkan. Genom den tjänsteförsummelse
vartill Ducroute enligt krigsrättens av honom icke överklagade utslag gjort
sig förfallen hade Ducroute följaktligen varit vållande till skadan. På grund
härav och då det icke visats, att Andrén genom eget vållande medverkat till
skadans uppkomst, förklarade krigsliovrätten Ducroute pliktig att till Andrén
utgiva fullt skadestånd. Ducroute förpliktades sålunda att till Andrén i
ersättning för sveda och värk, resa till läkare och läkarintyg utgiva sammanlagt
541 kronor 75 öre jämte ränta samt att ersätta Andrén för rättegångskostnaderna
med 275 kronor. Därjämte förpliktades Ducroute att återgälda
statsverket dess utgifter i anledning av den Andrén vid krigsrätten beviljade
fria rättegången.

I skrivelse den 20 september 1947 har Ducroute, med förmälan att han
genom avbetalning ersatt Andrén rättegångskostnadsbeloppet å 275 kronor,
anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten att erliigga återstående
ersättningsbelopp, sammanlagt 998 kronor 75 öre jämte 5 % ärlig ränta å
541 kronor 75 öre från den 6 december 1945 tills betalning skett. Av ersättningsbeloppet
avsåge 457 kronor statsverkets utgifter i anledning av den
Andrén vid krigsrätten beviljade fria rättegången.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Till stöd för ansökningen har Dueroute anfört i huvudsak följande. Hans
ekonomiska förhållanden vore sådana, att han icke såge sig någon möjlighet
att erlägga återstående ersättningsbelopp. Efter det han på grund av långvariga
inkallelser till beredskapstjänstgöring tvingats avbryta sina studier i
handelsutbildning hade han efter olika sysselsättningar för närvarande anställning
vid kristidsstyrelsen i Hälsingborg med eu månatlig lön av 300
kronor, vilken inkomst skulle räcka till underhåll åt honom själv, hustru och
ett barn. Därjämte hade han studie- och andra skulder om sammanlagt
6 225 kronor.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i gemensamt
utlåtande den 13 april 1948 anfört bland annat följande. Då kronan
enligt vedertagna rättsgrundsatser gentemot Andrén måste anses svara för
det denne tillerkända skadeståndsbeloppet, hade ämbetsverken den 18 mars
1947 beslutat att till Andrén utanordna ett belopp av 541 kronor 75 öre
jämte viss därå löpande ränta, mot det att denne å kronan överläte sin
rätt till skadestånd gentemot Dueroute. Försvarets civilförvaltning och
arméförvaltningens tygavdelning ansåge omständigheterna i samband med
ifrågavarande olyckshändelse ha varit sådana, att Dueroute skäligen borde
helt befrias från skyldighet att erlägga skadeståndsbeloppet. För denna
ståndpunkt talade enligt ämbetsverkens mening dessutom hänsynen till
Ducroutes synnerligen svaga ekonomiska ställning. Ansökningen i vad avsåge
befrielse från återgäldande av statsverkets utgifter till följd av Andrén beviljad
förmån av fri rättegång syntes ämbetsverken innefatta ett spörsmål,
varom det icke ankomme på dem att yttra sig.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1948 anfört, att ämbetsverket på
av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning anförda
skäl icke hade något att erinra mot bifall till framställningen.

Departementschefen. Med hänsyn till såväl omständigheterna vid olyckan
som Ducroutes svaga ekonomi anser jag mig i likhet med myndigheterna
böra tillstyrka, att Dueroute befrias från skyldigheten att erlägga ifrågavarande
skadeståndsbelopp. Det synes mig jämväl skäligt, att Dueroute befrias
från ersättningsskyldighet för statsverkets kostnader i anledning av
Andrén beviljad förmån av fri rättegång vid krigsrätten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gunnar Lennart Dueroute befrias från ersättningsskyldighet
till kronan i förevarande hänseende.

7.

Under övning i anfall och försvar den 29 mars 1946 vid Vaxholms kustartilleriregemente
skadades underofficeren av 2. graden Erik Sigvard Karlsson
i vänstra underarmen av ett löst skott, som avlossades från ett värn vari

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

bland andra värnpliktige vicekorpralen nr 526o—1—44 Fer-Henrik Rosenström
befann sig.

I anledning av olyckan förde vederbörande krigsfiskal ansvarstalan mot
Rosenström vid regementets krigsrätt för vårdslöshet i tjänsten och vållande
av kroppsskada å Karlsson. Marinförvaltningen fordrade ersättning av Rosenström
med 50 kronor för Karlssons transport med ambulans från Nynäshamn
till Karolinska sjukhuset, med 170 kronor 60 öre för statsverkets
verkliga kostnader efter 17 kronor 6 öre om dagen för Karlssons vård a
sjukhus under 10 dagar samt med 279 kronor 69 öre för Karlsson tillkommande
lön under tre veckor från och med dagen för olyckshändelsen.

Krigsrätten fann i utslag den 29 juni 1946 utrett, att skottet avlossats av
Rosenström. Genom att avlossa skottet, ehuru Karlsson vid tillfället befunnit
sig omedelbart intill värnet, ansågs Rosenström ha gjort sig skyldig
till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och jämväl vållat att Karlsson
tillfogats skadan. Krigsrätten dömde därför Rosenström dels att undergå
vaktarrest fyra dagar, dels ock att till kronan utgiva tjugu dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 1 krona 50 öre. Rosenström förpliktades vidare att
till marinförvaltningen utgiva ersättning för Karlssons ambulansfärd och lön
med fordrade belopp samt för sjukhusvården efter 4 kronor 50 öre om
dagen eller tillhopa 374 kronor 69 öre jämte 5 % ränta därå från den 17 maj
1946 till skeende betalning. Därjämte ålades Rosenström att ersätta marinförvaltningen
dess kostnader å målet med 100 kronor.

Krigshovrätten, där marinförvaltningen besvärade sig under yrkande att
utfå ersättning för Karlssons vård på sjukhus beräknad efter den verkliga
kostnaden, 17 kronor 6 öre om dagen, fann genom utslag den 1 april 1947
ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

I en den 3 juni 1948 dagtecknad skrift har Rosenström anhållit att av
nåd bliva befriad från ersättningsskyldigheten. Som skäl för sin framställning
har Rosenström anfört, att han alltsedan 1946, då han avslutade sin
värnpliktstjänstgöring, bedrivit studier vid Enskilda gymnasiet i Stockholm
och sålunda ej haft några inkomster. Då han ej heller vore ägare till någon
som helst förmögenhet, såge han sig ur stånd att ersätta beloppet eller
någon del därav.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat utredning angaende Rosenströms
ekonomiska förhållanden, har i utlåtande den 3 augusti 1948 anfört,
att Rosenström sedan militärtjänstgöringens avslutande bedrivit studier,
som beräknas komma att taga ytterligare två år i ansprak, samt att han
saknar inkomster och har en studieskuld på 2 000 kronor. Ämbetsverket
har förklarat sig anse att, ehuru Rosenström torde få förutsättas framdeles
bliva i stånd att erlägga här ifrågavarande belopp, betalningsskyldigheten
likväl, med hänsyn bland annat till att den grundar sig på ett under stridsmässig
övning begånget fel, skäligen bör eftergivas.

Statskontoret har i utlåtande den 21 augusti 1948 anslutit sig till vad försvarets
civilförvaltning anfört.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Departementschefen. Det synes uppenbart, att Rosenströms ekonomiska
ställning är sadan, att lian under de närmaste åren saknar möjlighet att
fullgöra honom åliggande ersättningsskyldighet. Detta förhållande liksom
de omständigheter under vilka ersättningsskyldigheten uppstått tala för att
den såsom myndigheterna förordat eftergives.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige 5265—1—44 Per-Henrik Rosenström befrias
från honom enligt krigshovrättens utslag den 1 april 1947
åvilande ersättningsskyldighet mot kronan.

8.

Den 26 oktober 1946 blev dåvarande laboratoriebiträdet vid försvarets
forskningsanstalt Gunnar Karlsson på Stockholms centralstation frånstulen
en forskningsanstalten tillhörig filmkamera jämte till denna hörande materiel.
Till följd av det inträffade blev Karlsson som ansågs icke ha iakttagit
normal aktsamhet vid handhavandet av godset ålagd ersätta forskningsanstalten
med 2 053 kronor, motsvarande 65 % av materielens värde.

De närmare omständigheterna vid förlusten voro enligt vad Karlsson
uppgivit följande.

Efter en tjänsteresa till Karlsborg återkom Karlsson den 26 oktober 1946
kl. 18.55 till Stockholms centralstation varvid han medförde en resväska
innehållande dels personliga tillhörigheter och dels en 16 mm filmkamera med
två objektiv, en filmkassett och en halv filmrulle. Ett till kameran hörande
stativ var med remmar fastsatt utanpå kameran. Emedan dagen ifråga var
en lördag och Karlssons tjänst för veckan var avslutad, ämnade han lämna
in väskan i resgodsförvaringen. Från stationen skulle han ringa ett telefonsamtal
och då han på vägen till effektförvaringen fann en ledig telefonapparat
stannade han vid denna. Han ställde därefter väskan omedelbart
bredvid sig för att telefonera. Under telefonsamtalet som varade omkring
10 minuter hade han icke hela tiden ögonen på väskan. När han efter
telefonsamtalets slut skulle taga väskan var den borta. Eftersom han hela
tiden varit inställd på att lämna in väskan i effektförvaringen, reflekterade
han just då icke vidare över att den var försvunnen utan trodde, att han
redan lämnat in den. Påföljande söndagskväll kl. 23.00 återvände han till
centralstationen för att i effektförvaringen hämta ut väskan. Det visade sig
då, att han icke hade något inlämningskvitto, och först då slog honom tanken,
att han icke lämnat in väskan på lördagskvällen utan att den måste blivit
stulen under telefonsamtalet. Efter att på olika sätt ha efterforskat väskan
pa centralstationen anmälde han påföljande måndag förlusten för polisen.

Forskningsanstalten inhämtade yttrande i ärendet från advokatfiskalen hos
försvarets civilförvaltning. I yttrandet framhölls, att Karlsson vid sitt handhavande
av ifrågavarande gods icke syntes ha iakttagit normal aktsamhet

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

och i följd därav icke borde undgå ersättningsskyldighet till kronan. Styrelsen
för forskningsanstalten fastställde därefter genom beslut den 28 maj
1947 ersättningsbeloppets storlek till 65 % av fakturavärdet eller 2 053 kronor.
Sedan Karlsson genom skuldebrev den 15 november 1947 förbundit sig att
erlägga nämnda belopp i poster om 35 kronor i månaden, har han till och
med juni månad 1948 till anstalten inlevererat sammanlagt 280 kronor.

I en den 15 juli 1948 dagtecknad skrift har Karlsson gjort framställning
om att av nåd bliva befriad från återstående ersättningsskyldighet. Som
skäl för framställningen har han anfört, att han sedan ett halvt år vore gift
samt att hans hustru till hösten väntade barn och då bleve oförmögen
till förvärvsarbete. Själv vore han numera anställd såsom fotograf i filmbranschen,
där han under de första 4—5 anställningsåren komme att erhålla
låg lön, 325 kronor i månaden jämte indextillägg, varför det för honom och
hans familj bleve mycket kännbart att fullgöra ersättningsskyldigheten till
forskningsanstalten.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har försvarets forskningsanstalt
i yttrande den 21 juli 1948 tillstyrkt Karlssons framställning.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 27 juli 1948 anfört, att
ämbetsverket med hänsyn till Karlssons svaga ekonomiska ställning icke
ville motsätta sig, att han erhölle befrielse från skyldigheten att erlägga
återstående belopp, 1 773 kronor. Civilförvaltningen har emellertid ifrågasatt,
huruvida icke den påtagliga oaktsamhet vartill Karlsson gjort sig
skyldig borde föranleda till att ett högre belopp utkrävdes än vad som
redan erlagts och att befrielsen följaktligen begränsades till att avse förslagsvis
1 500 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 11 augusti 1948 anfört bland annat
följande.

Statskontoret kan icke finna omständigheterna i ärendet tala för sökandens
befrielse från ersättningsskyldighet i den utsträckning försvarets civilförvaltning
föreslagit. Därest Kungl. Maj:t skulle finna sökandens ekonomiska
ställning motivera ett tillmötesgående i viss omfattning av sökandens
hemställan bör — enligt ämbetsverkets mening — ersättningsskyldigheten
icke begränsas till lägre belopp än 1 000 kronor.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna anser jag, att Karlsson
icke iakttagit den aktsamhet med omhänderhavd materiel som man i förevarande
fall kunnat kräva. Å andra sidan är Karlssons ekonomiska ställning
för närvarande så svag, att ett utkrävande av hela det återstående
ersättningsbeloppet eller större delen därav komme att medföra svårigheter
för familjens existens. Jag vill därför förorda, att Karlsson, därest han
inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma inbetalar
ytterligare 300 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet till
forskningsanstalten i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

att Gunnar Karlsson, därest lian inom tid som Ivungl. Maj:t
bestämmer till försvarets forskningsanstalt inbetalar ytterligare
300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till
kronan i förevarande hänseende.

9.

Genom kontrakt den 10 och 16 juni 1913 åtog sig kopparslagarmästaren
<Tustaf Swärd, Torshälla, att till dåvarande arméförvaltningens intendentsdepartement
leverera 2 000 stycken kokkittlar av koppar m/59 till ett pris
8 kronor 5 ore stycket under villkor bland annat att, därest Swärd försummade
att inom överenskommen tid fullgöra sitt åtagande, han skulle
vara skyldig ej blott att gottgöra den ökade kostnad, kronan kunde få vidkannas
for ombesörjandet av vad som bruste i leveransen, utan även »böta»
fem procent av den på den bristande delen av leveransen belöpande betalningen.
Sedan det visat sig, att Swärd icke kunde fullgöra leveransen enligt
åtagande, samt han i anledning därav blivit skild från densamma, antog
intendentsdepartementet genom beslut den 2 september 1914 andra anbud
å ifrågavarande leverans. Enligt dessa anbud kommo kronans kostnader
for leveransen att ökas med 2 050 kronor. Sedan Swärd försatts i konkurs,
bevakade kronan i inlaga den 24 september 1914 i konkursen fordran å dels
namnda belopp om 2 050 kronor och dels »böter» för försummad leverans
805 kronor eller således sammanlagt 2 855 kronor.

Genom dom den 9 april 1924 vid Stockholms rådhusrätt, dit kronan
genom arméförvaltningens intendentsdepartement erhållit stämning å Swärd,
förpliktades Swärd att till intendentsdepartementet genast mot kvitto utgiva
2 855 kronor jämte fem procent årlig ränta därå från stämningsdagen
den 20 mars 1924, till skeende betalning. Tillika skulle Swärd ersätta intendentsdepartementets
rättegångskostnader med 40 kronor. Vid försök till
verkställighet av ifrågavarande dom åren 1924, 1933 och 1942 ha utmätningsbara
tillgångar icke kunnat anträffas hos Swärd.

Sedan advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning genom skrivelse den
19 mars 1948 ånyo framställt krav mot Swärd, har denne i en den 24 april
1948 dagtecknad skrift anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten
att utgiva honom ådömt skadeståndsbelopp. Swärd har därvid framhållit,
att han alltjämt saknar möjlighet att betala skulden, enär han icke har
några tillgångar och endast nödtorftigt kan försörja sig på hantverksmässig
tillverkning av mässings- och kopparsaker. Då han nu är 73 år gammal, har

han aven funnit möjligheterna för honom att framdeles betala skulden vara
uteslutna.

Försvarets civilförvaltning som avgivit utlåtande den 3 augusti 1948 har införskaffat
utredning angående Swärds ekonomiska förhållanden varav framgår,
att Swärd som saknar förmögenhet driver en mindre verkstad och har en årsinkomst
av cirka 3 000 kronor. Med hänsyn till sökandens ålder och svaga