Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
1
Nr 62.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 8 oktober 1948 dagtecknad proposition, nr 298, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) arbetarskyddslag,
2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314) samt
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
in. m.,
dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över propositionen bilagt förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 364).
De fyra författningsförslagen äro av följande lydelse:
1) Arbetarskyddslag.
1 KAP.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje
rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes
på sådant sätt.
I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem slår någon tredje person, vilken
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
2 §■
Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å
1—- Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 62.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra under
sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen
eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå;
2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning
därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla;
3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden,
att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet utförts
av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt
4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av
sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på
anstalten.
I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsvarande
tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet
om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbetet
utföres.
3 §•
Från lagens tillämpning undantagas
a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande;
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet
är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller
någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller
till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss
nämnts; samt
c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.
4 §•
Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning
allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogsarbete.
I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27—
44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola
icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens
familj.
I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot
annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
5 §.
3
Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är underkastat
denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för
ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig
omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som därvid
kunna erfordras.
6 §•
Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande
sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna
lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad
förut sagts omfattas av lagen.
2 KAP.
Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och
olycksfall.
7 §•
Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs
eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till
arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares
ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan
erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager
sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.
Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga
följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt
i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka
till förekommande av ohälsa och olycksfall.
8 §•
Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt
föreskrivet.
9 §■
I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses tillfredsställande
med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbetets
natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till dricksoch
tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i förekommande
fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av
måltid.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka
arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares förfogande.
10 §.
I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel uppgående
till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Tillfredsställande
luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den
mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives.
Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig
värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet
och platsen för detsamma skäligen kan påfordras.
Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att
damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande
mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller,
skakningar eller annan liknande olägenhet.
På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas.
Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt
tröttande.
11 §•
Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner,
arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ångpannor
och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda
med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda
och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet.
För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål
eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta
vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva,
frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström,
kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vidtagas,
att fara härför i möjligaste mån undgås.
12 §.
Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd
icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsutrustning
av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är
skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.
13 §.
För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola
sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de
förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
14 §.
Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas
av Konungen.
15 §.
Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot användande
av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot
dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl
föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till
annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd
vidtagits med föremålet, att det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller
det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komma till användning,
som ej avses med förbudet.
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där
med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller
material.
16 §.
Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.
17 §.
Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet
i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess beskaffenhet
och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom
en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från
vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse det kräver.
Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet
är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över
sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället.
Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så
finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande
av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
18 §.
Där arbete pa grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess
eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest
är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt
avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren.
Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt
uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling
från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 §
sågs.
19 §.
Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.
Från vad sålunda stadgats ma avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste
fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter
klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vallat avbrott i driften eller ock medfört överhängande
fara för sadant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock
arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5.
Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas
till arbete a tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första
stycket är stadgat.
20 §.
När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva
att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.
Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av
uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överansträngning
ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.
21 §.
För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars
sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas
till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.
Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av
vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva
undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.
Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall motsvarande
frihet från arbete såvitt möjligt beredas.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
7
4 KAP.
Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.
22 §.
Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.
23 §.
Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under
kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid
— inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstand att
lämna folkskolan.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt
arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa
eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen.
24 §.
Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag
eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller
arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurangeller
kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud
eller ärenden eller lättare distributionsarbete.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år
eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som
omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till
den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn
för honom.
25 §.
Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med
gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas.
När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande
yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god
hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är
stadgat.
26 §.
Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande
till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller
annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling
samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i moraliskt
avseende.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig
fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen
föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete
eller förordna att minderårig ej må användas därtill.
27 §.
Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren avlämnats
arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter
angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angående
den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till
arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställning
avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid.
Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 §
införts i arbetsboken.
28 §.
En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes
till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrönande,
huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för
dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke
tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår
arbete vid skiljeställe.
Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar
därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt
angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av
arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besiktningen
finnes att tillgå.
Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen,
må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen
till annan plats.
29 §.
Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller
fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva
befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse medgivits,
må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till arbete,
som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok
senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren
är äldre än ett år.
30 §.
Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkarintyg,
som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetarskyddsstyrelsen
funnit skäl medgiva det.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
31 §.
Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författning
stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig
med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer
än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara
för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs
arbetstid i den mån så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och femtiofyra
timmar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess
anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut meddelas
ofördröj ligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt
brev avlämnats till posten.
Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver
vad i första stycket sägs.
32 §.
Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledighet
för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller
fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides
av staten eller med kommunala medel.
33 §.
Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall
ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och
klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5.
Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:
a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minderårig,
som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan
att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande
sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda
lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.
b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minderårig,
som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19
och klockan 22, dock alt härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften
att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.
c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen
medgiva alt yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första
stycket iakttages.
d) Yngling, som fyllt femton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och
kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas
till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.
5 KAP.
Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.
34 §.
Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.
35 §.
Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon sannolikt
kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet
ej förvägras henne.
Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med förbudet
i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet
kan börja arbetet tidigare.
Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.
36 §.
Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan
5.
Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i
den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första
stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan
om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
37 §.
Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av
året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å
andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter
måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten
kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas
till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning
vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är
avsedd att vidtagas.
Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,
vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna
i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.
38 §.
Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när
kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofarligt
för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande
till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.
6 KAP.
Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.
39 §.
Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstadkomma
sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens
ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat
skyddsarbete.
40 §.
Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare,
skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna
utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor
rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes
påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.
Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning
av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.
Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsombud
utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela
de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder
för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.
För skyddsombud bör ersättare utses.
41 §.
Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare,
skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt
skyddskommitté, som bar att verka för sundhet och säkerhet i
arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å
arbetsställe med mindre antal arbetstagare.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
42 §.
Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare
må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av
hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,
ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen
eller försämra hans anställningsvillkor.
Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,
är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i
vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, skadans
storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera
ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas
efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre
skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.
Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot
vad i första stycket är stadgat, är ogill.
43 §.
Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet
av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.
44 §.
Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;
dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.
Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid
arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må
denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig
att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till
jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och
andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening
kärar.
7 KAP.
Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.
45 §.
Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande,
skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med
nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning
och skötsel erforderliga föreskrifter.
Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som
i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna
skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande
föreskrifter iakttagas.
46 §.
Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, åligger
att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat
dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart
skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till
grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren
avse nyttj anderättshavaren.
8 KAP.
Tillsyn å lagens efterlevnad.
47 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala
tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer
och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,
att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.
Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande tilllämpning
å specialinspektör.
Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.
48 §.
Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss
tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsyningsman
för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,
tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.
Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning
för uppdraget.
49 §.
Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och
kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erforderliga
åtgärder för att åstadkomma rättelse.
Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga
åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre
omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen
förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den
gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.
50 §.
Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar,
äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt
att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva
anledning.
Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig
att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för
tillsynens behöriga utövande.
Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl
gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt
denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.
51 §.
Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid
tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som
har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag
eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.
52 §.
I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om
förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsynsorgan.
Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårdsnämnd,
byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de
upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna
lag kunna påkallas.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
53 §.
15
Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles
i 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes
under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon särskilt
straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt,
skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss
åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda honom
att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,
maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material
eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet
villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande
lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.
Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara
för arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida vederbörandes
yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart
och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där
så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.
Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för
visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven
åtgärd.
Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna
om åtgärd som avses i denna paragraf.
54 §.
Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket
stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren
att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande
av att det åsidosatta stadgandet iakttages.
55 §.
Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast
förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru
så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill,
skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig lid använda den
minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare
och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
56 §.
Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller
upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga
vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas
i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte,
äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna
eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen
finner erforderliga.
Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att avbida
tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud
som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,
intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom
polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet
upprätthålles.
57 §.
Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor
att av honoin iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda
honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift
eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i
ärendet.
58 §.
Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget,
eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits,
att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjanderättshavaren
föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud meddelas
honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot
ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället.
Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande
tillämpning.
59 §.
På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbetsgivare
pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han
använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom
sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, föranstalta
om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla
erforderliga prov för sådan undersökning.
Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 §
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller
yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrönande
huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall
eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.
Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra stycket
sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst
ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.
60 §.
I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämpning
å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen,
i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan
verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall
styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa
ärendet Konungens prövning.
61 §.
Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må klagan
föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klaganden
erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläggandet
eller förbudet meddelas.
Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.
9 KAP.
Ansvarsbestämmelser.
62 §.
Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot
bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket
eller 36 §, straffes med dagsböter.
Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete,
vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet
skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till
och med femtio kronor.
63 §.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller
föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56,
57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 19b8. 9 samt. 2 avd. Nr 62.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
64 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas
i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med trehundra
kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda
paragrafer, straffes med dagsböter.
65 §.
Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift, straffes med dagsböter.
Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i
45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.
Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.
66 §.
Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja
för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare,
straffes med dagsböter.
67 §.
Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur
bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor.
Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkesinspektör
anmält förseelsen till åtal.
68 §.
Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse.
Ä brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.
69 §.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
19
10 KAP.
Vissa särskilda bestämmelser.
70 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i
45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.
I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om
arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden
av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § meddelats
arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som bedrives
av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på
framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsföreståndare
i hans ställe.
71 §.
I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer,
deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och av arbetstagare.
72 §.
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.
73 §.
över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29,
30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må
klagan ej föras.
Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles
i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom
besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
74 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela
råd och anvisningar.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
75 §.
Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tilllika
utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i
intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd
av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskyddsstyrelsen.
Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa
fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.
Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest
i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,
till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan
begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla
den.
Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är
stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens
ikraftträdande.
Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs
fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning
användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.
Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minderårig
skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt
35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.
Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §
äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses
hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
21
2) lag
om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
Härigenom förordnas, att 68 och 71
erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse)
68 §.
Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att nödig
trygghet beredes arbetarna och att
icke genom sättet för gruvbrytningen
fara uppstår för annans egendom.
Med avseende å arbetarnas trygghet
skall särskilt iakttagas, att lämpliga
anstalter vidtagas till förekommande
av olycksfall genom ras samt
att inrättningarna för person- och
godsbefordran äro betryggande och
underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse icke må inträffa genom
bristfällighet därå.
Om arbetarnas skyddande mot
olycksfall och ohälsa i arbetet samt
tillsyn däröver är därjämte stadgat
i lagen om arbetarskydd.
71 §.
Finner bergmästaren nödigt att i
gruva göres anstalt till trygghet för
arbetarna eller till förekommande
av fara för annans egendom eller
gruvans bestånd eller till betryggande
av tillträde till gruvans obrutna
delar eller till förhindrande av så
-
§§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola
(Föreslagen lydelse)
68 §.
Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara
uppstår för annans egendom.
Om arbetstagares skyddande mot
ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad därom är
stadgat i arbetarskyddslagen.
71 §.
Finner bergmästaren nödigt att i
gruva göres anstalt till förekommande
av fara för gruvans bestånd
eller annans egendom eller till betryggande
av tillträde till gruvans
obrutna delar eller till förhindrande
av sådan misshushållning med malm
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
(Gällande lydelse)
dan misshushållning med malm varom
förmäles i 69 §, äger bergmästaren
förelägga gruvinnehavaren att
inom viss tid hava utfört sådan anstalt
vid äventyr, om det försummas,
förutom ansvar enligt vad i
72 § sägs, att efter omständigheterna
anstalten varder på hans bekostnad
utförd genom bergmästarens försorg
eller gruvarbetet inställes, till
dess sådan anstalt blivit gjord.
Bergmästaren äge ock i syfte som
nu sagts meddela andra föreskrifter
i fråga om gruvarbetets bedrivande.
Medför gruvarbete synnerlig våda
för arbetarna, eller drives det på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans
bestånd eller annans egendom
därigenom uppstår, äger bergmästaren
förbjuda gruvarbetets fortsatta
bedrivande, och skall sådant förbud
omedelbart gå i verkställighet samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda
kan varda förordnat av
högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat om gruvarbetets inställande,
må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens
biträde.
(Föreslagen lydelse)
varom förmäles i 69 §, äger bergmästaren
förelägga gruvinnehavaren
att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, om det försummas,
förutom ansvar enligt vad
i 72 § sägs, att efter omständigheterna
anstalten varder på hans bekostnad
utförd genom bergmästarens
försorg eller gruvarbetet inställes,
till dess sådan anstalt blivit gjord.
Bergmästaren äge ock i syfte som nu
sagts meddela andra föreskrifter i
fråga om gruvarbetets bedrivande.
Bedrives gruvarbete på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans
bestånd eller annans egendom därigenom
uppstår, äger bergmästaren
förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande,
och skall sådant förbud
omedelbart gå i verkställighet samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda
kan varda förordnat av
högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat om gruvarbetets inställande,
må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens
biträde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.
Beträffande föreskrift, som meddelats
med stöd av 68 eller 71 §
äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
23
3) Lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols
fyndigketer
m. m.
Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §. 33 §.
Bergverksstyrelsen äger att över Bergverksstyrelsen äger att över
arbete för eftersökande och bearbe- arbete för eftersökande och bearbetande
av stenkol utöva sådan till- tande av stenkol utöva sådan tillsyn,
att nödig trygghet beredes ar- syn, att icke genom sättet för arbebetsmanskapet,
och att icke genom tets drivande gruvans framtida besättet
för arbetets drivande gruvans stånd äventyras eller fara för anframtida
bestånd äventyras eller nans egendom uppstår,
fara för annans egendom uppstår.
Den, som--------hundra kronor.
34 §.
Särskilt skall vid gruvbrytning
iakttagas, att inrättningar för vandring
upp och ned i gruvan samt uppfordring
slinor ävensom de maskiner,
vilka för gruvdriften användas,
underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse genom bristfållighet
därå ej må inträffa.
36 §.
Finner bergmästaren nödigt, att i
stenkolsgruva anstalt göres till
trygghet för arbetsmanskapet eller
till förekommande av fara för gru
-
34 §.
Om arbetstagares skyddande mot
ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad därom är
stadgat i arbetarskyddslagen.
36 §.
Finner bergmästaren nödigt, att i
stenkolsgruva anstalt göres till förekommande
av fara för gruvans
framtida bestånd eller för annans
1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
(Gällande lydelse)
vans framtida bestånd eller för annans
egendom, äge bergmästaren
förelägga koncessionsinnehavaren
att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, förutom ansvar
enligt 33 §, att, efter omständigheterna,
det föreskrivna arbetet varder
på hans bekostnad genom bergmästarens
försorg verkställt eller arbetet
inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord.
37 §.
Medför arbete i stenkolsgruva synnerlig
våda för arbetsmanskapet, eller
drives det på sådant sätt, att uppenbar
fara för gruvans bestånd eller
annans egendom därigenom uppstår,
äge bergmästaren att förbjuda
arbetet; och stånde sådant förbud
vid makt intill dess, på förd klagan,
annorlunda varder av bergsöverstyrelsen
förordnat.
(Föreslagen lydelse)
egendom, äge bergmästaren förelägga
koncessionsinnehavaren att inom
viss tid hava utfört sådan anstalt
vid äventyr, förutom ansvar enligt
33 §, att, efter omständigheterna,
det föreskrivna arbetet varder på
hans bekostnad genom bergmästarens
försorg verkställt eller arbetet
inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord.
37 §.
Bedrives arbete i stenkolsgruva
på sådant sätt, att uppenbar fara för
gruvans bestånd eller annans egendom
därigenom uppstår, äge bergmästaren
att förbjuda arbetet; och
stånde sådant förbud vid makt intill
dess, på förd klagan, annorlunda
varder av bergsöverstyrelsen förordnat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.
Beträffande föreskrift, som meddelats
med stöd av 33, 36 eller 37 §
äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
25
4) Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).
Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
83 §. 83 §.
De sundhetsföreskrifter —--särskilda författningar.
Avser ansökan om byggnadslov
industriell anläggning, skall yrkesinspektören
eller bergmästaren underrättas
därom.
137 §.
Vid prövning av ansökan om
byggnadslov skola bestämmelserna i
78—82 §§ äga motsvarande tilllämpning.
143 §.
1 mom. Inom område--- — 122
Avser ansökan om byggnadslov
fabrik eller annan industriell anläggning,
har byggnadsnämnden att,
innan ärendet avgöres, inhämta yrkesinspektörens
yttrande, där ej sådant
yttrande ingivits av sökanden.
137 §.
Vid prövning av ansökan om
byggnadslov skola bestämmelserna i
78—82 §§ och 83 § andra stycket
äga motsvarande tillämpning.
143 §.
§ byggnadslagen.
Avser ansökan om sådan prövning
fabrik eller annan industriell
anläggning, skall länsstyrelsen underrätta
yrkesinspektören därom.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1949.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft 21 i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 437 av fru Flood,
nr 438 av herrar Holmbäck och Petrén,
nr 439 av herr Norling,
nr 440 av herr Norling,
nr 441 av herr Ericsson, Carl Eric,
nr 442 av herr Löfvander m. fl.,
nr 443 av herr Anderberg,
nr 444 av herr Velander m. fl. samt
nr 445 av herrar Åman och Arrhén ävensom
inom andra kammaren
nr 612 av herr Österman,
nr 613 av herr Eriksson i Sandby in. fl.,
nr 614 av herrar Cruse och Malmborg i Stockholm,
nr 615 av fru Ekendahl m. fl., likalydande med motionen nr 437 i första
kammaren,
nr 616 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., likalydande med motionen
nr 442 i första kammaren,
nr 617 av herr Hagberg i Malmö, likalydande med motionen nr 444 i
första kammaren,
nr 618 av herr Dahlgren m. fl., likalydande med motionen nr 439 i första
kammaren,
nr 619 av herr Dahlgren m. fl., likalydande med motionen nr 440 i första
kammaren,
nr 620 av fru Johansson i Norrköping och herr Nilsson i Göteborg,
nr 621 av herrar Jacobsson i Igelsbo och Johnsson i Kastanjegården, likalydande
med motionen nr 438 i första kammaren,
nr 622 av herr Mattsson, likalydande med motionen nr 443 i första kammaren,
och
nr 623 av herr Fahlman.
Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas
i samband med behandlingen av de ämnen som beröras av motionerna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda författningsförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Till utskottet ha i ärendet inkommit två skrivelser1, nämligen en den
8 november 1948 från Yrkeskvinnors samarbetsförbund och en den 9 i
samma månad från besiktningsläkarna för minderåriga arbetare, biträdande
överläkaren Axel Ahlmark och t. f. laboratorn Karl-David Lundgren.
1 Därjämte ha etter ärendets avgörande inkommit en skrivelse från Sveriges fångvårdsmannaförbund
och Statens sjukhuspersonals förbund och en skrivelse från Körzels Fabriker
aktiebolag.
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Inledning.
Lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd är den gällande huvudförfattningen
på arbetarskyddets område. Beträffande det huvudsakliga
innehållet i denna lag hänvisas till den å s. 30—36 i propositionen lämnade
redogörelsen. Bestämmelser, som ha till syfte att bereda skydd mot ohälsa
och olycksfall i arbete, finnas därjämte i åtskilliga andra författningar,
bl. a. i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade
chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att
verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga
därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års
arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade
Kungl. Maj:t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle
tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett
preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av
kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan
kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade
kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag
om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m.
(SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betänkande
med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen
m. m. (SOU 1946:88). Sistnämnda förslag låg till grund för den
omorganisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen, som beslöts
under riksdagens vårsession innevarande år.
En kortfattad redogörelse för kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag
återfinnes å s. 38—44 i propositionen. Över förslaget ha efter remiss
yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Förslaget har därefter varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet,
därvid de vid propositionen fogade författningsförslagen utarbetats.
Översikt över propositionens innehåll.
Förslaget till arbctarskyddslag.
Beträffande frågan om behovet av en ny arbetarskyddslag framhåller föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, att gällande arbetarskydds
1
Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten
av andra kammaren, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektrisen Ida
Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av första kammaren,
lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören Emil
Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fritiof Söderbäck,
dåvarande andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige, numera generaldirektören
Gustav Vahlberg och förste provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören
Hilding Starland, sekreterare.
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
lag visserligen undergått ändringar tid efter annan, men att den tid som
förflutit sedan lagens tillkomst — 36 år — i och för sig syntes vara anledning
nog att upptaga frågan om en allmän revision av lagen. Den på senare
år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i arbetet syntes
jämväl motivera en intensifiering av den förebyggande verksamhet, som
arbetarskyddet innefattade. Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen
hade också så gott som undantagslöst vitsordats i remissyttrandena.
I lagtekniskt hänseende skiljer sig förslaget från såväl gällande lag som
kommittéförslaget därutinnan, att endast de grundläggande föreskrifterna
om arbetarskyddet upptagits i lagen, vilken förutsatts skola kompletteras
genom en av Kungl. Maj :t utfärdad allmän tillämpningskungörelse.
Lagens tillämpningsområde (1—6 §§) föreslås skola utvidgas
i flera hänseenden. Huvudregeln är visserligen densamma som i gällande
lag, men lagen har utsträckts till vissa kategorier, som falla utanför huvudregeln,
och undantagen från denna äro mindre omfattande än i gällande
lag. Enligt huvudregeln skall lagen äga tillämpning å varje rörelse eller
särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Vissa avsteg ha emellertid gjorts från den i nämnda regel uttryckta
principen, att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare
måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Sålunda skall lagen gälla
för arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra, utan
att i rörelsen eller företaget sysselsätta någon arbetstagare, s. k. kooperativ
verksamhet. Vidare ha en del grupper som icke äro arbetstagare likställts
med sådana och lagen, låt vara i begränsad omfattning, gjorts tillämplig å
deras arbete. Detta gäller beträffande elever vid vissa anstalter för yrkesutbildning,
värnpliktiga samt personer som äro intagna på vissa vårdanstalter.
Den utvidgning av tillämpningsområdet, som har den största
räckvidden, angår jordbruket. Gällande lag äger tillämpning å jordbruket
endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av maskiner,
ångpannor o. d. I propositionen har däremot jordbruket i princip jämställts
med övriga näringsgrenar. Med hänsyn till att en fullständig likställighet
ansetts medföra stora praktiska svårigheter har det emellertid
funnits påkallat att fortfarande låta jordbruket intaga den särställningen,
att de flesta av lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga arbetstagare
icke skola äga tillämpning å jordbruket. Under det att arbete som
utföres av familjemedlem till arbetsgivaren f. n. helt faller utanför arbetarskyddslagen,
skall enligt förslaget lagen i viss omfattning gälla för sådant
arbete. I övrigt äro undantagen från huvudregeln desamma som i gällande
lag, vilket bl. a. innebär att hemarbete och skeppstjänst undantagits.
Lagens huvudstadgande är 7 §, som innehåller bestämmelser om arbetsgivares
och arbetstagares allmänna skyldigheter.
Dessa bestämmelser torde i sak knappast skilja sig från motsvarande föreskrifter
i gällande lag, men bestämmelserna ha fått en något fylligare av
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 62. 29
fattning. Arbetsgivare skall sålunda vara pliktig att »iakttaga allt som med
hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives,
samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för
arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall
däri». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig att använda förefintliga
skyddsanordningar, noga följa i lagen eller med stöd av densamma
meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i
vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och
olycksfall. Efter detta huvudstadgande följa ett antal föreskrifter
(8—13 §§), som ha till syfte dels att närmare antyda omfånget av arbetsgivares
och arbetstagares skyldigheter och tjäna till ledning vid utfärdandet
av tillämpningsföreskrifter och dels att fästa arbetsgivarnas, arbetstagarnas
och tillsynsorganens uppmärksamhet på en del förhållanden, som
det ansetts vara av särskild vikt att beakta.
Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser (17 §). Arbetstagare
som sysselsättes i arbete, som på grund av samband med mekaniskt
driven arbetsprocess eller till följd av annat förhållande kräver ihållande
anspänning, t. ex. arbete vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt
antal arbetspauser (18 §). Bestämmelserna om ledighet
för natt vila (19 och 20 §§) innebära en ur principiell synpunkt
betydande skärpning i förhållande till gällande lag. Huvudregeln har utformats
som ett förbud mot nattarbete, dvs. arbete mellan klockan 23 och
klockan 5, men då nattarbete på åtskilliga områden ansetts vara oundvikligt,
ha vidsträckta undantag från denna huvudregel måst göras. Undantagsmöjligheterna
äro så omfattande, att de torde inbegripa det mesta
av det nattarbete, som f. n. förekommer. Sålunda har generellt undantag
från nattarbetsförbudet gjorts — förutom beträffande nödfallsarbete —
för arbete som »med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan
särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å
tid före klockan 5 eller efter klockan 23». Därjämte skall arbetarskyddsstyrelsen
äga att i särskilda fall medge dispens från förbudet mot nattarbete.
Beträffande v e c k o v i 1 a innehåller propositionen samma huvudregel
som gällande lag, nämligen att arbetstagare skall åtnjuta minst 24
timmars veckovila för varje sjudagarsperiod (21 §). På grund av en övergångsbestämmelse
vid tillkomsten av det nuvarande stadgandet äger detta
icke tillämpning på vissa områden. Någon motsvarighet härtill har icke
upptagits i propositionen. Lagens föreskrifter om veckovila skola följaktligen
i princip tillämpas å alla slag av verksamhet. Arbetarskyddsstyrelsen
skall emellertid äga befogenhet att medge undantag härifrån antingen generellt
för visst slag arbete eller i det särskilda fallet beträffande visst
arbetsställe.
Lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
arbetstagare (22—33 §§) ha skärpts i åtskilliga hänseenden. Med minderårig
avses liksom i gällande lag den som icke fyllt 18 år. Minimiåldern för
användande i arbete är f. n. 13 år. Enligt propositionen får minderårig
icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under kalenderåret fyller
14 år. Därjämte fordras liksom i gällande lag att den minderårige fullgjort
sin folkskolplikt. Den särskilda åldersgränsen för minderårigs sysselsättande
i industriellt och därmed likställt arbete har höjts från 14 till
15 år. Beträffande underjordsarbete i gruva eller stenbrott eller å därmed
jämförlig arbetsplats har minimiåldern fastställts till 18 år mot f. n. 16 år.
Dispens från bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolgång skall
liksom hittills i viss utsträckning kunna erhållas. Tillämpningsområdet för
stadgandena om läkarundersökning före anställning och årlig läkarbesiktning
under anställning har utsträckts att i princip omfatta alla minderåriga
arbetstagare oberoende av i vilket slags verksamhet de sysselsättas. Angående
minderårigs arbetstid skall — utöver de eljest i lag eller författning
stadgade begränsningarna av arbetstiden — gälla att minderårig aldrig får
användas till arbete mer än 10 timmar för dygn eller 54 timmar i veckan,
för såvitt icke fråga är om nödfallsarbete eller arbetarskyddsstyrelsen i det
särskilda fallet medgivit utsträckning av arbetstiden. Den nuvarande regeln
att minderårigs ledighet för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd
har bibehållits. Beträffande minderårig under 16 år innebär propositionen
en skärpning, i det att den del av dygnet, då det är förbjudet att använda
sådan minderårig till arbete, för alla slag av verksamhet bestämts till tiden
mellan klockan 19 och klockan 6, under det att motsvarande regel i gällande
lag i fråga om annat arbete än industriellt eller därmed likställt
arbete endast avser tiden mellan klockan 22 och 5. För minderårig som
fyllt 16 år omfattar den förbjudna perioden liksom f. n. tiden mellan klockan
22 och 5. Dispens från bestämmelserna om ledighet för nattvila skall
liksom hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De bestämmelser rörande
minderåriga, för vilka nu redogjorts, skola icke äga tillämpning å jordbruket.
Som allmän regel angående minderårigs arbete föreskrives, att arbetsgivare
har att särskilt tillse att minderårigs användande till arbete icke
medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig
inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebär
våda i moraliskt hänseende. Detta stadgande gäller däremot även för jordbruket.
I de särskilda bestämmelserna angående kvinnliga
arbetstagare (34—38 §§) ha endast mindre ändringar skett. Sålunda
har stadgandet om rätt till ledighet före barnsbörd, vilket f. n. endast avser
industriellt och därmed likställt arbete, i enlighet med vad kommittén föreslagit,
utsträckts att gälla för alla slag av verksamhet. Kommitténs förslag
att slopa den nuvarande begränsningen av tillämpningsområdet för förbudet
mot kvinnas användande till arbete den närmaste tiden efter barnsbörd
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
har däremot ansetts icke böra genomföras, förrän ändrade regler för samhällets
hjälp åt nyblivna mödrar kommit till stånd. Det i gällande lag upptagna
förbudet mot kvinnors nattarbete inom industrien har bibehållits och
utsträckts att omfatta även de mindre arbetsställena inom industrien och
hantverket. Kommittén föreslog vissa uppmjukningar av nattarbetsförbudet,
men dessa ha icke genomförts, enär det slutliga ställningstagandet
till detta spörsmål ansetts böra anstå, tills frågan om revision av konventionen
om kvinnors nattarbete slutligen avgjorts.
Föredragande departementschefen betonar, att en förtroendefull samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare är en av de
viktigaste förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden
skola kunna uppnås. De föreskrifter i förslaget, som ha till syfte att åstadkomma
en sådan samverkan, innebära i flera hänseenden en utvidgning
av motsvarande bestämmelser i gällande lag (39—44 §§). Sålunda föreskrives,
att ett eller flera skyddsombud skola utses å arbetsställe, varest
regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, såvida icke särskilt förhållande
berättigar till undantag. Val av skyddsombud skall liksom f. n.
förrättas av arbetstagarna eller av lokal organisation, genom vilken de kunna
anses företrädda. Enligt huvudregeln kan endast den som är anställd på
arbetsstället utses till skyddsombud, men arbetarskyddsstyrelsen skall
under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag härifrån och medge
lokal organisation rätt att utse regionala skyddsombud utan anknytning till
viss arbetsplats. Skyddskommitté, bestående av företrädare för arbetsgivaren
och av skyddsombud, skall finnas vid varje arbetsställe med minst 50
arbetstagare. För att trygga skyddsombudens ställning har såsom påföljd
av trakasseri mot skyddsombud stadgats dels skadeståndsskyldighet, omfattande
även s. k. ideell skada, och dels ogiltighet av uppsägning av arbetsavtal
eller annan dylik rättshandling. Arbetsdomstolen skall vara forum
för skyddsombuds talan mot arbetsgivare i anledning av trakasseringsåtgärd.
Såsom redan nämnts förutsättes i allmänhet att det skall föreligga ett
förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara
tillämplig, b örslaget innehåller emellertid liksom gällande lag även vissa
föreskrifter, som äro allmängiltiga (45 och 46 §§). Det viktigaste av dessa
stadganden reglerar de skyldigheter, som ur arbetarskyddssynpunkt åvila
tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och
andra tekniska anordningar. Det nuvarande stadgandet, att sådan
tillverkare, försäljare och upplåtare har att tillse att föremålet då det
avlämnas är försett med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder
bctiyggandc säkerhet mot ohälsa och olycksfall, har undergått vissa
mindre kompletteringar. Därjämte har stadgats skyldighet för installatör
av sådan anordning alt tillse, alt föreskrivna skyddsanordningar uppsättas
och alt för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. En annan
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
ny bestämmelse med vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt
avser grustag och liknande arbetsställen. Ägare resp. nyttjanderättshavare
till mark, som mot ersättning låter någon hämta grus e. d., har enligt
detta stadgande att svara för att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt
godtagbart skick, även om lagen icke eljest äger tillämpning därå.
Vad angår tvångsmedlen för genomförande av lagens
föreskrifter (53—69 §§) bygger förslaget i huvudsak på samma principer
som gällande lag. Liksom f. n. är överträdelse av lagens föreskrifter
i allmänhet icke direkt straffbelagd. För att straff skall inträda förutsättes,
att arbetsgivaren åsidosatt ett av vederbörande tillsynsorgan i det särskilda
fallet meddelat förbud att bedriva visst arbete eller använda viss
arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material
eller viss arbetsmetod utan att iaktta visst vid förbudets meddelande
angivet villkor. I förslaget har som ett alternativ till detta förbudsförfarande
införts rätt för vederbörande tillsynsorgan att förelägga arbetsgivare
att vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa ett konstaterat missförhållande i
skyddshänseende. Underlåtenhet att efterkomma ett sådant föreläggande
skall medföra straff på samma sätt som överträdelse av ett meddelat förbud.
I fråga om förbudsförfarandet har den ändringen skett, att befogenhet
att meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall tillkomma icke blott
chefsmyndigheten — arbetarskyddsstyrelsen — utan även vederbörande
yrkesinspektör. Förbud skall vidare kunna meddelas för tryggande av
efterlevnaden av de nya bestämmelserna rörande installatörer samt ägare
och nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Icke heller
de allmänna bestämmelserna om raster och arbetspauser samt natt- och
veckovila äro direkt straff sanktionerade. För att straff skall inträda förutsättes
såsom hittills att arbetsgivaren åsidosatt en av chefsmyndigheten i
det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av stadgandets efterlevnad.
Beträffande flertalet av de särskilda bestämmelserna rörande minderåriga
och kvinnor gäller däremot enligt förslaget liksom enligt gällande
lag, att överträdelse av sådan föreskrift är direkt belagd med straff. Bestämmelserna
om förbud skola liksom f. n. icke gälla i fråga om verksamhet,
som bedrives av staten, utan på detta område skall ett annat förfarande
tillämpas. Om den myndighet, som har överinseende över en statlig
verksamhet, icke vidtar av arbetarskyddsstyrelsen påfordrad åtgärd för avhjälpande
av missförhållande i skyddshänseende, skall styrelsen sålunda
äga underställa frågan Ivungl. Maj :ts prövning.
Slutligen må nämnas att möjlighet skall föreligga att i viss utsträckning
överflytta arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad å särskilt utsedd
arbetsföreståndare (70 §).
Den nya arbetarskyddslagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1949.
Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser, däribland
ett stadgande att arbete, som vid tiden för lagens ikraftträdande bedrives
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
å tid mellan klockan 23 och klockan 5, fortfarande skall få bedrivas mellan
dessa klockslag under ett år efter lagens ikraftträdande utan hinder av nya
lagens bestämmelser om nattvilan.
Förslaget till ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfgndigheter.
Arbetarskyddet beträffande gruvarbete regleras f. n. dels i arbetarskyddslagen
och dels i gruvlagen resp. lagen angående stenkolsfyndigheter. Denna
dubbla reglering föreslås avskaffad på så sätt, att de bestämmelser i gruvoch
stenkolslagarna, som angå arbetstagarnas skyddande mot olycksfall
och ohälsa, upphävas och ersättas av en föreskrift att i detta hänseende
skall gälla vad som stadgas i arbetarskyddslagen.
Förslaget till ändringar i byggnadsstadgan.
De föreslagna ändringarna åsyfta att skapa bättre garantier för att byggnadsförslag
rörande fabriker och andra industriella anläggningar bli föremål
för granskning från yrkesinspektionens sida.
Utskottet.
Förslaget till arbetarskyddslag.
Att i möjligaste män skapa sunda arbetsförhållanden och förebygga
olycksfall i arbete är en av de viktigaste uppgifterna för sociallagstiftningen.
Vår nuvarande lag om arbetarskydd kom till år 1912 och grundar
sig på ett år 1909 framlagt kommittéförslag. Med hänsyn till den utveckling,
som sedan dess ägt rum på det sociala och industriella området, synes
det, även om lagen vid åtskilliga tillfällen undergått partiella ändringar,
vara naturligt att den blir föremål för en fullständig revision. Behovet härav
har också allmänt vitsordats i de yttranden, som avgivits över arbetarskyddskommitténs
förslag till ny arbetarskyddslag.
Såsom föredragande departementschefen anfört utgör jämväl den på senare
år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i arbete en
anledning att underkasta lagen en allmän revision. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang uttala, att man tyvärr icke synes kunna hysa alltför
stora förhoppningar om att en ny arbetarskyddslag i och för sig skall
kunna åstadkomma någon mera avsevärd minskning av antalet olycksfall
och yrkessjukdomar. Skall lagens syfte kunna uppnås, är det av största
vikt, att tillsynen över lagens efterlevnad blir effektiv. Ur denna synpunkt
är den omorganisation av tillsynsverksamheten, som beslöts under riksdagens
vårsession, ett viktigt framsteg. Såsom Landsorganisationen framhållit
är det emellertid endast en del av olycksfallsanledningarna, som kan avlägsnas
genom tekniska åtgärder. Ett mycket betydande antal olycksfall i
3 — llihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 sand. 2 avd. Nr 62.
34 Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
arbete beror på oförstånd eller ovarsamhet. Att i möjligaste mån söka
undanröja dylika olycksfallsanledningar är en av de viktigaste uppgifterna
för det lokala skyddsarbetet på arbetsplatserna. Utskottet anser i likhet
med föredragande departementschefen att ett väl lett och organiserat lokalt
skyddsarbete samt en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är
av största betydelse för uppnående av sunda och trygga arbetsförhållanden.
Det ökade intresse för arbetarskyddsfrågor, som tillkomsten av en ny
arbetarskyddslag kan väntas medföra, synes utgöra en gynnsam jordmån
för en intensifierad upplysnings- och propagandaverksamhet. Utskottet,
som med tillfredsställelse uppmärksammat det intresse för arbetarskyddsfrågor,
som redan nu visas av arbetsmarknadens organisationer, vill uttrycka
en lörhoppning om att såväl nämnda organisationer som vederbörande
myndigheter skola genom upplysning och propaganda verksamt bidraga
till att lagens syfte förverkligas.
Utskottet biträder föredragande departementschefens uppfattning att endast
huvudgrunderna för arbetarskyddet böra upptagas i själva lagen och
denna kompletteras genom tillämpningsföreskrifter, utfärdade i administrativ
ordning. Till frågan om och i vad mån tillämpningsföreskrifterna böra
utfärdas efter riksdagens hörande återkommer utskottet i samband med
behandlingen av 74 §.
Vid sin granskning av lagförslaget har utskottet funnit detsamma i allt
väsentligt vara väl avvägt. Endast på några få punkter har utskottet funnit
anledning att föreslå jämkningar i förslaget.
Utskottet övergår härefter till att beröra särskilda bestämmelser i lagförslaget,
beträffande vilka motionsvis framställts yrkanden om ändring eller
i fråga om vilka anledning till särskilt yttrande från utskottets sida eljest
synes föreligga.
1 §.
Enligt den i 1 § första stycket i förslaget givna huvudregeln i fråga om
lagens tillämpningsområde äger lagen tillämpning å varje rörelse, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å hus-,
väg- eller vattenbyggnad eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari
arbetstagare användes på sådant sätt. I sak överensstämmer denna regel
med motsvarande stadgande i gällande lag. Arbetarskyddskonnnittén hade
däremot föreslagit, att tillämpningsområdet skulle bygga på begreppet
verksamhet. Beträffande de av föredragande departementschefen åberopade
skälen för bibehållande av den nuvarande huvudregeln får utskottet
hänvisa till s. 73 och 74 i propositionen.
Enligt vad som framgår av arbetarskyddskommitténs betänkande har
man i praxis givit en ganska vidsträckt tolkning åt de i gällande lag använda
begreppen rörelse och särskilt arbetsföretag. Kommittén har härom
anfört bl. a. följande.
;$5
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga,
huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag
i lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet,
som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att
hänföra till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i
andra fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under
lagen, utövats av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara
tillämplig. Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas
av exempelvis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket,
kommunala bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-,
gas- och vattenledningsverk. Sådan statens verksamhet, som avser
allmän förvaltning och rättskipning, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten,
har däremot icke inbegripits under lagen. Som exempel på dylik
verksamhet kan nämnas rättsväsen, fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen
och den egentliga militärtjänsten. Ej heller har lagen ansetts
gälla i fråga om sådan kommunal verksamhet, som utövas av exempelvis
brand- och polisväsen, förvaltnings-, skatte- eller andra liknande myndigheter.
I motionen I: 445 har yrkats den ändringen i förslaget, att lagen jämväl
skall äga tillämpning å den statliga och kommunala egentliga förvaltningsverksamheten.
För bifall till motionen tala enligt utskottets mening vissa skäl, främst
att arbetarskyddslagen i princip bör vara allmängiltig och att det därför
synes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde bör uteslutas något
verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den art, som lagen
avser att förebygga, kan tänkas förekomma. Såsom motionärerna anfört
saknas icke exempel på att i allmän tjänst anställda befattningshavare haft
att utföra sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. Å andra
sidan kunna de motiv föredragande departementschefen åberopat för förslaget
att även i fortsättningen lämna den egentliga förvaltningstjänsten
utanför arbetarskyddslagen icke frånkännas bärkraft. I detta sammanhang
må nämnas att den i propositionen intagna ståndpunkten överensstämmer
med vad som synes vara regel i utländsk arbetarskyddslagstiftning, bl. a. i
de övriga nordiska länderna. För övrigt skulle det vara förenat med vissa
lagtekniska svårigheter att inordna den egentliga förvaltningsverksamheten
under arbetarskyddslagen; ändringar i förslaget skulle krävas icke blott i
1 § utan även i vissa andra paragrafer, exempelvis 2 och 5 §§. Utskottet
anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre
krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten än
i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat
skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen, som om
arbetarskyddslagen erhöllc tillämplighet på förevarande område. Utskottet
vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte
att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget
vara alt samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
föreligga. Det bör på olika sätt tillses, att en sådan kontakt kommer till
stånd. För statens del planeras en allmän verksstadga. Vid detta utredningsarbete
synes enligt utskottets mening böra övervägas, om icke i en
dylik stadga kunde inflyta vissa föreskrifter om verkslednings skyldigheter
i arbetarskyddshänseende. Måhända kan det även befinnas lämpligt att i
den blivande instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
beröra dessa organs ställning i fråga om den statliga och kommunala
förvaltningsverksamheten.
Utskottet vill slutligen framhålla, att utskottet utgår från att begreppen
rörelse och arbetsföretag även i fortsättningen komma att tolkas lika vidsträckt
som vid tillämpningen av gällande arbetarskyddslag.
2 §.
Denna paragraf innehåller vissa utvidgningar av det tillämpningsområde
för lagen, som angivits i huvudregeln i 1 §. Enligt 2 § första stycket punkt
4) skall sålunda lagen äga tillämpning å arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets-
eller fattigvårdsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller sinnessjukhus
eller annan anstalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning
av anstaltsledningen utför på anstalten. I dylika fall skall vad i lagen sägs
om arbetstagare äga motsvarande tillämpning å den, som utför arbetet, och
vad i lagen är föreskrivet om arbetsgivare gälla den, som driver den verksamhet,
vari arbetet utföres.
I motionen II: 612 har yrkats, att 2 § första stycket punkt 4) måtte utgå.
Utskottet kan emellertid icke biträda motionärens hemställan. På åtskilliga
av de anstalter, varom här är fråga, förekommer det, att de intagna sysselsättas
med arbete av sådan art, att ett praktiskt behov måste anses föreligga
att taga i anspråk den särskilda sakkunskap, som yrkesinspektionens
befattningshavare besitta. Härtill kommer att det av psykologiska skäl synes
önskvärt, att de intagnas arbetsförhållanden bli föremål för tillsyn av
en utomstående myndighet. Stadgandet avser nämligen huvudsakligen sådana
anstalter, där de intagna kunna kvarhållas tvångsvis.
3 §•
Enligt denna paragraf skall bl. a. arbete, som är att hänföra till skeppstjänst,
vara undantaget från lagens tillämpning. Så är även fallet i gällande
arbetarskyddslag.
I motionen I: 441 framhålles att förslaget i likhet med gällande lag innebure,
att stuveriarbete vore underkastat olika bestämmelser och olika tillsynsorgan
beroende på om arbetet utfördes av stuveriarbetare eller av ombordanställd.
Vidare uttalas, att det vore sannolikt att de problem, som
denna dualism medförde, komme att bli närmare belysta i samband med
den pågående utredningen angående arbetarskyddet vid lossning och lastning
av fartyg. Under hänvisning härtill yrkas i motionen, att föreskrifterna
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
i gällande arbetarskyddslag även efter ikraftträdandet av den föreslagna
lagen skola äga tillämpning å stuveriarbete, om och i den mån ny speciallagstiftning
rörande sådant arbete ännu icke hunnit genomföras vid tiden
för den föreslagna arbetarskyddslagens ikraftträdande.
Utskottet har inhämtat, att arbetarskyddskommittén i samband med behandlingen
av arbetarskyddet ombord på fartyg kommer att ha uppmärksamheten
riktad på frågan om möjligheten av att åstadkomma en enhetlig
reglering av arbetarskyddet vid lossning och lastning av fartyg. Enligt utskottets
mening kan av detta skäl ett bifall till motionsyrkandet icke anses
motiverat. Den av motionären påtalade nuvarande dualismen i fråga om
arbetarskyddet vid stuveriarbete skulle nämligen icke avlägsnas därigenom,
och ett antagande av den föreslagna 3 § i oförändrat skick kan icke i någon
mån anses binda kommittén vid dess ståndpunktstagande till spörsmålet
om det lämpligaste sättet att reglera arbetarskyddet beträffande stuveriarbete.
4 §.
Denna paragraf innehåller partiella inskränkningar i fråga om lagens
tillämplighet å vissa slag av verksamhet. Beträffande jordbruk jämte osjälvständig
binäring samt byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring
skola enligt paragrafens första stycke 22—25 och 27—33 §§ äga tilllämpning
allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes
till skogsarbete. De sålunda undantagna paragraferna avse: 22 § definition
av begreppet minderårig, 23—25 §§ åldersgränser för minderårigs användande
i arbete, 27—30 §§ minderårigs arbetsbok och läkarkontroll över
minderåriga, 31 § minderårigs arbetstid, 32 § ledighet för deltagande i viss
undervisning och 33 § minderårigs ledighet för nattvila.
I motionen II: 613 har yrkats, att första stycket i 4 § måtte utgå.
Enligt utskottets mening tala otvivelaktigt principiella skäl för att jordbrukets
minderåriga arbetstagare i arbetarskyddshänseende helt jämställas
med de minderåriga, som sysselsättas inom andra näringsgrenai. I likhet
med föredragande departementschefen har utskottet emellertid funnit, att
det åtminstone f. n. skulle medföra stora praktiska svårigheter att låta de
undantagna bestämmelserna gälla för jordbruket. Utskottet kan därför icke
tillstyrka motionen. Det må framhållas att den omständigheten, att jordbruket
undantages från tillämpningen av vissa av lagens särskilda bestämmelser
om minderåriga, icke innebär, alt de minderåriga inom jordbruket
helt ställas utan skydd mot sådana faror, som de undantagna stadgandena
avse att motverka. Undantaget omfattar nämligen icke 26 §. Denna paragraf
ger möjlighet att ingripa, om minderårig arbetstagare inom jordbruket i
ett visst fall skulle användas till arbete på sätt, som innebär fara för överansträngning
eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
kroppsutveckling. Utskottet vill understryka vikten av att yrkesinspektio
-
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
nens befattningshavare ägna tillbörlig uppmärksamhet åt de minderårigas
arbetsförhållanden inom jordbruket, särskilt beträffande arbetstid och ledighet
för nattvila, och där missförhållande konstateras, i erforderlig utsträckning
påkalla ingripande av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av 54 §
jämförd med 26 § första stycket.
Enligt förslaget ingår 22 § bland de paragrafer, som icke skola äga tilllämpning
å jordbruket. Denna paragraf innehåller endast en definition av
begreppet minderårig. Då av de särskilda bestämmelserna angående minderåriga
26 § skall äga tillämpning även å jordbruket, synes det enligt utskottets
mening vara mest följdriktigt att låta jämväl 22 § gälla för jordbruket.
Motsvarande erinran kan göras mot bestämmelserna i 4 § andra stycket.
Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att 22 § uteslutes ur de i första
och andra styckena av 4 § förekommande uppräkningarna av paragrafer.
Enligt utskottets mening saknas vidare anledning att i fråga om jordbruket
och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren göra undantag från 32 §.
Utskottet föreslår därför, att 4 § första stycket och andra stycket andra
punkten ändras i detta hänseende. Vidare förordar utskottet en redaktionell
jämkning i paragrafens första stycke.
8 §•
Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att frågan
om hur arbetslokaler skulle vara inrättade och beskaffade i huvudsak borde
behandlas icke i arbetarskyddslagstiftningen utan i byggnadsförfattningarna.
I enlighet härmed har i 8 § upptagits ett stadgande, som beträffande
arbetslokaler hänvisar till vad därom må vara särskilt föreskrivet.
Arbetarskyddskommitténs förslag till arbetarskyddslag innehöll däremot
åtskilliga föreskrifter rörande arbetslokalers inrättande och beskaffenhet,
bl. a. att arbetslokal med vissa undantag icke utan distriktschefens (yrkesinspektörens)
medgivande skulle få vara förlagd under jord, dvs. med
golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan, eller i
berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning ej funnes. I Kungl. Maj :ts
förslag har denna bestämmelse uteslutits. I propositionen har emellertid
förutsatts att i tillämpningskungörelsen till lagen skall intagas en motsvarighet
därtill, vilket stadgande dock avses skola begränsas till att omfatta
endast bergverkstäder och därmed jämförliga, helt under jord belägna arbetslokaler.
Enligt denna bestämmelse skulle dylik arbetslokal i regel icke
få inrättas utan medgivande av arbetarskyddsstyrelsen.
I motionen II: 614 har hemställts, att i lagen måtte intagas ett stadgande
av det innehåll som kommittén föreslagit.
Vad först angår underjords- och bergverkstäder finner utskottet det välbetänkt
att anläggandet av dylika arbetslokaler underkastas särskild
kontroll på sätt i propositionen förutsatts. Utskottet har företagit en studieresa
till en större bergverkstad och fick därvid ett bestämt intryck av att arbetet
i dylika lokaler kan erbjuda problem, som ännu icke fått en tillfreds
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 62. 39
ställande lösning. Kännedomen om anledningen till att arbetet i vissa sådana
lokaler i ett flertal fall medför ohälsa för arbetarna, särskilt i psykiskt
hänseende, är ännu så bristfällig, att man f. n. icke vet, hur menliga verkningar
av arbetet skola kunna förebyggas. Utskottet förutsätter, att statens
institut för folkhälsan och arbetarskyddsstyrelsen komma att ägna särskild
uppmärksamhet åt denna fråga och i den mån det fortsatta forskningsarbetet
ger positiva resultat vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de av
forskningen anvisade metoderna att avlägsna eller minska de med arbete
av förevarande slag förenade olägenheterna utan dröjsmål skola komma
till användning i största möjliga utsträckning.
I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet icke tillräcklig
anledning föreligga att, såsom kommittén föreslagit, kräva särskilt
medgivande för att arbetslokal skall få inrättas i källare med golvet mer
än 1,4 meter under markytan eller i sådant utrymme i byggnad, där dagsljus
saknas. I fråga om nytillkommande lokaler måste nämligen den granskning,
som förutsättes skola föregå byggnadslovs beviljande, anses betryggande.
Den av kommittén föreslagna regeln skulle för övrigt medföra den egendomliga
konsekvensen, att särskild tillståndsprövning skulle äga rum i sådana
fall, då man i syfte att i en arbetslokal få större takhöjd, än som skulle
kunna erhållas med golvet 1,39 meter under markytan, ville förlägga golvet
under denna nivå. Vad äldre lokaler angår må framhållas, att byggnadslov
i regel erfordras för att en lokal som tidigare använts för annat
ändamål skall få tagas i bruk som industrilokal; även i dylika fall synes
det obehövligt att kräva någon särskild prövning ur arbetarskyddssynpunkt
utöver den som skall ske i ärendet angående byggnadslov. Utskottet vill
slutligen erinra om att 53 § i förslaget ger möjlighet att förbjuda användandet
av en ur hygieniska eller andra synpunkter otillfredsställande arbetslokal.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.
13 §.
Enligt 13 § i förslaget skola för lämnande av den första hjälpen vid
olycks- eller sjukdomsfall sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga
med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets
beskaffenhet och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
I motionen II: 620 har hemställts, att till 13 § i förslaget måtte fogas följande
tillägg:
»Vid arbetsställe där över tio arbetare sysselsättas eller där särskilda
omständigheter så påkalla skola finnas erforderligt antal förbandskunniga
personer.»
Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att det vore
meningen att i tillämpningskungörelsen till lagen närmare utveckla innebörden
av de förpliktelser som i 13 § av lagförslaget ålagts arbetsgivaren; i
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
sådant hänseende syntes bl. a. böra föreskrivas, att personal med för ändamålet
erforderlig sjukvårdskunnighet skall vara att tillgå vid arbetsställe,
där ett större antal arbetstagare sysselsättas eller där eljest särskilda omständigheter
så påkalla.
Utskottet utgår från att uttrycket »arbetsställe där ett större antal arbetstagare
sysselsättas» i den av departementschefen förordade bestämmelsen är
avsett att tolkas relativt vidsträckt. Det kan enligt utskottets mening icke
anses lämpligt att utbyta detta uttryck mot ett fixerat antal arbetstagare.
Arbetarskyddslagstiftningens tillämpning måste nämligen kunna anpassas
efter vad som vid varje tidpunkt är praktiskt möjligt att genomföra. Om
en viss gräns nu skulle fastställas, måste denna med hänsyn till den relativt
knappa tillgången på personal med erforderlig utbildning sannolikt sättas
högre än som för framtiden skulle vara motiverat. Med hänsyn till vad
sålunda åberopats får utskottet avstyrka bifall till motionen.
19 och 20 §§.
Dessa paragrafer innehålla föreskrifter om arbetstagares ledighet för nattvila.
Rörande denna fråga har föredragande departementschefen anfört följande:
»Gällande
arbetarskyddslag stadgar principiellt förbud mot att minderåriga
arbetstagare och inom industrien anställda kvinnor användas till nattarbete.
Beträffande övriga kategorier av arbetstagare innehåller lagen däremot
endast en vagt avfattad föreskrift om begränsning av nattarbetet. Vid
detta stadgandes tillkomst år 1931 gjorde vidare såväl föredragande departementschefen
som riksdagen vissa uttalanden om en mjuk tillämpning av
stadgandet, vilka medfört att detta i realiteten ger mycket ringa möjlighet
att ingripa mot förekomsten av nattarbete.
Kommitténs förslag innebär en skärpning av den gällande bestämmelsen
om nattvila. Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara förbjudet.
Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet
har undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste hedrivas jämväl nattetid.
Därjämte skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från
nattarbetsförbudet. De föreslagna bestämmelserna äro icke direkt straffsanktionerade;
för straffbarhet förutsättes — liksom enligt gällande arbetarskyddslag
— att arbetsgivaren överträtt eu av yrkesinspektionens
chefsmyndighet i det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av
att stadgandet iakttages.
Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt
land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som föranlett
detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbundna därmed.
Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är förenat
med sådana olägenheter för arbetstagarna, att det ur samhällelig synpunkt
är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner
det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar nattarbetet
under kontroll. Anledning synes mig icke föreligga att — såsom i
vissa yttranden ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet till kommit
-
41
Andni lagutskottets utlåtande nr 62.
léns förslag i denna del tills den vid statens institut för folkhälsan pågående
utredningen om hälsoriskerna vid skiftarbete avslutats.
Det övervägande antalet av remissinstanserna bär icke haft något att
erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbetsgivarhåll
ha dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot
att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna
synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta
av det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kommittén
föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde
förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begränsning
av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde
sålunda komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del
fall kunna måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnadsökningar
eller produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet
måste enligt min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den
bör genomföras även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot
betänkligheterna att i nu rådande läge genomföra en reform av det innehåll
kommittén föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt förslaget
nattarbete utan dispens skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande
samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna
beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöjlighet
att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbetsförbudet
icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av produktionen
av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hänsynstagande
till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åberopas
som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag.
Landsorganisationen har ansett, att dispens borde krävas för allt nattarbete.
Enligt kommittéförslaget är det i första hand arbetsgivaren själv
som bedömer, huruvida ett arbete är sådant att det faller under den generella
undantagsbestämmelsen. Man synes knappast ha anledning befara,
att denna ordning i någon större utsträckning skall medföra en icke avsedd
tillämpning av stadgandet i fråga. Beträffande en mycket stor del av det
nattarbete som nu förekommer lärer det vara alldeles klart, att undantaget
gäller, och vad de tveksamma fallen angår bör man kunna räkna med att
yrkesinspektionens befattningshavare och arbetstagarnas organisationer
komma att se till att dessa bringas under chefsmyndighetens prövning. Med
hänsyn till de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med ett dispensförfarande
av den omfattning, som landsorganisationen ifrågasatt, anser
jag detta system icke böra genomföras med mindre det i praktiken visat sig
vara behövligt. Skulle erfarenheten visa, att den av kommittén föreslagna
ordningen icke leder till tillfredsställande resultat, synes frågan om införande
av dispens för allt nattarbete böra tagas under förnyat övervägande.
Kommitténs förslag att nattarbetsförbudet skall omfatta tiden mellan
klockan 23 och 5 har i yttrandena lämnats ulan erinran, och för egen del
ansluter jag mig därtill. Kommittén har framhållit att tvåskiftsarbetet vid
ett icke ringa antal arbetsställen f. n. började före klockan 5 eller slutade
efter klockan 23. 1 den män delta icke beror på arbelets natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet, som enligt förslaget berättigar
till undantag, måste sålunda skifttiderna ändras, för såvitt icke
dispens kan erhållas. I många fall torde en sådan omläggning kunna ske
utan större olägenhet. Skulle arbetstagarna anse den nuvarande skiftindel
-
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
ningen fördelaktigare — exempelvis enär den möjliggör längre veckovila
eller längre raster eller att första skiftet icke behöver börja så tidigt som
klockan 5 — synes i allmänhet dispens böra beviljas. Därest i ett kollektivavtal
träffats överenskommelse om annan förläggning av arbetstiden, t. ex.
mellan klockan fi och 24, bör generell dispens kunna meddelas för alla
företag, som beröras av avtalet. Att såsom i något yttrande ifrågasatts i
lagen införa ett speciellt undantag beträffande tvåskiltsarbete kan jag icke
finna erforderligt.
Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén, att avvikelse från
nattarbetsförbudet utan särskilt tillstånd skall få ske i fråga om arbete,
som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste bedrivas jämväl nattetid. I motiveringen har kommittén
närmare utvecklat innebörden av denna undantagsregel. Mot det föreslagna
stadgandet — som anknyter till lydelsen av motsvarande föreskrift i gällande
arbetarskyddslag — kan med visst fog anmärkas att det fått en
ganska vag avfattning. Detta torde dock icke kunna undgås, om man ej
vill använda uppräkningsmetoden. Det må i detta sammanhang framhållas,
att överträdelse av nattarbetsbestämmelserna icke är omedelbart belagd
med straff. För min del anser jag den av kommittén föreslagna lydelsen
kunna godtagas. En viss formell jämkning torde böra vidtagas med hänsyn
därtill att stadgandet åsyftar icke blott arbete, som bedrives kontinuerligt,
utan även arbete, som enbart utföres nattetid eller endast till en mindre
del behöver bedrivas å tid mellan klockan 23 och klockan 5, t. ex. nattvaktsarbete,
djurskötsel, förberedelse- och avslutningsarbeten vid tvåskiftsarbete
in. in.
Åtskilliga remissinstanser ha i sina yttranden ingått på spörsmål angående
innebörden i särskilda fall av den av kommittén föreslagna generella
undantagsregeln. Utan närmare kännedom om samtliga för bedömningen
betydelsefulla faktorer kan jag icke här taga ställning till dessa frågor,
utan synes det böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att på grundval
av förebragt utredning avgöra desamma. Därvid lärer vad kommittén i sin
motivering anfört kunna tjäna till ledning.
I detta sammanhang vill jag beröra ett tolkningsspörsmål av mera principiell
innebörd, nämligen frågan huruvida enbart driftsekonomiska skäl
kunna motivera att en verksamhet hänföres till sådant arbete som måste
fortgå jämväl nattetid. En dylik tolkning överensstämmer icke med min
uppfattning. För att driftsekonomiska skäl skola kunna motivera ett avsteg
från nattarbelsförbudet böra de sammanhänga med arbetsprocessens tekniska
natur, exempelvis på det sätt att igångsättningsprocessen kräver så
lång tid, att det icke skulle vara ekonomiskt möjligt att driva verksamheten
i fråga, om driften skulle avbrytas varje natt. Undantagsbestämmelsen bör
sålunda icke anses omfatta fall, där på grund av att den maskinella utrustningen
är mycket dyrbar treskiftsarbete utgör en förutsättning för att
verksamheten skall bli lönande. I dylikt fall kan däremot möjligen dispens
ifrågakomma efter prövning av de föreliggande omständigheterna.
Vid planerandet av nya anläggningar kan självfallet nattarbetsfrågan
stundom ha avgörande betydelse. Chefsmyndigheten bör därför vara skyldig
att lämna bindande förhandsbesked, huruvida en tilltänkt verksamhet faller
under den generella undantagsbestämmelsen eller icke. Den som ämnar
starta en verksamhet bör även vara berättigad att i förväg få en dispensansökan
prövad.
Enligt kommittén skall för s. k. nödfallsarbete fordras anmälan och, där
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
43
sådant arbete varar mer än två dygn, ansökan om tillstånd. Den kritik,
som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt, synes mig befogad.
För min del finner jag det föga konsekvent att underkasta nödfallsarbetet
strängare kontroll än som föreslagits i fråga om tillämpningen av det allmänna
undantagsstadgandet. Jag förordar därför, att nödfallsarbete tillätes
utan några formaliteter. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid nödfallsarbete
uttryckligen undantagas från nattarbetsförbudet, då det knappast
torde kunna inbegripas under den generella undantagsregeln.
I kommittéförslaget har arbetstagare i överordnad ställning helt undantagits
från bestämmelserna om ledighet för nattvila. Huvudregeln om ledighet
för nattvila bör emellertid äga tillämpning även å sådana arbetstagare.
Däremot synes det icke vara lämpligt att i dessa fall kräva dispens för att
avvikelse från huvudregeln skall få äga rum. Om i något fall rätten att använda
överordnad befattningshavare till nattarbete skulle uppenbart missbrukas,
bör arbetarskyddsstyrelsen kunna ingripa.
I sak har jag icke något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga
om förutsättningarna för dispens från det principiella nattarbetsförbudet.
De två i kommittéförslaget först upptagna dispensreglerna synas dock utan
olägenhet kunna sammanslås till en enda av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen
äger medgiva undantag från nattarbetsförbudet, när särskilda skäl
föreligga därtill. Kommitténs i motiveringen gjorda uttalanden rörande
innebörden av dessa bestämmelser ha i yttrandena icke mött några invändningar,
och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört.
''Brådskande leveranser’ synas dock ingalunda alltid böra utgöra tillräckligt
skäl för dispens. En företagare, som åtagit sig så stora leveranser, att
han på förhand bort inse att dessa icke skulle kunna fullgöras utan tillgripande
av nattarbete, bör i allmänhet icke kunna påräkna dispens, såframt
icke sådan kan anses motiverad av andra skäl. Eljest skulle nattarbetsförbudet
lätt kunna göras illusoriskt.
I likhet med kommittén anser jag befogenhet att medgiva dispens böra
tillkomma endast chefsmyndigheten.
Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestämmelse,
enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid
mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett
år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt.
Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att,
såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga eu särskild bestämmelse om
befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av
omställningssvårigheter bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I
den mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispensbestämmelsen
möjlighet att medgiva detta.
1 ett remissyttrande har ifrågasatts obligatorisk läkarundersökning av
alla arbetstagare som användas till nattarbete. Att utan närmare utredning
införa en så vidsträckt undersökningsplikt torde emellertid icke böra ifrågakomma.
Innan någon åtgärd i denna riktning vidtages, synes man i varje
fall böra avvakta resultatet av den vid statens institut för folkhälsan pågående
utredningen om skiftarbetets hälsorisker.»
Förevarande paragrafer i förslaget behandlas i flera motioner. I de likalydande
motionerna 1:444 och 11:617 bar yrkats, att 19 och 20 §§ måtte
utgå. 1 motionerna I: 438 och II: 621, vilka äro likalydande, har föreslagits,
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
att 19 § måtte ändras så, att avvikelse från paragrafens i första stycket uttryckta
huvudregel skall få ske även då så erfordras »för att under ekonomisk
kris främja landets export» ävensom »då av betydande driftsekonomiska
skäl visst arbete bör äga rum mellan klockan 23 och 5». För den
händelse det senare av dessa båda ändringsförslag icke skulle bifallas, hemställa
motionärerna, att riksdagen i varje fall måtte till lagtexten i 20 §
foga »en kommentar, som utsäger att dispens skall givas då viktiga driftsekonomiska
skäl tala därför». I sistnämnda motioner behandlas även femte
stycket av ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna. Motionärerna uttala,
att den där föreskrivna ettårstiden bör utsträckas, förslagsvis till tre
år, och stadgandet utvidgas att omfatta det fallet, att visserligen icke treskiftsarbete
bedrives å ett arbetsställe vid tiden för lagens ikraftträdande
men å arbetsstället därefter installeras före lagens ikraftträdande kontrakterade
maskiner, vilka av driftsekonomiska skäl böra användas dygnet runt.
Slutligen har i de likalydande motionerna I: 440 och II: 619 hemställts, att
19 § i förslaget måtte erhålla följande lydelse:
»Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna
ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Har natur- eller
olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat
avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock arbetstagare, i den mån
det är nödvändigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete
å tid mellan klockan 23 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad ställning
må, där så finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan klockan 23 och
klockan 5 utan hinder av vad i första stycket är stadgat.»
Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning att nattarbete
i allmänhet är förenat med sådana olägenheter för arbetstagarna, att
det ur samhällelig synpunkt är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån
undvikes. Enligt utskottets mening skulle införandet av ett principiellt
nattarbetsförbud ur allmänt sociala synpunkter vara att anse som ett betydelsefullt
framsteg i utvecklingen, även om vidsträckta undantag från
förbudet måste medgivas. Till stöd för det i motionerna I: 444 och II: 617
framförda yrkandet om avslag å de föreslagna bestämmelserna om nattarbete
har främst åberopats vårt lands nuvarande ekonomiska läge. Enighet
torde råda därom, att en ökning av produktionen, särskilt inom exportindustrierna,
utgör den viktigaste förutsättningen för att Sverige skall kunna
komma ur de nuvarande svårigheterna och att det med hänsyn härtill är
angeläget att undvika varje åtgärd, som kan verka produktionshämmande.
Vill man införa skärpta föreskrifter om nattvila, måste dessa därför utformas
så, att de medgiva tillräckligt hänsynstagande till den nuvarande situationen.
Sker detta, saknas enligt utskottets mening anledning att ställa
frågan om ett principiellt nattarbetsförbud på framtiden. Utskottet skulle
betrakta det som en betydande försämring av den föreslagna arbetarskyddslagen,
om bestämmelserna om nattvila skulle utgå ur förslaget.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62. 45
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 444 och II: 617.
Vad härefter angår det i motionerna I: 440 och II: 619 framförda yrkandet
att — bortsett från nödfallssituationer — nattarbete i intet fall skulle
få bedrivas utan dispens från arbetarskyddsstyrelsen, avstyrker utskottet
detsamma under åberopande av de skäl föredragande departementschefen
anfört mot eu dylik utformning av stadgandena om nattvila.
Såsom tidigare anförts anser utskottet det nödvändigt att lagens föreskrifter
om nattvila utformas så, att de medgiva tillräckligt hänsynstagande
till den rådande ekonomiska situationen. Enligt utskottets mening uppfylla
de i propositionen föreslagna bestämmelserna detta krav. Såsom departementschefen
framhållit torde sålunda det mesta av det nattarbete, som
f. n. bedrives, omfattas av det föreslagna generella undantagsstadgandet
från nattarbetsförbudet. Vidare ger förslaget arbetarskyddsstyrelsen en allmän
befogenhet att dispensera från förbudet. Skulle arbetarskyddsstyrelsen
vägra dispens, föreligger enligt förslaget möjlighet att genom besvär
underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Enligt utskottets mening kan
det icke vara lämpligt att, såsom ifrågasatts i motionerna I: 438 och II: 621,
utvidga det generella undantagsstadgandet att omfatta även sådana fall,
där nattarbete erfordras för att under ekonomisk kris främja landets export.
Bedömandet härav synes icke böra i första hand överlämnas till den
enskilde arbetsgivaren. Dispensregeln erbjuder tillräcklig möjlighet att beakta
dylika fall. I detta sammanhang vill utskottet beröra det i sistnämnda
motioner gjorda yrkandet, att den i propositionen föreslagna övergångstiden
för nattarbetsförbudets ikraftträdande måtte utsträckas från ett till
förslagsvis tre år. Enligt utskottets mening tala vissa skäl, delvis av psykologisk
natur, för en förlängning av den i propositionen fixerade tiden.
Med hänsyn till angelägenheten av att i rådande läge icke åstadkomma
några rubbningar i produktionen lärer det nämligen knappast vara möjligt
att under de närmaste åren genomföra någon verklig inskränkning av nattarbetets
nuvarande omfattning. Ansökningar om dispens att efter den nya
lagens ikraftträdande fortsätta nu bedrivet nattarbete skulle därför sannolikt
regelmässigt komma att bifallas. Under sådana förhållanden skulle det
icke utan visst fog kunna anses såsom onödigt krångel att belasta industrien
och myndigheterna med ett dispensförfarande. Enligt utskottets mening
synes det emellertid icke vara erforderligt att utsträcka övergångstiden
längre än till två år från dagen för lagens ikraftträdande, dvs. till den 1 juli
1951. Före denna tidpunkt kan det väntas bli möjligt att erhålla sådan
överblick över utvecklingen, att det kan vara lämpligt att taga under omprövning
i vad mån det fortfarande är nödvändigt att fortsätta nu bedrivet
nattarbete.
Utskottet kan icke dela den i motionerna I: 438 och II: 621 uttalade meningen,
alt avvikelse från nattarbetsförbudet skulle få ske utan dispens, då
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
betydande driftsekonomiska skäl talade därför. Därigenom skulle nämligen
risk föreligga att huvudsyftet med de i propositionen föreslagna bestämmelserna
angående nattarbetet — att inskränka sådant nattarbete som
uteslutande bedrives av ekonomiska skäl — i viss mån komme att förfelas.
Icke heller kan utskottet biträda det i dessa motioner framställda andrahandsyrkandet,
att från riksdagens sida till lagtexten måtte fogas en kommentar
av innehåll att dispens skall givas då viktiga driftsekonomiska skäl
tala därför. En företagares enskilda intresse av att bedriva nattarbete utgör
enligt utskottets mening icke i och för sig tillräckligt motiv för att tilllåta
nattarbete, hur betydande detta intresse än skulle vara. För att dispens
skall kunna givas synes det böra krävas, att därutöver föreligga andra omständigheter,
som kunna göra nattarbete försvarligt. Dispensprövningen bör
sålunda innefatta en allsidig avvägning av omständigheterna i det särskilda
fallet.
21 §.
I denna paragraf meddelas föreskrifter om veckovila. Enligt första stycket
skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag,
för varje period om sju dagar åtnjuta minst tjugofyra timmars sammanhängande
ledighet. Emellertid skall enligt andra stycket arbetarskyddsstyrelsen,
efter hörande av vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare, äga medgiva undantag härifrån för visst slag av arbete
eller visst arbetsställe.
I flera motioner har yrkats, att vissa kategorier av arbetstagare måtte
undantagas från bestämmelserna om veckovila. Sålunda har i de likalydande
motionerna I: 438 och II: 621 föreslagits undantag för djurskötare,
fastighetsarbetare och flottningsarbetare. I motionerna 1:442 och 11:616,
vilka äro likalydande, har hemställts om »sådan ändring i det föreliggande
lagförslaget att den i 21 § angivna sammanhängande ledigheten inskränkes
för djurskötare till 24 timmar per i lantarbetstidslagen fastställd tvåveckorsperiod».
I motionen II: 623 har motionären, efter att ha framhållit de
svårigheter, som förslagets genomförande enligt motionärens mening skulle
medföra för konditoribranschen, uttalat att de möjligheter, som stode till
buds, syntes vara antingen att formulera en allmänt hållen undantagsbestämmelse
av innehåll att avvikelse från föreskrifterna finge ske, där
så påkallades av arbetets natur, allmänhetens behov eller annan särskild
omständighet, eller ock att direkt uppräkna vissa fall då undantag generellt
medgåves; enligt båda alternativen förelåge möjlighet att från dispenstvånget
undantaga även vissa andra grupper, för vilka i remissyttrandena
ifrågasatts generella undantagsbestämmelser, såsom djurskötare, fastighetsarbetare,
vissa tjänstemannakategorier in. fl.
Utskottet vill icke bestrida, att det åtminstone f. n. icke torde vara möjligt
att inom alla slag av verksamhet genomföra sådan veckovila, som före
-
47
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
skrives i paragrafens första stycke. Bl. a. gäller detta beträffande djurskötseln.
Kungl. Maj :ts förslag erbjuder emellertid vidsträckta möjligheter
till dispens från huvudregeln om veckovila. Föredragande departementschefen
har förutsatt, att generell dispens för viss tid eller tills vidare skall
kunna beviljas för visst slag av arbete. Sådan dispens kan exempelvis sökas
av en arbetsgivarorganisation, och beviljas densamma, omfattar den även de
arbetsgivare inom ifrågavarande område, vilka icke äro medlemmar av
sökandeorganisationen. Ett dylikt dispensförfarande kan enligt utskottets
mening näppeligen anses vara betungande. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning att det icke kan anses lämpligt att i lagen
generellt undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om
veckovila. För denna ståndpunkt talar enligt utskottets mening — förutom
den omständigheten att förslaget ger tillräcklig möjlighet att genom dispens
tillgodose det behov av generella undantag som må föreligga -— att det ur
principiell synpunkt måste anses betydelsefullt, att lagen uppställer tjugofyra
timmars sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod som
ett mål, mot vilket man bör sträva, även om det icke lärer vara möjligt att
inom överskådlig tid uppnå detsamma över hela linjen. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet de motionsvis framställda yrkandena om ändring i
förslaget. Vad djurskötarna angår vill utskottet i detta sammanhang som
sin åsikt uttala, att genom generell, tills vidare gällande dispens bör medgivas
sådan avvikelse från föreskrifterna om veckovila, som föreslagits i
motionerna 1:442 och 11:616.
Inom utskottet har framhållits, att inom verksamhet, varest bedreves
kontinuerligt treskiftsarbete med skiftväxling varje vecka, det ena skiftlaget
var tredje vecka icke kunde erhålla längre veckovila än sexton timmar
samt att, om 21 § skulle tolkas så, att dispens erfordrades i dylika
fall, denna paragraf icke stode i god överensstämmelse med 19 §, enligt
vilken av tekniska skäl betingat kontinuerligt skiftarbete finge försiggå
utan särskilt tillstånd. Utskottet utgår från att berörda fall kan hänföras
under den undantagsbestämmelse i första stycket, som medger avvikelse
från huvudregeln om veckovila utan föregående dispens, då särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag.
Slutligen må nämnas, att i motionerna I: 438 och II: 621 yrkats att beslutanderätten
i fråga om dispens uppdrages åt yrkesinspektören, då det
gäller tillämpning av 21, 24, 25, 29 §§, 33 §, med undantag då det gäller
dispens enligt regeln under a), 37 § och 56 g. Av skäl som angivas nedan
under 72 § avstyrker utskottet bifall till detta yrkande.
23 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om minimiålder för användande
i arbete. Enligt andra stycket kan under vissa förutsättningar dispens beviljas
från huvudregeln i första stycket. Utskottet anser det vara önskvärt
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
att generell dispens, avseende alla minderåriga som uppnått viss ålder, kan
beviljas i fråga om vissa utpräglat lätta arbeten under ferietid. Då avfattningen
av andra stycket icke synes hindra att dispensbestämmelsen tilllämpas
på detta sätt, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot
densamma.
24 §.
I första stycket av denna paragraf uppställes liksom i gällande lag en
högre åldersgräns för industriellt och därmed likställt arbete än för arbete
i allmänhet. Förslaget innebär en höjning av den särskilda åldersgränsen
från fjorton till femton år. Enligt andra stycket äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år eller under kalenderåret
uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som omfattas av förbudet i
första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan anses vara till gagn för honom.
I de likalydande motionerna I: 438 och II: 621 har hemställts, att orden
»Minderårig, som ej fyllt femton år» i första stycket måtte utbytas mot
orden »Minderårig, som ej fyllt eller under kalenderåret fyller femton år».
Motionärerna ha vidare uttalat, att andra stycket kunde utgå, om detta
förslag bifölles. I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från besiktningsläkarna
Ahlmark och Lundgren har likaledes ifrågasatts att anknyta åldersgränsen
för industriellt och därmed likställt arbete till ingången av det
kalenderår, under vilket den minderårige fyller femton år.
Utskottet vill erinra om att i fråga om den allmänna åldersgränsen i
propositionen gjorts den avvikelsen från arbetar skyddskommitténs förslag,
att den minderårige icke behöver ha fyllt fjorton år, utan att det är tillräckligt
att han under kalenderåret uppnår denna ålder. Som skäl härför
har anförts, att vid en sjuårig skolplikt skolgången normalt avslutades på
försommaren det kalenderår, under vilket den minderårige fyller fjorton
år, att kommitténs förslag med hänsyn därtill innebure att omkring hälften
av de minderåriga icke skulle kunna inträda i förvärvslivet omedelbart
efter fullgjord skolgång, att en period av sysslolöshet mellan skolgångens
slut och inträdet i arbetet skulle uppkomma, om dispens icke erhölles,
samt att det syntes mindre tilltalande att för alla dessa fall anlita dispensvägen.
Enligt utskottets mening tala i viss mån samma skäl för att även
den särskilda åldersgränsen för industriellt och därmed likställt arbete
anknytes till kalenderåret. I åtskilliga skoldistrikt, främst större städer,
omfattar skolplikten f. n. åtta år, vilket innebär, att skolgången i normala
fall avslutas i juni det år den minderårige fyller femton år. Kungl. Maj:ts
förslag skulle sålunda medföra att ett betydande antal minderåriga, som
hade för avsikt att söka sig till industrien, måste antingen ägna sig åt
icke-industriellt arbete, t. ex. budskickning, för en eller ett par månader
eller också söka dispens, vilken sannolikt regelmässigt skulle komma att
Andra lagutskottets utlåtande nr <>2.
49
beviljas. Utskottet anser, att en sådan ordning icke skulle vara tillfredsställande.
I sin skrivelse till utskottet ha de tidigare nämnda besiktningsläkarna
hänvisat till en utredning, enligt vilken de minderåriga i ifrågavarande
ålder numera vore betydligt bättre utvecklade än tidigare, samt
uttalat, att de icke funnit någon ändring av den nu gällande 14-årsgränsen
för industriellt arbete vara påkallad. För en anknytning av åldersgränsen
till kalenderåret talar även den omständigheten, att det av praktiska skäl
synes önskvärt att stadgandena om den allmänna minimiåldern och om
den speciella minimiåldern för industriellt arbete såvitt möjligt konstrueras
på samma sätt. Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet, att första
stycket i enlighet med vad som yrkats i motionerna I: 438 och II: 621
ändras så, att minderårig får användas till industriellt och därmed likställt
arbete, om han fyllt eller under kalenderåret fyller femton år.
Vad angår andra stycket i 24 § delar utskottet icke motionärernas uppfattning
att detta stycke kan utgå. Utskottet anser tvärtom att dispensmöjligheterna
i någon mån böra utvidgas. Såsom stadgandet i andra stycket
avfattats synes endast individuell dispens, men icke generellt undantag för
visst slag av arbete kunna medgivas. Såvitt angår feriearbete är det enligt
utskottets mening onödigt att kräva dispens i det särskilda fallet, då fråga
är om arbete av utpräglat lätt beskaffenhet. Utskottet anser därför stadgandet
böra ändras så, att beträffande feriearbete generellt undantag för
visst slag av arbete skall kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, dock
endast i fråga om synnerligen lätt arbete. Enligt propositionen föreligger
ingen möjlighet att tillåta den som ej fyllt eller under året fyller fjorton år
att deltaga i något som helst industriellt eller därmed likställt arbete, hur
lätt arbetet än må vara. Inom vissa industrier förekomma en del speciella
arbetsuppgifter av så enkel beskaffenhet, att de utan risk torde kunna utföras
av trettonåringar som feriearbete, t. ex. märkning av sågverksindustriens
produkter. Utskottet förmenar, att lagen icke helt bör utesluta möjligheten
av att i fråga om synnerligen lätt arbete under ferietid gå under
den i lagförslagets dispensbestämmelse angivna åldersgränsen. Med hänsyn
härtill föreslår utskottet, att i lagen icke fastställes någon lägsta åldersgräns
för undantag, såvitt angår synnerligen lätt arbete under ferietid. Utskottet
förutsätter, att befogenheten att underskrida den för andra dispensfall
fastställda minimiåldern kommer att utnyttjas i ytterst begränsad omfattning
och att undantag icke i något fall meddelas för den som ej fyllt
tretton år. Den av utskottet föreslagna ändringen medför, att i vissa dispensärenden
enligt 24 § även kommer att erfordras dispens från huvudregeln
i 23 §.
25 §.
Paragrafen innehåller i första stycket ett allmänt förbud mot att använda
minderårig till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å
4 — Bilmng till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 2 and. Nr 02.
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats. Från detta förbud
kan enligt andra stycket arbetarskyddsstyrelsen, när särskilda skäl äro
därtill, medgiva undantag beträffande yngling, som fyllt sexton år och som
vid läkarbesiktning befunnits äga god hälsa och kroppsutveckling.
I de likalydande motionerna I: 439 och II: 618 har utan närmare motivering
yrkats, att paragrafens andra stycke måtte utgå. Under åberopande
av svårigheterna för gruvindustrien att rekx-ytera erforderlig arbetskraft
har i de likalydande motionerna 1:438 och 11:621 yrkats, att riksdagen
måtte uttala önskvärdheten av att dispens meddelas efter liberala grundsatser.
Utskottet anser i likhet med arbetarskyddskommittén och föredragande
departementschefen, att möjlighet bör finnas att medgiva dispens från förbudet
mot minderårigs användande till under jordsarbete i gruvor. De i lagförslaget
angivna förutsättningarna för dispens synas innebära tillräcklig
garanti mot att dispens meddelas, där detta med hänsyn till den minderåriges
hälsa skulle vara olämpligt. Utskottet avstyrker därför det i motionerna
I: 439 och II: 618 framställda yrkandet. Med anledning av det i motionerna
I: 438 och II: 621 uttalade önskemålet vill utskottet allenast framhålla,
att rådande brist på arbetskraft inom gruvindustrien torde få anses
utgöra sådant särskilt skäl, som enligt förslaget kan föranleda dispens.
Skulle arbetskraftstillgången framdeles bli tillräcklig, synes däremot dispens
böra ifrågakomma endast i undantagsfall.
31 §.
Angående minderårigas arbetstid föreslås i propositionen att, utöver vad
eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden,
skall gälla, att minderårig icke må användas till arbete mer än 10 timmar
om dygnet eller 54 timmar i veckan. Från denna regel medgivas vissa
undantag.
I de likalydande motionerna 1:439 och 11:618 har hemställts, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:
»Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författningar
stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig
icke i något fall må användas till arbete mer än 7 timmar av dygnet
eller 40 timmar i veckan.»
Enligt utskottets mening innefatta de i propositionen upptagna bestämmelserna
en i förhållande till gällande arbetstidslagar lämplig avvägning.
Utskottet avstyrker därför det motionsvis framförda ändringsyrkandet.
Såsom departementschefen framhållit kan ett förnyat ställningstagande
till de här berörda frågorna bli erforderligt sedan arbetstidsutredningen
slutfört sitt arbete. De föreslagna bestämmelserna böra alltså betraktas
såsom ett provisorium i avbidan på resultatet av översynen av arbetstidslagstiftningen
i dess helhet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
51
33 §.
Enligt första stycket i denna paragraf skall minderårig arbetstagare för
nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar
varje dygn, i vilken ledighet skall ingå, om den minderårige ej fyllt sexton
år, tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och 5.
Dispens härifrån skall enligt andra stycket i viss utsträckning kunna medgivas.
Såvitt angår minderårig som fyllt 16 år innebär den i lagförslaget upptagna
huvudregeln ingen ändring i vad som f. n. gäller. Arbetarskyddslcommittén
hade däremot, i syfte att bereda möjlighet till längre raster vid tvåskiftsarbete,
föreslagit utbyte av klockslaget 22 mot 23. Till motivering för
den på förevarande punkt gjorda avvikelsen från kommittéförslaget har
föredragande departementschefen hl. a. anfört, att en generell framflyttning
av ifrågavarande tidpunkt syntes kunna giva anledning till missbruk och
att de föreslagna dispensmöjligheterna erbjöde möjlighet att tillgodose det
legitima behov av att använda minderårig till arbete mellan klockan 22 och
23, vilket i särskilda fall kunde föreligga. Som ytterligare skäl mot att f. n.
ändra bestämmelsen har åberopats att frågan om revision av — den av
Sverige icke ratificerade — konventionen angående barns nattarbete inom
industrien komme att upptagas till behandling innevarande år.
Vid internationella arbetsorganisationens konferens i San Francisco i år
antogs en reviderad konvention angående minderårigas nattarbete inom
industrien. Beträffande minderårig som fyllt sexton år gäller enligt konventionen
såsom huvudregel, att nattvilan skall omfatta minst tolv på varandra
följande timmar och att i denna tidrymd skall enligt vederbörande
myndighets bestämmande ingå en tidsperiod av minst sju på varandra följande
timmar mellan klockan 22 och 7. Denna konvention är från svensk
sida f. n. föremål för remissbehandling.
Frågan om minderårigs ledighet för nattvila har föranlett flera motioner.
Sålunda har i de likalydande motionerna I: 438 och II: 621 — i vilka yrkats
den ändringen av stadgandena om kvinnas ledighet för nattvila, att sju
timmar mellan klockan 22 och 6 skola ingå i den föreskrivna ledigheten om
elva timmar — ifrågasatts, om icke för vinnande av enhetliga arbetsförhållanden
enahanda bestämmelser borde tillämpas för minderåriga arbetstagare
över sexton år. I de likalydande motionerna I: 439 och II: 618 har
hemställts, att 33 § måtte erhålla följande lydelse:
»Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar varje dygn. 1 denna ledighet skall
ingå tiden mellan klockan 19 och klockan 6.»
Slutligen har i de likalydande motionerna 1:444 och 11:617 yrkats den
ändringen i 33 §, att »klockan 22» måtte ersättas med »klockan 23».
Utskottet anser tillräcklig anledning saknas att företaga eu så ingripande
52 Andra lagutskottets utlåtande nr C>2.
inskränkning av möjligheterna att använda minderårig till arbete, som föreslagits
i motionerna I: 439 och II: 618. Övriga motioner åsyfta att avlägsna
vissa olägenheter, som lagförslaget enligt motionärernas mening skulle
medföra i fråga om minderårigas sysselsättande i tvåskiftsarbete. Utskottet
kan icke tillstyrka att den tid av dygnet då det skall vara förbjudet att låta
minderårig över sexton år arbeta, i enlighet med vad som föreslagits i motionerna
I: 444 och II: 617 begränsas till att omfatta tiden mellan klockan
23 och 5, då en dylik ändring skulle strida mot San Francisco-konventionen.
Däremot hyser utskottet sympatier för att en viss rörlighet i fråga om
den förbjudna periodens förläggning medgives, såsom skett i nämnda
konvention. Enligt utskottets mening är det nämligen, åtminstone i de
större städerna, i allmänhet lämpligare, att tvåskiftsarbetet förlägges mellan
klockan 6 och 23 än mellan klockan 5 och 22. Arbetarskyddslagens
bestämmelser om nattvila för minderåriga över sexton år synas därför böra
medgiva rätt att välja mellan dessa alternativ. Emellertid vill utskottet
icke föreslå att lagförslaget nu ändras i denna riktning. Bestämmelserna
om minderårigs ledighet för nattvila sammanhänga nämligen i viss mån
med motsvarande stadganden beträffande kvinnliga arbetstagare, och av
skäl som nedan angivas har utskottet funnit ändring i dessa stadganden
icke böra f. n. genomföras. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t kommer
att upptaga frågan till övervägande i samband med att spörsmålet om ratifikation
av San Francisco-konventionen underställes nästa års riksdag. För
övrigt må framhållas, att lagförslaget öppnar möjlighet till dispens att förlägga
tvåskiftsarbete av minderåriga mellan klockan 6 och 23.
36 och 37 §§.
Dessa paragrafer förbjuda kvinnas användande till nattarbete inom industrien
och hantverket. Liksom i gällande lag föreskrives i förslaget, att
ledigheten för nattvila skall omfatta minst elva timmar, i vilken ledighet
tiden mellan klockan 22 och 5 skall ingå. I 36 § andra stycket och i 37 §
ha upptagits vissa begränsade undantagsbestämmelser, vilka i stort sett äro
av samma innehåll som motsvarande stadganden i gällande lag.
Arbetar skyddskommittén hade föreslagit vissa uppmjukningar av det
speciella nattarbetsförbudet för kvinnor, bl. a. att den förbjudna perioden
skulle inskränkas till tiden mellan klockan 23 och 5. Föredragande departementschefen
har emellertid ansett ställningstagandet till detta spörsmål
böra anstå tills frågan om revision av 1934 års — av Sverige icke ratificerade
— konvention angående kvinnors nattarbete avgjorts.
Å den tidigare omnämnda internationella arbetskonferensen i San Francisco
innevarande år antogs en reviderad konvention angående kvinnors
nattarbete inom industrien. Enligt denna konvention skall nattvilan omfatta
minst elva på varandra följande timmar, vari enligt vederbörande
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
myndighets bestämmande skall ingå en tidsperiod av minst sju på varandra
följande timmar mellan klockan 22 och 7. Konventionen är från
svensk sida f. n. föremål för remissbehandling.
I de likalydande motionerna I: 438 och II: 621 har i viss anslutning till
reglerna i nyssnämnda konvention yrkats, att 36 § måtte ändras så, att
kvinna, som användes i hantverks- eller industriellt arbete, skall för nattvila
ha elva timmars oavbruten ledighet, vari skola ingå sju timmar mellan
klockan 22 och 6. Vidare har i de likalydande motionerna I: 444 och II: 617
föreslagits att tidpunkten »klockan 22» utbytes mot »klockan 23». I den
förut omnämnda skrivelsen från Yrkeskvinnors samarbetsförbund har hemställts,
att de särskilda bestämmelserna om kvinnors nattvila måtte utgå
ur förslaget.
Enligt utskottets mening bör det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor
alltjämt bibehållas. I likhet med departementschefen anser nämligen utskottet
den omständigheten, att de i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna
och deras fackliga organisationer motsatt sig det från visst kvinnohåll
framförda kravet på förbudets upphävande, utgöra ett kraftigt belägg
för att behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses
föreligga. Man får i detta sammanhang icke glömma, att många av de inom
industrien sysselsatta kvinnorna vid sidan av sitt förvärvsarbete ha att
sköta hem och barn; skulle nattarbete tillåtas, uppkomme stor risk för att
dessa kvinnor icke skulle få tillfälle till erforderlig vila under dagen. Beträffande
de motionsvis framförda yrkandena om ändring i förslaget vill
utskottet i huvudsak hänvisa till vad utskottet anfört angående motsvarande
yrkanden om ändring i 33 §. Utskottet anser sålunda, att det för
många fall skulle vara lämpligare att den förbjudna perioden omfattade
tiden mellan klockan 23 och 6 i stället för tiden mellan klockan 22 och 5,
men utskottet finner sig icke böra föreslå någon ändring i förslaget på
denna punkt. Ett hinder mot att nu genomföra en dylik ändring utgör det
förhållandet, att den skulle strida mot den av Sverige ratificerade Bernkonventionen,
som stadgar en uppsägningstid av ett år. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t, i samband med att frågan om ratifikation av San
Francisco-konventionen underställes riksdagen, upptar frågan om den närmare
utformningen av bestämmelserna angående kvinnors nattarbete till
förnyad prövning.
40 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om utseende av skyddsombud.
Enligt tredje stycket skall arbetarskyddsstyrelsen äga befogenhet att, där
förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, medgiva lokal
organisation rätt att utse skyddsombud utan anknytning till visst arbetsställe,
s. k. regionala skyddsombud. Enligt propositionen tar detta stadgande
främst sikte på byggnads- och anläggningsverksamhet. Utskottet vill
54
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
i anslutning härtill framhålla, att utskottet delar den uppfattning, som
kommit till uttryck i Landsorganisationens yttrande över kommittéförslaget,
att generellt medgivande att tillsätta regionala skyddsombud bör
kunna ifrågakomma för skogs- och flottningsarbetet eller åtminstone
huvuddelen därav.
47 §.
Denna paragraf innehåller huvudgrunderna för organisationen av tillsynen
å lagens efterlevnad. Tillsynen skall utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare
och kommunala tillsynsmän. Vidare stadgas bl. a. att inspektionens
befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad
personal.
I de likalydande motionerna 1:437 och 11:615 har yrkats, att i lagen
måtte uppräknas de olika befattningarna inom yrkesinspektionen, nämligen
—• förutom yrkesinspektörer — distriktsingenjörer, yrkesunderinspektörer
samt socialinspektörer. 1 motionen uttalas, att det vore angeläget för arbetstagarna
att socialinspektörens arbete bleve erkänt och lagligen sanktionerat,
varför det vore av stor betydelse att socialinspektörsbefattningen
bleve nämnd i lagen.
Utskottet kan icke finna att något väsentligt intresse skulle tillgodoses
genom den i motionerna ifrågasatta ändringen. Å andra sidan skulle ett bifall
till motionerna medföra den olägenheten, att varje ändring i fråga
om benämningarna på befattningarna inom yrkesinspektionen skulle förutsätta
ändring i arbetarskyddslagen. Den i motionerna gjorda uppräkningen
av befattningar är för övrigt icke fullständig. Utskottet avstyrker med hänsyn
till det anförda bifall till motionerna. Dessa torde åtminstone delvis
ha föranletts av farhågor för att socialinspektörernas inbegripande under
beteckningen yrkesinspektören underordnad personal avsetts skola innebära
en avvikelse från vad som i propositionen nr 184 till årets riksdag
(s. 108) uttalats angående socialinspektörernas ställning. Så är emellertid
uppenbarligen icke fallet.
48 och 49 §§.
I dessa paragrafer meddelas vissa föreskrifter angående den kommunala
tillsynen över arbetarskyddslagens efterlevnad. Enligt 48 § första stycket
skall hälsovårdsnämnd utse en eller flera lämpliga personer att utöva den
kommunala tillsynen. Hälsovårdstillsyningsman skall vara pliktig att, om
han förordnas därtill, tillika vara kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen.
I andra stycket föreskrives, att kommunal tillsynsman skall
av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget. Skulle hälsovårdsnämnd
underlåta att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga erforderliga
åtgärder mot tillsynsman, som försummat sina åligganden, äger
Andra lagutskottets utlåtande nr 62. 55
jämlikt 49 § länsstyrelsen uppdraga tillsynens utövande åt person, som av
länsstyrelsen förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov
bestämma den gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till
tillsynsmannen.
I de likalydande motionerna 1:443 och 11:622 har anförts bl. a. följande.
I de många mindre kommunerna komme uppdraget som kommunal
tillsynsman att få karaktären av ett vanligt kommunalt förtroendeuppdrag.
Endast i de större och medelstora städerna kunde det bli fråga om en tjänst,
som helt sysselsatte sin innehavare. Det utmärkande för kommunallagarnas
regler om ersättning till kommunala förtroendemän kunde sägas vara, att
det vore beroende på kommunens beslutande organ, huruvida över huvud
taget ersättning skulle utgå. Förslagets bestämmelser om ersättning till
kommunal tillsynsman innebure ett avsteg från eljest tillämpade principer
i fråga om ersättning till kommunala funktionärer. I den mån de kommunala
tillsynsmännen bleve likställda med kommunala förtroendemän,
borde ersättningsfrågan lösas i ett större sammanhang. I den mån de åter
bleve att betrakta som kommunala tjänstemän, vore bestämmelser om ersättning
överflödiga, enär kommunaltjänstemännens lönefrågor numera
regelmässigt avgjordes efter förhandlingar mellan parterna. Motionärerna
hemställde, att i 48 och 49 §§ måtte vidtagas sådana ändringar, som överensstämde
med de i motionerna anförda synpunkterna.
Vad först angår ersättningsbestämmelsen i 49 § vill utskottet framhålla,
att en motsvarighet till densamma finnes i gällande arbetarskyddslags 24 §.
En dylik bestämmelse synes enligt utskottets mening vara nödvändig för att
komma till rätta med en kommun, som försummar sina åligganden i
fråga om den kommunala tillsynen. Det i 48 § andra stycket upptagna stadgandet
om ersättning saknar däremot motsvarighet i gällande lag. Bestämmelsen
har tillkommit på förslag av arbetarskyddskommittcn, som till stöd
för förslaget åberopat, att erfarenheten givit vid handen alt det, om den
kommunala tillsvnen skulle bli effektiv, vore nödvändigt att kommunal tillsynsman
erhölle ersättning för sitt arbete. Kommittén framhöll vidare, att tillsynsuppdraget
icke borde betraktas endast som ett förtroendeuppdrag. Utskottet
anser likaledes, att ett uppdrag att vara kommunal tillsynsman icke
är att likställa med ett vanligt kommunalt förtroendeuppdrag. De kommunala
tillsynsmännen fullgöra en uppgift, som torde få anses vara av statlig
natur, men som av praktiska skäl lagts på kommunerna. Enligt utskottets
mening är det av vikt för den kommunala tillsynens effektivitet, att
de kommunala tillsynsmännen tillförsäkras ersättning för sitt arbete. Utskottet
kan icke underlåta att framhålla, att de i lagförslaget upptagna bestämmelserna
om ersättning till kommunal tillsynsman allenast utgöra ett
fixerande i lagtext av det i propositionen nr 184 till årets riksdag gjorda
uttalandet i ämnet (s. 118) samt att riksdagen i denna del lämnat nämnda
proposition utan erinran. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
motionerna. Utskottet vill emellertid understryka föredragande departementschefens
uttalande, att stadgandet om att kommunal tillsynsman skall
åtnjuta ersättning icke innebär att särskild ersättning för hälsovårdstillsyningsmans
befattning med arbetarskyddsärenden skall behöva utgå, om
denne eljest av kommunala medel åtnjuter lön och andra förmåner i skälig
omfattning. Det sagda synes enligt utskottets mening böra gälla icke
endast beträffande hälsovårdstillsyningsman utan även i fråga om annan
kommunal befattningshavare, som enligt de för befattningen gällande föreskrit
terna ar skyldig att utan särskild ersättning åtaga sig förordnande att
vara kommunal tillsynsman.
53 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om tvångsmedel för genomförande
av lagens föreskrifter i form av förbud och föreläggande. Förslaget
innebär den nyheten i förhållande till gällande lag, att såsom ett alternativ
till förbudsförfarandet införts befogenhet för yrkesinspektör att förelägga
arbetsgivare att inom angiven tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa ett
konstaterat missförhållande. Underlåtenhet att efterkomma ett dylikt 1''öreläggande
är i förslaget belagt med straff.
I motionen II: 614 har yrkats, att i enlighet med vad arbetarskyddskommittén
föreslagit vitesföreläggande skall kunna komma till användning
mot arbetsgivare för att framtvinga åtgärder till förekommande av ohälsa
eller olycksfall i arbete.
Enligt utskottets mening saknas anledning alt bifalla det i motionen framstallda
yrkandet. Det i propositionen upptagna tvångsmedlet föreläggande
vid straffansvar måste anses fylla samma funktion som ett vitesföreläggande
och har därjämte den förtjänsten, att det icke drabbas av de principiella
betänkligheter, som anförts mot att anförtro en yrkesinspektör befogenhet
att ålägga vite.
72 §.
Enligt åtskilliga stadganden i förslaget kan dispens i viss utsträckning
meddelas från lagens bestämmelser. Dispensbefogenheten har i samtliga
dessa stadganden anförtrotts arbetarskyddsstyrelsen. Enligt 72 § äger emellertid
arbetarskyddsstyrelsen i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfardar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 g. Denna delegationsbefogenhet
avser sålunda endast dispens från den lägsta av åldersgränserna
för minderårigs användande i arbete samt från föreskrifterna
om fullgjord folkskolplikt såsom villkor för arbetsanställning och om periodisk
läkarbesiktning av minderåriga.
I de likalydande motionerna I: 438 och II: 621 har, såsom berörts i samband
med 21 §, yrkats att beslutanderätten i fråga om dispens uppdrages
åt yrkesinspektören, då det gäller tillämpning av 21, 24, 25, 29 gg, 33 g
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
57
med undantag då det gäller dispens enligt regeln under a), 37 § och 56 §.
För yrkandet i motionerna tala enligt utskottets mening vissa skäl. Sålunda
överensstämmer detta med de tendenser till decentralisering, som på
senare tid kommit till uttryck. Ett dispensförfarande måste onekligen bli
mer tungrott om det förlägges till en centralmyndighet än om det äger rum
hos en lokalmyndighet. Utskottet anser sig det oaktat icke kunna tillstyrka
motionsyrkandet. Enligt flera stadganden kan generellt undantag medgivas
för visst slag av arbete. Befogenheten att meddela sådan dispens kan uppenbarligen
icke anförtros ett lokalorgan, och det torde ej heller ha varit
motionärernas mening att handläggningen av sådana ärenden skulle decentraliseras.
Ett av de viktigaste skälen för centralisering av dispensärendena
är önskvärdheten av att få till stånd en enhetlig lagtillämpning. Under
de första åren av en ny lags giltighetstid är det synnerligen betydelsefullt
att chefsmyndigheten får tillfälle att utbilda en enhetlig praxis. Utskottet
delar icke motionärernas uppfattning att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet
att utfärda anvisningar och de enskildas klagorätt skulle utgöra tillräcklig
garanti för att tillämpningen även vid decentralisering av dispensärendena
skulle bli enhetlig. Vidare må framhållas att representanter för
arbetsgivare och arbetstagare i viss utsträckning förutsatts skola deltaga i
arbetarskyddsstyrelsens handläggning av dispensärenden. Om dispensbefogenheten
decentraliserades, skulle man gå miste om denna värdefulla medverkan.
Emellertid pågår f. n. en utredning om möjligheten att ute i inspektionsdistrikten
införa ett system med partsrepresentanter vid yrkesinspektörens
sida. Skulle en sådan ordning komma till stånd synes det, sedan
lagen varit i tillämpning några år, böra upptagas till förnyat övervägande,
om icke befogenheten att meddela dispens i viss utsträckning skulle kunna
decentraliseras.
74 §.
I denna paragraf stadgas i första stycket, att närmare föreskrifter angående
lagens tillämpning meddelas av Konungen, samt i andra stycket, att
arbetarskyddsstyrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid
tillämpningen av lagen. Såsom förut berörts ha i lagförslaget upptagits
endast de grundläggande föreskrifterna om arbetarskyddet. Lagen avses
skola kompletteras dels med en i administrativ ordning utfärdad allmän
tillämpningskungörelse och dels med åtskilliga i samma ordning utfärdade
speciella tillämpningsföreskrifter. 1 propositionen ha även nämnts vissa frågor,
rörande vilka arbetarskyddsstyrelsen ansetts böra utfärda anvisningar.
Sålunda har uttalats, att det borde ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att
utfärda eu vägledning, innehållande praktiska anvisningar för lagens til 1-läinpning å jordbruket, samt att det torde vara lämpligt att styrelsen beträffande
vissa slag av arbetslokaler, där specialanordningar för arbetarskyddet
vore påkallade, utfärdade erforderliga anvisningar. 1 de likalydande
motionerna I: 438 och II: 621 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
till Kungl. Maj:t begära »att den blivande tillämpningskungörelsen till
arbetarskyddslagen måtte omfatta även frågorna om arbetarskyddslagens
tillämpning å jordbruket och om de anordningar för arbetarskydd som
kunna behövas i vissa lokaler, och att tillämpningskungörelsen måtte underställas
riksdagen».
Vad först angår yrkandet, att den blivande tillämpningskungörelsen
måtte omfatta även vissa ämnen, som föredragande departementschefen
förutsatt skola behandlas i anvisningar, utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen,
anser utskottet anledning saknas att bifalla detsamma. Ifrågavarande
ämnen synas för övrigt vara av den art, att de lämpligen böra behandlas i
en mera lättillgänglig och utförlig form än som kan begagnas i en kungörelse.
Utskottet biträder icke heller motionärernas uppfattning att tilllämpningskungörelsen
bör underställas riksdagen. De bestämmelser, som
kunna antagas inflyta i kungörelsen, synas nämligen vara av den art att
det knappast kan vara av något större intresse att riksdagen får tillfälle
att yttra sig över kungörelsen. Enligt utskottets mening är det av vikt, att
tillfälle beredes arbetsmarknadens huvudorganisationer att yttra sig över
upprättade förslag till tillämpningskungörelse och ändringar i densamma,
och utskottet förutsätter att så kommer att ske. Utskottet vill slutligen
framhålla, att det skulle ha underlättat riksdagens granskning av lagförslaget,
om vid propositionen fogats ett förslag till tillämpningskungörelse,
bl. a. därutinnan att riksdagen därigenom skulle fått bättre möjlighet att
göra en fullständig jämförelse mellan arbetarskyddskommitténs förslag och
Kungl. Maj :ts förslag. Utskottets ledamöter ha visserligen haft tillfälle att
taga del av ett inom socialdepartementet upprättat utkast till kungörelse
med allmänna föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen,
men det hade enligt utskottets mening varit önskvärt att riksdagen fått tillgång
till ett mera definitivt förslag.
Slutstadgandet.
Såsom anförts vid behandlingen av 19 och 20 §§ föreslår utskottet, att
den i slutstadgandets femte stycke angivna tiden av ett år utsträckes till
två år.
Övriga författnings förslag.
Utskottet har vid granskning av förslagen till lagar om ändrad lydelse av
av 68 och 71 §§ gruvlagen och om ändring i lagen angående stenkolsfyndigheter
m. in. ävensom till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan icke
funnit anledning till erinran mot desamma.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen —- med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
59
framlagda förslaget till arbetarskyddslag — måtte för sin
del antaga nämnda förslag med de ändringarna, att 4 och
24 §§ samt slutstadgandet erhålla följande lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4 §•
Å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan
dess binäring, som nu nämnts, skola
22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning
allenast i fråga om arbetstagare,
som huvudsakligen användes
till skogsarbete.
I avseende å arbete varom sägs i
2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och
27—44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna
i 17—25 och 27—38 §§
skola icke gälla beträffande arbete,
som utföres av medlem av arbetsgivarens
familj.
Å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan
dess binäring, som nu nämnts, skola
23—25, 27—31 och 33 §§ icke äga
tillämpning. Detta undantag gäller
dock ej i fråga om arbetstagare, som
huvudsakligen användes till skogsarbete.
I avseende å arbete varom sägs i
2 § 1), 2) och 4) skola 17—21, 23—
25 och 27—44 §§ ej äga tillämpning.
Bestämmelserna i 17—21, 23—25,
27—31 och 33—38 §§ skola icke gälla
beträffande arbete, som utföres av
medlem av arbetsgivarens familj.
I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot
annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne.
24 §.
Minderårig, som ej fyllt femton år,
må icke användas till hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete,
arbete i gruva, stenbrott eller
grustag eller å annat dylikt arbetsställe,
skogsavverknings- eller kolningsarbete
eller arbete med transport
av personer eller gods eller arbete
i hotell-, restaurang- eller kaférörelse.
Vad sålunda stadgats skall
dock ej gälla uträttande av bud eller
ärenden eller lättare distributionsarbete.
Minderårig, som ej fyllt eller under
kalenderåret fyller femton år,
må icke användas till hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete,
arbete i gruva, stenbrott eller
grustag eller å annat dylikt arbetsställe,
skogsavverknings- eller kolningsarbete
eller arbete med transport
av personer eller gods eller arbete
i hotell-, restaurang- eller kaférörelse.
Vad sålunda stadgats skall
dock ej gälla uträttande av bud eller
ärenden eller lättare distributionsarbete.
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
Arbetarskyddsstgrelsen må medgiva
att minderårig, som fyllt fjorton
år eller under kalenderåret uppnår
fjorton års ålder, användes till
arbete som omfattas av förbudet i
första stycket, där så finnes påkallat
av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan anses
vara till gagn för honom.
(Utskottets förslag.)
Såvitt angår arbete under ferietid
äger arbetarskyddsstgrelsen i fråga
om visst slag av arbete, vilket är att
anse som synnerligen lätt, meddela
undantag från förbudet i första stycket.
Styrelsen må ock i särskilda fall
medgiva att minderårig, som fyllt
fjorton år eller under kalenderåret
uppnår fjorton års ålder, användes
till arbete som omfattas av nämnda
förbud, där så finnes påkallat av
hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan anses
vara till gagn för honom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd
av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskyddsstyrelsen.
Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa
fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.
Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest
i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,
till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan
begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla
den.
Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må
detsamma utan hinder av vad i 19 §
är stadgat fortfarande bedrivas mellan
dessa klockslag under ett år efter
lagens ikraftträdande.
Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må
detsamma utan hinder av vad i 19 §
är stadgat fortfarande bedrivas mellan
dessa klockslag under två år efter
lagens ikraftträdande.
Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs
fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning
användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.
61
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minderårig
skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt
35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.
Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §
äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses
hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.
B) att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till
1) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314) och
2) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter in. in.;
C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att riksdagen vid granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 364) ej funnit anledning till erinran;
samt
D) att motionerna 1:437—445 och 11:612—623, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets hemställan
under A) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 december 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Löfvander, Sten, Nils Elowsson och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård, Ryberg,
Cruse, fru Johansson i Norrköping, herrar Larsson i Östersund, Jacobsson
i Igelsbo och Lundberg.
62
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Reservationer
1) av herr Olovson i Västerås, fru Johansson i Norrköping och herr
Lundberg, vilka anfört:
Enligt vår mening kan det icke vara motiverat att i fråga om nattvila
ställa de minderåriga vid jordbruket i en sämre ställning än andra minderåriga
arbetstagare. Vi hemställa därför,
1. att 4 § måtte erhålla följande lydelse:
å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts,
skola 23—25 och 27—31 §§ icke äga tillämpning. Detta undantag
gäller dock ej i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen
användes till skogsarbete.
I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola
17—21, 23—25 och 27—44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna
i 17—21, 23—25, 27—31 och 33—38 §§ skola icke
gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens
familj.
I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt
arbete in. m., skall förevarande lag äga tillämpning
allenast i vad den angår skydd mot annan skada än sådan,
som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt
ämne.
2. att 33 § andra stycket b) erhåller följande lydelse:
b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat,
medgiva att minderårig, som ej fyllt sexton år, användes
till arbete å tid mellan klockan 19 och klockan 22 samt i
fråga om arbete i samband med kreatursskötsel jämväl mellan
klockan 5 och klockan 6, dock att härigenom avvikelse
ej må ske från föreskriften att nattvilan skall omfatta
minst elva timmar;
2) av herrar Wistrand, Carl Eric Ericsson och Hagård, vilka anfört:
Grunden för vårt lands ekonomi utgöres av ett tillfredsställande produktionsresultat
och konkurrensförmåga å världsmarknaden.
Härav följer enligt vår mening att åtgärder, som verka produktionsinskränkande,
böra vidtagas endast med försiktighet och när synnerliga skäl
tala därför. Departementschefen har i propositionen själv vitsordat, att något
mera utbrett missbruk av nattarbete icke torde förekomma i vårt land.
63
Andra lagutskottets utlåtande nr 62.
Allmänna bestämmelser om förbud mot nattarbete återfinnas icke i lagstiftningen
inom de stora industriländerna. Det synes vid sådant förhållande
särskilt betänkligt att i vårt land införa ett dylikt förbud, som skulle
gent emot utlandet försätta svensk industri i ett ogynnsamt utgångsläge.
Med anledning härav få vi yrka,
att riksdagen måtte avslå 19 och 20 §§ i det föreliggande
förslaget till arbetarskyddslag.