Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
1
Nr 00.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
19i7 (nr i) om allmän sjukförsäkring, dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 22 oktober 1948 dagtecknad proposition, nr 308, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall ändras på det sätt att i 111 § samt 115—124 §§ årtalen 1949,
1950 och 1951 skola utbytas, 1949 mot 1950, 1950 mot 1951 och 1951 mot
1952, samt att 112 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
112 §.
Till allmän--— avsedda verksamhetsområdet.
Landsting ävensom---belägna kommunerna.
Har före denna lags ikraftträdande fastställts ny kommunindelning för
visst län enligt vad därom är särskilt stadgat, skall, ändå att indelningsändringen
ej trätt i kraft, den nya kommunindelningen lända till efterrättelse
vid tillämpningen av denna lag.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 447 av herr Holmbäck och
nr 448 av herr Björkman samt
inom andra kammaren
nr 625 av herrar Österman och von Friesen och
nr 626 av herr Hagård.
I motionen I: 447 hemställes, »att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 308, ville, med ändring av det i denna proposition gjorda
förslaget, för sin del antaga lagbestämmelser att lagen den 3 januari 1947
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 60.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
(nr 1) om allmän sjukförsäkring skall träda i kraft den dag Konung och
riksdag bestämma genom lag enligt 87 § 1 mom. regeringsformen».
Motionerna 1:448 och 11:626 äro likalydande. Däri hemställes, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande proposition »måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära omprövning av och förslag i frågan om den allmänna
sjukförsäkringens organisation in. in. med utgångspunkt från de förhållanden,
som aktualiseras av socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring».
Motionen II: 625 utmynnar i förslag om att riksdagen i anledning av förevarande
proposition måtte »besluta dels att lagen om den obligatoriska
allmänna sjukförsäkringen icke skall träda i kraft förrän tidigast den 1 juli
1955 samt dels att den avgiftsfria sjukvården, i vad den avser kroppssjukvården,
likaledes ej införes förrän den 1 juli 1955 men att den avgiftsfria
vården vid sinnessjukhusen skall tillämpas från och med den 1 juli 1951».
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, ävensom
i fråga om de skäl, som motionärerna anföra till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den män redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa
till propositionen och motionerna.
1. Sjukförsäkringslagens innehåll och ikraftträdande.
Gällande rätt.
Genom lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring införes
i vårt land obligatorisk sjukförsäkring, i princip omfattande alla svenska
medborgare, som äro bosatta här i riket och fyllda 16 år. Sjukförsäkringen
består av dels sjukvårdsförsäkring dels sjukpenningförsäkring. Den
förra avser ersättning för läkarvård samt för resor till och från läkare
eller sjukvårdsinrättning. Sjukhusvården förutsättes skola vara kostnadsfri
och ingår därför icke i försäkringen. Sjukpenning skall enligt den obligatoriska
försäkringen utgå med ett enhetligt belopp av som regel 3 kronor
50 öre om dagen, vartill kommer familjetillägg. Denna kan kompletteras
genom frivillig tilläggsförsäkring. Sjukförsäkringen skall administrativt
omhänderhavas av sjukkassor.
Lagen upptager i ett särskilt avsnitt, omfattande 111—124 §§, bestämmelser
om lagens ikraftträdande samt därmed sammanhängande föreskrifter
angående antagande av allmänna sjukkassor m. m. och övergångsbestämmelser
för dels medlemmar i erkända sjukkassor och dels andra än
medlemmar i sådana kassor. Enligt 111 § skall lagen, i den mån ej annorlunda
stadgas i de följande paragraferna, träda i kraft den 1 juli 1950.
I följande paragrafer i detta avsnitt angivas tidpunkter bl. a. för ingivande
till tillsynsmyndigheten (pensionsstyrelsen) av ansökan om antagande
till allmän sjukkassa samt för utseende av ombud för 1950 och 1951
års ombudsmöten samt styrelseledamöter m. m. inom sjukkassorna.
Före sjukförsäkringsreformens ikraftträdande skola vidare förberedelsearbetena
för den obligatoriska försäkringen vara klara. Förutom anskaffande
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
3
av lokaler och personal in. in. dylikt är här att taga hänsyn till att kassorna
skola pröva frågor om försäkringsplikt och tillhörighet till kassan
ävensom upprätta erforderliga register över de försäkringspliktiga och övriga
försäkrade. Erforderliga tidsbestämmelser i dessa hänseenden givas
ävenledes i förevarande avsnitt av lagen.
1946 års riksdag.
Genom proposition nr 312 förelädes 1946 års riksdag vid höstsessionen
förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Enligt propositionen skulle lagen
träda ikraft den 1 juli 1950. Rörande valet av denna tidpunkt anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, i huvudsak följande:
»I detta sammanhang vill jag beröra en invändning av allvarlig art som i
flera yttranden anförts mot att en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring
nu genomföres. Jag syftar på de farhågor, som yppats för att särskilt
den slutna sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga för att bära upp
reformen. Jag är ingalunda främmande för att en utsträckning av sjukförsäkringen
till att omfatta hela folket kan komma att ställa ökade anspråk
på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt och att vissa svårigheter
härutinnan kunna uppstå åtminstone under en övergångstid. Dessa svårigheter
kunna dessutom komma att skärpas därest, såsom jag i det följande
vill förorda, sjukhusvården lösgöres från försäkringen och rätt till fri sådan
vård under obegränsad tid tillerkännes alla medborgare. Jag har förvissat
mig om att de flesta av landstingen — dessa ha som bekant ansvaret för tillgodoseendet
av ltroppssjukvården i landet — utarbetat omfattande planer för
utbyggnad av sjukhusens kapacitet. Dessa planer, vilkas realiserande fördröjts
på grund av materialbrist och andra med kristiden sammanhängande
förhållanden, innebära i regel att en väsentlig utvidgning av tillgången på
sjukhusplatser skall vara färdigställd inom 4 å 5 år. Erfarna och på detta
område särskilt ansvariga landstingsmän ha förklarat sig anse att, sedan
dessa utbyggnadsplaner blivit genomförda, man med hänsyn till platsbehovet
bör kunna möta de anspråk på sjukhusvård som en för patienten helt kostnadsfri
vård kan väntas ställa. Med nuvarande tillgång på vårdplatser skulle
däremot påfrestningarna på sjukhusen bli alltför stora, om en dylik helt
kostnadsfri vård genomfördes redan från och med år 1948. Jag anser icke
hinder föreligga mot att sjukförsäkringsreformen redan nu lagfästes, däremot
bör tiden för lagstiftningens ikraftträdande bestämmas under skäligt
hänsynstagande till de berörda vanskligheterna. Med hänsyn till det sagda
och under beaktande av vissa mera tekniska omständigheter, bland annat
fördelen av att konturerna till den nya kommunindelningen kunna skönjas
innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställes, förordar jag att den
nya sjukförsäkringslagstiftningen sättes i kraft den 1 juli 1950. Jag räknar
med att intill dess såväl antalet sjukhusplatser kunnat betydligt utökas som
ock de personella resurserna avsevärt stärkas.
Förslaget att införa fri sjukhusvård på det skisserade sättet har i det övervägande
antalet remissyttranden mötts med gillande. Emellertid ha även
åtskilliga remissinstanser, däribland flera av dem som i princip icke haft något
att erinra mot förslaget, ansett atl de nuvarande resurserna i fråga om
sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser icke tilläte förslagets
genomförande. Såsom jag tidigare anmärkt är jag väl medveten om
de föreliggande bristerna i nyssnämnda avseende och förordar av denna
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
anledning att med ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen skall anstå
till år 1950. Sjukförsäkringsref ormen och förevarande förslag om fri sjukvård
måste genomföras i ett sammanhang; utan en rationellt ordnad sjukhusvård
skulle nämligen en väsentlig förutsättning för den obligatoriska
sjukförsäkringen komma att saknas.
Med hänsyn till nödvändigheten av att de allmänna sjukkassorna vid inskrivningen
av medlemmarna äga tillgång till mantalslängden för det löpande
året, synes lagen böra träda i kraft icke vid ett årsskifte utan den 1 juli.
Av skäl, för vilka jag tidigare redogjort, bör lagens ikraftträdande anstå till
år 1950. Jag förordar därför, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1950.»
I anledning av propositionen väcktes bl. a. likalydande motionerna 1: 383
av fröken Andersson in. fl. och II: 579 av herr Nolin in. fl., vilka påyrkade
uppskov med avgörandet av sjukförsäkringsfrågan. I fråga om
den tidpunkt, som föreslagits för reformens genomförande, anfördes bl. a.,
att det med hänsyn till kostnadsavvägningen och bedömandet av avgifternas
storlek vore önskvärt, att förslag i frågorna om obligatorisk
sjukförsäkring, om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och om en reformerad
social olycksfallsförsäkring kunde prövas samtidigt. Önskvärt vore vidare
att jämväl förslag om ny fattigvårdslagstiftning (socialhjälpslagstiftning)
kunde föreligga vid samma tillfälle. Över huvud taget syntes det föga
lämpligt och i verkligheten obehövligt att redan nu fastlåsa tidpunkten för
den nya lagstiftningens ikraftträdande. Beträffande särskilt tidpunkten för
införande av fri sjukhusvård uttalades i motionerna bland annat följande:
Vad angår de i propositionen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande
av sjukhusvård, kan ifrågasättas lämpligheten av att vid den tidpunkt
som föreslagits införa fri sjukhusvård, antingen detta sker genom sjukkassorna
eller i den form som skisserats i propositionen. Otvivelaktigt torde
nämligen den fria sjukhusvården, såsom utvecklingen nu ter sig, komma
att öka pressen å sjukhusorganisationen. Bristen på arbetskraft och material
torde lägga hinder i vägen för utbyggande under de närmaste åren av sjukhusen
ens i den omfattning som är påkallad av nu rådande förhållanden.
Härtill komma svårigheterna att anskaffa den för sjukhusens drift erforderliga
personalen.
Frågan om tidpunkten för den fria sjukhusvårdens genomförande berördes
också i likalydande motionerna I: 386 av herrar Bergvall och Petersson och
II: 584 av herr Johnsson i Stockholm m. fl. Efter att ha erinrat om att kraven
på sjukvårdsanstalternas kapacitet kunde öka vid införande av fri sjukhusvård
i enlighet med propositionens förslag, fortsatte motionärerna:
»Huruvida sjukvårdsanstalternas huvudmän inom avsedd tid skola bli i
stånd att möta dessa krav, beror i avsevärd utsträckning på omständigheter,
som inte nu kunna överblickas. För den händelse att planerade utvidgningar
av anstalterna och den kanske ännu viktigare förstärkningen av deras personal
framdeles visa sig icke kunna genomföras.i erforderlig takt, kan de*
bli nödvändigt att upptaga frågan om dagen för reformens ikraftträdande till
förnyad prövning. Att riksdagen redan nu utsätter en tidpunkt, synes emellertid
böra öka sannolikheten för att sjukvårdens kapacitet skall stegras på
önskvärt sätt. Vi vilja i detta sammanhang anföra, att ett positivt uttalande
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
5
nu från riksdagens sida beträffande den fria sjukvårdens blivande organisation
och dagen då denna skall träda i kraft lämna statsmakterna rådrum
att, om så skulle befinnas önskvärt, ytterligare pröva andra delar av det
föreliggande reformkomplexet.»
Tredje särskilda utskottet, som behandlade ärendet, yttrade i anledning
av de förstnämnda båda motionerna följande:
Enligt utskottets mening saknas anledning att låta lagfästandet av en
sjukförsäkringsreform anstå till någon senare tidpunkt. Spörsmålet om en
obligatorisk sjukförsäkring har varit föremål för ingående prövningar. Av
olika skäl torde det vara till fördel att beslut i frågan fattas utan dröjsmål.
Utskottet vill här endast peka på omfattningen och beskaffenheten av de
förberedelsearbeten av skilda slag, vilka måste föregå ikraftträdandet av en
försäkring av ifrågavarande art. Med hänsyn till de närmaste årens reformarbete
å det sociala området är det vidare angeläget, att klarhet snarast
vinnes i fråga om sjukförsäkringens utformning.
Utskottet förbiser icke att svårigheter kunna uppkomma då det gäller
att i erforderlig mån utöka främst den slutna men även den öppna sjukvårdens
resurser. Sjukförsäkringsreformens omsättande i praktiska iivet
kan ock försvåras genom att tidpunkten för den nya kommunindelningens
genomförande är i viss mån svävande. Att på grund av dessa förutsedda
svårigheter underlåta att nu fixera tidpunkten för genomförandet av den
obligatoriska sjukförsäkringen anser utskottet icke böra ifrågakomma. Genom
att redan nu fastställa tidpunkt för reformens ikraftträdande riktas
uppmärksamheten på angelägenheten av att omedelbara åtgärder vidtagas
för en ökning av såväl kropps- som sinnessjukvårdens kapacitet.
I anledning av de senare båda motionerna förklarade utskottet sin anslutning
till vad i propositionen anförts om tidpunkten för den fria sjukhusvårdens
genomförande.
2* Kommunindelningsreformen och sjukförsäkringslagen.
Enligt 3 § sjukförsäkringslagen skall varje centralsjukkasseområde, som
ej utgöres enbart av stad, vara indelat i lokalsjukkasseområden, omfattande
en eller flera kommuner. Enligt motiven till lagrummet bör sjukförsäkringens
lokala organisation anpassas till den nya kommunindelningen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i fråga om sambandet
mellan den nya kommunindelningens genomförande och sjukförsäkringslagens
ikraftträdande i förevarande proposition anfört bl. a. följande:
Arbetet
på kommunindelningsreformen har icke fortgått i sådan takt, att
det ursprungligen uppgjorda tidsschemat kan hållas. Såsom chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg, i ett interpellationssvar i andra
kammaren den 25 maj 1948 (andra kammarens prot. nr 21, s. 15 ff) konstaterat,
torde det av rent praktiska skäl icke låta sig göra att låta den nya
kommunindelningen gå i verkställighet den 1 januari 1950. Statsrådet Mossberg
framhöll, att ett genomförande av kommunindelningsreformen per den
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
1 januari 1951 icke vore lämpligt med hänsyn till svårigheterna att på ett
tillfredsställande sätt ordna valen till de nya kommunerna. Ikraftträdandet
syntes därför lämpligen böra framflyttas till den 1 januari 1952.
Från kammarkollegiet har i denna fråga ytterligare upplysts, alt numera
samtliga länsstyrelseförslag till ny kommunindelning föreligga. Kollegiet
beräknar att i slutet av år 1948 kunna till Kungl. Maj :t inkomma med sitt
förslag beträffande 4 å 5 län och avser att under år 1949 successivt överlämna
förslag beträffande övriga län, så att samtliga ärenden skulle kunna vara
redovisade omkring den 1 januari 1950.
Någon indelning i lokalsjukkasseområden kan icke ske förrän Kungl.
Maj :ts beslut i den kommunala indelningsfrågan föreligger. Det torde få förväntas,
att Kungl. Maj :ts beslut i frågan komma att meddelas successivt efter
hand som kammarkollegii förslag inkomma och hinna granskas. Under denna
förutsättning komma indelningsbesluten att meddelas efterhand under år
1949 och på våren 1950. Av arbetstekniska skäl vill det synas som om arbetet
med sjukförsäkringsreformens förberedande borde ske i omedelbar
anslutning till dessa successiva beslut, så att lokalsjukkasseorganisationen
göres färdig efter hand som kommunindelningen fortskrider. Indelningen i
lokalsjukkasseområden bör alltså ske efter hand som besluten i kommunindelningsfrågorna
fattas, varefter pensionsstyrelsen har att antaga de nya
lokalsjukkassorna, som därefter skola konstitueras och förbereda sin nya
verksamhet.
Uppenbarligen måste emellertid sjukförsäkringsreformen sättas i kraft
samtidigt för landet i dess helhet. Då Kungl. Maj :ts beslut i kommunindelningsfrågan
beträffande de sista länen kunna väntas föreligga först på våren
1950, torde tiden bli för knapp för att beträffande dessa län hinna ordna
såväl indelningen i lokalsjukkasseområden och antagandet av allmänna sjukkassor
som kassornas konstituerande och därjämte medhinna det registrerings-
och kontorsarbete, som erfordras för att kassorna skola kunna träda
i funktion den 1 juli 1950. Ett uppskov med sjukförsäkringsref ormen synes
därför nödvändigt. Av skäl som anförts i sjukförsäkringspropositionen —
nämligen att kassorna för medlemsregistreringen böra ha tillgång till löpande
års mantalslängd — bör uppskovet avse tiden till den 1 juli 1951.
Vissa svårigheter uppstå, om de nya kassorna skola träda i funktion,
innan kommunindelningen genomförts. Exempelvis skola i stadgarna angivas
kassans firma och kassans verksamhetsområde. I bägge dessa avseenden
kan det synas egendomligt att, innan den nya kommunen existerar,
laborera med densamma i kassans stadgar. Enligt 11 § sjukförsäkringslagen
skall vidare försäkringspliktig vara medlem i sjukkassan för den
kommun, där han för året är mantalsskriven. Denna regel kan, särskilt om
den nya kommunindelningen i visst fall skulle medföra en uppdelning av
äldre kommuner, leda till svårigheter i tillämpningen. Under det första halvåret
av sjukförsäkringslagens giltighetstid eller intill dess den nya kommunindelningen
genomförts kan vidare, om vid den nya kommunindelningen
vissa äldre kommuner komma att uppdelas, lokalsjukkasseorganisatio
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 60. 7
nen komma att formellt stå i strid med 3 § sjukförsäkringslagen, som säger
att lokalsjukkasseområde skall utgöras av en eller flera kommuner. Nu
antydda svårigheter synas icke lämpligen böra lösas på det sätt, att indelningen
i lokalsjukkasseområden sker med beaktande av den bestående kommunindelningen
och att därefter, när den nya kommunindelningen träder
i kraft, erforderliga justeringar vidtagas. I stället synes man böra införa
ett tilläggsövergångsstadgande i sjukförsäkringslagen av innehåll att om
Kungl. Maj :t före lagens ikraftträdande fastställt ny kommunindelning för
visst län enligt vad därom är särskilt stadgat skall, ändå att sådan indelningsändring
ej trätt i kraft, den nya kommunindelningen lända till efterrättelse
vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen.
Som en sammanfattning av förestående överväganden får jag anföra,
att ett uppskov med sjukförsäkringsreformens ikraftträdande synes nödvändigt
men att å andra sidan detta uppskov icke behöver göras längre än
till den 1 juli 1951 samt att anledning saknas att låta uppskovet omfatta
även den tid, inom vilken ansökan skall göras om antagande till allmän
sjukkassa. De erforderliga lagändringarna torde kunna sammanfattas i en
lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring av innebörd att denna
lag skall ändras på sådant sätt att i 111 § samt 115—124 §§ årtalen 1949,
1950 och 1951 skola utbytas, 1949 mot 1950, 1950 mot 1951 och 1951 mot
1952, samt att till 112 § skall fogas ett nytt tredje stycke, innehållande, att
om Konungen före lagens ikraftträdande fastställt ny kommunindelning
inom visst län enligt vad därom är särskilt stadgat, den nya kommunindelingen
skall, ändå att indelningsändringen ej trätt i kraft, lända till efterrättelse
vid tillämpningen av lagen om allmän sjukförsäkring.
Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget utan
erinran.
3. Samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna.
Socialvårdskommittén har i ett i september 1948 avgivet betänkande XVI:
Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
(SOU 1948: 39) behandlat frågan om samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna
(kap. VI. Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet).
I den av kommittén utgivna kortfattade framställningen av betänkandet
sammanfattas kommitténs förslag i denna del på följande sätt:
Införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och realiseras det förslag till
moderskapsförsäkring, som kommittén tidigare framlagt, kommer socialförsäkringssystemets
omfattning att i stort sett motsvara de krav, man för närvarande
anser sig höra uppställa. Efter framläggandet av förslaget till arbetslöshetsförsäkring
har det för kommittén blivit möjligt alt på ett annat
och bättre sätt än vad tidigare varit fallet överblicka hela socialförsäkringssystemet
och det sätt, varpå detta blivit utformat. Kommittén har till följd
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
härav och i anslutning till sina direktiv upptagit frågan, om möjligheter föreligga
att genom en samordning av de olika socialförsäkringarna genomföra en
rationalisering av systemet i dess helhet. Kommittén har härvid särskilt
beaktat möjligheterna att få till stånd gemensam organisation och förenklad
avgiftsuppbörd.
Skulle det införas en särskild avgift till arbetslöshetsförsäkringen, komme
detta att innebära, att på debetsedlarna skulle uppföras tre särskilda avgifter,
nämligen avgifterna till folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Detta måste skapa ett avsevärt arbete särskilt för
debiteringsmyndigheterna. En betydande förenkling skulle uppnås, om
dessa tre avgifter sammansloges till en enda, en socialförsäkringsavgift.
Denna avgift skulle bli medborgarens bidrag till folkpensioneringen, sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och en eventuell moderskapsförsäkring.
Socialförsäkringsavgiften skulle utgå efter liknande grunder som avgiften
till folkpensioneringen, d. v. s. med viss procent av det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, och maximeras på sätt
skett i denna försäkring. En dylik socialförsäkringsavgift föranleder inga
problem vad folkpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen
beträffar. För sjukförsäkringens del förutsätter förslagets
realiserande en omläggning.
Den av statsmakterna 1946 beslutade allmänna sjukförsäkringen skall
organisatoriskt uppbäras av ett system lokal- och centralsjukkassor. Varje
kassa skall ha ett visst verksamhetsområde och vara anvisad bestämda
inkomstkällor, nämligen avgifter och statsbidrag. En sjukkassa blir till
följd härav en självständig ekonomisk enhet. Varje kassa skall själv bestämma
storleken av avgifterna till försäkringen. Avgiftsbeloppet blir beroende
av framför allt sjukfrekvensens storlek, kassans sätt att handhava
understödsverksamheten, administrationens utformning etc. Enär statsbidragen
till sjukvårdsförsäkringen och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
äro förhållandevis stora — sannolikt omkring :/3 av kostnaderna —
kan det antagas, att avgiftsbeloppen i de olika sjukkassorna icke alltför
mycket komma att avvika från varandra.
Inför man en socialförsäkringsavgift, måste denna bestämmas efter samma
grunder över hela riket. Det blir icke möjligt att låta storleken variera
med hänsyn till de olika sjukkassornas ekonomiska ställning, övergång
till ett system med socialförsäkringsavgift innebär med andra ord att lokaloch
centralsjukkassornas ställning som självständiga ekonomiska enheter
måste upphöra. Den lokala administrationen får överlämnas åt kommunala
myndigheter, vilka äga rekvirera erforderliga medel från en statlig central
myndighet. Centralsjukkassorna bli inspekterande länsorgan, vilkas huvudsakliga
verksamhet är att övervaka de understödsutbetalande kommunala
organen och tillhandagå dem med råd och anvisningar.
Det kan synas, som om en dylik förändring av lokal- och centralsjukkassornas
ställning skulle innebära en långt gående omläggning av den av
statsmakterna beslutade organisationen. I detta hänseende vill kommittén
hänvisa till följande förhållanden.
Inom de nya lokalsjukkassorna kommer styrelsen att utses av kommunen
genom en form av indirekta val. Den enskilde kassamedlemmen kommer
i realiteten icke att kunna utöva något inflytande på styrelsens sammansättning.
Sambandet mellan fullgjord avgiftsskyldighet och rätt till
understöd vid sjukdom kommer att upphävas. Det sätt, varpå en kassastvrelse
handhar verksamheten, återverkar till följd av det rikliga statsbidraget
mycket litet på avgifternas storlek. Detta förhållande jämte sättet
för avgifternas erläggande — nämligen i samband med skattebetalningen —
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
9
kommer i realiteten att upphäva det samband, som hittills funnits mellan
sättet för verksamhetens handhavande och avgifternas storlek. Det kan med
fog antagas, att de nya lokalsjukkassorna i verkligheten komma att framstå
som ett slags kommunala myndigheter. Avgifterna till sjukförsäkringen
komma att variera mycket litet från det ena året till det andra.
Den beslutade ordningen för den allmänna sjukförsäkringens finansiering
innebär enligt kommitténs uppfattning, att man om än icke formellt
så dock reellt lämnat det gamla kassasystemet. Den enskilde medborgaren
kommer icke att ha någon känsla av ansvar för försäkringen. Medlemskapet
i sjukkassan kommer för honom aldrig att bli en realitet. Att inom
sjukförsäkringen slopa kassasystemet blir till följd härav endast en formell
ändring, som icke kan utöva något inflytande på sättet för understödsverksamhetens
handhavande.
Kommittén föreslår med hänsyn till de anförda omständigheterna, att
lokal- och centralsjukkassornas självförvaltande ställning upphör. Härigenom
möj liggöres att man slopar systemet med särskilda avgifter till de
olika socialförsäkringarna och inför en för folkpensioneringen, sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen gemensam
avgift. En betydande förenkling av det administrativa arbetet blir till följd
härav möjlig.
Socialförsäkringsavgiften föreslås skola uppföras på debetsedeln för slutlig
och kvarstående skatt. I preliminärskatten inarbetas ett belopp, som ungefär
motsvarar avgiftens storlek. Skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgift
bör upphöra vid 67 års ålder.
Överger man systemet med ekonomiskt självförvaltande organ inom
sjukförsäkringen, möjliggör man en långt gående förenkling av socialförsäkringarnas
organisation inom den lokala instansen. Enligt den för närvarande
gällande ordningen handläggas ärenden rörande folkpensioneringen
av pensionsnämnderna och ärenden rörande sjukförsäkringen av lokalsjukkassorna.
Införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring måste, oberoende av
det alternativ som väljes, någon form för lokal representation finnas för
denna försäkring. Dessa socialförsäkringar komma alla att handha uppgifter,
som beröra olika sidor av socialförsäkringssystemet. Alla skäl tala
för att inom den lokala instansen anförtro handhavandet av de nämnda socialförsäkringarna
till ett gemensamt organ, en soeialförsäkringsnämnd.
Denna bör även handlägga ärenden rörande moderskapsförsäkringen.
Kommittén framlägger i detta sammanhang intet förslag om hur denna
soeialförsäkringsnämnd skall vara sammansatt.
Förslaget att i fråga om sjukförsäkringen överge systemet med självförvaltande
organ föranleder kommittén att även på eu annan punkt föreslå
en ändring. Enligt den för sjukförsäkringen beslutade ordningen tillförsäkras
alla medborgare med vissa undantag, vilka här kunna förbigås, en
sjukpenning om kronor 3: 50 jämte familjeli 1 lägg. Möjligheter föreligga att
frivilligt ansluta sig till eu tilläggsförsäkring. Härigenom kan den enskilde
allt efter eget val försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om kronor 1:50,
3: — eller 4: 50. Avsikten med denna frivilliga försäkring är att skapa möjligheter
att avväga det ekonomiska skyddet vid sjukdom med hänsyn till
den enskildes ekonomiska förhållanden. Denna tilläggsförsäkring skall finansieras
med särskilda avgifter och med ett mindre statsbidrag (20 %).
Upphör de lokala sjukkassornas självförvaltande ställning är det icke
längre möjligt att bibehålla eu dylik försäkringsform. Kommittén föreslår
därför, att sjukpenningens storlek inom den obligatoriska sjukförsäkringen
bestämmes med hänsyn till den sjukes tidigare inkomster genom införande
av eu sjukpenningskala.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
Kommittén har i sitt betänkande vidare uttalat, att den föreslagna omprövningen
av den allmänna sjukförsäkringens utformning syntes utan svårighet
kunna medhinnas, innan försäkringen trädde i kraft. Kommittén
räknar därvid med det uppskov, varom förslag framlagts i förevarande proposition.
Vidare kommer kommittén att närmare utforma sitt förslag om
inrättande av en socialförsäkringsnämnd vid den överarbetning av ett tidigare
förslag om socialnämnd, som kommittén har för avsikt att snarast
företaga.
Kommitténs ovan återgivna synpunkter åberopas i motionerna I: 448 och
II: 626 såsom huvudsaklig motivering för det däri framförda yrkandet.
Kommitténs ordförande, förre landshövdingen Bernhard Eriksson, samt
ledamöterna fru Olivia Nordgren och ombudsmannen F. Persson ha i ett
särskilt yttrande sammanfattningsvis framlagt följande förslag:
Det införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som bygger på samma
grundprinciper som kommitténs huvudalternativ. Till skillnad från kommittémajoriteten
föreslå vi, att den obligatoriska försäkringens allmänna
gren inom den lokala instansen administreras av sjukkassorna; i större städer
inrättas lokala organ för arbetslöshetsförsäkringen. Särskilda socialförsäkringsnämnder
inrättas icke.
Arbetslöshetsförsäkringens kostnader skola bestridas av de försäkrade,
arbetsgivarna och staten. De försäkrade erlägga en arbetslöshetsförsäkringens
grundavgift, som uppbäres samtidigt med avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Arbetsgivarnas avgifter uppbäras samtidigt med
olycksfall sförsäkringsavgifterna. Staten svarar för de övriga kostnader, som
föranledas av rätten till daghjälp jämte familjetillägg. En arbetslöshetskassa
tillföras de belopp, som svara mot arbetsgivarnas avgifter och medlemmarnas
egna erlagda grundavgifter till arbetslöshetsförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen bibehålies i den form statsmakterna beslöto
vid 1946 års riksdag. Dock höjes statsbidraget till den frivilliga sjukförsäkringen;
högsta sjukpenningtillägget blir 6 kronor.
De lokala sjukkassorna och centralsjukkassorna bibehållas som självständiga
ekonomiska enheter.
4. Den kostnadsfria sjukhusvården.
Sjukförsäkringslagen innehåller — i motsats till nu gällande sjukkasselagstiftning
— icke några regler om ersättning för de försäkrades utgifter
för sjukhusvård. Denna fråga skall enligt statsmakternas beslut i stället lösas
så, att vården på allmän sal eller avdelning på de statliga sjukhusen
göres avgiftsfri samt att övriga sjukhushuvudmän åläggas att lämna fri vård
på allmän sal eller avdelning samtidigt med att staten lämnar huvudmännen
en, schematiskt beräknad, gottgörelse för uteblivna patientavgifter.
Genom propositionen nr 312 till 1946 års riksdag, vari förslaget till lag
om allmän sjukförsäkring förelädes riksdagen, bereddes riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande angående huvudgrunderna för tillhandahållande av fri
sjukhusvård. Därvid förutsattes, att de närmare detaljerna för frågans lösning
senare i särskild ordning skulle underställas riksdagens prövning. I
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
11
sin skrivelse nr 559 i anledning av propositionen anmälde riksdagen, att den
i princip kunnat godtaga de huvudgrunder härför, som angivits i denna.
I nämnda proposition nr 312 föreslogs, att den fria sjukhusvården skulle
genomföras samtidigt som sjukförsäkringslagen trädde i kraft, d. v. s. den
1 juli 1950. Riksdagen fann ej anledning frångå Ivungl. Maj :ts förslag i
denna del.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 4 juni 1948 har sedermera
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet tillkallat sakkunniga för att
biträda med utredning angående den närmare utformningen av den i princip
beslutade fria sjukhusvården.
I motionerna 1:447 och II: 625 framhållas särskilt tre faktorer, som anses
utgöra hinder för ett genomförande av den fria sjukhusvården redan från
och med den 1 juli 1951, nämligen bristen på vårdplatser, bristen på sjuksköterskor
och bristen på läkare. Till närmare belysning av dessa faktorer
har utskottet införskaffat material från olika håll. Utskottet har därvid
anlitat såväl de källor, vilka anvisats i motionerna, som andra tillgängliga
undersökningar och utredningar.
Vad angår frågan om antalet vårdplatser vill utskottet hänvisa till nedanstående
tabell, som utvisar utvecklingen av vårdplatsantalet på de civila
sjukvårdsanstalterna i riket.
Å r |
S a |
m t 1 i g a |
a n s t a |
l t e r |
||
A b |
S 0 1 u t |
r tal |
Perl |
000 i n m |
å n a r e |
|
Vård- platser S1/u |
Intagna |
Underhålls- dagar |
Vård- platser 3l/12 |
Intagna |
Underhålls- dagar |
|
1910................ |
32103 |
156 063 |
8 773 363 |
5''8 |
28-3 |
1 588-7 |
1920................ |
42 423 |
252 735 |
13126 463 |
7-2 |
42''8 |
2 231-1 |
1925................ |
48 708 |
270 380 |
15 488 152 |
8''0 |
44V |
2 558-5 |
1930................ |
58 576 |
356 584 |
18 730 960 |
9''5 |
58-0 |
3 049-2 |
1935................ |
67 446 |
437 590 |
22 787 177 |
10''8 |
70''0 |
3 645‘7 |
1940................ |
72 671 |
524 904 |
24 848 584 |
11''4 |
82-4 |
3 900''0 |
1944................ |
78 805 |
709 550 |
27 715 961 |
11''9 |
107-6 |
4 201-5 |
1945................ |
78 683 |
688 103 |
26 732 305 |
11-8 |
103-1 |
4 005-6 |
1946................ |
79 128 |
719 859 |
26 060 528 |
liv |
106-4 |
3 853-0 |
Platserna fördela sig efter viktigare typer av sjukhus på följande sätt.
1930 |
1940 |
1945 |
1946 |
1947 |
|
17 386 |
22 243 |
25 234 |
26 837 |
27 711 |
|
Sjukstugor........................ |
1404 |
1718 |
1695 |
1894 |
1771 |
Tuberkulossjukvårdsanstalter ...... |
7 414 |
8 722 |
9 048 |
8 998 |
8 710 |
Hem för kroniskt sjuka .......... |
3 527 |
4 861 |
6 434 |
6 397 |
7 028 |
Sinnessjukhus .................... |
15 280 |
22 021 |
23191 |
23 372 |
23 432 |
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
Såsom bilaga nr 34 till medicinalstyrelsens utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 24 s. 354 ff.) har fogats en statistisk undersökning
rörande sjukvårdsbehovet och befolkningsutvecklingen. I denna beaktas
särskilt den växande påfrestning på sjukvårdsväsendet, som ökningen inom
de högre åldersgrupperna av befolkningen under de närmaste årtiondena
kommer att medföra.
Ur denna undersökning ha hämtats följande uppgifter:
Sjukhusväsendet utbyggdes under århundradets första decennium med i
genomsnitt 1 300 vårdplatser om året, under det andra, världskrigets årtionde,
med 1 000, under 1920-talet med 1 600 och under 1930-talet med 1 400
platser om året. Ser vi på 1930-talet, finner vi, att vårdbehovets ökning med
9 % skulle nödvändiggjort en utbyggnad med 530 platser årligen enbart för
att tidigare standard skulle bibehållits. Den faktiska ökningen med 1 400
platser innebar en standardhöjning med bortåt 900 platser om året. Trots
detta var 1930-talets relativa ökning om 15,i % mindre än någon av de
föregående här behandlade decenniernas.
Man frågar sig inför dessa siffror, vilka möjligheter vårt samhälle nu har
att fortsätta utbyggnaden av sjukvården någorlunda i linje med den tidigare
utvecklingen. I de följande båda tabellerna ha vi undersökt, vilka krav detta
skulle medföra under olika förutsättningar.
Vårdbehovets beräknade ökning1 fram till 1980 samt de ^byggnadskrav detta kommer
att medföra under olika alternativ.
Årtionde |
Vårdbehovets procentuella ökning |
Den nödvändiga ökningen av antalet vårdplatser |
|||
Status quo |
Standardhöjning med |
||||
5 % |
10 % |
15 % |
|||
1940-1950.............. |
11-6 |
8 400 |
12 100 |
15 700 |
19 300 |
1950—1960.............. |
8-0 |
6 500 |
11000 |
15 900 |
21 200 |
1960—1970.............. |
7''4 |
6 500 |
11 900 |
18 100 |
25 400 |
1970—1980.............. |
5-4 |
5100 |
11200 |
18 800 |
28 300 |
Det beräknade totala antalet vårdplatser vid olika tidpunkter under olika
förutsättningar.
Å r |
Status quo |
S t a n d |
irdhöjning med |
|
5 % |
10 % |
15 % |
||
1950 .................. |
81100 |
84 800 |
88 400 |
92 000 |
1960 .................. |
87 600 |
95 800 |
104 300 |
113 200 |
1970 .................. |
94 100 |
107 700 |
122 400 |
138 600 |
1980 .................. |
99 200 |
118 900 |
141 200 |
166 900 |
Om vi nöjer oss med att bibehålla vårt sjukhusväsende vid dess nuvarande
storlek, kommer detta att innebära efterhand allt mer försämrade
vårdmöjligheter. På grund av folkökning och förgubbning växer vårdbehovet
år för år, och om inte de sjukas möjligheter att erhålla vård skall försämras,
måste vi bygga ut sjukvården i takt med det ökade behovet. Det är
inga små insatser som kräves enbart för att den nuvarande standarden skall
bibehållas.
Tabellerna visar, att bibehållen standard i fråga om sjukvårdsmöjligheterna
mellan åren 1940 och 1980 kräver en utbyggnad av antalet vårdplatser
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
13
från omkring 73 000 kronor till bortåt 100 000. En utbyggnad av vårt sjukhusväsende
under denna tid med närmare 27 000 platser innebär sålunda
inte, att vårdmöjligheterna förbättras för de sjuka, eller att trängseln vid
våra sjukhus kan beräknas minska. Det innebär endast status quo.
Av de fyra alternativen måste givetvis det första, gällande status quo, betraktas
som ett absolut minimikrav för den framtida utbyggnaden av sjukhusväsendet.
Med tanke dels på den storartade utbyggnad av sjukhusen,
vårt land tidigare orkat med, dels den brist på vårdmöjligheter för stora
kategorier av sjuka, som alltjämt förefinnes, måste det dock anses väl motiverat
att sätta målet högre. Ett ytterligare stöd härför är det beslut om
fri sjukhusvård, riksdagen fattat, vilket skall tillämpas från och med den 1
juli 1950. Att det kommer att medföra ökade krav på vårt sjukhusväsende
är säkert ofrånkomligt.
Av de övriga tre alternativen innebär det sista, avseende en 15-procentig
standardhöjning per decennium, en så snabb utbyggnadstakt, att vårt sjukhusväsende
år 1980 skulle förfoga över cirka 167 000 vårdplatser, d. v. s.
en ungefärlig fördubbling av antalet vårdplatser på 30 år. Vid första anblicken
verkar onekligen detta alternativ tilltaget kraftigt i överkant. Fråga
är dock, om inte ett utbyggnadsprogram avseende fördubbling på 30 år 1920
skulle ha förefallit lika verklighetsfrämmande och befarats ge upphov till
stor överskottskapacitet, och dock har detta program faktiskt realiserats.
Det främsta argumentet för att detta alternativ 4 mycket väl kan tagas på
allvar är emellertid, att det i realiteten inte siktar högre än till en sådan utbyggnad
av vårt sjukhusväsende, att dess relativa kapacitet år 1980 blir lika
med den Stockholm hade redan år 1938.
I utredningen redogöres vidare för nybyggnadsbehovet inom sjukvården
under de närmaste decennierna. Härom anföres i huvudsak följande.
När det gäller att beräkna nybyggnadsbehovet inom sjukvården har man
att taga hänsyn inte endast till den nödvändiga och önskvärda utbyggnaden
av vårdkapaciteten. Lika viktigt är här att räkna med förnyelsebehovet i
fråga om det redan befintliga vårdplatsbeståndet. Några exakta uppgifter
över storleken av detta förnyelsebehov kan visserligen inte erhållas, men
normalt torde man kunna räkna med att en sjukvårdsanstalt efter 50 år har
ijänat ut och måste utdömas. För att nå fram till en någorlunda verklighetstrogen
uppfattning av nybyggnadsbehovet, måste man därför till antalet
nytillkommande platser lägga en siffra ungefärligen motsvarande antalet
50 år tidigare nybyggda vårdplatser. Det bör kanske påpekas, att i denna
sistnämnda siffra ingår inte endast antalet 50 år tidigare utbyggda, nytillkommande
vårdplatser utan även ett mindre antal samma år utdömda och
förnyade gamla platser. Ett försök att på detta sätt beräkna det framtida
nybyggnadsbehovet enligt olika alternativ har gjorts i nedanstående tabell.
Nybyggnadsbehovet per år enligt olika alternativ under de närmaste decennierna.
Antal vårdplatser.
Årtionde |
Årligt förnyelse- behov a |
Alternativ 2 |
Alternativ 15 |
Alternativ 4 |
|||
Utbygg- nadsbehov b |
Nybygg-nadsbehov |
Utbygg- nadsbeliov c |
Nybygg-nadsbehov |
Utbygg- nadsbehov d |
Nybygg-nadsbehov |
||
1940—1950.... |
800 |
1 200 |
2 000 |
1 600 |
K? O O |
1 900 |
2 700 |
1950—1960.... |
1 500 |
1 100 |
2 600 |
1 600 |
3 loo |
2 100 |
3 600 |
1960—1970.... |
1 400 |
1 200 |
2 600 |
1 800 |
:s 200 |
2 500 |
3 900 |
1970-1980.... |
9 000 |
1 100 |
3 100 |
1 900 |
3 900 |
2 800 |
4 800 |
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
I jämförelse med 1930-talets trots depressionen snabba utbyggnad av sjukhusväsendet
med i genomsnitt 1 400 platser om året verkar onekligen alternativ
2 blygsamt. Om man tänker på att förnyelsebehovet under trettiotalet
var avsevärt lägre än under fyrtiotalet och knappast översteg 400 platser
om året, så finner man dock, att totala nybyggnadsbehovet under trettiotalet
var lägre än under fyrtiotalet. Överhuvud gör sig förnyelsebehovet gällande
med allt större styrka, ju längre fram i tiden man kommer, och redan på
1950-talet uppgår det till inte mindre än 1 500 platser om året.
Till Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete överlämnade
den svenska regeringen den 28 oktober 1948 ett aktstycke betitlat »Svenskt
ekonomiskt program 1947—1952/53». Beträffande investeringar för offentliga
ändamål göres däri följande uttalande:
»Betydande behov av nya offentliga byggnader, såsom skolor, sjukhus och
militära anläggningar föreligga. Av allmänna ekonomiska skäl uppskjutas
sådana investeringar i den mån detta är möjligt. Någon ändring därvidlag
torde sannolikt icke kunna göras under de närmaste åren. Man hoppas likväl
på en viss stegrad aktivitet på detta område vid slutet av femårsperioden.»
Medicinalstyrelsen har i sitt betänkande angående den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14) på grundval av de olika huvudmännens byggnadsplaner
uppgjort beräkningar rörande utbyggnadsbehovet för den närmaste
tiden inom den slutna sjukvården på lasarett m. fl. liknande inrättningar,
inom sinnessjuk- och sinnesslövården samt inom den kroniska kroppssjukvården.
För dessa ändamål skulle enligt medicinalstyrelsen under de närmaste
åren komma att årligen erfordras ett belopp av cirka 75 miljoner
kronor.
Enligt vad utskottet inhämtat föreligga för år 1949 ansökningar om byggnadstillstånd
avseende investeringar för sjukvårdsändamål på 202 miljoner
kronor. En kvot av allenast 35 miljoner kronor torde kunna väntas stå till
förfogande för sjukhusbyggen samt för byggnader för vissa medicinska utbildningsanstalter.
Till utredning av frågan om den nuvarande tillgången på och det framtida
behovet av sjuksköterskor får utskottet hänvisa till undersökningar,
som finnas refererade i det av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
den 31 december 1947 avgivna Betänkande angående utbildning av
sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal I (SOU 1948: 17). Kommittén
anför däri bl. a. följande.
Vid årsskiftet 1946—47 var det totala antalet aktiva sjuksköterskor 10 624
och motsvarande antal barnmorskor 1 360, vilket sammanlagt utgör ca
12 000. Enligt kommitténs uppskattningar är behovet av sjuksköterskor och
sjuksköterskeutbildade barnmorskor omkring år 1960 10 500 för sluten vård,
4 500 för öppen vård och 300 för undervisning in. in. eller tillhopa 15 300.
Härvid har emellertid icke räknats med några reserver för vikariat under
semestrar, sjukdom o. d. Härför torde man få räkna med minst 2 000.
Vi behöva därför omkring år 1960 sammanlagt minst 17 000 utbildade sjuksköterskor
och barnmorskor med sjuksköterskekompetens eller 5 000 mer
än för närvarande.
Kommittén har låtit verkställa beräkningar, huru stort antal nya sjuksköterskor
som årligen behöva utbildas, därest det ovan angivna minimibehovet
skall kunna täckas till år 1960.
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
15
Vid beräkningarna, som skett under vissa närmare angivna förutsättningar,
hava fyra olika rekryteringsalternativ undersökts. Kommittén har
för sin del stannat för att förorda, att under 1948 och 1949 intagas 1 200
nya elever i sjuksköterskeskolorna och därefter årligen minst 1 500 nya
elever. Under förutsättning att en dylik rekrytering går att genomföra och
några större förändringar i avgångsförhållandena in. in. icke inträffa, skulle
kåren av sjuksköterskor år 1960 kunna bringas upp till omkring 17 000.
Därest en förhöjning av den nuvarande låga pensionsåldern, 55 år, till 60
år för dessa befattningshavare kommer att ske, ökas antalet med några
hundratal.
Antalet intagna elever vid landets sjuksköterskeskolor under olika år
framgår av denna uppställning.
1914
1924
1934
1944
1945
1946
1947
548
446
637
1 031
1 085
1 061
1 150
I motionen II: 625 åberopas en av Svenska lasarettsläkarföreningen verkställd
undersökning av personaltillgången vid vissa sjukhus i maj 1948. Den
-
na har A. |
givit följande resultat. Lasarett (samtliga) Sköterskor ............................ |
Antal tjänster ...... 4 783 |
Därav vakanta Samtliga Utan vikarie % % 20-1 8-0 |
|
Barnmorskor.......................... |
...... 420 |
15-4 |
5''0 |
|
Sjukvårdsbiträden och städerskor ...... |
...... 10 634 |
213 |
1-6 |
|
Ekonomipers........................... |
...... 4 500 |
10-1 |
0-6 |
|
B. |
Större sjukstugor (1 saknas) Sköterskor ............................ |
...... 22 |
50 |
18 |
Biträden.............................. |
...... 54 |
48 |
0 |
|
Ekonomipers........................... |
...... 29 |
52 |
0 |
|
C. |
Sanatorier (2 saknas) Sköterskor ............................ |
...... 405 |
29-8 |
8-9 |
Biträden.............................. |
...... 1135 |
30-5 |
7''7 |
|
Ekonomipers........................... |
...... 1230 |
19 |
3-3 |
En liknande undersökning, avseende läget den 4 mars 1946, har utförts
av nyssnämnda 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen. Undersökningen
omfattade utöver lasaretten, sjukstugorna och sanatorierna bl. a.
även epidemisjukhusen och kronikersjukhusen. Svar erliöllos från anstalter
med 90 % av landets vårdplatser. Undersökningen utvisade följande:
Antal
tjänster
Därav vakanta
Samtliga Utan vikarie
% %
16''G 4-8
13-4 1*6
Sköterskor ............
Biträden och städerskor
5 698
13 211
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
Beträffande frågan om tillgången på läkare får utskottet hänvisa till de
undersökningar, som verkställts av läkarutbildningssakkunniga i Betänkande
med utredning och förslag angående läkarutbildningen III (SOU 1945:
56). De sakkunniga ha där bl. a. angivit antalet läkare och läkartjänster
den 1 januari 1942. I en undersökning publicerad i Svenska läkartidningen
1948 s. 2147 ff. ha dessa siffror framräknats till den 1 januari 1948.
Antalet |
Antalet läkartjänster |
||||
läkare |
Prakti- |
Vikarier |
|||
(överåriga frånräknade) |
Totalt antal |
Därav vakanta |
serande |
||
l/i 1942 ................ |
3 279 |
2 282 |
168 |
564 |
626 |
’/i 1948 ................ |
4 010 |
3 060 |
obekant |
625 |
425 |
Rörande det framtida behovet av läkare ha verkställts olika beräkningar.
Läkarutbildningssakkunniga uttalade i nyssnämnda betänkande av den
15 december 1945 följande.
För närvarande synes i Sverige föreligga ett underskott på läkare, särskilt
inom vissa specialområden. Det har visat sig, att samhället i stort sett
kunnat tillgodogöra sig det stora tillskottet av läkare under senare år. I
tidigare företagna undersökningar har man i allmänhet underskattat det
framtida behovet av läkare, och skulle föreslagna åtgärder för en extremare
begränsning av tillströmningen till läkarbanan genomförts, skulle sjukvården
i vårt land äventyrats. Om tillströmningen hålles vid nuvarande nivå,
kommer antalet läkare under 65 år även i fortsättningen att tillväxa och
ökningen under åren 1942—1960 att uppgå till omkring 1 450 läkare. Efter
år 1960 kommer stegringen inom de verksamma åldersgrupperna att bli
obetydlig. Det är sannolikt, att detta nytillskott på läkare kommer att behövas
för att tillgodose sjukvårdsbehovet, och vissa förhållanden tyda på
möjligheten, att tillskottet med tiden icke kommer att täcka behovet.
I det av medicinalstyrelsen den 29 september 1947 avgivna betänkandet
rörande den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14) angives behovet av
läkartjänster år 1960 till 6 430, vartill kommer ett behov av ca 800 läkare
för vikariat. Läkarbehovet år 1960 skulle sålunda något överstiga 7 200. I
undersökningen i Svenska läkartidningen har gjorts en beräkning efter något
andra grunder. Enligt denna skulle 1960 föreligga ett behov av 5 300
läkare.
Med de utbildningsmöjligheter, som nu finnas eller som inom de närmaste
åren bliva tillgängliga, kan antalet läkare i arbetsför ålder antagas komma
att 1960 uppgå till något mer än 5 000.
4. Kostnadsfrågan.
Till propositionen nr 312 till 1946 års riksdag med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring in. in. hade såsom Bilaga C fogats kostnadsberäkning
för allmän sjukförsäkring. Med stöd av däri gjorda uträkningar yttrade
departementschefen i propositionen följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
17
Av bilagan framgår att, med bortseende från tänkbar »översjuklighet»,
vid nuvarande inkomstläge statsbidragskostnaderna till den obligatoriska
försäkringen för budgetåret 1950/51 kunna beräknas till 165 miljoner kronor
-— därav 20 miljoner kronor för sjukvårdsförsäkringen och 145 miljoner
kronor för sjukpenningförsäkringen — och till den frivilliga försäkringen
till 6 miljoner kronor. Försäkringens sammanlagda årskostnader nämnda
budgetår beräknas till 266 miljoner kronor, av vilket belopp 38 miljoner falla
på sjukvårdsförsäkringen och återstoden på sjukpenningförsäkringen.
Den årliga kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäkringsreformens
genomförande uppgår, under antagande av att statens kostnader
för sjukförsäkring under budgetåret 1949/50 komma att utgöra ca 50 miljoner
kronor, till (165 —j— 6 — 50) 121 miljoner kronor. Då kostnadsökningen för
statsverket i anledning av de båda övriga reformerna, avseende sjukhusvården
och läkemedlen, för budgetåret 1950/51 överslagsvis kan beräknas till
60 respektive 18 miljoner kronor, skulle den årliga kostnadsökningen för
statsverket till följd av genomförandet av det här ifrågavarande reformkomplexet
komma att från och med budgetåret 1950/51 uppgå till sammanlagt
(121 + 60 + 18) 199 miljoner kronor eller i runt tal 200 miljoner kronor.
Uti de förut nämnda likalydande motionerna 1:383 och 11:579 i anledning
av propositionen nr 312 yttrades i kostnadsfrågan följande.
I propositionen har icke lämnats något besked angående de överväganden
som måste ha förekommit i fråga om täckningen av de mycket betydande
utgiftsökningar vilka måste medfölja ett genomförande av Kungl. Maj :ts
förslag. Det är att märka, att sådana utgiftsökningar för nu ifrågavarande
ändamål icke hade beretts utrymme vare sig i Kungl. Maj :ts proposition
nr 222 till årets riksdag eller i den finansieringsplan för budgetåren 1946/47
—1951/52, vilken i anledning av sistnämnda proposition antagits av riksdagen.
Det är dock redan nu uppenbart, att vi, frånsett nya utgifter för
sjukförsäkringen, hava att emotse andra icke förutsedda kostnadsökningar
utöver de i planen beräknade. Riksdagen saknar därför möjlighet att nu
bedöma de finansiella och samhällsekonomiska möjligheterna för sjukförsäkringsreformens
genomförande vid den i propositionen nr 312 bestämda
tidpunkten.
Tredje särskilda utskottet sade sig icke vilja ingå på frågan om täckning
av de med reformen förenade kostnadsökningarna för statsverket utan förutsatte,
att denna fråga löstes i samband med uppgörandet av riksstat för
det första budgetår, som belastades med sådan kostnadsökning.
Utskottet.
Tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande bestämdes vid lagens
antagande 1946 till den 1 juli 1950. Såsom motivering för anståndet
med lagens genomförande anförde departementschefen vid tillfället i huvudsak
följande. Konturerna till den nya kommunindelningen, som förutsattes
skola träda i kraft den 1 januari 1950, borde skönjas innan indelningen
i lokalsjukkasseområden verkställdes. En utsträckning av sjukförsäkringen
till att omfatta hela folket kunde komma att ställa ökade an2
Ii i han g till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 60.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
språk på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt. Bristande resurser
beträffande sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser
gåve anledning till ett uppskov. Med dåvarande tillgång på vårdplatser
skulle påfrestningarna på sjukhusen vid en helt kostnadsfri vård, genomförd
redan från och med 1948, bliva alltför stora. Först sedan vissa uppgjorda
planer avseende sjukhusens utbyggnad genomförts, borde man med hänsyn
till platsbehovet kunna möta de anspråk på sjukhusvård, som en för
patienten helt kostnadsfri vård kunde väntas ställa. Med hänsyn till dessa
omständigheter förordade departementschefen, att den nya lagen sattes i
kraft först den 1 juli 1950. Han räknade därvid med att till nämnda tidpunkt
såväl antalet sjukhusplatser kunnat betydligt utökas som ock de personella
resurserna avsevärt stärkas.
Anledningen till att proposition om ytterligare uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande nu framlagts är den bebådade framflyttningen
av den nya kommunindelningens genomförande från den 1 januari 1950 till
den 1 januari 1952. I motioner, som väckts i anledning av propositionen,
har emellertid uppmärksamheten riktats även på andra faktorer, som ansetts
böra inverka vid bestämmandet av tidpunkten för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande. De likalydande motionerna I: 448 och II: 626 hänvisa
till socialvårdskommitténs förslag till ny organisation av hela socialförsäkringen.
I motionerna 1:447 och 11:625 upptages spörsmålet om den fria
sjukhusvården och i den förra motionen därjämte kostnadsfrågan.
Av vad i propositionen anföres rörande sambandet mellan kommunindelningsreformens
genomförande och sjukförsäkringens organisation framgår
tydligt, att ett anstånd med sjukförsäkringslagens ikraftträdande till i
varje fall den 1 juli 1951 är ofrånkomligt. Utskottet har därför icke ur
denna synpunkt funnit anledning till erinran mot det i propositionen framlagda
lagförslaget.
Utskottet har ovan i korthet redogjort för innehållet i det förslag till enhetlig
kommunal organisation av socialförsäkringen i vårt land, som socialvårdskommitTén
framlagt i sitt i september 1948 avgivna betänkande
med förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Uppenbart är
att ur bl. a. administrativa synpunkter den koncentration av alla ärenden
rörande folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
samt ev. också moderskapsförsäkringen till en kommunal nämnd, socialförsäkringsnämnden,
samt den förenkling av avgiftsuppbörden, som är förslagets
innebörd, skulle medföra påtagliga fördelar. Såsom reservanterna
inom kommittén framhållit är emellertid förslaget också förenat med allvarliga
nackdelar. Det är icke möjligt för utskottet att på närvarande stadium
innan betänkandet ännu remissbehandlats taga ställning till detta omfattande
och invecklade organisatoriska problem. Utskottet förutsätter
emellertid, att Ivungl. Maj :t, så snart ske kan efter utgången av remisstiden,
som bestämts till den 1 mars 1949, tager upp frågan till noggrant övervägande.
Några allvarligare olägenheter synas icke uppkomma genom att de
inledda förarbetena rörande sjukkassornas framtida organisation under
mellantiden fortsättas såsom hittills.
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
19
Enär Kungl. Maj :t icke kan underlåta att ingå i prövning av socialvårdskommitténs
nu ifrågavarande förslag, då spörsmålet om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
upptages, synes någon särskild skrivelse från riksdagen
till Kungl. Maj :t i denna del — såsom påyrkas i motionerna I: 448 och
II: 626 — icke vara erforderlig.
Sjukförsäkringslagen innehåller icke några regler om ersättning för
sjukhusvård utan förutsätter, att sådan skall vara kostnadsfritt tillgänglig
för alla medborgare. Principbeslutet om den fria sjukhusvården fattades i
samband med sjukförsäkringslagens antagande. Sakkunniga ha nu tillkallats
för utredning av framför allt de tekniska problem, som sammanhänga
med den fria sjukhusvårdens införande, och proposition beräknas i denna
del komma att föreläggas 1950 års riksdag. I motionerna I: 447 och II: 625
har framhållits, att förutsättningarna för ett förverkligande av tanken på
fri sjukhusvård åt alla med säkerhet kunna antagas icke vara för handen
så tidigt som den 1 juli 1951. Platsbristen på sjukhusen liksom bristen på
sjuksköterskor och läkare nödvändiggör enligt motionärerna ett längre uppskov
med den fria sjukhusvårdens införande och därmed också med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande.
Såsom departementschefen framhöll 1946 beräknas den fria sjukhusvården
fordra en viss utbyggnad av sjukhusen och ökad tillgång på sjukvårdspersonal
av olika kategorier. På grund av skilda omständigheter har utvecklingen
sedan dess icke gått i den riktning, som man då förväntade.
Några mera påtagliga förbättringar i nämnda hänseenden ha knappast inträtt
under tiden efter sjukförsäkringslagens antagande. Allvarliga brister
föreligga sålunda alltjämt i fråga om vårdmöjligheterna. Utskottet anser
sig emellertid icke på det nu föreliggande materialet kunna definitivt bedöma,
vid vilken tidpunkt den fria sjukhusvården skall kunna realiseras.
Med avgörandet av denna fråga bör lämpligen anstå, tills pågående utredning
rörande den fria sjukhusvården slutförts och spörsmålet huru denna
i detalj skall utformas förelägges riksdagen. Skulle då visa sig nödvändigt
att uppskjuta införandet av fri sjukhusvård till en senare tidpunkt än den
1 juli 1951, få de ändringar i sjukförsäkringslagen, som kunna erfordras i
anledning därav, vidtagas i detta sammanhang. Då utskottet sålunda icke
nu kan uttala sig om tidpunkten för den fria sjukhusvårdens förverkligande,
måste utskottet avstyrka bifall till det i motionen II: 625 framställda yrkandet
avseende denna tidpunkt, liksom också det därmed sammanhängande
yrkandet i samma motion om anstånd med sjukförsäkringslagens ikraftträdande
till tidigast den 1 juli 1955.
I motionen 1: 447 erinras vidare bl. a. om att ökningen i statsutgifterna i
anledning av sjukförsäkringsreformen och vad därmed stode i samband vid
reformens antagande beräknades komma att uppgå till 200 miljoner kronor
per år. Med hänsyn till den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen funnes
enligt motionären anledning att ställa sig avvaktande och genomföra reformen
först då det svenska samhället kunde bära denna utgiftsökning. Enligt
utskottets mening böra möjligheterna för reformens genomförande ur stats
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
finansiella synpunkter icke nu bliva föremål för bedömande utan först vid
en senare tidpunkt. Huruvida de ekonomiska betingelserna härför komma att
föreligga från och med budgetåret 1951/52 får sålunda avgöras, då riksstaten
för detta år skall behandlas.
I motionen 1:447 yrkas, att sjukförsäkringslagen skall sättas i kraft den
dag, som senare kommer att bestämmas i särskild lag. I och för sig kunde
de osäkerhetsmoment, som för närvarande otvivelaktigt förefinnas, tala för
att man uppsköte bestämmandet av tidpunkten för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande, till dess alla förutsättningar därför bedömdes vara för handen.
Emellertid skulle en sådan anordning skapa en allmän ovisshet bland
dem, som förbereda reformen. Finnes icke någon tidpunkt för lagens ikraftträdande
fastställd, kunna förarbetena befaras icke komma att bedrivas med
önskad intensitet. Utskottet kan med hänsyn härtill icke tillstyrka nämnda
yrkande i motionen 1:447. De olika omständigheter, som kunna föranleda
ytterligare uppskov med sjukförsäkringsreformen, få i stället prövas allteftersom
de uppstå, var och en i sitt sammanhang.
På nu anförda skäl får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionen I: 447 bifalla
förevarande proposition, nr 308; samt
B. att motionerna 1:448 samt 11:625 och 11:626, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
här ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 november 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Nils Elowsson, Hallagård, Uhlén och Carl Eric Ericsson*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård, Ryberg, fru
Johansson i Norrköping, herrar Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo,
Lundberg och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
483828