RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 42.

Onsdagen den 18 december.

Kl. 11 fm.

Föredrogs tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Förslag till
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., lag om allmän
dels ock i ämnet väckta motioner. sru ’örsä ''

ring, m. m.

Genom en den 27 september 1946 dagtecknad proposition, nr 312, vilken
hänvisats till tredje särskilda utskottet, bade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, dels jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, dels ock lämnat riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för tillhandahållande av sjukhusvård och läkemedel.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft 19 i
anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag örn allmän sjukförsäkring icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag örn allmän
sjukförsäkring;

B. att riksdagen måtte, med hänvisning till vad utskottet därom i sin motivering
anfört, förklara sig i princip kunna godtaga de huvudgrunder för tillhandahållande
av sjukhusvård och läkemedel, som av föredragande departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet för den 12 april 1946;

C. att riksdagen måtte i anledning av vad anförts i motionerna 1:384 och
II: 580 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning huruvida lagen örn allmän sjukförsäkring lämpligen kunde
kompletteras på sådant sätt, att studerande och med dem jämställda, vilka
kunde anses ha behov därav, komme att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
utan hinder av att de saknade förvärvsarbete eller att
deras årsinkomst av sådant arbete ej uppginge till 600 kronor, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;

D. att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning av frågan, huruvida allmän centralsjukkassa,
som bildades av erkänd sjukkassa, till vilken konvalescenthem funnes anslutet,
kunde beredas möjlighet att såsom frivillig försäkringsprestation tillhandahålla
konvalescentvård vid detta hem, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning;

E. att motionerna I: 384 och lii 580, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet ovan under C. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Andra hammarens protokoll 1946. Nr hi.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

F. att motionerna I: 377 samt II: 561, 572 och 576, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:371, 380, 382, 383, 386 och 387 samt II: 575, 578, 579,
581, 582 och 584 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionen 11:577 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett antal i det följande delvis omförmälda reservationer.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 får jag hemställa:

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A på det
sätt, att till en början föredrages det av utskottet framställda lagförslaget, i
den mån så erfordras paragrafvis, med ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i någon del återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å
de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;
samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets i punkten framlagda förslag till lag om allmän sjukförsäkring.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 § i förevarande lagförslag. Därvid yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få
göra en kortfattad kommentar till det föreliggande utskottsutlåtandet, som ju
behandlar förslaget till obligatorisk sjukförsäkring.

Först vill jag understryka, att enighet råder angående behovet av en utvidgad
sjukpenningförsäkring och en förbättrad sjukvård. Anslutningen till
den frivilliga sjukförsäkringen har under de senaste åren ökats avsevärt, men
alltjämt stå ett stort antal människor utanför det skydd för inkomstbortfall
vid sjukdom, som en sjukförsäkring avser att lämna, och sakna också möjligheter
till en förbilligad sjukvård, som det ju är meningen att en försäkring
skall erbjuda. Vad som är särskilt beklagligt för närvarande är att så många
inom de lägre inkomstgrupperna äro oförsäkrade och att landsbygden har
mindre anslutningsprocent än städerna. För landsbygden med dess på grund
av de stora avstånden dyrare och svårtillgängligare sjukvård är det särdeles
angeläget att sjukvårdskostnaderna kunna jämnas ut.

Det var vetskapen örn dessa förhållanden som enade oss inom socialvårds -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
kommittén kring förslaget örn obligatorisk försäkring. Vi hade nog alla den
uppfattningen, att den frivilliga försäkringen inneslöt värden, som knappast
skulle kunna överföras till en obligatorisk försäkring, men vi ansågo i alla
händelser att här hade vi inte gärna någon annan väg att gå. Socialministern
fullföljde förslaget örn obligatorisk anslutning, och utskottet tillstyrker i det
hänseendet propositionen. Den önskan jag i dag vill uttala är, att så mycket
som möjligt av den idealitet och det självansvar, som bär upp och framför
allt präglar den frivilliga sjukförsäkringen, må kunna räddas över till den nya,
obligatoriska försäkringen. Mina förhoppningar i den vägen äro inte överdrivet
stora; mycket beror dock på det handlag och den omdömesförmåga de
personer besitta, som av socialministern få det ansvarsfulla uppdraget att i
sinom tid föra den nya försäkringen ut i livet.

I motsats till socialvårdskommittén bryter socialministern ut tillhandahållandet
av sjukhusvård ur försäkringen ävensom föreslår ett annat förfarande
i fråga örn läkemedlen än det socialvårdskommittén föreslagit. Meningarna
kunna givetvis vara delade, om det ur kontrollsynpunkt är klokt att helt frikoppla
sjukkassorna från ansvaret i fråga om läkemedel och ställa kassorna
utanför allt som har med sjukhusvård att göra. Socialministern åberopar arbetsbesparande
motiv och anser att härmed sker en förenkling. Jag är nog
av den uppfattningen att dessa arbetsbesparande motiv i någon mån ha överbetonats.

Vi, som beträffande försäkringens principiella uppläggning äro reservanter,
ha dock icke ansett att de skiljaktigheter som finnas i fråga örn sjukhusvården
och läkemedlen äro så utpräglade att vi borde framställa något särskilt
yrkande. Utskottet är alltså enhälligt när det tillstyrker propositionen på det
avsnitt, som avhandlar sjukhusvård och läkemedel. Jag vill dock ingalunda
dölja att det säkerligen finns skilda uppfattningar om möjligheten att inom
de närmaste åren genom samhällets försorg åstadkomma tillräckligt antal sjukhusplatser.
Vi reservanter äro i det hänseendet mera pessimistiska än både
socialministern och en del av dem som företräda utskottsmajoritetens uppfattning.
Så starkt delade meningar, att de inte kunnat överbryggas utan särskilda
reservationer ha tillkommit, ha dock gjort sig gällande i fråga örn sjukpenningförsäkringen.

Regerings förslaget går ut på ett enhetligt sjukpenningbelopp ä 3: 50 kronor
per dag, vartill komma hustru- och barntillägg. Vidare tillskapas en frivillig
försäkringsform med statsbidrag. Reservanterna, d. v. s. både de som
stå för den av mig m. fl. avgivna reservationen liksom, om jag fattat det
rätt, också dc som stå bakom herr Sundviks reservation, äro ense örn att det
vore bättre med en graderad sjukpenningskala, så att tillskottet från försäkringen
under sjukdom stöde i bättre relation till de normala inkomsterna.
I vissa detaljer skilja sig de av mig omnämnda reservationerna åt, men beträffande
vara yrkanden till § 13 så sammanfalla de och kunna förenas till
ett. Herr talman, jag skall be att få återkomma med särskilt yrkande under
§ 13.

Socialministern har vid flera tillfällen starkt understrukit att han vill åstadkomma
en sjukförsäkring, som befriar medborgarna från att vid sjukdom behöva
vända sig till fattigvården. Det målet befarar jag att socialministern
inte når med en enhetlig sjukpenning. Jag tror säkert att han har den saken
klar för sig, och detta framgår också av att han utarbetat och föreslagit en
frivillig försäkring bredvid den obligatoriska. Det blir då avgörande örn anslutningen
till denna frivilliga försäkring kan bli så pass stor, att han på
den vägen kan uppnå vad han syftar till. Att döma av de låga sjukpenningklasser
som hitintills valts i dqn nuvarande försäkringen kan man tyvärr inte

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
hysa alltför stora förhoppningar i det avseeendet. När människorna äro friska
och arbetsföra försöka de ju ordna för sig och sin familj så väl som möjligt,
skaffa sig ett eget hem, ett trevligt bohag o. s. v., med andra ord åta sig vissa
förpliktelser och binda sig för vissa utgifter, som man kan betrakta som fasta
och normala. Sådana utgifter påtager man sig i regel i en viss relation till
den inkomst man har, när man är frisk och arbetsför. Täcker då inte det enhetsbelopp,
som här är ifrågasatt, något så när de ordinarie utgifterna under
sjukdom och har då vederbörande, vilket jag befarar i många fall blir för^
hållandet, inte kompletterat med frivillig försäkring, då får socialhjälpen trä''
da till, och det har ju ingalunda varit avsikten.

Socialvårdskommittén var ense om —- och det tillstyrkes av det överväldigande
flertalet remissyttranden — att man skulle vid en ny sjukförsäkring
beakta, att den behölle karaktären av en verklig socialförsäkring, där människorna
själva bidrogo med premier av den storleksordningen, att de verkligen
fattade att det var fråga örn en försäkring, för vilken de själva hade ett stort
ansvar. Det är sant att socialvårdskommitténs förslag även förordar ett avsevärt
statsbidrag. Kvar står dock att i det förslaget skulle huvudutgifterna
bäras av försäkringstagarna själva och karaktären av en verklig försäkring
alltså i väsentlig mån bestå.

Enligt propositionens förslag bli statens utgifter ungefär tre gånger så stora
som enligt kommittéförslaget. Jag skall inte lämna någon mera detaljerad redogörelse
för de olika alternativ som förekommit i detta sammanhang. Jag
vet alltför väl att riksdagens ledamöter längta efter att få resa hem och fira
jul, och det vore helt enkelt otacksamt att försöka sig på en alltför ingående
motivering. Jag tillåter mig dock erinra örn att vid remissbehandlingen uttalade
sig det ojämförligt största antalet av de hörda instanserna för de principer,
som känneteckna alternativ I i sjukförsäkringspromemorian, alltså för
de linjer som återfinnas i motioner av herr Nolin m. fl. och fröken Ebon Andersson
m. fl., till vilka motioner vi reservanter anknutit våra yrkanden.

I detta sammanhang vill jag även bringa på tal en skiljaktighet mellan propositionen
och vår reservation — visserligen av till synes mindre storleksordning
än när det gäller själva grundprinciperna för försäkringens utformande
— men dock en skiljaktighet som måste tilläggas stor vikt. Vi ha för vår del
sagt ut, att familjebidragen böra begränsas så att summan av sjukpenningen
i sådana tillägg icke för dag räknat överstiger 90 procent av den vanliga inkomsten.
Hur betydelsefull en sådan bestämmelse är vet var och en som arbetat
inom sjukkasserörelsen, och många läkare kunna intyga detsamma. Man
behöver inte vara en dålig människa för att känna en viss tveksamhet inför
återgång till arbetet, så länge inkomsterna under den tid man är sjukskriven
äro minst lika stora som när man är i arbete.

Även vi reservanter ha i vårt förslag bibehållit en frivillig försäkring. Den
tillmätes dock inte samma avgörande betydelse som i socialministerns förslag
och behöver alltså inte medföra en lika omfattande administration. Vad jag
vill framhålla är, att vi i vår reservation yrka på att de familjeförsäkrade
gifta kvinnorna skola kunna försäkra sig för en krona om dagen utöver det
belopp på 1: 50 som de enligt propositionen erhålla från den obligatoriska försäkringen.

Det förslag till sjukförsäkring, som socialministern framlagt och utskottsmajoriteten
har godtagit, avviker på ett markant sätt från de riktlinjer, som
hitintills kommit till användning inom svensk sociallagstiftning. Det kommer,
befarar jag, också att försvåra samordningen med annan socialförsäkring. Finansieringen
sker genom stora statsbidrag och förhållandevis små avgifter, vilket
medför att försäkringsförmånerna få något av understödskaraktär över sig.

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
Man torde också kunna fråga sig, örn de stora utgifterna för statsverket stå i
rimlig proportion till försäkringens effektivitet.

Jag gör här en liten utvikning och vill fästa kammarens uppmärksamhet på
att när vi numera tala om socialförsäkringar är talet om försäkring i mycket
stor utsträckning en ren fiktion. Vi lia under de gångna krigsåren, allt eftersom
penningvärdet förändrats, försökt förbättra vissa förmåner, icke genom att
i någon män höja försäkringstagarnas avgifter utan genom tillskott av skattemedel
och statsbidrag. Men man behåller ändå benämningen socialförsäkring,
som således bara är en skylt för något som i verkligheten inte är det.

Socialminstern har icke vågat föreslå att den nya sjukförsäkringen skall
träda i kraft förrän den 1 juli 1950. Borde det — jag ställer den frågan till
socialministern •—- inte då ha varit klokt att dröja med besluts fattande så att
man kunnat bättre överväga sjukförsäkringen i sammanhang med övriga sociala
förslag, vilka äro under utarbetande, och därigenom också kunnat få en
bättre överblick över det statsfinansiella läget? I den finansplan, som finansministern
lade fram i våras, var, örn jag inte missminner mig, och det tror
jag inte jag gör på den punkten, sjukförsäkringen icke medtagen. Dessutom
talar svårigheten, för att inte säga omöjligheten, att utbygga sjukhusvården
inom de närmaste åren och att skaffa nödig personal för att man inte utan vidare
skulle fastslå tidpunkt för den kostnadsfria sjukhusvårdens införande.
Landstingsmännen ha ju därvidlag stor erfarenhet, och de äro högst betänksamma
inför möjligheterna att genomföra denna ordning redan 1950.

Med de erfarenheter jag har från landsbygden vill jag också ifrågasätta,
örn det inte varit angelägnare att först söka ordna upp vårdmöjligheterna för
våra åldringar, innan vi låst oss för sjukförsäkringen. Detta bade samtidigt
medfört en viss lättnad även beträffande efterfrågan på sjukhusplatser. Krafttag
för att få bort sinnessjuka, sinnesslöa och störande element ifrån våra ålderdomshem
och förbättrade möjligheter för åldringar, som inte kunna klara
sig själva, att få inackordering och vård — det är, herr statsråd, kanske dagens
mest brännande fråga. Där ha vi ett område, där vi, det vågar jag påstå,
i dagens situation äro sorgligt efter och där det måste röjas upp. Den tilltagande
bristen på arbetskraft gör att möjligheten för ålderstigna och sjuka
människor, som inte kunna sköta sig själva att få hjälp och vård i hemmen förminskas
så hastigt att vi här stå inför ett samhällsproblem av en omfattning,
som mångå människor — jag befarar också socialministern — inte ha tänkt sig.

Min slutsats blir, herr talman, att en förbättrad sjukförsäkring är av behovet
påkallad. Socialministern borde dock inte ha forcerat fram denna fråga
redan vid höstriksdagen. Det hade varit klokt med förnyade överväganden,
och det finns vårdbehov så trängande att de behöva prövas åtminstone i jämbredd
med sjukförsäkringen. Nu föreligger här emellertid ett utskottsutlåtande.
Jag och flera med mig anse, att det i väsentliga delar inte är lyckligt utformat
och ha därför avgivit en särskild reservation; till yrkandena skall jag,
såsom jag förut sagt, återkomma senare.

Ett, herr talman, står emellertid kvar, som är gemensamt för både utskottsmajoriteten
och reservanterna, och det är, att vi vilja åstadkomma större trygghet
för medborgarna vid sjukdom. Vi vilja också vara med om sådana åtgärder
att. man kan förebygga att nöd uppstår. Det är därför, även om jag, som jag
tidigare framhållit, i väsentliga delar icke har samma syn på detta förslag som
socialministern och utskottets majoritet, jag dock önskar försäkringen, när den
en gång föres ut i livet, all möjlig framgång.

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
har djupa rötter i vårt svenska samhälle. Den är inte bara den

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
största utan också den äldsta av våra stora folkrörelser. Den leder sitt ursprung
från gångna tiders hantverkssammanslutningar ock skråväsende, och
den har därefter formats och anpassats efter samhällets utveckling. Av sjuklådan
i hantverksgillet har blivit våra dagars mäktiga försäkringsrörelse, omfattande
mer än hälften av hela vårt folk. Det är människornas ansvarskänsla
och deras naturliga solidaritet med varandra som varit drivfjädern i denna utveckling,
vilken varit så betydelsefull för hela vårt samhällsliv. Denna utveckling
har också skett under de mest demokratiska former och under ett hängivet
och uppoffrande arbete av män och kvinnor, som åt denna rörelse skänkt så
mycket av sina bästa krafter, utan annan kompensation än tillfredsställelsen
över att ha varit till hjälp för sina medmänniskor.

Det kan, herr talman, vara skäl att erinra örn detta då riksdagen nu är beredd
att helt omdana denna verksamhet, att av denna frivilliga försäkring
göra en tvångsförsäkring omfattande hela folket. Då statsmakterna tidigare ingripit
i sjukkassornas verksamhet har det varit på ett mindre genomgripande
sätt, men det har alltid skett under stort hänsynstagande till den erfarenhet,
som samlats inom denna stora folkrörelse. Jag tror att detta enbart varit nyttigt
och att det är tack vare detta som sjukförsäkringen nått en sådan omfattning
som den har för närvarande. Särskilt efter genomförandet av 1931 års sjukkasseförordning
har utvecklingen gått mycket snabbt, så snabbt, att den saknar
motsvarighet i rörelsens historia. Vid 1936 års utgång uppgick antalet
medlemmar i de erkända sjukkassorna till i runt tal 1 miljon, vid innevarande
års utgång beräknas antalet till 2,7 miljoner, vartill kommer cirka 1 miljon
barn under 15 år, vilka även omfattas av försäkringen. Det är således cirka 3,7
miljoner människor, eller drygt hälften av vårt lands befolkning, som för närvarande
åtnjuta försäkringsskydd i de erkända sjukkassorna. Försäkringen har
således tillvunnit sig ett mycket stort förtroende, vilket är ett bevis försatt den
är uppbyggd på en sund och hållbar grund.

Det är därför jag med största tillfredsställelse konstaterar att Kungl. Maj :t
i det föreliggande förslaget till obligatorisk försäkring i väsentliga delar bygger
på den grund som redan finnes. Såväl i fråga om organisation som i fråga
örn försäkringens prestationer är etet i stort sett endast beprövade linjer som
följas. Det är dock företrädesvis i en punkt som jag och många med mig ha en
avvikande mening, och det är i fråga örn sjukpenningförsäkringens utformning.
Kungl. Maj:ts av utskottsmajoriteten tillstyrkta förslag går ju ut på en enhetlig
sjukpenning, medan utskottets minoritet förordar en efter inkomsten
graderad sjukpenning.

Med den utveckling den frivilliga sjukförsäkringen haft under det senaste
årtiondet kan man fråga sig, örn det finns anledning att genomföra en tvångsförsäkring.
Är det inte bättre och framför allt smidigare att den frivilliga sjukförsäkringen
får fortsätta att utveckla sig så att man på det sättet får hela
folket försäkrat. Den frågan kan ställas, men det finns enligt min mening tre
var för sig avgörande skäl för att genomföra en obligatorisk försäkring. Det
första skälet är den trots allt låga anslutningen till försäkringen. Trots den
stora tillströmningen av nya medlemmar är, som jag nyss nämnde, endast något
mer än halva befolkningen nu sjukförsäkrad. Även örn man skulle vänta sig
att anslutningen under en tid framåt skulle fortsätta i samma takt som den
gjort under de senaste åren, tror jag emellertid icke, att det är möjligt att komma
så mycket längre med en frivillig försäkring. Vi få under alla förhållanden
tänka oss att mer än en tredjedel av folket kommer att stå utanför, och detta
kan ej vara tillfredsställande. Det andra skälet hänför sig till den omständigheten,
att den nuvarande sjukpenningen, som medlemmarna tillförsäkrat sig, är
alldeles otillräcklig för att täcka behovet under till och med en kortare sjuk -

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
domsperiod. De lia, i all synnerhet örn sjukdomsperioden blir längre, endast att
vända sig till andra hjälporgan, närmast fattigvården, för att ytterligare få
hjälp. Den tredje anledningen för att övergå till en obligatorisk försäkring är
enligt min mening den bristande samordningen mellan de olika socialförsäkringsgrenarna.

Dessa tre brister äro av det slag att de icke gå att eliminera inom den frivilliga
försäkringens ram, men genomför man fördenskull en tvångsförsäkring,
bör man enligt min mening se till att samtliga dessa brister i görligaste mån
hävas. Så sker emellertid inte, örn det föreliggande förslaget med en enhetlig
sjukpenning godtages av riksdagen. Därigenom vinnes endast den fördelen att
även den del av befolkningen, som nu saknar försäkringsskydd, vid sjukdom
kommer att omfattas av försäkringen. De båda andra bristerna, den otillräckliga
sjukpenningen för stora delar av de försäkrade och svårigheten till samordning
med annan socialförsäkring kvarstå.

Motiveringen för den enhetliga sjukpenningen är ju den, att det är tilltalande
att vid en obligatorisk försäkring tillförsäkra människorna en^ minimistandard
som är lika för alla. Utgår man emellertid ifrån, och det måste man
enligt min mening göra, att det är ett samhällsintresse av första ordningen,
att de enskilda medborgarna kunna klara sig genom en sjukdomsperiod utan
att väsentligt behöva rucka på den levnadsstandard de byggt upp, så frågar
man sig: vad är minimistandard? Det är väl utan vidare klart, att den som
betalar fyra, fem kronor örn dagen för sin bostad, inte kan klara sig med en
sjukpenning, som är avpassad för den som har en hyreskostnad på en och femtio
eller två kronor örn dagen. Inte ens inom folkpensioneringen har man heller
ansett sig kunna fastställa en minimistandard, utan pensionerna utgå med inte
mindre än fem olika belopp. Där gäller det dock människor, som lämnat produktionslivet
och som ha betydligt större möjligheter att anpassa sig efter en
bestämd standard än de, som på grund av sjukdom sakna inkomst under några
månader och därefter återfå den inkomst de tidigare haft.

Nu vöre ju den här saken relativt lätt att ordna, örn man inte hade överförsäkringsrisken.
Den är emellertid en realitet, som alltid måste beaktas, vilket
också skett i det föreliggande förslaget, varför jag inte hyser så stora farhågor
nu beträffande den saken. Men man har nog anledning vänta sig att
redan innan denna lag trätt i kraft, örn riksdagen nu följer utskottet, riksdagen
haft att ta ställning till åtskilliga motioner om en höjning av den nu
föreslagna sjukpenningen, och varje höjning, hur berättigad den än kan vara
för stora delar av befolkningen, ökar risken i detta avseende i hög grad.

En enhetlig sjukpenning av den föreslagna storleken blir emellertid för låg
för stora delar av den industriarbetande befolkningen. I dyrorterna kommer
den inte ens att uppgå till vad fattigvården ger i understöd, och detta är enligt
min mening en synnerligen allvarlig sak. Man vinner inte vad man avsåg att
vinna med den obligatoriska försäkringen, nämligen att koppla av fattigvården,
utan denna kommer fortfarande att få bli det kompletterande organet i ett stort
antal fall. För att i någon mån avhjälpa den nackdelen, har, som en påbyggnad
till tvångsförsäkringen, föreslagits en frivillig försäkring, och debatten örn
denna reform har i stor utsträckning kommit att röra sig örn möjligheten att
få någon anslutning till denna frivilliga försäkring. Jag trodde att den debatten
var tämligen överflödig. Ett av huvudskälen för införande av en tvångsförsäkring
är ju, ätt den frivilliga försäkring vi ha, inte fått den anslutning
som är önskvärd. Finns det då anledning tro, att efter införandet av en obligatorisk
försäkring det skall vara möjligt att få en sådan anslutning till en
frivillig försäkring, att denna blir av något socialt värde? Jag kan inte tro
det. En viss anslutning kommer det givetvis att bli, men det blir från dessa

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
omtänksamma människor, som alltid klara sig och som samhället aldrig behöver
hysa några bekymmer för.

Anledningen till att förslaget utformats som skett är ju, att det skulle medföra
en önskad enkelhet i administrationen. Fordringarna i detta avseende få
emellertid, enligt min mening, inte sättas så högt, att försäkringens effektivitet
äventyras. Att ett utbytande av den enhetliga sjukpenningen mot en efter inkomstens
storlek graderad sjukpenning skulle i hög grad höja försäkringens
effektivitet, är väl oemotsägligt. Skulle då detta försvåra administrationen i sådan
utsträckning att det verkar avskräckande? Inte så vitt jag förstår saken.
Skulle den frivilliga försäkringen få den anslutning som förutsatts i propositionen,
kan man tvärtom räkna med att få en mycket tungrodd administration.
Då skulle det ju nämligen bli så som örn nian till den nuvarande frivilliga försäkringen
lade en obligatorisk försäkring, där avgifterna för den frivilliga erlades
direkt av medlemmarna och avgiften för den obligatoriska erlades i samband
med skatten. Att detta inte kan innebära någon administrativ enkelhet står
väl tämligen klart.

Ahll man däremot nå en eftersträvad enkelhet i administrationen för socialförsäkringen,
kan detta ske genom att ordna sjukförsäkringen på ett sådant
sätt, att en samordning med den sociala olycksfallsförsäkringen möjliggöres.
Aven denna är en sjukförsäkring, deli enda skillnaden är att arbetsoförmågan
vid olycksfall uppstått genom yttre påverkan, och förutsättningen för att ersättning
enligt lagen skall utgå, är att skadan uppstått i arbete. Båda dessa omständigheter,
hur skadan uppstått och när den uppstått, föranleda ofta mycket
omständliga och betydande kostnader dragande utredningar, som det vore önskvärt
att komma från. Särskilt gäller detta de s. k. bagatellskadorna. Detta kunde
ske genom att olycksfallen överfördes till sjukförsäkringen. En förutsättning
härför är emellertid, att förmånerna äro i görligaste mån likartade inom de båda
försäkringsgrenarna, Det skall inte bestridas, att svårigheter möta för att nå
en sådan ordning. Dels äro ju förmånerna större inom olycksfallsförsäkringen,
dels skola kostnaderna för denna direkt bestridas av produktionen. Dessa svårigheter
torde dock inte vara större än att de kunna övervinnas. Därmed skulle
man i viss utsträckning nå den enkelhet i administrationen för socialförsäkringen,
som man eftersträvar. Med den nu föreslagna enhetliga sjukpenningen kan
man även befara att sjukförsäkringen kommer att belastas med kostnaderna för
en hel del olycksfall utan att sjukkassorna erhålla någon ersättning härför
från arbetsgivarna. Det är sådana fall, där sjukpenningen blir högre inom sjukförsäkringen
än inom olycksfallsförsäkringen, och där de försäkrade således
lia intresse av att få fallet bedömt som sjukdomsfall i stället för olycksfall.
Denna fråga är av den beskaffenhet att den bör noga beaktas vid utredningen
örn en reformering av olycksfallsförsäkringslagen.

Vill man nå vad man önskar med en obligatorisk försäkring är det enligt min
mening inte möjligt utan att sjukpenningförsäkringen ordnas med en efter inkomsten
graderad sjukpenning. Härvid kunna olika skalor kombineras, och jag
gör inte anspråk på att den som föreslagits i vår motion skulle vara den bästa
tänkbara, men principen anser jag vara riktig. Därför har jag, herr talman,
icke kunnat ansluta mig till utskottets förslag i denna del.

_ En annan fråga, som jag också vill ägna några ord, är sjukpenningen till
gifta kvinnor utan förvärvsarbete. Den har i propositionen föreslagits utgå med
kronor 1: 50 med tillägg av 1 krona i de fall, då det finns hemmavarande barn
under 10 år. Någon särskild avgift för denna ''sjukpenning skulle icke uttagas
av de familjeförsäkrade kvinnorna. I debatten örn denna försäkring har denna
fråga ägnats stor uppmärksamhet. Allmänt har det väl ansetts, att en sjukpenning
som den föreslagna är för liten, och denna uppfattning har enligt min

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
mening också fog för sig. En sjukpenning av en krona 50 öre måste te
sig låg.

Jag delar utskottets uppfattning, att man i denna punkt måste iakttaga varsamhet
med hänsyn till att sjukkontrollen i dessa fall bereder stora svårigheter
och att någon avgift ej utgår. Av denna anledning kan jag heller icke vara
med örn att, såsom utskottet i motsats till Kungl. Majit föreslagit, införa en
övergångsbestämmelse, att gift kvinna, som före lagens ikraftträdande är medlem
i erkänd sjukkassa med en sjukpenning högre än en krona 50 öre, skulle
få frivilligt tillförsäkra sig en sjukpenning av ytterligare en krona 50 öre. En
sådan övergångsbestämmelse skulle komma att omfatta flera hundra tusen kvinnor
och sträcka sig 30, 40, kanske 50 år framåt i tiden. En dylik övergångsbestämmelse
är givetvis mycket betänklig. Därtill kommer, att samma skäl, som
föreligger för att dessa kvinnor skulle få en högre sjukpenning, väl även föreligger
för dem, som icke före lagens ikraftträdande ha möjlighet att sjukförsäkra
sig. Skall man därför bereda de gifta kvinnorna möjlighet till en frivillig
försäkring, bör denna möjlighet föreligga för alla, oavsett örn de tillhört en
erkänd sjukkassa eller ej. Men med hänsyn till den varsamhet utskottet förordar
och som jag också vill rekommendera, bör en sådan bestämmelse icke införas i
lagen utan särskild utredning. Enligt utskottets förslag skulle en gift kvinna
med denna tilläggsförsäkring erhålla en sjukpenning av tre, i vissa fall fyra
kronor, mot en årlig avgift av 15 kronor. Den som är under 18 år eller över
67 år skulle däremot få erlägga en avgift av 16 kronor för en sjukpenning av
två kronor. Detta skulle säkerligen vålla mycken irritation, varför denna omständighet
alldeles särskilt bör beaktas vid en sådan utredning.

Då lagen icke föreslås träda i kraft förrän den 1 juli 1950, är det ju god tid
för en utredning och för en ändring av lagen, innan den träder i kraft.

Med det anförda, herr talman, har jag velat ange varför jag icke kunnat ansluta
mig till utskottets hemställan i de delar jag här berört. Även i några
andra punkter kunde det vara anledning att säga några ord, men då jag i dessa
punkter icke har något annat yrkande än utskottet, skall jag icke uppdaga
kammarens tid därmed.

Till yrkandena återkommer jag senare.

Herr Hellbacken instämde häruti.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! När
riksdagen nu står inför förslaget att införa obligatorisk sjukförsäkring, konstruerad
på visst sätt, skulle jag vilja karakterisera det beslut, som kommer
att fattas i dag, på det sättet, att det uppenbarligen betyder, att den andra
huvudpelaren i ett stort socialpolitiskt system kommer att resas. Det är visserligen
sant, att vad vi komma att göra i dag icke är någonting annat än ett
principbeslut. Men man får väl förutsätta, att detta principbeslut kommer att
förås ut i livet den dag, som nu både Kungl. Maj :t och utskottet utgå ifrån,
d. v. s. den 1 juli 1950.

Det kunde kanske vara skäl att, såsom den föregående ärade talaren i viss
mån gjort, nu lägga ner några vackra blorrnnor vid fotterna på den frivilliga
sjukförsäkringen. Ty det är otvivelaktigt så, att denna frivilliga sjukförsäkring
har betytt otroligt mycket för det sociala tillståndet i vårt land. Det är
också obestridligen så, att icke heller den frivilliga sjukförsäkringen skulle ha
kunnat byggas upp, om icke stora delar av befolkningen hade haft ett utvecklat
sinne för inbördes hjälp och solidaritet. Jag skall emellertid icke upptaga
tiden med några speciella lovsånger till den frivilliga sjukförsäkringen. Trots
den omfattning, som den frivilliga försäkringen fått i vårt land, betyder i alla
fall det beslut, som nu skall fattas, en faktisk revolution inom sjukförsäkringsväsendet.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Jag skall nu tillåta mig att särskilt gå in på denna dags stora tvistefråga
mellan regeringen och utskottet, å ena sidan, och en rätt stor samling reservanter
å den andra.

När jag fick i min hand socialvårdskommitténs förslag, som innebar, att
man i en obligatorisk försäkring skulle införa tjugu olika sjukpenningklasser
med olika avgifter i varje penningklass, så ställde jag mig omedelbart den
frågan, örn icke detta förslag komme att bli fruktansvärt betungande för den
nya sjukförsäkringsorganisationen. Efter det studium, som jag hade tillfälle
att ägna frågan, sade jag mig, att det vore under alla omständigheter nödvändigt
att åstadkomma en betydande förenkling av den obligatoriska sjukförsäkringen
jämfört med vad socialvårdskommittén föreslagit, örn vi icke inom
sjukförsäkringen skulle få en administration, som ginge, låt oss säga, över,
alla rimliga gränser.

Det kunde icke utan vidare vara klart, att just det system, enligt vilket den
frivilliga sjukförsäkringen var uppbyggd, också skulle helt enkelt överflyttas
till den obligatoriska försäkringen. Det gjorde, att det utarbetades i socialdepartementet
två olika alternativ, som redan äro berörda av herr Skoglund i
Doverstorp, nämligen alternativ I och alternativ II. Alternativ I skar ned antalet
sjukpenningklasser och avgiftsklasser från socialvårdskommitténs tjugu
till sex. Därjämte utarbetades ett förslag på basis av den tanken, att man
skulle ha en enhetlig obligatorisk sjukpenning, vilken skulle kompletteras med
en frivillig försäkring. Man skulle ovanpå den obligatoriska försäkringen bygga
upp en frivillig försäkring, som skulle möjliggöra för varje medborgare som
så önskade att skaffa sig högre sjukpenning.

När jag lyssnade på herr Andersson så kunde jag, med all respekt för hans
mångåriga arbete inom sjukförsäkringen och hans sakkunskap på detta område,
ändå icke hjälpa, att jag fick en stark känsla av att han å ena sidan
starkt övervärderade det administrativa besvär, som följer t. ex. med detta
förslag örn en frivillig försäkring, som skall byggas ovanpå den obligatoriska,
men å andra sidan egentligen icke tillmätte den obligatoriska indelningen i
sjukpenning- och avgiftsklasser någon nämnvärd betydelse ur administrativ
synpunkt. Men, mina damer och herrar, det är ju en kolossal skillnad. Om jag
har en frivillig försäkring och människorna komma och säga till sjukkassan,
att de önska försäkra sig för den och den sjukpenningen, är det ju något helt
annat än örn det sitter en tjänsteman i sjukkassan och säger till varje människa,
som skall sjukförsäkras: Var så god; du har ingenting att säga till örn
här; du skall placeras i den och den sjukpenningklassen, ty du har haft så
och så stor inkomst; du skall betala så och så stor avgift; det är den avgift
som hör ihop med sjukpenningklassen. — Observera, mina damer och herrar,
att detta skall ske årligen! Hela problemet vore möjligt att lösa, örn det icke
skulle praktiskt taget årligen ske en omprövning av de sjukpenningklasser,
som cirka fyra miljoner människor i detta land skulle placeras i, samtidigt som
deras avgifter skulle bestämmas till olika belopp. Kan man ändå icke både från
socialvårdskommitténs förespråkare — närmast i en reservation visserligen ■—
och från herr Anderssons sida erkänna, att det måste bli ett stort antal anställda
i de flesta sjukkassor i vårt land för att överhuvud detta arbete skall kunna
utföras? Örn det icke utföres, blir hela indelningen i olika sjukpenningklasser
ganska meningslös. Då vet man i själva verket icke, om en person får
den rätta sjukpenningen, när han blir sjuk, eller får erlägga den rätta avgiften.
Det vet man ingenting örn, därest icke denna årliga omprövning sker. Det
är — örn jag undantager ett visst antal medborgare — icke på det sättet, att
inkomsterna äro konstanta, utan de kunna växla. För industriarbetarna kunna
de växla rätt väsentligt. I varje fall kunna dessa lätt komma från den ena

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
sjukpenningklassen till den andra under olika år. Det beror ju dels därpå, att
inånga människor icke lia full sysselsättning under hela året, och dels därpå,
att, eftersom industriarbetarklassen i vårt land i huvudsak arbetar på ackord,
kunna arbetarnas förtjänster under olika år bli rätt väsentligt olika.

Så länge jag har sysslat med detta lands socialpolitik och haft anledning att
diskutera frågan örn införande av obligatorisk sjukförsäkring, så har den
enda farhåga jag har haft i fråga örn införande av obligatorisk försäkring
i stället för frivillig varit, att vi skulle skapa ett nytt stort område för en
ny stor byråkrati. Jag har, när jag skulle gå att pröva detta, betraktat som
en av mina huvuduppgifter att se efter, i vad mån det funnes möjlighet att
begränsa sjukkassornas administrativa arbete så, att man i varje fall skulle
slippa en onödigt stor byråkratisk apparat. Från den utgångspunkten mera
än från den principiella utgångspunkten, att det i och för sig skulle vara riktigt
att beträffande den obligatoriska försäkringen begränsa sig till att garantera
människorna ett existensminimum, har jag bedömt denna fråga. Det är
således mindre från den angivna principiella synpunkten, fastän jag tycker,
att en enhetlig sjukpenning är tilltalande, än från den synpunkten, att vi skola
söka sörja för att det blir en rimlig administrativ apparat som vi nu ska^a för
att klara sjukförsäkringen, som jag har förordat tre ting. Det gäller icke bara
sjukpenningen, som jag nog anser kanske vara det viktigaste. Jag har förordat
tre ting, nämligen att man beträffande den obligatoriska försäkringen skall
införa en enhetlig sjukpenning för alla, att man skall bryta ut läkemedlen från
sjukförsäkringen och att man likaledes skall bryta ut sjukhusvården från sjukförsäkringen.
De två senare åtgärderna ha den betydelsen, att sjukkassemännen
slippa granska tio miljoner apoteksrecept och räkningar örn året, varjämte de
slippa ett hundratusental sjukhusräkningar årligen. På denna punkt är det
numera ingen tvist. Alla lia, ehuru icke utan knorr, såvitt jag fattat det, accepterat
tanken att man skall lägga sjukhusvården och läkemedlen utanför sjukförsäkringen.

Det ligger i sakens natur, att det var mycket svårt att komma fram till ett
avgörande, då det gällde att bestämma sig för det belopp, som skulle utgå
såsom enhetlig sjukpenning per dag. Vi stannade slutligen för ett belopp på
tre kronor 50 öre om dagen, dock icke begränsat till arbetsdagarna utan gällande
alla dagar, även sön- och helgdagar. Man behöver ej undervisa mig örn att tre
kronor 50 öre örn dagen i en stor rad av våra tätorter kommer att visa sig
vara en för låg sjukpenning. Jag vill emellertid bara här nämna en sak. Engelsmännen
hålla på att beträffande behandlingen av sjuka införa ett system av
ungefär samma typ som vårt. Jag kommer icke ihåg, om sjukpenningen i den
obligatoriska engelska sjukförsäkringen redan är beslutad eller om den bara.
är föreslagen, men jag tror att den är beslutad. Med den nuvarande kursen på
det engelska pundet kommer sjukpenningen att för en ensamstående person
uppgå till 18 kronor 85 öre per vecka, under det att den svenska sjukförsäkringen
kommer att åt en ensamstående person giva 24 kronor 50 öre per vecka.
Tar jag två äkta makar, kommer den engelska försäkringen att giva 30 kronor
45 Sire i veckan, under det att försäkringen i Sverige kommer att giva 38 kronor
50 öre. Det är, vill jag säga. en även med hänsyn till beloppets ringhet ändå
relativt stor skillnad till den svenska sjukförsäkringens förmån, sådan den här
föreslås, om jag jämför den med den engelska. Går jag till familjer, som ha två
barn, får man i England 35 kronor 89 öre i veckan. I Sverige får man enligt
detta förslag 45 kronor 50 öre. Går jag till en stor familj med t. ex. fem barn,
får man i England fortfarande, bara 35 kronor 89 öre i veckan, under det
att man i Sverige får 56 kronor i veckan enligt det föreliggande förslaget.

Det är klart, att det icke i och för sig är ett avgörande svar på frågan,

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
huruvida 3 kronor 50 öre om dagen eller 24 kronor 50 öre i veckan för enskilda
och 38 kronor 50 öre i veckan för två makar, verkligen motsvarar anspråken på
minimistandard. Men ehuru jag erkänner, att min respekt för vår inkomststatistik
icke är mycket utpräglad, vågar jag icke helt avstå från hänsyn till
denna. När denna statistik redovisar flera hundra tusen personer med så låga
inkomster, att de understiga ett par tusen kronor örn året, vågade jag icke gå
högre, även örn det i och för sig kunde lia varit önskvärt. Det var överförsäkringsrisken
för stora delar av den svenska landsbygden, som alltså kom att
bestämma detta relativt låga sjukpenningbelopp. Men jag vågar ändå säga, att
det skulle icke förvåna mig, örn för ungefär hälften av dem, som bli sjukförsäkrade,
denna sjukpenning ändå kommer att vara ganska tillfredsställande.
För de kortare sjukdomsfallen, som gudskelov utgöra det största antalet, betyder
naturligtvis sjukpenningens storlek icke så förfärligt mycket. Det är för
de längre sjukdomsfallen, där familjer och människor bli ekonomiskt strandsatta,
som sjukpenningbeloppet har större betydelse.

Nu vet jag icke riktigt, hur anhängarna av det s. k. klassystemet resonera.
Den första invändningen har ju herr Andersson i Eskilstuna förut i dag utvecklat.
Det var att eni frivillig försäkring komme icke att vinna någon nämnvärd
anslutning. Ja, jag vågar ju icke garantera, att människorna komma att
begagna sig av de möjligheter till frivillig försäkring, som nu erbjudas. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att genomsnittet av sjukpenningen
för de försäkrade i de stora och medelstora städerna är precis tre kronor örn
dagen. Den växlar mellan tre kronor 51 öre och två kronor 54 öre, men genomsnittet
blir tre kronor. För dessa tre kronor får i dag betalas en avgift på 42
kronor örn året. Om de vilja försäkra även sina hustrur för en krona 50 öre,
d. v. s. så att familjen får fyra kronor 50 öre, så blir avgiften 63 kronor. Örn
de vilja enligt propositionens förslag försäkra sig för ett belopp av sex kronor
50 öre, så blir den sammanlagda avgiften för den obligatoriska och frivilliga
försäkringen 54 kr. Då får alltså vederbörande man sex kronor 50 öre om
dagen, och för hustrun får han två kronor om dagen; det blir åtta kronor
50 öre. Har han två barn, får han en krona till, och då har han nio kronor 50
öre örn dagen för en sjukavgift, som ganska litet överstiger och. örn han har
familj, blir mycket lägre än den avgift han skall betala i den frivilliga försäkringen
i dag för att få 4 kronor 50 öre. Vill han försäkra sig för 8 kronor,
får han enligt det system, som föreslås i propositionen och utskottsutlåtandet,
betala 69 kronor örn året. Vill han försäkra sig för 6 kronor örn dagen i nuvarande
frivilliga försäkring och sin hustru för 1 krona 50 öre, får han betala
106 kronor 20 öre. Jag måste säga, att det är uttryck för en egendomlig
föreställning örn det svenska folkets psyke, örn man tror —- jag tänker nu på
städernas befolkning, som ha den högre inkomsten — att det icke skulle vara
villigt att betala något alls utöver detta för att kunna tillförsäkra sig en tillräcklig
sjukpenning, som befriar vederbörande från nödvändigheten att anlita
annan hjälp. Det kan hända att man har rätt i det avseendet; jag vågar inte
yttra mig därom, fast jag måste erkänna, att jag kommit att betrakta det som
ett bevis på att sjukkassorna själva icke riktigt begripit, att det kan behövas
propaganda för den frivilliga försäkringen. Ty begriper man det, förstår jag
uppriktigt sagt icke hur det skall kunna uppstå några svårigheter. Denna pessimistiska
syn på saken måste bero på — i viss mån åtminstone — brist på självförtroende
hos de personer, som enligt sakens natur komma att sköta detta,
nämligen de som nu arbeta som ledande män inom den frivilliga sjukförsäkringen
och som komma att sköta även den nya sjukförsäkringen. Men som sagt:
erfarenheten får ju visa vem som på denna punkt kan anses ha mest rätt.

Överförsäkringsspörsmålet, som till en början spelade en stor roll i debat -

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
ten här, har nästan försvunnit. Man talar nu mycket, mycket litet örn den
överförsäkringsrisk, som en sjukpenning på 3 kronor 50 öre, respektive 5 kronor
50 öre för familj, skulle komma att innebära. Sedan den statistik, som socialvårdskommittén
byggde sina beräkningar på, numera är föråldrad, är det
helt naturligt väldigt svårt att säga örn det överhuvud taget kommer att finnas
någon överförsäkringsrisk. För de stora barnfamiljerna skulle jag inte ha
vågat föreslå en obegränsad sjukpenning oavsett antalet barn, om jag inte förutsatt
att de allmänna barnbidragen komma att beslutas innan denna sjukkassereform
träder i kraft. Jag bygger detta därpå att de allmänna barnbidragen
komma att minska även övertörsäkringsrisken för de stora familjerna. Detta är
naturligtvis av en ganska betydande vikt, ty örn man får tro denna statistik
från 1940 finns det ungefär ett par hundratusen eller nära tre hundratusen
barnfamiljer, som ha mycket dåliga inkomster. Men eftersom barnbidragen då
sannolikt äro beslutade och komma att öka barnfamiljernas inkomst försvinner
i hög grad denna risk.

Jag har kanske icke någon särskild anledning att gå in på en polemik med
motståndarna mot detta enhetssystem på andra punkter, men på en punkt vill
jag, och då närmast med anledning av herr Anderssons i Eskilstuna anförande,
säga några ord. Man förklarar att den konstruktion, som nu föreslås riksdagen
av Kungl. Majit och utskottet, kommer att bereda stora svårigheter. Till en
början sade man, att den var fullkomligt omöjlig, men numera begränsar man
sig till att säga, att det kommer att bereda stora svårigheter att samordna
olycksfalls-, arbetslöshets- och sjukvårdsförsäkringarna. Jag har icke haft anledning
att ta ståndpunkt till frågan örn den nya olycksfallsförsäkringens
utformning, men örn socialvårdskommittén vill ha ett råd av mig beträffande
konstruktionen, vill jag säga, att örn jag får till uppgift att lägga fram förslag
på den punkten —■ därom vet ju ingen någonting nu —• kommer jag att kräva
samma minimistandard vid olycksfallsförsäkringen, som här föreslås beträffande
sjukförsäkringen. Att det blir en gradering uppåt är mycket möjligt och
till och med sannolikt, då det ju härvidlag är fråga om helt olika ting, nämligen
å ena sidan en försäkring mot olycksfall i arbete och å den andra en försäkring
mot sjukdom, som kan drabba envar. Om man går på linjen att fixera
minimum till 3 kronor 50 öre om dagen, kommer ju icke den risk, som herr
Andersson i Eskilstuna pekade på, att föreligga, ty då blir det för vederbörande
sjuke likgiltigt, örn han får beloppet från sjukförsäkringen eller från
olycksfallsförsäkringen; han har ingen anledning att skjuta över olycksfallsförsäkringen
på sjukförsäkringen. För min del är jag övertygad örn, att med
litet organisatorisk och konstruktiv fantasi skall det visa sig lätt nog att finna
vägar att verkligen samordna samtliga dessa socialförsäkringsgrenar. Jag tror
icke att det kommer att vålla några som helst verkliga och oöverstigliga svårigheter.

o Jag höll på att säga att det enda, som här är litet olyckligt, är att jag icke
vågat föreslå att det hela skall träda i kraft förrän 1950. .Tåg undantar då
läkemedlen, ty där kommer med säkerhet riksdagen att följa utskottet, och
själva läkemedelsrabatterna ligga ju utanför sjukförsäkringen. Jag har böjt
mig för de uppgifter jag fått från landstingsmannahåll, nämligen att man
icke kan tänka sig att lia utbyggt det nödiga antalet sjukhusplatser förrän örn
fyra, eventuellt fem år. Jag medger att det är kanske en litet karikatyrmässig
överdrift, men jag vill inte underlåta att påpeka, att hur än det svenska
folket är beskaffat, inte är det så att hela folket kommer att kräva sjukhusplatser
på en gång överallt bara därför att man inför den fria sjukvården.
Ibland får man det intrycket, när det talas om hur omöjligt det blir att ta
emot patienterna och hur förfärligt trycket på sjukvårdsanstalterna kommer

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslår) till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
att bli. Mina damer och herrar, kan det bli någon större skillnad mot nu? Jag
tar två län, Norrbottens och Malmöhus län —■ jag kan i det sammanhanget
också nämna Malmö stad, men jag har inte kontrollerat hur det förhåller sig
med Hälsingborg. Kan det bli någon större skillnad i dessa län, där patientavgiften
i dag är en krona och inte ett öre mer, om även denna krona försvinner?
Att trycket på sjukhusvården skulle öka genom ökad tillströmning av
patienter bara därför att denna krona i patientavgift försvinner, har jag mycket
svårt att föreställa mig. Överhuvud taget förhåller det sig väl faktiskt så,
att vi redan ha en form av fri sjukhusvård, ty för det första ha vi över 3
miljoner sjukkassemedlemmar, som redan nu äro tillförsäkrade fri sjukhusvård,
och för det andra ha vi alla dem, som icke kunna betala patientavgift
utan för vilka fattigvården måste betala. De bli icke hindrade att komma in på
sjukhus därför att de icke ha egna möjligheter att betala avgiften. Jag måste
därför säga att talet örn trycket till följd av det förslag, som här föreligger, är
överdrivet. Jag vill inte säga att det saknas fog för detta tal, men jag menar
att det är ganska överdrivet. Trots att jag ser saken på det viset har jag på
denna punkt böjt mig för dem som ha en helt annan erfarenhet än jag, nämligen
landstingsmannen, men jag har som sagt velat framställa denna reflexion
här.

Herr Skoglund i Doverstorp frågade mig, varför man nu forcerade det hela,
när det ändå inte skall träda i kraft förrän 1950, och varför man då icke lika
gärna skulle kunna skjuta på beslutet. Ja, jag kan åberopa^ tre skäl för
önskemålet att man fattar beslut så snabbt som det tekniskt låter^ sig göra.
Det första är rent formellt, men det finns där i alla fall. Det har i årets trontal
utlovats, att 1946 års riksdag skulle presenteras ett förslag till obligatorisk
sjukförsäkring. Man kanske icke skall ta så förfärligt allvarligt på det löftet,
men det är ju ett kungsord, och det är icke trevligt, örn kungsord icke infrias;
det bör ju i vart fall infrias, örn man har de organisatoriska förutsättningarna
för desammas genomförande. Det andra skälet är, att det är nyttigt
för alla våra sjukhusmyndigheter att de få klart besked örn att nu vilja de
svenska statsmakterna ha dessa ting ordnade på det och det viset. Därför få
vi också försöka skapa förutsättningarna för reformens förverkligande, och
bland de förutsättningarna ingå —- även örn jag förbehåller mig min reservation
på den punkten — en utökning av antalet sjukhusplatser, men framför
allt att vi sörja för att sjuksköterskekåren kommer att ökas. Det kan hända
att reformen kräver någon utökning av läkarkåren, men den saken kan inte
ha samma tyngd. Däremot kan man ju inte sköta en sjukhusavdelning utan
att ha tillräcklig tillgång på sköterskor. Nu får man begagna dessa år för
att försöka sörja för att man ute i landet får en tillräckligt stor sjuksköterskekår.
Detta är två skäl. Det tredje är att när riksdagen, om den bifaller den
kungl, propositionen, vilket jag hoppas att den skall göra när den fattar beslut
i frågan, så äro därmed principer utformade, som vi måste ta hänsyn till
när vi skola gå till olycksfallsförsäkringens reformering och till en eventuell
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Jag har redan sagt, att enligt min mening
kan det icke komma i fråga annat än att i botten på olycksfallsförsäkringen
skola ligga de 3 kronor och 50 öre, som betraktas som minimum inom
sjukförsäkringen. Det vidhåller jag, och det är klart att min tanke är att arbetslöshetsförsäkringen
skall komma att utformas som en enhetlig försäkring
med fri påbyggnad precis som sjukförsäkringen. Jag tror icke att det kan
finnas några rimliga hinder mot detta.

Jag skall nu strax sluta mitt anförande här, och jag hoppas att jag skall
slippa återkomma i den kommande debatten. Jag vill emellertid icke sluta
mitt anförande utan att ha sökt klargöra för kammaren hur pass omfattande

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
och hur pass genomgående denna reform verkligen är. Jag har sagt att den
är den andra huvudpelaren i den socialpolitik, vi hålla på att bygga upp, som
nu skall resas. Det tror jag är ett omdöme, som kommer att stå sig. Det antal
personer, som skulle komma att bli sjukvårdsförsäkrade det år då försäkringen
skall träda i kraft, nämligen 1950, uppskattas till 6 835 000, antalet sjukpenningförsäkrade
till 4 114 000. Barnen bli ,ju icke sjukpenningförsäkrade, och
i övrigt är det ju åtskilliga grupper som icke bli sjukpenningförsäkrade. Antalet
familjeförsäkrade kvinnor med ett eller flera barn under 10 år beräknas
till jämnt en halv miljon. Jag måste säga att när detta system blivit genomfört
ha vi på detta område fullt uppnått, i vissa avseenden till och med
passerat den nivå, som finns i vissa andra länder på motsvarande område.
Det är naturligtvis min förhoppning att vi nu skola i ganska rask takt kunna
utbygga hela vårt socialförsäkringssystem så att vi med något så när gott.
samvete kunna säga, att i detta land skall efter några år ingen skötsam medborgare
—- jag talar icke örn de asociala — behöva lida någon nöd.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! De skäl statsrådet angav för att han valt denna princip
för sjukförsäkringen föreföllo mig svagare än jag trott de skulle vara.
För det första sade statsrådet, att det för honom kanske väsentligaste skälet
för att frångå socialvårdskommitténs förslag var, att lian icke ville tillskapa
en ny stor byråkrati. Jag befarar, att örn vi följa socialministerns förslag,
vi få en icke mindre dyrbar administration. Vi ha först den obligatoriska
försäkringen, sedan tillkommer den frivilliga försäkringen. I båda skola ju
medlemmarna bokföras och i fråga om den frivilliga försäkringen deras inkomster
antecknas och deras inkomstklass angivas. Mig förefaller det som
om det blir lika mycket arbete med denna anordning, att vi här faktiskt få
dubbelbokföring. Det var det ena.

_ För det andra säger statsrådet, att talet örn samordning med de andra socialförsäkrings
grenarna har ingenting väsentligt att betyda, eftersom enligt
statsrådets mening minimum även för olycksfallsförsäkringen bör bli 3 kronor
50 öre örn dagen, och då är det ju likgiltigt, örn vederbörande gör anspråk
på sjukförsäkring eller olycksfallsförsäkring. Jag ber att få säga, att det
kommer ingalunda att bli likgiltigt för den som är oförmögen till arbete, om
han får ersättning enligt sjukförsäkrings- eller olycksfallsförsäkringsbestämmelserna.
Från sjukförsäkringen kan han icke få mera än kr. 3,50 per dag.
från olycksfallsförsäkring icke mindre men väl högre dagsersättning. Vederbörande
kommer att energiskt hävda den uppfattningen, att det är icke
sjukdom utan olycksfall som föranlett, att han icke är arbetsför. Det var det
andra.

Sedan säger statsrådet, att det också skulle kunna betraktas som ett skäl,
att sjukförsäkringen var omnämnd i årets trontal, och att kungsord skall
hållas? Tillåt mig säga: Man skall överväga mycket noga, innan man råder
Konungen att göra sådana uttalanden.

Herr Andersson i Eskilstuna erhöll likaledes ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Socialministern ansåg, att jag hade överskattat svårigheterna
med administrationen, då det gällde den frivilliga försäkringen, men
undervärderat svårigheterna, då det gällde införandet av ett klassystem. Jag
får säga, herr talman, att jag har, fastän omvänt så att säga, precis samma
uppfattning, nämligen att han överskattar svårigheterna med det av mig förordade
systemet och undervärderar svårigheterna i sitt eget förslag. Jag tror
inte, att jag bortsett från de svårigheter ett inplacerande av de försäkrade i

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

FUrsian till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
olika sjukpenningklasser medför, men jag vågar försäkra, att det medför så
pass många fördelar ur andra synpunkter, att jag tror, att man kan ta de
svårigheterna. Skulle man få den anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen,
som har förutsatts i propositionen, är jag övertygad om att det kommer
att bli en mycket svårbemästrad administration med denna frivilliga och obligatoriska
försäkring, där avgifterna skola utgå på olika sätt.

Nu sade socialministern också, att han ansåg mig mycket pessimistisk, då
det gällde frågan örn i vilken utsträckning det skulle bli anslutning till den
frivilliga försäkringen. Ja, jag får nog säga, att jag är pessimistisk i det avseendet,
och jag anser det vara min skyldighet att meddela kammaren mina
synpunkter därvidlag. Jag tror att svårigheterna bli mycket stora. Därmed vill
jag icke på något sätt göra gällande, att inte sjukkassemännen skulle förstå sin
sak. De komma säkerligen, hur denna frivilliga försäkring än kommer att utformas,
att göra sitt allra bästa, men trots detta får jag säga, att jag är ganska
pessimistisk, när det gäller anslutningen till den frivilliga försäkringen. Detta
beror på de erfarenheter man vunnit av försäkringen sådan den nu är beskaffad.

Härpå anförde

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skulle vilja påpeka för herr Skoglund, att socialvårdskommittén framlade sitt
förslag år 1944. Det har alltså gått något mer än två år, innan riksdagen fått
detta ärende på sitt bord. Jag ansåg det vara orimligt, örn man menade allvar
med att man nu skulle söka bygga på den svenska socialpolitiken, att vi skulle
skjuta på ett sådant ärende. Jag är mycket förvånad över att en ledamot av
socialvårdskommittén skulle anse det vara i och för sig naturligt, att detta
ärende skulle få skjutas år efter år, innan det lades fram inför riksdagen. Jag
tror, att jag har rättighet att säga, att när detta nämndes i trontalet var det
övervägt. Den punkt i fråga örn vilken vi misstagit oss var den tid, som behövdes
för lagrådets granskning. Hade den inte varit så lång, hade redan vårriksdagen
fått emottaga en proposition i denna sak.

Vad herr Andersson i Eskilstuna beträffar får han väl bestämma, sig för
vilket han anser riktigt, antingen att den frivilliga försäkringen inte får någon
nämnvärd anslutning, och i så fall är det väl uppenbart, att administrationen
kommer att bli enklare enligt Kungl. Maj :ts förslag än enligt hans förslag, eller
att den frivilliga försäkringen kommer att få mycket stor anslutning, och då
är det klart, att fördelarna av en billigare och enklare administration i någon
mån elimineras. Men örn jag har rätt i min förmodan, att en sjukpenning av
3 kronor 50 öre jämte 2 kronor per hustru och 50 öre per barn är tillräcklig
för ungefär hälften av landets sjukkassemedlemmar, så måste det väl ändå bli
en mycket stor skillnad mellan den administrativa apparat som behöves vid
obligatorisk indelning i sjukpenningklasser med olika avgifter och förslaget
att bygga på en frivillig försäkring, där man dessutom ju har anledning, att
på ett mycket enklare sätt låta vederbörande själva bestämma, i vilken sjukpenningklass
han önskar bli placerad och vilken avgift han följaktligen är
villig att betala. Då kan det ju inte bli så, att en person som begär att bli
placerad i låt mig säga en sjukpenningklass, där sjukpenningen är 5 eller 6
kronor, av sjukkassan blir placerad i en klass med en sjukpenning av,7 eller
8 kronor. Det kan det i alla fall inte bli fråga örn. Men detta är det fråga örn
vid obligatorisk försäkring med indelning i sjukpenningklasser.

Herr Skoglund i Doverstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Socialministern undrade över att jag såsom medlem av
socialvårdskommittén kunde vara nöjd med att kommitténs förslag finge ligga

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
flera år på bordet. Jag ber då att få svara, att till socialvårdskommitténs förslag
lia min partikamrat herr (Hagård och jag antecknat en särskild mening,
vari sägs att det ekonomiska läget borde vara avgörande för förslagets framläggande.
Beträffande den statsfinansiella situationen, hade vi icke tillräcklig
överblick inom kommittén. Jag har tidigare i dag nämnt, att i den finansplan,
som finansministern delgav riksdagen i våras, icke fanns rum för sjukförsäkrings
förslaget. Det har icke heller redovisats närmare vare sig i propositionen
eller utskottsutlåtandet, hur det för närvarande ligger till i det avseendet.

Det som också gör mig betänksam är att det är en helt ny princip, som
ligger till grund för detta förslag, och det gör, att ett samordnande av detta
med de förslag, vilka redan finnas helt eller delvis utarbetade inom kommittén,
icke är möjligt. Man får faktiskt börja om från början.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vet icke, hur herr Skoglund ser på den av finansministern uppgjorda femårsplanen
för finanserna. För min del kan jag icke betrakta den som ett så heligt
dokument, att den under alla omständigheter måste vara rättesnöret. Jag tror
nämligen icke, att den människa är född, som kan på 100 eller 200 miljoner
när säga oss, hur den svenska statens finanser komma att ställa sig år 1950.

Herr Skoglund måste väl tillhöra dem som ha ansett, att finansministern
räknat alldeles för snålt, eftersom herr Skoglunds parti trott sig kunna räkna
med en högst väsentligt större skattesänkning — jag kommer icke riktigt
ihåg vilket belopp det rör sig örn, men säkert är det något hundratal miljoner
kronor — än den finansministern i finansplanen vågade räkna med. Jag får
säga, att örn herr Skoglund har en sådan vördnad för femårsplanen, så bör han
icke visa den bara då det gäller sjukförsäkringen.

Herr Hagård: Herr talman! Socialministern angav nyss att det som för honom
varit ledstjärnan, när han lagt fram de förslag, som äro omstridda, har
varit hans önskan att förebygga, att det skulle bli alltför stort utrymme för
byråkrati. Han strävar efter administrativ förenkling. Det är alldeles självklart,
att detta även överensstämmer med den allmänna uppfattningen hos dem,
som äro motståndare till hans förslag. Jag tror, att när han från början lade
fram förslaget om en sjukpenning av 3 kronor 50 öre, var läget sådant, att detta
belopp var tämligen skäligt, men sedan lia stora förändringar inträffat som
gjort, att detta belopp i dagens läge måste kompletteras avsevärt med den frivilliga
försäkringen, och då blir det, som någon nyss antydde, fråga örn det blir
någon förenkling på det hela taget. Jag skall gå in på detta, herr talman, och
dessutom skall jag närmare gå in på ett annat område, som icke varit föremål
för diskussion just nu, nämligen frågan om det kan bli någon administrativ
förenkling på ett sådant område som den fria sjukvården. Men först vill jag anföra
några allmänna synpunkter.

Jag vill börja med att säga, att den som har att skriva den svenska socialpolitikens
historia för detta tidsskede har anledning att beteckna år 1946 som
ett alldeles särskilt märkesår. Efter grundliga förberedelser har regeringen kunnat
framlägga två stora reformförslag för riksdagen. Det ena var folkpensioneringen,
som avser att trygga medborgarna vid ålderdom och invaliditet, och det
andra sjukförsäkringen i föreliggande obligatoriska gestaltning, som avser att
bereda alla trygghet och vård vid sjukdom. Man kan väl säga, att intet land
i världen har kunnat gå längre i sina sociala åtgärder i dessa avseenden. Dc ekonomiska
förpliktelser, som det svenska samhället härigenom påtagit sig, äro

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 42. 2

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, ni. m. (Forts.)
alldeles oerhörda. Fullt utbyggda och genomförda röra sig kostnaderna för de
båda reformerna till omkring en miljard kronor.

Det kan i dag vara av visst intresse att jämföra gången av behandlingen av
dessa båda reformförslag. Först framlade socialvårdskommittén förslaget örn
sjukförsäkring. Detta skedde i april 1944. Förslaget om folkpensioneringen
avlämnades först senare, nämligen i december 1945. På grund av sjukförsäkringens
grundläggande betydelse i vissa avseenden hade det varit av vikt, att
den ursprungliga ordningen hade bibehållits. Ordningen för framläggandet i
riksdagen blev emellertid en annan. Folkpensioneringsreformen kunde framläggas
så gott som omedelbart efter endast några månaders ytterligare förberedelser.
Sjukförsäkringen fick omkring 2 J/2 års ytterligare bearbetning inom departementet.
Behandlingen av de båda reformförslagen visa skiljaktigheter även
i andra avseenden. Folkpensioneringsförslaget framlades ulan några egentliga
avvikelser från .socialvårdskommitténs ursprungliga förslag, sedan statsrådet
slutligen bestämt sig för att följa den uppläggning, som gick ut på ett frigörande
i största möjliga utsträckning från behovs- och inkomstprövning. Sjukförsäkringsförslaget
däremot företer väsentliga avvikelser från kommittéförslaget,
därvid konstruktionen av sjukpenningförsäkringen är den mest betydelsefulla.
Jag återkommer strax härtill. Det bör här endast sägas att lika enstämmiga
som tillstyrkandena voro i fråga örn folkpensioneringen lika dominerande
voro avstyrkandena vid remissbehandlingen av den sjukpenningkonstruktion,
som slutligen framlagts av Kungl. Majit. De delade meningarna i fråga örn
sjukförsäkringen belysas även av antalet motioner. Icke mindre än 19 motioner
äro behandlade av särskilda utskottet nr 3, och framställningarna beröra till
väsentlig del fundamentala spörsmål, under det att motionerna i folkpensioneringsfrågan
endast gällde oväsentliga detaljer. Även i fråga örn antalet reservationer
till utskottsutlåtandet föreligger en anledning till jämförelser. Antalet
i dag är 11 mot 5 i våras beträffande folkpensioneringen. Man måste beklaga,
att det icke lyckats socialministern att få samling omkring förslaget till
sjukförsäkring. Han hade kunnat avsluta denna reformepok med en enhällig
uppslutning kring den obligatoriska sjukförsäkringens alla delar. Han har
misslyckats härutinnan. Detta är att. beklaga först och främst ur saklig synpunkt.
Att föra ut en reform som denna i livet med en tyngande barlast av
stark saklig kritik och avstyrkande, icke minst från det håll, där man skall
verkställa statsmakternas beslut, måste betecknas som en allvarlig svaghet.

Innan jag går att beröra den allvarliga punkten om meningsskiljaktigheterna
i fråga om sjukpenningförsäkringen, det som jag vill betrakta som huvudfrågan,
vill jag beröra ett par andra spörsmål, vart och ett för sig betydelsefullt.
Man har från olika håll vänt sig mot något, som man kallat den fria sjukhusvården
och som man betecknat som en nyhet. Varför förstår jag icke riktigt.
Det har förutspåtts, att hädanefter skulle en rasning uppstå mot sjukvårdsanstalterna,
som skulle göra förhållandena olidliga. Ibland har man uppdragit
en parallell med den på sin tid beslutade folktandvården, som startade utan
tandläkare, lokaler och utrustning och som fortfarande till stora delar är en
reform på papperet. Jag vill bekänna, att jag på denna punkt icke hyser så
stora farhågor. Påfrestningen på sjidthusen är icke någon ny företeelse. Den
har funnits och är starkt märkbar i dagens läge, t. o. m. innan fri sjukhusvård
varit påtänkt eller beslutad. De ansvariga läkarna ha hittills fått bära ansvaret
att sovra bland de vårdsökande, och så få de säkert fortsätta att göra även sedan
den avsevärda utökning av vårdplatser, som huvudmännen för kroppssjukvården
planerat och beslutat, blir genomförd. I debatten örn sjukhusplatser har en gren
av sjukvården kommit att skjutas åt sidan, fastän den förtjänar att förås långt
fram i den allmänna diskussionen. Herr Skoglund berörde det ett ögonblick i

Onsdagen den 18 december 1946 fm. Nr 42. 19

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
sitt anförande. Jag syftar på sinnessjukvården. Staten som huvudman för denna
del av sjukvården har ett betydande ansvar. Bortåt ett pär tusen vårdplatser
inom denna vårdgren är redan i dagens läge ett minimibehov. En reform av sinnessjukvården
och dess snabba utbyggande är ett lika oeftergivligt krav som det
om kroppssjukvårdens effektivisering. Det är denna synpunkt som socialministern
glömde^skjuta fram och som vi i riksdagen oupphörligt måste stryka under.

Örn jag salunda med nämnda reservation mera ställer mig på socialministerns
sida, då det gäller hans uttalande rörande påfrestningen på sjukvårdsinrättningarna,
måste jag ställa mig helt undrande, då det gäller hans påstående örn
den förnäma vinst som skulle ernås genom den administrativa förenklingen i
samband med genomförande av den s. k. fria sjukhusvården. Från sakkunnigt
håll har man inom utskottet bestritt riktigheten av den-slutsats vartill socialministern
kommit för sjukkassornas vidkommande. Detta kan jag emellertid
icke^helt bedöma. Däremot kan jag bestämt bestrida riktigheten av påståendet
om aen »avsevärda administrativa lättnaden» för sjukhusen. I dag är förfarandet
beträffande medlemmar av den frivilliga sjukförsäkringen i allmänhet synnerligen
_ enkelt. Vid inskrivningen på sjukhuset tillfrågas patienten, örn han
tillhör sjukkassa. Är svaret jakande och han meddelat namnet på sjukkassan
är patienten-sjukkassemedlemnien ställd utanför de ekonomiska transaktionerna.
Vid utskrivningen sänder sjukhuskontoret räkningen till sjukkassan, som seaermera
likviderar räkningen direkt utan att patienten har någon vidare känning
av detta.

Den ordning, som enligt propositionen måste följas, innebär att sjukhuskontoret
minst två gånger för varje patient måste underrätta sjukkassan, nämligen
första gången vid intagningen och den andra vid utskrivningen för att sjukkassan
skall kunna vidtaga behövliga åtgärder för utgivande av hempenning
under sjukhusvistelsen respektive upphörande därmed eller ersättande med
vanlig sjukpenning efter utskrivningen från sjukhuset. För folkpensionärerna
tillkommer därjämte underrättelse till vederbörande folkpensionsmyndighet.
isu nämnda åtgärder motsvara till fullo den nuvarande administrativa ordningens
omfattning. Till dessa kommer emellertid något som i stället för förenkling
komplicerar förhållandena och det är formerna för erhållande av statsbidrag.
Redan nu finnas tillräckliga erfarenheter härutinnan. Vid sökande av
statsbidrag för t. ex. förlossningsvården måste över patienterna upprättas nominativa
förteckningar, försedda med data och uppgifter av olika slag, som
starkt tynga. Skall ett sadant förfarande tillämpas, blir själva rekvisitionsförfarandet
ett arbete, som kräver ökad personal. Det som av socialministern betecknats
som den förnämsta vinsten för förslaget, blir något helt annat än vad
som förmodats.

De gifta kvinnornas ställning i den obligatriska sjukförsäkringen har varit
föremal för mycken diskussion, och denna har även överförts till överläggningarna
inom utskottet. Det stora flertalet kvinnor — alla med en inkomst under
1 000 kronor — bli försäkrade endast som familjemedlemmar. Detta innebär,
framhålles det, en underskattning av det husliga arbetets värde. Vill man undvika
detta och skapa mera likställighet måste konstruktionen med familjepenning
förändras till en sjukpenning med bland annat självständig avgiftsbetalning.

Utskottet har utalat sig för en övergångsbestämmelse, som gör det möjligt
för inom den frivilliga försäkringen självständigt försäkrade gifta kvinnor
med en sjukpenning större lin 1 krona 50 öre att taga en frivillig försäkring, ett
förslag vartill jag anslutit mig. 1 samband härmed framfördes i utskottet den
tanke, som återfinnes i den av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. avgivna reservationen
att, såsom socialvårdskommittén också tänkt sig, lämna öppet för

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
alla gifta kvinnor att få tillförsäkra sig ett sjukpenningtillägg av en krona om
dagen genom anslutning till den frivilliga försäkringen. För en årlig avgift av
omkring 10 kronor skulle en sådan kvinna kunna erhålla 3 kronor 50 öre örn
dagen, örn hemmavarande barn finnas, och eljest 2 kronor 50 öre. Genom en
sådan anordning skulle en gift kvinna erhålla samma enhetsunderstöd som
mannen eller 3 kronor 50 öre. Härmed är emellertid säkerligen icke sista ordet
sagt om de gifta kvinnornas sjukförsäkring.

Fröken Andersson och herr Bergh ha gjort ett särskilt uttalande, som går
vida längre än ett annat, framfört av herr Pettersson i Dahl m. fl., som begränsar
förbättringen till åtgärder genom den frivilliga försäkringen. Den
bristande likställigheten för de gifta kvinnorna blir därigenom ytterligare
framhävd och markerad.

Jag övergår nu till själva sjukpenningförsäkringen, som är huvudpunkten i
förslaget. Jag vill först erinra örn att inom den moderna socialpolitiken framförts
en synpunkt, som blivit mer och mer dominerande. Varje gren av hjälpverksamheten
bör göras så effektiv som möjligt. Man vill göra ersättningen
för inkomstbortfallet så pass god, att hjälp från annat håll ej skall behöva
ifrågakomma. I den inom socialdepartementet uppgjorda sjukhusförsäkringspromemorian
hade ursprungligen uppdragits tvenne linjer. Alternativ _I byggde
liksom socialvårdskommittén på den principen, att vid sjukdom bör ^liksom vid
arbetslöshet ersättningen för inkomstbortfallet stå i bestämt förhållande till
den inkomst, som den sjuke under normala förhållanden uppbär. Ju bättre
överensstämmelse, som kan erhållas i dessa avseenden, ju bättre är det. Blir
sjukpenningen för låg i förhållande till den sjukes behov, kommer han — särskilt
vid längre tids sjukdom — att tvingas till anlitande av fattigvård eller
andra hjälpanordningar. Därest å andra sidan sjukpenningen göres för hög,
utgör detta en frestelse att obehörigt utnyttja försäkringen.

Socialministern har i sin ursprungliga sjukförsäkringspromemoria i alternativ
II på ett resonemang örn existensminimum skapat en enhetssjukpenning
lika för alla. Jag vill erinra kammarens ledamöter örn att samtidigt som detta
alternativ framlades, hade vi en allmän diskussion örn införande av ett existensminimibegrepp.
Det kom bl. a. från kommissionen för efterkrigsplanering,
och det förekom också i vissa motioner i riksdagen. Det hela tillbakavisades
med en erinran därom att det praktiskt taget var omöjligt att i vårt land med
dess starkt skiftande förhållanden få fram ett enhetligt belopp för vad som
skulle betraktas som existensminimum för folk på samtliga orter i landet.

Det är betecknande, att de olika remissinstanser, som yttrat sig över de båda
alternativen, till ett övervägande flertal avvisat alternativ II och i stället lika
tydligt förordat alternativ I, d. v. s. alternativet med graderad sjukpenning.
Detta har emellertid icke på något sätt påverkat socialministern, vilket bekräftades
av hans anförande nyss. Socialministern säger ordagrant i propositionen:
»Ehuru det stora flertalet av remissinstanserna anse, att alternativ I bör följas,
har jag stannat för att förorda alternativ II.»

Hemissmyndigheterna ha bl. a. påpekat, att med ett enhetsbelopp risker
föreligga för överförsäkring för vissa befolkningsgrupper, d. v. s. det skulle
leda till att dessa under sjukdom få en ersättning, som är högre än deras arbetsinkomst
— med därav följande olägenheter. Å andra sidan skulle en sådan
konstruktion av sjukpenningen för ett stort antal medborgare, framför allt
i tätorter, leda till underförsäkring, d. v. s. otillräckligt ekonomiskt stöd.

Socialministern förnekar ingalunda, att båda dessa risker finnas — det strök
han ytterligare under i sitt anförande — men han anser farhågorna betydligt
överdrivna. Hans allmänna inställning är, att det är principiellt riktigast, att
staten skall svara för att alla garanteras en viss minimistandard vid sjukdom.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
Vad därutöver kräves må den enskilde själv ombesörja genom att ansluta sig
till en frivillig försäkring, där kostnaderna huvudsakligen bäras av honom
själv. Man får ju säga, att det utrymme för självansvar, som härigenom skapas,
verkar tilltalande icke minst för den som anser det vara angeläget att det
föres en sådan socialpolitik, som stimulerar den enskilde att genom egna åtgärder
söka sörja för sig och de sina. Men den som är förtrogen med praktiskt
socialvårdsarbete nödgas intaga en mera pessimistisk inställning när det gäller
möjligheten av en tillfredsställande anslutning till den frivilliga försäkringen.
För att undersöka, vilka utsikter som i detta fall föreligga, har jag tagit mig
friheten att gå till vissa uppgifter rörande sådana områden, där man i dag är
beroende av frivillig anslutning.

Se vi först på den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen, finna vi att senast
tillgängliga siffror — de för år 1944 — visa, att medeltalet för sjukpenningbeloppet
då utgjorde 2 kronor 20 öre. År 1943 stannade det vid 2 kronor 19 öre.
Nu menar någon, att detta låga medeltal beror på den låga sjukpenningen för
kvinnor. Medeltalet för kvinnor utgjorde emellertid 1 krona 84 öre, under det
att medeltalet för enbart män utgjorde 2 kronor 57 öre.

Erfarenheterna från den frivilliga sjukförsäkringen visa alltså, att trots ett
försämrat penningvärde och trots all propaganda den frivilliga försäkringen
icke kommit att ge tillräcklig trygghet, särskilt vid de mera långvariga sjukdomsfallen.
Detta faktum är väl känt även i socialvårdsarbetet. Alltför ofta
måste fattigvården anlitas som komplettering.

Yi ha emellertid byggt upp ytterligare en försäkring på frivillighetens grund.
Jag tänker då på arbetslöshetsförsäkringen. Antalet anslutna till denna är numera
i det närmaste 1 miljon, under det att den frivilliga sjukförsäkringen räknar
omkring 3,5 miljoner anslutna. För att underlätta rekryteringen till arbetslöshetsförsäkringen
ha vi under årens lopp gjort nya anordningar. Statsbidraget
har delvis utökats, och man har propagerat, icke minst inom fackföreningsorganisationerna,
för anslutning till försäkringen med så höga belopp som möjligt.
Man skulle då vänta, att på detta område skulle förekomma rätt höga daghjälpsbelopp.
En undersökning ger emellertid vid handen, att även här föreligger
en väsentlig underförsäkring. Högsta medgivna daghjälpsbelopp utgör
7 kronor. Medeltalet borde, tycker man, ligga rätt nära detta belopp. Så är dock
icke förhållandet. Medeltalet utgjorde år 1944 4 kronor 4 öre och år 1945 4 kronor
24 öre. Höjningen går alltså mycket långsamt. I juli detta år redovisades
ett medeltal av 4 kronor 49 öre. Man invänder kanske, att detta beror på att
avgifterna äro så höga, att icke de lägst avlönade ha råd att betala dem. Men
jag vill erinra örn att avgifterna under år 1945 utgjorde genomsnittligt 58 öre
i veckan eller 29 kronor örn året. Inom en särskilt väl avlönad kår, t. ex. järnoch
metallarbetarförbundet med cirka 450 000 medlemmar, uppgick det genomsnitttliga
daghjälpsbeloppet under år 1945 till 5 kronor 25 öre.

Man har sålunda anledning att med stöd av dessa erfarenheter vara synnerligen
skeptisk mot förslaget att bygga en verkligt betryggande sjukförsäkring
på så lös grund som en frivillig försäkring visat sig vara. Det blir under
sådana omständigheter nödvändigt att kalkylera med att socialvården måste
komma till användning i ett övervägande antal fall. Därigenom komma vi även
in i tvånget att för ett hjälpfall på grund av sjukdom anlita mer än en hjälpform,
något som vi strävat efter att komma ifrån, liksom också från den risk,
som dubbelunderstöd utgör.

Det kan vara av intresse att undersöka hur den i propositionen föreslagna
frivilliga försäkringen kommer alt ställa sig i praktiken — framför allt i
tätorterna — i jämförelse med socialvården. Om man t. o. m. skulle våga antaga,
att en ensamstående kan förmås ett frivilligt försäkra sig för 1 krona

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

50 öre för dag, skulle lian erhålla en sjukpenning av sammanlagt 5 kronor
om dagen eller 150 kronor i månaden. Detta belopp förefaller ju icke så obetydligt.
Det är emellertid lägre än det fattigunderstöd, som från och med den
1 januari 1947 kommer att utgå i Stockholm. Med ett genomsnittligt hyresbidrag
av 60 kronor i månaden -— det är mycket lågt, ty hyran för ensamstående
i Stockholm går ofta upp till 125 kronor i månaden och därutöver —
utgör fattigvårdens hjälp 165 kronor. Stödet från sjukförsäkringen blir då
lägre än fattigvårdsunderstödet. Och det är att komma ihåg, att antalet ensamstående
behövande är mycket stort. Skulle den ensamstående icke ha tagit någon
frivillig försäkring, skulle hans sjukpenning per månad understiga fattigunderstödet
med omkring 60 kronor. Ett sådant förhållande kan icke ur samhällets
synpunkt anses nöjaktigt.

I det förslag, som reservationsvis framförts av herr Skoglund m. fl., har
inbyggts en frivillig försäkring på upp till 5 kronor örn dagen. Detta innebär,
att en frivilligt försäkrad ensamstående enligt reservationens anvisning skulle
maximalt kunna erhålla 12 kronor per dag (7+5 kronor) mot propositionens
högsta belopp, 8 kronor (3:50 + 4: 50 kronor). Det är en betydande skillnad.
Socialministern drog upp en del exempel och siffror oell visade vad försäkringen
skulle betyda för de gifta, de som ha hustru och barn, och fick fram ganska
nöjaktiga siffror. Men han glömde gruppen ensamstående och hur försäkringen
kommer att te sig ur deras synpunkt.

Slutligen, herr talman, kan jag icke låta bli att säga några ord örn en annan
sak, som man tidigare varit inne på och som hänger intimt samman med den
reform vi här stå inför. En gång tillsatte socialministern en utredning, bland
vars väsentliga uppgifter ingick uppdraget att söka organisatoriskt samordna
icke blott socialförsäkringen utan hela socialvården. Socialvårdskommittén —
detta är namnet på utredningsapparaten — har tagit saken på allvar och har
åtgjort en del i den riktningen, fastän man nog har märkt, att samordningstanken
stannat endast bland kommitténs direktiv. De sociala välfärdsanordningar,
som skapats under de senaste åren, lia nämligen i så gott som varje fall
krävt nya former och nya organ utan samband med den organisation, som
redan finns eller kan tänkas.

Närmast har en samordning mellan sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring
ansetts som självklar. Man har påpekat, att de kortvariga olycksfallen till
cirka 80 procent ha en varaktighet av omkring tre veckor. En rationell anordning
skulle vara att låta sjukförsäkringen övertaga dessa kortvariga olycksfall.
I sitt betänkande med lag örn sjukförsäkring har socialvårdskommittén
skisserat, hur kommittén tänkt sig samordningen. Samma tanke har på sista
tiden vannt genklang bl. a. i Norge, där ett förslag förelagts stortinget om att
sjukförsäkringen skulle övertaga all sjukbehandling av skadade personer, som
falla under olycksfallsförsäkringen. I propositionen härom säges, att detta
innebär en administrativ förenkling och en avgjord fördel i övrigt.

Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, varom utredning på socialministerns
uppdrag för närvarande pågår, har helt naturligt tänkts i betydelsefulla
avseenden bli samordnad med sjukförsäkringen, framför allt då i organisatoriskt
avseende. Hela utredningsarbetet är så lagt.

Jag skall icke taga upp det knapphändiga och motsägelsefyllda resonemang,
varmed propositionen avlivar varje tanke på samordning. Jag skall bara konstatera,
att varken olycksfallsförsäkringen eller den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
kan konstrueras med ett sådant enhetsunderstöd, som enligt propositionen
utgör det fundamentala i sjukförsäkringen. Man kan endast beklaga,
att direktiven för socialvårdskommitténs arbete så helt fallit i glömska. Man
kan fråga sig: är det avsikten att under tiden intill dess sjukförsäkringen skall

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
sättas i funktion verkställa nödiga ändringar i organisationen, som göra samorganisation
möjlig? Om det icke är meningen, varför då låta utredningsarbetet
pågå rörande arbetslöshetsförsäkringen, vilken skall grundas på en samordning
av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring? Det är i så fall bortkastade
pengar och bortkastat arbete.

Till sist, herr talman, vill jag göra ett konstaterande, som enligt min mening
hr betydelsefullt. Det är att på en punkt bär utskottet varit fullständigt enigt,
nämligen i fråga örn nödvändigheten av att sjukförsäkringen blir obligatorisk.
Endast därigenom — det ha vi alla ansett — kan trygghet vid sjukdom beredas
alla medborgare. Säkerligen är denna mening också förhärskande i riksdagen,
fastän meningarna örn sjukpenningens konstruktion äro tämligen delade.

Aven de gifta kvinnornas ställning inom försäkringen är föremål för olika
uppfattningar, men frågan härom är, som jag nämnde, icke avfärdad med dagens
beslut.

För min del ansluter jag mig i fråga örn sjukpenningens konstruktion m. m.
till de synpunkter, som förts fram i reservationen av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. Jag anser sålunda att § 13 i lagen örn sjukförsäkring bör få den
lydelse, som framgår av såväl denna reservation som den av herr Sundvik m. fl.
framförda. Till denna formulering yrkar jag alltså bifall.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det är väl alldeles självklart, att
kardinalpunkten i denna debatt rör sig örn sjukpenningförsäkringens utformning.
Här stå, såsom tidigare konstaterats, två meningar mot varandra, vilka
tyckas vara principiellt oförenliga, nämligen å ena sidan uppfattningen örn
en enhetlig sjukpenning jämte frivillig försäkring, å andra sidan uppfattningen
att sjukpenningen skall ansluta sig till inkomsten.

Jag skall nu i allra största korthet söka motivera, varför utskottsmajoritelen
har kommit att hamna på propositionens linje. Jag skall då taga några av de
synpunkter, som framförts i reservationerna, till utgångspunkt för betraktelsen.

Först lia vi då frågan örn underförsäkring och överförsäkring. Enligt reservationen
skulle det föreligga risk för att överförsäkring äger rum, därför att
sjukpenningen för de lägre inkomsttagarna skulle vara för hög, när den bestämmes
till 3 kronor 50 öre. Jag kan bara konstatera, att på den punkten ha,r
en fullständig förskjutning i argumentationen ägt rum. I högermotionen skriver
man att överförsäkring kommer att föreligga i många fall. »Redan den omständigheten,
att en sjukpenning ä kronor 3:50 örn dagen (kronor 1 277:50
örn året), skall utgå till personer med ned till 600 kronors arbetsinkomst torde
utvisa riskerna härutinnan». Men denna ståndpunkt, som ju klart och tydligt
uttalar risken för överförsäkring, har fullständigt övergivits i den reservation,
som framlagts, där man nöjer sig med att ställa sig på propositionens . linje,
att överförsäkringsrisken icke skall överdrivas men ej heller bagatelliseras.
Detta är alltså vad som är kvar av det tidigare så relevanta överförsäkringsargumentet.
Jag tror att det vid närmare konfrontation med fakta skall gå
precis på samma sätt med undcrförsäkringsargumentet. Man gör gällande att
reservanternas förslag skulle vara överlägset, därför att det ansluter till inkomsten
och alltså skulle ge någon slags kompensation för inkomstbortfall.
Med några enkla exempel kan man visa att detta endast är ett sken. Någon
verklig kompensation för inkomstbortfall är icke möjlig, vilket av de olika
föreslagna alternativen man än väljer. Den enda möjligheten att komma fram
till ett sådant resultat skulle vara att efterbilda de regler som finnas t. ex. i
statens avlöningsreglementen och som gälla även för befattningshavare i kommunal
och i stor omfattning även enskild tjänst. Följer man de reglerna kan
man verkligen tala om att det blir kompensation för inkomstbortfall, men det

Nr 42.

Onsdagen dea 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, ni. m. (Forts.)
kan inte på långa vägar bli någon sådan kompensation med något av de här
föreliggande förslagen. Vid försäkring med en sjukpenning av 3 kronor uppnår
man, när det gäller en inkomst av 1 000 kronor, en kompensation för inkomstbortfall
av 93 procent. Men stiger inkomsten till 1 800 kronor, blir kompensationen
endast 60 procent. I 5-kronorsklassen blir kompensationen blott
50 procent. När man kommer upp till en inkomst av 6 000 kronor, blir kompensationen,
även örn man väljer reservanternas förslag, endast 42 procent. Så
ligger det alltså i verkligheten till med möjligheterna att kompensera inkomstbortfall.

Äro nu möjligheterna i detta avseende enligt propositionens linje sämre eller
bättre? Jag vågar säga att de för det stora flertalet inkomsttagare äro förmånligare.
För inkomsttagare upp till en inkomst av 2 880 kronor är det enligt propositionens
linje möjligt att få full kompensation för inkomstbortfall. För sådana
inkomsttagare är det nämligen möjligt att vara försäkrade dels obligatorisk^
med en sjukpenning av 3 kronor 50 öre och dels frivilligt med en sjukpenning
av 4 kronor 50 öre. För dem som utnyttja den frivilliga försäkringen
blir det för lägre inkomsttagare i det närmaste full kompensation. Även för
högre inkomsttagare blir kompensationsresultatet förmånligare enligt propositionens
förslag. För en person med en inkomst av 6 000 kronor blir det möjligt
att erhålla en kompensation av 48 procent. Enligt reservanternas förslag
är i detta fall möjligheten till kompensation, som jag förut nämnde, endast 42
procent. Jag vågar alltså säga, att under förutsättning att den frivilliga försäkringen
utnyttjas i någorlunda stor omfattning blir resultatet i det avseende
jag nu berört lika bra enligt propositionens förslag som enligt reservanternas
och framför allt för den övervägande delen av lägre inkomsttagare bättre enligt
propositionens linje.

Att märka är att enligt propositionens förslag uppnås detta resultat med
mycket lägre avgifter än vad fallet blir med reservanternas förslag. Jag skall
inte trötta kammaren med alltför många sifferexempel. Men jag kan ju nämna
5-kronorsklassen, som torde bli ganska allmänt tillämpad. Enligt propositionen
blir det i denna klass en avgift av 39 kronor, medan det enligt den av herr
Sundvik m. fl. avgivna reservationen blir 51 kronor 90 öre och enligt den av
herr Skoglund m. fl. avgivna reservationen 61 kronor 90 öre.

Jag har med dessa enkla exempel velat visa att underförsäkringsrisken vid
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag är av ungefär samma valör som den överförsäkringsrisk
jag nyss talat om, under förutsättning nämligen att den frivilliga
försäkringen röner en tillfredsställande anslutning. Nu göra emellertid
reservanterna gällande att denna frivilliga försäkring inte kommer att få
den omfattning som man önskar. Ja, detta är ju en trosfråga, och i sådana
frågor är det svårt att diskutera. Men jag tycker för min del att det borde finnas
ganska stora möjligheter att få en frivillig försäkring till stånd i den omfattning
som är önskvärd. Det är att märka att man inte kan säga att reformen
skulle vara otilliredsställande, örn den frivilliga försäkringen inte fick
hundraprocentig anslutning. Det är ju mycket stora kategorier av inkomsttagare,
som inte skulle fa högre sjukpenning än 3 kronor 50 öre, även örn man
går efter en graderad skala. Detta gäller nog ungefär halva klientelet. Och för
övrigt är det ju inte någon större samhällsolycka, zorn en betydande del av
svenska folket står en viss självrisk och sålunda nöjer sig med den grundläggande
försäkringen. En anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen av ungefär
samma omfattning som den nuvarande frivilliga sjukkasserörelsen representerar
tror jag är mer än tillfyllest för att göra den frivilliga försäkringen
effektiv.

Finns det nu några möjligheter för sjukkassorna att få sina medlemmar fri -

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
villigt försäkrade? Jag nödgas medge att jag inte är någon expert på detta
område. Men om man inte är alltför mycket bemängd med tvivel och vantro,
bör man nog anse det möjligt för den av djup idealitet burna sjukkasserörelsen
att driva sin propaganda och sin ackvisition på sådant sätt att de flesta medlemmarna
av den frivilliga sjukkassan övergå till en frivillig försäkring för att
stärka sin sjukpenning i den mån detta är av behovet påkallat. Men man skall
ju inte nöja sig med sentimentala skäl, utan jag vill även nämna på vilka andra
grunder jag bygger mitt antagande. Det är framför allt premierna jag tänker
på. Enligt propositionen kan man få en sjukpenningförsäkring på 5 kronor
för en avgift av 39 kronor. För närvarande får man för en sjukpenning på 5
kronor betala en avgift av 70 kronor 80 öre. Det bör väl knappast vara någon
svårighet för sjukkassorna att övertyga sina medlemmar örn det förmånliga i
att fortfarande vara försäkrade med en sjukpenning av 5 kronor, när de kunna
få det för en avgift av 39 kronor i stället för 70 kronor 80 öre. Det betyder
ju helt enkelt att premierna sänkas med nära hälften. Det skulle väl, som
socialministern nyss antydde, vara bra underligt funtade människor som inte
skulle acceptera en sådan anordning. Och det lönar sig inte heller här att säga
att det blir bättre förmåner enligt reservanternas förslag, ty i 5-kronorsklassen
blir det ju som jag förut nämnde en avgift av 51 kronor 90 öre resp. 61 kronor
90 öre enligt reservationerna.

Jag vågar därför hoppas och tro att sjukkassorna skola övergiva sin vantro
och i stället ikläda sig en tro, som örn den inte kan försätta berg dock är av
samma art som senapskornet. Jag är övertygad om att det ur detta senapskorn
skall växa upp ett träd i form av frivillig försäkring, som skall bli till mycket
stor välsignelse för hela vårt folk.

Ett ytterligare argument, som herr Hagård även var inne på,. är det att det
obestridligen ligger något sympatiskt i att man med statens hjälp åstadkommer
en viss minimistandard, som ingalunda är dålig i jämförelse med nuvarande
tillstånd. Man skall nämligen komma ihåg att vi för närvarande ha en
genomsnittlig sjukpenningförsäkring på i runt tal 2 kronor. Nu höjes standarden
i den lägsta gruppen till 3 kronor 50 öre, vilket är en mycket märkbar och
betydelsefull standardförbättring. Sedan ligger det även något sympatiskt i
att det överlämnas åt den enskilde att sörja för sin trygghet därutöver. Jag
tycker att man från det håll där man i högtidliga ordalag talar örn. betydelsen
av den enskildes ansvar borde helhjärtat ha anslutit sig till propositionens linje
på den punkten.

Jag skall i detta sammanhang även beröra en annan sak, som jag finner anmärkningsvärd.
Man har i högerreservationen övervägt en frivillig försäkring
utöver den obligatoriska. Jag kan inte annat än uttala min förvåning över att
man gjort detta. Det måste vara ett försök att famna allt och övertrumfa alla,
som onekligen har en bismak — jag tvekar inte att säga det — av att vara
litet spexartad. Man fördömer frenetiskt propositionens linje med en frivillig
försäkring, men samtidigt hänger man som bihang till sitt eget förslag i anslutning
till inkomsten en frivillig försäkring med icke mindre än feni olika
sjukpenningklasser.

Jag kommer så över till en annan fråga, nämligen samordningen av sjukförsäkringen
med andra försäkringsgrenar. Det är naturligt att man har fört
fram den saken i diskussionen. Jag kan emellertid inte finna annat än att
både arbetslöshetsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen till sin natur och
omfattning äro så skilda från sjukförsäkringen, att det näppeligen är möjligt
att göra några verkligt bärande jämförelser. Man behöver bara tänka på att
sjukdom, frånsett yrkessjukdomar, är något som drabbar människor oberoende
av stånd, samhällsklass eller inkomst medan däremot beträffande olycksfall

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
i arbete riskmomenten äro mycket olika för olika kategorier. Tänk på en sågverksarbetare,
en plåtslagare eller en flygare, och jämför dem med en präst,
en lärare eller en byråchef. Man förstår då att man måste se problemet om
skjMd mot olycksfallsrisken ur helt andra synpunkter än sjukförsäkringen.
Det är på samma sätt med arbetslöshetsrisken. Den är ju praktiskt taget obefintlig
hos vissa samhällsgrupper. Örn man gör en jämförelse t. ex. mellan
en säsongarbetare och en lantbrukare, förstår man hur helt olika förutsättningar
det är för arbetslöshetsförsäkring i det ena och det andra fallet.

Jag håller därför före, att sjukförsäkringen, som är det centrala i detta
sammanhang, måste utformas efter sina egna förutsättningar. Örn det sedan
är möjligt att knyta an till sjukkassorna för det administrativa arbetet, är
ju inte detta något som förhindras av det beslut som nu fattas. Men i övrigt
får olycksfallsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen utformas för sig och
i män av möjlighet inkomponeras i sjukförsäkringssystemet. Och man får
nöja sig med socialministerns förklaring att under inga omständigheter olycksfallsförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen böra erbjuda sämre förmåner
än sjukförsäkringen. Jag tror att man kan känna sig trygg på den punkten
och låta utvecklingen ha sin gång.

_ Det är en fråga, som inte berörts i debatten tidigare men som spelar en
viss roll, när det gäller att bedöma den frivilliga försäkringen, och det är uppbördssystemet.
Det är ju meningen att den obligatoriska avgiften skall uttagas
på skattsedlarna på samma sätt som övriga skatter, det vill säga vid källan.
Det är givetvis en svaghet att inte den frivilliga avgiften kan uttagas
på samma sätt. Örn så hade kunnat ske, skulle det ha inneburit en betydande
förenkling. Det har sagts från sakkunnigt håll att det är omöjligt. Jag är
emellertid inte imponerad av sådana förhandspåståenden. Det har ju förut
sagts att en obligatorisk sjukförsäkring är omöjlig. I dag äro vi i begrepp att
besluta en sådan. Hur många gånger har det inte försäkrats att ett system
med skatt vid källan är omöjligt? Men den 1 januari skall ett sådant system
börja tillämpas. Jag vågar tro att det skall gå på samma sätt med denna
sak. När det nya uppbördssystemet väl blivit smort, skall det säkert bli möjligt
att taga ut de frivilliga avgifterna på samma sätt som de obligatoriska.

I detta sammanhang kan det vara skäl att beröra även en annan fråga i
samband med den frivilliga försäkringen, nämligen den administrativa sidan
av saken. Från reservanternas sida gör man gällande att man i administrativt
hänseende inte vinner någonting med den frivilliga försäkringen. Jag tror i
likhet med departementschefen att detta är en stor överdrift. Det måste vara
en väsentlig skillnad mellan å ena sidan den årligen återkommande klassificeringen
av samtliga sjukkassemedlemmar och å andra sidan bestyret med den
frivilliga försäkringen. Jag föreställer mig nämligen att örn en persop, frivilligt
försäkrar sig t. ex. med en extra sjukpenning av 1 krona 50 öre, iöper
sedan den försäkringen år från år, kanske hela hans livstid. Det kan alltså
inte bli mer än indrivande av den årliga avgift som erfordras, vilket ju är
något helt annat än den årligen återkommande klassificeringen av samtliga
medlemmar i sjukkassan. Örn jag därtill lägger att den frivilliga försäkringen
sannolikt inte kommer att omfatta mer än allra högst 40 procent av hela
det väldiga, sjukkasseklientelet, måste man väl ändå säga sig att den administrativa
förenklingen finns på propositionens linje och inte på reservanternas.

En fråga som är av ett visst intresse i detta sammanhang — den har även
berörts av herr Skoglund — är den huruvida sjukförsäkringen förlorar sin
karaktär av försäkring och övergår till att bli en understödsform. Herr Skoglund
ville göra gällande att detta var fallet med propositionens förslag, medan

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
man däremot skulle lia kommit närmare eller rent av följt försäkringslinjen,
om man anslutit sig till socialvårdskommitténs förslag. Detta kan jag naturligtvis
i viss mån vitsorda, ty enligt socialvårdskommitténs förslag skulle
de totala utgifterna för försäkringen lia uppgått till 219 miljoner kronor, varav
endast 78 miljoner kronor i statsbidrag. Där skulle alltså i runt tal två
tredjedelar av utgifterna lia bestritts av medlemmarnas avgifter. Men även
detta är naturligtvis, örn inte principiellt så dock praktiskt ett betydande avsteg
från en renodlad försäkringslinje. Ett försäkringssystem i strängt teoretisk
bemärkelse är ju ett sådant där alla kostnaderna täckas av medlemmarnas
egna avgifter. Låt gå för att försäkringssynpunkten var bättre tillgodosedd i
socialvårdskommitténs förslag, men hur ligger det till i de nu utformade förslagen?
Ha verkligen högerreservanterna anledning att påstå att de på ett
bättre sätt än propositionen företräda försäkringslinjen? Enligt högerreservanternas
förslag blir totalkostnaden 321 miljoner kronor, varav 199 miljoner
kronor eller alltså 61 procent i statsbidrag. Regeringsförslaget går löst på
345 miljoner kronor, varav 250 miljoner kronor eller sålunda 72 procent i statsbidrag.
Det är alltså en skillnad på 11 procent. Det är givetvis en skillnad
i graden, men jag vägrar bestämt att erkänna att det är en skillnad i princip.
Båda förslagen äro ju principiellt mycket avlägsna från försäkringslinjen.
Skillnaden är endast den att statsbidraget enligt högerreservanternas förslag
blir omkring 50 miljoner kronor mindre, och detta är ju något som är helt
och hållet till de försäkrades nackdel, varför det från mina utgångspunkter
inte kan anses vara någon förtjänst.

dag skall också beröra frågan örn de familjeförsäkrade kvinnorna. Därvid
kan jag utan vidare erkänna att vad som minst tilltalat mig i propositionens
förslag har varit bestämmelserna örn möjligheterna för gifta kvinnor med
inkomst under 1 000 kronor, det vill säga de hemarbetande kvinnorna, att ha
egenförsäkring. Om jag skulle vara elak — vilket jag naturligtvis inte vill
vara — skulle jag kunna säga att anledningen härtill är att departementschefen
på denna punkt helt följt socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén
bär suttit i åratal och försökt penetrera detta problem. Den har
kommit till det resultatet att det är omöjligt att nå en tillfredsställande lösning.
Kommittén yttrar följande (uttalandet återfinnes på s. 157 i propositionen)
: »Det är i fråga örn dessa kvinnor även mycket svårt att vid lindrigare
sjukdomar konstatera, huruvida arbetsoförmåga föreligger, särskilt örn sängläge
ej är erforderligt. Det är vidare nästan omöjligt att i en lagstiftning
fixera den sjukpenning, som i olika fall kan anses vara behövlig för att täcka
under en hustrus sjukdom uppkommande utgifter för hemhjälp m. m. Detta
belyses därav, att man icke utan fog kan förfäkta såväl den meningen, att
hustrur till män med relativt hög inkomst bör vara högre försäkrade än
hustrur till män med lägre inkomst, som den meningen, att hustrurna till små
inkomsttagare bäst behöva vara sjukpenningförsäkradc. Ett skäl att icke sjukpenningförsäkra
ifrågavarande kvinnor är också den betydande kostnad detta
medför. För en familjeförsörjare med liten inkomst blir det tydligen ganska
betungande att betala avgift både för sig och sin hustru.» Man kommer alltså
till det resultatet latt det är omöjligt att åstadkomma en försäkring för de
hemarbetande kvinnorna, och vad man mest trycker på är svårigheten att
åstadkomma en något så när ordentlig kontroll.

Nu bär emellertid inträffat det pikanta att tre prominenta medlemmar av
socialvårdskommittén, som suttit och slitit med denna fråga i åratal, helt
plötsligt under diskussionen i tredje särskilda utskottet kommit att ändra mening
och i reservationer förordat att man skall försöka åstadkomma en sådan
försäkring för de i hemmet arbetande kvinnorna. Det skulle lia varit mycket

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
tacknämligt, om denna omvändelse hade kommit ett par år tidigare. Då hade
det kanske förelegat möjlighet att få ett förslag på den punkten. Jag skall inte
sörja utan tvärtom vara glad örn det går att genom utredning visa att det är
möjligt att åstadkomma en ordning, som ger fullständig rättvisa åt de i hemmet
arbetande kvinnorna. När jag nu ändå kommer att yrka godkännande av 122 §
i det föreliggande förslaget beror det på att jag anser att Kungl. Majit på
grund av den diskussion som ägt rum och omvändelsen hos vissa av socialvårdskommitténs
medlemmar fått sin uppmärksamhet riktad på saken, så att en
utredning näppeligen kan utebliva. Men det kan ju tänkas att en utredning
inte kan komma till annat resultat än det som socialvårdskommittén kommit
till, och i det läget anser jag det bättre att taga det säkra för det osäkra och
ändå godkänna 122 § i det föreliggande förslaget. Då blir det åtminstone möjligt
för kvinnor som nu äro självförsäkrade att omedelbart vid reformens
ikraftträdande år 1950 fortsätta att vara detta till en sjukpenning av 1 krona
50 öre. Detta gör att jag här kommer att ansluta mig till utskottets förslag,
ehuru jag avgjort sympatiserar med förslaget att de gifta kvinnornas rätt till
egenförsäkring blir utredd och utformad på sådant sätt att full rättvisa sker.

Vad jag hittills sagt rör till väsentlig del den reservation, som framförts
från högerns representanter, men i tillämpliga delar gäller det även den av hern
Sundvik m. fl. avgivna reservationen. Jag vill endast tillägga att denna reservation
skulle ha vunnit betydligt i styrka, örn den helt anslutit sig till alt. I i den
promemoria som utarbetats inom socialdepartementet. Reservanterna ha på
mycket fundamentala punkter gjort betydande ruckningar i denna, framför
allt i det avseendet att man höjt bottensjukpenningen från 2 till 3 kronor.
Med denna förändring har den ekonomiska grundvalen för denna reservation
väsentligen ryckts undan. Jag vill också påpeka att det är ovisst huruvida det
i praktiken skulle vara möjligt att med en anslutning till herr Sundviks m. fl.
reservation effektuera det önskemål som reservanterna själva ha. Reservanterna
vilja ha en efter inkomsten graderad sjukpenning. Men bifalles reservationen,
blir det faktiskt så att propositionens bestämmelser örn den frivilliga försäkringen
komma att följa med.

Sedan finnas några reservationer på mindre väsentliga punkter, som jag
inte skall gå närmare in på. I herr Sundelins reservation talas örn resorna till
läkare. Jag tror att det är av underordnad betydelse hur man gör i detta avseende.
Herr Sundelins önskemål kunna dock troligen knappast genomföras av
skäl, som jag tills vidare skall avstå från att redogöra för.

Jag skall till sist endast säga några ord örn ungdomsförsäkringen. Reservationsvis
har framställts yrkande örn en högre sjukpenning för 16-åringar. Det
är klart att det kan finnas ungdomar som redan i den åldern äro i sådant inkomstläge
att det är försvarligt att giva dem en högre sjukpenning. Emellertid
förhåller det sig ju så, att utskottet föreslår skrivelse till Kungl. Majit med
begäran om utredning beträffande den studerande ungdomens sjukförsäkring,
och den studerande ungdomen befinner sig ju i stor utsträckning just i 16—18-årsåldern. Det skulle vara mycket olämpligt att föregxipa den utredningen
och redan nu fastställa en sjukpenning av 3 kronor 50 öre för ungdomar i den
åldern. Jag tror att man utan olägenheter kan följa propositionens linje i
detta fall.

Herr talman! Vi stå här inför ett mycket genomgripande beslut. Vi ha haft''
förmånen att ha en mycket effektiv och ideellt betonad sjukkasserörelse i landet.
Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att samma verksamhetslust
och samma iver att utbreda sjukkasseidén som tidigare har förefunnits skall
leva stark även i fortsättningen. Herr Andersson i Eskilstuna har ju också
redan försäkrat att försäkringsfolket kommer att sluta upp vid genomförandet

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
av detta beslut. Då är jag övertygad om att frivilligförsäkringen skall i den
omfattning som är önskvärd slå igenom och på det sättet åstadkomma den
komplettering av den grundläggande enhetliga försäkringen som är erforderlig
och till fromma för alla. Jag är också övertygad örn att alla sjukkassemedlemmar
glädja sig över det beslut som nu skall fattas, varigenom det blir
möjligt för dem som strävat och arbetat och offrat att få en betydligt bättre
försäkring till lägre premier.

Jag uttalar sålunda den förvissningen att det beslut som skall fattas blir
för alla parter lyckobringande, örn propositionens och utskottets linje följes.
Jag kommer därför på de olika punkterna att yrka bifall till utskottets och
därmed propositionens förslag.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Andersson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är ju inte möjligt att på några minuter bemöta allt
vad herr Sundström nu har anfört och som det kunde finnas anledning att taga
upp. Men det är ett par frågor som jag i alla fall vill säga några ord örn.

Herr Sundström ansåg att reservationen för den graderade sjukpenningen inte
skulle vara bättre än propositionens förslag med den enhetliga sjukpenningen.
Tvärtom skulle det vara så, att propositionen gav de försäkrade större kompensation
för inkomstbortfall. Han tilläde emellertid försiktigtvis, att detta gällde
under förutsättning att den frivilliga försäkringen fick tillräcklig anslutning.
Ja, det är ju den saken som vi hittills under debatten mest ha tvistat örn. Herr
Sundström säger emellertid att detta är möjligt på grund av att avgifterna bli
lägre; man tar den större delen från skatterna. Jag skall med ett litet exempel
visa hur det för närvarande ligger till med den frivilliga försäkringen. En försäkring
med 1 kronas sjukpenning, läkarvård, sjukhusvård och barnförsäkring
kan man få för en kostnad av 13—14 kronor. I den kommande frivilliga försäkringen
får man för enbart en sjukpenning av 1 krona 50 öre betala 15 kronor.
Är det under sådana förhållanden någon som tror att man sedan en obligatorisk
försäkring införts skall kunna locka människorna till en frivillig försäkring,
då för närvarande nära hälften av landets befolkning står utanför den
frivilliga försäkringen?

Herr Sundström tillägger litet lyriskt att sjukkassorna nu böra lägga bort
sin vantro och göra det bästa möjliga. Jag vill försäkra herr Sundström att det
inte är sjukkassorna som på något sätt vilja motarbeta denna sak, utan vi stå på
verkligt fast grund och veta hur svenska folket ställer sig i detta avseende.
Det är det som vi ha velat säga ifrån i denna debatt.

Herr Sundström i Skövde, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jämförelsen mellan de nu gällande avgifterna och villkoren för
sjukförsäkringen och de nya regler som föreslås tror jag under alla omständigheter
blir haltande. Det är ju dock så att en sjukpenningsförsäkring på 5 kronor,
.sorn nu kostar över 70 kronor, enligt den nya ordningen kan erhållas för
39 kronor. Då tror jag också att det skall bli möjligt att få folk att ansluta sig
till den frivilliga försäkringen. Herr Anderssons eget förslag erbjuder ju betydligt
sämre förmåner.

Att jag vädjar till sjukkassorna beror på att det ändock är dessa såsom bärare
av den nya försäkringen som bli avgörande för huruvida den frivilliga försäkringen
skall kunna utbyggas. Men är det så att sjukkassemännen äro besjälade
av den anda som kom till uttryck i herr Anderssons sista anförande då

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
kan man ha anledning till misstro. Men jag tror att bladet kommer att vända
sig, när man i lugn och ro får överväga de olika villkoren och ser de stora fördelar
som följa med den nya i propositionen föreslagna frivilliga försäkringen.

Härpå yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Socialministern började sitt anförande
med att säga, att sjukförsäkringen är den andra huvudpelaren i ett stort socialt
program, som riksdagen nu skall fatta beslut örn. Jag föreställer mig då
att han med den icke nämnda huvudpelaren syftade på folkpensioneringen,
som riksdagen beslöt i våras. Örn man skulle döma riksdagens intresse för dessa
spörsmål efter det antal ledamöter, som sitter och lysnar på debatten i dessa
stora sociala frågor, så skulle detta intresse vara mycket klent, eftersom det nu
är ett mycket ringa antal ledamöter, som är inne i kammaren. Det var på samma
sätt när vi behandlade folkpensioneringsfrågan. Jag skulle dock tro, att det
inte är beroende på något bristande intresse, när så få avlyssna debatten här.
Snarare är det väl så, att de olika ledamöterna ha sin ställning klar på förhand
i denna fråga. Det är väl också så, herr talman, att vi allmänt ha den uppfattningen,
att det bör bli ett snart slut på denna session, varför vi kanske inte
skola bli så mångordiga. Jag skall också för min del försöka villfara kammarens
önskan.

Beträffande denna fråga har det sagts, att den bygger på ett existensminimum,
d. v. s. man bygger upp en sjukförsäkring, som skulle försöka hindra umbäranden
och nöd, och man vill tillförsäkra folket en minimistandard vid
sjukdom. Som min personliga uppfattning måste jag säga, att denna fråga i
princip på ett välgörande sätt skiljer sig från tidigare förslag i vår socialvård,
som vi haft att ta ställning till. En fråga av denna storleksordning ha vi sällan
att behandla, men när det gällt förslag inom socialvården, brukar man alltid ha
någon invändning att göra; på så sätt att det hetat att förslaget i och för sig
är ganska tillfredsställande och till god hjälp men dock inte i allt tillfredsställande
i samma utsträckning för de ekonomiskt svagaste grupperna i samhället
som för de mera välsituerade. I detta fall har man, som jag nämnde,
gått in för en ny princip, då man lagt upp ett system, som relativt sett blir
till större fördel för de ekonomiskt sämst ställda. Det är ju alldeles klart, att
när sjukdom kommer på och vederbörande inte har möjlighet att utföra något
eget arbete, så drabbar detta den mest som har det sämst ekonomiskt ställt.

Nu har man från reservanternas sida och särskilt från högerhåll men delvis
även från folkpartiet gjort gällande, att det blir större inkomstbortfall för dem,
som i sitt arbete ha de största ekonomiska förtjänsterna. Det är ju alldeles
självklart, att det förhåller sig så. Därför har denna mening stannat för alternativ
I. Man framhåller, att när socialvårdskommitténs förslag var ute på remiss
hos myndigheterna, så stannade flertalet för alternativ I, vilket bygger på
den differentierade sjukpenningen. Utskottet har emellertid framhållit, att
systemet bör vara effektivt och så enkelt som möjligt. Jag skall här inte alls
i likhet med föregående talare försöka bena upp detta. Det har gjorts tillräckligt
tydligt förut från denna talarplats och särskilt från socialministern.

Jag tror, att det finns all anledning att vara glad över detta förslag, även
örn vi litet var velat ha någon detalj en smula annorlunda. Det är ingen tvekan
-örn, att när en stor inkomsttagare genom sjukdom förhindras att förvärva
sin inkomst och i stället får en sjukpenning på kronor 3: 50 plus familjetilllägg,
så är detta en ganska liten ersättning för hans inkomstbortfall, men å
andra sidan måste man väl erkänna, att detta är en så pass stor reform, där man
bygger på så mycket nytt att det kan vara anledning till att inte ta till för
mycket i början. Man brukar ju följa den regeln, att när reformer tillämpats

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
en tid i praktiska livet, kan ändringsförslag komma fram, och man har då möjlighet
att komplettera ett tidigare beslut.

Det är endast på en punkt, som jag och mina partikamrater anfört en mot
utskottsmajoriteten avvikande mening, och det gäller möjligheterna för frivillig
försäkring. Det heter nämligen i § 47, att »medlem i allmän sjukkassa
äger i enlighet med vad nedan säges genom frivilliga avgifter försäkra sig»,
och härvidlag har man också tänkt sig tre klasser på kronor 1: 50, kronor
3: — och kronor 4: 50, såsom tillägg till sjukpenningen.

Nu är det så att gifta hemmakvinnor inte äro direkta medlemmar av en
allmän sjukkassa, och enligt ordalydelsen i denna lag ha dessa kvinnor då
inte rätt att frivilligt försäkra sig. Detta ha vi ansett vara en brist, och
därför borde man utreda möjligheten för dessa kvinnor att frivilligt få försäkra
sig.

Den ärade talare, som var före mig i talarstolen, herr Sundström i Skövde,
talade här örn utskottets ställning på denna punkt. Han beklagade, att inte
socialvårdskommittén eller de representanter inom det särskilda utskottet, som
tidigare varit i socialvårdskommittén, haft möjligheter att komma fram med
detta förslag tidigare. Detta kan man kanske instämma i. Det är klart, att
det varit till fördel, om vi haft möjlighet att taga ställning till ett preciserat
förslag här.

Jag tyckte emellertid, att herr Sundströms argument mot vår reservation
voro ganska svaga. Han säger, att tack vare den uppmärksamhet som utskottet
och reservanterna nu riktat på detta problem, kan inte Kungl. Majit
komma ifrån en utredning. Man vet emellertid inte, vilket resultat denna utredning
kommer till. Blir det nu så att denna utredning, som han tror skall
bli igångsatt, inte kommer till annat resultat än vad socialvårdskommittén
har kommit till, så skulle det inte bli någonting av detta, och då menar han
att det är bättre att nu ta det säkra för det osäkra och i dag bifalla utskottets
förslag till § 122. Jag måste säga till herr Sundström, att detta argument
är mycket svagt, ty denna lag skall ju, som vi alla veta, inte träda i kraft
förrän år 1950, och då bör väl under alla omständigheter denna utredning
vara klar. Örn vi alltså bifalla reservationen och i en skrivelse anhålla hos
Kungl. Majit att här skall ske en utredning, så försitta vi ingen tid, utan förslaget
bör under alla omständigheter kunna föras ut i verkligheten i rätt tid.
Är man förresten nu så alldeles tvärsäker på att denna frivilliga tiiläggsersättning
på kronor 1: 50 är precis den riktiga? Jag tror att det kan vara anledning
att endast för den detaljen icke bifalla denna paragraf utan i stället
gå in för en skrivelse.

Utskottsmajoriteten har nu ansett, att de hemmakvinnor, som nu äro försäkrade
i en erkänd sjukkassa, skulle ha rätt att frivilligt försäkra sig för
kronor 1:50 om dagen i enlighet med § 122, vilken paragraf skulle tjänstgöra
som en övergångsbestämmelse. Ja, vilka äro nu försäkrade i de erkända
kassorna? Jag kan inte hjälpa, att jag här närmast kommer att tänka på de
kvinnor, som jag mest kommer i beröring med, nämligen landsbygdens hemmakvinnor,
d. v. s. de kvinnor som arbeta i hemmen och inte ha något eget
förvärvsarbete. Jag tror, att man kan säga, att dessa i regel inte äro försäkrade
i de erkända sjukkassorna. Däremot tror jag, att de kvinnor som ha en
tjänst — lärarinnetjänst eller annan tjänst utanför hemmet -— i mycket stor
utsträckning äro försäkrade i de erkända sjukkassorna. Denna övergångsbestämmelse
skulle således i första hand komma att omfatta denna kategori av
kvinnor. Den stora delen av de kvinnor, som inte äro försäkrade i de erkända
kassorna, jordbrukarhustrurna och andra kvinnor ute på landsbygden, skulle
i mycket liten utsträckning komma i åtnjutande av denna förmån.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Det är även en annan omständighet som gör, att denna bestämmelse är
ganska oformlig. Den skall ju som nämnt vara en övergångsbestämmelse. Som
regel anser man, att en sådan bestämmelse inte skall bli rådande under så
lång tid, utan att den efter ett visst inte för stort antal år skall upphöra,
därför att den då blivit överflödig. En kvinna, som är försäkrad i en erkänd
sjukkassa, kan emellertid ingå ett tidigt äktenskap. Det är ingenting som
hindrar, att hon kan vara gift vid 17 eller 18 års ålder, är medlem i en erkänd
sjukkassa och lever till dess hon blir 80 år gammal. Medelåldern här i
landet stiger ju för varje år. Denna övergångsbestämmelse kan alltså komma
att räcka över en tidsperiod av 60 år eller däröver. Jag måste säga, att
något dylikt måste betraktas som en ren oformlighet. Jag tror, att örn denna
övergångstid skall räcka i över 60 år, så skulle det inte gå en enda riksdag,
utan att här väcktes motioner för att få en ändring till stånd och få bestämmelser,
som gjorde det möjligt för alla dessa i hemmet arbetande kvinnor att
bli frivilligt försäkrade.

Sedan är det, herr talman, ett par punkter till, som jag skulle vilja säga
några ord örn. Det är nämligen så, att jag vid sidan av reservation 9), även avgivit
en blank reservation, vilket ju brukar innebära att det är någonting i
utskottsutlåtandet, som man inte är riktigt nöjd med. Det gäller i första hand
§ 16, där det är fråga örn den taxa, som vederbörande läkare får tillämpa för
behandling av den sjuke. Det förhåller sig ju så, och det säges även i departementschefens
yttrande, att den försäkrade skall ha fritt val att vända sig till
den läkare, som han har förtroende för, och han skall vidkännas en viss del
av kostnaden. Denna kostnad skall emellertid beräknas med hänsyn till arvodena
i en av Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa. Örn detta har utskottet
sagt, att denna läkarvårdstaxa i vissa avseenden upptar högre ersättningar för
Stockholms vidkommande än beträffande landet i övrigt, detta på grund av att
läkararvodena i regel äro högre där än på övriga orter. Utskottet har en liten
reflexion att göra på denna punkt och säger, att man förutsätter att vid taxans
fastställande samtliga berörda omständigheter vinna tillbörligt beaktande.
Mera säger inte utsko.ttet på denna punkt. Här gå vi alltså in för principen att
ha en enhetlig sjukpenning men inte en enhetlig läkartaxa. Orsaken härtill är,
att det för närvarande gäller högre läkararvoden i Stockholm än ute i landsorten,
vilket i sin tur beror på de högre hyreskostnaderna i Stockholm o. s. v. Det
är alltså dyrortsfrågan, som i detta fall spelat in.

Ku vill jag inte alls här ingå i polemik örn huruvida denna läkartaxa är rätt
avvägd eller inte, men man måste ju säga, att i och för sig finns det ingen anledning
till att läkartaxan för samma prestation skall vara högre här i Stockholm
än ute i landsorten. Jag skulle tvärtom tro, att det för en läkare på landsbygden
är förenat med större besvär och uppoffring att fara ut ganska ^långt
från sin bostadsort till vederbörande patient, och detta även örn han får ett
litet tillägg utöver den vanliga taxan. Vad jag alltså på denna punkt vill
säga är, att jag inte tror att det finns anledning att beräkna läkartaxan olika, i
Stockholm och på landsorten, varför Kungl. Majit borde fastställa en enhetlig

Sedan är det. herr talman, ännu en punkt, som jag skall be att få säga några
ord om. Det gäller den utredning, som skulle göras med anledning av de minskade
förmånerna, som det heter, för statstjänstemännen. Alk skola ju nu obligatoriskt
sjukförsäkra sig, och statsrådet har påpekat, att då samtliga övriga
medborgare skola vara skyldiga att använda sjukförsäkringen, så kan det inte
vara riktigt, att man undantar statens tjänstemän. Statsrådet säger också, att
örn detta förslag för med sig, att vi taga bort de förmåner, som statstjänstemännen
tidigare haft, så mäste det lönevägen bli kompensation för den sjuk -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
försäkringsavgift, som hänfört sig till denna sjukpenningförsäkring. Enligt
uppgift lär det vara meningen att tillsätta en kommitté eller någon utredning,
som skall undersöka dessa minskade förmåner för de statliga tjänstemännen.
Nu är ju, som alla veta, avgiften för denna sjukförsäkring ganska låg, endast
24 kronor. Här skulle det alltså bli på det sättet, att statstjänstemän, som tidigare
genom statlig försorg haft denna förmån, också skulle få betala denna avgift
på 24 kronor. Statstjänstemännen såväl som andra få under sjukdom
behålla sin lön. Blir en statstjänsteman sjuk, kommer staten därför att ta den
sjukpenningsersättning, som vederbörande tjänsteman annars skulle ha uppburit.
Nu rör sig försäkringspremien örn 24 kronor. I denna försäkring ingår
även familjeförsäkring. Jag tror, att det är riktigt örn man säger, att denna
försäkring blir uppdelad på så sätt, att 15 kronor gäller för den egna försäkringen
och 9 kronor för familjeförsäkringen. För en tjänsteman, som inte har
någon familj, gäller givetvis hela beloppet för hans egen försäkring. Har han
familj rör det sig endast örn en förlust på 15 kronor per år, så må det tillåtas
mig örn jag tycker, att detta är en för liten sak att sätta i gång en utredning
örn.

Jag har inte alls någon anledning och inte heller någon vilja att stå bär
och polemisera om statstjänstemannens avlöningsmöjligheter eller på något sätt
motsätta mig, att de skulle kunna få den ersättning eller den avlöning, som de
äro berättigade till. Men jag måste ändå säga, att jämfört med deras inkomstläge
tycker jag verkligen att den utgift, som det här rör sig örn, är alldeles
för obetydlig för att statstjänstemännen skulle kunna påfordra någon ersättning
för detta utlägg i anledning av den obligatoriska sjukförsäkringen. I fråga
örn den paragraf det här gäller, d. v. s. § 30, har utskottet praktiskt taget
inte sagt någonting annat än att bestämmelsen givetvis inte får uppbyggas
så, att vederbörande kommer i åtnjutande av högre sammanlagd ersättning
under sjukdom än då vederbörande är i arbete.

Jag tror som sagt inte att det är så stor anledning att särskilt utreda denna
fråga. Jag tror mig nära nog — utan att ha rättighet därtill kunna gå i
god för att statstjänstemännen i detta fall inte vilja vara ställda i ett annat
läge än landets medborgare i övrigt. I så fall skulle någon särskild utredning
inte behöva komma i fråga.

Herr talman! Detta var de erinringar, som jag har velat göra vid behandlingen
av detta förslag. Jag har särskilt velat uppehålla mig vid den möjlighet.
som bör finnas örn frivillig försäkring för de i hemmen arbetande kvinnor,
vilka icke lia egen inkomst av minst 1 000 kronor, vilket enligt lagen inte
ger dem möjlighet att frivilligt försäkra sig. Jag bär särskilt velat stryka under
att dessa kvinnor böra ha denna möjlighet. För den skull vill jag nu starkt
förorda att frågan bör göras till föremål för utredning. Jag tror att det skulle
vara ganska vanskligt att redan nu slå fast precis hur denna frivilliga försäkring
skall byggas upp. Jag tror inte att det är många i denna kammare, som
nu kunna ange detta. Därför är det klokare att närmare utreda denna fråga,
särskilt som ingen tid behöver förspillas därpå, eftersom denna utredning bör
kunna vara klar till 1950. Innan dess får riksdagen möjlighet att ta ställning
till denna utrednings eventuella förslag.

Med vad jag nu sagt vill jag hemställa örn bifall till utskottets förslag, med
den ändring däri, som finns upptagen i reservationen nr 9) av herr Löfvander
m. fl.

I detta anförande instämde herrar Svensson i Vä, Persson i Norrby, Carlsson
i Bakeröd och Johansson i Mysinge.

Andra kammarens protokoll 19Jt6. Nr

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Samtliga talare i debatten ha konstaterat,
att det rått enighet inom utskottet i fråga örn huvudprinciperna för det
föreliggande förslaget till ny sjukkasselag. Atla lia sålunda accepterat principen
örn att sjukförsäkringen skall göras obligatorisk. Ävenså ha alla anslutit
sig till tanken att sjukhusvården skall läggas utanför försäkringen. Alla lia
vidare anslutit sig till förslaget örn statsrabatter för medicin.

Den skiljaktighet, som kommit till synes, hänför sig däremot till själva utformningen.
Därvidlag är det två system, som tävla med varandra, nämligen
propositionens system, där man i fråga örn sjukpenningen går på ett enhetligt
belopp per dag räknat av kronor 3: 50 och det förslag, som återfinns i två av
reservationerna -—- den ena av herr Sundvik och den andra av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl. -— där man förordar ett system med graderad sjukpenning
till variabelt belopp efter inkomsten. Enligt dessa reservationer skulle det
också bli variationer i avgifterna.

Enligt propositionens syfte vill man nu genomföra obligatorisk sjukförsäkring.
Men det syftet når man via Kungl. Maj :ts förslag endast till en del. Man
skapar en slags minimistandard och nöjer sig med detta. Men man skapar
samtidigt en möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring ovanpå den obligatoriska.
Enligt de av mig åberopade reservationerna åter vill man ta steget fullt
ut och införa en försäkring, som täcker hela behovet och som överflödiggör en
påbyggnad med frivillig försäkring. Följaktligen är önskemålet för de båda
olika alternativen detsamma. Man förutsätter även enligt propositionen att det
kan finnas behov av en graderad sjukpenning och en försäkring, som lämnar
en bättre gottgörelse för inkomstbortfall. Men man Ilar stannat vid att lita till
frivilligheten i det hänseendet.

Eftersom önskemålen för de båda linjerna äro desamma, är det angeläget
att pröva på vilkendera vägen man säkrast kommer till det önskade målet.
Vilket system enligt de angivna principerna är det mest effektiva härvidlag?
Enligt min mening kommer man därvid till den slutsatsen, att det system är
effektivast, som gör den frivilliga försäkringsformen överflödig och som i sig
självt jämväl innebär viss täckning för inkomstbortfallet genom en graderad
sjukpenning.

Det må vara sant som herr Sundström i Skövde sade, att någon hundraprocentig
garanti för ersättning av inkomstbortfallet uppnår man inte heller genom
ett bifall till reservanternas förslag. Men så långt som till hundraprocentig
garanti härför har mig veterligt ingen strävat. Inte ens herr Sundström kan
bestrida att reservanternas linje dock innebär en högre kompensation för inkomstbortfallet
än den linje, som propositionen förordat, med dess enhetliga
sjukpenning örn kronor 3: 50.

De som argumentera för propositionen utgå nu ifrån •— såvitt jag förstått
gör departementschefen detta och likaså flera talare, vilka här yttrat sig -—
att den frivilliga försäkringen skulle vinna en, som herr Sundström säde, nöjaktig
anslutning. Under sådana förhållanden skulle således effekten av de båda
systemen bli den som man från båda håll önskar. Örn man nu för att få systemet
effektivt nödgas räkna med en frivillig tilläggsförsäkring, omfattande ett
stort antal — propositionen räknar med en anslutning örn 75 % — av dem som
kunna ifrågakomma, så måste detta enligt min mening innebära, att man på
samma gång anfört det starkaste motivet för att gå på en linje, som täcker
båda behoven, d. v. s. behovet av en viss sjukpenningförsäkring i de lägsta
inkomstskikten och behovet av en överbyggnad för de bättre lottade.

Jag har för min del anslutit mig till reservationerna. Jag vill här konstatera,
att i sak äro herrar Skoglunds i Doverstorp och Sundviks reservationer
ungefärligen desamma, fastän motiveringen är något fullständigare i herr

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
.Skoglunds. Jag tiar anslutit mig till reservationernas linje därför att elen,
såvitt jag förstår, är den mest effektiva av de två alternativ, varom det här
är fråga. Denna linje leder säkrast till det av alla önskade målet att få en
försäkring, som inte enbart tillgodoser de lägsta inkomstskikten utan även i
någon män de bättre lottade, för den händelse de råka ut för sjukdom.

Från utskottsmajori tetens sida hävdar man nu, att propositionen är överlägsen
reservationerna i ett annat avseende. Tillämpningen av propositionens
system anses nämligen medföra väsentliga lättnader i administrativt hänseende.
Mot detta påstående har man från sjukkassehåll protesterat under anförande
av att det. grundar sig på en felsyn. Det kommer sannolikt inte alls
att bil. några administrativa lättnader och förenklingar genom införandet av
propositionens ^förslag. Vad man vinner i det ena avseendet förlorar man i ett
annat. Själv vågar jag icke lia någon bestämd uppfattning i denna fråga. Men
lag litar på dem, sorn sitta i ledningen för de frivilliga sjukkassorna och vilka
äro i tillfälle att i sin dagliga gärning bedöma vad som är möjligt att vinna i
förenkling vid genomförandet av det ena eller andra systemet.

Om nian nu -— såsom förespråkarna för propositionen göra — förutsätter, att
den frivilliga försäkringen skall omfattas av ett mycket stort antal, är det då
så. alldeles säkert att man genom att gå propositionens väg skall kunna nå särskilt
stora förenklingar? Socialministern försökte visa vilket inkrånglat förfarande,
som reservanternas system skulle medföra i fråga örn den årligen återkommande
prövningen av inkomstläget. Inte annat än jag kan förstå tvingas
man, även örn man går på propositionen, in på samina slags inkomstprövning.
Ty enligt propositionen skulle den frivilliga försäkringen visserligen från början
kunna tecknas enligt den sökandes önskan, men samtidigt utsägs, att den
ersättning,, som den. försäkrade erhåller i händelse av sjukdom, icke får gå
över en viss gräns i förhållande till inkomsten. Följaktligen måste även den
frivilliga, försäkring, som propositionen nu vill lia som överbyggnad på den
obligatoriska, leda till täta. omprövningar av de frivilligt försäkrades inkomstförhållanden.

Örn det, såsom departementschefen önskar, blir en stor anslutning till den
frivilliga försäkringsformen, når man således inte de förenklingar i systemet,
som man påstått skulle vinnas, örn man gick på Kungl. Maj:ts linje, ben påstådda
förenklingen är således på sätt och vis endast skenbar. I varje fall är
den pastadda förenklingen en fördel, som man inte säkert kan inkassera. Även
örn man härvidlag i någon man skulle kunna vinna en viss förenkling, är den
mte så stor, att den bör vara utslagsgivande för de båda alternativens för- och
nackdelar.

Jag behöver inte. här närmare utveckla de olika förslagen till lösningar av
denna fråga.. Samtliga talare som yttrat sig ha ingående behandlat just dessa
saker. Jag finner det vara tillräckligt, att jag här deklarerar min anslutning''
till det yrkande, som ställts av herr Andersson i Eskilstuna,

tlag v 111 emellertid, herr talman, föra pa tal även en annan sak, som icke
vant så uppmärksammad i denna debatt. Jag syftar på möjligheterna att ställa
tillräckligt antal sjukhusplatser till förfogande vid den tidpunkt, då man räknar
med att den obligatoriska sjukförsäkringen skall träda i tillämpning.

..-^dK ha varit ense. örn att ikraftträdandet av detta lagförslag kommer att
ställa ökade krav på sjukhusen. Meningarna kunna vara delade örn i vilken grad
detta kommer att inträffa. Men även departementschefen har ägnat uppmärksamhet
at denna sida av problemet i sammanhang med diskussionen örn införandet
av den fria sjukvården. Departementschefen har tröstat sig med att man
inom landstingen och de städer, som själva svara för sin sjukvård, är i färd
med att bygga ul sjukhusplatserna. Departementschefen bär gjort sig förvissad

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
om att det finns byggnadsprogram uppgjorda litet varstans och att man har
avsatt medel samt att man är i färd med att sätta i gång med byggnadsprojekten.
Departementschefen hoppas, att dessa byggen skola fullbordas inom sådan tid
och i sådan omfattning, att när den fria sjukvården införes den nuvarande
bristen på sjukhusplatser skall vara i väsentlig mån avhjälpt.

Ja, det är nog gott och väl att lita på landstingens initiativ härvidlag. Jag
tror också att man kan säga, att det är inte i det avseendet det kommer att
brista. Men det är inte landstingen och de städer, som själva svara för sitt sjukhusväsende
som nu ensamma bestämma takten i sjukhusbyggandet. Alla äro
beroende av de möjligheter, som överhuvud taget finnas att skaffa materiel
och arbetskraft. Sjukhusbyggnader äro som alla andra byggnadsärenden underkastade
tillståndsgivning inom arbetsmarknadskommissionen och byggnadsberedningen.

Jag har inom utskottet påyrkat att man skulle höra representanter för arbetsmarknadskommissionen
rörande läget på byggnadsmarknaden i dag för
att få något stöd för uppfattningen, huruvida de uppgjorda byggnadsprogrammen
i avseende på sjukhusplatser kunna realiseras inom de år, som återstå innan
den fria sjukvården skall införas. Utskottets majoritet har emellertid inte velat
höra en sådan föredragning. Man har ansett den vara överflödig. Man har
i stället velat tro, att det hela skall gå i lås. Vare sig nu denna undersökning
gett det ena eller andra utslaget, hade icke jag för min del yrkat på någon annan
ikraftträdesdag i fråga örn sjukkasseförslaget. Men jag kan ändå inte
komma ifrån, att det skulle ha varit av värde för utskottets ledamöter och
riksdagen att veta, hur man inom arbetsmarknadskommissionen nu ser på
möjligheterna att inom loppet av 3—i år utbygga sjukhusplatserna i den takt,
som departementschefen den 12 april i år, då propositionen i ärendet undertecknades,
trodde skulle vara möjlig.

I avsaknad av en sådan av mig förordad utredning måste var och en
söka skaffa sig en egen uppfattning örn möjligheterna härtill. För egen del
ställer jag mig synnerligen pessimistisk till möjligheterna att realisera de föreliggande
byggnadsförslagen. Då återstår den trösten att farhågorna för den
ökade press på sjukhusplatser, som skulle inträda i händelse sjukvården bleve
fri för alla, kommer att visa sig lia varit överdrivna. Det är möjligt att så är
förhållandet beträffande den egentliga kroppsjukvården. Däremot vågar jag
bestämt hävda, att så snart den fria sjukvården införts, kommer pressen på
sinnessjukanstalterna och hemmen för kroniskt sjuka att öka i utomordentlig
grad.

Beträffande sinnessjukhusen är ju staten principal i fråga örn de anstalter,
sorn ge den mera kvalificerade vården. Det är närmast dessa det här gäller. På
detta område kan staten inte skylla på någon annan. Man kan inte säga, att
platsbristen här beror på någon annan än staten. Staten är själv ansvarig för
i vilken takt ett ökat antal vårdplatser kan ställas till förfogande. Jag kan
inte finna annat än att tillfället är lämpligt för statsmakterna att rikta ganska
grava självanklagelser mot sig själva i detta sammanhang. Departementschefen
tycks tydligen ha haft samma uppfattning, ty han har inte yttrat ett ord örn
statens förpliktelser i detta avseende. Han har bara talat om landstingen. Jag
vill tolka detta som ett utslag för det dåliga samvetet i socialdepartementet,
eftersom man icke i detta sammanhang vågat sig på en diskussion örn vad
staten till äventyrs försummat i fråga örn att ställa tillräckligt många vårdplatser
till förfogande för sinnessjukvården.

Enligt en uppgift, som jag har fått och vars riktighet jag icke har anledning
att betvivla, fattas det här i vårt land 4 579 vårdplatser för sinnessjuka. Detta
gäller örn nian vill bereda runi för alla expektanter och samtidigt gå ned till den

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
normala beläggning, som förutsattes vid sjukhusen, då de inrättades. För närvarande
är överbeläggningen enorm på de flesta avdelningar. Vad har då gjorts
under de senaste åren för att minska på denna platsbrist om drygt 4 500
platser? Man har diskuterat fram oell tillbaka och riksdagen har i princip
godtagit en plan, som skulle medföra en tillökning om 1 300 vårdplatser. Men
sedan detta skedde har medicinalstyrelsen meddelat att av dessa 1 300 nya
platser, som således ännu icke äro beslutade utan bara skisserade i en plan,
kommer 800 platser att erfordras för att ersätta nedlagda vårdplatser på ålderdomshemmen.
Följaktligen skulle det bli ett nettotillskott av sinnessjukplatser
örn endast 500. De ifrågavarande två sjukhus, som skulle bereda dessa 1 300 nya
vårdplatser, beräknar man skola bli färdigbyggda örn fyra år. Då har man
också hunnit till den tid då förslaget örn den frivilliga sjukvården hunnit träda
i kraft, men då har man således alltjämt en brist inom sinnessjukhusen på 4 000
platser. Jag måste därför ställa frågan, hur statsmakterna tänka uppfylla sina
förpliktelser med avseende på antalet platser å sinnessjukhusen. Landstingen
komma säkert att göra vad på dem ankommer, men hur kommer staten att
fullgöra sin del av vad som kräves? Medicinalstyrelsen har uppskattat bristen
på platser i de kroniska sjukhemmen till icke mindre än 3 400. Därvidlag
åligga förpliktelserna ostridigt landstingen.

Jag återkommer till det hinder jag nyss berörde, nämligen byggnadsregleringen.
Hittills ha de reglerande myndigheterna inte visat någon särdeles
generositet, när det gällt att skapa nya sjukhusplatser. Man försvarar sig med
att man väger dessa intressen mot andra. Men örn staten nu går in för ■— som
väl fallet blir genom beslutet i dag ■— att införa den fria sjukhusvården örn
fyra år, så måste staten också ha bestämt sig för att sjukhusen skola ha förtur
vid byggnadsregleringens tillämpning. I annat fall kommer det icke att bli
möjligt annat än på papperet att låta den fria sjukhusvården bli verklighet
1950.

Jag har alltså genom detta velat sätta fingret på en punkt, som måste anses
vara synnerligen örn i fråga om statens eget förhållande när det gäller tillskapandet
av ökade vårdmöjligheter för de sjuka och framförallt för de sinnessjuka.
Det skulle ha varit synnerligen tacknämligt, örn statsrådet och chefen
för socialdepartementet eller det statsråd, som svarar för byggnadsregleringen,
varit närvarande och kunnat lämna någon redogörelse för hur regeringen ser
på problemet. Jag föreställer mig emellertid, att vi under debatten ha att vänta
ett klarläggande på denna punkt. Därest så inte sker har man än större anledning
att tvivla på att det skall bli möjligt att genomföra den fria sjukhusvården
på dea tid man förutsätter.

Jag har, herr talman, redan sagt, att jag kommer att rösta för herr Sundviks
reservation, och jag ansluter mig alltså till det yrkande, som framställts av herr
Andersson i Eskilstuna.

Häruti instämde herr Osterman.

Herr Sundström i Skövde erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag föranleddes begära ordet av en missuppfattning i herr
Anderssons i Falun anförande, nämligen beträffande utskottets obenägenhet
att lyssna till vad arbetsmarknadskommissionens representanter kunde lia att
andra angående möjligheten att bygga sjukhus. Denna obenägenhet beror inte
på att vi sakna intresse för denna utomordentligt betydelsefulla punkt utan
på att vi ansågo det onödigt att höra dessa representanter. Vi trodde nämligen,
att det var alldeles omöjligt för dem att på något sätt yttra sig örn hur
situationen på material- och byggnadsmarknaden kommer att te sig 1950 och

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
åren före. Jag tror det ligger utom mänsklig makt att kunna fälla ett sådant
omdöme.

Jag tror vidare, att farhågorna för att sjukförsäkringen inte skall kunna
genomföras på grund av bristen på sjukhusplatser är oerhört överdrivna. I>et
har inte kunnat påvisas, att det relativa antalet sjukhusplatser t. ex. i Danmark,
där man har fri sjukvård, är större än i Sverige. I Danmark har man inte de
olägenheter, man här påstår skola inträffa, när den obligatoriska sjukförsäkringen
genomföres.

Herr Andersson i Falun, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, yttrade
: Herr talman! Det är inte fråga örn att undersöka läget på byggnadsmarknaden
1950. De stora sjukhusbyggena kräva nämligen i allmänhet en byggnadstid
av två ä tre år, och det gäller alltså läget under 1947 och eventuellt
1948. Det vore att underkänna arbetsmarknadskommissionens och byggnadsberedningens
sakkunskap att förutsätta, att de inte den dag som i dag är
ganska klart kunna överblicka tillgången på material och arbetskraft under
1947 och 1948.

Härpå anförde

Herr Ståhl: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall till den av
herr Sundelin avgivna reservationen, vilken ansluter sig till min motion nr 577
om fria läkarbesök för sjukkassemedlemmar från den 1 juli 1947.

Dessförinnan vill jag emellertid med ett pär ord söka antyda, hur man från
den grundåskådning jag företräder kan föredra den princip örn en enhetlig
sjukpenningförsäkring, som regeringen har föreslagit och som utskottsmajoriteten
ytterligare utvecklat, framför principen örn graderad försäkring. Då man
nu enats om nödvändigheten av en obligatorisk försäkring, bör det kunna sägas,
att en dylik tvångsförsäkring inte bör ta i anspråk större del av den enskildes
inkomster än som anses oundgängligt. Det kan inte vara önskvärt, att staten
tvingar vissa medborgare att avsätta en större del av sina inkomster än andra
just till en sjukförsäkring. Här bör var och en ha sin frihet. Vill man gå längre,
har man den frivilliga försäkringsformen att tillgå, men vill man i stället använda
sina pengar för att avbetala t. ex. sin gård eller sin villa eller betala sina
skulder eller sätta in på sparbank, bör man ha frihet till detta. Det är sådana
synpunkter, herr talman, som gör, att man från våra utgångspunkter kan ansluta
sig till den föreslagna enhetsförsäkringen.

Rent praktiskt bör skillnaden vidare inte överdrivas. Man måste väl ändå
säga, att skillnaden mellan en sjukpenning på 3 kronor 50 öre och en på 7 kronor
i dessa tider med det penningvärde vi nu ha inte är så betydande, att man
behöver göra alltför stor affär av den. Herr statsrådet har berört risken för
överförsäkring. Jag tror den risken kan kanske föreligga i en del fall, och vi
komma kanske särskilt under en första övergångstid, att få se både allmänhet
och läkare, som inte motsvara de högt ställda förväntningarna. Men varje
socialpolitisk åtgärd förutsätter ju ett visst mått av förtroende till den enskilde
medborgarens moral, och vissa risker måste alltid tas. Jag tror alltså man på
lång sikt kan ta denna risk med ganska stort jämnmod.

Som landstingsman vet jag, hur svårt det kommer att bli att få sjukhusvården
i stånd att bära de nya påfrestningar från 1 juli 1950, som den föregående
ärade talaren här talat örn. Inom det landsting jag tillhör lia vi gjort ett överslag
av behovet av vårdplatser. Vi lia varit överens örn att vi måste göra vad
som är möjligt, och jag hoppas, att de nuvarande svårigheterna skola kunna
minskas till 1950, så att åtminstone de värsta hindren för ett genomförande av
detta förslag i praktiken kunna övervinnas.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, rn. m. (Forts.)

Det är, herr talman, i största korthet .sådana synpunkter, som gör, att jag
vill yrka bifall till regeringsförslaget sådant det i huvudsak utformats av utskottsmajoriteten.
Dessutom skall jag be att få ansluta mig till den av herr
Löfvander med flera avgivna reservationen, och beträffande motiveringen härför
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som tidigare anförts
av herr Pettersson i Dahl.

Lag bär ytterligare ett tillägg att göra, och det gäller herr Sundelins reservation.
Den största orättvisan inom den nuvarande sjukvården är, som var och
en som känner till landsortens förhållanden vet, att det på landsbygden är betydligt
större avstånd mellan hemmet å ena sidan och läkare och sjukvårdsinrättningar
å den andra än i städerna. Resekostnaderna äro synnerligen betydande
för de många, som bo avlägset. Detta gör, att möjligheten till effektiv
sjukhjälp i städer och samhällen obestridligen är relativt sett mycket bättre -—
.särskilt stor blir orättvisan mot de mindre bemedlade i avlägsna landsändar.
Detta har länge erkänts även av myndigheterna, och jag har i min motion påpekat,
vad landsting och stat gjort för att minska resekostnaderna för de avlägset
boende. Dessa hjälpåtgärder lia emellertid utformats på sådant sätt, att
det nu ofta är billigare att kalla hem en läkare, även till en som bor avlägset,
än att själv resa till läkaren — ett planlöst slöseri med både tid och arbetskraft.
Det är detta missförhållande som föranlett mig föreslå fria resor till
läkaren redan den 1 juli 1947. Helst borde denna förmån redan nu kunnat utsträckas
på samma sätt som föreslås i propositionen till alla medborgare, men
när jag undersökt denna sak, har jag funnit det omöjligt att finna någon praktisk
metod för att åstadkomma detta. Däremot har det inte stött på några tekniska
svårigheter att lämna ett statsbidrag till denna förmån för sjukkassornas
medlemmar. Därigenom skulle anslutningen från den avlägsna landsbygden till
sjukkassorna stimuleras.

Utskottet har anslutit sig till själva tankegången, och jag är naturligtvis
tacksam därför, men det har ställt sig avvisande till det praktiska genomförandet
av fyra skäl: för det första, därför att endast medlemmar av sjukkassor
skulle få denna förmån och endast ett relativt fåtal skulle komma i åtnjutande
av elen, därför att anslutningen är sämst på landsbygden; för det andra, därför
att lokalsjukkassomas stadgar skulle behöva ändras; för det tredje, därför att
avgifterna sannolikt skulle behöva omräknas; för det fjärde, därför att endast
en relativt kort tid, eller tre år, återstår för denna anordning, tills den obligatoriska
sjukförsäkringen träder i kraft.

Vad utskottet här anfört innehåller en sanning — det är obestridligt —
men en sanning med så stora modifikationer, att man måste fråga sig, örn det
blir någonting nämnvärt kvar av den ursprungliga sanningen. Orsaken till den
mindre anslutningen till sjukkassorna på landsbygden torde vara, att man på
grund av de stora avstånden inte ansett sig kunna tillgodogöra sig de fördelar,
som ligga i en anslutning till en sjukkassa. Jag skulle vilja att kammarens
ledamöter noterade, att skillnaden i anslutning mellan städer och landsbygd
trots detta inte är så stor, som man skulle kunna tro. I mångå län är anslutningen
större på landsbygden. Låt mig ta några stickprov. År 1944 var anslutningen i
Stockholms län i städerna 43,2 procent och på landsbygden 45,8 procent — den
var alltså större på landsbygden. I Uppsala län var anslutningen 46,8 procent i
städerna mot 48,C på landsbygden. I Södermanlands län var anslutningen 59,6 procent
i städerna mot 52,8 på landsbygden, men då bör det observeras, att till städerna
hör försäkringsrörelsens klassiska högborg, Eskilstuna. I Värmland, för
att ta mitt eget län, voro siffrorna 42,8 för städerna och 37,8 procent för landsbygden,
men i Västernorrland var anslutningen tvärtom större på landsbygden,
40,4 procent mot bara 31,7 i städerna. I Jämtlands län var det ett liknande

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
förhållande, 34,8 för städerna respektive 44,6 procent för landsbygden. Jag
skall inte fortsätta denna uppräkning, men jag har med dessa siffror velat belysa,
att utskottets påstående, att anslutningen är väsentligt större i städerna
än på landsbygden inte står sig vid en närmare undersökning. Man får nämligen
inte här räkna in storstäderna generellt, ty då förryckes proportionerna.

Av dessa siffror framgår, att den hjälp till läkarbesök, som här föreslagits,
skulle bli effektiv, eftersom anslutningen på landsbygden till sjukkassorna är
så stor som här visats. Det är riktigt, som utskottet sedan säger, att stadgarna
i lokalsjukkassorna skulle behöva ändras. Men är det verkligen någon nackdel?
Praktiskt taget vartenda år sker det ändringar i lokalsjukkassornas stadgar,
och det går till så, att folkpensionsbyrån i pensionsstyrelsen gör upp ett
standardförslag till stadgeändring, som sedan skickas ut till centralsjukkassorna
och därifrån till lokalsjukkassorna. De, som arbeta inom denna verksamhet,
försäkra, att denna invändning faktiskt inte har någon tyngd, därför
att det ofta vidtages ändringar av väsentligt mindre betydelse än de, som
skulle krävas för förverkligandet av mitt förslag.

Inte heller utskottets invändning om risken för avgiftsökning står sig vid
närmare undersökning. Lokalsjukkassornas avgifter till sjukvård äro nämligen
maximerade till 4 kronor, och jag kan åberopa försäkringsbyrån i pensionsstyrelsen
för den meningen, att centralsjukkassorna ensamma äro i stånd att bära
den relativt obetydliga utgiften för dessa sjukresor.

Återstår då utskottets sista invändning, nämligen att denna anordning skulle
vara i kraft tre år. Härtill måste jag svara, att tre år är en ganska avsevärd
tid för ett bestående missförhållande, och därtill kommer, att ingen åtgärd skulle
bidra i så hög grad som införande av fria resor till löpare till att stimulera
landsbygdens befolkning, särskilt dem som bo isolerat, att ansluta sig till sjukkassorna.
Detta mäste väl sagås vara ett stort samhälleligt önskemål, att så sker
under den lid, som återstår tills den obligatoriska sjukförsäkringen träder i
kraft.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja säga, att när utskottet ansett, att det
är angeläget, att reformen med fria läkemedel träder i kraft tidigare men
att införandet av fria sjukresor kan anstå, så skulle jag vilja gradera det tvärtom.
I fråga om fria läkemedel äro alla medborgare jämställda — där finns ju
inga iögonenfallande orättvisor — men resorna tili läkare äro särskilt dyrbara
för en viss kategori medborgare bär i landet, nämligen för dem, som bo avlägset.
Därför måste man säga, att det är mera angeläget att utjämna resekostnaderna
än att minska kostnaderna för läkemedel, vilka dock äro lika för
alla.

Med hänvisning till vad jag här anfört, ber jag, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan, med den ändring, som föreslås i den av herr Löfvander
m. fl. avgivna reservationen samt med det tillägg som återfinns i herr
Sundelins reservation.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sundström i Skövde, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Av herr Ståhls anförande kunde man lätt få den föreställningen,
att frågan örn införande av de fria resorna är av mycket stor betydelse.
Jag vill erinra örn att av den totala kostnaden på 350 miljoner, som denna
sjukförsäkring beräknas uppgå till, belöpa sig resekostnaderna till endast 1,8
miljoner kr. Enligt reservationen skulle förmånen av fria resor förbehållas
dem, som för närvarande äro medlemmar av de frivilliga sjukkassorna, under
det att hela den övriga befolkningen inte skulle komma i åtnjutande därav.
Redan med hänvisning till detta faktum kan det därför göras gällande, att

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
förmånen av nedsatt pris på medicin, som skall gälla för alla svenska medborgare,
måste anses vara av betydligt högre angelägenlietsgrad än förmånen
av fria resor till läkare.

Herr Ståhl erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Till herr Sundström i Skövde vill jag säga, att jag ingalunda
vill göra mitt förslag till en större sak än vad det är. Jag har redan i min
motion angivit storleksgraden därigenom, att jag föreslagit ett belopp på
500 000 kronor till detta ändamål. Men redan att saken ekonomiskt är så begränsad
som den är, borde ha gjort det så mycket lättare för utskottet att behjärta
det önskemål, som här är framlagt.

Jag skulle också vilja säga, att när det här göres gällande, att det är en
liten och relativt obetydlig sak, så är det lätt att säga det för oss, både herr
Sundström och mig, som bo i städer och ha lätt att komma till läkare. Men
jag är rädd för, herr Sundström, att man inte har samma uppfattning på de
håll, där man bor 5 eller 10 mil ifrån läkare och har svårt att komma dit och
det kostar stora pengar att göra det.

Herr Sundström i Skövde, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Hade det gällt möjlighet att bereda alla som ha
10 mil till läkare resebidrag, skulle jag velat understödja det, men nu är det
ett faktum, att enligt herr Sundelins reservation skulle denna förmån förbehållas
just dem, som nu äro sjukförsäkrade och sålunda lia större möjlighet
att bestrida kostnaderna för sin sjukdom än de som äro utanför försäkringen
och som varken ha resebidrag eller något annat bidrag för att bestrida kostnaderna
för sin sjukdom.

Herr Ståhl erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill gentemot det sista, som herr Sundström i Skövde här anfört,
framhålla att det är ändå inte så liten del av befolkningen, när man i län
efter län kan påvisa, att i runt tal lika många på landsbygden som i städerna
äro anslutna till sjukkassorna. Dessutom har man ju möjlighet att under de tre
år, som äro kvar, ansluta sig till sjukkassa och på det sättet komma i åtnjutande
av denna förmån, och det skulle vara det inte minst betydelsefulla.

Är man, som herr Sundström säkerligen är, angelägen örn att vårt folk
skall skaffa sig garantier i händelse av sjukdom för sig och sin familj, så
är detta förslag, när det gäller landsbygdens folk, den allra bästa stimulansen
till att få hela vårt folk sjukförsäkrat i den frivilliga sjukförsäkringen.

Härpå anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag kan inte underlåta att säga, att det förefaller
mig som örn något omilt öde skulle lia förutbestämt, att alla sociala
välfärdsfrågor av någon storleksordning alltid skola komma i riksdagens elfte
timma och alltså måste bli föremål för en skyndsammast möjliga behandling,
därför att riksdagen står inför sitt uppbrott. Så är det med denna fråga, och
så har det varit också med en rad andra frågor av liknande karaktär. De
komma upp till behandling de sista dagarna, och det blir givetvis många som
därför draga sig från att taga till orda, även om de ha viktiga saker att
tala örn.

När det gäller den reform, som nu inom kort skall avgöras, får man nog
säga att det är en reform, som har varit länge efterlängtad och säkert är väl
behövlig. Det har ju allt sedan olycksfallsförsäkringslagens tillkomst varit
fråga örn att få även en sjukförsäkring, som skulle täppa till den lucka, som

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
har funnits uti denna del av de sociala reformerna. Jag förstår också att denna
sociallag Ilar en eller kanske två principiella sidor utöver dem som ha diskuterats
i dag från talarstolen, nämligen att man härigenom skall försöka skapa
såvitt möjligt samma och lika rättvisa åt alla, och vidare att alla skola vara
försäkrade mot sjukdom och också kunna få sjukvård och sjukhjälp.

I denna diskussion har det ju också talats örn att full rättvisa kan man
inte åstadkomma, och det är naturligtvis alldeles riktigt. Jag har för min
del väckt en motion, nr 582, som har dragit upp frågan örn ett visst slags dyrortsgruppering
i samband med denna sjukförsäkring. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att många människor, som bo i de dyrare orterna., komma
icke att bli tillfredsställande hjälpta med en sjukersättning av 3 kronor 50
öre per dag. De komma att ha stort behov av hjälp också ifrån annat håll.

Nu har man från utskottets sida sagt, även örn jag nu inte använder utskottets
ordalag, att om man skall vidtaga en sådan förändring som motionen
nr 582 avser, så skulle man därmed taga bort värdet av den frivilliga försäkringen.
Ja, det kan hända är sant för alla dem, som ha råd att frivilligt försäkra
sig vid sidan av denna obligatoriska försäkring, men har man någon
gång försökt att göra klart för sig hur mycket människor det finns ute i de
dyrare orterna, som icke ha råd att frivilligt försäkra sig? Det är säkerligen
en ganska stor grupp som man skulle få fram, därest man kunde göra en sådan
undersökning, och jag tror därför att värdet av den frivilliga försäkringen
vid sidan av den obligatoriska skall visa sig bli ganska litet, örn man kunde
på detta sätt plocka fram alla dem, som icke lia ekonomiska möjligheter att
frivilligt försäkra sig.

Det förefaller också, som örn man i diskussionen litet varstädes — jag höll
på att säga inom alla partier — helt och hållet förbiser den stora grupp av
medborgare, som leva på skuggsidan, som ha det ekonomiskt bekymmersamt.
Man räknar inte med dem, kanske därför att det stora flertalet av dem icke
låter sig höras.

I någon av de dagliga tidningarna har nu ganska länge både i år och föregående
år pågått en undersökning om exempelvis fattigdomen i Stockholm,
och man har kommit fram till ganska hårresande skildringar örn hur det står
till hos en stor del familjer uti denna förmögna stad. Det är beklämmande
att man inte kan få fram några hjälpformer, som skulle kunna taga hand om
dessa människor. Det är inte särskilt glädjande att kunna tala om för dem,
när det gäller en sådan fråga som sjukförsäkringen, att ni äro obligatoriskt
försäkrade, åtminstone en del av er. Är det så att ni vill ha någon bättre
inkomst än ni därigenom kan få i händelse av sjukdom, får ni vara vänlig att
frivilligt försäkra er vid sidan därom, ty på annat sätt kan man inte hjälpa
er. Därför vore det naturligtvis en gärd av rättvisa åt denna stora grupp att
införa en. sådan dyrortsgruppering, som motionen har tänkt sig genom att
ge särskilda, hyresbidrag. Många skulle därigenom kanske kunna få den nödtorftiga
hjälp som de så väl behöva.

Jag skall be. herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till motionen
nr 582. Det kan inte gagna saken att gå in i något djupare resonemang om
dessa förhållanden. De torde vara alltför väl kända för att behöva upprepas
ifrån denna plats. Det är naturligtvis så med den reform, som här föreligger,
att den inom kort och kanske till och med innan den någonsin träder i kraft
kommer att bli föremål för vissa justeringar, och jag hoppas ju att man då
kommer att taga hänsyn till sådana saker i den män man kan göra det.

Jag har vidare väckt en annan motion, nr 561, som berör sjömännen och
deras ställning till denna sociallagstiftning. Jag kanske får bekänna att redan
innan jag skrev motionen var jag fullt övertygad om att man med denna

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förslag lill lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
lagstiftning'' avsåg, att sjömännen skulle komma att åtnjuta samma behandling
som medborgarna i övrigt komma att få. Men jag var också på det klara med
och är det allt fortfarande, efter det förslaget har utskottsbehandlats, att sjömännen
på grund av praktiska svårigheter icke kunna bli fullt jämställda
med övriga medborgare. Möjligen kunna de bli det i Sverige, men vi få ju
räkna med att denna kår, vars arbete är internationellt, kommer att behöva
sjukvård och sjukhjälp i utländska hamnar, och där bli de praktiska svårigheterna
ganska stora. Det är klart att det inte heller på den punkten kan
vara någon mening med att fördjupa sig alltför mycket i detaljer, och jag
skall heller inte göra det. Jag tycker emellertid att utskottets tvärsäkerhet
örn att sjömännen skola komma att bli lika behandlade även när det gäller
utländska hamnar och sjukvård där är litet väl kraftig och att den inte vittnar
örn så särdeles mycken kännedom örn de svårigheter, som därute resa sig
i en råd fall.

När jag i motionen har påpekat den motsättning, som man i utredningen har
gjort sig skyldig till när det gäller regressrätten för ersättningarna till redarna,
så säger utskottet kort och gott att man inte vill ge sig in på någon tolkning
av sjömanslagens bestämmelser. Ja, tolkningen är ju i själva verket gjord i motionen,
och tolkningen framgår vidare av de kommentarer, som äro skrivna till
sjömanslagen och till vilka hänvisning var gjord i motionen. Men det förefaller,
som om man skulle vara ointresserad av detta problem. Det har sagts, att det
skall utgå en månads hyra för det fall att en sjöman avmönstrar eller avskedas
på grund av sjukdom i en utländsk hamn eller till och med i en svensk hamn.
Att denna bestämmelse, som står i sjömanslagen, i verkligheten aldrig tillämpas,
ja, det intresserar ingen annan än möjligen riksförsäkringsanstalten, som
vid skilda tillfällen föreskriver att redarna ha rätt att göra de avdrag som äro
medgivna på grund av hyra, som de ha utbetalt, ålagda enligt annan lag och
författning. Det är och förhåller sig så som jag i motionen har framfört, att det
utbetalas ingen hyra på grund av sjukdom, i varje fall inte i Sverige. Lagen
medger sju dagars ömsesidig uppsägningsrätt, och så fort en sjöman blir sjuk
blir han uppsagd och kan icke erhålla mer än sju dagars hyra. Denna hyra är
ingen ersättning för att han har varit sjuk, utan det är en ersättning för att
den lagenliga uppsägningstiden icke tiar kunnat iakttagas. Men icke förty försöker
man alltid att driva det därliäu. att dessa sju dagars hyra är en ersättning
för sjukdomsfallet. En sjöman skall, om han blir uppsagd utan att vara
sjuk och han avmönstras innan uppsägningstiden har utlupit, ha ersättning för
de dagar som fattas i uppsägningstidens längd. Det är på samma sätt när det
gäller avmönstring i utländska hamnar. Där existerar visserligen icke den sju
dagars ömsesidiga uppsägningsrätten med mindre besättningen har mönstrat på
sådana villkor, att den har rätt att lämna fartyget i utländsk hamn eller ett år
gått till ända sedan fartyget lämnade svensk hamn. Då gäller också där sju
dagars ömsesidig uppsägningsrätt. Men örn ett fartyg är borta bara ett halvår
och en person blir sjuk, så blir han uppsagd. Kan han då hemtransporteras och
komma till svensk hamn eller avmönstring kan ske innan dc sju dagarna eller
månaden, vad det nu blir, bär gått till ända, får lian hyra till denna tidpunkt,
men det är heller icke en ersättning för att han har blivit sjuk utan det är en
ersättning för att han är avskedad på ort, där man icke äger rätt att avmönstra
honom.

Jag finner det ganska egendomligt, att man på många håll vägrar att taga
hänsyn till just de faktiska förhållandena, när det gäller dessa bestämmelser.
Det har varit fallet någon gång tidigare, då samma frågor lia varit föremål för
behandling här i riksdagen, oell man vägrar alltfort att tro det och hänvisar till
andra sakkunniga, som icke lia någon aning om hur det i själva verket i prak -

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
tiken går till vid behandling av dessa ärenden. Men sakkunniga äro de i alla
fall och sakkunniga, vilkas ord tros framför deras, som ha praktisk kännedom
om tillämpningen av dessa bestämmelser sedan lagen kom till 1922.

När det nu gäller sjömännens rätt att bli lika behandlade som andra, så är
det också ett annat förhållande som råder i utlandet och som jag inte är fullt
övertygad örn att Kungl. Maj:t har rätt att göra så värst mycket åt med den
lagstiftning, som här föreligger i förslag. Det kan bestämmas, under vilka former
ersättningen skall utgå, men det finns ju i lagtexten, såvitt jag kan förstå,
bindande bestämmelser örn vissa saker, och bland annat finns det en sådan uti
§ 26. Denna paragraf har jag visserligen icke vidrört i min motion, därför att
jag ansåg —- felaktigt möjligen — ali den hängde samman med en annan paragraf
uti förslaget, nämligen § 31. Nu skall ju den, som blivit sjuk, enligt
§ 26 icke åtnjuta ersättning eller sjukpenning för de tre första dagarna, alltså
karenstiden, och sedan står det vidare i paragrafen »och ej heller för tid, innan
anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart att
hinder mött för sådan anmälan». Ja, vem blir det nu som blir tvungen att styrka,
att hinder har mött för att anmäla skadan tidigare? Jo, det blir förmodligen
sjömannen själv, och när han kommer hem efter en sjukhusvistelse i låt oss säga
Sydamerika eller Australien, vad skall han då använda för handlingar för att
styrka att han icke i tid har kunnat göra denna anmälan? Det är en fråga, som
icke kan besvaras på rak arm, men det torde bli åtskilliga svårigheter för en
sjöman att göra sin sjukpenningrätt gällande, när han kommer hem efter flera
månaders vistelse i utlandet.

Man kanske kan säga, att det är sjukkassan som skall avgöra, huruvida anmälan
har kunnat ske i rätt tid eller inte. Ja, men sjukkassan måste ju också ha
något bevis för att sådana förpliktelser eller skyldigheter icke kunnat fullgöras,
och då blir det sjömannen själv som skall bevisa det, och det kommer många
gånger att bli förfärligt besvärligt för honom att göra det.

Jag kan i detta sammanhang tala örn att i år har jag tagit ut ersättning för
en sjöman, som skadades genom olycksfall 1943. Hail har icke förrän i år ”kunnat
göra sina ersättningsanspråk gällande gentemot försäkringsbolaget och rederiet.
Det var 1943 han skadades, och först 1946 får han ut sin ersättning, således
tre år senare än han skulle haft den. Det är klart att under kriget har det
ju varit vissa besvärligheter, som vi få hoppas icke skola komma att finnas
i framtiden, men det är mycket besvärligheter i alla fall som komma att uppträda
där ute.

Såsom motionen är avfattad finns det ingen möjlighet att här yrka bifall till
densamma. Jag hade ju trott att utskottet, som tiar varit välvilligt på många,
punkter, skulle lia sträckt sin välvilja ännu ett litet stycke längre och låtit
Kungl. Maj :t _ få en vidsträcktare fullmakt, när det gäller tolkningen av bestämmelserna
i denna sociallagstiftning och när det gäller en yrkesgrupp sådan
som sjömännen. Nu får man ställa sin förhoppning till att departementet tillsammans
med, som utskottet har uttryckt det, de intresserade eller berörda parterna
skall kunna komma fram till tolkningsbestämmelser, som skola taga bort
de värsta svårigheterna för sjömännen beträffande tillämpningen av denna lag.

Jag ber, herr talman, ännu en gång att få yrka bifall till motionen nr 582
och vill dessutom uttala den förhoppningen, att socialdepartementet tillsammans
med de intresserade organisationerna skall kunna få fram tolkningar och tilllämpningsbestämmelser
i övrigt för sjömännen, som skola kunna vara godtagbara.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag skulle först egentligen vilja säga några
»kärleksfulla» ord till högermotionärerna och högerreservanterna i denna
fråga.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

En av de anmärkningar, som i den kommunistiska motionen framförts beträffande
det förslag till allmän sjukförsäkring, som bär föreligger, är att
hjälpen kommer att bli alldeles för ringa i många fall och att fattigvård även
i fortsättningen kommer att få utges vid sjukdom. I högermotionen och högerreservationen
däremot anser man tydligen det största bekymret vara, att en
överförsäkring skulle komma att äga rum. En hel rad högertidningar lia på
den senaste tiden gång efter annan klagat över att det efter den allmänna sjukförsäkringens
införande skulle för många bli ekonomiskt fördelaktigare att
ligga i sängen än att stå i arbete. Denna syn på saken går också delvis igen i
reservationen av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., som ju i sin tur bygger
på fröken Anderssons och herr Nolins motion. I denna motion heter det mycket
cyniskt på följande sätt: »Ännu allvarligare är emellertid att familjetilläggen
utgå utan maximering, vilket i icke ringa omfattning kan leda till att familjeförsörjare
kommer i ett lika bra försörjningsläge vid sjukdom som eljest eller
ännu bättre.» I reservationen av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. säges detta
inte fullt ut lika cyniskt, men där höjas varnande ord mot risken för simulation,
aggravation och försäkringsneuros.

Man fruktar alltså på högerhåll mycket svåra konsekvenser av en sjukpenning
på fattiga 3: 50 om dagen —- d. v. s. ungefär det belopp, som vi få
lägga ut för en enkel middag här på riksdagsrestaurangen. Det är väl förresten
ett tecken på att det mesta återstår att göra, då man nu för stora grupper
av medborgare betecknar ett belopp på 3:50 som överförsäkring. .Tåg
skulle nästan vilja säga, att den, som inte har större inkomster än så, har orsak
att känna sig sjuk enbart av den anledningen.

När högern nu uttalar sina farhågor, främst i motionen men också i den här
föreliggande reservationen, för att det för fattiga människor skall bli bättre
inkomster av att ligga i sängen, så måste man fråga: menar högern att det
skulle komma att tillåtas, att sjukpenning och maketillägg eller i varje fall
hempenning skall komma att utges även om vederbörande inte är sjuk? Att
högern gärna vill misstänka de fattiga för att söka krångla sig fram på samhällets
bekostnad utan arbete, kan jag med hänsyn till högerns allmänna inställning
förstå, men att den på detta sätt vågar uttala sitt misstroende även
mot läkarkåren och mot sjukkontrollanterna är mera anmärkningsvärt.

Högern menar förmodligen, att elef blir risk för att de fattiga mer än tidigare
komma att anlita läkare och sjukhus, när de äro sjuka. Man brukar ju i
vissa trakter av vårt land säga, att man där är van att dö utan hjälp av läkare.
Örn högern med sitt tal örn lockelsen av att få högre inkomster »i sängen» menar,
att fattiga inte böra anlita läkare för att få sin sjukdom fastslagen och
behandlad, tycker jag att man bör säga ut detta mer direkt jin som gjorts.

Den grundsyn i socialpolitiska frågor, vilken garnerar de konkreta förslagen
i högerreservationen, kunna vi på kommunistiskt håll under inga förhållanden
godkänna. Inte heller äro vi särskilt imponerade av reservationens understrykande
av att dess förslag skulle innebära ökade möjligheter att samordna de
olika socialförsäkringsgrenarna. När vi kommunister i riksdagen lade fram
ett förslag, som innefattade ett helt socialvårdsprogram och som främst syftade
till en samordning och effektfvisering av socialvården, kunde vi inte iakttaga
något intresse för denna sak från riksdagens sida.

Det förslag till allmän sjukförsäkring, som nu behandlas, utgör en påbyggnad
på det ineffektiva system, som vi kommunister lia kritiserat. Dc till ett stort
antal uppgående hjälpformerna komma nu att utökas med ytterligare ett pär,
som till sina praktiska verkningar inte avgörande bryta med det förekommande
socialvårdsplottret och som medverka till att försvåra en samordning av socialhjälpen.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

De avgörande bristerna i det förslag, som framlagts, äro — förutom att förslaget
inte knyter an till perspektivet en enhetlig och verkligt effektiv socialvård
-— att administrationen blir relativt omständlig, att sjukpenningen, oavsett
vad högermotionärerna och högerreservantema säga, för många grupper
blir alldeles för liten, att avgiftssystemets »matematiska rättvisa» inte är någon
rättvisa alls och att vissa grupper ställas helt utanför sjukförsäkringen,
främst då sådana grupper, som lia det allra största behovet att få del av sjukförsäkringens
förmåner.

Vad jag nu sagt innehar emellertid icke, att jag anser att förslaget icke
skulle lia några fördelar. Socialministern har ju tidigare under debatten här i
dag pekat på några sådana, och jag skulle vilja understryka, att den främsta
fördelen med det föreliggande förslaget är, att det ger ett bättre stöd åt de försäkrade
för en lägre avgift än nu, samt vidare att kostnaderna i något större
utsträckning än tidigare komma att fördelas enligt proportionella och progressiva
grunder genom beskattningen. Dessutom lior framhållas, att förslaget örn
fri sjukhusvård är av den allra största betydelse särskilt för långtidssjuka,
t. ex. tbc-angripna och dylika kategorier. Förslaget innebär ju även betydande
administrativa förenklingar.

Principen för den här föreslagna allmänna sjukförsäkringen är, att endast de
som ha en viss bestämd redovisad inkomst skola hjälpas, och i övrigt är, såsom
framhålles i utlåtandet, förslaget »i allt väsentligt konstruerat efter de
principer som gälla för den nuvarande frivilliga sjukkasseröreisen». Med hänsyn
härtill kan jag inte riktigt förstå de vid flera tillfällen i dag förekommande
förklaringarna från talarstolen här om att det skulle röra sig örn en
helt ny princip för sjukförsäkring. Enligt min mening är det inte fråga örn
någon ny princip alls, utan endast örn en påbyggnad på principer, som sedan
länge ha varit tillämpade och som vi för vår del ha kritiserat. Man säger sig
ta sikte på att för de grupper, som kunna omfattas av försäkringen, garantera
»ett belopp som skall innefatta ett rimligt skydd mot umbäranden och nöd».

Det är alldeles riktigt, att detta borde vara all samordnad socialhjälps A och
O, men vi lia verkligen litet svårt för att tro, att ett dagsbelopp på 3: 50 för
en ensamstående person och 5: 50 för makar är tillräckligt för att vid sjukdom
skapa ett rimligt skydd mot de umbäranden och den nöd, varom man talar,
detta trots vad socialminister Möller tidigare i dag berättat om det motsvarande
engelska förslag som föreligger.

De principer för en tillfredsställande socialvård, som vi lagt fram, skall jag
inte här redogöra för, bl. a. därför att de sammanfattas i vår motion'' men också
därför att det väl inte finns anledning att alltför mycket utsträcka denna dedebatt.
Jag inskränker mig till att säga, att örn dessa grundprinciper hade lagts
till grund för handlandet även i detta fall, skulle den allmänna sjukförsäkringens
många nackdelar och begränsningar inte ha behövt förekomma. Vi ha
emellertid inom den kommunistiska riksdagsgruppen ansett, att det skulle vara
oriktigt att, när sådana här förslag framkomma, enbart hänvisa till vårt socialvårdsprogram
och säga: detta eller också ingenting! Sådan ha vi inte velat göra
frågeställningen, och eftersom det är tydligt, att de parlamentariska förutsättningarna
för åstadkommande av en verkligt rationell och human socialvård
ännu trots allt inte föreligga, ha vi beträffande sjukförsäkringen ansett oss
böra i nuvarande läge acceptera den i dess grunddrag oell begränsa ändringsförslagen
till vissa detaljer. Detta ha vi gjort i avvaktan på ett senare förnyat
ståndpunktstagande från riksdagens sida beträffande socialvårdens organisation
i dess helhet.

-Tåg skall inte ingå på någon kritik av utskottets utlåtande. Jag bara kon -

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 42.

Förda!) till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
staterar, att någon markerat gynnsam behandling av utskottet ha inte vi kommunistiska
motionärer rönt, även örn i fråga örn husföreståndarinnetilläggen
och framför allt i fråga om sådana inkomstlösa, som undergå yrkesutbildning
eller bedriva studier, utskottet har ställt sig positivt och begär utredning. Vi
hoppas mycket på den utredning, som utskottet i dessa stycken föreslår.

Vad våra övriga förslag angår, har utskottet inte ens befattat sig med att
motivera sina avslagsyrkanden. Man bara konstaterar i det ena stycket efter det
andra, att man inte har funnit anledning att tillstyrka våra förslag, men förklarar
inte, varför man inte funnit anledning göra detta. Under normala förhållanden
kan knappast ett sådant skrivsätt betraktas som tillfredsställande,
och den enda godtagbara förklaringen till att utskottet yttrar sig så kortfattat,
skulle väl vara den knappa tid, som man haft till sitt förfogande.

Vad barntillägget beträffar, ha vi ju föreslagit, att det skulle utgå med 1
krona i stället för i propositionen föreslagna 50 öre per dag. Detta förslag
grunda vi på att sjukpenningen faktiskt är för låg för alla kategorier av sjuka.
Det lägre bidraget på 50 öre motiveras av departementschefen och utskottet
med att ett obligatoriskt barnbidrag på förslagsvis 200 kronor skall senare komma
att utgå.

Ja, det är alldeles riktigt, men det avses ju att samtidigt de allmänna barnavdragen
vid taxeringen skola slopas. Dessutom och framför allt täcker ett
barnbidrag på 200 kronor per år endast en mycket ringa del av de extra kostnader,
som barnfamiljerna ålagt sig genom att skaffa barn till världen. Det
är litet osympatiskt, att man på detta sätt försöker i förväg inteckna en reform,
som man avser att genomföra.

Under sådana förhållanden anse vi det mycket befogat att vidhålla vårt förslag
i denna del.

Detsamma gäller vårt förslag örn karenstiden. Utskottet säger även i detta
stycke kort och gott, att man icke funnit anledning att tillstyrka vårt förslag.
Vi anse emellertid för vår del, att det i hög grad är befogat att företa en
ändring på denna punkt. För det s. k. småfolket innebär varje dags inkomstbortfall
ett mycket svårt avbräck, och vi finna det naturligt, att sjukpenning
utges från första sjukdomsdagen, i varje fall när sjukdomstiden överstiger tre
dagar. Även i detta avseende vidhålla vi alltså vårt förslag, och jag kommer
att framställa yrkande i enlighet härmed vid behandlingen av respektive paragrafer.

Jag skulle slutligen bara vilja säga, att vad reservation nr 9 angår, anse vi
att dess förslag om utredning rörande familjeförsäkrade kvinnors möjlighet att
frivilligförsäkra sig är välbetänkt — det sträcker sig ju längre än vad utskottets
ledamöter velat sträcka sig. Vi komma sålunda att i denna del rösta för
reservation nr 9 liksom vi även komma att rösta för reservation nr 10.

Jag vill, innan jag slutar, understryka, att vi kommunister inte kunna säga
att vi äro belåtna med det förslag till allmän sjukförsäkring som här framlagts.
Men då de grundläggande principer, som vi omfatta i dessa frågor, så nyligen
lia förkastats här i riksdagen och då det framlagda förslaget dock har
åtskilliga fördelar och det på grund av de omfattande förberedelsearbetena
är viktigt att redan nu slå fast, på vilket sätt sjukförsäkringen skall konstrueras,
så stödja vi regeringsförslaget, i förhoppning örn att det under mellanliden
skall bli möjligt att åstadkomma de förbättringar, som utan tvivel komma
att behövas.

Jag ber alt få begränsa mig till detta. Jag kommer, herr talman, att vid de
punkter, som jag här berört, framställa särskilda yrkanden i enlighet med
vad jag nu anfört.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Det kunde ju vara tämligen överflödigt
att ytterligare förlänga denna debatt, där nian så utförligt bär argumenterat
för olika ståndpunkter och där det som förenar synes vara mer än det
som skiljer. Alla önska ju att den föreslagna reformen skall kunna genomföras
så snart som möjligt, och denna önskan förringas inte av det förhållandet, att
här ha pekats på vissa svårigheter, som kunna komma att möta, särskilt då
det gäller att genomföra den fria sjukvården. I fråga örn sjukpenningsförsäkringen,
som jag, herr talman, skulle vilja säga några ord om, finns det emellertid
två olika huvudlinjer, enhetssjukpenningens och den graderade sjukpenningens.

Den proposition, som ligger till grund för det utskottsutlåtande, som vi i
dag behandla, har ju gått på enhetssjukpenningens linje. Då jag nu ansluter
mig till utskottets förslag, i vad det gäller denna enhetssjukpenning, gör jag
det därför att jag anser, att örn man nu är nödsakad att genomföra ett försäkringstvång
på här ifrågavarande område, bör inte detta tvång sträcka sig längre
än till att trygga en viss minimiersättning. Det bör sedan ankomma på
medborgarna själva att på det sätt, som vederbörande finner lämpligt och möjligt,
ytterligare skydda sig för det inkomstbortfall som sker vid sjukdom.

Det torde för övrigt vara så, att försäkringstvånget är mest påkallat i de
lägsta inkomstgrupperna, där mari oftast av ekonomiska skäl drar sig för att
påtaga sig en sjukförsäkringsavgift, även örn den är låg, beroende på att husmodern
i många fall kanske redan har slantarna disponerade för andra för
familjens uppehälle nödvändiga utgifter. Människor i högre inkomstlägen ha
ju större möjligheter att betala försäkringsavgifter och äro också oftast inställda
på att på det ena eller andra sättet trygga sig mot inkomstbortfall, som
förorsakas av sjukdom.

Det har sagts, att den graderade sjukpenningen skulle utgöra ett effektivare
skydd mot de svårigheter, som ett sjukdomsfall kan medföra. Det är naturligtvis
i viss mån sant. Men på detta område liksom på andra områden måste
det enligt min uppfattning ske en viss avvägning mellan vad som är mest effektivt
och individens frihet att ordna sina personliga förhållanden.

Med hänsyn till att jag har den uppfattningen, att de gifta kvinnorna i viss
mån blivit missgynnade genom utskottsförslaget, kommer jag för min del, herr
talman, att rösta för den reservation, som är fogad till utskottets betänkande
av herr Löfvander m. fl.

Slutligen vill jag bara säga att med hänsyn till de fria läkarresornas betydelse,
särskilt för landsbygdens folk -—- något som ju här har på ett utförligt
sätt skildrats av herr Ståhl, som även har motionerat om att rätt till sådana
fria resor skulle kunna genomföras något tidigare — kommer jag även att
rösta för bifall till herr Sundelins reservation.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att hemställa örn bifall till utskottets
utlåtande med de ändringar, som föreslås i de reservationer, som avgivits av
herr Löfvander m. fl. och av herr Sundelin.

I detta anförande instämde herrar Stjärne, Mosesson och Persson i Svensköp.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Vi äro väl vid det här laget tämligen
överens örn att det börjar bli ganska tråkigt med denna debatt inför de
tomma bänkarna i kammaren, och vi få väl försöka komma fram till ett beslut.
Vi ha ju i dag den 18 december, och julen stundar, och jag förmodar, att det
inte är så värst många, som vilja stanna kvar i riksdagen och vara här, när,
som det heter, ljusen tändas därhemma. Det är därför enligt min mening skäl
i att iakttaga den sparsamhet med ord situationen kräver. Ingen lär väl heller

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
bli omvänd av de tal som återstå. Vad som är att säga i sak om utskottsförslagets
företräden i förhållande till reservanternas förslag är redan sagt av
socialministern och herr Sundström i Skövde.

Jag har för min del bara några få ord att tillägga. Det gäller gift kvinnas
rätt att vara frivilligt försäkrad. Enligt min mening bör den gifta kvinnan
ha sådan rätt, även örn hon inte har någon inkomst, och jag har i utskottet
med den styrka som stått mig till buds hävdat denna mening. Det gick emellertid
inte att komma till enighet på den punkten, och därför är situationen just
nu inte så bra som den skulle kunnat vara. Utskottsmajoriteten har med inskrivande
av 122 § i sitt förslag sökt att rädda något av gift kvinnas rätt att vara
frivilligt försäkrad. Denna paragraf gäller de gifta kvinnor, som redan vid
lagens ikraftträdande tillhöra erkänd sjukkassa. Det ansågs ju vara ganska
rimligt att få sådana övergångsbestämmelser, att de kvinnor som vid lagens
ikraftträdande tillhörde erkänd sjukkassa och som kanske under många och
långa år tillhört sjukkassorna och varit med och samlat de fonder sjukkassorna
ha, inte skulle kunna berövas rätten att vara frivilligt försäkrade i fortsättningen.
Det var detta utskottet ville åstadkomma med 122 § i sitt förslag.
Utan 122 § i utskottsförslaget skulle dessa kvinnor helt enkelt motas bort från
den frivilliga försäkringen. I den med 9) betecknade reservationen av herr
Löfvander m. fl. har nu föreslagits, att en utredning bör komma till stånd, syftande
till sådana stadganden, att de gifta kvinnorna överhuvud taget skola få
rätt att vara frivilligt försäkrade. Jag delar fullkomligt den mening, som där
kommer till uttryck, men samtidigt ha dessa reservanter strukit 122 §. Örn
saken blivit bättre skött, skulle man ha kunnat åstadkomma både det ena och
det andra. Man kunde tagit med 122 § med rätt för de nu försäkrade kvinnorna
att stanna kvar och dessutom satt i gång en utredning för att få denna
rätt konstituerad jämväl för de andra gifta kvinnorna.

Nu har emellertid första kammaren godkänt herr Löfvanders m. fl. reservation.
122 § i utskottets förslag är sålunda utmönstrad och ersatt med begäran
örn denna utredning. Nu finns enligt mitt förmenande ingenting annat att göra
än att låta 122 § vara försvunnen och stanna inför en utredning rörande alla
kvinnor. Den där linjen »både — och», som hade varit möjlig, finns inte längre
kvar, ty det är väl ingen, som vill, att kamrarna skola stanna i skiljaktiga
beslut och att vi skola komma hit i mellandagarna och fatta beslut om en
sammanjämkning, som skulle gå ut på både bibehållande av 122 § och en
skrivelse till Konungen om fortsatt utredning. Det vill förmodligen ingen och
inte jag heller, herr talman, och jag kommer sålunda, herr talman, att ansluta
mig till den reservation, som är betecknad med 9).

Herr von Friesen: Herr talman! Under 1946 års riksdag ha vi haft att ta
ställning till två socialvårdsförslag, därvid man dock kan konstatera, att en
väsentlig skiljaktighet i behandlingen föreligger. Jag syftar självfallet på
folkpensioneringsreformen, som genomfördes i våras, och på det nu föreliggande
förslaget till allmän sjukförsäkring. Medan socialministern i förra
fallet kunde glädja sig åt en enhällig folkmening och enhällig riksdagsmening
föreligger vid dagens behandling ett ganska brokigt betänkande. Utskottet
står splittrat beträffande den väsentliga del av frågan, som rör sjukpenningen,
huruvida den skall vara graderad eller inte. För egon del vill jag tilllägga
följande. Det finns ju en skillnad i storleksordning mellan dessa båda
reformer. Jag har alltid hört till dem, som menat, att sjukförsäkringsreformen
bör komma ganska långt nere i kön. Don är inte av den angelägenhetsgrad
som många andra samhällsreformer, och en anledning till att jag tyc Andra

kammarens protokoll 1940. Nr 42. 4

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. ni. (Forts.)
ker att det varit onödigt att forcera den på sätt som skett är, att jag varit
rädd, att de mycket stora undervisningsreformerna, förslagen till demokratisering
av undervisningsväsendet, som komma inom de närmaste åren, icke skulle
få tillräckligt utrymme på önskelistan. För egen del anser jag dessa reformer
viktigare än den här föreslagna.

Argumentationen för den allmänna sjukförsäkringen och det förslag, som
här föreligger, är också behäftad med åtskilliga överdrifter. Sålunda framhålles,
att en av vinsterna med denna reform är, att personer, som tidigare
av ekonomiska skäl inte kunnat söka läkare för erhållande av nödvändig läkarvård
nu beredas denna möjlighet. Såvitt jag kan bedöma saken, och jag
tror att det är en mening som delas av praktiskt taget alla läkare i vårt land,
har väl knappast den risken förelegat att en person uraktlåtit att söka läkare
av ekonomiska skäl. Det finns en hel råd andra skäl som man för sig själv
eller för sin omgivning åberopar, när det gäller att låta bli att söka läkare
vid sjukdom. Det kan vara, att man är rädd för läkare, rädd för att komma
in på sjukhus, rädd för operation etc., etc., alltså någonting, som bottnar i
rädsla eller okunnighet för behandlingen. Men jag vet mig knappast någon
gång ha påträffat en person som har kommit för sent till läkarbehandling,
emedan han av ekonomiska skäl varit förhindrad att söka läkare. Det är ju
på det sättet, att denna reform, som vi nu skola ta ställning till, kommer ju
knappast att medföra någon förbättring av hälso- och sjukvården i vårt land.
Vad som i själva verket sker är enbart att medborgarnas kostnader för sjukvård
överflyttas från ett konto till ett annat. Jag vill genast skynda mig
att säga, att jag finner det ingalunda betydelselöst, att man kan avlasta dessa
utgifter från fattigvården, men jag vill också påpeka, att man måste reducera
räckvidden av reformen till just denna finansiella omflyttning.

En av de anmärkningar som riktats mot det föreliggande förslaget, som
baserar sig på en i departementet utarbetad promemoria kallad alternativ II,
är att man på detta sätt försvårar samordningen med andra grenar av den
sociala hjälpverksamheten. Man tänker då närmast på arbetslöshetsförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen. Jag tycker nog, att socialministern ganska
lätt förbigick invändningarna på denna punkt. Han tycks, av propositionen
att döma, ha den uppfattningen att det spelar inte så stor roll, om här föreligger
viss nivåskillnad mellan de olika försäkringsgrenarna. För egen del
har jag alltid med sympati omfattat det enhetliga system av socialförsäkring,
som innebär, att om man betalar en viss penning örn året, skall man vid oförvållad
arbetsoförmåga, den må vara beroende på sjukdom, olycksfall eller
arbetslöshet, utfå ett visst bestämt belopp, som därjämte enligt min mening
bör stå i relation till den inbetalade avgiften. Man riskerar nämligen annars,
att det hjälpbehövande klientelet med förkärlek söker sig till sådana hjälpformer,
där vederbörande får bättre betalt, än till andra, där ersättningen blir
mindre. Jag tillåter mig erinra om att numera, sedan de senaste reformerna
beträffande olycksfallsförsäkringen genomförts, blir skillnaden mindre mellan
olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Numera hänför man ju inte till
olycksfallsförsäkringen enbart en omedelbar skada, som genom olycksfall
drabbat vederbörande, utan även vissa sjukdomsliknande tillstånd gå numera
in under olycksfallsförsäkringslagen. Gränserna börja alltså där att suddas
ut. Det hade förefallit mig riktigt och nödvändigt, att man också hade genomfört
en någorlunda likartad nivå, i varje fall när det gäller dessa båda
försäkringar, därför att det väsentliga i dessa fall är ju den arbetsoförmåga,
som har drabbat en person, inte det sätt på viiket denna arbetsoförmåga har
åstadkommits.

En annan sak, som gör, att man blir betänksam mot det föreliggande för -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
slaget, är att man i fortsättningen i strid mot socialvårdskommitténs förslag
uraktlåter att göra någon maximering av den ersättning som utgår till den
sjuke. Jag kommer här in på frågan om den s. k. överförsäkringen. Det är
nämligen min uppfattning, att man både från utskottets och departementschefens
sida. i alltför hög grad har bagatelliserat de sociala vådor som överförsäkringen
medför, och jag vill då förklara, vad jag menar med en överförsäkring.
Det är inte bara det förhållandet att en person får högre inkomst
som sjuk än som frisk. Det är uppenbart att något sådant ju är orimligt och
försenar ju självfallet tillfrisknandet. Det är inte heller bara det faktum att
sjukförsäkringen utgår med samma belopp som arbetsinkomsten. Enligt hittills
gällande principer för ali liknande socialförsäkring bör det finnas en viss
spännvidd mellan den ersättning som utgår, då Vederbörande arbetar och då
han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Riksförsäkringsanstaltens överläkare
har i remissuttalande med anledning av departementsförslaget framhållit,
att denna sak redan vid olycksfallsförsäkringen — där skillnaden dock
är så pass stor, att ersättningen vid olycksfall i regel endast motsvarar 2/3
av arbetsinkomsten — är ägnad att framkalla betänkligheter, i det att det
finns personer, som föredraga det sjuka tillståndet framför det friska. I detta
sammanhang vill jag poängtera de svårigheter som uppkomma vid införande
av den allmänna sjukförsäkringen därigenom, att vi här få ett alldeles nytt
klientel, icke bara sådana, som inte haft råd att ikläda sig kostnaderna för
den nu existerande frivilliga försäkringen, utan också det mycket stora antal
personer, ^ som av likgiltighet och nonchalans låta bli att betala dessa dock
relativt låga premier, som tillförsäkra dem ersättning vid sjukdom. Ur sjukförsäkringssynpunkt
och ur kontrollsynpunkt blir en stor del av detta klientel
mera svårbemästrat än det nuvarande,

Men det är inte bara den svårigheten. Jag tror nämligen inte alls, att det
här kominer att infinna sig en hel massa människor, som man skulle kunna
kalla simulanter eller skojare, som grovt missbruka sjukförsäkringen, dikta upp
sjukdomstillstånd och dylikt. Sammanhanget är långt mera subtilt. Jag tror i
stället, att det finns en hel del personer, som med den psykologiska process,
som man kallar för rationalisering, gärna intala sig själva att det säkert vore
mycket nyttigare för dem att vara sjukskrivna än att gå i arbete. De äro alltså
inte på något sätt medvetna om att de göra sig skyldiga till något oriktigt. Vi
veta ju alla att människor litet var ha en sådan där förmåga att ge sina egna
åsikter en motivering som är alldeles för vacker. Av den anledningen tror jag
att här komma ett antal personer att sättas utanför produktionen i en tid, då
det är alldeles särskilt angeläget, att man får så många krafter som möjligt i
det produktiva arbetet. Det blir så mycket svårare att bedöma detta som det
här rör sig om fakta, som bli rätt svåra att bevisa, i varje fall statistiskt, för
en större menighet, men som läkarna och sjukkassefolket, som ju ställt sig rätt
kritiska till det här förslaget, äro väl medvetna om genom den speciella kontakt,
i vilken de komma till det hjälpsökande klientelet. Jag finner det vara en av
svagheterna i det förslag som här föreligger, att just dessa stora kategorier av
människor, som i praktiken skola vara med om att föra ut den här reformen i
verkligheternas värld, stå så skeptiska, ja rent av avvisande till den, som i
själva verket är fallet.

Ja, herr talman, jag skall inte säga mycket örn frågan örn den fria sjukhusvården.
Det har anförts så många argument både i den allmänna debatten och
i pressen och även här i kammaren. Jag skall inte alls ingå på de svårigheter
som det kommer att medföra att genomföra denna reform. Jag vill emellertid
peka på en sak som utskottet också glädjande nog har understrukit, och det är
vikten av att landstingen, sjukhusägarna, få bibehålla sin rörelsefrihet trots

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
det bär systemet att staten betalar legosängsavgifterna. Det skulle vara mycket
ödesdigert, tror jag, om staten någon gång i framtiden funne sig föranlåten
att meddela föreskrifter för vården på sjukhusen. Det Ilar av erfarenhet visat
sig att den saken äro landstingen och primärkommunerna bäst skickade att
sköta ensamma. Jag gör detta påpekande bland annat därför att i pressen framkommit
förslag, att statsmakterna skulle tillsätta särskilda inspektörer, som
skulle kontrollera sjukhusen och som kanhända skulle föreslå, att beläggningstiden
för vissa sjukdomsfall inskränktes — man vill alltså på det sättet kringskära
rörelsefriheten. Jag tror det är mycket viktigt att slå fast, att denna
rörelsefrihet måste vara lika obegränsad som den är för närvarande.

Till sist bara- några ord i en fråga, där jag dock har en både gent emot
utskottet och flertalet reservanter avvikande mening: det rör det system för
tillhandahållande av läkemedel som Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit under
åberopande att det skulle medföra administrativa förenklingar. Jag vill till
detta säga att allting sorn kan rubriceras som administrativa förenklingar inte
därför med nödvändighet behöver innebära ett framsteg. Det kan också innebära
nackdelar som äro värda att uppmärksamma. Jag tror i likhet med de
myndigheter, som ställt sig kritiska till detta förslag, att kontrollen av receptutskrivningen
och läkemedelsförbrukningen kommer att försvåras eller rent av
omöjliggöras genom den centralisering som här är föreslagen — det gäller inte
mindre än tio miljoner läkarrecept örn året. Örn det är något som vi läkare vilja
framhålla för allmänheten så är det att varna för den övertro på medikament
och deras verkningar på sjukdomstillståndet som är alltför utbredd. Jag är
övertygad örn att med detta förenklade förfarande kommer efterfrågan i stället
att bli större, och kanhända det visar sig svårt för många läkare att stå emot
de anspråk på utskrivning av kanske icke alldeles nödvändiga läkemedel som
allmänheten gör. Vi ha vissa erfarenheter beträffande verksläkare, som ha att
ordinera fria mediciner till tjänstemän och likaså till fattigvårdsklientelet i de
stora städerna, i den mån vederbörande ha rätt till fri medicin.

Ja, herr talman, detta var några synpunkter som förefalla mig inte ha kommit
fram så mycket i debatten och som jag tror i viss mån äro representativa
för hur man ser på detta problem inom deli övervägande delen av den svenska
läkarkåren. Dessa betänkligheter som jag gjort mig till tolk för göra, att jag
är förhindrad att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag kommer i den avgörande
voteringen att rösta för bifall till endera av de reservationer, som påyrka
införandet av en graderad sjukpenning.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag är ganska övertygad örn att man nu nied
någon otålighet ser ännu en talare gå upp i denna fråga, men då herrarna här
i kammaren talat hela dagen, anser jag mig som kvinna ha en viss rätt att ta
till orda och detta så mycket mera som jag deltagit i det förberedande arbetet
i denna stora fråga. Jag skall försöka att inte bli alltför långrandig.

I olikhet med herr von Friesen kan jag inte finna att detta är någon andrahandsfråga,
utan jag stryker helt och fullt under vad socialministern tidigare
anfört, att en obligatorisk sjukförsäkring är grundpelaren i hela vår socialvård.
Som praktiskt arbetande inom den frivilliga Sjukförsäkringen under ett
pär tiotal år har jag nämligen haft mycket rika tillfällen att iaktta, vilken
oerhörd betydelse det haft för människor som insjuknat att ha sjukförsäkringen
att trygga sig till, för att kunna hålla sig själva, sin familj och sitt hem
någorlunda uppe under sjukdomstiden. Som mångårig ledamot av en fattigvårdsstyrelse
har jag också haft tillfälle se, hur förödande sjukdom kan gå
fram över fattiga hem, när mai inte genom att försäkra sig berett sig en sådan
trygghet.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Det är också för mig glädjande att, trots att man är så splittrad inom utskottet.
man dock är enig i den väsentliga punkten, nämligen örn en obligatorisk
sjukförsäkring. Tvistefrågan gäller huvudsakligen utformningen av sjukpenningrätten.
Socialministern har ansett att man skall ha en enhetlig sjukpenning,
medan vi från reservanternas, och även från socialvårdskommitténs,
sida ansett det vara riktigast, att sjukpenningen står i viss relation till den
arbetsinkomst, som den sjuke har när han är frisk. Socialministern har motiverat
sin ståndpunkt på s. 136 i propositionen, där han säger att han anser det
»principiellt riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och med stora kostnader
inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall svara för att alla
garanteras viss minimistandard vid sjukdom», men sedan framhåller han att
man skall »överlämna åt den enskilde att själv ombesörja vad som kräves därutöver».

Skulle man tolka detta uttalande mycket snävt skulle man därmed lia sagt,
att den som inte begagnar tillfället att försäkra sig frivilligt utöver 3: 50 per
dag egentligen skulle vara utestängd också från övrig socialvård, men det har
väl ändå inte varit tanken. Socialministerns mening är väl att den frivilliga
sjukförsäkringen skall vara en förmån, och att de som vilja ha en större sjukpenning
skola anlita en sådan försäkringsform. Denna »minimistandard», örn
3: 50 per dag, förefaller dock något egendomlig. Socialministern förklarade själv
att han var medveten örn att man egentligen inte kan säga vad som är minimistandard.
Det är klart att det föreslagna beloppet kan vara tillräckligt för en
del personer, det är inte någon tvekan därom. Men det är ännu klarare att summan
är otillräcklig i storstäder och i större samhällen, och framför allt för personer,
vilkas arbetsinkomst väsentligt överstiger dessa 3: 50 per dag. Örn man
exempelvis jämför detta med vad Stockholms stad betalar i fattigvård, så erhåller
en ensam understödstagare numera, enligt den senaste ändringen, inte
mindre än 160 kronor i månaden. Det är mer än 5 kronor örn dagen. Alltså har
man här i Stockholm funnit detta vara en minimistandard som icke bör underskridas,
eftersom man ansett att t. o. m. den fattigaste i samhället bör ha en
sådan standard.

Socialministern sade, när han gick in på en kritik av socialvårdskommitténs
förslag, att detta förslag hade för många sjukpenningklasser. Jag skall
inte uppehålla mig vid den anmärkningen. Jag tyckte precis detsamma när vi
höllö på härmed, men då sjukpenningen var ställd i relation till arbetsinkomsten
måste man se till att det inte blev för stora språng mellan de olika inkomsttagarna.
Det alternativet är ju emellertid nu ur räkningen, och det finns ingen
anledning att diskutera den saken mera. Valet har ju närmast stått mellan alternativen
I och II.

Går man till propositionen finner man att det stora flertalet remissinstanser
obetingat har anslutit sig till alternativ I, bland dem den mäktiga landsorganisationen.
som man brukar ta ganska stor hänsyn till och som också har en
tämligen klar överblick över dessa frågor. Beträffande den frivilliga försäkringen
är ju även den indelad i olika klasser. Men örn den skall bli tillfredsställande
måste den på tätorterna få en hundraprocentig anslutning, och då
kan man fråga sig örn inte alternativ I vore lika bra; det förorsakar ju sjukkassorna
precis lika mycket arbete genom en frivillig påbyggnad som en graderad
sjukpenning i en obligatorisk försäkring .skulle lia gjort. Ty det är ju
att märka att även sjukpenningen i den frivilliga försäkringen skall stå i viss
relation till arbetsinkomsten och att vederbörande är skyldig att anmäla, när
det blir en väsentlig ändring i arbetsinkomsten, precis som förhållandet var
enligt alternativ I.

Socialministern berörde också frågan örn samordningen av sjukförsäkringen,

Nr 42.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
olycksfallsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det kan ju hända att
frågan örn dessa försäkringars samordnande är av underordnad betydelse, men de
riktlinjer som socialvårdskommittén fick att arbeta efter gingo faktiskt ut på att
vi skulle försöka åstadkomma en sådan samordning, och det ha vi i kommittén
också eftersträvat. I utskottet förhörde vi oss inom kommittén med experter på
olycksfallsförsäkringens område hur man skulle kunna inordna denna under
sjukförsäkringen, men möjligheterna härtill föreföllo, enligt sakkunnigas utsago,
inte att vara stora. Likväl har man ansett den saken vara av så stor betydelse
att man i Norge, där också ett stort socialförsäkringsprogram föreligger,
brutit ut denna del ur programmet och förbehandlat den för att snarast få till
stånd en samordning mellan sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Hur
man skall kunna samordna arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen, sådan
den nu utformats, är mer än jag begriper, ty vi kunna väl ändå inte räkna
med att vi skola lia en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring på 3: 50 om dagen
och en frivillig försäkring vid sidan örn, för dem som vilja försäkra sig för
högre belopp. Det tror jag bleve ganska ohanterligt.

Så har det talats om de lägre avgifter som komma att påvila de försäkrade
enligt här föreliggande proposition. Ja, avgifterna kunna ju bli praktiskt taget
hur låga som helst, beroende på huru Hacket staten satsar. Man skulle
helt enkelt kunna införa fullständig avgiftsfrihet, örn försäkringen exempelvis
helt betalades av allmänna skattemedel. Jag hade emellertid funnit det naturligare
örn man sagt att här skola samhällsmedlemmarna erlägga avgifter
för att förebygga nödställdhet vid sjukdom, men ålderdomsförsäkringen skall
vara avgiftsfri. Så har man det ordnat i Danmark. Där får man betala för försäkring
vid olycksfall, sjukdom och invaliditet m. m„ men ålderdomsförsäkringen
anser man inte att det skall erläggas avgifter för, utan den skall det allmänna
svara för. Och här i landet ha vi ju nyligen slagit in på en linje med
avgiftsfria pensioner för de statsanställda. De billigare försäkringsavgifterna
behöver man som sagt inte diskutera, ty de innebära ju endast att staten får
satsa så mycket mera. Socialvårdskommitténs förslag utgick ifrån att vederbörande
själva skulle bära en större andel av kostnaderna. Jag tycker inte det
är något orimligt i att man i sin krafts dagar betalar för att trygga sig vid
sjukdom. Socialministern har för övrigt själv vid ett par tillfällen offentligt
uttalat att det var hans avsikt att, när hela socialvården ordnats, överväga
huruvida inte en gemensam socialförsäkringsavgift skulle utgå. jag vill minnas
på omkring 6 procent. Det förefaller också rimligt att det ordnades på det
sättet. Jag tror inte att denna fråga är ur världen för all framtid, utan att man
nog så småningom kommer att få ompröva densamma.

Man har motiverat det föreliggande sjukpenningförslaget med att arbetet
för sjukkassorna genom detsamma skulle bli mycket förenklat. Jag ifrågasätter
starkt huruvida detta blir fallet, försåvitt man räknar med att den frivilliga
försäkringen skall få någon större omfattning. Nu är ju emellertid propositionen
i hamn genom beslut i första kammaren även i vad det gäller sjukpenningförsäkringens
utformande — och det finns säkerligen stor majoritet
för förslaget i denna kammare också. Jag har bara velat motivera varför jag
anslutit mig till kravet på graderad sjukpenning. Och jag ber att få försäkra,
att lika övertygad som socialministern är att hans linje är den riktiga, lika
övertygade ha vi socialdemokratiska reservanter varit örn den andra linjens
riktighet, och vi stödja denna vår uppfattning på en ganska lång erfarenhet av
hur en sjukförsäkring verkar.

I övrigt har jag ingenting att erinra utom på en punkt, där jag varit med
om att reservera mig: det gäller frågan om de familjeförsäkrade kvinnorna.
Det kan tyckas, när man nu beslutat i första kammaren, att paragrafen härom

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
skall utgå, att den frågan är ur världen och att nian inte behöver spilla många
ord på den. Men, det är av vikt att kammaren bär fattar liknande beslut och
att denna oformliga paragraf 122 försvinner ur lagen. Ty hur skulle den komma
att verka? Jo så, att den gifta kvinna som nu är försäkrad i erkänd sjukkassa
för endast en krona örn dagen -— vilket man väl får räkna med att de
fattigaste äro —- icke skulle få försäkra sig frivilligt, utan få nöja sig med
att vara familjeförsäkrad. Den gifta kvinna som gick in i den erkända sjukkassan
den 81 mars 1950 skulle frivilligt kunna försäkra sig, men den som
anslöt sig den 2 april 1950 skulle vara utestängd från denna möjlighet. Alla
de unga kvinnor, som komma att tillhöra den obligatoriska försäkringen som
familjemedlemmar, skulle icke lia rätt till en frivillig försäkring i en statlig
sjukkassa. Sunda förnuftet säger ju, att en sådan paragraf är så oformlig och
skulle vålla så mycket tråkigheter, att man inte gärna kan ha den i en sjukförsäkringslag.

Det har sagts mig — men då jäg fått uppgiften i andra hand vet jag inte
örn den är fullt riktig —- att herr Sundström i sitt anförande skulle sagt, att
socialvårdskommittén borde ha lagt fram ett sådant förslag som gett familjeförsäkrade
kvinnor rätt till frivillig försäkring. Ett sådant förslag kunde kommittén
inte lägga fram, då ju kommitténs förslag icke upptog någon frivillig försäkringslinje.
Kommitténs ledamöter utgingo ifrån att när det blev obligatorisk
försäkring skulle försäkringen komma att utformas så att den tillgodosåg alla
utan att man skulle behöva någon frivillig försäkring vid sidan örn den. Yi
kunde heller inte, sådant förslaget var utformat, gå in för att låta de familjeförsäkrade
kvinnorna vara sjukpenningförsäkrade. Eftersom sjukpenningen var
satt i relation till inkomsten, hade man i så fall måst dela upp mannens inkomst
på båda makarna, och det hade inneburit att örn mannen blivit sjuk,
hade han inte haft mer än hälften av sin inkomst att räkna med som underlag
för sin sjukpenning, och det hade väl inte varit så lyckligt för de hem
det gällt.

Naturligtvis Ilar mycken kritik riktats mot att de familjeförsäkrade kvinnorna
inte erhålla en större sjukpenning än kronor 1: 50 örn dagen. Men det
bör här framhållas att det finns icke något land, där de familjeförsäkrade
kvinnorna erhålla någon som helst sjukpenning. Här bär man i varje fall gått
in för en sjukpenning av 1 krona 50 öre, resp. 2 kronor 50 öre för den händelse
den familjeförsäkrade har något barn under 10 år.

Herr talman! Med anledning av vad som anförts och i anslutning till första
kammarens beslut i fråga örn paragraf 122 kommer jag, när det blir votering
vid de olika paragraferna, att vid 13 § yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Sundvik m. fl., och i fråga om 122 § yrka på att den kommer
att utgå, således med bifall till den reservation, som är avgiven av herr
Löfvander m. fl.

Herr Cruse: Herr talman! Kungl. Maj:ts föreliggande förslag är i sina huvuddrag
enligt mitt förmenande mycket tillfredsställande. Jag anser att det är
en reform, som är fullt jämförlig med folkpensionsreformen. Jag beklagar emellertid,
att det i den nya obligatoriska försäkringen icke har lämnats plats för
yrkes- och fabrikssjukkassorna. Man har här tydligen byggt på ett uttalande
av socialvårdskommittén, som lämnat oriktiga uppgifter. Man framhåller, att
det skulle innebära en hel del besvärligheter och svårigheter, örn man gav plats
för fabriks- och yrkessjukkassorna inom den nya försäkringsramen, och man
gör gällande att äldre arbetare, som skulle sluta yrket, skulle komina att överföras
på de allmänna kassorna och där tynga deras verksamhet. Men nog bordt''
väl socialvårdskommittén veta, att den som bär tillhört en sjukkassa i fem år

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring. m. m. (Forts.)
eller den som är fyllda 39 år och tillhört kassan i två år, kan ju inte föras
ifrån kassan utan har rätt att kvarstå även om han byter verksamhetsområde.
Det är alltså en oriktig uppgift, som socialvårdskommittén har kommit med
här. Detsamma gäller hustrun. Hon har rätt att tillhöra den yrkeskassa som
mannen tillhör. Örn hustrun får arbete inom ett annat verksamhetsområde, säger
socialvårdskommittén, kan hon tvingas att överflytta till allmän sjukkassa och
kanske sedan tillbaka igen till yrkeskassan. Även den uppgiften är oriktig, och
det förvånar mig att socialvårdskommittén som grund för att utesluta fabriksoch
yrkessjukkassorna ifrån denna försäkring lämnar medvetet oriktiga uppgifter,
ty man måste i socialvårdskommittén känna till dessa grundläggande
bestämmelser för de fria sjukkassorna.

Nu har också yrkessjukkassorna lyckats på ett helt annat sätt att lösa försäkringsfrågan.
Jag kan ju nämna att inom vårt område ha vi medlemmarna
till 100 procent anslutna till sjukkassan. Våra medlemmar äro i genomsnitt försäkrade
för över 5 kronor per dag, räknat för hela landet, medan de andra erkända
sjukkassornas genomsnitt ligger vid 2 kronor. Vi ha också genomfört en
obegränsad sjukförsäkring, alltså
sjuk, har han sitt understöd. Vi ha därmed visat, att vi verkligen ha förmått
att lösa detta problem inom vårt område.

Nu är det en svaghet med det föreliggande förslaget, nämligen att tilläggsförsäkring
är nödvändig på dyrorterna. Där har man i varje fall ifrån sjukkassehåll
framhållit, att det kommer att bli ofantliga svårigheter att få en tillräckligt
god anslutning till denna frivilliga tilläggsförsäkring. Men det är märkvärdigt
att man då inte velat taga fabriks- och yrkessjukkassornas medverkan i
anspråk utan ställt dem utanför.

Nu ha vi i många kollektivavtal bestämmelser örn sjukhjälp ifrån arbetsgivarnas
sida, men det har kommit tillägg i avtalen, att när den obligatoriska sjukförsäkringen
genomföres, så skall denna sjukhjälp ifrån arbetsgivarnas sida
upphöra, och så kommer säkerligen också att ske. Men arbetsgivarna skulle säkerligen
i fortsättningen vara villiga att till fabriks- och yrkessjukkassorna
lämna anslag, såsom man redan nu gör på sina håll. Det är en viss form av samhörighet
med de anställda som, örn man tillåter fabriks- och yrkessjukkassorna
att fortleva inom den nya försäkringens ram, man skulle uppehålla såsom en
gammal god tradition. Vad vi ha möjlighet att behålla av samarbete och samförstånd
emellan arbetsgivare och arbetare skall man väl inte spoliera, utan det
är värden som vi i stället borde slå vakt örn.

Jag har den uppfattningen, att det är omöjligt att här få bifall till ett yrkande,
där ett enhälligt utskott har gått emot den motion, som herr Malmborg
i Stockholm och jag ha väckt. Jag förstår att det har varit svårigheter för utskottet
att i detta komplex av frågor kunna taga särskild hänsyn till problem
som dessa. Jag kommer därför att icke ställa något yrkande, herr talman, men
jag lovar att motionsledes komma tillbaka kommande riksdagar tills jag vinner
gehör för min uppfattning. Jag tycker det är underligt att en riksdag, som har
arbetarmajoritet, skall slå ihjäl fabriks- och yrkessjukkassorna, vilket inte har
gått tidigare, då vi haft borgerlig majoritet i riksdagen. Det har tidigare varit
aktioner för att få hort yrkes- och fahrikssjukkassorna från den statliga försäkringskontrollen.
men det har misslyckats, och det vore egendomligt örn det nu,
när vi ha arbetarmajoritet, skulle gå att genomföra detta attentat, såsom jag
måste betrakta det.

Herr talman! Jag kommer alltså att återkomma i den här frågan längre fram.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det känns nästan besvärligt att ha
begärt ordet, när debatten dragit så långt ut på tiden, men anledningen till att

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
jag begärt ordet är att jag vid två olika tillfällen har motionerat just om möjlighet
att få en försäkring med vidare ram än den vi hittills ha haft. Riksdagen
har dock alltid avvisat detta förslag. Det var en åldersgräns'' och en hel del
andra orsaker, som gjorde att en allmän sjukförsäkring icke gick att genomföra.
Nu ha vi ett förslag framlagt och äro färdiga att snart fatta beslut, och
det är med verklig tillfredsställelse som jag kommer att rösta för detta förslag.

Man har i förslaget icke gått med på någon graderad ersättning. Förslaget
bygger på att det skall vara lika ersättning oavsett inkomsterna med möjlighet
till frivillig anslutning med högre ersättning. Dessa båda faktorer hälsar jag
med stor tillfredsställelse. Såsom åldersgränsen var satt tidigare kunde, då
hustrun var yngre än mannen, hustrun vara försäkrad men icke mannen. Det
var så oformliga förhållanden, som tidigare voro rådande, att man känner en
verklig lättnad att nu ha fått en obligatorisk försäkring.

Socialministern säde, att detta förslag var en hörnpelare i landets historia
på samma sätt som folkpensioneringen, och det måste man verkligen instämma
i. Dessa två stora sociala reformer hälsas av de ekonomiskt sämst ställda i samhället
med stor tillfredsställelse, ty de ge trygghet åt deras framtid.

Skulle även barnföirsäkring och utvidgad arbetslöshetsförsäkring genomföras,
kommer det visserligen att kosta oerhörda pengar, men man hjälper därigenom
den stora grupp av människor, som lider och lider hårt, när det blir
svårigheter på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Dessa komma i en bättre
ställning genom sådana sociala åtgärder, och jag kan inte tänka mig annat
än att, örn man vill tänka rättvist, måste man hälsa förslagets antagande med
stor tillfredsställelse.

Jag skall för min del be att få instämma i det yrkande, som herr Pettersson
i Dahl framställt örn bifall till herr Löfvanders m. fl. reservation och i övrigt
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag skall be att få efterkomma den
uppmaning, som gavs under debatten, att vara litet sparsammare med ord. iVi''
komma nog lika långt ändå.

Jag vill kort och gott uttala min tillfredsställelse över att vi så småningom
kunna lägga socialvården över på försäkringslinjen. Jag tror att vi därigenom
åstadkomma en rättvisare fördelning av de sociala bördorna och även en rättvisare
tillämpning av de sociala förmånerna mellan tätorternas och landsbygdens
folk.

Jag vill också säga, att vi böra väl vid detta tillfälle respektera den målsättning,
som man här har stannat inför, då man gått in för en viss underförsäkring
och endast velat tillförsäkra vederbörande en viss minimistandard. Men
jag vill uttala den förhoppningen att det skall bli möjligt att inom icke alltför
lång tid nå fram till det mål. som man, då det gäller sjukförsäkringen, val i
alla fall oeftergivligen bör sträva efter, nämligen att avlyfta all fattigvård
som är förorsakad av sjukdom. Då räcker inte den målsättning, som man nu
har siktat till.

Jag har här närmast begärt ordet för att med ett par ord beröra en motion,
som jag jämte några andra ledamöter av denna kammare har avlämnat
i denna fråga. Vi ha begärt, att de personer, som isoleras på grund av epidemisk
sjukdom i familjen, skola tillförsäkras samma rätt till sjukpenning som
de sjuka. I remissyttrande, sorn avgivits över detta sjukförsäkringsförslag,
bär medicinalstyrelsen pekat på önskvärdheten av att försäkringen kan lämna
skydd även mot sådant inkomstbortfall. Jag har byggt denna motion på en
faktisk händelse, som inträffat i min egen hemtrakt, där för en tid sedan ett
pär lantarbetare blevo isolerade därför att det inträffat ett difterifall bland

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
deras barn. Jag får säga att jag tycker det är inkonsekvent att om dessa arbetare
själva hade insjuknat, så hade de fått sjukpenning, men de få det inte,
därest de avstängas från sitt arbete därför att ett barn i familjen blir sjukt.
Vid genomförandet av en sådan reform som denna, som ju ändock siktar till att
skydda personer för inkomstbortfall, skulle det vara konsekvent att man utsträckte
försäkringsskyddet även till detta område.

Nu medger jag gärna, att detta är inte någon stor fråga, men den har en viss
betydelse för landsbygden, därför att vi där ha långa avstånd till sjukstugorna
och därför att det många gånger på grund av dåliga vägförhållanden
kan inträffa, att man inte så snabbt som man skulle vilja kan flytta en sjuk
person till sjukstugan.

Jag erkänner tacksamt, att utskottet har välvilligt behandlat motionen, men
jag måste säga jag tycker att utskottet bort kunna kosta på sig en begäran om
skrivelse till Kungl. Maj:t i denna fråga. När emellertid utskottet svävar litet
på målet och vill göra gällande, att denna fråga egentligen inte bör prövas i
detta sammanhang, så undrar jag var man skulle sätta in en försäkring för
denna sak örn inte just här. Jag hoppas dock att Kungl. Majit beaktar denna
fråga på det sätt som utskottet har velat överlämna till Kungl. Maj :t att göra.
Jag skall därför icke yrka bifall till motionen, utan tror att det är bättre att
komma tillbaka med den i annan form.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den föredragna 1 § i ifrågavarande
lagförslag.

2—1 §§, rubriken till 1—i §§ samt 5—12 §§.

Godkändes.

13 § skulle enligt Kungl. Marits och utskottets förslag erhålla följande
lydelse:

13 §‘

Sjukkassa skall i samband nied inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess kännedom
kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått ändring av
betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som
därav påkallas.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt
till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

I en av herr Sundvik, fru Nordgren och herr Andersson i Eskilstuna avgiven,
vid utlåtandet fogad reservation, i vilken herr Andersson i Falun förklarat sig
instämma, hade på anförda skäl hemställts, bland annat, att 13 § måtte erhålla
följande lydelse:

13 §■

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad, samt örn så finnes vara fallet fastställa
det belopp, vartill hans årsinkomst av förvärvsarbete skall anses uppgå.
Kassan skall ock, när till dess kännedom kommit, att medlems årsinkomst
av förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas.

Inkomstförändring av ringa storlek må ej föranleda ändring av för medlem
fastställd årsinkomst, med mindre medlemmen gjort framställning örn ändringen
eller denna bör vidtagas för ernående av överensstämmelse med den sjuk -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
penningförsäkring, som i regel gäller för andra kassans medlemmar med jämförliga
förvärvsförhållanden.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må ändring ej ske i fråga örn hans sjukpenningförsäkring, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den med 5) betecknade reservationen av herr Sundvik m. fl.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hagård: Herr talman! Då denna paragraf är likalydande i de båda
med 5) och 7) betecknade reservationerna, ber jag att få instämma i herr
Anderssons i Eskilstuna yrkande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 13 § i den av Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Sundvik m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 13 § i tredje särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Sundvik m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Skoglund i Doverstorp begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 150
ja och 35 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 13 § i den av Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagna lydelsen.

14 §, underrubriken lill 5—14 §§, 15—20 §§, underrubriken till 15—20 §§
samt 21—23 §§.

Godkändes.

24 § skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag erhålla följande lydelse:

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje
sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen är
underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit
styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock ej
utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken
medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är_ sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, utgår
barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hemmet
finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem.

I motionerna I: 384 av herr Öhman och II: 580 av herr Adolfsson m. fl. hade
hemställts, att 24 § första stycket måtte få följande lydelse:

»Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje
sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag.»

I utskottets förslag hade paragrafen upptagits i den av Kungl. Majit föreslagna
lydelsen.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag ber att få yrka, att första stycket i denna
paragraf i enlighet med förslaget i motion 11:580 erhåller följande lydelse:
»Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje sådant
barn utgivas barntillägg till sjukpenning med en krona för dag.»

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 24 § i utskottets förslag dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som under överläggningen föreslagits av herr Adolfsson;
och godkände kammaren paragrafen enligt utskottets förslag.

25 §.

Godkändes.

För 26 § hade Kungl. Majit och utskottet föreslagit följande lydelse:

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är
uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

I ovannämnda motioner I: 384 och II: 580 hade yrkats, att första stycket av
denna paragraf skulle erhålla följande lydelse:

»Sjukpenning må ej^ utgivas för sjukdomsfall, där sjukdomstiden ej överstiger
tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid),
och ej heller för tid, innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där det ej är uppenbart, att hinder mött för sådan anmälan. För sjukdomsfall,
där sjukdomstiden överstiger tre dagar, må sjukpenning utgivas fr. o. m. den
dag sjukdomsfallet anmäldes hos sjukkassan.»

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag yrkar att i enlighet med förslaget i
motion 11:580 följande ord måtte läggas till paragrafens första stycke: »För
sjukdomsfall, där sjukdomstiden överstiger tre dagar, må sjukpenning utgivas
fr. o. m. den dag sjukdomsfallet anmäldes hos sjukkassan.»

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av 26 § enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse, som under överläggningen föreslagits
av herr Adolfsson; och blev paragrafen godkänd i den av Kungl. Majit
och utskottet föreslagna lydelsen.

27—30 §§, underrubriken till 21—30 §§, 31—34 §§ med underrubrik, 35—-40 §§ med underrubrik, 41—44 §§ med underrubrik, 45 och 46 §§ med underrubrik,
rubriken till 5—46 §§, 47—54 §§ med rubrik, avdelningen örn allmänna
sjukkassor omfattande 55—103 §§ jämte rubrik och underrubriker, avdelningen
särskilda bestämmelser, omfattande 104—110 §§ jämte rubrik, lil
—117 §§, underrubriken till 112—117 §§ samt 118—121 §§.

Godkändes.

122 §.

Denna paragraf, som saknade motsvarighet i Kungl. Maj:ts förslag, skulle
enligt utskottets förslag erhålla följande lydelse:

122 §.

Gift kvinna, som enligt denna lag skall vara försäkrad i egenskap av familjemedlem
och som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring till högre
sjukpenning än- en krona 50 öre för dag, må hos vederbörande allmänna
centralsjukkassa genom frivillig försäkring erhålla tillägg å en krona 50 öre
för dag till sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen, därest hon
före den 1 oktober 1950 gör framställning därom. Beträffande försäkring, som
i denna paragraf avses, skall i övrigt vad i 21, 22, 26, 27, 29 och 31—33 §§,
47 § tredje stycket, 50 § första stycket andra och tredje punkterna, 51—53 §§
samt 121 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I de av herr Sundvik m. fl. och herr Löfvander m. fl. avgivna reservationerna
hade påyrkats uteslutande av denna paragraf.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka att denna paragraf
utgår. Detta är i överensstämmelse med herr Löfvanders m. fl. reservation,
och det är också i enlighet med första kammarens beslut.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! På grund av första kammarens
beslut avstår jag från att yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren beslöt, att paragrafen skulle
utgå.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

I den av herrar Löfvander, Sundvik, Sundelin och Näsgård, fru Nordgren
samt herrar Pettersson i Dahl, Karlsson i Grängesberg, Svensson i Vä och Andersson
i Eskilstuna avgivna reservationen hade — förutom att den av utskottet
föreslagna 122 § skulle utgå — under C. yrkats, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa utredning av frågan, huruvida och i vad mån möjlighet borde
öppnas för de familjeförsäkrade gifta kvinnorna att genom frivillig försäkring
erhålla tillägg till den sjukhjälp, som utginge till dem på grund av den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Pettersson i Dahl, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den hemställan, som intagits i punkten C i reservationen av herr
Löfvander m. fl. och som lyder sålunda:

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan, huruvida och i vad man möjlighet
bör öppnas för de familjeförsäkrade gifta kvinnorna att genom frivillig försäkring
erhålla tillägg till den sjukhjälp, som utgår till dem på grund av den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning».

På därå av herr talmannen given proposition beslöt kammaren antaga det
förslag, som innefattades i punkten C. i ifrågavarande reservation.

Punkterna C—G i utskottets hemställan.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten H.

I motionen II: 577 av herr Ståhl hade i anslutning till lil § i lagförslaget
hemställts, att riksdagen måtte besluta,, att statsbidrag till resor till och från
läkare i enlighet med i propositionen uppdragna riktlinjer måtte utbetalas till
sjukkassorna från och med den 1 juli 1947, att den tekniska utformningen av
ett beslut om obligatoriskt bidrag till sjukkassorna av här angivet slag, innefattande
ändring dels av sjukkasseförordningen, dels av kungörelsen örn statsbidrag
åt sjukkassor, måtte uppdragas åt Kungl. Majit samt att för här angivet
ändamål måtte anvisas ett förslagsanslag å 500 000 kr.

Enligt vad förut anförts hemställde utskottet under punkten H, att motionen
11:577 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Sundelin förklarat sig anse,
att utskottet under denna punkt bort hemställa, att motionen 11:577, i den

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. (Forts.)
måll den icke blivit besvarad genom vad reservanten i sin motivering anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få yrka bifall till den
av herr Sundelin avgivna reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
det förslag, som innefattades i den av herr Sundelin avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje särskilda utskottets hemställan
i punkten H. i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i den av herr
Sundelin avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat
för befattningshavare

vid polis- och
åklagarväsendet.

Onsdagen den 18 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogs

statsutskottets utlåtande, nr 304, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polis-
och åklagarväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 353 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 oktober 1946, föreslagit
riksdagen godkänna följande

»Förslag
till

Kungörelse

örn ändrad lydelse av 52 § civila avlöning sreglementet den 4 januari

1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a morn.,
av den lydelse nedan angives.

52 §.

12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.

Tjänsteman är pliktig att, där sa finnes pakallat med hänsyn till statens
intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av
tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid
ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna
avses.»

Vidare hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att

dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skulle
inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i nämnda statsrådsprotokoll,
_

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående
avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare
sorn, överfördes å avgångsstaten,

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna om sådan tillfällig ökning av
antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kunde
föranledas av befattningshavares överföring på avgångsstat,

dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och
åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

I samband mod Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade riksdagen till behandling
förehaft

dels en inom första kammaren av herr Bergquist väckt motion (I: 381),
vari hemställts, att de i propositionen nr 353 framlagda förslagen måtte av
riksdagen avslås,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Herlitz (I: 385) och den andra inom andra kammaren av herrar
Håstad och Hagberg i Malmö (II: 583), i vilka hemställts, att riksdagen, med
avslag på Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att däri berörda spörsmål måtte tagas under övervägande
i samband med den utredning angående revision av regeringsformen §§ 35 och
36, varom riksdagen hemställt.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 381 samt I: 385 och II: 583

a) besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skulle
inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 18 oktober 1946,

b) godkänna förenämnda förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 52 §
civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående
avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare
som överfördes å avgångsstaten,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna örn sådan tillfällig ökning av
antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kunde
föranledas av befattningshavares överföring på avgångsstat,

e) till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och
åklagarväsendet å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding och Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Albertsson, Falla,
Rubbestad, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anslutning till yrkandena
i motionerna I: 381 samt I: 385 och II: 583 besluta icke bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande propsition.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Rubbestad: Herr talman! Den fråga vi nu gå att behandla är enligt
min mening en mycket viktig fråga. Det föreliggande förslaget avser att skapa
ett instrument för att kunna från tjänsteutövning skilja vissa polismän och
andra anställda inom polisväsendet, åklagare m. fl. Man har tänkt sig att det
skulle införas en viss lönesättning för dessa, som skulle gälla sedan de överförts
på avgångsstat. De skulle få en lön, som i stort sett motsvarar deras pensionsförmåner.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 42.

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

Orsaken till att man vill åstadkomma detta nya instrument är, att man gör
gällande, att nu gällande lagar icke äro tillräckliga för att befria samhället
från personer, som av en eller annan anledning icke anses önskvärda såsom
utövare av sin tjänst.

När 1925 års polislagar stiftades, infördes också vissa bestämmelser, enligt
vilka odugliga poliser kunde avkopplas från sin tjänst. I 25 kap. 17 § strafflagen
föreligga bestämmelser i det hänseendet. Nu vill man göra gällande, att
det gamla systemet icke räcker, och man vill skapa detta nya instrument därför
att man icke bara inriktar sig på tjänstemannens vandel och skötsamhet
i sin tjänsteutövning utan vill försöka pröva, örn vederbörande i statens intresse
sköter sin tjänst på det sättet, att han kan få vara kvar.

Det är denna prövning, huruvida tjänstemännen med hänsyn till statens intressen
skola anses värdiga att få vara kvar, som kan väcka vissa betänkligheter.
Det förutsätter, att man skall pröva deras sinnelag, pröva hur de äro
inställda till samhället och till den bestämmande makten i samhället. Det är
klart, att detta är en mycket vansklig sak, helt enkelt beroende därpå, att avgörande
blir vem som sitter vid makten vid det ena eller det andra tillfället.
Är det t. ex. en socialdemokratisk regering, kan den ju ha en viss inställning
till befattningshavarna och hur de skola vara funtade. Sitter en kommunistisk
regering vid makten, är det självklart att den kan se samhällets intresse ur
andra synpunkter. En högerregering ser saken från sina utgångspunkter och
skulle därför kanske frestas att med tillhjälp av den fullmaktslag, som här
kräves, fordra att vissa personer avlägsnas ur tjänsten.

Visserligen har man stipulerat vissa regler, efter vilka man skall gå. Sålunda
skall det vara en viss angivare, som skall komma med förslag om att
den eller den personen skall förklaras olämplig. Länsstyrelse eller annan myndighet
skall höras, och det skall också vara möjligt för personen i fråga att få
förklara sig o. s. v. Men hela systemet strider dock mot den rättsregel, som vi
i allmänhet äro vana vid här i landet, nämligen att en person, innan han skiljes
från sin tjänst, skall åtalas inför domstol, där alla omständigheter skola
prövas objektivt, där vederbörande skall kunna påkalla vittnesförhör och dylikt.
Något sådant kan icke ifrågakomma enligt det nu föreslagna systemet.

Det är detta som gör, att vi som stå för reservationen icke anse denna väg
riktig. Vi äro fullt medvetna örn att det hos vissa personer inom såväl polisväsendet
som inom annan verksamhet här i landet kan finnas en viss läggning,
vilken gör att de icke äro lämpade för sin uppgift, och vi inse, att poliskåren
i detta avseende intager en ganska framskjuten ställning. Den har att upprätthålla
ordningen i samhället, och det är klart, att på poliskåren kan man ha rätt
att ställa vissa krav. Vi äro också medvetna örn att det system som gäller för
statstjänstemännen, av vilka flertalet ha viss oavsättlighet sig garanterad genom
36 § regeringsformen, kanske icke alltid är riktigt. Men vi ha den bestämda
uppfattningen, att den saken bör ordnas på ett helt annat sätt. Detta
har riksdagen uttalat såväl 1942 som 1946, då riksdagen av Konungen begärde
en översyn och en utredning, hur man skall kunna komma till rätta med
problemet örn skiljande av vissa personer från deras tjänsteutövning och borttagande
i särskilda fall av det skydd statstjänstemännen ha enligt 36 § regeringsformen.
Vi mena, att när den frågan kommer att prövas, får man se till
att det skapas vissa andra säkerhetsventiler. Ty vi ha den uppfattningen, att
den förmån tjänstemännen ha genom sin säkra ställning medför, att de på ett
annat sätt än eljest objektivt kunna fylla sina uppgifter, vilket särskilt gäller
polismännen och åklagarna. De utsättas ofta för svår press och ha otrevliga
uppdrag att fullgöra, och det skulle icke vara lätt för dem, örn de i sin
tjänsteutövning skulle behöva vara rädda för att stöta sig med höga vederbö -

Onsdagen den 18 december 1940 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
rande. Det skulle icke vara roligt tor dem att behöva frukta, att den ena eller
den andra åtgärden skulle kunna medföra, att de riskerade att föras över till
avgångsstat.

Det centrala i hela denna fråga är, att en säkerhetsgaranti bör bibehållas för
tjänstemännen för att de skola kunna objektivt fullgöra sin sysselsättning.
Man kan förutsätta, örn man skapar en sådan författning som den nu avsedda,
att tjänstemännen för att stå väl hos höga vederbörande i frågor av besvärlig
art intaga en ståndpunkt, som icke står i överensstämmelse med vad rätten
kräver. Det kan också befaras, att det blir ett slags kryperi hos tjänstemännen.
De kanske komma att ställa sig in hos vederbörande maktägande parti på
ett sätt, som enligt min mening icke kan vara lyckligt. I ett demokratiskt samhälle
är det icke lämpligt att införa ett sådant system, där den enskildes fria
vilja kan sättas på för hårda prov. Det är just detta vi anse så betänkligt i det
föreliggande förslaget.

Då nian lagt fram propositionen har man åberopat det system, som infördes
1942 för försvarsväsendet nied den s. k. disponibilitetsstaten, och man vill
göra gällande att detta är ett motsvarande system. Men när vi beslöto inrätta
disponibilitetsstaten för försvaret befunno vi oss för det första i ett mycket
kritiskt läge. Runt omkring oss rasade kriget, och vi vörö icke säkra örn vilken
dag vårt land kunde angripas. Det är självklart, att det då gällde för oss
att ha mycket dugliga officerare, som kunde sköta sina uppgifter på allra
bästa sätt. Givet är också, att våra militärer, särskilt de äldre men även andra,
kanske icke alltid voro av den kaliber som då krävdes. Därför var det helt
naturligt, att man i det läget införde en avgångsstat för vissa militärer.

Jag vill också säga, att motiven för inrättande av disponibilitetsstaten voro
vitt skilda från dem som nu anföras. Som jag nämnde avsåg man då att inrätta
en avgångsstat för dem som voro åderförkalkade eller på annat sätt fysiskt
eller psykiskt sett undermåliga och som icke på den grunden kunde sköta
sin tjänst. Här äro helt andra ss-npunkter bestämmande.

För det andra skola vi komma ihåg, att vi nu ha fredliga förhållanden. Det
gör, att en anordning, som man i ett visst kritiskt skede varit tvungen att genomföra,
icke är att rekommendera under lugna och fredliga tider. Då får saken
prövas efter helt andra grunder.

„ Därför anse vi reservanter, att man får taga med den allra största varsamhet
pa denna fråga. Som jag tidigare nämnde har riksdagen begärt, att Kungl.
Maj:t skall göra en översyn av oavsättlighetsbestämmelserna i grundlagen, och
vi ha den meningen, att då skall man också pröva, huruvida det är möjligt —-och det anse vi att det bör kunna vara — att på ett eller annat sätt avkoppla
sådana som icke anses fylla rimliga anspråk från samhällets sida. Det skall
då tillämpas i avseende å såväl dessa polistjänstemän som andra.

Jag vill också tillägga, att förslagets utformande i vad avser lönefrågan
kan väcka vissa betänkligheter. Löneförmånerna skola som jag nämnde i stort
sett svara mot vederbörandes pensionsförmåner och de skola utgå lika för alla.
Om t. ex. en person gjort sig skyldig till en grov förbrytelse, skall han ha
precis detsamma som en person, som kanske begått en mindre förseelse eller
avkopplats från tjänsten med hänsyn till att han icke ansetts ha den rätta
samhällsandan. Detta kommer säkerligen att väcka viss anstöt. Jag föreställer
mig, att många komma att tycka, att den som blivit förd på avgångsstat på
grund av en grov förbrytelse icke bör ha samma löneförmåner som andra. Vi
mena, att även denna fråga bör tagas upp i samband med det större spörsmålet.

Därför tror jag att det skulle vara lyckligt, örn andra kammaren nu villo
avslå den kungl, propositionen. Då kunde dessa förhållanden få prövas i ett

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
mycket vidare sammanhang-, och vi kunde få de säkerhetsregler, som utan
tvivel äro av sjmnerligen stort värde för att tjänstemännen på ett objektivt
och fritt sätt skola kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Herr talman! Dessa äro de synpunkter, som ligga till grund för den reservation,
till vilken också jag anslutit mig. Jag ber. herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Den ändring i avlöningsregiementet,
som här föreslås, är ju formellt av liten omfattning. Men sakligt har den dock
en betydande räckvidd och innebörd, och dess konsekvenser synas mig svåra
att överblicka.

Jag vill till en början erinra örn att utskottet är enhälligt på en punkt. Jag
syftar på dess anslutning till departementschefens uttalande, att det är av utomordentlig
vikt med hänsyn till den ställning ordningsmakten intager i samhället,
att dess lojalitet och pålitlighet icke behöver sättas i fråga. Det är också
ett framträdande önskemål, att opålitliga element inom samhällets skyddsorgan
skola kunna skiljas från tjänsteutövning. Detsamma gäller fall, då allvarliga
anmärkningar kunna riktas mot befattningshavares vid ordningsmakten enskil da

vandel. _ _ .

Men i reservationen erinra vi örn att tjänstemännen ofta intaga en ömtålig
ställning, och detta gäller särskilt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet,
vilka i sin tjänst lätt kunna ådraga sig allmänhetens misstroende. Det är
av allra största betydelse, att dessa befattningshavare _i sitt handlande iakttaga
sträng objektivitet och fullgöra sin plikt utan hänsyn till det ena eller det andra
särintresset. Det blir därför betydelsefullt, att de i sin tjänsteutövning ha det
stöd, som en säker anställning skänker. Ett genomförande av vidgade möjligheter
att avstänga befattningshavare från tjänsteutövning måste — jag vill understryka
det — i främsta rummet ske så, att garantier skapas mot allt godtycke.
På denna punkt är förslaget enligt min uppfattning icke tillfredsställande.
Formuleringen av själva förutsättningen för åtgärder, nämligen att desamma
skola finnas påkallade med hänsyn till statens intresse, ger verkligen anledning
till tveksamhet, vilket också i reservationen understrukits. Med en sådan formulering
har man ingen tillfredsställande. trygghet för att fullständig oväld
kommer att iakttagas vid ett eventuellt ingripande.

Det kan väl sägas, att vi äro allmänt ense örn att grundsatsen om ämbetsmännens
oavsättlighet måste vara av väsentlig betydelse för upprätthållande
av deras självständighet och oberoende. Den grundlagsfästa principen om
ämbetsmännens oavsättlighet är enligt justitiekanslerns yttrande tillkommen i
främsta rummet för att garantera förvaltningens självständighet. Den har under
tidernas lopp fått vidkännas flera inskränkningar, men varje nytt avsteg är
ägnat att framkalla tvekan ur konstitutionell synpunkt. I justitiekanslerns yttrande
är just denna konstitutionella innebörd närmare belyst. Jag ber, herr talman,
att få citera en passus i yttrandet: »Enligt förslaget skola bland andra
landsfogdar och landsfiskaler kunna överföras å här ifrågavarande stater. Dessa
befattningshavare tillsättas av Kungl. Maj:t medelst fullmakt. Hur vanskligt
förslaget ur konstitutionell synpunkt är torde särskilt framträda, örn förslaget
tänkes utsträckt till den civila statsförvaltningen i allmänhet och till domarekåren
: någon skillnad mellan domare och andra ämbetsmän finnes icke i grundlagsstadgandet
örn ämbetsmäns oavsättlighet. Att införa en bestämmelse, enligt
vilken Kungl. Maj:t skulle kunna försätta en domare ur tjänstgöring, där
det funnes påkallat med hänsyn till statens intresse, skulle väl knappast befinnas
rättsligen möjligt». Jag tycker, att det anförda resonemanget pa ett klart

Onsdagen den 18 december 1940 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
och övertygande sätt anger den föreslagna författningsändringens innebörd och
vittgående konsekvenser.

Som herr Rubbestad tidigare erinrade om, har man till stöd för den föreslagna
åtgärden åberopat beslutet av 1942 örn inrättande av avgång-s- och disponibilitetsstater
inom försvarsväsendet. På de grunder lian anförde finner också
jag, att man inte härav kan draga de slutsatser, som Kungl. Maj :t har gjort
i denna proposition. Det måste väl ändå förhålla sig så, att det nu föreliggande
förslaget har ett mera vittgående syfte än beslutet av 1942. Därtill kommer ju,
att de omständigheter, under vilka det beslutet fattades, vörö så olika mot de nu
rådande. Örn det nu föreliggande förslaget godtages, kan det komma att beträffande
andra personalgrupper åberopa^ till stöd för liknande inskränkningar i
den trots sin bristfälliga utformning viktiga oavsättlighetsbestämmelsen.

I sitt anförande erinrade också herr Rubbestad om 1942 och 1945 års riksdagsskrivelser
med begäran örn utredning av frågan örn tjänstemännens rättsliga
ställning. I de motioner, som äro väckta i anledning av den föreliggande
propositionen, har också framhållits önskvärdheten av att förslaget inte skall
upptagas till behandling annat än i samband med en dylik mera allmän utredning.
För egen del vill jag starkt understryka just denna synpunkt. Det är väl
ändå så, att de spörsmål det här är fråga örn lia en mycket komplicerad karaktär.
Innan ett ställningstagande sker. bör man utan större olägenheter, synes
det mig, kunna avvakta utredningens resultat och därigenom också få möjlighet
till en mera allsidig bedömning. Inte minst med hänsyn just till detta, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Med hänsyn till den kritik, som har
riktats mot det nu föreliggande förslaget, skall jag be att få säga några ord om
de syften, som man ifrån regeringens sida velat nå. när man lågt fram detta
förslag till avgångsstat. Förslaget betingas därav, att man har önskat öppna
möjlighet att i en smidigare form än som nu står till buds kunna från utövning
av en befattning skilja en polisman, som icke lämpligen bör vara polis i vårt
samhälle. Jag vill säga, att det är nied tillfredsställelse, som jag konstaterar, att
utskottets majoritet i sitt utlåtande biträder denna utgångspunkt för förslaget.
Utskottet säger uttryckligen, att gällande bestämmelser icke erbjuda tillräckliga
möjligheter att i fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid
polisväsendet från utövningen av tjänsten. Jag konstaterar, att även reservanterna
i sin motivering ha ett uttryck av ungefär samma innehåll. Jag vill också
fästa uppmärksamheten på att enigheten sträcker sig längre, nämligen även
till de två motionärerna här i denna kammare. Den av herrar Håstad och Hagberg
väckta motionen inledes med följande uttalande: »Det kan icke råda delade
meningar om angelägenheten av att icke inom polis- och åklagarväsendet
finnas befattningshavare, på vilkas obrottsliga lojalitet man icke under alla
förhållanden kan räkna. Man får icke försumma att vidtaga åtgärder till säkerställande
härav.» I utgångspunkten råder alltså, såvitt jag kan förstå, en
principiell enighet mellan dem, sorn hittills yttrat sig i denna fråga, men
skiljaktigheter råda i fråga örn vägarna för att få till stånd en biittre sakernas
ordning.

Vi veta alla, att den enda möjlighet, som nu står till buds att skilja en befattningshavare
från tjänsten är, att han dömes till avsättning. I polislagstiftningen
har man för det stora övervägande antalet poliser, alltså flir de vanliga
polismännen upp till kommissaries grad, utöver denna vanliga möjlighet att
döma en tjänsteman till avsättning genom ett domstolsförfarande också skapat
en möjlighet att i administrativ väg skilja honom från befattningen. Men

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Folin.)
denna utväg att avsätta en befattningshavare är ofta ett ganska tråkigt ingripande,
ett ingripande, som gentemot en enskild befattningshavare understundom
kan te sig ganska grymt och obilligt. Han och hans familj sättas på bar backe;
han berövas sina löneförmåner. Det kan vara en äldre man med hustru och
barn att försörja. Han har kanske under decennier betalt avgifter till familjeoch
tjänstepension. Han förlorar genom avsättning hela denna trygghet för sin
familj och sina nära. Detta leder faktiskt till att de myndigheter, som ha att ta
ställning till ett yrkande örn avsättning, ofta av rent humanitära synpunkter
draga sig för att bifalla ett sådant yrkande.

Det föreligger i varje sådan fråga en intressekollision. Det ena kravet är
samhällets krav på effektiviteten hos sina tjänstemän; att en olämplig tjänsteman
icke skall fortsätta sin verksamhet. Det däremot stridande kravet är den
enskildes önskemål om trygghet och ekonomisk utkomst för sig och de sina.
Jag vill säga ledamöterna av denna kammare, att när dessa frågor i det konkreta
fallet ställas mot varandra, leder det faktiskt ganska ofta till att man drager
sig för att tillgripa avsättning, och det betyder alltså, att man låter en i
och för sig olämplig befattningshavare stanna kvar i tjänsten. Det föreliggande
förslaget syftar till att bereda möjlighet till en anständig kompromiss mellan
dessa två motstridiga intressen. Det syftar till att i en form, som står förtidspensioneringen
nära, bereda möjlighet att föra undan en polistjänsteman, som
är olämplig, från tjänsteutövning utan att man därför undanrycker honom
hela hans ekonomiska existens.

Jag vill genast betona, så att det icke blir föremål för något missförstånd
här i kammaren, att den möjlighet, som man nu önskar få att kunna skilja en
olämplig befattningshavare från tjänsteutövning, skall vara supplementär. Man
skall icke tillgripa den åtgärd, som ett överförande till avgångsstat innebär,
annat än om inga andra åtgärder stå till buds. Har en tjänsteman begått en sådan
förseelse, att han med den praxis, som de dömande myndigheterna tilllämpa,
bör avsättas från sin befattning, skall han också i framtiden avsättas. Är
det möjligt att förflytta en olämplig tjänsteman till en annan befattning, där
han icke gör ,så mycken skada, så skall den tjänstemannen även i fortsättningen
förflyttas. Men om inga andra möjligheter stå till buds att komma till rätta
med en tjänsteman, när han gör sig skyldig till en mera allvarlig olämplighet,
skall man kunna tillgripa denna åtgärd att föra honom över till avgångsstat.
Jag tror alltså, herr talman, att herr Rubbestad gjorde sig skyldig till alltför
överdrivna farhågor, när han i sitt yttrande påpekade, att detta system med
en avgångsstat skulle komma att tillämpas lika mot alla. Han sade, att det för
den. som begått en mycket grov förbrytelse, skulle bli samma påföljd som för
den. som begår en mindre grov förseelse. Det kommer icke att bli på det sättet.
De som begå grova förbrytelser bli liksom hittills dömda till avsättning. Denna
avgångsstat skall vara en reservutväg, när man icke eljest kan komma till rätta
med en olämplig befattningshavare.

Varför önskar man en avgångsstat just för polisen? Jag skulle vilja säga, att
det är därför att nian måste ställa alldeles särskilda krav på polismakten i vårt
samhälle. Det är en gammal uppfattning här i vårt land, att man måste ställa
särskilda krav på polisen, alldeles särskilda krav på dess lojalitet och allmänna
lämplighet, för sin uppgift. Polisens förhållanden regleras nu av 1925 års polisförfattningar.
Innan vi fingo dessa författningar överbetonade man faktiskt
kraven på polismännen. Man överbetonade dem så pass mycket, att polismännen
fingo en ganska markerad osjälvständighet och otrygghet i sina anställningsförhållanden.
Enligt de bestämmelser, som gällde före 1925, kunde en polisman
faktiskt avskedas, så snart hans polischef fann honom olämplig för
fcrtsaft tjänst eller av någon annan anledning miste förtroendet för honom. När

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
man tillskapade de nu gällande bestämmelserna av år 1925 var det ett framträdande
önskemål, att man skulle göra polismännens ställning säkrare och tryggare
än dittills. Men man kunde icke heller då avstå från att uppställa alldeles
särskilda krav på polismännen. Jag vill erinra örn att för polismän gäller
enligt nuvarande författningar en regel, som, såvitt jag vet. är unik för polismännen.
Någon motsvarighet därtill torde icke finnas på något annat område.
Det stadgas nämligen, att som tjänstefel av polisman skall gälla, att han i sin
enskilda vandel förhåller sig på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten
sättes i fara. Detta stadgade är ett uttryck för att när det gäller en befattningshavare,
som står som rättssamhällets yttersta utpost gentemot allmänheten,
man måste ställa alldeles speciella krav på hans person. Att märka är, att en
polisman, som gör sig skyldig till ett allvarligt brott mot denna av mig sist
åberopade bestämmelse, kan på denna grund skiljas från sin befattning.

Det förslag, som nu ligger på riksdagens bord, är icke avsett att undergräva
polismännens känsla av självständighet och oberoende i sina anställningsförhållanden.
Jag har överhuvud taget mycket svårt att förstå de brösttoner, som man
från oppositionens sida anslår emot det här föreliggande förslaget. Man åberopar
regeringsformen och man åberopar rättsprinciper, som äro fundamentala
för vårt samhälle. Herr Hubbestad talade örn att polismännen, örn detta förslag
skulle antagas, rent ut sagt skulle komma i en sådan osjälvständig ställning att
de, som han uttryckte sig, i ömtåliga frågor skulle kunna ta ställning på ett
sätt, som skulle strida mot vad rätten kunde kräva, och han talade t. o. m. örn
kryperi från polismännens sida o. s. v. Jag har ingen förståelse för att några
sådana farhågor kunna anses motiverade av det föreliggande förslaget. Detta
förslag har icke på något sätt till syfte att skjuta något grundskott i den oavsättlighetsprincip.
som omnämnes i vår regeringsform. Det avser helt enkelt
att bereda en möjlighet att under anständiga former göra sig av med en befattningshavare
utan att åtgärden skall drabba honom alltför hårt.

Jag skall också be att få säga några ord örn i vilka fall det är avsett att ett
överförande på avgångsstat skall kunna tillämpas. Enligt författningens ordalydelse
skall en polisman kunna överföras på avgångsstat, därest så befinnes
påkallat med hänsyn till statens intressen. Herr Rubbestad ansåg, att detta var
ägnat att väcka betänkligheter. Jag vill också erinra om att i den allmänna debatten
framhållits, att detta uttryck är mycket vagt och obestämt, och att det
kan lämna rum för godtycke.

Jag har en något annan uppfattning även på den punkten. Jag vitsordar, att
det är ett allmänt uttryck. Jag medger också, att vi när propositionen utarbetades
övervägde både denna formulering och flera andra formuleringar. Vi kunna
gå fram på två vägar: antingen använda ett allmänt uttryck, sorn här skett,
eller söka precisera omständigheterna närmare. Men vart komma vi i sistnämnda
fall? Ett försök att gå den sistnämnda vägen skulle lia resulterat i en författning,
som hade talat örn att i fall en polisman skulle visa sig illojal mot
samhället, så att nian icke, kumle räkna med att han skulle fullgöra sin tjänsteplikt
i en besvärlig situation, i fall lian gjorde sig skyldig till vissa förseelser,
om han var olämplig, oförståndig o. s. v., skulle han kunna överföras till avgångsstat.
Jag ber att få erinra örn att t. o. m. när det gällt att i strafflagens
kapitel örn brott av ämbetsmän fastslå de förutsättningar, under vilka en tjänsteman
skall kunna dömas till straff för tjänsteförbrytclser, användas så allmänna
uttryck som vårdslöshet, försummelse, oförstånd, oskicklighet, allt uttryck,
som lämna ett rikt mått av utrymme för olika tolkningar av vederbörande
myndighet.

Det iir framför allt av dessa skäl vi sagt oss, att det är en effektivare utväg
att ta en formulering, som mera pekar på syftet nied åtgärden, d. v. s. att det

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
skall ligga i det allmännas intresse, att vederbörande icke får vara polis. Jag
vill säga, att detta måste tolkas som ett ganska restriktivt uttryck. Det är icke
vilken olämplighet eller vilket oförstånd eller bristande förtroende som helst,
som kan föranleda att en polisman överföres på avgångsstat. Det räcker icke
med att hans överordnade förlorat förtroendet för honom och anser honom olämplig.
Det skall vara en sådan grad av olämplighet, att man måste säga, att det
ligger i statens intresse, att den mannen icke får vara polis.

Av propositionen framgår, att man närmast har tänkt två olika fall. Jag
skulle vilja säga, att det ena fallet är den politiska olämpligheten, det andra fallet
den allmänna olämpligheten. I propositionen säges det, att om en befattningshavare
vid polisväsendet hyser en mot vår samhällsordning fientlig inställning,
så att man icke kan lita på hans pålitlighet gentemot vårt demokratiska samhälle,
skall han kunna överföras på avgångsstat. Det är erfarenheterna från
krigsåren, som här gå igen. Jag ber kammaren icke glömma bort det faktum, att
det under krigsåren visade sig, att vår polismakt icke var immun emot den
nazistiska propagandan. Enligt min mening var detta en mycket allvarlig fara,
därest vart land skulle ha kommit i ett skärpt läge. Det var den oro man hyste
under kriget, som ledde till att 1942 års poliskommission, den s. k. Hasselrotska
undersökningskommissionen, tillsattes. Det är mig en glädje att kunna konstatera,
att den undersökning, som denna kommission utförde, utvisade, att huvuddelen
av vår polismakt var lojal emot vårt samhälle. Men redan den omständigheten,
att det av undersökningen framgick, att det inom polismakten fanns ett
visst antal individer, som under krigsåren hade engagerat sig ganska djupt i
den nazistiska verksamheten här i landet, anser jag vara ganska allvarlig. Enligt
min mening är det nämligen för ett demokratiskt land ett elementärt krav,
att medborgarna skola kunna lita på sin poliskår. De måste lia en känsla av att
detta är deras egen polis, som känner och tänker på samma sätt som de och som
omfattar samma rättsprinciper och samma grundsatser för samhällslivet som
den stora massan av folket. Jag går så långt att jag säger, att en polisman bör
ha en positiv känsla för de värden, som ligga i vår demokratiska samhällsordning.
Att man ställer det kravet innebär sannerligen intet åsiktsförtryck. Vem
som helst får tycka och tänka vad han vill här i vårt samhälle, men vem som
helst bör icke vara polis.

Jag är fullt medveten örn att den nazistiska faran, som under krigsåren var
mycket allvarlig, är väsentligt mindre nu. Men därest det fortfarande skulle finnas
element inom vår poliskår, på vilkas pålitlighet och lojalitet mot samhället
man icke ens i nuvarande läge kan lita, kan jag icke inse att dessa personer fortfarande
böra få utöva sin polismannagärning. Jag tror att detta inte gör skälet
mindre att skilja ut dem från polisverksamheten, örn man nämligen kan identifiera
dem. Nu ligger den Hasselrotska kommissionens undersökning hos bedömningsnämnden.
Örn bedömningsnämnuen vid sin prövning skulle komma till den
uppfattningen, att man kan leda i bevis, att det fortfarande finns illojala och
opålitliga element, kanske bara några få, inom polisen, tycker jag det skulle
vara. synnerligen obehagligt, örn man skulle stå i det läget, att man saknade
möjligheter att ingripa mot dem.

Jag tror nämligen inte att nazismen är alldeles död i vårt samhälle. Jag
skall ge kammaren ett litet exempel på detta. Jag har här framför mig ett tidningsurklipp
från den nationalsocialistiska tidskriften »Den Svenske», och det
hänför sig till ett så sent datum som maj månad i år. Jag läste upp det i går
kväll i första kammaren, men det kanske tillåtes mig att även läsa upp det för
denna kammares ledamöter, ty det är faktiskt en tankeställare. Det är en polisman,
som fortfarande är i tjänst, som har skrivit detta i en nazistisk tidning i
maj månad i år. Rubriken lyder: »En svensk polismans svar till folkfrontsdomstolen.
» Sedan heter det:

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Av gångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

»Med ett f. d. justitieråd, tre professorer och naturligtvis med en redaktör
på sladden skall nu vårt gamla Sverige räddas.

Ha herrarna räknestickan framme, så blir det 90 % folkfrontare, som skola
döma svenska män. Jag har dock lämnat en ganska bred marginal för redaktören
och medlemmen av svenska riksdagen, herr Ture Nerman. Med detta svängrum
avser jag hans landsförrädiska samarbete med Rickmanligan under kriget.

Med kännedom örn de höga omkostnaderna för den Hasselrotska och i detta
sammanhang värdelösa utredningen örn den svenska polisens ’nazifiering’, får
jag för att bespara den förut hårt skattebelastade allmänheten från min del i
denna Folkfrontsdomstols säkerligen dryga omkostnader i form av höga arvoden
och dagtraktamenten, meddela följande:

Det vore önskvärt örn herrarna i denna Folkfrontsdomstol, även med risk att
ådraga sig herr kamrat Stalins ovilja, inhiberade sina resor eller andra med
dylikt förfarande avsedda nödvändighetsåtgärder, vilka avser förhör eller dylik
trams med undertecknad.

Här nedan följer undertecknads svaromål:

Jag har avlagt soldat-eden till Hans Majestät Konungen.

Jag är svensk polisman och har som sådan fullgjort min plikt mot stat och
individ.

Jag är svensk medborgare, och i egenskap härav vägrar jag att svara på
frågor framställda av individer, vilka slickat främmande makts tallrikar.

Jag tillhör sedan år 1934 Svensksocialistisk Samling (SSS).

Jag är öppen motståndare till det demokratiska oduglingssystemet.

Jag är fanatisk anhängare av svensksocialismen.

Jag är ett lätt offer för Folkfrontsdomstolen.

Varén så goda, mina herrar folkfrontare!»

Ja, det är en svensk polisman som talar på detta sätt i maj 1946. Nog anser
jag för min del att det kan vara skäl att undersöka örn en sådan man är
lämplig att fortfarande uppträda i uniform som ordningens och rättsordningens
väktare ute på gatorna i en medelstor svensk stad.

Jag skall be att till sist få säga några ord om den andra olämplighetsanledrungen
hos en polisman. Det är meningen, att man skall kunna ingripa och
anlita avgångsstaten även mot andra befattningshavare inom polisen, nämligen
mot sådana som begå brott i tjänsten, mot sådana som göra sig skyldiga till
allvarliga misshandelsbrott gentemot anhållna och mot sådana som eljest ådagalägga
en grov och allvarlig omdömeslöshet eller olämplighet i tjänsten men
som detta oaktat icke kunna i judiciella former avskedas från sin befattning.
I sådana fall kan denna övergångsstat tjäna som en säkerhetsventil, som man
kan anlita i de, som jag hoppas, fåtaliga fall, då det visar sig nödvändigt.

Jag ber kammaren lägga märke till att med de möjligheter, som vi hittills
ha, är det icke genomförbart att av nyssnämnd anledning i alla förekommande
fall skilja olämpliga polismän från sin tjänst. Jag skall inte ta upp tiden med
att närmare beröra denna sak, men jag ber de intresserade i kammaren att slå
upp s. 12 i utskottsutlåtandet och läsa den katalog, som där finnes återgiven
över allvarligare brottsliga handlingar, som polismän bara i Stockholm ha gjort
sig skyldiga till. Jag anser, att det finns bra litet skäl att i tjänst inom poliskåren
ha kvar polismän, som så illa lia fattat sin uppgift, att de göra sig
skyldiga till allvarlig och upprepad misshandel av personer, vilka de som
polismän ha örn hand under sin tjänsteutövning.

Det har här såvitt jag minns både av herr Rubbestad och herr Malmborg i
Skövde talats örn de konsekvenser, som ett genomförande av detta förslag skulle
få på andra områden. Herr Malmborg i Skövde gick till och med så långt, att
han i detta sammanhang talade örn domarna och om risken för att undergräva
deras självständighet i samhället. Jag tror att detta är att bekymra sig alldeles

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Av g äng sstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
i onödan. Vi ha en avgångsstat för militärer. Detta blir, om förslaget antages
av riksdagen, en avgångsstat för poliser. Polis och militär ha uppgifter i vårt
.samhälle, vilka enligt mitt sätt att se ställa dessa grupper i särklass i förhållande
till övriga befattningshavare. Polis och militär representera samhällets
yttre och inre tvångsmakt. De äro samhällets skyddsvärn i alldeles särskild
grad. Det är av speciell vikt att man när det gäller dessa grupper av befattningshavare
ser till, att kraven på effektivitet och lämplighet hållas högt.
Avgångsstaterna för polismaktens och för militärmaktens personal tjäna håda
detta gemensamma ändamål.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att ett genomförande av detta
förslag ingalunda kommer ens av polismännen själva att uppfattas som en
diskriminering av poliskåren. Tvärtom, det är enligt min mening ett uttryck
för den oerhörda vikt och betydelse, som man måste tillmäta polisens verksamhet
i samhället.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är väl självklart, herr statsrådet Mossberg, att vi kunna ha olika
uppfattningar örn verkningarna av denna lag. Statsrådet Mossberg riktade
kritik mot mig för att jag hade uttalat att man kunde befara, att om denna lag
införes, så kunde detta hindra en polisman, som är sänd att utföra ett mycket
ömtåligt uppdrag — vi kunna tänka oss det fallet att det kommer en anmärkning
mot en nära anhörig till högste polischefen här i landet, nämligen
socialministern — att genomföra detta sitt uppdrag. Jag vill för min del
bestämt hävda, att polismannen i fråga måste vara en järnhård karaktär, örn
han inte skulle känna en viss fruktan för att, exempelvis i det av mig nämnda
fallet, tillgripa vissa åtgärder, som kunde rendera honom obehag i framtiden.
Det framstår för mig såsom alldeles självklart, att ett genomförande av
denna lag skulle kunna medföra risker av denna natur. Det skulle enligt min
mening vara lämpligast att man inte utsatte sig för dylika risker utan att
personen i fråga i stället kunde ha den trygghetskänslan, att de åtgärder han
vidtager i alla fall inte komma att medföra några nackdelar för hans framtida
ställning i samhället och i den tjänst han utövar.

Jag sade också att man kunde befara, att det skulle kunna komma att uppstå
ett visst kryperi genom införandet av denna lag. Även mot detta mitt uttalande
vände sig herr statsrådet Mossberg. Men vi torde väl känna till karaktären
hos vissa människor, som vilja vinna befordran. De söka ställa sig väl hos
den maktägande, på allt sätt ställa in sig, även örn deras hjärtan inte alltid
äro med, bara för att få en ekonomisk fördel därav. Det är deras system att
gå till väga, och denna mentalitet kunde ytterligare uppammas, om man går in
för en lag av denna beskaffenhet.

Sedan vill jag också säga ett ord rörande de ifrågavarande polismännens
politiska inställning. Herr statsrådet Mossberg hänvisade till krigsårens erfarenhet.
Ja. vi komma ihåg hur det var då. Då var det inte enkelriktat, utan
då inriktade man sig både mot nazister och kommunister. Vi minnas hur en del
kommunister, som bodde på vissa orter, där de ansågos vara farliga ur samhällets
synpunkt, inspärrades eller förflyttades till andra platser. Skall nu en
lag stiftas, som är avsedd att tillgodose statens intresse, skall den väl vara
riktad åt alla håll, från vilka man eventuellt kan frukta, att ett samhälleligt
intresse sättes i fara.

Härpå anförde

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag tillhör den majoritet i statsutskottet,
som tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition. Efter föredragande stats -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
rådet Mossbergs anförande skall jag givetvis fatta mig ganska kort i själva
sakfrågan. Jag måste emellertid säga, att jag finner ställningen något förvirrad.
Den förste ärade talaren i denna debatt, som yrkade bifall till. reservationen
och ville avslå Kungl. Maj:ts förslag, motiverade huvudsakligen
sin ståndpunkt med omsorg och omtanke örn tjänstemännen. Då jag intager
en motsatt ståndpunkt, skulle jag självfallet enligt denne talares resonemang
anses gå emot tjänstemännens intressen. Kammarens ledamöter veta ju att
rollerna bruka vara omvända. Jag brukar ju ha i uppdrag att tala för tjänstemännens
intressen.

Då jag emellertid i denna fråga bär följt Kungl. Maj :t är det därför, att
jag anser att såväl samhällets som tjänstemännens intresse talar försatt Kungl.
Maj :ts förslag bör bifallas. Det är ganska anmärkningsvärt, att båda talarna
för reservationen inte talade örn polisen i synnerhet utan örn tjänstemännen
i allmänhet. Detta gällde särskilt herr Malmborg i Skövde, som läste upp
ett anförande av justitiekanslern, där denne för sin del hade konstaterat, att
det när det gällde 36 § i regeringsformen inte föreligger någon skillnad
på domare och andra tjänstemän, vilka äro tillsatta medelst konstitutorial.
Herr Malmborg drog av detta uttalande den slutsatsen, att örn man har bifallit
denna lag beträffande polismännen, så skulle man också kunna överföra
den på domarna. Nu har statsrådet Mossberg redan berört den frågan.
Men jag kan inte uraktlåta att framhålla, att enligt mitt förmenande har
justitiekanslern i detta avseende, som man brukar uttrycka sig, slagit in öppna
dörrar. I detta sammanhang talas det inte alls örn domarna utan örn polismännen,
och då tycker jag inte man behöver draga ut konsekvenserna på det
sätt som gjorts i justitiekanslerns yttrande. Därför vill jag för min _ del inte
tillerkänna det yttrande, som herr Malmborg uppläste, någon beviskraft i
det avseende det här gäller. Den frågan får väl bedömas i sitt sammanhang,
11 därest det skulle bli tal om att inrätta en avgångsstat för domarna,
någonting som jag förmodar aldrig någon kommer att tänka på i det bär
landet.

Den förste ärade talaren i denna debatt utvecklade, att orsaken till överförande
till avgångsstat huvudsakligen skulle vara politiska motiv, och talade
örn nazister och kommunister. För egen del tror jag inte att behovet av en
avgångsstat för närvarande är så trängande med hänsyn till politisk uppfattning
hos polistjänstens utövare. Det är väl på det sättet, att den pest, som
gick genom världen för fem, sex år sedan, nu är på retur. Det är väl inte
ens opportunt för närvarande, förmodar jag, att offentligt bekänna sig till
denna meningsriktning. Det aktstycke, som herr statsrådet Mossberg föredrog,
härrör väl antagligen ifrån någon, som måste anses representera undantagen
från regeln. Sedan jag hört detta aktstycke föredragas kan jag inte
underlåta att säga, att jag ingalunda avundas företrädarna för reservationen
här i afton, vilka innerst gå att försvara individer av den typ, som talade
ur dessa rader.

Jag tror inte heller att vad herr Rubbestad var så rädd för, nämligen
kryperi eller fruktan att stå för en åsikt, ja, till och med fruktan att
fullgöra sin tjänst skulle behöva uppkomma, därest denna avgångsstat genomföres.
Det är ju inte på det sättet, att någon myndighet vem som helst
fattar beslut när det gäller överförande på övergångsstat, utan ett sådant
ärende får passera hela raden av myndigheter ända upp till högsta instans,
där slutgiltigt beslut rörande överförandet fattas. Jag tror sålunda, att man
ur tjänstemännens synpunkt kan vara fullkomligt lugn för att dylika Hagor
komma att avgöras med all möjlig oväld och att alla sakliga argument som

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
kunna anföras komma att prövas, innan beslut i sådant avseende kommer
att fattas. Under sådana förhållanden har jag- för min del inte ansett, att
det innebar någon fara ens ur tjänstemannasynpunkt att bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag vill i detta sammanhang också säga ett par ord beträffande principen
örn innehav av tjänst, tillsatt medelst fullmakt, jämfört med formerna för
innehav av andra tjänster. Grundlagens 36 §, som ju skrevs i samband med
regeringsformens utformande, byggde givetvis på de förhållanden, som då
rådde. Jag skulle tro att det vid denna tidpunkt praktiskt taget inte fanns
andra ämbets- och tjänstemän än sådana, som hade fullmakt på sin anställning.
_ Sedan ha ju förhållandena helt och hållet förändrats. Numera är det
ett mindretal av alla statliga befattningshavare vilka inneha tjänst, som tillsättes
medelst fullmakt. Flertalet av de ordinarie befattningshavarna tillsättes
medelst konstitutorial, vilket innebär att de kunna i administrativ väg
skiljas ifrån sin tjänst på grund av fel eller försummelse i tjänsten. Det är
sålunda redan nu i praktiken genomfört, att flertalet av statens befattningshavare
kunna, därest de gjort sig skyldiga härtill, avsättas utan att deras sak
behöver prövas av domstol. Men sedan 1925 ha polismännen, av skäl som jag
inte alls känner till, i stor utsträckning överförts till den grupp av statens
befattningshavare, som tillsättes medelst fullmakt. Jag tycker inte att detta
i och för sig berättigar någon till att nu taga djupa brösttoner och säga att
man kränker bestämmelserna i 36 §, då ju förutsättningarna numera äro helt
andra än de vörö när 36 § utformades. Jag tycker sålunda för min del, att
det hade varit riktigare att lämna polismän som äro i statens tjänst konstitutorial
på sina befattningar i likhet med andra statens tjänstemän, som i lönehänseende
äro likställda med dem. Men det oaktat anser jag mig inte ha något
skäl att frångå de uttalanden, som jag nyss har gjort, och det har också
för mig varit en anledning till att jag i detta läge vill biträda Kungl. Maj:ts
förslag.

_ Jag erkänner riktigheten av herr Malmborgs uttalande då han säger, att
tjänstemännen i allmänhet och polismännen i synnerhet gentemot allmänheten
inta en svår och ömtålig ställning och att det sålunda är av vikt att de känna
sig lia det stöd bakom sig som alltid ligger i en säker anställning. Men som
jag förut sade tror jag inte att man i detta avseende behöver frukta för att
det kommer att inträda något osäkerhetstillstånd, därest Kungl. Maj:ts förslag
bifalles. Deras förhållanden komma säkerligen att opartiskt och objektivt
prövas, och man behöver sålunda inte, som även statsrådet Mossberg här utvecklade,
frukta för att användandet av denna övergångsstat kommer att bli
regel, utan det kommer säkerligen att bli undantag. Därför ber jag, herr talman,
att för min del få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Rubbestad, som pa begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm uttalade sitt beklagande av att
vi som stå för reservationen skulle vilja försvara sådana som stodo bakom den
skrivelse, som herr statsrådet Mossberg uppläste. Jag vill med anledning därav
bestämt förklara, att vi inte alls försvara dylika individer. Jag är för min del
svuren fiende till nazismen och vill inte alls försvara den. Men detta hindrar
inte att jag ändå anser, att Kungl. Maj:ts förslag att ordna denna sak inte är
lämpligt. Denna fråga bör lösas i samband med den översyn av de paragrafer i
grundlagen som här beröras, och för vilken riksdagen tidigare har uttalat sig.
Jag tror att saken härigenom kan ordnas bra mycket bättre än på det sätt som
i propositionen är föreslaget.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Holmström: Herr talman! Jag kan inte försumma det säkerligen enastående
tillfälle, som jag nu har att kunna instämma med herr Rubbestad, när
han talat i en tjänstemannaangelägenhet. I stora delar av vad han därom anförde
är jag fullt ense med honom.

Herr statsrådet inledde sitt anförande med att klargöra regeringens syfte
med detta förslag, och han konstaterade att både utskottsmajoriteten och reservanterna
voro ense örn detta syfte. Ja, så är det. Utskottsmajoriteten och
reservanterna äro eniga i sak. Det är när det gäller sättet att vinna detta syfte,
som våra uppfattningar skilja sig åt. Jag får därför uttala min mycket
stora förvåning över att herr statsrådet förbrukade så mycken kraft på att
övertyga oss örn vad vi äro eniga om, nämligen att vissa olämpliga polismän
höra skiljas från sin tjänst.

Herr Rubbestad vände sig i sin replik nyss mot herr Erikssons påstående,
att reservanterna vilja försvara individer av den typ, som stå bakom det aktstycke,
som herr statsrådet läste upp. Även jag reagerade på samma sätt mot
detta herr Erikssons uttalande. Vi vilja inte alls försvara sådana personer. Det
är fullständigt felaktigt. Vi ha ju tydligt sagt ifrån, att vi reagera mot att
det inom polisväsendet skall få finnas personer, som inte äro pålitliga.

Det är, som sagt, beträffande sättet, på vilket dylika element skola avlägsnas
som vi ha skiljaktiga uppfattningar. Herr Eriksson använde nyss gentemot
herr Malmborg i Skövde uttrycket »att slå in öppna dörrar». När herr
statsrådet talade för en stund sedan fick jag just det intrycket, att herr statsrådet
slog in öppna dörrar med huvuddelen av sitt anförande. Jag hoppas att
jag inte är vanvördig, om jag uttrycker mig så. Jag hade väntat, att vi skulle
få höra herr statsrådet framlägga sin syn på de delar av propositionen, varom
vi äro oense, d. v. s. de synpunkter som vi reservanter anfört. Jag syftar närmast
på huru överförandet till avgångsstaten skall ske. Det är ju mot propositionens
och utskottets förslag därom, som reservanterna rikta sig. Herr statsrådet
erkände i sitt anförande att regeringen har lagt upp denna sak så där i
största allmänhet. Det är just detta som vi reservanter inte kunna godtaga.
Det måste vara fullt klara linjer. Herr statsrådet sade, att om en polisman avsättes,
förlorar han hela sin lön, men om vi ordna en avgångsstat kan han, örn
han skiljes från tjänsten, få behålla en del av lönen. Det må vara gott och väl
att herr statsrådet är mån örn polismännens ekonomi, men herr statsrådet bör
också vara mån om polismännens rättssäkerhet. Det är örn rättssäkerheten,
som vi reservanter slagit vakt. Det vore därför av största intresse för oss att
mera preciserat få höra hur det hela är tänkt. Propositionen lämnar endast
mycket vaga antydningar därom. Vem anmäler den, som skall sättas på avgångsstat?
Hur skall utredningen sedan gå till? Vilka möjligheter har den,
som blivit anmäld, att få avgiva förklaringar, vilken möjlighet finns att höra
vittnen o. s. v.? Det enda vi mera bestämt få veta är att Kungl. Maj :t i statsrådet
skall besluta örn överföringen till avgångsstat. Det är det närmare tillvägagångssättet,
som det saknas klarhet i. Då närmare upplysningar i dessa
hänseenden saknas, anse vi reservanter att det föreliggande förslaget bör avslås
och att cn utredning bör göras om dessa ting, så att vi kunna få klara besked
örn det hela. Det är ju i alla fall nu ingen brådska. Herr statsrådet erinrade
örn att det under kriget rådde en viss oro på cn del håll. Men nu är
det väl i alla fall lugnare. Vi skulle väl därför kunna ge oss till tåls och söka
få fram ett klart förslag, så att vi veta vad vi besluta.

En polisman skulle, enligt vad herr statsrådet sade. kunna överföras på avgångsstat
av två olika orsaker, den politiska olämpligheten och den allmänna

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
olämpligheten. Det är väl, för att tala uppriktigt, den politiska olämpligheten,
som det är fråga örn. Det är en ömtålig sak. Men just därför att den är ömtålig,
måste det finnas fullkomligt tryggad rättssäkerhet för dem som på grund
av detta skäl äro avsedda att överföras till avgångsstat.

Den allmänna olämpligheten är ju också en brist hos vederbörande. Jag vill
emellertid i detta sammanhang erinra örn att det finna en speciell domstol,
nämligen poliskollegiet, som har vittgående maktbefogenheter i detta hänseende.
Poliskollegiet kan döma en polisman till avsättning.''Då!.måste han lämna
tjänsten och får ingen lön vidare. Poliskollegium finnes i varje landsting och
stad, som ej deltager i landsting. I detta sitter en domare som ordförande, utsedd
av Kungl. Majit. Landstinget respektive staden utser övriga ledamöter.
Där sitta alltså representanter för de olika politiska partierna..Jag ifrågasätter
om det inte vore skäl att bygga ut poliskollegiet och låta1 det bli en domstol,
som kunde handlägga dessa ärenden.

Herr Eriksson sade att herrar Hubbestad och Malmborg i Skövde hade talat
mera örn tjänstemän i allmänhet än örn polismän i synnerhet. Ja, polismännen
äro för det första tjänstemän och för det andra kan man ju tänka sig, att, örn
detta förslag antages, en inkörsport öppnas till ett system, som kommer att
tillämpas på andra tjänstemannagrupper, t. ex. på herr Erikssons järnvägstjänstemän.
Det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Jag säger ännu en
gång: det är här fråga örn rättssäkerheten och ingenting annat.

I denna fråga ha ju avgivits några motioner med olika yrkanden. Jag ber
att få meddela, att jag i första hand kommer att rösta för reservationen •— jag
har hört att det kommer att ställas även ett annat yrkande. Jag anhåller alltså,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Håstad: Herr talman! Åtskilligt väsentligt har redan sagts i denna
debatt. Jag skall därför, trots att jag är motionär i ärendet, försöka begränsa
mitt yttrande och endast taga upp några få av de synpunkter, som nyss framförts
från statsrådsbänken.

Den som lyssnade till statsrådet Mossbergs anförande märkte, att statsrådet
genomgående gjorde en distinktion mellan å ena sidan den politiska olämpligheten,
och å andra sidan den allmänna olämpligheten. Jag vill börja med den
senare.

Det framgick av statsrådet Mossbergs anförande liksom det framgått av de
utredningar, som äro fogade till propositionen och utskottsutlåtandet, att 1925
års polislag redan nu lämnar avsevärda möjligheter för myndigheter och domstolar
till ingripande mot och avsättning av polismän på grund av allmän olämplighet.
Det synes mig också klart framgå av bland annat överståthållarämbetets
skrivelse i denna fråga, att alla dessa redan tillgängliga lagliga möjligheter
inte helt utnyttjats. Bland annat framhåller överståthållaren i denna skrivelse,
hurusom den omständigheten, att vederbörande ställes inför domstol för
ett visst tjänstefel, brukar leda till att straffet ofta blir relativt lindrigt, vilket
i sin tur fått till följd, att de möjligheter till avsättning, som i administrativ ordning
erbjudas, inte utnyttjas. Herr statsrådet var också angelägen att här betona,
att brister i den enskilda vandeln skulle kunna räknas som tjänstefel
och alltså rendera vederbörande avsättning. Under sådana förhållanden synes
det mig naturligt att statsrådet borde ha kommit till den slutsatsen, att han
lagt fram förslag till sådana ändringar i polislagstiftningen, som kunna vara
erforderliga för att trygga det syftemål, som herr statsrådet här gjort sig till
tolk för och som — vilket herr statsrådet inledningsvis framhöll — alla äro
ense med honom örn. Ty det finns väl ingen här i kammaren, som inte vill på

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

79»

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
allt sätt understödja de ordentlighetskrav och anständighetskrav, som uppställts
som självfallna för polisen.

Om herr statsrådet hade gått till väga på det viset, att han försökt utbygga
lagstiftningen i vanlig ordning, hade han också vunnit någonting, som icke
uppnås genom denna proposition, nämligen en större rättssäkerhet för de tjänstemän,
som bli föremål för ingripande. I den mån det varit fråga om utvidgade befogenheter
för domstolarna skulle vederbörande ha fått sedvanliga processuella
möjligheter och alltså inför den opartiska domstolen kunnat framföra sina
synpunkter eller förklarande omständigheter, i stället för att nu — trots vad.
statsrådet skriver i propositionen — nödgas känna sig i hög grad beroende av
regeringen, d. v. s. av en administrativ och ofta politiskt influerad administrativ
myndighet. Jag kan alltså inte finna annat än att det skulle ha varit möjligt
för statsrådet att i ganska stor utsträckning och kanske fullständigt lösa
frågan om den allmänna olämpligheten på denna väg utan att behöva slå in.
på någonting så äventyrligt och för vår allmänna lagstiftning så främmande
som denna avgångsstat.

I den mån det verkligen skulle vara fråga örn sådana förseelser som misshandel
— något som herr statsrådet särskilt nämnde — kan det väl starkt ifrågasättas,
örn man överhuvud taget behöver laborera med någon avgångsstat.
Ty då bör väl vederbörande få stå sitt kanst utan att få förmånen att eventuellt
uppföras på avgångsstat till följd av någon humanitär mildhet ifrån myndigheternas
sida.

Det som emellertid, herr talman, givit mig anledning att mest intressera
mig för denna fråga är problemet om statens förhållande till förvaltningen och
statstjänstemännens oavsättlighet överhuvud taget. När regeringen år 1942
framlade ett förslag till avgångsstat för högre officerare, var jag den ende motionär
som vände mig i princip mot avgångsstat under nuvarande grundlagsregler.
Jag framlade samtidigt en annan motion med yrkande att den med avgångsstaten
sammanhängande grundlagsfrågan först borde lösas. Jag ansåg att
denna avgångsstat inte rimmade med § 36 regeringsformen. Nu har tidigare
under debatten i dag framhållits, att riksdagen två gånger har skrivit till
Kungl. Haj:t och begärt en utredning örn revision av RF § 36, nämligen
1942 och 1946. Man måste då verkligen ha rätt att till reueringsbänken —
kanske inte så mycket till statsrådet Mossberg, eftersom statsrådet Mossberg
är relativt ny inom regeringen — ställa den frågan: varför har regeringen under
hela denna tid inte respekterat den önskan, som riksdagen två gånger enhälligt
uttalat, nämligen en önskan örn en revision av denna mycket omstridda
grundlagsparagraf? När vi nu ha kommit över kriget och kommit in i relativt
fredliga förhållanden och inte för ögonblicket känna oss direkt hotade
från något håll, kan det inte föreligga något sådant tvingande nödläge, Som
kan rättfärdiga att regeringen löser denna fråga utan att ha verkställt den
översyn av § 36, som riksdagen så uttryckligt begärt.

Herr statsrådet anförde nu att vad han föreslagit inte utgjorde något grundskott
emot de »heliga» principer — jag citerar honom — som skulle innefattas
i oavsättlighet sgrundsatsen. Ja, det är väl därom som diskussion råder. Det
är väl just i frågan huruvida detta är ett sådant grundskott som det råder
skiftande meningar. Redan nu är läget detta, att praktiskt taget alla statsrätts
professorer — och de få väl tillerkännas ett visst vitsord i fråga om
grundlagstolkning — äro av den uppfattningen, att man alltför starkt urgröpt
§ 36 och att det riktigaste hade varit att en revision av paragrafen föregått
den tidsmässiga anpassningen av densamma. Till dessa statsrättslärda ha
numera också sällat sig sådana juridiska auktoriteter som JK och landshövding
Bergquist; den senare är ju enligt vad som framgår av akterna ii

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
målet motionär i frågan. Å andra sidan tror jag det är svårt för regeringen att
leta rätt på någon auktoritet, som anser att vad som här föreslås står i god överensstämmelse
med § 36 eller ligger inom ramen för dess syftemål. Jag anser
alltså att den första fråga Som man har rätt att ställa och upprepa är: varför
har regeringen inte såsom riksdagen önskat försökt att gå den riktiga vägen,
alltså att först företaga en grundlagsrevision och sedan reglera den praktiska
tillämpningen?

Nu befinna vi oss emellertid i det läge, att regeringen ansett att man kan
lösa denna fråga utan att företaga någon ändring i § 36. Då uppstår för oss
det praktiska problemet, huruvida det med hänsyn till dessa avsättningsfrågors
mycket grannlaga beskaffenhet skapats tillräcklig garanti för objektivitet
vid den utrensning av politiska skäl, vartill denna avgångsstat främst syftar.
Såvitt jag kan se föreligga härför egentligen inga garantier alls annat än att
länsstyrelsen kan få yttra sig och kanske i något fall även bedömningsnämnden.
Men även den tillfälliga bedömningsnämnden är ett organ, som inte på något
sätt är grundlagsfäst och som kan få sin sammansättning helt bestämd av
politiska intressen. För närvarande finnas visserligen alla meningsriktningar
representerade där, men nämnden är i och för sig ingen oberoende instans.
Hade det inte varit lämpligare att i detta fall införa ett domstolsmoment, åtminstone
under fredstid, då dessa frågor kunna lösas utan någon pressande
brådska och nied den tidsutdräkt, som en omsorgsfull domstolsbehandling kan
medföra? Men såvitt jag sett av handlingarna har det aldrig någonsin varit
aktuellt att överlämna avgörandet åt en opartisk och självständig domstol.

Vi lia också under den tid som frågan örn denna avgångsstat diskuterats —
det gäller ju här en tidrymd av ungefär fem år — kunnat iakttaga, att en
ganska stor förskjutning inträffat i den allmänna uppfattningen om vad som
är att räkna till opålitlighet eller tillhörig-het till »statsfientliga» partier. Det
är att märka, fastän det inte på något sätt framgår av propositionen, att Hasselrotska
utredningen riktade sig emot ytterlighetspartierna åt bägge hållen.
Statsrådet Mossberg har i referatet till propositionen endast talat örn den ena
parten. Det bör visserligen här sägas, att det i den Hasselrotska kommissionens
redogörelse knappast finnes någon representant inom poliskåren för det
andra ytterlighetspartiet omnämnd. Men principiellt stod den Hasselrotska
kommissionen på en annan ståndpunkt än den nuvarande regeringens. Jag har
tidigare i kammaren — i våras — erinrat om hur hemvärnskungörelsen under
de få år den tillämpats varit utsatt för en lika konjunkturkänslig bedömning.
Just därför att vi redan ha erfarenheter av att politiska konjunkturer i detta
sammanhang spela en stor roll, synes det mig ha varit önskvärt, att man i det
föreliggande förslaget hade lagt in den ökade garanti, som ett domstolsförfarande
måste innebära.

Nu anförde statsrådet Mossberg, den allmänna formulering, som den nu
föreslagna kungörelsen fått, nämligen att en avsättning skall vara med hänsyn
till statens intressen påkallad, vore i grund och botten en restriktiv bestämmelse.
Å andra sidan säger ju statsrådet i propositionen, att ett preciserat
angivande av förutsättningarna för övergång till avgångsstat skulle kunna
motverka syftet med anordningen. Häremellan råder, såvitt jag förstår, en
viss motsägelse. I varje fall synes det mig som örn den formulering, som kungörelsen
fått, lämnade regeringen praktiskt taget alla möjligheter öppna.

I detta sammanhang vill jag också fastslå, att det synes åtminstone mig
ganska egendomligt, att en fråga som i så eminent grad har att göra med
grundlagstolkning och rättsprinciper, utformats så, att den behandlats och hére
tts i statsutskottet och inte i konstitutionsutskottet eller första lagutskottet.
Hela denna viktiga rättsfråga löses enkelt genom en kungörelse, som är vid -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Av gångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
häftad en budgetproposition! Jag vill inte säga detta för att på något sätt
undervärdera det omdöme, som de ärade och mycket erfarna representanterna i
statsutskottet ha. Jag tror ändå, att just själva det rättsliga bedömandet av
denna fråga, vilket är det huvudsakliga, enligt riksdagens traditioner bättre
lämpat sig för antingen konstitutionsutskottet eller första lagutskottet.

Att denna avgångsstat kan leda till svårberäkneliga konsekvenser, det måste
vi vara fullt på det klara med, även örn det naturligtvis kan förhålla sig så,
som herr statsrådet velat försäkra, nämligen att endast få fall komma att beröras
av kungörelsen, som i det stora hela inte skulle komma att spela någon
större roll. Jag instämmer helt i det uttalande, som herr Rubbestad här gjort,
att blotta förekomsten av denna avsättningsrätt kan vara ägnad att rubba
självständigheten hos tjänstemannakåren och göra denna alltför känslig för
tillfälliga politiska makthavare.

När statsrådet här varit angelägen att betona, att militär och polismakt
stöde i särklass —• vilket jag inte alldeles vili bestrida — får man dock inte
bortse från, att ungefär samma argument, örn inte precis rörande den politiska
hållningen så dock beträffande den allmänna olämpligheten, kan användas på
grupp efter grupp, exempelvis lärare, präster och andra tjänstemän. Har man
nu godkänt denna avgångsstat 1942 för en grupp och 1946 för en andra, så
ligger det nära till hands att fortsätta, när man fått dessa fullgoda prejudikat
och känner vägen jämnad.

Till sist vill jag endast deklarera att jag förstår och i vissa avseenden fullkomligt
delar herr statsrådets allmänna inställning när han säger, att det är
något för hela vårt rättsväsende kränkande, att det inom militär och polis skall
få kvarstå befattningshavare, på vilkas pålitlighet och lojalitet vi inte kunna
lita. Denna inställning är ingenting främmande för dem, som ansluta sig till
reservanterna eller stödja den motion, som herr Herlitz och jag väckt. Man
kan diskutera, örn vi högermän sågo i allo rätt eller inte under kriget, men ett
faktum är, att vi på detta område ingenting annat gjort under krigsåren än
krävt åtgärder, som skulle möjliggöra för statsmakterna att lagstiftningsvägen
effektivt ingripa mot representanter för grupper, som inte vore att betrakta
som tillförlitliga. Jag vill för egen del nämna, att jag 1943 interpellerade statsministern
och frågade, varför regeringen medan kriget ännu rasade inte lät
vidtaga några åtgärder dels nied anledning av Hasselrotska utredningen och
dels med anledning av en framställning från överbefälhavaren, i ungefär samma
riktning. Men då gjordes det ingenting, trots att hela detta problem då var
levande aktuellt. Först sedan vi nu kommit över kriget har det blivit en oerhörd
brådska. Nu har man inte tid att avvakta grundlagsändringar, trots att
man inte tog den chans, som låg i att såsom vilande grundlagsändring lägga
fram ett förslag till revision av § 36 vid 1944 års riksdag.

Det är också att märka, att Hasselrotska utredningen ställde frågan örn
avskedande på politiska grunder i direkt sammanhang med en allmän lagstiftning
av statsfientliga partier; man förutsatte då, med andra ord en annan väg
än den som regeringen och statsutskottet nu beträtt för att lösa ett grundlagsoch
rättsproblem.

Herr talman! Med dessa ord har jag anfört det väsentligaste av det jag
velat framhålla i denna sak i konsekvens med vad jag yttrade 1942 och i våras,
när motionen örn revision av S 36 behandlades. Herr Herlitz och jag lia uttryckligen
sagt ifrån i vår motion, att det kan finnas skäl att ta upp problemet
örn statstjänstemännens lojalitet och de konsekvenser, sorn detta kan innebära.
Vi ha dock uttryckligen velat göra sådana ingripanden beroende av en revision
av grundlagen. Vi ha också utformat vårt yrkande i vår motion såsom ett uppskov
med denna fråga, alltså en förnyad skrivelse till regeringen med begä Andra

hammarens protokoll lOkG. Nr h2. 6

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
rån om att denna fråga skall lösas i samband med den revision av § 36, som
riksdagen senast i våras begärde. För att markera att vi fortfarande äro beredda
att diskutera och medverka till en ur konstitutionell synpunkt oantastlig
lösning av problemet men samtidigt så långt som möjligt vilja vidmakthålla
den enligt min mening för vårt folkstyre så fundamentala oavsättlighetsprincipen,
tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till den av herr Herlitz och
mig väckta motionen.

I detta anförande, varunder herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Svedman, Gezelius och Birke samt fru Eiverlöf.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr Håstad kom mot slutet av
sitt anförande in på ett spörsmål, som tidigare varit uppe här i dag. Det är
frågor som dessa: Varför läggs det här förslaget fram nu? Varför kommer regeringen
nu med detta förslag, när kriget är över? Varför i all världen gjorde
man ingenting 1942 och 1943, när faran för vårt land verkligen var aktuell?
Jag förmodar att herr Håstad inte förbisett, att det är en annan regering som
sitter nu än den som satt 1942 och 1943’. Jag var inte med i regeringen den
gången, men jag har i alla fall erfarit något örn vad som då passerade. Att frågan
var uppe till behandling inom den då sittande samlingsregeringen vet jag,
och jag vet också att den dåvarande polisministern, statsrådet Möller, kraftigt
påyrkade att ett sådant förslag skulle läggas fram. Han fick emellertid inte
majoriteten på sin sida i den då sittande regeringen. Jag undrar örn herr Håstad
tillfrågat de medlemmar från herr Håstads parti, som då voro med i regeringen.
örn de ställde sig positiva till förslaget att framlägga en avgångsstat.
Jag undrar i så fall vad herr Håstad fått för svar på den frågan.

Sedan sade också herr Håstad, att örn man antar detta förslag, så föreligger
en överhängande risk för att de principer, som här kommit till synes, skola föras
över på grupp efter grupp av tjänstemän, som herr Håstad uttryckte sig. Men
snälla herr Håstad, det är ju här inte fråga örn en fullmaktslagstiftning för
regeringen, utan skola dessa principer någon gång i framtiden eventuellt tilllämpas
på någon annan grupp av befattningshavare än poliserna, så är det
riksdagen och denna kammare, som skall fatta beslut därom, och inte endast
regeringen. Huruvida det beslut, som i dag skall fattas, skall få några konsekvenser
eller inte, är alltså en fråga, som riksdagen har att råda över. Jag
tror sålunda inte, att man behöver hysa några överdrivna farhågor för dessa
konsekvenser.

Herr Håstad berörde också frågan örn § 36 i regeringsformen och hur den
harmonierar med det nu föreliggande förslaget. Jag tror inte att vi skola ge
oss in på någon grundlagsdebatt i denna sena timme; det är flera andra frågor
som vänta på kammarens behandling. Men jag tror inte, att jag gör mig
skyldig till någon överdrift örn jag säger, att § 36 regeringsformen är ett —
förlåt uttrycket — alltför gammalt muskedunder för att användas som vapen
mot det här föreliggande förslaget. § 36 i regeringsformen är, som herr Håstad
mycket riktigt säde, starkt urgröpad av samhällsutvecklingen. Det är en
paragraf, som inte ändrats sedan år 1809, örn inte mitt minne sviker mig, och
den är skriven för ett helt annat samhälle än vårt nuvarande. Det bär skett
en utveckling i samhällsförhållandena, som aldrig kunde förutses. Löne- och
anställningsförhållandena för tjänstemännen äro nu reglerade i en helt annan
omfattning än man kunde drömma örn då. Det urgröpande som skett av § 36
har ägt rum via avlöningsförfattningarna, och det är ingen annan metod som
tillgripits här. Den reella betydelse som 36 § enligt min mening har i samhäl-''
let är den, att en tjänsteman icke kan avsättas utan dom och rannsakan. Han

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

''Av gångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagar väsendet. (Forts.)
kan i annan ordning icke skiljas från sin befattning, därest han icke får behålla
de löneförmåner, som äro stadgade i det lönereglemente, som han frivilligt underkastat
sig. Det förslag, som nu ligger på riksdagens bord, står i full överensstämmelse
med denna grundläggande princip.

Herr Håstad frågade också om det- kunde åberopas någon auktoritet, som uttalat
att en sådan här åtgärd skulle vara i överensstämmelse med grundlagen.
Jag vet inte örn herr Håstad betraktar det utskott i riksdagen, som 1942 behandlade
militärens avgångs- och disponibilitetsstater som någon auktoritet, men örn
inte mitt minne sviker mig så förklarade utskottet uttryckligen, att några författningsmässiga
hinder mot det förslag, som 1942 framlades beträffande militären,
icke förelågo. Jag tror alltså, att problemet örn rättsprincipen är knäckt
beträffande denna fråga, och att det inte är nödvändigt att diskutera den
längre.

Jag skulle kanske, herr talman, säga ett par ord i anledning av vad herr Holmström
sade. Han frågade efter förfarandet. »Hur skall det gå till? Yi veta inte
detta.» Ja, herr Holmström, jag trodde inte att jag skulle behöva läsa upp vad
som står i den kungl, propositionen. Såväl i mitt eget anförande till statsrådsprotokollet
som i det författningsutkast, som är bifogat propositionen, står det
en redogörelse för själva förfarandet. Det säges där, att det är Kungl. Majit
som skall besluta. Det säges, att det är länsstyrelserna som skola yttra sig och
ta initiativet i frågan. Det säges vidare, att örn det är fråga örn kommunalanställda
befattningshavare •— och huvudmassan av vårt lands poliser är det —
så skall även polisdistriktet, d. v. s. kommunen, yttra sig. Slutligen står det
ett uttryckligt stadgande örn att befattningshavarna själva också skola beredas
tillfälle att inkomma med yttrande.

Jag är övertygad örn att med den allmänna varsamhet i personfrågor, som
utmärker svensi* förvaltning, så komma dessa allmänna bestämmelser och denna
uppräkning av åtgärder, som skola föregå ett överförande på avgångsstat, att
pressas så långt det överhuvud taget är möjligt. Man kommer, herr Holmström,
att vara oerhört ängslig att göra ett ingripande utan att ha fått en så fullständig
utredning som möjligt. Örn det är en fråga, som inte direkt varit föremål för
domstols behandling och är av något komplicerad natur, så är jag övertygad örn
att man kommer att anordna muntliga förhör med vederbörande och med de
personer, på vilkas uppgifter han vill stödja sin talan. Jag är övertygad örn att
t. ex. länsstyrelsen skall kunna ombesörja ett sådant muntligt förhör. Det finns
heller inga hinder för att man uppdrar åt poliskollegiet i länet att verkställa
ett sådant förhör.

Vidare får man inte glömma, att befattningshavarna inom polisväsendet numera,
liksom de flesta andra grupper i samhället, ha sin egen intresseorganisation
att falla tillbaka på, och att denna ofta kommer att lämna dem en effektiv
biträdeshjälp. Sist men inte minst får inan inte glömma den allmänna opinionen.
Detta förfarande skall försiggå i dagsljus och under insyn från tidningspressen.
Riksdagens konstitutionsutskott kommer säkerligen att granska sådana här avgöranden
med ganska stort intresse. Jag går så långt att jag säger, att det
statsråd, som skall handlägga ärenden angående överförande på avgångsstat,
kommer att vara en mycket försiktig herre, som kommer att se sig ganska noga
för innan han handlar. Han kommer att arbeta under en stark känsla av att
sådana personliga avgöranden i regel äro av mycket grannlaga och ömtålig beskaffenhet.
Jag tror inte att denna lag, med de principer vi följa i vår förvaltning,
skall bli inkörsporten till några personliga övergrepp.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsrådet Mossberg tyckte, att man inte skulle diskutera grundlags -

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
frågor vid en så sen timme. För min syn äro grundlagsfrågor alltid lika viktiga,
oavsett timslaget.

Herr statsrådet anförde vidare, att regeringens grundlagstolkning godkändes
av statsutskottet år 1942. Men statsutskottet är inte, enligt svensk författning,
någon grundlagstolkare, utan det är konstitutionsutskottet och konstitutionsutskottet
allena.

Statsrådet framhöll också, att § 36 regeringsformen har urgröpts. Givetvis är
det riktigt, men hur har detta skett? Jo, genom generella regler, nämligen t. ex.
örn införande av pensionsrätt, örn indragningsstater, örn skyldighet för befattningshavare
att underkasta sig förtidspensionering under vissa allmänna objektiva
villkor. Men först i och med 1942 års avgångsstat har man gått över på
en diskretionär prövning av tjänstemännen. Det är detta, som är det nya och
vådliga härvidlag.

Statsrådet yttrade, att det väsentliga i § 36 skulle vara, att vederbörande
befattningshavare tillerkännes en löneförmån motsvarande den han hade vid
ett eventuellt avskedande. Det väsentliga i § 36 och det väsentliga som ligger
bakom hela den konstitutionella utvecklingen i detta hänseende är att trygga
ämbetsmännens självständighet gentemot den politiska makten. Detta och ingenting
annat har härvidlag varit bärande. Det är alltså ett rent statsnytteskäl och
inte något privaträttsligt skäl, som vi åberopa.

Ytterligare anförde herr statsrådet att det inte skulle föreligga någon risk
för att statsmakterna skulle gå vidare med nya avgångsstater för andra grupper.
Vi ha emellertid redan sett, hur 1942 års beslut tagits till utgångspunkt
och intäkt för detta förslag. Nu ha vi alltså två prejudikat, och sedan är det
lätt att tänka sig det tredje, fjärde, femte o. s. v. Ändå sades det 1942, att
detta slags avskedande endast skulle gälla under de exceptionella förhållanden
som rådde för försvaret under kriget.

Till sist frågade herr statsrådet, örn jag var underkunnig örn hur det förhöll
sig med meningarna inom regeringen 1943, rörande Hasselrotska utredningen
och ö. B:s framställning. Örn jag inte skulle ha varit det, så upplyste mig
i varje fall statsministern örn det i svaret på min interpellation. Jag känner dock
inte till saken fullständigt, ty han skänkte inte någon vetskap örn hur meningarna
i detalj delade sig inom regeringen. Jag vet endast, att regeringsmajoriteten
inte ville vidta åtgärder mot polisen och militären och att jag, när jag framställde
min interpellation och efterlyste regeringsåtgärder, handlade i samförstånd
med vår partiledare, dåvarande statsrådet Bagge.

Herr Holmström erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet redogjorde för det tillämnade förfarandet.
Jag hävdar att detta inte är tillräckligt. Det blir mera ett skrivbordsförfarande
än ett rättsligt. Och det är ett sådant som vi vilja ha.

Då herr statsrådet nämnde, att poliskollegiet skulle kunna anlitas för utredningarna,
så vill jag säga att detta kollegium har en svaghet, och det är den
att det inte kan höra vittnen på ed. Det var det jag bl. a. tänkte på när jag i
mitt föregående anförande rekommenderade att bygga ut poliskollegiet.

Sedan nämnde herr statsrådet, att man har att räkna med den allmänna opinionen.
Ja, ursäkta att jag säger det, det är just det som är farligt. Den allmänna
opinionen bär inte alltid rätt. Yi veta hur märkvärdigt den allmänna opinionen
kan reagera inför åtgärder från polisens sida. Jag vill alltså bestämt varna för
att den allmänna opinionen skall få spela någon roll i denna sak. Inte minst
därför bör det bliva ett regelrätt doms tols förfarande.

Jag säger till slut vad jag sade förra gången: det är nu ingen brådska med

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
denna sak. Varför skulle vi inte lugna oss och få fram ett ordentligt genomarbetat
förslag, så att vi veta vad vi ha att besluta örn?

Härpå yttrade:

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill bara i anledning av vad
herr Holmström nu sade framhålla, att när jag talade örn den allmänna opinionen,
så var det med tanke på denna såsom en återhållande faktor. Det finns ju
en opposition här i detta landet, och det kommer alltid att finnas en opposition.
Det var denna allmänna opinion, denna kritiska granskning av vad regeringen
gör och låter som kommer till synes i den offentliga debatten, som jag åsyftade.
Jag tror att den allmänna opinionsbildningen med mycket stort intresse kommer
att följa sådana här beslut och inte spara på kritik, örn skäl därtill föreligger.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! De borgerliga reservanterna
inleda sin reservation med en platonisk försäkran, att det är ett framträdande
önskemål att opålitliga tjänstemän skola skiljas från tjänsten inom ordningsmakten.
Herr Håstad talade nyss till och med örn ett självklart renlighets- och
anständighetsintresse i detta avseende. Det är bara det tråkiga med den borgerliga
reservationen att renligheten och anständigheten ta slut redan i andra
stycket.

Den samlade borgerlighetens framträdande i denna debatt visar, att den
ingenting vill göra. Vad är det man har rekommenderat? Jo, att saken skall
hänskjuta^ till en utredning, Som riksdagen begärde första gången för fyra
år sedan men som inte är tillsatt ännu. Det blir säkert en långtidsutredning.
Herr Holmström har talat örn att det inte är någon brådska i detta fall. Nej,
det kan man säga, när man börjar tala örn det 1946 och frågan var mest aktuell
1940 och 1941. Men skulle herr Holmström få råda, då hinner väl hela
den första generationen av nazister dö ut, innan denna fråga kommer till någon
realbehandling.

De borgerliga reservanterna ha vidare sagt, att man skall gå domstolsvägen.
Statsrådet Mossberg har mycket övertygande påvisat, att den utvägen inte
räcker. Hänvisningen till s. 12 är mycket bra. När den polissadist, som pryglade
de anhållna i Stockholm, alltjämt är kvar i tjänst med högsta domstolens
nåde, borde detta vara bevis nog för domstolsvägens otillräcklighet.

De borgerliga ha vidare kört fram oavsättlighetsprincipen. Jag tror att herr
Hubbestad inte mindre än tio gånger talade örn objektivitet. Just det faktum
att domare, åklagare och poliser äro oavsättliga skulle på något underligt sätt
ställa dem ovan stridsvimlet och göra dem objektiva. Säger inte hela vår erfarenhet
från dessa krigsår att den föreställningen är falsk? Är det icke just
bristen på objektivitet hos många av de oavsättliga tjänstemännen, som väckt
oppositionen hos den svenska folket? När den svenska hemliga polisen lät de
nazistiska spioncentralerna på Östermalm arbeta i fred och bara vände sig åt
det andra hållet, och när underrättelsetjänsten till förmån för de allierade straffades
minst tio gånger strängare än underrättelsetjänsten till tyskarna •— örn
denna sistnämnda nu överhuvud taget bestraffades — då var det dåligt ställt
med objektiviteten.

Oavsättlighetsprincipen befriar ingen tjänsteman från politiska fördomar
och från subjektiva meningar. Man säger från borgerligt håll att man icke vill
ge rum för godtycket. Är det inte i stället så, att just oavsättligheten ger fritt
spelrum för godtycket? Lojala tjänstemän, som kunna sitt arbete och sköta det,
behöva icke någon oavsättlighetsprincip. Införandet av oavsättligheten var

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts./
kanske en gång ett framsteg i samhällsutvecklingen, men den principen är nu
icke förenlig med ett demokratiskt system, som icke tillerkänner någon särskilda
privilegier. Oavsättlighetsprincipen har i princip blivit ett skydd för de
illojala och odugliga.

De borgerliga gjorde i valrörelsen en stor kampanj mot statsdriften. De hävdade,
att statsdrift alltid medför byråkrati. Så fort en person kommer i statstjänst
blir han mer eller mindre oduglig. Här marschera i dag samtliga borgerliga
partier upp till försvar för att staten beträffande sina anställda skall tilllämpa
en princip, som en privat företagare aldrig i livet skulle godkänna för sina
företag, den principen, nämligen att de olämpliga och illojala, under förutsättning
att de kunna skydda sig från en dom på straffarbete, skola behållas i sin
tjänst och få livstids försörjning.

Statsrådet Mossberg erinrade örn att ända fram till 1925 gällde den regeln,
att polischefer utan vidare kunde avskeda poliser, som enligt deras mening satte
aktningen för polistjänsten i fara. Jag betvivlar storligen att de bästa av vårt
lands polismän äro trakterade av den borgerliga hjälpen, ty örn något drar ner
polisens anseende i detta land så är det just denna strävan att hålla kvar demokratiens
fiender, att hålla kvar de odugliga elementen. Jag tror att de verkligt
demokratiska poliserna vilja ha infört ett system, som ger möjlighet att
rensa bort rötäggen från kåren för att därmed ge kåren ett bättre anseende.
Undra på att aktningen för kåren sjunker, när de borgerliga gå emot till och
med de blygsamma förslag, som regeringen här lagt fram.

Statsrådet Mossberg talade om, att domstolarna dra sig för att avskeda polismän
med tanke på att deras familjer komma i ömmande omständigheter, detta
oavsett örn vederbörande begått grövre förseelser eller ej. Svenska folket kan
nog härvidlag inte underlåta att anställa vissa jämförelser. Det är bara ett
mycket litet skikt här i Sverige, som vunnit trygghet i anställningsförhållandena.
Arbetare avskedas utan vidare vid arbetsbrist. Det händer alltjämt i
denna dag att arbetare skickas från arbetsplatsen, därför att de varit aktiva i sin
fackliga organisation. Det parti, som jag företräder, eftersträvar sådana förhållanden,
att det både för arbetare och tjänstemän, som sköta sig, skall finnas
trygghet. Men vi kunna inte gå med på någon trygghet och oavsättlighet för
uppenbart illojala och olämpliga element.

De borgerliga ha inte alltid varit så känsliga för ömmande omständigheter i
familjerna. Herr Håstad, herr Holmström och alla andra, som varit uppe i debatten
och talat för den borgerliga reservationen, tillhörde dock dem, som år
1940 glömde inte bara statstjänarnas konstitutorial och de vanliga lagarna. De
glömde till och med bort grundlagen i sin iver att skärpa den politiska åsiktsförföljelsen.
Då var det inte så noga med statstjänarnas familjer, när de trakasserades
örn de inte läto sig ryckas med av psykosen under vinterkriget. De
borgerliga partierna, framför allt högern, villo gå ännu längre och ställa kommunisterna
och deras sympatisörer helt utom lagen. Örn det funnits någon
kommunistisk löjtnant, överkonstapel eller åklagare, är det troligt att någon av
dem skulle behållits i tjänst 1940? Den gången brydde man sig inte örn lagen.
Den gången klagade inte de borgerliga partierna. Statsrådet Mossberg erinrade
här örn att det var högern som hindrade att man den gången gick hårt fram
mot nazisterna. De borgerligas ömtålighet för familjerna och deras omsorg
örn tjänstemännens ställning ha alltid varit mycket enkelriktade och ensidiga.
Lika ivriga som de då voro att förbjuda det kommunistiska partiet lika ivriga
äro de nu att försvara nazisterna.

Utöver vad statsrådet Mossberg här anförde kan jag tillägga, att det nu är
officiellt känt att det egentligen var full enighet mellan samlingspartierna örn
att förbjuda det kommunistiska partiet och några nazistiska grupper, men att

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
det hela sprack just på att högern inte ville vara med att förbjuda det starkaste
nazistpartiet.

Vad är då orsaken till denna ensidighet? Jag kan inte finna någon annan
förklaring, än att det dock inom borgarpartierna samtidigt med fientligheten
mot arbetarklassens vänster, finns en viss släktkänsla med nazismen, som man i
allmänhet försöker förneka, men som lyser fram i sammanhang som dessa.

Det var också mycket värdefullt att få veta vad folkpartiets antifascistiska
deklarationer voro värda. När det gäller en så pass enkel sak som att befria
polisen från element av det slag, som statsrådet Mossberg nyss gav exempel på,
då sluter folkpartiet upp vid högerns sida på den svenska silkefronten. Det är
för resten en internationell företeelse att borgerligheten håller igen när det
gäller räfst med nazisterna. Ute i Europa finnas dock vissa undantag härifrån.
Här i Sverige tycks det inte finnas några undantag i den borgerliga samlingen
i detta avseende. Sverige är det enda land, utom Spanien och Grekland,
som icke kriminaliserat nazismen. Nazistfaran är icke slut i Sverige. Den blir
bara värre, örn man fortsätter med detta dalt med nazisterna.

Vi kommunister äro också kritiska mot regerings förslaget, men av en helt
annan anledning. Vi notera, att till och med utskottet funnit det olustigt att
poliser, som på grund av att de äro nazister eller gjort sig skyldiga till någon
annan förseelse kommit på avgångsstat, skola beredas lysande löneförmåner
utan att de behöva arbeta för dem. Nazisterna ha det verkligen bra förspänt
i detta land. Örn de bara underlåta att begå brott, som ge dem straffarbete,
kunna de ge fritt utlopp åt sina böjelser i övrigt och ostört arbeta för nazismens
kriminella syften, ty nazismen är en kriminell rörelse och inte en politisk
sådan. Det kan inte hända dem något värre än att de få en god arbetsfri inkomst.
Vi se i propositionen att de till och med kunna komma i en bättre
.ställning än de lojala. I det anförda exemplet påvisas, att en lojal polisman
kan flyttas till lägre dyrort. De illojala nazister, som åtnjuta full tjänstepension,
kunna med polischefens tillstånd till och med få ta andra anställningar
och därigenom erhålla en högre sammanlagd lön. En hederlig och lojal polisman,
som blir sjuk och tvungen att ta förtidspension, hail får pensionsbeloppet
högst avsevärt minskat, örn avgången sker före pensionsåldern. Men om en
polisman kläder sig i stövlar och hakekors, ropar »Följ Lindholm» och organiserar
nazistgrupper under arbetstid, då får han det mycket bättre ekonomiskt
sett än den som på grund av sjukdom blivit förtidspensionerad. Man kan icke
anföra några skäl till försvar för denna särbehandling.

Statsrådet Möller yttrade i går kväll i första kammaren, att en demokrati,
som gör sina dödsfiender till skyddsvakt, är skrattretande. Ja, det är sant.
Men så skrattretande var tyvärr den svenska demokratien under krigsåren.
Statsrådet Möller yttrade vidare, att samlingsregeringen vid krigsfall hade för
avsikt att häkta en del opålitliga element, och att det var skrattretande att
tänka sig att då uppdra åt nazistisk polis att häkta sina egna meningsfränder.
Jag ser inte statsrådet Möller närvarande här i kammaren. Jag hade annars
tänkt fråga honom, örn det verkligen hade blivit så skrattretande, i fall vi fått
ett krigsfall. Mycket tyder nämligen på att demokratiens fiender som skyddsvakt
i stället skulle ha kommit på den idén att häkta regeringen. Så gick det
till litet varstans i världen. Så allvarligt var läget då. När man nu^ äntligen,
två år efter krigsslutet, skall ta bort de opålitliga elementen, finna vi kommunister
det icke skrattretande utan sorgligt att det bereds arbetsfri inkomster
åt de nazistiska elementen under hela deras återstående liv och att de på det
sättet premieras för sin illojalitet mot demokratien.

Kommunisterna skulle således helst ha velat yrka avslag och lägga fram
ett bättre förslag. Vi veta emellertid vilka restriktioner, som bestämmelserna

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid -polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
Ilar uppställa, och att det inte i dag finns någon reell möjlighet att driva igenom
ett annat förslag. Under sådana förhållanden äro vi tvungna att gå med på
regeringens förslag med dess brister. Det enda alternativet till regeringens förslag
är borgarnas att icke göra något alls, d. v. s. att konservera nazismen inom
polisen och på andra områden.

Kommunisterna tänka dock inte låta det hela vara med detta. Det talades örn
opinionsbildning och opinionens återhållande verkan. Ja, herrar Mossberg, Håstad,
Holmström och ni andra som deltagit i denna debatt, vi kommunister tänka
svara för en helt annan opinionsbildning, nämligen en pådrivande opinion, som
verkligen vill ha renlighet och anständighet inom demokratiens skyddsvakt. Yi
vilja inte veta av den förunderliga »renlighet» som praktiseras inom herrar
Lindhagens och Hermans berömda tvättinrättning för brunskjortor. Jag tror,
att man på grundval av de löner, som här föreslås bli utbetalda som en premiering
av de opålitliga elementen, skall kunna skapa ett mycket starkt underlag
för opinionsbildningen mot hela oavsättlighetsprincipen och för en grundlagsändring
i detta avseende. Vi kommunister vilja inte veta av någon livstidsförsörjning
av nazistiska element i statstjänst. Vi hävda visserligen, att så långt
det ur demokratisk synpunkt är riktigt skall den enskilde ha trygghet i sitt
arbete och i sin tjänst. Men denna trygghet måste vägas mot det svenska folkets
krav på trygghet mot de quislingelement, som öva skadegörelse inom den demokratiska
ordningsvakten. Vi vilja rensa ut dem, inte bara därifrån utan från
alla delar av demokratiens statsapparat.

Herr Holmström, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr Johansson i Stockholm, att han
tydligen inte uppfattat vad jag sagt, när jag stått i talarstolen tidigare under
denna debatt. Jag och mina meningsfränder vilja inte veta av några nazister
inom poliskåren och för övrigt inte på några andra håll heller inom statsförvaltningen,
ja överhuvud taget vilja vi inte alls veta av opålitliga element
av vad slag de än äro.

Vi ha sålunda inte gått till aktion mot detta lagförslag för att försvara
nazisterna. Vi ha endast velat försvara rättssäkerheten.

Herr Johansson i Stockholm erhöll likaledes ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag nöjer mig med att gentemot herr ''Holmström påpeka,
att konsekvensen av reservanternas yrkande dock blir att nazisterna bli
kvar inom poliskåren.

Vidare anförde:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! När man tar del av detta utskottsutlåtande
och jämför det med reservanternas ståndpunkt, finner mani att det
råder enighet örn att det är nödvändigt att göra något för att få bort de
olämpliga elementen inom polisen. Jag läser således inte detta aktstycke på
det sätt, som herr Johansson i Stockholm, vilken tycks finna en hel del saker,
som det inte alls star ett ord örn i utlåtandet. Jag kan nämligen inte se att
reservanterna gjort något som helst uttalande, som berättigar till den slutsatsen,
att man skulle vara villig att söka skydda samhällsskadliga poliser,
d. v. s. att man skulle skydda nazister och andra opålitliga element. Tvärtom
råder det fullständig enighet mellan utskottets alla ledamöter örn att man bör
ha vidgade möjligheter för en utrensning bland polispersonalen. Det är i fråga
örn sättet för utrensningen som meningarna gå isär. Majoriteten vill lägga
avgörandet i Kungl. Maj :ts hand medan reservanterna i rättssäkerhetens intresse
önska ett domstolsliknande förfarande.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

De exempel på olämpligt uppträdande som här dragits upp i debatten
och som avse polismän, vilka förgripit sig mot anhållna, ha knappast någonting
med denna meningsskiljaktighet att skaffa. Är det på det sättet att
tjänstemän, som begått brottsliga gärningar, inte kunna straffas tillräckligt
strängt och att man ej har möjlighet att göra sig kvitt dem, som på det sättet
visat sig olämpliga, bör väl den närmaste åtgärden ändå vara att man skärper
lagstiftningen i detta avseende. För egen del vill jag här erkänna, att jag
inte alls har någonting emot att man på en sådan punkt genomför en väsentlig
skärpning av lagstiftningen. Om det sker ett övergrepp, bör detta straffas
strängt. Vi veta alla, att det många gånger kan vara rätt svårt att bevisa
att ett övergrepp skett, och just därför är det nödvändigt att beivra strängt
då det verkligen finns bevis. När jag nu framhållit att det finns åtskilliga
polismän som äro olämpliga, anser jag mig för att icke några missförstånd
skola uppstå böra påpeka att jag har den uppfattningen att rötäggen äro tämligen
fåtaliga och att intet tyder på att de inom polisen äro flera än inom
andra tjänstemannagrupper.

Meningsbrytningarna mellan majoritet och minoritet gälla ju som jag nämnt
formerna för utrensningen. Majoriteten vill följa propositionens förslag och
lägga i en administrativ myndighets hand att skilja ut olämpliga befattningshavare
bland poliserna. Minoriteten, alltså reservanterna, anser inte detta vara
en betryggande väg, varför de i stället föreslå ett domstolsliknande förfarande.
De vilja ha garantier för objektivitet och vilja eliminera möjligheterna
till godtycke.

Att majoriteten stannat för en linje som icke tillräckligt beaktar rättssäkerheten
torde åtminstone delvis bero på en felaktig problemställning. Samma
fel vidlåder tyvärr det föredragande statsrådets problemställning i propositionen.
Han sätter å ena sidan intresset av att man har polismän, som icke
äro olämpliga, mot å andra sidan tjänstemännens intresse av att vara trygga
i sin tjänst. Det är såvitt jag förstår en alltför snäv problemställning — den
täcker inte hela saksammanhanget. Man bör väl sätta å ena sidan intresset
av att polismännen äro lämpliga för sin befattning och å den andra sidan
både polismännens intresse av trygghet jämte allmänhetens intresse av samma
sak, och det sista är det väsentliga i detta sammanhang. Polismännen böra
lia en sådan ställning, att allmänheten kan räkna med att de objektivt komma
att tillämpa gällande bestämmelser och förordningar — även om detta ej passar
en sittande regering — så att allmänheten inte behöver känna sig utsatt för
godtycke. Tjänstemännens trygghet skall alltså icke i första hand ges i deras
eget intresse utan i allmänhetens. De fördelar som detta innebär för tjänstemännen
själva är närmast att betrakta som en reflexverkan av en ordning som
är nödvändig för att garantera allmänhetens trygghet. Det är ungefär likadant
med oss själva här i riksdagen — vår immunitet är inte given för
vår egen skull, utan för att svenska folket skall kunna vara tryggt för att
vi i det ögonblick då vi skola fatta viktiga beslut verkligen ha möjlighet att
finnas här och inte råkat ut för godtyckliga åtgärder i en kritisk situation,
något som naturligtvis inte inträffar varje dag, men som ändå kan inträffa
och då kan få mycket ödesdigra konsekvenser.

Vådorna för allmänheten av att poliserna inte äro skyddade mot godtycke
kail man säga äro av två slag. För det första kan man räkna med att polismännen
som känna till att ett avsättningsinstitut finns kunna få något böjligare
rygg och vara litet mer lyhörda för önskemål från högre ort, även om
de själva skulle anse. att dessa önskemål inte stå i full överensstämmelse med
gällande bestämmelser. För det andra — och det tycker jag är en mycket
större fara — kan det hända att en regering kan använda detta instrument

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
i en kritisk situation på det sättet, att de avskeda en rad av polismän under
motivering, att statens intresse så kräver, och sedan sätta in lämpliga hejdukar
i deras ställe. Jag behöver inte påminna kammarens ledamöter örn att ett
sådant förfaringssätt tillgripits i främmande länder. Såvitt jag förstår beaktar
man inte tillräckligt trygghetskravets hela innebörd. Polismännen måste
ha en tryggad ställning för att allmänheten skall kunna känna sig trygg.
Jag tycker f. ö. att det är en genomgående företeelse i vårt land, att man
inte värderar rättssäkerheten, denna kostbara pärla, medan man har den.

Man kan inte komma ifrån de vådor jag här velat peka på genom att i
likhet med statsrådet Mossberg tala om syftena med detta förslag. Dessa
äro lovvärda, men det är inte det som är avgörande. Det är väl ändå frågan
örn huruvida lagens avfattning blivit sådan, att man kan säga, att den är
ägnad att verka på ett visst sätt. Jag betvivlar inte, att statsrådet Mossberg
har ett gott syfte med lagen, men vem garanterar, att den som
skall tillämpa lagen örn 10 eller 20 år har samma goda syfte? Jag är övertygad
örn att örn statsrådet Mossberg skall tillämpa lagen kommer det att
ske med den försiktighet och måttfullhet han talat om, men jag är inte lika
övertygad örn att så blir fallet i varje annan situation, och statsrådet Mossberg
vill säkerligen inte heller ge några garantier för framtiden — det vore alltför
verklighetsfrämmande.

Jag vill säga ett par ord till herr Johansson i Stockholm. Han sade sig
ha fått den uppfattningen, att de borgerliga vid krigsutbrottet ville ställa
kommunisterna utanför lagen. Jag vill inte yttra mig om huruvida denna
uppfattning är riktig, men låt oss anta att den är riktig. Örn de borgerliga
då suttit i regeringen och haft en lag sådan som den nu föreslagna, kan
man inte då tänka sig, att sådana polismän, som inte varit tillräckligt villiga
att idka klappjakt på herr Johanssons meningsfränder, hade blivit ersatta
med villigare redskap?

Herr Lundqvist: Herr talman! Den föregående ärade talaren har ju betygat,
att man kan lita på att den nu sittande regeringen kommer att handha denna
nya befogenhet på ett sätt, som kommer att tillfredsställa befattningshavarna.
Vi böra med tacksamhet notera detta, och det är åtminstone min förhoppning,
att det allt framgent skall finnas en regering av denna kulör.

Jag har emellertid närmast begärt ordet av den anledningen att denna nya
lagstiftning inte enbart berör de statsanställda utan även i ganska stor utsträckning
de kommunalanställda. Såsom läget är för närvarande är det av
ganska stor ekonomisk betydelse för kommunen, örn man vill förtidspensionera
en tjänsteman och införa något som liknar en övergångsstat. I det föreliggande
förslaget ställer man i detta fäll i utsikt, att .staten skall påtaga sig kostnaderna
för denna övergångsstat, och det böra ju kommunerna vara tacksamma för.

Såsom reservanterna ha påpekat har det under de senaste åren rått lugnare
förhållanden än när 1942 års beslut fattades. Det är så sant som det är sagt,
men vi böra också ha lärt någonting av de mörka, hårda åren i början av 1940-talet, då det var verkligt bekymmersamt att ha ansvaret i kommunerna. Då
var inte alltid förtroendet ömsesidigt mellan ordningens handhavare och myndigheterna,
men vi fingo i alla fall dras med dessa förhållanden. Av den anledningen
böra vi väl nu under lugnare förhållanden söka skapa en ordning
som gör, att vi kunna känna oss trygga för den händelse vi på nytt skulle råka
i en liknande situation.

Jag är av den uppfattningen, att örn en tjänsteman lagligen fullgör sin skyldighet
innebär vad som här föreslagits icke någon försämring i hans ställning.
Jag är övertygad örn att de organ, som förfäkta befattningshavarnas intres -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
sen, skola se till att vederbörlig rättvisa skipas. Jag tror inte heller att kommunerna
kunna missbruka denna möjlighet, eftersom Kungl. Majit skall pröva
vad som föreslås och betala de kostnader, sorn föranledas av en befattningshavares
överförande till övergångsstat. Min personliga uppfattning är också,
att kommunerna inte velat avskeda en befattningshavare, även örn denne gjort
sig skyldig till sådana förseelser att man bort göra det. Man har i stället, såsom
framgår av motiveringen i propositionen och som också statsrådet understrukit
i debatten, tagit hänsyn inte bara till befattningshavaren själv utan även
till hans familj och försökt ordna det på bästa sätt. I den stad, där jag är verksam,
uttalade vi oss, när vi behandlade betänkandet örn polisväsendets förstatligande,
för ett sådant förstatligande. Vi hade delvis den tanken, att örn en
befattningshavare vid något tillfälle misskött sig, kan man överföra honom
till någon annan ort, där han kan återvinna förtroendet och där han kan trivas.
Som det nu är, tar man ju ofta hänsyn till befattningshavarens ställning och
till familjens beroende av hans inkomst, och örn man inte kan överföra honom
till någon annan ort får han gå kvar i tjänsten, och det uppstår då lätt en otrevlig
spänning mellan honom och allmänheten. Jag har den uppfattningen, att
ett genomförande av det föreliggande förslaget i vissa fall kan vara av stort
värde för både befattningshavarna och samhället, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Då statsrådet Mossberg för någon
tid sedan avlämnade denna proposition till riksdagen, drogo säkert många medborgare
en lättnadens suck. I synnerhet vi, som ha erfarenhet av vad det innebär
att ha mindre lämpliga poliser, böra i dag uttala ett hjärtligt tack till statsrådet
Mossberg för att han givit riksdagen tillfälle att på ett rent officiellt
sätt behandla detta förslag. Det fanns nämligen en tid, då småfolket betraktade
polisen som sin fiende, men utvecklingen har sedan gått i en annan riktning.
Innan nazismen började sprida sig hade man, ej minst i våra städer, lyckats
skapa förtroende mellan allmänheten och polisen. De nazistelement vi haft att
dras med under senare år ha emellertid bidragit till att skapa ett motsatt förhållande,
och man använder icke överord örn man säger, att dessa nazister, som varken
talat eller skrivit på det sätt som statsrådet Mossberg här talar örn, förgifta
atmosfären omkring sig. En annan sak är, att örn vi inte hade haft den ledning
vi lyckligtvis haft, skulle förhållandena ha tett sig på ett helt annat sätt. Tackvare
en förnuftig ledning har denne polisman satts litet vid sidan, men det
räcker inte. Denne, som kan skriva och säga praktiskt taget vad som helst örn
det svenska samhället, skall gå med sabel vid sidan och vakta fredliga medborgare
i en liten småstad. Det kan därför inte vara annat än lyckligt att antaga
det förslag, som här föreligger. Yi böra betänka, att det här gäller att bota en
sjuk människa på ett smärtfritt sätt — att dessa människor inte äro friska torde
vara ställt utom allt tvivel. Jag vill därför nöja mig med att uttala min
glädje över att det nu kan bli slut på det tillstånd, som varat länge nog och
som så många hederliga medborgare sett som en fasa.

Tack, statsrådet Mossberg!

Herr Hedlund i Hådom, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Av den föregående talarens anförande får man närmast den
uppfattningen, att valet mellan utskottsförslaget och reservationen är detsamma
som ett val för eller emot att behålla nazistiska polismän. Jag kan inte
begripa en sådan ståndpunkt. Det är ju på det sättet, att både utskottsmajoriteten
och reservanterna vilja lia bort olämpliga polismän, men reservanterna
vilja dessutom lia vissa garantier emot godtycke.

92 Nr 42. Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)

Ungefär enahanda anmärkning skulle jag vilja rikta till statsrådet Mossberg.
Han framförde i stort sett samma synpunkter när han drog det där brevet från
en polisman. Brevet är i och för sig intressant men det saknar betydelse för den
egentliga tvistefrågan här, nämligen huruvida man skall ha ett förfarande som
lämnar skydd emot godtycke eller inte.

Härpå anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Det var ett par yttranden av herr Holmström
och herr Håstad som föranledde mig att begära ordet. De uppehöllo sig särskilt
vid att de uppträdde och slogos för rättssäkerheten för tjänstemännen,
och så åberopade man grundlagen, konstitutionsutskottet och lagutskottet. Behöver
man se saken på det sättet? Är det inte så, att tjänstemännen som kår
närmast vore betjänta av att denna lag kommer till stånd och det inrättas en
övergångsstat? Jag skall strax återkomma till det. Jag har varit med örn att
bär antaga åtskilliga lagar, då man har åberopat grundlagen, den demokratiska
friheten och allt möjligt som argument mot dessa lagar. Vi ha varit
tvungna att antaga dessa lagar. Transportförbudet mot vissa tidningar tog
man som en. åtgärd som man var tvungen till av krigsförhållandena. Jag tänker
emellertid särskilt på uniformsförbudet och förbudet mot privat beväpnade
kårer och vilka väldiga, debatter vi då hade. Vilka fördelar ha vi inte haft av
att dessa lagar kommo till stånd? Varför kan man inte se också detta såsom en
sorts skyddslagstiftning?

Man slåss för rättssäkerheten bland tjänstemännen, men vad gäller det här?
Det är medborgarnas rätt det gäller, det är allmänhetens rätt gentemot sådana
tjänstemän som man anser ha förgripit sig på allmänhetens rätt. Jag hänvisar
till över ståthåll ar ämbetets skrivelse på s. 11 och 12, där man åberopar vissa
förhållanden inom polisväsendet i Stockholm. Jag tar bara två fall. I ett fall
har en polisman av underrätt dömts till avsättning för att han underlåtit att efter
order anhålla och till straffanstalt införa efterlyst person utan i stället underrättat
personen i fråga, att han vore eftersökt av polisen. Högsta domstolen
fastställde visserligen underrättens beslut, men av nåd nedsattes dock straffet
till mistning av tjänsten under sex månader. I ett fall dömdes en befattningshavare
till böter och avsättning för misshandel av anhållen. Överrätt upphävde
emellertid underrättens beslut och ådömde honom i stället för avsättning mistning
av tjänsten under viss tid.

Varför gå de högre domstolarnas domar i den riktningen? Jag antar det beror
därpå, att man inte vill ställa en människa och hans familj på bar backe
av den anledningen att han burit sig illa åt. Vore det inte då ur allmänhetens
och medborgarnas. rättssäkerhetssynpunkt bra örn man hade en praktisk anordning,
där nian inte behövde taga hänsyn till att denne persons familj hotar
att falla fattigvården till last eller inte har möjlighet att existera, om man
skall tillämpa lagarna i den utsträckning som är berättigat? örn en sådan
övergångsstat finns, behöva domstolarna inte taga hänsyn till de ekonomiska
•förhållandena utan kunna helt enkelt förklara, att karlen är oduglig att vara
polisman eller ordningens upprätthållare och därför skall han mista sin tjänst.
Jag betraktar denna lagstiftning just ur den synpunkten.

Herr Håstad: Herr talman! Med anledning av vad herr Hällgren här sagt
vill jag framhålla, att jag inte har sett denna fråga uteslutande eller ens huvudsakligen
ur tjänstemännens synpunkt. Jag yttrade i mitt första anförande
bland annat, att om det skulle förhålla sig så, att en person skall skiljas från
sin tjänst på grund av exempelvis svårartad misshandel, är det för mig mycket
diskutabelt örn han förtjänar att överföras till övergångsstat. Man kan

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Avgångsstat för befattningshavare vid •polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
också tänka sig politiska ställningstaganden, som kunna leda till samma slutsats.

Jag har sett denna fråga ur rättssäkerhetens synpunkt, i den meningen att
det är den stora allmänhetens intresse det bär gäller — allmänhetens intresse
av att vår ämbetsmannakår och vår förvaltning äro oberoende. Förvaltningen
är dock vår styrelses ryggrad, och ju större förvaltningen blir med hänsyn till
den allmänna politiska utvecklingen, desto viktigare är det att vår tjänstemannakår
har en sådan ställning, att allmänheten kan vända sig till denna med
samma förtroende, med vilket den för närvarande kan vända sig till domstolarna.

Herr Hällgren: Herr talman! Bakgrunden till mitt anförande var, att det
finns tjänstemän som åberopa sig på just denna oavsättlighet för att trotsa
både förmän och allmänhet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets hemställan
och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionerna I: 385 och II: 583; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedlund
i Rådom begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr
Håstad votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 304, antager bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionerna I: 385 och II: 583.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och av kammaren godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 304, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tve -

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (Forts.)
kan kunna råda om omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 88 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn ny
ångpanneanläggning vid Tumba pappersbruk; och

nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ny övergångsplan
för riksbanken, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna kanslideputerades memorial, nr 2, med
tillämpningsföreskrifter angående riksdagsmännens resor.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde
till staden m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Byggande av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 307, i anledning av Kungl. Majlis
Propositioner angående byggande av en storflygplats m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 379 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 15 november
1946, föreslagit riksdagen att dels besluta, att en storflygplats skulle anläggas
vid Halmsjön, dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 såsom kapitalinvestering i luftfartsfonden anvisa följande investeringsanslag,
nämligen till Mark till landningsfält för flygplan 3 000 000 kronor,
till Belysningsanläggningar för luftfartsleder 100 000 kronor, till Radiofyrar
för luftfarten 200 000 kronor samt till Byggande och förbättring av flygplatser
9 500 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom första kammaren av herr Elowsson väckt motion (I: 392), vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen nr 379 samt besluta att
hos regeringen hemställa örn ny utredning för storflygfältets eventuella förläggande
till fälten vid Åhus,

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Torp väckt motion

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
(11:593), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avslå propositionen nr
379 i vad den avsågo anläggande av en storflygplats vid Halmsjön och anvisande
av medel till dess påbörjande.

'' -»**«• r - ~r - •*—’ T”“*’«(='' 1S

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:392 och II: 593,

I. besluta, att en storflygplats skulle anläggas vid Halmsjön;

II. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 såsom kapitalinvestering
i luftfartsfonden anvisa följande investeringsans]ag, nämligen till
Mark till landningsfält för flygplan 3 000 000 kronor, till Belysningsanläggningar
för luftfartsleder 100 000 kronor, till Radiofyrar för luftfarten 200 000
kronor samt till Byggande och förbättring av flygplatser 9 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Rubbestad, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
matte, i anledning av motionerna I: 392 och 11:593, avslå Kungl. Majis förslag
samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn ny utredning för storflygfältets
eventuella förläggande till västra eller södra Sverige;

2) av herrar Karl Andersson och Gustaf Karlsson, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava annan i reservationen angiven lydelse;

3) av herr Hesselbom, utan angivet yrkande; samt

4) av herr Mårtensson, likaledes utan angivet yrkande.

Utskottetes hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Som framgår av detta betänkande har jag
här avgivit en reservation, vari hemställes att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition och i stället i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
örn förläggning av denna storflygplats till lämplig plats i västra eller
södra Sverige. Jag har nämligen den uppfattningen, att vår mesta internationella
trafik går väsentligen västerut till England och Amerika men också
söderut till länderna i Mellaneuropa och södra Europa och att vår förbindelse
åt öster inte är av den storleksordning, att den kan jämföras med vår trafik
västerut. Då har jag funnit det synnerligen irrationellt att man skall förlägga
ett dylikt storflygfält nordost eller öster örn Stockholm. Alltså, man kommer
från England eller Amerika, far över en stor del av Sverige och landar i östra
delen av landet. Jag tycker det är synnerligen irrationellt, och dessutom är
det ju på det sättet, att den flygplats, som nu är påtänkt, enligt min mening
inte är av det ideala slag som man skulle önska. Jag var med statsutskottet
och besåg platsen, och jag blev synnerligen överraskad, då jag fick se terrängen
därute. Det var myrmark, som visserligen var odlad, och det var stora
höjder beväxta med väldig skog, som man nu ämnar avverka, varefter man
skall utjämna denna kuperade terräng till slät mark. Det säger sig självt, att
detta kommer att medföra oerhörda kostnader, och propositionen angiver ju
också en kostnad av cirka 90 miljoner kronor. Men inte nog med dessa 90 miljoner,
utan vi fingo i statsutskottet uppgift örn att det för vägbyggnader skulle
tillkomma cirka 35 miljoner kronor. Det skulle alltså bli en sammanlagd kostnad
av 125 miljoner kronor.

Det fordras en oerhörd mängd dagsverken för att iordningställa detta område,
som skall vara färdigt inom ett fåtal år. Det skall visserligen blott vara
150 man i arbete under den första tiden, men sedan skall arbetsstyrkan utökas
till bortåt ett tusental man. Då vi veta, hur ansträngd vår tillgång på ar -

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
betskraft är, så förstår man att detta blir en ytterligare belastning till den
arbetskraftsbrist som vi redan ha. Det är självklart att vi nte i bygderna
mycket hellre skulle se att denna arbetskraft i stället användes till anläggning
och förbättring av vägar, ty sedan staten övertagit vägväsendet har detta blivit
i hög grad eftersatt. Därför är det ett allmänt önskemål, att då det finns
arbetskraft och pengar bör man avsätta dem till förbättring av vägväsendet.
Jag för min del anser att det är bra mycket bättre att i nuvarande läge ordna
med den saken.

Därtill kommer den olämpliga plats för flygfältsförläggning, som enligt
min mening detta halmsjöprojekt är. Vi ha bra mycket bättre fält till förfogande
i västra Sverige. Det finns i utredningen anvisat ett utmärkt fält i närheten
av Trollhättan, som redan till viss del är utbyggt för flygväsendets räkning.
Det är redan nu mer än 1 000 meter i fyrkant, och det står i propositionen
att det kan utvidgas till mellan 4 000 och 5 000 meter i längd åt vilket
håll som helst. Där menar jag är det lämpligaste stället att förlägga ett flygfält.
Det ligger intill Trollhättans stad med synnerligen goda förbindelser till
Göteborg, dit man kan komma på 40 eller 50 minuter och där man sedan kan
ta flyg till Stockholm och vara där inom samma tid som det tar för bilarna att
från halmsjöflygfältet taga sig in till Stockholm. Halmsjöfältet ligger nämligen
ungefär 5 mil från Stockholm, och det tar alltså en betydande tid att med
bil taga sig hit.

Det är självklart, att detta jämna fält vid Trollhättan passar till storflygfält.
Det är ett mönster för ett flygfält och drar enligt min mening inte hälften
så stora utbyggnadskostnader som halmsjöfältet kommer att göra. Jag tycker
därför att det vore lämpligt att man prövade denna fråga en gång till. Vi
känna ju till, att det varit utredningar gång efter annan och varje gång ett
nytt förslag framkommit har det alltid funnits starka krafter, som velat realisera
förslaget. När sålunda väsbyfältet var på tapeten propagerades väldigt
för att det skulle utbyggas, och det var också mycket nära att regeringen accepterat
det förslaget, men slutligen kom man till insikt örn att det inte var det
mest lämpliga. Nu har man kommit med halmsjöprojektet. Genast äro samma
starka krafter i rörelse för att förmå statsmakterna att antaga detsamma.
Men jag tror att det skulle vara klokast av riksdagen att avslå detta förslag
nu och gå in för ytterligare utredning, som kanske besparar staten hälften av
det belopp man är villig att lägga ned på halmsjöfältet.

Herr talman! Jag skall inte hålla på längre. Detta är de synpunkter som
gjort att jag avgivit min reservation, och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag har inte till alla delar kunnat ansluta
mig till utskottets motivering, och därför har jag avlämnat en blank reservation.
Men jag tror inte att det skulle vara en klok politik att försöka hindra utvecklingen
på kommunikationsväsendets område, och detta vare sig det gäller
flyget, järnvägarna eller övriga kommunikationsmedel. Med den utveckling som
flygtrafiken har tagit under de senare åren tror jag det blir nödvändigt att
förr eller senare anlägga flygfält, som äro avpassade efter denna ökade trafik.

Då det vidare skall anläggas ett storflygfält här i landet, så skulle det väl
ändå se ganska egendomligt ut om detta storflygfält skulle läggas inom någon
annan landsdel än i närheten av huvudstaden. Jag kan därför inte dela herr
RubbestacLs uppfattning att detta storflygfält borde förläggas i Västsverige
eller södra Sverige. Men jag tror att det inom en icke alltför långt avlägsen
framtid kommer fram förslag örn utbyggande av flera flygfält här i landet,
och då kan ju den fråga som herr Rubbestad här var inne på örn förbättring

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
eller anläggande av större flygfält även inom andra områden, exempelvis inom
Västsverige vara lämplig att framföras.

Men ornang i stort sett är ense med utskottet att här bör anläggas ett storflygfält,
så, uppstår ändå den frågan, om det kan vara lämpligt att sätta i gång
med ett så omfattande arbete vid en tidpunkt, när det råder brist på arbetskraft
och på materiel. Det förhåller sig ju på det sättet, att såväl arbetsmarknadskommissionen
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under senare tid har
nedlagt ett,flertal både väg- och hamnarbeten för att flytta över arbetskraft till
andra områden. Det kan ifragasättas, örn en alltför kraftig inskränkning av
vägarbeten, brobyggnader o. s. v. icke kan komma att medföra stora svårigheter,
framför allt för motortrafiken, inom en snar framtid. Jag kan i detta sammanhang
icke heller underlåta att påpeka, att inom vissa delar av landet äro
förhållandena, när det gäller förbindelserna mellan olika orter, hart när olidliga.
Jag vill bara peka på en broförbindelse på västkusten mellan vissa öar i
havsbandet och fastlandet. Där hav frågan örn anordnande av broförbindelse varit
aktuell sedan lång tid — jag kan säga flera år tillbaka — men ännu kan
man icke se någon lösning av denna fråga. Örn icke denna lilla fråga örn en broförbindelse
mellan dessa öar i havsbandet och fastlandet bringas till sin lösning
inom en snar framtid, kommer det att inom detta område uppstå ett fullständigt
trafikkaos. Jag vill därför — även örn jag i stort sett kan ansluta
mig till utskottets förslag och kommer att rösta för detta, örn det skulle bli
omröstning —- göra en hemställan till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att han icke ägnar sin uppmärksamhet enbart åt de stora
frågorna, utan även tänker pa de små problemen och de små förbindelserna, som
i många fall äro av stor betydelse för de olika orterna här i landet. Jag vågar
uttala den förhoppningen, att arbetet nied anläggandet av detta stora flygfält
icke kominer att försvåra och fördröja utförandet av viktiga och nödvändiga
arbeten på andra områden, även örn dessa arbeten i förhållande till flygfältet
äro av betydligt mindre omfattning, men de lia ändå mycket stor betydelse för
respektive orter, som äro i verkligt behov av dessa förbindelser.

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag anser mig till en början böra
deklarera, vilket jag redan förut gjort i min motion i denna fråga, att jag
icke är principiell motståndare till flygtrafiken. Jag är i någon mån förekommen
av herr Rubbestad genom hans avslagsyrkande, men jag vill tillfoga,
att jag icke kan följa herr Rubbestad i hans yrkande om ny utredning.
Jag är icke ute och jagar efter någon ny plats åt storflygfältet. Det är
icke platsvalet jag riktar mig emot, utan mina betänkligheter äro av långt
allvarligare^ art. Dessa betänkligheter, som jag försökt redovisa i min motion,
äro både av ekonomisk art och motiverade av hänsyn till läget på
arbetsmarknaden och jämväl och framför allt av hänsyn till nödvändigheten
att något göres för våra inre kommunikationer.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att utskottet visserligen har
avstyrkt min motion men samtidigt i sak erkänt, att de synpunkter på de
inre kommunikationerna, som jag framfört i motionen äro riktiga. För att
rädda sig ur den intressekonflikt, som på det sättet har uppstått mellan å
ena sidan storflygplatsen och å andra sidan de inre kommunikationerna, har
man försökt ^att gå en balansgång mellan dessa intressen och sagt, att man
har ali förståelse för bägge intressena. Resultatet av denna balansgång har
just icke blivit lysande enligt min mening. Storflygplatsen är synnerligen nödvändig,
säger man, a ena sidan. Å. andra sidan äro, som jag nyss nämnde,
även de inre kommunikationerna värda allt beaktande.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 42. 7

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Om det nu vore så, att vi hade möjligheter att både tillgodose behovet av
flygplatsen och i full utsträckning våra inre kommunikationer, så skulle denna
debatt här i kväll vara fullständigt överflödig. Men att en sådan situation
skulle vara för handen, har utskottet, såvitt jag förstår, icke vågat förut—
skicka. Om det nu, som sannolikt är, befinnes, att vi icke kunna tillgodose
bägge dessa intresseriktndngar, så har riksdagen, örn den följer utskottet, icke
klart sagt ifrån åt vilkendera linje företräde bör ges, utan detta har helt
lagts i händerna på de tillämpande myndigheterna, och jag kail icke frigöra
mig från misstanken, att dessa myndigheter därvid komma att tolka utskottets
skrivning så, att storflygplatsen bör favoriseras på de inre kommunikationernas
bekostnad. Belysande i detta fall anser jag vara det faktum, att
utskottsmajoriteten icke har kunnat ansluta sig till det mycket måttfulla
förord för de inre kommunikationerna, som inneslutes i den reservation, som
har avgivits av herrar Karl Andersson och Gustaf Karlsson. Denna utskottsmajoritetens
motvilja mot ett även hovsamt framhållande av de inre kommunikationerna
måste rimligtvis resultera i att de tillämpande myndigheterna
anse det vara riksdagens önskan att storflygplatsen'' får prioritetsrätt.

Sedan jag avlämnade min motion, har jag vid ett par tillfällen blivit tillfrågad
av riksdagsledamöter, om det är så att jag vill stoppa utvecklingen.
Jag har svarat och jag svarar fortfarande, att det tvärtom är så att jag
vill hjälpa fram utvecklingen, ty det förhåller sig väl ändå på det sättet,
att goda inre kommunikationer och kommersiella trafikleder äro en nödvändig
förutsättning för utvecklingen. Påståendet att min motion skulle på något
sätt vara avsedd att utgöra en broms på utvecklingen utgör enligt min mening
ett oroande tecken på att icke alla av kammarens ledamöter äro fullt
på det klara med hur ansträngd situationen är i fråga örn våra inre kommunikationer.

När jag talar om inre kommunikationer tänker jag både på våra obygder och
på våra vägfattiga och isolerade områden. Jag tänker i det sammanhanget också
på våra smalspåriga järnvägar, som behöva utvidgas till att bli normalspåriga,
jag tänker icke minst på vårt landsvägsnät, som i närvarande stund
i stor utsträckning uppbär en trafik, som detta vägnät icke är byggt för.
Och landsvägarna bestå icke bara av själva vägkroppen. Det vore kanske icke
så farligt, örn vägbanan pressades litet hårt av de tunga fordon, som gå
fram där, men vägarnas svagaste punkter utgöras otvivelaktigt av de i vägarna
ingående konstarbetena, alltså våra tusentals broar och färjor. Det
syndas dagligen mot säkerhetsföreskrifterna, mot föreskrifterna örn hur tung
den trafik får vara, som går fram över broarna och färjorna. Det saknas
polispersonal och tekniska resurser för att utöva en effektiv kontroll över
att exempelvis icke färjorna belastas för hårt. Även örn det vore möjligt
att genomföra en rigorös kontroll av efterlevnaden av dessa föreskrifter,
skulle detta för övrigt medföra, att det ekonomiska livet i de berörda trakterna
bomme att bli fullkomligt förlamat.

Herr Mårtensson berörde ett brobyggnadsproblem nere på västkusten, därvid
han framhöll, att om icke någonting göres åt saken, så kommer det att
inträffa ett fullkomligt trafikkaos. Jag hade icke tänkt att vidröra det
problemet i mitt anförande, ty man skulle då möjligen kunnat få den uppfattningen
att uteslutande detta lokala problem hade varit drivfjädern för mitt
avslagsyrkade, men då nu herr Mårtensson har fört saken på tal, vill jag
komplettera hans framställning med en del upplysningar. Jag kanske först
bör säga, att jag icke betraktar detta som ett alldeles enastående exempel i
hela landet, då kanske det icke vore så farligt, utan jag förutskickar, att
många sådana exempel i olika variationer kunna uppletas.

Onsdagen elen 18 december 1946 em.

Nr 42.

Byggande av en storflygplats m. m. (Fores.)

Det exempel lian vidrörde gäller ett ökomplex med ett invånarantal av något
över 20 000 människor. Den överfartsmöjlighet till fastlandet som står
till buds för detta ökomplex består av två färjställe^ där färjorna, som för
övrigt äro exakt lika, äro dimensionerade efter den trafik, som gick fram
i början av 1920-talet, alltså för 25 år sedan. Färjorna äro fullständigt föråldrade
med hänsyn till den nuvarande trafikens tyngd. Det finns föreskrift
om högsta hjultryck på de fordon, som få tagas ombord på dessa färjor men,
som jag nyss framhöll, syndas det dagligen mot denna föreskrift. Det saknas
möjligheter, jag upprepar det, att effektivt kontrollera detta, och det
har inträffat olyckstillbud, och situationen är sådan, att man vilken dag
som helst kan nås av budet, att en olycka har skett vid någon av dessa färjor,
en olycka som inträffat genom att förtöjningsanordningarna brustit, att
fordon störtat i sjön och människoliv spillts.

Sadan är situationen, och detta exempel och många andra ha gjort, att jag
för min del _ ansett det vara viktigare att i första hand ägna sig åt de inre
kommunikationerna, innan man griper sig an med trafikproblem av den art,
som det är fråga örn i propositionen. Våra utlandsförbindelser och våra flygförbmdelser
i all ära — jag upprepar att jag icke är någon principiell motståndare
till flyget —- men om storflygplatsen skall realiseras myler sådana
ekonomiska förutsättningar, att man riskerar att betala pris i form av på
bristfälligheten av andra kommunikationer spillda människoliv, kan jag icke
vara med. Detta har givit mig anledning att frambära min avslagsmotion,
och jag skall därför, herr talman, sluta med att be att få yrka bifall till
min motion, som innebär avslag på den föreliggande propositionen.

Herr Dickson: Herr talman! Jag känner till att en representant för utskottet
om ett ögonblick på ett säkerligen mycket skickligare sätt än jag skulle
kunna det kommer att fördjupa sig i dessa problem. Jag skall därför bara göra
några små anmärkningar, framför allt i anledning av det av min mycket värderade
bänkkamrat herr Rubbestad nyss hållna anförandet.

Jag skall icke ingå pa ett prisande av alla hans goda egenskaper, men jag
skall nämna en av dem, och det är att han är principfast. En av de principer
han hyllar allra varmast är, att allt icke får centraliseras till Stockholm. Vid
samtal med honom i denna angelägenhet, som vi nu syssla med, har han bekant
tor mig, att anledningen till hans reservation helt enkelt var ett hyllande av
denna princip. Han har, det måste jag ju säga, ganska mycket camouflerat sin
innersta avsikt. Men jag tror, att han skall bestyrka vad jag sagt, om han blir
tili Hågad efteråt. Nu är emellertid det största felet med storflygplatsen vid
Halmsjön, att den skulle ligga för långt fran Stockholm. Möjligen skulle denna
omständighet, att flygplatsen dock blir belägen så långt från Stockholm, kunna
trösta min ärade vän så att han skulle kunna försona sig med tanken. Den
som studerar hans med berömvärd koncentration sammanfattade reservation
kan dar utläsa, att han vill ha en storflygplats, bara den icke ligger i Stockholm
och det önskemålet får han ju också tillgodosett, örn den blir belägen
vid Halmsjön Halmsjön ligger icke i Stockholm, utan — det måste jag ännu
en gang framhålla för långt från Stockholm för att idealet skulle vara nått.

hedan är det naturligtvis riktigt, som här har sagts av herr Mårtensson och
liven av herr Johansson i Torp, att tidpunkten för detta arbete är illa vald, som
det uttrycktes i första kammaren för en stund sedan, men vi lia icke möjlighet
att välja tidpunkten. Jag tror, att de flesta här i andra kammaren i värjo fall
lia klart för sig, att detta är en brådskande affär och att ett uppskov kan bli
ödesdigert. Därför är det nog nödvändigt, att man skyndar, och jag vill passa
på att här tacka kommunikationsministern för att han har kommit°med denna

100

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en stor flygplats ra. ra. (Forts.)
proposition redan nu till höstriksdagen, och jag ber honom glömma bort vad jag
sade för någon månad sedan i detta ärende, då jag icke var riktigt nöjd. Nu
förklarar jag mig fullt nöjd och därtill också tacksam.

Jag var, det får jag, herr talman, bekänna, ett ögonblick frånvarande i denna
Kammare och lyssnade på vad som tilldrog sig i första kammaren i denna fråga.
Där fördes till torgs åsikter av jag skulle vilja säga stenålderskaraktär på vissa
håll, åsikter som, örn de varit bestämmande för den svenska mentaliteten ifrån
början, skulle ha gjort, att vi troligen ännu sprungit omkring i skogarna med
pilbågar och sökt efter föda åt hustru och barn. Här i kammaren ha inga sådana
utvecklingsdefaitistiska uttryck kommit fram. De protester, som här ha
rests mot storflygplatsen, ha varit sakligt grundade. De ha motiverats med oro
för arbetsmarknadsförhållanden och sådant.

Herr talman! I avvaktan på det inlägg, som utskottets talesman kommer att
göra, skall jag icke förlänga mitt anförande utan ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill säga, att jag tror knappast, att någon här i kammaren kan
tavia med herr Dickson i fråga örn framsynthet. Men jag vill framhålla, att
när han ville göra gällande att det väsentliga för mig i denna fråga var att
flygfältet icke förlädes till Stockholm, så hörde han säkerligen dåligt på mitt
anförande. Jag gav, enligt mitt sätt att se, fullt bäriga motiv för att den icke
borde förläggas där, och jag vill gärna deklarera, att jag tycker, att det är
onödigt, att allt skall föras till Stockholm. Jag är icke som den framsynte herr
Dickson för en centralisering av allting till Stockholm. Jag tror det vore lämpligare
örn han som landsortsbo, särskilt som han är från västkusten, ville förena
sig med mig och tillgodose de trafikbehov, som böra ordnas på västkusten, och
icke intressera sig så mycket för Stockholm.

Herr Dickson, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag kanske uttryckte mig dunkelt eller också lyssnade min
ärade vän herr Rubbestad icke på vad jag yttrade, vilket jag icke klandrar
honom för. Jag framhöll emellertid, att det intryck, jag hade fått av hans innersta
önskan i denna fråga, uppstod, jag tror det var i går, då vi mera privat
och kanske också mera öppenhjärtigt avhandlade denna fråga. Att han nu i
dag icke menar detsamma är jag litet förvånad över. Det är klart, att jag tror
på honom, men jag tänkte mig, att de ganska långa formuleringar, i vilka han
i dag invecklade sin mening, var en orakelmässig form för samma sak som han
yttrade i går.

Herr Rubbestad erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag tycker att örn något bör det sista anförandet av herr Dickson
vittna örn att han lever alltför mycket i fantasiens värld, då han icke ens följer
med det yttrande, som jag gjorde här, utan fäster sig vid ett samtal, som
vi haft för länge sedan.

Härpå anförde:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Den inställning, som man har till
denna fråga, måste ju sammanhänga med den uppfattningen man hyser örn
flygets möjligheter i framtiden.

Under senare år har det, såsom vi väl alla äro medvetna örn, ägt rum en enastående
utveckling på flygets område. Utvecklingen har gått mot snabbare och

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

101

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
säkrare trafik och större och tyngre plan. Resor, som med andra kommunikationsmedel
taga dagar,, kanske veckor, kunna med flyget fullbordas på några
timmar. Men för den långväga trafiken, för förbindelserna mellan kontinenterna
måste användas flygplan på 60 upp till 90 ton och kanske därutöver, och
vi ha inte i vårt land några flygfält, på vilka sådana plan kunna landa eller
starta. Örn vårt land vill vara med i den stora internationella flygtrafiken, är
det därför nödvändigt att vi skaffa oss flygplatser med banor som äro lämpade
för denna trafik, och det är detta som det här föreliggande förslaget avser.

Nu kan man ju fråga — och den frågan har aktualiserats dels genom en motion,
dels genom herr Rubbestads reservation — örn ett sådant storflygfält
verkligen behöver ligga i närheten av Stockholm. Den motion, som väckts i
första kammaren, går ut på att flygfältet skulle ligga i Skåne, närmare bestämt
på slätten i åhustrakten. Herr Rubbestad ömmar både för väster och
söder och vill genom sin reservation ha en utredning om vad som är den lämpligaste
platsen för flygfältet.

När utskottet haft att taga ställning till denna fråga, lia vi inte kunnat undgå
att konstatera — och jag förmodar att det är samma skäl som varit avgörande
för kommunikationsministerns ståndpunkttagande — att man på sakkunnigt
håll inte givit uttryck åt någon annan uppfattning än att storflygfältet
bör ligga i omedelbar närhet av landets största tätort, vilket i detta fall
är detsamma som landets huvudstad. Det gäller ju att till detta flygfält samla
största möjliga flygtrafik och därigenom åstadkomma en så god ekonomisering
som möjligt av företaget. Örn nu flygplatsen skulle, såsom är föreslaget i motionen,
förläggas till åhustrakten, skulle vi visserligen kunna få ett stort flygfält
men knappast den interkontinentala trafik som man vill ha.

Det är vidare att märka, att denna storflygplats i närheten av Stockholm
skulle på sitt sätt komplettera det flygfält, som ligger där förut, nämligen
Bromma. Bromma räcker knappast för den flygtrafik, som för närvarande pågår.
Även där behöva utvidgningar ske, och sådana föreslås ju också i den proposition
som här föreligger. Halmsjön skulle alltså när det gäller den interkontinentala
trafiken bli ett komplement till Bromma. Det har också gjorts det
uttalandet, att just anläggandet av ett storflygfält skulle möjliggöra en bättre
ekonomisk bärighet, när det gäller flygfälten överhuvud taget här i landet.

Det är klart, att man gärna skulle ha sett, att storflygfältet kunnat förläggas
närmare Stockholm än de 47 kilometer, som utgöra vägsträckan mellan
Gustav Adolfs torg och Halmsjön. Olika projekt ha ju varit uppe, men man
har stannat vid Halmsjön därför att på de andra platserna icke skulle kunna
åstadkommas banor med den bärighet, som den tunga trafik det här gäller
kräver. Terrängen vid Halmsjön har däremot ansetts kunna möjliggöra byggandet
av ett mycket bra flygfält för denna tunga trafik.

Vad de ekonomiska betingelserna beträffar, har det ju skett en utredning av
särskilda flygplatsekonomisakkunniga. och man har där kommit till det resultatet,
att det inom en nära framtid skall vara möjligt för storflygplatsen att
själv bära alla kostnader, däri inberäknade även de väldiga summor som själva
anläggningen skulle draga, i fallet Halmsjön bortåt 90 miljoner kronor. Utskottet
har också i likhet med departement schefen såsom en allmän princip uttalat,
att flygplatsen själv bör bära de kostnader, som i olika, avseenden äro
förenade med flygtrafiken.

Är det då nödvändigt att just nu bygga detta stora och vidlyftiga flygfält?
Mångå, som inte alls äro motståndare till att ett stort flygfält anläggas, göra
den frågan. Läget är ju för närvarande ansträngt i fråga örn både arbetskraft
och material, och det är självfallet, att sådana tankar kunna komma upp, att det
kanske vore bättre att vänta med alt sätta i gång detta arbete till något längre

102

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
fram. Nu är det emellertid på det sättet, att anläggandet av storflygplatsen
kommer att ta relativt lång tid — nian får nog räkna med cirka tre år, innan
någon bana är färdig — oell vid det nordiska samarbete, som är inlett på detta
område, har Stockholm redan, såvitt jag vet, tagits upp såsom slutstation på
den interkontinentala trafiken till Norden från andra länder. Örn vi då inte i
tid lia någon bana klar för att ta emot denna trafik, kan det hända, att Sverige
kommer att bli ställt utanför.

Vi ha i utskottet på allt sätt sökt göra oss underkunniga örn de omständigheter,
som kunna inverka på bedömningen av denna fråga. Vi ha bl. a., såsom
omtalas i utskottets utlåtande, haft resonemang med representanter för arbetsmarknadskommissionen,
och så långt vi kunnat finna, lär det under den närmaste
tiden inte möta några svårigheter att anskaffa den arbetskraft som behövs.
Men det är givetvis mycket svårt att bedöma, hurudan situationen kommer
att vara litet längre fram. Det får vä! emellertid då ske ett förnyat övervägande
med hänsyntagande till andra nödvändiga arbeten.

Det har även såsom ett argument mot flygplatsens förläggande till Halmsjön
pekats på — jag tror att herr Hubbestad var inne på den saken — att till
detta förslag hör en omläggning av uppsalavägen, som ställer sig relativt dyrbar.
Ja, det är klart att detta vägarbete blir tämligen kostsamt, men denna väg
måste under alla förhållanden iordningställas inom en rätt nära framtid, och
anläggandet av flygfältet vid Halmsjön kommer troligen bara att aktualisera
utförandet av detta vägarbete vid en tidigare tidpunkt än som måhända annars
varit fallet.

På denna punkt har emellertid utskottet gjort ett uttalande, som jag tycker
skulle kunna i viss mån tillfredsställa även avslagsmotionärerna här. Utskottet
säger sålunda: »Enligt utskottets mening kan det icke anses tillfredsställande
att till följd härav vägarbeten inom andra delar av landet skulle behöva med
hänsyn till väganslagens begränsade storlek skjutas åt sidan. Skäl synas därför
tala för att i sinom tid å riksstaten uppföra ett särskilt anslag för uppsalavägens
omläggning.» Detta uttalande har alltså utskottet gjort för att icke här
ifrågavarande vägarbete skulle kunna hindra utförandet av andra nödvändiga
arbeten.

Herr talman! Jag kanske inte behöver ytterligare motivera det förslag, som
här föreligger. Jag vill bara, innan jag slutar, ännu en gång understryka, att
det är mycket viktigt att beslut redan nu fattas om anläggandet av en storflygplats
för att inte vårt land på flygets område skall komma på efterkälken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag kan helt instämma i vad den
siste ärade talaren här anfört i fråga om förslaget till en storflygplats. Jag
hälsar detta förslag med största tillfredsställelse, dels såsom gammal entusiast
för flygtrafik, dels också som stockholmare, inte därför, herr Hubbestad,
att jag anser det lyckligt att allt dragés till Stockholm — jag har en rakt
motsatt mening — utan därför att jag tror att det är nödvändigt med ett förläggande
a-v storflygplatsen till Stockholms närhet för att man, såsom utskottets
representant nyss erinrade örn, skall kunna få den trafik, som de stora
investeringarna förutsätta.

Jag har begärt ordet, herr talman, för att understryka detta, då det i den
kungl, propositionen säges, att Stockholms stads flyghamnsstyrelse, vars ordförande
jag varit i något årtionde, har som alternativ till en storflygplats framlagt
förslag till en utvidgad Bromma flygplats. Det är riktigt att vi i flyghamnsstyrelsen
på flygplatsutredningens begäran ha framlagt förslag till en generalplan
för Bromma, innefattande avsevärda utvidgningar, men vi ha icke fram -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

103

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
lagt detta förslag som ett alternativ, utan vi lia samtidigt i alla våra remissyttranden
tillstyrkt byggandet av en särskild storflygplats. Och vi lia gjort
detta med tillfredsställelse och glädje, då vi äro, av de skäl som här nyss anförts,
övertygade örn att det föreligger behov av en större och kapablare flygplats
än Bromma för den trafik, som relaterar sig till Stockholm. Våra tillstyrkanden
lia bara måhända med varje gång blivit något mer beslöjade, detta
på grund av det förhållandet att de sakkunniga ju under loppet av ett eller
annat år ha anfört kraftiga skäl för tre olika alternativ. Jag tror emellertid att
de skäl, som ha anförts för Halmsjön, äro utslagsgivande, och detta just på
grund av den sak som herr Rubbestad anmärkte på, nämligen terrängens beskaffenhet.
Man har ju funnit att det är nödvändigt att gå till den grusterräng,
den fortsättning av Brunkebergsåsen, som finns däruppe vid Halmsjön,
får att få minsta möjliga anläggningskostnader och största möjliga bärighet
hos flygbanorna, det som nu är den viktigaste fordran som den tunga flygtrafiken
ställer — anspråken på de mycket långa banorna ha ju däremot betydligt
begränsats.

Jag hade emellertid väntat, då jag läste propositionen, en något större värme
för den fortsatta utbyggnaden av Bromma flygplats, och jag skall därför be
att med några ord få uppehålla mig vid den saken.

Vid de förhandlingar, som Stockholms stad fört med Kungl. Maj :t angående
överlåtande av Bromma flygplats till staten och som lia lett till det avtal,
som kammaren nyss har godkänt, har det förefallit mig vara ett huvudönskemål
från Kungl. Maj :ts sida att få Bromma i sin hand för att kunna inom en
viss ram utbygga flygplatsen och på så sätt bättre tillgodose de anspråk, som
komma att ställas på Bromma, kanske för lång tid framåt. Detta var förutsättningen
för de förhandlingar, som vi förde med statsrådet Domö, och mitt
intryck har även varit, att det varit ett framträdande önskemål från statens
sida vid de förhandlingar, som lett till det nu godkända avtalet.

Jag ber er, mina damer och herrar, att något noggrannare läsa propositionen
örn avtalet. Man finner där att från luftfartsstyrelsens sida har meddelats,
att Bromma kan utbyggas till en flygplats i vad som kallas internationell
B-klass, innefattande icke blott de långa banorna, vilka det icke möter några
större svårigheter att åstadkomma på Bromma, utan även banor med en bärighet
av upp till 90 ton, som ju skulle vara den stora fördelen med flygfältet
vid Halmsjön. Åt möjligheten att på detta sätt utbygga Bromma har ägnats
mycket intresse under våra förhandlingar med luftfartsstyrelsen, och de nödvändiga
förbehållen i fråga örn Brommas omgivningar —- de dyrbara väganläggningar
o. s. v., som en sådan utvidgning förutsätter — lia också i avtalet
blivit gjorda.

Jag är därför något besviken, herr talman, då jag läser den andra propositionen
i ämnet, där frågan örn den fortsatta användningen av Bromma flygplats
och utbyggnaden därav helt har skjutits i bakgrunden. Bromma har fått
en alldeles underordnad funktion i stockholmsflyget, och jag måste nästan, då
jag ju inte bara är stockholmare, utan också medborgare i konungariket Sverige,
fråga mig: varför har egentligen kronan förvärvat Bromma? Med den
funktion, som det nu tycks vara avsikten att ge Bromma, hade flygplatsen
kunnat göra samma tjänst, örn den förblivit i Stockholms stads regi.

För min del kan jag helt instämma i den karakteristik, som herr Andersson
i Malmö bär givit av ifrågavarande båda flygfälts uppgifter i förhållande til!
varandra. Flygplatsen vid Halmsjön är nödvändig för att ta emot den tunga
interkontinentala trafiken liksom tyngre europeisk trafik, i den mån den inte
längre får plats på Bromma flygfält. I själva verket har man vid den trafikfördelning,
som ligger till grund för de ekonomisakkunnigas utredning, gått

104

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
vida längre. Man har till Bromma förlagt den svenska trafiken, oell den europeiska
närtrafiken, som innefattar icke endast den nordiska trafiken utan
även någon linje till Belgien, Holland och Warszawa. Men den europeiska,
fjärrtrafiken, alltså den trafik som går till Tyskland, västra och södra Europa,
har från början, från 1948/49, lagts över på Halmsjön. Man har därmed
fått en mycket god belastning på Halmsjöns flygfält, och man har också funnit
att det ekonomiska resultatet vid Halmsjön på grund av denna trafikfördelning
är mycket gynnsammare än vid Bromma.

Nu ber jag få säga att denna trafikfördelning, som är grundläggande för de
trafikekonomiska kalkylerna och för Kungl. Maj :ts bedömande av Brommas
funktioner, enligt min uppfattning är helt overklig. Den är så mycket mer
overklig som man i dessa kalkyler räknat med en utbyggnad av Bromma flygplats
med nya investeringar på icke mindre än 42 miljoner kronor. Med dessa
nyinvesteringar får man flygplatsen utbyggd till att i huvudsak tillfredsställa
de krav, som ställas på en flygplats i B-klassen. Det är då högst underbart
att man till denna flygplats icke har lagt mera trafik än som enligt denna
kalkyl har skett. Med dessa beräkningar kommer man till det resultatet att trafikinkomsterna
—■ därmed menas inkomsterna av den flygtrafik som är baserad
på dessa flygfält, alltså icke avgifterna till flygfälten utan den samlade
inkomsten av själva trafiken — skulle utgöra 17,5 miljoner kronor för Bromma
och 64,4 miljoner för Halmsjön.

Jag sade nyss att jag anser denna trafikfördelning helt overklig, och jag
skall be att få exemplifiera detta. Halmsjön ligger, som herr Dickson nyss erinrade
om, ca fem mil från Stockholm. Det är alltså en ganska avsevärd lands,*
vägsresa man har för att komma till Halmsjön. Vi skola alltså till Halmsjön
kunna flytta hela denna stora trafiken på Frankrike och England, trafiken på
Schweiz, trafiken på södra Tyskland, på Österrike och Italien, som vi för närvarande
ha att ombesörja på Bromma. Den skulle Bromma i utbyggt skick
alltså icke kunna ta emot. Detta förefaller mig alldeles orimligt, och jag tror
inte det är möjligt att utföra den operationen att i detta läge så att säga tvångsvis
flytta denna trafik över till Halmsjön, ty detta nya, stora flygfält skulle
för den största delen och den viktigaste trafik vi lia, på Stockholm, medföra en
avsevärd försämring — och det lär väl ändå inte vara meningen med det nya
storflygfältets tillkomst.

Jag har tillåtit mig, herr talman, att göra ett försök till omräkning av dessa
kalkyler. Jag anser att man gott kan tänka sig, att i runt tal 80 % av vad som
här kallas europeisk fjärrtrafik, alltså den egentliga europeiska kontinentaltrafik
vi nu ha, komma att bli kvar på Bromma. Jag kommer då till det resultatet,
att trafikinkomstema på Bromma skulle bli 53,1 miljoner kronor emot
17,5 och på Halmsjön 28,8 miljoner mot 64,4. Flygplatsernas årskostnader, däri
inräknad kapitaltjänsten, skulle i procent av trafikinkomsterna bli på Bromma
6 % och på Halmsjön 15 % emot ungefär de omkastade siffrorna enligt den
Kockska utredningens kalkyler. — Jag har velat framföra denna erinran därför
att det förefaller mig som örn dessa kalkyler givetvis ganska mycket ha påverkat
Kungl. Maj:ts bedömande av behövligheten och lämpligheten av att
ägna något större intresse åt Brommas fortsatta utbyggnad.

Jag förstår väl att Bromma — och det är naturligen riktigt — måste komma
i andra hand när man beslutat sig för att anlägga ett storflygfält. Det som enligt
min övertygelse är det viktiga för Sveriges internationella ställning inom
flygtrafiken är att ett storflygfält nu beslutas och påbörjas. Om dess färdigställande
är det kanske försiktigast att inte göra några profetior, ty det ligger
ju mycket i vad som här bär erinrats rörande konkurrensen örn den knappa
arbetskraften med andra viktiga trafikföretag, för att inte tala örn konkurrensen

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

105

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
från det allmänna näringslivets sida. Jag vågar tro att tiden fem år för färdigställande
av Halmsjön i brukbart skick är en sangvinisk uppskattning.
Under dessa år kommer trafiken, på sätt som visas i dessa utredningar, med
all sannolikhet att kraftigt växa. Detta framgår ju av de siffror som lämnas
i den Ivockska utredningen och som alltså äro vederbörande trafikföretags
egna prognoser. Jag tror man skall rätta sig efter dem, de äro i huvudsak riktiga.
Dessa prognoser omfatta med undantag för de interkontinentala linjerna
endast sådana flygplan, som för närvarande trafikera Bromma, men denna
belastning kräver naturligtvis vissa utvidgningar av Bromma för att göra flygplatsen
bekvämare och ge den större kapacitet. Därom kan man läsa detaljer i
de utredningar, som åtfölja den kungl, propositionen.

Jag har, herr talman, velat göra denna erinran med anledning därav att man
i propositionen skjutit undan en, som jag tror, ganska viktig del av de av luftfartsstyrelsen
föreslagna kompletteringsarbetena på Bromma, nämligen förstärkningen
av dess långbana, så att den med full trygghet kan bära de nya
flygplan som SILA väntar örn två år, dessa tyngre amerikanska plan med en
vikt, tror jag, av 50 ton, alltså för mycket för den bärkraft som Brommas banor
nu ha i sina svagare partier. Jag tror för min del det blir svårt att undgå
dessa förstärkningar, då vi under de närmaste åren endast lia Bromma att basera
detta flyg på. Aerotransport är ju i full färd med att bygga en ny, stor
hangar vid Bromma, som är dimensionerad för dessa strato-cruisers — som ju
också måste komma att röra sig på flygfältet, där starta och landa.

Jag tror icke, herr talman, att det någon längre tid är möjligt att följa det
recept som ges i den kungl, propositionen, att det svenska atlantiska flyget
skall vara nödsakat att gå med halv last till Stockholm. Det kunna nu planen
för all del göra, örn man tänker på bensinen: när ett plan kommer fram
till Stockholm är ju bensinen förbrukad, varigenom planet är lättare. Men
det är otänkbart att man skall starta med halv last och för att kunna ta hoppet
över Atlanten vara nödsakad att landa någonstans i Norge eller i Danmark eller
i Skottland eller Irland och där tanka fullt! Jag tror, herr talman, icke att det
svenska trafikflyget, med den nationella självmedvetenhet det ger intryck av
att besitta, under någon längre tid — det är dock en längre tid dessa fem år
utav mycket kraftig utveckling — kommer att godta en sådan ordning. Jag tror
det kommer att bli nödvändigt och även visa sig ekonomiskt riktigt med hänsyn
till markorganisationens räntabilitet att genomföra både dessa nu avböjda förstärkningar
av huvudbanan och måhända ett och annat ytterligare för att göra
Bromma säkrare och bekvämare för fjärrtrafiken.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådtet Nilsson: Kerr
talman! Efter det anförande, som hållits av den ärade talesmannen för utskottet
här i kammaren, hade jag egentligen ingen anledning stiga upp i denna
debatt, därest jag icke blivit uppkallad av de anföranden som hållits först av
herr Mårtensson, som framställde en direkt fråga till mig, och senare av herr
Larsson i Stockholm.

Principiellt, det har jag förklarat redan i propositionen, är det min mening
att kostnaderna för flyget skola betalas av flyget självt. Resultatet härav har
blivit att jag förordat storflygplatsens anläggande vid Halmsjön — herr Andersson
i Malmö bär redan redogjort för skälen till denna förläggning. Förutsättningen
för att flyget skall betala dessa omkostnader är att det största flygfältet
placeras vid det största trafikcentrum vi ha i landet. Vi lia vidare sagt oss
att flygplatsen vid Halmsjön skall tjäna som komplementfält till Bromma.
Detta innebär sålunda att en del av de mindre plan, som i vanliga fall skulle
lia landat pä Bromma meli på gunni av väderleksförhållanden eller den starkt

106

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
ökade trafiken hindrats därifrån, kan dirigeras över till Halmsjön. Och därmed
kommer jag in på herr Larssons anförande.

Herr Larsson säger att han skulle ha önskat större värme i propositionen för
Bromma än som nu förekommit. Han vänder sig emot att jag icke accepterat
luftfartsstyrelsens ståndpunkt, att man skulle anslå 3 miljoner kronor till ett
utbyggnad sprogram, vilket innebär att man skulle gå utöver den första etappen,
vartill jag anser att man till att börja med bör begränsa sig. Jag vill då till
herr Larsson säga, att när man gjorde upp dessa beräkningar var det aldrig
fråga örn att tvångsvis överföra någon trafik till Halmsjön. Anledningen till
den för Halmsjön fördelaktiga kalkylen har varit, att man måste utgå ifrån
att de större planen skulle landa där, och de ge det större trafikekonomiska underlaget.
För Halmsjön utgöra kostnaderna i förhållande till trafikinkomsterna
7 procent, för Bromma 17 procent och för flygfälten för den inhemska trafiken
i runt tal 39 procent.

Anledningen till -— det vill jag understryka för herr Larsson — att jag
icke velat gå utöver den första utbyggnadsetappen är den, att det här är fråga
örn en så väldig investering av kapital och att Stockholm i sin omedelbara närhet
får två flygfält. Just därför tror jag, herr Larsson, att när man nu sitter
på stockholmsbänken vore det klokt att i en församling, bestående av övervägande
representanter för landsbygden, söka bevara huvudet kallt — även örn
man till äventyrs vilar i Cleopatras armar. Faktum är nämligen att Stockholm
genom propositionen får två flygfält, och då kan en viss återhållsamhet på
stockholmsbänken vara klädsam. Min förhoppning är att därest man bygger
ut Halmsjön, det inte skall vara nödvändigt att bygga ut Bromma t. o. m.
tredje etappen. När vi erhållit erfarenheter beträffande trafiken på Halmsjön,
kunna vi ta ställning till hur vi skola förfara för framtiden.

Herr Larsson i Stockholm tog till nationella brösttoner i slutet av sitt anförande,
tyckte jag, när han förklarade att det är Sverige ovärdigt, att vi inte
omedelbart kunna ha en flygplats, där plan på upp till 42 tons vikt kunna
landa, utan att de nödvändigtvis skola behöva gå ner i Oslo eller Köpenhamn.
Dessa flygplan komma antagligen under alla förhållanden att landa i Köpenhamn
och Oslo, örn inte för annat så för att hämta passagerare. Och det har
visat sig enligt de beräkningar som gjorts från ABA:s sida, att flygplan på
35 ton utan vidare kunna starta och landa på Bromma, och det är den vikt som
man räknar med i sammanhanget, eftersom planen inte bara skola ta bensin i
Oslo och Köpenhamn, utan även passagerare.

Sedan kan jag helt allmänt ansluta mig till vad herr Andersson i Malmö sagt
beträffande storflygfältet och nödvändigheten av att det bygges. I anslutning
till herr Mårtenssons anförande kan jag väl också erkänna, att tidpunkten
kanske inte är den mest lämpliga om man ser till den nuvarande arbetskraftssituationen.
Man har emellertid ansett, och det anser jag själv också, att ett
principbeslut är synnerligen önskvärt, inte minst på grund av att de utländska
trafikföretagen redan nu planera routerna för den framtida trafiken. Det är
därför av vikt, att de redan nu få klart för sig att Sverige är berett att bygga
ut ett flygfält med denna trafikkapacitet och stora bärkraft.

Det är givet att man här får försöka väga angelägenhetsgraden av de skilda
kommunikationsmedlen mot varandra. Detta måste betraktas utifrån hela folkhushållets
synpunkt, och vad ett storflygfält betyder för våra kommersiella
förbindelser med yttervärlden står klart för envar. Att man på två eller tre
dagar kan komma till praktiskt taget vilken del av världen som helst kommer att
få stor betydelse en gång, bl. a. för vår framtida export, vilken säkerligen kommer
att betraktas som synnerligen värdefull när det nuvarande krisläget tillhör
ett övervunnet skede.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

107

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Jag kan försäkra både herr Mårtensson och herr Johansson i Torp att det är
mig angeläget att också tänka på de »små» förbindelserna och att jag tror, att
ett beslut örn anläggande av detta storflygfält inte behöver fördröja viktiga arbeten
på andra områden. Jag är lika angelägen som herr Johansson i Torp
att man skall tänka på »de inre kommunikationerna», som han uttryckte det.
Örn man gör det ena behöver inte det utesluta det andra — det är ungefär den
princip som legat till grund för mitt ställningstagande i denna fråga.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag tillåter mig först säga att jag
hyser det starkaste intresse för de likaledes viktiga inre kommunikationslederna,
och i det fallet kan jag ansluta mig till det allra mesta av vad som
sagts av herr Johansson i Torp. Jag måste därför säga att det gladde mig, när
jag hörde herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet förklara,
att lösandet av storflygfältsfrågan inte behöver skjuta de inre kommunikationslederna
i skymundan. Jag tror nämligen på flyget som ett framtida
kommunikationsmedel i detta land, och därför har jag inte ansett det möjligt
att motsätta mig igångsättande av arbetena på halmsjöfältet, även örn jag inser
att det kan bli förenat med vissa svårigheter, sådan situationen nu är.

Jag vill också säga att jag tror inte det centrala flygfältets, förläggning
inom landet kommer att spela någon större roll, örn man samtidigt söker att
förbättra de inrikes flygkommunikationerna, Jag anser det emellertid en smula
förvånansvärt att utvecklingen för deras vidkommande inte kunnat hålla jämna
steg med utvecklingen när det gäller utbyggandet av internationella flyglinjer.
Ser man på flygtidtabellerna för de inrikes kommunikationslederna finner man,
att här har utvecklingen praktiskt taget stått stilla åtminstone de senaste åren.
Man har inte visat det intresse för utbyggnaden av dessa flyglinjer som man
visat beträffande internationella flygförbindelser. Det är min bestämda förhoppning,
att man i fortsättningen skall finna det möjligt att arbeta mera för
att knyta samman flyglinjer från landets olika delar än som skett under det
utbyggnadsskede som nu är till ända. I så fall tror jag inte det kommer att
betyda så mycket var inom landet flygfältet förlägges.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av vad herr Johansson i Torp sade örn konkurrensen mellan flygplatserna och
de inre kommunikationerna •— en sak som också utskottets talesman redan
delvis har svarat på.

Jag fick det intrycket av herr Johanssons i Torp yttrande, att han menade,
att kostnaderna för denna och andra flygplatser inkräktade på väganslaget. Så
är inte fallet, ty väganslagen vila på en specialbudget, vars inkomstkällor äro
givna, och förutsättningen -— mer eller mindre klart fattad — har varit att
inga andra medel skulle användas till vägväsendet än de, som inflyta på denna
specialbudget. Från denna budget lia nu icke några medel tagits till flygfältens
finansiering. Ur don synpunkten konkurrera alltså icke dessa båda slag av
företag.

Däremot kan man naturligtvis tänka sig, att det till vägväsendet beviljas
medel ulövcr dem, som inflyta på specialbuugeten. Därom bär dock, såvitt jag
vet, inte herr Johansson i Torp motionerat, utan han synes också ha utgått ifrån
att till vägväsendet icke skola användas andra medel än inkomsterna från specialbudgeten.
Är detta hans uppfattning, så konkurrera inte kostnaderna för
flygfältet med kostnaderna för vägväsendet.

När jag nu har ordet vill jag göra en erinran med anledning av herr Larssons
i Stockholm anförande. Jag har icke — lika litet som herr Larsson i Stockholm
— något att invända mot att Bromma utbygges. Jag är dock på det klara med

108

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
att våra ekonomiska resurser icke räcka till vad som helst, och man får därför
nöja sig med vad som står att få, vilket också herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet nyss framhöll. Herr Larsson i Stockholm sade.
att vi nog icke komma att fortsätta med att gå ned i Köpenhamn eller Oslo för
att taga in bränsle, vilket vi nu göra, därför att vi icke kunna ta in tillräckligt
mycket när vi starta från Bromma. Det är nied anledning av detta yttrande
som jag vill göra en erinran. För de närmaste fem åren framåt äro vi nämligen
skyldiga — enligt träffat avtal mellan DDL, det danska luftfartssällskapet.
DNL, det norska luftfartssällskapet, och SILA i den skandinaviska överenskommelsen,
som i sin första etapp gäller fem år — att med alla plan på ut- och
ingående gå ned antingen i Köpenhamn eller Oslo. Vad sorn kan inträffa sedan
dessa fem år äro gångna^ vet man inte. Det kan hända att denna skandinaviska
överenskommelse då kan brytas och skyldigheten sålunda upphör, och
det kan hända att vi då heller icke äro beroende av att gå ned på dessa flygplatser
för intagande av bränsle. Det vet jag ingenting om.

Anledningen till den överenskommelse som är träffad är emellertid den, att
man tack vare den skulle fa ett större trafikunderlag. Man var nämligen rädd
för att varken Sverige ensamt eller Danmark eller Norge ensamma skulle kunna
erbjuda ett tillräckligt trafikunderlag för ett interkontinentalt flyg. Däremot
borde samtliga tre länder tillsammans kunna åstadkomma detta trafikunderlag.
Därför träffades avtal örn samarbete, ett avtal som jag personligen ur många
synpunkter är mycket^ glad åt, därför att det visar att ett skandinaviskt samarbete
verkligen kan astadkommas. A andra sidan har det naturligtvis också
sina avigsidor, men den saken skall jag inte beröra här.

Med anledning av vad herr Nilson i Spånstad sade skall jag bara i största
korthet nämna, att ABA har gjort upp ett teoretiskt inrikes trafikprogram med
linjer som — jag tar dem ur minnet — skola gå från Stockholm till Visby och
Kalmar samt över någon ort i Blekinge till Malmö. En annan linje skall gå
från Kalmar över Jönköping till Göteborg. En tredje linje skall gå från Göteborg
till Karlstad upp till Östersund, och en fjärde slutligen skall anlöpa Dalama.
Dessa planer befinna sig emellertid ännu på det teoretiska stadiet, och
det förhållandet att programmet är uppgjort är inte detsamma som ett löfte
från ABA:s sida om flyglinjernas förverkligande. Jag måste dessvärre meddela,
att det ekonomiska resultatet av den inrikeslinje, som redan startats på
försök, inte är sa gott som önskvärt varit. Man hyser dock förhoppningar örn
att resultatet skall bli bättre framdeles, när man får tillgång till bättre flygmaterial.
Det materia] som nu står till förfogande är gammalt och relativt
omodernt och följaktligen mindre ekonomiskt att flyga med.

Vi hoppas det skall bli möjligt att upprätta detta inrikes flygnät, som nati]nig[tvis
i hög grad är beroende av hur frågan om flygfälten ordnas. Såväl
ABA som regeringen ^ och luftfartsstyrelsen äro därvidlag fullständigt eniga
örn att realisera ett sadant program, örn möjligheter därtill förefinnas. Men
detta är icke ett program som kan förverkligas vare sig i dag eller i morgon,
utan det kommer uppenbarligen att ta några år.

Herr Johansson i Torp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Sedan man lyssnat till herr Larssons i Stockholm, jag vågar
väl säga en smula utmanande inlägg, var det faktiskt välgörande att höra den
varning, som kommunikationsministern med all rätt riktade till herr Larsson.
Jag noterar också tacksamt kommunikationsministerns löfte, att örn riksdagen
beslutar om storflygfält, kommunikationsministern icke skall lämna någon möda
osparad för att lösa även de inre kommunikationsproblem som vi ha så gott
örn. örn vi sedan också kunna räkna med att redan i nästa års statsverkspropo -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

109

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
sition få se ett utslag av denna kommunikationsministerns goda vilja i form
av en begäran örn ökade anslag till vägbyggnadsändamål, så skulle jag vara
ännu gladare.

Utskottets ärade talesman sade i sitt anförande, att det är meningen att ifrågavarande
flygplats skall i en nära framtid bära sig själv ekonomiskt. Jag
vet nu inte vilken betydelse utskottets talesman lägger i uttrycket »en nära
framtid», men då man tar del av flygplatsekonomisakkunnigas beräkningar
därvidlag -— och även departementschefens något mera pessimistiska syn på
när denna räntabilitet kan inträda — så får jag säga, att jag inte riktigt delar
den uppfattningen att flygplatsen kommer att bära sig själv relativt snart.

Härpå anförde

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att tillkännage, att jag delar de bekymmer som herr Johansson i Torp har
givit uttryck åt, när han frågat på vad sätt byggandet av storflygplatsen kan
tänkas komma att konkurrera med ut- och nybyggnader av vägnätet.

Sedan jag begärde ordet har visserligen kommunikationsministern förklarat,
att storflygfältet inte kommer att bromsa upp utbyggnaden av vägarna, men
frågan är val om inte stor flygfältet ändå kommer att få någon förmånsställning
i konkurrensen med vägbyggnaderna. Det är ju så, som herr Johansson i
Torp mycket riktigt säde, att redan under nuvarande förhållanden vägunderhållet
är betänkligt eftersatt. Jag vill erinra örn att riksdagen under vårsessionen
beslöt antaga en lagändring beträffande fordonsbredd och ökat hjultryck,
som bara den kommer att kräva en snabbare takt på utbyggnadsarbetet
av vägnätet. Det är riktigt, som här påpekats, att man inte bara kan låta vägunderhållet
vara som det nu är. Jag vill därför gärna ha svar på frågan, örn
det är meningen att byggandet av ett storflygfält skall erhålla någon förmånsställning
gentemot andra investeringsobjekt, enkannerligen nybyggnader på
vägnätet? Örn detta kan tänkas bli fallet, får jag för egen del säga, att jag är
ganska tveksam när det gäller att följa utskottets förslag. Jag ser att statsrådet
Ericsson nu är närvarande. Det vore mycket intressant få höra honom, som
har hand om arbetskrafts- och materialtilldelning, delgiva oss sina synpunkter
på denna fråga.

Herr Larsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det stora flertalets i denna kammare mening tycks vara
att storflygplatsen skall förläggas till Halmsjön och alltså relatera sig till
stockholmstrafiken. Det förefaller mig då klart, att om jag här hävdar en annan
mening än den, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts proposition och dess
bilagor angående fördelningen av trafiken mellan de båda flygplatserna i
Stockholm, så har en sådan mening icke på något sätt en udd, riktad mot den
övriga delen av landet. Det är ju endast fråga om hur trafiken kommer att
fördelas på dessa flygplatser och vilka slutsatser man till äventyrs vill draga
därav i fråga örn tidsschemat för investeringarna på flygplatserna. Detta är
vad jag har talat om, och det är alltså en fullständig missuppfattning att tro,
att jag här velat förfäkta något stockholmsintresse utöver det, som är företrätt
i den kungl, propositionen.

Jag noterar med tacksamhet herr statsrådets uttalande, att det icke är meningen
att med tvång förflytta någon trafik från Bromma till Halmsjön. Då
kommer också enligt min uppfattning trafikfördelningen under lång tid framåt,
av skäl som jag anfört, att bli en helt annan än den, som i den kungl, propositionen
förutsattes. Då blir också det ekonomiska resultatet av dessa båda

Ilo

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
flygplatser ett annat, och då kan nian också ha anledning fundera på ett annat
tidsschema för investeringarna.

Jag har icke velat anslå några nationella brösttoner utan endast velat erinra
om att det svenska trafikflyget har varit mycket nationellt självmedvetet. Jag
är naturligtvis lika till freds som någon med det nordiska samarbete som etablerats
på detta område. Jag uttalar endast någon tveksamhet —■ jag stödjer
mig därvid på åtskilliga års erfarenhet från samarbete med flygbolagen —
örn huruvida man längre kan uppskjuta frågan örn en förstärkning av flygbanorna
på Bromma, då Aerotransport nu bygger en stor hangar för tyngre
flygplan än som eljest kunna gå på flygfältet.

Vidare anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! I anledning av herr Larssons i Stockholm senaste anförande vill jag
säga, att det här inte bara är fråga örn en fördelning av trafiken. Hade så varit
fallet, skulle jag inte haft något att invända mot herr Larssons anförande,
ty därvidlag kan han hävda vilken mening som helst. Men här gäller det också
ett önskemål om en utbyggnad av Bromma utöver vad som framgår av den
kungl, propositionen.

Ett tillmötesgående av herr Larssons önskan skulle innebära en placering av
tre miljoner kronor, vilket skulle binda oss för den andra utbyggnadsetappen.
Men jag anser att man, i avvaktan på vad framtiden kan ha i sitt sköte, skall
hålla sig till den första utbyggnadsetappen, till dess vi få se hur det går med
trafiken sedan halmsjöfältet kommit till.

Beträffande hangarbyggnaden anser jag, att det inte finns något hinder
för att densamma användes också av de mindre flygplanen, även om den i första
hand är avsedd för de tyngre. Den saken har framhållits i olika sammanhang.
Det finns alltså ingenting som hindrar att hangarens kapacitet utnyttjas helt
och fullt.

Herr Lundqvist: Herr talman! Anledningen till att jag i denna sena timme
vågat ta kammarens tid i anspråk är ett inlägg av herr Rubbestad, vari han
bl. a. omnämnde, att man skulle kunna skapa flygplats i Trollhättan, och han
påvisade vissa förhållanden som gjorde det lämpligt att där anlägga en flygplats.
Staten har Tedan under krigsåren kunnat utnyttja ett flygfält därnere
och har tidigare satsat 360 000 kronor på utbyggnad av detsamma. Under
krigsåren ha krigförande makters flygplan av olika storleksordningar, från
de tyngsta till de lättaste, nödlandat där. I Trollhättan tillverkas också flygmotorer
och flygplan. Beträffande flygplanstillverkningen planerar man dock
— örn man får tro vad tidningarna skriva -— att lägga örn driften och övergå
från flygplans- till bilfabrikation.

Det har här talats örn att särskilt beakta flygets utveckling i framtiden. Det
skulle ur den synpunkten vara intressant att höra örn man i framtiden beräknar
få användning för de möjligheter som finnas i Trollhättan. I annat fall
kan det tänkas att stora bostadsbyggnader eller fabriker med höga skorstenar
komma att uppföras på eller vid flygfältet i Trollhättan. Det gäller alltså
att vara förutseende därvidlag.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 379, s. 28, står skrivet: »Vid utarbetandet
av planen för utbyggnaden av vårt lands flygplatser har det för flygplatsutredningen
framstått som angeläget att i planen angiva icke blott föreliggande
behov av flygplatser utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena
sinsemellan, bedömda med utgångspunkt från den allmänna samfärdseln.»

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

lil

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Man har alltså velat ha reda på även det framtida utbyggandet av flygplatserna.
Jag finner dock att de sakkunniga helt och hållet ha tappat bort Trollhättan
i denna proposition. Jag är tacksam för att herr Rubbestad genom sitt
anförande påminde om att det finns en flygplats därnere. Jag vill också erinra
örn att vi i Trollhättan inte heller varit så tystlåtna, då vi tillsammans
med Vänersborg och Uddevalla gjorde en framställning till flygplatssakkunniga
om att de möjligheter som därnere stå till buds måtte beaktas.

I föreliggande proposition och utskottsutlåtande sysslar man också med frågan
örn en utbyggnad av Torslanda flygfält. Detta arbete kommer, efter vad
man sagt oss, att draga en kostnad av 60 miljoner kronor. Vi få aldrig ha så
stora pretentioner i de mindre städerna, och vi ha inte tänkt att Trollhättan
skulle konkurrera med halmsjöflygfältet, men vi lia anlitat samma firma som
bygger banorna på Torslanda för en utredning örn hur mycket det skulle kosta
att i Trollhättan bygga en bana av samma längd som den man tänkt sig på
Torslanda. Kostnaderna ha därvid beräknats till 6 miljoner kronor. Därtill
kommer själva markkostnaden, men eftersom det i stor utsträckning är staten
som är markägare i Trollhättan, föreställer jag mig att marklösen icke skulle
behöva bli så dyr.

Jag har med det sagda velat fästa uppmärksamheten på våra förhållanden
därnere, och jag uttrycker förhoppningen att man vid den framtida utredningen
tar hänsyn till de sjmpunkter som framförts från de tre städer jag
här nämnt. Jag gör detta särskilt med tanke på, något som sagts här förut,
att man skall beakta såväl kostnadssynpunkterna som de besparingar i arbetskraft
och materiel som kunna göras. Örn det sedan ligger någonting i denna
jämförelse mellan 6 och 60 miljoner kronor, så kan även arbetskraftssynpunkten
spela en viss roll.

Jag är i övrigt överens med de talare, som uttalat betänkligheter mot den
investering som här planerats. Jag delar de framförda farhågorna och hoppas
att Kungl. Majit vid prövningen av detta ärende även tar hänsyn till de synpunkter
som herr Johansson i Torp framfört i sin motion.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Bara ett pär ord i anledning av
herr Nilssons i Göteborg fråga, hur ruan kommer att bedöma detta stora arbete
i förhållande till andra anläggningar och investeringsobjekt överhuvud.

Jag vill erinra, att i propositionen säges uttryckligen ifrån, att frågan örn
arbetets bedrivande och tidpunkten för dess igångsättande skall bedömas efter
de grunder, efter vilka man bedömer andra ansökningar örn byggnadstillstånd.
Det blir sålunda nödvändigt för byggnadsberedningen att, innan byggnadstillstånd
lämnas till detta arbete, söka erhålla en bild av det allmänna läget, när
det gäller tillgången på arbetskraft och material.

Vad som i första hand begäres är att få disponera en arbetsstyrka på 150 man,
huvudsakligen för röjnings- och planeringsarbeten. Arbetsmarknadskommissionen
bär lämnat utskottet den upplysningen, att kommissionen tror sig ha möjlighet
att anvisa denna arbetskraft. När kommissionen har denna mening, har
förmodligen kommissionen utgått ifrån det förhållandet, att vi just nu skulle
kunna skrapa ihop detta antal arbetare och sålunda sätta dem i arbete på denna
flygplatsanläggning.

Jag är emellertid litet förvånad över den slutsats, som man dragit av kommissionens
uttalande inom statsutskottet. Man uttrycker det på det sättet, att örn
icke arbetsmarknadsläget kommer att försämras, föreligga stora utsikter för att
genomföra detta stora investeringsobjekt. Nu är läget på arbetsmarknaden sådant,
att vi ha stor brist på arbetskraft. Det blir alltså nödvändigt att söka
göra en angelägenhetsprövning mellan detta arbete och många andra för att

112

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
få en rimlig avvägning. Om emellertid byggnadstillstånd beviljas till detta
arbete, så blir det nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder att man kan åstadkomma
just den takt i arbetet och i övrigt bedriva arbetet på det sätt, att det
passar in i den arbetsmarknadssituation som föreligger.

Jag tror, att det är möjligt att åstadkomma en sådan avvägning. Jag tror,
att det är särskilt angeläget att klart och tydligt säga ifrån, att detta arbete
ej kommer att få förtursrätt framför alla andra, utan det skall bedömas efter
samma grunder som man bedömer andra investeringar. Den brist på arbetskraft
och material som vi nu lia kan leda till att arbetet icke kan bedrivas i den intensiva
takt som många kanske önska. Man får således särskilt tänka på den
arbetsmarknadssituation som vi ha för närvarande. Men det kan ju också ligga
inom möjligheternas gräns, att vi kunna få en situation på arbetsmarknaden
som är lättare och där människor bli arbetslösa; då kan arbetet forceras. Men
i en sådan situation blir det icke heller så betänkligt, örn man utökar arbetsstyrkan.
Ur nationalekonomisk synpunkt kostar det då icke så mycket.

Jag vill erinra örn vad kommunikationsministern sagt, att ur allmänna ekonomiska
synpunkter är icke den nuvarande tidpunkten den allra bästa för att
sätta i gång ett- så stort företag. Men när propositionen kommit fram och man
vill ha ett principbeslut, litar man till att arbetet skall kunna bedrivas på sådant
sätt att man i skälig omfattning kan gå till mötes de intressen som man
här vill bevaka, utan att detta skall åstadkomma alltför stort men för andra
angelägna investeringar.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets
hemställan samt bifall i stället till den av herr Rubbestad vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen II: 593; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 307, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den av herr Rubbestad vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47;
samt

nr 309, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

113

§ 7.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn avveckling
av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats
av fem procent, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 november 1946 dagtecknad proposition, nr 386, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om avveckling av
den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem
procent; samt

2) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet
med vad i propositionen anförts borttaga vissa nu utgående subventioner
med avseende å livsmedelspriserna.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 1 § förordningen örn avveckling av
den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem
procent, erhålla följande lydelse:

F ör ordning
om avveckling
av den
allmänna
omsättnings -skatten, i vad
den utgår efter
en skattesats
av fem procent,
m. m.

i §•

Allmän omsättningsskatt skall icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutes efter den 31 december 1946, eller vid uttag
av vara från rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag.

Beträffande vara, för vilken allmän omsättningsskatt enligt vad därom särskilt
är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga
omsättningen (skärpt omsättningsskatt), så ock vid försäljning och
import av personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sid vägnar till motorcyklar
skall dock även efter utgången av år 1946 allmän omsättningsskatt
uttagas enligt hittills gällande bestämmelser och med iakttagande därjämte av
vad nedan i 5, 10, 11 och 13 §§ stadgas.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen:

a) motionen II: 595 av herr Persson i Vinberg m. fl., vari hemställts, »att
Kungl. Maj :ts proposition nr 386 i så måtto bifalles, att femprocentig omsättningsskatt
ej skall uttagas vid försäljning av kött, fläsk, charkuterivaror
samt fisk efter den 31 december 1946, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
de föreskrifter, som äro erforderliga för detta besluts genomförande»;

b) motionen lii 596 av herr Persson i Vinberg m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att sockersubventionen, allmänna mjölkpristillägget
å konsumtions- och produktmjölk, lantsmörsbidraget samt å vissa orter utgående
kompensation för utebliven prishöjning å konsumtionsmjölk tills vidare
skola utgå»;

c) motionen II: 597 av herr Svensson i Ljungskile, vari hemställts, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Majlis proposition nr 386 i vad det gäller borttagandet
av det s. k. lantsmörsbidraget»;

d) motionen lii 598 av herr Malmborg i Skövde m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i den av Kungl. Maj :t framlagda propositionen
ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten, att denna skatt
jämväl upphäves beträffande personautomobiler samt tyngre motorcyklar och
sidvagnar till motorcyklar. Skulle riksdagen icke finna en sådan åtgärd lämplig,
föreslås i andra hand, att skatten på personbilar endast uttages på den del
av försäljningspriset, som överstiger 10 000 kronor»; samt

e) motionen lii 599 av herrar Birkö och Nilsson i Göingegården, vari hem Andra

kammarens protokoll 10Ji(>. Nr h2. 8

114

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem ''procent, m. m. (Forts.)
ställts, »att, därest riksdagen godkänner omsättningsskattens avveckling per
den 1 januari 1947, riksdagen samtidigt måtte besluta, att denna skatt skall
avvecklas även å personbilar och tyngre motorcyklar».

Förevarande proposition hade vad beträffar det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet. Motionerna 11:595, 11:598 och
11:599 hade hänvisats till bevillningsutskottet, medan motionerna 11:596 och
11:597 hänvisats till jordbruksutskottet. Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet hade propositionen och motionerna
hänskjutits till behandling av sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte ■— med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 1) i propositionens hemställan,
samt med avslag å motionerna TI: 595, II: 598 och II: 599 — antaga det
vid propositionen fogade förslaget till förordning örn avveckling av den allmänna
omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent; samt

B) att riksdagen måtte —- med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens hemställan,
samt med avslag å motionerna II: 596 och II: 597 — bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet med vad av departementschefen
ävensom vad i utskottets motivering anförts borttaga vissa nu utgående
subventioner med avseende å livsmedelspriserna.

Reservationer hade avgivits:

I) av herr Sundström i Skövde, som — under hänvisning till vad i motionerna
11:595 och 11:596 anförts — ansett att utskottet bort hos riksdagen
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall till motionen II: 595 samt med avslag
å dels Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 386, till den del densamma avsåge
punkten 1) i propositionens hemställan, dels ock motionerna II: 598 och
II: 599 ■— antaga i reservationen intaget förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän
omsättningsskatt;

B) att riksdagen måtte — med avslag å dels Kungl. Majrts förevarande
proposition nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens
hemställan, dels ock motionen II: 597 — bifalla det i motionen II: 596 framställda
yrkandet att de däri angivna subventionerna skulle utgå jämväl under
tiden efter den 31 december 1946;

II) av herrar Velander, friherre Berk-Friis, Hagberg i Malmö och Liedberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 386, till den del densamma avsåge punkten 1) i propositionens
hemställan, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas —

1) med bifall till motionen II: 599 och med avslag å motionen II: 595 antaga
det vid propositionen fogade förslaget till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent,
med den ändring, att 1 § skulle erhålla följande lydelse:

1 §>

Allmän omsättningsskatt skall icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

115

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
eller uthyrning, varom avtal slutes efter den 31 december 1946, eller vid uttag
av vara från rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag.

Beträffande vara, för vilken allmän omsättningsskatt enligt vad därom särskilt
är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga
omsättningen (skärpt omsättningsskatt), skall dock även efter utgången av
år 1946 allmän omsättningsskatt uttagas enligt hittills gällande bestämmelser
och med iakttagande därjämte av vad nedan i 5, 11 och 13 §§ stadgas;

2) anse motionen II: 598 besvarad genom vad reservanterna anfört och hemställt;
samt

B) att riksdagen måtte -— med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens hemställan,
•—- -— — (= utskottet)----borttaga vissa nu utgående subventioner

med avseende å livsmedelspriserna;

III) av herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte -—• med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 386, till den del densamma avsåge punkten 1) i propositionens
hemställan, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas — med bifall till motionerna
II: 598 och II: 599 samt med avslag å motionen II: 595 antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning örn avveckling av den allmänna
omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, med
den ändring, att 1 § skulle erhålla den lydelse, som föreslagits i den under II)
angivna reservationen;

B) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens hemställan,
samt med avslag å motionen II: 596 —

1) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet
med vad av departementschefen ävensom vad i utskottets motivering anförts
borttaga vissa nu utgående subventioner med avseende å livsmedelspriserna;
samt

2) anse motionen II: 597 besvarad genom vad reservanterna anfört och hemställt;
samt

IV) av herr Franson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Liedberg: Herr talman! Utskottet har haft att behandla frågor, som
normalt bruka behandlas dels av bevillningsutskottet och dels av jordbruksutskottet.
I fråga örn de spörsmål, som närmast höra till jordbruksutskottets
ämnesområde och som föranlett tillsättande av ett sammansatt utskott, har
jag inga särskilda erinringar att komma med. Ett spörsmål, som icke föranlett
delade meningar i utskottets utlåtande men väl diskuterats, är lantsmörsbidraget.
Utskottet har ju därvidlag enats om en rekommendation till Kungl. Majit
att taga denna punkt under förnyat övervägande. Jag skall icke lägga någonting
till vad utskottet därvidlag bär uttalat.

Det skulle varit naturligt, örn man med helt odelad glädje hade medverkat
till avskaffande av omsättningsskatten. Denna skatt har ju en gång antagits
under alldeles speciella förhållanden, då alla voro ense, såväl i det utskott
som handlade frågan som inom kamrarna, att denna skatt borde bort så fort
som möjligt. Därför tala många omständigheter. Det är framför allt en skatt,
som ingalunda drabbar efter de principer, som numera i allmänhet och med
rätta anses böra ligga till grund för beskattning.

116

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)

Om glädjen emellertid är något dämpad, så beror det på att de förhoppningar,
som bevillningsutskottet för sin del hyste i våras vid frågans behandling
då, nämligen på en ökad varutillgång såsom utlopp för en ökad
köpkraft, tyvärr lia kommit på skam. Den betänksamhet, som präglar utskottets
utlåtande, som präglar reservanternas framställningar, i varje fall den
reservation, som är undertecknad av herr Velander m. fl., och som i hög grad
också präglar departementschefens eget uttalande, denna betänksamhet är allvarlig.
Referatet av professor Lundbergs invändningar är sålunda ett mycket
noggrant återgivande men har ju i och för sig icke föranlett andra erinringar
än att man trots allt anser, att skälen för skattens avskaffande dock
äro större än skälen för dess bibehållande.

Jag har för min del ej heller den meningen, att skatten i det läge vari
frågan nu befinner sig skall bibehållas. Men jag kan icke undgå att knyta
några reflexioner till denna skatt och tidpunkten för dess avskaffande, reflexioner
som jag skall söka att göra ganska korta därför att de delvis röra
samma område som den debatt som i går fördes beträffande subventionerna.

En av tröstegrunderna för att likväl taga steget nu är från departementschefens
och även från utskottsmajoritetens sida, att man dock kan bibehålla
en balanserad budget. Man får avstå från den positiva balansen, d. v. s.
överskottsbudgeten. Nu är man väl tämligen på det klara med, att sedan
man frångått de mera strikta, äldre formerna för budgetbehandlingen, d. v. s.
en ständigt balanserad budget, och laborerar med en ömsom överbalanserad
och ömsom underbalanserad budget, att en förutsättning för att överhuvud
taget kunna bemästra penningvärdet är, att underbalansering den ena gången
motsvaras av överbalansering vid andra tillfällen.

Jag har icke kunnat vid läsningen av departementschefens uttalande värja
mig för det intrycket, att man nu tyckes lia kommit till den uppfattningen,
att man får nöja sig med balansering utan positiv innebörd. Då frågar man
sig: När skall det överhuvud taget bli möjligt att överbalansera en budget?
Örn man ej kan göra det i en sådan relativ högkonjunktur som den vi ha nu,
utan finner en tröstegrund i att det dock blir en balanserad budget, frågar
man sig: Skola vi ha utsikt att någonsin komma därhän? Man får alltså
nöja sig med alternativet balansering-underbalansering trots den inverkan det
i längden kommer att lia på grunden för all ekonomisk verksamhet och all
lugn utveckling i samhället, nämligen ett stabilt penningvärde! Det råder väl
ingen tvekan örn vad följden blir. Sparsamheten kan ju aldrig få någon stimulans
på det sättet — frånsett det som väl ingalunda bör förbises, att så
många sparare, som icke kunna taga ekonomiska risker och därför icke äga
realkapital, successivt berövas frukterna av sitt sparande.

Det är klart, att den skattemässiga lättnad, som denna skatts borttagande,
i huvudsak enligt utskottets förslag innebär, måste av alla hälsas med tillfredsställelse
i och för sig. Men örn skattelättnaden vinnes och det lösgöres
mera pengar men samtidigt man får mindre för dessa, blir ju glädjen till
sist icke så stor. För min del har jag, när jag tänkt på riskerna nu och framdeles
för ett stabilt penningvärde eller, skulle jag kanske säga, ett stabiliserat
penningvärde, icke heller kunnat värja mig för att med farhågor tänka
på, vad ödet kan bli för de stora sociala reformer, varav riksdagen i dag genomfört
en. Om dessa betydande förmåner, räknade i nutida penningvärde,
så småningom tunnas ut, så blir det icke så mycket kvar därav som vi alla
hoppats att det skulle bli.

Departementschefen har, som sagt, ingalunda själv förbisett lägets allvar,
d. v. s. att det som han och vi alla andra så gärna vilja ha genomfört har sin

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

117

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
avigsida. Han säger på ett ställe i propositionen i samband med resonemanget
om elen försämring av läget i vissa hänseenden, som tyckes ha inträtt,
att en utredning pågår i konjunkturinstitutet. Han uttalar, att han efter
denna utrednings verkställande torde få återkomma till frågan örn en effektivisering
av stabiliseringspolitiken.

Jag vill inskränka mig till att uttala, att jag hoppas, att denna plan snarast
må komma. Ty jag tror, att icke bara regeringen utan hela vårt folk,
hela vårt näringsliv och hela vårt samfundsliv kommer att fara illa av örn
icke regeringen och statsmakterna i övrigt, dit väl även riksdagen får räknas,
förmå bemästra detta problem.

En sak som jag skall be att ytterligare få beröra är det undantag, som
Kungl. Maj:ts proposition och utskottsmajoriteten göra i fråga örn skattens
slopande. Det gäller bibehållandet av den femprocentiga skatten på bilar och
motorcyklar.

Det erinras i utskottets eget uttalande, alltså majoritetens, att bestämmelsen
örn ett sådant undantag aldrig var föremål för någon behandling, när
frågan örn avskaffandet var utsänd på remiss. Utskottet uttalar självt en stark
tveksamhet, enär bilar och motorcyklar, även örn de i vissa fall äro av lyxkaraktär,
dock måste i huvudsak anses vara en nödvändighetsvara för stora
grupper av företagare, arbetare och folk, som överhuvud taget behöva förflytta
sig över litet längre distanser. Var och en i kammaren må väl kunna
vara ense med reservanterna därom att örn det är någonstädes, som de moderna
fortskaffningsmedlen hilar och motorcyklar betyda någonting är det
på landsbygden, där man varken har täta hussar, spårvagnar eller andra
agremanger och dessutom har de stora avstånden att övervinna. Därför förefaller
det oss mycket egendomligt, att man plockar ut dessa två varor och bibehåller
skatten på dem medan man slopar den för de andra varorna. Jag
vet mycket väl motiveringen. Det är att det försiggår en utredning örn en ny
varubeskattning. Man har tydligen fått underrättelse örn att särskilt bilar
och motorcyklar avses skola ingå i den nya varubeskattningen. Jag frågar
mig: Varför skola just dessa nödvändighetsvaror diskrimineras? Trots att
man i princip anser att det är felaktigt att ha denna skatt och trots att man
skriver utlåtandet så, att det närmast borde utmynna i att även denna skatt
skall slopas i konsekvens med huvuddelen av skatten, så är man, bara därför
att man får reda på att här försiggår en utredning örn en ny skatt, färdig
att göra en så pass halsbrytande kullerbytta, som det nu förefaller mig,
att utskottet har gjort, när det biträtt Kungl. Maj:ts proposition. Det blir
ju utskottets majoritet, som får ta på sig ansvaret för den saken. Men jag
kan icke underlåta att säga, att det förefaller mig som om denna skatt vore
direkt orättvis och direkt utvecklingshämmande. Den är orättvis därför att.
så många andra skatteobjekt av lika nödvändig karaktär ha blivit befriade
från skatt, och den är utvecklingshämmande därför att bland de faktorer,
som ha byggt upp det moderna samhälls- och näringslivet och medfört den
standardhöjning, som vi så länge ha kunnat glädja oss åt, och hoppas kunna
göra det i fortsättningen också, inta, så vitt jag kan förstå, i det moderna
kommunikationsväsendet bilar och motorcyklar m. in. ett mycket betydande
rum. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation, som
fogats till utskottets utlåtande av herr Velander m. fl.

Herr Birke: Herr talman! Som motionär skall jag be att få säga några ord
utöver vad herr Liedberg anföll angående skatten på bilar och motorcyklar.

Enligt propositionen skall skatten även i fortsättningen utgå på personbilar

118

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
och tyngre motorcyklar, och dessa fordon bli alltså föremål för en särbeskattning.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att riksdagen för kort tid sedan
beslöt att från och med den 1 januari 1946 höja bensinskatten med 50 procent
och fordonsskatten med 40 procent. Jag har mycket svårt att förstå en sådan
inställning i skattehänseende till motorismen, ty det är val numera allmänt
erkänt att denna har en utomordentligt stor betydelse i hela samhällsutvecklingen.
Endast i undantagsfall torde man kunna säga, att bilar och motorcyklar
äro att hänföra till lyxvaror. Särskilt på landsbygden och inom jordbruket
är behovet av dessa transportmedel stort. Bilar och motorcyklar äro där
i utomordentligt stor utsträckning fortskaffningsmedel för en rad yrkesutövare,
såsom handelsresande och hantverkare m. fl., för vilka dessa motorfordon äro
ett i hög grad tidsbesparande kommunikationsmedel mellan de olika arbetsplatserna.
Flertalet av kammarens ledamöter känner helt säkert till dessa förhållanden,
och för egen del har jag svårt att förstå, att motorismen skall behöva
sättas i en särklass genom att den påföres denna extra beskattning. Statsmakterna
borde i stället enligt min mening inta en mera välvillig hållning till
motorismen i skattehänseende, så att antalet bilar ökar och därmed också skatteintäkterna.

Jag finner det omotiverat att bibehålla omsättningsskatten på personbilar
och tyngre motorcyklar, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr Velander m. fl.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och
bara uttala min tillfredsställelse över att man äntligen kommit därhän att
man nu praktiskt taget är ense örn att omsättningsskatten skall avskaffas från
och med årsskiftet. Vi kommunister lia ju under hela krigstiden varit motståndare
till denna form av beskattning och denna metod att finansiera de
stora statsutgifterna. Jag nöjer mig med att i fråga örn statsfinanserna hänvisa
till att örn man tagit ut en engångsskatt, som man i princip uttalat sig för så
mångå gånger, skulle detta givit statskassan lika mycket, som man under alla
de gångna åren fått in i omsättningsskatt. En engångsskatt skulle sannolikt
medfört den stora fördelen att det icke skulle ha funnits allt detta spekulations -kapital, som nu kastas ut i marknaden och som är den allvarligaste drivkraften
vid penningvärdets försämring. Folkpartiet har gjort försök att tillskriva
sig äran att vi nu nått fram till detta beslut örn omsättningssaattens avskaffande,
och jag vill för min del icke missunna partiet den ära det eventuellt kari
tillräkna sig i det fallet. Jag vill emellertid erinra örn att de som hela tiden
varit motståndare till denna skatt ha varit vi kommunister. Det finns emellertid
något av malört i glädjebägaren, nämligen den begränsningen att man icke
tar bort omsättningsskatten på sådana förnödenheter som tandkräm, skokräm
och karameller, saker som man bara genom att pressa begreppen kan hänföra
till lyxartiklar. När man nu skall slopa omsättningsskatten hade det varit i
sin ordning att man också tagit med dessa varor. En annan begränsning är
att detta beslut skall följas av åtgärder, som leda till vissa prishöjningar. Man
höjer sålunda smörpriset med 50 öre per kg, mjölkpriset med 1 å 2 öre per kg
och sockret med 11 öre per kg och, såsom det väl får förutsättas, även priset på
margarin. Detta är ju som sagt något av malört i glädjebägaren, vilket reducerar
de förväntningar, som väl många lia hyst när det talats örn omsättningsskattens
slopande och att denna åtgärd skulle möjliggöra en sänkning av prisnivån
och en minskning av levnadskostnaderna. Det är uppenbart att för mångå
familjer här i landet och framför allt då för de stora familjerna, som icke
komma i åtnjutande av de särskilda rabatterna, denna höjning av priset på

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

119

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
smör och mjölk blir mycket kännbar. Man kan ju bara önska att, när detta
beslut genomföres, det skall visa sig vara möjligt att genomföra en så sträng
kontroll att slopandet av omsättningsskatten verkligen leder till prissänkning
och icke blir en källa till ytterligare profiter för vissa människor här i landet.
Jag har sympatier för den tanke, som framförts reservationsvis, att man i
detta sammanhang också skall ta upp frågan örn skatten på bilar och motorcyklar,
men som förhållandena nu äro skall jag nöja mig med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Frånsett herr Sundströms i Skövde reservation
är det som skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna åt endast
några detaljer, som jag skall komma till senare i mitt anförande.

I anledning av vad herr Liedberg framhöll vill jag bara fästa uppmärksamheten
på att redan 1940, när särskilda utskottet behandlade frågan örn införande
av omsättningsskatten, konstaterade utskottet i sin motivering, att det
var fråga om en skatt, som var främmande för vårt skattesystem. Bevillningsutskottet
har också under årens lopp vid behandlingen av denna sak icke haft
någon som helst anledning att frångå detta särskilda utskottets yttrande. Då
vi i våras hade att ta ställning till årets första särskilda utskotts utlåtande
angående folkpensionerna och den i samband därmed uppgjorda finansplanen
stod ju striden örn vilken tidpunkt man skulle välja för omsättningsskattens
avveckling. Praktiskt taget voro då liksom i dag alla överens om att omsättningsskatten
skulle försvinna; frågan gällde bara tidpunkten. Det är ju icke
tu tal om annat än att orsaken till att utskottet slutligen stannade för den
1 juli 1947 framför allt var fruktan för att man i slutet av budgetåret skulle
stå inför en underbalanserad budget. Utskottet hade emellertid klart för sig,
att det under året kunde inträffa ting, som nödgade Kungl. Majit att ta frågan
under förnyat övervägande.

I dagens situation tror jag, herr talman, att det icke tjänar något som helst
förnuftigt ändamål att vi debattera örn vi böra vara tveksamma eller icke tveksamma
i detta avseende. Under årens lopp har riksdagen så engagerat sig i
denna sak och så bestämt uttalat sin mening om skattens avveckling att det
överhuvud taget anständigtvis icke är möjligt att så att säga backa, såvida det
nu icke kan påvisas att denna skatteforms avlösning skulle medföra verkligt
ingripande vådor. Det har emellertid icke lyckats ens för herr Liedberg att
bevisa att så skulle vara fallet, och jag tror därför att det icke finns någon anledning
att diskutera den saken allt för länge. Det är givet att man såsom motionären
herr Persson i Vinberg — hans motion har ju tagits upp i en reservation,
av herr Sundström i Skövde — kan föreslå den förändringen i utskottets förslag
att man bibehåller skatten till den 1 juli 1947 men att från årsskiftet göres en
sådan ändring i densamma att man kopplar av skatten på kött, fläsk, charkuterivaror
och fisk. Vad ett sådant beslut skulle betyda ekonomiskt sett är kanske
icke möjligt att nu på rak arm ange, men det .skulle viii röra sig örn en summa
på 40 ä 50 miljoner kronor. Jag spörjer mig då, och det bär också utskottsmajoriteten
gjort, om det för det halvår som det bär är fråga örn finns någon anledning
att vidta sådana omfattande förändringar i skatten, som föreslagits i
den Sundströmska reservationen.

Jag har svårt att tänka mig annat än att det förhåller sig på det sättet, att
herr Sundström i Skövde syftar en smula längre, så att vi den 1 juli 1947 ånyo

120

Xr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av feni procent, m. m. (Forts.)
få ompröva frågan huruvida icke denna skatt skall bibehållas. Är syftet detta
måste jag, liksom det sammansatta utskottet gör, säga, att vi måste vara
beredda att ta alla de konsekvenser angående andra skatter, som följa av ett sådant
ståndpunktstagande. Är riksdagen icke benägen att göra detta kan det
icke vara rimligt att bibehålla omsättningsskatten örn än i något förändrat
skick niell vid 1947 års riksdag vidta åtgärder, som komma att innebära en
avsevärd sänkning av de direkta skatterna. När denna skatt genomfördes sade
de som representerade utskottsmajoriteten, att örn det är någon skatt som vi
skola avlägsna sä är omsättningsskatten den första, ty den är ju mest främmande
för hela vårt nuvarande skattesystem.

Herr talman! Vi ha i utskottet rätt ingående diskuterat frågan örn omläggningen
av ramavtalet och dess inverkan på omsättningsskatten och därvid funnit
att vi icke behöva hysa någon fruktan för det så kallade taket. När nu finansministern
själv säger, att någon underbalansering av budgeten icke kommer
att ske, tala de övervägande skälen för att omsättningsskatten bör försvinna
vid årsskiftet.

Vad sedan gäller den detalj, som avses i reservationen, behandlas ju den av
utskottet på sidan 20 i betänkandet. Det förhåller sig inte som herr Birke tycks
uppfatta saken. Det är inte på det sätt, som jag har sett återgivet i någon tidning,
nämligen att utskottsmajoriteten skulle anse bilarna vara en sådan lyx,
att man särskilt måste beskatta dessa. Tvärtom står det ju klart och tydligt
angivet i utskottets utlåtande, att utskottet inte delar den meningen, framför
allt inte när det gäller landsbygden. Det är ju också underligt, att man när
det gäller denna beskattning av personbilarna har så lätt för att blanda samman
den med de övriga skatter som vila på bilismen.

Här ligger det till på följande sätt. Det har anmälts ifrån den varubeskattningskommitté,
som sitter, att man har tagit upp problemet örn varubeskattning
i fråga örn bilar. Han är sysselsatt med denna sak, och man kommer under
de närmaste månaderna att ta ståndpunkt till den och lägga fram ett förslag.
När sådant äger rum, brukar riksdagen välja den ståndpunkten, att man
avvaktar det slutliga ståndpunktstagandet i saken, tills utredningen föreligger,
ty, mina herrar, det måste väl ändå betraktas som en orimlighet örn man
tar bort denna 5-procentiga skatt den 1 januari 1947 och sedan kommer till
det resultatet, att man bör införa en ny 5-procentig eller annorlunda verkande
skatt den 1 juli 1947. Det är detta, som utskottet inte har velat vara med om,
och därför har utskottet inte tagit ståndpunkt i fråga örn beskattning av bilarna
i detta sammanhang. Jag är nog närmast personligen av den meningen,
att skall man göra något i detta avseende, skall det vara någonting, som närmast
liknar det alternativ, som herr Malmborg föreslagit i sin motion, d. v. s.
att man skall lägga en varuskatt på den del av priset som överstiger 10 000
kronor eller någonting i den stilen. Men utskottet har inte tagit någon ståndpunkt
i denna sak utan tvärtom anfört flera skäl emot en sådan varubeskattning
på bilarna. Utskottet har, som sagt, ansett, att innan den utredning, som
pågår örn denna sak, är slutförd, är det orimligt, att riksdagen tar ställning.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja fästa uppmärksamheten på vad
herr Hagberg här talade örn. Det är ju en sak, som ingalunda är ny. De generella
subventionernas avskaffande har varit en av förutsättningarna, från vilken
denna fråga örn omsättningsskattens avskaffande hela tiden diskuterats,
men utskottet har, då det anslutit sig till den kungl, propositionen på denna
punkt sagt ifrån, att det särskilt är en sak som man anser Kungl. Majit bör
pröva i detta sammanhang, och det är det s. k. lantsmörsbidraget, såväl det,
som utgår för landet i dess helhet som det extra bidrag, som utgår för Norr -

Onsdagen den IS december 1946 em.

Nr 42.

121

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
land utom Gästrikland. Vi lia inte ansett oss kunna ta en bestämd ställning
i denna fråga, men vi lia efter de upplysningar utskottet inhämtat ansett saken
vara av den betydelse, åtminstone rent psykologiskt, att Kungl. Majit bör
ta sig ytterligare en funderare på den saken. Herr talman! Jag kan således
inte komma till annat resultat än ett bifallsyrkande till vad sammansatta utskottet
här har föreslagit.

Jag vill till sist bara med anledning av reservationen av herr Liedberg och
hans medreservanter uttala en liten förvåning över att trots all sin försiktighet,
all sin tveksamhet, alla sina varningar för vad som kan inträffa, så säga
herr Liedberg och hans medreservanter. att när vi nu äro i farten med att ta
bort omsättningsskatten, så låt oss också plocka undan annat, som vi ha av
den karaktären, och då framför allt trafikskatten. Det är ju möjligt, herr talman,
att när nian plockar bort ett skattebelopp så stort som omsättningsskatten
motsvarar, så spelar det ingen roll, örn man tar bort ytterligare 30 miljoner
kronor. Frågeställningen är ju, örn riksdagen är beredd att i dag säga, att
vi skola ta bort trafikskatten eller örn vi skola uttala oss på det sätt reservanterna
föreslå. Det finns ju, det bör man inte glömma bort, andra omsättningsskatter
till väsentligt större belopp, omsättningsskatter, som räknas i hundratals
miljoner kronor. Det är ju inte alls omöjligt, att nästa steg blir, att man
säger: låt oss också plocka bort dem, därför att de äro omsättningsskatter. Jag
tror, att det nog är klokt, att man tar ett steg i taget, och om vi nu avskaffa
denna skatt, om vars avskaffande vi ju sedan i våras praktiskt taget voro
eniga, är det allt skäl att för ögonblicket nöja sig med det.

Jag vill slutligen, herr talman, bara understryka en sak, som jag framhöll
i ett anförande, när vi diskuterade finansplanen och omsättningsskattens avskaffande
i våras. Det är framför allt nödvändigt, att man ser till att när nu
omsättningsskatten avskaffas den också, så långt det står i mänsklig förmåga
att kontrollera det, återgår till konsumenterna. Det blir inte roligt, om det
framdeles någon gång skulle kunna konstateras, att vi avhände statskassan i
runt tal fyrahundra miljoner kronor och att detta inte kom dem till godo som
det var avsett att komma till godo. Av handlingarna till den kungl, propositionen
framgår det, att priskontrollnämnden har räknat med att den åtminstone
till 80 % tror sig örn att klara denna sak. Tiden är ju knapp härifrån till den
1 januari, och det har ju föranlett en reservant i första kammaren att föreslå
ett uppskov på ett pär månader, ett uppskov, som ur praktiska synpunkter
inte skulle vara lämpligt. Tiden är som sagt knapp till nyåret, men jag skulle
i alla fall vilja ställa en vädjan till dem, som komma att handha denna sak,
att de spänna alla sina krafter för att se till att inte dessa pengar komma i
händer, där de inte höra hemma.

Jag ber, herr talman, att med uttalande av dessa synpunkter få yrka bifall
till sammansatta utskottets hemställan.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! När herr Olsson i Gävle citerar vad särskilda utskottet sade 1940
vill jag påpeka, att det har jag också gjort. Jag tyckte emellertid att min ärade
landsman från Gävle var litet hård mot oss reservanter i sina förmaningar.
Han säde ju, att det var inget förnuft i en debatt örn större eller mindre tveksamhet.
Den förebråelsen drabbar i så fall i allra högsta grad både departementschefen
och utskottets majoritet. Tveksamhet läser man på varannan rad
på både på det ena och det andra hållet. Det kan väl ändå inte vara herr Olssons
mening, att det endast är i kammaren som en sådan tveksamhet inte får ta sig
något uttryck? *

122

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)

Vad motorfordonsbeskattningen beträffar får jag säga, att det förefaller mig
ganska oriktigt i princip, om man bibehåller en 5-procentig skatt endast för att
bereda möjlighet att utan störningar kunna övergå till en eventuell ny varuskatt.
Mig förefaller det ena lika orimligt och oriktigt som det andra. Därvidlag
har utskottet — som herr Olsson säger inte tagit ställning — i själva
verket tagit en viss ställning av enligt min mening inte riktig art. För övrigt
beror min tveksamhet beträffande bilar och motorcyklar inte bara på dessa
nyttigheters värde i och för sig utan på att det förefaller mig alldeles oriktigt
att diskriminera vissa mycket viktiga nyttigheter, medan man inte tänkt lägga
denna varuskatt på andra kanske mindre viktiga.

Herr Olsson i Gävle, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill till herr Liedberg säga, att jag tycker tveksamheten är
en liten smula malplacerad, när man i samma veva är beredd att skyffla bort
ytterligare en skatt på 30 miljoner kronor i detta sammanhang.

Vidare yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Från den ståndpunkt jag företräder är det glädjande
att konstatera vilken hög grad av enighet som kommer till uttryck vid
ställningstagandet till förmån för omsättningsskattens avveckling redan vid
årsskiftet. Jag skall inte neka till att det förefaller mig som örn skälen för
skattens avskaffande vid denna tidpunkt snarast tedde sig ännu starkare i
somras, då åtskilliga inte ville vara med örn saken, än de te sig nu. Men det
räcker för mig, att skälen även i dag äro tillräckligt starka, och jag måste,
som sagt, vara glad över att det nu tycks råda allmän enighet därom.

_ Man får naturligtvis inte se denna fråga uteslutande ur penningpolitiska
Synpunkter, vilket det kanske var en allmän tendens, rätt naturlig för övrigt,
att göra i går. Jag vill tvärtom säga, att jag anser att den först och främst bör
bedömas ur skattepolitiska synpunkter. Frågan är helt enkelt: Är inte en skattereduktion
av denna art utan dröjsmål befogad av hänsyn till de medborgare
som nu under många år burit detta extraordinära skattetryck? Man kan svara:
Ja, men pågår inte en inkomststegring här i landet? Få inte stora grupper inkomststegringar,
och är det då så viktigt att sänka skattebördan? Jag vill
svara: Det finns stora grupper i landet, som inte kunna räkna med att under
den närmaste tiden få någon inkomststegring. Det gäller åtskilliga medborgare,
som leva på pension, livränta, sparkapital, samt en del mindre köpmän,
hantverkare och många andra. För denna grupp, som inte har några utsikter
till inkomststegring, tycker jag, att det är ganska klart, att det skulle kännas
mycket hårt, om man inte skulle så långt efter krigets slut genomföra den
minsta lättnad i skattetrycket. Jag ser alltså häri det huvudsakliga skälet för
att man fullföljer skattesänkningslinjen på detta sätt.

Vad sedan den penningpolitiska effekten av omsättningsskattens avveckling
beträffar, så är det ju inte bara en negativ sida, den köpkraftsökande som
ökar trycket, utan det är också den omständighet, som diskuterades i går och
som jag inte här skall närmare belysa, nämligen att inkomstbildningen påverkas
på ett gynnsamt sätt, om levnadskostnaderna hållas nere. Man kan visserligen
säga, som det sades i går, att indexavtalet blivit ändrat, men jag tror
man kan genmäla, att en förutsättning för de uppgörelser, som träffats, har
varit, att man räknat med att, när regeringen och partierna tagit ställning för
skattens avskaffande, skulle den komma att avskaffas. Örn man utgått ifrån att
skatten skulle bibehållas, tror jag inkomststegringskraven från vissa grupper
skulle blivit starkare. Man bör inte överdriva detta. Om skatten avvecklas ett

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

123

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
halvt år tidigare än förut beslutats, medför detta en höjning av köpkraften
med mindre än en procent av nationalinkomsten, medan inkomststegringsanspråken
röra sig om 10, 15 och kanske 20 % i vissa fall. Att då vägra en obetydlig
förbättring för grupper, som ligga utanför dessa inkomststegringsanspråk,
tycker jag vore ganska orättvist och inte heller i och för sig penningpolitiskt
motiverat, eftersom tydligen andra faktorer, som sammanhänga med
inkomstbildning och investering, äro huvudsaken. Jag skall inte vidare ingå
på dessa penningpolitiska sammanhang utan nöja mig med att konstatera, att
det gäller frågan om balans eiler överskott i budgeten. Som finansministern
här förklarat, finns det utsikter att uppnå balans i budgeten under detta budgetår,
trots att vi ha en omläggning av skattesystemet. Jag har själv tidigare
påpekat — jag skall icke upprepa det nu — att denna omläggning medför en
engångsförlust för statskassan rent tekniskt sett av betydande belopp. Trots
detta kan man få balans i budgeten även örn skatten avskaffas. De rent statsfinansiella
skälen för någon annan ståndpunkt än den som här allmänt intages
torde sålunda icke vara starka. Örn någon anser, att vi borde passa på att ha
ett formellt budgetöverskott, vill jag säga, att jag icke är övertygad örn att
det icke skulle fresta regeringen att i vissa lägen föreslå utgiftsökningar, som
skulle taga bort en del av det formella överskottet. Men det är klart, att sammanfattningsvis
måst man erkänna, att penningpolitiska skäl finnas både för
och emot skattens avveckling nu. De skattepolitiska skälen äro emellertid mycket
starka. Därför hyser jag ingen tvekan örn det berättigade i ett sådant beslut.

Vad till sist omsättningsskatten på bilar beträffar, så tycks ju såväl majoriteten
som minoriteten i utskottet vara överens örn att även personbilarna få
betraktas som ett arbetsredskap i detta ords vidsträckta betydelse. Om bilarna
dessutom användas för nöjesåkning och dylikt, har detta rätt ringa vikt. Man
kan också säga. att den statsfinansiella betydelsen av att bibehålla omsättningsskatten
på bilarna en tid framåt icke är särskilt stor. Det huvudsakliga
resultatet torde väl bli högre priser på begagnade bilar, och jag vet icke örn
det i och för sig kan anses vara något allmänt intresse. Såsom tidigare betonats,
bl. a. av herr Birke, betalar bilismen både fordonsskatter och bensinskatter,
som blivit höjda sedan tiden före kriget, och man har därför svårt att se, att
det nu skulle vara nödvändigt att överväga en ny och tredje skatte form av
mera permanent slag. Jag kan icke finna, att det finns någon motivering för
att just i detta läge söka få till stånd en omläggning av bilbeskattningen eller
att utan någon teknisk utredning säga, att man icke är nöjd med fordons-^och
bensinbeskattningen. A^arje närmare motivering saknas för en sådan ståndpunkt.
Därför kunde jag för min del icke följa herr Adolv Olsson i hans resonemang
örn nödvändigheten att avvakta resultatet av en utredning, eftersom
man icke har anledning att räkna med att det är nödvändigt att i all hast stöpa
örn vår bilbeskattning.

Emellertid skall jag icke vidare polemisera mot utskottsma.ioriteten — i den
mån herr Adolv Olsson företräder den. Tvärtom vill jag konstatera med stor
tillfredsställelse, att utskottsmajoriteten skrivit på ett sådant sätt, att hela
frågan hålles öppen, och att ut skott smajoriteten icke givit något som helst förord
för att man skulle på längre sikt bibehålla en varuskatt på bilarna. Det är
mycket glädjande att konstatera detta. Så som jag alltså utläser majoritetens
ståndpunkt i det hänseendet, finner jag icke någon väsentlig skillnad mellan
majoritetens och reservanternas åskådning i fråga örn bilismen. Det förefaller
mig endast, som örn reservanterna vore inora bestämda på den punkten. Dessutom
är det ju den praktiska skillnaden, att omsättningsskatten på bilar enligt
majoritetens linje skall vara kvar i varje fall för det närmaste halvåret.

124

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)

Därför tvekar jag icke att komma till den slutsatsen, att det mest naturliga
i detta läge är att stödja den ståndpunkt, som reservanterna intaga. Av de två
alternativ som föreligga kan enligt min mening åtskilligt i det något mångordiga
högeralternativet betecknas såsom överflödigt. Jag säger icke mera för
att icke behöva motivera några andra omdömen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till deri reservation,
som avgivits av herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile.

Häruti instämde herr Stjärne.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skall icke ge mig in pä några
penningpolitiska funderingar, allra minst i polemik mot herr Ohlin. Men jag
måste säga, att örn det finns deli minsta mening i den ekonomilära som herrar
nationalekonomer fara omkring och predika, så tror jag att man kan instämma
i professor Lundbergs yttrande, att för omsättningsskattens avskaffande i nuvarande
läge tala allenast politiska skäl och icke några ekonomiska.

Jag skall också be att få försvara mig mot en antydan från herr Olssons
i Gävle sida, att jag skulle med min reservation ha siktat till att omsättningsskatten
skall bevaras för alltid eller i varje fall under en längre tid än till den
1 juli 1947. Den motion, som ligger till grund för min reservation, utsäger
bestämt, att det icke förutsattes något annat än att tidpunkten den 1 juli 1947
skall sta fast. Vad som varit bestämmande för mig när jag avgivit min reservation
har varit uteslutande rent praktiska skäl. Jag ber att få andraga dem
i allra Största korthet.

Vad är det som kommer att ske den 1 januari? Jo, då skall hela omsättningsskatten
slopas, och samtidigt skola-, såsom här tidigare nämnts, priserna på
smör, mjölk och margarin — och säkerligen också på ost och socker — väsentligt
okas. Vad blir följden av detta? Jo, naturligtvis att man riskerar att dessa
prishöjningar draga andra prishöjningar med sig. Dessutom vet man ganska litet
i dagens läge rörande utsikten, att 80 % av skattebortfallet slå igenom i prissänkningar.
Priskontrollnämnden själv säger, att 25 % av varuomsättningen
ligga utanför dess kontrollmöjligheter. Och märk väl, att inom den sektor,
där kontrollmöjligheter anses föreligga, är kontrollsäkerheten synnerligen problematisk
på många punkter.

Därutöver vill jag tillägga, att det icke skulle lia skadat, örn denna sak uppskjutits
till den 1 juli även ur en annan synpunkt. Priskontrollnämnden har
nu lagt upp en helt och hållet ny kontrollapparat. Den är ännu icke färdigorganiserad
utan är egentligen till bara på papperet. Det skall skaffas kontrollombud
i alla socknar i Sveriges rike, men ännu så länge finns det icke kontrollombud
annat än till ett begränsat antal. De kontrollombud som finnas ha icke
hunnit studera den synnerligen tjocka lunta med instruktioner, som de skola
följa i sin kontrollverksamhet. Vidare ber jag att få påpeka, att i många betydelsefulla
branscher föreligga riksprislistor, som skola omredigeras till den
1 januari, örn det verkligen skall bli en prissänkning över hela linjen.

Jag riktar ingen insinuation mot handelns lojalitet — jag ber att få bestämt
understryka detta — men det finns faktiskt artiklar och varor, vilkas prismarginal
är synnerligen knapp. Det hela går nu, därför att den ena marginalen
får utjämna den andra, så att det kan hållas flytande, men det kan tänkas,
att när omsättningsskatten borttages, prisstegringar komma att aktualiseras på
en hel rad av varor. Då får priskontrollnämnden mycket svårt att säga nej i de
enskilda fallen. Och blir det en uppluckring på ett eller annat område, är det
givet, att psykologiska faktorer medverka till att priserna dragas uppåt.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

125

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)

Om man verkligen ser på alla på denna sak inverkande faktorer, har man
anledning misstänka, att den prissänkning som kan förväntas är ytterst osäker.
Det enda som verkligen är säkert i detta fall är, att priserna på standardartiklarna
mjölk, smör, margarin och socker komma att stiga. Jag tror, att verkningarna
därav komma att bli ofördelaktigare för stora familjer än örn omsättningsskatten
hade fått vara kvar eller örn man hade följt reservationens
linje och tagit bort omsättningsskatten på kött, fläsk, charkuterivaror och
fisk. Då skulle det ha blivit en verklig prislättnad, ty det är just den sektorn
i varuomsättningen, där möjligheterna till prissänkningar äro störst. Beträffande
köttvarorna föreligga både ransonering och priskontroll, och för fiskens
del lär det också finnas stora möjligheter att låta skattebortfallet motsvaras''
av prissänkningar.

Det är sålunda rent praktiska överväganden, som föranlett mig att stödja
motionen. Jag är alldeles övertygad örn att det skulle ha varit ur alla synpunkter
förmånligast att skjuta på frågans avgörande till den 1 juli 1947.

Jag skall icke fortsätta att argumentera längre men skall bara beröra en
enda sak ytterligare, nämligen skatten på bilar. Därvidlag har man framhållit,
att det skulle vara en mycket lämplig avvägning att befria sådana motorfordon
från omsättningsskatt, som kosta mindre än 10 000 kronor, och taga skatt på
sådana som kosta mera. Jag vågar säga, att detta är det minst genomtänkta
förslag av alla som kommit fram. Jag vill erinra örn att det finns en hel massa
små, mycket förstklassiga och raffinerat utförda småvagnar i sportkiass, Som
betinga ett pris av 7 000, 8 000 eller 9 000 kronor och som köras av personer,
som ha bilarna endast till nöje och förströelse. En sjusitsig droskbil kan däremot
i dagens situation icke förvärvas för mindre än 10 000 kronor. Följer
man denna anvisning, släpper man således dessa renodlade lyxsportbilar fria
och skattebelägger droskbilama. Jag tror, att en blivande eventuell omsättningsskatt
på bilar får läggas efter helt andra grunder än sådana schematiska
prisbestämningar.

Herr talman! Jag skall nöja mig med vad jag nu anfört och endast yrka
bifall till den av mig avgivna reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Mårtensson och Andersson i Mölndal.

Herr Persson i Vinberg: Herr talman! Jag förstår så väl orsaken till finansministerns
handling, när han presenterar denna proposition för riksdagen: den
hänsynslösa press, som han varit utsatt för av dem, som med lindrigt sagt
övertro på omsättningsskattens skadliga verkningar, under mera omöjliga lägen
än nu krävt dess avskaffande. Propositionen förefaller mera vara tillkommen
av den anledningen att han böjer sig för riksdagens uttalade vilja härvidlag
än att han själv är övertygad om åtgärdens betydelse som inflationshämmande
faktor. När vi som motionärer anmält avvikande mening så är det. i
stor utsträckning beroende därpå, att vi anse omsättningsskatten inrymma cn
möjlighet att tjäna som regulator för att uppnå balans i samhällsekonomien.
Ett av medlen för att åstadkomma denna balans kan vara, att medelst ökade
eller bibehållna skatter överbalansera budgeten. Ur denna synpunkt skulle det
naturligtvis varit riktigast att i sin helhet bibehålla omsättningsskatten. Med
den uppjagade stämning som råder kring detta problem ha vi ansett det utsiktslöst.
Vi ha gått en medelväg i stället och förorda att vissa viktiga i
motionen angivna livsmedel bli frilagda från omsättningsskatt, att den i öv -

126

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
rigt bibehålies. samt att de prisreglerande subventionerna i fortsättningen
skola utgå. Vi anse, att ett beslut i den riktningen förhindrar en för allmänheten
påtaglig ovälkommen prisstegring å dessa livsmedel och dessutom bidrager
till ett överskott i budgeten som man inte bör tala alltför föraktfullt
om. I motsats till oppositionen lia vi förtroende till Wigforss oell hans förvaltaregenskaper
och tro, att han kan använda detta överskott på ett för medborgarna
fördelaktigt sätt. Det har talats vid åtskilliga tillfällen örn att omsättningsskatten
är en socialt orättvis skatt. När man ger uttryck åt en sådan
uppfattning är det helt naturligt, att man grundar den på att omsättningsskatten
i motsats till den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten icke är
progressiv, vilket ju betyder, att den fattige får betala samma skatt som den
rike.

Vi lia vant oss vid att våra skatter skola ha en dubbel funktion. De skola
också verka inkomstutjämnande genom att taga relativt mer från de stora
inkomsttagarna än de små. Vi motionärer anse icke, att varje skatt nödvändigtvis
behöver ha denna dubbelsidiga verkan. I vår vanliga inkomst- och förmögenhetsskatt
ha vi ett instrument, med vilket inkomstfördelningen till fyllest
kan regleras, och det är därför i dagens läge fullt motiverat att ge omsättningsskatten
en annan uppgift, nämligen att låta den vara ett vapen mot
inflationen och ett skydd mot penningvärdet i det att den absorberar och
neutraliserar en del av den överskottsköpkraft som finns. När det under hela
den tid som omsättningsskatten verkat ideligen har upprepats, att den skulle
vara en socialt orättvis skatteform, eftersom varje konsument, fattig som rik,
vid inköp av förnödenheter får betala samma skatt, är detta närmast en känslomässig
propagandafras, ty ett sådant förhållande kan jir icke innebära större
orättvisa än att varje konsument får betala samma pris för samma vara. Omsättningsskatten
har lämnat sitt bidrag till fyllande av hålen på riksstatens
inkomstsida under krisåren. Den har så att säga arbetat sig in i allmänna
medvetandet på det sättet, att allmänheten mycket litet reflekterar över dess
existens. Därtill har naturligtvis medverkat, att den i stor utsträckning varit
dold. De kraftigaste besvärjelserna mot densamma ha kommit från affärsmännen
och de mera avancerade politikerna. Men hur tro ni, ärade kammarledamöter,
att reaktionen kommer att taga sig ut fram på nyåret, när priserna
på smöret, mjölken, sockret och osten komma att stiga som en följd av ett
bifall till utskottsförslaget? Ja, naturligtvis kommer finansministern liksom
regeringen och hela det socialdemokratiska partiet att få skulden, medan de
som i åratal bonat för ett dylikt beslut komma att draga sig i bakgrunden.

Utskottet har yrkat avslag på motionerna. Något annat hade jag uppriktigt
sagt icke heller väntat med det stämningsläge, som lägrat sig över denna
fråga. Utskottet är angeläget att betona, att inflationens bekämpande måste
framstå som en av de allra viktigaste uppgifterna för landets politiska ledning.
Utskottet erkänner, att slopandet av skatten kommer att resultera i att
mycket betydande belopp frigöras i konsumenternas händer, men tröstar sig
med att allt icke tages i anspråk för konsumtionsändamål. Örn detta beror på
varubrist eller någon antagbar framtida sparsamhetsiver bland medborgarna
analyserar utskottet icke. En del av detta belopp anser utskottet kommer att
tagas i anspråk för att kompensera den fördyring av livsmedlen som blir en
följd _av att subventionerna slopas. Denna utveckling ha vi också förutspått
i motionen, men hur detta förhållande kan inregistreras som en kamp mot
inflationen ha vi synnerligen svårt att förstå. I motionen ha vi framhållit, att
priskontrollens bristande effektivitet kommer att medföra att skattelindringen
icke i sin helhet kommer konsumenterna till godo. Även här har utskottet

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

127

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
gett oss rätt, såvitt jag kan läsa utskottets utlåtande. Man framhåller nämligen
på ett par rader på s. 17, att icke hela det belopp, som för närvarande
uttages i omsättningsskatt, kommer att bilda ett tillskott till köpkraften. Jag
utläser detta utskottets skrivsätt på det sättet, att utskottet menar, att en del
kommer att hamna i fickorna på köpmännen. Även detta är en utveckling,
som vi inte anse bör främjas. Utskottet anser dock, att det frigjorda beloppet
torde komma att uppgå till 150—200 miljoner kronor. Men detta belopp
anser inte utskottet på längre sikt kunna utöva inflationstryck av någon nämnvärd
omfattning, Jag vet nu inte örn utskottet anser ett halvår vara en lång
tidsfrist, men beloppet måste ju verka under den tid som det släppes loss och
med hänsyn till den vikt som i går lades vid 25-miljonerssubventionen. som
också var ett halvårsprogram och som jag själv var med om att tillstyrka, så
kan man väl inte, även örn det inte är samma, utskott som behandlat dessa
båda frågor underlåta att söka någon korrespondens mellan dessa båda åtgärder.

Herr Sundströms i Skövde reservation täcker helt vad vi lia menat i vår
motion. Jag skall inte ta kammarens tid längre i anspråk utan nöjer mig
att yrka bifall till herr Sundströms reservation.

Herr Kristensson: Herr talman! Omsättningsskattens borttagande innebär
en god nyårsgåva för vårt folk, en skattelättnad som är välbehövlig. Särskilt
bland affärsmännen och hantverkarna, bland de omkring ICO 000 skatteindrivarna,
kommer detta beslut att hälsas med tillfredsställelse. Det har varit ett
svårt arbete, och det har vållat oss mycket huvudbry.

Från herr Sundströms sida ha farhågor uttalats för att omsättningsskattens
borttagande icke skulle komma konsumenterna till godo. Under förutsättning
att denna skatt varit synlig, hade det problemet icke funnits till. Detaljhandlarna
ville i stort sett vid skattens införande, att den skulle ha synlig karaktär.
Då hade klarare linjer skapats. Jag är övertygad örn att de farhågor, som
herr Sundström här uttalade, äro överdrivna. De flesta försäljningar ske nu
efter prislistor, som äro godkända av priskontrollnämnden och i vilka står direkt
angivet att omsättningsskatt ingår i priset. Vid avvecklingen av omsättningsskatten
lia nu detaljhandlarna att räkna ifrån omsättningsskatten efter
vissa tabeller till dess att nya listor hinna bli tryckta och utsända. Jag är fast
övertygad om att vi på detta område kunna lita på affärsmännens och hantverkarnas
lojalitet. Priskontrollnämnden anser att ungefär en fjärdedel av
handel med varor, belagda med omsättningsskatt, står utanför nämndens kontroll.
För min del är jag övertygad om att även när det gäller denna fjärdedel
omsättningsskatten i stort sett kommer att försvinna. Kunderna och konkurrensen
komma att vaka (iver att detta kommer att ske.

Det skulle enligt min mening ha varit ändå mera tillfredsställande om omsättningsskatten
vid årsskiftet hade försvunnit även för personbilar och tyngre
motorcyklar. Särskilt på landsbygden fylla dessa fordon en viktig uppgift vid
resor till och från arbetsplatserna. Biltrafiken är ju ändå hårt beskattad.

Man har från olika håll varit överens örn att omsättningsskatten skulle bort.
Diskussionen bär gällt tidpunkten, och nu till sist har det diskuterats huruvida
man skulle avlägsna den den 1 januari eller den 1 juli nästa år. Jag måste
mot de två sista ärade talarna göra den invändningen, att man inte för det
halvår, med vilket avvecklingen av omsättningsskatten för vissa varor skulle
uppskjutas, bör lägga om denna skatt. Jag är alltså på denna punkt av samma
uppfattning som herr Olsson i Gävle. För årsskiftet som lämplig tidpunkt
för skattens slopande tala åtskilliga omständigheter. Motivet för omsättnings -

128

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Torts.)
skattens införande var av statsfinansiell art. Detta motiv har inte längre samma
tyngd som tidigare; inkomsterna för staten tyckas flöda så pass rikt att
vi kunna få en balanserad budget. För denna tidpunkt tala även rent skattetekniska
förhållanden. Många affärsmän lia valt den indirekta redovisningsmetoden.
Efter årsskiftet bör man ha tillgång till en uppgift på varulagrets
storlek. Denna storlek få vi affärsmän fram vid årsinventeringen, som i regel
sker i samband med bokslutet. Det skulle vidare underlätta kontrollen om man
valde årsskiftet som tidpunkt för avvecklingen av skatten. Kontrollen sker i
regel på det sättet att man jämför hela omslutningen för året av skattebelagda
varor.

Man har i debatten anfört att penningpolitiska skäl skulle tala mot skattens
avveckling nu. Men anlägger man den synpunkten, skulle skatten inte avvecklas
förrän inflationshotet vore över, förrän vi komma in i en depresssion. Under
sådana förhållanden skulle vi inte heller under denna tid kunna tänka oss
en sänkning av den direkta beskattningen. För min del anser jag att man inte
i särskilt stor utsträckning bör använda skatterna i penningvårdande'' syftemål.
Det drabbar ofta blint, och hänsyn kan därvid inte tagas till den mängd personliga
förhållanden som inverka på den enskildes ekonomi.

Man har under diskussionerna örn omsättningsskattens borttagande tidigare
ofta talat örn att levnadskostnaderna inte böra få bli så stora, att indextaket
genombrytes. Detta resonemang har blivit gammalmodigt, beroende på det nya
ramavtalet. Jag vill i detta samband erinra örn att omsättningsskatt nu utgår
på många andra för folkhushållet betydelsefulla varor, som icke ingå i levnadskostnadsindex.
Det finns därför anledning tro, att vår prisnivå skall sjunka
med 2 å 3 procent överlag under förutsättning att inga andra omständigheter
inverka.

_ Herr talman! Jag yrkar för min del bifall till den reservation, som är avgiven
av herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag har vågat begära ordet endast för att i all
korthet be att få rikta en hemställan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att uppmärksamma och om möjligt taga hänsyn till det
uttalande, som gjorts av livsmedelskommissionen rörande mjölkpriset i Värmland,
vilket uttalande återfinnes på s. 48 i propositionen.

Att jag velat göra denna hemställan beror på att detta uttalande från livsmedelskommissionens
sida, liksom dess uttalande i samma riktning av den 12
april, till sin syftning helt sammanfaller med en av mig i våras väckt motion,
där jag ytterligare utvecklade de starka skäl som tala för en dylik prisförbättring.
Då även livsmedelskommissionen nu intygar angelägenhetsgraden av en
dylik förbättring för denna del av landet, synas starka skäl tala för initiativ
i denna riktning från Kungl. Maj :ts sida snarast möjligt.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skall inte gå in på själva den huvudfråga
som här diskuteras, nämligen frågan örn omsättningsskattens avskaffande, utan
jag vill i all korthet beröra en detalj, som rör spörsmålet örn borttagande av
vissa subventioner i avseende på livsmedelspriserna.

I detta avseende har utskottet gjort ett uttalande rörande lantsmörsbidraget,
vilket uttalande jag med hänsyn till förhållandena tycker kan anses vara relativt
tillfredsställande. Utskottet har sålunda icke föreslagit bidragets borttagande,
utan överlämnat frågans ytterligare prövning i Kungl. Majt:s hand. Det
är för att här få lägga ett ord för en lösning av denna fråga i viss riktning som
jag har begärt ordet. Det kan kanske sägas, att man råkar ut för vissa olägen -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

129

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
heter, hur man än gör beträffande detta bidrag, om man inte får pröva saken i
sammanhang med en kommande omprövning av hela jordbruksregleringen Jag
trycker dock. att de bättre skälen tala för att nian icke beträffande lantsmörsbidraget
bor rubba på den nuvarande ordningen. Örn bidraget bibehålies, innebär
detta visserligen en viss ökning av priset för producenterna av lantsmör men
dessa ha ju varit underkompenserade i förhållande till mejerileverantörerna och
bil det alltjämt även om lantsmörsbidraget bibehålies samtidigt som en viss ökning
av smörpnset inträder. Jag tycker därför inte att det vore så farligt om
man skulle bibehålla detta bidrag.

... ''V sidan skulle ett borttagande av bidraget i fråga innebära en viss

försämring för ifrågavarande producenter i Norrland, där ju ett extra tillägg
av ''-''l öre per kilogram utgår. Nu är detta sistnämnda tillägg inte stort, och
inte heller är det totala belopp det rör sig örn stort, men detta hindrar dock
inte, att man kail säga, att detta bidrag för den enskilde i många fall ändå spelar
en icke oviktig roll. Jag tycker alltså, att man i nuvarande läge och intill
dess man lär tillfälle att pröva hela jordbruksfrågan i ett- sammanhang inte
bor gora andringar som innebära försämring, helst som försämringen skulle
komma att gå ut över en grupp av producenter, visserligen icke stor, men som
dock mäste anses vara ekonomiskt svagt ställd. Det var därför som jag ville
passa pa tillfället att rikta en vädjan till jordbruksministern, att han måtte beakta
vad jag här i korthet har anfört, då nu denna fråga överlämnas till regeringens
prövning. Jag vill uttala dea förhoppningen, att han måtte komma till
det resultatet, att man tills vidare bär låta det ifrågavarande bidraget bestå.

Herr Björklund; Herr talman! Kammarens ledamöter äro väl vid denna tidpunkt
tämligen på det klara med vilken ställning de skola intaga i denna fråga.
Jag skall dartor inte taga uppmärksamheten i anspråk någon längre stund.

Jag vill bara konstatera att kammarens ledamöter på få undantag när äro
emga örn att nu, på grund av den proposition som föreligger, verkligen gå att
mina det lotte som sa manga gånger Ilar givits angående borttagande av denna
skatt. Man har gang efter annan förklarat, att denna skatt först av alla borde
komma bort, inte bara på grund av det orättvisa sätt, på vilket den verkar utan
ayje* pa grund av dess rent oformliga konstruktion med åtföljande svårighet
att handha den pa ett något så när rättvist sätt. Nu ha vi på grund av denna
proposition haft möjlighet att taga1 ståndpunkt till denna fråga, och flertalet
av kammarens ledamöter torde väl anse, att vi skola infria det löfte som vi förut
ha givit.

Jag vill vidare uttala en stilla förvåning över det sätt, på vilket min gode vän
herr hersson i Vinberg argumenterar när han talar om skatter. Han säger,
a,tt yaansministern säkerligen bar god användning för det överskott, som man
skulle la under förutsättning att nian går den väg, som motionärerna ha föreslagit
och som herr Sundström på visst sätt reserverat sig för, och tillägger
att han har förtroende lör finansministern. Ja, jag saknar inte förtroende för
finansministern, men finansministern har själv begärt att få slippa detta förTroende,
herr l ersson i Vinberg, och det synes mig därför vara skäligt att tillmores
ga nans önskemal på den punkten.

Men det var egentligen en annan sak i herr Perssons anförande som slog mig
mera. Här säger herr Persson, att elof bara beror på en känslomässig inställi1,
0) , mänheten, att man anser att denna skatt drabbar på ett orättvist
safr aan >1U "ända att herr Persson har den uppfattningen. Men jag skulle
vilja. 1 niga: bur manga är det egentligen i kammaren som dela denna uppfattning.
f y nar det gäller alt köpa nödvändiga kläder, skor och livsmedel o. s. v.

Andra kammarens protokoll toto. Nr h2. q

130

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
kan det väl ändå inte vara riktigt, att den fattigaste bland de fattiga skall betala
på öret lika mycket som elen rikaste bland de rika. Denna skatt drabbar
nämligen inte efter förmögenhet och inkomstförhållanden, ty det är en skatt
som är satt-per huvud. Jag tror som sagt. herr talman, att vi kunna vara färdiga
att när som helst gå till beslut i ärendet.

Jag hade gärna velat skicka ett litet piller till herr Sundström i Skövde, men
detta skall jag uraktlåta att göra vid denna tidpunkt. Jag vill bara säga honom
att med den argumentation han för skulle han, under förutsättning att kammaren
komme att gå den av honom rekommenderade vägen, nog vara tvungen
att före den 1 juli nästa år ha ett förslag färdigt örn att bibehålla omsättningsskatten
i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Onsjö: Herr talman! Jag tillhör ett parti, som alltsedan omsättningsskattens
tillkomst ansett den innebära en orättvis beskattning. Vi ha vid upprepade
tillfällen krävt dess avskaffande. Jag vill erinra örn att så sent som
år 1945 avgavs till ett utskottsutlåtande från vårt partis representanter en reservation,
som till sitt innehåll i stort sett överensstämde med den nu föreliggande
kungl, propositionen. Som en egendomlighet kan jag nämna att herr
Björklund då bemötte de argument för skattens avskaffande som anfördes och
som vid det tillfället framfördes av herr Hammarlund.

När det nu föreligger en kungl, proposition örn omsättningsskattens avveckling,
är det självklart att vi på vårt håll hälsa den med tillfredsställelse, och
jag kan från början deklarera att jag kommer att rösta för bifall till utskottets
hemställan, dock med den ändring som är föreslagen i den av herrar Bror
Nilsson och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen.

Anledningen till att jag begärt ordet är emellertid närmast den, att jag för
min del vill uppriktigt bekänna, att jag i likhet med en del andra är tveksam
huruvida tidpunkten för omsättningsskattens avveckling nu verkligen är rätt
vald. Jag har nämligen en känsla av att omsättningsskatten nu har en speciell
uppgift att fylla på det penningpolitiska området. Förr eller senare tvingas
vi säkerligen att vidtaga åtgärder på detta område, och vi komma då sannolikt
att ställas inför valet mellan onda ting. Då gäller det som alltid att välja det
minst onda.

Det är allmänt omvittnat att medborgarna vilja konsumera mer än som kan
produceras inom landet. Vi förbruka av våra förråd, och våra resurser och valutareserver
minskas. Vi ha ett stort importöverskott, insättarnas behållningar
i våra penninginrättningar minskas, lagerbehållningen av för^folkhushållet nödvändiga
varor minskas o. s. v. Vi leva nied andra ord över våra tillgångar. Det
har växt fram en anda hos vårt folk att det inte lönar sig att spara. Man vill
lia varor, och nian lever i stor utsträckning som om var dag vore den sista.
Vad detta lättsinne beror på, kunna vi var och en lia anledning^att fundera på,
inte minst vår ärade finansminister. Jag är ju —- jag höll på att säga gudskelov
—- inte någon nationalekonom, men alla äro ju ense om att vi ha för stor
köpkraft, för mycket pengar i förhållande till varutillgången. Men båda de
åtgärder som vi nu besluta, nämligen importsubventioneringen och omsättningsskattens
avskaffande, äro ju ägnade att öka denna klyfta mellan köpkraften
och varutillgången. Herr Ohlin säger i dag att omsättningsskattens slopande
därvidlag inte har så stor betydelse. Men i går gjorde han ett stort nummer
av importsubventioneringen på 25 miljoner kronor, som enligt hans mening
skulle lia en oerhörd betydelse i penningförsämrande riktning. Men nian kan
väl inte komma ifrån, att båda dessa åtgärder, i den mån de äro avsedda att

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

131

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
ha ett penning-vårdande syfte, så motverka de även sitt eget syfte, och det kan
hända att vi genom att genomföra dem hoppa ur askan i elden.

Vad beträffar frågan om omsättningsskattens avskaffande har ju folkpartiet
i agitationen gjort gällande, att finansministern varit av den åsikten att
det nu inte vore lämpligt att avskaffa den men att han givit efter för trycket
från folkpartiet. Örn detta skulle vara riktigt, skulle jag vilja rekommendera
finansministern att inte låta skrämma sig av herr Ohlin. Visserligen har herr
Ohlin hotat med att han år 1948 kommer att erövra ytterligare några tiondedels
procent av valmanskåren, men detta bör inte föranleda finansministern att
vidtaga åtgärder, som han inte själv anser vara för landet gagneliga. Vad som
krävs av finansministern är att han inte faller undan för vare sig partipolitiska
eller intressepolitiska kastvindar, från vilket håll de än må komma. Han har
säkert för närvarande särskilt stort behov av statsmannavisdom och fasthet.
Jag tror att det kommer att behövas hårda tag, och jag är medveten om att
finansministern behöver allt det stöd han kan få. Jag kan försäkra, att i den
mån han kommer med vettiga förslag skola vi från vårt parti stödja honom.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har ofta uppträtt i debatterna rörande
omsättningsskatten, men jag hade inte tänkt deltaga i diskussionen här i kväll.
Vissa yttranden under debatten föranleda mig dock att säga ett litet slutord
i det meningsutbyte som ägt rum i denna fråga alltsedan 1940.

Vad som närmast föranlett mig att begära ordet har varit det även i dag
återkommande talet örn att det finns stora risker för att omsättningsskattens
avveckling inte kommer konsumenterna tillgodo. Jag måste dock konstatera,
att man varit något mildare i tonen i dag än vid ett par tidigare tillfällen. Vid
årets remissdebatt höll den socialdemokratiska gruppens ordförande i denna
kammare herr Fast ett anförande, i vilket han på ett mycket insinuant sätt
riktade sig mot distributörerna och handeln i detta avseende. I slutet av vårriksdagen,
när vi också diskuterade frågan om omsättningsskattens avveckling,
framhöll herr Adolv Olsson i Gävle, att han ångrade att han år 1940 inte varit
med om den öppna skatten. Det var ju litet sent påtänkt. Jag kommer ihåg
med vilken trosvisshet herr Adolv Olsson den gången talade för Kungl. Majtrs
förslag om en dold skatt, medan jag stod här som en ropandes röst i Öknen
och företrädde de synpunkter som kommit till uttryck från handelns sida. Aven
herr Kristensson uppträdde nu här i dag och uttryckte ett visst beklagande
över att vi inte fått en öppen skatt. Jag vill dock efterlysa hur herr Kristenssons
eget parti ställde sig vid den tidpunkt då skatten infördes. Inte fingo vi
då något stöd från det hållet för den öppna skatten. Inte heller senare, då det
varit fråga örn att få ändringar till stånd, som skulle ha gjort det hela mera
lätthanterligt för köpmännen, lia vi fått något stöd därifrån.

Jag vill emellertid slå fast, att när vi år 1940 diskuterade frågan om öppen
eller dold skatt, var ett av de argument för en öppen skatt som man framförde
från handelns sida just att man ville undvika sådana här insinuationer vid
det tillfälle då skatten skulle avvecklas. Tyvärr har man blivit sannspådd. Det
kan dock inte sägas vara fair play att man först vägrar att gå med på en anordning
som framdeles skulle ha visat klara papper och rena linjer, för att
sedan komma med insinuationer om att handelns män skulle visa en mindre
lojal hållning vid avvecklingen.

Ett annat, skäl, som framfördes för den öppna skatten, var det att det finns
vissa områden som äro mycket svårkontrollerbara, alltså vissa slag av distribution
som inte gil genom den vanliga but.ikshandeln; beträffande dessa områden
hade man vissa farhågor för att skatten inte skulle inflyta. Finns det

132

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av feni procent, m. m. (Forts.)
verkligen skäl att tro att omsättningsskattens avveckling inte skall komma allmänheten
tillgodo, skall det vara på dessa områden. Men man skall inte mot
den stora köpmankåren rikta den insinuationen att den skulle vilja för egen
del draga nytta av avvecklingen.

Jag har velat, när vi nu stå inför skattens avveckling, återigen peka på att
man inom handeln följt klara linjer och att man är beredd att vidtaga sådana
åtgärder att skattens avskaffande skall komma konsumenterna tillgodo.

Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord i anslutning till diskussionen om
beskattningens kvardröjande på bilar. Det har framhållits här att bilarna ärö
nyttiga ting i näringslivets tjänst och för yrkesutövare. Men vi ha också fått
bevittna att dessa ting blivit väsentligt dyrare under senare tid. I går diskuterade
vi frågan örn subventionering av priserna på vissa varor för att skapa lättnad
för köparna. I dag är man inte beredd att låta bilarna, som skola användas
i produktionens tjänst, vara likställda med övriga varor, utan man vill
låta en kvardröjande skatt ytterligare öka de redan förhöjda inköpsprisen på
bilarna. Jag anser inte detta vara riktigt, och detta är, herr talman, ett ytterligare
skäl till att jag yrkar bifall till den reservation som avgivits av herr
Velander m. fl.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen gav
till en början propositioner beträffande det under punkten A i utskottets hemställan
angivna författningsförslaget, nämligen på l:o) godkännande av författningsförslaget
i den av Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna lydelsen; 2:o)
avslag å författningsförslaget i enlighet med den av herr Sundström i Skövde
avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande av författningsförslaget med
den ändring beträffande 1 §, som föreslagits i de av herr Velander m. fl. samt
herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile avgivna reservationerna; och
fann herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Liedberg, i anledning
varav herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2 :o) upptagna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade herr Liedberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Dem som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
Kungl. Maj :ts av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i dess
utlåtande nr 2 tillstyrkta förslag till förordning angående avveckling av den
allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent,
antager yrkandet örn avslag i enlighet med den av herr Sundström i
Skövde avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av författningsförslaget med den ändring beträffande 1 §, som
föreslagits i de av herr Velander m. fl. samt herrar Bror Nilsson och Svensson
i Ljungskile avgivna reservationerna.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 42.

133

Förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, m. m. (Forts.)
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 3:o)
angivna propositionen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och av kammaren godkänd:

Den, som vill, att kaiftmaren godkänner Kungl. Maj:ts av sammansatta bevill -nings- och jordbruksutskottet i dess förevarande utlåtande nr 2 tillstyrkta förslag
till förordning angående avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda författningsförslag med den
ändring beträffande 1 §, som föreslagits i de av herr Velander m. fl. samt av
herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile avgivna reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag till förordning i ämnet.

Härefter blev på av herr förste vice talmannen därå framställd proposition utskottets
under punkten A i övrigt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Vidare blev utskottets motivering, i vad den hänförde sig till punkten A, på
därå av herr förste vice talmannen given proposition av kammaren godkänd.

Härpå framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten B propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt, likalydande med
hemställan i samma punkt av den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen,
dels ock på bifall till den av herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile
avgivna reservationen, såvitt anginge nämnda punkt; och blev utskottets hemställan
i angiven del av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr förste vice talmannen propositioner beträffande motiveringen,
såvitt den hänförde sig till punkten B, nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering i denna del, dels ock på godkännande av den motivering,
som härutinnan föreslagits i den av herr Velander m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och godkände kammaren utskottets berörda motivering.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes tredje särskilda utskottets memorial, nr 2, angående
ersättning till kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 560, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust;

134

Nr 42.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

nr 561, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bidrag till den
internationella flyktingskommittén m. m.;

nr 562, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anvisande av ytterligare
medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att i
vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan föreskriven
säkerhet;

nr 567, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition afgående subventionering
av införseln av vissa varor m. m,; samt
nr 568, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta motioner;
och

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet:

nr 566, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till förordning
örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en
skattesats av fem procent, m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.20 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

40491»