RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 32.

Torsdagen den 10 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Mina damer och
herrar! Med djupt beklagande mottogo vi alla budskapet örn statsministerns
bortgång. Det är länge sedan ett så gripande dödsbud nådde vårt folk. Med
all rätt kan det sägas, att Per Albin Hansson var en av de största personligheter
som vuxit fram ur det svenska folkdjupet. Redan som ung deltog han med
stort intresse i vårt demokratiska samhällsarbete. Och allteftersom hans synkrets
med åren vidgades och hans erfarenhet fördjupades, fick han som ledare
för sitt parti utkämpa många hårda duster för socialdemokratiens frammarsch.
I likhet med sin företrädare Hjalmar Branting hade han förmåga att fånga
arbetarnas hjärtan och vinna deras förtroende. Han ägde en arbetskraft av
ovanliga mått. Han var en ledare med klar blick och självständigt sinne. Detta
erkännes villigt av alla, som haft förmånen att samarbeta med honom. Hela
livet igenom bevarade han också sitt goda humör och anspråkslösa väsen.

I sin politiska verksamhet var Per Albin Hansson den sanne demokraten,
som hävdade den personliga friheten inom ramen för folkets frihet. Under sin
långa tid som statsminister gjorde han vårt folk stora tjänster, särskilt under
de mörka och ödesdigra krigsåren, då faran att landet skulle dragas in i en
hastig kris icke var helt utesluten. I hans egenskap av ledare och statsman
kommer hans namn att gå till eftervärlden.

Må vi under en tyst minut dröja vid minnet av hans märkliga bana och
livsverk.

Efter detta anförande, som åhördes av kammarens ledamöter stående, följde
en minuts tystnad.

Ordet begärdes härefter av herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Ni har varmt och klart och så, att alla kammarens ledamöter kunna
instämma däri, tolkat den saknad vi känna efter bortgången av vårt lands
store son statsministern Per Albin Hansson. Sorgen delas av hela vårt folk. Yi
dela också de känslor av deltagande och erkännande, som Ni, herr talman, har
framfört, men våra tankar gå icke endast till den avlidne utan också till hans
efterlämnade anhöriga, hans efterlämnade maka.

Jag tillåter mig hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta att
till statsministerns efterlevande maka framföra kammarens varma och hjärtliga
deltagande.

Kammaren, vars ledamöter stående åhört jämväl herr förste vice talmannens
anförande, biföll denna hemställan.

Andra kammarens protokoll IDAS. Nr 33.

Nr 32.

Torsdagen den 10 oktober 1946.

§ 2.

Upplästes följande till riksdagen ingångna telegram:

Sveriges riksdag, Stockholm.

Danmarks Rigsdag kar med dyb Beklagelse modtaget Budskabet örn at Sveriges
Statsminister er gaaet bort og enåker overfor Sveriges Riksdag at udtrykke
sin Deltagelse i det store Tab der her er forvoldt vört Broderfolk og
Demokratiet i Norden.

Jul. Bomholt. Ch. Petersen.

Riksdagen, Stockholm.

Finlands riksdag framför till Sveriges riksdag sitt djupa deltagande med
anledning av statsminister Per Albin Hanssons bortgång. Hans framgångsrika
verksamhet som svensk arbetarledare, parlamentariker och statsman har gagnat
hela Norden. Också Finland har förlorat en god och uppriktig vän.

Fagerholm. Kehkonen. Kujala.

Sveriges riksdag, Stockholm.

Stortinget sender Sveriges riksdag sin deltagande hilsen i dyp medfölelse
veed det store tap riksdagen og det svenske folk har lidt ved statsminister Per
Albin Hanssons död.

Fr. Monsen.

Herr förste vice talmannen, som på begäran erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta att uppdraga åt sin
talman att å kammarens vägnar frambära kammarens tack för dessa telegram.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas, att riksdagsman Ruben Swedberg på grund av sjukdom
(cholelithiasis) är oförmögen att närvara vid riksdagssammanträdena fr. o. m.
d. 10 oktober 1946 och tillsvidare.

örebro den 9 oktober 1946.

Sven Palm,

leg. läk.

Att riksdagsman Johan Nilson på grund av hjärtsjukdom är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den 10 oktober 1946 tills vidare intygas
härmed.

Eskilstuna den 7 oktober 1946.

Frithiof Larsson,

leg. läk.

Kammaren beviljade herrar Swedberg och Nilson i Eskilstuna ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare från och med denna dag.

§ 4.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 312, med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 313, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) örn aktiebolag, m. m.;

Torsdagen den 10 oktober 1946.

Nr 32.

nr 314, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den
19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd;

nr 315, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.;

nr 316, angående inköp av Stenstugu gård i Endre med flera socknar, Gotlands
län;

nr 317, angående täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;

nr 318, angående ändrad disposition av vissa marinens anslag;
nr 319, angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet
i abortförebyggande syfte m. m.;

nr 320, angående befrielse från ersättningsskyldigbet för K. B. F. Norrbrand
och A. L. Eriksson;

nr 321, med förslag till förordning örn uppskov med allmän fastighetstaxering; nr

322, med förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

nr 323, angående anvisande av medel till driftkostnadsersättning för psykiatriska
kliniken i Uppsala m. m.;

nr 324, med förslag till lag örn kommunal fondbildning, m. m.;
nr 325, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

nr 326, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, m. m.;

nr 327, angående ersättning till personer, som ådragit sig skada eller sjukdom
i flyktingverksamhet m. m.;

nr 328, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål
;

nr 329, med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m.;
nr 330, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid de
statsunderstödda trädgårdsskolorna;

nr 331, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående tomtmark i Trollhättan;

nr 332, angående inköp av fastigheter i New York;

nr 333, angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

nr 334, med förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr
147) örn straff för olovlig varuinförsel, m. m.;

nr 335, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken m. m. ;
nr 336, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m.;

nr 338, angående träffande av avtal med de enskilda försäkringsanstaltema
om framtida övertagande från statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.;

nr 339, angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation
m. m.;

nr 340, med begäran om bemyndigande att träffa avtal med Göteborgs stad
angående villkoren för överföring å Göteborgs stad av det tryckande registret
för staden;

nr 341, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och
nr 342, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av
betydelse för försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 32.

Torsdagen den 10 oktober 1946.

Interpellation.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som yttrade: Herr talman! Den nya skatteuppbördsreformen,
avseende skattens uttagande så nära inkomsten som möjligt, har länge
eftersträvats. Ett av såväl det allmänna som den enskilde omfattat önskemål
är att reformen skall göras så enkel och lättfattlig som möjligheterna tillåta
vid dess praktiska tillämpning. Det gäller inte minst med avseende på mindre
företagare i samhället, vilka icke ha möjligheter att för ändamålet anlita eller
anställa särskild personal. För större företagare torde reformen icke medföra
tillnärmelsevis så stora besvär som för mindre företagare, enär de förra i regel
kunna räkna med bokföringspersonal eller kamerala avdelningar som verkställare
av skatteuppbörden.

För arbetstagare, vars anställningstid icke uppgår till en vecka, skall skatteavdrag
ej göras. Förhållandena kunna mångenstädes vara sådana att en företagare
(ej huvudarbetsgivare) i sin näringsutövning i större eller mindre omfattning
anlitar sådan tillfällig arbetskraft under året för reparationsarbete.
Det sammanlagda avlöningskontot kan bli betydande, vilket arbetsgivaren i sin
deklaration äger att göra avdrag för efter särskild specifikation för respektive
arbetstagare. Dessa korttidsanställda bli härigenom påförda efterbeskattning
av denna inkomst, vilket icke motsvarar vad som åsyftas med skatt vid källan,
utan innebär en beskattning i efterhand, liksom med den gamla metoden. Dessa
korttidsarbetare beröras alltså icke alls av uppbördsreformen. Skulle arbetsgivaren
icke göra dessa avdrag vid sin inkomstdeklaration, blir ju därigenom
hans beskattning högre — ett förhållande som väl statsmakterna inte räknat
med.

I sådana fall som här relaterats äro förhållandena ägnade att bli mycket
besvärande för båda parterna. En reform, stödd på de grunder lagen förutsätter,
måste innebära betydande svårigheter vid tillämpningen, särskilt för de stora
grupper av mindre företagare och korttidsanställda som vi ha i landet, främst
inom jordbruket. För varje skatteavdragare och skattebetalare framstår det
som ett vitalt intresse att båda parterna lätt och smidigt kunna följa avdragen
och inbetalningarna under skatteåret samt att eftersläpningar kunna undvikas.

Ett gott alternativ till förenkling av reformens genomförande — såväl i
fråga örn överskådlighet som i fråga om lätthet att handha uppbörden — skulle
säkerligen införande av särskilda skattemärken vara. Om skattemärken i olika
valörer funnes tillgängliga för arbetsgivaren å alla post- och uppbördskontor,
skulle denne vid avlöningen kunna göra skatteavdrag medelst fastsättande av
skattemärken i särskild skattebok eller å debetsedeln. Härigenom skulle den
skattskyldige lättare kunna följa avdragsproceduren, och därjämte skulle kvittensförfarandet
kunna undslippa^;. Arbetsgivaren behövde ej heller fondera
skattemedlen, utan kunde på en gång inköpa skattemärken för exempelvis en
uppbördstermin. För de korttidsanställda kunde tänkas införande av skattebok,
däri insattes ett procentuellt avdrag å arbetsinkomsten, varigenom eftersläpning
i skatteinbetalning kunde elimineras. Även vid inträffad sjukdom,
militärinkallelse etc. kunde vederbörligt skatteavdrag ske på detta sätt vid
utbetalning till anhörig av innestående lön.

Ett av ålder i vårt land använt system är att myndigheterna uttaga vissa
avgifter genom att åsätta handlingar stämpelmärken. Den här föreslagna anordningen
skiljer sig inte mycket däremot i princip och torde därför kunna
accepteras av statsmakterna. Liknande uppbördssystem är prövat och enligt
vad som är känt med gott resultat i ett av våra grannländer. Under alla förhållanden
är största möjliga förenkling synnerligen önskvärd och nödvändig
för att förhindra långt gående byråkratisering med åtföljande pappersvälde.

Torsdagen den 10 oktober 1946.

Nr 82.

Interpellation. (Forts.)

Med anledning av det anförda vill jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra
följande frågor:

Ha vi att förvänta initiativ från herr statsrådets sida till förenkling av
skatteuppbördsreformen för underlättande av särskilt de mindre företagarnas
i jordbruket och andra näringar befattning med uppbörden?

Ha vi att förvänta att för ändamålet skattemärken införas för skatternas
erläggande, så att skatteeftersläpning för anställda undvikes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Ohlin, som anförde: Herr talman! Riksdagen godkände i samband med
sitt beslut örn omsättningsskattens avskaffande den 1 juli 1947 följande uttalande
av första särskilda utskottet: »Därest förhållandena skulle utveckla sig
på sådant sätt, att det kan befinnas angeläget att omsättningsskatten slopas
redan före den 1 juli 1947, bör frågan därom upptagas till omprövning.» Utvecklingen
under de gångna månaderna har aktualiserat detta spörsmål. Priser
och levnadskostnader ha uppenbarligen en stigande tendens. Mjöl- och brödpriserna
ha fr. o. m. oktober undergått en icke oväsentlig stegring, varjämte en
ny höjning av detaljpriset på kaffe till den nyligen gjorda torde bli ofrånkomlig,
örn ej särskilda åtgärder vidtagas. En säsongmässig höjning av vissa varupriser
under vinterhalvåret är sannolik. Vidare synes vid omräkningen av levnadskostnadsindex
per den 1 april 1947 en höjning av skatteposten få beaktas.
För övrigt förefaller pristendensen på världsmarknaden att vara avgjort stigande,
varför man trots höjningen av kronans yttre värde kan befara en prisstegring
på vissa importvaror. Dessa och andra omständigheter åstadkomma
en betydande risk för att levnadskostnadsindex kan komma att stiga upp till
den nivå, då enligt nu gällande s. k. ramavtal en automatiskt höjning av indextilläggen
äger rum, vilket i sin tur skulle förstärka tendenserna till prisstegring,
särskilt örn -— som sannolikt är ■—• en viss höjning av grundlönerna äger
rum när nya avtal ingås vid årsskiftet. Risken för prisstegring kan för övrigt,
vare sig prisstegringen sedan blir större eller mindre och vare sig ramavtalet
bibehålls nästa år eller ej, komma att leda till krav på större lönestegringar än
som äro förenliga med stabila prisförhållanden. Efterkommas icke dylika krav,
riskeras arbetskonflikter. Accepteras de, få de prisstegrande tendenserna ökad
styrka.

Det framstår därför som ett synnerligen viktigt samhällsintresse att största
möjliga trygghet skapas för någorlunda stabila levnadskostnader under den
närmaste tiden. Utsikterna härtill skulle väsentligt ökas, ifall omsättningsskatten
avskaffades den 1 januari 1947 eller i varje fall icke senare än den 1 april
detta år. Då man kan antaga, att regeringen med anledning av ovannämnda
yttrande påskyndat utredningarna rörande de med detta avskaffande sammanhängande
problemen, bl. a. rörande varuskatten, torde praktiska hinder för en
dylik framflyttning av tidpunkten för omsättningsskattens avveckling ej föreligga.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag vördsamt om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta
följande interpellation:

Interpellation.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

Har herr statsrådet för avsikt att till höstriksdagen framlägga förslag örn
omsättningsskattens avskaffande vid instundande årsskifte eller snarast möjligt
därefter?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.20 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 14 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Att

ledamoten av riksdagens andra kammare Nils G. Hansson, Skegrie, på
grund av influensa med feber är oförmögen att infinna sig till riksdagen under
minst en vecka, intygar på heder och samvete

Trelleborg den 10 oktober 1946.

Ber G. Månsson,

förste stadsläkare.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna skrivelse
:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Maj :t den 26 april 1946 utnämnt mig att vara president vid
hovrätten över Skåne och Blekinge från och med den 1 oktober 1946, får jag
härmed vördsamt avsäga mig förtroendet att vara riksdagens militieombudsman
från och med nämnda dag. Stockholm den 30 september 1946.

Ivar Wieslander.

Därefter yttrade

Herr talmannen: På grund av denna avsägelse har jämlikt § 98 regeringsformen
och § 68 riksdagsordningen militieombudsmannens ställföreträdare hovrättsrådet
Nils Ivan Regner övertagit militieombudsmansämbetet, och skall enligt
stadgande i samma paragrafer riksdagen förrätta nytt val av ombudsman. Efter
samråd med första kammarens talman får jag föreslå, det andra kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen den 23 innevarande månad företaga val
av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens militieombudsman och
hans ställföreträdare.

Detta förslag bifölls.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 32.

§ 3.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 311, angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande Vid remiss av
proposition, nr 312, med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. propositionen

Därvid anförde:

Herr Pehrssoii-Bramstorp: Herr talman! Bland de kungl, propositioner, som
hittills ha avlämnats till riksdagen, torde förslaget till sjukvårdsreform och
sjukförsäkring vara det största och viktigaste. Beträffande den frågan vill jag
omedelbart deklarera, att det parti jag har äran företräda principiellt är av
samma uppfattning som regeringen. Vårt parti anser det sålunda såsom icke
minst angeläget, att man i så stor utsträckning som det överhuvud taget ä,r möjligt
vårdar sig örn folkmaterialet. Oavsett all rationalisering och mekanisering
kan man svårligen tänka sig ett ekonomiskt framåtskridande utan människor,
som äro i största möjliga utsträckning arbetsföra. Enligt vår uppfattning är
det en förlust för landet att det här finns människor, som av olika anledningar
icke ha ekonomiska resurser att kunna få bot för en vacklande hälsa så tidigt
som möjligt för att ett tillfrisknande skall kunna ske. Det är därför enligt vår
mening angeläget att allt som i den vägen kan göras också åstadkommes.

Den föreliggande reformen på området är avsedd att bli till lättnad och lindring
för mångå behövande människor i vårt vidsträckta land. Hur än den ekonomiska
utvecklingen i stort sett kommer att te sig blir det tyvärr ofta så, att
den som drabbas av sjukdomsfall — själv eller inom familjen — också drabbas
av ekonomiska svårigheter, som kunna leda till missmod och arbetsoduglighet
i en väsentligt större utsträckning än som skulle blivit fallet örn vederbörande
med tillförsikt kunde emotse, att allt som borde göras också skulle
bli gjort i det föreliggande sjukdomsfallet.

Även örn man alltså hyser den uppfattningen, måste man dock sätta ett frågetecken
för vissa punkter i förslaget. Såsom framgår av detsamma har statsrådet
och chefen för socialdepartementet gått nära nog så långt som möjligt, i
det att all sjukvård skall vara fri. Yi dela departementschefens uppfattning
i det avseendet, ty enligt vårt sätt att se är det riktigt att människorna för
att kunna vinna nödig omvårdnad icke skola behöva anlita fattigvård eller andra
understödsformer; det är icke den riktiga vägen för den som vill känna sig som
medlem av det svenska samhället. Det mest bekymmersamma i denna fråga
liksom i andra liknande är emellertid ovissheten om huruvida vi äro tekniskt
rustade att genomföra den föreslagna reformen så att den blir en reform för
hela vårt folk.

Detta är självfallet det stora spörsmålet. Vi ha redan erfarit hurusom på
mångå håll hela sjukhusavdelningar måst stängas på grund av brist på läkare
och sjukvårdspersonal överhuvud taget, och vi få väl räkna med att i och med
denna reforms genomförande människorna i långt större utsträckning än tidigare
komma att anlita läkarvård och vård på sjukhus. Utan en utsträckt vård
vinnes ju icke heller det man vill vinna, nämligen att människorna i så god
tid som möjligt få den vård de behöva för att kunna bli friska och återinträda
i samhällsarbetet. Med den tekniska utrustning, som för närvarande finns, är
det emellertid, såvitt jag kan förstå, icke möjligt att i önskvärd utsträckning
realisera de önskemål, som i detta avseende kunna anmäla sig för olika befolk -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
ningslager. Jag tänker i det här sammanhanget exempelvis på den fria tandvården,
som genomfördes på papperet för åtskilliga år sedan. Den fria tandvården
har slagit mycket väl ut på en hel del ställen men sämre på andra, detta
senare beroende på bristen på för ändamålet behövlig personal.

Bristen på läkare och utbildad sjukhuspersonal är redan stor, vilket som jag
förut sagt medfört att hela sjukhusavdelningar måst stängas. Detta är ett förhållande,
som ytterligare kommer att accentueras, örn tendensen blir den av mig
nu nyss antydda, nämligen att i och med den fria sjukvårdens införande
frekvensen av dem, som på ett tidigt stadium söka bot genom sjukhusvård,
kommer att ytterligare öka. Meningen med den föreslagna reformen är ju också
den att den sjuke skall kunna hjälpas att så fort som möjligt tillfriskna för
att kunna återgå till produktivt arbete. En förutsättning härför är att läkaren
anser att det är nödvändigt med sjukhusvård, och en annan är att möjlighet
till dylik vård finnes. För min del fruktar jag att det icke ens till 1950
skall visa sig möjligt att för hela landet genomföra de tekniska anstalter, som
i detta avseende kunna befinnas erforderliga, detta åtminstone med tanke på
det lönesystem vi för närvarande lia, I de mera centrala delarna av vårt land,
där de arbetssökande helst söka sig sin utkomst, kan nog det hela på ett tillfredsställande
sätt organiseras. Jag vill icke alls göra gällande, att därför att
för en del av vårt land problemet kan på ett tillfredsställande sätt lösas, men
icke för andra delar, bör hela frågan skjutas på framtiden, men jag vill redan
nu framhålla, att det icke får bli på det sättet, att det blir ännu större brist
på personal i de mindre centrala delarna, ty i så fall skulle det ju faktiskt bli
så, att en väsentlig försämring av möjligheterna att få hjälp där skulle komma
att inträda.

Vi måste i detta sammanhang också tänka på behovet av ett utökat antal
sjukhusplatser. Med tanke på svårigheterna inom byggnadsverksamheten, som
är ett faktum även på detta område och där mycket fått stå efter, som bort
göras, frågar man sig, om det överhuvud taget är möjligt att åstadkomma de
förbättringar och utvidgningar på sjukhusen, som komma att bli nödvändiga,
örn den föreslagna reformen skall kunna genomföras redan till 1950. Det föreligger
sålunda fara för att det skall bli svårigheter även på den punkten, och
därmed kommer ju en av de väsentligaste förutsättningarna för den ökade omvårdnaden
om människorna att saknas.

En svaghet i den föreslagna reformen, som jag i detta sammanhang icke
kan underlåta att påpeka, är den omständigheten att, låt vara att staten skall
betala kostnaderna för sjukvården, varvid medlen tågås från folket i dess helhet,
alltså från såväl orter med stort skatteunderlag som från orter med mindre
sådant, framför allt själva utbyggnaden av sjukhusen, såvitt jag kan förstå,
i stor utsträckning kommer att åvila landstingen. Självklart vore att kostnaderna
även i det avseendet böra fördelas och utjämnas så som det ur verklig
ekonomisk synpunkt är mest önskvärt, som kunde tillgodose, att landstingen
finge bidrag till byggnadskostnaderna. Möjligen en blivande skatteutjämning
kan tillgodose detta.

Vi måste sålunda sätta ett mycket stort frågetecken för om det överhuvud
taget skall visa sig möjligt att såsom det är föreslaget redan 1950 låta denna
stora reform träda i kraft för hela vårt folk. Vårt parti kommer därför att
pröva det föreliggande förslaget ur alla tänkbara synpunkter, som böra läggas
på en fråga av denna storleksordning. Beträffande frågans ekonomiska förutsättning
räknar jag med att man inom regeringen mycket noga har gjort sina
undersökningar örn den kommande ekonomiska utvecklingen så att, då reformen
skall träda i funktion, det hela kan finansieras utan att skattedragarna behöva
belastas med höjda skatter. Av den i det avseendet förda diskussionen har jag

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
tyckt mig förstå, att man varit enig örn att statsskatterna böra sänkas. Därför
skulle medborgarna finna en reform sådan som den föreslagna mindre angenäm,
örn den skulle visa sig bli förbunden med höjda skatter. Vi få sålunda hoppas,
att reformen skall visa sig genomförbar tack vare en ekonomisk utveckling i
vårt land av den storleksordningen, att reformen kan finansieras utan någon
skattehöjning.

Vi ha på bondeförbundshåll den inställningen till den föreliggande frågan,
att vi i stort sett dela departementschefens uppfattning örn hur den skall lösas.
Jag finner mig emellertid också föranlåten att nu fråga departementschefen
varför icke något förslag örn barnbidrag förelagts denna höstriksdag. Såsom
jag ser saken kräver en reform i det avseendet mindre av tekniska och administrativa
resurser än andra. Med hänsyn till den hjälp en dylik åtgärd skulle
utgöra för stora grupper av vårt folk menar jag, att man icke skall dröja
längre än som är nödvändigt med att genomföra densamma. Det är ju möjligt
att jag under dagens lopp kan få veta, örn saken tills vidare lagts på hyllan
eller örn man kan vänta, att den snarast möjligt skall komma upp till behandling.

En annan fråga, som fångar vårt intresse i närvarande stund, är icke minst
frågan om den ekonomiska utvecklingen. I utrikesnämnden liksom i tidningarna
lia vi ju fått redogörelse för att ett handelsavtal har slutits mellan Sovjetunionen
och Sverige. I detta sammanhang vill jag upprepa vad jag sade under vårriksdagen,
nämligen att jag med tillfredsställelse hälsar ett dylikt avtal. Jag
uttalar både min egen och mina partikamraters uppfattning då jag säger, att
vi anse det riktigt att ett bättre handelsutbyte kommer till stånd mellan de båda
länderna. Det kan enligt vårt sätt att se icke vara riktigt att två länder, som
ligga så nära varandra, skola ha så obetydliga handelsförbindelser som för
närvarande är fallet. Detta torde emellertid vara ett förhållande, som enligt
mitt förmenande icke uteslutande berott på oss. Örn olika synpunkter i ett fall
som detta skola kunna förenas, måste man träffas och diskutera igenom de föreliggande
problemen. Med tanke härpå förefaller det tillfredsställande att, som
det sägs, förhandlingarna i dessa stycken förts i en god anda, och vi kunna väl
sålunda förutse att ett avtal i detta fall skall komma till stånd.

Jag skall vid detta tillfälle icke närmare uppehålla mig vid frågan örn ett
handelsavtal med Sovjetunionen, då ju någon proposition ännu icke föreligger
på riksdagens bord, men jag vill redan nu säga att jag förutsätter, att då propositionen
avlämnats utrikesutskottet kommer att begära att få ta del av alla de
handlingar, som kunna beröra spörsmålet, och därigenom sätta sig in i alla på
frågan inverkande omständigheter. Jag begränsar mig därför i detta sammanhang
till att anföra några rent allmänna synpunkter på frågan, i det att jag
uttalar den uppfattningen, att det är ur såväl politisk som merkantil synpunkt
riktigt att man söker åstadkomma ett bättre handelsutbyte mellan de båda länderna.

I detta sammanhang kan jag emellertid icke underlåta att ställa några
frågor till regeringen om hur den ser på den kommande penningpolitiska utvecklingen.
I det avseendet har, efter vad jag tror, alla partier, vilken uppfattning
de än eljest haft, arbetat samman under den tid kriget varat. Efter
mitt sätt att se är det nödvändigt, att vi fortsätta detta vårt arbete till förhindrandet
av en ytterligare inflationistisk utveckling. Såsom jag ser saken
kan det val icke undvikas att om man ökar produktionsvolymen för den
svenska industrien, som redan är utnyttjad till en mycket stor kapacitet, kan
detta icke innebära något annat än att det är fara för höjda priser. Man
har. på regeringshåll sagt, att lönerna inom industrien kunna stiga ytterligare
något ulan att varupriserna också skulle behöva stiga. Tugen kan

Nr 32.

Måndagen, den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
val emellertid påstå, att under en sådan utveckling industriens varupriser
skulle kunna falla. Detta Ilar varit ett av de stora problemen för oss, när vi
diskuterat jordbrukets produktionskostnader. Då har det emellertid sagts, att
man måste vara försiktig och akta sig för alltför stor höjning av priserna
och att man — icke minst efter krigets slut — räknat med att produktionskostnaderna
skola sjunka. Men med en sådan utveckling som nu förutses är
det icke möjligt att produktionskostnaderna skulle kunna sjunka. Med tanke på
det handelsavtal, som jag nyss berörde, förefaller det något abderitiskt att när
vi kunna producera med hela vår produktionskapacitet och kunna sälja allt
vad vi producera till andra länder, så skall man lämna andra länder _ lån
för att på det sättet kunna sälja ännu mera. Jag räknar med att, örn också icke
i dag så dock senare, få en förklaring från regeringens sida på hur den ser
detta problem.

För att i korthet säga hur jag ser saken så förhåller det sig val så, att
man för ögonblicket icke endast räknar med den närmaste framtiden utan
också tänker på den tid som kommer därefter, och att det då är riktigt och
ur ekonomisk synpunkt bra att kunna spela på så många strängar som möjligt,
då det gäller våra handelspolitiska förbindelser. Ur den synpunkten
kan jag förstå den nu ifrågasatta krediten. Men jag vill samtidigt fråga, örn
man inom regeringen, därest nu detta avtal kommer till stånd, räknar med
att minska licenserna för export åt andra håll. Det kan enligt mitt sätt att
se inte vara försvarligt att exportera i sådan utsträckning, att det egna näringslivet
inte får vad det behöver. Vi tala ju örn behovet av ^ rationalisering
på olika områden. Men även örn man inom jordbruket önskar åstadkomma en
sådan, står den inte att genomföra inom rimlig tid, därför att det i nuvarande
stund inte går att uppbringa den mekaniska utrustning, som här liksom på
andra områden behövs för att en rationalisering skall kunna ske. Det är därför
inte heller möjligt att på denna väg förbilliga produktionskostnaderna för
jordbruket.

En annan sida beträffande detta avtal, som det väl blir anledning att återkomma
till men som jag ändå vill framhålla i detta sammanhang, är angelägenheten
av att fullgörandet av varuleveranserna inte medför en snedbelastning
av den svenska produktionen på det sättet, att vissa industrier måste utbyggas.
Då blir självfallet förhållandena värre än de nu äro, i det att dessa
industrier behöva såväl material som arbetskraft i ännu större omfattning,
något som måste inverka både på andra industrier och på. jordbruket på ett
sådant sätt, att jag däri ser en viss fara för utvecklingen inom vårt näringsliv.

En sådan snedbelastning existerar emellertid redan nu i altför stor utsträckning
mellan industrien och jordbruket, och det kan enligt vårt förmenande
inte få fortsätta på detta sätt. Örn det är på det viset, att höjda arbetslöner
inte skulle medföra ökade priser på de industrivaror, som behövas för olika
produktionsgrenar, då lia ju inte statsmakterna pa ett tidigare stadium skött
kontrollen över det ekonomiska livet så som de bort göra, eller också har man
med vett och vilja lämnat vissa industrier stora marginaler för att de skulle
tjäna pengar, något som alldeles givet måste leda till att arbetarna och alla
andra, som äro sysselsatta inom dessa industrier, i sin tur begära att få större
andel av den vinst, som uppstår vid företagen.

Men det kan väl ändå inte ha varit regeringens tanke att åstadkomma ytterligare
sådan snedbelastning. Vi ha ju varit eniga örn att vi skola försöka
minska klyftan mellan dem, som arbeta inom olika näringsgrenar, och då kan
man väl inte med öppna ögon vidtaga åtgärder, som i stället vidga denna
klyfta.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Det är ju inte tal om annat än att det, åtminstone hittills, varit ett hela
landets intresse, att jordbruket kunnat upprätthålla största möjliga produktionsvolym.
Men därför behövs det, inte minst under de tider, då verklig
toppbelastning föreligger, arbetskraft i betydande utsträckning, och man kan
inte för ali framtid lita till hjälp av tillfällig arbetskraft, t. ex. av militären.
Det är klart, att denna hjälp varit ett mycket värdefullt tillskott, särskilt under
de svåra skördeförhållanden, som i år varit rådande, men å andra sidan få
vi inte förbise, att denna tillfälliga arbetskraft bara kan stå till förfogande
under vissa begränsade tider, och örn arbetet måste fortsättas utöver denna
tid, möter det genast svårigheter med hänsyn till de uppgifter, som de värnpliktiga
egentligen ha sig förelagda. Följaktligen är det, så som jag ser
saken, fara för handen, att jordbruket inte skall kunna få den arbetskraft,
som behövs för att producera vad som kräves för folkets nödtorft.

Jag skulle också vilja säga några ord örn den framtida jordbrukspolitiken,
även örn den ju inte kommer att bli föremål för behandling vid denna riksdag.
Det har emellertid nu avgivits yttranden över 27-mannakommitténs betänkande,
och då jag förmodar att det till en kommande riksdag skall utarbetas förslag
i anledning av detta betänkande, vill jag här i korthet säga något örn
hur vi från vårt håll se på denna sak.

Jag konstaterar då först med tillfredsställelse, att i 27-mannakonrmittén,
som den kallas — den består ju egentligen av 29 ledamöter — representanter
för alla folkgrupper i så stor utsträckning som verkligen fallet varit ha enats
beträffande själva grundlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Det visar
att hela vårt folk har lärt sig, att jordbruket är en del av försvarsberedskapen.
Om man inte har ett jordbruk med tillräckligt stor produktionsvolym, är det
enlig! mitt sätt att se inte så stort värde med att ha en välorganiserad försvarsmakt,
ty de båda komplettera varandra. Örn mörka år skulle komma
igen och det för folkets uppehälle nödvändigaste då skulle fattas, skulle det
inte vara så lätt, hur gärna än svenska folket och den regering, som då sitter,
önskade det, att driva en sådan politik som det lyckats oss att driva under
det krig, som nu dess bättre är till ända, och varigenom vi höllö oss utanför
detta.

Om jag alltså med tillfredsställelse konstaterar den enighet, som rått inom
kommittén beträffande jordbruksproduktionens betydelse, är det inte med fullt
lika stor tillfredsställelse jag konstaterar, att en del av dem, som ha yttrat sig
över betänkandet, inte minst ämbetsverken, äro rädda för att jordbruksproduktionen
skall bli större än vad som är erforderligt. Kommerskollegium har enligt
ett tidningsreferat — örn nu detta är riktigt; sådana referat kunna ju
ofta vara missvisande — sagt att man skall akta sig, så att man inte hindrar
den fria handelns utveckling. Ja, men även örn kriget i närvarande stund
är slut, skulle vi ju här i Sverige vara rätt illa ställda, örn vi endast skulle
lita till den fria handeln, när det gällde att försörja vårt folk, och skulle det
inträffa ytterligare ett krig ■— även örn jag inte tror att vi säkert våga räkna
med en så lycklig utveckling, vill man ju livligt hoppas, att de ledande i världen
skola visa så pass stort förnuft, att krig kunna förebyggas för framtiden
— är det angeläget, att Sverige står lika bra rustat som vi gjorde, när det nu
avslutade kriget bröt ut, så att vi själva kunna klara vår livsmedelsförsörjning
på ett tillfredsställande sätt.

Det finns i kommitténs betänkande vissa förslag -—■ jag uppfattar dem närmast
som diskussioneförslag, men de måste givetvis i alla fall prövas, och
jordbrukets organisationer av skilda slag liksom även andra lia avgivit yttranden
över dem — rörande utvecklingen på den svenska landsbygden. Inom
det parti, som jag representerar, äro vi fullt eniga med kommittén örn att en

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
sådan rationalisering av jordbruket, som nu har pågått under en följd av år
och som inneburit större förändringar av jordbrukets struktur än kanske många
tänka på som inte riktigt känna dess inre väsen, självfallet är något som
måste ske. Men vad vi under alla förhållanden kräva är, att denna rationalisering
sker under hänsynstagande till vad som behövs för att skapa goda
förutsättningar för de olika jordbruksenheterna och att den inte företages från
andra utgångspunkter och med andra syften. En rationalisering med andra
syften anser jag vara främmande för ali verklig demokrati, ty en sådan rationalisering
måste innebära, att man tvångsvis försöker genomföra olika saker.
Jag vill därför till dem det vederbör uttala den förhoppningen, att man vid
överarbetningen av de förslag, som ha kommit från 27-mannakommittén, mycket
noga beaktar betydelsen av att inte avfolkningen av landsbygden accentueras.
Det kan enligt mitt sätt att se medföra mycket stora skadeverkningar,
örn befolkningen på landsbygden krymper ihop alltför mycket. På en
glest befolkad landsbygd är det inte lätt, hur gärna vi än vilja göra det, att
låta folket i den utsträckning, som ur olika synpunkter är önskvärt, få del av
kulturella och sociala åtgärder.

Det är även en annan sak, som jag anser att man bör beakta i detta sammanhang.
Örn det sker en alltför stor förflyttning av folk från jordbruket
till industriföretagen, vilka nu i mycket liten utsträckning äro belägna på rena
landsbygden, kan detta vid ett omslag i konjunkturerna för industrien medföra,
att det blir en anhopning av arbetslösa inom industricentra, medan det
i högsta grad kommer att fattas arbetskraft för den produktiva verksamhet,
som är nödvändig på landsbygden, inte minst med hänsyn till råvaruanskaffningen.
Den förädling av skogen, som nu sker, innebär ju en väsentlig tillgång
för det svenska folkhushållet, men vi få inte glömma, att en förutsättning härför
är att det kan skaffas fram råvaror till de industrier, som sköta örn denna
förädling. Det är också nödvändigt med en föryngring av skogsbeståndet.
Men för detta behövs det ytterligare mänsklig arbetskraft liksom också vid
de tillfällen, då arbetsbelastningen inom jordbruket är störst. Det är ju inte
minst en angelägenhet för hela folkhushållet, att de olika skördarna bli bärgade.

Jag vill för min del uttala den bestämda uppfattningen, att örn inte regeringen
kan finna andra vägar att förbilliga produktionskostnaderna för jordbruket,
måste en omprövning ske beträffande priserna. Den likställighet för
jordbrukets folk i förhållande till andra samhällsgrupper, som man så länge
talat örn, kan inte få låta ytterligare vänta på sig.

Jag vill i detta sammanhang ifrågasätta, om man inte, för att inte en eventuell
höjning av priserna på jordbrukets produkter skall få alltför skadliga
verkningar, skulle kunna ta under övervägande att slopa omsättningsskatten
vid en tidigare tidpunkt än som beslutats under vårriksdagen. Jag har själv
haft den uppfattningen, att den 1 juli 1947 var en lämplig tidpunkt, men då
det förefaller, som om man inte hade möjlighet att eller inte ville — jag vet
inte vilket -—■ bemästra den ekonomiska utvecklingen, vilken nu tagit sådana
former, att jag däri ser en fara för penningvärdets bestånd, kan det naturligtvis
bli nödvändigt att pröva vägar, som det tidigare inte synts nödvändigt
att beträda. Och då finns ju den möjligheten, att man genom ett tidigare borttagande
av omsättningsskatten kan mildra verkningarna av den höjning av
jordbrukspriserna, som kan bli nödvändig, därest inte regeringen kan finna
några andra former för att få utgiftskontot för jordbruksproduktionen lägre
och därmed möjliggöra bättre löner inom jordbruket. Annars komma vi enligt
mitt sätt att se i den situationen, att jordbruket inte kan, hur önskvärt

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
detta än är, fullgöra de uppgifter ur folkförsörjningssynpunkt som jordbruket
har.

Vad beträffar den proposition om reglering av lönerna för statens befattningshavare,
som här föreligger, vill jag endast säga, att vi ur våra synpunkter
hälsa med tillfredsställelse, att förslaget verkligen medför att de, som
äro bosatta på de^ orter, som en del människor kalla de billigare orterna men
som jag menar många gånger äro dyrare orter än andra, komma i ett bättre
löneläge. Detta innebär inte, att vi ha släppt den enligt vår mening ur hela
folkets synpunkt riktiga uppfattningen, att lönerna böra avvägas så, att de
äro lika över landet i dess helhet. Vi anse att man inte kan få en duglig
tjänstemannakår inom de områden, som äro sämst avlönade, därest befattningshavarna,
såsom i verkligheten är förhållandet, få en lönereduktion, om
de förflyttas till de orter, som tidigare kallats billigare orter.

Jag vill i detta sammanhang passa på att ställa en fråga till regeringen.
Det har i tidningarna under stora rubriker skrivits, att regeringen genom sitt
beslut att sänka priset på pappersmassa och papper har avhänt landet, jag
tror det var 50 milj. kronor. Detta är ju en så viktig fråga, att regeringen
väl utan att ha blivit tillfrågad skulle ha lämnat en förklaring här i remissdebatten,
ty att inte göra detta skulle ju vara detsamma som att inte ge riksdagen
riktiga informationer om de intentioner, som legat bakom de vidtagna
åtgärderna. Jag har ju mina funderingar om vad man velat vinna med det
lägre pris som blev satt, men jag har ingen anledning gissa därvidlag, ty det
skulle ju vara försmädligt örn jag gissade fel, och följaktligen väntar jag på
en förklaring från regeringens sida. Om vi inte med en sådan åtgärd ha möjlighet
att vinna något genom att kunna köpa billigare varor utifrån, så är det
självfallet en oförlåtlig synd att pålägga landets befolkning — ty alla få ju bära
en del av denna belastning — så stora belopp som omnämnts i tidningarna.

Ja, herr talman, de olika frågorna komma ju att närmare behandlas i samband
med propositionerna, och då kanske jag får anledning återkomma. Jag
har här velat trycka på vissa förhållanden, inte minst vad gäller den ekonomiska
utvecklingen. Jag vill verkligen vädja till regeringen att försöka bemästra
utvecklingen på detta område, ty får det löpa på det sätt som det
gjort en tid nu — även örn denna utveckling får stöd av att vi låna bort
pengar för att folk skall kunna köpa mera av en produktion, som redan är
stor nog — kunna vi icke bevara penningvärdet på det sätt vi tidigare tänkt
oss.

Jag skulle vilja tillägga att örn vi beviljade krediter till vissa länder, som
äro i stort behov av livsmedel, skulle vi självfallet — för att återkomma till
vad kommerskollegium sagt om att man skall ha fri handel — i närvarande
stund kunna avyttra livsmedel på världsmarknaden till väsentligt högre priser
än som gälla här hemma. Ur min synpunkt skulle detta inte innebära en
lycklig utveckling, ty då kunna vi riskera att komma i samma situation som
efter förra världskriget med dess katastrofala utveckling på penningmarknadens
område.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det är ju inte mycket mera än tre
månader sedan riksdagen var samlad, och man kan ju då fråga sig, om någon
mera allmänt lagd debatt kan vara. påkallad. Det har dock hänt en hel del under
dessa månader: det har varit landstingsmanna- och kommunalval och nu på
sistone har statsminister Hanssons lika oväntade som beklagliga bortgång medfört
en viktig förändring i regeringen. Därtill kommer att utvecklingen på vissa
betydelsefulla områden synes bli annorlunda än vi hoppats på. Allt detta gör

Nr 32.

Måndagen, den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
att det nog finns anledning för riksdag och regering att öppet debattera vissa
hithörande frågor.

Vi som komma från landsbygden och under de senaste veckorna sett, hurusom
en betydande del av sädesskörden blivit regnskadad och delvis helt förstörd,
hur höstsådden blivit fördröjd eller gjord under ogynnsamma förhållanden och
i många fall helt inställd, vi fråga oss hur detta kommer att inverka på folkförsörjningen,
och jag antar att även stora konsumentgrupper i städerna göra
samma fråga. Man undrar vilka åtgärder, som försörjningsmyndigheterna måste
vidta med anledning av dessa omständigheter. Så mycket torde vara självklart
som att brödsädsregleringen får sin livstid förlängd._ Men vad som framför
allt spörjes är: har Sverige möjlighet till import? Tidigare talades det örn att
ryska handelsavtalet skulle innefatta spannmålsleveranser till Sverige. Det
förefaller inte bli så. Vad jordbrukarna gärna vilja ha klarhet i så fort ske
kan är, vilka anspråk folkhushållningsministern nödgas ställa på leveranserna
av fodersäd, vilket är nödvändigt för att kunna planera vinterns utfodring. Jag
tror det vore välgörande, örn folkhushållningsministern vore i tillfälle att på
sitt vanliga utmärkta sätt ge kammaren en redogörelse för hur han ser på dessa
spörsmål.

Vad jordbrukarna beträffar kunde de under försommaren glädja sig åt ämnet
till en ovanligt riklig skörd. Eftersommarens väderlek blev så mycket mer
prövande. Då därtill på många håll kom en skriande brist på arbetskraft har
stämningen blivit dyster. Jag anser att beträffande de områden, som varit
svårast utsatta för regnskador och översvämningar, måste särskilda stödåtgärder
vidtagas.

Ett annat viktigt samhällsspörsmål som ju redan den föregående talaren var
inne på, är prisutvecklingen. Det börjar tyvärr på många håll sprida sig en
defaitistisk stämning inför den fortgående utvecklingen i inflationistisk riktning.
Man tror inte längre på statsmakternas vilja och möjlighet att bemästra
situationen, och under sådana förhållanden — resonerar man — gäller det framför
allt att ta för sig och se till att den grupp man tillhör inte blir efter i den
allmänna kapplöpningen. Fråga är också om icke många i nuvarande situation
använda större del av sina, inkomster än tidigare för ren konsumtion; man tror
faktiskt inte på att det är någon mening med att spara. Uttalanden vid Svenska
sparbanksföreningens sammanträde häromdagen vittnade örn att man iakttagit
en sådan tendens, och det är sannerligen inga hälsotecken.

Det skall villigt erkännas att stigande priser utomlands, den alltjämt bestående
bristen i fråga örn bränsle och råvaror — vilket håller tillbaka och fördyrar
produktionen — samt framför allt knappheten på arbetskraft göra det svårt
att bemästra prisrörelserna. Men så mycket mera vaksamhet kräves under sådana
förhållanden.

Regeringen synes för närvarande vara mest böjd för att inte ange någon
preciserad målsättning i fråga om penningpolitiken. Det förefaller som om tidigare
av regering och riksdag angivna riktlinjer övergivits; man länsar undan
och hoppas att det stannar vid s. k. kontrollerad inflation. Man utlovar rum för
lönehöjningar och hänvisar till priskontrollen som säkerhetsbromsen. Ingen tror
väl att den senare förmår att på längre sikt stoppa priserna, såvida man vill ha
produktionen i gång. Det mesta man vågar hoppas är val att priskontrollen skall
förmå fylla samma uppgifter som de mångå ton järnkätting man vid ett fartygsbygge
kopplar vid skrovet, när det glider utför den såpade stapelbädden:
kattingen håller igen och bromsar farten så mycket att skutan inte stjälper.
Detta är vad priskontrollen för ögonblicket kan göra.

Ramkoutskottet skrev i sitt utlåtande i våras bl. a. följande, som också riksdagen
godtog: »I själva verket är det för såväl företagare som löntagare ett

Håndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
gemensamt intresse att pris- oell löneutvecklingen icke antager inflatorisk karaktär.
Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke medverkan
från parterna på arbetsmarknaden borde påkallas för att såvitt möjligt
ernå en stabilisering av priser och löner för viss tid framåt.» Statsminister
Hansson uttalade i ett valtal i Halmstad den 30 juni i år enligt ett tidningsreferat
följande: »Örn man sålunda är allmänt ense örn att faran» — d. v. s.
för inflation — »bör uppmärksammas, följer inte därav att alla söker de främst
drivande krafterna på samma håll och alltså kan fullt enas örn de praktiska
åtgärderna för att hålla de prisstegrande tendenserna tillbaka. Dessa åtgärder
faller. åtminstone delvis inom områden, där en medverkan från enskilda och
organisationer är nödvändig, örn de åsyftade resultaten skall kunna nås, och
regeringen har sedan länge haft till övervägande frågan örn den lämpliga tidpunkten
för överläggningar med såväl riksdagens olika meningsriktningar som
näringslivets stora organisationer.»

Den fråga jag nu vill göra är: har finansministern gjort något allvarligt
försök att följa den tanke, som bankoutskottet gav uttryck åt, för att på den
vägen uppnå ett resultat? Det är stora intressegrupper även utanför lönemarknadens
parter, vilka mäste få göra sig hörda i en sådan överläggning. Det
torde därför vara det enda möjliga att finansministern är den som tar initiativ
och inte väntar på att något skall göras från annat håll. Det är väl ingen som
tror att t. ex. jordbrukarna kunna lämnas utanför en sådan diskussion — det
märkte vi tydligt redan i den föregående talarens anförande. En så pass stor
förskjutning i det allmänna löneläget, som för närvarande aviseras från en del
håll, måste givetvis framtvinga en omprövning även av jordbrukets produktpriser
och förmodligen också av handelns distributionskostnader.

Chefen för konjunkturinstitutet, professor Erik Lundberg, som också är
ledamot av priskontrollnämnden, gjorde i sitt föredrag vid sparbanksföreningens
årsmöte en del uttalanden, vilka knappast kunna uppfattas annat än som mycket
tydliga varningssignaler. Man kan dock inte komma ifrån intrycket, yttrade
han, att inflationstrycket för närvarande håller på att ackumuleras. Det är
som örn vattenmassor hopades bakom en fördämningsvall. En hel del vatten
håller redan på att rinna över vallen och vid sidorna.

1 annat sammanhang kom professor Lundberg till den slutsatsen, att den
totala efterfrågan på varor och tjänster är för stor i förhållande till löpande
resurser och att inflationstrycket kommer från både efterfrågesidan och kostnadssidan^
Som lekman på det nationalekonomiska området, men med den erfarenhet,
jag har av praktiskt ekonomisk verksamhet vågar jag säga, att det
för närvarande faktiskt existerar en »svart börs» både i fråga örn arbetslöner
och vissa material. Det är inte manga avtal som hålla längre, och efterfrågan
inte minst på arbetskraft är så stor, att den sökt sig vägar som för framtiden
knappast kunna vara tillrådliga.

_ En annan fråga., som ju diskuterats åtskilligt i pressen på sista tiden och
vilken tilldragit sig stort intresse är det ryska handelsavtalet. Även detta måste
nog ses mot bakgrunden av dessa våra hemmaförhållanden. Handelsministern
och — vad värre är tror jag — också finansministern har avfärdat framkomna
betänkligheter mot en miljardkredit till Ryssland med så enkla medel som att
tala örn gammal rysskräck och en önskan att förhindra och sabotera en handelsförbindelse
österut. Jag tillåter mig säga, herr handelsminister, att jag betraktar
detta som en alltför enkel argumentering, och jag tror också det är
till uppenbar skada för saken att iföra in sådana uttryck i diskussionen. Man
vill på alla håll, såvitt jag vet, oavsett politisk mantalsskrivningsort ha handelsförbindelser
i olika väderstreck, alltså både i väster och i öster. Vad man

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
däremot och säkerligen med goda skäl gör starka invändningar emot är en kredit
av storleksordningen 1 000 miljoner kronor.

De frågor man möler ute i landet, som inte minst vi riksdagsmän få höra
när vi träffa människorna och som de gärna vilja ha svar på, tror jag att jag
kan formulera på ungefär följande sätt: komma inte de stora utlandskrediterna
och med dem sammanhängande varuleveranser att driva upp prisnivån ännu
högre? Kommer icke bristen på arbetskraft, vilken redan nu är starkt framträdande,
att ytterligare skärpas genom det ryska avtalet? Landsbygden undrar i
detta sammanhang örn det skall betyda en ännu kraftigare åderlåtning. Måste
vi icke också räkna med en snedbelastning och onormal pressning av vissa redan
hårt belagda delar av svensk industri och tillbakasättande av inhemsk konsumtion?
Materialfrågorna komma väl också i vissa fall att bli ännu besvärligare
än för närvarande, kanske icke minst på bostadsbyggandets område.

Jag utgår ifrån att utrikesutskottet, vid behandlingen av propositionen angående
handelsavtalet, genom föredragningar och på annat sätt söker få en så
allsidig belysning som möjligt av dessa spörsmål. Jag tror att en sådan överläggning,
som ju bör tagas rätt så grundligt, kan vara till vägledning vid även
andra kredit- och avtalsförhandlingar.

Vi vilja här i Sverige efter vår förmåga göra insatser i återuppbyggandet av
världen. Men frågan är, hur mycket orka vi? Det är möjligt att vi i våras -—
jag minns icke riktigt hur det förhöll sig — fingo en sammanfattning av våra
utlandskrediter, men vi behöva säkert friska upp minnet, när vi skola behandla
denna fråga. De svenska krediterna äro numera av betydande omfattning.

Man trodde att propositionen örn handelsavtalet skulle komma i dag. Den
har ännu icke kommit och den kanske dröjer ytterligare någon dag. Av vad
som framgått av hittills lämnade upplysningar, förefaller det emellertid som
örn det är fråga örn ett ramavtal och att svenska regeringen endast bundit sig
för att inom ramen av sina befogenheter verka för att ett varuutbyte av angiven
storlek kommer till stånd. Jag ser att handelsministern nickar instämmande.
Det får alltså bli de industriföretag, vilka ifrågakomma som leverantörer,
som få pröva vad de förmå åtaga sig liksom det blir deras sak, om d§
finna de erbjudna priserna godtagbara.

I den mån jag åhört redogörelser i avtalsfrågan av handelsministern har hail
varit angelägen örn att framhålla, att han icke pressat någon att ifrågakomma
som säljare och att det endast varit fråga om helt frivilliga åtaganden. I pressdiskussionen
har ofta sagts motsatsen. Örn handelsministern vore villig att redan
på nuvarande stadium utlova, att han icke heller i fortsättningen ämnar
använda sig av särskilda påtryckningar, så att det alltjämt får bli fråga örn
frivilliga uppgörelser, skulle det i icke ringa grad lugna stämningen.

Innan jag helt lämnar handelsministerns verksamhetsområde vill jag taga
upp en fråga, som ligger helt på hemmaplan. Jag kan icke låta bli att taga
upp det spörsmålet, därför att jag anser, att det börjar bli en mycket allvarlig
sak. Det rör vad jag skulle vilja kalla det fullständigt omöjliga blankett-, tillstånds-
och byråkratiiseringssy sterne t. Vi funno oss i åtskilligt under krigsåren
i den vägen, därför att vi visste, att det var nödtvunget till en viss grad. Det
är säkerligen nödvändigt fortfarande på vissa områden. Men man har ibland
det intrycket att vederbörande departementschef glömt bort att ge kontraorder
till en del blankettgubbar i institutioner och kommissioner, så att de alltjämt
arbeta vidare :av bara farten.

När jag talar örn detta i samband med handelsministern, är det icke därför
att det på hans verksamhetsområde skulle vara besvärligast i det hänseendet.
Statsrådet Ericsson har kanske ett område, där det förekommer ännu mera
kineseri. Men jag vänder mig till handelsministern, då jag vet att han innan

Måndagen den 14 oktober 1046 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
nan blev statsråd var den som använde de kraftigaste uttrycken och de starkaste
orden, när det gällde att tala örn att avskaffa by riik ral i seri egen. Jag
erinrar mig sålunda vad lian skrev i en artikel i tidskriften Tiden. Jag delar
helt och hållet statsrådets uppfattning, när han där talar örn att det måste
bil ett första rangens intresse att avbyråkratisera och decentralisera samhällsfinna
nya och smidigare former för genomförandet av det
offentliga inflytandet. Jag hoppas att detta uttalande icke bara gäller etet framtida
socialistiska samhället utan att herrarna börja med saken redan i detta
halv kapitalistiska samhälle. Skulle man kunna få utbe sig något sådant av
statsrådet? .Skulle statsrådet Myrdal lia möjlighet att genomföra en dylik reform,
ja, da ma jag säga att jag knappast kan tänka mig någon uppgift, på
vars genomförande han skulle bli populärare.

De två stora, propositioner, utom propositionen beträffande handelsavtalet,
som skulle motivera en förlängning av riksdagen med en höstriksdag, avse
löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst och sjukförsäkringen.
dag tror, att vi alla äro överens örn att det är riktigt a.tt handelsavtalet underställes
riksdagen. Jag konstaterar det med tillfredsställelse. Jag hade det intrycket,
då riksdagen åtskildes, att man icke från regeringens sida då var beredd
att giva en direkt utfästelse att avtalet ovillkorligen skulle komma till
nfcsdagen. Det var, örn jag minnes rätt, först när handelsministern under valrörelsen
anlände till Blomstermåla, som vi fingo direkt besked örn att detta
avtal skulle underställas riksdagen.

Beträffande löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst och sjukförsäkringen,
så^ vill jag säga att dessa frågor knappast skulle behövt framtvinga
en höstriksdag. Vad löneregleringen för befattningshavare i statens
tjänst beträffar, finnes dock givetvis skäl för att den avgöres utan dröjsmål.
Det andra förslaget skall ju ej träda i kraft förrän i början av 1950-talet. Löneregleringen
tror jag icke behöver medföra större strider, även örn det skulle finnas
vissa punkter där meningarna gå isär. Vad sjukförsäkringen angår, är man
nog på alla håll överens örn att godtaga en obligatorisk sådan. Men beträffande
huru den sedan skall utformas och organiseras äro meningarna delade.

Herr Pehrsson-Bramstorp framhöll hur angeläget det varatt vi vårdade folkmaterialet.
Det är säkert något, som vi alla instämma i. För egen del vill jag
klart säga ut, att jag betraktar den frivilliga sjukkasserörelsen som en av de
förnämligaste ideella organisationer, som någonsin byggts upp här i landet.
Inom dess led lia fostrats många dugliga och ansvarskännande män och kvinnor,
som även på andra, områden gjort stora samhälleliga insatser. Mycket av
det arbete som nedlagts inom denna rörelse har gjorts utan tanke på ersättning.
Man har enbart avsett att med sitt arbete vara medmänniskorna till
nytta. När vi inom socialvårdskommittén diskuterat sjukförsäkringen ha vi
upprepade gånger frågat oss: hur skall det bli möjligt att föra över till en
obligatorisk sjukförsäkring dessa ideella värden, som betytt så mycket för
tion frivilliga försäkringen? Ja, vi ha nog tyvärr kommit till den slutsatsen,
att det gar endast till en viss gräns örn man skall följa de linjer, som man nu
antagligen måste slå in på inom socialförsäkringen. Sedan sjukförsäkringspropositionen
fatt den utformning den nu har fatt, finner jag det ännu mindre
möjligt att rädda socialförsäkringen fran att bli en rent statlig och förmodligen
ganska byråkratisk institution.

För övrigt, börjar ordet socialförsäkring inte längre att lia något berättigande
som beteckning för de samhälleliga åtgärderna på det sociala området. Utvecklingen
går fort i den riktningen att den enskilde medborgarens eget personliga
ansvar och egna insats för att trygga sig vid sjukdom, arbetslöshet och
andra besvärligheter avkopplas. Staten ensam skall utgöra garant för en viss

Andra tcammarens protokoll IDAG. Nr 82. 2

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
minimistandard, jag skulle vilja säga nästan oavsett den enskildes egna åtgöranden.
Det kommer säkert en tid då man blir betänksam och finner att en
ohämmad utveckling i den riktningen bär sina stora nackdelar.

Vad den föreliggande sjukförsäkringspropositionen beträffar tar den föga
hänsyn till att människorna leva under olika omständigheter och ha olika inkomstmöjligheter
och att en familj vid sjukdom är bunden vid en hel del fasta
utgifter, som icke utan vidare kunna kopplas av. Vid de mycket ingående
överläggningar, som jag varit med örn tillsammans med ytterst erfarna företrädare
för den nuvarande sjukförsäkringen, höll man mycket hårt på att
sjukpenningen icke under alla förhållanden skulle utgå med likartat belopp,
jag är övertygad örn att när utskottet tar upp frågan, måste utskottet ägna
just detta spörsmål en särskild uppmärksamhet.

Årets landstingsmannaval inverkar ju icke omedelbart på riksdagens sammansättning,
men visar en förskjutning inom valmanskåren, som givetvis har
sina återverkningar på flera håll. Vi från vårt håll medge utan omsvep att
valet gick oss emot. Socialdemokraterna synas ha haft större behov att bortförklara,
skola vi säga, för att vara artiga, den uteblivna framgången. Folkpartiet
å den borgerliga sidan och kommunisterna å den socialistiska sidan svara
för de största framgångarna. Samtidigt som resultatet av valet började på att
fullt kunna överblickas inträffade, som jag sade i början av mitt anförande,
denna lika beklagliga som oväntade händelse, då statsministern så plötsligt
gick bort. Det var en händelse som ingriper på många områden. Därigenom
har också det socialdemokratiska partiet fått en ny ledare och en ny statsminister.
Enligt tidningarnas uttalande är den nye statsministern en representant
för den »tredje generationen» inom socialdemokratien. Detta betyder alltså
att en generationsväxling sker, och vi veta ännu inte vad den innebär. Vi hoppas
att den ej betyder något alltför revolutionerande. Men generationerna se
ofta olika på spörsmålen.

Allt detta gör att man i dag känner sig berättigad ställa den frågan: hur
kommer den politiska kursen att läggas framöver? Man frågar med så mycket
större allvar som efterkrigstidens problem ingalunda synas mig lättlösta, vare
sig ur inrikes- eller utrikespolitisk synpunkt. På såväl socialdemokratiskt som
kommunistiskt håll vill man tyda valet som ett säkrande av det socialistiska
efterkrigsprogrammet. Det måste, örn sa skulle vara fallet, vara av stort
värde — jag är ej säker på att så är och vill ej underskriva det — att få klarhet
örn vilkendera uttolkningen av efterkrigsprogrammet —- den socialdemokratiska
eller den kommunistiska — som är avsedd att bli den vägledande
för framtiden. Mellan de skilda uttolkningar, som kommit till synes i det fallet,
är det lika stort avstånd som exempelvis till något annat politiskt håll på
den borgerliga sidan.

Socialdemokraternas främsta talesmän, till vilka förutom den förre statsministern
måste räknas partiets gruppordförande här i kammaren, har vid
upprepade tillfällen förklarat, att det endast kan bli fråga om att förstatliga
efterblivna eller ur folkhushållets synpunkter mindre effektiva företag, under,
det att kommunisterna energiskt hävda att för dem har det ingen betydelse
hur ett företag är skött eller organiserat. Där skall utan vidare det ideologiska
programmet fullföljas och det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffas.

Så långt jag har kunnat följa de uttalanden, som under valrörelsen gjorts
från folkpartihåll och från bondeförbundshåll, har man i sina valtal ute _i
landet sagt bestämdare ifrån beträffande socialiseringen än man kanske tidigare
gjort i riksdagen. En framgång för dessa partier kan val då icke åberopas
som en framgång för dem som önska påskynda ett förstatligande. ^

Högern har efter valet fått skenbart välvilliga råd, hur den skall förhålla

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
sig till framtiden. Dess uppgift skall vara kritikerns och sanningssägarens,
mindre samhällsbyggarens. Jag vill bestämt säga ifrån på den punkten. Vi
vilja även i fortsättningen påtala vad vi anse felaktigt och icke till gagn för
valt folk, men vi ämna ingalunda begränsa oss därtill. "Vi anse alltjämt vår
huvuduppgift vara en positivt inställd uppbyggande politik.

. Herr Ohlin: Herr talman! Per Albin Hansson — centralfiguren i svensk politik
under fjorton händelserika år — är borta. Talrika äro de hyllningar som
ägnats hans minne. Å folkpartiets vägnar fogar jag till deni ännu en. Även
tran niemngsmotståndarnas sida skall det utsägas, att hela Sveriges folk står
i tacksamhetsskuld till Per Albin Hansson för en samhällsbyggande insats
av stora matt.

Efter ett val inställer sig ofrånkomligen frågan vad dess utslag innebär.
Jag skall här begränsa mig till en enda reflexion. Beräknar man den procen°
av rösterna för a ena sidan de tre icke-socialistiska partierna

och a andra sidan de två socialistiska arbetarpartierna, finner man att socialisenngsmotstandarna
sedan 1944 vunnit 11 /(. procent av väljarna från arbetarpartierna
Det är en ganska ringa förändring. Den är dock icke alldeles oväsentlig.
Om man gör tankeexperimentet att en lika stor förändring skulle inträffa
1948 och att kommunisterna detta år skulle göra samma Hänryckning
som 1946, skulle andrakammarvalet ge till resultat omkring 112 ä 113 ickespcialistiska
mandat, ungefär 100 socialdemokratiska och 18 ä 19 kommunistiska.
Medan socialdemokraterna för närvarande ensamma lia en majoritet på
15 röster i andra kammaren i förhållande till socialiseringsmotståndarna, skulle
de senare i stället få en majoritet på ett femtontal röster över socialdemokraterna.
Redan årets röstsiffror skulle — örn de gällt ett andrakammarval —
ha gjort socialdemokraternas och de s. k. borgerligas mandattal ungefär lika
stort, Regeringen blir tydligen — örn den vill genomföra ett socialiseringsprogram
-— avhängig av förståelse med kommunisterna.

Därför aktualiserar valutgången frågan: komma socialdemokraterna och
regeringen i riksdagen att söka samarbete nied och stöd hos kommunisterna?
kanske svarar nian pa regeringshåll: annu ha vi majoritet i riksdagen och

00 procent av mandaten i andra kammaren. Men när valutgången har visat att
socialdemokratiens röstsiffror ej ge underlag för majoritet i någondera kammaren,
kan spörsmålet^ icke undanskjutas. Herr Wigforss ställde under valkampanjen
till mig frågan: örn de borgerliga år 1948 skulle få majoritet i
andra kammaren, tvingas då ej folkpartiet att kompromissa med högern? Jag
har mera anledning att redan i dag till regeringen ställa en motsvarande fråga:
kommer socialdemokratiska partiet, som inte längre har tillräckligt underlag
hos folket för att behålla majoriteten i riksdagen, att orientera sig

1 riktning av samverkan med kommunisterna? Jag hoppas att statsministern
inte skall vara ängslig för att härvidlag visa flagg. Det vöre en ren undanflykt
att tills vidare låtsa som örn ingenting hade hänt och blott hänvisa till
att ännu har regeringen riksdagsmajoritet.

. Into heller räcker det att hänvisa till 27-punktsprogrammet, vilket kommunisterna
förklarat sig vilja stödja. Detta program är så allmänt hållet i många
stycken, att man däri kan finna stöd för skiftande slag av politik. Den socialdemokratiska
och den kommunistiska läsarten är, som herr Skoglund i Dovers^orP
påpekade, mycket olika. Ges i programmet berörda åtgärder en utpräglat
socialistisk utformning, betyder det en orientering åt det kommunistiska
hållet. Statsministern lär i sin ungdom lia intagit en framträdande plats
i det snart jubilerande darte, som varit en plantskola för många kommunis -

Nr 32.

Måndagen dell 14 oktober 1940 fm.

Vid remius av propositionen nr 312. (i orts.)
ter och socialister av elen typ, som delar Z. Höglunds mening, att en närmare
samverkan mellan de båda arbetarpartierna är naturlig.^

Var står statsministern i dag? Skulle lian avböja att a regeringens vägnar
göra en bestämd deklaration, kan det näppeligen undgås att folket häri kommer
att se ett uttryck för villrådighet örn vilken kurs han skall halla, biar
jag i dag reser denna fråga beror det även därpa, att socialdemokraterna under
valkampanjen i allmänhet iakttogo stor återhållsamhet i fråga örn kritik
mot kommunisterna. Socialminister Möller var en av dem som sjöngo ut ordentligt
vid ett stort möte i Stockholm, men denna del av hans. anförande bortföll
i ”det socialdemokratiska huvudorganets referat. Det börjar bli allt vanligare
att det intressantaste i Morgon-Tidningen är det som utelämnats. Ofta
är det mer upplysande än det som tryckes.

En viss hänsyn kan statsministern och regeringen väl inte underlåta att ta
till den för det kommunistiska partiets karaktär belysande deklaration, som
avgivits av partiledaren herr Linderot i en hyllningsartikel till herr Kuusinen
för en vecka sedan. Örn denne chef för den finska upprorsregermgen skrev
herr Linderot: »Jag hör till de tacksamma lärjungar som hyllar honom som
en föregångsman, som en ideologisk och politisk ledare av de stora mått, som

endast marxismen skapar.» . .

Också den omständigheten att den socialistiska minoriteten i kurland gjorde
revolution år 1918 tillvinner sig herr Linderots beundran. Man förstår härav
att revolutionära metoder och samverkan med främmande makt enligt Kuusinens
mönster icke för det kommunistiska partiet framstå sorn klandervärda
ting. Dess bekännelser till den svenska demokratien lia avslöjats som innehållslösa.
'' När regeringen Erlander nu tvingas att bestämma, sig för arten av dess
relationer till det kommunistiska partiet, kan detta avslöjande av partiets verkliga
inställning ej undgå att påverka besluten. Men man har anledning att
vänta en deklaration från den nye regeringschefen. Sveriges folk kände väl Per
Albin Hanssons inställning till kommunisterna. Vilken ställning intager

regeringen Erlander? o . . . _

Under förra månadens valkampanj undrade jag emellanåt örn vi inte i Svexige
— som en gång var en avkrok av världen men knappast längre är. det
— tänka för mycket på våra inre problem elley rättare sagt för litet på de
utrikespolitiska spörsmålen. Det är ju dock så att den politiska utvecklingen
ute i världen kan komma att fa en alldeles avgörande betydelse för
vårt eget läge och vårt folks livsvillkor. Örn FN i rimlig grad lyckas
eller till stor del misslyckas är även ur svensk synpunkt långt viktigare än
det mesta som sker på den inrikespolitiska fronten. Att vi likväl ägna. så
relativt ringa intresse åt de stora utrikespolitiska spörsmålen heror naturligtvis
framför allt härpå, att ett litet land som Sverige har ytterst små möjligheter
att inverka på deras, behandling. När Sverige nu snart inträder i ..FN
är det ju tänkbart att dessa möjligheter i vissa begränsade avseenden något
ökas, t. ex. när det gäller den internationella ekonomiska politiken. Dessa
möjligheter böra i så fall utnyttjas, bland annat genom att fulltaliga och
väl kvalificerade delegationer utsändas till FN :s församlingar och konferenser.
För övrigt hoppas jag, att hans excellens utrikesministern vill göra. allt
vad han kan för att hålla riksdagen informerad om det utrikespolitiska läget.

Jag skall ej här närmare diskutera det spörsmål, berörande våra relationer
till främmande makt, som den senaste tiden tillvunnit sig en alldeles särskild
uppmärksamhet, nämligen det svensk-ryska handelsavtalet. Denna fråga
kan med större fördel närmare diskuteras här i riksdagen efter utskottsbehandlingen.
Jag vill blott förklara, att jag är en bestämd anhängare av
tanken, att Sverige bör eftersträva ett omfattande varuutbyte at öster lika

Måndagen den 14 oktober 194G fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
väl som åt väster och söder. Dessutom finner jag naturligt att vårt land, som
undgått krigets förödelse och därför beviljat andra länder betydande krediter-—
som ett uttryck för vår önskan att medverka till rekonstruktionsarbetets
igångsättande under den. första tiden efter kriget — också skall ge en
betydande kredit åt Ryssland. De som mena, att man i detta senare fall skulle
anlägga blott och bart samma synpunkter på kredit-frågan som ett enskilt
företag, befinna sig enligt min mening långt ifrån ett realistiskt betraktelsesätt.
Men — och det är ett stort men — omfattningen av våra leveranser
till Ryssland och storleken av vår kreditgivning bör naturligtvis avvägas med
hänsyn till omfattningen av de ryska leveranserna, vårt eget varubehov, vårt
näringslivs produktionsförmåga och företagens orderbeläggning. Det förefaller
mig högst tvivelaktigt, örn man kan säga att handelsministern i tillräcklig grad
beaktat dessa omständigheter och de förändringar som därvidlag inträtt under
det senaste året. Vidare är det naturligtvis önskvärt, att handelsavtalet
utformas på ett sådant sätt att icke riskerna för meningsskiljaktigheter bliva
alltför stora, Även i övrigt spelar själva sättet för de handelspolitiska ärendenas
handläggning en mycket stor roll då det gäller att förvärva good will
på ett håll utan att försvaga den på ett annat. Jag kan tyvärr ej säga, att
man, på det håll jag representerar, är övertygad örn att därvidlag den handelspolitiska-
ledningen förfarit med önskvärd klokhet och skicklighet.

På, tal örn handelspolitiken kan jag ej underlåta att kort beröra den märkvärdiga
politik som regeringen för, när den vägrar exportlicens åt exportörer
av massa och papper, ifall de ej sänka sina exportpriser med 5 procent. Kostnaderna
i Sverige ha en stigande tendens och motivera alltså ej en dylik prissänkning.
På världsmarknaden råder så höga priser, att de utländska köparna
med oförställd förvåning iakttaga den svenska regeringens försök att tvinga
exportörerna att begära avsevärt lägre priser än konkurrenterna från andra
länder och lägre än vad köparna äro villiga att betala. Skall detta vara ett
prov på den »organiserade frihandel», som handelsminister Myrdal talat örn.
så tror jag det svenska näringslivet betackar sig. En dylik politik är nämligen
varken fri eller affärsmässig. Däremot bär den en prägel av tvångsorganisation.
Men det kan viii inte vara en förtjänst i regeringens ögon. Handelsministern
får nog vara vänlig att förklara litet närmare, om detta är ett prov
på den handelspolitik vårt näringsliv har att vänta i framtiden. I stället för
att stödja de svenska exportföretagen i deras ansträngningar att i USA.
uppnå den_ amerikanska priskontrollens godkännande av tillfredsställande priser,
som ej alltför mycket avvika från vad som betalas i andra länder, förfar
regeringen tydligen tvärtom. Att staten tvingar fram prisreduktioner vid export
kail för (ivrigt visa sig vara ett mycket olyckligt prejudikat. I framtiden
kan ju fråga uppkomma, huruvida regeringens befogenheter sträcka sig så
långt, att den kan och bör ingripa för att genom prisreduktioner öka omfattningen
av svensk export till annat länd, då eljest i handelsavtal planerade
kvantiteter kanske icke skulle uppnås.

Troligen förhåller det sig så att denna märkvärdiga regeringspolitik närmast
motiveras av en önskan att motverka prisstegringstendenserna mont Sverige.
Men det bör då observeras, att exportörerna av papper och massa ej begärt
att få höja silia priser i kronor räknat ens vid export och ännu mindre vid
försäljning inom Sverige.

Återstår då möjligheten att även oförändrade kronpriser å dessa produkter
.skulle leda till höjda priser å timmer och stigande rotvärden, samt att detta är
vad regeringen vill förhindra för att förebygga återverkningar på trävarupriserna.
Det skulle föra för långt att i detalj diskutera detta spörsmål. Det;
är icke heller nödvändgt sorn motivering för omdömet, att on inre svensk pris -

Nr 32.

Måndagen, den 11 oktober 1940 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
regleringsfråga icke bör skötas så, att svenska företag tvingas att sälja sina
produkter till utlandet till underpris i förhållande till marknadsläget. Jag
förordar ingalunda svenska försök att pressa upp exportpriserna till det mesta
möjliga, men det är å andra sidan egendomligt handlat av regeringen att genom
tvångsdirigering åsätta varorna underpriser och så åsamka landet en
betydande samhällsekonomisk förlust.

Vad priskontrollen beträffar måste jag påtala en annan egendomlighet.
Regeringen har vid behandlingen av prisregleringen å radioapparater gjort ett
principiellt uttalande av utomordentlig räckvidd. Jag citerar det väsentliga:
»Tillika vill Kungl. Majit — på grund av vad i ärendet förekommit och då
rådande knapphet på arbetskraft svnes göra det önskvärt att förenklingar
vidtagas i fråga örn försäljningsorganisationen på bl. a. ifrågavarande område
— anbefalla priskontrollnämnden att verkställa undersökning, huruvida handelsmarginalerna
kunna sänkas utöver vad priskontrollnämnden förutsatt.» Här
instrueras tydligen nämnden att inknappa marginalerna mera än den själv
funnit skäligt, och detta skall ske för att göra verksamhet i branschen så föga
lönande eller kanske så förlustbringande att en del människor söka sig över
till andra arbetsområden. Detta är tydligen att uppfatta som strukturrationalisering
■—- jag använder herr Myrdals älsklingsterm — iverksatt genom att
göra en bransch icke lönande. Jag tillåter mig fråga: faller icke en dylik politik
utanför priskontrollens befogenheter? Uppenbarligen. Har priskontrollnämnden
erforderlig sakkunskap att på detta sätt dirigera näringslivet? Ingalunda.
Och jag tillägger: icke heller regeringen kan överblicka konsekvenserna
av en dylik politik, som dessutom förefaller orimlig till sin innebörd. Den
måste för övrigt omöjliggöra förtroendefullt samarbete mellan de statliga myndigheterna
och näringslivet. Detta har rätt att begära klart besked. Tänker
regeringen slå in på en ekonomisk politik av den art, som illustreras av nyss
anförda exempel? Frågan är så viktig, att det knappast kan undvikas att den
nye regeringschefen gör en deklaration om vilken linje regeringen tänker följa.

Detsamma gäller regeringens politik på ett annat område, nämligen kampen
mot inflationen. Att riskerna för en betydande prisstegring äro stora vet envar.
Flera olika omständigheter verka i denna riktning. Har prisnivån en gång
kommit i rullning uppåt, är den icke lätt att hejda. Lika uppenbart är att en
dold prisstegring f. n. gör sig gällande genom, kvalitets förändringar m. m. och
att inflationstrycket därför stigit. Skall en allmän prisstegring undgås, är det
erforderligt att icke kostnaderna pressas i höjden, vilket bl. a. innebär att anspråken
på inkomsthöjningar icke pressas längre än vad som kompenseras av
produktivitetens stegring. Från folkpartihåll har flera gånger begärts att regeringen
— följande en rekommendation från bankoutskottet — skulle sammankalla
en konferens för att för parterna klargöra hurudana förutsättningarna
äro och vilka begränsade möjligheter som stå till buds. Största möjliga reella
inkomstförbättring för alla grupper arbetare, tjänstemän, jordbrukare och företagare
m. fl. som är förenlig med fast prisnivå är ett gott program. Regeringen
ryggar emellertid tillbaka från sitt ansvar att här ta ledningen och förmedla
en auktoritativ upplysning örn samspelet mellan olika inflationsdrivande _ faktorer.
Tydligen vågar eller vill herr Wigforss ej klargöra, att vårt folk ej kan
höja sin standard i snabbare takt än produktionen stiger. De senare åren har
skörderesultatens förbättring i förhållande till 1941 och 1942 års svaga skördar
bragt en samhällsekonomisk vinst av betydande mått, som jämte framstegen
inom industri och andra näringar möjliggjort en relativt snabb reell standardhöjning
från krigsårens nedpressade läge. Tyvärr synes årets skörd icke
bli bättre än fjolårets, och förutsättningarna för sådd i höst lia varit ogynnsamma.
Därför äro utsikterna till en lika stor reell standardhöjning nästa år

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
som de senaste åren mycket små, låt vara att detta ej utesluter väsentliga förbättringar
för begränsade grupper som »blivit efter» i fråga örn kompensation
för prisstegringen. Detta och åtskilligt annat borde regeringen för länge
sedan lia klargjort för folket. Ty fastna de stora folkgrupperna i tron att stara
förbättringar ligga inom nära räckhåll, långt större än som svara till produktionsökningen,
så ökas riskerna för motsättningar, konflikter och inflation,
vilket medför en försämring av levnadsvillkoren för hela folket. Regeringens
passivitet blir då en av orsakerna härtill och dess ansyar tungt. —
Jag efterlyser också än en gång en redogörelse från regeringen rörande principerna
för investeringskontrollen.

Örn man vad penningpolitiken beträffar måste efterlysa mera handlingskraft,
så kan man på ett annat område fråga örn ej regeringen ådagalägger onödig
brådska. Jag tänker på socialministerns proposition örn sjukvården, vilken
framlägges nära fyra år innan ett beslut kan träda i kraft. Någon bärande motivering
för att riksdagen skall redan i höst behandla denna fråga har ej förebragts.
Men detta är trots allt en mindre sak. Långt viktigare är, att man
måste med den största tillfredsställelse hälsa en reform och utbyggnad på
sjukvårdens område. Inom folkpartiet råder endast en mening härvidlag. Självklart
förbehålla vi oss att senare taga ställning till propositionens olika förslag
och deras utformning.

Jag skall inte gå närmare in på den aktuella och viktiga frågan örn byggnadsregleringen,
de kastningar i denna som förekommit och de olägenheter
som ett dylikt byråkratiskt regleringssystem medför. Det senaste årets erfarenheter
tala härvidlag ett tydligt språk. Jag skall blott därtill anknyta en
principiell reflexion. Den brist på vissa byggnadsmaterialier, t. ex. rör, som
gör att byggnadsverksamheten här och där stannar till i någon sorts stelkramp,
beror till stor del på att produktionen av sådana artiklar reducerats genom
otillräcklig tillgång på arbetskraft, vilken t. o. m. i viss utsträckning sökt sig
över till andra, mindre viktiga arbetsområden. Detta visar hur svårt det är
att med framgång centraldirigera näringslivet, när arbetsmarknaden skall
allena utgöra en s. k. fri sektor. Man kan härav dra endera av två slutsatser.
Antingen förordar man en reglering och dirigering även av arbetsmarknaden.
Eller också erkänner man, att det är bäst att så snart som möjligt — d. v. s.
när råvarutillgången det tillåter — söka sig över till ett annat, friare system
med mindre centraldirigering överhuvud. Jag drar för min del obetingat den
senare slutsatsen. Det som i år inträffat på byggnadsverksamhetens område är
en konkret illustration till det centraldirigerade systemets svagheter och en
god exemplifiering av några av de argument, som från vårt håll framförts
under socialiseringsdiskussionen. De av oss påtalade riskerna för arbetsmarknadens
frihet i händelse av en fortsatt utveckling till allt mera centraldirigering
äro påtagliga.

Många andra frågor skulle kunna förtjäna att i dag behandlas, t. ex. den
enligt min mening väl motiverade löneregleringen för statstjänstemän. Men
jag måste avstå därifrån. Jag kan dock ej underlåta att uttala en förhoppning
örn att regeringen — medveten som den utan tvivel är om det otillfredsställande
nykterhetstillståndet i landet — skall underlåta att vidtaga några åtgärder,
som kunna bidraga till en ytterligare försämring. Jag hoppas också, att åtgärder
med anledning av skördens misslyckande i vissa delar av landet komma
att föreslås.

Vårt lands lilge i en värld full av konflikter är i mer än ett avseende allvarligt.
Vi måste därför samla våra krafter kring ett uppbyggande arbete. Här
väntar den nye regeringschefen en stor uppgift. Vill regeringen avstå från en
ekonomisk politik, som vållar strid, skall på vår sida viljan till samarbete

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
icke fattas. Många gamla skiljelinjer i vårt svenska samhälle hålla på att
förlora, i betydelse genom den demokratiseringsprocess, för vilken svensk liberalism
brutit väg. Talet om borgare och arbetare som två skilda klasser blir allt
mera verklighetsfrämmande. Tron att de icke socialistiska partierna rekrytera
sina väljare från en borgerlig välsituerad klass är absurd. Folkpartiet fick vid
valet i år säkert mer än hälften av sina väljare från familjer och personer med
under 5 000 kronors inkomst. Skillnaden mellan socialdemokrater och folkpartister
är en åsiktsskillnad rörande socialiseringen, icke en ekonomisk klasskillnad.
Ju förr det erkännes, att uppdelningen i borgare och arbetare ej har sin
motsvarighet i verkligheten, desto bättre.

Även i övrigt gäller det att minska intressemotsättningarna och öka samarbetsviljan.
Bondeförbundets försök att gräva ett dike mellan landsbygdsbefolkning
och stadsbefolkning, som aldrig känt sig tillhöra två motsatta grupper
och partier, måste ur denna synpunkt betecknas som framstegsfientligt. Det
vittnar gott örn svenska folkets goda omdöme att väljarna vägrat att lyssna till
en sådan förkunnelse, vilket årets val visar. Herr Bramstorp kunde med fördel
erinra sig, att övriga partier lia ca tre gånger så många väljare utanför städerna
som bondeförbundet har. Icke ökar bondeförbundet förståelsen för jordbrukets
problem och behov genom att låtsas som örn en grundläggande intressemotsättning
går mellan dem som bo innanför och utanför stadsmurarna. Det
vore klokare att söka närma folkgrupperna på landsbygden och i olika slag av
samhällen till varandra och visa dem hur dominerande deras gemensamma intressen
äro, särskilt nu när vi snart gå att fastlägga riktlinjer för svensk jordbrukspolitik.

Skall det lyckas oss att uppbygga en social demokrati i anda och sanning
tarvas framför allt en politisk samling kring det väsentliga — en bestämd vilja
att respektera människornas krav på frihet och trygghet — så långt detta är
möjligt i vår otrygga värld. Den energiska opposition jag å folkpartiets vägnar
kan utlova mot sådant, som strider mot vår åskådning, utesluter ej en uppbyggande
samverkan kring stora gemensamma uppgifter, t. ex. på den sociala
reformpolitikens, skolväsendets och utrikespolitikens områden. Men förutsättningarna
för det politiska arbetet kunna fixeras först när den nya regeringen
Erlander frimodigt deklarerat, hur den tolkar valutgången, och örn den vill
söka stöd för en steg för steg genomförd socialiseringspolitik hos herr Ivuusinens
svenska vänner här i riksdagen. Dagens remissdebatt bör ge besked.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det fanns åtskilligt
i herr Ohlins anförande, som skulle varit av intresse att här ta upp till
diskussion. Jag skulle sålunda gärna lia velat anknyta till hans antydningar
örn den misslyckade byggnadsregleringen. Jag skulle gärna lia velat fortsätta
diskussionen med en analys av hans egna mångtydiga spekulationer i denna
fråga under valrörelsen. Jag skulle för min del icke heller ha haft något emot
att ta upp en diskussion örn andra praktiska spörsmål, som han vidrörde. Jag
skall dock åtminstone tills vidare avstå härifrån.

Däremot har jag ansett det nödvändigt att omedelbart ta till orda och svara
honom — och i någon man även herr Skoglund i Doverstorp — på de frågor,
som han riktat till mig beträffande den nya regeringens allmänna politik. Jag
vill då börja med att säga, att herr Ohlin nog tolkar valutslaget en aningtill
sin favör. Det var ju i själva verket en mycket ringa förskjutning till förmån
för de borgerliga partierna, som blev resultatet av så mycket ståhej. Det var
icke något jordskred som inträffade. Folkpartiet tög en del mandat från
högern. Det kan ju tänkas att detta- förhållande kommer att fortsätta. Jag vill
icke uttrycka något beklagande av den saken; det få de borgerliga partierna

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
göra upp sinsemellan. Jag tror uppriktigt sagt att med den takten i tillbakagång
för det socialdemokratiska partiet och framgång för de borgerliga partierna
blir det icke tredje generationens utan möjligen fjärde eller femte generationens
män, som komma att finna det socialdemokratiska partiet i det läge herr
Ohlin sökte skildra. Han kunde icke heller med utgångspunkt från dagens röstsiffror
göra gällande, att vi befinna oss i detta betryckta läge, men han skådade
in i framtiden och skildrade hurusom det vid 1948 års val icke bara kommer
att gå som vid 1946 års val utan därjämte att tendensen kommer att fortsätta.
Det är bra gjort av herr Ohlin att med sådan säkerhet utan ledning av Gallup
— ty det förutsätter jag att lian inte haft — kunna gissa sig till hur 1948 års
väljare komma att bedöma den politik, som herr Ohlin själv har så svårt att
bedöma, eftersom lian ju tycker den vara en hel serie av idel frågetecken; det
är duktigt gjort.

Jag skulle vilja säga till herr Ohlin, att det är klart att han skulle bli glad,
om jag sade: jag skall gärna samarbeta med kommunisterna, ty nu ha de blivit
så mångå. Det är precis vad herr Ohlin vill att jag skall göra, och om jag gjorde
det, skulle möjligen hans optimistiska framtidsdrömmar kunna bli verklighet,
Herr Ohlin kommer att bli besviken. Jag kommer icke att säga något sådant.
Jag kommer i stället att säga till de kommunistiska »pådrivarna»: ni säga, att
ni äro demokrater. Ni säga, att ni till varje bokstav ansluta er till det av socialdemokraterna
utarbetade efterkrigsprogrammet. Ni säga, att ni stödja regeringens
politik, och att ni ha stött den föregående regeringschefens politik.
Jag föreställer mig, att ni icke ha någon anledning att ändra er uppfattning,
örn icke vi ändra oss, och då vill jag bara fråga: av vilken anledning upprätthålla
ni ett. parti, som icke gör något annat än stöder det socialdemokratiska
partiets politik och som med avseende å sin ideologi har lämnat den kommunistiska
ideologien, vilket icke längre är ett kommunistiskt parti utan som, örn
man får tro er efter läpparnas bekännelse, är ett demokratiskt parti?

Häri ligger svaret på herr Ohlins fråga, Det socialdemokratiska arbetarpartiet
ämnar icke ge upp sin kamp för arbetarrörelsens enhet. Vi vilja icke ha en
upprepning av händelserna under och efter förra världskriget. Då sprängdes rörelsen
i en vänsterriktning och en högerriktning. Det såg värre ut då, än det
gör nu. En rad av partiets mest lysande krafter gick över till vad som nu
motsvarar det kommunistiska partiet. Det var en splittring, som beredde plats
för vågmästeriet. Det var en splittring, som ledde till att 1920-talet blev en
period av stillastående, av orkeslöshet och dådlöshet inom svensk politik. Det
socialdemokratiska arbetarpartiet rustar sig för att återställa enheten och för
att vinna mark från Jern, som försöka splittra rörelsen. Vi följa som demokrater
de linjer, som icke borde vara herr Ohlin obekanta, och vi komma att göra
vårt yttersta för att få tillbaka den enhet inom rörelsen, som har funnits och
sorn, när den är återställd, gör det alldeles onödigt att ställa de frågor herr
Ohlin gjort.

Herr Oldin spelar en gammal melodi, flan försöker finna nya ord till den,
men han borde försöka förstå, att det icke är någon populär schlager. Vi ha
hört precis detsamma som herr Ohlin sagt i dag av Arvid Lindman, men av
honom framfört med betydligt större schvung. Vi ha också hört det av herr
Bagge och herr Skoglund i Doverstorp och av herr Andersson i Rasjön. Och
var är det de säga? Jo, de säga, att det socialdemokratiska partiet vet man
icke var man har i de stora samhällsekonomiska frågorna, Man vet icke, huruvida
vederbörande äro socialister, som vilja ingripa mot ett fritt näringsliv,
eller örn de vilja samarbeta med oss borgerliga. När man hör det talet måste
man säga sig: Tänk, att det aldrig gick för Branting eller för Per Albin Hans -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
son att uttrycka sig så klart, att människorna begrepo vad de sade! Tänk, att
det skall vara så mycken oklarhet örn ett partis politik, att alla dessa frågor
under snart fyra decennier skola behöva upprepas, när vi i vår ledning haft
män med den formella skicklighet och med den sakliga pondus, som utmärkt
Hjalmar Branting och Per Albin Hansson!

Jag kan vidare säga, att jag icke kan göra vad de två misslyckats med. Jag
kan icke klargöra vårt partis politik för folk som ej vill förstå det språk som
vi tala. Vi tycka annars, att det borde vara ganska enkelt att förstå oss. Det
visar sig också, och det kommer att visa sig, att även örn de borgerliga partiernas
ledare icke förstå vårt språk så förstår landets småfolk vad vi säga. Det
blir ändå, herr Ohlin, detta som blir det avgörande.

Vad vilja vi? Vad vill »regeringen Erlander» i de stora ekonomiska frågorna?
Vi vilja fortsätta det arbete, som begyntes av Branting och av Per
Albin Hansson. Och vi hava format programmet utförligt i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det är skrivet i allt väsentligt av Ernst Wigforss: det är
antaget av 1944 års partikongress på rekommendation av Per Albin Hansson.
Det går ej att spekulera i differenser och meningsmotsättningar på denna punkt.
Alltjämt säger socialdemokratien: vi leva i ett otryggt samhälle; tryggheten är
alltjämt det viktigaste, och bland de ting som vi vilja trygga intar frågan örn
sysselsättningen, tryggheten att man skall lia någonting att göra, en central
plats. Sysselsättningspolitiken har alltid, så länge det funnits ett socialdemokratiskt
parti, varit en huvudfråga. Vi anse den vara så viktig, att ånga doktriner,
inga traditionsbundna tvångsföreställningar komma att hindra oss att
utan fördomar försöka att finna vägarna fram till ett samhälle, där man har
sysselsättningen tryggad.

Det är det ena momentet i trygghetsproblemet. Det andra momentet ligger
däri, att de som ha kommit bort ur produktionen, de som äro utslagna ur produktionen,
också skola ha sin försörjning tryggad. Det sker genom de socialpolitiska
reformerna, genom socialförsäkring etc. Men socialpolitiken skall användas
även till att höja människornas standard. Därvid tänka vi i dag främst
på vad som Iean göras åt barnfamiljerna och åt de ensamstående mödrarna. Och
till sist säga vi, att tryggheten är en väsentlig sak i ett samhälle, men friheten
är också väsentlig; man kan icke skapa frihet i ett samhälle, örn man ej först
skapat tryggheten. Vi löpa inga risker för den politiska friheten i vårt land.
Men örn det skall bli en demokrati i anda och sanning, mena vi, att vi måste
öppna portarna för alla medborgare att taga del av våra kulturella resurser, att
— för att begagna ett högtidligt uttryck -—- taga del av vårt kulturarv.

I praktisk politik betyder denna vår förklaring örn vad vi vilja, att vi skola
fullfölja den sociala reformpolitiken. Under Gustav Möllers ledning kommer nu
det väldiga verket att föras i hamn. Mycket har riksdagen redan beslutat, men
det blir ingenting av det, örn man icke får reformerna att i samma anda som
när besluten fattades träda ut i det levande livet. Vi komma med nya förslag.
På riksdagens bord ligger sjukförsäkringen. Vi hoppas, att nästa år frågan örn
barnbidragen skall vara klar för beslut. Och de övriga familjestödjande åtgärderna
komma väl också i rask följd. Den nästa stora fråga, som kommer att
dominera svensk inrikespolitik, är frågan örn vår bostadsstandards höjande,
drivandet av en bostadspolitik som följer målsättningen, att kostnaden för en
hygglig familjebostad skall kunna inrymmas i en vanlig svensk jordbrukares
eller arbetares budget. Det blir en stor fråga, där intressemotsättningarna med
säkerhet komma att starkVbryta sig.

På det kulturella området betyder den nya regeringens politik ett fullföljande
av Men gamla regeringens kulturella upprustning: ökade möjligheter för

Måndagen den 14 oktober 194G fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
teknisk och vetenskaplig forskning under full frihet för vetenskapens utövare,
ulen framför allt ett fortsatt försök att finna vägarna till en samförståndslösning
i en av vår tids viktigaste frågor, skolfrågan.

Detta är den nya regeringens allmänna program. Yi inbjuda alla som vilja
vara med om att deltaga i arbetet efter dessa linjer. Jag kan icke underlåta
att uttrycka min tillfredsställelse med de sista orden i herr Ohlins anförande,
då han konstaterade, att sedan man rensat hort mycket av slagord kanske man
kommer att finna, att det är åtskilligt som enar, och att det som enar kanske
är större än det som skiljer. Örn man finge taga bort vad herr Ohlin sade i
tre fjärdedelar av sitt anförande och bara nöja sig med den sista delen, skulle
jag för min del icke haft något att tillägga utan bara önska, att dessa förhoppningar
måtte komma att bli besannade under den nya regeringens ledning.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Hans excellens herr statsministern förklarade, att det var en mycket
ringa förskjutning som valet bragt, och att med denna takt bleve det icke
den tredje utan den fjärde eller femte generationen som komme att finna det
socialdemokratiska partiet i det läge jag utmålat. Jag tillåter mig svara, att
jag redan visat, att med denna takt i förändringen kommer partiet redan 1948
i det läge jag beskrev. Jag förmodar, att den tredje generationen av partiet
har för avsikt att sitta kvar vid ledningen 1948. Det kan icke vara ointressant
att studera just takten i utvecklingen, som statsministern vidrörde,
örn man nöjer sig med något så blygsamt som att draga ut linjen till 1948.
Men redan årets siffror visa, att det socialdemokratiska partiet har bakom sig
röster, som ge väsentligt mindre än hälften av mandaten i andra kammaren!

Nu svarade statsministern på min fråga örn partiets relationer till kommunisterna,
att man icke vill giva upp kampen för partiets enhet och arbetar för
att vinna mark från kommunisterna. Jag vore glad, örn socialdemokraterna
kunde försvaga det kommunistiska partiet, liksom jag förvånades över att
man så litet ägnade sig åt den saken under valkampanjen. Men realiteten,
Eders Excellens, är ju, att det socialdemokratiska partiet vid en serie av val
gått tillbaka och kommunisterna framåt. Det verkar, vågar jag påstå, något
litet av ljusblå förhoppningar att säga: nu tänka vi ändra detta; vi tänka
taga tillbaka röster. Det är en mycket lovvärd avsikt. Men kan man, när valkurvan
gått på detta sätt, bygga en politik under de närmaste två åren på en
sådan from förhoppning? Det frågar jag. En nedgång från 54 till 44 procent
av väljarna är dock en förändring, som icke är alldeles betydelselös. När
statsministern i patetiska ordalag talar om att Sveriges folk förstår socialdemokratien,
skall han icke alldeles glömma bort vad nedgången från 54 till
44 procent betyder som fingervisning.

Han hänvisade sedan till vad som sagts från socialdemokratiskt håll i tre
generationer. Låt mig svara: nu har det socialdemokratiska partiet majoritet
i riksdagen, vilket det icke haft under dessa tre decennier. Man kunde då
kanske nöja sig med mera allmänna talesätt, emedan det icke spelade så stor
roll vad de innehöllo. Statsministern fortsätter nu med detta. Det var en del
vackra saker rörande trygghet, kulturarv och dylikt som jag ville instämma i.
Men man kan icke komma ifrån, att när vi ha en rent socialdemokratisk partiregering
med majoritet i riksdagen och ett val, som i någon mån medfört
ändring i den politiska situationen, så finns det en förpliktelse för denna regerings
chef att å dess vägnar göra andra och mera bestämda deklarationer,
särskilt rörande relationerna till kommunistpartiet, än som var erforderligt på
tidigare stadier. En sådan förklaring har emellertid hittills uteblivit.

''8

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Härpå anförde

Hans excellens herr statsministern Erlander: Jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att icke ens enligt hans egen uppfattning någon ändring i den
politiska situationen inträffat. Han frågade mig, örn det är rimligt att bygga
politiken på ljusblå förhoppningar om vad som kan följa 1948. Min motfråga
till herr Ohlin är denna: det är väl ändå rimligare att göra detta än att, såsom
herr Ohlin gör, bygga kritiken av politiken på en ren spekulation om
huru människorna skola rösta 1948?

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Statsministern beklagade, att det socialdemokratiska partiet och regeringen
icke kunnat framställa sitt program och sitt handlingssätt så att de
borgerliga partierna kunnat förstå dem. Jag ber att få svara: orsaken är förmodligen
den, att statsministern och en del av partiets medlemmar efter honom
ha brukat tala ett språk, medan partiets framstående och energiske finansminister
har talat ett annat språk. Man undrar då vilken man skall hålla
sig till. Jag befarar, att det blir likadant i framtiden, såvida icke den nye
statsministern talar herr Wigforss’ språk.

Statsministerns tal, vilket väl måste uppfattas som den nya regeringens
program, innehöll mycket, som jag tror lian kan få anslutning till från olika
håll. Men jag vill nog säga, att det fanns vissa partier, som voro konturlösa.
Det byggde också på ett handlingsprogram, uppgjort för andra förhållanden
än dem vi f. n. befinna oss i. Det var uppgjort med tanke på en efterkrigsperiod
som framför allt skulle kännetecknas av vikande konjunkturer och arbetslöshet.
För närvarande äro vi i det stället inne i en så kraftig högkonjunktur
att vi hålla på att stjälpa på den. För ett sådant skede innehöll statsministerns
förklaring inga hållpunkter.

Vidare anförde

Hans excellens herr statsministern Erlander: Jag gjorde, herr talman, Hallag
började mitt anförande den uttryckliga reservationen, att jag ämnade begränsa
mig till en principiell diskussion örn de allmänna frågor, som herr
Ohlin och i viss mån herr Skoglund vidrörde. Därav följde, att jag icke tog
upp de dagsaktuella frågorna.

Herr Ohlin, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Till
hans excellens herr statsministerns sista kommentar rörande valutgången vili
jag bara göra en reflexion. Jag bygger icke på antaganden rörande valet
1948; jag bygger främst på det faktiska valresultatet och rösternas fördelning
år 1946. Men jag betraktar detta valresultat mot bakgrunden av en utveckling,
som har ägt rum vid de sista tre valtillfällena 1942, 1944 och 1946.
— Statsministern däremot utgår från att visserligen ha vi haft en mycket
tydlig tendens till försvagande av socialdemokratien, men den tänker han i
spetsen för det socialdemokratiska partiet ändra om så, att det blir en helt
annan tendens och så att det besvärliga problemet om regeringens och partiets
relationer till kommunisterna kommer i ett helt nytt läge. Jag tror, att det
är mycket lätt att se, vilket betraktelsesätt som är mest realistiskt av dessa
två.

Härefter anförde

Herr Fast: Herr talman! Från valrörelsens mera fantasifyllda tillvaro lia vi
nu att gripa oss an med vardagens många skiftande uppgifter.

Måndagen den 14 oktober 1Ö4G fm.

Nr 32.

Vid remius av propositionen nr 312. (Forts.)

När jag nämnde ordet »fantasifyllda» tänkte jag närmast på de borgerliga
partiernas omvärdering av såväl egna som socialdemokratiska ståndpunkter
i valrörelsen. Men jag kände icke; igen vare sig de borgerliga eller de socialdemokratiska
ståndpunkterna sådana som de hade tecknat sig i de olika partiernas
gärningar eller i tidigare deklarationer rörande framtiden. I valrörelsen
fick man ju bland annat veta, att socialdemokraterna vilja lägga på folket
onödiga och tyngande skatter, att 100 000 av landets jordbrukare skulle tvångsvis
bortrationaliseras, att socialisering skulle företagas utan hänsyn till lämpligheten
i det enskilda fallet och att statskontroll skulle införas på så gott
som alla samhällslivets områden. Man fick också veta, att egentligen var högerpartiet
det parti som varit mest pådrivande, när det gällt den sociala omdaningen
av det svenska samhället, samt att bondeförbundet var det enda
parti, som tillvaratog landsbygdens intressen, vilket man sökte bevisa genom
att framhålla, att detta parti ville slopa dyrortsgraderingen. Man fick också
veta, att det kommunistiska partiet var landets mest demokratiska parti.

Vad man nu efter valet kan konstatera är, såvitt jag förstår, att de borgerliga
partierna vid sin häftiga attack icke lyckades bryta igenom de socialdemokratiska
försvarslinjerna. Den lilla utbuktning av fronten som skedde
var väl egentligen icke till fördel för de borgerliga partierna utan i så fall
för kommunisterna. Detta gäller särskilt örn man vill räkna med väljarunderlaget
och icke bara räknar med mandatförskjutningen.

Jag tror också, att man kan säga, att det i det borgerliga lägret skett en
förskjutning i fråga örn åsikter i visst avseende. Jag tänker därvidlag på
hur de borgerliga partierna lia i stort sett accepterat vårt sociala reformprogram.
Detta framgår också av de rätt klara deklarationer, som ägt rum
redan i dagens debatt. Detta är en stor vinst ur våra synpunkter och kan
knappast betraktas såsom ett socialdemokratiskt nederlag. Även för oss är
huvudsaken vad som sker i svenskt samhällsliv, att människorna få en socialt
och ekonomiskt tryggare tillvaro. Detta har varit och är alltjämt socialdemokraternas
huvudsträvande. Emellertid äro vi ganska övertygade örn att även
om det borgerliga motståndet mot mera djupgående sociala reformer nu är
väsentligt uppluckrat ha vi alltjämt en betydande uppgift att fylla, när det
gäller såväl takten som utformningen av socialreformerna.

Jag tror också, att man skall kunna konstatera, att åtminstone en del av
folkpartiet med sin ledare i spetsen numera bekänner sig till en ekonomisk
politik, som skulle hava tett sig synnerligen skrämmande för 1920- och 1930-talens frisinnade. Jag tänker därvidlag på den deklarerade ramhushållningen
och den konjunkturutjämnande politiken, som kräver viss kontroll från samhällets
sida över näringslivet. Huruvida man vill kalla denna politik för nykapitalistisk
eller nyliberal lämnar jag åt folkpartiet att avgöra.

Att det rör sig på detta område även i det borgerliga lägret, såväl inom vårt
land som utomlands, torde det knappast råda någon tvekan om. Förmodligen
tolkade ordföranden i Förenta staternas centrala handelskammare, herr Johnston,
i sitt avskedstal till handelskammaren vad som i vissa borgerliga kretsar
numera börjar att allvarligt komma under debatt, när han bland annat uttalade
följande: »Den gamla kapitalismen ansågs som ett helautomatiskt system, vars
outsinliga källa var profitbegäret. Det betraktelsesättet är för primitivt för att
täcka det verkliga läget i vår moderna tid. Hela vårt tänkande måste lyftas upp
på ett nytt och mera medvetet, plan, där ansvaret gentemot allmänheten är lösenordet.
Vi ekonomiens män Ilar nu kommit till cn punkt i utvecklingen där
vi måste börja göra historia i stället för att låta historien göra oss.

Vi stå inför valet mellan den gamla och den nya kapitalismen. Den gamla
släpar på en ballast av förstenade fördomar mot fack loren i ngsväsendet, mot

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
allt vad statsingripanden och kollektiv planering heter. Det nya betraktelsesättet
är att kapitalismen måste bliva något levande, en organism, som anständigt
i stånd att anpassa sig till nya förhållanden, ett verktyg i folkets hand
som kan brukas till allas fromma».

Jag har citerat detta uttalande allenast för att visa, hur man även inom det
borgerliga lägret börjar förstå, att den ensidiga och förljugna PHM-propagandan,
liksom valrörelsens skrämselpropaganda mot all socialisering och all samhällskontroll
över näringslivet, visar dålig förmåga till anpassning i förhållande
till utvecklingen och till tidens krav. Därmed har jag ingalunda velat
påstå, att vår uppfattning och den nykapitalistiska uppfattningen kunna förenas,
utan att alltjämt motsättningar komma att bestå. Vad jag menat är blott
att örn man vill angripa problemen från angivna synpunkter blir det knappast
utrymme för någon hets- och skrämselpropaganda.

På borgerligt håll spekulerar man redan nu i ett mera avgörande nederlag''
för socialdemokraterna vid 1948 års andrakammarval. Jag vill med anledning''
härav endast citera ett gammalt ordspråk, nämligen att man icke bör sälja skinnet
förrän björnen blivit skjuten. Vad på partiets anhängare ankommer kan jag
försäkra att vi också vilja ha ett ord med i laget.

Visst är det sant att det socialdemokratiska partiet gjort en stor och smärtsam
förlust genom partiordföranden Per Albin Hanssons bortgång, en förlust,
som icke blott berörde partiet utan hela folket. Men, herr talman, inom partiet
äro vi fullt medvetna örn att vi icke kunna på ett bättre sätt hedra vår bortgångne
hövdings minne än att i enig sammanhållning energiskt och målmedvetet
arbeta för samhällets sociala oell ekonomiska omdaning till större trygghet
och trivsel för medborgarna samt att i detta arbete följa vår bortgångne
ledares intentioner. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som Per Albin Hansson
var med örn att utforma, bör därvid vara riktlinjen för de närmast liggande
årens politik.

Jag kan försäkra partiets nye ordförande, statsminister Erlander, att han
kan räkna med ett enigt partis stöd och förtroende vid fullgörandet av sina
maktpåliggande uppgifter. Därmed är det självklart, att partiets andrakammargrupp
enigt sluter upp bakom statsministern och regeringen i dess helhet.
Vi veta, att det, med utrymme för personliga nyanseringar, icke är fråga örn
någon ny politisk kurs utan ett fullföljande av partiets strävanden i fråga örn
samhälls daningen.

När man till oss ställer frågan hur vi vilja ställa oss till kommunisterna,
skulle jag för egen del vilja svara: vi skola i fortsättningen handla på samma
sätt som hittills. Vi lägga fram våra förslag självständigt, och i den mån de
accepteras av kommunisterna eller de borgerliga äro vi endast glada däråt, men
i den mån man vill förkasta dem får ansvaret drabba dessa, och då få vi
pröva den situation, som i sådant sammanhang uppkommer. Jag skulle till herr
Ohlin, som ser så långt in i framtiden och ser, när de borgerliga komma att
vara bestämmande i det svenska samhället, ställa frågan: hur tänker herr
Ohlin, som väl skall bli den nye regeringschefen, forma den borgerliga politiken
med den mängd av nyanseringar, som framkommit icke minst i radiodebatten
och årets valrörelse?

Det kan väl knappast, herr talman, vara ändamålsenligt att göra någon, ingående
kommentering av de förslag, som regeringen nu- framlagt för höstriksdagen,
eller de förslag som komma att framläggas, och vilkas innehåll är mer
eller mindre allmänt känt. Det må väl i första hand bli vederbörande utskotts
sak att pröva regeringens förslag liksom de motioner, som komma att väckas i
anledning av propositionerna. Jag tror mig emellertid kunna konstatera, att regeringens
förslag torde motsvara Arnd man kan teckna som tidens krav, varför

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
deras framläggande hälsas med tillfredsställelse. Så har även skett i fråga örn
ett pär av de viktigaste propositionerna.

Den obligatoriska sjukförsäkringen och den fria sjukvårdens ordnande äro,
enligt mitt förmenande, näst efter folkpensioneringsreformen de viktigaste delarna
i en god social omvårdnad. Även om vi icke kunna betraktas såsom
efterblivna i förhållande till andra länder är det dock otillfredsställande att
30—35 procent av antalet understödsfall i vårt land är beroende av att veder -hörandes existensminimum icke tryggats under sjukdom. Att man skilt ut den
fria läkarvården och den fria eller prisnedsatta medicinen från sjukförsäkringen
betraktar jag såsom ett framsteg. Härigenom har ju organisationen kunnat
både förenklas och förbilligas. Skulle det lyckas vederbörande utskott att framkomma
med ytterligare förenklingar av lagtexten tror jag att utskottet kan påräkna
kammarens sympati.

Den huvudinvändning som gjorts och göres mot den fria sjukvården är den,
att våra sjukvårdsinrättningar icke skola på ett hyggligt sätt kunna taga emot
alla vårdsökande. De svårigheter som därvidlag uppkomma, och som jag ingalunda
är blind för, skulle i ungefär samma grad ha uppkommit, därest man
lämnat till sjukkassorna att betala sjukvårdskostnaderna. Skillnaden mellan
föreliggande förslag och vad man sålunda på en del håll tänkt är mycket ringa.
Man. skall vidare komma ihåg att inom de flesta landsting och städer, som icke
deltaga i landsting, äro legosängsavgiftema för närvarande mycket låga. De ha
sänkts undan för undan, och speciellt i fråga örn långliggarna äro ju avgifterna
mycket ringa. De täcka endast en del av matköstnaderna. Under sådana förhållanden
får man icke överdriva verkningarna av ett genomförande av den fria
sjukhusvården. Det är klart, att de nuvarande restriktionerna på b3^ggnadsväsendets
område i hög grad försvåra ett utnyttjande av de betydande anslag som
lämnats av landstingen och som landstingen äro beredda att ytterligare lämna
för utökning av platsantalet vid våra sjukhus. Yi skola väl emellertid hoppas
att det skall ljusna när det gäller att utifrån få in nödvändiga råvaror. Jag tror
det är av stort värde att sjukvårdens huvudmän nu få riktlinjer för sitt sjukhusbyggande
och sitt planeringsarbete. Man skall också komma ihåg, att det är
mycket som skall ordnas upp, sedan riksdagen godtagit principerna, ett arbete
som nog behöver tiden fullt ut till den 1 juli 1950.

När nu landstingen skola mera väsentligt utbygga sitt sjukhusväsende, vartill
medel i stor utsträckning redan anvisats, är det av betydelse att denna utbyggnad
sker så planenligt som möjligt, icke minst när det gäller avvägningen
mellan de olika specialiteterna och vårdformerna, Jag är övertygad om att ett
nationellt utbyggande av bland annat den kroniska sjukvården skall kunna väsentligt
begränsa behovet av nya vårdplatser vid våra lasarett och sjukstugor.
I detta planeringsarbete kan värdefull hjälp lämnas av centrala sjukvårdsberedningen,
såsom redan skett i fråga örn planiaggningsarbetet under den senaste
tiden. För att denna hjälp skall kunna bli mera effektiv torde det emellertid bli
nödvändigt att medel anvisas till förstärkning av arbetskrafterna på planerings-
och granskningsavdelningen, så att landstingen icke behöva vänta på
erforderliga utredningar och undersökningar.

I fråga örn den fria eller prisnedsatta medicinen är man på vissa håll. icke
minst bland läkarna, rädd för att detta skall bliva till skada för folkhälsan
därigenom att missbruk skulle uppkomma. Man bör emellertid komma ihåg att
det här är fråga om medicin som ordinerats av läkare, och man kan viii räkna
med att dessa skola känna sitt ansvar fullt ut. Jag vill emellertid icke bestrida,
att i enskilda fall missbruk kunna förekomma,, ty det sker redan nu. Här kommer
det emellertid att spela en stor roll hurudan avvägningen blir mellan den
fria och den prisnedsatta medicinen. På vissa områden, såsom i fråga örn insulin

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
och leverpreparat m. m., betala redan nu de flesta landsting'' hela kostnaden och
detta i vissa län utan att någon behovsprövning sker.

Vad handelsavtalet nied Sovjetunionen beträffar så är ju propositionen härom
icke ännu framlagd. Detta hindrar ju icke att avtalets huvudinnehåll är
känt, åtminstone för en ganska stor grupp. Men det är väl lämpligast att man
låter den närmare diskussionen därom anstå, tills det blivit prövat av vederbörande
utskott. Det är min övertygelse att man skall finna, när propositionen
blivit framlagd och denna prövning skett, att. mycket av den propaganda mot
avtalet som bedrivits i. vissa tidningar varit minst sagt överdriven.

Avtalet har enligt mitt förmenande icke det omfånget i förhållande till vår
normalexport att det här är fråga örn något orimligt. Icke kan man väl aase
att det är ett orimligt förhållande om cirka 12 procent av vår normalexport går
till det näraliggande stora landet i öster. I stället kunna vi väl säga, att det
tidigare förhållandet varit onormalt. Man skall komma ihåg att vi måste söka
ersättning för den förlorade tyska marknaden, som betytt så mycket för vår
handel och vårt näringsliv. Det är ju ett känt förhållande, att i längden kan
ett land icke enbart importera varor utan måste också sälja. Ingen vet för övrigt
hur länge den nuvarande högkonjunkturen varar med sin starka inhemska
efterfrågan. I ett sådant läge måste det vara av betydelse att vår export är
lämpligt utjämnad.

När man talar örn den snedbelastning av industrien som kommer att ske genom
det ryska handelsavtalet bör man komma ihåg, att det här är huvudsakligen
fråga örn ett ramavtal, varinom de olika industrierna eller grupper av industrier
ha att överenskomma och träffa försäljningsavtal med vederbörande. Från
statens sida har sålunda icke garanterats en export av i avtalet överenskomna
varor eller kvantiteter av varor. Vad man räknar med är här att det svenska
näringslivet skall lojalt utnyttja sin förmåga, huvudsakligen inom ramen av
nu befintlig produktionsapparat och utan tvångsdirigering från statens sida
av svensk arbetskraft.

Så har jag, herr talman, uppfattat innebörden av det ryska handelsavtalet.
Låt mig endast få tillägga, att när det gäller handel bör man undvika att i sitt
bedömande påverkas av ideologiska uppfattningar. Vi lia bevis örn att när detta
tidigare skett så har det icke varit till gagn för landet. Örn, såsom jag tror, den
svenska riksdagen efter företagen prövning kommer till det resultatet, att avtalet
bör komma till stånd, så tror jag det skulle vara med landets intresse mest
förenligt, örn detta kunde ske utan att alltför småaktiga synpunkter anläggas.
Avtalet bör bedömas för vad det är och icke för vad man på vissa håll velat
göra det till.

I fråga örn långivningen i samband med avtalet är det klart, att örn vi helt
uraktlåtit att deltaga i återuppbyggnaden av den sönderslagna världen och
icke lämnat några bidrag åt något håll, skulle vi obestridligen kunnat ha mera
varor just nu att fördela inom landet. Jag tror emellertid icke, att svenska folket
skulle vellat handla på det sättet. Vi lia för resten varit ganska överens i
fråga örn den politik som i det avseendet hittills förts. Vi få ju icke heller glömma
att vi för vår försörjning måste ha tillgång till importerade råvaror och
hel- och halvfabrikat. Med hänsyn till nu rådande knapphetsläge i fråga om
vissa råvaror är det en väsentlig fördel at-t under första året endast en mindre
mängd av varor skall levereras enligt avtalet. Men örn vi varit beredda till en
långtgående hjälppolitik gentemot olika länder, så tror jag, att vi äro ganska
överens örn att reagera, därest man skulle vilja pålägga oss bestämda avgifter
för vår neutralitetspolitik. Jag tror, att man därvidlag vill förbehålla landet
en fullständigt fri prövning.

Jag vill med några ord beröra frågan om bevarandet av kronans inre köp -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
kraft. Alla partier äro givetvis överens om att inflation, bör motarbetas så långt
detta med lämpliga medel kan ske. Att lönestegringar inom enskild företagsamhet
äro oundvikliga tror jag att vi också äro rätt överens om. Den lönestegring,
som riksdagen redan beslutat och snart ytterligare kommer att besluta
för de statsanställda, är väl befogad. Men då är det ganska klart att denna löneförbättring
bör få slå igenom även för de privatanställda. Så har redan beslutats
i fråga örn bland andra i landstingens tjänst anställda, där det tvååriga avtal,
som nu dess bättre har kunnat avslutas, bygger helt på en jämförelse med vad
riksdagen kan komma att besluta i fråga örn de statsanställda. Jag finner det
vara ganska naturligt, att man därvidlag liksom också i fråga örn de privatanställda
söker att halla den ram, som av riksdagen och regeringen bar uppdragitis
i fråga örn lönepolitiken.

dag vill emellertid tillägga, herr talman, att örn det vid närmare undersökning
skulle visa sig föreligga risk för en sådan ökning av vår prisindex, att
lönerna komma att påverkas därav, .så bör det till förhindrande härav, därest
andra och sakna utvägar icke skulle komma att stå till buds, jämväl övervägas,
orri icke omsättningsskatten bör slopas vid ett tidigare tillfälle än den första
juli. En sådan omprövning har ju också av riksdagen förutsatts under här av
mig angivna förhållanden.

Herr talman! Med. vad jag nu anfört hemställer jag örn att föreliggande propositioner
måtte remitteras till vederbörande utskott.

Herr Andersson i^Falun: Herr talman! Tidpunkten torde vara lämplig att
koppla in debatten på en annan våglängd. Jag kommer följaktligen, herr talman,
icke att. uppehålla mig vid de storpolitiska reminiscenser från valrörelsen,
sorn de tidigare talarna ha sysslat med. I stället kommer jag att knyta
an till en av de propositioner, som nu förelagts hösitriks dagen, nämligen förslaget
till ny sjukkasselag.

Genom de sociala reformer, som vi nu äro i färd med att genomföra, påtager
sig samhället ett i. hög grad ökat ansvar för de enskilda medborgarnas
välfärd, särskilt vid sjukdom och arbetsoförmåga. Härav följer självfallet
tyngre bördor för de verksamma och produktiva medborgarna, eftersom det
är de. som få bära de ökade skattebördorna. Den förste talaren har också mycket
riktigt anmärkt, att varje sjuk blir en direkt förlust för landet. Det måste
då ur allmän synpunkt te sig angeläget att så få människor som möjligt bli
i behov av samhällets hjälpåtgärder och att så mångå som möjligt genom
effektivt arbete .bidraga till sin egen och landets försörjning. De sociala anordningarna
i varje fall de flesta av dem — äro avsedda som stödåtgärder
i fall då de enskilda icke kunna klara sig själva. Den önskvärda utvecklingen
måste alltså vara, icke att så många människor som möjligt bli föremål för de
samhälleliga välfärdsåtgärderna utan snarare motsatsen.

Under den gångna valrörelsen har också med styrka framhållits, hur angeläget
det är att produktionen göres effektiv och att ingenting försummas i fråga
örn ett rationellt utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft. Från alla håll
synes man vara ense örn att detta är huvudförutsättningen för att de sociala
reformerna skola kunna finansieras. Och framför allt är det förutsättningen
för en välbehövlig skattelättnad. I dagens läge med brist på arbetskraft inom
snart sagt alla områden är det dubbelt angeläget, att den tillgängliga mänskliga
arbetskraften kommer till full och nyttig användning.

Följaktligen borde sådana strävanden, som gå ut på att förebygga att människor
bil sjuka och arbetsoförmögna, tilldraga sig allt större uppmärksamhet.
De verksamma i samhället mäste med grämelse se, huru människor onö Andra

hammarens protokoll 19hG. Nr 32. 3

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1040 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
digtvis utsätta sig själva eller utsättas för sjukdomsrisker och så småningom
falla det allmänna till last. Sådant betyder ökade bördor för dem som arbeta
och göra rätt för sig. Det är alltså skäl att eftersinna, om allt är gjort som
kan göras för att förebygga sjukdom och arbetsoförmåga. Svaret på en sådan
fråga måste dess värre bli nekande. Det brister ännu åtskilligt i samhällets åtgöranden
i förevarande avseende. Jag skall här endast beröra tre områden, där
förhållandena icke äro som de borde vara: sinnessjukvården, reumatikervården
och åtgärder när det gäller alkoholisterna.

Inom sinnessjukvården sakna vi praktiskt taget varje slag av förebyggande
åtgärder, och dock är detta ett område, där sådana åtgärder sannolikt vöre
lönande. Jag vet mycket väl, att man planerar en viss dispensärorganisation,
men den befinner sig ännu i sin linda. Avsikten är tydligen, att den blott långsamt
skall utvecklas. Ännu värre är det med bristen på vårdplatser för dem
som redan drabbats av sjukdomen. Det är betecknande för statsmakternas inställning
till detta problem, att man i fråga örn utbyggnad av vårdplatser vid
de statliga sinnessjukhusen rör sig med en tioårsplan, medan socialministern i
propositionen om sjukkassereformen räknat med att planerna för utbyggnad
av kroppssjukhusen, där bristen dock icke är lika trängande, skola kunna
genomföras på tre år. Beträffande den statliga sinnessjukvården har det
t. o. m. gått därhän, att man på ansvarigt håll har ifrågasatt, om stats driften
på området lämpligen bör fortsätta eller örn icke sinnessjukvården i dess
helhet borde tagas om hand av landstingen: ett underbetyg för statsdriften
som är värt att uppmärksamma. Det synes emellertid uppenbart, att det mycket
stora antal arbetsoförmögna, som genom sinnessjukdom kommit i misär,
skulle kunna väsentligt nedbringas genom en bättre vård och. framför allt genom
förebyggande åtgärder i form av en verkligt effektiv dispensärverksamhet
över hela landet.

Reumatikerna utgöra en annan stor grupp av sjuklingar, som komma att
tungt belasta sjukförsäkring och pensionsförsäkring. Utvecklingen går ytterst
långsamt i fråga örn ordnande av nöjaktiga vårdmöjligheter^ för dessa sjuka.
Patienterna få vänta månader på intagning på de alltför få specialanstalter
som finnas. Dröjsmålet med lösningen av detta problem beror som bekant delvis
på oenighet bland läkarna örn den lämpligaste vårdformen, men det
praktiska förståndet borde resolut kunna taga saken i egna, händer. Erfarenheten
visar nämligen, att ett stort antal fall kunna gå, örn icke till full bättring
så dock till en relativ grad av återställelse. Visserligen vidtogos några förberedande
åtgärder vid vårriksdagen i år, men dessa åtgärder, befinna sig ännu
bara på försöksstadiet, och fortsättningen borde följa i betydligt raskare tempo
än myndigheterna tydligen tänkt sig.

I fråga örn möjligheterna att förebygga sjukdom och arbetsoförmåga^ äro
dock försummelserna från samhällets sida allra störst på det tredje området,
nämligen i fråga örn alkoholmissbruket. Där bär man för övrigt att göra med
en företeelse, där det med fog kan sägas, att arbetsoförmågan oftast är självförvållad.
Dessvärre finns det icke någon tillförlitlig statistik över hur många
människor som äro sjuka eller mer eller mindre oförmögna till arbete på grund
av alkoholmissbruk, men antalet kan säkert räknas i hundratusental. Enligt
en inom den s. k. snabbutredningen av professor Dahlberg gjord beräkning skulle
med nuvarande alkoholförbrukning risk förefinnas för att var tionde manlig
stadsbo under sitt liv blir föremål för åtgärder från nykterhetsnämnd, d. v. s.
varning, övervakning eller internering. När man vet, hur långt alkoholmissbruket
får gå innan myndigheterna ingripa, måste man säga sig, att det är
fara värt, att denna i och för sig avskräckande siffra icke ger en rättvisande
bild av i vilken grad alkoholmissbruket minskar arbetseffektiviteten hos lan -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
dets inbyggare. Det bör här observeras, att det i allmänhet är fråga om arbetskraft,
som i övrigt kunde vara förstklassig, män i de bästa åldrarna, ofta med
yrkesutbildning och icke sällan från början utrustade med goda personliga
förutsättningar att bli nyttiga medborgare.

Helt nyligen har en utredning igångsatts rörande samhällets behandling av
alkoholister. Därom är ju intet annat än gott att säga. Men det är lika angeläget,
ja ännu angelägnare, att man vidtager åtgärder i förebyggande riktning.
En rationell och human alkoholistvard i all ära, men det måste vara mera
eftersträvansvärt, att hindra att personer komma i en sådan belägenhet, att
de på grund av rusdrycksmissbruk måste tagas om hand av det allmännas
organ.

.Nu. väntar jag att få det svaret, att frågan örn en revision av rusdryckslagstiftningen
ligger hos 1944 års nykterhetskommitté och att det icke är någonting
att göra förrän dess arbetsresultat föreligger. Det är ju ingenting som
riksdagen har så stor respekt för som för en pågående utredning. Men här om
någonsin gäller dock satsen, att medan gräset växer dör kon. Jag tillåter mig
i varje fall påpeka, att det finns tidigare utredningar i samma syfte, vilkas
förslag icke realiserats, och att dessa väl skulle kunna genomföras utan att
man föregrepe den stora utredningen. År 1944 avgavs sålunda en rad förslag
från den s. k. snabbutredningen, vilken tillsattes med speciellt syfte att föreslå
smärre reformer inom huvudramen för gällande lagstiftning. Vidare finns
det en del förslag i ^nykterhetsfrämjande syfte från 1940 års ordningsstadgekommitté,
likaså ^ från ungdomsvårdskommittén. Till den senare kommitténs
förslag har också den nu arbetande nykterhetskommittén anslutit sig. Men
intet av förslagen har realiserats. I allt reformjäktet synes man alldeles ha
glömt bort det viktiga område, som avser förebyggande åtgärder i nykterhetsfrämjande
syfte. Och dock borde sådana åtgärder vara ett viktigt komplement
till utvidgningen av samhällets omvårdnad av sjuka och arbetsodugliga. Dessa
saker höra samman på ett sadant sätt, att ordningen mellan reformerna snarast
borde vara motsatt den nuvarande.

När vi röra oss på detta område, skönja vi ju också skuggan av den fjärde
litern. Vi veta icke säkert, hur finansministern kommer att ställa sig till kravet
om återinförandet av ^denna för många så dyrbara klenod, men vi hoppas,
att han har kraft att sta emot. Det är illa nog, att det finns myndigheter,
som finna det lämpligt att demonstrera ett nationellt självsvåld genom att i
denna tid förorda spritransonens utökning. Den nuvarande tilldelningen räcker
nämligen att i fråga örn totalkonsumtion per individ ställa oss i det främsta
ledet i Europa. Den räcker också till en fortgående stegring av fylleriförseelserna
och av antalet internerade alkoholister — för att icke tala om den ständigt^
ökade listan på våldsbrott som begås under rusets inflytande.

Visserligen når man icke så långt med de små, partiella reformer, som
föreslagits av de nämnda tre utredningarna, men det är dock sannolikt, att
man med ett realiserande av dessa förslag i någon mån kan hindra en fortgående
tillvänjning av omåttliga alkoholförbrukare. Genom en dylik insats
från statsmakternas sida skulle man också ge erkännande och handtag åt det
intensifierade arbete, som just nu igångsattes inom den organiserade nykterhetsrörelsen.
Eftersom det här är fråga om att inkassera verkningar på
längre sikt, är det så mycket mer angeläget att göra någonting i tid; desto
förr kan effekten av de förebyggande åtgärderna visa sig. Parollen för statsmakterna
borde härvidlag bli, att landet i framtiden icke har råd att ha
några alkoholister.

Herr talman! Jag efterlyser alltså ett mera påtagligt intresse från regeringens
sida för sådana åtgärder, som syfta till att förebygga sjukdom och

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
invaliditet, och jag gör det mot bakgrunden av de stora uppoffringar, som
samhället nu står i begrepp att göra för sociala ändamål. Jag har fört dessa
saker på tal även för att erinra vederbörande örn att det finns angelägna reformer
av annat slag än dem man har direkt nytta av i valpropagandan. Visserligen
förstår jag, att jag har berört ett obehagligt ämne, och att somliga
kanske tycka, att det rentav är opassande att blanda malört i glädjebägaren
över det sociala uppsving som vi nu bevittna. Men jag är tillräckligt gammal
i kammaren för att våga säga även opassande saker, och jag vågar förmoda,
att ingen skall kunna bestrida riktigheten av vad jag nu anfört.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Wiberg: Herr talman! När riksdagen nu ånyo sammanträder, är det

_såsom också framgått av uttalanden från föregående ärade talares sida —

för att behandla åtskilliga betydelsefulla spörsmål. Den fråga, som dock onekligen
står i allra första rummet, är regeringens allmänna finans- och penningpolitik.
Vid upprepade tillfällen tidigare i år har man från oppositionens sida
efterlyst regeringens ekonomiska program, men tyvärr utan att regeringen velat
draga undan förlåten och visa klar färg. Säkert är emellertid, att de ekonomiska
förhållandena över hela världen förete en allt annat än normal bild,
varav också följer, att nödvändigheten för vårt land av en riktig målsättning
och en konsekvent tillämpad penning-, finans-, valuta- och skattepolitik är
obestridlig. Det kan väl icke vara mer än en rimlig begäran, att finansministern
nu med det snaraste lämnar ett klart besked i fråga örn såväl målet som de
medel och metoder, vilka enligt finansministerns och regeringens uppfattning
böra tillämpas. Det är, som herr Skoglund i Doverstorp också i dag betonat,
icke utan bekymmer man tyvärr måste konstatera det alltmer skärpta
trycket på vårt penningvärde. En fortsatt ekonomisk politik, som karakteriseras
av oklarhet och mot varandra stridande åtgärder, kan ju icke gärna vara
att rekommendera.

Örn det nu råder en ganska påtaglig oklarhet i fråga örn regeringens planer
på det allmänna ekonomiska området, måste man tyvärr också fastslå, att åtskilliga
av regeringens dispositioner inom handelspolitiken te sig såsom mycket
svårförståeliga och ägnade att inbjuda till kritik. Vi ha i förhållande till
flera länder kommit i en icke önskvärd ställning. Vad sålunda Schweiz beträffar,
är läget som bekant ingalunda tillfredsställande. Vår industri behöver från
Schweiz åtskilliga råvaror, som för närvarande icke gå att få. på grund av att
Schweiz, som icke anser sig erhålla exportvaror från Sverige i erforderlig
omfattning, vägrar att annat än i mindre grad godtaga guld eller andra valutor
än schweizerfrancs som betalning för mellanskillnaden. Läget kännetecknas
därav, att de schweiziska fabrikerna gärna vilja leverera, att de svenska importörerna
erhålla importlicenser från statens handelskommissdon men att ett
resultat likväl icke kan uppnås på grund av läget i fråga örn betalningsmedel.
Valutatilldelning vägras t. o. m. för förfallna fakturor. Naturligtvis kan detta
tillstånd icke i längden fortgå utan att produktionen inom vårt land tillfogas
ur folkförsörjningssynpunkt allt annat än önskvärda avbränningar och att
Sveriges renommé får vidkännas ytterligare avbräck. En förklaring fran regeringens,
och då närmast finansministerns eller handelsministerns, sida motses
också med stort intresse. Vilka äro regeringens intentioner? Har man anledning
förvänta, att en bättre tingens ordning skall komma till stånd?

En synnerligen anmärkningsvärd åtgärd från regeringens sida, vilkén ^tidigare
i dag något berörts av herr Ohlin, företogs i slutet av september månad,

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
då regeringen gjorde ett diktat om en sänkning av exportpriserna på massa
med 5 % i fråga om exportavtal efter den 31 juli 1946. Att detta dekret erhållit
ett mycket ogynnsamt mottagande hos den svenska exportindustrien, som
har att vidkännas alltmer omfattande kostnadsstegringar, är ju ganska naturligt.
Men vad som är särskilt beaktansvärt är, att åtgärden, att döma av uttalanden
i den utländska pressen, i utlandet väckt förvåning snarare än tillfredsställelse.
The World’s Paper Trade Review för den 4 oktober framhåller
sålunda., att »de svenska priserna redan innan sänkningen lågo avsevärt lägre
än exportpriserna från andra länder». Tidningen tillägger, att de finska och
norska producenterna erhålla 30—40 % mera för sin massa än de svenska. —
Norge lär vid export av tidningspapper för övrigt kunna uppnå ungefär dubbelt
så höga priser som de svenska exportörerna, och vad de ryska trävarorna
beträffar, skulle dessa ställa sig omkring 30 % dyrare än de svenska, detta ehuru
man i London lär anse, att avtalet med Ryssland skulle ha fastställt ett pris,
som ligger 10—15 % under nuvarande världsmarknadsläge. — Tidningen vitsordar,
att »den svenska industrien gjort sitt yttersta för att förhindra en osund
prisstegring. Dess prispolitik under 1945 och 1946 har också rönt ett mycket
gynnsamt mottagande hos köparna, stora och små, utanför Sverige. Icke att
undra på under sådana förhållanden, att den svenska industrien känner sig
mycket illa berörd av den hårda politik, som för närvarande föres av den svenska
regeringen». Detta uttalande i den ansedda engelska tidningen överensstämmer
med den uppfattning, som allmänt tycks göra sig gällande i utlandet, måhände
med undantag för de utländska mellanhänder, som tills vidare kunna räkna
med en oväntad extraförtjänst. På sikt räknat kan också regeringens ingripande
få åtskilliga icke önskvärda konsekvenser. Man frågar sig vidare, vad verkningarna
kunna bliva i förhållande till olika handelsavtal. Det föreligger den
egendomliga situationen, att importörerna i länder, till vilka regeringen traktatmässigt
förbundit sig att lämna exportlicenser, beviljas importlicenser till
högre priser än de av den svenska regeringen dekreterade låga priserna. Är det
handelsministerns avsikt, att direktiven till handelskommissionen att vägra exportlicenser
annat än till dessa låga priser icke desto mindre skola bestå? Detta
är ett av de mångå spörsmål på handelspolitikens område, där man likaledes
med stort intresse avvaktar besked från handelsministern.

Vad det ryska handelsavtalet angår är det naturligtvis ännu för tidigt att
ingå på några närmare kommentarer. Det är ju dock ej gärna möjligt att i
höstriksdagens remissdebatt förbigå detta för vårt land så betydelsefulla avtal,
även örn man på senare stadium får anledning att taga slutgiltig ställning
till detsamma. Först och främst må det då betonas, att det ej endast ur rysk
utan även ur svensk synpunkt är ett intresse att få till stånd ett stort och varaktigt
ömsesidigt handelsutbyte. Tyskland har för oöverskådlig tid bortfallit
som handelspartner, och Ryssland Ilar också genom sin territoriella expansion
kommit vårt land närmare. Ingen i ansvarig ställning Iean blunda för realiteter.
Då jag emellertid anser mig icke kunna underlåta att ge uttryck åt vissa
bekymmer samt att göra några kritiska reflexioner i anledning av avtalets innebörd,
grundar sig detta ej heller på någon bristande förståelse för betydelsen
av ett ekonomiskt utbyte med vår store ryske granne. Jag är dess bättre i tillfälle
att i detta hänseende åberopa ett uttalande, vilket jag gjorde här i riksdagen
på ett mycket tidigt stadium, innan ens ett eventuellt handelsavtal med
Ryssland i offentlighetens ljus framstått som någon aktualitet. Jag skall tilllåta
mig att citera det uttalande jag den gången gjorde, dels därför att detsamma
måhända kan förhindra någon missuppfattning örn min allmänna inställning
till denna mycket viktiga fråga och dels därför att jag tror, att vad
jag don gången yttrade är signifikativt lior industriens ställningstagande såväl

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
för ett år sedan som nu. Det var vid remissdebatten den 22 oktober 1945, varvid
jag bl. a. anförde följande:

»Det må vid detta tillfälle slutligen även tillåtas mig att med några ord
framhålla det intresse man inom det svenska näringslivet hyser för en intensifiering
snarast möjligt av våra ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen.
Jag har med tillfredsställelse bemärkt hans excellens utrikesministerns
uttalande tidigare i dag på detta område, och jag vill uttala en förhoppning,
att regeringen skall finna det angeläget att med alla lämpliga medel söka
främja vårt varuutbyte med vår store granne i öster. De åtgärder, som därvid
kunna komma i fråga, ligga inte enbart på det ekonomiska planet. De mäste
taga formen av bemödanden att på alla områden bygga upp en goodwill, som
vi eftersträva. Det kan inte hjälpas, att åtskilliga företeelser från senare tid''
med eller utan fog givit ett allmänt intryck av att man från regeringens sida
något ensidigt odlat förbindelserna västerut. Jag är för min del övertygad
om, att detta icke är utslag av politiska överväganden utan beror på rent
faktiska och praktiska omständigheter, men det synes mig dock på sin plats,
att här i denna kammare uttalas det svenska näringslivets uppriktiga önskan
om goda och allsidiga förbindelser med vår ryska granne.»

Så långt detta uttalande. Örn jag nu långt ifrån oreserverat kan ansluta
mig till den utformning och det innehåll, som det preliminära avtalet fått,
innebär detta icke att kritiken drabbar förhandlingsdelegationen. Jag har
tvärtom klart för mig, vilket jag också vid tidigare tillfälle framhållit här
i riksdagen, att utrikesdepartementet och våra delegerade i övrigt vid traktatförhandlingar
med de resurser som stått dem till buds gjort sitt yttersta
för att tillvarataga vårt lands intresse. Även i detta fall utgjordes delegationen
av framstående och dugliga företrädare för vårt land, vilka säkerligen
inom ramen för sina möjligheter gjorde sitt bästa. Men delegationen hade
en allt annat än fri ställning. Den var på ett säkerligen ganska sällsport sätt
bunden av vissa förutsättningar och direktiv.

Uppläggningen av denna avtalsförhandling kan man icke undgå att ställa
sig minst sagt tveksam inför. Och i denna uppläggning ingår såsom huvudmoment
ett kreditbelopp på 1 000 miljoner. Det bör understrykas, att avgörandet
beträffande kreditens storlek är en rent intern svensk fråga. Det gäller
en bedömning av vad vi mäkta och icke mäkta. Nog är det också fullkomligt
klart, att denna väldiga kredit ovanpå alla andra kreditutfästelser, som
vårt land gjort, kan för förhållandena inom Sverige medföra åtskilliga kännbara
följder. Det har sagts, att i verkligheten ansvaret för denna, redan innan
ens några avtalsförhandlingar påbörjats utlovade kredit faller på finansminister
Wigforss, som naturligtvis icke formellt men dock de facto skapat
ett låst utgångsläge. Det är nog också alldeles riktigt att, som även inom
den socialdemokratiska pressen framhållits, denna kredit kommer att medföra
påfrestningar på levnadsstandarden här i Sverige och att man, som
man från detta håll uttryckt saken, måste draga åt svångremmen ett par
hål bär hemma. Men örn så är, torde regeringen ha all anledning att i den
praktiska utformningen av sin politik i övrigt visa, att den^ gjort detta klart
för sig. Jag skall emellertid för närvarande lämna kreditfrågan därhän.

Nät vi i vårt land gå in för att genom ett avtal skapa ett i och Iföl sig
önskvärt handelsutbyte österut, bör såsom en första, alldeles självklar betingelse
uppställas, att avtalet blir sådant, att vi verkligen kunna till punkt och
pricka fullgöra vad vi i avtalet påtaga oss i fråga om skyldigheter. Men
vi få vid de överväganden, som måste föregå träffandet av avtalet, icke
låta hängiva oss åt någon överdriven optimistisk bedömning av våra möjligheter.
Det bör enligt min åsikt i stället vara självfallet att vi räkna med så -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
dan säkerhetsmarginal, att vi vid en icke gynnsam utveckling inte få skada
våra intressen på andra marknader, vare sig bestående eller potentiella, eller
utsätta vårt eget folklmshåll för sådana svårigheter, som icke kunna anses
rimliga. Det är ur alla synpunkter bättre, icke minst med hänsyn till vårt
framtida förhållande till den andra parten, att vi, i den mån vi icke känna oss
förvissade om att vi med iakttagande av nyssnämnda förutsättningar verkligen
kunna leverera vad den andra parten möjligen på grund av avtalet skulle
anse sig kunna påräkna, säga ifrån på tidigt stadium och innan avtalet ratificerats
av riksdagen.

Det får icke råda något missförstånd därom, att kreditavtalet har karaktären
av ett ramavtal och att avgörandet örn vad vår industri kan leverera
varken kan eller får äga rum på statlig väg. Denna bedömning kan endast
göras av de enskilda företagen själva vid den eller de tidpunkter, då avslut
aktualiserats efter förhandlingar med den ryska inköpskommissionen.
Hittillsvarande överslagskalkyler kunna icke tillmätas annat värde än vägledande
och till intet förbindande uttalanden, baserade på förhållandena den
gången och under ett flertal förutsättningar, såsom tillgång på arbetskraft
och råvarutilldelningar, dåvarande orderstock och annat. Redan nu måste man
nog konstatera, att leveransmöjligheterna äro mindre än när våra myndigheter
i våras sökte skapa sig en bild av läget, beroende bl. a. på utökade
svårigheter i fråga örn råvaror och arbetskraft. I vilken omfattning det kommer
att visa sig att order kunna tagas, vågar jag naturligtvis icke uttala
mig örn, även örn jag tyvärr måste giva uttryck åt en viss skepticism med
tanke på den optimism, som avtalsutkastens stora belopp vittnar örn. Men
däremot tror jag mig kunna uttala, att den svenska industrien säkerligen alltid
kommer att vara beredd att göra vad den kan för att fullgöra sina åtaganden.
Och det bör även för Ryssland stå klart, att örn de enskilda industrierna
icke kunna påtaga sig eller bli i stånd att leverera de varumängder, som
i belopp skulle motsvara de stora åtaganden från svensk sida som avtalet
förutsätter, detta ingalunda beror på ovilja. Det blir också utskottets sak att
tydligt angiva vilka reservationer man måste göra från svensk sida. Ett
diffust avtal, där ena parten tror sig komma att erhålla mer än vad som
i verkligheten kan presteras, skulle — därom föreställer jag mig att alla
äro ense — vara till olycka och medföra ideliga komplikationer samt irritation,
vilket naturligtvis är motsatsen till vad regeringen och även den svenska
industrien önska. Vad vi vilja är givetvis att få goda oöh varaktiga förbindelser
österut, och vi ha därvid all anledning beakta vad en sund omtanke
örn framtiden kräver. Klara besked på förhand i stället för efteråt bör
vara den ledande principen.

Det skulle, herr talman, vara oerhört mycket mer att anföra i anledning
av de föreliggande förslagen till handels- och kreditavtal med vad de inrymma
och vad de icke inrymma, men jag skall för närvarande inskränka mig
till de principiella erinringar som jag nu gjort.

Herr Dickson: Herr talman! Den gångna valkampanjen har ju, såsom redan
tidigare har antytts, rört sig rätt mycket om vilket som är riktigt: att staten
skall ha mest att säga eller att de enskilda skola lia det. Jag skall för en gångs
skull lämna den saken därhän. Jag vet själv vilket som är det riktiga, men jag
skall inte tala om det.

Här har jag emellertid framför mig på min anteckningslapp en sak, som för
en gångs skull alla äro ense om är cn statens angelägenhet. Det rör denna
mycket omtröskade storflygplats. Nu har den utredning, som tillsattes i våras,
kommit med ett förslag och visat, att det finns vissa möjligheter att göra även

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
en storflygplats ekonomiskt bärande. Örn det nu kommer en proposition i ärendet
eller inte, har varit mig omöjligt att utröna. Inte heller är den kombinerade
finans- och stonflygplatsministern herr Wigforss här för att lämna
besked, men jag vill uttrycka den förhoppningen, att ärendet även på detta
höga håll nu skall befinnas vara moget för ett avgörande.

Så är det ett par andra småfrågor, herr talman, där anledning till oro finnes.
Vi ha under många år bevittnat den spännande tävlingskampen i fråga örn
vem som skall bli tjockast, lagboken eller statskalendern. Det har tidigare här
i kammaren ibland talats om lagstiftningsraseriet, oell man har även talat örn
lagrötan, som det har uttryckts. Jag tror att det är en rätt allmän känsla inom
svenska folket att någon sordin kunde läggas på entusiasmen i fråga örn att
stifta nya och alltmera invecklade lagar. Vårt lagbestånd är redan nu sådant,
att det har avlägsnat sig milsvitt från vad människor i sig själva kunna avgöra
vara riktigt eller oriktigt, och är man en känslig natur så får man gå dag ut
och dag in och frukta att man trampar på någon lag eller något förbud. Det är
en allmän oro för denna sak som jag här velat ådagalägga.

Jag går nu till det andra ledet i jämförelsen, nämligen statskalendern. Den
tycker jag är nästan mera oroande. Den har blivit oavbrutet tjockare, och jag
tror att tendensen hos den är mera oroande än i fråga om lagboken. Vi lida för
närvarande av brist på människor i produktionen. Låt vara att det är nödvändigt
med administration också, men det är säkerligen i detta läge alldeles särskilt
viktigt att se till att inte människor sättas på improduktiva platser, när de
kunna sättas på produktiva. Det är en sats, som jag särskilt skulle vilja inpränta,
så att den om möjligt måtte kunna fastna åtminstone i någon styrandes
medvetande. Det ligger en varning i den satsen och den lyder: I varje
nyanställt extra skrivbiträde ligger fröet till en byråchef.
Varje ämbetsverk har i sig självt en tendens att svälla ut. Det blir en
tillfällig vågtopp i arbetsbördan, det tas in ett par skrivmaskinsflickor. De
skulle bara vara där tillfälligt, men så sitta de en dag utan någonting att göra,
och då hittar man på en ny arbetsuppgift åt dem.

Detta är, herr talman, inte något skämt, även örn jag delvis har klätt det i
skämtets form, utan det är en allvarlig fara för vårt samhälles struktur, att
administrationen sväller ut till den grad, att den till slut hotar att bli för tung
för produktionen att bära.

Slutligen vill jag kverulera en liten smula också örn riksdagens arbetsformer.
Det har stått i tidningen i dag att justitieministern mycket snart ämnar tillsätta
den kommission, som skall visa oss hur vi skola leva och hur vi skola
arbeta. Det är tacknämligt att så sker, och det är att hoppas, att denna kommission
kommer till ett gott resultat. I detta sammanhang hade jag för några
månader sedan ett samtal med en framskjuten och högt skattad ledamot av
denna kammare, tillhörande den socialdemokratiska bekännelsen. Vi talade just
örn att man får sitta så länge här i Stockholm och att man kanske har även
annat att göra. Han sade då, att det ju är alldeles naturligt, att ju mera staten
och samhället få att göra i fråga örn landets dirigering och styrelse, dess flera
frågor uppstå och dess längre bli också sessionerna. Detta låter ju riktigt och
är det väl också. Och det går ju bra så länge vi ännu ha kvar det som herr
Skoglund i Doverstorp kallade det halvkapitalistiska samhället. Men örn det
halvkapitalistiska samhällets styrelse och bestämmandet i dess frågor kräver,
låt oss säga sju till åtta månader, då kan var och en räkna ut att det helsocialistiska
samhället kräver över ett år av riksdagsarbete för att behandla nästa
budgetårs angelägenheter. Att detta inte kan gå i längden torde vara en ganska
självklar sak. Även på detta område är det nog lyckligt, örn man kommer
fram till en sådan ordning att riksdagen inte belastas alltför mycket med små

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
detaljer. Jag förmodar att den kommission som jag nyss talade örn kommer
att sätta in sin stöt på den punkten.

Herr talman! Det kanske kan förefalla löjligt om jag efter ett anförande
sådant som detta yrkar remiss av de här framlagda propositionerna.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det har nyss erinrats örn att en av
de viktigaste tilldragelserna sedan riksdagen senast var samlad är det genomkämpade
kommunala och landstingsmannavalet. Det gavs en klar anvisning
om att man skall driva vänsterpolitik i detta land. Skiljelinjen gick inte i det
valet mellan socialdemokrater och kommunister eller mellan högern och något
annat av de borgerliga partierna, utan den gick mellan anhängare av och motståndare
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Om det skulle ha varit så som
professor Ohlin hävdade i radiodebatten, att det valet ytterst gällde ett val
för eller emot socialisering, och endast de borgerliga alltså uppträtt däremot,
så måste jag säga att socialiseringstanken verkligen har förankrats väl hos
det svenska folket. Så mycket är säkert, att arbetarrörelsens efterkrigsprogram
nu har en betydande och jag tror man kan säga stabil folkmajoritet bakom
sig.

För vår del riktade vi elden mot den ekonomiska fåtalsdiktaturens främsta
parti, högern. Den hade visserligen visat sig lyhörd inför den nya efterkrigsmelodien,
den sökte överrösta alla andra i reformvänlighet, den publicerade
ett nytt program, som var ett sannskyldigt Allt för alla, men den kunde inte
dölja att det i spetsen stod ungefär samma män som alltid bekänt sig till den
gamla högerpolitiken. Vargnosen stack fram, även örn man hade sockrat rösten.
För mig är ett av detta vals glädjeämnen, att detta högerparti inte längre
är det största borgerliga partiet.

Folkpartiet anser sig vara valets segerherre, åtminstone på den borgerliga
sidan. Det är någonting skumt med detta parti. Men även om dess ledare, professor
Ohlin, nyss av Finanstidningen utnämnts till den svenska borgerlighetens,
man bör väl säga de besittandes, främsta tillgång i vårt land, vill jag
inte förneka att folkpartiets ledning sökt ställa sig till vänster örn högern,
åtminstone i ord, och att det vunnit sin framgång bland väljarna därigenom,
liksom att många av dess väljare, och jag antar också en del framskjutna
representanter inom detta parti, verkligen velat votera för en radikal och framstegsvänlig
politik. Men när folkpartiets talesman nu ställer som en huvudfråga
att förhindra löneförhöjningar och åberopar den s. k. inflationsfaran,
ger detta en ganska tydlig karakteristik av detta parti och visar vart det under
den nuvarande ledningen ändå syftar. Herr Ohlin gjorde mig glädjen att
mycket ingående syssla med kommunisterna och med kommunisternas förhållande
till socialdemokratien, eller kanske framför allt socialdemokratiens förhållande
till kommunisterna. Han talade om en hyllningsartikel, som Sven
Linderot hade skrivit till Kuusinen som icke ingått på den olycksaliga finska
krigspolitikens olika problem utan hyllat Kuusinen i egenskap av en av socialismens
främsta och internationellt kända teoretiker. Vad har den frågan för
samband med den karakteristik herr Ohlin ville ge av det kommunistiska partiet? Han

åberopade påverkan av utländsk makt. Den ende politiker bär i vårt
land, som under senare tid verkligen har uttalat tillfredsställelse med utländsk
inblandning i den svenska politiken, är just professor Ohlin. Alla vet vad jag
avser: de amerikanska försöken att dirigera den svenska handelspolitiken.

Jag tror att valet har givit de skaror som fylkat sig både bakom folkpartiet
och bondeförbundet en tankeställare. Det Iean nämligen inte längre anses
som någon tillfällighet, att arbetarpartierna val efter val erövrat ett bety -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

(lande flertal hos folket. Om sedan ett pär tusendelar av röstunderlaget under
det senaste valet gått över till den borgerliga sidan, ändrar inte detta det väsentliga
faktum, att 400 000 röster mera äro att inräkna på arbetarpartiernas
sida än på den borgerliga sidan. Den sociala omskiftningsprocess, som har
förvandlat den tidigare minsta socialgruppen, arbetarklassen, till den största,
till en majoritet av folket, borde, tycker jag, säga de grupper, som följa de
borgerliga mellanpartierna, att de främst i samarbete med arbetarklassen kunna
tillvarataga sina intressen. Föredraga de ett samarbete åt höger, såsom de
gjorde under valet, och föredraga de oppositionens roll under en professor
Ohlins ledning, så avsäga de sig frivilligt möjligheterna att direkt och positivt
påverka det politiska skeendet. Arbetarklassen bär återigen dokumenterat
sin rätt att vara den svenska nationens ledande klass, och detta kan inte förändras
av aldrig så vältaliga tiggarbrev från folkpartiet eller högern till kassakistornas
innehavare att satsa pengar för att bevara den tidigare ledarklassens
ställning.

Inom denna arbetarklass sker det en mycket intressantare och mycket betydelsefullare
process, radikaliseringen. Kommunismens ökade styrka parallellt
med socialdemokratiens relativt snabba tillbakagång, allt pekar på att intresset
under de närmaste årtiondena inte bara kommer att röra sig kring fluktuationerna
mellan arbetarväljare respektive borgerliga väljare i vårt land
utan också kommer att röra sig kring utvecklingen inom arbetarrörelsen själv.

Denna uppfattning har uttalats både av herr Öhlin i dag och av den högborgerliga
press som under de senaste månaderna krävt socialdemokratisk medverkan
i en ny antikommunistisk kampanj i vårt land. Alla infamiteter mot kommunisterna
från hitlerismens storhetstid ha liksom uppstått från de döda. Man
kanske inbillar sig, att ett år kan vara tillräckligt för att folk skall hinna glömma
vad det ändå var för en kraft i den internationella politiken som räddade
världen ifrån fascismen. Det råder ett klart samband mellan den nya antikommunistiska
kampanjen och ambitionerna att inveckla, vårt land i ett tänkt västblock.
Man önskar — det säges rent ut — att Sverige i denna förmenta maktkamp
mellan öst och väst skall orientera sig västerut. Det är från samma håll
man prisar den amerikanska regeringens försök att dirigera den svenska handelspolitiken.
Ju mera man strävar i denna riktning, desto mera ropas det också
på en ny kampanj mot kommunisterna.

Men det är lika uppenbart att frågan har en inrepolitisk aspekt. Vederbörande
förstå nämligen, att om utvecklingen går mot en ytterligare avspänning
och ett praktiskt samarbete mellan arbetarpartierna — och det borde den göra
i den nya miljö, som nu uppstår i Europa — så jämnas också därmed vägen för
en fredlig omvandling till socialism i vårt land. Den skärpning av motsättningarna,
som man här söker framskapa, vilken skulle provocera en kamp örn
hegemonien inom arbetarklassen, bör kanske inte aktualiseras därest socialdemokratien
utan vacklan och utan onödig tidsutdräkt söker förverkliga efterkiligsprogrammet.
Det är våra västmaktsvänner och anhängarna av miljonärernas
ekonomiska diktatur som nu ha intresse av en skärpt inbördes kamp inom
arbetarklassen.

Herr Domö, högerledaren, förklarade under valrörelsen, att kommunisterna
bedriva utpressning mot socialdemokratien och tvinga den socialdemokratiska
ledningen att ge alltmer långtgående löften och komma med allt äventyrligare
förslag. Herr Domö ritar och berättar som det passar honom. Vi bedriva icke
någon utpressning. Vi ha accepterat det enkla faktum, att vi på sätt och vis sitta
i samma båt som socialdemokraterna. Vilja vi inom överskådlig framtid genomföra
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, så tvingas vi att söka former för
att samordna våra strävanden och inrikta hela arbetarrörelsens samlade krafter

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
på detta program. Ja, vi gå ett steg längre — vi anse det vara nödvändigt att
underlaget göres så brett som möjligt för att isolera de reaktionära krafterna.
Och vi tro att det är möjligt att göra detta, även örn herr Ohlin har sina ambitioner
åt ett helt annat håll.

Vi inbilla oss inte att socialdemokratien bara av rädsla för kommunismens
frammarsch går in för efterkrigsprogrammet. Den kan inte, som jag ser saken,
ha något intresse av att göra detta program till samma komedi som den som utspelades
kring socialiseringsnämnden och dess förslag efter det första världskriget.
I de flesta europeiska länder gå nu även borgerliga partier, liberaler och
agrarpartier in för att ge jorden åt bönderna, för att förstatliga banker, försäkringsväsen,
naturrikedomar, storindustrier och kommunikationer. Vi fråga
oss då: varför skulle inte socialdemokratiens ledning fullt frivilligt och av övertygelse
gå in för efterkrigsprogrammet? I den mån kommunismens frammarsch
påskyndat tempot och vidgat omfattningen av olika åtgärder förklarar jag för
min del detta helt med att just denna frammarsch är det starkaste tecknet på
vänsterorienteringen inom den svenska arbetarklassen och på viljan och beredskapen
bland arbetarna att forcera utvecklingen.

Det är bra att förslag örn statstjänarlönernas reglering förelagts denna riksdag.
Jag ser däri ett viktigt steg för att förverkliga efterkrigsprogrammets löfte
om högre levnadsstandard. Men jag vill betona, att de lägre statstjänarna
bara äro en mindre del av den svenska arbetarklassen. För större delen av denna
ha avtalen sagts upp och krav ha framställts om högre löner. Vi hoppas att arbetsgivarna
inse, att de ingenting kunna vinna på en strid nu. Men vi äro för
vår del inte främmande för tanken, att om statsmakten under kriget utnyttjades
för att sänka arbetslönerna, kan den också utnyttjas för att genomdriva en
förhöjning av dem.

Vi tro också att det kanske blir nödvändigt att utnyttja lagstiftningen för
att göra slut på det nu inom industrien rådande missförhållande, att en kvinna
som sida vid sida med sin manlige kamrat utför samma arbete skall ha endast
två tredjedelar av mannens lön. Man har med all rätt kallat denna degradering
av kvinnans människovärde för vår svenska negerfråga.

Tendenser framträda nu till en ny prisstegring, som hotar både penninglönernas
och folkpensionernas köpkraft. I någon mån sammanhänger väl detta
med fördyrad import. Vi anse för vår del att man bör motverka dessa tendenser
genom en skärpt priskontroll och framtvinga prissänkningar på monopolvarorna.
Den framtvingade prissänkningen på radioapparater visar, vilka möjligheter
Som stå till buds, därest man använder dom. Vi anse också att man borde slopa
omsättningsskatten så snart som möjligt för att därigenom framtvinga en nedpressning
av prisnivån. Det säger sig självt att detta bör ske jämsides nied en
skärpning av priskontrollen.

Vi begärde vid detta års riksdag särskilda åtgärder för att dels effektivisera
priskontrollen, dels åstadkomma en ekonomisk planering och en fast kontroll
av investeringsverksamheten. Riksdagen visade sig ganska kallsinnig mot detta
förslag. Sedan dess Ilar dock regeringen tillskapat ett särskilt kansli för att
genomföra åtminstone en del av vad vi föreslagit. Investeringarna har man satt
under skärpt kontroll, och ett försök att åstadkomma en överblick göres. Det
anse vi vara steg i rätt riktning. Men vi vilja samtidigt betona, att huvudvikten
inte får läggas vid den rent negativa uppgiften att bromsa en häftig
expansion. Huvuduppgiften måste i stället vara att genom statliga organ styra
investeringarna och uppmuntra planmässig expansion.

Det har särskilt från folkpartiets sida talats örn vådan av ett centraldirigerat
näringsliv. Ja, herr Ohlin, vi vilja också lia slut på den nuvarande
centraldirigöringen av näringslivet, som genomföres av några dussintal storka -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
pitalister. Vi anse denna centraldirigering vara av ondo, eftersom dess mål
inte är att fylla verkliga behov utan att skapa så höga profiter som möjligt.
Därför tycka vi, att denna blinda centraldirigering av näringslivet skall ersättas
med en medveten planering av folkets valda organ i syfte att tillfredsställa
folkets och samhällets behov.

Därmed är jag inne på en annan huvudfråga i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
frågan örn demokratien i näringslivet. Den överenskommelse om produktionskommittér,
som träffats mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen,
är den mest urvattnade av denna typ, som har sett dagen i Europa
under detta år. Den kan inte inge arbetaren någon känsla av att han har något
att säga till örn i det företag, varav hans och samhällets välfärd är beroende,
och ännu mindre kan det ge honom ägarens intresse av att effektivisera och
utveckla företaget. Vi tro därför att man måste gå längre för att åstadkomma
en allmän ambition att effektivisera och öka produktionen, en sak som vi anse
vara nödvändig.

Det första man därvid måste göra är att beröva storfinansen dess ledarmonopol
över näringslivet. Varje tal örn demokrati i näringslivet är meningslöst,
så länge man tillåter några dussintal storkapitalister att kontrollera och dirigera
produktion och kreditväsende. Det handlar här ännu icke örn att upphäva
den privata äganderätten till produktionsmedlen, men det handlar örn att göra
slut på den nuvarande fria dispositionsrätten för storfinansen över dessa produktionsmedel.

Jag understryker detta även i anledning av vad herr Skoglund sade, då han
försökte klara ut skillnaden mellan socialdemokraternas och kommunisternas
uppfattning örn efterkrigsprogrammet. Örn denna skillnad består däri, att socialdemokraterna
endast vilja förstatliga konkursmässiga företag och kommunisterna
vilja förstatliga samtliga företag, så måste jag säga, att jag inte tror
att herr Skoglund har upptäckt det väsentliga i denna sak. Ty varken vi eller
socialdemokratien ha, örn jag har fattat saken rätt, i detta skede ställt frågan
örn förstatligande såsom en generell uppgift. Vi ha framfört förslag därom
när det gäller vissa områden, där vi anse situationen vara mogen för att genomföra
ett förstatligande. Men vi ha velat understryka och understryka fortfarande,
att det väsentliga i dagens situation är att verkligen åstadkomma en
central kontroll över produktionen.

Herr talman! I detta sammanhang skulle jag också vilja säga ett pär ord
örn demokratiseringsspörsmålet. Jag anser att frågan om utrensningen och
upprensningen, frågan örn att skapa en ny anda i de offentliga organen, balett
nära samband med uppgiften att befästa och utveckla demokratien. Nu
har visserligen general Rosenblad efter stor vånda försvunnit, men alla veta ju
att det inte berodde på ett bestämt ståndpunktstagande från statsmakternas
sida, utan att det främst har skett på grund av den starka folkopinionen. Men
han går allena. Den s. k. bedömningsnämnden har utvecklat sig till en berömningsnämnd
för våra fascister i försvaret. Den har hittills arbetat efter principen,
att örn den misstänkte nekar till anklagelse eller låtsar som om han inte
vetat vad han gett sig in i, är det bara att fria. I sista omgången friade
man även en herre, som öppet försvarade den nazistiska förbrytaråskådningen.
General Rosenblad hade allt ganska stor otur, när hans byk inte blev omhändertagen
av den Nermanska tvättinrättningen, vartill min partikamrat Gustav
Johansson litet raljant har döpt den s. k. bedömningsnämnden. Fascister som
fällas i Norge frias i Sverige. Det har gått därhän, att Sverige i Europa
faktiskt befinner sig i sällskap med endast Grekland, Spanien och Portugal
-—- under atomstaternas beskydd — när det gäller att tolerera fascistiska organisationer
och fascistisk propaganda i stället för att, som man gör i de flesta

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
europeiska länder, förklara fascism och nazism som en kriminell företeelse
och krossa den.

Sandlerkommissionen hopar åratals damm över de problem som den skall
klarlägga, och när den väl äntligen en gång blir färdig med sitt arbete ■—-man får hoppas att den inte skall ta lika lång tid på sig som socialiseringsnämnden
•— så har väl de flesta människor hunnit glömma bort varför den
egentligen tillsattes. Allt flem människor skratta åt hela detta spex — en
sak som kan vara allvarlig nog. Men allvarligare är att de rektionära krafterna
hämta ny inspiration ur denna flathet och att åt dem ges möjlighet att i en
ny situation, i ett nytt läge, repetera den tyska reaktionens mellankrigskurs.
Jag^tror inte man kan vifta bort denna fråga med fraser om att fascismen
är så betydelselös i vårt land. Något sådant sade man också under 1920-talet
i Tyskland och tröstade sig med att den italienska fascismen var en klimatfråga.
Om man vill försvara demokratien och vidare utveckla den, tror jag
inte man kan känna sig lugn så länge dess fiender tillåtas att öppet vara i
verksamhet och på viktiga poster inom statsapparaten undergräva demokratien.

Men den viktigaste uppgiften i försvaret av demokratien är ändå att bredda
dess underlag. Efterkrigsprogrammet är därvid icke tillräckligt. Det adresserar
sig ju ändå främst till arbetarklassen. Avsnittet om jordbrukspolitiken
exempelvis har kanhända skrämt bort de mest naturliga bundsförvanterna till
arbetarklassen, nämligen bönderna. Bondeförbundet, som inom parentes sagt är
det enda parti som försökt leva högt på de låga statstjänarlönerna, har inte
utan framgång demagogiskt utnyttjat talet om att hundra tusen jordbrukare
böra försvinna för att återstående drygt hundra tusen småjordbrukare skulle
få deras jord. Jag tror, att det är bäst att med en gång erkänna, att familjejordbruket
icke är någon lösning av den svenska jordbruksfrågan. Jag tror för
övrigt att inte ens socialdemokraterna själva på allvar räkna med en sådan
lösning. Härför talar också den linje, som de socialdemokratiska ledamöterna
medverkat till i den stora jordbruksutredningen. Med de årliga belopp för inlösen,
som där förordats, kommer det att ta närmare hundra år innan familjejordbruksidén
genomförts.

Jordbruksminister Sköld förklarade för några år sedan, att det behövs en
insats av fem miljarder kronor för att rationalisera det svenska småjordbruket.
Örn detta skulle klaras av staten i det tempo, som jordbrukskommittén
förordat, kommer det att ta tvåhundra år för att genomföra denna rationalisering.
Detta vittnar örn stor valhänthet, och för bönderna framstår det nog
som en icke oväsentlig skillnad mellan löften och gärningar.

Vi tro för vår del, att man beslutsamt måste koppla in på linjen att utveckla
jordbrukarnas ekonomiska förcningsrörelse och genomföra en verklig rationalisering
i skyndsamt tempo. Detta kommer att lättare klara ut för bönderna
det faktiska innehållet i de borgerliga mellangruppernas idealisering av småbruksproduktionen
i atomenergiens tidsålder. Därjämte anser jag, att när ledaren
för bondeförbundet kräver förstatligande av Sydsvenska kraftaktiebolaget,
bör han få ett skyndsamt och positivt svar från anhängarna av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Jag vill i denna debatt även passa på att uttala min tillfredsställelse över
att regeringen kunnat föra de svensk-ryska handels- och kreditavtalen fram
till riksdagens bord. Därmed kan en ny väldig marknad och därtill en stabil
sådan öppnas för det svenska näringslivet. Dessa avtal komma troligen att
kunna neutralisera vissa krisinflytelser från de kapitalistiska ländernas sida.
Jag tror emellertid, att regeringens målsättning är överdrivet blygsam, då den
endast åsyftar att låta 10—15 % av den svenska handeln gå österut. Jag vill

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
dock gärna erkänna, att dessa avtal innebära ett jättesteg jämfört med de tidigare
rådande förhållandena.

Vi böra naturligtvis handla åt olika håll. Men, herr talman, vi böra inte
handla med Franco-Spanien. Det är den billigaste hjälp vi kunna ge dem,
som kämpa för demokratiens upprätthållande i Spanien, att vi åtminstone underlåta
att med svenska industriprodukter understödja den nuvarande Francodiktaturen.

Det nya svensk-ryska handelsavtalet har även en fördelaktig politisk sida.
Det bryter med en dålig hundraårig tradition. Ett ökat varuutbyte kan följas
av ett ökat kulturutbyte. Det kan även innebära, och jag tror att det kommer
att innebära, att förnuft och realism ersätta den tidigare arrogansen och äventyrligheten.

Handelsminister Myrdal har fått vara regeringens strykpojke i en stor del
av pressen till följd av sitt intresse att föra detta avtal i land. Jag tycker att
herr Myrdal gjort skäl för ett erkännande för den framgång, som han vunnit
när han genomfört denna sak. Det är nämligen tydligt numera att de ekonomiska
invändningar, som konstruerats mot detta avtal, ha varit mycket lösliga,
för att inte säga ohållbara. Jag har dock hela tiden uppfattat dessa invändningar
mot avtalet som camouflage för dem, vilka velat på andra sidan
oceanen vinna en chimärisk trygghet till priset av en komplexbetonad östpolitik.
De nyss genomförda krigslekarna mot isbjörnarna kring nordpolen och
med atombomberna vid Bikini för att nu inte tala örn flottdemonstrationerna
i Medelhavet lia gjort våra spekulanter i ett tredje världskrig alldeles vilda
av hänförelse. Det finns tyvärr människor i detta land, ja, till och med sådana
i framskjuten ställning, vilka få vällustförnimmelser vid tanken på att
det andra världskrigets vetenskapliga frukter — atombomberna — skulle komma
till användning för att förbränna vår generation. Jag tror att deras rus
ganska snart kommer att ända i en gruvlig baksmälla.

Vi kunna icke komma förbi det enkla faktum, att det inte längre finns någon
maktbalans i Europa. Vi må ha vilken mening som helst om Sovjetunionen,
men vi kunna icke förneka, att vår närmaste stormaktsgranne Ryssland ligger
där det ligger — och Sverige ligger där det ligger. Därför lia vi menat, och
mena allt fortfarande — och vi utläsa även ur dessa handels- och kreditavtal
den meningen — att vi icke skola låta en förnuftig politik ersättas av några
globala spekulationer. Vi önska vänskapliga och förnuftiga relationer till detta
världsrike. Vi tro, att även Rysslands folk önskar detta.

Det ryska folket har vandrat en mycket offerfylld väg genom proletariatets
diktatur och undertryckande av motståndet till socialism. Det ryska folket
har därigenom självt räddat sig från slaveri, och det räddade även världen
från fascismen och öppnade dörrarna för en ljusare framtid. Vi kommunister
ha bär i landet valt en annan väg. Den vägen till socialism är kanske något
längre, men också mindre offerfylld. Vi tro att den vägen är framkomlig efter
det andra världskriget. Det svenska folket kan numera självt bestämma sin
politik. Det kan forma sin framtid och det kan skapa nationell trygghet, bl. a.
genom vänskap och samarbete österut.

Folkpartiledaren har under denna remissdebatt framställt frågan om socialdemokraternas
ställning till kommunisterna som en av den svenska politikens
huvudfrågor. Herr Ohlin tycks se sin chans att få utöva ett större politiskt inflytande
i en stegrad antikommunistisk politik från socialdemokraternas sida.

När herr Ohlin nu verkställde vad som utlovats från folkpartipressen under
de senaste veckorna, nämligen att pressa regeringen på dess ståndpunkttagande
till det kommunistiska partiet, var det ganska naturligt, att man med särskilt
intresse lyssnade till vad den nye statsministern hade att anföra på denna

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 02.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
punkt. Såvitt jag kan förstå täckte statsministerns förklaring ungefärligen
vad som efter valet av den nye statsministern sades man och man emellan av
våra socialdemokratiska vänner. Med valet av herr Erlander skulle man nämligen
inför väljarna göra det kommunistiska partiet överflödigt.

Statsminister Erlander undvek att direkt svara på herr Ohlins frågor. I
stället för att ge besked i dessa frågor föredrog han att ställa en rekommendation
till det kommunistiska partiet, att det skulle slå igen sin verksamhet och
sedan -— vilket han väl menade -— marschera in i socialdemokratien. Herr Erlander
konstaterade ju, att vi voro ense i de politiska huvudfrågorna. Det kommunistiska
partiet skulle därför icke ha något existensberättigande.

Detta resonemang gjorde på mig ett något förvirrat intryck. Ty nog är det
väl ganska kuriöst att ett parti, som på sex år tappat 20 procent av sitt underlag
hos det svenska folket, bjuder ett annat parti, som — låt vara att det är
betydligt mindre -—- under samma tid ökat med nära 300 procent, att alldeles
försvinna från den politiska arenan. Är det förresten någon rimlig anledning
att, innan man ens kommit så långt att man samverkar i elementära ting, tala
om att man från socialdemokratiskt håll skall överta det kommunistiska partiets
uppgifter? Jag vill i detta sammanhang endast erinra om, att man från
socialdemokratiskt håll är så självupptagen och självtillräcklig, att man, såsom
exempelvis i norrbottensvalet, trots att man har sex överskottsröster, föredrar
att låta en borgerlig representant bli vald framför en kommunist.

Då man således inte kan samverka ens i en så elementär fråga som en valkartell,
ter sig den socialdemokratiska ståndpunkten som en demonstration.
Dessutom kan den enighet, som herr statsministern uttalat sig för att vilja
genomföra och som skulle sammanföra hela den svenska arbetarklassens krafter
bakom socialdemokratien, under inga förhållanden skapas, förrän man först
åstadkommit enighet inom socialdemokratien själv. Jag tror inte att det skulle
befordra enighetstanken, samordna den svenska arbetarrörelsens krafter och ge
arbetarrörelsen en ökad slagkraft ute hos det svenska folket, örn socialdemokratien,
innan den ens hunnit klara av enhetsproblemet i sitt eget parti, skulle
övertaga även det kommunistiska partiets uppgifter.

Det är långt ifrån så som statsministern säde, att kommunisterna nu de facto
ha ställt sig på samma linje som socialdemokraterna. Vi ha visserligen i fråga
örn arbetarrörelsens efterkrigsprogram sagt, att vi gilla huvudtankarna i detta,
men vi ha också påvisat vad som vi anse vara svagheter i detta program. Vi lia
framlagt särskilda förslag även till riksdagen. Jag kan som exempel nämna
socialprogrammet. Hur eniga vi än äro om att genomföra arbetarrörelsens efterkrigsprogram
är det ju påtagligt, att socialdemokratien och kommunisterna lia
skiljaktiga ståndpunkter i mycket viktiga principiella frågor, när det exempelvis
gäller en sådan del av efterkrigsprogrammet som socialpolitikens utformning.
Vi kommunister ha inom riksdagen framlagt ett socialpolitiskt program,
där vi vilja ha bort det nuvarande understödsförfarandet, behovsprövningen,
fattigvården och detta schackrande mellan kommunerna med nödställda
människor, som är en ganska väsentlig del i den nuvarande fattigvårdspolitiken
och ersätta detta med en tillräcklig socialersättning på statens bekostnad. Vi
lia från regeringen fått den förklaringen, att den icke anser det möjligt att avskaffa
fattigvården med allt vad den för med sig.

Vi ha lågt fram ett ganska utarbetat skolprogram. Såvitt jag rätt bedömt
den nuvarande regeringschefens insatser i skolkommissionen, kanske det inte
uppstår några större meningsskiljaktigheter mellan oss och socialdemokratien
när det gäller utformningen av den framtida skolpolitiken. Som jag redan erinrat
örn lia vi emellertid i fråga örn jordbrukspolitiken ganska avvikande synpunkter
från dem, som kommit till uttryck i efterkrigsprogrammet.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Jag har bara velat hänvisa till dessa aktualiteter för att belysa att även örn
vi äro överens i många väsentliga ting och även örn vi ge vår anslutning till
genomförandet av efterkrigsprogrammet i stort och vi således äro tvingade till
samverkan, så föreligger det inte minst i den praktiska politiken åtskilliga meningsskiljaktigheter
mellan socialdemokratien och kommunisterna.

Jag vill i det sammanhanget fråga, örn inte herr statsministern anser att
det faktum att socialdemokratien under loppet av sex år — eller i realiteten
på endast fyra år örn man bara ser till valtillfällena — förlorat 20 procent av
sitt underlag hos väljarna, medan kommunisterna gått framåt i nästan samma
utsträckning, tyder på att de svenska väljarna uppfattat, att det består en
icke oväsentlig skillnad mellan de båda partierna och då icke minst i fråga örn
de båda partiernas uppfattning örn hur och vilken omfattning efterkrigsprogrammet
skall genomföras. För min del har jag i alla fall uppfattat saken på
det sättet.

Nej, inte ens premiärnervositeten är ett skäligt försvar för att statsministern
uraktlåtit att ge herr Ohlin besked i den huvudfråga, som han här
ställde under debatt. Ty vad är det väsentliga? Jo, det väsentliga är detta,
att socialdemokratien efter 1940 års val hade 53 procent av väljarna bakom sig
och nu icke har mer än 44 procent. Socialdemokraterna kunna icke längre såsom
ett demokratiskt och parlamentariskt parti säga att de, på grund av att de ha
folkets majoritet bakom sig, kunna bestämma och ensamma bestämma hur politiken
skall utformas. Jag tror att detta är det väsentliga. Statsministern lär
inte kunna undvika att förr eller senare märka, att örn man skall följa demokratiens
och parlamentarismens spelregler, så måste man sörja för att man ute
hos folket också har majoritet för den politik man vill föra. Statsministern
och hans parti ha icke denna majoritet, därest det kommunistiska partiet skulle
föra en annan politik. Socialdemokratiens politik måste nu, vilket även framgick
av gruppledarens herr Fast anförande, baseras på stöd från det kommunistiska
partiet. Ett bakomliggande motiv är väl en spekulation i att vi kommunister
på grund av ett nödläge skola vara tvingade att rösta med socialdemokraterna.
Det är verkligen en mycket anspråksfull attityd som den socialdemokratiske
gruppledaren här intagit, när han talar örn att hans parti lägger
fram sina förslag och att kommunisterna sedan få göra vad de vilja. Jag tror
inte att saken ligger så enkelt till att man bara har att ta hänsyn till vad socialdemokraterna
vilja, utan socialdemokraterna måste, om de verkligen respektera
spelreglerna, även ta hänsyn till vad andra önska, vilka följa åtminstone i huvudsak
samma politik.

I de flesta europeiska länder i dag samverkar socialdemokratien (även i
regeringsställning) med kommunisterna. Det är mycket lättare att räkna upp
de länder, där ett sådant samregerande och samarbete icke äger rum mellan
de båda partierna än att räkna upp de länder, där ett dylikt samarbete sker.
Om jag hastigt skall nämna några statsnamn, så är det endast i Grekland och
av förklarliga skäl i Franco-Spanien, ty där ha som bekant varken det socialdemokratiska
partiet eller det kommunistiska något inflytande på politikens
utformning, samt i England och något mera land som ett samregerande icke
kommit till stånd mellan socialdemokrater och kommunister. I alla övriga länder
samverka nämligen arbetarpartierna. Jag kan därför ge herr Ohlin rätt,
när han framhållit det bli en huvudfråga i den svenska politiken, hur det nuvarande
regeringspartiet ställer sig till det kommunistiska partiet.

Yi kommunister vilja gärna låta den nye statsministern få tillfälle att bli
varm i kläderna för att orientera sig och få .större möjligheter att ge uttryck
för sina personliga meningar. Jag tror att det i största allmänhet var den
socialdemokratiska ledningens mening, som han här gav uttryck åt, och att

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
denna mening- icke hunnit påverkas av de förändringar som ägt rum under
den allra senaste tiden. Jag tror dock inte att socialdemokratien kan dröja
så länge med att ta ställning till huvudfrågan i sin politik, nämligen örn den
skall samverka åt vänster eller åt höger.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att särskilt betona, att vi
kommunister driva vårt arbete med utgångspunkt från att det här i landet
skall skapas betingelser för en fredlig omvandling till socialism. Vi tro att
arbetarna inte bara kunna bevara utan även väsentligt förstärka sina positioner
och att endast en oklok, vacklande och obeslutsam politik, som överlämnar
initiativet till motståndarna, kan ändra något härvidlag. Med hänsyn härtill
knyta vi kommunister vissa förhoppningar på den generationsväxling inom
socialdemokratiens ledning, som aktualiserats genom den föregående statsministerns
och partiledarens plötsliga frånfälle.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det
är av oss alla väl förstått, att en av de viktigaste aktuella frågorna, för att
inte säga den allra viktigaste, är att bevara penningvärdet och förhindra en
allmän prisstegring. Därför är det kanske inte så underligt, att detta tema
genomlöpt de flesta anförandena här i dag.

Vi observerade, att de tre borgerliga oppositionspartiernas ledare, vilka talade
före lunchen, ställde frågor till regeringen. Man frågade efter regeringens
prispolitiska program och antydde, att regeringen icke hade något verkligt
program. Vi observerade, att de gjorde detta utan att själva lägga fram något
eget program och utan att ens taga någon verkligt kritisk ståndpunkt till de
olika åtgärder regeringen vidtagit för att försvara penningvärdet. Jag tänker
till exempel på apprecieringen av valutan, på den skärpta priskontrollen och
mycket annat. Jag skall inte ga in pa denna allmänna fråga. Finansministern
har i första kammaren tagit upp den, och jag antar att han kommer att tala
örn den även i denna kammare. Jag skall emellertid tillåta mig att ta upp en
viktig sida av detta allmänna problem.

Herr Pehrsson-Bramstorp och även herr Skoglund i Doverstorp gåvo _ låt

vara mycket dunkelt men i alla händelser fullt tydligt för oss alla _ till

känna den meningen, att den handelspolitik som föres i Sverige, särskilt då
kredit- och exportpolitiken, är en inflationsdrivande faktor. Vi märkte alla,
att professor Ohlin på denna punkt var tystlåten. Jag skall nu tillåta mig
att som allra hastigast redogöra för vaiför denna föreställning måste sägas
vara felaktig.

Den ovannämnda uppfattningen är mycket naturlig. Alla människor läsa i
tidningarna örn hur regeringen och riksdagen bevilja krediter till det ena
landet efter det andra för att möjliggöra en överskottsexport. Det måste då
ligga mycket nära till hands för den vanlige medborgaren, som kanner knappheten
på alla slags varor, att säga sig att regeringen genom sin kredit- och
exportpolitik ökar knappheten i försörjningen och alltså försvagar skyddet
mot de krafter som driva mot prisstegringen. Men trots detta är denna föreställning
felaktig, och det är det jag skall försöka visa.

Först vill iag emellertid i förbigående påpeka, att den allra största delen
av våra exportkrediter gavs och inräknades i våra finansiella planer redan
under samlingsregeringens tid. Detta gäller som bekant även miljardkrediten
till Sovjetunionen. Jag vill vidare påminna örn att dessa krediter hittills utan
erinran godtagits av riksdagen.

Andra hammarens protoholl 1946. Nr SS.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Sedan skulle Jag vilja fortsätta med att som allra hastigast erinra örn de
motiv som legat bakom dessa exportkrediter. Strax efter krigets slut var det
viktigaste motivet för oss, det som var avgörande för oss när vi handlade,
återuppbyggnadsbehovet i de många europeiska länder, som stå oss nära eller
där vi ba viktiga handelspolitiska intressen att bevaka. Detta återuppbyggnadsbehov
gör sig till stor del fortfarande starkt gällande. Det är dock klart
att det är ett annat motiv, som efter band blivit allt mer betydelsefullt ^när
det gällt den kreditgivning, som vi varit med örn att låta komma till stånd.
Det är det handelspolitiska motivet. Vi befinna oss i en situation, där det
multilaterala handelssystemet är sönderbrutet genom att valutorna inte äro
omväxlingsbara i varandra. Under sådana omständigheter ha vi att välja
mellan två vägar. Enligt den första borde vi skära ned hela vår utrikeshandel
till en mycket låg nivå och där nå en balanserad utrikeshandel med varje enskilt
land taget för sig. Det är ju så att vi normalt ha stora exportöverskott
till vissa av de länder, som nu ha svag valuta, till exempel till England och
Dominions, så länge pund sterling är en valuta, som inte är omväxlingsbar —
vilket jag hoppas inte skall vara fallet alltför länge — och till våra nordiska
grannländer. Skulle vi under denna övergångsperiod, när valutorna icke äro
omväxlingsbara, ha undvikit krediter och balanserat handelsutbytet med varje
enskild valutakrets, så skulle det ha betytt en oerhört stark nedpressning av
hela utrikeshandeln. — Den andra möjligheten för oss är att överbrygga det
nuvarande tillståndet genom att lämna krediter.

Nu vill jag emellertid understryka, att det totala resultatet av denna kreditoch
exportpolitik ingalunda blivit det, som den vanlige medborgaren, vilken
inte närmare studerat dessa ting, tror. Han tror att vi ha ett stort exportöverskott
åt alla håll, vilket berövar den inre försörjningen nödvändiga och
nyttiga varor och tenderar att driva upp priserna. I själva verket är situationen
den, att vår export knappast kommit över 50 procent eller hälften av
vad den normalt skulle vara. Det är en stor fara att många av våra viktigaste
exportindustrier hålla på att bli hemmamarknadsindustrier. Importen har ju
under denna tid inte stigit till det normala. Det finns fortfarande stor brist
på många varor, såsom kol, gummi och mycket annat. I sin helhet bär dock
importen stigit till eller mera av vad som vore normalt. Ser man alltså på
totalresultatet av vår handelspolitik, så är det oriktigt att karakterisera den
som en inflationsdrivande kraft. Jag skulle vilja påstå, att motsatsenär fallet.

Det bör också vara känt för alla här, att vi ha en exportlicensiering på
praktiskt taget alla våra exportvaror, vilket betyder att ingenting exporteras
eller lovas ut för export utan att hänsyn först och främst tage® till våra inre
försörjningsmöjligheter. Hela föreställningen att vi skulle ha kunnat ernå ett
bättre försörjningsläge, örn vi inte givit några exportkrediter, är felaktig. Eftersom
jag haft anledning och tillfälle att följa förhandlingarna med olika
länder, kan jag med bestämdhet säga, att kreditgivning till ett- visst land icke
bara ofta utan regelbundet varit en förutsättning iför att vi skulle få en import
av stor betydelse för var försörjning. Jag'' vill tillägga, att allmänt talat
så har en politik av ungefär denna karaktär, vilken för övrigt är alldeles lika
den sorn fördes redan under samlingsregeringens tid, varit nödvändig^ för att
bevara ett visst mått av goodwill, vilket ett skonat neutralt land måste beflita
sig örn i denna värld, som bär det så svårt. För övrigt har etet naturligtvis
dessutom varit betydelsefullt för att upprätthålla vår exportindustris möjligheter
att i framtiden behålla gamla marknader och vinna nya sådana.

°Jag observerade, att folkpartiets ledare, herr Ohlin, inte gick in på denna
fråga, som dock berördes av de två talare, som föregingo honom. Jag skulle i
hög grad uppskatta herr Ohlins renhårighet, örn han ville ställa något av sm

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
stora pedagogiska förmåga till disposition för att åstadkomma en folkupplysning
i denna fråga. Jag tror den är mycket nödvändig, örn vi inte skola se begränsat
och felaktigt på vår handelspolitik.

Jag skall därefter tillåta mig att något komma in på frågan örn det ryska
handelsavtalet, som berörts i praktiskt taget varje anförande hittills. Vi ha
markt, att talare som företräda de olika partierna här i princip uttalat sin tillfredsställelse
med att ansträngningar göras och resultat vinnes i syfte att vidga
var handel med Sovjetunionen. Inte bara herr Fast, ledaren i denna kammare
lör den socialdemokratiska gruppen, och herr Hagberg i Luleå, utan även herr
Pehrsson-Bramstorp ha uttryckt sin stora tillfredsställelse med att förhandlingarna
nu äntligen lett till ett resultat. Len senare hade dock sina speciella
reservationer och frågetecken. Vi ha också observerat, att representanterna för
de båda borgerliga partierna i princip ha samma inställning. Herr Ohlin gick
sa långt, att han rent av underströk sin uppfattning, att Sverige borde vara
berett att lämna avsevärda krediter för att få i gång handeln med Sovjetunionen.
Något annat var ju heller knappast möjligt med hänsyn till de betydande
insatser han på ett tidigare stadium av sin politiska bana g"jort just i detta syfta
Ayen^ herr Skoglund i Doverstorp gjorde klart, att han för sin del menade,
att vi mäste handla at bade öster och väster. I principfrågan föreligger alltså
v^ket jag alltid förutsatt under hela denna långa tid då förhandlingar
pågått. .När jag hoppats att regeringens ansträngningar sedan skulle leda till
ett preliminärt avtalsslut, så har det varit min föreställning att de olika partierna
.skulle taga en positiv ståndpunkt till det föreliggande förslaget. Under
väntetiden ha emellertid ståndpunktstagandena tett isig mycket annorlunda.
Dessa jståndpunktstaganden ha vi iakttagit under valstriden både från talare
och från skribenter.

Förhandlingarna ha ju tagit mycket längre tid än vi ursprungligen hade väntat
och räknat med. Det är ju dock rätt vidlyftiga problemkomplex det är fråga
örn, och man skall då kanske inte bli överraskad av detta. I själva verket
hade förhandlingar redan hinge pågått den dag i maj, när svenska delegater
sändes till Moskva för förhandlingar. För att ha förhistorien till det avtal, som
snart kommer att ligga på riksdagens bord, alldeles klar och för att härefter
förebygga ett missförstånd, som jag ofta iakttagit, skulle jag vilja nämna någrao
ord örn hur den varulista — närmast för kreditleveranserna — kommit till
stånd, som nu vunnit de båda regeringarnas gillande.

När vara delegater reste till Moskva, hade de med sig en på grundval av
ingående förhandlingar med den svenska industrien uppgjord lista över hur
vi skulle försöka fylla tusenmiljonkrediten, vilken länge varit en fast förutsättning
för förhandlingarna med Sovjetunionen. Denna lista gillades icke av
Sovjetunionens representanter. Dessa lade fram en önskelista av helt annat
innehåll. Det gjordes då klart redan i Moskva av våra förhandlare, att uppfyllandet
av denna önskelista översteg den svenska industriens kapacitet. Det
påstående, som ibland fällts, att det varit den svenska regeringens föresats att
söka fylla denna önskelista, är felaktigt.

Det gjordes i stället mycket ingående studier av situationen i samarbete med
do svenska, industrier som det här var fråga om i syfte att fastställa hur långt
vi kunde tillmötesgå de ryska önskemålen. Den första översikten gav närmast
till .resultat, att vi knappast skulle kunna leverera för mer än 800 eller 350
miljoner kronor inom den ryska önskelistan. Allteftersom industriföretagen
noggrannare undersökte sina möjligheter, kunde denna siffra emellertid gradvis
stegras till 500 miljoner och 550 miljoner. Och niir man förutsatte vissa leveranser
av handelsjärn från Sovjetunionen, kunde siffran ökas till 650 miljoner.
Under hela tiden var det en förutsättning, att miljardkrediten skulle gi -

Ni 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
vajs, vilket betydde att nian på svenskt båll föl-utsatte, att andra varor än de sorn
funnos på den ryska önskelistan skulle komma att ingå i denna plan.

Jag skulle bär också vilja understryka, att vi inte bara göra upp ett kreditavtal0
och sedan låta affärerna utveckla sig bur som helst. Vi lägga i stället
upp en plan för handel mot kredit under de närmaste fem åren. Det är denna
plan som föreligger i den lista, som kommer att affölja propositionen. Denna
plan bar ursprungligen kommit till stånd pa svenskt initiativ, och det bar hela
tiden setts som ett väsentligt svenskt intresse att genom en sådan plan nå en
ändamålsenligare fördelning och spridning över hela den svenska industrien av
den ifrågavarande exporten till Ryssland. Örn man inte hade en sådan plan
mellan de båda parterna, skulle ju en fara kunna ligga däri att Ryssland,
som är ett stort land, tog ut en liten detalj av sitt behov, vilket skulle komma
att verka förryckande och snedbelastande på den svenska industrien. _

De frågor, som här rests under debatten, hänföra sig väsentligen till spörsmålet,
huruvida inte denna handel kommer att innebära en alltför stor belastning
för den svenska industrien ur synpunkten av våra råvarutillgångar, ur
synpunkten av vår tillgång på arbetskraft o. s. v. Jag skulle vilja begagna tillfället
att giva en något riktigare föreställning örn storleksordningen av dessa
påkänningar. Därmed vill jag icke bagatellisera den börda, som det svenska
näringslivet här åtager sig. [iben för att vi skola kunna diskutera saken med
någorlunda riktiga proportioner vill jag säga att vi böra lia klart för oss att
varje sådant avtal med en främmande stat — icke endast med Ryssland — inte
är av rent benefik karaktär, att vi måste åtaga oss någonting, för att motparten
i sin tur skall åtaga sig någonting. "Vi fa alltid utgå ifrån att det blir en
viss belastning på det svenska näringslivet. Hela utrikeshandeln innebär en
sådan belastning. Det har emellertid i detta särskilda fall gjorts mycket stora
överdrifter i den allmänna diskussionen, och jag måste säga att mångå av de
yttranden som fällts i debatten här i dag även innehålla, sådana överdrifter.

Jag skall därför tillåta mig att giva några siffror på materialkvantiteten i
fråga örn järn och järnvaror, som ju utgör den viktigaste knappa sektorn på
materialsidan. Hela kreditlistan, pa fem ar alitsa eller i vissa fall sex ar, kommer
att kräva ungefär 205 000 ton järn. Det motsvarar, grovt räknat, en femtedel
av en årskonsumtion under nuvarande tryckta förhållanden. Under första
året skall, beräknar man emellertid, åtgå 14 800 ton på kreditlistan — det
är året som utlöper deri 31 december 1947, något mer än ett nr slitsa,. Därtill
kommer på den balanserade varubyteslistan nära nog lika mycket eller 14 000
ton. men det mesta av detta är kvalitetsjärn, alltså precis sådana produkter
som vi sträva att få exportera till olika länder. Mot detta står emellertid ett
ryskt leveransåtagande under det första året av 20 000 ton järn, därav 10 000
ton plåt och valsat handelsjärn av precis den typ. som svarar mot järnförbrukningen
i kreditlistan. Därutöver komma vi att få 25 000 ton järnskrot. Maten alproblemet
är alltså inte fullt så besvärligt som det ibland framställts i den
allmänna debatten och även här i dag. .

Det kan ju även vara intressant att erinra sig —• detta för att fa klart för sig
de rätta proportionerna och den rätta storleksordningen — att Tjeckoslovakien,
enligt ett handelsavtal som kommer att föreläggas riksdagen, åtagit sig att
leverera 59 000 ton under det år som slutar i mitten på 1947 och att den polska
regeringen åtagit sig att under andra halvåret i år leverera 12 500 ton av olika
slags kvaliteter av handelsjärn. I det nu löpande belgiska handelsavtalet ha vi
vidare ett leveranslöfte på 250 000 ton handelsjärn. Det ryska avtalets fullo-örande
ställer anspråk på ett par procent av vår totala järn förbrukning
Ö Jao- upprepar, att jag med dessa sifferexempel icke avsett att bagatellisera
de åtaganden, som vi ge oss in på. Min avsikt har varit att återföra diskussio -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
nen till sakens riktiga proportioner. Detsamma gäller frågan örn de ryska leveransernas
relativa storlek inom vår utrikeshandel. Jag har menat, att om vi
få detta handelsavtal att löpa som det är avsett av de båda parterna, så kommer
det att betyda, att vår exporthandel med detta väldiga område, Sovjetunionen,
kommer att ryckas upp från betydligt under en procent av vår totala utrikeshandel
före det andra världskrigets utbrott till tio eller elva procent. Så
blir fallet när handeln kommer i gång ordentligt. Jag skall bär icke nämna
några siffror, men det är alldeles uppenbart, att storleken av vår export till
Ryssland under det första året, alltså fram till slutet av 1947, inte kommer att
vara så stor som den skulle vara, örn exporten vore jämnt fördelad över de fem
åren. Det var nämligen redan mycket tidigt klarlagt för de ryska förhandlarna,
att den svenska industrien kommer att vara så hårt engagerad under de
närmaste två åren, att det inte kan bli fråga örn så stora leveranser.

Här berör jag en viktig sak i hela detta avtalskomplex. Att den svenska
industrien har varit så intresserad för detta handelsavtal som den faktiskt
varit, har naturligtvis bl. a. berott på att man har räknat med att den nuvarande
inflationskonjunkturen i världen, som skapar en säljarens marknad
— det är ont örn varor, och man kan sälja vart som helst —- efter all historisk
erfarenhet inte kommer att vara så länge. Förr eller senare kommer
man in i normala förhållanden, då det är säljarna som få konkurrera örn
avsättningsmöjligheterna. Och förr eller senare komma vi nog dess värre även
under detta normala tillstånd, d. v. s. vi komma in i ett allmänt depressionstillstånd
i världen, där det kan uppstå mycket stora svårigheter att finna
avsättning för vår export. Detta ryska avtal, liksom en del andra handelsförbindelser
som nu avslutas mellan svenska firmor och utländska köpare,
kan rimligtvis förväntas vara av särskild betydelse för stabiliseringen av
vårt näringsliv, dels därför att större delen av leveranserna skola ske först
örn några^ år, då vi väl knappast kunna räkna med den nuvarande stora efterfrågan
på varor från olika håll, dels därför att vi väl ha rätt att spekulera
i att det då inte kommer att råda lika stor knapphet på alla slags råvaror
och på arbetskraft som för närvarande.

Eftersom den frågan här rests av någon talare, jag tror det var herr Skoglund
i Doverstorp, huruvida inte detta handelsavtal förutsätter en utvidgning
genom investeringar i industrien, vill jag svara, att en större utvidgning av
någon industri inte ingår i planerna. Visserligen har man tänkt sig en utvidgning
av produktionskapaciteten för två stora industrier, men det gäller
närmast sådana investeringar som i alla händelser skulle ha gjorts.

För övrigt, herr talman, böra vi ju inte anse det orimligt, oriktigt och
skadligt, örn den svenska industrien får nya marknader och blir i tillfälle att
expandera genom investeringar. Jag vill erinra örn att den svenska industriens
produktion mellan åren 1920 och 1929 steg med 50 % och mellan åren 1929
och 1937 med ytterligare 50 %. Det är min och regeringens och jag förmodar
hela svenska folkets. inställning, att vi även i fortsättningen böra eftersträva
en liknande utvidgning av den svenska industriens produktionskapacitet. Den
nuvarande knappheten förebygger ju icke investeringar, tvärtom är investerandet
större än någonsin. Att man vid en sådan utvidgning av industriens
exportkapacitet tar rimlig hänsyn till de stora och hittills outnyttjade marknader
vi ha i öster, särskilt som den tyska industrien är sönderslagen, är ju
ingalunda irrationellt och skadligt utan rationellt och nyttigt.

Härmed tror jag mig ha svarat på de frågor, som ilar ställts i samband
med den proposition orri ett handelsavtal med Sovjetunionen, som inom de
närmaste dagarna kommer att framläggas för riksdagen.

När jag bläddrar igenom mina anteckningar, ser jag emellertid, alt herr

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss ar propositionen nr 312. (Forts. )

Skoglund i Doverstorp även frågade mig. om det ligger någon sanning ^i de
påståenden, som spritts genom pressen, att regeringen skulle ha utövat någon
särskild press på industriföretagarna för att tvinga in dem i fållan. Jag vill
till detta svara, att någon oberättigad press icke har förekommit. Framställningarna
i pressen örn att regeringen skulle haft planer att tvångsförflytta
arbetskraft och införa nya tvångslagar o. s. v. äro gripna ur luften.

Herr Skoglund uppmanade mig vidare att ge en försäkran, att regeringen
inte heller i fortsättningen, d. v. s. under avtalstiden, skulle tvångsvis dirigera
den svenska industrien i enlighet med den överenskomna planen. Det är
mycket lätt för mig att ge en sådan försäkran. Jag vill emellertid erinra
herr Skoglund örn att det ju självfallet är ett mycket viktigt intresse för
nationen och för den svenska industrien att så långt det är möjligt kunna
fylla den plan, som har uppgjorts i slutet av juli av regeringen i intimt samförstånd
med de ansvariga industrimännen och som framlades för sovjetregeringens
förhandlare, därför att det var ett svenskt intresse att få denna handel
planerad för att åstadkomma en rimlig och balanserad spridning inom den
svenska industrien. Det är icke tvivel om att denna plan har en i viss mån
moraliskt bindande karaktär, kanske mindre för den svenska regeringen än
för den svenska industrien, som bär har handlat i samförstånd med regeringen
och myndigheterna.

Jag tror, att jag därmed bär svarat på de frågor, som ställts i samband
med denna väntade proposition. Herr Wiberg ställde till mig en fråga rörande
de aktuella svårigheterna i våra handelsförbindelser med Schweiz. Jag
skall inskränka mig till att uttala min förhoppning, att det inom ganska
kort tid skall kunna upplysas, att en lösning här _ erhållits genom de förhandlingar
som ha pågått mellan Schweiz och Sverige.

Vad gäller de frågor i samband med exportpriserna på pappersmassa och
papper som ha rests och av många adresserats till mig, vill jag säga, att
dessa frågor falla under statsrådet Ericssons domvärjo, och jag vet, att han
kommer att lämna svar på dem.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Först ett par ord med anledning av statsrådet
Myrdals uttalande rörande handelsavtalet med Ryssland. Han nämnde,
att exportkvantiteten skulle röra sig örn jag vill minnas 10, 11 eller 12 procent
av den totala exporten och ansåg att det ju inte vore så mycket. Jag vill emellertid
ställa den frågan, örn denna siffra ger en alldeles klar bild. När det gäller
vissa avsnitt av näringslivet måste ju belastningen bli betydligt hårdare —
efter vad man hört ända upp till 30 % av exportmängden. Man har därför hyst
farhågor för att det skulle bli en viss snedbelastning, alldeles bortsett från att
man också hyst farhågor på grund av kreditens omfattning i och för sig.

Jag skulle vidare, herr talman, vilja göra några allmänna reflexioner med
anledning av vad som sagts under denna remissdebatt. Man har på lina håll i
synnerligen hög grad vinnlagt sig örn att uttolka valmatematiken till sin egen
favör. Man talar örn att man vunnit så och så stor framgång i valet, eller man
säger, att motgången varit av så och så begränsad omfattning o. s. v. Man har
fått ett intryck av att mångå velat hämta stimulans och styrka för sin politiska
uppfattning ur den omständigheten, att man vunnit den och den framgången eller
inte haft den och den motgången bland valmännen. Eftersom en politisk uppfattning,
då den är som bäst, enligt min mening bör vara något av en livsåskådning,
förefaller detta ängsliga bligande åt röstsiffrorna en smula överdrivet. Jag
skulle vilja säga, att den uppfattningen väl ändå till sist är starkast, som inte
låter sig anfrätas av kvantitativa motgångar, utan som efter en Sadan låter sig

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
angeläget vara att känna sitt ansvar desto mera och att gå till sitt värv med så
mycket större tanke på nödvändigheten av att förfäkta sina åsikter.

I valrörelsen, örn jag ett ögonblick får återgå till den, har, såvitt jag kan
förstå, mer än annars från olika partiers sida vädjats till oliba grupper i samhället.
Det torde knappast finnas någon grupp, för vilken inte något parti utlovat
någon fördel i gengäld för ett stöd vid valet. Endast sporadiskt har man
då och då i valrörelsen hört en varnande röst, som velat framhålla omöjligheten
av att utan risk för penningvärdet och det helas välgång tillmötesgå allas önskemål.
Utan tvivel är problemet inte längre så enkelt, att det gäller en strid bara
mellan arbetsgivare och anställda. När herr Hagberg i Luleå här höll sitt anförande,
fick man det intrycket — hur egendomligt det än kan vara att tänka
sig en kommunist av i dag i den attityden — att han var en gengångare från
en svunnen, antikverad epok.

I själva verket bär mycket av det karakteristiska för det tidsskede försvunnit,
som kan sägas i väsentlig mån vara kännetecknat av motsättningarna mellan
arbetsgivare och anställda. Den perioden har, så skulle jag vilja schematiskt
uttrycka saken, avlösts av en annan, nämligen den, som kännetecknas av de
olika, kollektivt organiserade gruppernas kamp örn kakan. Företagarna ställas
ju numera rätt ofta mot väggen, och de kunna då inte göra stort mer än att hänvisa
till de möjligheter, som prisramen lämnar. På så sätt har staten mer och
mer kommit att träda in såsom en reglerande och avvägande faktor i kampen
mellan de olika, kollektivt organiserade grupperna.

En och annan har säkert funderat över vilken riktning utvecklingen egentligen
kommer att ta. Frågan är, örn här icke bär uppstått en bristande balans i
ekonomiskt avseende. Det är väl ändå så, att ett organ av politisk art inte alltid
är så motståndskraftigt, när det gäller att göra avvägningen. Det är kanske impopulärt
att tala om nödvändigheten av att slå vakt örn penningvärdet, och ändå
herr talman, anser jag för min del — och jag vet att många dela min uppfattning
— att detta är den viktigaste frågan i dagens politiska läge. De många
som bortse härifrån för att njuta stundens fördelar och bliga åt röstetalet,
torde finna att detta kommer att straffa sig i en framtid.

Det är naturligtvis i och för sig en sund strävan, att människor söka skaffa
sig bättre ekonomiska villkor. Det förefaller emellertid, som örn det vore en demokratiens
akilleshäl detta, att folk så lätt tror, att en höjd nominalinkomst
betyder en höjd realstandard. Jag talar nu inte örn de individuella förbättringar,
som kunna uppstå av olika orsaker, utan givetvis om kollektiva. Både arbetare,
tjänstemän och folkpensionärer ha utlovats stone förmåner från olika håll. Jag
måste för min del säga, att till det mera uppseendeväckande bland det, som
man ställt i utsikt, hör projektet örn något slags dyrtidstillägg på folkpensionerna,
en fråga som väckts även på borgerligt håll, men i varje fall alldeles
för tidigt. I stället för att genom sådana uttalanden eller programförklaringar
så att säga ge stimulans åt inflationscirkusen borde man vara angelägen bidraga
till att ge folkpensionerna deras rätta effektivitet genom att råda till att ta
den sveda, som det kanske medför i skilda avseenden, att söka hålla penningvärdet
intakt. Detsamma gäller de sociala, reformerna. För att do skola nå
den avsedda effekten, är det nödvändigt, att de genomföras i takt med ökningen
av vårt nationalhushålls produktivitet. Det förefaller som örn man föresatt sig
att fatta beslut örn vissa sociala reformer, som man finner belijärtansvärda och
önskvärda ehuru de måste skjutas på framtiden, därför att de ekonomiska möjligheterna.
flir närvarande saknas. Detta sker tydligen för att man vill visa sin
goda vilja redan nu, fastän kanske förut sättningarna för reformernas genomförande
måste komma att gestalta sig hell annorlunda i den framtid, då de
skola förverkligas.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 194fi fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Man Ilar ibland, det får man förlåta, en känsla av att det saknas en instans,
som Ilar förmåga att göra en modig och nödvändig avvägning mellan de olika
intressena och mellan dessa intressen och hela samhällets intressen. Därför
befinna vi oss otvivelaktigt i det läget, att risken för en inflation ter sig mera
aktuell nu än under krigsåren. Olika grupper lia etablerat en tävlan örn högre
löner, som i längden måste få en viss inverkan på penningvärdet. Man behöver
bara tänka på de mas suppsägningar av avtal till årsskiftet, som ägt rum.
Inflationsfaran blir desto mer iögonenfallande, örn man betänker, att det råder
stark konkurrens om arbetskraften i vårt land och i vissa hänseenden desslikes
en utpräglad bristhushållning — låt oss bara tänka på byggnadsområdet. Trycket
uppåt på lönenivån måste under sådana förhållanden bli synnerligen starkt,
och man kan därför också befara, att detta tryck så småningom skall avspegla
sig i prisnivån. Marginalen är kanske ofta ganska knapp för en reallönestegring.
och samtidigt tas en mycket stor del av företagens ekonomiska kraft ut
skattevägen. En mängd nominell köpkraft kan komma att lösgöras för konsumtion,
samtidigt som varubristen är kännbar och samtidigt som bristen på
arbetskraft gör, att produktionen inte kan nå den omfattning, som vöre nödvändig
för att motsvara den frigjorda köpkraften. Att detta så långt, ifrån
att medföra en höjning av löntagarnas standard fastmera kan komma att medföra
en sänkning är ganska klart. Innehavarna av realvärden stå sig f. ö. som
bekant alltid bäst i inflationstider. Det torde nog vara klart, att man genom
nominallönernas oförsiktiga höjning i hastigare takt än produktionsstegriugen
riskerar inflation, penningvärdesförsämring och kanske försämring av inkomststandarden
— även örn det kanske inte är så populärt att framhålla dessa
risker, när det gäller kampen örn väljarna. Jag vill betona, att det naturligtvis
är alldeles självklart, att vi alla sträva efter en höjning av vårt folks reala
levnadsstandard. Men tillåt mig komma med en stilla undran: vore det inte
på tiden, att vi slutade upp med att lura oss själva och väljarna med att vi
skola kunna lyfta oss i håret å la salig Miinchhausen? Det är ett outförbar!
experiment.

Örn vi sålunda alla äro angelägna att höja realinkomsten men nian å andra
sidan från vissa håll anser sig böra peka på riskerna för att inkomsthöjningen
går hastigare än produktivitetshöjningen, bör man fördenskull icke — som
ofta sker — bli beskylld för bristande social vilja. En utveckling av den art,
som jag nyss nämnde, är inte bara meningslös utan kan också bli skadlig för
dem som man vill gynna. Avgörande är, som tidigare påpekats här i dag, i
vilken mån industrien kan expandera, jordbruket och andra näringar effektiviseras
o. s. v. Under förkrigstiden höll sig denna stegring enligt konjunkturinstitutet
vid omkring 2 procent per år. Efter 1942 ha industrilönerna stigit
med ungefär 5 procent per år. Även örn levnadskostnadsindex inte visat motsvarande
förändringar, så lia i alla fall löneökningarna, som var och en vet,
till viss del — och säkert till ganska avsevärd del — konsumerats av en mer
eller mindre dold prisstegring.

Nu sägs det, att företagens vinstmarginaler lämna utrymme för löneökningar
— både sådana som ha skett och sådana som tillämnas — och här är det
alltså fråga örn en avvägning av den lämpliga vinstmarginalen. Det är naturligtvis
svårt att säga, var den lämpliga vinstmarginalen ligger — man kan ha
olika meningar härom. Den ligger givetvis olika för olika företag och kanske
också för olika grupper av företag. Att försiktighet är av nöden på detta område,
så att man inte obetänksamt inskränker företagens lönsamhet, är uppenbart.
Eljest riskerar man en stagnation i företagsamhetshänseende. Man riskerar
att riskviljan, viljan och förmågan att satsa riskvilligt kapital, avtynar.
Då inställer sig lätt frågan: skall staten i stället via skattebetalarna ställa det

Måndagen den 14 oktober 1940 lin.

Xr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
riskvilliga kapitalet till förfogande, och blir på den vägen samhällsekonomien
bättre skött?

Man får komma ihåg, att ett uppdrivande av lönerna med fasthållande av
prisnivån till sist kan leda till en strukturförändring av vårt ekonomiska liv
till en utformning av detsamma, om vars effektivitet vi föga veta men som går
under benämningen ett socialiserat näringsliv. Detta är väsentliga frågor som
uppställa sig. Kollektiva lönestegringar utöver produktivitetsökningen medföra
inte bara en penningvärdesförsämring utan kunna också, som jag nyss
nämnde, leda till en strukturförändring, om vars effektivitet man föga vet.
Det finns^ anledning att understryka detta, inte minst med tanke på att de
statliga företagen för inte länge sedan utträdde ur arbetsgivareföreningen.
Det är därför inte att undra över örn man frågan sig, vilken politik den statliga
företagsamheten ämnar bedriva på detta område. Det är angeläget att
uttala det önskemålet, att staten måtte så bedriva sitt värv, att den medverkar
till en löneutveckling, som icke riskerar det nuvarande prisläget och menligt
påverkar penningvärdet utan som, vad den privata företagsamheten beträffar,
lämnar både arbetare och tjänstemän deras rimliga försörjning och företagaren
en rimlig förtjänstmarginal. Detta är en fråga som är viktig inte bara för de
närmast berörda, utan också för hela vårt nationalhushålls framåtskridande.
Staten har ju nu trätt in som företagare vid sidan örn de enskilda i långt större
utsträckning än tidigare. Man ser inga exempel på att den statliga verksamheten
på något område inskränkes men väl talrika exempel på hurusom
den allmänna sfären allt mer vidgas. Därför blir det också desto angelägnare
att komma till klarhet om vilka intentioner statens styrande har på detta,
område.

Bland statsmakternas ingripanden är det särskilt en sak, som tidigare visserligen
har berörts i korthet men som jag skulle ytterligare vilja fästa uppmärksamheten
på och där jag tycker att man har en viss anledning och är
berättigad att kräva ett besked. Det gäller regleringen av exportpriserna på
vissa produkter. Den 20 september beslöt regeringen en sänkning av exportpriset
på cellulosa och papper örn 5 procent på exportavtal, som ingåtts efter
den 31 juli 1946. Industriorganisationerna lingö meddelande om detta den 27
september efter att det offentliggjorts i tidningarna den 25 september. I förbigående
sagt kan man ju tycka, att detta kanske inte var det riktiga sättet
att handlägga detta ärende på, utan att man bort låta sig angeläget vara att tidigare
orientera industriorganisationerna örn sin ståndpunkt. Här har emellertid
nu det läget inträtt, att svenska exportörer i själva verket skulle kunna
sälja till högre priser på den utländska marknaden än vad den svenska regeringen
tillåter dem att göra. I utlandet lämnar man med andra ord importlicenser
för försäljning till högre priser än dem som tillåtas av svenska myndigheter^
för att man skall få exportlicens. Det har påpekats tidigare, att man
t. ex. från Norge har sålt produkter till betydligt högre priser i England än
vad svenska exportörer nu kunna få på grund av regeringens prispolitik. För
cellulosa har man fått mycket mera betalt än vad man kan få, när man säljer
från svensk sida. Enligt tidningen Affärsvärlden bär vidare Ryssland sålt
25 000 standard trävaror till England till 20 procent högre pris än motsvarande
svenska, och ändå, säger man, lära ryssarna anse denna leverans som en
kompensation för en finansiell eftergift från Englands sida gentemot Ryssland.
Jag vet inte, vilken sanningshalt det kan ligga i detta, men jag förmodar
att man från regeringshåll kommer att lämna besked örn detta liksom i
andra hänseenden, när det gäller exportprisregleringen.

Såvitt jag kan finna är läget sålunda det, att de svenska statsmakterna ha
tvingat ned vissa varors exportpris med 5 procent samtidigt som det inter -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
nationella marknadsläget för ifrågavarande produkter är sådant, att t. o. ni.
en betydande prishöjning vid fri marknad skulle vara möjlig. Det förefaller
åtminstone en lekman vara ett egendomligt förfarande att man på detta sätt
nedsätter de svenska möjligheterna att skaffa landet främmande valutor och att
den svenska företagsamheten skall avstå från förtjänst. Den nedskrivning av
förtjänsten, som denna sänkning av exportpriserna innebär till förmån för främmande
mellanhänder eller konsumenter -—■ det senare kan vara mera berättigat
än det förra — förefaller vara föga rimlig. Jag sade mellanhänder, därför att
det är så, att papper och även cellulosa säljas ofta till mellanhänder i synnerhet
i utlandet, och man frågar sig, varför Sverige på detta sätt skall till utlandet
avstå från förtjänst som man kan behålla här. Enligt vad som uppgives
motiverar man detta bland annat med att handelspolitiska fördelar stått
att vinna i fråga örn importpriser på produkter, som vi behöva, och att vi med
en åtgärd av denna art ha velat motverka den för utlandet fördyrande effekten
av uppvärderingen av kronvalutan med 14 procent. Häremot kan man emellertid
konstatera, att uppvärderingen blott i begränsad omfattning — i vilken
grad är svårt att säga •— har märkts i våra importpriser. Åtminstone på åtskilliga
produkter har utlandet såsom en motåtgärd mot appreoieringen av
kronan höjt priserna. Örn man syftat till att exportvarorna skulle bli dyrare
och importvarorna billigare, d. v. s. att man skulle, såsom man har uttryckt saken,
exportera inflationen, så har resultatet långtifrån helt blivit vad man har
avsett.

Man har också försvarat denna sänkning av exportpriserna såsom förutsättning
för att exportlicens skall beviljas med att man velat taga hänsyn till
den inhemska marknaden och förhindra, att en prisfördyring där skulle inträda.
Tidigare var det så, att avsättningen av råvaran, skogen på rot, var prisreglerad.
Köparna hade sammanslutit sig för att inte driva upp priserna — särskilt
i Norrland är det ju ont örn virke i förhållande till efterfrågan, överenskommelsen
mellan köparna bar numera upphört, och det har uppstått en fri
konkurrens. Man är nu rädd, sägs det, att denna konkurrens skulle driva upp
priserna och att priserna skulle drivas upp mera, örn man hade möjlighet att på
den utländska marknaden göra sig mycket goda priser. Detta förhållande skulle
då inverka på avsättningen på hemmamarknaden. Jag förmodar att man menar,
att det med en sådan spänning mellan hemmamarknaden och utlandsmarknaden
mycket lätt skulle kunna skapas en sorts svart marknad, som skulle
kunna inverka ofördelaktigt på bland annat byggnadsverksamheten. I varje
fall är detta en förklaring, som man hört lämnas, örn jag inte missminner
mig, från regeringshåll. Häremot kan emellertid invändas, att man ju har just
exportlicensförfarandet att tillgripa och att exportkvantiteterna äro beroende
av det sätt, på vilket man använder sig av licensmöjligheterna. I varje fall
kvarstår ju det faktum, att här står det att få betydligt bättre priser och att
man från andra länder också exporterar till betydligt bättre priser än vad
svenska exportörer kunna erhålla.

Det är således ett faktum, att utländska importörer kunna tillgodogöra sig
i detta fall den 5-procentiga förtjänst i förhållande till det ursprungliga överenskomna
s. k. riktpriset, som den svenska regeringen genom sin politik berövar
svensk företagsamhet. Fråga är, hur detta skall utveckla sig, och det
skulle vara av stort intresse att få höra från regeringsbänken, hur man tror
att det kommer att utveckla sig.

Enligt vad ryktet förmäler skulle man på många håll i utlandet stå mycket
förvånad inför den svenska politiken på detta område. Det sägs — jag vet
inte, vilken sanningsgrund som ligger i det — att man till och med skulle
gjort framställning om att export skulle beviljas till de priser, som de svenska

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
exportörerna vilja ha. I varje fall förmodas det, att man skulle kunna vänta
sådana framställningar ifrån utländsk sida.

Man har väl också i detta sammanhang rätt att peka på att regeringens
åtgärd kan vara betänklig även för företagsdriften såsom sådan. Pappersbruken
arbeta ju inte på lager, och genom denna politik kan man ju ändå riskera,
att de i hög grad inskränka, kanske rent av stoppa driften örn exporten stoppas.
Ty regeringen har väl ändå hittills inte ansett, att den kan ha en sådan
befogenhet att den kan diktera, att här skall exporteras och exporteras till de
priser, som den bestämmer! Ännu återstår ju friheten att låta bli att exportera,
örn man finner priset orimligt. Härmed tangerar man ett ganska ömtåligt
kapitel, som jag tror bär vidrörts i första kammaren, efter vad jag hört. Det
är ju obestridligen» regeringens rätt att meddela import- och exportförbud, men
man har svårt att föreställa sig, att det skall vara en regerings Tätt att föreskriva
import och export på vilka villkor som helst. Regeringens ovannämnda
rätt förskriver sig ju från regeringsformens § 89, som avhandlar Konungens
ekonomiska lagstiftning. Men veterligen har det inte tidigare förekommit, att
man såsom ett villkor för att få exportera en vara, som villkor för exportlicens,
har uppställt, att till det och det priset måste man sälja. Det är givet,
att regeringen är i sin fulla både juridiska och moraliska rätt att vidtaga åtgärder,
som den finner nödvändiga på grundval av denna paragraf, när det
gäller att tillgodose den inhemska försörjningen med för näringslivet och t. ex.
försvaret behövliga varor. I detta fall kan ju dock den omsorgen inte ha varit
avgörande. När prisutjämningsavgifterna på trävaror på sin tid beslötos.
— d. v. s. att de svenska exportörerna skulle avstå en viss del, 5 procent, av
sitt pris till staten för att användas till förstuga och andra ändamål till näringslivets
fromma — så förelädes denna sak riksdagen, och riksdagen fattade
beslut i frågan. I detta fall har man inte brytt sig örn att komma till
riksdagen, utan man har helt enkelt deklarerat: varsågod, örn ni vilja exportera,
örn ni vilja ha licens, få ni skriva ned priset med 5 procent — och detta
fastän världsmarknaden erbjuder högre pris.

Jag vill inte göra några närmare reflexioner, men jag tycker konsekvensen
skulle fordra, att man vore lika angelägen örn att rådföra sig med riksdagen
i detta senare fall som i det förra, då ju denna senare åtgärd innebär ett lika
starkt ingrepp i den enskildes handelspolitiska rättigheter som den förra.

Nu kan man motivera sin åtgärd med farhågor för att det kunde gå så och
så, om man inte i god tid vidtagit den. Men jag tror det finns åtskilliga som
kommit fram till den ståndpunkten, att den metod —■ alldeles bortsett från
dess ekonomiska innebörd -— som regeringen här bär använt, i varje fall inte
står i god överensstämmelse med gällande statsrätt.

Vidare är att märka, att det nyligen har inträffat en prisförhöjning på
massaved och timmer, och därav följa, som var och cn förstår, också ökade
produktionskostnader för pappersmassa och papper. Örn de låga priserna nu
skola tillämpas på den inhemska marknaden, varför skall industrien förhindras
att taga tillbaka en del av denna uteblivna förtjänst genom den åtgärd,
som regeringen vidtagit i form av 5 procents nc<[pressning av exportpriset?

Vad har nu resultatet blivit i praktiken av denna åtgärd? Jag vet inte. örn
jag är rätt underrättad, men min uppgift kan kanske från regeringshåll såsom
varande mera sakkunnigt i denna fråga verifieras. Det har sagts, att
exporten av cellulosa nu bär stoppats så gott som helt och att det försäljes
föga massa och papper såsom ett resultat av regeringens åtgärd. Detta kan
man ju säga i och fiir sig visar det farliga i en obetänksam — låt oss uttrycka
oss så — planhushållning. Man tycker att det vöre angeläget att man snarast
möjligt skred till en omprövning av det beslut, sorn man tidigare fattat, oell

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Viel remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
den åtgärd, som man bär vidtagit, när det tydligen här föreligger mycket goda
skäl för en sådan omprövning, skäl, som synbarligen ha visat sig i praktiken.
Det går dock icke i längden att upprätthålla denna avsevärda spännvidd mellan
det pris, som den svenska regeringen vill att dessa produkter skola exporteras
till, och det pris som utlandet vill betala för dem.

Nu säger man, att man inte velat verka inflationsstimulerande på den utländska
marknaden. Ja, det kan diskuteras, vilken effekt en sådan åtgärd från
svensk sida kan ha i detta avseende på den utländska marknaden. Jag skall
uttala mig mycket försiktigt och säga, att även om beslutet örn en 5-procentig
nedpressning upphävdes och således priset komme att höjas i motsvarande grad,
så skulle detta vara ett mycket gott pris ur utländska avnämares synpunkt sett,
ty på de utländska marknaderna ligger priset, enligt vad som försports, ännu
högre. Jag vill inte uttala mig örn lämpligheten eller olämpligheten av evalveringen
av den svenska kronvalutan. En lekman blir emellertid en aning betänksam,
då man ser sådana konsekvenser av denna åtgärd •— örn det nu har varit
en ofrånkomlig konsekvens av evalveringen, vilket man på många håll ingalunda
är övertygad örn. Det förefaller, som om man mycket väl skulle kunna
hålla fast vid de ursprungligen överenskomna riktpriserna även efter apprecieringen
av kronan.

Jag skulle vilja sluta detta avsnitt — jag skall sluta inom kort, herr talman,
mitt anförande — med att ställa en fråga till regeringen, nämligen om den ämnar
fortsätta med den exportprisreglering, som jag här har vidrört och som ju
till sitt praktiska resultat måste komma att innebära ett gynnande av utländska
avnämare på svensk företagsamhets bekostnad, eller örn man är benägen
att taga under omprövning ett slopande av påbudet örn en nedpressning av priset
på massa och papper med 5 procent. Statsrådet Myrdal stod här för någon
stund sedan och sade, att det fanns två alternativ att välja på, det ena att nedskära
utrikeshandeln radikalt och det andra att ge stora krediter. Jag måste
säga, även om jag själv är medveten örn att jag gör mig skyldig till en förenkling,
att det är väl ändå i första hand det riktigaste att exportera varor till
ett gott pris, när man kan exportera, varan är begärlig och nian kan få ett gott
pris, framför att exportera på kredit. Jag menar nu inte att man skall göra antingen
det ena eller det andra. Hans anförande här gjorde emellertid att man
fick den uppfattningen att man liksom förbiser de konkreta, materiella möjligheter
man för dagen har att exportera och få ut ett gott pris och därmed öka
sitt innehav av främmande valuta, medan man mera har sin uppmärksamhet
på kreditexporten. Varmed icke är sagt att icke en rimlig sådan också är välbetänkt.

Herr talman! Jag skall sluta mina reflexioner här i remissdebatten med
ytterligare ett par ord.

För att lämna möjlighet till största möjliga produktion synes det angeläget,
att företagsamheten får arbeta vidare så långt som möjligt på näringsfrihetens
grund. Onödiga statsingrepp äro ägnade att irritera och försvåra den ekonomiska
utvecklingen och därför också på lång sikt det sociala framstegsarbetet.
Detta har sagts så ofta, att det nästan blivit en banalitet, men det tycks icke
nog ofta kunna och böra upprepas. Onödiga statsingrepp kunna verka mera
skadegörande än någonsin i det kritiska och ytterligt ömtåliga läge vi nu befinna
oss i, icke minst i handelspolitiskt avseende men även i fråga örn produktionen.
Vi ha nu haft en hel rad socialiseringsframstötar, som damerna och
herrarna veta. Jag skall bara som hastigast antyda dem. De gälla försäkringsväsendet,
skoindustrien, handeln med oljor, kol och koks, stenindustrien, gruvindustrien,
sockerindustrien, teknisk och ekonomisk kontroll över vad som produceras
och ökningen av insynen i företagen. Vi ha nu hela denna soc.ialise -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Xr 32.

lil

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
ringsoffensiv och statskontrollapparat i gång-. En fråga som man kan ställa,
men som jag givetvis i detta läge av den förda debatten förstår, att jag icke kan
få något svar på, är denna: har man någon möjlighet att få någon paus i detta
nervkrig mot den företagsamhet, som arbetar på den lagbundna näringsfrihetens
grund? Kan man vänta efter valets utgång — en fråga som aktualiserats
efter de omändringar som skett i regeringen -— att man kommer att vinnlägga
sig örn att skapa största möjliga lugn och arbetsglädje inom näringslivet och
bland dess företagsledare? Kan det förväntas, att man kommer att vinnlägga
sig örn att vila på hanen och icke fortsätta socialiseringsoffensiven? Det alen
mycket viktig fråga. Ett svar på den frågan ger besked örn i vilken riktning
regeringen tolkar valutgången.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
har icke begärt ordet för att svara på den siste ärade talarens sista fråga.
Det trodde jag redan hade skett genom statsministerns inlägg för några timmar
sedan.

De båda senaste talarna och efter de referat jag hört även ett par tidigare
talare i debatten lia gjort en allmän attack mot regeringens ekonomiska politik
såsom icke varande tillräckligt effektiv för att hindra en prisstegring
eller tillräckligt effektiv för att motsvara oppositionens meningar om vad en
riktig politik i detta avseende skulle innebära. Det är dels frågan om vad
man kan kalla lönefronten, dels frågan örn apprecieringen av kronan och de
därav följande konsekvenserna för våra exportpriser.

Jag skulle till en början vilja säga. icke minst med anledning av den siste
talarens anförande, att det är en väldigt enkel sak att lägga fram allmänna
resonemang örn hur den ena eller den andra åtgärden kommer att verka utan
att man behöver möta några invändningar. Jag har icke någon som helst
invändning att göra gentemot herr Ljungqvists påpekande, att lönefrågan är
viktig, därför att örn lönerna stiga över en viss gräns, kan en prisstegring
säkerligen icke hejdas. Jag vet icke vem han riktar denna djupsinniga reflexion
till. Den saken veta vi allesammans; därom tvistar man icke. Vad
man tvistar örn är, i vilken grad det i nuvarande läge är möjligt för näringslivet
att höja lönerna utan att en sådan prisstegring inträffar. Herr Ljungqvist
gjorde gällande, att vi lia — han vände sig särskilt mot herr Hagberg
i Luleå -—- kommit över till den fullständigt nya tid, där det icke längre var
fråga örn strid mellan arbetsgivare och arbetare utan örn strid mellan olika
samhällsp-upper, som ur det _ gemensamma produktionsresultatet försöka var
för sig få så mycket som möjligt. Jag bara förvånade mig över att herr Ljungqvist
tydligen i den striden örn avkastningen av produktionsresultatet uteslöt
företagarna såsom en grupp, som överhuvud taget var upphöjd över
denna materiella strid om hur mycket den ena eller andra skulle få. Är det
så, att det är en strid mellan samhällsgrupperna, få väl ändå även företagarna
erkänna, att de äro med och ganska effektivt försöka företräda sina intressen
både ute på arbetsmarknaden och genom vissa politiska partier.

Örn alla dessa allmänna reflexioner behöva vi alltså icke tvista. Frågan
gäller, som också herr Ljungqvist så riktigt sade, en avvägning. Det är emellertid
så, att en sådan avvägning kan icke ske bara i allmänna ordalag. Det
är det första jag tänkte svara, när man frågar, varför regeringen icke har
föranstaltat örn en överläggning mellan arbetare och arbetsgivare i fråga örn
den blivande lönepolitiken. Regeringen har i grund och botten redan givit
sitt svar genom den deklaration, som den förutvarande statsministern avgav
någon gång i början på sommaren. Där klarläde han regeringens uppfattning,
att denna fråga örn en prisstegring, om kronans värde, örn en inflation var

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forte.)
en utomordentlig viktig fråga, beträffande vilken emellertid en förnuftig diskussion
icke gagnades av att man, såsom skett under den offentliga debatten
ifrån höger- och folkpaitihåll, försökte ställa lönefrågan på det viset i
centrum, att alla andra ting vore mindre väsentliga. Man gjorde ett försök
att framställa löntagarnas strävan efter en höjning av sina reala löner såsom
den egentliga faran för vår kronas värde och såsom den egentliga inflationsdrivande
faktorn.

Det var detta, som vi. icke minst vid den tiden, alltså på våren och försommaren,
kunde direkt förneka. Det var ju icke tal örn uppsägning av några
stora avtal då. Vi visste, att frågan örn lönereglering skulle bli aktuell mot
slutet av hösten och vid årsskiftet. Däremot var det en hel rad andra faktorer,
som ingen kunde blunda för, vilka omedelbart hotade att medföra en
sådan prisstegring här hemma, och vi förklarade genom statsministerns mun,
att det var vår avsikt att på olika punkter ingripa däremot.

En av dessa punkter var frågan örn vad man skulle kunna göra för att
så att säga spärra vår marknad mot prishöjande tendenser i utlandet, hur
vi skulle kunna påverka våra exportpriser, så att icke dessa, som voro mycket
höga, skulle medföra en prisstegring här hemma. En annan var haussen
på investeringsmarknaden, d. v. s. den utomordentliga företagsamheten i fråga
om investeringar, som äger rum trots det s. k. nervkriget ifrån socialiseringens
anhängare. Det är en ganska egendomlig situation, att man i det
läge, då vi lia en företagsamhet utöver alla tidigare mått, skall anse det vara
det lämpligaste tillfället att tala örn att det politiska parti, som sitter vid
regeringsmakten, oroar näringslivet, så att man icke vågar göra någonting.
Vi pekade i alla händelser på dessa olika ting och sade, att i hela denna
ram skola också lönerna fogas in. Örn vi vidtaga andra möjliga åtgärder,
sade vi, kunna vi också med fördel ta upp frågan örn vilken höjning av de
svenska arbetarlönerna, som är möjlig utan att man behöver överskrida den
gräns som leder till allmän prisstegring. Och au tillfogade, att örn man gör
det och har försökt att hålla alla dessa olika faktorer inom vissa gränser,
kan också prisregleringen fylla sin nödvändiga uppgift, och det är mycket
möjligt, att denna prisreglering behöver skärpas.

Nu har man här i dag på nytt frågat, varför icke regeringen tagit upp frågan
örn en konferens mellan arbetare och arbetsgivare. Jag tror jag vågar svara på
regeringens vägnar, att anledningen till att vi icke gjort det är, att vi icke tro,
att en sådan överläggning redan nu skulle komma att leda till något fruktbart
resultat. Jag kan direkt fråga de talare, som här i denna kammare liksom i
första kammaren förutsatt, att en sådan konferens skulle vara till nytta, vad
de tro, att resultatet skulle blivit, örn den anordnats före sommaren. Örn jag
icke missminner mig var den enda begripliga motivering för att en dylik konferens
skulle anordnas redan då, som från något håll anförts, att man trodde,
att man därigenom skulle bli i tillfälle att redan på ett tidigt stadium varna
fackförbunden för att gå för långt i sina lönekrav genom att förbereda dem på
att det fanns ett mycket begränsat utrymme för att icke säga inget utrymme
alls för lönestegringar vid detta årsskifte, vilket eventuellt skulle kunna ha
den effekten, att de modererade sina krav eller kanske helt enkelt avstode från
önskemålet om lönestegringar. Var och en förstår, att eftersom regeringen
klart uttalat, att den icke var övertygad örn att ett sådant utrymme saknades
utan tvärtom ansåg, att det även i år skulle förefinnas utrymme för en lönestegring,
kunde regeringen icke finna, att man kunde vinna något genom en
sådan konferens. Jag förmodar, att det bästa, som hade kunnat vinnas med
en sådan konferens, hade varit att de olika intressenterna anslutit sig till den
linje regeringen skisserade, nämligen att utrymme för en sådan lönestegring

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
fanns och att det utrymmet måste anses vara obestämt, men att alla voro
överens örn att lönestegringarna skulle hållas inom sådana gränser, att de
icke medförde en allmän prisstegring. Jag tror jag vågar gissa, att man ifrån
arbetarsidan skulle förklarat sig villig att ansluta sig till en sålunda skisserad
linje. Om man hade gjort det från arbetsgivarsidan, hade allting kanske varit
val beställt. Men man hade icke kommit ett steg närmare bestämmandet av
vilka dessa gränser voro. Det måste ju ändå ske vid förhandlingarna i höst eller
vid årsskiftet. Men om man ifrån arbetsgivarsidan vägrat gå med på den
skisserade linjen och förklarat, att man icke ansåg, att utrymme fanns för en
lönestegring, tror herr Ljungqvist eller de andra, som yttrat sig i denna fråga,
att man i så fall genom en sådan konferens gagnat arbetsfreden eller strävandena
att motverka inflation?

Jag tror sålunda, att det var riktigt, att man icke i våras anordnade en sådan
konferens. Och jag är lika övertygad örn att det ännu är för tidigt. Nu
hålla de olika parterna på att utarbeta sina linjer. Innan dessa linjer äro konkret
utformade och man sett hur långt avståndet mellan uppfattningarna är,
tror jag icke det är möjligt att få parterna att på allvar diskutera det problem
som här föreligger.

I fråga örn dessa löner skall jag bara på en punkt tillåta mig en liten anmärkning
just till herr Ljungqvist. Han framställde såsom självklart, att alla
lönestegringar måste ligga inom ramen för produktivitetsförbättringen. Jag
vet mycket väl, att örn man ser saken i stort och på lång sikt, dragas gränserna
för förbättringen av ett folks levnadsstandard upp av produktionen. Men det
föreligger också, såsom herr Ljungqvist själv erinrade örn, en dragkamp mellan
de olika intressenterna.

Skola vi då av den löneutveckling, som förekommit inom det svenska näringslivet
under krigsåren och varigenom vissa grupper av löntagare fått
väsentligt mer höjda penninglöner än andra, dra den slutsatsen, att dessa grupper,
sorn fått denna större höjning, ha blivit lurade, enär man inte vinner någonting
genom en höjning av penninglönerna? Jag tror att örn herr Ljungqvist
och andra till våra lantarbetare skulle säga, att den förbättring av penninglönen,
som de ha fått, inte innebär någon förbättring av deras reallön, så skulle
de mötas av mycket förvånade ansikten. Och örn man skulle göra gällande, att
dessa löneförbättringar ligga inom ramen för produktivitetsökningarna inom
jordbruket, så är det mycket möjligt, att herr Ljungqvists politiska meningsfränder
på företagarsidan inte komma att instämma.

Frågan örn ett bestämmande av de riktiga lönerna såsom ett led i kampen
mot inflationen får alltså anstå, tills vi komma till uppgörelserna på arbetsmarknaden.

Sedan har man också här tagit upp frågan örn vår exportprispolitik i samband
med apprecieringen av den svenska kronan. Jag skall inte föregripa den
redogörelse, sorn jag förmodar att statsrådet Ericsson, vilken närmast bär haft
frågan om massapriserna om hand, kommer att lämna, men eftersom jag själv
är närmast ansvarig för den höjning av kronans värde, som företagits, tror
jag det kan vara skäl att söka klarlägga bakgrunden till denna höjning liksom
också att försöka visa, hurusom en sådan åtgärd har vissa konsekvenser, som
man inte gärna kan undandraga sig, även örn de på vissa punkter kunna förefalla
litet oväntade.

Herr Ljungqvist uttryckte i förbifarten en viss tvekan örn huruvida det var
klokt att företaga den höjning av kronans värde som skett. Det kan man visst
göra. Det är klart, att vi också rätt länge voro tveksamma, innan vi togo ste-,
get, men när det togs, förefaller det som örn alla partier voro eniga om att det
borde tagas. Förslaget kom från enhälliga bankofullmäktige, och även örn för -

Nr 32.

Måndagen deli 14 oktober 1940 fm.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
handlingarna i utrikesnämnden äro hemliga, hade det säkerligen i annan lorm
kommit till offentligheten, därest det hade förelegat några starkare meningsskiljaktigheter,
när riksdagens representanter där behandlade saken. Men eftersom
så inte skedde, föreställer jag mig att meningsskiljaktigheter saknades.
Jag har inte heller märkt, att man från något ledande partihåll här i dag har
riktat kritik mot regeringen för att den skred till en sådan höjning av kronans
värde.

Denna åtgärd innebär givetvis ett mycket allvarligt, jag skulle vilja säga ett
mycket radikalt steg. och jag antar, att även de talare, här i kammaren och
i medkammaren, som ha riktat attacker mot regeringens ekonomiska politik under
den motiveringen att regeringen inte gjort vad som kunde göras för att
möta en priss.tegring, måste erkänna, att apprecieringen av kronan utgör ett
av de mest långtgående steg, som kunnat tagas när det gäller att i nuvarande
situation bevara den svenska kronans värde.

Men när man tar ett sådant steg, måste man ju också klarlägga, varför man
gjort detta. Det sades innan steget togs och kanske även efteråt, att vi ''därigenom
skulle försätta oss i ett besvärligt läge i förhållande till utlandet. På de
håll. där man inte tycker örn regeringens politik, samlade man ihop all den
kritik, som man kunde finna i andra länders press o. s. v.

När vi bedöma den saken, skola vi först och främst inte glömma, att en
ändring av valutakurserna inte kan betraktas såsom ett vardagligt medel för
att påverka det inhemska ekonomiska livet. Det är sa önskvärt att man hai
fasta valutakurser, att det skall finnas mycket bestämda och tungt vägande
skäl för att företaga en ändring. Tidigare diskussioner örn den saken ha ju brukat
röra sig, icke örn en appreciering, d. v. s. en höjning av valutans värde,
utan örn en depreciering, d. v. s. en sänkning. Under den. så långt man kan minnas
tillbaka, ständiga kampen örn utländska marknader har det ansetts vara
det väsentligaste intresset för ett lands näringsliv att kunna exportera, och
inte minst de, som här uppträda kritiskt mot regeringens exportpolitik^ därför
att den så att säga tar varor från landet, ha alltid påpekat, hurusom vårt välstånd
i så stor utsträckning hänger på att vi kunna exportera till utlandet, att
vi med alla medel böra underlätta denna export.

Det är klart, att för alla exporterande länder har en depreciering varit ett
medel att underbjuda sina konkurrenter, och det har därför ansetts mindre
fint att företaga en sådan. Däremot har frågan örn att höja den egna valutans
värde varit relativt litet diskuterad, då en sådan åtgärd icke har ansetts överensstämma
nied affärsmannanaturen. Men i nuvarande läge har kritik kunnat
riktas även mot en höjning av valutans värde. Deprecieringen är, säger man.
något som tillgripes, när det är gott örn varor och alla länder tävla örn marknaderna
och därför försöka sälja så billigt som möjligt. Då är deprecieringen
det sätt, varpå den nationella egoismen gör sig gällande. Men nu, när det är
ont örn varor i världen, passa de där svenskarna pa att sänka dollarns och pundets
värde och därmed höja kronans värde för att på det sättet kunna raka åt
sig de sällsynta varorna i utlandet för ett lägre pris.

Varl hade vi att göra för att möta denna kritik? Ja, ingenting annat än att
så starkt som möjligt understryka de skäl som förmatt oss att företaga höjningen
av kronans värde. Och bakgrunden för vår åtgärd var ju inte alls att
försöka ta ifrån andra länder de varor som där funnos, utan vår mening var
att genom en ändring av kronans värde försöka motverka en internationell
prisstegrings återverkan på vårt land — genom att vi sänkte värdet på dollarn
och pundet skulle de utländska varorna här i landet kunna säljas billigare.
Men det är självklart, att vi under den diskussion, som framkallades av denna

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
strävan, inte kunde säga: »Det är alldeles riktigt, att vi vilja köpa de främmande
varorna billigare, men ni skola inte få köpa de svenska varorna billigare.
Ni skola naturligtvis inte bara få betala lika mycket dollar och pund fcTr de
svenska varorna som förut, utan ni skola betala mer dollar och pund.» Konsekvensen
av apprecieringen borde ju i stället vara — jag vill inte säga, att detta
resonemang under alla förhållanden är fullständigt avgörande -—- att vi både
sänkte priset på de varor, som vi köpa i utlandet, och på dem, som vi skicka
ut ur landet. Örn detta i vissa fall medför, såsom det vill synas, litet egendomliga
konsekvenser, får man väl se det i ljuset av vad denna åtgärd med apprecieringen
åsyftar.

Herr Ljungqvist liksom åtskilliga andra tycker, att det är så besynnerligt
med denna 5 procents sänkning -— det blev ju inte 14 procent —- av exportpriserna,
och säger, att köparna i utlandet måste fråga sig vad som i all världen
har farit i svenskarna, som sälja 5 procent billigare än förut. Herr Ljungqvist
hade emellertid strax förut talat örn ett ganska anmärkningsvärt förhållande,
nämligen att andra länder sälja samma varor som vi på vissa utländska
marknader och få mycket bättre betalt. Han nämnde därvid, att ryssarna
få 20 procent mer för sina trävaror. Jag förmodar, att han när det gäller
Norge och Finland skulle ha kunnat hitta exempel på massapriser, som ligga
högst väsentligt över de svenska. Och jag undrar, örn inte herr Hjungqvist av
några av sina bekanta på området fått den frågan: »Yad är det med svenskarna,
som förut ha sålt till så låga priser, inte bara 5 procent mindre utan kanske
10 ä 20 procent mindre?» Kan man inte tänka sig, att även de svenska exportörerna
betrakta det som så önskvärt att föra en moderat prispolitik när det
gäller gamla och betydelsefulla marknader, att de inte för en ögonblicksförtjänst.
så att säga, vilja skada sin egen framtid?

Jag tror sålunda, att denna sänkning av exportpriserna med 5 procent, som
jag hoppas att statsrådet Ericsson ytterligare skall beröra, inte har den räckvidd
som man har velat ge den.

Detta är, som sagt, bakgrunden till regeringens politik. Yad som kommer
att ske i längden, vet ju ingen. Det förefaller emellertid, som örn man i främmande
länder, när man väl har fått klargjort för sig motiveringen för vår åtgärd,
ganska väl förstår den. Jag har också hört sådana påståenden som herr
Ljungqvist här kom med, att vi skulle ha mötts med repressalier, som gjort
att apprecieringen inte haft åsyftat resultat. Men innan vi få dem belagda
med konkreta bevis, som både klargöra på vilka punkter och i vilken utsträckning
detta har kunnat ske, förefaller det, som örn den saken inte kunde anföras
som argument i denna debatt.

En helt annan sak är, att den prisstegring, som samtidigt har pågått på utlandsmarknaderna,
har gjort att höjningen av kronans värde inte haft den
effekt i fråga örn våra inhemska priser, som vi alla skulle lia önskat, d. v. s.
åstadkommit en sänkning av dessa. Men vi kunna ju fråga oss, vilken höjning
av våra priser, som i stället skulle lia blivit följden, örn inte denna ändring av
kronans värde företagits.

S''å_ länge attackerna mot regeringens ekonomiska politik i båda de punkter,
som jag nu tagit upp. inte kunna, stödjas på något fastare underlag, är regeringen
övertygad örn att den kurs, sorn regeringen valt, är den bästa.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande proposition till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Andra hammarens protolcoll 1946. Nr 32. 5

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Interpellation.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! Sockerproduktionen i landet
skulle, örn den fördelades lika, motsvara en tilldelning av 43 kilogram per
person. Sockerransonen är emellertid endast 25 kilogram per person, varför en
kvantitet motsvarande 18 kilogram per person konsumeras utanför ransoneringen.
Dessa 18 kilogram komma naturligtvis också folkhushållet till godo,
ty de gå till bagerier, marmeladfabriker, chokladindustrien, kaféer, restauranger
o. s. v., men fördelningen sker härvid helt godtyckligt. De som bäst
skulle behöva ett tillskott till sockerransonen, nämligen hushållen på landsbygden,
torde icke vara i tillfälle att tillgodogöra sig någon, nämnvärd del av
de sockerkvantiteter, som gå utanför ransoneringen. Behovet av socker till syltning,
konservering och bakning gör att sockerransonen ofta blir alltför knapp
i landsbygdshushållen.

Jag vill icke ifrågasätta utvidgning av ransoneringss.ystemet genom indragning
av nya varor under detsamma, utan hoppas i stället att ransoneringarna
skola kunna, avskaffas inom en snar framtid. Då årets sockerbetsskörd enligt
vad som nu kan överblickas icke torde kunna väntas komma att överstiga fjolårets,
kan man tydligen icke räkna med vare sig att sockerransoneringen skall
kunna avskaffas instundande konsumtionsår eller att ransonerna utan särskilda
åtgärder skola kunna ökas. Under sådana förhållanden anser jag det emellertid
befogat att undersöka, huruvida icke sockertilldelningen till fabriker och
liknande ändamål skulle kunna minskas så avsevärt, att en välbehövlig ökning
av sockerransonerna kunde ske. Den nuvarande proportionen mellan den direkta
tilldelningen — 25 kilogram per person — och den övriga förbrukningen
av 18 kilogram per person synes icke rimlig, då den senare kvantiteten fördelas
efter helt andra grunder än det verkliga behovet.

I anslutning till det anförda får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att genom en
ändrad fördelning av tillgängliga sockerkvantiteter utöka tilldelningen av socker
till enskilda hushåll?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Herr Lindberg avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 561, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 312, med förslag till lag örn allmän
sjukförsäkring, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Gunnar Brink.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhand-1-lingarna därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna dödsbevis
:

Utdrag av död- och begravningsbok.

Att statsråd Per Albin Hansson fran Alstensgatan 40 i Fromma församling
i Stockholm, född den 28 oktober 1885, avled den 6 oktober 1946. Dödsorsak:
Arteriosclerosis art. coronar enligt attest av läkare, blev här jordfäst den 13
oktober 1946 i Gustav Vasa kyrka, blev här begraven å Norra kyrkogården; be^
tygar Bromma Kbfd av Bromma församling i Stockholm den 8 oktober 1946.

§ 2.

Harry Arvidson, \
kyrkoadjunkt.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 613,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett Särskilt utskott, bestående av tjugufyrä
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj :ts proposition, nr 312, med förslag till lag om allmän sjukförsäkring,
m. m., än även de ytterligare framställningar, som kunde komma afl
av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

På förslag av herr andre vice talmannen, som förklarade sig hava örn tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum
onsdagen den 23 innevarande oktober förrätta val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskott, som sålunda på grund av kamrarnas samstämmiga
beslut skulle tillsättas.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Thorell, sorn anförde: Herr talman! dag tillåter mig föreslå att andra
kammaren matte besluta att till detta särskilda utskott välja lika många suppleanter
som antalet suppleanter i statsutskottet, således tjugu.

Denna hemställan bifölls.

§ 3-

Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts pro- Vid remiss av
position, nr 342, med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., nu kom- propositionen
mc att fortsättas; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till nr 312-

(Fort».)

€8

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 194(i era.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö, som yttrade: Herr talman! Efter att lia suttit och
lyssnat till den del av remissdebatten, som nu är avverkad, Ilar jag icke kunnat
undgå att göra den reflexionen, att det Ilar legat en ganska dämpad för att
icke säga allvarlig stämning över överläggningen. Detta kan ju bero på, flera
orsaker. Jag föreställer mig, att en orsak kan vara den, att vi i dag i valkrets
saknar en dominerande personlighet, ett tragiskt förhållande örn vilket
vi påmints genom det aktstycke som nyss föredragits inför kammaren.

»Tåg tror emellertid att även andra anledningar kunna finnas till denna dämpade
ton, denna allmänna stämning som till och med. så vitt jag förstår,
influerat på herr handelsministern. Det var icke i statsrådet Myrdals anförande
så mycket av »den lätta fjärilslek över handelns blomsterängar», varom
vi häromdagen läste i tidningarna. Det är klart, att dessa stora finansiella
och ekonomiska spörsmål, som satt sin prägel på debatten, äro av sådan karaktär
att de måste giva anledning till ganska allvarliga reflexioner och i
följd därav också komma att verka som en slags dämpare på meningsutbytet.
Det är nog så, herr talman, att allt fler och fler, icke bara här i _ kammaren
utan kanske ännu mer utanför detta rum, i dessa dagar fråga sig om icke
den ekonomiska politik som under de senaste åren bedrivits i detta land fört
oss in på, jag vågar säga, ganska riskabla vägar. Oron för vart utvecklingen
skall bära häll blir allt större och större bland allmänheten. Inflationshotet
blir allt starkare och mera i ögonen fallande. Jag tror att alla här, med undantag
av företrädarna för en viss meningsriktning, äro överens örn att här
föreligga stora risker. Det är ganska karakteristiskt, att den kommunistiske
talesmannen i förmiddags icke talade örn inflationen utan örn »den s. k. inflationsfaran»,
ett ordval som säger en hel elei.

Mycket har hänt sedan bankoutskottet i våras författade sitt utlåtande över
penningpolitiken. Jag tror det var herr Skoglund i Doverstorp, som under förmiddagens
plenum bragte i erinran detta utlåtande. Han påminde örn de riktlinjer
och de tankar i fråga örn valutapolitiken och penningvården, som voro
nedlagda i detta utlåtande, som var enhälligt och som, så vitt jag kail minnas,
enhälligt biträddes av riksdagen. Herr Skoglund sporde, hur det gått med
dessa riktlinjer och dessa tankar, men sa vitt jag kunnat konstatera, har han
icke fått något svar på denna sin fråga. Det förefaller också mig som örn
de riktlinjer, bankoutskottet och riksdagens kamrar enhälligt utstakade i våras
för vår valutavård, på ett betänkligt sätt utsuddats.

Jag skulle också vilja säga, att den till det yttre onekligen lysande tolkhemsfasaden
måhända döljer en byggnad, som är en smula mindre hållfast
än vad åtskilliga här i landet föreställa sig. Landets ekonomiska läge är kanske
icke fullt så stabilt, som man på sina håll antager. Den företeelse som
främst bidragit till att ganska betänkliga sprickor uppstått i denna byggnad
är utan tvekan kreditgivningen till utlandet, vilken kreditgivning efter hand
fått dimensioner, som enligt min mening icke stå i riktigt god relation till
våra ekonomiska resurser. Örn den nu föreslagna krediten till Sovjetunionen
medräknas, lära de varukrediter till utlandet, som beviljats, överstiga den i
alla fall ganska anmärkningsvärda summan av 4 miljarder kronor. Förhållandet
kan uttryckas på ett annat sätt. Man kan sålunda säga, att 4 miljarder
kronor representera värdet av två års export. Det är en kreditgivning, sora
också observeras utanför våra gränser i stor utsträckning. Man har naturligtvis
icke där kunnat undgå att göra den reflexionen, att denna kreditgivning
är anmärkningsvärt stor exempelvis i förhållande till de kreditansprak, som
Ryssland framställt till Förenta staterna. Som vi alla veta, har det talats
örn en kreditgivning på en miljard dollar, vilken, efter vad jag tror, Wastlington
definitivt avslagit. Förenta staternas industriella oell finansiella kapaci -

Måndagen elen 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

1et kail dock, mina damer och herrar, anses vara 40 gånger så stor som Sveriges,
vilket icke hindrar oss från att ifrågasätta en kredit, som skulle utgöra
en fjärdedel av den som man ifrågasatt att Förenta staterna skulle lämna.
Men, sorn sagt, om det är riktigt vad som förmäles i tidningarna, har man
ju där sagt nej till dessa kreditanspråk.

Från regeringsbänken kan ju visserligen invändas — handelsministern har
sagt något i den riktningen i dag — att riksdagen varit med på de krediter
regeringen föreslagit och sålunda är medansvarig till att dessa krediter fått
den storleksordning som de fått. Detta är, herr talman, på sätt och vis riktigt,
men jag tror å andra sidan man kan säga, att det är en sanning med ganska
stor modifikation. Riksdagen har så att säga följt med och har aldrig satts
i tillfälle att taga ställning till någon generalplan för dessa krediter. Riksdagen
har efter hand blivit förelagd de kreditavtal, som slutits med det ena
landet efter det andra, och riksdagen har svårligen kunnat säga nej utan att
skada våra relationer med det i varje särskilt fall aktuella landet.

Här har i debattens tidigare skede i dag talats en hel del örn det ryska avtalet,
vilket enligt min mening är helt naturligt och på sin plats. Som vi alla
veta avser kreditavtalet en femårsperiod, och betalningen skall fullgöras på
on 15-årsperiod. Men, herr talman, vad innebär detta? Ha alla här exempelvis
gjort klart för sig att denna återbetalning icke kommer att definitivt vara avklarad
förrän efter 21 år och icke efter 15 år på grund av den konstruktion
avtalet fått? Det förhåller sig nämligen så, att man i vissa, hänseenden skjuter
över betalningen på en 6-årsperiod, varav följer att den sista betalningen från
den ryska handelspartens sida framskjutes så pass långt bort som till 21 år
efter den dag då avtalet undertecknats. Då frågar man sig: vad kan den svenska
kronan vara värd örn 21 år? Den omständigheten har, så vitt jag kan se.
icke berörts i debatten. Men det är en omständighet, som jag för min del finner
vara av ganska stor betydelse. Så vitt jag förstår — propositionen föreligger
ju ännu icke — slutes detta avtal i svenska kronor. Därav följer att kronans
aktuella värde örn 21 år är det värde, i vilket vi få tillbaka sista delen av
dessa pengar. Här föreligger onekligen eli; ovisslietsmoment.

Nu säger.man — jag har hört handelsministern göra några antydningar tidigare
i dag i den riktningen — att denna miljardkredit skulle ha utlovats redan
av samlingsregeringen på hösten 1944- och att vi på sätt och vis icke ha
något annat att göra än att i rimliga former effektuera detta erbjudande. Men.
örn detta är riktigt, vilket på sina håll lär bestridas, vill jag framhålla att
det är stor skillnad mellan läget 1944 och läget 1940. Yi ha sedan 1944 fått
en alltmer intensiv belastning av vår industriapparat och icke minst av vår
arbetskraft, vilken belastning i hög grad skärpts genom fjolårets verkstadsstrejk,
som direkt och indirekt berörde de produktionsgrenar som närmast väntas
komma i fråga för leveranser till Ryssland.

Jag får parentetiskt säga, att det gjorde ett ganska groteskt intryck, när en
talesman för det kommunistiska partiet i dag gav uttryck åt sin .stora tillfredsställelse
med detta avtal, som skall undertecknas endera dagen. Hade icke den
på, kommunistiskt initiativ igångsatta metallarbetare trejkén på sin tid kommit
till stånd, hade vårt lands möjligheter att effektuera dessa väldiga åtaganden,
till Sovjetunionen varit oerhört mycket större än vad de äro i dag.
Anledningen till de bekymmer, som man på så mångå håll inom näringslivet
hyser när det gäller dessa prestationer, har helt naturligt sin grund i den
omständigheten, att den svenska verkstadsindustriens leveransförmåga blivit
högst väsentligt, tillbakasatt genom den stora konflikten, som i sin tur inspirerades
av och så långt det gick uppehölls av den kommunistiska agitationen.
dag tycker icke alt det är ur vägen att erinra kammaren örn detta förhållande.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 194G em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Jag tror också, att det här bör påpekas, att om, när leveranser skola komma till
stand, svårigheter inträda, beror detta till icke ringa del på efterverkningar
av denna olyckliga metallkonflikt.

- Jag skall emellertid lämna denna sida av saken och gå tillbaka till kreditgivningen.
Resultatet av denna omfattande kreditverksamhet har blivit, att
vårt land tömts i ganska stor utsträckning på varor på ett sätt som eljest
ej behövt förekomma. Varubristen har, som vi alla veta, ökats, och vidare
har arbetsmarknaden blivit alltmera ansträngd. Bristen på arbetskraft är alltmer
framträdande. Jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på varor Ilar
rubbats. Läget har uppenbarligen försvårats därigenom, att den svenska industrien
ställts inför uppgiften att skapa ersättning för den betydelsefulla
marknad som tidigare stått till vårt förfogande i Tyskland.

Jag vet, herr talman, mycket väl. att det finnes flera olika inflationsfaktörer.
Jag skall ej närmare gå in på dessa utan inskränker mig till att konstatera,
att det eldas på ganska friskt under inflationsångpannan och att regeringen
icke helt motvilligt hjälper till att tillhandahålla bränsle. Vad som
är särskilt betänkligt är att säkerhetsventilen, varupriserna, satts ur funktion
genom priskontrollen. Det är ingen tvekan arn att denna alltjämt behöves. Den
saken tycker jag ej att vi i och för sig behöva diskutera. Men denna priskontroll
måste onekligen medgiva en viss anpassning efter ändrade förhållanden
och måste, vilket är lika viktigt, skötas så att den har allmänhetens och affärslivets
förtroende. Jag tror att vi snarast måste ta frågan om principerna för
priskontrollen under mycket allvarlig omprövning. Det tål även att diskuteras,
huruvida den nuvarande ledningen för priskontrollnämnden är vuxen sin förvisso,
det vill jag gärna medgiva, besvärliga uppgift. Sviktar förtroendet, kan
detta få synnerligen vittgående konsekvenser.

Allmänheten still ler sig frågande inför de dubbla prisnivåer, som otvivelaktigt
upprätthållas för likartade varor här i landet. Jag skall taga ett pär
konkreta, exempel, som kanske kulma intressera kammaren, för alf visa att vi
i realiteten verkligen lia två prisnivåer i Sverige för närvarande. Jag skall
taga en vara, s. k. jumpers. Medan priset på en sådan av svensk tillverkning
är 10 kronor, kostar en importerad jumper gjord av 50 procent sämre material
18 kronor, allt med priskontrollnätmndens medgivande. Detta förhållande är icke
precis lockande för den svenske fabrikanten.

Jag skall ta ett annat exempel, sorn äger en viss relevans till de besvärligheter
vi lia på bostadsbyggandets område. För badkar av viss typ får dea
svenske fabrikanten 1G0 kronor, medan motsvarande badkar vid import från
Tjeckoslovakien kostar 248 kronor. Ytterligare ett exempel på dubbla prisnivåer! Här

bär tidigare, senast av finansministern i hans anförande före middagen,
talats örn den svenska valutapolitiken och kronans uppskrivning. .Tåg lyssnade
med intresse till hans förklaring, ty situationen är onekligen sådan, att
han har all anledning att med synnerlig uppmärksamhet följa utvecklingen.
Det var rätt dämpade tonfall i hans framställning i detta, hänseende. Herr Wigforss
medgav —• det vill jag gärna gottskriva honom — att den prissänkning,
sorn han hade räknat med som en följd av kronans uppskrivning, icke inträtt,
Tack vare uppskrivningen av kronan ha vi dock, menade han. hindrat ytterligare
prisstegringar. Men. herr talman, var det detta mycket begränsade mål
man uppställde, när man skred till den tvivelaktiga åtgärden att skriva upp
den svenska kronan? Naturligtvis icke! Tvärtom komma vi väl alla ihåg, hurusom
nian på många, håll angav syftet med kronans oväntade uppskrivning vara
det, att man hoppades pressa ned importpriserna för att därmed i viss mån resa
en barriär mot inflationshotet.

Finansministern var dock litet för pessimistisk i sina uttalanden, ty alldeles

Måndagen elen 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remius av propositionen nr 312. (Forts.)
ostridigt Ilar kronans uppskrivning lett till en viss sänkning av iniportpriserna
på vissa varor. Vi ha fått billigare grammofonskivor, billigare reservoarpennor,
billigare ananas från Kalifornien och, enligt vad det sägs, också billigare
strumpeband. Det är med tillfredsställelse man noterar detta, men som resultat
av en så omfattande transaktion som kronans uppskrivning är det ej särskilt
imponerande.

Men ha vi, skulle jag vilja fråga, i stort sett ens kunnat hålla tillbaka en
prisstegring på importvarorna? Finansministern menade att vi tack vare apprecieringen
lyckats hindra ytterligare prisstegring. Enligt min mening har man
icke alltid ens nått det syftet med denna stom transaktion. I stället lior denna
uppväckt mycken irritation på många håll i världen. Vad lia vi för slutsatser
att draga av detta förhållande? .To, vi få val säga oss, att vårt försök att i
lietta hänseende rå på utlandet — jag vill ej använda ett så starkt ord som
att påstå att det blivit ett fiasko, men i varje fall bär det ej följts av den
framgång man trodde skulle följa, när åtgärden sattes i scen.

Vad. gör då regeringen i denna situation? Man har kunnat konstatera, att
man ej kunnat få ned importpriserna annat än när det gäller oväsentliga ting.
Tvärtom riskerar man en höjning av importprisema. i många hänseenden. Vad
gör nian då för att på detta fält söka bromsa inflationen? Jo, man söker
kasta sig över det svenska näringslivets avanser för att därigenom hålla priserna
nere. Men jag undrar, huruvida man kommer att lyckas något vidare i
det hänseendet. Det går nämligen, enligt min mening, icke i längden för priskontrollnämnden
att på sätt som sker hålla varupriserna på nuvarande nivå.
när råvarupriserna saint lönerna gå i höjden. Att en viss anpassning sker
framgår av de meddelanden som utsänts från priskontrollnämnden, men jag
tror nästan, herr talman, jag vågar säga, att det lär vara lättare för en kamel
att gå igenom ett nålsöga än det är för en svensk fabrikant att för en vara.
som ingår i index, vinna den erforderliga prisförhöjningen. Jag skall ta ett
litet exempel, sorn kanske intresserar kammaren. Det har varit ganska omskrivet
i tidningarna och gäller priset på arbetskläder, de s. k. blåställen.

Här lär läget för dagen vara det att tillverkningen är förlustbringande, bl. a.
lia tygprisen stigit med 12 %. Följden blev brist på blåstål!, naturligtvis till
stor nackdel för konsumenterna. Det gick så långt, som kanske åtskilliga komma
ihåg. att man på fackföreningshåll yrkade på tillverkningstvång för fabrikanterna.
I början av september medgavs visserligen, efter ett par månaders
dröjsmål inom priskontrollnämnden, en mindre prisförhöjning, men denna, lär
inte täcka de ökade kostnaderna för fabrikanterna. Faran med en alltför rigorös
priskontroll är att produktionsviljan hos fabrikanterna och importviljan
hos importörerna försvagas och att varorna försvinna ur marknaden. Så gick
det till i Amerika, innan priskontrollnämnden där sprack i juni. och jag tror
det är fara värt att. det kan gå på samma sätt här.

Jag anser att frågan örn priskontrollnämndens ställning och principerna för
dess verksamhet liro av utomordentlig betydelse. Priskontrollnämnden intog
ostridigt under direktör Bergvalls ledning en fast position i det svenska näringslivet.
Den var nog ibland rätt hård i sina beslut, men den tillvann sig
ett förtroende sorn var viktigt för dess verksamhet. Jag ifrågasätter, herr talman,
huruvida det förtroendet har gått i arv till dea nuvarande, ledningen av
priskon troll nii mil den.

Vidare anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! Av allt att döma hade man vid denna höstriksdags
in kai lande väntat att riksdagen skulle sysselsätta sig i någon mån med frågan
örn sin egen existens. Dea som följer opinionsyttringarna har nämligen mast

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
lägga märke till att de kritiska rösterna inför arbetsfördelningen vid denna
höstriksdag varit flera oell betydligt bistrare än vid någon annan riksdagsinkallelse.
Detta är enligt min tanke inte bra för riksdagen som sådan, och
därför gör riksdagen klokt i att beakta de opinionsyttringar, som komma till
uttryck. Folkrepresentationerna genomgå i olika länder efter kriget i och med
demokratiens kris en påfrestning, och i England har bildats, som kammarens
ledamöter säkerligen känna till, en speciell organisation ute bland folket, som
heter »The Hansard», för att stödja och öka parlamentets anseende. Jag har
den bestämda uppfattningen, inte minst efter ett besök som jag i sommar gjort
i England, att en sådan organisation skulle vara mera påkallad i Sverige än i
England, därför att man Ilar det bestämda intrycket, att det brittiska parlamentets
ställning är starkare grundad i folkets anseende än den svenska riksdagens
är.

Nu kan det sagås att vi lia ingen anledning för dagen att fördjupa oss i
denna diskussion, dels därför att riksdagen så sent som i våras begärt utredning
i saken och dels därför att justitieministern häromdagen aviserade, ali
denna utredning skulle igångsättas med det allra, snaraste. Jag tror att vi alla
hälsa det initiativet med tacksamhet och att vi till denna utredning knyta
de bästa förhoppningar. Man kanske i riksdagen inte bör uttrycka sig alltför
drastiskt, men jag tror man vägar säga att den misstanke, som för närvarande
tär mest på riksdagens anseende, är att allt större grupper bland svenska folket
fråga sig: är det nödvändigt att riksdagen samlas nu, föreligger det verkliga
arbetsuppgifter eller skola riksdagsmännen träffas för att de vilja göra
sig extrainkomster? Jag tror, herr talman, att detta tyvärr är frågeställningen,
och jag skulle vilja uttala den förhoppningen inför den utredning som nu skall
igångsättas, att man verkligen går till roten med detta problem, så att man
får bort alla sådana tråkiga och farliga misstankar. Jag skall be att på den
punkten helt få instämma i ett uttalande i regeringsorganet Morgon-Tidningen.
I lördags- eller söndagsnumret skriver ledarförfattaren: »Riksdagens ledamöter
måste säga sig att örn nian vill hålla intresset för riksdagen uppe och förhindra
att den alltmer förvandlas till ett rutinmässigt ämbetsverk i stället för
ett forum för behandling av nationens centrala frågor är det nödvändigt att
komma till cn annan ordning än den nuvarande.»

Jag tror, herr talman, att man på många håll både utom och inom riksdagen
knyter de största förväntningar till den utredning, som nu skall igångsättas,
och verkligen hoppas att den skall kunna stärka riksdagens ställning
i vårt författningsliv och därmed också kunna bidra till att stärka vår svenska
demokrati. Så visst som livet hör samman med formerna, hör också demokratiens
styrka samman med riksdagens ställning i vårt folkliv.

Medan jag är inne på konstitutionella frågor skulle jag vilja snudda vid en
annan, som också har i någon mån en konstitutionell innebörd. Det är frågan
om bedömningsnämnden, som herr Hagberg i Luleå tidigare i dag berört men
som jag skulle vilja granska ur något andra synpunkter än lian.

Ingen kan väl gärna misstänka mig — i den mån man känner mig •— för att
hysa några sympatier för att de personer som bedömningsnämnden haft till
granskning skulle få löpa utan vidare, att överhuvud taget den sortens folk
skulle få vara oontastbart. Men jag har redan i våras i samband med en interpellation
i ett annat ämne haft tillfälle att här uttala en skepsis, som jag
tror delas på många håll i landet beträffande denna nya instans. Jag föreställer
mig att de aktstycken ifrån bedömningsnämnden och andra, offentliggjorda
i samband med dess uttalanden, vilka vi uppbyggts med under sommarens
lopp, sannerligen inte kommit denna skepsis att avta. Att man emellertid i
våras kunde ta relativt legärt på denna sak berodde väl på det förhållandet.

Måndagen elen 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
att vi alla betraktade denna bedömningsnämnd som ett tillfälligt arrangemang,
ett provisorium från regeringens sida för att få något organ att lasta över det
reella — inte det formella -— ansvaret på i en del olika obehagliga bedömningsfrågor.
Man tog för givet att det skulle vara ett provisorium som relativt
snart skulle upphöra.

Nu har det gått några månader .sedan dess, och enligt vad det uppgivits för
mig ifrån håll, som jag har anledning sätta ali tilltro till, har till bedömningsnämnden
överlämnats ingenting mindre än hela den Hasselrotska utredningen,
vilken visserligen inte är offentliggjord men som vi ändå alla förstå är en mycket
omfattande historia. Därmed vill det förefalla som örn denna bedömningsnämnd
skulle vara på väg att bli, inte som vi i våras trodde ett provisorium,
utan ett mer eller mindre permanent organ. Och ett sådant är såvitt jag vet
ett för vårt konstitutionella liv och för våra grundlagar fullkomligt främmande
organ. Det måste betecknas som en utväxt och som en sjuklig utväxt,
om man på det sättet skulle permanenta ett organ, som inte Ilar någon plats
i våra grundlagar. Det måste ändå vara så att vi även i detta fall. herr talman,
måste återfalla på vad som stadgas i den svenska grundlagen, nämligen tjänstemännens
ansvarighet och i sista hand regeringens. Även örn i detta fall denna
inte är formellt satt ur spel, så är den genom detta organ på väg att reellt bli
det. Jag håller före — det måste jag, herr talman, be att få säga — att även
örn vissa grupper av befattningshavare eller enskilda befattningshavare här i
landet varit under diskussion — jag tänker t. ex. på vissa regementschefer —
så måste ändå i just ett sådant fall regementschefen i sista hand vara ansvarig
för det bestånd av befattningshavare som han Ilar viel sitt regemente. Han skall
inte kunna lägga ansvaret på någon instans utanför, som haft att pröva, hans
folk, han skall själv vara ansvarig för det.

Jag tror det är sunt att vi så snart som möjligt komma tillbaka till en sådan
grundlagsenlig ordning. Jag tror dessutom att detta vore behagligare
för bedömningsnämnden själv liksom för de bedömda, och det förefaller mig
också som örn det vore angenämast för den bland statsrådets ledamöter .sorn
oftast har anledning ta befattning med dessa ärenden, nämligen försvarsminister
Vougt, att slippa denna grannlaga uppgift att bedöma mer eller mindre
omdömesgilla uttalanden, som gjorts under krigsåren. Jag skulle därför verkligen
vilja ifrågasätta, huruvida inte regeringen ville ta under övervägande
att låta bedömningsnämndens ledamöter återgå till enskild verksamhet av mera
fruktbärande art än den, som de kunna utöva i denna nämnd.

Medan jag besvärar försvarsminister Vougt — jag beklagar att han inte är
i kammaren nu — skall jag be att få ta upp ytterligare ett pär spörsmål. Det
första gäller försvarsutredningen. Som damerna och herrarna veta har gången
av det arbete sorn bedrives i försvarsutredningen diskuterats ganska livligt, och
man bär nog, sedan det enligt uppgifter i tidningarna uppdrogs åt fackmännen
att verkställa vissa kostnadsundersökningar, frågat sig: hur går det med
kommitténs arbete? Jag bär ingen anledning att här uttala något klander eller
något gillande av denna ordning, jag kan överhuvud taget inte yttra mig örn
detta. Men vad jag tror .skulle vara väsentligt vore en deklaration ifrån försvarsministerns
sida, att man inte kai- överlåtit hela denna oerhört betydelsefulla
uppgift åt fackmännen, utan att de parlamentariska krafterna i denna
utredningskommitté fortfarande lia greppet över det hela och liro beslutna alf
behålla ledningen i detta arbete trots att världsläget genom sin habilitet och
svårigheten att överblicka detsamma verkligen kan inbjuda till alf skjuta det
på en oviss framtid. Jag ber att få ställa frågan, huruvida försvarsministern
kail vara i tillfälle att ge ett svar i detta spörsmål.

Den andra fråga jag ville beröra, som ligger linder försvarsministerns fög -

Nr 32.

Måndagen dea 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
deri, gäller inkallelserna till de s. k. efterutbildningsövningar, som äro beslutade
av riksdagen. Som damerna oell herrarna komma ihåg motionerade herr
Svensson i Ljungskile i våras örn att de skulle inhibera^, men riksdagen avslog
den motionen; det finns alltså ingenting att säga örn saken som sådan. I år är
1928 års klass inkallad på HO dagar, enligt uppgift sammanlagt i runt tal
15 000 man, ,18-åringarua alltså. Jag skall som sagt inte här sätta i fråga,
huruvida dessa övningar borde ha inhiberats eller inte. men vad jag vill understryka
är vikten av att under den tid dessa 38-åringar äro inkallade de i det
militära sysselsättas på ett verkligt effektivt och vettigt sätt. Man blir onekligen
litet betänksam när de själva komma hem och berätta — det är ändå
omdömesgillt folk, som veta vad de tala örn och gjort både värnplikt och beredskap
—- att de dag efter dag få stå och öva sig i vändningar på stället och
individuell hälsning- på befäl! Det är självklart att sådant är farligt både för
försvaret självt och för entusiasmen för försvaret. Utan att på något sätt generalisera
— det kan vara några beklagliga undantagsfall, som jag fått höra
talas örn — skulle jag vilja hemställa att det verkligen tillses, att de efterutbildningsövningar
som nu pågå utnyttjas så effektivt som möjligt.

Vidare ville jag, herr talman, endast föra på tal ett par små frågor. Den ena
gäller ett ämne som den föregående ärade talaren, herr Hagberg i Malmö, liksom
jag själv ett par gånger tidigare, varit inne på här i riksdagen, nämligen
remissförfarandet. Både herr Hagberg och jag lia påtalat saken i remissdebatten,
och senast vid vårriksdagen hade herr Hagberg en interpellation i ärendet.
Man sade då från regeringshåll att man skulle försöka få det bättre ordnat.
Jag skall med anledning härav be att få belysa ett fall, som ånyo visar vilket
sken hela detta remissförfarande innebär såsom det nu tillämpas.

Jag har i min hand socialvårdskommitténs betänkande och utredning rörande
förslag till lag örn ålderdomshem m. m. Jag vet en stad, dit detta betänkande
kom på remiss och där fattigvårdsstyrelsen, som härvidlag är den
enda kompetenta instansen, fick till sitt förfogande tjugo dagar och ett enda
exemplar av betänkandet! Man försökte skaffa betänkandet ifrån Stockholm
och ifrån olika håll, men det visade sig omöjligt att få något. Det säger sig
självt att det är omöjligt för en kommun att under sådana förhållanden verkligen
avge ett remissutlåtande, som det är någon mening och något värde med.

Nu kan man svara: ja, det. är inte meningen att det skall vara något värde
med dessa remissutlåtanden. Men det är väl ändå rena cynismen att resonera
på det sättet. Även om det inte tas alltför stor hänsyn till vad kommunerna
tycka, bör väl ändå den fond av erfarenhet som rymmes inom det kommunala
livet tillvaratagas. Till historien hör. herr talman, att denna lag enligt vad de
sakkunniga själva beräkna faktiskt icke skall träda i kraft förrän om nio år!
Likväl få kommunerna denna ytterst knappa tid på sig för att sätta sig in i
saken och yttra sig örn den. Jag tycker man kail göra anspråk på att regeringen
skall tillse, när ett sådant lagförslag skickas ut på remiss, att tiden utmätes
så, att kommunerna lia möjlighet att verkligen avge yttranden, grundade
på insikt och kännedom om det förslag det är fråga om.

Och så till sist, herr talman, en annan sak, nämligen den situation, som har
inträffat på bostadsmarknaden sedan riksdagen i våras godkände det förslag
till en djupt ingripande nyordning på detta område, som regeringen hade framlagt.
Det var ju som de ärade kammarledamöterna erinra sig så, att vi då avskaffade
de statliga subventionerna, de tilläggslån, som utgingo med stöd från
.staten och i någon män också från kommunerna för bostadsbyggande. Vi avskaffade
denna statliga subvention, och genom att införa skärpningar för de
enskilda företagarna Indes allt större bördor eller i vart fall en större del av
ansvaret för bostadsproduktionen fullt medvetet över på kommunerna. I den

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
situationen stå vi nu, oell efter vad jag har mig bekant är det endast en del
kommuner, oell bland dessa några mindre städer på relativt billig ort, som
fortfarande komma i åtnjutande av tilläggslån. För alla de andra kommunerna
och bland dem de större städerna komma dessa tilläggslån att slopas.

Jag föreställer mig •—• och det skulle jag tro att herr Olsson i Gävle kan betyga,
eftersom han liksom jag i våras intresserade sig för denna sak — uttman
då utgick från den förutsättningen för den då godkända politiken, att
man skulle kunna räkna med en relativt fast nivå för bostadsproduktionskostnaderna.
Nu har, och jag tror jag är väl underrättad på den punkten, utvecklingen
blivit en helt annan. Byggnadskostnaderna — och då icke bara arbetslönerna
utan också materialkostnaderna — lia stigit starkt sedan i fjol. Men
tempot i prisstegringen har, såvitt jag vet — och jag tror som sagt att jag
icke behöver röra mig med alltför riskabla reservationer — skärpts sedan i
våras, då den nya lagen antogs. Samtidigt lia tilläggslånen avskaffats. Vad
blir följden? Jo, följden måste bli den, såvitt jag kan se, att de fastigheter, som
hädanefter måste nyuppföras i kommunernas regi — jag hoppas att statsrådet
Ericsson korrigerar mig örn jag gör mig skyldig till något fel — med nödvändighet
måste röra sig med ytterligare en ny hyresnivå. Det blir med andra
ord en ytterligare fördyring att bo i dessa fastigheter, och eftersom kommunerna
icke kunna våga sig på att subventionera hyresgästerna i dessa hus.
mäste följden bli den, att vi i de flesta svenska städer få en femte hyresnivå
till de fyra. som vi ha förut. Denna utveckling är, såvitt jag kan förstå, ytterst
riskabel.

Alldeles oavsett den politiska inställning vi lia, herr talman, måste det vara
ett för kommunerna betänkligt framtidsperspektiv att behöva sätta i gång och
producera bostäder i en sådan konjunktur. Jag vet också att det finns många
kommuner, som äro verkligt bekymrade inför det nuvarande läget. Jag skulle
vilja fråga statsrådet, om man icke skulle kunna tänka sig att det antingen
sker en verklig åtstramning för att hindra denna fördyring eller också att
man kunde kanske tillfälligt, under en övergående svårare period, lätta något
på villkoren för tilläggslånen, så att man genom ökning av tilläggslånen kunde
göra det möjligt för en del kommuner i ett svårt läge att producera bostäder,
som annars kanske icke kundo komma till stånd. Det kan tänkas att expertisen
och statsrådet känna andra utvägar, meli jag kan med den erfarenhet jag halgå
området icke se någon annan än deli jag bär skisserat.

Här röra vi oss på ett område, som är ytterligt vitalt, ty bostadsfrågan är
trots den oerhörda produktionen under de senaste åren ytterst brännande i flera
svenska städer. Därför vore ett ord örn hur man på auktoritativt håll ser på
läget i hög grad välgörande. Jag tror icke, herr talman, att det bara är ett
uttryck av nyfikenhet från min sida utan ett allmänt önskemål ute i landet,
att man i detta väsentliga stycke får ett klargörande besked.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Flera talare lia under dagens debatt
hemställt om upplysning beträffande de motiv, som legat bakom regeringens
beslut, då den dels vägrade exportlicenser på papper och massa
och dels vidtog den prisreduktion, som beslutats.

Jag tror det är lämpligt att först erinra örn att vid export av virke och
sågade trävaror utgår en prisutjämningsavgift, en. avgift alltså, sorn las
från exportörerna; exportörens nettoinkomst; blir alltså mindre. Nili- denna
avgift infördes togs den emellertid icke ut vid export av massa eller papper.

I stället träffades en uppgörelse med pappersbruken, vilken innebar att vederbörande
åtog sig att sälja papper på den svenska, marknaden i ungefär
den omfattning, som man hade anledning förmoda skulle motsvara förbruk -

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
ningen, till oförändrade priser. Man träffade en uppgörelse av detta slag nied
hänsyn till att de priser, som erliöllos för exporterat papper, voro relativt
höga och att företagens samlade inkomster därför borde bli tillfredsställande.

När nu denna fråga om exportlicenserna för massa och papper har aktualiserats.
hänger detta samman nied den växelkursförändring, som har beslutats.
Vi hemställde till industrien att vänta med försäljningar, alltså med
att skriva nya kontrakt, tills man kunde överblicka priserna och prisutvecklingen
med hänsyn till de förändringar, som vidtagits i fråga örn kronans utländska
värde. Att frågan icke blev aktuell örn vilket pris som skulle tas
ut för sågade varor hängde samman därmed, att när apprecieringen genomfördes
beslutades omedelbart en sänkning av utjämningsavgiften på sådant
sätt att exportören skulle få samma nettoinkomst som han hade innan apprecieringen
genomfördes. Eftersom frågan örn exportpriserna på papper och
massa icke kunde lösas på det sättet av det enkla skälet, att vi där icke
hade någon avgift, gällde det att överväga på vad sätt man skulle fastställa
dessa priser, och vi funno det då lämpligt att dra in licensgivningen under
viss tid. Detta, uppehåll i licensgivningen blev längre än vi från början räknat
med av det skälet, att vi måste bedöma icke bara priserna för export
utan också en del därmed sammanhängande frågor. Vi voro intresserade av
vilket pris som skulle komma fram på marknaden för massaved. Varför voro
vi intresserade av detta? Jo, helt enkelt därför att vi i våras höjt priset på
hemmamarknaden för virke med 25 kronor per standard. Vi gåvo då till
känna den meningen, att detta pris måste hållas; vi kunde icke tänka oss någon
ytterligare stegring av virkespriserna. Det är alldeles uppenbart, att om
priset på massaved kommer att stiga avsevärt, kommer denna prisändring
även att inverka på timmerpriserna. Det finns en viss marginal mellan ä ena
sidan det pris som gällt som normalpris på massaved och å andra sidan del
nya priset på sågat virke. Den marginalen hade beräknats till ungefär 2 krono]-
per kubikmeter. Vi voro alltså rädda för att massavedspriset skulle stiga
över den summan. Framställningar örn slopande av normalpriserna hade gjorts
från olika håll, bl. a. från skogsägare.

Från regeringens sida var man intresserad av att få till stånd en stabilisering
av priset på massaved. Det kom till stånd förhandlingar mellan å ena
sidan industrien och å andra sidan skogsägarna örn vad man skulle kunna
kalla nya överkommelsepriser. Förhandlingarna pågingo under en rätt lång
tid. Det är uppenbart att förhandlingarna också rörde det pris, som skulle
fastställas på massa och papper, och jag vill gärna erkänna, att jag var
mycket intresserad av att få det hela att gå i lås, så att man kunde få veta
vad kostnaderna för industrien ungefär kunde bli. Den massa, som tillverkas
under den kommande avverkningssäsongen, kommer ju att säljas under utskeppningssäsongen
1947—1948, och man vet icke vilket pris, som då räder
på massa och papper. Vi veta icke efterfrågans styrka. Vid förhandlingarna
framkom ett prisförslag, som innebar en höjning av massavedspriserna, som
varierade från 12 till 30 procent. Det innebar belastning för industrien i
form av ökade omkostnader med ungefär 25 ä 30 kronor per ton massa. Nålman
å ena sidan var intresserad av att få till stånd en stabilisering, hade
skogsägarna å andra sidan ett något annorlunda intresse. Jag är emellertid
för min del med tanke på konsekvenserna icke alldeles säker på att man
behöver säga, att det är ett intresse just för skogsägarna att driva upp priset
hur högt som helst. I varje fall förelåg det nog vissa möjligheter att träffa
en allmän uppgörelse, men i slutomgången nödgades man ändock konstatera,
att förutsättningarna saknades.

Vi hade alltså intresse av att hålla virkespriserna någorlunda stabila på

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
massaved, därför att det måste finnas en viss relation till sågtimmerpriserna.
Det går nämligen att koka ned sågtimmer till massa lika väl som det
går att använda grövre massaved för att få fram sågade varor.

Man frågade sig då, hur vi skulle förfara efter den appreciering, som verkställts.
Vi måste ju räkna med att priserna på massaved gingo upp. Därav
drogo vi den _ slutsatsen, att det kunde vara rimligt tillåta företagen att få
en viss täckning i utlandspriset för den merkostnad, som de tagit på sig. Vi
fattade därför icke ett beslut, som innebar att vi reducerade priserna på massa
och papper med 14 ä 15 procent, utan vi nöjde oss med en reducering med
5 procent, d. v. s. tilläto en höjning i utländsk valuta med 9 procent. Jag vill
erinra örn det förhållandet att det ursprungliga priset på papper och massa hade
fastställts med hänsyn till vad industrien själv ansåg vara en riktig politik, när
det gällde försäljning till utlandet. En höjning av detta pris efter det att
apprecieringen genomförts måste kunna motiveras med att omkostnadssidan
hade förändrats. Vi funno skäligt säga, att det hade skett en höjning av företagens
omkostnader, som ungefär motsvarade en höjning av exportpriserna
med 9 procent, d. v. s. en sänkning av priserna i kronor med 5 procent och
icke med 14 procent.

När man frågar sig örn industrien har möjligheter att bära den inkomstminskning,
som denna reduktion av exportpriserna innebär, tror jag man
måste hänvisa till vad som har skett eller sker i fråga- örn industriens förmåga
att bära kostnader. Det är ju allmänt bekant, att råvarubristen är mycket
markant inom cellulosaindustrien, som är överdimensionerad, och att kampen
örn råvarorna därför är mycket hård. Men detta får ju icke vara någon anledning
till att man betalar vilka priser som helst. Men örn det är riktigt,
som det antytts, att företagen lia gatt med på så pass stora prisförhöjningar
på massaveden, som här lia nämnts, så innebär det ju en betydligt större belastning
än vad den prisreduktion innebär som innefattas i regeringens beslut,
detta helt enkelt därför att detta beslut har reducerats till sina konsekvenser
i så måtto att massapriset skall reduceras med högst 15 kronor per ton och
priset på papper, som exporteras, med högst 25 kronor per ton. Denna reduktion
bör alitsa ställas mot den ökade omkostnad, som industrien frivilligt tar
på sig i form av ökade massapriser.

Det finns ytterligare en sak att påpeka. Det har här talats örn de anierikanska
priserna. Jag vill i det avseendet upplysa om att det vid förhandlingarna
med industrien rådde full enighet örn att de amerikanska priserna skulle
ställas utanför överläggningarna helt enkelt därför att de svenska riktpriser,
som vörö fastställda, vörö högre än de priser, som de amerikanska myndigheterna
tilläto i Amerika. Sedan dess ha de amerikanska priserna höjts i ett
par omgångar, men fortfarande ligga de under de riktpriser regeringen fastställt,
och de ligga då helt naturligt över de priser, till vilka industrien tidigare
fann intresse att sälja massa till Amerika. Läget är alltså, att den
svenska industrien kan anpassa sina försäljningar, om den vill sälja till de
riktpriser, som äro fastställda efter den amerikanska prisnivån, för den händelse
de amerikanska myndigheterna höja sina maximipriser. Tidigare ha de
amerikanska priserna legat under de svenska riktprisema, och de amerikanska
myndigheterna lia icke godkänt dessa med hänsyn till afl de varit för höga.

! ''den offentliga debatten och aven hår har det talats om att vi uppträda på
ett sätt, ^som människorna icke begripa, då vi vägra ta ut de priser vi kunna
iå på våra exportvaror, och i det sammanhanget hänvisar man till vad som
skei- i våra grannländer Norge och Finland. Jag vill då erinra örn att det är
dock skillnad på dessa tre länders exportvolymer. Det är uppenbart att vad
vi göra betyder mera för det pris, som slutligen fastställes och som man kan

Nr 32.

Måndagen ilen 14 oktober 1940 em.

Vid remius av propositionen nr 312. (Forts.)
kalla världsmarknadspriset. Exporten från Sverige av massa innevarande år
beräknas uppgå till 1 700 000 ton och från Finland till 475 000 ton, medan
norrmännen beräknas kunna exportera bara 60 000 toli.

När det sägs att norrmännen ta ut högre priser än svenskarna är det riktigt,
un n jag vill då erinra örn att det icke varit fråga örn något diktat av regeringen
utan att det före appreeieringen varit fria priser, som fastställts av industrien
själv. Vid överläggningarna örn appreeieringen har på något sätt detta
faktum kommit bort. När vi så hade att ta hänsyn till den allmänna reaktion,
som man kunde förvänta i utlandet, när vi genomförde förändringen av växelkursen,
vars principiella innebörd finansministern redog-jort för och sorn. jagil
ä rf ör icke nu skall gå in på, måste jag säga, att vi hyste den meningen, att
industrien nu får anpassa sina kostnader efter dessa nya riktpriser och att det
icke går an att spekulera i en framtida prisstegring av sådan storleksordning,
att man nu kan ta vilka omkostnadsökningar som helst. Ty dtet måste som
konsekvens få att vi tämligen omgående måste höja virkespriserna ytterligare
och därmed fördyra kostnaderna för all byggenskap, bland annat för bostadsbyggandet.
Det finns ju intet allmänt intresse för en sådan utveckling.

Jag tror att det vidare ligger till på det sättet, att de exportpriser, som nu äro
fastställda och som gälla tills vidare, i och för sig av många företag lia ansetts
skäliga, men det är uppenbart att eftersom olika företag arbeta med olika effektivitet
och alltså lia mycket olika kostnader för framställningen av ett to»
massa eller papper kunna vissa företag få svårigheter. Det är emellertid också
alldeles uppenbart, att när industrien bär funnit de priser, som tagits ut tidigare,
vara tillfredsställande med tanke på industriens intresse av att bland
annat på längre sikt bevara vår utländska marknad, kan man väl icke misstänka,
att industrien hållit sina priser så låga, att icke verksamheten skulle
bli lönande.

Bränslekommissionen har också för sin del hävdat, att det är nödvändigt för
oss att hålla samman de här sakerna för den händelse vi vilja klara vår försörjning
med virke till oförändrade priser. Denna myndighet utgår från såsom
alldeles givet, att om det blir en väsentlig höjning av utla.ndspriserna, kommer
man helt naturligt att taga ut dessa internationella priser. Men vi vilja icke
gå i täten och driva upp de utländska priserna. Därför kommer det. örn prisutvecklingen
blir denna, att tagas ut en prisutjämningsavgift även på massa
och papper.

Det var beklagligt, att vi behövde ha detta relativt långa stopp, när det
gällde licensgivningen. Jag är den förste att erkänna detta. Det blev längre än
vi väntat. Men våra förhandlingar med industrien och skogsägarna voro av
den art, att man sökte i det längsta få en uppgörelse till stånd med tanke på
gemensamma intressen ur prisstabiliseringssynpunkt. När det nu icke gick
att få till stånd en uppgörelse, återstod intet annat än att fatta beslut.

Nu bär det här frågats, vilken konstitutionell rättighet regeringen utnyttjat
vid detta förfarande. Det är icke anledning att gå in på detta, då det kommer
att granskas i vanlig ordning. Jag vill bara erinra om att det förekommit under
hela kriget, då det gällt att trygga försörjningen, att man har använt metoden
att vägra exportlicenser eller att vägra tillstånd att föra in varor. Man
har helt enkelt fäst vissa villkor vid dessa allmänna beslut. Jag vet, att det
tvistas mellan de lärda örn det rätta i detta förfarande. Det får granskas i vanlig
ordning av riksdagens konstitutionsutskott, huruvida detta förfarande är
riktigt eller ej. 1

Herr Ohlin har frågat mig, örn man kunde få några klara besked örn de riktlinjer,
som komma att tillämpas under den närmaste tiden, då det gäller investeringskontrollen.
Han antydde, att det ofta förekommit skiftningar i till -

Måndagen den 14 oktober 1946 eili.

Nr 32.

... „ Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

lämpmngen, då det gällt handläggningen av dessa regleringsfrågor, samt att
det vore av stort intresse ur riksdagens synpunkt att få en aktuell redogörelse.
Han beklagade sig över all den byråkrati, som följde nied denna reglering, och
ville helst se ett friare system. Jag kan trösta herr Ohlin med att jag vill också
lia ett friare system, om det vore möjligt. Den naturliga och logiska konsekvensen
av herr Ohlins resonemang borde ha varit, att denna reglering borde
upphävas. Herr Ohlin aktade sig tor att säga. detta. Jag bemärkte mycket
noga ordvalet. Han talar örn den tid när vi få friare former, men kritiken gullit
på att vi nu lia en byråkrati, som visat sig oförmögen att klara dessa saker.
Det vöre naturligtvis enkelt att tillämpa denna lagstiftning på sådant sätt.
att vi skulle undvika åtskilliga besvärligheter, nämligen så att vi icke skult''
bevilja tillstånd till flera arbeten än vi vore absolut övertygade örn att det
skulle finnas material och arbetskraft att utföra. Då är regleringen mycket
enkel att handhava, ilen då löpa. vi risken att vi ej utnyttja våra. materialresurser
totalt eller att vi få människor, som gå arbetslösa och som icke gå. över
till andra arbetsområden. Jag har därför tillåtit mig att säga, att man borde
sikta till att regleringar av byggnadsverksamheten skulle avse att uppnå största
möjliga byggnadsvolym inom ramen för våra resurser, när det gäller material,
utan att nämnvärt öka byggnadsarbetarkårens storlek. Jag håller fortfarande
lori'', att denna målsättning är riktig. Vi sträva alltså efter att bygga det
mesta möjliga utan att få en ökning av byggnadsarbetarkåren. Ty få vi denna
ansvällning av byggnadsarbetarnas antal, måste det innebära''en övergång
från andra verksamhetsområden, därför att i stort sett alla ha arbete just ilin
Jag tycker, att det är ganska egendomligt av hen- Ohlin att som en konsekvens
av denna reglering hänvisa till att arbetarna gå från bruken, där det
tillverkas amieringsjärn och rör. Jag har hört detta påstående förut. Jag heicke
den uppfattningen, att vi kunna förhindra människorna att gå ifrån sina
arbetsplatser. Menar herr Ohlin, att vi varit alldeles för generösa med tillstånd,
så kan jag förstå honom. Men ofta nog hör man den rakt motsatta visan. Jagar
icke i .stand att säga. att vi kunna, tillmötesgå alla önskemål örn byggnader
och anläggningar av olika slag, sorn det göres framställningar om. Det är helt
enkelt omöjligt, därför att investeringsintresset är så stort och våra resurser
så begränsade. Jag vill fråga herr Ohlin, om han tror, att nied den osäkerhet.
sorn med naturnödvändighet måste råda, när det gäller material försörjningen
viU kär hänvisa till ovissheten i fråga örn importen och till
de förändringar som kunna ske i fråga örn de svenska järnverkens förmåga
att leverera — det kan vara möjligt att under dessa förutsättningar
tillämpa denna lagstiftning efter vissa fastlagda regler för t. ex. ett år
framåt. Ari kunna icke göra det under andra förutsättningar än genom att
skära ned byggnadsverksamheten så drastiskt, att man absolut är på den säkra
sidan. Jag lian icke ansett detta riktigt, utan hellre funnit mig i obehaget att
göra en del fel. Meli vi lia dock lyckats taga till vara alla de möjligheter,
som våra resurser givit oss. I det avseendet kan jag icke finna, annat än ari:
vi, när det gäller bostäderna — för ari taga ett aktuellt område — lyckats
pressa upp produktionen till rätt tillfredsställande nivå. Antalet färdigställda
bostadslägenheter kommer nu i år att. bli större än som någonsin tidigare förekommit
i landets historia. Jag erkänner, ari det ändå är otillfredsställande med
vår bostadsförsörjning; vi behöva bygga, ännu mera. Men det är ändå en tröst,
att, vi fått fram så pass mycket och dessutom genomfört så stora arbeten på
andra områden sorn faktisk! skett.

Det är icke något vidare fruktbärande debatter som man gång på gång nödgas
föra., där man hara talar örn att det. är en fruktansvärd byråkrati och ali
myndigheterna göra massör av fel. Alen man kan aldrig lii något besked örn

Ni- 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Vid remis* av propositionen nr 312. (Forts.)
hur man skall förenkla apparaten, när det gäller att handlägga ärendena och
nå bättre resultat. Med andra ord, det kominer inga positiva uppslag. Vi ha
med intresse väntat att få höra vad man vill föreslå som allmän rekommendation
för att undvika denna byråkrati sorn man kallar det. Det är enligt mitt
sätt att se helt enkelt så, att. vi'' få dragas med bristhushållningen någon tid ytterligare
framöver. Jag kan icke fixera någon tidpunkt, när vi kunna nedlägga
byggnadsregleringen. Men jag kan säga till herr Ohlin, att jag har precis som
lian den uppfattningen, att den icke skall vara kvar den dag då vi få tillräcklig
tillgång på material oell arbetskraft. Det är ingen som sagt, att hail tycker, att
den nuvarande ordningen är bra och att hail vill bevara den. I varje fall Ilar
det icke kommit över mina läppar. Det enda jag sagt är, att den säsongutjämning,
som vi lyckats uppnå nied hjälp av denna lagstiftning, vilja vi bevara
framöver; den vilja vi icke släppa. Jag anser, att det är en av de positiva verkningarna
av denna lagstiftning, att våra byggnadsarbetare utföra mera arbete
än någonsin tidigare. Det är en årlig besparing av 20 000—25 000 årsarbetare.
Det är en så viktig sak. att vi borde vara överens om att icke gå tillbaka till
den gamla ordningen.

När det gäller att taga ställning till valet mellan att hava kvar denna lagstiftning
eller ej, tycker jag att det är egendomligt av herr Ohlin att yttra sig
på detta sätt. Han har ju fått besked tidigare, att denna lagstiftning skall avskaffas
så snart förutsättningar finnas för att så kan ske. Ingen skulle vara
gladare än jag över avskaffandet av denna lagstiftning. Det är rätt påfrestande
att bara ha till uppgift att säga nej och nej nästan i oändlighet. Det förvånar
mig, att herr Ohlin tror att vi ha intresse ett fortsätta med regleringen under
dessa förhållanden. Men jag erkänner, att det är lättare att kritisera än att
komma fram med förslag, hur vi skola förfara. Då kail man säga på oppositionshåll:
vi kritisera och regeringen skall avgöra. Det kan man säga, men det
är föga värt. Jag vore tacksam, om herr Ohlin till omväxling med kritiken
talade om. hur han skulle handlägga dessa ärenden, örn han fick sköta desamma.

Herr Lund liers: Herr talman! Jag begärde ordet när herr Ohlin på förmiddagen
hade sin utläggning speciellt om socialdemokratien. Sedan dess lia
tidningarna förtäljt, att oppositionen Ilar fått råg i ryggen, och man säger
speciellt i oppositionsbladen, att valresultatet av september givit oppositionen
denna råg i ryggen. Efter vad jag kunde förstå var det närmast herr Ohlin
som fått del av denna råg. Jag måste uttala min tillfredsställelse över att
blandsäden i folkpartiet nu verkligen förbytts mot en rågsats, därför att rågen
brukar ju i regel giva stadga åt den som äter. Jag- skulle nästan vilja säga,
att jag hoppas, att folkhushållningsministern icke är alltför snål vid tilldelningen
av råg åt herr Ohlin utan att han även låter folkpartiet få del av densamma.
.

Jag gör denna kommentar därför att herr Ohlin började sitt anförande, med
att säga, att socialiseringsmotståndarna vunnit 1,5 procent av arbetarpartierna
sedan 1944. Med ledning av detta, menade herr Ohlin, måste slutsatsen bli.
att den socialdemokratiska majoriteten skulle försvinna 1948. Han menade
även, att tongångarna nu äro givna.

Herr Ohlin är ju professor —• för all del i ett ämne, där i varje fall herr
Ohlin icke gjort några ansträngningar för att vi skola få alltför stor vetenskaplig
aktning för detsamma. Men trots detta mäste jag ända förundra mig
över hans lättsinniga handhavande av bade statistik och slutsatser. Jag skulle
vilja göra ett par påpekanden, nämligen att när herr Ohlin gör dessa statistiska
jämförelser tar han två år bredvid varandra. Men jag skulle vilja giva
det rådet till herr Ohlin, att han jämför de två valår, som gått så att säga i

Måndagen den 14 oktober 1046 em.

Nr 02.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
socialiseringsskräckens tecken, nämligen 1928 och 1946. Jag vill då påpeka,
att 1928 sjönk Arbetarpartiet-Socialdemokraternas del av valmanskåren från
39 procent, som den var 1926, till 37 procent 1928. Vi gjorde alltså en förlust
på 2 procent. Det är givet, att om herr Ohlins slutsats varit riktig, skulle vi
sedan dess ha fatt vidkännas en ständig tillbakagång för socialdemokratien.
Vid den tidpunkten hade det nuvarande borgerliga blocket, alltså folkpartiet,
bondeförbundet och högern, en procentsiffra i den svenska riksdagen av 56,5.
Vad har sedan inträffat? Jo, 1946 får socialdemokratien 44,7—44,8 procent
av valmanskårens röster, d. v. s. vi lia ökat i runt tal med 7—8 procent. Men
vad har den borgerliga gruppen samtidigt presterat? Jo, den har gått ner från
56,5 procent till ungefär 43,7—43,8 procent.

Jag måste säga mig att om herr Ohlin glädes åt denna utveckling, då äro
glädjekällorna få, och det är tråkigt att taga honom ur illusionerna.

Jag vill även säga, att det ändå är på det sättet, att krigstiden har medfört
en känslostämning inom det svenska folket. Jag vill erinra örn, att herr
Ohlins storstädning kanske hade bort företagas inom hans eget parti, därför
att innan man tar en skurtrasa för att göra rent hos andra partier borde
man i alla fall göra .litet grand rent i det egna partiet. Hade herr Ohlin gjort
det 1940, kanske läget för hans parti varit annorlunda.

Med _ledning av valutslaget frågar då herr Ohlin: kommer regeringen att
söka sitt stöd hos kommunisterna? Han vill göra detta till en huvudpunkt.
Jag vill säga, att gränsdragningen mellan socialdemokratien och kommunisterna
är klar och den har understrukits av statsministern i dag. Herr Ohlin
kan med tillförsikt taga dessa ord och uttalanden ad notam.

Jag vill då göra en motfråga, nämligen: var står folkpartiet självt i dag?
Under valrörelsen och, jag vågar väl även säga, under det tal som herr Ohlin
presterade i dag, har herr Ohlin på skutan Folkpartiet ibland gått ända till
vänster örn kommunisterna och ibland gått till höger örn högerpartiet; dessemellan
roar han sig med att hoppa från den ena tuvan till den andra. Det är
svårt att få fram någon linje i herr Ohlins politiska kurs, i varje fall svårare
än då det gäller något annat politiskt parti i detta land.

Den förskjutning och psykologiska förändring, som herr Ohlin talar om,
har dock skett inom den borgerliga gruppen själv. Huruvida man skall beklaga
det eller säga något annat, örn exempelvis herr Ohlin utbyter några högermän,
vill jag icke yttra mig örn. Men en sak är ändå säker, att örn högermännen
veta vi i alla fall var vi ha dem. Tyvärr får jag säga, att herr
Ohlins kurs är svårbegriplig och ej lätt att följa i övrigt.

Herr Ohlin har talat mycket örn opinonsbildning och dylikt. Han har ju bakom
sig en mycket stark press. Själv tillhör jag ett län, där exempelvis 50 procent av
valmanskåren för att överhuvud taget kunna göra sig gällande i pressen äro
hänvisade till att låta detta ske i form av betalda annonser. Det har herr
Ohlins egen tidning visat. Tryckfriheten har minsann förändrats ganska kraftigt,
sedan herr Ohlins hand kommit in i folkpartipressen.

Sedan tror jag, att man skall vara på det klara med en annan sak, nämligen
att valet denna gång gått efter samma gamla paroll som förut, nämligen
socialisering eller fritt näringsliv. Så länge socialdemokratien satt i minoritetsställning,
kunde de borgerliga partierna med en viss rätt fråga: Vad
vill socialdemokratien och vad strävar den efter, när den kommer i majoritet?
Nu har socialdemokratien suttit i majoritetsställning, och vi ha rätt att
i nuvarande situation fordra —■ åtminstone borde vi kunna kräva det av en
professor — att man skall döma efter handlingarna och icke efter något annat.
År 1936 förklarades det i det borgerliga valmanifestet, att 4 mandat
till de då 104 socialdemokratiska mandaten skulle äventyra svenskt samhälls Andra

kammarens protokoll 10JiG. Nr 38. 6

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Viel remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
liv överhuvud taget. Sedan dess ha vi icke fått bara dessa 4 mandat utan en
hel del därutöver. Örn profetiorna hade besannats, borde val samhället av i
dag visa upp något av den där förskräckliga målarfärgen — vi skulle väl
kunna säga hötorgskonsten — som de borgerliga partierna presterat när det
gäller socialdemokratien. Men jag måste säga, att viljan och förtroendet i
fråga örn att investera Ira varit ganska kraftiga. Jag har här framför mig ett
uttalande av en bankdirektör, där han säger, att svensk industri aldrig haft
en starkare ekonomisk ställning än just nu.

Herr Ljungqvist frågade regeringen — jag tror att det var den han vände sig
till -—• om den ville skapa största möjliga lugn och arbetsglädje inom industrien.
Ja, jag tror att det är anledning att just begrunda den saken litet mera
och fråga sig, om denna splittrande diskussion i ekonomiska ting kan vara
till gagn för svensk industri, örn man verkligen vill komma till rätta med
problemen. .

Jag vill understryka, att socialdemokratiens strävanden ha varit, såsom det
här förut sagts, att för det svenska folket skapa trygghet mot nöd. I denna
strävan ha vi drivit de borgerliga partierna bort från deras uppfattning och
tal om understödstagarandan. Åsikterna örn den ekonomiska politiken av
1932—1933, vilken alla nationalekonomer av borgerlig färg fördömde — kanske
orden från herr Ohlins sida den gången voro något svävande; han hade icke
blivit så övertygad då som han är nu, man förändras ju med åren — ha förändrats,
och skallet bär tystnat. I fråga om socialiseringen ha vi icke kommit
dithän, men i fråga örn den har herr Ohlin ändå — jag vill inom parentes tilllägga:
kanske ur folkpsykologisk synpunkt — kommit fram till något som
han kallar socialliberalism. Och jag gör mig den frågan: hur länge dröjer
det, innan representanter för folkpartiet komma att resa ut till det svenska
folket och förklara, att det ändå var folkpartiet som ytterst ansåg att man
skulle socialisera samhället.

Jag hörde med en viss skräck på statsrådet Myrdal. Han sade nämligen, örn
jag icke hörde fel, att han skulle utnyttja herr Ohlins folkpsykologiska undervisningsegenskaper.
Jag måste säga, att jag på det bestämdaste vill avråda
därifrån. Men även örn teoretiska undervisningsmetoder äro svåra att rucka
på, skulle jag vilja säga till både herr Myrdal och herr Ohlin, att det icke
skulle skada, örn vi skickade herr Ohlin till en tids praktiskt studium bakom
en plog eller till en arbetsplats inom industrien. Het skulle vara hälsosamt
både för honom, andra kammaren och politiken överhuvud taget.

Sedan har det här talats en hel del örn byråkratiseringen, och herr Skoglund
— och även herr Ohlin — förklarade, att vi borde börja med avb.yråkratisering
i det halvkapitalistiska samhället. Man begagnar detta talesätt
för att därmed rikta sig gentemot socialdemokratien. Men det är väl ändå
på det sättet, att den statliga byråkratien av de borgerliga byggdes upp för
ett visst syfte, nämligen för att statlig företagsamhet icke skulle kunna bli
så effektiv, att den skulle kunna påverka den allmänna arbets- och lönemarknaden.
När det gällde lönesättningen sade man år 1909 mycket kraftigt ifrån
— herr Ohlin kan konstatera detta i 1909 års riksdagsprotokoll — att staten
icke skulle betala sina tjänstemän och anställda på ett sådant sätt, att lönesättningen
för dem kunde påverka lönesättningen inom den fria företagsamheten. Jag
vill helt och hållet instämma i att byråkratism är ett ont, som vi alla böra bekämpa.
dag har själv från denna talarstol brukat mycket kraftiga ord dels
mot pappersmeriter och dels mot byrakratism. Men jag tror, att man gjort en
del tjänstemän orätt. Vi skola komma ihåg, att vi både inom kommunal och
statlig verksamhet ha en hel del tjänstemän, som äro mycket duktiga. Den
statsanställde får emellertid arbeta under offentlig insyn, under det att den

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
i enskild tjänst arbetande aldrig behöver vara underkastad denna offentliga
insyn och denna kritik, som dock utövas så fort det finns möjlighet därtill.
Men örn vi nu äro eniga om att den statliga byråkratismen skall bekämpas,
vill jag fråga herr Ohlin och de andra: är man villig att medverka till ökad
företagsamhetsfrihet inom statliga företag? Vill man göra en justering av principerna
för lönesättningen inom statlig verksamhet? Vill man från borgerligt
håll medverka till avbyråkratiscring och därmed även, enligt min uppfattning,
till en effektivisering av statlig och kommunal verksamhet?

Jag vill också, eftersom jag har ordet, säga ett par ord om en annan sak
som här diskuterats. Då det gäller statliga ingrepp överhuvud taget har man
oerhört lätt att klandra, och man har även brukat hårda ord när det gällt
utrikeshandeln och dylikt. Jag roar mig med att läsa en del gamla riksdagsprotokoll,
och jag hittade ett uttalande från början av seklet, där en företagare
framhöll, att lian verkligen tyckte att man skulle sluta med detta klankande
pa den statliga företagsamheten. Han sade bland annat: »Statsmyndigheterna
och näringsidkarne leka i stället för närvarande kurra gömma med
hvarandra i dessa vigtiga angelägenheter. Näringsidkarne se i embets- och
tjenstemännen sfinxer, för hvilka de ha all aktning och vördnad, men af
hvilka de endast kunna påräkna ringa stöd; och för myndigheterna betyder
oftast den^ formella behandlingen mer än initiativet.

Detta gar emellertid icke an i det ekonomiska krig, som försiggår och i ännu
högre, grad än hittills kommer att försiggå nationerna emellan. Der duger
det ej, att en nation i kampen uppträder med splittrade krafter. Den måste
samla och koncentrera all sin -styrka, ty lika som i ett vanligt krig, beror
resultatet., i första hand på förberedelsen och den öfverlägsna, kraftiga ledningen
från fältherren och från generalstaben i vida högre grad än på den enskilde
soldatens tapperhet. Jag önskar ådagalägga, att vårt näringslif behöfver
en sådan ledning af myndigheterna, ty utan den ledningen, utan initiativ och
utan den sammanhållande kraft, som från myndigheterna måste utgå med afseende
å näringslifvets deltagande i den ekonomiska striden nationerna
emellan, kan Sverige icke upptaga en kamp på näringslifvets område, . ..»
Jag kanske bör tillägga, för att ingen skall komma och säga, att detta är ett
citat ur arbetarrörelsens efterkrigsprogram, att det var kapten Wallenberg,
ledamot av denna kammare, som yttrade detta. Dessutom skulle jag bara vilja
understryka, att vi måste försöka se bort ifrån detta politiska spel i alla
frågor och försöka inse, att örn Sverige skall kunna hävda sig ekonomiskt inom
landet såväl som då det gäller utrikeshandeln, måste vi ifrån statens sida ha
möjligheter att reglera, på ett annat sätt än nu. Från socialdemokratiskt håll
ha vi också understrukit, att den ökade produktiviteten anse vi vara en grund
för att var levnadsstandard skall kunna höjas och vår trygghetspolitik lyckas.
Det är nonsens att tro, att vi skulle vilja riva grunderna för densamma.

Men det är även en annan sak som jag fick en påminnelse om när jag i juli
månad gjorde en resa i Norge. Det är nämligen frågan örn nordiskt samarbete
Jag reste några hundra mil i. Norge och försökte komma underfund med hur
norska folket kände för Sverige och hur man reagerade i olika frågor. Ja.g
gick icke till de där människorna, som kanske voro här i Sverige under kriget
och reste hem med vissa förhandsuppfattningar örn hur man skulle bedöma
Sverige, utan jag var hos det norska folket i dess dagliga liv, och jag mäste
erkänna, att den entusiasm man mötte och det mottagande man fick av det
norska, folket var helt enkelt överväldigande. Men jag mäste samtidigt säga, att
vissa tidningar pa båda sidor Kölen och siven vissa enskilda personer som varit i
Norge — tyvärr liven en del riksdagsmän — lia gjort allt för att i norska ögon
försöka svärta ner Sverige i olika avseenden. Det är givet, att vilja vi granska

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
varandra inpå bara kroppen, visst skola vi da kulina ta ut enskilda personer
och enskilda åtgöranden i de båda länderna och sätta upp^ dem i dagsljus^ för
att få nöjet att kritisera. Men hör nu. Det mäste väl ända vara så, att såväl
Sverige som Norge och de andra nordiska länderna ha.intresse av att vi bygga
flera broar över gränserna och riva murar, som skilja oss åt. Det borde för
dem som ändock anse sig företräda opinionen, vara angeläget att noga söka
handla så, att man icke bygger högre och flera murar i nuvarande situation.
Det är angeläget, även för de bredare folklagren både i Norge och hveinge,
att detta bättre kommer till uttryck. Jag vågar säga, att de varma känslorna
för varandra i Norden äro mycket varmare än vad den andra gruppen söker

göra gällande. ..

Jag skall till sist säga ett par ord örn en annan sak, nämligen Dagan örn
landsbygd och stad. Det har i valrörelsen och även i debatterna här i riksdagen
talats om diken mellan stad och landsbygd. Jag vill i det sammanhanget säga,
att inom jordbruket finns det något, som man kallar för täckdikning. Denna
täckdikning ger möjlighet till en bättre och rationellare skötsel av jordbruket.
Även inom det politiska livet behövs en täckdikning mellan stad och landsbygd.
Det kan vara på tiden, att vi lära oss förstå, att den väg, som mali går,
då det försöks att gräva öppna och djupa diken mellan stad och landsbygd,
borde tillhöra ett förgånget skede. Den kan endast skada båda parterna pa
sidorna örn dessa diken. Därför behövs det en god täckdikning i detta avseende,
och denna täckdikning borde kunna lämna plats för att renhållningen skötes
på ett naturligt sätt genom täckdiken, men vägarna över dem skola göras
mera öppna och kommunikationerna mellan stad och landsbygd skola göras
mera sunda och fruktbringande. ,,

För att sluta dessa kommentarer till diskussionen skulle jag vilja saga att
även örn vi i olika frågor ha skiftande uppfattningar, så måste det ändå i
frågor där samarbete är nödvändigt vara angeläget, att vi bedöma dessa frågor
efter sundare grunder än nu. Jag har med dessa kommentarer velat peka pa
en del händelser här i riksdagen och annorstädes, och syftet med detta har
varit att klargöra åtminstone min uppfattning, nämligen att vi för att^Svenge
skall kunna klara sig verkligen behöva göra kraftansträngningar såväl pa
det ekonomiska och sociala som det kulturella området för att hålla vägarna
mellan folkgrupper inom vårt land och till yttervärlden öppna och fria för ett
gott samarbete.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Herr Skoglund i Doverstorp har tidigare i dag begärt, att jag under
denna debatt skulle lämna vissa informationer rörande vårt försörjmngsläge
i fråga örn livsmedel. . ...

Det får icke uppfattas såsom någon ovillighet från mm sida, örn jag säger,
att denna begäran faller sig något olägligt. Det är nämligen på det sättet att
vi på grund av skördeförseningen eller rättare sagt den försenade bärgningen
ännu icke fått den mera fullständiga översikt över vår situation, som man
helst ville ha, när man går att inför en församling sådan som denna ge en mera
avvägd bedömning av livsmedelsförsörjningen för närvarande. Men jag skall
ändå eftersträva att så gott det går ge en översikt över försörjnmgsläget i fråga
örn livsmedlen, sådant det ter sig emot den bakgrund, som dels det allmänna
importläget dels den nu i det väsentliga inbärgade skörden utgör. .

När vi för ett år sedan så här dags sökte bilda oss en uppfattning örn den

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
närmaste framtiden beträffande livsmedelsransoneringarna voro vi nog alla
en smula optimistiska. Vi räknade med såsom möjligt, att ransoneringarna av
livsmedel skulle kunna avskaffas inom en förhållandevis kort tid. Det var icke
bara vi i vårt land, som hyste en sådan optimism, utan, såvitt jag kunnat förstå,
bedömde man läget även i åtskilliga andra länder förhållandevis hoppfullt.
Senare under hösten och framemot nyåret inträffade emellertid händelser, som
gjorde, att förhoppningarna kommo att dämpas, och när vi sedan nådde fram
till februari och mars, befanns det, att man i hela världen stod inför en mycket
svårartad kris, alldeles speciellt i fråga örn brödsäd och annan spannmål och
en krisartad åtstramning även beträffande andra grundläggande livsmedel.
Denna internationella försörjningskris medförde för oss ganska påtagliga verkningar.
Vi nödgades i flera etapper skära ner våra brödsädsransoner och
göra ganska hårda ingrepp i fråga om tilldelningen av fodersäd för animalieproduktionen.
. Jag säger detta, därför att verkningarna av denna internationella
försörjningskris göra sig gällande i vår situation i dag. Den medförde
nämligen, att vi icke kunde under det förgångna spannmålsårets senare del till
vårt land hemföra de partier brödsäd, som vi annars haft utsikt att få hem, och
detta gjorde, att vi vid ingången av september månad i år, alltså vid det nya
spannmålsårets början, voro tämligen renskrapade. Det har aldrig i modern tid
hänt, att den svenska brödsädsförsörjningen byggt på en så oerhört smal bas som
fallet var under augustiveckorna 1946. Hade den svenska skörden blivit endast
en eller en och en halv vecka försenad, skulle flera av landets storkvarnar fått
lov att slå igen. Så i botten av spannmålstillgångarna voro vi.

Även beträffande animalieförsörjningen ha vi kännbara återverkningar av
denna kris, återverkningar som naturligtvis komma att sträcka sig ännu en
tid framåt.

_ Då vi gå att bedöma försörjningsläget i nuet och för det närmaste året, lia
vi i första hand att ta hänsyn till den skörd, som denna sommar har givit oss.
Den skörden var, som vi alla veta, mycket lovande, men så kom den svåra
regnperiod, som vi alla ha i friskt minne och som på ett ganska kännbart sätt
inverkat i varje fall på vissa av årets grödor. Om jag först här nämner skörden
av höstråg och höstvete, så tror jag, att jag om den kan säga, att den till
mycket stor del, kanske till 80 /, lyckligtvis var inbärgad då regnperioden
bröt in, och det som var inbärgat var, som väl var, inbärgat betydligt bättre
än en mycket stor del av den brödsäd, som bärgades förra året. Men hur stora
skador, som uppstått på de låt oss säga 20 % som kom att stå ute i regnet,
vågar jag icke säga, och det kan i dag ingen med bestämdhet säga. Vad vårvetet
beträffar är situationen en annan än i fråga örn höstsäden. Av vårvetet
stod den ojämförligt största delen ute, då regnet kom. Man uppskattar hittills
att ungefär en tredjedel var inbärgad. Hur stora skadorna äro på den del av
vårveteskörden, som sedan kunnat tagas in, kan ännu ingen ge något mera
preciserat omdöme örn.

Sammanfattningsvis skulle man nog kunna silga — jag tror, att jag kan
säga det utan risk för att verkligheten skall vederlägga mig -—• att den skörd
av brödsäd, som vi lyckats bärga in och som vi hoppas att få inlevererad under
årets lopp, är så stor, att vi kunna med nuvarande ransoner och med bibehållande
av nuvarande förmalningsplan hålla försörjningen uppe till nästa år;
och det kan hända, att vi nästa år i september skola kunna visa på ett i någon
mån ökat övergångslager. Men denna lilla ökning — det måste jag bekänna
-—• är så pass liten, att den helt rymmes inom felmarginalen.

Vad fodersäden och alldeles speciellt havreskörden och blandsädsskörden
beträffar så kan örn den sägas, att skörden i och för sig var ganska stor. Men
där har regnet anställt utan all fråga större1 skador än på brödsädsskörden.

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Hur stora dessa skador äro skall jag icke hasardera någon mera exakt uppgift
om, ty det vore hasard att försöka siffermässigt ange hur stora skadorna
äro. Jag kanske ändå med ali reservation får nämna ett par siffror, som enligt
vad sakkunniga tro sig kunna försäkra ligga ungefär inom sannolikhetens
gränser. Örn man säger, att de totala skadorna på fodersädsskörden hålla sig
omkring 20 eller högst 30 %, skulle det ungefär svara emot vad man för dagen
tror sig veta om fodersädsskördens tillstånd. Emellertid får man här uppskjuta
sitt omdöme, tills en mera noggrann genomgång nu efter skördens intagning
kunnat verkställas.

Jag tror, att det är herr Skoglund i Doverstorp väl bekant, att försörjningsmyndigheterna
under det gångna året och i början av det nu gångna försörjningsåret
icke bara närde förhoppning örn att bli kvitt brödsädsransoneringen
och vissa andra ransoneringar utan även hyste förhoppning örn att fodersädsregleringen
skulle sjunga på sista versen. Den är mycket betungande. Den är
betungande för jordbrukarna, och den åstadkommer en oerhörd belastning för
krisförvaltningen. Det vore en välsignelse, om man kunde komma ifrån den,
och vi inriktade oss på att möta det nya försörjningsåret utan fodersädsuttag
och allt sådant. Våra förhoppningar slogos i spillror under den internationella
försörjningskrisen. Det blev icke möjligt för oss att till vart land hemföra sa
stora kvantiteter majs och fodersäd, som vi hade hoppats och önskat, och den
majs vi i alla fall efter en viss tid fingo hem var belagd med villkoret, att
den icke fick användas för utfodring.

I den situation, vari vi nu befinna oss, med en rätt kännbart skadad inhemsk
fodersädsskörd och med alltjämt, som jag strax skall närmare yttra
mig om, Hacket åstramade och begränsade importmöjligheter, finns det ingen
möjlighet att undgå en ny fodersädsreglering. Vad det kvantitetsmässigt kommer
att röra sig örn kan icke i dag sägas. På lördag morgon möter livsmedelskommissionen
representanter för landets olika kristidsstyrelser och spannmålsombuden
i stora delar av landet för att med dem överlägga örn situationen,
sådan den gestalter sig i olika områden i landet; och sedan en ordentlig
genomgång av detta företagits, kommer livsmedelskommissionen att för vederbörande
departementschef framlägga det förslag till fodersädsreglering för
nyåret, som förhållandena dess värre göra nödvändig. Jag tror dock, att man
redan nu kan säga, att nian under det nya året icke kan räkna_med mera generösa
tilldelningsnormer än de som tillämpats under det gångna.. En ljuspunkt
är emellertid, att vi genom vår importpolitik ha lyckats föra in^ ganska
avsevärda kvantiteter kli. Vi lia alltjämt stora köp liggande klara, så att vi
kunna räkna med möjlighet att under detta försörjningsår ställa till jordbrukarnas
förfogande en kvantitet kli på ungefär 140 000, kanske 150 000 ton.

Potatisskörden uppskattades den 31 augusti till 1,930,000 ton — för att
nämna den exakta siffran. Den ligger rätt mycket över siffran för genomsnittsskördarna
av potatis i vårt land. Men efter den 31 augusti har ju även
potatisen lidit av de långvariga och svåra regnen. De rapporter, som hittills
ha ingått från de verkligt betydande produktionsområdena, ha emellertid
glädjande nog varit relativt tillfredsställande i fråga om^uppgiftenm både
örn potatisens kvalitet och om skördens kvantitet. Men fran manga hall ha
också ganska nedslående rapporter gått in, mälande örn rätt betydande skador,
röta, bladmögel etc. Vi kunna därför knappast räkna med att augustiuppskattningarnas
mycket gynnsamma siffra skall visa sig hålla i verkligheten.
I varje fall ha vi än så länge anledning att förmoda, att. den potatisskörd
vi kunna tillgodoräkna oss skall vara av tillräcklig kvantitet.

Just nu plockas sockerbetorna upp ur skånska och andra betjordar. Hur
stor sockerskörden kommer att bli med hänsyn till kvantitet och sockerhalt

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
kari man för dagen icke säga. Jag kan i det hänseendet endast hänvisa till
det omdöme, som sockerbolagets ledning för närvarande kommit till, nämligen
att vi borde få en sockerskörd som i fråga om kvantitet och sockerhalt
tryggar en försörjning av ungefär samma storleksordning som det gångna
årets.

Jag går så över till att säga ett par ord örn matfettssituationen. Där är
läget på visst sätt gynnsamt och på visst sätt relativt ogynnsamt eller i varje fall
ovisst. Den rikliga höskörden är ju en betydelsefull tillgång för vår mjölkproduktion
och därmed också för vår smörtillverkning. Länge fruktade vi, att o-ljekakstillförseln
skulle bli mycket liten under detta år. Men under sommaren ljusnade
läget i fråga örn kraftfodertillgången, och jag tror, att vi nu kunna säga,
att förutsättningarna för en god mjölkproduktion, och därmed också en god
smörproduktion, äro säkerställda. Vi räkna i dag med att smörproduktionen bör
komma att ligga i överkant i förhållande till fjolårets smörproduktion. Men det
är ju så, att den svenska matfettsförsörjningen icke bara beror på tillgången på
smör. Örn så vore förhållandet, skulle vår matfettstillgång bli mycket knapp i
hushållen och inom de företag, som yrkesmässigt använda matfett. Vi behöva
också margarin, och därvidlag äro vi i alldeles väsentlig grad beroende av
tillförseln av råvaror från andra länder. Därvidlag är den internationella situationen
oklar. Man vet icke ännu — man har inga tillförlitliga uppgifter
—- hur de oljebärande plantagerna i de av kriget berörda områdena nu se ut.
Vad man vet är, att efterfrågan på matfett är mycket stor i de uthungrade
delarna av världen. Vårt läge i dag och sedan åtskilliga månader är det, att
tillförseln av margarinråvaror utifrån är mindre än före kriget. Och icke bara
det, utan tillförseln är mera oviss än den var under kriget. Vi lia emellertid
lyckats importera vissa kvantiteter margarinråvaror, och skulle importen
hålla sig uppe på ungefär samma nivå som under den senaste tiden, föreligger
ingen anledning till misströstan. Då skola vi utan svårighet kunna hålla matfettsförsörjningen
uppe på nuvarande nivå. A7! lia just nu inga som helst löften
örn import av margarinråvaror efter den 1 januari 1947. Men detta behöver
i och för sig icke inge oss den föreställningen, att import efter den tidpunkten
skulle vara utesluten. Vi arbeta alltjämt energiskt för att också på
det nya året få import av margarinråvaror, och jag tror, att vi ha anledning
att hoppas att det skall bli möjligt. Vi gå mot vintern nu. Vår matfettskonsumtion
är rätt knapp, och det vore synnerligen välkommet, örn vi, då kylan
sätter in, skulle kunna öka matfettstilldelningen. Vi önska, att så skall kunna
bli fallet, men jag vågar för dagen icke ställa det säkert i utsikt. Det kommer
att i allt väsentligt bli beroende av huruvida vi kunna föra in ytterligare några
laster av vegetabiliskt fett från Amerika eller andra transoceana länder.

Det är säkerligen ganska självklart för var och en som har någon känning
med förutsättningarna för kött- och fläskförsörjningen, att med det läge på
fodermarknadcn, som nu är för handen, med den skadade inhemska foderskörden
och de mycket begränsade möjligheterna att föra in fodervaror utifrån,
några utsikter att öka kött- och fläskproduktionen knappast äro förhanden.
Örn vi räkna med å ena sidan den slakt av nötboskap och svin — icke fjäderfä
— som kan ske inom vårt land under det närmaste året, å andra sidan den
sannolika konsumtionen sådan denna skulle gestalta sig, därest alla finge täcka
sina behov i samma utsträckning som före kriget, ha vi en given brist på kött
oell fläsk på något mellan 40 000 och 50 000 ton. Denna brist kunna vi icke
fylla under detta år genom att öka vår egen animalieproduktion. A7i sakna
foder därtill; och även om vi hade foder, täger det alltid tid, innan en ökning
i slakten kan åstadkommas. Kan man då icke fylla bristen genom import? Det
förhåller sig så, ali. alla grundläggande livsmedel flir närvarande äro föremål

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
för internationell ransonering. Vi kunna formligen — jag skulle vilja säga
bokstavligen talat — icke köpa ett enda kilogram kött eller fläsk från annat
land utan att detta köp först skall godkännas av de myndigheter, som handha
den internationella ransoneringen av livsmedel och bestämma, till vilka länder
tillgängliga förråd skola gå. Vi ha under kriget haft import av vissa kvantiteter
kött och stundom även fläsk från Danmark. För närvarande ha °vi ett
avtal med danskarna, som tillförsäkrar oss under återstoden av detta år och
tiden fram till februari nästa år en kvantitet på 4 500 ton kött. Hur mycket
eller litet detta är kan var och en bilda sig en uppfattning örn genom att jämföra
denna kvantitet med den siffra jag nyss nämnde för den totala årsbristen
eller 40 000 ä 50 000 ton. Vi ha vid de förhandlingar, som förts med våra
danska vänner rörande varuutbytet för nästa år, anmält önskemål om en import
av 10 000 ton. Vi skulle gärna vilja köpa mera, men 10 000 ton är den
största kvantitet som danskarna överhuvud taget ansett vara lönt att taga upp
i avtalet. Lönt, frågar man? Varför det? Vilja danskarna icke sälja till oss?
Jo, förvisso, men danskarna äro när det gäller alla leveranser av kött och fläsk
hänvisade, liksom andra exportländer, till att inhämta tillstånd av den internationella
myndighet, som bestämmer över kött- och fläsktillgångarna i världen.
Vi ha sålunda i vårt avtal för nästa år en kvantitet på 10 000 ton inskriven,
men vi ha ännu icke fått medgivande ifrån den internationella ransoneringsmyndigheten
att verkligen få importera denna kvantitet. Om vi få ett
sådant tillstånd, vilket jag livligt hoppas och vilket inte får anses vara uteslutet,
så skulle importen ifrån Danmark komma att tillföra oss ytterligare
4 000 ton köttvaror under första halvåret nästa år. Mera kunna danskarna inte
åstadkomma, och de övriga 6 000 av här berörda 10 000 ton kunna vi beräkna
att få först sedan den danska höstslakten 1947 har igångsatts. Med vad jag
nu anfört tror jag mig ha angivit de väsentliga faktorer, som bestämma vår
kött- och fläskförsörjningssituation för åren 1946—47.

Det har sagts till mig, att det skulle surra rykten i landet örn att vår knapphet
på kött och fläsk liksom på vissa andra livsmedel skulle bero därpå, att
livsmedel strömmat ut ur landet, att vi alltså hade en betydande export av
livsmedel. Det är en gammal saga, som lever upp på nytt var gång man känner
sig otillfredsställd med den inhemska försörjningssituationen. Jag kan här
förklara, att dessa uppgifter äro gripna ur luften. Vi ha inga avtalsenliga utfästelser
örn leverans av livsmedel på något håll. Den enda utförsel av brödsäd,
socker, matfett, kött och fläsk, som äger rum, går till de bespisningar,
som Röda Korset och Rädda Barnen uppehålla på olika ställen på Europas
kontinent. Jag kan säga, att dessa kvantiteter äro mycket blygsamma. De äro
av sådan storleksordning, att de inte nämnvärt påverka vår egen försörjningssituation.

I de yttersta av dessa dagar har också sagts, att vi få dragas med kött- och
fläskransoneringen, därför att det i utkastet till det avtal med Sovjetunionen,
som snart kommer att läggas fram för riksdagen, finnes en post »avelsdjur».
Man har sagt: se där vad som sker! Se där förklaringen till att vi få dragas
med kött- och fläskransoneringen. Ja, denna post avelsdjur som förekommer i
avtalsutkastet är veiddigen mycket blygsam. Den gör varken till eller ifrån i
vår köttförsörjning. Jag skulle tro att det inte rör sig örn mera än vad fyra
eller fem ordinära konsumbutiker här i Stockholm sälja under ett år. Denna
utförsel gör oss varken rikare eller fattigare, och försörjningsmässigt väger
den mycket lätt i jämförelse med de betydande mängder gödningsmedel, som
ifrån rysk sida ställas i utsikt i detta sammanhang och som vi ha mycket svårt
att få från annat håll.

Jag har hittills, herr talman, så gott som uteslutande uppehållit mig vid vårt

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts 0
försörjningsläge sådant det avtecknar sig mot bakgrunden av våra inhemska
tillgångar av olika förnödenheter. Jag har endast på en punkt, beträffande
kött- och fläsktillgången, varit inne på importmöjligheterna — kanske jag
också på några andra punkter berört dessa i förbigående. Man kan ju fråga
sig: finns det inga möjligheter för oss att bygga ut basen för vår försörjning
genom att tillföra landet brödsäd, fodersäd och andra ting utifrån? Ja, vad
brödsäden beträffar ha vi sedan länge vissa kvantiteter inköpta och liggande
för vår räkning i Argentina. Vi ha vidare under föregående vecka fått tillstånd
att köpa en kvantitet på 8 500 ton vete i Förenta staterna. Örn man lägger
ihop den argentinska kvantiteten, som alltjämt inte kunnat skeppas på
grund av olika svårigheter, och den nordamerikanska, kommer man ändå inte
upp till några större spannmålsmängder, utan man rör sig alltjämt med sådana
partier, som vi mycket väl skulle behöva för att en liten smula bygga upp
våra övergångslager av brödsäd till nästa år. Ty örn vi skulle nödgas hushålla
med endast de kvantiteter vi nu ha och skörden nästa år skulle komma att bli
fördröjd två, tre veckor -— sådant kan hända — äro våra tillgångar så små, att
vi komma i allvarliga svårigheter. Vi behöva alltså mycket väl öka våra förråd
med åtskilliga laster bara för att säkerställa övergången till det nya spannmålsåret
1947.

I fråga om havre är läget ungefär detsamma. Vi ha dessa sista dagar ifrån
Förenta staterna och ifrån Chile lyckats köpa ett pär partier, men inte
större än att de ungefär svara mot åtgången av grynhavre under en ransoneringsperiod.

I fråga om majs ha vi också rätt stora inköpta partier liggande för vår
räkning. Huruvida vi skola lyckas forsla hem dem är en annan sak. Jag törs
inte ge något bestämt besked härom. Men örn vi lyckas föra hem dem, är i
varje fall deras hemforsling förenad med det villkoret att denna majs inte
får användas för utfodring utan endast som människoföda.

På vad sätt skall man våga bedöma det internationella läget i fortsättningen
beträffande brödsäd och fodersäd? Vi läsa då och då i tidningarna, att man i
Förenta staterna i år fått en rekordskörd av både vete och majs. Jag vet inte
örn det verkligen rör sig örn rekordskördar, men de sifferuppgifter som vi
ha fått visa, att skördarna där äro mycket goda i jämförelse med tidigare
skördar. Det vore dock alltför sangvinisk att därav draga alltför tvärsäkra
slutsatser rörande förbättringar i vårt eget läge. Det är ju också andra länder
än Amerika, vilkas vete- och majstillgångar bli avgörande för världsförsörjningen.
Vi hade ännu för kort tid sedan hoppats att få ett tillskott från Kanada.
Vi hade gjort förfrågningar, som för resten rönt ett välvilligt mottagande,
att få köpa vete i Kanada. Den kanadensiska skörden lovade att bli mycket
god. men så bröt en hård frost in över Kanada och åstadkom mycket allvarliga
skador. De kanadensiska myndigheterna meddelade oss då, att det som läget
nu utvecklat sig var otänkbart att de skulle kunna exportera något vete till oss.

T övriga spannmålsexporterande länder, vilkas utförsel av vete brukar vara
ganska avgörande för världsförsörjningen, Ilar det skett en sådan uttömning
av lagren under spannmålskrisen, att man på det nya året knappast vågar
räkna med export i samma skala som under normala år.

Av största betydelse flir världens spannmålsförsörjning är dessutom utfallet
av risskördarna, någonting som vi väl knappast tänka på annat än i sammanhang
med den traditionella julgröten. Det var de felslagna risskördarna
i öster förra året som i viisentlig mån skapade den spannmålskris, vars återverkningar
jag här har berört. Hur skörden av ris i österns länder kommer att
utfalla i år veta vi inte ännu. Denna skörd blir inte klar förrän någon gång i
december månad. Skulle det visa sig, att den slår fel även i år, så att man

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
från Indien och Kina kommer att resa anspråk på att få del av världens
knappa tillgångar på majs och vete, är det klart att detta på ett mycket väsentligt
sätt kommer att inverka på våra försörjningsmöjligheter med spannmål.
Må vi hoppas att skördarna i dessa länder, där folken nu svälta sig fram
på risransoner, som verkligen ligga i underkant av vad man tycker att människor
skulle behöva vara hänvisade till, detta år skola bli goda. Det vore
till välsignelse för dessa länders folk, och det vore till gagn för återhämtningen
även i våra delar av världen. Man kan emellertid inte bilda sig någon säker
uppfattning örn risskörden förrän längre fram. Skulle tidtabellen för bedömningen
av den internationella spannmålsskörden bli ungefär densamma ^som
den var det sista året, kan man knappast förrän i februari eller mars månad
nästa år komma till någon mera säker uppfattning örn möjligheterna att få
en förbättring i våra egna försörjningsmöjligheter.

Herr talman! Såsom läget nu är kan man inte ange tidpunkten för avvecklingen
av de återstående livsmedelsransoneringarna. Men jag vill försäkra
kammaren, fastän det egentligen borde vara överflödigt, att det alltjämt är
vår strävan att utnyttja alla de möjligheter, som förändringarna i läget kunna
föra med sig, för att så snart så ske kan utan risk för större påfrestningar
på prisnivån frigöra oss från ransoneringarna.

Jag nämnde prisnivån, och detta för mig över till att säga några ord även
örn priskontrollen, detta så mycket mer som den av olika talare har bragts på
tal i kritiska ordalag. Även i fråga örn prisutvecklingen befinna vi oss i ett
övergångsskede, som erbjuder alldeles speciella svårigheter. Det råder, såsom
säkerligen alla känna till, en uppåtgående pristendens i världen, som rör nära
nog alla varor. Jag tror att de allra flesta, antagligen alla sakkunniga, anse,
att denna uppåtgående pristendens är av relativt kortvarig natur, att den på
samma sätt som fallet var efter förra kriget hör ihop med den abnorma situation
i fråga om både tillgång och efterfrågan, som ett långt och förödande krig
framkallar, och att priskurvan bör gå nedåt, sedan något större balans mellan
tillgång och efterfrågan har inträtt. Vid vilken tidpunkt detta kan beräknas ske,
därom kan man hysa olika meningar, och ingen kan för närvarande med säkerhet
uttala sig därom.

Det är ju för oss ett centralt intresse — det har utvecklats av finansministern,
och det står för resten över all diskussion -— att försöka förhindra att denna
uppåtgående prisrörelse slår igenom i det svenska prissystemet. För att förhindra
detta måste åtgärder av olika slag vidtagas, och bl. a. — detta vill
jag ytterligare understryka -— måste priskontrollen nu vara stramare än
kanske någon gång förr under kriget. Jag är fullt medveten örn att detta
icke är ägnat att skaffa någon popularitet åt priskontrollnämnden inom stora
företagarkretsar; tvärtom är jag alldeles på det klara med att man mycket
väl kan vädra sin kritik mot priskontrollnämndens verksamhet genom att säga,
att man nu inte längre har förtroende för den. Men det förändrar ingenting i
den uppgift, som är och måste vara priskontrollnämnden anförtrodd i _ detta
läge, och det får inte på något sätt försvaga de ansträngningar, som priskontrollnämnden
gör för att i enlighet med hela den linje, som de svenska statsmakterna
ha bekant sig till, fylla sin uppgift.

Det har i dag med anknytning till ett åberopat fall av professor Ohlin ifrågasatts,
huruvida priskontrollnämnden inte skulle gå utanför råmärkena för
sina befogenheter, om den ger sig in på att som i det åberopade fallet — det rörde
radioapparaterna — genomföra en ganska radikal prisnedsättning. På det vill
jag svara att det inte är fråga örn annat än att priskontrollnämnden där har
handlat helt inom ramen för de befogenheter, som den enligt den gällande
prisregleringslagen har. Vi skulle stå oss ganska slätt i detta läge, örn pris -

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
kontrollnämnden bara skulle nöja sig med att med utgångspunkt från 1939 års
nivå räkna fram de kostnadsförskjutningar, som kriget har framkallat. Det
är alldeles nödvändigt att nämnden har möjlighet och rätt att gå in på en realprövning
av prisläget och kostnadsläget inom de olika branscherna. Befinnes
det därvidlag, att kostnadsläget och marginalerna äro av den beskaffenheten,
att en justering av kanske ganska betydande mått är möjlig, så ser jag för
min del intet skäl till att man skulle avhålla sig från att efter prövning av
de föreliggande omständigheterna genomföra en prissänkning. Jag tror att
det är nödvändigt att över hela det fält, som man överhuvud taget kan hinna
överblicka och bearbeta, se till, att konsumentpriset står i en rimlig och ekonomiskt
försvarbar relation till produktionskostnaderna.

Det har meddelats mig — jag var vid tillfället i fråga själv inte inne i
kammaren — att herr Hagberg i Malmö skulle ha fäst uppmärksamheten vid
några enligt hans mening tydligen rätt egendomliga yttringar av priskontrollnämndens
verksamhet. Nämnden skulle nämligen för importerade varor ha
godkänt priser, som legat avsevärt högre än priserna på motsvarande svenska
produkter. Ja, det förhåller sig nog så, att sådant har hänt. Vad kan då skälet
därtill vara? Jo, vi ha i dag på mångahanda områden ingen enhetlig internationell
prisnivå, utan vi ha en rad av olika nationella prisnivåer. Hur man i
sådana fall rätteligen och lämpligen bör förfara är en fråga, som alltsedan kriget
slutade och handeln började komma i gång ingående har diskuterats inom
priskon trollnämnden och mellan priskontrollnämnden och de departement, som
ha med dessa ting att göra. Man har därvid kommit till den uppfattningen •— en
uppfattning, som det är mycket svårt att utforma i klara och för alla
situationer praktiskt tillämpliga regler — att man kan få finna sig i att i landet
införa varor, som äro av verklig betydelse för vår folkförsörjning, till
priser, som ligga åtskilligt över priset på de produkter av motsvarande slag
som vi själva framställa. I alla sådana fall sker det ett samråd mellan priskontrollnämnden
och försörjningskommissionerna. Jag kan försäkra, att örn priskontrollnämnden
finge följa sin innersta önskan, d. v. s. uteslutande ta hänsyn
till de prispolitiska synpunkterna, skulle den utan tvivel säga nej till införsel
av alla sådana varor, vilkas priser ligga över den prisnivå som gäller inom landet.
Men man kan ju inte. enbart ta hänsyn till denna prisnivå. Om det är fråga
örn en införsel,. som är nödvändig eller i hög grad önskvärd med hänsyn till
vår egen försörjning, kan man bli tvingad att ta in varor som i pris ligga högre
än den svenska prisnivån. Vi kunna givetvis inte göra på det sättet, att
vi höja priset på de svenska varorna till den utländska nivån, utan vi få lov
att laborera med dubbla eller kanske tre eller fyra olika prisnivåer. När det
däremot gäller varor av mera umbärlig! slag, som dessutom äro av den naturen,
att de skulle kunna ge upphov till vad vi i våra diskussioner bruka kalla
för prissmitta, har nämnden intagit en mera avvisande hållning, även om det
naturligtvis hos importörerna har väckt mycket ont blod.

Jag är fullt beredd på att man här kan säga, att de principer som tillämpas
väl ändå borde fästas på papperet och att det nu tillämpade tillvägagångssättet
är godtyckligt. Folk kan ju inte veta, om den eller den varan skall få
införas eller örn den skall utestängas. Ja, jag medger att det vore mycket
önskvärt om man kunde sätta på papperet klara och koncisa regler för hur
man skulle förfara. Men jag tror inte att det är möjligt, ja, jag vill skärpa
mitt omdöme och säga, att det inte iir möjligt. Detta är en fråga, som diskuterats
i priskontrollnämnden inte bara under dess nuvarande ordförandes tid
utan. även under ilen föregående ordförandens tid. Jag kan försäkra att den
praxis som härvidlag följes av priskontrollnämnden inte på något sätt skiljer
sig ifrån den praxis, som tillämpades under den föregående ordföranden. Jag

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
har velat framhålla detta förhållande med anledning av den hänvisning till
ordförandeskiftet och dettas eventuella sammanhang med dessa ting, som enligt
vad det har meddelats mig har förekommit här i kammaren.

Ja,g vill sluta med att säga, att den tid, som vi nu äro inne i och som räcker
jag vet inte hur länge — vi få väl hoppas att den inte skall räcka alltför
länge —• är så pass besynnerlig, så pass besvärlig, så pass nyckfull, att man
liksom får lov att styra i skiftande vindar. Målet, uppgiften är att så långt
det står i vår makt skydda oss mot de faror, som den oroliga och oroande internationella
prisutvecklingen för med sig. Kunna vi nå det målet, kunna vi
något så när hyggligt lösa den uppgiften, då är jag övertygad örn att vi gagna
även de företagarkretsar, som nu ibland tycka, att priskontrollnämnden går
hårt fram och behandlar dem på ett föga tillfredsställande sätt.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill till en början tacka
folkhushållningsministern för den redogörelse han lämnade. Han började sitt
anförande med att säga att det inte var av illvilja som han inte kunde lämna
en tillräckligt omfattande redogörelse. Jag vågar försäkra statsrådet, att det
är ingen som misstänker något sådant. Kammaren har den erfarenheten, att
statsrådet Gjöres’ uppgifter bruka ha mycket nära anknytning till de verkliga
förhållandena och ge ordentlig upplysning. När jag frågade, var det därför
att jag var övertygad örn att svaret skulle ha stor betydelse och avliva
många missförstånd ute i landet.

Jag blev något överraskad, när statsrådet sade, att inte mer än 20 procent
av den svenska brödsäden skulle vara skadad. Örn det förhåller sig så, är det
en verkligt glädjande underrättelse. Vad som mest oroat åtminstone mig har
varit att höstsådden varit så försenad och i många fall måst uppskjutas. Jag
skulle tro att vi av den anledningen måste reservera inte obetydliga lager
av vårvete och välbärgad vårsäd till ytterligare utsäde i vår.

Jag skall, herr talman, försöka att inte bli alltför långrandig, och jag skall
därför gå direkt in på de frågor jag ställde i förmiddags. Jag har åtminstone
delvis fått svar på dem, men jag Ilar begärt ordet för att göra några kommentarer
till svaren.

Jag frågade den nye statsministern örn den politiska kurs som hans regering
ämnade föra, jag begärde av handelsministern närmare upplysningar angående
det ryska avtalet, och jag påtalade risken för en _ fortsatt utveckling
i inflationistisk riktning samt önskade veta något örn de initiativ som kunde
väntas från finansministerns sida.

Det var en stor och ansvarsfull uppgift som statsrådet Erlander tog på
sig, när han blev både statsminister och socialdemokratiska partiets ordförande.
Jag måste beundra honom för att han verkligen ställde sig till förfogande,
och man måste rent personligt önska honom all möjlig framgång. Han har
heller inte haft många dagar till sitt förfogande för att förbereda den här
debatten, och de dagar han har haft ha väl alla varit strängt upptagna. Detta
kanske i någon mån förklarar att hans anförande, som i radio och tidningspress
omtalats såsom en programförklaring, inte innehöll de stora linjer som
man väntat. Jag tillåter mig säga — och hoppas att statsministern inte upptar
det alltför''illa —- att det nog i hans tal fanns åtskilligt som erinrar om
hans flitiga deltagande i valrörelsen.

Jag ställde till statsministern frågan, hur regeringen ämna,de lägga, efterkrigskursen.
Jag undrade, örn det skulle bli det socialdemokratiska partiets tidigare
kurs eller om den skulle gå efter den linje som kommunisterna angivit.
Jag tyckte nog att det svar jag fick på den frågan var svävande.

Handelsministern gav en lång rad upplysningar beträffande det ryska han -

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
delsavtalet, och jag tror att dessa upplysningar klarade upp en del begrepp.
Han skildrade de besvärligheter som förekommit då det gällt att få ihop de
stora varukvantiteter, vilka erfordrades för att fullgöra vad man utlovat gentemot
Ryssland. Han berättade hur man fick börja ganska långt ned. Det såg
först ut som örn nian inte skulle komma längre än till 550 miljoner kronor.
Så kom man upp till 650 miljoner, och sedan stannade man, vill jag minnas,
någonstans mellan 800 och 900 miljoner. Jag har nog haft den uppfattningen,
att ordningsföljden varit litet annorlunda, nämligen så att man startade uppe
vid 1 000 miljoner men sedan vid närmare undersökningar fann att man inte
orkade så långt, varför man fick gå ned en bra bit och sedan börja undersöka
och underhandla för att så småningom krypa uppåt igen.

Jag erinrade också i mitt första anförande örn att det i tidningspressen och
även på annat håll påtalats att handelsministern pressat industrien till att gå
med på dessa stora leveranser. Jag ville ge statsrådet tillfälle att dementera
dessa uppgifter, och det har han ju också gjort. Men så sporde jag också, huruvida
handelsministern kunde utlova, att det inte heller i fortsättningen skulle
utövas påtryckningar på leverantörerna. På det svarade han att det skulle
vara mycket lätt, men av någon anledning kom han av sig och slutförde inte
meningen. Sedan har jag emellertid hört dagsnyheterna i radio i kväll, och i
dessa omtalades, att handelsministern förklarat att någon påtryckning inte
förekommit och utlovat att det inte heller skulle ske i fortsättningen. Jag förutsätter,
att när det nu blivit utsagt så pass officiellt, kommer handelsministern
också att stå fast vid det.

Handelsministern talade örn en överenskommelse, som var träffad inom industrien
och — örn jag uppfattade rätt — med industrien i slutet av juli
månad rörande de varuleveranser vilka handelsavtalet förutsatte. Handelsministern
framhöll att bakom detta ligger ett moraliskt åtagande och underströk
att det måste vara ett svenskt intresse att vi kunna hålla detta avtal. Häri vill
jag instämma, och därmed är jag i själva verket framme vid själva huvudpunkten,
nämligen den stora risk som föreligger för att vi avslutat ett handelsavtal
av den omfattning, att vi endast med största svårighet kunna fullgöra
det. Därigenom skulle vi bli inte bara misskända utan kunna få verkligt
obehag. Örn jag inte misstar mig, finns det en passus i avtalet, som säger att
svenska regeringen »inom ramen av sin kompetens» skall medverka till att
avtalet fullgöres. Jag utgår ifrån, att här avses de befogenheter som en svensk
regering bär vid den tidpunkt, då avtalet ingas, så att man inte förutsätter
att regeringen skall skaffa sig en ytterligare kompetens, som vi nu inte ha
någon kännedom örn.

Handelsministern fortsatte att besvara mina frågor. Han försökte förklara,
att vi hade missuppfattat situationen — jag tror att det närmast skulle vara
herr Pehrsson-Bramstorp och jag som inte riktigt förstodo hur det låg till.
Varken krediten eller exporten kunde enligt handelsministern betraktas såsom
inflationsdrivande faktorer. Trots sin pedagogiska erfarenhet var han dock
inte säker på att han skulle kunna undervisa oss tillräckligt, utan han utbad
sig hjälp av sin kollega i nationalekonomi professor Ohlin. Jag skall för min
del be att fa åberopa en tredje auktoritet på området, nämligen professor Lundberg,
^chefen för konjunkturinstitutet. Han säger i ett föredrag, som han höll
• för någon tid sedan: »Den totala efterfrågan på varor och tjänster är för stor
i förhållande till löpande resurser. Så enkelt ligger det till. Utgifterna för
konsumtion, investering, export liksom från det offentligas sida tenderar i summa
att väsentligt överstiga vad våra löpande produktionsresurser förmår prestera,
såsom detta bestämmes av tillgången på arbetskraft vid rådande produktivitet
och import. Det är egentligen meningslöst att fråga vilken av dessa

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
olika bestämningsfaktorer som är för stor. Exporten utvidgas genom kreditåtgärder
av olika slag och konkurrerar hårt med hemmamarknaden.» — Det
förefaller åtminstone mig som örn sakkunskapen inom finansdepartementet inte
har alldeles samma uppfattning.

Även finansministern kom in på en del av de frågor jag tillät mig att göra.
Jag skall bara helt hastigt vidröra ett par punkter i det sammanhanget. Finansministern
säger att han betraktar uppskrivningen av den svenska kronans
värde såsom en mycket betydelsefull åtgärd i syfte att hämma prisrörelserna
på den inhemska marknaden. Visserligen var utrikesnämndens förhandlingar
hemliga, säger han, men han har i alla händelser inte hört någon kritik mot
den åtgärd som vidtogs, vilket väl skulle visa, att man från de olika partiernas
sida var ense med regeringen i fråga örn denna åtgärd. Däri har finansministern
säkert rätt. Men vad jag vill tillägga är, att förändringen av den
svenska valutan inte har medfört det resultat som man hoppats på. Den har
kanske i någon mån bromsat upp prisrörelserna, men inte i den omfattning
som man den gången räknade med, och det gör att läget är så ansträngt som
det för närvarande är.

Beträffande de överläggningar mellan olika intressegrupper, som från olika
håll i kammaren efterfrågats, säger finansministern, att de inte skulle ha givit
något resultat, om de skett på ett tidigare stadium. Efter vad jag förstod kom
han till den slutsatsen, att vi ännu inte nått den tidpunkten, när frågan är så
pass mogen att en sådan kontakt kan tagas upp mellan parterna. Han klagade
också över att man från högerns och folkpartiets sida ville i allt för hög grad
ställa lönefrågan i centrum. Jag tror att finansministern i det avseendet i viss
mån missförstått oss. Vi ha sagt att lönefrågan spelar en mycket stor roll men
ingalunda att den är den enda som har betydelse i detta sammanhang. Att lönerna
spela en oerhört stor roll har samma sagesman som jag nyss åberopade, chefen
för konjunkturinstitutet, framhållit. Han säger att »den viktigaste bestämningsfaktorn
för penningvärdet på längre sikt är dock lönerna». Finansministern
avvisade dock inte helt tanken på förhandlingar i framtiden. Jag gjorde den
reflexionen, att det kanske vore lättare att komma till en sådan överläggning
efter valrörelsens avslutande än under den tid valrörelsen pågick. Jag skulle
tro att när finansministern i somras började tala örn möjligheten att ge rum
för löneökningar, var han i inte ringa utsträckning påverkad av att vi befunno
oss mitt i en valrörelse. Jag har svårt att tro att finansministern, om han
känner sitt ansvar — och det få vi väl utgå från att han gör — skulle kunna
se att stora intressegrupper ta livtag, vilka helt och hållet kunna äventyra
stabiliteten här hemma. Går det så långt att det uppstår starka motsättningar,
vore det väl i alla fall skäl att på ett tidigt stadium föra parterna
samman och bedriva den upplysningsverksamhet, som jag förmodar står finansdepartementet
till buds.

Det är detta, herr talman, som jag velat starkt understryka. Jag tror att
motsättningar finnas, men jag tror inte att de äro större än att man med gott
handlag skulle kunna överbygga dem.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Jag är rädd för att det på en punkt blivit ett missförstånd mellan herr
Skoglund och mig. Det är möjligt att det var ett hörfel från min sida, men
jag uppfattade det som örn herr Skoglund missförstått mig så, att jag skulle
ha sagt, att skadan på brödsäden endast berörde 20 procent. Jag säde i stället,
att skadan på höstsäden bedömdes ligga inom 20 procent. Däremot var skadan
på vårvetet betydligt större. Jag är angelägen att framhålla detta, så att ett
eventuellt missförstånd rättas till.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Så vill jag ytterligare understryka att varje definitivt omdöme örn skadans
storlek måste uppskjutas ännu någon tid.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
I mitt anförande i förmiddags hade jag tillfälle att med en del siffror belysa
storleksordningen av den handel som förberedes genom det avtal med Sovjetunionen,
som kommer att föreläggas riksdagen. Set är ju ett faktum, att det
är fråga örn en relativt begränsad del av vår totala utrikeshandel. Det är
likaledes ett faktum, att vi dessa år ingå avtal med andra länder, vilka avtal
äro av motsvarande storleksordning och en del av mycket större storleksordning.
Ur den synpunkten är det ganska besvärande, att man skall möta alla
dessa orosyttringar, när det blir fråga örn ett avtal med Sovjetunionen.

Herr Skoglund berörde mitt svar på hans fråga, huruvida oberättigade påtryckningar
hade utövats på den svenska exportindustrien under förhandlingarna
^och huruvida industrien kunde vara säker för risken att inte bli utsatt
för sådana påtryckningar från regeringens sida i framtiden vid avtalets fullgörande.
För att det inte skall återstå någon oklarhet på denna punkt vill
jag upprepa, att de exportlistor som uppgjorts för att bilda den plan, vilken
det varit ett svenskt intresse, den svenska industriens och naturligtvis även
den svenska regeringens intresse, att från början få med inom avtalskomplexet,
dessa listor ha uppgjorts under intimt samarbete med ansvariga instanser inom
den svenska industrien, vilka förvisso icke i detta samarbete reagerat som en
del av den press som herr Skoglund hänförde sig till. Förhandlingarna ha därefter
ända till slutet förts i intim kontakt med representanter för de ansvariga
instanserna inom denna industri.

Denna plan representerar naturligtvis, som jag förut sagt, vissa moraliska
åtaganden örn leveranser inom avtalets ram från speciella företag inom den
svenska industrien. Jag förutsätter som självklart, att den svenska exportindustrien
lojalt kommer att göra allt som är möjligt för att fylla dessa moraliska
förpliktelser under det samarbete, som har börjat och som pågår. Det
blir ju fråga om att sluta avtal och andra ting inom denna ram, allteftersom
överenskommelser därom kunna nås, och jag förutsätter som sagt att de svenska
företagen komma att göra vad som är möjligt för att fylla denna ram.

Kan man nu räkna pa ett sadant lojalt samarbete med de ifrågavarande industrierna
vid uppfyllandet av detta avtal och även avtal med många andra
länder, och det tror jag vi kunna räkna med, då uppstår aldrig den fråga, som
herr Skoglund här reste, nämligen att den svenska regeringen skulle börja
göra påtryckningar på industrien. Jag tycker att det är litet egendomligt när
representanterna för det parti, som sedan gammalt räknas ha kontakter med
den svenska storindustrien i alldeles särskild grad, ställa frågor, vilka såvitt
jag kan första förutsätta det otroliga, nämligen att den svenska industrien inte
skulle göra sitt bästa för att lojalt fullgöra de åtaganden, som den gjort.

Herr Skoglund i Doverstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag representerar i detta fall ingen specialgrupp i det
svenska samhället och allra minst den svenska storindustrien. Jag räknar mig
som hörande till dem, vilka vilja lia en ganska vid sikt på frågorna. Det klinte
jag som i dag talar om att storindustrien inte skulle fullgöra sin plikt. Jag
undrade tvärtom hur den svenska regeringen skulle förfara. Jag var angelägen
om att få ett svar på den frågan av handelsministern, och det har jag nu fått
även om det icke var fullt tillfredsställande. När handelsministern emellertid
gör en jämförelse mellan detta avtal och hela den svenska exporten så vill jag
framhålla, att dot dock här är fråga örn några få stora varugrupper, vilka

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
komma att på ett alldeles särskilt sätt belasta en viss del av den svenska industrien.
Det är därigenom vi få svårigheter.

Vidare anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr. talman!
Jag vet inte örn det är något intresse att fortsätta diskussionen, men jag skulle
vilja säga, att örn man ser på exporten till andra länder — nära nog vilket
land som helst —• så skall man finna samma situation. Vår export till England
och Dominions t. ex. består till stor del av vissa stora varor, exempelvis trävaror.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet i anledning
av det läge, vari skörden kommit på grund av den alltför ymniga
nederbörden i stora delar av landet. Folkhushållningsministern har lämnat en
orientering i kammaren angående läget för dagen, och jag måste nog tyvärr
konstatera, att han på intet sätt var överdriven i sin pessimism. Jag tror dock
att läget i verkligheten är ännu mörkare, i synnerhet när det gäller foderspannmålen.
Där ha väderleksförhållandena gjort sådana skador* att vi för
närvarande inte lia möjlighet att uppskatta dem i hela deras vidd.

Vid midsommartiden och tiden därefter hade vi, som det då. sag ut, en mycket
lovande skörd nästan på alla områden. Men man får aldrig vara glad! Vi
kunde ju lyckligtvis inbärga en höskörd, som i väsentlig utsträckning räddar
situationen när det gäller mjölkproduktionen. Det hade varit ännu svanare örn
även denna skörd hade blivit mindre och av lägre kvalitet. När det gäller
själva foderspannmålen är läget emellertid mycket allvarligt. Regnvädret började
ju under senare delen av augusti och höll på hela september månad,...och
detta under särskilt hög temperatur för denna årstid. Detta medverkade självfallet
till att säden växte i skylarna,, så att dessa lyste, gröna litet varstans.

Vi hade en överläggning med kristidsstyrelsen i Växjö, och vi kommo överens
örn att göra en resa i länet. Kristidsstyrelsen, representanter för hushållningssällskapet
och landshövdingen reste i olika delar av länet för att få en översikt
över hur förhållandena tedde sig just då. De upplysningar vi inhämtade
pekade i många fall på rena katastrofskador. Pa grund av regnet hade sjöarna
svällt, så att Exen i Sunnerbo härad enligt uppgift hade stigit med 1,44 meter
över normalt vattenstånd. Vad det betyder för de kringliggande trakterna är
lätt att förstå. Bara på detta område hade omkring tusen tunnland översvämmats,
där det kommer att bli total skördeförlust. Det var tyvärr inte endast
på detta område vi kunde konstatera sådana totala skördeskador. Det är ju
inte heller endast i Kronobergs län förhållandena äro sådana, utan stora delar
av södra och mellersta Sverige komma att bli lidande på grund av. den myckna
nederbörden. Att svårigheterna kanske i någon mån äro större i Kronobergs
län beror på att vi hade stora områden översvämmade även förra året. översvämningar
två år efter varandra komma ju i alldeles särskild utsträckning
att trycka på de människor, som bli berörda därav.

Vi fingo visserligen förra året med Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens
beslut ett litet anslag till understöd, men det hade beräknats efter sådana grunder,
att det blev mycket obetydliga belopp. Förlusterna man fått vidkännas
kommo inte ens tillnärmelsevis att täckas. Nu när olyckan kommer tillbaka andra
året blir ju ställningen ännu mera prekär. Det är detta jag har velat påpeka,
och jag är alldeles övertygad örn att regeringen har kännedom örn förhållandet.
Vi ha både från vårt län och från andra län varit i förbindelse med livsmedelskommissionen,
och vi nödgas tyvärr även i år vända oss till statsmakterna med
vädjan örn hjälp i detta hänseende.

Måndagen den 14 oktober 1940 em

Nr 32.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Det är en annan sak, som jag i detta sammanhang nödgas påpeka, och det
är, att själva arbetskra f tsproblemet har aktualitet i detta sammanhang. Skörden
på de små jordbruk vi lia i våra trakter och även på jordbruken i stora
delar av Södra Sverige med undantag av sydligaste Skåne brukar kunna klaras
av på omkring två eller tre veckor. I år har det tagit fem å sex veckor för
att bärga samma skörd, och dessutom lia vi fått den förstörd! Arbetskraftsproblemet
är av särskild betydelse, örn nian tänker på att man håller på att
utreda och ämnar framlägga förslag om en ytterligare uttunning av arbetskraften
på landsbygden. Folk nästan bävar inför den situation som skulle
uppkomma, därest ett sadant förslag skulle vinna gehör.

Jag måste även säga några ord i anslutning till den bild folkhushållningsministem
lämnade av vårt försörjningsläge nu och — såvitt jag fattade honom
rätt — även framdeles1 med tanke på den organisation som finns när det
gäller importförhållandena m. m. Jag tyckte även att lian nämnde någonting
örn att man får laborera med dubbla priser. Man kan inte inom landet följa
de priser, som spannmålen och andra livsmedelsförnödenheter kosta, utan man
får laborera med dubbla priser. Här ha. vi väl en bild av betydelsen av att
vi ha ett jordbruk, som i möjligaste mån kan tillgodose folket med de livsmedel,
vi behöva. Det finns nog ingen särskild anledning att diskutera indragningar
i större eller mindre utsträckning, det vill jag understryka. Den
frågan har ju varit föremål för många uttalanden i årets valrörelse. Hans
excellens herr statsministern sade, att folket förstår vår politik. I anledning
av detta skulle jag vilja säga, herr talman, att på det område jag tidigare
berört är det manga människor som inte förstå denna politik och de linjer
man har uppdragit.

Jag vill till slut endast tillägga ett pär ord. Hans excellens statsministern
säde någonting örn att han önskade, att det skulle åstadkommas ordentliga
familjebostäder för värjo svensk jordbrukare och arbetare. Det finns väl ingen
i detta land, som inte vill instämma med honom i det hänseendet. Men skola vi
nå det målet, låt oss^ då, som herr Skoglund nyss sade, hjälpas åt och framför
n --i syssla så mycket med tätorterna, utan ge oss ut på landsbygden
och hjälpa människorna där, så att de stanna kvar och kunna fylla de uppgifter
de ha där ute. I den egnahemsnämnd jag har äran representera ha vi ansökningar
inne om bostadsförbätiringsbidra.g och lån till mycket stora belopp,
trappershegarna hopa sig, men vi sakna möjlighet att behandla dem därför att
vi sakna medel. Jag vill passa på tillfället att säga, att låt oss få de anslag
vi kunna få så snart som möjligt, så att vi lia möjligheter att behandla dessa
ansökningar. Människorna veta inte vad de skola tro. Det är länge sedan de
lämnade in sina ansökningar, och de läsa i tidningarna örn riksdagens stora
anslag och tro sedan, att det beror på att egnahemsnämnden sölar med behandlingen.
Jag uttalar alltså den förhoppningen, att dessa medel lämnas nämnderna
så fort som möjligt och i största möjliga utsträckning, så att vi kunna komma
en bit på vägen i fråga örn det önskemål hans excellens herr statsministern
här talade om.

När jag i förmiddags satt bär i kammaren och lyssnade till de olika anförandena
från de olika partierna i anslutning till årets val. och när jag sedan sammanställde
dem, så var det en rätt märklig reflexion jag gjorde. Alla tyckas
vara belåtna. Herr Ohlin var kanske alldeles särskilt belåten. Hail säde visserligen
att det inte var med så mångå procent väljarskaran hade minskats för. det
socialdemokratiska partiet, men örn jag förstod honom rätt, så var lian glad
åt tendensen. Herr Fast var glad och belåten över att inte minskningen blivit
större än den i verkligheten blev, och herr Skoglund i Doverstorp var glad över
att folkpartiet och bondeförbundet hade ökat, så att stämningen emot socialise Andra

kammarens protokoll IDAG. Nr US. 7

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
ringen ändå skärpts, trots minskningen hos hans eget parti, högern. Jag hörde
inte vad kommunisterna sade i det sammanhanget, men jag skulle nog mycket
misstaga mig örn de voro missbelåtna med valresultatet. När slutet är gotl
så är allting gott. Man har övertygat sig själv och andra örn att det är på det
sättet. Jag skall inte alls lägga till några reflexioner utan endast säga, att da
skola väl inte vi heller beklaga oss.

I sin resumé över läget kunde herr Ohlin inte förbigå bondeförbundet, utan
vi skulle ha en liten klapp på axeln. Jag förmodar att Jet var vänskapligt menat,
men han använde sig av en. som jag tyckte, i hans mun litet billig ordlek,
som jag läste i tidningarna för en tid sedan. Jag syftar på den där »kringdikningen»
av städerna gentemot landsbygden. När jag borde detta undrade
jag, örn herr Ohlin var så värst bekant med dikningsförhållandena. Men när
jag sedan tänkte litet närmare på saken tyckte jag, att kanske det behövs en
utvikning av träsken för att få bort de dimbildningar, som herr Ohlin inte
varit alldeles främmande för att bilda omkring städerna. Det vore uppenbarligen
till fördel om vi kunde skingra den där dimman, så att folk kommer underfund
med skillnaden i fördelar mellan att bo på landsbygden och i tätorterna.
Under sådana förhållanden kunna vi gå med på en »^dikning», ty vi
ha alltid strävat efter att upplysa folk örn skillnaden i levnadsförhållandena
ute på landsbygden å ena sidan och inne i tätorterna a den andra. Jag tror
inte att man kan säga, att vi ansträngt oss att gräva skyttegravar för att hindra
folk att flytta till eller från städerna. Vi vilja i stället giva upplysningar
om den olika levnadsstandard, som människorna ha i städerna och på
landsbygden, och vi vilja helt naturligt sträva efter att få en sadan ställning
för landsbygdens folk, att de skola finna sig till rätta på landsbygden och
stanna kvar där. Jag tror, att detta inte endast vore till fördel för dem själva,
utan jag tror att människorna där bäst fylla sin uppgift både i landets tjänst
och när det gäller den näring de närmast företräda.

Det var, herr talman, dessa reflexioner jag har ansett mig böra framhålla.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall be att få framföra några reflexioner
närmast i anledning av en del yttranden fran statsradsbänken, meli innan jag
kommer därhän må det tillåtas mig att ge herr Svensson i Grönvik en replik.

Herr Svensson i Grönvik säger, att i bondeförbundet skola^ vi inte beklaga
oss över valutgången, eftersom alla andra äro nöjda. Det föreföll som örn han,
med anledning av det sätt på vilket han fattade ett yttrande av herr Skoglund
i Doverstorp, levde i den tron att bondeförbundet gatt framåt vid det sista valet.
Det beror emellertid på hur man ser det. Om man undersöker hur rösterna
fördelats mellan de olika partierna, så visar det sig att bondeförbundet hav
exakt samma procentuella andel av rösterna nu som vid valet 1944, nämligen
13,6 %. Om detta inte är en besvikelse för bondeförbumdet när sex nya årsklasser
gått till val, och örn bondeförbundet med sin starka SLU-organisation
inte väntat sig att få en väsentlig del av dessa nya årsklasser, da far jag*
säga att herr Svensson i Grönvik och bondeförbundet, varit mera blygsamma
än jag trott. Det förefaller mig som örn valutgången klart visade en sak,
nämligen att bondeförbundet misslyckats i att skapa örn sig, att göra den
där ansiktslyftningen och framträda som »landsbygdspartiet». Bondeförbundet
har misslyckats i att erövra ett nämnvärt antal anhängare utanför sm
erum 1 f\i väljärkrGts

När jag tillät mig att kritisera, att man inom bondeförbundet lägger så mycket
an på att gräva diken mellan de människor som bo i städerna och människorna
utanför städerna, så vände herr Svensson sig mot min terminologi.
Jag svarar honom: kalla det för diken eller vallgravar eller murar eller, efter

Måndagen ilen 14 oktober 1940 em.

Nr 32.

, Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

herr Wamunds recept, barrikader; kalla det vad sorn helst. Det är i alla fall
konstlade hinder och motsättningar. När man inom bondeförbundet åter och
återigen kör med sitt parti som det speciella landsbygdspartiet och de övriga
partierna som stadsparken då glömmer man lätt bort det jag sade i mitt förra
.yttrande, nämligen att de övriga partierna ha tre gånger så många väljare utanför
städerna som bondeförbundet. Jag tror därför inte att det kan bestridas, att
det ar en ganska missvisande terminologi, sorn bondeförbundet försöker använda.
Detta har dock mindre betydelse i jämförelse med att den ingår som ett
lod i att försöka skapa konstlade hinder mellan olika folkgrupper i vårt land.

Jag skall sedan be att fa säga några ord i anledning av finansministerns
yttrande, och jag kommer sedan avslutningsvis till hans excellens statsministern.
Jag vill först uttrycka min stora glädje över att finansministern
ställt i utsikt omsättningsskattens avskaffande redan till nyåret eller strax
därefter. Det blir förmodligen tillfälle att senare och i annat sammanhang
återkomma till detta spörsmål.

När finansministern vidrörde inflations problem el och kampen mot denna
fara, upprepade han en sak som han vid flera tillfällen framhållit i valdiskussionen,
men som inte blir mera riktig därför att den upprepas. Den är
nämligen helt och hållet oriktig. Han sade, att inom högern och folkpartiet
har man huvudsakligen fäst sig vid lönestegringarna som den stora inflationsdrivande
_ faktorn. Jag vill understryka, att detta är en alldeles felaktig
historieskrivning Vid den debatt vi hade i riksdagen på försommaren framholl
jag mycket kraftigt investeringskontrollens stora betydelse, och jag antydde
också, med den återhållsamhet som väl är alldeles självklar, tanken
pa en valutaappreciering. Att nian inte i förväg står och annonserar ut detta
tor att uppmana spekulanter och dylika att vidtaga sina åtgärder, det torde
ni ^aj Si - självklart. biet jr alldeles tydligt att finansministern försökt
att bland löntagarna få en opinion mot högern och folkpartiet genom att pådyvla
oss en ståndpunkt, som vi åtminstone inom folkpartiet inte intagit. Jag
vill uppriktigt säga att det vore en fördel, örn detta försök inte upprepades
liera gånger.

Finansministern säger sedan: »Erkänn att apprecieringen av valutan var
ett långtgående steg.» Detta vill jag gärna erkänna. Jag har varit något tvek•som
örn det exakta procenttal, som man skulle välja. Detta har jag givit ut44
?Vorut’ n?en. dot behover nu inte diskuteras. Jag vill endast framhålla.

fSd^!UtaaPPrC1^nffCV lnle-ir nå8Sot allena saliggörande medel, som Lrflodiggor
andra åtgärder vidtagande i det ekonomiska systemet. Därmed
kommer jag till finansministerns avvisande av förslaget att samla de olika
olkgrupperna till någon sorts rundabordskonferens. Han säger att det är
alldeles för tidigt att göra detta. Han vill. att parterna föS skola låsa sfg

hnrtnVolka T1 10ner''4I)u :ir emel,(‘rtld risk fiir att dc (lå låsa sig ganskf
hart. Sedan skall eventuellt regeringen träda till som, förmodar jag, någon

sorts medlare. Jag vet inte hur statsrådet tänker sig regeringens uppgift
järnfelt nied de vanliga medlarnas i arbetskonflikter, men ted fifvi kanske sr
sa småningom. Enligt min mening hade det varit klokt, örn regeringen försökt
a pa ett tidigare stadium lägga det hela till rätta, ’så att motsättniSna
blivit mindre utpräglade an de mi kunna tänkas bli. Det hade varit lämpligare
om( finansministern med sin auktoritet försökt att belysa läget och där lninlv

f1 ?rrka C e-° lka par1oraa- ställningstagande. Jag tror att han skulle
kunnat Margera vissa sammanhang. Det skulle vara mycket intressant att
t. ex. fa reda pa skordeokningens betydelse för reallöncstegringen under de senaste
arén och en del andra saker.

Herr Skoglund i Doverstorp citerade med rätta professor Lundberg och

ion

Ni- 32.

Mluidaden 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forte.) o

sallo, att det gäller att se till så att inte den totala efterfrågan pa varor bitr
för stor. Man får avstå från allt för stora ökningar i efterfrågan både tor
konsumtions- och investeringsändamål samt export på kredit. Det är nödvändigt
att upplysa folket om läget härvidlag, och det räcker inte med att bara
hänvisa till att vi lia apprecierat vår valuta. Tror verkligen finansministern
att dessa sammanhang äro så klara för alla de olika folkgrupper det här gäller?
Jag tänker här inte endast på industriarbetare och tjänstemän utan också
på jordbrukare, företagare och andra. Är det överflödigt att regeringen
här försöker att med sin auktoritet samla parterna till överläggning.

Det som emellertid var mest intressant i finansministerns^ anförande var
hans försvar av tvångsreduktionen av exportpriserna. Han ansåg tydligen, att
denna reduktion var någon sorts moralisk förpliktelse nio t utlandet. Enligt
min mening kan man icke påstå, att det har förelegat någon sådan förpliktelse.
Från svensk sida skulle man mycket väl kunnat svara vilket finansministern
också antydde i förbigående — att när priserna ha starkt stigande
tendens i utlandet, är det ett lands oförytterliga rättighet att säga: »Vi vilja
icke dragas med i denna inflationsrörelse!» Särskilt för ett litet land sorn
Sverige kan nian lugnt hävda, att örn vi draga oss ur denna inflationsrörelse,
så. kommer detta icke att skärpa utan tvärtom i längden att försvaga den
allmänna inflationsrörelsen. Vi kunde alltså sagt, att vi låta import- och exportpriserna
utveckla sig fritt, så länge som detta icke medför någon orimlig
prisstegring. Den svenska industrien har ju icke heller, enligt vad alla betygat
gjort något försök att genomföra sådana prisstegringar. Det förklaras
också från utlandet — till och med från de stora köparna - att man dar garna
skulle betala oförändrade priser i kronor. Att vissa varor skulle stiga och
andra sjunka både i Sverige och i utlandet är en sak, som regeringen da icke

haft något ansvar för. . . , ,, •

Jag tror det hade varit klokt örn regeringen icke atagit sig att dirigera
prisutvecklingen. Måhända riskerar regeringen nu ett större missnöje i utlandet
örn man där icke under de närmaste månaderna far de varukvantiteter
som man annars skulle fått. Det saknas i utlandet icke tecken pa att nian
skulle bli mera missnöjd över att se kvantiteterna nedgå än örn priserna blivit
en aning högre. Kvar står också att regeringen direkt har asamkat landet

en samhällsekonomisk förlust. . .

Vidare är det ganska godtyckliga ingripanden nar vissa varor utvaljas
låt vara av praktiska skäl — och att det är deras priser man vill reducera,
medan andra varor lämnas orörda. Det är icke något tillräckligt svar att
säga, att de andra varorna visserligen äro mycket viktiga, meli att de aro sa
mångå och svårmanövrerbara, att det inte går att göra någonting at dem.
Inom näringslivet måste man få den känslan, att det ar_ relativt godtyckligt
vilka varor som drabbas av denna regeringens prisreducenngspolitik och vilka
som icke göra det.

Sedan måste jag åter hänvisa till det ogynnsamma prejudikat, som regeringen
härigenom skapa*. Statsrådet Myrdal talade örn de moraliska förpliktelserna
för den svenska industrien att leverera till Ryssland — det kan tankas
också till många, andra länder — och jag vill darfor ställa .en fråga. Antåg
att det i framtiden visar sig, att de svenska exportpriserna aro sa hoga vid
affärer på Ryssland eller något annat land, att man icke kan uppfylla de
leveranser, som ha angivits i olika avtal. Ar det inte då en ganska betydande
risk att främmande länder komma och säga: »Men regeringen har ju visat att
henkan sänka exportpriserna på svenska varor. Örn regeringen verkligen menar
allvar, så förvänta vi att regeringen skall Se till att priserna gra ned sa
pass mycket, att det blir rimligt för oss att köpa tillräckligt stora kvantiteter.»

Måndagen den 14 oktober 1946 em. Nr 82. 101

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
Man kominer kanske vidare att säga: »Det är alldeles uteslutet att man i Svens®
skall kunna undandraga sig förpliktelsen att leverera de angivna kvantiteterna
genom att sätta skyhöga priser och sedan bara förklara, att den som
inte vill köpa, han slipper!» Riskerar man inte att den handelspolitiska diskussionen
i framtiden bringas in på ett plan, där regeringen får åtskilligt obehag
av att den har varit sa beredvillig att träda till och dirigera priserna?

Jag skall be att nu med några ord få beröra vad statsrådet Ericsson sade i
samma fråga. På en punkt överensstämde hans yttrande med finansministerns,
nämligen när han sade, att de av företagen satta riktpriserna äro lägre än vad
vissa andra länder ha kunnat uttaga på främmande marknader och att det
kan vara klok politik att icke taga ut så mycket som möjligt. Ja visst — men
det är val icke något skäl för att, när industrien själv har fört en relativt moderat
politik, regeringen kommer och säger: »Olli ni föredraga moderata priser
framför skyhöga priser, så kunna ni säkerligen sänka dem ytterligare, d. v. s.
under moderat prisnivå.» Jag tycker precis tvärtemot vad statsråden Wigforss
och Ericsson här framfört. Om industrien för en utpräglat moderat politik, så
är detta ett skäl emot alla tvångsmässiga ingrepp. Hade industrien däremot
visat sig angelägen örn att taga ut maximala priser, vilket skulle kunnat väcka,
ont blod, hade regeringen haft ett starkare skäl att ingripa.

För övrigt säger statsrådet Ericsson, att när industrien själv bestämt priserna,
så Ilar den nog inte tagit till deni i underkant, och de tåla nog därför
en prissänkning av feni procent. Även det är ju ett märkvärdigt resonemang.
Men ännu egendomligare var det när statsrådet Ericsson i somras överraskade
den svenska affärsvärlden med att utan vidare förklara, att när vi nu höjt
kronans värde, så böra exportpriserna sänkas med 14 % — detta, herr talman,
i ett läge, då världsmarknadspriserna voro i starkt stigande! Då kommer ett
av de statsråd, som ha ansvaret för Sveriges ekonomiska politik och -— förlåt
uttrycket — slänger ur sig ett sådant allmänt yttrande som att de svenska
exportpriserna böra sänkas med 14 %. Örn statsrådet Ericsson icke är felrefererad
i tidningarna — vilket han åtminstone inte upplyst örn och korrigerat
— sa måste jag beteckna detta uttalande såsom varande icke förenligt med
det ansvar, Som regeringens medlemmar böra känna inför frågan örn ingripanden
i det svenska affärslivet.

Statsrådet Ericsson säger också att dessa exportpriser ligga över dem, sorn
massaindustrien tidigare uttagit vid export till Förenta staterna, och att’ man
väl då kan vara nöjd även med de nu satta priserna. Låt mig tillägga, att industrien
under ganska lång tid har sålt till Förenta staterna till mycket låga
priser, därlör att den förväntat att den amerikanska priskontrollen skulle komma
att höja dem. Dessa priser lia en del industriföretag funnit närmast förlustbringande.
Då kan man icke åberopa detta som ett argument för att fortsätta
att sälja till priser, som icke äro i någon större utsträckning höjda. Jag
tycker det är ett märkvärdigt stöd regeringen ger de svenska företagen i deras
ansträngning att få den amerikanska priskontrollen att medge priser, vilka
ungefär motsvara dem, som betalas i andra länder. Att detta regeringens förfarande
sedan måhända blir ganska populärt i Förenta staterna, kan väl ändå
inte regeringen åberopa som ett alltför starkt argument.

Kontentan av vad statsrådet Ericsson sade var emellertid en annan, nämligen
elen, att egentligen har prisregleringspolitiken tillgripits för att inte timmerpriserna
skola stiga. Exportpriserna, på papper och pappersmassa måste
sänkas för att hindra trävarupriserna att pressas upp. Jag kan där endast
upprepa vad jag sade förut, nämligen att en inre svensk prisregleringsfråga
väl inte bör få leda till en väsentlig samhällsekonomisk förlust ov den ant,
som här uppkommer.

102

Nv 32.

.Måndagen den 14 oktober 1946.em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Jag är för övrigt förbluffad över att här från statsrådet Ericsson höra, att
när nu timmerpriserna stigit — trots statsrådet Ericssons önskan att de icke
hade gjort det — få vi lov att ge industrien kompensation för den saken. Därför
ålägges industrien en prissänkning på fem i stället för fjorton procent.
(Jag kan tillhandahålla de exakta ordalagen senare, om statsrådet Ericsson
så önskar.) Örn alltså inte timmerpriserna mot regeringens önskan hade stigit,
sä skulle landet lia förlorat ännu mea- på grund av att regeringen då hade genomtvinga!
en ännu större prissänkning vid exporten! Jag tycker verkligen att
denna slutsats visar, att det är ganska egendomligt med hela detta förfaringssätt.

Jag övergår så att säga några ord om investeringskontr ollen. Jag konstaterar
där, att statsrådet Ericsson icke närmare gick in på den fråga, som jag reste,
nämligen efter vilka principer man sköter denna investeringskontroll. Han talade
uteslutande örn byggnadsverksamheten, närmast bostadsbyggandet. Men
frågan örn hur man gör avvägningen mellan fabriksbyggen och bostadsbyggen
o. s. v. ha vi ännu icke fått några upplysningar örn. Vad själva byggnadsverksamheten
beträffar har jag tillåtit mig påstå, att vår erfarenhet från de senaste
åren visar svårigheterna med en sådan central dirigering och de risker den för
med sig. Man bör där draga lärdom av vad man sett. Det tycks nu också statsrådet
Ericsson inse, ty han uttalar sig i dag mera bestämt än tidigare för en
avveckling av regleringar av denna typ, och det är jag glad över.

Men lian begärde en konkretisering. Jag vill därför ta det exemplet, att en
del arbetare gått från järnbruk till att bygga på ett utställningsområde, småstuge-
eller sommarvillabyggen och dylikt. Jag tror t. ex. att det måste betecknas
som ett misstag av regeringen att tillåta den verksamhet med tre-personersbyggen,
Som vi hade under första halvåret i år, och därigenom draga arbetskraft
från de områden, som äro de viktigaste av alla ur byggnadsverksamhetssynpunkt,
nämligen framställning av järnrör och dylikt. — Men det betydelsefullaste
är enligt min mening den principiella slutsatsen, som väl alla som^ ha
ögon att se med klart måste inse, nämligen att en centraldirigering med bibehållen
fri arbetsmarknad möter stora svårigheter. Man kan i ett sådant fall
knappast förhindra, att samtidigt som man mest av allt ur byggnadsverksamhetens
synpunkt vill lia mera järnrör, minskas arbetsstyrkan i de bruk, som
framställa sådana rör. Det är en inre inkonsekvens i en sådan utveckling.

Vill man nu inte begränsa arbetsmarknadens frihet — jag tror att vi äro
överens om det, och det gläder mig — måste man draga den andra slutsatsen,
nämligen att ett centraldirigerat system, som icke reglerar arbetsmarknaden,
kommer att lida av inre ofullkomlighet. Detta är ett mycket starkt skäl för
att vid planritningarna till ett framtida samhälle icke i alltför hög grad bygga
på en sådan central dirigering. Örn man likväl bygger på den, finns den risken,
icke på liberalt men på socialistiskt håll, att nian så småningom sviktar i sin
föresats att inte även reglera arbetsmarknaden.

Nu säger statsrådet Ericsson, att vi kritisera de byråkratiska tendenserna,
men vi ha inte något råd att komma med. när det, gäller att förenkla regleringen.
Vi inom folkpartiet säga, att själva detta system med nödvändighet
blir byråkratiskt — även där man som i Sverige har duktiga tjänstemän. Det
är det, som är vårt skäl mot detta statsdirigerade system, som herrarna pa
regeringsbänken och partiet som står bakom ha sa mycken förkärlek för. När
statsrådet Ericsson ber örn råd och frågar, hur man skall undgå byråkratiseringen,
så vill jag svara honom, att frågan är ställd åt fel håll. Fragan skall
ställas till dem — t. ex. till Myrdal och Thunborg — som försvara det centraldirigerade
systemet och åtaga sig att göra det icke-byråkratiskt. Herr Folke
Thunborg har sagt: »När vi komma till makten, skola vi avbyrakratisera byra -

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 32.

103

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
kratten.» Det är åt det hållet statsrådet Ericsson skall ställa frågan, så kanske
lian får svar. Och jag skall nied utomordentligt stort intresse lyssna på det
svaret.

Till sist vili jag till fullo instämma med herr statsrådet på den punkten,
att den utjämning av byggnadssäsongen, som åstadkommits i Sverige under
de senaste åren, är utomordentligt värdefull. Hans''beslutsamhet att bibehålla
denna fördel för framtiden har min odelade sympati. Överhuvud taget fick
jag det intrycket av herr statsrådets anförande — som i allmänna drag visade,
att han tagit mycket starka intryck av de senaste årens erfarenheter av en
centraldirigerings besvärligheter — att han och jag kanske icke skulle ha så
förfärligt svårt att enas på en hel del punkter; kanske lättare nu än tidigare.
Jag hoppas bara att han icke glömmer dessa erfarenheter, när han vid andra
tillfällen skall deltaga i mera principiella diskussioner.

Herr talman! Jag hoppas att jag är ursäktad om jag med hänsyn till den
sena timmen icke tar upp tiden med att närmare bemöta herr Lundberg. Jagvill
bara påpeka en sak. Herr Lundberg gjorde gällande, att i början av 1930-talet motarbetade alla nationalekonomer den aktiva konjunkturpolitiken. Han
säde visserligen att »herr Ohlin var kanske litet tveksam». Det förhåller sig i
själva verket så ■— som bl. a. finansministern älskvärt vid flera tillfällen påpekat
— att inte bara jag, utan hela den generation av nationalekonomer, som
jag tillhör (det är ju så modernt att nu tala om generationer), var helt och
hållet på deras sida, som ville lia aktiv konjunkturpolitik. Jag måste säga till
herr Lundberg, att jag tycker i alla fall det krävs ett visst minimum av saklighet,
även örn man inte har den akademiska »belastning», som herr Lundberg
talade örn. När herr Lundberg ville diskvalificera dem, som bedrivit akademiska
studier, och skicka dem bakom plogen, nämnde han finkänsligt nog
inte, att jag i så fall torde få sällskap med statsministern, finansministern,
handelsministern oell en del andra.

Yad folkhushållningsministerns anförande beträffar, vill jag bara nämna,
att han tydligen fått mig felrefererad i fråga örn prisregleringen på radioapparater.
Vad jag kritiserade var inte prisregleringen i och för sig, utan att
regeringen efter att ha godkänt priskontrollnämndens beslut örn en mycket
väsentlig prissänkning tillfogar, att priskontrollnäinnden bör undersöka möjligheterna
att ytterligare sänka priset för att man skall kunna åstadkomma en
minskning av den i branschen sysselsatta arbetskraften, som kan behövas på
annat håll. Där är man verkligen inne på en strukturrationalisering genom att
göra verksamheten mindre lönande. Jag kan knappast tro, att regeringen är
besluten att i sin strukturrationalisering vandra den vägen.

Innan jag till sist kommer fram till statsministerns anförande, vill jag säga
några ord örn herr Hagberg i Luleå, som talade ungefär som om han vore huvudtalaren
på den sida som skall försvara regeringen. Herr Fast kanske inte
tar illa upp örn jag säger, att man fick det intrycket, att herr Hagberg talade
med större glöd än herr Fast. Herr Hagberg känner sig tydligen såsom en särskilt
framträdande apologet för 27-punktsprogrammet, vilket jag förmodar regeringen
är mycket glad över. Han uttalade sin förväntan, att generationsväxlingen
i regeringens ledning skulle åstadkomma resultat, som han ur kommunistisk
synpunkt kunde anse välkomna, ehuru han medgav, att han tills vidare
inte fått några närmare besked — på den senare punkten kan jag instämma.
Han ansåg emellertid tydligen, att han inte fått något nedslående besked -—
även på den punkten kan jag instämma. Herr Hagberg var ganska optimistisk
i fråga örn framtidsutsikterna, dag vet inte, örn hans excellens statsministern
har för avsikt att vid denna sena timme nedslå herr Hagbergs stora optimism.

När herr Hagberg säger, att han vill lia bort storfinansens centraldirigering

104

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remius av propositionen nr 312. (Forts.)
och dylikt, något som man hört upprepat till leda från kommunistiskt håll,
vill jag denna gång hara säga en sak. Denna storfinansens centraldirigering är
ju, med förlov sagt, en ren myt. Fråga de hundratusende små företagarna i
landet, örn de ha märkt någonting av den. I den mån det finns monopolistiska
överenskommelser, till exempel karteller, ha vi varit överens om att genom en
lagstiftning bereda regeringen möjlighet att övervaka, att dessa karteller inte
missbruka sin ställning. På det området är folkpartiet lika intresserat som
regeringspartiet av framgång, men den verkliga centraldirigeringen för närvarande
kommer från kommissionsväsendet, priskontrollen och branscher där vi
ha statsmonopol, t. ex. tobaksbranschen. Om man utsträcker statens inflytande,
skall man finna mer och mer av en sådan central dirigering. Man kan inte komma
ifrån dessa fakta bara genom att bestrida deras existens.

Herr talman, till sist några ord med anledning av hans excellens statsministerns
uttalande. Han hänvisade efter god förebild till 1920-talet såsom den
svarta tiden i svensk samhällsutveckling. Jag anser det vara cn alldeles felaktig
historieskrivning, men det skulle föra mig för långt att motivera denna
min mening med mer än ett enda påpekande, som dock bör göra något intryck
inte minst på talesmännen för det svenska arbetarpartiet. De svenska industriarbetarnas
reallöner undergingo under 1920-talet per huvud räknat en väsentligt
större stegring än under 1930-talet. Jag tror stegringen var i det allra närmaste
dubbelt så stor som under 1930-talet. Huruvida det beror på att vi under
större delen av 1920-talet hade borgerliga regeringar och under 1930-talet socialdemokratiska
eller socialdemokratiskt ledda regeringar, överlämnar jag åt
regeringspartiet att överväga. För min del tror jag inte, att det har så stort
samband med vilket parti, som sitter vid makten. Jag tror man ej sällan groteskt
överdrivit vad den ekonomiska politiken under de åren betydde.

Jag skulle emellertid vilja tillägga elen reflexionen, att vi under valkampanjen
fått. höra bra litet om saker som skett under de senaste tio åren. Man har talat
örn vad som skedde eller icke skedde på 1920-talet, vad som skedde 1932, 1933.
1935 och 1936, men inom regeringspartiet Inar man varit mycket litet intresserad
av att tala om vad som skett under det senaste årtiondet. Jag undrar örn
vi nu. när den unga tredje generationen tagit ledningen i regeringen och regeringspartiet,
i den politiska diskussionen få höra talas örn vad som skett under
de senaste tio åren och vad som kan komma att ske i framtiden. Jag tror, att
en historieskrivning sådan som elen hans excellens statsministern presterade i
förmiddags ingalunda kan tillerkännas vitsordet att vara objektiv, och jag
erkänner, att det hänt att historieskrivningen från vår sida inte heller alltid
blivit alldeles hundraprocentigt objektiv. Härav drar jag den slutsatsen, och
jag tror att svenska folket i allmänhet har en liknande inställning, att det nog
är a.v större värde att i den politiska debatten hålla sig till vad som skett så
nyligen, att det i någon mån karakteriserar de politiska, partier, som arbeta i
dag, och att man i övrigt talar örn vad som skall ske inom den närmaste framtiden.
Det är rätt svårt att motivera försöket att karakterisera dagens partier
med vad som skedde på 1920-talet.

På tal örn denna historiska jämförelse skall jag inte neka mig att ge en
replik till herr Lundberg. Han sade, att socialdemokraterna visst inte haft
något allvarligt bakslag vid valen 1946 — man behöver bara jämföra med
siffrorna från valen 1928, så finner man, att socialdemokraterna gått framåt.
Det var verkligen en utomordentlig historieskrivning! Örn det socialdemokratiska
partiet skulle gå ytterligare tillbaka om några år, kommer herr Lundberg
kanske tillbaka och säger: »Varför inte jämföra med valet 1911?» Eller kanske
han går så långt, att han jämför med den tid, då Branting allena representerade
partiet och på så sätt bevisar att det varit en stor ökning av den social -

Måndagen elen 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

105

Viel remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
demokratiska representationen. Det förefaller mig naturligare att göra en
jämförelse med vad som skett under de senaste 5 ä 6 åren. Även här tror jag
sinnet för det historiska skulle behöva inriktas på den färskare utvecklingen.

Beträffande den fråga, jag kanske får säga en av de huvudfrågor jag tillät
mig ställa, nämligen örn relationen mellan regeringspartiet och kommunisterna,
svarade hans excellens statsministern:, att det vore hans avsikt såsom ledare
för partiet och för regeringen att på något sätt få bort det kommunistiska
partiet. Det framgick inte klart på vad sätt, men bort skulle det såsom splittrare
av arbetarklassens politiska enhet. Det finns väl bara två sätt att genomföra
detta: antingen skall detta parti krossas vid valen eller också absorberas
eller inkorporeras i det socialdemokratiska arbetarpartiet. Låt mig anta, att
det var det förstnämnda statsministern tänkte göra, ett Bragelöfte vill jag i
sanning säga, med tanke på att Branting och Per Albin Hansson inte lyckades
genomföra denna uppgift, medan hans excellens statsministern tycktes mena, att
han skulle kunna klara det ganska fort. Men vore det inte väl optimistiskt av
honom att tro, att han skulle kunna klara den uppgiften, att krossa det kommunistiska
partiet, redan vid valet 1948? I varje fall är det ganska svårt att
grunda en politik på ett så optimistiskt antagande. Jag tror kommunisterna
skulle svara hans excellens statsministern, att meddelandet om deras död är
åtskilligt förhastat.

Örn hans excellens statsministern däremot tänkte sig den andra linjen, att
inkorporera kommunisterna i socialdemokratiska arbetarpartiet, då är ju tanken,
låt vara i svensk utformning, att bilda någon sorts enhetsparti, måhända
efter kontinentalt mönster. Ty att en inkorporering skulle kunna ske så där på
nåd och onåd vore väl också ganska optimistiskt att anta. Man kan väl i så
fall knappast undgå en viss radikalisering av det genom sammanslagning uppkomna
partiet i socialistisk riktning. Nu är frågan: vilken väg tänker hans
excellens statsministern gå för att få bort det kommunistiska partiet? Örn det
inte går att krossa partiet, skall han då inbjuda till bildande av något enhetsparti?
Jag tror, att denna fråga är ganska väsentlig och att man inte kan
komma ifrån detta problem genom allmänna talesätt örn trygghet, undervisningsväsendets
utbyggnad och dylikt, där det inte finns ett enda ord i vilket
regeringsförklaringen skiljer sig från vad som många gånger betygats till
exempel från folkpartihåll.

Hans excellens statsministern pekade på bostadsfrågan, beträffande vilken
han trodde att stora meningsskiljaktigheter skulle göra sig gällande. Det skulle
i så fall gälla folkpartiets krav, att de olika företagsformerna skola få tävla
med varandra på lika fot och visa, vilken som bäst och billigast kan tillhandahålla
bostäder. Vill regeringen gå på den linjen, kan jag inte för dagen se,
varför det skulle uppkomma meningsskiljaktigheter, ty vi ha det gemensamma
intresset att skaffa billiga och bra bostäder.

Statsministern beklagade sig sedan över att de borgerliga inte vilja förstå,
vad det socialdemokratiska partiet vill, trots att Branting och Per Albin Hansson
ha talat örn det i decennier. Låt mig svara, att Branting hade en klar linje.
Han var socialist och gjorde många ganska tydligt socialistiska deklarationer.
Sedan dess förefaller det mig, som örn oklarheten om socialismens innebörd har
stigit med röstetalet inom partiet under 1930-talet, men även som om oklarheten
tyvärr fortsatt att stiga, sedan majoriteten förvärvats och sedan nu röstetalet
har börjat sjunka. Om hans excellens kan återvända till Bräntings klarhet
i diskussionen av denna fråga, skulle mycket vara vunnet. Tills vidare tröstar
sig hans excellens med att folket förstår bättre än oppositionen. Såsom jag
tillät mig antyda i förmiddags, har emellertid folket förstått på det sättet, att
det socialdemokratiska partiet har förlorat en femtedel av sitt röstunderlag. Det

10C Nr 32. Måndagen deri 14 oktober 194(5 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
är ganska blygsamma anspråk på förståelse från folket, ty fortsätter detta
slag av förståelse, då blir det inte. som statsministern säde, den fjärde oell
femte generationen, som får ta ställning till problem av den art jag antytt,
utan det blir den tredje generationen, som i hög grad och mycket snart, får
lov att precisera det socialdemokratiska partiets ställning till det politiska
arbetet och kanske både till socialiseringsfrågan och till kommunisterna. Även
med risk att bli beskylld för att lia en otillräcklig fattningsförmåga tänker jag
fortsätta att försöka få fram en sådan precisering, så att vi komma ifrån allmänna
talesätt i socialiseringsfrågan och få större klarhet över relationerna
mellan de båda partier, som förklara sig stödja det nuvarande 27-punktsprogrammet,
d. v. s. regeringsprogrammet. Det är nämligen min övertygelse, att
svenska folkets bedömning av regeringspartiet och regeringspolitiken , i icke
ringa grad blir beroende av hur denna relation kommer att utveckla sig.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är ganska
intressant att lyssna till herr Ohlin. Man kan konstatera, att även en intelligent
man har lätt för att fastna i klichétänkande och för slagord, som han själv
skapat. Han talar örn risken av centraldirigering och centralbyråkratisering med
en sådan iver, att man inte riktigt förstår, vad som har entusiasmerat honom.

Professor Ohlin vet lika väl som alla andra, att det är ont örn byggnadsmaterial
och byggnadsarbetare. Vi måste lia en ransonering på byggnadsmarknaden,
inte därför att statsrådet Ericsson tycker det är roligt att centraldirigera,
utan därför att vi måste ransonera i en knapphetssituation. Statsrådet
Ericsson säger därför: »Det är svårt att avgöra, vilka byggen man skall
tillåta, och det är svårt att undvika, att det blir ingrepp i det fria näringslivet,
när man på grund av knapphet måste ransonera. Men jag är tacksam
för varje kritik. Det skall dock inte bara vara en kritik, som talar örn att
situationen är besvärlig» -— det vet statsrådet Ericsson precis lika bra som
herr Ohlin — »men ge mig en idé eller ett uppslag till minskad byråkratisering
och ökad frihet, så skall jag pröva det.»

Hammarens ledamöter märkte, vad herr Ohlin svarade: »Det är inte jag,
som rår för det här, utan det skall Myrdal klara upp. Eftersom Myrdal inte
tycker örn byråkrater, är det hans sak.»

Tiden är tillräckligt långt framskriden, för att man inte skall behöva fortsätta
argumentationen. Men när man blivit så totalt svaret skyldig som herr
Ohlin, bör man vara försiktigare i sin polemik mot statsrådet Ericsson. Vi
ha fått kritik, men man ger oss inte någon som helst anvisning örn hur vi
skola komma ur den knapphetssituation, som är grunden till regleringen.

När jag sedan kommer över till de vänliga ord herr Ohlin riktade till mig,
kanske jag får anknyta till hans polemik en passant mot herr Lundberg. Han
sade, att för att visa, att det socialdemokratiska partiet gått framåt, gick herr
Lundberg tillbaka till 1928 års val. Det var den närmaste jämförelsepunkt
han kunde finna. Det är inte en polemik, som är riktigt juste, herr Ohlin. Ty
vad herr Lundberg sade, var att med herr Ohlins sätt att spekulera över framtiden
med utgångspunkt från valen 1944 och 1946 skulle man av tendensen från
1926 till 1928, då partiet förlorade två procent av valmanskåren, kunna dra
den slutsatsen, att socialdemokratiska partiet nu borde vara helt utplånat, och det
konstaterar herr Lundberg att det inte är. Detta var vad herr Lundberg sade,
och det var svårare att polemisera emot, eftersom det innebar ett accepterande
av herr Ohlins eget sätt att lägga upp diskussionen. Herr Ohlin säde
nämligen i förmiddags, att socialdemokraterna nu ha förlorat 1,5 procent av
sina röster och komma att befinna sig i minoritet om denna utveckling fortsätter.
Det var en liknande skildring herr Lundberg gjorde. På den punkten
var det alltså inte något fel på hans resonemang.

Måndagen deli 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

107

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Men tänk örn vi skulle resonera om den där förskjutningen. Vi få val då
jämföra lands tingsmannaval med landstingsmannaval, herr Ohlin. Örn man jämför
landstingsmannavalet 1942 med det 1946, visar det sig, att den borgerliga
fronten stegrat sin andel av väljarkåren från 43,8 procent till 43,9 procent.
Det är alltså en tiondels procent på fyra år. Efter fyrtio års träget framåtskridande
kanske de lia erövrat en hel procent. De problem, som herr Ohlin
aktualiserar, äro problem för våra barnbarn och barnbarnsbarn. Om det skall
gå med denna fart för herr Ohlin att överta den politiska ledningen i landet,
då skall han åtminstone inte möta mig som motståndare.

Jag skulle sedan vilja anknyta till vad herr Ohlin anser vara den väsentliga
frågan i denna diskussion, nämligen vårt partis förhållande till kommunisterna.
Han säde, att herr Hagberg i Luleå var mycket optimistisk efter
mitt anförande. Ja, var han det, betydde det väl, att han ville dö med sitt parti
och dö en död i skönhet. Jag sade nämligen, att vi skulle försöka minska
kommunisternas inflytande så mycket som möjligt, och det var därför en för
mig mycket glädjande optimism hos herr Hagberg i Luleå. Jag kan dock
inte förstå hela denna diskussion från herr Ohlins sida. Kvällen är sen, och
vi skola inte hålla på för länge. Men jag vill ställa en enda liten fråga. Örn vi
anta, att vi förlorade den omdiskuterade procenten vid 1948 års val och att
kommunisterna ginge fram en eller två procent, skulle vi då komma fullständigt
i händerna på kommunisterna för förandet av vår politik, om vi ha kvar
40 ä 42 procent av väljarna? Ja, det bli vi, under en förutsättning, nämligen att
herr Ohlin och kommunisterna gå i block med varandra, och är det det. som
herr Ohlin hotar med, då förstår jag, att framtiden ter sig dyster för honom.

Herr Lundberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Till herr Ohlin skulle jag vilja säga, att hans tiondelslöpning på
förmiddagen påminner mig något örn de där tiondelslöparna, som vi hade
på tävlingsbanorna för någon tid sedan. De byggde på folkets gunst och de
hade pengar från ett visst håll. Jag vill påstå, att det är inte så oerhört stark
grund att bygga på en folkgunst, som skapas av tillfälliga stämningar, i varje
fall örn man skall hålla de pengar i handen, som herr Ohlin tycks företräda.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Ohlin, att varför jag protesterat har varit
att herr Ohlin bär i riksdagen mera tycks lägga an på ordvändningar och brosig
mycket litet örn själva sakfrågan. När jag talade om akademisk belastning
vill jag understryka, att jag har oerhört stor respekt flir kunnighet, då
den brukas för att komma till klarhet och lösa problem. Vad jag protesterar
emot är när s. k. kunnighet i vetenskap brukas på ett sätt, som hos breda folkmassor
inger en känsla av att kunskap och vetenskap gå vägar, som borde vara
deni främmande.

Herr Ohlin talade även örn Bräntings klarhet. Jag tillåter mig att citera en
diskussion från 1909, där precis samma fråga gjordes som den herr Ohlin
ställde i dag: »Säg, vad vilja socialdemokraterna? Vi vilja lia ett exakt program!»
Då frågade man bland annat på detta sätt: varför få vi aldrig se er
framtidsstat uppritad fullständigt som ni vilja ha den. På det svarade Hjalmar
Branting: »Dessa anmärkningar visa tydligt, vilken felaktig uppfattning som
(den dåvarande) herr statsministern i likhet med så många andra inom hans
parti och även det liberala partiet lia örn socialdemokraterna. Herrarna se
icke och beakta inte de momenten i vår åskådning, som äro så väsentligt bärande
i densamma, nämligen dess karaktär av utvede] i ngslära.» Han tillägger
även längre fram: »Det är för oss ett mål, som vi tro oss skönja, nämligen detta
att göra örn samhället, men (lid är icke som herrarna föreställa sig så. att när

108

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
vi uppställa detta mål1 vi tro oss kunna hoppa ifrån nutiden direkt in i den
genomförda socialismen i alla dess konsekvenser.»

Vill herr Ohlin lia målsättning ifrån ett annat parti, ja, då borde herr Ohlin
också svara på frågan: vad är folkpartiets målsättning av i dag, sedan herr
Ohlin kommit till rodret?

Herr Ohlin, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Endast ett påpekande. Örn man gör så mycket av 1/io procent
som hans excellens statsministern försökte göra i avsikt att få skrattarna på
sin sida, vore det kanske klokare örn han räknade rätt. Men hans excellens
statsministern har tydligen inte märkt, att det finns i detta land något som
heter poströster och att dessa röster också gälla.

Örn vi undersöka procenttalets förändring sedan 1942 för socialdemokrater
och kommunister tillsammans, örn vi taga bort andra, små partier och bara räkna
med de fem stora partierna, skall man finna att 1942 ■— jag räknar då
kommunister och vänstersocialister tillsammans — hade arbetarpartierna 56,6
procent och nu 55,8 procent av rösterna. Det är en minskning på 8/io procent.
Det är en liten skillnad mot V10 i alla fall.

Herr talman! Jag tror nog att en kalkyl, som visar hur liten förskjutning
som behövs för att flytta ett antal mandat, skall övertyga de herrar, som tycka
att 8/io procent är av ringa betydelse, om att de draga förhastade slutsatser.
Det visar sig nämligen, att en förskjutning på mellan 1 och 2 procent medför
stora förändringar i mandatfördelningen. Härtill kommer, att 1946 års val var
så politiserat, att det är mycket berättigat att jämföra det med 1944 års, och då
blir minskningen l’/a procent.

Hans excellens statsministern tycks inte hysa något intresse för att det socialdemokratiska
partiet från 1942 gått ned med 6 procent, I det resonemang
han nyss förde betraktade han de kommunistiska rösterna såsom varande
alldeles likvärdiga med de socialdemokratiska. Jag tror knappast att det är
klokt att bagatellisera denna förändring av sammansättningen.

När hans excellens statsministern frågar: tänker folkpartiet gå tillsammans
med kommunisterna, ty eljest kan det inte vara farligt örn vi i arbetarpartiet
förlora majoriteten, så vill jag svara, att han kan fråga herr Wigforss, som
nyligen uttalade, att örn man förlorar majoriteten och därmed blir beroende
av stöd från ett mindre parti, blir man givetvis tvingad att kompromissa med
detta parti. Vill hans excellens statsministern förklara, att regeringen inte
har för avsikt att kompromissa med kommunisterna utan snarare åt andra hållet,
vore det en mycket intressant upplysning.

Härpå yttrade

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talmai?! Jag vill bara
fästa herr Ohlins uppmärksamhet på att jag i min siffra icke räknade med
vad han nu angav — den samlade arbetarfronten. Jag talade bara örn den
storartade borgerliga frammarschen. Det var den jag tog till utgångspunkt
för min jämförelse. Det är klart att herr Ohlin har rätt i att för ett litet
parti ett pär tre tiondels procent är betydelsefull, men jag såg inte saken ur
ett litet partis synvinkel.

Herr Ohlin erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle, och anförde:
Herr talman! Jag skall gärna tillmötesgå statsministerns önskemål örn en annan
metod. De borgerliga partierna hade 1942 43,4 procent och 1946 44,2 procent
av rösterna, alltså en ökning med ®/io procent eller samma resultat som
den andra metoden gav.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 32.

109

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är kanske synd att kasta sig in i denna debatt om storpolitiska ting med
att vända tillbaka till en diskussion örn inflation, löner och exportpriser, sorn
väi från början utgjorde grundvalen för den generalattack mot regeringen,
som har iscensatts av åtminstone två av de samverkande oppositionspartierna.

Jag vill inte i denna sena timme, som så ofta är sagt, förlänga diskussionen
örn apprecieringens konsekvenser ytterligare, men jag får på samma sätt, som
statsministern i något annat sammanhang gjort, uttala en viss förvåning över
att herr Ohlin inte åtminstone såsom den första konsekvensen av en sådan appretering
vill godkänna den slutsatsen, att vi böra finna oss i inte bara de
fördelar som följa av att våra importpriser kunna bli lägre, utan också finna
oss i det som för utlandet måste förefalla såsom den huvudsakliga konsekvensen,
nämligen att även deras betalning för de svenska varorna skulle bli
lägre. När herr Ohlin här talar örn att vi på detta sätt göra en samhällsekonomisk
förlust, så skulle det vara av stort intresse att av herr Ohlin få svar
på frågan: örn vi få våra importvaror billigare och samtidigt sälja våra exportvaror
billigare, vari ligger den samhällsekonomiska förlusten? Eljest skulle
man från utlandets sida med all rätt kunna säga: ni vilja i detta läge skaffa
er fördelarna av att köpa de sällsynta utländska varorna billigare och samtidigt
vilja ni håva in vinsten av att ni skulle kunna höja edra exportpriser i
utlandsvaluta. Jag säger inte, att det under alla förhållanden är möjligt att
taga konsekvenserna genom att sänka våra exportpriser lika mycket, men jag
får säga, att den som själv varit med örn att godkänna appreeieringen bör ju
gärna hålla fast vid den motivering för denna appreciering, som vi ha framfört,
och det har icke varit att vi skulle ifå billigare importvaror och samtidigt
behålla de höga utlandsprisen på exportvarorna, utan det har varit att apprecieringen
helt och hållet skulle ske för att kunna bevara den svenska inhemska
prisnivån.

Vad frågan örn lönerna beträffar, så är det svårt även där att tillägga något
utöver vad jag tidigare har sagt. Örn herr Ohlins kritik skulle innefatta något
bärande, skulle det ju vara att regeringen har försummat att föra. samman parterna
på ett sådant sätt som skulle underlätta en överenskommelse dem emellan.
Jag har i mitt första anförande sagt, att jag tror inte att ett sådant sammanförande,
låt oss säga i våras eller i början på sommaren, skulle ha lett till
något fruktbart resultat. Jag vill för övrigt i detta sammanhang säga, att när
herr Ohlin liksom vissa andra talare har ansett det vara så önskvärt att regeringen
skulle föra samman parterna för att de lättare skulle komma överens,
så har väl ingen undgått att lägga märke till att hela argumenteringen har
gått ut på att regeringen skulle försöka påverka arbetarparten att avstå ifrån
önskemål, som man kunde vänta att denna arbetarpart skulle anse vara riktiga.
Örn herr Ohlin samtidigt med att han hade talat om att man skulle klargöra
för parterna, hur besvärligt läget är och vilka risker sorn föreligga i fråga örn
en inflation, även hade sagt, att regeringen samtidigt skulle förehållit arbetsgivarna
deras skyldighet att gå till mötes så långt som det överhuvud taget är
möjligt med bevarande av priserna, då skulle jag ha kunnat acceptera herr
Ohlin såsom en opartisk rådgivare i denna viktiga samhällsangelägenhet. Som
det nu är kvarstår frågan, huruvida regeringen skulle lia utfört någon nyttig
gärning genom att på detta tidiga stadium försöka påverka arbetarparten till
att moderera krav, beträffande vilka vi vid det tillfället icke linde ha någon
vetskap om hur långt de skulle sträcka sig. Jag vågar fortfarande hysa den
meningen, att ett sådant försök till påverkan icke skulle lia haft den effekt,

Xr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 enie

Viel remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
som tydligen herr Ohlin väntat sig. Jag vill upprepa, att ännu i detta ögonblick
är det enligt min mening för tidigt att på ett sådant sätt föra parterna
samman.

När jag här har tagit till orda just i fråga örn lönerna och övriga åtgärder
för att möta en inflatorisk prisutveckling, så har jag inte minst gjort det därför
att just herr Ohlin såvitt jag förstår hör till den grupp av talare och skribenter,
för vilka lönefrågan har antagit en fullständigt dominerande karaktär.
Herr Ohlin har nämligen, om jag inte missminner mig, offentligt förklarat, att
regeringen har icke något program för bekämpande av inflationen. Herr Ohlin
har efterlyst, varför regeringen icke har ett sådant program, och detta har herr
Ohlin gjort sedan man från regeringens sida lagt upp de olika linjer, efter vilka
vi ha ansett, att ett bekämpande av prisstegring skulle läggas, där vi ha fört
fram både frågan örn utlandspriserna, frågan örn våra exportpriser och frågan
örn vår investeringskonjuktur. Det har icke varit möjligt för oss att draga någon
annan slutsats än att herr Ohlin har ansett dessa åtgärder vara av alldeles
underordnad betydelse och att endast frågan om att hålla igen beträffande arbetarnas
löner kunde anses vara en verkligt effektiv åtgärd för att hindra
prisstegring.

Jag har i första kammaren haft anledning att säga detsamma. Man bär där
svarat, att denna skildring av uppfattningen inom högern och folkpartiet var
oriktig, var en karikatyr. Den bild jag har gjort mig av denna borgerliga uppfattning
har i väsentlig grad formats med hänsyn till de uttalanden, som herr
Ohlin har gjort när han förklarat, att vill regeringen inte på detta sätt sätta
lönerna i centrum, så äro alla andra åtgärder av underordnad betydelse. Det
skulle vara i hög grad intressant, trots den sena timmen, att från herr Ohlins
sida få en förklaring på hur han anser regeringens åtgärder kunna vara utan
värde bara därför att lönerna icke skjutits fram såsom det väsentliga?

Herr Pehrsson-15ramstorp: Herr talman! Handelsministern har i ett anförande
besvarat en del frågor, som framställts i samband med den ekonomiska
utvecklingen. Om jag förstod handelsministern riktigt, har han emellertid missuppfattat
åtminstone en del av vad jag sade i mitt anförande. Handelsministern
var dock i sitt sista yttrande tillräckligt demagogisk att säga, att när det
gäller avtalet med Sovjet gör man erinringar mot krediten, trots att vi lämnat
kredit till många. Åtminstone har jag icke gjort någon erinran mot denna
kredit. Jag har sagt, att vi kunna säkerligen för närvarande exportera så
mycket varor som vi kunna producera utan att lämna kredit, men å andra
sidan tilläde jag, att jag mycket väl förstår att det för att inarbeta en marknad
på Ryssland kan vara klokt att lämna kredit i närvarande stund. Således,
det är inte riktigt att säga, att jag gjort invändningar när det gäller krediten
till Ryssland.

Handelsministern försökte emellertid göra gällande, att det hade sagts här
att export samtidigt med lämnande av kredit medförde inflation. Om jag förstod
handelsministern rätt så menade han, att herr Ohlin, som är nationalekonom,
förstod dessa problem bättre än de andra, som yttrat sig, och herr Ohlin
hade därför inte gjort denna invändning eller gjort någon antydan om att det
varit den riktiga konklusionen av det hela. Jag har inte heller sagt, att det
blir inflation på grund av krediten, men jag har sagt att det kan bli inflation
på grund av att produktionskapaciteten inom industrien tages i anspråk för
export i sådan utsträckning, att vi inte kunna tillgodose den varuefterfrågan,
som uppstår inom landet. Där, menar jag, stå vi inför risken av en ekonomisk
utveckling, som icke är önskvärd, nämligen en inflationsutveckling med överpriser
på vissa varor.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 32.

lil

Vid remiss ali propositionen nr 312. (Forts.)

Har industrien tidigare genom den priskontroll, som genomförts i vårt land,
fått lov att taga ut priser, så att den kan betala ytterligare högre arbetslöner
utan att höja priserna, då har ju ledningen av priskontrollen varit av sådan beskaffenhet,
att .den inte har beaktat de rent svenska intressena för landet i sin
helhet. Då har man medgivit en viss produktionsgren — industrien i detta fall
—■ att taga ut högre priser än som varit nödvändigt för att tillgodose det behov,
som fanns för löneläget inom landet. Är det på det sättet, att man kan
öka lönerna inom industrien utan att priserna skola höjas, då behöva vi ju
inte riskera att det blir prisstegring och högre produktionskostnader för jordbruket,
men vi kunna inte förvänta, om inte Kungl. Maj :t vidtager åtgärder,
att det blir lägre produktionskostnader och att jordbruket kommer i paritet i
sitt löneläge gentemot industrien. Jag menai- att det är ett berättigat krav att
de, som arbeta vid jordbruket, få sin del av lönestegringen, när man inom andra
områden ökar lönerna. Tillåter man en sådan prisutveckling, att man kan öka
lönerna, då ha andra också rätt att begära löneökning, och då skall man från
regeringens sida lämna dem samma möjlighet att betala de ökade löner, som
man gör på annat håll.

Det är en känd och omvittnad sak, att priskontrollen i vårt land många
gånger har godkänt kalkyler ifrån reparations- och andra verkstäder, som vederbörande
faktiskt nästan ha skämts för att skriva under och lägga fram för
priskontrollen och som de inte räknat med att få godkända. Priskontrollen
har emellertid godkänt dem, naturligtvis beroende på att den saknat den kunskap
på området, som det varit nödvändigt att lia för att klara uppgiften.

Sedan handelsministern kommit på fötter igen och ned på det verkliga planet
ifrån de nationalekonomiska funderingarna, kom han in på vad exporten kom
upp till, nämligen 50 procent av förkrigstidens, och importen till 75 procent.
Men vilken procent är det som behövs i vårt eget land av dessa varor för närvarande
jämfört med förkrigstidens förbrukning? Det måste vi väl veta för
att ungefär kunna bedöma läget. Ha vi en för trång sektion i vårt eget land?
Kunna vi få fram genom egen produktion vad vi behöva eller komplettera med
import, det talade inte handelsministern örn.

När finansministern sedan talade om appreeieringen av valutan, så vill jag
säga, att jag har den uppfattningen att den åtgärden var nödvändig. Det har
här i dag redogjorts för motiven till att priserna på massa och papper lia
sänkts. Jag förstår också, att det kan vara önskvärt med en sådan åtgärd,
därest den medför att vi kunna köpa andra varor billigare. Men örn jag fattade
statsrådet Ericssons redogörelse riktigt, ha vi inte den ringaste garanti för
att inte de varor, som vi importera från andra länder, stiga i pris lika snabbt
som tidigare, trots den nedsättning av priset för papper och pappersmassa,
som vi för vår del företagit. Under sådana förhållanden tycker jag ju, att tidningarna
haft en viss rätt att säga vad de sagt, nämligen att regeringen bär
avhänt vårt land en viss summa pengar.

Det är ju inte moraliska synpunkter, som regeringen bör anlägga, när det
gäller att tillgodose andra länders och andra köpares intressen, utan det naturliga
förefaller mig vara. att örn do främmande köparna anse sig kunna betala
de priser, som de lia utfäst sig ali betala nili- de köpte varorna, så bör
också regeringen kunna vara med därpå.

Till slut vill jag litet grand uppehålla mig vid vad herr Ohlin här sagt.
Under herr Ohlins första anförande här i remissdebatten satt jag och funderade
på vad lian egentligen pratade örn. Till sist fattade jag, att anförandet
ju var ett led i valrörelsen — det hade ingenting med praktisk politik att
skaffa. Herr Ohlin har sedan hela kvällen uppbyggt oss med att tala örn hur
stor procent av rösterna som del ena och det andra partiel fått vid valen, oell

112

Nr 32.

Måndagen ilen 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
herr Ohlin anlade därvid också vissa synpunkter på bondeförbundets andel av
valmanskåren.

Jag vill säga, att bondeförbundets andel av valmanskåren är den som den
varit under en följd av år, och vi ha, alldeles oavsett hur stort procenttalet
varit, under dessa år gjort den insats i svensk politik som vi ha ansett vara
riktig ur landets synpunkt. Men man frågar sig verkligen, örn det är meningen
att svenska folket skall betala riksdagsmännen arvoden för att vi skola sitta
här och höra på en sådan debatt, som förts i kväll om den procentuella andel
av valmanskåren, sorn de borgerliga partierna nu ha, och den som de^ eventuellt
kunna få 1948. Örn den saken skulle vi kunna taga en överläggning på Nationalekonomiska
föreningen eller någon annanstans, ty det är inte något som hör
till praktisk politik. Jag undrade i mitt stilla sinne, när jag satt och hörde
på alla dessa gissningar, örn vi hade åkt tillbaka till början av 1930-talet, ty
då rörde sig ju diskussionerna egentligen örn hur man på det ena eller andra
sättet skulle kunna åstadkomma en majoritet. Men därför höll det också på
att gå i kvav med det hela, ty ingenting blev gjort i svensk politik. Må vi
inte återvända till ett sådant förfall.

Herr Ohlin sade, att bondeförbundet gräver diken mellan städer och landsbygd.
Jag skulle vilja säga, att det är alldeles tvärtom. Örn det har funnits
några diken, så ha vi försökt täckdika, d. v. s. lägga ned rör och jord över
dem, för att man lättare skulle kunna komma över till varandra och resonera
örn saker och ting. Vi lia under en följd av år försökt föra en politik, som skulle
vara till gagn för svenska folket i dess helhet. Men vi lia uttryckligen sagt
ifrån att med hänsyn till den betydelse, som jordbruksproduktionen har, särskilt
i för landet kritiska tider, så bör det vara en he|a nationens sak att föra
en förnuftig jordbrukspolitik, som även tillgodoser beredskapssynpunkten. Det
är inte något klassegoistiskt intresse, som ligger bakom detta, utan en strävan
att gagna folket och landet i dess helhet.

Jag förstod av herr Ohlins resonemang, att han menade att inte minst med
tanke på att kunna åstadkomma den bästa lösningen av jordbrukets egna
problem vore det riktigast av bondeförbundet att inte gå fram som ett isolerat
parti, utan att ansluta sig till något annat parti, tydligen då till folkpartiet.

Det fanns ju en tid — jag skall inte göra någon längre historieskrivning, ty
ibland passar det inte, såsom i radiodebatten, där det väl passade herr Ohlin
att göra en historieskrivning, men inte passade när jag gjorde en sådan; det
är ju förståeligt att var och en försöker måla tavlor så som han tycker är
bäst. Jag minns den tiden då man inom folkpartiets föregångare var nära
fem gånger så många som nu inom folkpartiet! Det är ju möjligt, att örn
våra båda partier sluta sig samman till ett bättre folkparti än det som nu
finns, vi skulle kunna bli lika många som man var inom det gamla liberala
partiet. Då är emellertid frågan: är det verkligen herr Ohlins mening att
driva en aktiv och förnuftig jordbrukspolitik? Jag tyckte nämligen, att herr
Ohlin — såsom skedde förr i tiden från ledningen för ett visst parti — satte
upp tummen för att se, örn han skulle vända den åt det ena eller andra hållet,
i det han sade: »Om ni inte vilja bekänna er till det rätta fårahuset, vilja vi
inte vara med örn att föra en förnuftig jordbrukspolitik.» Men skola vi göra något
avtal i framtiden för att gå samman, antingen som oppositionsparti eller
regeringsparti, vilja vi först ha klarhet örn var ledningen för det parti, sorn
ur herr Ohlins synpunkt är den svenska politikens allt i allo, står i de olika
frågorna.

Detta är emellertid också saker och ting, som vi kunna göra upp i en annan
diskussionslokal. Jag tycker att det hela urartar — ursäkta att jag säger det;
jag är kanske för litet politiker — örn svenska folket skall betala oss pengar

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

113

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
för att vi skola sitta här på nätterna och höra på en hel del småtrevliga saker,
som inte äro till något gagn för vårt arbete i riksdagen. Hade valresultatet
inneburit en omsvängning de facto hade läget varit annorlunda, men låt
oss nu vänta och se vad storverk som sker 1948.

Herr förste vice talmannen övertog härunder ledningen av förhandlingarna.

Herr Hall: Herr talman! Denna liksom andra ekonomiska diskussioner, som
förts under den senaste tiden, har ju i hög grad präglats av oron, att inte den
rörelse i fråga om priser och penningvärde, som med rätt eller orätt kallas
för inflation, skall kunna hejdas. Det vanligaste påståendet från deras sida,
som känna denna oro, är ju att vi sakna ett program för vår ekonomiska politik
och^att regeringen självfallet i första hand är ansvarig för att det inte
finns någon detaljerad plan för de åtgärder av ekonomisk innebörd, som under
den närmaste tiden kunna bli aktuella.

Jag behöver väl inte säga, att de reflexioner, som jag här har att komma
med, äro en enskild kammarledamots och inte få tillskrivas någon särskild
grupp eller myndighet.

Den enskilde riksdagsmannen, som avlyssnar denna diskussion, gör, örn
han är något praktiskt anlagd, genast den reflexionen, att det finns mycket
litet av konkreta önskemål i ali denna efterlysning av en ekonomisk plan. Det
verkar som örn de, som ivrigast efterlysa denna plan. tvärtom hade den allra
största skräck för att ge sig själva och också sina valmän en någorlunda klar
föreställning örn vad det skulle innebära att göra upp en plan för en ekonomisk
politik, som är tillräckligt hård för att kunna tänkas lia en utslagsgivande
betydelse vid bekämpandet av den fruktade inflationen.

Örn jag nu på några minuter skulle försöka ställa samman en katalog över
vad man behöver diskutera, när det gäller att göra upp en sådan plan, så
gör jag inte anspråk på att denna katalog skall vara uttömmande på något
sätt eller representativ för några andra funderingar än mina egna. Jag skall
endast i hast försöka räkna upp vilka åtgärder som skulle komma i fråga,
när det gäller att föra en hårdare ekonomisk politik.

För att börja med den mest omdiskuterade saken, nämligen lönepolitiken,
innebar den politik, som till för två år sedan förts av en nästan enhällig
riksdag, att man endast skulle avhjälpa rena nödlägen genom att ge de allra
sämst ställda bland statens befattningshavare ett blygsamt tillmätt lönetilllägg,
medan övriga skulle få klara sig utan lönetillägg, och att samma förfaringssätt
skulle rekommenderas på den fria arbetsmarknaden. Men vill man
nu diskutera — och annars tjänar det ju ingenting till att tala om behovet
av en hårdare ekonomisk politik — förandet av en stramare lönepolitik än den
som för närvarande föres? För egen del har jag inte något emot att öppet och
ärligt diskutera detta, och jag vill till och med säga, att en sådan hårdare
lönepolitik enligt min mening skulle vara att rekommendera, i varje fall för
de närmaste månaderna framåt. Frågan är emellertid: finns det politiskt sett
möjlighet att få till stånd en sådan diskussion?

Nästa fråga är: vad skola vi göra med jordbrukspriserna? Ingen tror väl,
att dessa under någon längre tid kunna skiljas från lönerna. Vill man på jordbrukarhall
vara med örn att diskutera ett benhårt prisstopp för jordbrukets
produkter, möjligen kombinerat med rena nödåtgärder till förmån för de sämstställda
jordbrukarna? Eller avvisar man kallt ett sådant resonemang? Är det
senare fallet, förstår jag inte atti man har något bidrag att lämna till en diskus
sion om en hårdare ekonomisk politik än den vi nu föra.

Vad vill man göra med hela det frågekomplex, som rör vår export och im Andra

hammarens protokoll 194G. Nr 32. 8

114

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
port? Samtidigt som herr Ohlin sa där i största allmänhet talade tor en hardare
ekonomisk politik, talade lian sig ännu mer varm emot det försök som
från regeringens sida gjorts att förhindra, att vi via exportpriserna skulle ia
en pressning uppåt på den inhemska prisnivån. Den saken får väl alltså anses
vara klar, att i varje fall inte herr Ohlin är intresserad av att halla tillhaka
exportpriserna, i det syftet att dessa icke skulle pressa den inhemska

prisnivån uppåt. „ . -o -r. i i

Eller vill man diskutera en hårdare reglering av var import. Det kan ju
inte vara någon hemlighet för dem, som känna till vad som nu händer inom
vårt ekonomiska liv, att vi pa åtskilliga områden faktiskt ha en mycket dyrbar
import, som icke är absolut nödvändig för folkförsörjningen.. Vad tjänar det
till att låta amerikanarna ta ut gulaschpriser för relativt dåliga personbilar i
Kunna vi avvisa den importen? Kunna vi avvisa importen av dyrbara siden
tyger, som visserligen göra våra damer ännu vackrare än vad de redan äro
men som ändå inte fylla något alldeles oundgängligt behov inom vår folkforsörjning?
Jag anser att de, som äro intresserade av en hårdare ekonomisk politik,
omedelbart skulle gå in för en importkontroll såsom en a,v åtgärderna
för att uppskjuta en befarad prisstegring inom landet. Men vill man verkligen
diskutera sådana saker? _ „

Vill man vidare diskutera en linje inom socialpolitiken, som skulle ga ut
på att inte annat än rena nödlägen skulle avhjälpas under den närmaste tiden(
Jag anser det vara motiverat att ställa den frågan framför allt till de partier,
som mena att det var de, som hittade på att folkpensionsreformen skulle genomföras
utan någon kombination med behovsprövning. Örn vi befinna oss i
ett svårt ekonomiskt läge, kunna väl ända inte administrativa och i någon
måll även arbetsmarknadspolitiska skäl få motivera att man ger folkpension
även åt dem, som inte behöva en sådan. Man får väl i sa fall uppskjut#, förverkligandet
av de administrativa och arbetsmarknadspolitiska önskemålen till
en tidpunkt, då man kan tillgodogöra sig de fördelar, som deras förverkligande
medför, utan att åstadkomma en ekonomisk skada av den. omfattning, som
självfallet blir följden i det ekonomiska läge, vari vi nu befinna oss.

Och man får nog föra samma resonemang när det gäller andra socialpolitiska
åtgärder, som kunna bli aktuella, nämligen att de, som ha det sähnst
ställt, skola få hjälp men att det måste noga tillses, att inte några överflödiga
socialpolitiska förmåner komma dem till del, som strängt taget inte äro i behov
därom. Man får alltså vackert hålla fast vid den förkättrade behovspröv miVad''vill

man till sist göra i fråga örn skatterna? Herr Ohlin har nyligen
här i kammaren framställt en interpellation örn huruvida man inte skulle
kunna tänka sig att så snart som möjligt avskaffa omsättningsskatten och alltså
gå på herr Ohlins gamla linje. Jag skall gärna medge, att omsättningsskatten
är ett kapitel för sig. Den har en omedelbar verkan på levnadskostnadsmdex,
och det kan därför i ett visst läge vara försvailigt att avskaffa
den, även örn man i övrigt för en hård ekonomisk politik. Örn man är övertygad
örn att det föreligger ett verkligt inflationshot, kanske vi skulle kunna
bli eniga åtminstone därom, att omsättningsskatten bör avskaffas, i den män
den utgör en fara för levnadskostnadsmdex. Några andra skäl böra tills
vidare icke få åberopas till förmån för omsättningsskattens avskaffande.

Gå vi vidare till den direkta beskattningen, få vi även på det området fråga
oss, vilka det är som sitta i sjön. Det finns en ganska betydande grupp av
medborgare, som ha blivit hårt skattetyngda under kriget, beroende pa att
värdet av de skattefria avdragen sjunkit genom penningvärdets försämring.
Man får rog inskränka sig till att hjälpa denna grupp. Herr Ohlin har ju här

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

115

,, Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

meddelat oss, att lian tror att mer än hälften av dem, som vid senaste valet
röstade med folkpartiet, äro människor som ha under 5 000 kronors årsinkomst.
Vl „ns Portas synpunkt vore det väl då inte någon nämnvärd uppoffring
att ga med pa ett skatteprogram, som lättade beskattningen endast för de
''flnAi °mStta®arna men kjölle skattetrycket för dem, som lia över 5 000
_a 6 000 kronors inkomst. Men då får man inte, herr Ohlin, vara så andtruten
1 .dea „har kapplöpningen örn att sänka skatterna, och man får framför allt akta
p1.® *°r, att föra tdl en väsentlig angelägenhet, att skatterna skola sänkas
tor folk med över 20 000 kronors inkomst.

Det är, herr Ohlin, sådana ting som man får tänka på när man förordar
planmessighet och fasthet i den ekonomiska politiken. Gör man inte det, ådrar
man sig lätt den misstanken, att hela resonemanget mest består av floskler,
avsedda för ett valtillfälle eller dylikt, då den allmänna uppmärksamheten
astes vid en själv och ens parti, och att det inte ligger något riktigt allvar
bakom vare sig rädslan för inflation eller yrkandena på hårdare tag i vår
ekonomiska politik.

• ,Ja£ !f ri Tkt 8:öra dessa erinringar också därför att jag för min del kanske
inte helt delar sympatierna för allt vad vi nu göra och äro på väg att göra.

delar^r°r ^ V1 la^ för bråttom att inkassera efterkrigstidens för Naturligtvis

kominer man inte någon vart med ett sådant enkelt konstaterande
fran en enskild riksdagsmans sida. Men vill man inom alla de politiska
partierna pa allvar ta upp frågan örn en hårdare ekonomisk politik till diskussion
och se vad som kan göras åt saken, då tror jag att man skulle ha möjlighet
att skaffa sig ett praktiskt verktyg för att komma till rätta med ekonomiska
svårigheter inte bara av den storleksordning som vi för närvarande ha,
utan aven annu större. Det fordras emellertid nog litet mer mod att konkre“
de„ ekonomiska problemen än vad det gör för att hålla valtal, och man
iar alitsa torst beväpna .sig med sådant.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Herr Ohlin har ägnat bondeförbundspo
ltikens malsattning en viss uppmärksamhet här i dag. Sedan jag anhöll örn

«sHethhar--+T^llertnnrartieti! 1-edare på ett enligt min mening ganska effektivt
satt bernott herr Ohlin, och jag kan därför fatta mig tämligen kort

Landsbygdspolitiken bär misslyckats, det kan bevisas med klara siffror

Tlbv Tr ^^ £ni?eljV valmanskåren är 1946 precis densamma som 194-f’
Alitsa bär bondeforbundet statt och stampat på samma ställe Landsbvgdspohtiken
har icke lett till någon framgång. Men, herr Ohlin, är det icke^ett
för enkelt satt att resonera? Har icke herr Ohlin uppmärksammat den för
^ 2 emellan befolkningen pa landsbygden och i städerna, som har ägt
dTT-defS^ «tva aJ? J,ag. kor roat mig med att slå upp den officiella statistiken.
For tva ar sedan hade landsbygden ca 60 % av landets befolkning och
för närvarande ca 58 % Betyder icke detta, alt då landsbyg,Ispartiet bär
samma procentuella andel av landets väljarkår, så har landsbygdspartiets del
ay landsbygdsrosterna icke oväsentligt ökat på dessa två år? Skin man an

^Mt^/kolT °1 Stafast,kj.få bör "}an Täl ilndå ta fram d« rätta siffrorna.

fk i.. k,e g™va d''ken me lan land och stad, säger herr Ohlin. Man
skall idre försöka skapa någon klylta, som icke finns. Det är så sant som
det ar sagt. Det gagnar säkerligen icke någonting till att försöka något
sadan!. Men ar det någon, som har försökt göra det? Är det icke i stället nå
dotsttUet, attman ifrån vart håll bär försökt täppa igen de klyftor, sorn''finnas?
Vl ka. fofs1okt of er ™att«t ay viira krafter ali bidraga till att de diken som
aro clar, bil igentappta. Ar det icke något, sorn herr Ohlin borde hjälpa oss

116

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)

Herr Ohlin tycks emellertid icke ha klart för sig, att det finns några diken
mellan land och stad. Men vi veta väl alla, att flykten från landsbygden är en
rent av skrämmande realitet. Den tilltar oupphörligt och skapar svåra problem
för landsbygdens del. Varför flyttar folk ifrån landsbygden? Är det därtör att
de icke lia något att göra där? Äro de arbetslösa och flytta för att fa sysselsättning?
Är det icke månntro, därför att de fa det.bättre, örn de hege sig bort
ifrån landsbygden? Är det bara därför att de påhittiga bondeförbundarna ga
och försöka inbilla dem, att det finns diken mellan land och stad för att nu
tala herr Ohlins språk — att det är isa mycket bättre och förmånligare i staderna.
Är det bara det som gör att de ge sig i väg dit? Ja, det skulle man ju kunna tro.
om de vände om hem efter fjorton dagar, sedan de fått se vilka sapbubblor vi
bondeförbundare kommit med, sedan de fått se, att vi grävt diken, som icke
finnas. Men nu är det icke på det sättet. De vända icke örn hem, utan ha de en
gång fastnat i stadssamhällets famn, så stanna de där. Att de på det sattet ge
sig i väg från landsbygden beror ju närmast på att levnadsstandarden ä,r sa
väsentligt mycket lägre på landsbygden. En verksamt bidragande orsak till det
är ju, att folk som arbetar i den viktigaste näringen på landsbygden, nämligen
jordbruket, icke har en betalning, som svarar mot vad folk har i tätorterna. Lpigare
berodde ju denna lägre betalning väsentligen på att jordbruket hade att
kämpa mot utländsk konkurrens. Jag skulle tro, att denna var ganska tryckande
på den tiden, när vissa gammalliberaler — praktiskt taget allt gott i
landet kan ju enligt herr Ohlins uttalanden aterföras pa gammalliberalerna ——
framförde det receptet att örn det svenska jordbruket icke stod sig i den utländska
konkurrensen, så skulle det läggas ner och jordbrukets folk sysselsattas

i andra näringar. .. <••• -i r

Avståndets inverkan har också en hel del att säga, nar man iorsoker utgrunda
varför folket på landsbygden ger sig i väg till städerna, Vi veta ju
alla, att det är sämre ställt på landsbygden med kommunikationerna. Det ar
sämre ställt med vägar, post och telefon. Det är sämre ställt med skolväsende .
Sjukvården ställer sig dyrbarare och besvärligare o. s. v. Har, herr Uhlin, ha
vi några diken. Det är val också ett känt faktum, att bostadsförhållandena aro
väsentligt sämre på landsbygden än i städer och samhällen. Jag vill para i det
sammanhanget erinra örn att vatten och avlopp, som väl åtminstone i staderna
och kanske i de flesta samhällen betraktas som en ganska nödvändig utrustning
i ett hus, förekomma tämligen sparsamt än i dag på landsbygden.

Nu är det naturligtvis icke på det sättet, att det är stadsgränsen som är absolut
avgörande härvidlag, utan även inom en stad eller ett större samhälle ar
det väl så att det är inom tätbebyggelsen å ena sidan och den glesare bebyggelsen
å den andra sidan, som man har att konstatera dessa variationer i levnadsstandarden.
Det är klart att örn man tar en sådan stad som Karlskoga, med dess. ytvidd
inrymmes inom stadens gränser åtskillig landsbygd. Där kan man icke
säga, att det är stadsgränsen som är avgörande i fråga örn olikheterna beträffande
levnadsstandard, utan skiljelinjen i detta hänseende gar i stort mellan
tätbebyggelsen och staden i övrigt. * 1o„

Till slut vill j''ag säga, att från den. som icke ser, a,tt dessa diken imnäs, kan
man naturligtvis icke vänta någon hjälp med att försöka fylla igen dem, och
det bör väl stå klart för landsbygdens folk vad de egentligen lia att. vanta
ifrån folkpartiet, när det gäller att tillgodose landsbygdens intressen i dessa
frågor.

Herr (Milin: Herr talman! Jag hoppas herr Hall ursäktar, örn jag icke ter
upp hans intressanta yttrande till närmare bemötande, ehuru, det var av den
arten, att det kunnat utgöra inledning till en intressant diskussion pa åtskilliga

Mihulagun den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

117

Viel remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
punkter. Men jag måste avstå och nöja mig med det som hail Sade i sina slutord.
Efter att tidigare ha talat örn omsättningsskatten sade han nämligen några
allmänna ord örn att man mäste stå fast och visa allvar i ställningstagandet etc.
Ja, herr Hall, vi ha inom folkpartiet intagit en ställning i omsättningsskattefragna
redan från början, och vi lia stått fast vid den och stå fast vid den i dag.
Från regerings håll ^ar man föreslagit en tidpunkt; det socialdemokratiska partiet
däribland herr Hall. har sedan gått in för en amian tidpunkt, och nyss ha
vi fatt en upplysning, som gläder mig mycket, nämligen att finansministern
överväger en tredje tidpunkt. Jag kritiserar ingalunda denna åsiktsförändring.
Jag bara konstaterar, att den utgör en egendomlig bakgrund till herr Halls
moraliserande över att man skall sta fast och visa allvar i sina ståndpunkter.
Jag tror icke att sadant moraliserande vare sig i detta eller andra fall egentligen
utgör en fruktbar inledning till diskussion, vilket herr Halls anförande kanske
i övrigt gjorde på vissa punkter.

Jag vill med anledning av vad hans excellens statsministern här anförde
bara säga två saker.

Han påpekade, att när vi hade ont om byggnadsmaterial behövde vi en ransonering,
vilket är självklart. Och så sade lian, att oppositionen kan icke göra
detta system mindre byråkratiskt. Den sviker alldeles på den punkten. Till detta
vill jag säga, att när man, som jag gjorde, reser denna fråga principiellt örn
vilket slags ekonomiskt system man vill eftersträva på längre sikt, är det väl
alldeles självklart, att det är de, som ha sympatier för ett sådant centraldirigerat
system i olika skepnader, sorn främst skola, upplysa om hur man skall
»avbyråkratisera» systemet, och icke de, som mena, att systemet på .grund av
sm natur är och förblir byråkratiskt. Örn finansministern varit här, skulle han
kunnat bekräfta, att han för ett pär ar sedan uttalat, att den reglering vi hade
under krigsåren, är mycket nära släkt med den samhälleliga reglering som
socialismen anser, att man bör använda även under vanliga förhållanden
för att trygga, att det blir samhällets behov etc., som bli tillgodosedda. Ja,
det är dem som äro anhängare av ett sådant system, som det åligger att visa,
hur man skall råda bot på de enligt vår mening konstitutiva bristerna i
systemet.

Sedan säger statsministern, att vi icke konkretiserat. Ja, jag tillät mig liksom
tidigare beröra särskilt ett fel som jag anser, att man begått, nämligen att
regeringen tillåtit byggande av sommarvillor, sportstugor, en del utställningsbyggnader
och dylikt. Utan att ingå på en vidare detaljdiskussion i dessa spörsmål,
torde det vara berättigat att hävda, att man bör lära av erfarenheterna
örn hur ett dirigerat system av denna typ verkar.

Vidare sade statsministern, att jag i min polemik mot herr Lundberg icke varit
alldeles exakt. Ja, jag trodde verkligen, att herr Lundbergs anförande delvis
var att uppfatta något skämtsamt, och jag medger, att jag svarade litet i
samma anda. Det torde vara uppenbart, att när herr Lundberg — örn jag nu,
eftersom statsministern tycktes önska det, skall gå in på saken — samm att
socialdemokraterna visserligen gingo tillbaka från 1920 till 1928, man de hade
ändå repat sig efter detta och icke försvunnit i tomma intet, så innebar det att
Partiet då hade ett bakslag — en helt annan sak är det när man har tre bakslag
i följd. Det är något helt annat. En gång är ingen gång, men tre gånger brukar
ha en helt annan innebörd. 1 anslutning därtill har jag tillåtit mig ställa den,
jag medgei det, teoretiska trugan: vad inträffar, örn en motsvarande förändring
äger rum en fjärde gång? Jag tror att inför den tendens att bagatellisera
de procentuella förskjutningarna inom väljarkåren, som framkommit i dag, har
det en viss betydelse att erinra örn att en ytterligare förskjutning till förmån
för de icke-socialistiska partierna med ungefär 1V2 % under ungefär lika förhål -

118

Nr 32.

Måndagen deli 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
landen i övrigt vid valet skulle åstadkomma, att mycket nära hälften av andra
kammarens ledamöter komma att tillhöra de s. k. borgerliga partierna.

När statsministern gör gällande, att man icke kan jämföra 1944 och 1946 ars
val, så vill jag säga, att eftersom 1946 års val varit mycket starkt politiserat
och röstfrekvensen, örn man räknar med poströsterna, icke mycket understiger
1944 års, är det denna gång mera berättigat än tidigare att jämföra andrakammarval
och kommunalval. — Eftersom herr Pehrsson-Bramstorp bagatelliserade
dessa procentuella förändringar i väljarkåren, vill jag säga, att vårt Styrelsesystem
dock är uppbyggt på att det är väljarna, som skola fälla utslaget. Det
är dock en realitet att ta hänsyn till, om ett val resulterar i att ett antal mandat
flyttas över från den ena sidan till den andra. Just första gången efter ett val,
när riksdagen har en sådan här allmän politisk debatt, kan jag icke tro, att det
skadar utan tvärtom kan vara till nytta,, örn man försöker något belysa de politiska
förändringar, som kunna anses ligga i valresultatet. Men det är klart,
att man därvidlag i första hand bör understryka de förändringar, som redan
skett, vilket jag också gjort.

När herr statsministern var så benägen att tala örn de borgerligas röstetal
sammanlagda, innebar ju detta, att han i verkligheten också talade örn arbetarpartiernas
sammanlagda röstetal. När han alldeles bagatelliserade den förändring,
som skett, måste det ju betyda, att han icke fäste någon nämnvärd vikt vid
den väsentliga förskjutning, som ägt rum mellan socialdemokrater och kommunister
under de senaste sex åren. Herr Erlanders ståndpunkt var verkligen det
framgår klart av hans senaste anförande — att denna förskjutning icke spelar så
stor roll. Han sade nämligen, att det är bara, örn folkpartiet och kommunisterna
skulle samverka, som man kommer i ett helt nytt läge, örn socialdemokraterna
förlorat majoriteten. Innebörden i detta yttrande, som jag betraktar som ett av
dagens mest intressanta yttranden, måste ju vara, att statsministern tänker sig,
att även om socialdemokraterna bara lia obetydligt över 100 mandat i andra
kammaren, medan kommunisterna behålla sin styrka, så finns det en majoritet,
låt vara obetydlig, för en socialistisk regering. Och i så fall kunna socialdemokraterna
regera i alla fall. — Han tycktes tänka sig med en hoppande majoritet
med stöd av kommunisterna ibland och från andra hållet ibland. Jag mäste
upprepa vad jag sade nyss, nämligen att- herr Wigforss har den uppfattningen,
att socialdemokraterna i en dylik situation måste kompromissa i väsentliga
stycken med stödpartiet, och jag tror, att herr Wigforss bedömer den saken
ganska realistiskt.

Vad till sist finansministern beträffar så väckte lian min förvåning^ när
han bestred, att det var en samhällsekonomisk förlust, när regeringen ålade
näringslivet att exportera till lägre priser än dem som varit möjliga och fullt
acceptabla för köparna. Det beror på att finansministern kombinerade ihop
själva valutaförändringen med regeringens prisdiktat. En sadan hopkoppling
är emellertid enligt mitt förmenande omotiverad. Vi genomförde först en valutaappreciering
och fingo sedan detta regeringens prisdiktat sorn en alldeles
självständig åtgärd. Det är denna åtgärd vi här diskutera, och om den måste
nian säga, att detta regeringens prisdiktat innebär en sådan samhällsekonomisk
förlust. Nu talar finansministern örn att vi skola icke höja våra priser
i utländsk valuta räknat, ifall vi vänta att. få köpa från utlandet till oförändrade
priser i utländsk valuta. Ja, det förhaller sig ,iu så att manga varupriser
även på för oss väsentliga saker lia stigit på världsmarknaden i dollar
och pund under de senaste månaderna, och pristendensen är stigande.
Varken herr Wigforss eller någon annan vet hur dessa priser komma att ligga
örn tre eller sex månader. Jag tror det vore mycket djärvt att spekulera
i att dessa våra importpriser örn tre eller sex månader icke komma att ligga

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 32.

119

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
väsentligt högre än de gjorde i våras. Man bör observera att i utlandet finns
det ingen regering, såvitt jag har mig bekant, som bedriver en prispolitik av
den art, som vår regering nu har inlett.

När finansministern sedan upprepade att lönefrågorna, enligt vår mening
skulle spela en dominerande roll i diskussionen örn inflationsperioden, måste
jag säga att han hade en egendomlig motivering. Han säde att detta måste
\ara folkpartiets mening, eftersom ni påstå att regeringen inte har något program,
trots att vi hänvisat till valutaapprecieringen och en viss investeringskontroll.
Jag vill därtill svara: att räkna upp vissa saker är inte detsamma
som att ha ett program. Tag detta med investeringskontrollen. Herr Wigforss
säger att vi ha en viss investeringskontroll — men det lämnas inte någon
redovisning efter vilka principer den skall utföras. Det kan jag inte kalla ett
valutapolitik! program. Det valutapolitiska programmet måste innebära att
eftersom en inflation hotar, när den totala efterfrågan blir för stor, måste
man diskutera hur man iskall kunna hålla tillbaka efterfrågan på alla de
olika punkterna, och det kan jag inte se att vare sig statsministern i sitt
sommartal eller någon annan regeringsledamot gjort på ett någorlunda klargörande
sätt. Det är därför som det är alldeles omotiverat att i vårt krav på
ett penningpolitik! program se den ståndpunkten, att lönepolitiken skulle
vara det dominerande. Jag har redan förut, när finansministern inte var närvarande,
påvisat att vi på ett tidigt stadium pekat på de andra punkterna och
även där begärt besked.

Vidare endast ett ord örn herr Pehrsson-Bramstorp, som tycktes vara en
smula förvånad över att jag även i denna remissdebatt fört fram en kritisk
synpunkt i fråga örn bondeförbundets politik, nämligen den att bondeförbundet
sökte förvandla sig till ett allmänt landsbygdsparti, medan alla andra
partier betecknas som stadspartier. Jag vill inte förmoda att herr PehrssonBramstorp
gör så stor skillnad mellan valkampanjer och andra diskussioner
att han menar, att det där var ju bara yttranden i en valkampanj, och det
skola vi inte tala om nu när vi behandla allvarliga ting. Jag hav utgått ifrån
att det är en bestämd linje i bondeförbundets politik, och därför har jag
tyckt att man i denna allmänna debatt skulle belysa även den saken. Vad
som står fast är att utanför stadsgränserna har bondeförbundet inte mer än
1U av de avgivna rösterna, d. v. s. de andra partierna ha tre gånger så många
som bondeförbundet.

Herr Pehr sson-Br arns torp tyckte inte heller örn dessa procentsiffror, vilkas
studium dock ger underlag för en tolkning av valets innebörd. Jag skall inte
vidare uppehålla mig därvid, men jag vill tillägga att när jag har fört fram en
kritisk synpunkt i fråga om cn sida av bondeförbundets politik är det därlör
att jag inte tror, att samverkan mellan oppositionspartier bäst skötes på
det sättet, att man aldrig kritiserar varandra inför offentligheten. Jag tror
tvärtom att det kan vara ganska hälsosamt och välgörande, örn oppositionspartierna
bidra till en belysning av de politiska förutsättningarna genom en
sådan diskussion, även när den på någon punkt är kritisk, och herr PehrssonBramstorp
använde sig ju själv av ''samma metod i radiodiskussionen för en
månad sedan.

Jag vill emellertid sluta, herr talman, med att säga — eftersom herr Pehrsson-Bramstorp°
berörde frågan — att folkpartiet i fråga örn jordbrukspolitiken
intar en sådan positiv hållning, sorn jag tycker bör vara en av de väsentliga
förutsättningarna för att man skall kunna få till stånd ett verkligt samarbete
mellan oppositionspartierna, i detta fall alltså mellan bondeförbundet
och folkpartiet. Jag för min del kommer aldrig att medverka till att det
svenska jordbruket skall utsättas för risken av en utveckling av samma art

120

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Vid remiss av irropositionen nr 312. (Forts.)
som på 1930-talet. Och jag vill gärna ge herr Pehrsson-Bramstorp en eloge
för att han och de som stödde honom på 1930-talet här gjorde en stor politisk
insats.

Jag tror att vårt sätt att se på detta problem inte bör, även om vi ingalunda
ha identiskt samma åsikter, utgöra något hinder för en samverkan, sådan
som den är naturlig mellan två oppositionspartier. Men jag tror som sagt
att bästa utgångspunkten för en sådan samverkan får man, örn man någon
gång — alldeles särskilt då efter ett val —- gör ett försök till mera allmän
diskussion av de politiska arbetsförutsättningar som kommit till uttryck i
valresultatet. Sedan kan man ju vid andra tillfällen få möjlighet att diskutera
även åtskilliga andra sidor av de politiska förutsättningarna för samarbetet.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Efter statsministerns och finansministerns
anföranden kunde det förefalla onödigt att från regeringsbänken ånyo
ta till orda. Jag tvingas emellertid att göra det av den enida anledningen, att
herr Ohlin gav en sådan tillspetsning av ett uttalande som jag gjort under sommaren
att jag bör här inför kammaren meddela, att det referat av mitt föredrag,
som under sommaren sändes från Sundsvall, var alldeles korrekt. Det förelåg
ingen felreferering utan var ett auktoritativt referat. Vad jag sade var följande.

När det gäller konsekvenserna av växelkursförändringen så borde de innebära,
att de som sälja sågade varor få en lättnad i prisutjämningsavgiften för
att få behålla sitt netto. I princip borde gälla, t. ex. i fråga örn massa, där
man inte hade några avgifter, att vederbörande få ta konsekvenserna av apprecieringsbeslutet.
Det är precis vad finansministern här framhållit: man måste
se saken från båda sidor.

Nu säger herr Ohlin att regeringen möjligen kan uppnå en hillig popularitet
i utlandet, särskilt i Amerika. Jag tror att vi böra fästa ganska stor vikt vid
hur man reagerar där ute. Vi lia också anledning göra det, helt enkelt därför
att vi äro beroende av den handel, som vi kunna få till stånd, bl. a. ifrån Amerika.
När jag har att ta ansvaret för den svenska bränsleförsörjningen, gläder
det mig när man på amerikanskt håll uppfattar vår åtgärd på det, sättet, att
man förklarar sig tillfredsställd med att vi hålla priserna. Och så^få vi nästan
per omgående besked örn att vi få en kolkvot under november månad med så
och så stor kvantitet. Vi måste som sagt ta konsekvenserna av vårt handlande.
Då herr Ohlin anser det uttalande jag gjort vara så ansvarslöst att det knappast
kan få göras av en ledamot av Kungl. Maj:ts regering, måste jag säga att
jag uppfattar inte saken så, och jag står för detsamma.

När herr Ohlin inte ger något besked på min fråga, hur han ville tänka sig
ordnandet av byggnadsinvesteringskontrollen, utan bara svarar med en hänvisning
till att han rent principiellt är emot sådana regleringar och vill göra gällande,
att jag skulle ha förändrat min allmänna syn på dessa ting, vill jag erinra
herr Ohlin örn att jag har gjort upprepade uttalanden, vari jag belyst min
inställning till denna reglering. Enligt min uppfattning måste vi ha den. Det
går inte att hänvisa till rent principiellt motstånd och bara säga att vi tycka
inte örn det här. Vi ha ju en bristsituation, vi måste klara uppgiften att komma
över den, och det var därför jag ställde min fråga till herr Ohlin och konstaterar
nu att han inte vill svara. Det förvånar mig att herr Ohlin, när han
tar avstånd från dessa regleringar, ändå vill hösta in vinsten av byggnadsregleringen
i form av förlängningen av byggnadssäsongen. Den kommer ju som
en frukt av denna reglering, och jag måste säga att det var intressant att höra
att herr Ohlin är överens med mig örn att vi skola bevara säsongutjämningen.

Måndagen den 14 oktober 1940 eili.

Nr 32.

121

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
Jag förutsätter då att vi, om vi kunna komma fram till en lagstiftning av betydligt
enklare slag än den vi lia för att bevara denna säsongutjämning, kunna
få stöd även från folkpartiets sida, oavsett örn det kanske medför någon
form av central dirigering av byggnadsverksamheten.

Det går nog inte att i en debatt av detta slag bara hänvisa till att man inte
tycker örn regleringar. Så länge vi ha en bristhushållning, tvingas de som ha
ansvaret helt enkelt att försöka styra det hela. När jag ställde frågan till herr
Ohlin om han ansåg, att tiden var mogen för att slopa dessa regleringar, fick
jag tyvärr inget svar, och jag uppfattar tystnaden på det sättet, att herr Ohlin
kanske har ett dåligt begrepp om vad han egentligen skulle göra, om han
tvingades att själv ta hand örn dessa saker.

Herr Lundberg: Herr talman! Jag skulle vilja säga ett par saker till herr
Ohlin, som först kritiserar anförandet av siffror och sedan själv frenetiskt
klamrar sig fast vid de två senaste valens statistik. Han säger också i det
sammanhanget, att ett eller två bakslag inte gör så mycket, men tre bakslag
för socialdemokratien, det är någonting alldeles särskilt.

Ja, herr Ohlin, jag ville bara göra ett påpekande. Ar 1922 hade de borgerliga
60,8 procent av rösterna, och sedan dess Ira de nästan varit i ständig nedgång,
till 43,7 eller 43,8 procent. Vad skulle de borgerliga göra, örn de skulle dra konsekvenserna
av detta på samma sätt som herr Ohlin anser att socialdemokraterna
böra göra det?

Jag kan inte den absoluta röstprocenten för folkpartiet i dag, men man gick
ut med 17,1 procent av rösterna 1922, och jag vill erinra örn att folkpartiet
1928 hade 15,9 procent, 1930 13,5 och 1932 11,7 procent.

Om en professor i nationalekonomi skall använda siffror i en politisk diskussion,
så borde val ändå professorn ha sinne för siffrornas och statistikens
värde.

Vi ha gått till val, nu och under krigsåren, i lägen då socialdemokratien icke
varit ensam i regeringsställning, utan då det har varit samregering. Jag vill
påpeka, att herr Ohlin försökt lägga beslag på alla goda saker, som gjorts under
denna samlingsregering, men när det gäller något, som varit ofördelaktigt,
talar han örn centralbyråkratisering eller något annat, som har varit främmande
för folkpartiet. Det vore rejälare, herr Ohlin, både av parti och partiledare,
att stå på jorden och stå för sina handlingar. Om herr Ohlin lärt sig det litet
tidigare, skulle kanske debatten i dag aldrig kommit till stånd. Det är mig även
angeläget att säga ifrån, att jag för min del icke har varit trakterad av den
skolmästarton, som herr Ohlin har anlagt alltsedan han kom till andra kammaren,
ty även örn vi äro folkvalda och icke lia någon akademisk examen, ha
vi ändå så pass mycket sunt förnuft, att om herr Ohlin kräver att vi skola lia
respekt för hans kunnighet, bör han visa respekt för det sunda förnuft, som
ändå finnes i riksdagens andra kammare.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Bara ett par ord örn exportpriserna
på trämassa. Det har ju uppgivits och vitsordats från regeringshåll, att exportindustrien
inte har tillåtits att utta så höga priser på trämassan, som det
är möjligt att få. Stasrådet Ericsson har lämnat en redogörelse för motiven
till regeringens inställning i den frågan, och såvitt jag kan förstå var det väsentliga
i den redogörelsen att industrien för närvarande får ta ut rätt höga
exportpriser. Man ligger visserligen inte alldeles i toppen, sades det — och det
är någonting som man enligt statsrådet Ericssons mening inte heller borde
göra — men man befinner sig så pass nära toppen, att man kan säga att man

122

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Vid remiss av propositionen nr 312. (Forts.)
får ut skäliga priser. Om de uppgifterna äro riktiga, kanske det inte vore så
mycket att säga om saken.

Nu vill jag emellertid sätta ett frågetecken för huruvida statsrådet Ericsson
verkligen är väl underrättad örn de priser som numera erhållas. Efter statsrådet
Ericssons anförande tillät jag mig att ringa upp en av de större exportörerna
för att få veta hur det egentligen förhåller sig. Jag fick den uppgiften,
att man i Norge får ut 50 procent mer för massan för närvarande än
här i Sverige. Örn detta är riktigt, måste man ju säga att vi ligga för långt
bak i kön för att man skall kunna påstå att priserna äro skäliga.

Herr Ohlin: Herr talman! När herr Lundberg säger, att jag skall ha respekt
för det sunda förnuftet, vill jag säga till honom: örn herr Lundberg tror, att
jag fäster någon vikt vid örn en ledamot av denna kammare har den ena eller
andra examen, då har han missförstått mig på ett sätt som jag mycket beklagar,
ett missförstånd för vilket jag naturligtvis inte kan undandra mig en viss
skuld, då jag förmodligen har uttryckt mig på ett sätt, som inte motsvarade
min avsikt.

Det är i själva verket så, och jag vill begagna tillfället att säga det eftersom
herr Lundberg i någon mån har provocerat fram det, att jag hyser en utomordentlig
beundran för alla de människor, som utan hjälp av långa skolstudier
och dylikt själva skaffat sig en kompetens för att tala med i samhällsfrågor,
som är lika god som den någon annan kan åstadkomma, som kanske
haft det lättare på ett visst stadium. Men örn det är klart, att vi här äro och
måste anses vara fullständigt jämställda, vilket är min uppriktiga övertygelse,
så skulle jag vilja tillägga, att det väl därav också följer att vi inte skola
kasta i ansiktet på varandra, att den som har studerat, han är bara »teoretiker»,
medan jag är »praktiker» och jag allena vet hur det går till. Vi få väl erkänna,
att vi alla ha en i viss mån bristfällig kompetens, och så få vi göra så
gott vi kunna.

Till statsrådet Ericsson vill jag säga, att det kanske inte var så lätt för honom
att uppfatta vad jag sade på långt avstånd från bänken där borta. Han
observerade inte, att jag sade, att vi självfallet måste ha en byggnadsransonering
i en krissituation. Jag tvekar inte det minsta därvidiag, men jag har
tillåtit mig att pro primo diskutera vissa otillfredsställande sidor i denna reglering,
pro secundo framhålla att man inte — när man diskuterar mera principiella
spörsmål — bör glömma dessa svårigheter och brister.

Herr statsrådet säger sedan, att vi äro överens om att man skall förlänga
byggnadssäsongen, men inte örn hur det skall gå till. Då vill jag säga, att det
redan finns många olika förslag. En kommitté av 1940 lade fram ett, och jag
kan tänka mig flera andra. Jag skall gärna vara med örn en positiv diskussion
om denna viktiga sak, även om den skulle medföra åtgärder, som kanske skulle
gå länge än dem vi hade före kriget.

Statsrådet Ericsson sade, att hans uttalande om 14 procents prissänkning
var riktigt, och »det står jag för». Det var väl inte alldeles rätt, ty det som
har skett är ju just att regeringen har modifierat prissänkningarna på massa
och papper till 5 procent. Det är inte så ringa skillnad! Kanske komma vi
därhän, att även de där 5 procenten komma att försvinna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Propositionen hänvisades till
tredje särskilda utskottet, dit jämväl de i anledning av propositionen inom kammaren
avgivna yttrandena skulle överlämnas.

Härpå föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts på kammarens
bord liggande propositioner; och remitterades därvid:

Måndagen den 14 oktober 194G em.

Nr 32.

123

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 313, nied förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag, m. m.; och »

nr 314, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den
19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd;

till konstitutionsutskottet propositionen nr 315, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på
landet, m. m.;

otill jordbruksutskottet propositionen, nr 316, angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län;

till statsutskottet propositionerna:

nr 317, angående täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;

nr 318, angående ändrad disposition av vissa marinens anslag;
nr 319, angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i
abortförebyggande syfte m. m.; och

nr 320, angående befrielse från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand
och A. L. Eriksson;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 321, med förslag till förordning örn uppskov med allmän fastighetstaxering;
och

nr 322, med förslag till lag angående ändring »i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

till statsutskottet propositionen, nr 323, angående anvisande av medel till
driftkostnadsersättning för psykiatriska kliniken i Uppsala m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 324, med förslag till lag örn
kommunal fondbildning, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 325, med förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

till behandling av lagutskott propositionen, nr 326, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända
arbetslöshetskassor, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 327, angående ersättning till personer,
som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 328, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål;
och

nr 329, med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 330, angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna;

till statsutskottet propositionerna:

nr 331, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående tomtmark i Trollhättan;

nr 332, angående inköp av fastighet i New York; och
nr 333, angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

124

Nr 32.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 334, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel,
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Marits proposition, nr 335, med
förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och
73 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 336, med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgäider
mot utbredning av könssjukdomar m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 338, angående träffande av avtal med de enskilda försäkringsanstaltema
örn framtida övertagande från statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.;

nr 339, angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation
m. m.; och

nr 340, med begäran örn bemyndigande att träffa avtal med Göteborgs
stad angående villkoren för överföring å Göteborgs stad av det tryckande registret
för staden;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 341, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 342, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för försvaret.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående viss
förenkling av bestämmelserna örn skatteuppbörden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående omsättningsskattens
avskaffande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagård, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren ville besluta, att tiden för avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Majlis proposition nr 312 måtte med hänsyn till ärendets omfattning

Torsdagen den 17 oktober 1946.

Nr 32.

125

utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugo dagar från propositionens
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 på natten.

In fidem
Gunnar Britt-h.

Torsdagen den 17 oktober.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande oktober.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Swedberg, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande oktober med läkarintyg styrkt sig från och med sammia
dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
ater intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 337, angående preliminär överenskommelse med Finland om behandlingen
av finska skulder till Sverige;

, 34.4’ angående statsverkets övertagande av vissa städers, förpliktelser be tratiande

innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas, m. m.;

nr 346, angående höjning av premierna till vissa värnpliktiga m. m.;

. nr 347, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige
och Frankrike;

• nr 318, ®.n£fende godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige
och Ijeckoslovakien;

nr 349, angående godkännande av en mellan Sverige och Ungern träffad
handelsöverenskommelse;

nr 350 angående godkännande av en mellan Sverige och De Socialistiska
Radsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m.;

?°dk“d? av,ett ™ellan SveriSe och De'' Socialistiska
Kadsrepublikeras Union traffat kreditavtal; och

nr 352, angående anordnande av lokaler för Överståthållarämbetet

Dessa propositioner bordlädes.

126

Nr 32.

Torsdagen den 17 oktober 1946.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj :ts på bordet liggande proposition,,
nr 311, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.
hänvisades propositionen, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den å kammarens
bord vilande motionen nr 561 av herr Lindberg.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hammarlund vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående ökning
av de enskilda hushållens sockertilldelning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7-

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Lindberg, nr 562, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, med
förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.; samt

herrar Svensson i Ljungskile och TJtbidt, nr 563, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 338, angående träffande av avtal med de enskilda försäkringsanstalterna
örn framtida övertagande från statens sida av vissa krigsförsäkringar
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Wiberg, som anförde: Herr talman! Den av riksdagen beslutade processreformen,
som från början var avsedd att genomföras den 1 januari 1947,
skall enligt senare beslut träda i kraft den 1 januari 1948. Anledningen till att
reformens genomförande uppsköts ett år var bl. a. de föreliggande svårigheterna
att ordna de ökade lokalutrymmen, som erfordrades främst för överdomstolarnas
del.

Högsta domstolen skall inrymmas i det s. k. Granda rådhuset eller Bondeska
palatset vid Riddarhustorget i Stockholm; anordnandet av domstolens lokaler
i denna byggnad skall enligt utförda beräkningar draga en kostnad av
1 750 000 kronor. För detta ändamål har riksdagen t. o. m. utgången av budgetåret
1946/47 anvisat sammanlagt 1 050 000 kronor, varför ytterligare byggnadsarbeten
för en kostnad av ca 700 000 kronor måste utföras under senare
hälften av år 1947 för att lokalfrågan skall vara löst den 1 januari 1948. Innan
erforderliga inredningsarbeten kunna påbörjas, måste de hyresgäster, som
nu disponera lokalerna i Bondeska palatset, utrymma detsamma. Detta torde
tidigast kunna ske vid årsskiftet 1946/47 och troligtvis kommer avflyttningen
ej att vara klar förrän ett stycke in på 1947.

Vad därefter beträffar hovrätterna, så har kostnaden för iordningställandet
av lokaler till Svea hovrätt beräknats till 550 000 kronor, vilket belopp av

Torsdagen den 17 oktober 1946.

Nr 32.

127

Interpellation. (Forts.)

riksdagen anvisats. De erforderliga ritningarna äro utförda och byggnadsarbetena
påbörjade.

Göta hovrätt skall för att få erforderliga sammanträdeslokaler taga i anspråk
sin nuvarande arkivbyggnad. Hovrättens i denna byggnad inrymda arkivalier
skola flyttas till en i Jönköping belägen fängelsebyggnad, som först
mäste utrymmas och iordningställas, vilket beräknas taga ganska lång tid.
För här ifrågavarande ombyggnadsarbeten har riksdagen för innevarande budgetår
anvisat 400 000 kronor.

De för de nya hovrättsbyggnaderna i Göteborg och Sundsvall erforderliga
medlen -— tillhopa 1 575 000 kronor — lia för budgetåret 1946/47 anvisats av
riksdagen. Dessa byggnadsplaner ha nu avancerat så långt, att ritningar skola
inlämnas till Kungl. Maj :t och byggnadstillstånd begäras.

Såväl hovrätten över Skåne och Blekinge som hovrätten för Övre Norrland
skola vid genomförandet av processreformen utökas med en division. Kostnaderna
för det därigenom ökade lokalbehovet ha av byggnadsstyrelsen beräknats
till inalles 1 milj. kronor. Några medel för tillgodoseende av dessa hovrätters
ökade lokalbehov lia hittills ej anvisats och så synes i vart fall icke kunna ske
förrän avseende det budgetår, som börjar den 1 juli 1947.
o Beträffande samtliga här berörda byggnadsarbeten torde man förmodligen
få förutsätta att det, örn ett rättegångsförfarande enligt processreformen skall
kunna bedrivas i överrätterna, är nödvändigt, att dessa byggnadsfrågor i sin
helhet hinna slutföras till den 1 januari 1948. Förhållandevis kort tid synes
sålunda stå till förfogande och tillgången på såväl arbetskraft som byggnadsmaterial
är som bekant knapp.

Vad vidare, angår det ny- och ombyggnadsbehov, som för underdomstolarnas
del föreligger i anledning av processreformens genomförande, så synes
även på det området ännu mycket vara att göra. Många av dessa domstolar
torde helt sakna för reformens genomförande erforderliga biutrymmen, såsom
parts-, vittnes- och advokatrum m. m. Det förefaller emellertid kunna ifrågasättas,
örn det med hänsyn till det allmänna läget på byggnadsmarknaden är
möjligt att nu tillfredsställa detta ny- och ombyggnadsbehov. Å andra sidan
torde man måhända kunna antaga, att genomförandet av processreformen ej
skulle behöva förskjutas, även om underdomstolarnas lokalfrågor ej kunnat
lösas till den 1 januari 1948.

_ Även i andra hänseenden komma säkerligen svårigheter att möta, exempelvis
beträffande den nödvändiga personalökningen. Enligt domarutredningens
förslag skall antalet ledamöter i hovrätterna ökas från 83 till 113, sålunda en
icke oväsentlig ökning med 30 ledamöter. Med nuvarande läge i fråga örn
rekryteringsmöjligheterna uppkommer otvivelaktigt ett problem, huruvida personalbehovet
kan tillgodoses utan att de höga kvalitativa krav, som f. n. uppställas
och även framgent måste uppställas på dessa befattningshavare, eftersättas.

Vidare märkes den till nödvändighet gränsande önskvärdheten av att till
alla större underdomstolar anskaffa kvalificerad kvinnlig biträdespersonal med
stenografikunnighet samt dessutom anskaffandet av erforderlig kontorsmaskinutrustning,
främst diktafoner eller liknande ljudupptagningsapparater.
Det torde emellertid komma att ställa sig synnerligen svårt att tillgodose behovet
därav till 1948 års ingång.

Det är av största betydelse, att den nya processreformen redan från början
kan fungera nå ett i alla hänseenden tillfredsställande sätt. För alla, som på
något sätt ha med rättsväsendet att göra, mäste det vara av synnerligt intresse
att från regeringshåll få ett klargörande besked örn, hur man dilr tänker sig
lösa de problem, som jag här dragit upp. Det vore synnerligen olyckligt, örn

128

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1946.

Interpellation. (Forts.)

de på processreformen högt ställda förväntningarna redan vid dess genomförande
skulle förbytas i besvikelse på grund av att de nödvändiga materiella
kraven ej tillfredsställande tillgodosetts.

Givetvis har man också anledning att till övervägande upptaga frågan örn
svårigheterna beträffande material och arbetskraft av olika slag böra medföra
ett uppskov med processreformens ikraftträdande. Åtskilliga skäl av praktisk
natur tala säkerligen för ett uppskov, under det att å andra sidan önskvärdheten
av, att reformen utan ofrånkomlig tidsutdräkt sättes i tillämpning, är
otvivelaktig. En avvägning av skälen för och emot har säkerligen gjorts inom
regeringen.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet fä framställa
följande frågor: anser herr statsrådet, att innan utgången av år 1947 alla förutsättningar
för processreformens ikraftträdande den 1 januari 1948 i fråga
örn byggnader, kvalificerad personal och maskinell kontorsutrustning kunna
förväntas föreligga, eller anser herr statsrådet, att förhållandena äro sådana,
att man bör överväga ett nytt uppskov med reformens genomförande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 18 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 337, angående preliminär överenskommelse med Finland örn behandlingen
av finska skulder till Sverige;

nr 344, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas, m. m.; och

nr 346, angående höjning av premierna till vissa värnpliktiga m. m.;

till utrikesutskottet propositionerna:

nr 347, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Frankrike;

nr 348, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien;

Fredagen den 18 oktober 1940.

Nr 32.

129

nr 349, angående godkännande av en mellan Sverige och Ungern träffad
han delsöverenskommelse; och

nr 350, angående godkännande av en mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 351, angående godkännande av ett mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal; och
nr 352, angående anordnande av lokaler för Överståthållarämbetet.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 562 av herr Lindber o; samt

till statsutskottet motionen nr 563 av herrar Svensson i Ljungskile och
Utbult.

§ 3.

Föredrogs den av herr Wiberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående vissa spörsmål i samband
med processreformens genomförande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.05 fm.

In fidem
Gunnar Britt]).

Andra kammarens protokoll 1946. Nr dH.