Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
1
Nr 376.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden;
given Stockholms slott den 8 november 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§
handelsbaden.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 376.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Förslag
till
lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
6§.
Den, som äger rätt till tionde, ränta
eller annan sådan avgäld av fast egendom,
njute ock företräde till betalning
ur egendomen, i vems hand den vara
må, där ej avgälden stått inne längre
än ett år efter förfallodagen. Företräde
till betalning som nyss sagts äge jämväl
kommun eller annan menighet för
fastighetsskatt, vilken skall utgå för
fast egendom och utgöras av den, som
innehaft egendomen med äganderätt
eller ock med fideikommissrätt eller
eljest på grund av testamente. Samma
förmånsrätt tillkomme ock jordägare,
som åt annan upplåtit sin fasta egendom,
i de denne tillhöriga lösören och
byggnader, som å egendomen finnas,
samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt
eller besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord upplåtits,
i den upplåtna rättigheten med
vad därtill hör, för arrende eller avgäld,
som till jordägaren skall utgå,
samt för jordägaren åliggande utskyld
eller annan avgift, som bort av
egendomens innehavare gäldas, dock
ej för fordran, som förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande, så ock för
(Föreslagen lydelse)
6§.
Den, som äger rätt till tionde, ränta
eller annan sådan avgäld av fast
egendom, njute ock företräde till betalning
ur egendomen, i vems hand
den vara må, där ej avgälden stått
inne längre än ett år efter förfallodagen.
Företräde till betalning som nyss
sagts äge jämväl kronan för skogsvårdsavgift
ävensom kommun eller
annan menighet för fastighetsskatt,
vilken skall utgå för fast egendom och
utgöras av den, som innehaft egendomen
med äganderätt eller ock med
fideikommissrätt eller eljest på grund
av testamente. Samma förmånsrätt
tillkomme ock jordägare, som åt annan
upplåtit sin fasta egendom, i de
denne tillhöriga lösören och byggnader,
som å egendomen finnas, samt,
där tomträtt eller vattenfallsrätt eller
besittningsrätt för obegränsad tid
(åborätt) enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord upplåtits,
i den upplåtna rättigheten med vad
därtill hör, för arrende eller avgäld,
som till jordägaren skall utgå, samt
för jordägaren åliggande utskyld eller
annan avgift, som bort av egendomens
innehavare gäldas, dock ej för
fordran, som förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller,
1 Senaste lydelse, se beträffande 6 § SFS 1928: 406 samt beträffande 12 § SFS 1943:208.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
3
(Nuvarande lydelse)
husröta eller vanhävd, där sådan ersättning
skall utgå. Har jordägare
lämnat arrendator kreatur, redskap
eller annat till egendomens bruk, njute
jordägaren lika rätt för lega, som
ej stått inne längre än nyss sagts,
ävensom för ersättning, där sådan
bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn
lämnat.
Därefter njute---lika rätt.
Enahanda förmånsrätt,--—
förmedlat lånet.
Har delägare —-—-— ej rum.
12 §.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
utskylder till kronan, kommunal-
och stadsutskylder, av kyrkostämma
eller kyrkofullmäktige beslutade
avgifter till kyrka och skola,
skogsaccis samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för
sista och löpande året; så ock vad enligt
lag örn försäkring för olycksfall
i arbete statsverket må hava förskjutit
på grund av gäldenärens underlåtenhet
att erlägga försäkrings- eller tilllåggsavgift
för sista och löpande året.
(Föreslagen lydelse)
vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande, så ock för husröta eller
vanhävd, där sådan ersättning
skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat
till egendomens bruk, njute jordägaren
lika rätt för lega, som ej stått
inne längre än nyss sagts, ävensom
för ersättning, där sådan bör utgå,
för vad sålunda blivit arrendatorn
lämnat.
Därefter njute---lika rätt.
Enahanda förmånsrätt, — — —
förmedlat lånet.
Har delägare---ej rum.
12 §.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmögenhet,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
värnskatt, krigskonjunkturskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsaccis,
pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering
samt av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, samtliga skatter
och avgifter dock endast örn de enligt
verkställd debitering förfallit till
betalning innan beslutet örn egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke
åtnjutas för utskylder eller avgifter,
som påförts på grund av eftertaxering
och som eljest skolat förfalla till betalning
före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjut
es.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Denna lag träder i kraft såvitt angår 12 § den 1 januari 1947 och i övrigt
den 1 januari 1948. De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i
konkurs, vari beslut om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas
ikraftträdande. Ej heller skall 6 § i dess nya lydelse gälla i fråga om skogsvårdsavgift,
som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis för
år 1946 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 oktober 1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om
vissa ändringar i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden samt anför därvid följande.
I proposition den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbördsförordning,
m. m. framlade Kungl. Majit för riksdagen på föredragning av
chefen för finansdepartementet förslag till omläggning av nu gällande uppbördssystem,
vilken omläggning föreslogs skola träda i kraft den 1 januari
1947. I nämnda proposition, som innefattade förslag till ny uppbördsförordning
ävensom till ändringar i vissa skatteförfattningar samt i kommunallagarna
m. m., framhöll föredragande departementschefen, att det föreslagna
uppbördssystemets genomförande borde föranleda ändring jämväl av vissa
andra författningsbestämmelser, däribland föreskrifterna rörande förmånsrätt
för skatt. Enligt vad i propositionen vidare uttalades kunde emellertid
förslag till ändring av dessa förmånsrättsbestämmelser icke framläggas förrän
vid 1946 års riksdag.
Riksdagen godkände i huvudsak de genom nyssnämnda proposition framlagda
förslagen till ny uppbördsförordning samt till ändringar i vissa skatteförfattningar,
varemot riksdagen beträffande de föreslagna ändringarna i
kommunallagarna m. m. — med förklarande att propositionen i dessa delar
icke kunnat av riksdagen bifallas — hemställde att Kungl. Majit måtte för
1946 års riksdag framlägga nytt förslag till sådana ändringar i kommunallagarna
m. fl. författningar, som erfordrades för genomförande av uppbördsreformen
(riksdagens skrivelser nr 609 och 610).
Kungl. Majit framlade därefter, likaledes på föredragning av chefen för
finansdepartementet, i proposition den 3 maj 1946, nr 261, förslag till, bland
annat, vissa ändringar i kommunallagarna, föranledda av omläggningen av
uppbördssystemet. Föredragande departementschefen anförde därvid till
statsrådsprotokollet i ärendet, att frågan örn ändring av bestämmelserna rörande
förmånsrätt för skatt icke konnnc att upptagas till behandling i nämn
-
6
Kungl. Majda proposition nr 376.
da sammanhang utan att frågan i stället torde komma att vid ett senare tillfälle
anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Sedan nämnda fråga därefter varit föremål för ytterligare överväganden,
torde jag nu få anmäla densamma.
De nu gällande bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt äro upptagna
i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.
Enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger kommun eller annan menighet förmånsrätt
till betalning ur fast egendom för fastighetsskatt, viden skall utgå
för egendomen och utgöras av den, som innehaft densamma med äganderätt
eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente, därest
icke skatten stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Enahanda förmånsrätt
åtnjutes för bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i
anledning av avlösning av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och
räntor å lån från statens avdikningslånefond (13 § lagen den 8 november
1912 om avlösning av vissa frälseräntor, 2 § lagen den 14 maj 1929 om kronans
förmånsrätt för avdikningslån).
I 17 kap. 12 § handelsbaden stadgas, att sist skola, i den mån ej bättre
rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i
fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, kommunal-
och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade
avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året, så ock vad enligt
lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket ma hava förskjutit
på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift
för sista och löpande året. Enligt praxis förstås härvid med skatter
för »sista och löpande året» de skatter, som debiteras på grund av taxering
verkställd under det löpande året eller året närmast dessförinnan. I
I fråga örn tillkomsten av nu gällande bestämmelser i 17 kap. 12 § handelsbalken
må här omnämnas följande.
Under 1600-talet var frågan om förmånsrätt för utskylder till kronan uppmärksammad
vid flera olika tillfällen. Bland annat föreskrevs i ett Kungl,
brev av den 14 januari 1696, att innestående utskylder till kronan, utan avseende
å deras beskaffenhet, borde näst efter betjentemes löning betalas,
dock icke vidare än för det sista året, uti vilket debitoren dött. Någon motsvarande
förmånsrättsbestämmelse upptogs däremot icke i 1734 års lag.
I olika lagförslag under 1800-talet framkommo förslag om införande av
förmånsrätt för kronan till lös egendom för gäldenärs utskylder sista och
löpande året, som ej för fast egendom utgå (se lagkommitténs förslag till
handelsbalk 1815, 18 kap. 7 § — lagkommitténs förslag till allmän civillag
1826, 22 kap. 5 § handelsbaden — lagberedningens förslag till handelsbalk
och utsökningsbalk m. m. 1850, 22 kap. 13 § handelsbaden).
I 1815 års förslag motiverades förslaget örn utvidgning av förmånsrätten
för kronan (i detta fall dock endast för sista året) salunda:
Kunni. Maj:ts proposition nr 376.
7
Den (förmånsrätten) har sedermera (efter 1734) till följe af de uti Concurs
författningarne den 26 Augusti 1773 och den 28 Junii 1798 gifna föreskrifter,
om Kronans rätt till betalning under anslagstiden, för dess ostridiga
räntor sista året blifwit, genom wänlig praxis wid Domstolarne, Kronan
tillagd för den gäldbundnes utskylder, utan något undantag, änskönt det i
nämnda författningar nyttjade ordet räntor egentligen brukas att beteckna
afrad och utlagor, som av jord utgå. Nu som ostridigt är, ehwad Domstolarnes
tolkning af ofwanberörde stadganden må anses instämma med deras
lydelse och mening eller ej, att lika giltiga skäl finnas att tillägga Kronan
förmånsrätt äfwen för de utskylder, som ej af fast egendom utgöras, så har,
med bibehållande af hwad Lagen, om förmånsrätt för afrad, tionde och annan
afgäld af sådan egendom, redan stadgat, ofwanberörda författning af
år 1696 blifwit, i afseende på öfriga eller personliga utskylder till Kronan,
upplifwad, i så måtto, att Kronan näst efter huswärd, med flere, som äga
förmånsrätter i wiss lös egendom, njuter förmån för gäldenärs personliga
utskylder i all dess lösa egendom.
Den sålunda föreslagna förmånsrätten infördes genom förordningen den
8 oktober 1861 (nr 59) angående ändring i vissa delar av 17 kapitlet handelsbaden
m. m. Genom nämnda förordning erhöll 17 kap. 12 § handelsbaden
den lydelsen, att »därnäst havé kronan företräde till lös egendom för gäldenärs
utskylder sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå».
Frågan örn införande av förmånsrätt för kommunala utskylder var därefter
föremål för statsmakternas uppmärksamhet vid åtskilliga tillfällen under
1860-talet och årtiondena närmast därefter.
Sålunda yrkades i en vid 1865—1866 års riksdag inom borgarståndet väckt
motion (nr 84), att kommuner måtte efter 12 § i 17 kap. handelsbaden och
näst efter kronan njuta förmånsrätt i lös egendom för gäldenärens utskylder
sista och löpande året, de där ej för fast egendom utginge. Såsom skäl för
detta förslag anförde motionären, att kommunerna icke borde i avseende på
sina inkomster göras allt för mycket beroende av ekonomiskt obestånd, som
kunde drabba de skattskyldiga, och att lagstiftningen, som velat såvitt möjligt
betrygga kronan emot förluster, även borde bereda kommunen säkerhet
att komma i åtnjutande av påräknade inkomster. -— I sitt utlåtande över motionen
anförde lagutskottet vid nämnda riksdag (utlåtande nr 21) bland annat
att om den av motionären åsyftade fördelen kunde beredas kommunerna
utan motsvarande olägenheter för enskilda, så skulle utskottet icke tveka att
anse hans förslag välgrundat. Men då det skulle leda därhän, att i ett gäldbundet
bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade borgenärerna finge
de facto vidkännas gäldenärens oguldna kommunalutskylder, så skulle av eif
sådant stadgande, som motionären föreslagit, följa en orättvisa av vida betänkligare
art än den förlust, som nu understundom kunde drabba en kommun
och, fördelad på dess samtliga medlemmar, bleve föga kännbar. Kronans
av ålder erkända förmånsrätt syntes redan i och för sig vara ett alltför hårt ingrepp
i enskilda borgenärers rätt för alt mana lill efterföljd och skulle säkerligen
framkalla klagomål, örn de personala kronoutskylder i allmänhet uppgingc
till så höga belopp som samma slags kommunalutskylder. I enlighet
härmed hemställde utskottet, att motionen måtte lämnas utan vidare avseende.
— Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Vid 1868 års riksdag väcktes ånyo (i motionen II: 101) förslag om införande
av förmånsrätt för kommunalutskylder. Sedan motionen hänvisats till
lagutskottet, yttrade utskottet (utlåtande nr 21), som erinrade om frågans behandling
vid 1865—1866 års riksdag, att utskottet på skäl, som anförts vid
nämnda riksdag, och eftersom dåmera den grundsatsen vore antagen, att
de så kallade tysta förmånsrätterna borde i lagstiftningen undvikas, såsom
skadligt inverkande på realkrediten, hemställde att förslaget ej måtte vinna
riksdagens bifall. — Riksdagen beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.
Jämväl vid riksdagarna 1869 och 1871 väcktes motioner av liknande innehåll,
vilka dock avstyrktes av lagutskottet och avslogos av riksdagen.
I anledning av en vid 1878 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen för
sin del, på hemställan av lagutskottet, att 17 kap. 12 § handelsbaden skulle
erhålla den ändrade lydelse, att landsting och kommuner skulle för de till
dem utgående utskylder erhålla företrädesrätt till lös egendom närmast efter
kronan. Sedan högsta domstolen emellertid funnit sig icke böra tillstyrka bifall
till riksdagens förslag (jfr Holm, Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II årg. 1878
nr 7 s. 39—42), fann Kungl. Majit genom beslut den 8 januari 1879 icke skäl
lämna bifall till detsamma.
Även ett av 1881 års riksdag antaget förslag om införande av förmånsrätt
för utskylder till landsting eller kommuner avstyrktes av högsta domstolen,
varefter Kungl. Majit fann detsamma icke kunna godkännas.
Vid riksdagarna 1882, 1885 och 1886 väckta motioner örn förmånsrätt för
kommunalutskylder bie vo avstyrkta av resp. lagutskott och avslagna av riksdagen.
Däremot beslöt 1887 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av 17 kap. 12 § handelsbalken, att avgifter, beslutade å allmän
rådstuga, av stadsfullmäktige, landsting, kommunalstämma eller kyrkostämma
ävensom s. k. häradsmedel skulle för sista och löpande året utgå med förmånsrätt,
dock efter samtliga övriga fordringar, för vilka enligt gällande bestämmelser
förmånsrätt tillgodonjötes (jfr årg. 1887 nr 8 s. 8—20).
I anledning av denna riksdagens framställning utarbetades inom justitiedepartementet
förslag till lag angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken. Sedan Högsta domstolen avgivit yttrande över förslaget, framlades
detsamma i oförändrat skick vid 1889 års riksdag. Detta förslag bifölls
av riksdagen (jfr årg. 1889 nr 10).
Härefter utfärdades författning i ämnet genom lagen den 25 april 1889
(nr 16 s. 3) angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken. Enligt
sistnämnda lag stadgades dels i 12 § första stycket, att »därnäst havé
kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder sista och löpande
året, de där ej för fast egendom utgå», dels ock i 12 § andra stycket att »sist
skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med
lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året».
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
9
Bestämmelserna örn förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden lia sedermera
ändrats vid flera tillfällen. Sålunda föreskrevs genom lagen den 30
juni 1913 (nr 121) örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, att med
förmånsrätt enligt andra stycket i nämnda paragraf skall utgå jämväl vad
enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund
av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande
året. Vidare infördes — genom lagen den 17 juni 1916 (nr 236) om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — i första stycket av paragrafen den
bestämmelsen, att kronan äger förmånsrätt i lös egendom jämväl »för vad
enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit
på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift
för sista och löpande året».
Genom lagen den 28 september 1928 (nr 406) om ändrad lydelse av 17 kap.
6 och 12 §§ handelsbaden erhöll 17 kap. 6 § sin nuvarande lydelse. Vidare
ändrades genom samma lag 12 § på så sätt, att dels till andra stycket fogades
uttrycket »i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §», dels ock förmånsrätt
enligt samma stycke infördes för skogsaccis. (Beträffande dessa ändringar
se propositionerna nr 357/1920 och 238/1927.)
1936 års uppbördskommitté föreslog i sitt den 31 oktober 1938 avgivna betänkande
med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen
m. m. (SOU 1938: 46), att de olika slag av utskylder och allmänna
avgifter, som avsåges skola bliva föremål för gemensam debitering och uppbörd
— med undantag för pensionsavgifter — skulle åtnjuta samma förmånsrätt,
i den mån de icke skulle utgå för fastighet. I enlighet härmed skulle
17 kap. 12 § handelsbaden enligt uppbördskommitténs förslag erhålla följande
lydelse:
Därnäst skola pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering utgå med
förmånsrätt, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna
eller löpande uppbördsår.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
utskylder till kronan, vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete
statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga
försäkrings- eller tilläggsavgift, skogsvårdsavgift, landstingsmedel,
tingshusmedel, vägskatt, allmän kommunalskatt och skogsaccis, samtliga ulskylder
och avgifter såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna
eller löpande uppbördsår.
Uppbördskommitténs förslag föranledde emellertid icke någon åtgärd.
I samband med införandet år 1943 av lagstiftningen örn erkända skatteförmedlingskassor
genomfördes — genom lagen den 30 april 1943 (nr 208)
örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — full likställighet i förmånsrättshänseende
mellan samtliga i 12 § upptagna utskylder och avgifter.
Samtidigt uteslöts — med hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa
pensionsavgifter dåmera blivit upphävt — stadgandet örn förmånsrätt för
kommun för belopp, som kommunen utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet
alt erlägga pensionsavgift (se propositionen nr 17/1943 s. 114 ff.).
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
I det av 19AA års uppbördsberedning den 31 maj 1945 avgivna betänkandet
med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945:27) behandlades
jämväl frågan om förmånsrätt för skatt.
I detta hänseende uttalade uppbördsberedningen, att annan ändring i gällande
bestämmelser icke borde göras än som kunde erfordras med hänsyn
till det föreslagna uppbördssystemet. Vad anginge förmånsrätt enligt 17 kap.
12 § handelsbalken kunde denna vid det nya uppbördsförfarandet tänkas
bestämd på två olika sätt. Å ena sidan kunde man härvid intaga den ståndpunkten,
att då slutlig skatt, som påfördes på grund av taxering, uttoges i
form av dels preliminär skatt under inkomståret, dels ock kvarstående skatt
ungefär två år senare, samma förmånsrätt borde åtnjutas för båda slagen
av skatt. Härigenom komme förmånsrätten, om den såsom nu knötes till
taxeringarna för sistförflutna och löpande året, visserligen att sträcka sig
längre tillbaka i tiden men icke i realiteten att avse annan skatt än för närvarande
vore fallet. I fråga örn skatt, som utginge preliminärt enligt tabell
eller med viss procentsats, skulle förmånsrätten kunna begränsas till att
gälla den kvarstående skatten på grund av viss taxering, enär blott erlagd
preliminär skatt avräknades från den slutliga skatten och således, om preliminär
skatt icke betalts, den kvarstående skatten komme att höjas i motsvarande
mån. Vidkommande debiterad preliminär skatt vore förhållandet
ett annat. Icke erlagd sådan skatt restfördes särskilt och hela den debiterade
preliminärskatten avräknades från den slutliga skatten. Förmånsrätten kunde
icke här inskränkas till att avse enbart den kvarstående skatten, ty härigenom
skulle det allmänna komma i sämre ställning än för närvarande.
Med den sålunda ifrågasatta ordningen skulle emellertid ingen förmånsrätt
erhållas för den debiterade preliminära skatt, som förfölle under löpande året.
Ej heller skulle förmånsrätt, enligt den tolkning, som givits åt de nuvarande
bestämmelserna (jfr Nytt juridiskt arkiv I 1924, s. 576), åtnjutas för annan
på grund av eftertaxering påförd skatt än den, som utginge enligt eftertaxering,
påförd under löpande året för nästföregående år. Detta kunde givetvis
icke anses tillfredsställande.
Å andra sidan kunde förmånsrätten, enligt vad uppbördsberedningen vidare
anförde, bestämmas så att den anknötes till den skatt, som förfölle under
sistförflutna och löpande uppbördsår. Härvid komme, såvitt anginge debiterad
skatt, olika förmånsrätt att åtnjutas för preliminär och motsvarande
kvarstående skatt. Den ifrågavarande utformningen av förmånsrättsbestämmelserna
kunde ur principiell synpunkt synas mindre tillfredsställande; den
medförde emellertid, att de olägenheter undginges, vilka vore förenade med
det förra alternativet.
Uppbördsberedningen hade funnit sig böra förorda det senare alternativet.
Uppbördsberedningen framhöll vidare, att fastighetsskatt, för vilken förmånsrätt
åtnjötes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, icke uttoges preliminärt,
varför här icke mötte samma problem som vid bestämmande av förmånsrätten
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Då nämnda skatt enligt förslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
11
vanligen torde komma att förfalla till betalning under tolv uppbördstermi
ner, skulle ett bibehållande av den nuvarande bestämmelsen oförändrad in
nebära, att förmånsrätten skulle bliva olika för envar lolftedel av skatten
Detta syntes mindre tillfredsställande, och uppbördsberedningen föresloge
därför -—■ i likhet med 1936 års uppbördskommitté — att förmånsrätt föi
under ett uppbördsår förfallande fastighetsskatt skulle, oberoende av under
vilken uppbördstermin densamma förfallit, åtnjutas å dess nuvarande plats
i förmånsrättsordningen, därest den icke stått inne längre än ett år efter
uppbördsårets utgång.
Tidigare hade vid skilda tillfällen och från olika håll, bland annat från
pensionsstyrelsens sida, framställts krav på att pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering skulle utgå med förmånsrätt framför utskylder och
andra allmänna avgifter. 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938: 46, s. 207,
208) hade föreslagit sådan förmånsrätt för pensionsavgift. Enligt 8 § kungörelsen
den 29 januari 1937 (nr 28) angående påföring, debitering, uppbörd
och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering
skulle, därest restfört kronoutskyldsbelopp, vari pensionsavgift
inginge, erlagts endast till viss del, denna del anses i första hand vara pensionsavgift,
såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.
Med hänsyn till vad sålunda stadgats hade uppbördskommittén funnit den
föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgift i förhållande till utskylder
i sak icke innebära någon ändring av betydelse. Då pensionsavgift enligt
lagen om folkpensionering hade karaktär av försäkringsavgift i så måtto,
att beloppet av erlagda avgifter hade viss betydelse för bestämmandet av
grundpension, kunde det enligt beredningens mening vara motiverat, att pensionsavgift
utginge med förmånsrätt framför utskylder och andra allmänna
avgifter. Visserligen förelåge enligt 8 § förenämnda kungörelse i realiteten
sådan förmånsrätt, men det syntes riktigare att, då man tydligen velat tillskapa
en särskild förmånsrätt för pensionsavgift, i 17 kap. 12 § handelsbalken
infördes en bestämmelse om dylik förmånsrätt.
I enlighet härmed föreslog uppbördsberedningen, att 17 kap. 6 § andra
punkten handelsbanken skulle ändras på så sätt, att den däri upptagna förmånsrätten
för fastighetsskatt skulle föreligga, därest skatten ej stått inne
längre än ett år efter utgången av det uppbördsår, varunder densamma förfallit
till betalning. Enligt vad uppbördsberedningen vidare föreslog skulle i
12 § införas ett nytt första stycke av innehåll, att »därnäst skola pensionsavgifter
enligt lagen örn folkpensionering utgå med förmånsrätt, såvitt de
förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår».
I andra stycket av samma paragraf skulle enligt uppbördsberedningens
förslag föreskrivas, att »sist skola, i den mån ej bättre rätt äger
rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast sone
löst gäldas med lika rätt sins emellan: allmänna utskylder till stat och kommun,
skogsvårdsavgift, skogsaccis, landstingsmedel samt tingshusmedel, så
ock vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava
förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Departementschefen.
eller tilläggsavgift, samtliga utskylder och avgifter, såvitt de förfallit eller
förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår».
Över uppbördsberedningens betänkande inhämtades yttranden från ett
flertal centrala ämbetsverk, samtliga länsstyrelser ävensom åtskilliga organisationer
och sammanslutningar (se prop. 370/1945 s. 88—89). Beredningens
förslag angående förmånsrätt för skatt har därvid tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast i några yttranden hava
framförts erinringar i anledning av förslaget i förevarande del.
Sålunda anförde kammarrätten, att enligt den avfattning, 17 kap. 12 § handelsbaden
enligt beredningens förslag skulle erhålla, paragrafen kunde tolkas
så att ifrågavarande förmånsrätt komme att omfatta även sådana utskylder,
för vilka arbetsgivaren blivit ansvarig. En sådan förmånsrätt kunde
bliva ganska kännbar för arbetsgivarens oprioriterade borgenärer. Denna
olägenhet torde få vägas mot statens intresse av säkerhet för utskyldernas
utbekommande med beaktande av att arbetsgivaren kunde hava ådragit sig
ifrågavarande ansvar dels genom att icke inbetala avdragna belopp, dels
genom att underlåta att verkställa löneavdrag. — Kammarrätten framhöll
vidare, att i 17 kap 12 § handelsbaden ordet »häradsmedel» ändrats till
»tingshusmedel»; någon motivering till denna ändring syntes emellertid icke
hava lämnats.
Magistraten i Vimmerby ifrågasatte, huruvida icke förmånsrätt enligt 17
kap. 11 § handelsbaden borde medgivas i arbetsgivares konkursbo för skatt,
som arbetstagare erlagt men arbetsgivare icke inlevererat. Man kunde icke
bortse från att i vissa fall svårigheter kunde komma att uppstå att från ekonomiskt
svaga arbetsgivare utfå innehållna skattebelopp.
Vad först angår uppbördsberedningens förslag om ändrad lydelse av 17
kap. 6 § handelsbaden får jag erinra om att enligt 35 § uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), som träder i kraft den 1 januari
1947, fastighetsskatt skall erläggas under endast de uppbördsterminer i stället
för — såsom uppbördsberedningen förordat — under tolv terminer. Med
hänsyn till den begränsning i antalet terminer som sålunda ägt rum finner
jag icke anledning föreslå ändring i den nu gällande bestämmelsen i 17 kap.
6 § handelsbaden att förmånsrätt åtnjutes för fastighetsskatt, som icke stått
inne längre än ett år efter förfallodagen.
Emellertid har numera aktualiserats frågan, huruvida icke förmånsrätten
enligt nyssnämnda paragraf bör utvidgas till att omfatta jämväl skogsvårdsavgift.
Beträffande denna avgift stadgas i förordningen den 28 juni 1946
(nr 324) om skogsvårdsavgift — viden förordning till viss del gäller från och
med den 1 juli 1946 och i övrigt träder i kraft den 1 juli 1947 — att skogsvårdsavgift
skall erläggas för jordbruksfastighet, viden vid fastighetstaxering
åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, att avgiften skall
utgå med högst 1 V2 promille av summan av nämnda värden och att influtna
skogsvårdsavgiftsmedel skola tillfalla staten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
13
Skogsvårdsavgift sådan den utformats enligt nyssnämnda förordning bör
i enlighet med det nyss sagda anses såsom en fastighetsskatt, som tillfaller
kronan. Vid sådant förhållande ter det sig naturligt att skogsvårdsavgiften i
förmånsrättshänseende likställes med annan fastighetsskatt och alltså tillerkännes
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Härför talar även
det förhållandet att skogsvårdsavgiften — som uppbäres enligt den nya ordningen
första gången i mars 1948 — torde komma att debiteras å den särskilda
debetsedeln för fastighetsskatt; å denna debetsedel debiteras förutom
den kommunala fastighetsskatten, allenast annuiteter å avdikningslån och å
förskott för avlösning av frälseräntor eller sålunda uteslutande skatter och
avgifter med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.
Mot införandet av förmånsrätt för den nya skogsvårdsavgiften jämlikt 17
kap. 6 § handelsbaden skulle å andra sidan kunna riktas den invändningen,
att fastighetskrediten därigenom kunde skadas. Då skogsvårdsavgiften, såsom
förut anförts, kommer att utgå med högst en och en halv promille av
värdet för skogsmark och växande skog, torde denna invändning emellertid
sakna praktisk betydelse.
På grund av det nu anförda tillstyrker jag den ändringen i 17 kap. 6 §
handelsbaden, att i densamma jämväl skogsvårdsavgift till kronan upptages
såsom förmånsberättigad skatt. Denna nya förmånsrätt bör givetvis tidsbegränsas
på samma sätt som förmånsrätten för andra slag av fastighetsskatter.
Beträffande härefter de i 17 kap. 12 § handelsbaden upptagna bestämmelserna
om förmånsrätt för utskylder och vissa andra avgifter torde, såsom
uppbördsberedningen anfört, omläggningen av uppbördsförfarandet böra
föranleda ändring nied avseende a den tidsperiod, för viden förmånsrätt enligt
sistnämnda lagrum må åtnjutas. Innan jag övergår att behandla detta
spörsmål, torde jag emellertid lå upptaga frågan om en omarbetning och
modernisering av paragrafen i övrigt.
I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att under begreppet
»utskylder till kronan» torde ingå följande s. k. direkta skatter, nämligen
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt
och ersättningsskatt ävensom värnskatt och krigskonjunkturskatt.
Däremot torde s. k. indirekta skatter till kronan icke hänföras till sådana
utskylder som avses i förevarande lagrum. Ej heller torde arvs- och
gåvoskatt vara att hänföra dit. Vad åter angår uttrycket »kommunal- och
stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter
till kyrka och skola» torde därmed åsyftas sådan allmän kommunalskatt
till den borgerliga respektive den kyrkliga kommunen, varom stadgas i kommunallagarna.
En särskild ställning i skattesystemet intages av skogsaccisen. Denna skatt,
som uttages jämlikt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis
och som tillfaller kommun samt vissa andra kommunala samfälligheter,
utgår nämligen för avverkat virke i förhållande till virkets genom taxering
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
fastställda rotvärde. Skogsaccisen angives särskilt i 17 kap. 12 § handelsbalken
såsom förmånsberättigad skatt.
Vad slutligen angår det i sistnämnda lagrum förekommande uttrycket
»härads- och landstingsmedel» avses därmed, sedan vägskatten avskaffats,
endast tingshus- och landstingsmedel.
Såsom av det anförda framgår äro vissa av de i 17 kap. 12 § handelsbalken
använda beteckningssätten ålderdomliga och överensstämma icke med de
nu förekommande benämningarna å skatterna i fråga. Beträffande vissa
av de använda beteckningssätten kan det för övrigt vara föremål för tvekan
vilka av de nu utgående skatterna som avses därmed. Med hänsyn härtill
synes det önskvärt att, då en ändring av paragrafen ändå måste göras på
grund av omläggningen av uppbördssystemet, jämväl själva rubriceringen av
skatterna ändras.
Vid en modernisering av paragrafen i denna riktning kunna olika metoder
komma i fråga. En möjlighet är att angiva de ifrågakommande skatterna
medelst vissa mera allmänt hållna uttryck. En lösning efter denna linje
har den fördelen att paragrafen icke behöver ändras varje gång en ändring
vidtages i skattesystemet. Å andra sidan lider metoden av den svagheten,
att hur formuleringen än avfattas en viss tvekan kan komma att råda beträffande
stadgandets rätta innebörd.
En annan metod är att bestämma förmånsrätten genom att hänvisa till
uppbördsförordningen. En dylik hänvisning till en författning, som icke
tillkommit i den i § 87 regeringsformen angivna ordningen, synes emellertid
icke helt tillfredsställande. Därtill kommer att hänvisningen icke skulle täcka
hela området av de förmånsberättigade skatterna, i det att varken värnskatt
— vilken kommer att såsom kvarstående skatt erläggas så sent som år 1949
— eller krigskonjunkturskatt — vilken i vissa fall kommer att uppbäras
först under år 1950 — skulle inbegripas under hänvisningen.
En tredje metod är att i lagtexten direkt angiva de skatter, som i lagrummet
avses. Därigenom undanröjes all tvekan om stadgandets rätta innebörd,
vilket självfallet är av vikt, ej minst med tanke på att vederbörande konkursförvaltare,
vilka ofta icke torde besitta särskilt ingående kunskap om
skatteförfattningama, ha att i första hand taga ställning till frågan om en bevakad
skattefordran är av beskaffenhet att böra utgå med förmånsrätt. Å
andra sidan förutsätter den nu angivna metoden, att 17 kap. 12 § handelsbaden
ändras så snart ändring av skattesystemet vidtages.
Vid övervägande av de olika alternativen har jag för min del stannat vid
att förorda det sistnämnda. Jag föreslår alltså, att i nämnda paragraf såsom
förmånsberättigade skatter upptagas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, värnskatt,
krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel
och skogsaccis.
Vidare torde såsom förmånsberättigad enligt samma paragraf böra upptagas
pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering. Då emellertid pensionsavgifterna
enligt den nya folkpensioneringslagen (SFS 1946: 431) icke er
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
hållit karaktären av egentliga försäkringsavgifter, synes anledning icke föreligga
att, på sätt i skilda sammanhang yrkats, tillerkänna fordran å pensionsavgift
förmånsrätt framför övriga i paragrafen omförmälda fordringar.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att den nya folkpensioneringslagen
visserligen icke träder i kraft förrän den 1 januari 1948, men att enligt 2 §
promulgationslagen till sistnämnda lag hänsyn vid beräkning av grundpension
icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt den äldre folkpensioneringslagen
påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men icke
redovisas till vederbörande länsstyrelse förrän efter 1946 års utgång.
Såsom förmånsberättigade enligt 17 kap. 12 § handelsbaden böra slutligen
jämväl upptagas av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Jag torde i detta
sammanhang få erinra om att dylika avgifter fr. o. m. den 1 januari 1947
skola förskotteras av statsverket, så snart avgifterna antecknats i de s. k.
arbetsgivarförteckningarna respektive i sådana förteckningar, som omförmälas
i § 4 mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete (jfr SFS 1946: 493 och 494).
Vad härefter angår den närmare omfattningen av förmånsrätten torde
densamma böra begränsas till att avse allenast debiterad skatt. Därigenom
kommer förmånsrätten att avse kvarstående och tillkommande skatt samt
därjämte preliminär B- och C-skatt. Att förmånsrätten sålunda föreslås skola
anknytas till debiterad preliminärskatt men icke till preliminär A-skatt beror
därpå att den förra skatten särskilt restföres samt avräknas från den
slutliga skatten med hela det debiterade beloppet, oavsett örn detta erlagts
eller ej. Då den debiterade preliminärskatten således ur uppbördssynpunkt
är att likställa med kvarstående och tillkommande skatt, torde den även med
avseende å förmånsrätten böra behandlas lika med dessa skatter. Den preliminära
A-skatten däremot restföres icke och avräknas från den slutliga
skatten med endast det belopp, som verkligen erlagts. Då nämnda skatt, om
den icke erlägges, kommer att öka den kvarstående skatten i motsvarande
mån, torde den i förmånsrättshänseende icke böra betraktas såsom en fristående
skatt utan anses ingå i den kvarstående skatten. Den olikhet, som i
fråga om förmånsrätten sålunda skulle uppkomma mellan debiterad preliminär
skatt och annan preliminär skatt, kan naturligen kritiseras ur rent
principiella synpunkter men får dock anses motiverad av skatternas i uppbördshänseende
skilda natur.
Uppbördsberedningen har föreslagit, att förmånsrätt skulle åtnjutas beträffande
skatt, som förfallit eller förfölle till betalning »under sistförflutna
eller löpande uppbördsår». Detta skulle emellertid innebära, alt förmånsrätten
skulle omfatta preliminära skatter som belöpte på inkomst hänförlig
till tiden efter konkursutbrottet. Särskilt i det fall att konkursutbrott inträffar
i början av ett uppbördsår och de med förmånsrätt utgående skatterna
sålunda skulle utgå för en längre tidsperiod efter konkursutbrottet, skulle en
dylik anordning te sig mindre tillfredsställande. Därtill kommer alt vissa
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
olägenheter skulle kunna uppkomma på grund av att den debiterade preliminära
skatten, oavsett om inkomsten efter konkursutbrottet skulle nedgå,
skulle komma att uttagas i enlighet med den verkställda debiteringen så länge
icke beslut fattats örn jämkning av skatten.
Med hänsyn till det nu anförda förordar jag i stället att förmånsrätt må
åtnjutas för debiterad skatt, som förfallit till betalning före konkursutbrottet,
dock icke tidigare än två år dessförinnan.
Det torde vara av intresse att närmare undersöka, i vad mån den nu ifrågasatta
tidsbegränsningen för förmånsrätten i sak avviker från den hittills
gällande. En jämförelse härutinnan synes lämpligast kunna belysas med
ett exempel. Därest en gäldenär försatts i konkurs den 1 juni 1945, skulle enligt
nu gällande lag förmånsrätt uppkomma för skatter, som debiterats på
grund av taxeringarna åren 1944 och 1945, eller alltså i allmänhet för skatter,
belöpande på 1943 och 1944 års inkomster. Med tillämpning av den nya
uppbördsförordningen och nya lydelsen av 17 kap. 12 § handelsbaden
skulle förmånsrätten i stället omfattat dels sådan ogulden, debiterad preliminärskatt
som förfallit under tiden den 1 juni 1943—den 31 maj 1945,
d. v. s. i stort sett den på inkomsterna under samma tidsperiod utgående
skatten, dels ock kvarstående och tillkommande skatt som förfallit till betalning
under samma tidsperiod; den kvarstående skatt, som skulle hava förfallit
under nämnda tid, är sådan skatt som påförts på grund av taxeringarna
åren 1943 och 1944 eller alltså skatt belöpande på 1942 och 1943 års
inkomster.
Såsom framgår av det anförda exemplet innebär ändringsförslaget en viss
tidsförskjutning i fråga om den inkomst, som de förmånsberättigade skatterna
avse. Storleken av denna förskjutning blir beroende av den tid på året
då konkursutbrottet inträffar. Förskjutningen synes emellertid vara av mindre
betydelse, därest förmånsrätten — såsom jag förordar — alltjämt bibehålies
vid att avse två års skatter. För övrigt må framhållas, att hela frågan
örn förmånsrätt för oguldna utskylder torde förlora i betydelse till följd av
det nya uppbördssystemets genomförande.
Med den av mig nu förordade konstruktionen av reglerna om förmånsrätt
för skatt aktualiseras frågan om förmånsrätt för utskylder som påförts på
grund av eftertaxering. Enligt nu gällande bestämmelser anses utskylder,
som påföras under sista eller löpande året på grund av eftertaxering för år
före det sistförfluten, icke hänförliga till utskylder för sista eller löpande året
och utgå sålunda icke med förmånsrätt. Skulle däremot förmånsrätten utan
förbehåll anknytas till förfallodagen, komme förmånsrätten att omfatta jämväl
sådana utskylder som påfördes på grund av eftertaxering och som förfölle
till betalning tidigast två år före konkursutbrottet. Detta skulle med
andra ord betyda att, örn under nyssnämnda tid eftertaxering åsatts för de
fem närmast dessförinnan förflutna åren, förmånsrätten skulle kunna avse
inemot sju års skatter. Med hänsyn till den skattskyldiges övriga borgenärer
torde en dylik utsträckning av förmånsrätten icke böra ske. Jag förordar därför
att den i 17 kap. 12 § handelsbaden stadgade förmånsrätten förklaras
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
17
icke skola avse på grund av eftertaxering påförda utskylder, vilka eljest skolat
förfalla till betalning tidigare än två år före konkursutbrottet.
En särskild fråga är om förmånsrätten bör gälla även vid uttagandet hos
arbetsgivare av utskyldsbelopp, varför denne enligt 95 eller 97 § uppbördsförordningen
blivit ansvarig på grund av underlåtenhet att vederbörligen
fullgöra skyldighet att verkställa löneavdrag eller på grund av underlåtenhet
att inbetala genom löneavdrag innehållet belopp. Emellertid sammanhänger
denna fråga med spörsmålet örn förmånsrätt vid uttagande hos arbetsgivare
av skattebelopp, sorn arbetsgivaren i uppenbar strid mot beslut örn införsel
underlåtit att avdraga å gäldenärens avlöning eller som arbetsgivaren visserligen
innehållit genom införsel men underlåtit att inbetala. Då borgenärens
fordran hos arbetsgivaren i sistberörda fall icke ansetts böra förenas med
förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, torde icke heller fordran hos
arbetsgivare jämlikt 95 eller 97 § uppbördsförordningen nu böra förenas
med sådan förmånsrätt.
De föreslagna ändringarna i 17 kap. handelsbalken böra träda i kraft,
såvitt angår 12 §, den 1 januari 1947 och, såvitt angår 6 §, den 1 januari
1948. Att ändringen av sistnämnda paragraf icke föreslås skola träda i kraft
förrän den 1 januari 1948 sammanhänger med att uppbörd av skogsvårdsavgift
icke kommer att äga rum under år 1947. Vid 1948 års ingång kommer
följaktligen — bortsett från de fall då skogsvårdsavgift skall erläggas för
virke, som ejtertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år — icke att
kvarstå någon ogulden skogsvårdsavgift, som icke stått inne längre än ett
år efter fö rf al lodagen, varför förmånsrätten — därest ikraftträdandet bestämmes
till den 1 januari 1948 -— med nyssnämnda undantag icke kommer
att omfatta några avgifter som debiterats enligt den äldre ordningen.
Äldre lag bör alltjämt äga tillämpning i konkurs, vari beslut örn egendomsavträde
meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vidare
torde den övergångsbestämmelsen vara erforderlig, att 6 § i dess nya lydelse
icke skall gälla i fråga örn skogsvårdsavgift, som skall erläggas för virke som
eftertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år.
I enlighet med vad sålunda anförts Ilar inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.
Förslaget torde få såsom bilaga1 fogas till detta protokoll.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Leffler.
'' Denna bilaga Ilar Ilar uteslutits. Bilagan är likalydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget utom såtillvida att bilagan — i stället för den i nyssnämnda lagförslag i 12 §
första punkten angivna tidsbestämningen >ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande>
— upptog uttrycket »ej tidigare än två år dessförinnan*
Hihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 370. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 november
19U6.
Närvara n d t‘:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 1 november 1946 lillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet den 18 oktober 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§
handelsbaden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen hovrättsrådet H. V. Noelius.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
När i konkurs förmånsrätt för fordran är begränsad på det sätt, att förmånsrätten
åtnjutes endast i den mån fordringen uppkommit inom viss tid
före konkursen, räknas enligt gällande rätt sådan tid städse tillbaka från den
tidpunkt då konkursansökningen gjordes, vare sig detta är uttryckligen angivet
i de särskilda stadgandena i 17 kap. handelsbalken eller är där underförstått.
I följd härav är det möjligt för en borgenär, vars fordran är förenad
med dylik förmånsrätt, att söka få betalning på frivillighetens väg ända till
dess han finner sig böra genom att påkalla konkurs hindra, att hans förmånsrätt
sättes i fara på grund av begränsningen. Enligt den lydelse åter, som
12 § erhållit i det remitterade förslaget, skall för där avsett fall ifrågavarande
tid räknas tillbaka från konkursbeslutet, och det blir då möjligt för gäldenären
att genom att bestrida konkursansökningen och såmedelst fördröja konkursbeslutet
i viss mån bestämma, i vilken utsträckning borgenärens fordran
skall utgå med förmånsrätt.
Då anledning icke synes föreligga att på ifrågavarande punkt frångå vad
som eljest gäller, synes önskligt, att förmånsrätten får inträda endast örn
ifrågavarande skatter och avgifter enligt verkställd debitering förfallit till
betalning innan beslutet om egendomsavträde meddelades men ej tidigare
än två år före konkursansökningens ingivande.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 november 19UG.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t. f.
chefen för socialdepartementet statsrådet Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 november 1946 avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1946 remitterade förslaget
till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.
Föredraganden anför.
Lagrådet har ansett önskligt, att förmånsrätten enligt 12 § komme att omfatta
sådana skatter och avgifter, vilka enligt verkställd debitering förfallit
till betalning innan beslutet örn egendomsavträde meddelades men ej
tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Mot denna av principiella
skäl föreslagna ändring i fråga örn tiden för åtnjutande av förmånsrätt
enligt nämnda paragraf har jag ej något att erinra. I enlighet härmed
har det till lagrådet remitterade författningsförslaget jämkats på sätt lagrådet
ifrågasatt.
Föredraganden hemställer härefter, alt berörda författningsförslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall tili denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hertil Crona.