Kungl. Maurts ''proposition nr 374-

1

Nr 374.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag till
reparation av Västerås domkyrka; given Stockholms
slott den 1 november 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

GUSTAF.

N. Quensel.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
statsrådet Quensel följande.

I skrivelse den 18 april 1946 har domkyrkokommissionen i Västerås
hemställt örn anslag till reparation av tornspiran å Västerås domkyrka.

Yttranden i ärendet ha avgivits av kyrkliga samfälligheten mellan Västerås
domkyrkoförsamling och Lundby församling, domkapitlet i Västerås,
byggnadsstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet.
Domkyrkokommissionen har anfört i huvudsak följande.

Alltsedan december 1943 har utredningsarbete pågått gällande domkyrkospirans
i Västerås reparation såväl vad beträffar träkonstruktionen

Bihang till riksdagens protokoll 191)0. 1 sami. Nr 37j.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 374•

som kopparplåtbeklädnaden. Ett förslag, uppgjort av ombudsmannen i
Sveriges plåtslagarmästares riksförbund, Mauritz Andersson, visade sig
skola komma att draga en kostnad av lägst 140 000 kronor.

Domkyrkokommissionen har härefter, i syfte att få en närmare kontroll
på vad som i ifrågavarande avseenden vore ofrånkomligt, efter hänvisning
av byggnadsstyrelsen, låtit byrådirektören N. Royen och byråingenjören
S. Brådhe besiktiga spiran, den förre särskilt dess träkonstruktion och den
senare särskilt dess plåtbeklädnad. Besiktningsutlåtande har av den förre
avgivits den 3 november 1945 och av den senare den 7 december 1945.
Byggnadsstyrelsen har enligt skrivelse den 19 december 1945 i princip godkänt
de av Royen föreslagna åtgärderna och enligt skrivelse den 3 april
1940 tillstyrkt "Brådhes förslag. Enligt Brådhes utlåtande borde träkonstruktionen
förstärkas så snart ske kunde och senast våren 1947 samt plåtbeklädnaden
repareras senast sommaren 1947. Domkyrkokommissionen har
därefter anmodat Brådhe att efter samråd med Royen utarbeta av byggnadsstyrelsen
förutsatt närmare förslag till träkonstruktionens förbättring.

Enligt Brådhes utlåtande skulle reparationerna komma att draga en
kostnad av 60 000 kronor.

Västerås domkyrka, som år 1943 fått vidkännas kostnader för reparation
av det stormskadade taket med 66 808 kronor samt åren 1943—45
utgifter för ny- och ombyggnad av arrendatorsbostäderna vid domkyrkohemmanen
Oppjädra och Finsta med sammanlagt 67 939 kronor, har inga
medel till arbetets utförande. Däremot häftar domkyrkan i skuld med
nära 120 000 kronor, som — efter avdrag för en påkallad arbetarbostad
vid Oppjädra — motsvaras av tillgångar på cirka 50 000 kronor. Skulderna
överstiga således tillgångarna med i runt tal 70 000 kronor. Enligt av domkyrkokommissionen
verkställd utredning visar dessutom staten för de närmaste
fem åren ett årligt underskott på nära 11 000 kronor.

Vid sådant förhållande får domkyrkokommissionen hemställa, att Kungl.
Majit ville vidtaga erforderliga åtgärder för anvisande till domkyrkokommissionen
av ovan nämnda belopp å 60 000 kronor eller att samma belopp
måtte av statsverket ställas till domkyrkokommissionens förfogande, att
återgäldas i den mån domkyrkans inkomster därtill framdeles lämna tillgång.

Kyrkliga samfälligheten mellan Västerås domkyrkoförsamling och Lundby
församling har framhållit, att någon tvekan om nödvändigheten av de
ifrågasatta reparationsarbetena icke kan råda. I frågan örn bestridande
av kostnaderna för desamma har samfälligheten anfört:

Västerås domkyrkoförsamling saknar egen församlingskyrka. Samfälhgheten
svarar för de kostnader, som skäligen kunna åläggas samfälligheten
såsom ersättning för att domkyrkoförsamlingen för sina gudstjänster nyttjar
domkyrkan. Denna ersättning utgår för närvarande i form av hyra för
bänkrum och klockor med 2 500 kronor om året. Det är uppenbart att
denna hyra är orimligt låg. I medvetande härom har därför samfälligheten
icke tvekat att vid olika tillfällen, då domkyrkan krävt reparationsåtgärder
eller förbättringar, antingen tillsammans med domkyrkokommissionen eller
ock ensam svara för kostnaderna för sådana åtgärder, sålunda åvägabringande
någon kompensation för den låga hyran. Under åren 1931—

3

Kungl. Maj:ts -proposition nr 374-

1945 har samfälligheten gottgjort domkyrkan något över 120 000 kronor,
däri inbegripet den årliga hyran å 2 500 kronor, motsvarande 8 000 kronor
örn året. Detta sätt att ordna de ekonomiska mellanhavandena är dock
givetvis icke det bästa. Samfälligheten har därför allvarligt övervägt möjligheten
att genom erläggande av en väsentligen höjd årlig hyra slippa
ifrån de mer eller mindre hastigt och oförutsett uppdykande ekonomiska
krav, som samfälligheten med det hittills tillämpade förfaringssättet kunnat
ställas inför. Den tidigare signalerade och numera igångsatta utredningen
angående de äldre domkyrkornas ekonomi har emellertid gjort att
saken hittills fått bero. Utan att för närvarande vilja taga ställning till
frågan om vad som skall anses vara skälig ersättning för nyttjandet av
en byggnad av Västerås domkyrkas karaktär och storlek, anser sig samfälligheten
genom vad som förevarit hava visat sin goda vilja att i ekonomiskt
avseende göra rätt för sig gentemot domkyrkan.

I anslutning till det ovan sagda bör emellertid göras en för bedömande
av den nu föreliggande frågan viktig distinktion. De åtgärder enligt det
föregående, som samfälligheten bekostat, äro väsentligen sådana, som stå i
direkt eller nära samband med domkyrkans utnyttjande som gudstjänstrum.
Den nu aktuella reparationsåtgärden är av helt annan karaktär, avseende
bevarandet av domkyrkan såsom byggnad betraktad. På grund av
sin ålder och sina traditioner utgör Västerås domkyrka historiskt och arkitektoniskt
ett minnesmärke av monumental karaktär. Bevarandet av alla
därmed sammanhängande värden får betraktas som en riksangelägenhet
eller åtminstone en angelägenhet berörande en större menighet och ett
större område än samfälligheten utgör, exempelvis stiftet, för vilket domkyrkan
är den främsta byggnaden.

Huru villig samfälligheten än må vara att i de avseenden, varom härovan
tidigare talats, fylla skäliga åligganden gentemot domkyrkan, känner sig
samfälligheten icke förpliktad och icke heller sinnad att i nu förevarande
fall åtaga sig den ekonomiska bördan. Endast statsverket torde nu liksom
vid tidigare liknande tillfällen kunna bringa snabb och effektiv hjälp. Domkyrkan
har en gång i tiden själv förmått bära sina bördor. Genom Gustaf
Vasas reduktion indrogos emellertid kyrkans inkomstkällor till statsverket.
Det synes därför — även örn man bortser från domkyrkans karaktär
av riksminnesmärke — skäligt att statsverket nu träder hjälpande emellan.

Domkapitlet i Västerås har, under framhållande av att de föreslagna
reparationsåtgärderna vore nödvändiga och att de måste vidtagas utan
uppskov, vidare anfört följande.

Domkyrkan med sin undergrävda ekonomi synes icke hava någon möjlighet
att möta de betydande kostnader, som reparationsåtgärderna draga
med sig. Då nu vidare kyrkliga samfälligheten i Västerås på i avgivet yttrande
närmare angivna grunder förklarat sig ohågad att bekosta åtgärderna,
torde den enda möjligheten vara att statsverket träder emellan. Domkapitlet
vill därför hemställa, att Kungl. Majit ville tillse att erforderliga
medel ställas till domkyrkokommissionens förfogande för ändamålet.

Huruvida medelsanvisningen bör ske i form av lån eller utan återbetalningsskyldighet
är beroende på huru domkyrkans framtida ekonomiska
situation skall bedömas. Såsom densamma nu gestaltar sig synes icke den
ringaste möjlighet förefinna.? för domkyrkan att återgälda ett lån, och

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 37!+.

skulle den pågående utredningen angående de äldre domkyrkornas ekonomi
icke finna någon utväg, som för Västerås domkyrkas del medför en finansiell
restauration, kan tydligen någon återbetalning aldrig komma ifråga.
Såsom en gynnsam omständighet vid bedömandet av denna fråga bör
emellertid antecknas samfällighetens i dess yttrande avgivna halva löfte
att i väsentlig mån höja den årliga ersättningen för nyttjandet av domkyrkan
som gudstjänstrum för Västerås domkyrkoförsamling.

Byggnadsstyrelseri, som under hand erfarit, att nya allvarliga skador
upptäckts i tornmurens krön, orsakade av rörelser i tornspiran, finner det
nödvändigt, att reparationsarbetena igångsättas snarast möjligt. Mot de
beräknade kostnaderna för de föreslagna arbetena har styrelsen ingen erinran.
Kostnaderna för avhjälpande av de senast upptäckta skadorna i
tornmuren uppskattar styrelsen till 10 000 kronor.

Statskontoret har anfört:

Statskontoret får inledningsvis erinra örn det principuttalande, som ämbetsverket
gjorde i utlåtande den 24 mars 1941 i fråga örn bestridande
av kostnaderna för restaurering av Uppsala domkyrka. Statskontoret framhöll
då, att i första hand vederbörande församling borde svara för sådana
utgifter för domkyrkan, som åvilade varje annan kyrklig kommun för dess
församlingskyrka. I andra hand syntes domkyrkokassan böra anlitas dels
— med hänsyn till att kyrkan kunde anses onödigt stor för församlingens
behov — för bidrag i skälig omfattning till kostnaderna för underhåll, dels
ock för utgifter förenade med egenskapen av stiftskyrka. Av statsmedel
borde bidrag för kyrkan lämnas allenast såvitt anginge kyrkans bestånd
såsom ett kulturhistoriskt minnesmärke.

I utlåtande den 10 januari 1944 angående bidrag till restaurering av
Skara domkyrka gjorde kammarkollegiet, efter att ha framhållit, att ett
avsevärt belopp eller drygt 40 procent av den beräknade kostnadssumman
redan hopbragts genom enskildas gåvor, bland annat följande uttalande.

»Beträffande finansieringen av övriga kostnader förslå domkyrkans egna
tillgångar, vilka i första hand lära böra svara för domkyrkans underhåll,
icke därtill. Skara församling, vilken väl icke borde undgå att bidraga till
restaureringen av sin församlingskyrka, kan på grund av domkyrkans storlek
i förhållande till församlingens behov och kyrkans uppgift att tillika
vara stiftskyrka icke utan undantag åläggas de dryga kostnaderna. Att
härvid liksom tidigare vid större reparationer å de äldre domkyrkorna
bidrag lämnas av statsverket torde därför vara ofrånkomligt.»

Vid anmälan i statsrådet av sistnämnda ärende anförde chefen för ecklesiastikdepartementet
(se propositionen 1944: 127, sid. 8) bland annat, att
statens bidrag till restaurering av domkyrkor städse syntes ha lämnats
blott i den män kostnaderna icke kunnat bestridas av vederbörande domkyrka
eller rimligen bort bestridas av vederbörande domkyrkoförsamling
samt i den mån insamlade medel icke lämnat tillgång för ändamålet.

Den reparation av Västerås domkyrkas tornspira, varom i förevarande
framställning är fråga, torde huvudsakligen omfatta utförandet av sådana
arbeten, som avse bevarandet av själva domkyrkobyggnaden. Reparationskostnaderna
torde på grund av vad byggnadsstyrelsen i ärendet anfört
kunna uppskattas till i runt tal 70 000 kronor. Domkyrkan synes för

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 374-

närvarande sakna möjlighet att av egna medel bestrida någon del av
kostnaderna. Av en framställningen bilagd stat för domkyrkan, beräknad
för åren 1946—1951, framgår, att domkyrkans skulder uppgå till sammanlagt
119 788 kronor. I detta belopp ingjär ett amorteringslån å för närvarande
29 750 kronor, vilket med en årlig amortering av 5 600 kronor kan
beräknas vara slutligt avbetalt inom loppet av 6 år. Vid sådant förhållande
synes finansieringen av domkyrkans bidrag till ifrågavarande kostnader
kunna ordnas genom upptagande av ett under de första 6 åren ränte- och
amorteringsfritt lån å förslagsvis 35 000 kronor. Det må i detta sammanhang
bemärkas, att domkyrkoförsamlingen ställt i utsikt en väsentlig höjning
av den ersättning, som församlingen erlägger för nyttjandet av domkyrkan
som gudstjänstlokal. Vad beträffar frågan om domkyrkoförsamlingens
deltagande i kostnaderna för reparationen bör framhållas, att disproportionen
i detta fall mellan domkyrkans och församlingens storlek
torde vara avsevärt mindre än exempelvis i fallet Skara. Med hänsyn härtill
lärer det framstå som rimligt, att församlingen i Västerås lämnar ett
icke obetydligt högre procentuellt bidrag till underhållet av sin kyrka än
skaraförsamlingen. En faktor, som slutligen måste tillmätas avgörande betydelse
för spörsmålet om statsbidrag till ifrågavarande reparationsarbeten,
är desammas jämförelsevis ringa omfattning. Det må här endast nämnas,
att kostnaderna för restaureringen av Skara domkyrka uppgick till
580 000 kronor.

På grund av anförda omständigheter kan statskontoret icke finna ett
direkt bidrag till bestridandet av kostnaderna för ifrågakomna reparation
av Västerås domkyrka motiverat. Statskontoret får föreslå, att Västerås
domkyrka för nämnda ändamål beviljas ett intill utgången av år 1952
ränte- och amorteringsfritt lån å 35 000 kronor från fonden för låneunderstöd
under förutsättning att Västerås domkyrkoförsamling ställer ett lika
stort belopp till förfogande för samma ändamål.

Kammarkollegiet har yttrat:

Utredningen i ärendet giver vid handen, att den ifrågasatta reparationen
av tornspiran å Västerås domkyrka är av behovet påkallad. Kostnaden för
reparationen beräknas belöpa sig till cirka 70 000 kronor.

Vad angår sättet för gäldandet av denna kostnad tillåter sig kollegiet åberopa
det principiella uttalande i ämnet, som återfinnes i ämbetsverkets
utlåtande den 10 januari 1944 i ärende rörande restaurering av Skara domkyrka.
I enlighet med detta uttalande böra i första hand domkyrkans egna
medel svara för kostnaden. Därefter bör bidrag i skälig omfattning lämnas
av domkyrkoförsamlingen, som har förmånen att få använda domkyrkan
såsom sin församlingskyrka. Församlingen bör därvid helt svara för kostnad
avseende anordningar till församlingens »gagn och bekvämlighet». I
övrigt blir för bidragsplikten av betydelse, vilket intresse församlingen må
lia av den del av kyrkobyggnaden, vars iståndsättande det gäller. Församlingens
storlek (invånarantal) måste givetvis också tillmätas betydelse;
ju större församlingen är desto större bör bidraget bliva. Därest kostnaden
icke täckes genom tillskotten från domkyrkan och församlingen samt ej
heller insamlade medel finnas att tillgå för ändamålet, kan i sista hand
— med hänsyn till det intresse flir det allmänna, som förefinnes för bibehållande
av förevarande kulturminnesmärken i värdigt skick — anslag av
statsmedel ifrågakomma.

6

Föredra ganden.

Kungl. Marits proposition nr 374.

Vidkommande först frågan örn möjligheten att i förevarande fall gälda
kostnaden medelst domkyrkans medel, synes — såsom ock statskontoret
framhållit — domkyrkans ekonomiska ställning för närvarande icke medgiva
detta ens till någon del. Statskontoret har emellertid ansett, att domkyrkan
framdeles, sedan vissa avbetalningar ägt rum å ett för domkyrkan
tidigare upptaget amorteringslän, skulle vara i stånd att svara för halva
kostnaden eller 35 000 kronor. I anslutning härtill har statskontoret föreslagit,
att domkyrkan skulle av statsmedel erhålla ett lån å 35 000 kronor,
som skulle löpa ränte- och amorteringsfritt under 6 år. Det synes emellertid
kollegiet, efter vad i ärendet utretts rörande domkyrkans nuvarande lån
och ekonomiska förhållanden i övrigt, väl kunna ifrågasättas, om icke
återbetalningen av ett lån av angiven storlek skulle för domkyrkan bliva
förenad med betydande svårigheter. För någon del av reparationskostnaden
torde dock domkyrkan kunna och böra svara.

Vad därefter angår församlingens bidrag torde vara uppenbart att församlingen
bör svara för en avsevärd del av kostnaden. Härvidlag må bland
annat erinras om domkyrkotornets betydelse i avseende å klockringningen
vid församlingens gudstjänster; det synes för övrigt icke uteslutet, att en
del av skadorna å tornet orsakats genom skakningar vid klockringningen.
Beaktas må även, att församlingen för sin användning av domkyrkan erlägger
en relativt ringa ersättning, 2 500 kronor. Det må slutligen anmärkas,
att domkyrkoförsamlingen är av betydande storlek — invånarantalet i
församlingen uppgick den 1 januari 1946 till 43 965 — samt att utdebiteringen
i staden ej är särskilt hög (utdebiteringen för allmän kommunalskatt
därstädes utgjorde för år 1945 7 kronor 50 öre per per skattekrona).
Vid anförda förhållanden synes det kollegiet skäligt, att församlingen bidrager
med minst hälften av reparationskostnaden eller 35 000 kronor, detta
alltså i överensstämmelse med vad statskontoret förordat.

Kollegiet har ovan föreslagit, att en del av reparationskostnaden skulle
gäldas av domkyrkans medel. Denna del anser kollegiet kunna bestämmas
till hälften av den kostnad som återstår, efter det församlingen lämnat sitt
bidrag, eller sålunda till 17 500 kronor. Ett belopp av sådan storlek torde
böra utgå såsom lån till domkyrkan av statsmedel att återgäldas av domkyrkans
medel på sätt statskontoret angivit.

Det lärer icke vara något att erinra emot att ett statsanslag anvisas
för täckande av det resterande beloppet, 17 500 kronor. Sistberörda del av
kostnaden skulle alltså stanna å statsverket.

De genom domkyrkokommissionens försorg företagna besiktningarna av
tornspiran å Västerås domkyrka — föranledda av för några år sedan inträffat
allvarligt olyckstillbud — ha visat, att spiran är behäftad med
skador av sådan natur, att de böra snarast avhjälpas. Av byggnadsstyrelsens
yttrande framgår dessutom, att efter det nämnda besiktningar företagits
nya allvarliga skador upptäckts i tornmurens krön. Även dessa skador
tarva snar reparation.

Kostnaderna för reparationerna ha beräknats till 70 000 kronor, varav
60 000 kronor belöpa å tornspiran och 10 000 kronor å tornmuren. Mot
dessa beräkningar har jag intet att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 374. 7

Bidrag från statens sida till restaurering av domkyrkor synes städse lia
lämnats blott i den man kostnaderna icke kunnat bestridas av vederbörande
domkyrka eller rimligen bort bestridas av vederbörande domkyrkoförsamling
samt i den mån insamlade medel icke lämnat tillgång för ändamålet.
I nu förevarande fall stå några insamlade medel icke till förfogande.

Kammarkollegiet och statskontoret ha ansett, att domkyrkoförsamlingen
— varvid lärer ha avsetts den kyrkliga samfälligheten mellan Västerås domkyrkoförsamling
och Lundby församling — borde bidraga med minst hälften
av reparationskostnaderna eller med 35 000 kronor. Jag anser denna
ämbetsverkens uppfattning välgrundad, särskilt med hänsyn till den relativt
ringa ersättning samfälligheten nu erlägger för användning av domkyrkan.

Beträffande domkyrkans andel i kostnaderna har kammarkollegiet ansett
denna böra bestämmas till hälften av den kostnad, som återstår sedan
samfälligheten lämnat sitt bidrag, eller sålunda till 17 500 kronor. Detta
belopp synes mig böra godtagas som skäligt uttryck för domkyrkans andel
i kostnaderna. Med hänsyn till vad i ärendet utretts rörande domkyrkans
svaga ekonomiska ställning torde domkyrkan emellertid icke vara i stånd
att nu gälda detta belopp. Detsamma bör därför förskjutas av staten genom
ett lån till domkyrkan. Lånet, 17 500 kronor, bör vara ränte- och amorteringsfritt
intill utgången av år 1952, varefter ränta bör utgå efter den
räntefot, som vid varje särskild tidpunkt må gälla såsom normalränta för
statens utlåningsfonder, samt amortering ske med 1 000 kronor årligen.
För ändamålet torde å tilläggsstat till riksstat en för innevarande budgetår
under fonden för låneunderstöd böra anvisas ett investeringsanslag av
17 500 kronor. På Kungl. Majit bör få ankomma att i anslutning till vad i
det föregående anförts meddela närmare bestämmelser angående lånevillkoren
m. m.

De återstående kostnaderna, vilka enligt det föregående böra beräknas
till (70 000 — 35 000 — 17 500 =) 17 500 kronor, torde böra bestridas av
statsmedel. Sistnämnda belopp torde böra upptagas på tilläggsstat till riksstaten
för innevarande budgetår såsom ett särskilt reservationsanslag.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att

dels såsom Bidrag till reparation av Västerås domkyrka
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av...................................kronor 17 500;

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 374-

dels ock till Lån till Västerås domkyrka för reparation
av domkyrkan å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av ........................ kronor 17 500.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
bitr atida hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Cederstrand.

Stockholm 1946 Ivar Haeggströiris Boktryckeri A. 11.
4ÖS001