Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.
1
Nr 353.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande
av avgångsstat för befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet; given Stockholms slott
den 18 oktober 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av
52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 353.
1939 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Avlöning till
tjänsteman på
avg&ngsstat.
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse ar 52 § civila avlöningsreglementet den 4: januari
1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a morn.,
av den lydelse nedan angives.
52 §.
12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.
Tjänsteman är pliktig att, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av
tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.
Henna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid
ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna
avses.
Kungl. Majlis proposition nr 353.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 oktober 1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, "Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg fråga angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet samt anför därvid följande.
Inledning.
Under de senaste åren har vid flera tillfällen fråga väckts örn införande
av ökade möjligheter att från tjänsten skilja polispersonal, vars lämplighet
eller pålitlighet ansetts kunna sättas i fråga.
1942 års poliskommission, vilken tillsatts med uppdrag att verkställa utredning
rörande förekomsten inom polisväsendet av polismän, som vore knutna
till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja politiska
ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under alla förhållanden
fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, avgav den 15 februari 1943 betänkande
i anledning av undersökningen (SOU 1943: 5). I detta betänkande föreslog
kommissionen dels utfärdande av lagbestämmelser örn förbud för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar
eller att främja deras verksamhet, dels ock såsom en ytterligare skyddsåtgärd
inrättandet av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.
Sedan poliskommissionens betänkande varit föremål för remissbehandling,
upprättades inom socialdepartementet en promemoria, vari förslaget örn inrättande
av en avgångsstat närmare behandlades. Över promemorian inhämtades
genom remiss utlåtanden från samtliga länsstyrelser, vilka därvid i allmänhet
bifogade yttrande av vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet,
statskontoret, statspolisintendenten och svenska polisförbundet.
Promemorian föranledde för det dåvarande icke någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.
I skrivelse den 12 maj 1944 väckte Överståthållarämbetet fråga örn vidtagande
av åtgärder för att bereda ökade möjligheter att entlediga sådana
polismän, som visat sig olämpliga för fortsatt polistjänst, över denna skrivelse,
som närmast avsåg införande av möjlighet att i administrativ ordning
entlediga ordinarie polisman, som begått brott och befunnes uppenbart
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
olämplig till fortsatt polistjänst, inhämtades utlåtande av sträf frättskommittén,
varefter yttranden infordrades från samtliga länsstyrelser efter
hörande av landsfogden i länet. I skrivelse den 18 december 1945 upprepade
Överståthållarämbetet sin tidigare framställning och hemställde nu att till
övervägande måtte upptagas även frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna
att entlediga ordinarie polisman till att undantagsvis omfatta även
fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott. I yttrande, som
Överståthållarämbetet den 8 mars 1946 avgivit över en av tillkallad sakkunnig
upprättad promemoria angående den allmänna säkerhetstjänstens fortsatta
avveckling, har ämbetet vidare påyrkat att spörsmålet örn inrättande av
en avgångsstat måtte skyndsamt bringas till lösning.
De spörsmål som föranlett nu nämnda utredningar och framställningar lia
nyligen berörts jämväl i annat sammanhang. Den 3 maj 1946 har sålunda
Kungl. Majit på hemställan av chefen för justitiedepartementet tillsatt en
särskild nämnd för att biträda med bedömning av uppkommande frågor
rörande tjänstemän, som befaras brista i lojalitet mot samhället. I sitt anförande
till statsrådsprotokollet i detta ärende erinrade chefen för justitiedepartementet
bland annat örn att för försvarsväsendets personal gällde särskilda
regler angående prövning av vederbörandes lämplighet för anställning
eller befordran inom försvarsväsendet och att vissa militära beställningshavare
efter beslut av Kungl. Majit vore skyldiga att avgå, där så befunnes
påkallat av hänsyn till statens intresse. Denna särskilda kontroll vore motiverad
av att de militära befattningshavarna intoge en särställning. Beträffande
befattningshavare inom polisväsendet förelåge likartade skäl att på dem
ställa särskilda krav i fråga om pålitlighet. För båda dessa yrkesgrupper,
som tillsammans hade att svara för rikets yttre och inre säkerhet, gällde att
det vore av synnerlig vikt att de icke bruste i lojalitet mot det samhälle
som de vore satta att tjäna. Det vore vidare i hög grad önskvärt, att allmänheten
hyste förtroende för dem. Förekomsten av nazistiska element i deras
krets kunde äventyra detta förtroende. Ehuru någon mera allmän undersökning
av de militära och polisiära tjänstemännens lojalitet mot samhället icke
kunde anses påkallad syntes det dock lämpligt, att en särskild nämnd tillsattes,
som kunde verkställa en allsidig och objektiv utredning i fall då en
sådan syntes påkallad.
I anledning av vad sålunda förekommit har frågan örn beredande av ökad
möjlighet att från tjänsteutövning skilja polismän, vilkas pålitlighet eller
lämplighet kan sättas i fråga, upptagits till förnyat övervägande inom socialdepartementet.
Dessa överväganden ha resulterat i ett förslag till inrättande
av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. Enligt
förslaget skola sådana befattningshavare under vissa närmare angivna förutsättningar
genom beslut av Kungl. Majit kunna överföras å avgångsstat.
Ett dylikt beslut innebär icke att vederbörande skiljes från tjänsten utan endast
att han försättes ur tjänstgöring. Han bibehålies vid de med tjänsten
följande avlönings- och andra förmåner, som kunna anses rättsligen tillförsäkrade
honom, och är under vissa förutsättningar skyldig att återinträda i
5
Kungl. Majlis proposition nr 353.
tjänstgöring. Beträffande framdeles utnämnda befattningshavare förutsättes
dock att vederbörande skall vara skyldig att vidkännas minskning i honom
tillkommande avlöningsförmåner.
Jag anhåller nu att få redogöra för detta ärende.
Gällande bestämmelser angående förflyttning, avsättning och entledigande
i administrativ ordning av befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet.
Till en början må lämnas en redogörelse för de nuvarande möjligheterna
att förflytta eller från tjänsten skilja befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.
Därvid torde dessa med avseende å anställningsformen och den
rättsliga ställningen i övrigt kunna fördelas på tre huvudgrupper. Såsom en
första grupp upptagas de i statens tjänst anställda befattningshavarna vid
polis- och åklagarväsendet: landsfogdar, landsfiskaler, landsfogdeassistenter,
landsfiskalsassistenter och övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna ävensom
befattningshavare vid den statliga poliskåren i Boden. Dessa befattningshavare
äro underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet
eller civila icke-ordinariereglementet, varjämte för dem gälla särskilda
av Kungl. Majit utfärdade instruktioner, tjänstgöringsreglementen eller
liknande föreskrifter. En andra huvudgrupp utgöres av de lägre befattningshavare
vid polisväsendet — fjärdingsmän och andra polismän —
vilka tillsättas i den ordning, som föreskrives i 11 § 1—4 mom. lagen
örn polisväsendet i riket. Dessa befattningshavares rättsliga ställning regleras
dels av 1925 års polisreglemente för riket, vari meddelas närmare bestämmelser
örn befattningshavarnas tillsättande och entledigande m. m., och
dels av kommunala avlöningsreglementen och dylikt. Vissa minimibestämmelser
rörande befattningshavarnas villkor i fråga örn lön och pension äro meddelade
i 1925 års polislöneförordning, vilken utfärdats av Kungl. Majit med
riksdagen. Den tredje gruppen av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
utgöres av de högre polisfunktionärerna i städerna, Hit höra polismästare,
polisintendenter, statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare
och polisnotarier. Jämväl stadsfiskalerna, vilka i stor utsträckning
äro polischefer, torde få räknas till denna grupp. Dessa befattningshavares
anställningsvillkor och rättsliga ställning i övrigt regleras i huvudsak
av de kommunala avlöningsbestämmelser som kunna finnas antagna. I stor
utsträckning tillsättas emellertid befattningshavarna av Kungl. Majit eller av
vederbörande länsstyrelse. Stadsfiskalerna tillsättas genom förordnande av
justitiekanslern utom i Stockholm, där stadsfiskalerna tillsättas av Kungl.
Majit genom fullmakt; extra stadsfiskal förordnas dock av justitiekanslern
efter förslag av Överståthållarämbetet. Instruktioner och liknande föreskrifter
ha beträffande åtskilliga här ifrågavarande befattningshavare fastställts av
Kungl. Majit. För stadsfiskalerna finnes en av Kungl. Majit utfärdad instruktion,
vilken dock icke avser stadsfiskalerna i Stockholm, för vilka särskild
instruktion är gällande, och ej heller den helt statligt anställde stadsfiskalen
i Boden.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
I fråga om skyldigheten för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
att låta förflytta sig till annan tjänst gälla för de i statens tjänst anställda
ordinarie befattningshavarna bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.
Sådan befattningshavare är enligt 3 § 3 mom. nämnda reglemente
pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan befattning
vid det verk han tillhör liksom ock, därest Kungl. Maj:t så prövar lämpligt,
till befattning vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. För
icke-ordinarie tjänsteman finnas inga motsvarande bestämmelser; sådan tjänsteman
kan däremot i motsats till ordinarie tjänsteman entledigas efter skriftlig
uppsägning.
Beträffande övriga befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet saknas
generella bestämmelser örn förflyttningsskyldigheten. I åtskilliga fall
torde dock på grund av förbehåll i kommunala avlöningsreglementen eller
vid tillsättande av den befattning, varom är fråga, befattningshavare vara
skyldig att, med bibehållen lön, övergå å annan befattning i vederbörande
kommuns tjänst eller till ordinarie befattning i statens tjänst. Polisväsendets
kommunala natur medför emellertid att utan befattningshavarens frivilliga
medverkan förflyttning i regel icke kan ifrågakomma från ett polisdistrikt till
ett annat. I de större poliskårerna torde dock finnas icke obetydliga möjligheter
att överflytta i vart fall den lägre polispersonalen till annan tjänstgöring.
Yad härefter angår frågan örn befattningshavares skiljande från tjänsten
må först erinras, att såväl högre som lägre polispersonal i judiciell ordning
kan dömas till avsättning från tjänsten på grund av begånget tjänstefel. Domstol
har härvid att tillämpa de allmänna bestämmelserna örn ämbetsbrott i
25 kap. strafflagen. Särskilt må här erinras örn att enligt 17 § i nämnda
kapitel vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten är
att betrakta som tjänstefel. Straffet är böter eller mistning av tjänsten på
viss tid, men vid synnerligen försvårande omständigheter må dömas till avsättning.
Vidare äro stadgandena i 2 kap. 18 § strafflagen tillämpliga å befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet liksom å andra ämbets- och
tjänstemän. Enligt nämnda lagrum skall befattningshavare i regel dömas förlustig
sin befattning, därest han begår brott och därför dömes till straffarbete
eller svårare straff. Samma påföljd inträder, örn befattningshavaren
förbryter sig i annan allmän befattning än polis- eller åklagartjänsten och för
detta brott förskyller avsättning från sådan befattning Skulle omständigheterna
det föranleda, kan han emellertid bibehållas vid befattningen och eventuellt
i stället dömas till mistning av densamma på viss tid. Beträffande vissa
slags brott — spioneri och därmed jämförliga brott — gälla vidare särskilda
bestämmelser, enligt vilka sådan påföljd, som i 2 kap. 18 § strafflagen sägs,
skall inträda även örn vederbörande tjänsteman endast dömes till fängelse.
Medan möjligheterna att i judiciell ordning avsätta befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet äro enhetligt reglerade, gälla för olika slag av befattningshavare
vitt skilda bestämmelser i fråga örn entledigande i administrativ
ordning. Vad först angår de statliga befattningshavarna saknas dylik
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 353.
möjlighet såvitt angår landsfogdar och landsfiskaler, vilka innehava fullmaktstjänster.
Finnes landsfogde eller landsfiskal icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter,
äger enligt gällande instruktioner justitiekanslersämbetet meddela
landsfogde föreställning, respektive länsstyrelsen meddela landsfiskal varning.
Vid upprepad eller svårare tjänsteförseelse skall åtal ske. Motsvarande
bestämmelser gälla för landsfiskalsassistent ävensom annat tjänstebiträde åt
landsfiskal som är ordinarie tjänsteman. Icke-ordinarie sådan tjänsteman, som
finnes icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, må däremot av länsstyrelsen
entledigas från tjänsten. Landsfogdeassistent, som i sin tjänstgöring visat sig
oskicklig, vårdslös eller försumlig, kan av justitiekanslern skiljas från förordnandet.
Erinras må dock, att för närvarande samtliga landsfogdeassistenter
— och landsfiskalsassistenter — äro icke-ordinarie tjänstemän och i följd
därav torde kunna när som helst uppsägas från sina befattningar. För befattningshavare
vid poliskåren i Boden gälla i här förevarande avseende icke
några särbestämmelser i fråga örn entledigande på annan grund än tjänstefel;
härutinnan äro emellertid befattningshavarna vid nämnda poliskår — med
undantag av stadsfiskalen — underkastade de bestämmelser örn disciplinär bestraffning
som gälla för kommunalt anställda polismän, vilka avses i 11 §
1-—4 mom. polislagen.
I fråga örn de sistnämnda gälla enligt 1925 års polisreglemente särskilda
föreskrifter örn entledigande i administrativ ordning och örn disciplinär bestraffning.
Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,
må, örn man bortser från pensioneringsbestämmelser, icke i administrativ ordning
skiljas från tjänsten annat än som påföljd av upprepad eller svår tjänsteförseelse.
Annan ordinarie befattningshavare kan därjämte skiljas från
tjänsten örn han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning
finnes för tjänsten olämplig. Befattningshavaren är emellertid i sistnämnda
fall berättigad att erhålla avlöning under två månader från entledigandet.
I fråga örn extra befattningshavare med minst två års sammanhängande
anställningstid gälla samma regler för entledigande som för ordinarie
polisman, som ej innehar ständigt förordnande, varjämte sådan befattningshavare
kan entledigas i anledning av indragning eller ändring av befattning.
Befattningshavaren äger rätt till två månaders lön från entledigandet
utom då skiljandet skett på grund av tjänstefel eller enligt pensioneringsbestämmelserna.
Extra befattningshavare med mindre än två års anställningstid
kan däremot entledigas när helst tjänsten det kräver. Befattningshavaren
äger dock rätt till en månads avlöning utom i det fall att avskedandet skett
på grund av tjänsteförseelse eller med stöd av eventuellt förefintliga pensioneringsbestämmelser
för tjänstemannen. Befogenheten att i fall som nu
nämnts pröva fråga örn entledigande tillkommer länsstyrelsen och i fråga örn
vissa befattningshavare polischefen.
Beträffande bestraffning i disciplinär ordning gäller att befattningshavare
vid polisväsendet enligt 17 § polisreglementet kan ådömas disciplinstraff i
form av varning, förlust av löneförmåner under högst en månad, mistning av
tjänsten under högst tre månader samt avsättning. Avsättning kan ådömas
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
endast om den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta
sig rätta eller om tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Såsom tjänstefel har i
samma stadgande upptagits, att befattningshavare överskrider sin befogenhet
eller åsidosätter vad honom åligger eller eljest visar oförstånd eller oskicklighet
i tjänsten eller i sin enskilda vandel förhåller sig på sådant sätt, att aktningen
för polistjänsten sättes i fara. Med avseende å tjänstefel av sistnämnda
ari korresponderar 17 § polisreglementet med 11 § i samma reglemente, som
bland annat föreskriver, att befattningshavare i sin enskilda vandel skall så
förhålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara. Den disciplinära
bestraffningsrätten utövas av poliskollegium och i ringare fall av polischefen.
De bestämmelser för vilka nu redogjorts äro, såsom nämnts, tillämpliga endast
å befattningshavare, som tillsättas i den ordning 11 § 1—4 mom. polislagen
föreskriver. Beträffande de i 11 § 5 mom. polislagen omnämnda högre
polisfunktionärer, vilka ej äro statstjänstemän, finnas några motsvarande generella
bestämmelser ej meddelade. I regel torde beträffande dessa befattningshavare
icke finnas möjlighet att annorledes än till följd av gällande pensioneringsbestämmelser
i administrativ ordning skilja befattningshavaren från
tjänsten. Såvitt angår stadsfiskalerna äger enligt för dem gällande instruktion
justitiekanslern i vissa fall skilja stadsfiskal från tjänsten i anledning av
begånget tjänstefel. Detta gäller dock icke stadsfiskalerna i Stockholm; extra
stadsfiskal kan dock entledigas av justitiekanslern såväl på grund av tjänstefel
som vid ådagalagd olämplighet för tjänsten i andra fall.
I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att frågan örn bestraffning
för ämbetsbrott upptagits till behandling i ett av straffrättskommittén i
november 1944 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot
staten och allmänheten (SOU 1944:69). På grundval av nämnda betänkande
har inom justitiedepartementet upprättats förslag till vissa sträfflagsändringar,
berörande bland annat ämbetsbrotten, vilket förslag remitterats till
lagrådet för yttrande. I nämnda förslag har i 25 kap. 4 § strafflagen upptagits
ett stadgande örn straff för ämbetsbrott, som nära ansluter till det
nuvarande stadgandet i 25 kap. 17 §. De nuvarande bestämmelserna i 2 kap.
18 § strafflagen örn avsättning såsom påföljd av annat brott ha däremot i
förslaget undergått en avsevärd utvidgning. Enligt förslagets 25 kap. 7 §
skall sålunda gälla, att ämbetsman som dömes till straffarbete för brott för
vilket han ej förskyllt ämbetsstraff, tillika skall avsättas; örn särskilda skäl
föranleda därtill må han dock bibehållas i tjänsten, i vilket fall suspension
kan ådömas honom. Förskyller ämbetsmannen fängelse eller böter, skall
dömas till avsättning, örn han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara
skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, örn han eljest i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga.
Börande förhållandet mellan den judiciella och den disciplinära bestraffningen
innefattar nyssnämnda till lagrådet remitterade förslag, i likhet med
straffrättskommitténs förslag, icke någon ändring i principiellt hänseende.
Alltjämt skall, såsom för närvarande, ett tjänstefel principiellt medföra an
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
svar allenast av ettdera slaget. Garantierna härför äro uteslutande av processuell
natur. Därest åtal vid domstol anhängiggjörts först och frågan örn
ådömande av ämbetsansvar avgjorts i detta förfarande, anses förvaltningsmyndighet
förhindrad att ingå i prövning, huruvida samma gärning skall
medföra disciplinärt ansvar. Detta hinder föreligger vare sig domstolens avgörande
gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff eller såsom påföljd i samband
med ådömande av allmänt straff för brottet. Däremot kan disciplinär
bestraffning ådömas då domstol väl ådömt allmänt straff men icke ingått i
prövning av fråga örn tillämpning av ämbetsstraff. Denna princip har såvitt
angår polismän kommit till uttryck i 17 § 3 mom. polisreglementet, däri föreskrivits
att örn befattningshavare vid domstol tilltalats för annan brottslig
gärning än tjänstefel, han må utan hinder därav på grund av samma gärning
bestraffas disciplinärt. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2 kap. 18 §
strafflagen föreligger sålunda beträffande brott i allmänhet möjlighet till
efterföljande disciplinär bestraffning dels då brottet icke förskyllt straffarbete
och därför överhuvud icke kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då
straffarbete ådömts men yrkande örn ämbetsstraff icke blivit framställt och
prövat av domstolen.
Avgängs- och disponibilitetsstater för personal vid försvars
väsendet
m. m.
Såsom inledningsvis omnämnts kunna vissa militära beställningshavare
genom beslut av Kungl. Maj:t förklaras skyldiga att avgå där så befinnes
påkallat av hänsyn till statens intresse. Bestämmelserna härom återfinnas
i kungörelserna den 30 juni 1942 (nr 684 och 686) örn avgångsstat respektive
disponibilitetsstat för personal vid försvarsväsendet. Då dessa bestämmelser
varit vägledande vid de överväganden örn inrättande av en avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet som ägt rum inom socialdepartementet
torde det här vara lämpligt att lämna en sammanfattande redogörelse
för berörda institut.
Avgångs- och disponibilitetsstaterna inom försvarsväsendet ha tillskapats
för att göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja sådana innehavare av officersbeställningar,
som icke äro för sina uppgifter lämpliga. Föredragande
departementschefen framhöll vid framläggandet av proposition i ämnet,
att skillnad måste göras mellan de åtgärder, som kunde få omedelbar effekt,
och de åtgärder, som på längre sikt vore möjliga att genomföra. Någon större
principiell skillnad mellan de olika slag av åtgärder, som avsåges, borde
visserligen icke föreligga. Av formella skäl förelåge emellertid den olikheten,
att en anordning, som kunde få omedelbar effekt beträffande redan
utnämnda beställningshavare, icke kunde genomföras med mindre de i vederbörligt
avlöningsreglemente bestämda avlöningsförmånerna i princip bibehölles
för beställningshavare, som avskilts från aktiv stat, medan statsmakterna
vid genomförande av en mera bestående anordning för avskiljande av
efter anordningens genomförande utnämnd beställningshavare från aktiv stat
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
hade möjlighet att besluta om minskning i avlöningsförmånerna. Denna olikhet
betingades därav, att — bortsett från förtroendeämbetsmännen — avgångsskyldigheten
principiellt icke kunde göras gällande gentemot redan utnämnda
utan först gentemot beställningshavare, som nyutnämnts eller befordrats till
högre beställning efter anordningens genomförande.
Ett omedelbart tillgodoseende av behovet av att från aktiv stat avskilja
mindre dugliga befattningshavare, som ej vore förtroendeämbetsmän, kunde
sålunda åstadkommas allenast på en väg, som i princip bevarade beställningshavarna
vid dem tillkommande rättsligt bundna förmåner. För ändamålet
föreslogs i propositionen inrättande av en avgångsstat.
För genomförande av en mera bestående anordning föreslogs införlivande
med gällande lönebestämmelser av ett disponibilitetsinstitut inom försvarsväsendet,
vilket skulle bliva tillämpligt å beställningshavare, som utnämndes
efter det erforderliga ändringar i gällande avlöningsreglemente trätt i kraft.
Enligt de för avgångsstaten meddelade bestämmelserna (kungörelsen 1942:
684) må med fullmakt tillsatt beställningshavare i vissa angivna lönegrader
kunna överföras på avgångsstat, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives, skola yttranden
hava inhämtats från övriga beställningshavaren överordnade myndigheter eller
chefer. Beställningshavare må jämväl på egen ansökan av Kungl. Majit överföras
på avgångsstat, där avgången från aktiv stat finnes icke vara mot statens
intressen stridande.
Beträffande avlöningsförmåner m. m. för beställningshavare å avgångsstat
gäller, att lön utgår efter ortsgrupp A enligt den löneklass, beställningshavaren
tidigare tillhört. Löneklassuppflyttning kan dock ske, i den mån beställningshavaren
fullgör tjänstgöring. Utöver lön enligt löneklass utgå rörligt
tillägg och kristillägg enligt för personal å aktiv stat vanliga grunder.
Ifrågavarande beställningshavare äro tjänstgöringsskyldiga allenast i den omfattning,
som stadgas för i reserven kvarstående pensionsavgången personal.
Där så prövas lämpligt, må beställningshavare på avgångsstat, vilken förklarar
sig därtill villig, uppehålla befattning, som är avsedd att bestridas av
pensionerad militär personal, eller eljest tagas i anspråk för tjänstgöring
inom försvarsväsendet. Vissa bestämmelser hava meddelats örn ersättning
under dylik tjänstgöring. Därest beställningshavare erhåller civil statsanställning
eller avlönat statligt uppdrag, skall han avstå två tredjedelar av den
honom eljest tillkommande lönen å avgångsstaten. Örn den sammanlagda avlöningen
härigenom skulle understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna
äger beställningshavare utfå skillnaden. Till beställningshavares
dödsbo utgår begravningshjälp enligt de för personal på aktiv stat
gällande grunderna. I fråga örn rätt till tjänste- och familjepension samt
skyldighet att vidkännas pensionsavdrag ävensom att avgå från beställningen
på avgångsstaten och att därefter under viss tid tillhöra vederbörlig reserv
skola de för motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelserna äga
tillämpning.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Yad härefter angår beställningshavare å disponibilitetsstat, har rättsgrundvalen
för själva institutet skapats genom införande av bestämmelser i militära
avlöningsreglementet. I reglementets 3 § har införts ett nytt moment (kungörelsen
1942:683), vari stadgas skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare
i vissa angivna högre lönegrader att avgå från beställningen,
där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Beslut härom meddelas
av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef. Innan
sådant förslag avgives skola yttranden ha inhämtats från övriga beställningshavaren
överordnade myndigheter eller chefer. Vidare stadgas att entledigad
beställningshavare, som ej är förtroendeämbetsman, är berättigad att bliva
försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode enligt grunder,
som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen. Beträffande förtroendeämbetsmän
ankommer det på Kungl. Majis prövning i varje särskilt fall,
huruvida sådan beställningshavare må bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande
av vederbörligt disponibilitetsarvode. Beställningshavare må jämväl
på egen ansökan av Kungl. Majit försättas i disponibilitet mot åtnjutande
av disponibilitetsarvode, där avgången från aktiv Stat finnes icke vara stridande
mot statens intressen.
Till beställningshavare å disponibilitetsstat utgår disponibilitetsarvode med
visst belopp för varje lönegrad (kungörelsen 1942:686). Såsom utgångspunkt
vid fastställandet av dessa arvoden har tagits för beställningen gällande pensionsunderlag,
ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Å arvodena utgå rörligt
tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal å aktiv
stat. I fråga örn tjänstgöringsskyldighet gälla samma bestämmelser som för
beställningshavare å avgångsstat. Även beställningshavare å disponibilitetsstat
må förordnas att uppehålla befattning, som är avsedd att bestridas av
pensionerad militär personal, eller eljest tagas i anspråk för tjänstgöring inom
försvarsväsendet. Närmare bestämmelser örn ersättning under dylik tjänstgöring
hava lämnats. Erhåller i disponibilitet överförd beställningshavare
civil statsanställning eller avlönat statligt uppdrag, skall disponibilitetsarvodet
bortfalla för den tid anställningen eller uppdraget varar, därest ersättningen
härför uppgår till eller överstiger lönen i den förra beställningen.
Örn ersättningen understiger denna lön, får disponibilitetsarvodet bibehållas
i den mån förmånerna sammanlagt icke överstiga den förra lönen. För den
händelse beställningshavare på disponibilitetsstat erhåller ordinarie befattning
i statens tjänst, har han därmed avgått från disponibilitetsstaten. I detta
hänseende föreligger en olikhet med beställningshavare å avgångsstat, vilka
med sin beställning kunna förena ordinarie befattning i statens tjänst (kungörelsen
1942:685). I fråga örn rätt för beställningshavare å disponibilitetsstat
till tjänste- och familjepension samt skyldighet att vidkännas pensionsavdrag
ävensom att vid inträde i pensionsåldern avgå från disponibilitetsstaten
och att därefter under viss tid tillhöra vederbörlig reserv skola de för
motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelserna äga tillämpning.
Avlöningar till personal å avgångsstat samt disponibilitetsarvoden bestridas
från särskilda anslagsposter i respektive avlöningsstater. Rörligt till
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
lägg utgår dock från särskild anslagspost och kristillägg gäldas från särskilt
riksstatsanslag.
I detta sammanhang må även erinras örn det morn utrikesförvaltningen
förekommande disponibilitetsinstitutet. Av den redogörelse härför, som lämnas
i propositionen 1942: 74, framgår, att Kungl. Majit sedan gammalt äger
försätta diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet och sålunda
avföra vederbörande från hans ordinarie tjänst. Någon närmare reglering av
förutsättningarna härför finnes icke meddelad i författning eller eljest genom
beslut av statsmakterna, utan Kungl. Majit äger i detta hänseende fria händer.
Rättsgrunden för anordningen är numera regeringsformens § 35, som till förtroendeämbetsmän
hänför samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän.
Någon rätt till ekonomisk gottgörelse är icke tillförsäkrad tjänsteman, vilken
försättes i disponibilitet, men Kungl. Majit äger befogenhet att tilldela sådan
tjänsteman expektansarvode med belopp, som inom viss maximigräns fastställes
efter Kungl. Majits fria skön. Sättes arvodet ej lägre än till pensionsunderlagets
belopp, bibehåller vederbörande sin pensionsrätt och äger alltså
tillträda pension efter samma regler, som gälla för tjänstemän å aktiv stat.
Fall ha förekommit, då expektansarvode tillerkänts befattningshavare, som
ej återinträtt i tjänst eller vars inträde i ny beställning icke torde varit avsett.
Stundom har Kungl. Majit i disponibilitet försatt tjänstemän utan att
tilldela dem expektansarvode. Den huvudsakliga grunden för disponibilitetsinstitutet
med däri innefattade regler örn expektansarvode m. m. har emellertid
ansetts vara, att den entledigade tjänstemannen skall kunna bibehållas i
karriären och vid tillfälle kunna tilldelas en ny post.
Det må här framhållas, att disponibilitetsinstitutet inom utrikesförvaltningen
sålunda skiljer sig från motsvarande institut inom försvarsväsendet,
enär i det senare fallet är fråga örn ett definitivt avskiljande av personal från
den aktiva staten.
Poliskommissionens förslag om inrättande av en avgångsstat för
befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.
Det utredningsuppdrag, som lämnades 1942 års poliskommission, avsåg, såsom
inledningsvis nämnts, förekomsten inom polisväsendet av polismän, som
vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja
politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under
alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Åt kommissionen
uppdrogs tillika att till Kungl. Majit inkomma med förslag, som kunde
anses erforderliga för att inom polisväsendet skapa betryggande förhållanden
i berörda hänseende.
Beträffande den verkställda undersökningen har kommissionen gjort följande
sammanfattande uttalande.
Det är uppenbarligen ett samhällsintresse av stor vikt, att befattningshavarna
inom polisväsendet under alla förhållanden lojalt fullgöra sina tjänsteåligganden.
Polismännen utgöra en yrkesgrupp, på vilken det allmänna måste
ställa särskilda krav i fråga örn pålitlighet. Örn de engagera sig för en verk
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
samhet, som kan antagas ha till syfte att med våldsamma eller eljest olagliga
medel omstörta den bestående samhällsordningen, kan effektiviteten hos ordningsmakten
äventyras. I polisens uppgifter ingår bland annat att övervaka
ytterlighetsriktningarna och deras verksamhet inom landet. Man har uppenbarligen
anledning betvivla effektiviteten av en sådan kontroll, i den mån
den omhänderhaves av sympatisörer till dessa riktningar. Särskilt i händelse
av krig eller krigsfara kan förekomsten av ytterlighetselement inom poliskårerna
utgöra en allvarlig fara. Erfarenheterna från åtskilliga ockuperade
stater ge vid handen, att sådana personer kunna svika sina plikter mot det
egna landet och medverka till att dess motståndskraft förlamas eller åtminstone
minskas. För att förebygga dylika risker är det av vikt att redan i fredstid
i görligaste mån sörja för att icke inom ordningsmakten bedrives en verksamhet,
som är ägnad att undergräva disciplinen och uppluckra lojaliteten.
Kommissionen vill vidare framhålla, att det är av stor betydelse, att allmänheten
hyser obetingat förtroende för polisen. Förekomsten av ytterlighetsmän
inom polisväsendet är ägnad att äventyra detta förtroende och polisens
anseende över huvud taget. Härigenom kunna svårigheter uppstå för
polismännen att särskilt i ömtåliga situationer på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina åligganden.
Den av kommissionen verkställda undersökningen har, såsom redan i förväg
kunnat antagas, givit vid handen, att den övervägande delen av polispersonalen
är lojal mot den nuvarande samhällsordningen samt förtjänt av
allmänhetens fulla förtroende.
Med hänsyn till polispersonalens stora numerär är det ett ganska ringa antal
polismän, som anslutit sig till nationalsocialistiska eller närstående organisationer.
Den fara, som denna anslutning kan innebära, torde i varje fall
icke i nuvarande läge kunna anses vara synnerligen stor. Flertalet av de här
avsedda polismännen torde knappast på grund av någon djupare övertygelse
ha kommit i förbindelse med de nationalsocialistiska strömningarna och åtskilliga
av dem som anslutit sig ha, sedan de fått närmare kännedom örn
organisationernas verksamhet och syften, lämnat dessa sammanslutningar.
Det finnes enligt kommissionens mening anledning antaga, att de flesta av
de polismän, som visat sig hysa sympatier för ytterlighetsriktningarna i vårt
land, i en kritisk situation skulle vara fullt lojala. Å andra sidan har kommissionen
vid sina undersökningar träffat på några polismän, vilkas pålitlighet
i ett dylikt läge med fog kan ifrågasättas.
Det kan emellertid knappast förnekas, att den mentalitet och allmänna inställning
till svenska förhållanden, som kännetecknar ett icke obetydligt antal
polismän, måste anses utgöra en ganska tacksam jordmån för nazistisk
propaganda. Man får enligt kommissionens mening icke bortse från möjligheten,
att de tendenser, som framträtt inom polisväsendet, i ett förändrat
politiskt läge kunna avsevärt vinna i styrka och förhållandena bliva mera
elakartade.
Det är därför enligt kommissionens uppfattning nödvändigt, särskilt i förebyggande
syfte, att med kraft reagera mot varje ytterlighetstendens inom polisväsendet.
En demokratisk statsledning bör icke finna sig i att inom ordningsmakten
bedrives en verksamhet, som är ägnad att rubba lojaliteten mot
landet. Det måste stå klart för varje polisman, att han skall vara lojal mot
det samhälle, som han åtagit sig att tjäna. Anser han sig icke kunna respektera
denna grundläggande förutsättning för polistjänst, bör han lämna polisväsendet.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har poliskommissionen i sitt
betänkande till behandling upptagit frågan, huruvida den nuvarande polislag
-
14
Kungl. Majlis proposition nr 353.
stiftningen erbjuder tillräckliga möjligheter att hålla polisväsendet fritt från inflytande
av politiska ytterlighetsriktningar samt örn förbättrade möjligheter
kunna erhållas genom författningsändringar inom polislagstiftningens ram.
Kommissionen har därvid övervägt, huruvida inskränkningar borde stadgas i
rätten att överklaga polischefs beslut om förflyttning av polisman till annan
tjänstgöring, enär dylik klagorätt av olika skäl, ej minst sekretesshänsyn, försvårar
möjligheterna att effektivt utnyttja förflyttningsinstitutet. Emellertid
har kommissionen för sin del ansett, att vad man skulle kunna vinna genom
inskränkningar i besvärsrätten knappast skulle uppväga värdet av de garantier
för saklighet och oväld vid personalfrågors behandling, som besvärsrätten
innebär.
Vidare har poliskommissionen ingått på frågan, huruvida icke möjligheten
att entlediga polismän på grund av olämplighet borde utsträckas till att avse
även ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. Härom har
kommissionen anfört följande.
Att renodla sådan olämplighet, som har sin grund i samröre med politiska
ytterlighetsriktningar eller dylikt, skulle knappast vara möjligt, utan det bleve
nödvändigt att låta den ifrågasatta bestämmelsen få en mera allmän avfattning.
Bestämmelsen skulle därigenom komma att i huvudsak innebära en återgång
till den ordning, som rådde före den nu gällande polislagstiftningens tillkomst.
Då kunde nämligen en ordinarie befattningshavare — enligt den särskilt i
städernas polisreglementen allmänt förekommande s. k. olämplighetsparagrafen
— avskedas, närhelst vederbörande polischef funnit honom olämplig för
tjänsten eller mist förtroendet för honom. Detta tillstånd var uppenbarligen
mycket otillfredsställande för polispersonalen, som med hänsyn till sitt
många gånger ömtåliga arbete har behov av att känna trygghet i anställningsförhållandet.
Å andra sidan gjordes det från åtskilliga håll gällande, att
olämplighetsparagrafen vore nödvändig ur disciplinsynpunkt och för vidmakthållande
av polisens anseende. Det torde icke heller kunna förnekas,
att det med nuvarande lagstiftning kan vara svårt att i den utsträckning,
polistjänstens intressen kräva, få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade
från sina befattningar. Här föreligger tydligen ett mycket svårlöst avvägningsproblem.
Kommissionen är emellertid av den uppfattningen, att det
med hänsyn till polispersonalens behov av trygghet knappast kan komma i
fråga att återinföra en allmän olämplighetsparagraf, som skulle vara tillämplig
även å ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. En sådan
åtgärd skulle utan tvivel utlösa en stark reaktion även hos den stora massan
lojala polismän. Då det i varje fall måste anses uteslutet att låta det ifrågasatta
stadgandet få verkan mot polismän, som redan erhållit ständigt förordnande
å ordinarie befattning, skulle stadgandet för övrigt i det aktuella
läget få mycket ringa praktisk betydelse ur den synpunkt varom här är
fråga.
Kommissionen har även behandlat möjligheterna av bestraffning för anslutning
till eller verksamhet för politisk ytterlighetsriktning samt i detta
hänseende gjort följande uttalanden.
Om en polisman i tjänsten bedriver politisk agitation eller eljest verkar
för politiska syften, kan denna verksamhet ej sällan vara att anse såsom
tjänstefel och följaktligen föranleda bestraffning i judiciell eller disciplinär
väg. Detta kan bliva fallet antingen verksamheten avser en ytterlighetsrikt
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
ning eller annan politisk meningsriktning. Förutsättningen för att tjänstefelet,
örn det bedömes disciplinärt, skall kunna föranleda avsättning är, att
den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta rätta
sig eller att tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Det sistnämnda torde väl
mera sällan kunna anses vara förhållandet med ett tjänstefel, som består
däri, att befattningshavaren i tjänsten bedrivit politisk agitation. Vid
judiciell prövning av tjänstefel blir 25 kap. strafflagen att tillämpa. Möjligheterna
att döma till avsättning på grund av politisk agitation i tjänsten torde
icke heller vid sådan prövning vara av någon större praktisk betydelse. I
regel torde nämligen endast tillämpning av 25 kap. 17 § kunna ifrågakomma,
och enligt detta lagrum kan den felande dömas till avsättning endast viel
synnerligen försvårande omständigheter.
Av särskilt intresse är givetvis frågan, huruvida en polismans anslutning
till eller verksamhet för en politisk ytterlighetsriktning kan vara att anse
såsom sådant förhållande i polismannens enskilda vandel, varigenom aktningen
för polistjänsten sättes i fara, och sålunda bliva föremål för disciplinär
bestraffning. Att över huvud vissa yttringar i polismannens enskilda
vandel upptagits såsom tjänstefel sammanhänger med polistjänstens särskilda
beskaffenhet och de speciella krav, den ställer på sina utövare. Med
förhållande, som sätter aktningen för polistjänsten i fara, torde i främsta
rummet åsyftas onykterhet, förargelseväckande beteende på offentliga platser
och dylikt eller ett oordentligt levnadssätt i allmänhet. Att såsom tjänstefel
bestraffa blotta anslutningen till en ytterlighetsriktning måste med nuvarande
rättsregler anses uteslutet. Däremot torde agitation för en sådan
riktning kunna bestraffas, därest den sker under anstötliga och utmanande
former. Uppenbarligen kan en polisman genom ett dylikt beteende endast i
mycket grova fall anses göra sig skyldig till ett så svårt tjänstefel, att det kan
förskylla avsättning.
Med hänsyn till de gällande bestämmelsernas begränsade räckvidd kan
det ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna i polislagstiftningen såsom
en särskild tjänsteplikt, vars åsidosättande kunde föranleda disciplinär bestraffning,
ålägga befattningshavare vid polisväsendet att avhålla sig från
medlemskap i, respektive verksamhet för politiska organisationer av ytterlighetskaraktär.
Därvid skulle man antingen överlämna åt den enskilde polismannen
att bedöma, huruvida en viss organisation hade sådan karaktär, eller
också låta förpliktelsen avse endast organisationer, som i detta hänseende
blivit utpekade genom särskilt beslut av Kungl. Majit. Kommissionen
kan emellertid för sin del icke förorda en sådan anordning i vare sig den
ena eller den andra utformningen. Oavsett andra betänkligheter bestämmes
denna kommissionens ståndpunkt redan därav, att anordningen skulle med
föra, att disciplinära myndigheter — polischefer och poliskollegier — komme
att pröva mål, som i själva verket icke hade karaktären av disciplinmål.
Ett förbud för en viss kategori tjänstemän att tillhöra eller verka för vissa
politiska organisationer skulle innebära ett så allvarligt ingrepp i den frihet
i politiskt avseende, som av ålder tillkommer ämbets- och tjänstemän i
Sverige, att prövningen av frågor om brott mot ett sådant förbud ovillkorligen
bör förbehållas allmän domstol. Om ett förbud i sagda avseende
befinnes påkallat, synas bestämmelserna härom över huvud icke böra inarbetas
i polisförfattningarna utan erhålla formen av en särskild lag.
Den betydelse, bestämmelserna örn bestraffning av tjänstefel äga för möjligheten
att hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,
är i väsentlig mån beroende av i vilken utsträckning man kan
döma till avsättning på grund av verksamhet för dylika riktningar. Av det
föregående framgår, att detta med de nuvarande bestämmelserna endast un
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
dantagsvis torde låta sig göra. Såsom en tänkbar utväg att inom polislagstiftningens
ram effektivisera strävandena att förhindra ytterlighetsriktningarnas
utbredning inom polisväsendet må därför i fullständighetens
intresse även framhållas införande av vidgade möjligheter att döma till
avsättning för tjänstefel. Härvid avses allenast den disciplinära bestraffningen;
det lärer nämligen knappast kunna komma i fråga att i detta sammanhang
ändra straffbestämmelserna i 25 kap. strafflagen, vilka tillämpas vid
åtal inför domstol. Såsom förut nämnts kan avsättning tillgripas såsom
disciplinstraff endast örn den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning
eller örn tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Det synes kommissionen
icke rimligen kunna ifrågasättas, att man skulle uppgiva denna begränsning.
Kommissionen anser sig sålunda icke kunna förorda någon ökad möjlighet
att i disciplinär väg döma till avsättning.
Sammanfattningsvis har 1942 års poliskommission uttalat, att den nuvarande
polislagstiftningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det
gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,
samt att det knappast heller låter sig göra att genom författningsändringar
inom polislagstiftningens ram skapa några väsentligt förbättrade
möjligheter i detta hänseende. Andra utvägar måste således sökas.
Kommissionen har för sin del föreslagit införandet genom särskild lagstiftning
av förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet.
Såsom en ytterligare skyddsåtgärd — utöver förbudslagen — har poliskommissionen
under framhållande av de ringa möjligheterna att från tjänsten
skilja polismän, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, föreslagit inrättandet
av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet,
till vilken det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att överföra
befattningshavare, som eljest icke lagligen kunna skiljas från sin tjänst.
Kommissionen, som allenast uppdragit vissa huvudprinciper för ett avgångsinstitut,
har i detta hänseende anfört bland annat följande.
Vid utformningen av närmare bestämmelser örn den föreslagna avgångsstaten
torde åtskilliga spörsmål av löne- och pensionsteknisk natur möta,
för vilkas bedömande särskild sakkunskap erfordras. Därtill kommer, att
det möjligen kan finnas skäl att överväga frågan örn inrättande av en avgångsstat,
till vilken befattningshavare vid polisväsendet skulle kunna överföras
icke blott på grund av misstanke örn opålitlighet i nu förevarande hänseende
utan på grund av olämplighet för tjänsten över huvud. Kommissionen
får i detta sammanhang erinra örn att den tryggade ställning, de ordinarie
befattningshavarna erhållit genom den nuvarande polislagstiftningen,
stundom kan bereda svårigheter, då det gäller att få uppenbart olämpliga
polismän avlägsnade från sina befattningar. Örn en avgångsstat med den antydda
större räckvidden anses böra övervägas, synes det ligga närmast till
hands, att denna fråga behandlas av 1939 års polisutredning. Kommissionen
inskränker sig därför i det följande till att angiva de huvudprinciper, efter
vilka en avgångsstat synes böra anordnas, varvid kommissionen icke avser
en sådan generell avgångsstat, som senast berörts, utan blott en avgångsstat,
som direkt tager sikte på behovet att från utövningen av tjänsten skilja polismän,
vilkas lojalitet mot landet med fog kan sättas i fråga.
I det föregående har önskvärdheten av en avgångsstat motiverats med en
hänvisning till den tjänsteställning, som tillkommer ordinarie polismän med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
ständigt förordnande. »Polismän» är i detta sammanhang liktydigt med befattningshavare
vid polisväsendet, vilkas tjänsteställning regleras av de allmänna
polisförfattningarna. Bestämmelserna om överförande å avgångsstat
böra emellertid göras tillämpliga å alla sådana befattningshavare vid polisväsendet,
som endast genom avsättning i judiciell eller disciplinär väg kunna
skiljas från tjänsten. Möjlighet bör med andra ord finnas att å avgångsstat
överföra även de i 11 § 5 mom. polislagen omförmälda högre polisfunktionärerna
i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial.
Förutsättningen för att en befattningshavare skall kunna överföras å avgångsstat
bör i anslutning till vad nyss anförts vara, att han på grund av sitt
uppträdande eller av annan anledning icke kan väntas under alla förhållanden
fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Under en sådan formulering
rymmas tydligen alla fall, då en polisman visat sig så opålitlig, att det med
hänsyn till statens intressen måste anses påkallat att skilja honom från utövningen
av hans tjänst.
Kommissionen vill härvid understryka, att överförande å avgångsstat
självfallet endast bör tillgripas i fall, då det icke är möjligt eller tillräckligt
att förflytta befattningshavaren till annan tjänstgöring. Givet är också, att
en befattningshavare icke bör överföras å avgångsstat, då omständigheterna
äro sådana att han kan dömas till avsättning. Avgångsstaten är alltså avsedd
endast såsom en sista utväg. Det torde kunna antagas, att den skulle komma
till användning endast i undantagsfall, särskilt då förflyttningsmöjlighetema
äro små.
Uppenbarligen är det av stor vikt, att hithörande frågor underkastas en
omsorgsfull och strängt saklig prövning. Med hänsyn härtill torde det vara
lämpligt att föreskriva, att beslut örn överförande å avgångsstat skall fattas
av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande länsstyrelse.
Då kommissionen förordat inrättandet av en »avgångsstat» för befattningshavare
vid polisväsendet, har den icke därmed avsett en avgångsstat i
den begränsade betydelse ordet numera har för försvarsväsendets del — alltså
i motsats till disponibilitetsstat — utan över huvud en anordning, som gör
det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur
tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja dem från tjänsten.
Tydligen bör befattningshavare som överförts å avgångsstat vara skyldig
att åter träda i tjänst, om det befinnes kunna ske utan olägenhet ur det allmännas
synpunkt. Som en följd härav måste han givetvis alltjämt anses tillhöra
polisväsendet.
Befattningshavares överförande å avgångsstat medför givetvis en ökad
kostnad för polisväsendet. Med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten
bör denna kostnad enligt kommissionens mening stanna å statsverket. Skulle
det, så länge polisväsendet icke förstatligats, befinnas lämpligt att i första
hand låta vederbörande polisdistrikt bestrida kostnaden, bör sålunda polisdistriktet
av statsverket erhålla ersättning härför. Även detta är ett skäl för
att låta Kungl. Maj:t avgöra, huruvida en befattningshavare bör överföras å
avgångsstat.
över poliskommissionens betänkande införskaffades utlåtanden från samtliga
länsstyrelser, efter hörande av polismästaren i Stockholm respektive
vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten,
styrelsen för svenska polisförbundet samt styrelserna för föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskal^''. Det framlagda förslaget örn inrättande av en avgångsstat
lämnades tämligen genomgående utan erinran, ehuru i några utlå
Bihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 353.
1989 43 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
tanden gavs uttryck åt tveksamhet såväl av principiell natur som i fråga örn
själva behovet av en avgångsstat. Endast styrelsen för svenska polisförbundet
avstyrkte uttryckligen förslaget örn avgångsstaten.
Deli inom socialdepartementet upprättade promemorian.
I den inom socialdepartementet upprättade promemorian angående ifrågasatt
inrättande av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
ha behandlats vissa frågor av i första hand löne- och pensionsteknisk
natur, som kunna uppkomma vid ett genomförande av poliskommissionens
förslag i detta hänseende, ävensom spörsmålet örn de rättsliga
förutsättningarna för införande av ett avgångsinstitut.
Inledningsvis redogöres i promemorian för de avgångs- och disponibilitetsstater
för personal vid försvarsväsendet, för vilka en redogörelse lämnats i det
föregående. Vidare behandlas i promemorian frågan örn de allmänna grunderna
för ett avgångsinstitut med utgångspunkt från poliskommissionens uttalanden
i ämnet. Vad angår spörsmålet, vilka befattningshavare, som skulle kunna
bliva föremål för ett överförande å avgångsstat, borde enligt promemorian anordningen
i princip gälla såväl statligt som kommunalt anställda befattningshavare,
vilka äro underkastade bestämmelserna i de allmänna polisförfattningarna.
Genom sistnämnda avgränsning frånskildes polispersonalen vid försvarsväsendet,
vilken icke borde inordnas under de tilltänkta föreskrifterna.
Med befattningshavare vid polisväsendet syntes i förevarande sammanhang i
första hand böra avses befattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som
i 11 § 1—4 mom. i 1925 års lag örn polisväsendet i riket finnes föreskriven.
Emellertid borde även medräknas de i 11 § 5 mom. omförmälda befattningshavarna,
i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial eller eljest
erhållit en lika fast anställning. Borgmästare (kommunalborgmästare) eller
ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef, borde ej underkastas
de ifrågasatta bestämmelserna, enär vederbörandes befattning med polisväsendet
genom beslut av Kungl. Maj:t kunde i annan ordning bringas att upphöra.
Undantag syntes även böra göras för polisdomare, vilkas åligganden icke vore
av den beskaffenhet att ett avgångsförfarande för deras vidkommande kunde
anses påkallat. Däremot talade skäl för att stadsfiskal skulle vara underkastad
bestämmelserna, även örn han icke vore polischef. Bestämmelserna borde givetvis
icke gälla sådana befattningshavare, som när som helst kunna entledigas,
exempelvis icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst eller extra befattningshavare
vid polisväsendet med mindre än två års sammanhängande anställningstid.
Beträffande härefter själva innebörden av ett överförande å avgångsstat
erinras i promemorian, att poliskommissionen åsyftat en anordning, som gjorde
det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur
tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja honom från tjänsten. Befattningshavaren
skulle sålunda vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes
kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt. I promemorian
göres i detta hänseende följande uttalande.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Med denna utgångspunkt skulle överförandet å avgångsstat innebära, att
befattningshavaren alltjämt innehar sin tjänst vid polisväsendet, ehuru han
är försatt ur tjänstgöring. Med hänsyn till syftet med den nu ifrågasatta
åtgärden synas vissa skäl tala för att denna erhåller en dylik innebörd.
I fråga örn befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster, torde för
övrigt icke vara möjligt att i förevarande ordning skilja dem från sina
tjänster. För befattningshavare, som framdeles utnämnas, torde knappast vara
påkallat att i nu förevarande hänseende ge överförandet en annan innebörd,
helst som det ur olika synpunkter torde vara önskvärt, att befattningshavaren
under den tid han tillhör avgångsstaten alltjämt är underkastad polisförfattningarnas
bestämmelser i fråga om bostadsort, befattningshavarens enskilda
vandel, tillstånd för innehav av tjänst eller uppdrag eller för att själv eller
genom ombud driva rörelse etc.
Det må i detta sammanhang framhållas, att disponibilitetsinstitutet vid
försvarsväsendet innefattar en skyldighet för beställningshavare att »avgå»
från sin beställning, varvid han -— frånsett förtroendeämbetsmännen — är
berättigad att bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode.
En liknande konstruktion skulle kunna tänkas för polisväsendets vidkommande.
Emellertid föreligger så tillvida en skillnad mellan det nu föreslagna
institutet och motsvarande anordning vid försvarsväsendet som den
sistnämnda uttryckligen åsyftade ett definitivt avskiljande från den aktiva
staten. Den av poliskommissionen föreslagna avgångsstaten synes mera ansluta
sig till syftet med disponibilitetsinstitutet inom utrikesförvaltningen,
där avsikten är att vederbörande framdeles skall återinträda i tjänstgöring.
I fråga örn de allmänna grunderna i övrigt för avgångsinstitutet delar promemorian
vidare poliskommissionens uppfattning, att beslut örn försättande
å avgångsstat skall meddelas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande
länsstyrelse samt att med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten
den därmed förenade kostnadsökningen för polisväsendet skall stanna å statsverket.
Beträffande frågan örn de rättsliga förutsättningarna för införande av ett
avgångsinstitut enligt angivna grunder, har i promemorian lämnats en kortfattad
redogörelse för de bestämmelser i polisförfattningarna, som reglera
anställnings- och avlöningsvillkoren för befattningshavarna vid polisväsendet.
I promemorian anföres därefter följande.
Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att i polisförfattningama
eller vederbörande avlöningsbestämmelser icke finnas några stadganden, som
kunna anses utgöra hinder för inrättande av en avgångsstat av den karaktär,
som i det föregående förordats. Befattningshavare, som före de tilltänkta
bestämmelsernas ikraftträdande erhållit fullmakt eller konstitutorial eller
ständigt förordnande å ordinarie befattning, torde emellertid såsom poliskommissionen
framhållit i princip vara berättigade att oaktat överförandet å avgångsstat
bibehållas vid sina ekonomiska förmåner av tjänsten. Däremot föreligger
ur rättslig synpunkt icke något hinder mot att meddela bestämmelser,
enligt vilka de, som i framtiden erhålla dylika befattningar, skola vara skyldiga
att övergå å avgångsstat mot åtnjutande av reducerade avlöningsförmåner.
Yad nu sagts står jämväl i överensstämmelse med den uppfattning, som
kommit till uttryck vid överförande å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet,
som i olika sammanhang vidtagits med ordinarie befattningshavare i
statens tjänst. Därvid har ansetts ligga i sakens natur, att en dylik åtgärd
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
kan vidtagas under förutsättning, att tjänstemannen bibehålles vid de löneförmåner,
som blivit honom tillförsäkrade. Anställningens ordinarie natur
har sålunda icke ansetts innefatta någon rätt för tjänstemannen till tjänstens
utövning. Samma betraktelsesätt torde hava anlagts vid bedömande av motsvarande
spörsmål i fråga örn tvångsvis överförande på övergångsstat av personal
vid försvarsväsendet, som blivit övertalig i samband med genomförande
av 1925 års härordning, ävensom beträffande inrättandet av avgångs- och
disponibilitetsstater inom försvarsväsendet. Erinras må jämväl, att kommunalt
anställda befattningshavare kunna försättas ur tjänst vid tillämpning av
bestämmelserna i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende.
Med denna uppfattning beträffande de rättsliga möjligheterna skulle
alltså enligt promemorian statsmakterna kunna besluta införande av ett avgångsinstitut,
som möjliggör, att, där så befinnes påkallat med hänsyn till
statens intresse, försätta befattningshavare vid polisväsendet ur tjänstgöring.
Härvid böra — fortsätter promemorian — redan befintliga befattningshavare
med fullmakt, konstitutorial eller ständigt förordnande bibehållas vid dem tillkommande
rättsligt bundna förmåner. I fråga örn dem, som först efter tillkomsten
av de nya bestämmelserna tillträda befattningar vid polisväsendet, torde
enligt promemorian böra stadgas skyldighet att vid försättande ur tjänstgöring
vidkännas viss löneminskning. Om en dylik åtskillnad upprätthölles, syntes
det lämpligt att på samma sätt som vid försvarsväsendet inrätta två särskilda
stater, mellan vilka emellertid icke skulle föreligga någon principiell skillnad.
Vad benämningen å dessa stater angår anser promemorian praktiska skäl tala
för att man liksom vid försvarsväsendet låter benämningen avgångsstat avse
den anordning, som i princip bevarar nuvarande befattningshavare vid dem
tillförsäkrade förmåner. För befattningshavare, som framdeles tillträda sina
tjänster med skyldighet att vidkännas löneminskning, skulle benämningen
disponibilitetsstat kunna tänkas. Emellertid hade vid utformningen av bestämmelserna
i 3 § allmänna tjänstepensionsreglementet förutsatts, att försättande
i disponibilitet innebär avgång från innehavande befattning. I betraktande
härav syntes övervägande skäl tala för en annan benämning i förevarande
fall, i vilket hänseende i promemorian föreslagits uttrycket indragningsstat.
Örn avgångs- och indragningsstaterna erhölle den innebörd, som sålunda
förordats, skulle de befattningar, vilkas innehavare överföras å dylik stat, icke
kunna i vanlig ordning återbesättas med ordinarie innehavare. I betraktande
härav borde enligt promemorian Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att besluta
om den tillfälliga ökning av antalet ordinarie statliga tjänster, som därav kunde
bliva påkallad. Beträffande övriga befattningar syntes motsvarande ökning
kunna genomföras genom beslut av vederbörande kommunala organ, ökningen
skulle icke medföra någon merkostnad för polisdistriktet. I promemorian förutsattes
nämligen, i enlighet med vad poliskommissionen uttalat, att den med
de nya anordningarna förenade kostnadsökningen borde stanna å statsverket,
därvid det förefölle ändamålsenligt att i första hand låta vederbörande polisdistrikt
bestrida kostnaden, varefter polisdistriktet borde erhålla ersättning
härför av statsmedel.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
I de yttranden, som avgivits över promemorian Ilar, vad till en början angår
frågan örn lämpligheten eller behovet av att inrätta avgångs- och indragningsstater
för personal vid polisväsendet, förslaget i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan principiell erinran, varvid från flera håll uttryckligen framhållits,
att behov av dylika anordningar finge anses ådagalagt. I några fall ha emellertid
betänkligheter framförts mot förslaget, vilket främst synes bero på att
förutsättningarna för överförande till dylik stat icke närmare preciserats.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i sitt utlåtande över poliskommissionens
betänkande fann uppslaget örn inrättande av en avgångsstat värt att
göras till föremål för närmare utredning, anförde i sitt yttrande, att innan
bestämd ståndpunkt kunde tagas till lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna,
bättre än i promemorian skett borde klarläggas, under vilka förutsättningar
vederbörande befattningshavare skulle vara skyldig underkasta sig överflyttning
till avgångsstat. Länsstyrelsen hade emellertid av promemorian funnit
framgå, att anordnande av en avgångsstat å förevarande område icke mötte
hinder ur rättslig synpunkt.
Länsstyrelsen i Uppsala län erinrade örn att länsstyrelsen i sitt utlåtande
över poliskommissionens betänkande förklarade sig allenast på det sätt tillstyrka
förslaget örn avgångsstat, att detsamma finge giltighet blott under
samma tid som den ifrågasatta förbudslagen samt att polismannen därefter
hade rättighet att inträda i sin förutvarande lönegrad. Denna uppfattning
vidhöll länsstyrelsen, som därjämte ytterligare underströk, att polispersonalens
trygghet i dess anställning vore så viktig för rättssäkerheten, att densamma
borde lida inskränkning endast i den mån rikets intresse på grund av krig
eller krigsfara eller därav föranledda förhållanden det krävde. I fortsättningen
uttalade länsstyrelsen, att den grundläggande frågan under
vilka förutsättningar överförande till avgångsstat må förekomma icke blivit
fullt klarlagd. Enligt kommissionens förslag skulle förutsättningen vara,
att befattningshavaren på grund av sitt uppträdande eller av annan anledning
icke kunde väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin
tjänsteplikt. Länsstyrelsen anförde i detta hänseende följande.
Den sålunda använda formuleringen synes emellertid innefatta en serie
av jämförelsevis obetydliga tjänsteförsummelser, vilka icke påkalla en så
ingripande åtgärd som överföring på avgångsstat. Poliskommissionen framhåller
dessutom, att en dylik åtgärd icke bör tillgripas, då vederbörande kan
dömas till avsättning liksom ej heller då risken av hans otillförlitlighet kan
avlägsnas genom hans förflyttning. Jämväl dessa fall inbegripas emellertid
under nyssnämnda formulering.
Beträffande avgångsstaten för personalen vid försvarsväsendet stadgas
såsom förutsättning allenast att »så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse». En så vid formulering inbjuder till överföring på avgångsstat på
grund av olämplighet i allmänhet. Den strider således mot ett av poliskommissionen
gjort uttalande och tillgodoser icke det intresse av polispersonalens
trygghet i sin anställning, vilket länsstyrelsen förut framhållit
såsom viktigt ur allmän synpunkt. Måhända kan det också tänkas, att en så
vagt avfattad och därför bekvämt användbar bestämmelse, intagen i en kungörelse
örn avgångsstat, skulle få ersätta den av poliskommissionen före
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
slagna förbudslagen, vilken dock torde vara kärnpunkten i den tillämnade
reaktionen mot ytterlighetstendenser bland polispersonalen.
Om man utgår från att åtgärderna icke böra gå längre än att det egentliga
syftet därmed blir tillgodosett, nämligen att hålla polisväsendet fritt från
befattningshavare, vilka på grund av påvisbara sympatier för politiska
ytterlighetsriktningar anses opålitliga men icke straffbara enligt förbudslagen,
synes i stadgandet angående förutsättningen böra uttryckligt angivas,
att befattningshavaren kan befaras under särskilda förhållanden åsidosätta
sin tjänsteplikt i vad den avser rikets säkerhet eller skydd mot allvarliga
störningar av ordningen inom landet. (Jämför lagen örn upplösning av vissa
sammanslutningar den 14 juni 1940, § 1).
Slutligen framhöll länsstyrelsen, att örn man som länsstyrelsen ansåge
avgångsstat för polisväsendet böra begränsas till att skapa trygghet för
staten mot ytterlighetsriktningar inom polisväsendet, anledning torde saknas
att införa skyldighet för framdeles utnämnd befattningshavare att i administrativ
ordning försättas ur tjänstgöring med minskning av löneförmånerna. Länsstyrelsen
avstyrkte sålunda inrättande av den ifrågasatta indragningsstaten.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län framhöll, att förslag saknades till bestämmelser,
under vilka förutsättningar en befattningshavare skulle kunna avstängas
från sin tjänst. På grund härav och då behovet av de ifrågasatta
åtgärderna beträffande polisen finge anses synnerligen ringa, ansåge sig länsstyrelsen
förhindrad tillstyrka förslaget.
Såväl länsstyrelsen som landsfogden i Kristianstads län uttalade att de tilltänkta
bestämmelserna borde erhålla provisorisk karaktär. Ytterligare påpekades,
att ett överförande å indragningsstat torde komma att äga rum i mycket
begränsad omfattning, enär vid framdeles skeende tjänstetillsättningar en
noggrann prövning av vederbörandes pålitlighet kunde antagas komma
att. ske just ur de synpunkter, som berörts i poliskommissionens betänkande.
På grund härav ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida man icke
med bibehållande av möjligheterna att från tjänstgöring avstänga såväl nuvarande
som blivande befattningshavare kunde nöja sig med ett enda avgångsinstitut,
varigenom vissa förenklingar med avseende å detaljbestämmelserna
skulle kunna ernås.
Av principiella skäl och då det förefölle tveksamt, huruvida behov kunde anses
föreligga av de tilltänkta anordningarna, förklarade sig landsfogden i
Gävleborgs län icke kunna biträda förslaget.
Även landsfogden i Västernorrlands län fann det tveksamt, huruvida något
verkligt behov förelåge att inrätta en avgångsstat.
Under förutsättning att förslaget betraktades såsom en av utomordentliga
förhållanden föranledd provisorisk nödfallsåtgärd ville länsstyrelsen i Jämtlands
län ej avstyrka detsamma.
Justitiekansler sämbetet framhöll, att ämbetet i sitt utlåtande över poliskommissionens
betänkande uttalat sina betänkligheter mot förslagen. Ämbetet
hade därvid framställt erinran mot att förutsättningen för en befattningshavares
överförande på avgångsstat vore mycket vagt angiven samt vidare
yttrat, att det icke syntes vara klart, huruvida det vore rättsligen möjligt
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
a/tt förordna om befattningshavares överförande å avgångsstat mot hans
bestridande. De sålunda antydda betänkligheterna hade enligt ämbetets
mening icke undanröjts genom innehållet i promemorian. Efter att närmare
ha redogjort för behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan örn avgångsoch
disponibilitetsstater vid försvarsväsendet framhöll ämbetet, att förutsättningen
för en tillämpning av de i promemorian åsyftade bestämmelserna
erhållit en alltför vidsträckt formulering. Vidare syntes det tveksamt, om man
ägde försätta befattningshavare ur tjänstgöring under de avsedda förhållandena
samt örn ej tjänstemannen med framgång kunde göra anspråk på samtliga de
med tjänsten förenade förmånerna, oavsett örn de vore formligen tillförsäkrade
honom eller icke. Sammanfattningsvis anfördes i utlåtandet följande.
Självfallet är det av den största betydelse att samhällsfientliga element i
möjligaste mån förhindras i sin skadebringande verksamhet. Och särskilt motbjudande
är det, om inom samhällets egna skyddsorgan finnas funktionärer,
som icke äro pålitliga utan kanske i ett kritiskt ögonblick göra det som är
rakt motsatt deras tjänsteplikt. Det är emellertid av synnerlig vikt att även
— och kanske icke minst — vid bekämpandet av samhällsfarliga företeelser
inga åtgärder vidtagas, vilkas laglighet med fog kan dragas i tvivelsmål. Enligt
justitiekanslersämbetets mening böra sådana åtgärder som de här föreslagna
anstå i avbidan på den utredning av frågan örn revision av de i §§ 35 och 36
regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemännens rättsliga
ställning, som konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag föreslagit
och samma riksdag hos Kungl. Majit begärt. Först sedan en sådan
utredning klarlagt, huru den för förvaltningen så betydelsefulla frågan
örn tjänstemäns oavsättlighet bör regleras, samt nödiga förutsättningar
i grundlag skapats för åtgärder av föreslagen art, torde dylika åtgärder böra
bliva föremål för ytterligare övervägande.
Även om laga hinder icke skulle anses möta för ett genomförande av förslagen
till avgångs- och indragningsstater för befattningshavare vid polisväsendet,
vill dock justitiekanslersämbetet ifrågasätta, huruvida förslagen icke innebära
en onödigt hård behandling. Ett försättande ur tjänstgöring av sådana
skäl, varom här är fråga, kan lätt drabba oskyldiga. Och rimligt vore möjligen
att, därest det anses nödvändigt att taga denna risk, åtminstone full ekonomisk
kompensation lämnades i samtliga de antagligen ej alltför talrika fall, i vilka
tillämpning av föreslagna bestämmelser skall behöva ifrågakomma.
Statskontoret framhöll inledningsvis, att örn och i den mån förhållandena
inom polisväsendet påkallade särskilda åtgärder för att hålla polisväsendet
fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar — vilket statskontoret
för sin del emellertid icke kunde finna tillfyllest ådagalagt —■ syftet med den av
1942 års poliskommission ifrågasatta avgångsstaten för polisväsendet enligt
ämbetsverkets mening borde kunna vinnas genom mera närliggande åtgärder.
Därest ökade möjligheter att tillgodose samhällets behov av skydd mot
opålitlig polispersonal vore erforderliga, syntes det statskontoret vara den
naturliga vägen att komma tillrätta med här avsedda förhållanden att taga
steget fullt ut och införa en bestämmelse, som beredde möjlighet att avskeda
polisman, som icke ansåges pålitlig.
Från beslutet var generaldirektören Björck skiljaktig och yttrade bland
annat:
24
Kungl. Marits proposition nr 353.
Deli av 1942 års poliskommission verkställda utredningen synes mig till
fullo ådagalägga, att behov av särbestämmelser för polispersonalen föreligger.
Det framstår, för mig uppenbart, att det för ett demokratiskt samhälle måste
utgöra en ovillkorlig plikt att tillse, att den lagbundna ordningen under alla
omständigheter effektivt tryggas. För framtiden bör en tillfredsställande ordning
kunna uppnås enligt den av statskontoret anvisade utvägen att återgå till
tidigare diskvalifikationsgrunder ur synpunkten av olämplighet för tjänsten,
därvid enligt min mening dock beslutanderätten lärer böra centraliseras i
Kungl. Maj:ts hand. Beträffande tidigare anställda polismän i kommunal
tjänst, vilka må befinnas olämpliga, synes man vara hänvisad att lita till det
ifrågasatta avgångsinstitutet.
Styrelsen för svenska polisförbundet erinrade, att förbundsstyrelsen i sitt
tidigare utlåtande över poliskommissionens betänkande bestämt avstyrkt inrättandet
av en avgångsstat, vilken enligt styrelsens mening icke skulle skänka
tillräcklig trygghet mot kränkningen av rättssäkerheten. I utlåtandet över
promemorian anfördes vidare.
Styrelsen finner, att nu upprättade promemoria icke heller innehåller något
förslag till skydd för rättssäkerheten utan endast avhandlar de ekonomiska
förmåner, som böra tillerkännas å avgångs- eller indragningsstat överförda befattningshavare.
Förslag saknas nämligen angående de betingelser, under vilka
en befattningshavare skall kunna avstängas från tjänst. Styrelsen anser sig
därför icke kunna frångå sin tidigare angivna ståndpunkt.
Skall trots detta avgångsinstitutet införas, måste betryggande bestämmelser
utarbetas, så avfattade, att riskerna för att oskyldiga personer drabbas därav
så långt möjligt undanröjas. Den utredning, på vilken Kungl. Majit skall
grunda sitt beslut örn överförandet till avgångs- eller indragningsstat, får icke
vara byggd på berättelser, som fått avgivas utan ansvar eller edsförpliktelse.
Beträffande härefter de allmänna grunderna i övrigt för de ifrågasatta anordningarna
anfördes i utlåtandena bland annat följande synpunkter.
Statskontoret uttalade rörande frågan örn vilka befattningshavare, som
skulle kunna överföras å avgångs- eller indragningsstat, att de statligt anställda
befattningshavarna syntes på grund av för dem stadgad förflyttningsskyldighet
kunna undantagas, då möjlighet alltid torde finnas att placera sådan befattningshavare
vid polisväsendet i annan statlig befattning.
Vidare uttalade sig Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings och Kalmar län samt landsfogdarna i Kalmar och Gävleborgs län
emot promemorians förslag, att bestämmelserna skulle gälla jämväl stadsfiskal,
som icke är polischef, varvid i allmänhet framhölls, att sådan stadsfiskal icke
tillhör polisväsendet utan är att betrakta såsom funktionär inom rättsväsendet.
Från ett par håll — länsstyrelsen och landsfogden i Kalmar län samt landsfogden
i Uppsala län — ifrågasattes en utvidgning av bestämmelserna till
att gälla även andra befattningshavargrupper än polispersonalen.
Frågan om prövningsmyndigheten berördes i några utlåtanden. Sålunda
förklarade länsstyrelsen i Uppsala län sig ha övervägt, huruvida prövningen
borde överlämnas åt domstol. Länsstyrelsen fortsatte:
Då emellertid det här kan gälla att bedöma en allmänpolitisk situation,
vilken kanske ligger utanför domstolarnas kännedom eller varom bevisning
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
icke kan eller bör framläggas, synes domstolsprövning icke vara lämplig. Enligt
poliskommissionens förslag till förbudslag är det Kungl. Majit, som utfärdar
förbud för befattningshavare att tillhöra viss sammanslutning eller att
främja dess verksamhet och i lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. har upplösningsbeslutet jämväl överlämnats åt politiskt organ,
Kungl. Majit och riksdagen eller, då riksdagen ej är samlad, Kungl. Majit.
Först efter det upplösningsbeslut meddelats, ankommer det på domstol att
pröva talan örn påföljd för fortsättning av den upplösta, sammanslutningens
verksamhet. Poliskommissionens förslag att beslut örn överförande å avgångsstat
skall meddelas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande länsstyrelse
torde således böra godtagas.
Landsfogden i Gävleborgs län ansåg ett oeftergivligt villkor för förslagets
genomförande vara, att betingelserna för ett ingripande mot en tjänsteman konstaterats
föreligga av något för ändamålet särskilt tillsatt organ eller kollegium.
Justitiekanslersämbetet ifrågasatte likaledes, örn icke möjligen ett domstolsbetonat
organ i någon form borde få medverka vid prövningen av fråga
örn åtgärds vidtagande.
Även styrelsen för svenska polisförbundet synes ha åsyftat något liknande,
då i utlåtandet anfördes, att beslut örn överförande å avgångs- eller indragningsstat
icke borde få grundas på berättelser, som fått avgivas utan ansvar
eller edsförpliktelse.
Det i promemorian behandlade spörsmålet örn tillfällig ökning av antalet
tjänster vid överförande av befattningshavare å avgångs- eller indragningsstat
berördes i några utlåtanden, varvid även framfördes tanken att i stället för
dylik ökning uppehålla befattningen med vikarie. Statskontoret, som förordade
vikariatsförordnande, ansåg, att därest det sedermera skulle visa sig, att den
överförde icke lämpligen borde få återgå till sin tjänst och icke heller kunde
förflyttas till annan tjänst, riksdagens medgivande borde inhämtas till hans
överförande till allmänna indragningsstaten. I samband därmed skulle framställning
få göras hos riksdagen örn återbesättande av hans tidigare befattning
med ny ordinarie innehavare. Något sådant bemyndigande för Kungl. Majit
att öka antalet ordinarie statliga tjänster, som förutsatts i promemorian, skulle
alltså icke vara erforderligt.
Även länsstyrelsen i Hallands län uttalade sig för vikariatsförordnande.
För den händelse emellertid ny tjänst inrättades, borde enligt länsstyrelsens
mening föreskrivas, att den av de två tjänsterna, vilkens innehavare först avginge,
icke skulle återbesättas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhöll, att vid ökning av antalet tjänster
på grund av överförande å avgångs- eller indragningsstat borde stadgas skyldighet
för den nye befattningshavaren att åtaga sig annan tjänstgöring inom
polisväsendet, för den händelse den överförde återginge i tjänst.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att länsstyrelsen i Örebro län och
statskontoret ansågo benämningen indragningsstat mindre lämplig, då detta
uttryck gåve anledning antaga, att en befattning indragits, vilket emellertid
icke vore fallet. Om benämningen disponibilitetsstat av i promemorian anförda
skäl ej kunde användas, ifrågasattes om man ej kunde skilja på de båda arterna
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
av avgångsstat genom att benämna den ena avgångsstat med full lön och den
andra avgångsstat med avkortad lön.
Ö ve r stålh ål 1 ar ami» edets framställningar.
Överståthållarämbetets inledningsvis omnämnda skrivelse den 12 maj 1944
avsåg, såsom tidigare nämnts, frågan örn införande av ökade möjligheter att
entlediga sådana polismän, som på grund av begånget brott finge anses olämpliga
för fortsatt polistjänst. I skrivelsen anförde ämbetet, att det vore av
utomordentlig vikt icke blott att ordningsmakten, såsom här i landet vore fallet,
förtjänade allmänhetens förtroende, utan även att den åtnjöte detsamma. Härför
måste emellertid särskilda anspråk uppställas på den enskilde polismannens
karaktär och vandel. Att brott beginges av en befattningshavare vid polisväsendet
behövde icke i och för sig medföra, att allmänhetens förtroende för
ordningsmakten rubbades. Fara härför uppkomme dock, örn allmänheten finge
det intrycket, att samhällets reaktion mot de felande icke vore tillräckligt stark.
För det allmänna rättsmedvetandet framstode därvid som det väsentligaste, att
en polisman, vilken begått brott av beskaffenhet att dokumentera hans olämplighet
för polistjänsten, icke bleve i tillfälle att efter utståndet straff fortsätta sin
verksamhet i polisens tjänst. I motsatt fall skapades lätt en misstro bland allmänheten,
som drabbade icke blott den felande utan ordningsmakten i dess helhet
och minskade dennas möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina betydelsefulla uppgifter i samhällets tjänst.
I skrivelsen har vidare framhållits, bland annat, att möjligheten att i
administrativ ordning avsätta befattningshavare som begått brott vore inskränkt
till de fall då domstolen icke haft att pröva den brottsliga gärningen
som ämbetsbrott. Sedan härefter i skrivelsen återgivits vissa uttalanden från
förarbetena till polislagstiftningen på här ifrågavarande punkt, har i skrivelsen
anförts följande.
Genom att betrakta klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel
såsom ett tjänstefel, vilket i likhet med i tjänsten begångna förseelser kan
medföra avsättning såsom en av poliskollegiet ådömd disciplinär bestraffning
— i svårare fall omedelbart men eljest vid återfall — har man velat skapa
garantier för att befattningshavare, som visat sig olämpliga för polistjänsten,
skola kunna skiljas därifrån. Det åsyftade resultatet har emellertid icke uppnåtts.
Detta beror i främsta rummet därpå att de svårare fallen av förseelser
i tjänsten som regel icke bliva bestraffade i diciplinär ordning utan åtalas
vid domstol. Då domstolarna därvid ansett sig ha att tillämpa samma bestämmelser
som gälla för tjänstemän i allmänhet, bliva de särskilda krav, som
polistjänsten ställer på sina utövare, icke i tillräcklig grad beaktade. Följden
härav blir att en vid domstol åtalad polisman många gånger icke dömes
till avsättning, ehuru beskaffenheten av den begångna förseelsen tydligt angiver,
att han är olämplig för fortsatt polistjänst. Den praxis beträffande
straffmätningen, som utbildats vid domstolarna i de mera allvarliga fall av
tjänsteförseelser, vilka hänskjutas till deras prövning, kan givetvis icke heller
undgå att utöva inflytande på tillämpningen av de disciplinära straffbestämmelserna.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Beträffande en av ämbetet i här förevarande avseende verkställd undersökning
rörande förhållandena inom Stockholms poliskår under tiden från
1930 års ingång har ämbetet anfört, att i ett antal fall polismän, som begått
brott, för vilka de åtalats inför domstol, icke blivit dömda eller lagligen
kunnat dömas till avsättning, oaktat brotten varit av den beskaffenhet att de
skyldiga lämpligen icke borde bibehållas i polistjänst. Sålunda hade i ett
av dessa fall polisman dömts till böter för misshandel av anhållen, medan i
två fall polisman dömts till böter för misshandel och tjänstefel. En polisman
hade dömts till böter för delaktighet i fosterfördrivning och en annan likaledes
till böter för snatteri. I ett fall hade en polisman för sedlighetsbrott
dömts till en månads fängelse. För misshandel av tjänsteman i tjänsteutövning
hade en befattningshavare dömts till mistning av tjänsten under fyra
månader. I ett fall hade polisman för bedrägeri dömts till fängelse i fyra
månader. I ett annat fall hade en polisman av underrätt dömts till avsättning
för det han underlåtit att efter order anhålla och till straffanstalt införa
efterlyst person utan i stället underrättat personen ifråga, att han vore eftersökt
av polisen. Högsta domstolen fastställde visserligen underrättens beslut,
men av nåd nedsattes dock straffet till mistning av tjänsten under sex
månader. I ett fall slutligen dömdes en befattningshavare till böter och avsättning
för misshandel av anhållen, överrätt upphävde emellertid underrättens
beslut och ådömde honom i stället för avsättning mistning av tjänsten
under viss tid.
Överståthållarämbetet har härefter anfört följande.
Enligt överståthållarämbetets mening skulle de nu angivna förhållandena
kunna åberopas som skäl för en sådan skärpning av allmänna strafflagens bestämmelser,
att polisman, som gjort sig skyldig till brott av allvarligare beskaffenhet
alltid skulle avsättas. Då lagbestämmelser av sådan innebörd, örn
än icke främmande för svenskt rättssystem, dock äro sparsamt förekommande,
skulle de med fog kunna av polispersonalen betraktas som en klasslagstiftning
och Överståthållarämbetet har därför icke ansett sig böra föreslå en sådan
åtgärd. En skärpning av de disciplinära straffbestämmelserna skulle icke
innebära någon lösning av föreliggande fråga, eftersom man därigenom icke
skulle erhålla någon ökad möjlighet att från tjänsten skilja sådana befattningshavare
som av domstol blivit dömda för tjänstefel. Någon ytterligare prövning
av det begångna tjänstefelet med utgångspunkt från polisreglementets
bestämmelser kan nämligen såsom ovan framhållits enligt nu gällande lagstiftning
icke förekomma och en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten
till att omfatta jämväl de fall, då domstol redan prövat, huruvida den
brottsliga gärningen innefattat tjänstefel, synes av principiella skäl icke heller
vara lämplig.
Mot en skärpning av straffbestämmelserna talar även det förhållandet, att
det här icke är fråga om att åstadkomma en strängare bestraffning av den
enskilde polismannen utan syftet endast är att skapa bättre förutsättningar
för ordningsmakten att fullgöra sina uppgifter i det allmännas tjänst genom
att möjliggöra en utgallring av sådana polismän, som genom sin vandel satt
förtroende;! för ordningsmakten i fara.
Den enda framkomliga vägen att nå en tillfredsställande lösning av denna
fråga torde vara att öka möjligheterna att i administrativ ordning skilja en
olämplig polisman från tjänsten utan att detta entledigande dock har karak
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
tarén av en bestraffning. En sådan lösning av frågan skulle också skapa förutsättningar
för bestämmelser i syfte att för vederbörande befattningshavare
mildra de ekonomiska konsekvenserna av ett entledigande bland annat därigenom
att lön skulle utgå under en viss kortare tid samt rätten till intjänad
pension bibehålies.
I skrivelsen har vidare anförts, att en möjlighet att på grund av visad
olämplighet entlediga även ordinarie polisman med ständigt förordnande med
hänsyn till polismännens trygghet och självständighet måste starkt begränsas.
Såsom en första förutsättning borde sålunda fordras att befattningshavaren
blivit av domstol genom lagakraftägande utslag dömd för brott av
sådan beskaffenhet, att det framstode som uppenbart, att han vore olämplig
till fortsatt polistjänst. Vidare borde prövningen av frågan örn entledigande
ankomma icke å polismyndighet utan å länsstyrelsen, vilkens beslut örn befattningshavarens
entledigande kunde genom besvär underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Genom bestämmelser av nu antytt innehåll skulle emellertid
vinnas erforderlig möjlighet att utgallra sådana polismän, vilka genom sin
vandel satt förtroendet för ordningsmakten - i fara samtidigt som de enskilda
befattningshavarnas anspråk på trygghet och säkerhet tillgodosåges.
Överståthållarämbetet har slutligen anfört, att bevarandet av allmänhetens
förtroende för polismakten vore icke blott ett allmänt intresse utan i lika
hög grad av betydelse för landets lojala och plikttrogna polismän, vilka såge
sitt arbete försvårat och sin arbetsglädje förminskad av den misstro, som
några få olämpliga polismän ansvarslöst uppväckt mot den dugande tjänstemannakår,
som de aldrig bort fått tillhöra. Stockholms stads polisnämnd med
vilken ämbetet samrått, hade förklarat sig tillfullo dela de synpunkter, ämbetet
anfört. Från polisnämndens sida hade även framhållits, att ett genomförande
av ämbetets förslag icke skulle ställa polismännen i sämre ställning än de
befattningshavare, som vore underkastade bestämmelserna i allmänna tjänstereglementet
för Stockholms kommunalstyrelse. Enligt dessa bestämmelser
kunde nämligen en befattningshavare, som gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten, av vederbörande kommunala nämnd uppsägas från sin
befattning, örn omständigheterna vore sådana, att befattningshavaren genom
felet eller försummelsen måste anses hava ådagalagt uppenbar olämplighet
för befattningen. Dessutom skulle entledigande ske, örn befattningshavaren
ådömts frihetsstraff för brott av sådan beskaffenhet, att han icke kunde anses
lämplig att bibehållas i sin befattning.
På grundval av det anförda har Överståthållarämbetet hemställt örn sådan
ändring i gällande polisreglemente, att ordinarie befattningshavare, som erhållit
ständigt förordnande, kunde av länsstyrelsen skiljas från tjänsten, örn
han blivit av domstol dömd för brott av sådan beskaffenhet att det vore uppenbart
att befattningshavaren vore olämplig för fortsatt polistjänst.
Över överståthållarämbetets skrivelse infordrades yttranden från samtliga
länsstyrelser i samband med att dessa anmodades yttra sig över straffrättskommitténs
förut omnämnda betänkande med förslag till lagstiftning örn
29
Kungl. May.ts proposition nr 353.
brott mot staten och allmänheten. Av länsstyrelserna uttalade sig flertalet
i den riktningen, att straffrättskommitténs förslag till ändrade regler örn avsättning
såsom påföljd av annat brott syntes, därest det genomfördes, vara
tillräckligt för att tillgodose de synpunkter Överståthållarämbetet framfört.
Ett flertal länsstyrelser (i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands och Blekinge län) tillstyrkte dock den av Överståthållarämbetet
ifrågasatta anordningen. Av sistnämnda länsstyrelser påpekade länsstyrelsen
i Kronobergs län, att ett genomförande av sitraffrättskommitténs
förslag komme att medföra, att sedan en polisman varit föremål för åtal vid
domstol, det vore uteslutet att med stöd av polisreglementet ådöma avsättning
såsom en disciplinär bestraffning vid sidan av det av domstolen utmätta
straffet. De olägenheter, Överståthållarämbetet påpekat, komme sålunda
att förvärras och behovet av den ifrågasatta ändringen i polisreglementet
bleve större. Mot densamma kunde emellertid anföras principiella betänkligheter.
Länsstyrelsen förordade för sin del skärpning av villkoren för
antagning till ordinarie polisman. Då detta kunde verka först i framtiden
tillstyrkte länsstyrelsen överståthållarämbetets framställning, dock med tilllägg,
att dylikt entledigande i administrativ ordning borde ifrågakomma endast
i enstaka fall, när särskilda omständigheter förelåge. Landsfogden i länet
hade emellertid, i likhet med flertalet övriga landsfogdar, ansett straffrättskommitténs
förslag vara tillfyllest.
I skrivelse den 18 december 1945 framhöll Överståthållarämbetet, att även
örn straffrättskommitténs förslag bleve upphöjt till lag, man därmed dock
icke nådde syftet med ämbetets tidigare framställning, nämligen ökade möjligheter
att skilja olämpliga polismän från tjänsten utan att dessa dock skulle
behöva dömas till avsättning såsom en bestraffning. Örn entledigandet skedde
i administrativ ordning i form av uppsägning, kunde lättare tillskapas förutsättningar
för att i tid från polismakten avlägsna olämpliga befattningshavare
samtidigt som åtgärder kunde vidtagas för att för vederbörande lindra följderna
i ekonomiskt hänseende av ett entledigande. Detta vore påkallat icke
blott av skyldig hänsyn till vederbörande polisman utan även för att icke, till
skada för polisverkets effektivitet och anseende, den bestraffande myndigheten
skulle visa sig obenägen att tillämpa bestämmelserna om uppsägning.
Överståthållarämbetet anförde därefter följande.
De erfarenheter som gjorts inom Stockholms poliskår, sedan överståthållarämbetets
förut berörda framställning avläts, hava icke blott understrukit
behovet av bestämmelser av det innehåll, som av ämbetet föreslagits,
utan snarare givit vid handen, att möjligheter böra finnas att på grund av
olämplighet entlediga ordinarie polismän med ständigt förordnande redan på
ett tidigare stadium, än som i framställningen förutsattes, eller således redan
innan deras olämplighet blivit konstaterad genom ett begånget brott, för
vilket de av domstol blivit dömda till ansvar. Ett entledigande utan att
vederbörande blivit dömd för brott bör givetvis endast kunna ifrågakomma,
då särskilda skäl därtill föreligga, och synes lämpligen böra ske i form av
förtidspensionering eller med annan skälig gottgörelse enligt grunder, som
böra fastslås i allmän författning. Därest sådana möjligheter redan nu före
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
funnits, skulle man säkerligen i flera fall kunnat undvika händelser, som
kastat sin skugga över poliskåren och minskat allmänhetens förtroende för
densamma, något som givetvis kommer att försvåra polisens fortsatta arbete
och förminska arbetsglädjen för landets lojala plikttrogna polismän, vilka
oförskyllt få lida för vad ett mindretal olämpliga polismän låtit komma sig
till last.
Under åberopande av det anförda har ämbetet hemställt örn förnyat övervägande
av ämbetets tidigare framställning samt att därvid även måtte övervägas
frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna att entlediga
ordinarie polismän med ständigt förordnande till att undantagsvis omfatta
även fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott.
Såsom inledningsvis nämnts, har Överståthållarämbetet vidare i yttrande
den 8 mars 1946 över en av särskilt tillkallad sakkunnig avgiven promemoria
angående den fortsatta avvecklingen av allmänna säkerhetstjänsten och därmed
sammanhängande frågor ånyo påyrkat en lösning av här förevarande
spörsmål. Ämbetet har därvid anfört att den omständigheten att denna fråga
fått vila otvivelaktigt bidragit till den förtroendekris gent emot ordningsmakten,
som framkallats bland annat därav att det inom landets poliskår funnits
ett antal befattningshavare som anslutit sig till viss politisk ytterlighetsriktning.
I detta sammanhang torde böra nämnas, att 1939 års polisutredning i sitt
betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket m. m.
(SOU 1944: 53) icke ifrågasatt någon ändring i nu gällande principer rörande
polispersonalens entledigande i administrativ ordning. Utredningen har härvid
framhållit, att det borde beaktas att såsom tjänstefel av polisman ansåges,
förutom vad därmed i allmänhet förstås, jämväl örn han i sin enskilda vandel
förhölle sig på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara. Vidare
borde uppmärksammas, att genom det av utredningen föreslagna förstatligandet
av polisväsendet ökade möjligheter till förflyttning av personalen uppkomme.
För befattningshavarna komme att gälla en allmän skyldighet att
låta sig förflytta till annan stationeringsort eller annan befattning vid polisverket
liksom också, därest Kungl. Majit prövade lämpligt, till befattning vid
annat verk, å vilket civila avlöningsreglementet ägde tillämpning. Härigenom
borde enligt utredningens mening erforderliga möjligheter föreligga till sådana
omplaceringar av polispersonalen som kunde av förhållandena påkallas.
Föredraganden,
Med den ställning ordningsmakten intager inom samhället är det av
utomordentlig vikt att dess lojalitet och pålitlighet icke behöver sättas
i fråga. Erfarenheterna från de gångna krigsåren visa, att förekomsten
inom ordningsmakten av element, som kunna antagas vara beredda att
i en kritisk situation svika sin tjänsteplikt, kan medföra allvarliga konsekvenser.
Det måste därför vara angeläget att sörja för att dylika element
icke vinna inträde i ordningsmakten ävensom att inom ordningsmakten redan
Kungl. Maj:ts proposition nr 353. 31
anställda befattningshavare, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, avkopplas
från tjänsten.
De undersökningar som verkställdes av 1942 års poliskommission gåvo vid
handen, att den övervägande delen av polispersonalen var lojal mot den nuvarande
samhällsordningen och förtjänt av allmänhetens fulla förtroende samt att
av de befattningshavare, som på ett eller annat sätt haft anknytning till nazistiska
eller närstående organisationer, de flesta kunde förväntas komma att i en
kritisk situation visa sig fullt lojala. Kommissionen påträffade emellertid
vid sina undersökningar ett mindre antal polismän, vilkas pålitlighet i ett
dylikt läge kunde med fog ifrågasättas.
Det politiska läget är numera ett annat än vid den tidpunkt, då poliskommissionens
undersökningar verkställdes, och den fara, som förekomsten av
polismän med nazistisk anknytning vid nämnda tid kunde innebära, lärer
numera få anses väsentligt mindre. Denna omständighet rubbar emellertid icke
riktigheten av kommissionens uppfattning, att det i förebyggande syfte är
nödvändigt att ingripa mot förekomsten av opålitliga element inom polisväsendet.
Man kan icke bortse från möjligheten att under givna omständigheter
även enstaka opålitliga element kunna genom att direkt eller indirekt
påverka sina kolleger åstadkomma farliga splittringstendenser inom polisväsendet.
Jag är därför ense med poliskommissionen om att befattningshavare
vid polisväsendet, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, böra skiljas
från tjänsten eller i varje fall från utövning av tjänsten. Då gällande polislagstiftning
icke erbjuder tillräckliga möjligheter härutinnan, måste sådana
skapas. Av skäl som närmare utvecklats av poliskommissionen och i den i
anledning av kommissionens betänkande inom socialdepartementet upprättade
promemorian synes man därvid böra realisera kommissionens förslag örn inrättande
av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.
Frågan örn inrättande av en dylik avgångsstat synes emellertid böra övervägas
icke endast med hänsynstagande till nödvändigheten att förhindra ett
eventuellt illojalt handlande från vissa befattningshavares sida. Enligt
min uppfattning bör frågan ses ur en vidare synvinkel. Att ordningsmakten
åtnjuter obestridd auktoritet är en nödvändig förutsättning för att den skall
kunna fullgöra sin uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet. Uppenbarligen
måste auktoriteten menligt påverkas av att inom ordningsmaktens led
finnas befattningshavare som med fog kunna antagas hysa en mot vår demokratiska
samhällsordning fientlig inställning. Härigenom kunna, särskilt
i ömtåliga situationer, svårigheter uppstå för polisen att på ett tillfredsställande
sätt fullfölja sina uppgifter. Ordningsmaktens effektivitet kan
såsom en följd härav avsevärt försvagas. Ur denna synvinkel måste sådana
befattningshavare, varom här är fråga, från samhällelig synpunkt anses
olämpliga för fortsatt polistjänst och det måste anses ligga i samhällets intresse
att möjligheter finnas att avkoppla dem från polistjänstens utövning.
Yad sålunda anförts leder över till den av 1942 års poliskommission i
förbigående berörda frågan örn inrättande av en avgångsstat, till vilken be
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
fattningshavare vid polisväsendet skulle kunna överföras icke blott på grund
av misstanke om bristande lojalitet utan på grund av olämplighet för polistjänsten
överhuvud. Lika väl som en polisman kan ha förverkat allmänhetens
förtroende av förstnämnda skäl, kan han ha förverkat detta förtroende på
grund av andra omständigheter. Det kan erinras, att denna synpunkt var föremål
för beaktande i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning.
Under förarbetena till denna lagstiftning framhölls, att polistjänsten ställde
alldeles särskilda krav på sina utövare och att brister i levernet, vilka icke för en
annan tjänsteman skulle behöva föranleda avsked örn de icke framträdde under
tjänsteutövningen, kunde göra det rent av stötande för rättsmedvetandet att
låta befattningshavaren fortsätta med sin verksamhet som ordningens och
säkerhetens upprätthållare. Med hänsyn härtill infördes föreskriften att
klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel skulle betraktas såsom
tjänstefel. Härigenom ville man skapa garantier för att befattningshavare
som visat sig olämpliga för polistjänsten skulle kunna skiljas därifrån.
Det sålunda åsyftade resultatet synes emellertid icke ha nåtts. I sitt betänkande
framhöll 1942 års poliskommission, att det med nuvarande regler
örn polismans entledigande kunde vara svårt att i den utsträckning polistjänstens
intresse det krävde få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från
sina befattningar. Vad Överståthållarämbetet anfört i sin framställning den
12 maj 1944 örn vidgade möjligheter att i administrativ ordning från tjänsten
skilja polisman som begått brott synes mig vidare på ett övertygande sätt
ådagalägga, att den nuvarande ordningen på detta område icke är tillfredsställande.
Såvitt angår polismän som begått brott synes detta till en del
sammanhänga därmed att, sedan domstol haft att pröva frågan huruvida viss
gärning är att betrakta som tjänstefel, någon disciplinär bestraffning av befattningshavaren
på grund av samma gärning anses icke kunna komma i fråga
samt att till följd härav den särskilda bestämmelsen att brister i polismans
enskilda vandel skola anses såsom tjänstefel icke kommit att bliva tillämpad
i den omfattning lagstiftaren torde ha avsett. Det synes också troligt, att
domstolarna mången gång, då fråga uppkommit att döma en polisman till
avsättning, påverkats av de för den tilltalade mycket allvarliga verkningar
som en avsättning enligt gällande bestämmelser innebär, och att fördenskull
understundom icke dömts till avsättning i fall då polismannens skiljande från
tjänsten ur allmän synpunkt varit önskvärt.
I flertalet av de yttranden, som avgivits över överståthållarämbetets nyssnämnda
framställning, har behovet av de av Överståthållarämbetet förordade
åtgärderna ifrågasatts under hänvisning till väntad ny lagstiftning angående
bestraffning av ämbetsbrott. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår är
ett förslag härutinnan för närvarande föremål för lagrådets granskning. Därest
detta förslag genomföres, kommer det i större utsträckning än för närvarande
att ankomma på domstol att pröva huruvida polisman som begått brott, vilket
icke är att anse som tjänstefel, tillika skall avsättas. Samtidigt minskas utrymmet
för den administrativa prövningen av frågan huruvida brottet skall
33
kungl. Maj:ts proposition nr 353.
anses utgöra en sådan brist i polismannens enskilda vandel att disciplinärt
ingripande på grund därav är påkallat. Alltjämt kommer emellertid — vare
sig domstol eller administrativ myndighet skall pröva frågan örn polismannens
eventuella skiljande från tjänsten — intressemotsättningen mellan det
allmännas krav på de polisiära befattningshavarnas oförvitlighet och hänsynen
till den enskildes utkomst- och försörjningsmöjligheter att bestå. För min
del kan jag icke antaga annat än att vid den avvägning som här måste
göras samhällets intresse i åtskilliga fall kommer att få vika för hänsynen till
den enskilde. Detta är emellertid otillfredsställande. En anordning, som
fullt ut tillgodoser samhällets intresse utan att samtidigt åsidosätta den enskildes,
synes mig fördenskull vara påkallad.
Såsom Överståthållarämbetet anfört i sin skrivelse den 18 december 1945
kunna vidare fall förekomma, då en polisman som icke begått brott är —
exempelvis på grund av ådagalagd grov omdömeslöshet eller av liknande anledning
— så olämplig för fortsatt polistjänst, att det ur allmän synpunkt är
önskvärt att han avstänges från fortsatt utövande av polistjänsten. Även för
detta fall synes det befogat att möjligheter stå till buds att tillgodose det
allmännas intresse av att en sådan åtgärd kommer till stånd.
Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag finner ett behov föreligga av
ändrade bestämmelser i här förevarande avseende. I likhet med 1942 års
poliskommission anser jag det emellertid icke böra ifrågakomma att -—- med
återgång till vad som vanligen gällde före tillkomsten av 1925 års polislagstiftning
införa någon bestämmelse örn allmän olämplighet såsom grund för
polismans skiljande från tjänsten i administrativ ordning. Det måste ligga
även i statens intresse att polispersonalen åtnjuter all den trygghet i anställningen
som är förenlig med hänsynen till de särskilda krav som måste ställas
på polistjänstens utövare. På grund härav böra eventuella föreskrifter örn befattningshavares
avstängning från tjänsteutövningen på grund av olämplighet
förenas med rättighet för honom att, åtminstone i viss utsträckning, bibehålla
sina löne- och pensionsförmåner. Såvitt angår ordinarie befattningsliavaie
som ledan tillträtt sin tjänst torde det för övrigt icke låta sig göra
att på grund av olämplighet beröva honom sådana med tjänsten följande förmåner,
som kunna anses vara honom rättsligen tillförsäkrade. Inrättandet av
en avgångsstat efter de riktlinjer, som uppdragits av 1942 års poliskommission,
synes med hänsyn till det anförda även i här förevarande avseende vara en
framkomlig väg. Det torde icke med fog kunna göras gällande, att polispersonalens
behov av trygghet i anställningen genom en dylik avgångsstat åsidosattes
i sådan grad att man fördenskull bör tveka örn åtgärdens vidtagande.
Givetvis utgår jag härvid från att ett överförande på avgångsstat icke tillgnpes
annat än i fall då så finnes oundgängligen påkallat samt att en omsorgsfull
och objektiv prövning kommer att föregå beslut örn viss befattningshavares
överförande på avgångsstat. Beslutanderätten torde böra linga hos
Kungl. Majit.
Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Kr 353.
1939 43 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
På grund av det anförda förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse
med poliskommissionens förslag en avgångsstat för personal vid polisväsendet
inrättas, till vilken det skall vara möjligt att överföra befattningshavare,
vilka på grund av olämplighet böra skiljas från polistjänstens utövning. Jag
vill anmärka, att det sålunda föreslagna avgångsinstitutet nära anknyter till
de avgångs- och disponibilitetsstater, som efter beslut av 1942 års riksdag
inrättats inom försvarsväsendet. Mellan militära och polisiära befattningshavare
råder också i det hänseende varom här är fråga en viss likställighet.
Såsom chefen för justitiedepartementet framhållit i samband med den s. k.
bedömningsnämndens tillsättande är det i fråga örn båda dessa yrkesgrupper,
som tillsammans ha att svara för rikets yttre och inre säkerhet, av synnerlig
vikt att de icke brista i lojalitet mot det samhälle som de äro satta att tjäna
och det är vidare i hög grad önskvärt att de åtnjuta allmänhetens förtroende.
1942 års poliskommission uttalade, att därest en avgångsstat inrättades
denna borde omfatta icke blott befattningshavare vid polisväsendet, vilkas
tjänsteställning regleras av de allmänna polisförfattningarna, utan jämväl de
polisfunktionärer, som omnämnas i 11 § 5 mom. polislagen, eller alltså de
vid polisväsendet anställda statstjänstemannen ävensom polismästare och
andra högre polisfunktionärer i städerna i den mån dessa tillsatts genom fullmakt
eller konstitutorial. I den inom socialdepartementet i anledning av poliskommissionens
betänkande upprättade promemorian har frågan vilka befattningshavare
som skola kunna bliva föremål för en överföring på avgångsstat
närmare behandlats och jag kan i det väsentliga ansluta mig till vad
däri anförts. Det är tydligt att de synpunkter, som motivera införandet av en
avgångsstat, i minst lika hög grad äga sin tillämpning i fråga örn här avsedda
högre polisfunktionärer som beträffande polismän i egentlig mening. Att, på
sätt statskontoret ifrågasatt, undantaga de statligt anställda befattningshavarna
vid polisväsendet anser jag mig icke kunna förorda. Även örn för deras
vidkommande förflyttningsmöjligheterna äro större än beträffande de kommunala
befattningshavarna, kunna likväl fall förekomma, där dessa möjligheter
icke kunna anses tillfyllest. Ej heller kan jag ansluta mig till den från
några håll framförda åsikten, att en avgångsstat icke borde omfatta stadsfiskal,
som icke är polischef. En sådan stadsfiskals allmänna åligganden stå
den rena polisverksamheten så nära, att han i de avseenden varom här är
fråga bör jämställas med befattningshavare vid polisväsendet. Däremot torde,
av skäl som i promemorian anmärkts, polisdomare ävensom borgmästare, kommunalborgmästare
eller ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef,
icke böra underkastas de ifrågasatta bestämmelserna. Detsamma synes böra
gälla i det fåtal återstående fall, då befattningen såsom polismästare i viss stad
är förenad med rådmanstjänst i staden. Jag vill ytterligare anmärka,
att om en befattningshavare vid polisväsendet tillika innehar annan befattning,
överföringen på avgångsstat givetvis endast bör avse förstnämnda befattning.
En stadsfiskal, som tillika är stadsfogde, bör följaktligen oaktat överföringen
på avgångsstat bibehållas vid sin stadsfogdetjänst. I anslutning till vad i
promemorian uttalats anser jag den föreslagna avgångsstaten icke böra örn
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
fatta sådana befattningshavare, vilka kunna entledigas från tjänsten på grund
av visad olämplighet. Bestämmelserna böra alltså ej avse icke-ordinarie statliga
befattningshavare och ej heller polismän, vilka icke erhållit ständigt förordnande,
eller sådana i 11 § 5 mom. polislagen avsedda högre polisfunktionärer
i stad, vilka genom beslut av vederbörande kommunala myndigheter
kunna när som helst skiljas från tjänsten och sålunda icke äro att anse som
ordinarie.
Beträffande de rättsliga förutsättningarna för inrättandet av den här ifrågasatta
avgångsstaten vill jag till en början erinra att åtgärden skall avse att
försätta befattningshavaren ur tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja
honom från tjänsten. Befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster vid
avgångsstatens inrättande, skola vidare vid ett överförande på avgångsstat
bibehållas vid med tjänsten följande, rättsligt bundna förmåner. Nytiilträdande
befattningshavare förutsättas däremot skola bliva skyldiga att vidkännas
viss minskning av dem tillförsäkrade löneförmåner. Med dessa utgångspunkter
står den ifrågasatta avgångsstaten i överensstämmelse med den
uppfattning som kommit till uttryck i samband med av statsmakterna tidigare
genomförda åtgärder av liknande art. Med hänsyn härtill synas några
betänkligheter av rättslig natur icke kunna anföras mot inrättandet av den
föreslagna avgångsstaten. Yad särskilt angår de befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro kommunalt
reglerade, vill jag erinra att statsmakterna med hänsyn till tjänstefunktionernas
statliga beskaffenhet torde äga befogenhet att på sätt här ifrågasatts
ingripa i det mellan vederbörande kommun och befattningshavaren bestående
anställningsförhållandet.
I den inom socialdepartementet upprättade promemorian har föreslagits
att, då väsentligt olika bestämmelser skulle gälla för befattningshavare som
redan tillträtt sin tjänst vid de ifrågasatta anordningarnas genomförande och
nytillträdande befattningshavare, två särskilda avgångsinstitut skulle inrättas,
det ena benämnt avgångsstat och det andra indragningsstat. Benämningen
indragningsstat för de framdeles utnämnda är emellertid, såsom även påpekats
av ett par myndigheter, mindre tillfredsställande. Då uttrycket disponibilitetsstat
av skäl som i promemorian anförts icke synes böra användas i
förevarande fall, har jag stannat för att använda den gemensamma benämningen
avgångsstat för båda instituten. Att innebörden av ett beslut om
överförande på avgångsstat blir olika för olika befattningshavare, beroende
på vid vilken tidpunkt de tillträtt sina tjänster, synes mig i detta avseende
icke spela någon större roll.
De kostnader som äro förenade med inrättandet av en avgångsstat böra,
såsom 1942 års poliskommission anfört, bestridas av statsmedel. Därvid synes
det i fråga örn kommunalt anställda befattningshavare mest praktiskt att
polisdistriktet får förskottera kostnaderna och sedermera erhålla gottgörelse
därför av statsverket.
Innan jag går att närmare redogöra för de bestämmelser örn avlöningsförmåner
och tjänstgöringsskyldighet m. m., som jag finner böra gälla för be
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr j353.
fattningshavare vilka överförts å avgångsstat, återstår att beröra det viktiga
spörsmålet vilka förutsättningar som skola kunna utgöra grund för ett sådant
överförande. Poliskommissionen anförde utifrån sina utgångspunkter
att i sådant hänseende borde föreskrivas att tjänstemannen på grund av sitt
uppträdande eller av annan anledning icke kunde väntas under alla förhållanden
fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Den inom socialdepartementet
upprättade promemorian i ämnet innehöll däremot icke något utformat förslag
i detta hänseende, utan däri uttalades endast mera allmänt, att överföring
till avgångsstat skulle kunna ske när statens intresse det påkallade.
I remissutlåtandena framställdes erinringar såväl mot denna vaga formulering
som mot poliskommissionens förslag till formulering och påyrkades
ett närmare preciserande av förutsättningarna för en befattningshavares överförande
på avgångsstat. I princip vill jag instämma i önskvärdheten av att
förutsättningarna för åtgärden noga angivas. Jag utgår nämligen — i likhet
med poliskommissionen —- från att ett överförande å avgångsstat endast
skall förekomma när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista
utväg, då önskat resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas
till annan lämplig befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten. Å
andra sidan har jag i det föregående förordat att avgångsstaten skall erhålla
ett vidsträcktare tillämpningsområde än poliskommissionen med sitt begränsade
uppdrag föreslagit. Härav följer också, att ett preciserat angivande av
förutsättningarna skulle kunna motverka syftet med anordningen. Det synes
mig därför ofrånkomligt att vid förutsättningarnas angivande tonvikten lägges
på ändamålet med anordningen och att i övrigt själva förfarandet utformas
så, att garantier skapas för en objektiv och insiktsfull prövning av de särskilda
fallen. I enlighet med vad som gäller för överförande till försvars
väsendets avgångs- och disponibilitetsstater vill jag därför föreslå att såsom
förutsättning för att befattningshavare vid polisväsendet skall kunna överföras
till avgångsstat skall gälla att åtgärden finnes påkallad med hänsyn
till statens intresse. Prövningen förutsätter jag skola ankomma på Kungl.
Majit, på initiativ av eller efter hörande av vederbörande länsstyrelse. Där
fråga är örn kommunalt anställd befattningshavare, synes jämväl vederbörande
kommunala myndighet böra höras. När ett ifrågasatt överförande på avgångsstat
sammanhänger med befattningshavarens nazistiska inställning, torde
Kungl. Majit tillsvidare komma att inhämta jämväl bedömningsnämndens
yttrande. Någon föreskrift i sistnämnda hänseende synes mig dock ej böra
meddelas. Att befattningshavaren själv skall beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet är självfallet.
I enlighet med poliskommissionens uppfattning har jag ansett att en befattningshavares
överförande till avgångsstat icke skall innebära något
skiljande från tjänsten. Beträffande uppehållandet av ordinarie befattning, vars
innehavare överförts på avgångsstat, utgick den inom socialdepartementet
upprättade promemorian från att befattningen skulle i vanlig ordning återbesättas
med ordinarie innehavare. Kungl. Majit skulle för ändamålet av
riksdagen utverka bemyndigande att besluta om den tillfälliga ökning av an
-
37
Kungl. Maj:ts •proposition nr 353.
talet ordinarie statliga tjänster, som därav kunde bliva påkallad. Beträffande
övriga befattningar borde det enligt promemorian ankomma på vederbörande
kommunala organ att besluta om motsvarande ökning. I några remissyttranden
har i stället förordats att befattning, vars innehavare försättes ur tjänstgöring,
skulle uppehållas medelst vikarie. Enligt min mening kan en sådan
anordning icke vara lämplig, bland annat med hänsyn till rekryteringsförhållandena.
Jag ansluter mig därför till den i promemorian framförda uppfattningen.
Örn i enlighet därmed en tillfällig ökning av antalet tjänster skett,
bör denna ökning äga bestånd endast så länge den äldre tjänstens innehavare
kvarstår på avgångsstat. I anslutning till vad som anförts i ett remissyttrande
vill jag framhålla det önskvärda i att vid tillsättande av den nyinrättade
tjänsten för dess innehavare stadgas skyldighet att, därest den överförde tilllåtes
återinträda i utövningen av sin tjänst, låta förflytta sig till annan tjänst
inom polisväsendet.
Jag övergår nu till en närmare redogörelse för de avlöningsförmåner och
den tjänstgöringsskyldighet m. m., som böra föreskrivas för befattningshavare
som överförts till avgångsstat.
Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet ni. m. för personal, som
överföres på avgångsstat.
1942 års poliskommission. I poliskommissionens betänkande har icke framlagts
något förslag beträffande avlöningsförmånerna till personal, som överföres
å avgångsstat. Kommissionen har allenast framhållit, att vid utarbetande
av bestämmelser härutinnan i främsta rummet måste tillses, att befattningshavarnas
rättsligen grundade anspråk ej trädas för nära.
Vidare har kommissionen anfört, att befattningshavare, som överförts å
avgångsstat, borde vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes kunna
ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt. Örn man utginge från att polisväsendets
kommunala karaktär bibehölles samt i detta sammanhang bortsåge
från de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen, skulle såsom allmän
regel kunna föreskrivas, att den som överförts å avgångsstat skulle vai-a skyldig
att, närhelst så befunnes lämpligt, återinträda i tjänst inom samma polisdistrikt.
I fråga örn tjänstgöringsskyldigheten har kommissionen med avseende å
befattningshavare, som först efter ikraftträdandet av nya bestämmelser erhålla
ständigt förordnande å ordinarie befattning (respektive fullmakt eller konstitutorial),
ifrågasatt, om ej tjänstgöringsskyldigheten borde utsträckas även
till kommunal befattning i annan tjänst än polistjänst, förutsatt att befattningen
kunde anses likvärdig med den vederbörande innehade vid överförandet
till avgångsstaten. Givetvis åsyftades härmed endast befattning i kommun,
som bildade eller — helt eller delvis — inginge i det polisdistrikt, där
vederbörande haft sin tjänst. Bleve polisväsendet förstatligat komme tydligen
frågan örn tjänstgöringsskyldigheten i ett helt annat läge, i det att sådan skyldighet
kunde föreskrivas utan begränsning till visst polisdistrikt. De med ett
förstatligande följande vidsträcktare förflyttningsmöjligheterna beträffande
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
personal i aktiv tjänst skulle otvivelaktigt minska indragningsstatens praktiska
betydelse.
Promemorian. I socialdepartementets promemoria Ilar beträffande befattningshavare,
som överförts till den i promemorian förordade avgångsstaten -—
d. v. s. befattningshavare som tillträtt sin tjänst före de nya bestämmelsernas
utfärdande — framhållits, att i fråga örn själva lönen en viss skillnad borde
göras mellan befattningshavare i statens tjänst och kommunernas tjänstemän.
De statliga befattningshavare, som i förevarande sammanhang komme i fråga,
vore samtliga underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.
Med hänsyn till den allmänna förflyttningsskyldighet, som stadgas i nämnda
reglemente, samt i betraktande av omständigheterna i övrigt borde liksom vid
fösvarsväsendet befattningshavare på avgångsstat erhålla lön efter ortsgrupp
A. Å nämnda lön syntes han vara berättigad att erhålla rörligt tillägg. Däremot
syntes anledning saknas att låta honom komma i åtnjutande av kallortstillägg
eller kristillägg.
För de kommunalt anställda befattningshavarna torde enligt promemorian
något liknande förhållande icke föreligga, varför en motsvarande omräkning
av lönen som för statstjänstemännen icke kunde vidtagas. Å andra sidan
syntes den regeln böra upprätthållas, att befattningshavare endast skulle
komma i åtnjutande av löneförmån, som blivit honom tillförsäkrad under
sådana förhållanden, att han icke vore skyldig vidkännas minskning i densamma.
Med hänsyn till att kommunerna hade sinsemellan mycket skiftande
avlöningsbestämmelser, förefölle det mest ändamålsenligt, att man i nu berörda
avseende allenast införde ett allmänt stadgande, som möjliggjorde en
fri prövning av vilka avlöningsförmåner — såväl kontanta som naturaförmåner
— som i det enskilda fallet finge anses vara tjänstemannen rättsligen
tillförsäkrade. Det borde enligt promemorian ankomma på länsstyrelsen i det
län, vars polisdistrikt befattningshavaren tillhörde, att fastställa vilka avlöningsförmåner,
som tillkomme honom.
Enligt promemorian syntes anledning saknas att på sätt som skett i fråga
örn avgångsstaten vid försvarsväsendet medgiva statliga befattningshavare
rätt att under viss kortare övergångstid uppbära lön enligt tidigare innehavd
ortsgrupp. Tjänstebostad borde, såvitt annat icke avtalats, avträdas sist
å fardag, som infölle näst efter tre månader från överförandet.
Befattningshavare å sådan indragningsstat som föreslås i promemorian
-— d. v. s. befattningshavare som efter de nya bestämmelsernas införande tillträda
sin tjänst — skulle enligt promemorian erhålla ersättning enligt grunder,
som av Kungl. Majit och riksdagen bestämmas. I promemorian erinrades
därvid, att disponibilitetsarvodena vid försvarsväsendet bestämts med utgångspunkt
från det för vederbörande beställning gällande pensionsunderlaget,
ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Yad angår de statligt anställda befattningshavarna
vid polisväsendet borde enligt promemorian för deras vidkommande
fastställas särskilda ersättningsbelopp för de olika förekommande lönegraderna
efter i stort sett samma grunder som vid försvarsväsendet. En sam
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
manställning beträffande beräkningsgrunderna jämte förslag till ersättnings
belopp lämnas i följande ur promemorian hämtade tabell.
Lönegrad |
Slutlön Kronor |
Slutlön å Kronor |
Tjänste- pensions- underlag Kronor |
Pensions- avdrag Kronor |
Tjänsto-pensionsunder-lag, ökat nied Kronor |
Föreslagen ersättning Kronor |
|
A 7 |
8,567 |
2,910 |
2,376 |
177 |
2,553 |
2,580 |
|
A 10 |
4434 |
3.367 |
50 |
2,760 |
225 |
2,985 |
3,000 |
A 12 |
4,614 |
3,738 |
_ |
3.072 |
'' 261 |
3,333 |
3,360 |
A 15 |
5.646 |
4,551 |
— |
3,768 |
327 |
4.095 |
4,140 |
A 18 |
6,750 |
5.436 |
— |
4,500 |
408 |
4,908 |
4,920 |
A 22 |
8,175 |
6,532 |
50 |
5.436 |
516 |
5.952 |
6,000 |
A 23 |
8,670 |
6,845 |
_ |
5,736 |
558 |
6,294 |
6,3u0 |
A 24 |
9465 |
7,157 |
50 |
6,036 |
600 |
6,636 |
6,660 |
A 28 |
11,145 |
8,407 |
50 |
7,356 |
789 |
8,145 |
8,160 |
A 29 |
11,640 |
8,720 |
- |
7,680 |
837 |
8,517 |
8,520 |
I fråga örn kommunalt anställda befattningshavare vore det enligt vad som
anförts i promemorian icke möjligt att för här ifrågavarande befattningshavare
fastställa särskilda ersättningsbelopp med hänsyn till de stora olikheter i avlönings-
och pensionshänseende, som förefinnas mellan olika kommuner. För dy
lika befattningshavare förefölle mest ändamålsenligt att föreskriva, att ersättningen
skulle utgå med viss procent av för befattningen gällande grundlön
jämte ålderstillägg. I grundlönen borde icke inräknas särskilda ersättningar
eller naturaförmåner av något slag. Med utgångspunkt från att tjänstepensionsunderlaget
i allmänhet torde utgöra två tredjedelar av vederbörandes
slutlön och pensionsavgiften exempelvis för befattningshavare vid polisväsendet
med delaktighet i statens pensionsanstalt utgjorde fyra procent av tjänstepensionsunderlaget
syntes ersättningen kunna fastställas förslagsvis till sjuttiofem
procent av den för befattningen fastställda slutlönen d. v. s. grundlön
jämte ålderstillägg. Å ersättning av nu förevarande slag syntes böra utgå rörligt
tillägg enligt de för statens tjänstemän i allmänhet gällande grunderna.
Däremot borde kristillägg icke utgå. Möjligen borde föreskrivas, att ersättningen
jämte därå belöpande rörligt tillägg icke finge understiga vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära, därest han i stället för att överföras å indragningsstat
blivit pensionerad enligt för honom vid överförandet gällande
bestämmelser.
Även i fråga örn befattningshavare varom nu är fråga syntes enligt promemorian
skäl tala för att vederbörande länsstyrelse skulle fastställa den ersättning,
som skulle tillkomma befattningshavaren. Anledning torde icke föreligga
att på sätt som skett i fråga om disponibilitetsstaten vid försvarsväsendet
låta befattningshavaren under viss kortare övergångstid uppbära lön enligt
de grunder, som gällt före överförandet. Tjänstebostad borde avträdas
under samma förutsättning som förordats beträffande befattningshavare å
avgångsstat.
I fråga om tjänstgöringsskyldighetens omfattning för befattningshavare,
sorn överförts på avgångs- oller indragningsstat, har i promemorian anförts.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
att sådan befattningshavare uppenbarligen borde vara skyldig att återinträda
i tjänst, sa snart det funnes kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt.
Ifrågavarande skyldighet finge anses gälla jämväl annan befattning,
till vilken befattningshavaren vore skyldig att låta sig förflyttas. I fråga om
befattningshavare som tillträtt sin tjänst efter de nya bestämmelsernas utfärdande
ifrågasattes i promemorian därjämte viss utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten.
Härutinnan erinrades i promemorian, att poliskommissionen
ifrågasatt örn icke för detta fall tjänstgöringsskyldigheten borde utsträckas
även till kommunal befattning i annan tjänst än polistjänst, förutsatt att befattningen
kunde anses likvärdig med den vederbörande innehade. Kommissionen
hade därvid åsyftat endast befattning i kommun, som bildade eller —
helt eller delvis — inginge i det polisdistrikt där vederbörande haft sin tjänst.
En dylik utvidgning syntes enligt promemorian lämplig, men det kunde förtjäna
övervägas örn icke kravet på likvärdighet, vilket spörsmål för övrigt
alltid bleve svårt att bedöma, skulle kunna eftersättas. Det förefölle sålunda
rimligt att en fjärdingsman eller ordningspolisman skulle kunna åläggas att
tjänstgöra exempelvis såsom exekutionsbetjänt eller expeditionsvakt. I sist
avsedda fall borde befattningshavaren i stället för ersättningen å indragningsstaten
erhålla avlöningen å den befattning i vilken han tjänstgjorde, varvid
kostnaden borde bestridas med hälften vardera av kommunen och statsverket.
Vore nämnda avlöning lägre än vad som skulle tillkommit honom örn han icke
uppförts å indragningsstat, borde han från indragningsstaten utfå skillnaden.
I promemorian har vidare anförts:
Hinder bör givetvis icke föreligga, att där så prövas lämpligt för annan
statlig eller kommunal tjänstgöring taga i anspråk befattningshavare å avgångsstat,
som förklarar sig därtill villig. Därvid erfordras vissa reglerande
föreskrifter beträffande befattningshavarens löneförmåner. Därest befattningshavaren
erhåller annan statsanställning eller avlönat statligt eller kommunalt
uppdrag, synes han lämpligen böra avstå två tredjedelar av den honom
eljest tillkommande lönen å avgångsstaten. Skulle härigenom den sammanlagda
avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,
bör han äga utfå skillnaden. Med hänsyn till avgångsstatens karaktär
synes icke påkallat att på sätt som skett i fråga örn avgångsstaten inom försvarsväsendet
föreskriva rätt att förena befattning å avgångsstat med ordinarie
befattning i statens tjänst.
I fråga örn ^tillträdande befattningshavare har i promemorian i ifrågavarande
avseende anförts, att befattningshavaren i fall som här avsåges borde
avstå från ersättningen å indragningsstaten och i stället avlönas å den befattning,
i vilken han tjänstgjorde. Befattningshavaren borde dock från indragningsstaten
utfå eventuell skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle
erhållit örn han ej uppförts å indragningsstaten. Ej heller befattning å indragningsstat
borde få förenas med ordinarie befattning i statens tjänst. Erhölles
dylik befattning, skulle vederbörande därmed anses lia avgått från indragningsstaten.
I fråga om befattningshavares rätt till tjänste- och familjepension samt skyldighet
att vidkännas pensionsavdrag eller att erlägga pensionsavgift ävensom
41
Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.
att avgå från befattningen på avgångs- eller indragningsstat borde enligt promemorian
tillämpas motsvarande bestämmelser, som i dessa hänseenden varit
för honom gällande omedelbart före överförandet å avgångsstaten. Dock borde,
för den händelse särskild pensionsålder för befattningen icke funnes fastställd,
befattning å indragningsstat icke få innehas efter fyllda 60 år.
I detta sammanhang har i promemorian framhållits, att bland de kostnader,
som borde övertagas av statsverket i anledning av en kommunalt anställd befattningshavares
överförande å avgångs- eller indragningsstat, inginge — förutom
själva lönekostnaden — vissa utgifter för vederbörandes pensionering.
Nu berörda befattningshavare hade som regel sin tjänste- och familj epensionering
ordnad antingen hos statens pensionsanstalt eller i en av vederbörande
kommun anordnad pensionering eller i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
Under den tid en dylik befattningshavare vore överförd å avgångseller
indragningsstat, borde staten inträda i de skyldigheter, som tidigare
ålegat kommunen i egenskap av huvudman. Därvid borde givetvis gälla, att
statens kostnader endast skulle avse den del av pensioneringskostnaderna, som
belöpte å den tid befattningshavaren tillhörde avgångs- eller indragningsstaten.
För tiden dessförinnan liksom även för tjänstgöringstid efter befattningshavarens
återinträde i tjänst borde någon ändring icke ske i huvudmannens förpliktelser.
Yttranden över promemorian. I flera yttranden över promemorian framställdes
erinran mot förslaget, att lönen till de statligt anställda befattnings
havare vid polisväsendet som överfördes på avgångsstat skulle utgå efter ortsgrupp
A, och i stället förordades, att befattningshavarna genomgående skulle
bibehållas vid sina avlöningsförmåner vid tidpunkten för beslutet om överföringen.
Uttalanden i dylik riktning gjordes av länsstyrelserna i Uppsala,
Gotlands, Kristianstads och Västmanlands län, landsfogdarna i Gotlands,
Kristianstads och Gävleborgs län samt justitiekanslersämbetet.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands och Örebro
län ävensom landsfogdarna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar och Värmlands
län samt statspolisintendenten ansågo att, i anslutning till vad som gäller vid
motsvarande anordningar inom försvarsväsendet, utöver rörligt tillägg jämväl
kristillägg och i förekommande fall kallortstillägg borde utgå till befattningshavare,
som överfördes på avgångs- eller indragningsstat. Däremot framhöll
länsstyrelsen i Värmlands län uttryckligen, att befattningshavare, vilken ansåges
icke kunna kvarhållas i tjänstgöring, ej borde erhålla den förmån, som
kristillägget innebär.
I fråga om do kommunalt anställda polismännens rätt till ersättning vid
överföring på indragningsstat fann länsstyrelsen i Gävleborgs län ändamålsenligt
och lönnligt, att för bestämmandet av avlöningarna stadgades vissa
allmänna riktlinjer. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarade däremot, att en
standardisering av förmånerna för de kommunala befattningshavarna knappast
kunde genomföras med hänsyn till de växlande förmånerna inom olika kommuner,
och styrelsen för svenska polisförbundet framhöll, att förslaget örn
42
Kungl. Majlis proposition nr 353.
rörligt tillägg enligt statliga grunder å sjuttiofem procent av slutlönen förutsatte,
att de kommunala grundlönerna skulle vara likartade och varierade på
samma utgångsläge i hela riket. Så vore dock ingalunda fallet, varför den
föreslagna bestämmelsen komme att verka orättvist.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att befattningshavare å avgångs- eller
indragningsstat skulle äga rätt att intjäna ålderstillägg.
Vissa myndigheter framställde erinran mot förslaget, att befattningshavare
som överförts på avgångsstat skulle få behålla en tredjedel av lönen å denna
stat, därest han erhölle annan statsanställning eller avlönat statligt eller kommunalt
uppdrag. Sålunda ansågo länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län
samt landsfogden i sistnämnda län, att lönen å avgångsstat borde helt avstås,
om den nya lönen vore högre. Länsstyrelsen i örebro län anförde:
Såvitt av promemorian kan utläsas, skulle en till avgångsstat med full lön
överförd polisman, sorn är villig taga annan statlig eller kommunal befattning,
få behålla en tredjedel av avlöningen å avgångsstaten även örn den
nya befattningens lön uppgår till eller överstiger vad han äger uppbära å
avgångsstaten. Detta synes länsstyrelsen vara onödigt förmånligt. Väl är
det riktigt att avlöningsbestämmelserna böra så utformas, att det verkar
lockande för till avgångsstat överförd att söka annan befattning, varigenom
statsverket befrias från utbetalande av lön utan erhållande av arbetsprestation
därför. Det må emellertid icke förbises, att en till avgångsstat avförd är
underkastad skyldighet att när som helst återinkallas i tjänst. Han kan således
icke åtaga sig andra än rent tillfälliga uppdrag. Att bliva befriad från
återgångsskyldigheten i samband med erhållande av annan befattning bör
därför anses vara av sådan förmån att ett bibehållande under alla förhållanden
av en tredjedel av lönen å avgångsstat ej behöver utfästas. Man må
ock betänka att det för de i tjänst kvarstående polismännen måste te sig
stötande örn en för opålitlighet till avgångsstat avförd kamrat skall för antagande
av annan tjänst avsevärt gynnas ekonomiskt. Det avsedda syftet
torde kunna uppnås även örn i de i promemorian föreslagna bestämmelserna
göras de modifikationer att dels den andel av lön å indragningsstat, som i
regel får behållas, bestämmes till en femtedel, dels ock, därest den nya
lönen överstiger lönen å indragningsstaten, därav må behållas allenast så
mvcket att den sammanlagda nya lönen nied en femtedel överstiger lönen
å indragningsstaten. Örn således den nya lönen redan i sig själv överstiger
lönen å indragningsstaten med en femtedel får intet av denna lön behållas.
Statskontoret gjorde beträffande förevarande spörsmål följande uttalande.
Då statstjänsteman, å vilken civila avlöningsreglementet är tillämpligt, är
skyldig underkasta sig förflyttning till annan statlig befattning, varvid hans
avlöningsförhållanden efter förflyttningen regleras efter i avlöningsreglementet
angivna grunder, bör det vara uteslutet att låta den föreslagna bestämmelsen
få avseende å statlig befattningshavare, som erhåller ny statlig tjänst.
Icke heller i andra fall bör det ifrågakomma att till avgångsstat överförd
befattningshavare, som erhåller annan befattning vare sig i statens eller kommuns
tjänst, under alla förhållanden skall få bibehålla en tredjedel av lönen
å avgångsstat. Såsom länsstyrelsen i Örebro län framhållit måste det nämligen
för de i tjänst kvarstående polismännen te sig stötande om en för opålitlighet
till avgångsstat avförd kamrat skulle för antagande av annan tjänst avsevärt
gynnas ekonomiskt. Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, att
för landsfiskal, som vid omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna år
43
Kungl. Majlis proposition nr 353.
1941 överförts å indragningsstat, föreskrivits skyldighet att, i den händelse
han efter förflyttning till indragningsstaten erhöll e annan ordinarie eller
extra ordinarie statstjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning, helt
frånträda avlöningsförmånerna å allmänna indragningsstaten jämte dyrtidsoch
kristillägg, såvida samma förmåner och tillägg tillhopa understego eller
vore lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna
å allmänna indragningsstaten överstego berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas
mot de senare svarande avdrag. På motsvarande sätt synas avlöningsförhållandena
för befattningshavare å avgångsstat för polisväsendet i här avsedda
fall böra regleras.
Länsstyrelsen och landsfogden i Kalmar län samt statspolisintendenten
vände sig mot förslaget, att staten skulle betala halva kostnaden, för det fall
att en befattningshavare som överförts å indragningsstat förflyttades till annan
tjänstgöring hos vederbörande kommun. Även länsstyrelsen i Örebro län
gjorde gällande, att förslaget i nämnda hänseende innebure en alltför stor
fördel för kommunerna. Att statsverket utfäste sig att betala någon del av kostnaden
torde vara klokt för att därigenom intressera kommunerna för att i annan
tjänst använda till indragningsstat överförd polisman, men för ändamålet
kunde vara tillräckligt med en utfästelse från statsverket att betala en tredjedel
av kostnaden.
Beträffande frågan om likvärdighetskravet borde eftersättas vid den föreslagna
utvidgningen av tjänstgöringsskyldigheten ansåg länsstyrelsen i örebro
län, att nämnda krav näppeligen kunde helt uppgivas. Mot det i promemorian
andragna exemplet framhölls, att man icke rimligen kunde sätta i fråga, att
exempelvis en poliskommissarie skulle tjänstgöra som expeditionsvakt. Statskontoret
och landsfogden i Hallands län /örmenade emellertid, att likvärdighetskravet
borde kunna eftersättas, medan statspolisintendenten var av motsatt
uppfattning.
Slutligen ifrågasatte statskontoret, örn icke, därest befattningshavare å avgångsstat
skulle bibehållas vid rätt till avlöning under sjukdom, lönen å avgångsstat
borde minskas vid sjukdom, som föranledde sjukhusvård.
Föredraganden. Beträffande avlöningsförhållandena för befattningshavare
som överförts på avgångsstat kan jag såvitt angår de statligt anställda befattningshavarna
i allt väsentligt ansluta mig till de förslag, som framlagts i den
inom socialdepartementet upprättade promemorian. Jag kan sålunda icke dela
den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att befattningshavare, som tillträtt
sin tjänst redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skulle bibehållas
vid sina avlöningsförmåner omedelbart före överföringen. En dylik
uppfattning anser jag icke riktig, då densamma strängt taget skulle innebära
att opålitliga eller olämpliga befattningshavare skulle utan att fullgöra någon
tjänstgöring bliva bättre ställda än deras i tjänst bibehållna kamrater, för
vilka alltjämt förflyttning till billigare ortsgrupp kan ifrågakomma. Med denna
utgångspunkt finner jag det fullt befogat att de här ifrågavarande befattningshavarna
i anslutning till vad som genomfördes vid försvarsväsendet få åtnöjas
med lön efter ortsgrupp A. Av enahanda skäl finner jag riktigt att icke medgiva
44
Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.
bibehållande av tidigare åtnjuten förmån av kallortstillägg. Rätten till kristillägg
synes mig däremot i likhet med vad som gäller i fråga örn avgångsoch
disponibilitetsstaterna vid försvarsväsendet rimligen böra bibehållas.
Befattningshavare, som utnämnas eller befordras till ny tjänst efter avgångsstatens
införande, torde i enlighet med vad i promemorian föreslås böra, därest
de överföras på avgångsstat, i stället för lön erhålla visst fixerat arvode. Detta
synes kunna benämnas avgångsarvode. Mot de i promemorian föreslagna beloppen
för dessa arvoden har jag ingen erinran att göra, liksom jag gillar förslaget
att å arvodena skall utgå rörligt tillägg enligt vanliga grunder. Befattninshavaren
bör enligt min mening därjämte komma i åtnjutande av kristilllägg
å avgångsarvodet.
I detta sammanhang vill jag anmärka, att den skyldighet att vid överföring
å avgångsstat vidkännas minskning av löneförmåner, som förutsatts skola införas
för nytillträdande statliga befattningshavare, i viss omfattning torde
kunna komma att bliva gällande även för befattningshavare som redan tillträtt
sin tjänst vid avgångsstatens införande. Därest nytt avlöningsreglemente kommer
till stånd, torde nämligen för sådana befattningshavare örn vilka här är
fråga kunna såsom villkor för rätt att övergå å det nya reglementet föreskrivas
skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning
i löneförmånerna, som är eller kan bliva bestämd. Detta spörsmål synes
böra beaktas av 1945 års lönekommitté vid dess fortsatta arbete, liksom det
på kommittén torde ankomma att överväga de eventuella ändringar av avlöningsförmånerna
till befattningshavare på avgångsstat, som kunna finnas erforderliga
i anledning av ett nytt avlöningsreglementes införande.
I fråga örn avlöningsförmånerna till de kommunalt anställda befattningshavarna
vid polisväsendet har i promemorian föreslagits, att det skulle ankomma
på vederbörande länsstyrelse att fastställa vilka förmåner som skola
tillkomma befattningshavaren. Såvitt angår befattningshavare, vilka tillträtt
sin tjänst före avgångsstatens inrättande, skulle det vid denna prövning ankomma
på länsstyrelsen att fastställa vilka avlöningsförmåner, som äro tjänstemannen
rättsligen tillförsäkrade. Det synes mig önskvärt att ett administrativt
avgörande av denna fråga kommer till stånd i samband med beslutet örn
befattningshavarens överförande å avgångsstat. För min del vill jag emellertid
föreslå, att detta avgörande, bland annat för att vinna garanti för att enhetliga
synpunkter komma att anläggas i olika fall, skall ankomma på Kungl.
Majit. I den mån så är möjligt bör avgörandet ske redan i samband med beslutet
örn befattningshavarens överförande på avgångsstat. Därest så ej kan
ske, torde befattningshavaren böra intill dess beslutet meddelats äga uppbära
oavkortade löneförmåner.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att i vissa fall svårigheter kunna uppkomma
att fastställa vilka förmåner som skola anses rättsligen tillförsäkrade
befattningshavare som överföres på avgångsstat och att fördenskull
mången gång någon form av skälighetsprövning icke kan undvikas. Såsom
exempel må nämnas att, såsom är fallet beträffande en del stadsfiskal, befattningen
är förenad med rätt till sportler. Om befattningshavare, som över
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
föres på avgångsstat, tillika innehar annan befattning, som icke omfattas av
överföringen — en stadsfiskal är exempelvis tillika stadsfogde — torde det
icke heller alltid låta sig göra att fastställa vilka förmåner som skola anses
tillkomma befattningshavaren från den ena eller den andra tjänsten. Uppkommande
spörsmål av dylik art torde få lösas från fall till fall under beaktande
av de föreliggande omständigheterna. Uppkomma merkostnader för kommunen
genom den lösning som väljes, böra dessa i enlighet med vad tidigare
anförts bäras av statsverket.
Yad härefter angår avlöningsförmånerna till sådana kommunalt anställda
befattningshavare, vilka tillträda sina befattningar först efter avgångsstatens
inrättande, har i promemorian uppdragits vissa riktlinjer för ersättningsbeloppens
bestämmande. I detta spörsmål vill jag till en början erinra, att en
förutsättning för att minskning i befattningshavaren tillkommande förmåner
skall kunna ske är att han är skyldig därtill på grund av förbehåll i de för
honom gällande avlöningsbestämmelserna eller eljest. För min del är jag
icke benägen att meddela generella bestämmelser örn sådan skyldighet och
följaktligen icke heller att utfärda för kommunerna bindande regler efter vilka
grunder minskningen skall ske. Det bör enligt min uppfattning anförtros
vederbörande polisdistrikt att, sedan en avgångsstat inrättats, sörja för att
genom införande av förbehåll i avlöningsreglementen eller på annat sätt förutsättningar
skapas för att en minskning skall kunna ske av löneförmånerna
till befattningshavare, som överföres på avgångsstat. Erforderlig kontroll
över att förmånerna fastställas till lämpliga belopp synes kunna vinnas genom
den granskning, som länsstyrelserna enligt polislagen ha att utöva beträffande
avlöningsbestämmelser till kommunala befattningshavare vid polisväsendet.
Vid detta granskningsförfarande torde de i promemorian uppdragna
riktlinjerna kunna i allt väsentligt följas. Med hänsyn till de väsentligt olika
utgångspunkter, som kunna föreligga i fråga örn bestämmandet av grundlönerna
till de kommunalt anställda befattningshavarna, vill jag dock förorda,
att rörligt tillägg icke beräknas enligt statliga grunder utan enligt de
grunder för motsvarande lönetillägg, som gällde för vederbörande befattning
omedelbart före överförandet till avgångsstat samt att därvid hänsyn
tages till sådant tillägg som kan anses motsvara det statliga kristillägget.
Jag finner det vidare rimligt, att, såsom i promemorian ifrågasatts, ersättningen
jämte därå belöpande tillägg icke fastställes till lägre belopp än vad
tjänstemannen skulle lia ägt uppbära därest han i stället för att överföras på
avgångsstat vid tidpunkten för överförandet avgått med ålderspension enligt
för honom i sådant hänseende gällande grunder.
Nu nämnda principer för ersättningarnas bestämmande torde böra vara
normerande även för statsverkets bidrag till avlöningen av sådan befattningshavare
å avgångsstat, som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst
först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Sådant bidrag synes sålunda
böra maximeras till tro fjärdedelar av slutlönen å vederbörande befattning
jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller motsvarande
lönetillägg. Örn ersättningen härigenom skulle bli mindre än vad befattnings
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
liavaren ägt uppbära örn han i stället för att överföras på avgångsstat blivit
pensionerad, skall dock statsbidrag kunna utgå nied detta högre belopp.
Genom vad sålunda föreslagits torde statsverkets intresse av att kommunerna
införa bestämmelser av ifrågavarande slag bliva tillgodosett. För att bereda
kommunerna nödigt rådrum i ifrågavarande hänseende synes dock maximeringen
av statsbidraget icke böra tillämpas i fråga örn befattningshavare, som
utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst under de närmaste tre
månaderna efter avgångsstatens inrättande.
Vad i promemorian anförts angående tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare
som överförts å avgångsstat kan jag i stort sett biträda. Befattningshavare
som överförts på avgångsstat bör sålunda städse vara skyldig
att, när Kungl. Majit funnit hinder däremot ej möta, återinträda i tjänstgöring
å egen befattning eller annan befattning till vilken han är skyldig att
låta sig förflytta, I dylikt fall torde befattningshavaren genom återinträdet
få anses ha lämnat avgångsstaten och han bör därefter erhålla avlöning enligt
de för vederbörande befattning gällande bestämmelserna. Yad angår den
i promemorian föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten för nytillträdande
befattningshavare vill jag anmärka, att en dylik utvidgning står i nära
överensstämmelse med vad som enligt 2 § 2 mom. polisreglementet gäller
för det fall att där avsedd ordinarie befattning indrages eller ändras. Såvitt
angår av polisreglementet omfattade befattningshavare synes lämpligt
att genom en ändring i nämnda stadgande införa en dylik utvidgad tjänstgöringsskyldighet.
Denna bör därvid utsträckas att gälla varje kommun som
helt eller delvis ingår i det polisdistrikt varom är fråga. För övriga kommunalt
anställda befattningshavare synes liksom i fråga örn skyldigheten att
vid överföring på avgångsstat vidkännas minskning i löneförmånerna det böra
ankomma på vederbörande kommun att i vederbörliga avlöningsreglementen
eller andra kommunala föreskrifter införa bestämmelser örn förflyttningsskyldighet
i här avsedda fall.
Enligt promemorian skulle befattningshavare å avgångsstat få behålla en
tredjedel av lönen, därest han erhölle annan statsanställning än sådan befattning,
till vilken han är skyldig låta sig förflytta, eller därest han erhölle avlönat
statligt eller kommunalt uppdrag. Skulle härigenom den sammanlagda
avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,
borde han äga utfå skillnaden. I fråga örn befattningshavare som överförts
till den i promemorian föreslagna indragningsstaten har däremot i detta
avseende uttalats att befattningshavaren, örn han åtoge sig dylik tjänstgöring,
borde avlönas å den nya befattningen men från indragningsstaten utfå eventuell
skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle ha erhållit örn
han ej uppförts å indragningsstaten.
I vissa av utlåtandena över promemorian ha erinringar framställts mot
nyssnämnda förslag örn bibehållande av en tredjedel av lönen under framhållande
av att befattningshavare som överförts å avgångsstat därigenom
skulle kunna komma i ett gynnsammare ekonomiskt läge än örn han fått tvärstanna
i sin tjänst. Även örn, såsom länsstyrelsen i örebro län framhållit,
47
Kungl. Maj:ts proposition nr Hö3.
bestämmelserna i förevarande hänseende böra så utformas, att de innebära
en viss lockelse att söka annan befattning, synes mig de gjorda erinringarna
icke kunna frånkännas fog. Den ordning som i promemorian föreslagits för
befattningshavare som överförts på indragningsstat torde vara tillfyllest för
att nyssnämnda syfte skall uppnås. Då anledning icke föreligger att på denna
punkt göra skillnad mellan olika befattningshavare, vill jag förorda att sistnämnda
anordning genomföres för alla befattningshavare som överförts på
avgångsstat. I här förevarande fall bör alltså befattningshavaren vara pliktig
att avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten i den mån den sammanlagda
avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära, örn han icke överförts på avgångsstat. För denna lönefyllnad
bör statsverket svara.
Då befattningshavare å avgångsstat är skyldig att när som helst återinträda
i tjänst, torde han i andra fall än i det föregående nämnts i allmänhet
icke kunna åtaga sig annat än mera tillfälliga uppdrag. Någon befrielse
från skyldigheten att återgå i tjänst kan icke vinnas av den som är överförd
å avgångsstat på annat sätt än därigenom att han erhåller avsked från sin
befattning vid polisväsendet. Det må även, såvitt angår polismän, vilka äro
underkastade polisreglementets bestämmelser, påpekas, att då befattningshavare
å avgångsstat alltjämt skall vara underkastad de allmänna bestämmelserna
i reglementet, tillstånd att innehava annan avlönad tjänst eller därmed
jämförligt avlönat uppdrag eller att själv eller genom annan driva näring jämlikt
12 § reglementet måste sökas hos polischefen. Sådant tillstånd bör givetvis
icke lämnas, örn befattningshavaren skulle bliva förhindrad att fullgöra
sin skyldighet att återinträda i tjänst. Vill befattningshavaren likväl tillträda
tjänsten eller uppdraget eller bedriva den ifrågavarande verksamheten, har
han att söka avsked från polistjänsten.
Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan örn rätt för befattningshavare
å avgångsstat att intjäna ålderstillägg synes mig böra bedömas
i enlighet med vad härom kan finnas stadgat i vederbörande avlöningsbestämmelser.
I fråga örn statstjänstemännen stadgas i 7 § 3 mom. civila avlöningsreglementet
såsom förutsättning för löneklassuppflyttning, bland
annat, att vederbörande under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande
annan statens tjänst. Någon anledning att dispensera från denna eller
liknande föreskrifter synes mig icke föreligga.
I anledning av statskontorets uttalanden angående befattningshavarnas avlöningsförhållanden
under sjukdom vill jag framhålla, att jag i likhet med
promemorian utgår från att någon reduktion av lönen under sjukdom av
praktiska skäl svårligen kan genomföras. Med den principiella inställning jag
i det föregående givit uttryck åt anser jag emellertid, att de statliga befattningshavarna
å avgångsstat icke skola äga behålla någon av de i 66 § 2 mom.
civila avlöningsreglementet omförmälda avlöningsförmåner, beträffande vilka
stadgats generell möjlighet till indragning. Bland nämnda förmåner ingår
även den av statskontoret berörda rätten till ersättning för sjukhusvård.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 383.
Vad slutligen angår frågan om befattningshavares på av gångsstat rätt till
pension m. m. biträder jag uttalandena i promemorian, dock med det undantag,
att behov icke synes mig föreligga att införa någon särbestämmelse örn
skyldighet att avgå från tjänsten vid viss ålder.
Författnings- och anslagsfrågor.
I fråga örn det författningsmässiga genomförandet av den föreslagna avgångsstaten
har poliskommissionen icke gjort några uttalanden. I socialdepartementets
promemoria i ämnet har i denna del endast framhållits, att
rättsgrunden för det föreslagna indragningsinstitutet syntes böra skapas
genom införande av en allmän skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet
att, där så befunnes påkallat med hänsyn till statens intresse, övergå
på indragningsstat mot åtnjutande av ersättning enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Beträffande frågan var en dylik materiell
skyldighet borde stadgas erinrades att de materiella rättsreglerna angående
polismännens rättsliga ställning funnes intagna i polisreglementet såvitt anginge
befattningshavare, vilka tillsättas i den ordning som föreskrives i 11 §
1—4 mom. polislagen. För dessa befattningshavare borde förslagsvis såsom
ett nytt stycke i 2 § 2 mom. polisreglementet intagas en allmän föreskrift av nyss
angivna innebörd. Motsvarande bestämmelse för statstjänstemannen syntes
kunna införas såsom ett nytt moment i 3 § civila avlöningsreglementet, under
det att för övriga i 11 § 5 mom. polislagen angivna befattningshavare borde
utfärdas en särskild författning. I detta sammanhang påpekades i promemorian,
att för den händelse ett överförande på indragningsstat ansåges böra
innebära ett skiljande från befattningen, en ändring i 11 § polislagen torde
bliva ofrånkomlig.
Nu förevarande spörsmål blevo icke föremål för uttalanden i de avgivna
yttrandena i vidare mån än att statskontoret förklarade, att örn den föreslagna
indragningsstaten skulle erhålla avseende även å statstjänstemännen
inom polisväsendet, de stadganden, varigenom rättsgrunderna för institutet
skapades, icke borde intagas bland civila avlöningsreglementets allmänna bestämmelser
utan i stället införas bland reglementets särskilda bestämmelser
för femte huvudtiteln.
Föredraganden. Därest i enlighet nied det föregående en avgångsstat inrättas
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, erfordras författningsbestämmelser
främst i fråga om befattningshavares skyldighet att övergå
på avgångssat och örn de förmåner som skola tillkomma honom å sådan
stat, samt därjämte angående befattningshavares skyldighet att tjänstgöra å
egen eller annan befattning och örn statsverkets skyldighet att gottgöra polisdistriktet
kostnaderna för befattningshavare som överföras på avgångsstat.
De sålunda erforderliga bestämmelserna torde icke i något hänseende behöva
erhålla karaktär av allmän lag. Lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet
i riket reglerar icke de enskilda befattningshavarnas vid polisväsendet rättsställning
utan allenast omfånget av polisdistriktens skyldigheter i förhål
-
Kungl. Majlis proposition nr 353. 49
lande till staten i fråga om polisväsendet. I det föregående har jag förutsatt,
att det skall ankomma på de kommunala myndigheterna själva att —
låt vara under det överinseende som enligt polislagen utövas av statliga
myndigheter — reglera sina befattningshavares rättsliga ställning i händelse
av överföring på avgångsstat. Då statsverket skall svara för kostnaderna för
de nya anordningarna medföra dessa icke några nya ekonomiska förpliktelser
för kommunerna med avseende å polisväsendet. Att statsverkets bidragsskyldighet
i viss mån maximerats såvitt angår befattningshavare som utnämnos
till eller erhåller förordnande å sin tjänst efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande synes härvidlag icke böra göra någon skillnad, eftersom det står
de kommunala myndigheterna fritt att införa motsvarande bestämmelser i
vederbörligt avlöningsreglemente eller annan kommunal föreskrift och nödigt
rådrum i denna del förutsättes skola lämnas de kommunala myndigheterna.
Polisdistriktets skyldighet att sedan innehavare av viss befattning överförts
å avgångsstat sörja för att de med befattningen förenade göroinålen
bliva utförda lärer följa av det i polislagen upptagna allmänna
stadgandet att i polisdistrikt polismän skola finnas anställda i den omfattning
det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom polisdistriktet. Med
hänsyn till det anförda lärer någon ändring av polislagen icke vara erforderlig
i förevarande sammanhang.
Såsom jag tidigare anfört torde några allmänna föreskrifter örn kommunalt
anställda befattningshavares skyldighet att vid övergång på den föreslagna avgångsstaten
vidkännas minskning av dem tillkommande löneförmåner icke
böra utfärdas. Däremot lärer, såsom förut nämnts, i polisreglementet böta
införas vissa föreskrifter örn utvidgad tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare,
som överförts på avgångsstat. Såvitt angår de statligt anställda
befattningshavarna torde skyldigheten att vidkännas viss löneminskning i
händelse av överföring på avgångsstat böra upptagas i civila avlöningsreglementet.
Med biträdande av statskontorets förslag i ifrågavarande hänseende
får jag förorda, att ett dylikt stadgande införes i de under 8 kap. nämnda
reglemente intagna särskilda bestämmelserna för femte huvudtiteln. Förslag
till kungörelse i ämnet framlägges i det följande. Jag vill här ånyo erinra örn
att för den händelse nytt avlöningsreglemente skulle komma att utfärdas torde
böra övervägas huruvida icke för befattningshavare vid polisväsendet borde
såsom förutsättning för rätten att övergå på det nya reglementet föreskrivas
skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning i honom
tillkommande löneförmåner som vid tiden för reglementets ikraftträdande är
eller kan bliva föreskriven.
De författningsföreskrifter som utöver vad i det föregående nämnts äro
erforderliga för avgångsstatens inrättande torde kunna sammanföras i en kungörelse
att utfärdas av Kungl. Majit, sedan riksdagens beslut i frågan anmälts.
Ett utkast till sådan kungörelse torde få såsom bilaga fogas vid protokollet
i detta ärende (Bilaga A).
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 853.
1939 43 4
50
Kungl. Marits proposition nr 353.
I fråga om de statligt anställda befattningshavarna vid polisväsendet torde
kostnaderna i anledning av avgångsstatens inrättande få bestridas från de å
vederbörande avlöningsstat upptagna anslagsposterna till avlöningar till ordinarie
tjänstemän och till rörligt tillägg ävensom vederbörliga anslag till kristillägg.
Någon uppräkning av ifrågavarande, förslagsvis betecknade anslagsposter
synes icke nu vara erforderlig.
För bestridande av hithörande kostnader för de kommunalt anställda befattningshavarna
torde lämpligen böra uppföras ett nytt anslag under femte
huvudtiteln, vilket synes kunna benämnas: Ersättningar åt befattningshavare
på avgångsstat vid polis- och åklagarväsendet. Beträffande anslagsbehovet
för nästa budgetår torde vid ett inrättande av den ifrågasatta avgångsstaten
förslag få framläggas i statsverkspropositionen till nästa års riksdag. För
innevarande budgetår torde å tilläggsstat få äskas ett förslagsanslag, vars
belopp med hänsyn till den uppenbara svårigheten att beräkna de kostnader,
som kunna uppstå, torde kunna nominellt upptagas till 10 000 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
skall inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som
angivits i det föregående,
dels godkänna inom socialdepartementet upprättat förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8),
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig förordats utfärda erforderliga bestämmelser
angående avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet
m. m. för statliga befattningshavare som överföras å avgångsstaten,
dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig
ökning av antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet,
som kan föranledas av befattningshavares överföring
på avgångsstat,
dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat
vid polis- och åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1946/47 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av .............................. kronor 10 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Sundkler.
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
51
Bilaga A.
Utkast
till
Kungörelse
om avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.t
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Med befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet avses i denna kungörelse
1.
landsfogdar, landsfiskaler och sådana ordinarie tjänstebiträden åt dem,
vilka åtnjuta polismans skydd och befogenhet, ävensom ordinarie befattningshavare
vid poliskåren i Boden;
2. polismästare, vilka ej tillika innehava rådmanstjänst, polisintendenter,
statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare och polisnotarier ävensom
stadsfiskaler, i den mån sådana befattningshavare äro att anse såsom
ordinarie, samt
3. i polisreglementet för riket den 6 juni 1925 avsedda ordinarie befattningshavare
med ständigt förordnande.
2 §-
Befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet vare skyldig att, där så
finnes påkallat nied hänsyn till statens intresse, med frånträdande av tjänsteutövningen
övergå på avgångsstat i enlighet med vad nedan sägs. Beslut härom
meddelas av Kungl. Maj :t efter hörande av vederbörande länsstyrelse ävensom,
där fråga är örn befattningshavare som avses i 1 § 2. och 3., vederbörande
polisdistrikt. Befattningshavaren skall jämväl beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet.
För uppehållande av de göromål som äro förenade med befattning, vars
innehavare överförts på avgångsstat, skall en ny motsvarande befattning inrättas.
Lämnar förstnämnda befattnings innehavare avgångsstaten må hans
befattning ej återbesättas.
3 §•
Därest befattningshavare, som är underkastad bestämmelserna i civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8), överföres på avgångsstat, skola
i fråga örn honom tillkommande avlöningsförmåner följande särskilda bestämmelser
gälla.
1. Befattningshavare som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin
tjänst före denna kungörelses ikraftträdande äger, såframt han icke underkastat
sig skyldighet att vid övergång på avgångsstat vidkännas minskning i
honom tillkommande löneförmåner, åtnjuta avlöning enligt de närmast före
överförandet till avgångsstat för honom gällande grunderna, varvid emellertid
skall iakttagas dels att inom vederbörlig löneklass lönen skall utgå med det
belopp som fastställts för ortsgruppen A, dels att kallortstillägg icke må utgå,
dels ock att kristillägg må utgå endast i den mån sådan förmån jämlikt statsmakternas
beslut tillkommer befattningshavare med rätt till rörligt tillägg.
2. Annan befattningshavare än under 1. avses äger i stället för lön åtnjuta
avgångsarvode med följande belopp:
52
Kungl. Majlis proposition nr 353.
Lönegrad |
Avgångsarvode kronor |
A 7 ............... |
............... 2 580 |
A 10 ............... |
............... 3 000 |
A 12 ............... |
............... 3 360 |
A 15 ............... |
............... 4140 |
A 18 ............... |
............... 4 920 |
A 22 ............... |
............... 6 000 |
A 23 ............... |
............... 6 300 |
A 24 ............... |
............... 6 660 |
A 28 ............... |
............... 8160 |
A 29 ............... |
............... 8 520 |
Å avgångsarvode utgå rörligt tillägg och kristillägg under de förutsättningar
och enligt de grunder, som gälla för befattningshavare, vilka icke överförts på
avgångsstat.
3. Befattningshavare, som vid överförandet på avgångsstat innehar tjänstebostad
i av statsverket disponerad lägenhet skall, såvida annat icke avtalats,
avträda bostaden sist å fardag som infaller näst efter tre månader från överförandet.
Under tid då befattningshavaren kvarbor i tjänstebostaden skola i
fråga örn ersättning för tjänstebostadens begagnande samt för bränsle och belysning
ävensom beträffande skyldighet att upplåta utrymme i bostaden bestämmelserna
i 6 kap. civila avlöningsreglementet i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
4. I 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet omförmälda förmåner skola
icke tillkomma befattningshavaren.
4 §‘
Annan befattningshavare än i 3 § sägs vare ej skyldig att vid överföring
på avgångsstat vidkännas minskning i med tjänsten följande förmåner i vidare
mån än han underkastat sig skyldighet därtill. På Kungl. Maj:t ankommer
att i enlighet med vad nu sagts fastställa vilka förmåner som på avgångsstaten
skola tillkomma befattningshavaren. Intill dess sådant beslut meddelats
äger befattningshavaren uppbära oavkortade löneförmåner.
5 §•
Befattningshavare på avgångsstat är skyldig att, där Kungl. Maj:t funnit
hinder därför ej föreligga, återinträda i tjänstgöring å egen eller annan befattning
i statens eller vederbörande polisdistrikts eller i polisdistriktet helt eller
delvis ingående kommuns tjänst, till vilken han enligt för honom gällande bestämmelser
är skyldig att låta sig förflytta.
Befattningshavare, som i enlighet med vad nu sagts återinträtt i tjänstgöring,
skall därigenom anses hava lämnat avgångsstaten.
6 §.
Tages befattningshavare, som överförts på avgångsstat, efter eget medgivande
i anspråk för annan tjänstgöring i statens eller vederbörande polisdistrikts
eller i polisdistriktet helt eller delvis ingående kommuns tjänst än
sådan, till vilken han är skyldig att låta sig förflytta, vare han pliktig att
avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten, i den mån den sammanlagda
avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära örn han icke överförts på avgångsstat.
?§•
överföring på avgångsstat inverkar ej på befattningshavarens rätt till
tjänste- och familjepension samt hans skyldighet att vidkännas pensionsavdrag
ävensom att med pension avgå från befattningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
53
8 §■
Polisdistrikts kostnader för avlöning av befattningshavare som är överförd
på avgångsstat och för bidrag till pensionering av honom och hans
familj gottgöres polisdistriktet av statsmedel. I fråga örn befattningshavare
som utnämnes till eller erhåller förordnande å sin tjänst mera än tre månader
efter det denna kungörelse trätt i kraft må sådan gottgörelse dock ej utgå
med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den för befattningen
fastställda slutlönen jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller
motsvarande kommunala lönetillägg. Understiger nämnda belopp vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära därest han i stället för att överföras till avgångsstat
avgått med ålderspension enligt för honom gällande bestämmelser,
må dock statsbidraget utgå med belopp motsvarande vad befattningshavaren
för sådant fall skulle ägt uppbära.
Uppkomma i anledning av befattningshavares överförande på avgångsstat
för polisdistrikt andra kostnader än i första stycket avses, skola dessa kostnader
i sin helhet gottgöras polisdistriktet av statsmedel.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.