Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
1
Nr 342.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för försvaret; given Stockholms slott den 4 oktober
1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för försvaret.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll WIG. 1 sami. Nr 342.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Förslag
till
Lag
med särskilda Ibestämmelser örn uppfinningar av betydelse för försvaret.
Härigenom förordnas som följer.
Förbud mot uppfinnings offentliggörande.
1 §■
Uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel och tillkommit här
i riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes, må ej offentliggöras eller,
när den icke är offentliggjord, göras till föremål för ansökan om patent
eller annan skyddsrätt i främmande stat eller eljest yppas, där ej annat följer
av vad nedan sägs.
Vad med krigsmateriel skall förstås bestämmer Konungen.
2 §.
Patentansökningar och därtill hörande handlingar skola av patentmyndigheten
för granskning beträffande uppfinningarnas betydelse för rikets försvar
hållas tillgängliga för myndighet som Konungen bestämmer (granskningsmyndigheten).
Finner granskningsmyndigheten uppfinning som i 1 § sägs vara av sådan
betydelse för försvaret att den alltjämt bör hemlighållas, skall den utan
dröjsmål meddela beslut därom. Föreligger ej sådant beslut inom en månad
efter det så beskaffade ansökningshandlingar inkommit till patentmyndigheten
att ansökningens föremål tydligt framgår därav, vare förbud varom
stadgas i 1 § ej därefter gällande med avseende å uppfinningen.
3 §.
Den som önskar att förbud varom stadgas i 1 § skall hävas äger göra
särskild ansökan därom hos granskningsmyndigheten, som utan dröjsmål
prövar huruvida uppfinningen är av sådan betydelse för försvaret att den
alltjämt bör hemlighållas.
4 §■
Har staten icke inom tre månader efter det granskningsmyndigheten enligt
2 eller 3 § meddelat beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinning
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
3
genom beslut om expropriation eller annorledes förvärvat all rätt till uppfinningen,
upphör förbudet att gälla vid utgången av denna tid. Konungen
äger dock, om det av särskilda omständigheter finnes påkallat, dessförinnan
besluta om förlängning av tiden med högst fyra månader.
5 §•
Så länge förbudet är gällande skall ansökning örn patent å uppfinningen
icke offentliggöras enligt 7 § första stycket eller 20 § andra stycket förordningen
angående patent.
6 §.
Besvär över granskningsmyndighetens beslut örn fortsatt hemlighållande
av uppfinning må anföras hos Konungen utan begränsning till viss tid.
Expropriation.
7 §•
Finnes uppfinning vara av särskild betydelse för försvaret, äger Konungen
föreskriva, att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller av annan
som Konungen bestämmer.
Är uppfinningen av beskaffenhet som i 1 § sägs, äger Konungen föreskriva,
att all rätt till uppfinningen skall avstås till staten.
Hemliga patent.
8 §■
Sölces för statens räkning patent å uppfinning som i 1 § sägs, äger Konungen,
därest uppfinningen är av särskild betydelse för försvaret, föreskriva,
att 7 § förordningen angående patent ej skall tillämpas på ansökningen.
Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen angående patent sägs, avslå ansökningen,
varde hemligt patent meddelat samt bevis därom utfärdat; och må
förty de till ärendet hörande handlingarna icke utan patenthavarens tillstånd
utlämnas till annan eller något yppas om dem.
Patentmyndigheten skall göra anteckning om patentet i ett särskilt register,
som ej är tillgängligt för allmänheten.
9 §•
Plar statens rätt med avseende å uppfinning som avses i 8 § övergått till
annan eller uppliäves föreskrift som där sägs, skall alltjämt anhängig ansökan
i fortsättningen handläggas enligt 7 § förordningen angående patent.
Är patent meddelat, skall anteckning därom göras i det allmänna patentregistret
samt kungörande och offentliggörande i övrigt ske i enlighet med
sjätte stycket i samma paragraf.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
Ersättning.
10 §.
Meddelas enligt 2 eller 3 § beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinning
eller meddelas sådant beslut som avses i 7 §, skall skälig ersättning
utgå av allmänna medel för skada eller intrång som därigenom sker.
Talan om ersättning prövas av Stockholms rådhusrätt i den sammansättning
som angives i 23 § förordningen angående patent.
Särskilda bestämmelser.
11 §•
Den som till följd av bestämmelserna i denpp lag vinner kännedom örn
uppfinning varom där sägs må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i
oträngt mål yppa något därom.
12 §.
Bryter någon mot förbud som i 1 § sägs eller mot bestämmelsen i 11 §,
straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen enligt annat lagrum
är belagd med strängare straff.
Böter tillfalla kronan.
13 §.
I mål örn ersättning enligt 10 § eller om ansvar eller skadestånd på grund
av gärning som i 12 § sägs äger rätten förordna, att målet helt eller delvis
skall handläggas inom stängda dörrar. Samma lag vare, där talan föres beträffande
patent som avses i 8 §.
14 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och gäller till och med den
31 december 1949.
Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m.
Förbud varom stadgas i 1 § nya lagen skall icke äga avseende å uppfinning,
beträffande vilken vid lagens ikraftträdande förbud, som sägs i 5 §
lagen den 30 juni 1942, icke är gällande.
Har sådant beslut, som avses i 6 § lagen den 30 juni 1942, meddelats
med avseende å uppfinning, skall vid nya lagens tillämpning så anses som
om beslut enligt 2 § sistnämnda lag örn fortsatt hemlighållande av uppfinningen
meddelats den 1 januari 1947.
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
5
Har Konungen med stöd av 13 § lagen den 30 juni 1942 föreskrivit, att
7 § förordningen angående patent ej skall tillämpas på ansökning om patent
å viss uppfinning, skall vad i nya lagen stadgas om hemliga patent i
tillämpliga delar gälla, ändå att uppfinningen ej är av beskaffenhet som i
1 § denna lag sägs.
Den i 2 § nya lagen angivna tiden av en månad skall ej räknas från tidigare
dag än den, då lagen träder i kraft.
Beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinning enligt 2 eller 3 § nya
lagen skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Sådant beslut som meddelats
med stöd av 7 § samma lag gäller utan hinder av att lagen upphör
att gälla.
När nya lagen upphör att gälla, skall vad i 9 § samma lag stadgas äga
motsvarande tillämpning, såvitt fråga ej är om patent som icke längre är
gällande.
Stadgandena i och 11 §§, 12 § andra stycket och 13 § nya lagen skola
lända till efterrättelse jämväl sedan lagen upphört att gälla. Vad i 12 §
första stycket stadgas skall ock därefter lända till efterrättelse med avseende
å överträdelse t v det i 11 § stadgade förbudet samt i fråga örn annan
förseelse som i 12 § sägs, såvitt denna begåtts under lagens giltighetstid.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Quensel, samt t. f. chefen för handels- och folkhushållningsdepartementen,
statsrådet Danielson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om särskilda för fredstid avsedda bestämmelser rörande uppfinningar
av betydelse för rikets försvar.
Föredraganden anför härvid följande.
Genom lag den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn
uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.
ha meddelats åtskilliga stadganden som avse att tillgodose det allmännas intresse
av att kunna utnyttja eller hemlighålla dylika uppfinningar ävensom
därmed jämförliga förfaranden och anordningar av teknisk natur. Lagen är
en fullmaktslag av provisorisk natur. De centrala bestämmelserna i lagen
kunna enligt 1 § sättas i tillämpning av Kungl. Majit vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Ursprungligen gällde lagen till och med den 30 juni 1943 men
har erhållit förlängd giltighet, senast genom lag den 29 juni 1946 (nr 366)
till och med den 30 juni 1947.
Sedan fråga uppkommit örn att även för fred tillskapa en lagstiftning av
liknande innehåll, tillkallade jag den 5 december 1945 med stöd av erhållet
bemyndigande särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med
utredningen av denna fråga. De sakkunniga1, vilka antagit namnet 1945 års
försvarsuppfinningskommitté, lia den 1 mars 1946 avgivit betänkande med
förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse
för rikets försvar (SOU 1946: 25). Efter det yttranden inhämtats över
förslaget samt detta varit föremål för överarbetning inom departementet, anhåller
jag att nu få upptaga detta ärende till behandling.
1 De sakkunniga vörö generaldirektören N. T. Löwbeer, ordf., överingenjören B. Sundfeldt,
t. f. byråchefen i försvarsdepartementet G. A. Widell, byråchefen Å. C. von Zweigbergk och
generaldirektören S. A. E. Ödeen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
7
Gällande bestämmelser lii. m.
Författningsbestämmelser med syfte att tillgodose det allmännas intresse
i fråga om uppfinningar och därmed likartade arbetsresultat av teknisk natur
finnas för närvarande dels i förordningen den 16 maj 1884 angående patent
dels ock i nyssnämnda lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.
Patentförordningen har sålunda sedan sin tillkomst i 17 § bestämmelser av
innehåll att, därest Konungen prövar nödigt att patenterad uppfinning skall
upplåtas till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning,
patentet ej utgör hinder häremot. Patenthavaren är i dylikt fall berättigad
till full ersättning.
Denna bestämmelse i patentförordningen har emellertid ansetts icke vara
tillfyllest för det allmännas behov i förevarande avseende. I samband med
det andra världskriget tillkom därför nämnda lag av den 30 juni 1942. Till
grund för denna ligger ett av 1938 års patentutredning den 9 december 1941
avgivet betänkande.11 detta framhöll utredningen, att det dåvarande rättsläget
i olika avseenden vore mindre tillfredsställande. Sålunda kunde andra statsorgan
än patentmyndigheten som regel icke få del av patentansökningshandlingar,
förrän ansökningen författningsenligt kungjorts. Emellertid kunde
det, särskilt under krigsförhållanden, vara av ej ringa värde, att därtill ägnade
statsorgan snarast finge del av sådana handlingar för att kunna undersöka,
i vad mån ansökningarna avsåge militära uppfinningar eller vore av
särskild betydelse för folkförsörjningen. Man kunde därigenom erhålla del
av uppfinningar, vilkas snabba exploatering läge i statens intresse och där
det därför vore önskvärt att hastigt nå kontakt med patentsökandena. Kännedomen
om en patentsökt uppfinning kunde också stundom påverka det
allmännas dispositioner beträffande stöd för andra liknande uppfinningar.
Vidare kunde det, särskilt när det gällde militära uppfinningar, vara ett
vägande statsintresse, att uppfinningen ej komme till utomståendes kännedom.
Från militär synpunkt skulle det vara av värde, om något statsorgan
hade befogenhet att föreskriva uppskov med patentansöknings kungörande
samt att ålägga patentsökanden att hemlighålla uppfinningen och ej söka
skydd därå i utlandet. I betänkandet erinrades härefter om att nuvarande
bestämmelser om expropriation av patenträtt enligt 17 § patentförordningen
gällde blott beviljade patent och att sådan expropriation finge gå ut på
endast att uppfinningen ställdes till allmänhetens fria förfogande eller att
staten erhölle rätt att — jämte patenthavaren eller annan rättsinnehavare
— utnyttja uppfinningen. Införande av möjlighet att även före patentbeviljandet
vidtaga expropriationsåtgärd syntes kunna vara av särskild betydelse
med hänsyn både till snabb exploatering och till fortsalt hemlighållande.
Åtminstone i fråga örn militära uppfinningar kunde det vidare vara erforderligt
att meddela föreskrift örn att patenträtten skulle helt avstås till staten.
Även när det gällde förfaringssätt eller anordningar, som icke patentsökts
eller ens vore av patenterbar natur, kunde statsintresset kräva expro
1
Ej tryckt.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
priationsåtgärder för att åstadkomma snabb exploatering eller framtvinga
hemlighållande. För att expropriationsmöjligheten skulle bli effektiv syntes
då även fordras, att staten finge möjlighet att framtvinga upplysningar
om hemliga förfaringssätt och anordningar. Slutligen kunde för staten föreligga
intresse av att å ena sidan bevara en uppfinning såsom hemlig men å
andra sidan vinna rättsskydd mot att annan senare erhölle patent å liknande
uppfinning eller eljest utnyttjade uppfinningen. Det mest effektiva
medlet att vinna detta syfte syntes vara, att möjlighet bereddes staten att
erhålla hemligt patent.
På grundval av patentutredningens förslag tillkom lagen den 30 juni 1942
med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m.1 Såsom inledningsvis nämnts fordras för
lagens tillämpning förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande har
meddelats genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 552).
Lagen innehåller föreskrifter i samtliga de hänseenden, som äro angivna i
patentutredningens förut återgivna uttalanden, eller örn granskning i statens
intresse av inkommande patentansökningar, om upplysningsplikt angående
uppfinningar, örn förbud mot uppfinnings offentliggörande, om expropriation
av uppfinningar samt om hemliga patent å uppfinningar för statens räkning.
Bestämmelserna gälla i vissa fall endast sådana uppfinningar, som äro av
särskild betydelse för rikets försvar, i andra fall även uppfinningar, som äga
sådan betydelse för folkförsörjningen i riket. I vissa hänseenden gälla olika
regler för sådana uppfinningar, som ha särskilt avseende å krigsmateriel, och
övriga. Flertalet bestämmelser i lagen äga tillämpning icke endast på uppfinningar
utan även på förfaranden eller anordningar av teknisk natur som
ej äro att hänföra till uppfinningar.
För granskning av patentansökningar med hänsyn till uppfinningarnas
betydelse för rikets försvar (försvarsuppfinningar) eller folkförsörjningen
i riket (försörjningsuppfinningar) ävensom för de uppgifter i
övrigt, som angivas i lagen, skall finnas en särskild granskningsnämnd (2 §).
Patentansökningar och därtill hörande handlingar, som granskningsnämnden
behöver för sin verksamhet, skola av patentmyndigheten hållas tillgängliga
för nämnden (3 §). För att staten skall ha möjlighet att erhålla kännedom
örn även icke patentsökta uppfinningar innehåller lagen bestämmelser om
viss upplysningsplikt. Sålunda stadgas, att om det finnes angeläget
med hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, Konungen äger
ålägga den som företräder, förestår eller leder visst näringsföretag här i riket
att meddela fullständiga upplysningar om vad som inom företaget är känt
angående uppfinning som berör företagets verksamhetsområde (4 § första
stycket). Samma upplysningsplikt kan Konungen, örn det på grund av särskilda
omständigheter finnes erforderligt, ålägga även annan, sedan tillfälle
lämnats den som företräder, förestår eller leder företaget att uttala sig (4 §
andra stycket).
1 Proposition nr 204/1942 och första lagutskottets utlåtande nr 43/1942.
Kungl. Majlis proposition nr 342.
9
Om förbud mot uppfinnings offentliggörande givas bestämmelser
i 5—11 §§. Uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel
och tillkommit här i riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes, får
ej utan tillstånd av granskningsnämnden offentliggöras eller, när den icke är
offentliggjord, göras till föremål för ansökan om patent eller annan skyddsrätt
i främmande stat eller eljest yppas (5 §). Vad som skall förstås nied
krigsmateriel framgår av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 554). Fråga örn
tillstånd till yppande skall av granskningsnämnden prövas utan dröjsmål,
och meddelat tillstånd kan återkallas, om synnerliga skäl därtill föreligga
(9 §). I fall, där patent sökes å uppfinning som nu nämnts och granskningsnämnden
finner, att uppfinningen är av sådan betydelse för rikets försvar
att den alltjämt bör hemlighållas, skall nämnden underrätta patentmyndigheten
örn sitt beslut senast inom tre månader efter det så beskaffade ansökningshandlingar
inkommit till myndigheten, att ansökningens föremål tydligt
framgår därav. Kungörande av patentansökningen enligt patentförordningen
skall då tills vidare ej äga rum. Lämnas ej sådan underrättelse, upphör förbudet
mot yppande, men nämnden kan senare, om synnerliga skäl föreligga,
besluta nytt dylikt förbud (6 §). Vad angår uppfinning, som ej har särskilt
avseende å krigsmateriel, kan förbud mot offentliggörande meddelas genom
särskilt beslut. Finner granskningsnämnden dylik uppfinning vara av sådan
betydelse för rikets försvar att den bör hemlighållas, kan nämligen nämnden,
såframt det gäller uppfinning, som tillkommit här i riket eller tillhör någon
som är bosatt härstädes, föreskriva förbud enligt 5 § tills vidare. Gäller
det patentsökt uppfinning, skall ej heller sådan patentansökan kungöras
(7 §). Beträffande uppfinning, som enligt nu återgivna bestämmelser bör
hemlighållas, kan granskningsnämnden även meddela förbud tills vidare
mot utnyttjande av uppfinningen. Nämnden kan dessutom stadga skyldighet,
vid vite, att lämna uppgift örn åtgärd eller förhållande, som kan ha gjort
uppfinningen känd eller föranleda till att den blir känd (8 §). Befogenhet,
som enligt vad nu sagts tillkommer granskningsnämnden, har lagen även
tillerkänt Konungen (11 § andra stycket).
Ett av granskningsnämnden enligt 6—8 §§ meddelat beslut har endast
provisorisk karaktär. Vill nämnden, att det skall förbli gällande, skall den
inom tre månader från beslutets dag underställa detsamma Konungens prövning.
Om inte det sker, upphör ifrågavarande förbud eller föreskrift att gälla
vid utgången av nämnda tid (10 §). Besvär över nämndens beslut får anföras
hos Konungen utan begränsning till viss tid (11 § första stycket).
Bestämmelser örn expropriation av rätt till uppfinning givas i 12 §.
Enligt detta lagrum gäller, att örn uppfinning finnes vara av särskild betydelse
för rikets försvar eller för folkförsörjningen i riket, Kungl. Majit äger
föreskriva, att uppfinningen må utnyttjas — utom av uppfinnaren och hans
rättsinnehavare — för statens räkning eller av annan, som Kungl. Majit bestämmer,
eller ock alt den skall ställas lill allmänhetens fria förfogande. I
fråga om uppfinning av särskild betydelse för rikets försvar kan Kungl.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 342-
Majit även föreskriva den längre gående expropriationsåtgärden, att all
rätt till uppfinningen skall avstås till staten.
Vad i 4, 5 och 7—12 §§ är stadgat med avseende å uppfinning skall jämlikt
15 § äga motsvarande tillämpning å förfarande eller anordning
av teknisk natur som ej är att hänföra till uppfinning.
Om hemliga patent givas regler i 13 §. Sökes för statens räkning
patent å uppfinning som är av särskild betydelse för rikets försvar — varvid
statens rätt till uppfinningen kan ha förvärvats genom avtal eller genom expropriation
— äger Kungl. Majit föreskriva ett särskilt förfarande i patentärendet.
Detta innebär, att patentansökningen icke, såsom eljest enligt 7 §
patentförordningen skall ske, offentliggöres genom kungörelse i allmänna
tidningarna samt genom att ansökningshandlingarna hållas tillgängliga hos
patent- och registreringsverket. Om i övrigt förutsättningar för bifall till
ansökningen föreligga, skall s. k. hemligt patent meddelas, varom anteckning
icke göres i det allmänna, hos patentmyndigheten förda registret
utan i ett särskilt register, som ej är tillgängligt för allmänheten. De till
ärendet hörande handlingarna må icke utan patenthavarens tillstånd utlämnas
till annan eller något om dem yppas.
I 14 § regleras förfarandet i det fall, då Kungl. Majit upphäver föreskrift
örn det hemliga förfarandets tillämpning eller då statens rätt till uppfinningen
övergått till annan. I dylika fall skall det ordinära förfarandet enligt 7 §
patentförordningen återupptagas. Har hemligt patent redan meddelats, skall
anteckning i det allmänna patentregistret jämte övriga publicitetsåtgärder
vidtagas i efterhand.
Enligt 16 § skall ersättning av allmänna medel utgå för skada
eller intrång, som sker genom vissa åtgärder enligt lagen, nämligen beslut
att patentsökt uppfinning skall hemlighållas (6 §), föreskrift om förbud mot
offentliggörande av annan uppfinning än sådan, som har särskilt avseende
å krigsmateriel (7 §), avslag på begäran om dispens från förbud mot offentliggörande
av uppfinning eller återkallelse av meddelad dispens (9 §), förbud
mot utnyttjande av uppfinning (8 §) samt expropriation (12 §). Talan
om ersättning prövas av Stockholms rådhusrätt i den sammansättning, som
är föreskriven vid handläggning av vissa patentmål.
I lagens återstående paragrafer givas bestämmelser örn tystnadsplikt för
dem som till följd av lagens bestämmelser vinna kännedom om uppfinning,
förfarande eller anordning, varom där sägs (17 §), om straff för överträdelse
av lagens bestämmelser (18 och 19 §§) samt om handläggning inom stängda
dörrar av vissa mål enligt lagen (20 §). Slutligen stadgas i 21 §, att Kungl.
Majit äger meddela närmare bestämmelser angående lagens tillämpning.
För den enligt lagen tillsatta granskningsnämnden har utfärdats instruktion
den 30 juni 1942 (nr 553). Angående nämndens verksamhet till
och med den 30 juni 1946 må nämnas följande.
Antalet granskade ärenden har utgjort 2 077. Dessa fördela sig, i den mån
de hunnit bli avgjorda före den 1 juli 1946, sålunda. Ingivna framställningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
11
om tillstånd till yppande, vilka uppgått till 42, lia samtliga bifallits, i vissa
fall dock först sedan framställningarna begränsats. I 125 fall sammanlagt
har nämnden i fråga om patentsökta uppfinningar funnit anledning meddela
beslut örn uppfinnings hemlighållande. I samband härmed har nämnden
underrättat den statsmyndighet, vanligen någon av de militära förvaltningarna,
som ansetts närmast ha intresse av uppfinningen i fråga, och begärt
vidtagande av de åtgärder, som ur försvarets synpunkt kunnat anses lämpliga.
Av nämnda statsmyndigheters svarsskrivelser har framgått, att i vissa fall
uppfinningen icke ansetts vara av sådan art, att vidare hemlighållande erfordrades,
i andra fall har frivillig överenskommelse träffats mellan uppfinningens
innehavare och vederbörande statsmyndighet. Beträffande 61 uppfinningar
har granskningsnämnden funnit anledning att i och för deras fortsatta
hemlighållande underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning. Vidare
har nämnden beträffande 47 av dessa uppfinningar med stöd av 13 § i
lagen tillstyrkt framställning från vederbörande statsmyndighet, att 7 § förordningen
angående patent ej skulle tillämpas å ifrågavarande ansökningar,
d. v. s. att ansökningarna icke skulle kungöras. Patentansökningar, som ingivits
eller övertagits av statsmyndighet, ha resulterat i beviljandet av 12
hemliga patent.
Av de ansökningar nämnden granskat men icke ansett böra hemlighållas ha
dock vissa ansetts vara av sådan art, att nämnden låtit dem komma till
vederbörande statsmyndighets kännedom.
Nämnden har endast i mindre utsträckning funnit anledning att granska
patentansökningar rörande fönsörjningsuppfinningar. Tillämpning av bestämmelsen
örn upplysningsplikt har ej påkallats i något fall. Sedan uppfinning
en gång frigivits, har något beslut örn förnyat förbud mot yppande
icke fattats. Slutligen må nämnas, att stadgandena i 8 § ej vunnit tillämpning
och att expropriation icke heller tillgripits vid något tillfälle.
Framställning om utredning.
Redan i det av 1938 års patentutredning avgivna betänkandet berördes
frågan, huruvida särskilda bestämmelser med avseende å uppfinningar och
anordningar av betydelse för rikets försvar vore behövliga även under fredstid.
I betänkandet antyddes, att särskilda stadganden om militära uppfinningar
måhända borde ingå i en blivande ny patentlag. Erfarenheterna vid
en provisorisk lags tillämpning syntes bliva av värde vid avgörandet, huruvida
i framliden erfordrades särbestämmelser i ämnet.
Spörsmålet har vidare upptagits i det betänkande med utredning och förslag
angående rätten till vissa uppfinningar m. m., som den 20 juni 1944
avgivits av en inom handelsdepartementet tillkallad utredningsman (SOU
1944:27). Utredningsmannen yttrade, att samma skäl, som talade för att
staten i ofredstider skulle kunna förfoga över uppfinningar av militär art,
gjorde sig gällande även i fred. Det syntes för staten vara ett väl så stort
intresse att äga disponera över dylika uppfinningar under fredliga förhållanden
som under krig. Möjligheterna till deras tillgodogörande i full utsträck
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
ning på mest ändamålsenliga sätt bleve därigenom större. Utredningsmannen
förordade, att frågan gjordes till föremål för särskild utredning. I flera av
de över utredningsmannens betänkande avgivna yttrandena biträddes detta
förslag.
Den enligt 1942 års lag tillsatta granskningsnämnden har sedermera i
skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 29 oktober 1945 hemställt
om utredning av frågan. Granskningsnämnden yttrade i sin skrivelse, att
starka skäl syntes tala för att särskilda bestämmelser örn uppfinningar av
betydelse för försvaret gällde jämväl i fredstid. Ej minst den senaste tidens
utveckling på det krigstekniska området gjorde, att det syntes betänkligt
att släppa möjligheten att även i framtiden med hänsyn till det allmännas
intresse utöva kontroll på detta område. Nämnden, som icke ansåg sig böra
framlägga något eget förslag till nya bestämmelser, förordade att hela frågan
om behovet och den lämpliga utformningen av särskilda stadganden örn
uppfinningar av betydelse för försvaret och folkförsörjningen m. m. upptoges
till förutsättningslös utredning. Därvid borde bl. a. undersökas, huruvida
för framtiden en särskild granskningsnämnd erfordrades eller örn dess funktioner
kunde övertagas av annat statsorgan.
Vid anmälan av denna skrivelse i statsrådet den 30 november 1945 yttrade
jag bl. a., att vägande skäl kunde anföras till stöd för den uppfattningen, att
det allmänna även under fredstid borde äga möjlighet till viss kontroll över
sådana uppfinningar varom här är fråga, samt förordade, att frågan om
behovet och utformningen av en dylik lagstiftning upptoges till utredning.
Med stöd av Kungl. Majlis bemyndigande tillkallade jag därefter sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning i angivna hänseenden.
Såsom förut nämnts ha de sakkunniga den 1 mars 1946 avgivit betänkande
med förslag i ämnet.
1945 års försvarsuppfinningskommittés förslag.
Beträffande behovet av särskilda för fredstid avsedda bestämmelser
i ämnet framhåller kommittén till en början, att man härvid
hade att taga hänsyn till bl. a. betingelserna för tillkomsten av de nu gällande
stadgandena samt huruvida dessa betingelser alltjämt vore för handen.
Vidare borde uppmärksammas, hur lagen verkat under sin hittillsvarande
giltighetstid. Enligt kommitténs mening syntes det i princip eftersträvansvärt,
att de restriktioner, som pålagts den enskilde under kriget och som föranletts
av krigsförhållandena, såvitt möjligt avvecklades. Dessa inskränkningar kändes
mindre svåra i dåvarande avspärrningsläge än under nuvarande förhållanden.
Bestämmelserna i 1942 års lag borde därför bortfalla, i den mån
de icke enligt numera vunna erfarenheter måste anses erforderliga som ett
led i normala beredskapsåtgärder till skydd för rikets säkerhet.
Vid granskning av 1942 års lag från nu angivna synpunkter har kommittén
funnit, att åtskilliga lättnader kunde medgivas i lagen. Enligt kommitténs
mening erfordrades sålunda i den för fredstid avsedda lagen icke någon motsvarighet
till de i 1942 års lag meddelade bestämmelserna örn försörjnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
13
uppfinningar. Ej heller syntes det nödvändigt att bibehålla de särskilda stadgandena
om skyldighet för företagsledare m. fl. att meddela upplysningar angående
uppfinningar berörande företagets verksamhet. Vad angår övriga bestämmelser
i 1942 års lag säger sig kommittén däremot, ehuru med viss
tvekan, ha kommit till den uppfattningen, sif desamma, dock med vissa icke
oväsentliga modifikationer, borde bibehållas. Erfarenheten, såväl i vårt land
som i utlandet, finge nämligen anses talu i den riktningen, att de erfordrades
även för normal beredskap. Även örn den gällande lagens bestämmelser
icke behövt i alla avseenden tillämpas, kunde därav icke dragas den slutsatsen,
att bestämmelserna saknat betydelse. Det kunde lia förhållit sig så,
att blotta tillvaron av desamma banat väg för godvilliga överenskommelser.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha upptagits i ett av kommittén
utarbetat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
m. m. av betydelse för rikets försvar, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga A)
fogas vid statsrådsprotokollet.
Som närmare motivering till förslaget att försörj n ing suppfinningarna
skola fri tagas från särskild reglering framhåller kommittén, att dessa
uppfinningars intagande i lagen hade motiverats företrädesvis med att skillnaden
mellan försvarsuppfinningar och försörjningsuppfinningar icke vore
så skarp med hänsyn till den totala krigföringen. Även om detta kunde vara
riktigt, syntes dock en specialreglering ej erfordras under fredliga förhållanden
och sedan importen av produkter för folkförsörjningens tillgodoseende
ånyo öppnats. Påtagligt vore, att en försörjningsuppfinning, som samtidigt
vore av betydelse för försvaret, under vissa omständigheter kunde komma
att hänföras till kategorien försvarsuppfinningar. Ett uteslutande ur lagen
av begreppet försörjningsuppfinningar kunde sålunda icke anses träda något
vitalt, allmänt intresse för nära. I fråga om försörjningsuppfinningar
hade ej heller några andra åtgärder enligt den nuvarande lagen än granskning
av patentansökningar ifrågakomma.
Vad angår förslaget örn borttagande av den i 1942 års lag stadgade u p plysningsplikten
yttras i betänkandet, att det visserligen kunde tänkas
förekomma fall, då det från försvarssynpunkt kunde föreligga intresse av
att staten med anlitande av tvångsmedel av denna ari erhölle kännedom
om icke patentsökta uppfinningar samt med uppfinningar likartade förfaranden
och anordningar. Men upplysningsplikten, särskilt sådan den komme
lill uttryck i 4 § andra stycket av 1942 års lag, syntes svårförenlig med det
svenska samhällets rättstraditioner och den enskildes därpå grundade krav
på personlig frihet och okränkbarhet. I betraktande därav hade kommittén
icke funnit tillräckligt starka skäl tala för att bibehålla upplysningsplikten.
Därtill komme, att en bestämmelse av nämnda innehåll aldrig kunde göras
verkligt effektiv. Det borde även erinras örn all den nuvarande upplysningsplikten
vid sin tillkomst väckte mycken irritation inom det enskilda näringslivet.
Vidare kunde framhållas, ali bestämmelserna därom i 1942 års lag
icke i något fall behövt tillämpas.
14
Kungl. Alaj.ts proposition nr 342.
Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit, att bestämmelser om förbud
mot offentliggörande av f örsvarsuppfinningar skola gälla även
för fredstid. I det av kommittén upprättade lagförslaget lia stadgandena härom
upptagits under 1—6 §§, till vilka jag hänvisar.
Till motivering av förslaget i denna del framhålles i betänkandet, att ett
sådant allmänt förbud från den enskildes synpunkt visserligen innebure ett
allvarligt hinder, men att utan en förbudsregel av detta slag en lagstiftning
på området svårligen kunde göras effektiv. Stadgandet innefattade för den
enskilde, med straffansvar och utan att något särskilt beslut av myndighet
förelåge, ett förbud mot yppande av uppfinning. Det lämnades alltså åt
den enskilde att i första hand själv avgöra, örn den uppfinning han innehade
vore sådan, att förbudet gällde med avseende å densamma. Med hänsyn
därtill borde i rättssäkerhetens intresse objektet för bestämmelsen vara
så noggrant angivet som möjligt. Enligt förslaget skulle det vara fråga om
en uppfinning, som hade särskilt avseende å krigsmateriel, och vad med
sådan materiel förstås skulle framgå av en särskild kungörelse. Kommittén
hade haft under övervägande att i lagtexten närmare definiera vilka uppfinningar,
förbudet avsåge, i stället för att som nu hänvisa till särskilda stadganden.
Då emellertid krigstekniken i rätt snabb takt genomginge stora förändringar,
hade kommittén ansett föremålet för förbudet alltjämt böra angivas
i administrativ författning, som lättare kunde lämpas efter förhållandena.
Denna borde enligt kommitténs mening i möjligaste mån göras fullständig
och entydig. Den nu gällande kungörelsen angående krigsmateriel
kunde i dessa avseenden icke anses helt tillfyllest.
Ett förslag till kungörelse om vad som skall förstås med krigsmateriel har
utarbetats av de sakkunniga (se betänkandet s. 31 och 32).
Liksom enligt 1942 års lag skall enligt förslaget lagens förbud mot yppande
kunna upphävas efter antingen särskild ansökan härom eller patentansökning.
Det hade, framhåller kommittén, från det enskilda näringslivets sida
framhållits såsom synnerligen angeläget för den enskilde att så snart som
möjligt få besked, om han i förevarande avseende hade fri förfoganderätt
över sin uppfinning eller ej. Med anledning därav hade tiden för lämnande
av sådant besked starkt förkortats i förhållande till vad som gällde enligt
den nuvarande lagen. Beslut örn fortsatt hemlighållande skulle sålunda av
granskningsmyndigheten fattas inom en månad från det myndigheten fått
tillgång till fullständiga handlingar, i annat fall bleve uppfinningen fri. Därigenom
hade den enskilde utsikt att i allmänhet redan inom en månad efter
ansökan bli fri från ifrågavarande förbud.
Förutsättningarna för fortsatt hemlighållande hade, framhålles det vidare
i betänkandet, skärpts i förslaget. För det första skulle det alltid gälla en
uppfinning, som hade särskilt avseende å krigsmateriel. Endast beträffandf
sådana uppfinningar ansåge nämligen kommittén försvarsintresset tillräcklig
starkt motivera ifrågavarande tvångsingrepp. Uppfinningen skulle vidare
vara av särskild betydelse för rikets försvar. Därmed hade kommittén velat
utsäga, att uppfinningen skulle ha en mera avsevärd betydelse för försvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
15
Det skulle sålunda blott vara i undantagsfall, som del kunde bli fråga om
upprätthållande av förbudet.
Enligt kommitténs uppfattning kunde staten ha ett berättigat krav på
fortsatt hemlighållande blott i sådana fall, där den önskade förvärva hela
rätten till uppfinningen. Först genom viljan till dylikt förvärv visades, att
uppfinningen vöre av sådan betydelse för försvaret, att den borde hemlighållas.
Med anledning därav hade föreslagits, att staten inom tre månader
från granskningsmyndighetens beslut skulle ha förvärvat hela rätten till uppfinningen,
samt att innehavaren av uppfinningen eljest skulle vara fri från
förbudet. Enär emellertid stundom kunde föreligga stora svårigheter att avgöra,
om uppfinningen vöre sådan, att den borde förvärvas, syntes emellertid
enligt kommitténs åsikt en möjlighet rimligen böra lämnas staten att få förbudstiden
förlängd, dock ej med mer än två månader. Senast sex månader
från det fullständiga ansökningshandlingar inkommit skulle sökanden sålunda
alltid ha fri dispositionsrätt över sin uppfinning, såframt ej staten förvärvat
hela rätten till densamma. I detta avseende innebure förslaget i jämförelse
med nuvarande lag en väsentligt ökad trygghet för den enskilde.
Kommittén anför vidare, att den icke skäligen ansåge sig kunna föreslå
bibehållande av den nuvarande möjligheten för granskningsmyndigheten att,
sedan en uppfinning blivit fri, besluta örn nytt hemlighållande. Enligt kommitténs
uppfattning vöre en sådan bestämmelse, som framkallade en menligt
inverkande osäkerhet hos den enskilde medborgaren, umbärlig med hänsyn
till statsintresset. Enligt vad kommittén inhämtat hade denna möjlighet icke
heller i något fall behövt tagas i bruk.
Slutligen framhåller kommittén, att den icke funnit erforderligt att i den
nya lagen upptaga någon motsvarighet till 8 § av 1942 års lag, enligt vilket
lagrum granskningsnämnden äger meddela förbud tills vidare mot utnyttjande
av uppfinning, som bör hemlighållas, samt stadga skyldighet att lämna
uppgift örn åtgärd eller förhållande, som kan lia gjort uppfinningen känd
eller föranleda till att den blir känd. Vad särskilt anginge förbudet mot utnyttjande
av uppfinning syntes detta som regel omfattas av ett förbud mot
yppande. I den mån det ej vore fallet, syntes ett utnyttjande icke vara till
någon nämnvärd skada ur försvarssynpunkt.
I 7 § av kommitténs lagförslag givas bestämmelser örn expropriation
av rätt till uppfinning. Enligt förslaget äger Kungl. Maj:t, om uppfinning
finnes vara av särskild betydelse för rikets försvar, föreskriva att uppfinningen
må utnyttjas för statens räkning eller av annan, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Har uppfinningen särskilt avseende å krigsmateriel, äger Kungl.
Maj:t även föreskriva, att all rätt till densamma skall avslås till staten.
Kommittén har örn dessa stadganden framhållit, att då fortsatt hemlighållande
kunde beslutas endast för uppfinning, som hade särskilt avseende
å krigsmateriel och vöre av särskild betydelse för försvaret, staten endast
i fråga om sådana uppfinningar borde äga expropriera hela rätten till uppfinningen.
Gentemot 1942 års lag förelåge även den olikheten, att Kungl.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
Majit icke kunde föreskriva, att uppfinning skulle ställas till allmänhetens
fria förfogande. Bestämmelsen därom i 1942 års lag vore betingad av att
denna lag avsåge även försörjningsuppfinningar. Beträffande försvarsuppfinningar
förelåge knappast behov av dylikt frigörande av uppfinning.
Enligt 8 § i förslaget skall vad som stadgas örn hemlighållande och expropriation
av uppfinning i tillämpliga delar gälla även å förfarande
eller anordning av teknisk natur, som kan utnyttjas i industriell
verksamhet men ej är att hänföra till uppfinning.
Förslaget härom hade, framhåller kommittén, framställts med mycket stor
tvekan. Införandet av motsvarande bestämmelse i 1942 års lag mötte stark
protest från näringslivets sida. Bestämmelsen medförde för de enskilda företagarna
ett avsevärt hinder i deras rörelsefrihet och lede dessutom i den utformning
den hade i 1942 års lag av en viss oklarhet. Kommittén hade med
hänsyn därtill haft under övervägande att i lagförslaget helt utesluta dylika
förfaranden och anordningar men funnit, att detta av praktiska skäl icke
vore tillrådligt. Begreppet uppfinning vöre obestämt och mycket svårt att
fullt uttömmande och klart definiera. Det mötte därför stora svårigheter att
på ett sätt, som för allmänheten kunde tjäna till tydlig vägledning, draga
en gräns mellan sådana arbetsprodukter, som vöre uppfinningar, och sådana,
som ej vore att beteckna som uppfinningar. Kommittén hade emellertid ansett
ifrågavarande bestämmelse böra på visst sätt förtydligas. Kommittén
föresloge nämligen — utöver vad som gällde i 1942 års lag — den bestämningen,
att ifrågavarande förfaranden och anordningar skulle kunna utnyttjas
i industriell verksamhet. Därigenom anknöte bestämmelsen till 1 §
patentförordningen, där det stadgades, att för erhållande av patent å uppfinning
erfordrades bland annat, alf densamma skulle kunna utnyttjas i industriell
verksamhet. Genom den vidtagna ändringen torde sålunda klarläggas,
att bestämmelsen åsyftade sådana förfaranden och anordningar, som
kunnat patenteras, därest de i fråga örn nyhet och uppfinningshöjd uppfyllt
de fordringar, som ställdes på patenterbara uppfinningar. I
I 9—11 §§ av kommitténs lagförslag finnas bestämmelser örn hemliga
patent, i huvudsak av samma innehåll som motsvarande bestämmelser i
13 och 14 §§ av 1942 års lag. Enligt förslaget gäller emellertid i förhållande
till 1942 års lag den inskränkningen, att hemligt patent må beviljas endast
å uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel. 11 § innehåller
vidare en bestämmelse som saknar motsvarighet i gällande lag, nämligen
att granskningsmyndigheten inom tre år efter det hemligt patent meddelats
skall pröva, huruvida uppfinningen alltjämt är av sådan betydelse för rikets
försvar, att patentet bör hemlighållas. Finner myndigheten hemlighållande
ej längre erforderligt, skall frågan underställas Kungl. Majits prövning.
Även inför frågan örn bibehållande av bestämmelser örn hemliga patent
säger sig kommittén ha känt stor tvekan. Från principiell synpunkt vöre
detta institut, som visserligen sedan länge funnits i åtskilliga länder, icke
tilltalande och kunde medföra olägenheter för den enskilde. Kommittén före
-
Kungl. Majlis proposition nr 342.
17
sloge dock, att institutet bibehölles, enär det i vissa fall kunde föreligga ett
starkt intresse för det allmänna att på detta sätt hindra andra att få kännedom
örn en uppfinning och samtidigt genom patent trygga sin egen rätt till
densamma. Emellertid ansåge kommittén förutsättningarna för hemligt patent
böra skärpas på det sätt, att sådant patent finge ifrågakomma endast
när det gällde uppfinning, som hade särskilt avseende å krigsmateriel. Detta
stöde i överensstämmelse med förutsättningarna för fortsatt hemlighållande
samt expropriation av uppfinning. Därjämte borde varje hemligt patent med
hänsyn till uppfinningens betydelse för rikets försvar omprövas inom tre år
efter patentets meddelande. Befunnes det då icke längre ha den betydelse,
som föranlett hemligt patent, borde hemlighållandet upphöra. En dylik omprövning
måste anses väl befogad med hänsyn till att uppfinningar ur krigsteknisk
synpunkt ofta vore underkastade en ganska snabb värdeminskning.
Hade så skett, förelåge ej längre fog för hemligt patent. Däremot kunde det
vara ett vägande såväl allmänt som enskilt intresse, att patentet bleve offentliggjort
och dess lära därmed tillförd teknikens allmänegendom.
Vad beträffar frågan vilken myndighet som skall fungera som granskningsmyndighet
innehåller kommitténs lagförslag i 2 § det stadgandet,
att granskningsmyndigheten skall bestämmas av Kungl. Majit. Angående
granskningsmyndighetens sammansättning stadgas i 17 §, att denna vid fattande
av beslut skall vara så sammansatt, att även det enskilda näringslivet
blir företrätt.
Rörande dessa bestämmelser anför kommittén, att den icke velat utforma
lagtexten så, att man genom den bunde sig i frågan, örn den nuvarande
granskningsnämnden barde bestå eller örn dess funktioner borde läggas på
annan, redan förefintlig statsmyndighet. Vid kommitténs överläggningar med
företrädare för försvaret och det enskilda näringslivet hade framgått, att
man på dessa håll ej hade något att erinra mot att kontrollen alltjämt fullgjordes
av en särskild nämnd. Kommittén ansåge, att det borde läggas i
Kungl. Majits hand att efter omständigheterna avgöra, örn det alltjämt borde
finnas ett fristående organ eller örn funktionerna — redan från lagens ikraftträdande
eller senare under dess giltighetstid — borde överflyttas till annan
statsmyndighet, t. ex. krigsmaterielverket, som ju numera fungerade såsom
försvarets patentorgan. I de fall, när enligt lagen åtgärder skulle vidtagas
av granskningsmyndigheten, hade kommittén ansett garantier böra skapas
för att det enskilda näringslivets synpunkter bleve beaktade hos myndigheten.
Med anledning därav hade kommittén föreslagit vissa bestämmelser om
myndighetens sammansättning. Skulle den nuvarande granskningsnämnden
bibehållas med fem ledamöter som för närvarande, ansåge kommittén, att
två ledamöter borde utses bland personer, som företrädde det enskilda näringslivet.
Närmare bestämmelser om granskningsmyndighetens sammansättning
borde meddelas i särskild instruktion.
I övrigt föreslår kommittén bestämmelser örn ersättning av allmänna
medel, om tystnadsplikt samt örn straff för överträdelse av lagen m. m. av
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 342.
2
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
huvudsakligen samma innebörd som motsvarande stadganden j 1942 års
lag.
Enligt förslaget skall lagen vara tidsbegränsad och äga giltighet under tre
år. Innan utgången av denna tid borde, enligt vad kommittén framhåller,
frågan om lagens fortsatta giltighet upptagas till prövning.
Yttranden.
Över kommitténs förslag ha efter remiss yttranden avgivits av chefen för
försvarsstaben på uppdrag av överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinförvaltninglen,
flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyreise, försvarets forskningsanstalt, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, den enligt 1942 års lag tillsatta granskningsnämnden,
statens bränslekommission, statens industrikommission, statens
livsmedelskommission, statens uppfinnarnämnd, ingenjörsvetenskapsakademien,
jernkontoret, Sveriges industriförbund, tjänstemännens centralorganisation,
svenska uppfinnareföreningen, svenska industriens patentingenjörers
förening, svenska patentombudsföreningen och statsverkens ingenjörsförbund
samt inom svenska teknologföreningen utsedda kommitterade.
Kommitténs mening, att även under fred förefunnes behov av en särskild
lagstiftning till skydd för det allmännas intresse i fråga om
uppfinningar av betydelse för försvaret, har biträtts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden.
Patent- och registreringsverket har sålunda framhållit, att de skäl som de
sakkunniga anfört till stöd för det framlagda förslaget syntes vara tillräckligt
starka för att motivera en fortsatt lagstiftning å hithörande område, trots
det att förslaget onekligen innefattade långtgående inskränkningar i den
enskildes rättigheter och handlingsfrihet. Även uppfinnarnåmnden har särskilt
påpekat, att bestämmelser angående uppfinningar av betydelse för försvaret
icke kunna undvaras under fredstid.
Granskningsnåmnden har förklarat sig vidhålla sin i skrivelsen till Kungl.
Maj:t den 29 oktober 1945 hävdade uppfattning, att bestämmelser i ämnet
vöre erforderliga även under fredstid, samt har som ett allmänt omdöme om
förslaget yttrat följande.
Trots de av kommittén föreslagna uppmjukningarna kan det måhända förefalla,
som örn åtskilliga av de i förslaget upptagna bestämmelserna skulle
vara alltför ingripande och därigenom ägnade att lägga icke önskvärda band
på den enskilda företagsamheten. Nämnden vill då erinra örn att de fall,
i vilka den av nämnden med stöd av de gällande bestämmelserna utförda
granskningen lett lill åtgärder som inkräktat på enskildas handlingsfrihet,
begränsa sig till ett jämförelsevis litet fåtal. Med hänsyn till syftet med förevarande
lagstiftning torde man ock vara berättigad antaga, att tillämpningen
av densamma även i fortsättningen skall följa samma linjer som hittills. I
sakens natur ligger emellertid, att själva utformningen av en lagstiftning av
förevarande art icke kan göras beroende av antalet fall, till vilka det allmännas
intresse knyter sig.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.
19
I de yttranden, som avgivits av kommerskollegium samt de i ärendet
hörda sammanslutningar vilka representera näringslivet och ingenjörsvetenskapen,
ha emellertid uttalats betänkligheter mot den ifrågasatta lagstiftningen
utan att denna dock direkt avvisats.
Sålunda har kommerskollegium erinrat om, att kollegiet redan i samband
med tillkomsten av 1942 års lag uttalade en stark betänksamhet mot
en lagstiftning i ämnet. Med hänsyn till att kommittéförslaget dels innehölle
vissa betydelsefulla modifikationer i gällande bestämmelser, dels ginge ut
på att lagen skall bli tidsbegränsad, ville kollegiet emellertid ej motsätta sig
att förslaget lades till grund för lagstiftning.
Även industriförbundet har uttalat tvekan angående behovet och lämpligheten
av den ifrågasatta lagstiftningen samt därvid till en början hänvisat
till sitt yttrande över det förslag som låg till grund för 1942 års lag. Förbundet
uttalade däri, att en lagstiftning av föreslagen art icke syntes erforderlig
för ett skäligt tillvaratagande av statens intressen samt att lagen tvivelsutan
skulle åsamka industrien avsevärda olägenheter, som icke stöde i
rimligt förhållande till de fördelar, som lagen till äventyrs kunde medföra
för det allmänna. De sålunda anförda betänkligheterna gjorde sig enligt
förbundets mening med särskild styrka gällande, då avsikten nu vore att
göra lagen tillämplig även under normala förhållanden. Erfarenheten från
den tid, som 1942 års lag varit i tillämpning, syntes vidare ha bestyrkt riktigheten
av förbundets uppfattning, att försvarsviktiga uppfinningar frivilligt
komme att ställas i det svenska försvarets tjänst och att lagen icke skulle behöva
i nämnvärd utsträckning begagnas för att skydda allmänna intressen. Å
andra sidan ville förbundet vitsorda, att lagen hittills tillämpats på ett sådant
sätt, att allvarligare olägenheter därav för industriens vidkommande i
stort sett icke syntes ha försports. Vissa av förbundet starkt kritiserade bestämmelser
i gällande lag — örn upplysningsplikt och örn expropriation —
hade hittills överhuvud taget icke vunnit tillämpning. I det nu föreliggande
lagförslaget hade vissa icke oväsentliga modifikationer vidtagits i 1942 års
lag, varför detsamma ur industriens synpunkt vöre väsentligt bättre utformat
än den nu gällande lagen. Med hänsyn till det anförda och den genomgripande
utveckling av krigstekniken, som vissa betydelsefulla uppfinningar
under senare tid kunde ha möjliggjort, ville förbundet numera icke motsätta
sig en lagstiftning med syfte att garantera en viss statlig kontroll även under
fredstid i fråga örn försvarsviktiga uppfinningar. Förbundet hyste emellertid
alltjämt den uppfattningen att en från det allmännas synpunkt tillfredsställande
kontroll kunde ernås även med vissa ytterligare modifikationer av i
lagförslaget upptagna bestämmelser, vilka under fredsförliållanden kunde
innebära allt för långt gående inskränkningar med avseende å industriens
dispositionsrätt över ifrågavarande slag av uppfinningar m. m.
Jämväl ingenjörsvetenskapsakademien har uttalat betänkligheter mot förslaget
och därvid gjort gällande, alt örn krigsteknikcns utveckling skulle
fordra en lagstiftning av ifrågavarande slag även under fredstid, den avsedda
kontrollen borde kunna vinnas utan eli så kraftigt ingripande som nu föreslagits.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
Svenska industriens patentingenjörers förening har anfört bl. a. följande.
Föreningen medgiver, att det i utpräglade undantagsfall kan för rikets
försvar vara av vital betydelse, att tvångsmedel stå till statsmakternas förfogande
till förhindrande av att viss uppfinning kommer till främmande
makts kännedom. Det är emellertid enligt föreningens uppfattning angelaget,
att man vid tillskapandet av speciella lagbestämmelser på detta område,
därest sådana anses ofrånkomliga, tillser att bestämmelserna icke vid tillgodoseendet
av de militära säkerhetskraven givas en utformning och innebörd,
som är ägnad att äventyra tillströmningen av nya försvarsviktiga uppfinningar.
Örn nämligen lagbestämmelserna bliva sådana, att de verka stötande
för den allmänna rättskänslan eller väsentligt begränsa uppfinnarens
möjlighet att erhålla ett fullgott ekonomiskt utbyte av en krigsmaterieluppfinning,
är det att befara, att våra uppfinnare avskräckas från att ägna sig at
försvarsuppfinningar, en utveckling som givetvis icke kan vara förenlig med
statens intressen.
Statsverkens ingenjörsförbund har förklarat sig anse, att ett behov även
under fredstid förelåge för en lagstiftning i enlighet med förslagets huvudprinciper,
men framhållit som betydelsefullt, att lagens tillämpning begränsades
både till omfattningen och i tiden, så att den icke mer än nödvändigt
verkade hämmande på de enskildas intressen eller det allmänna tekniska
och ekonomiska framåtskridandet i landet.
Kommitténs förslag, att den för fredstid avsedda lagen icke skulle äga
tillämpning på uppfinningar av betydelse för folkförsörjningen samt
att någon upplysningsplikt för enskilda icke skulle föreskrivas, har
i yttrandena ej mött någon invändning. I några yttranden har understrukits,
att förslaget därmed från det enskilda näringslivets synpukt gåve betydligt
mindre anledning till betänkligheter än 1942 ars lag. Vad angar upplysningsplikten
har emellertid chefen för försvarsstaben uttalat, att densamma
syntes kunna undvaras endast under normala fredsförhallanden men att bestämmelser
därom borde utan omgång sättas i kraft vid förstärkt försvarsberedskap
eller krig. Samma synpunkt har framförts av arméförvaltningen.
Vad angår det föreslagna förbudet mot offentliggörande av
uppfinning och de därmed sammanhängande bestämmelserna örn särskild
granskning av inkommande patentansökningar har till en början i några
yttranden diskuterats omfattningen av denna granskningsverksamhet och räckvidden
av förbudsregeln. Arméförvaltningen har sålunda betecknat det som
otillfredsställande, att förbudsregeln icke vöre tillämplig även på sådan uppfinning
eller anordning, som icke hade särskilt avseende å krigsmateriel,
men det oaktat vore av särskild betydelse för rikets försvar. En anordning
eller ett förfarande t. ex. för att frigöra atomenergin måste uppenbarligen
_ oaktat anordningen eller förfarandet ej hade direkt avseende å krigsmateriel
— vara av utomordentlig betydelse ur försvarssynpunkt. Ingenjör
svetenskapsakademien har gjort gällande, att det, såsom krigstekniken
utvecklats, icke vöre möjligt att göra skillnad mellan a ena sidan krigsmaterieluppfinningar
och å andra sidan det för fredliga förhallanden avsedda
tekniska framstegsarbetet. En uppfinning som avsåge civila syften kunde så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
21
lunda visa sig vara med fördel användbar för militärt bruk, och en av kriget
framkallad teknisk nyhet kunde lika väl komma till en befruktande användning
på det civila området. En bundenhet med avseende å tillgodogörandet
av en uppfinning, som kunde anses äga betydelse för försvaret, syntes sålunda
komma att medföra en allvarlig hämsko på den industriella utvecklingen
i allmänhet och därmed verka tillbakahållande på en fortskridande förbättring
av vår folkförsörjning och levnadsstandard. Kommitterade inom teknologföreningen
ha förordat en begränsning av förbudet mot offentliggörande
till sådana fall, där det rimligen kunde väntas bli möjligt att hålla uppfinningen
hemlig. Detta vöre ej fallet med all krigsmateriel, exempelvis ej
sådan, som normalt användes på trupp, såsom vapen och transportmedel
för vilkas handhavande manskap successivt måste utbildas. Möjligheten för
ett effektivt hemlighållande syntes vara begränsad till sådana uppfinningar,
som avsåge behandlings- eller tillverkningsmetoder, medan däremot konstruktioner,
apparater e. d. knappast kunde tänkas bli hemlighållna och
i varje fall ej, när värnpliktig personal måste utbildas för deras handhavande.
Sistnämnda synpunkt har framförts även av jernkontoret.
Ingenjörsvetenskapsakademien har vidare ifrågasatt en begränsning av
förbudsregeln till att avse sådana uppfinningar, för vilka sökes patent. Akademien
bär sålunda framhållit, att lagstiftningen i andra länder — med något
undantag — hade denna begränsning, och icke funnit det tillräckligt motiverat,
att man i vårt land skulle för normala förhållanden behöva ett allmänt
förbud mot yppande av uppfinning, som hade särskilt avseende å krigsmateriel.
Beträffande de i förslaget upptagna bestämmelserna örn förbud mot uppfinnings
offentliggörande ha vidare framställts vissa ändringsförslag i fråga
örn längden av de föreslagna tidsfristerna för granskningens slutförande
och för förbudets utsträckning i särskilda fall.
Den tid, inom vilken granskningsmyndigheten skall meddela beslut om
uppfinnings fortsatta hemlighållande, har av arméförvaltningen föreslagits
till tre månader i stället för en månad enligt kommittéförslaget. Enligt förvaltningens
mening vore det oundgängligen erforderligt, att granskningsmyndigheten
finge disponera längre tid för prövningen, så att åtminstone
samråd under hand kunde ske med vederbörande militära myndigheter. För
att besvara frågan, huruvida en uppfinning vore av särskild betydelse för
försvaret, krävdes ofta ingående överväganden under medverkan av militära
experter. Försvarets forskningsanstalt har förordat, att ifrågavarande frist
fastställdes till två månader.
Av liknande skäl lia flera av de hörda militära myndigheterna förordat
en utsträckning av de tider, för vilka granskningsmyndigheten och Kungl.
Majit skulle äga meddela beslut örn fortsatt hemlighållande. Sålunda föreslå
marinförvaltningen och försvarets
tens beslut örn fortsatt hemlighållande iskall avse sex månader i stället för
tre månader som kommittén föreslagit. Chefen för försvarsstaben föreslår,
att beslut av Kungl. Majit örn förlängning av förbudstiden skall kunna avse
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
minst fyra i stället för av kommittén föreslagna två månader, medan försvarets
forskningsanstalt anser denna tid böra bestämmas till tre månader.
Krigsmaterielverket förordar en ökning av tiden i båda dessa hänseenden med
en månad utöver vad kommittén föreslagit. Verket har härvid framhållit, att
det ofta vore mycket vanskligt att erhålla någon bestämd uppfattning om en
uppfinnings betydelse och värde, förrän densamma blivit föremål för ingående
försök exempelvis med provmodeller, vilkas förfärdigande även kunde taga
längre tid i anspråk. En uppfinning kunde vidare måhända icke bedömas
utan prov under viss årstid. Verket har vidare föreslagit, att tidsfristen skall
kunna utsträckas genom överenskommelse mellan staten och uppfinnaren.
Arméförvaltningen och försvarets civilförvaltning ha i detta sammanhang
— under framhållande att enligt förslaget gällde, att örn staten icke inom
tre månader från granskningsmyndighetens beslut örn hemlighållande förvärvat
all rätt till uppfinningen, förbudet upphörde -—- till diskussion upptagit
frågan, vid vilken tidpunkt rätten till en exproprierad uppfinning överginge
till staten. Kommitténs förslag syntes utgå från att så skedde i och med
Kungl. Maj:ts beslut örn expropriation, men detta vore enligt dessa myndigheters
uppfattning tvivelaktigt. Därför borde det för vidmakthållande av
förbudet endast krävas, att sådant beslut meddelades inom den föreskrivna
tidsfristen. Även försvarets forskningsanstalt förordar en uttrycklig regel
härom.
Frågan angående räckvidden av det föreslagna stadgandet om expropriation
har berörts av försvarets forskningsanstalt, som föreslår, att expropriationsreglema
begränsas att avse endast uppfinningar som ha särskilt
avseende å krigsmateriel.
Om förslaget, att med uppfinning skall i vissa hänseenden likställas förfarande
eller anordning av teknisk natur, som kan utnyttjas
i industriell verksamhet men som ej är att hänföra till uppfinning, har
flggförvaltningen uttalat, att det vore av praktisk betydelse, att denna bestämmelse
upptoges i lagen. En ledamot av granskning snämnden har vidare
föreslagit, att bestämmelsen ej borde begränsas till förfarande eller anordning
som kan utnyttjas i industriell verksamhet.
I flera yttranden har däremot riktats kritik mot förslaget i denna del.
lngenjörsvetenskapsakademien, industriförbundet, svenska uppfinnareföreningen,
svenska industriens patentingenjörers förening och svenska patentombudsf
öreningen ävensom två ledamöter av granskning snämnden föreslå sålunda,
att bestämmelsen utgår ur förslaget.
Industriförbundet har i detta hänseende yttrat följande.
Till stöd för förslaget har anförts, att en gränsdragning mellan uppfinningar,
å ena, samt tekniska förfaranden och anordningar, å andra sidan,
skulle möta stora svårigheter. Detta må i och för sig vara riktigt, men i stället
uppkommer den kanske icke mindre svårigheten att avgränsa »tekniska förfaranden»
m. m. från sådana arbetsprodukter, som icke skola hemfalla
under lagen. Industriförbundet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att
lagens tillämplighetsområde på detta sätt blir så vidsträckt och svävande,
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
23
att en för den enskilde högst besvärande rättsosäkerhet blir den oundvikliga
följden. Med de föreslagna ordalagen — som näppeligen vunnit nämnvärt i
tydlighet genom det av de sakkunniga gjorda tillägget, att förfarandet eller
anordningen skall kunna »utnyttjas i industriell verksamhet» — synes staten
kunna bereda sig möjlighet att tilltvinga sig kännedom örn och förfoganderätt
över snart sagt vad som helst, som på något sätt angår driften inom ett
industriföretag. För industriförbundet har framhållits, att den föreslagna bestämmelsen
synes hindra exempelvis en tillverkare av krigsmateriel att på
begäran av en beställare föreslå en viss principkonstruktion, som utan att
innebära någon uppfinning eller eljest något nyskapande inom vapentekniken
endast avser att tillgodose vissa av beställaren formulerade önskemål.
Det kan knappast vara rimligt att tillverkaren i dylika, normalt uppkommande
situationer skulle nödgas varje gång inhämta granskningsmyndighetens
medgivande att få framlägga ett förslag resp. att däri göra de ändringar,
som under förhandlingarna med beställaren befinnas önskvärda.
Svenska uppfinnare föreningen har mot förslaget anfört, att då upplysningsplikt
icke föresloges, staten icke kunde tvinga fram upplysningar örn
de anordningar och förfaranden, varom här vore fråga. Å andra sidan hindrade
förbudet även sådana lojala förfaranden som att rådgöra därom med
forskare, med vilka man sökte samarbete. Slutligen vöre det oegentligt att
tala örn överlåtelse, eventuellt tvångsvis, av något som icke kunde patenteras
och alltså ej vöre något lagligen skyddat rättsobjekt.
Svenska industriens patentingenjörers förening har anfört:
Visserligen föreligga stora svårigheter att draga en tydlig gräns mellan sådana
arbetsprodukter, som äro uppfinningar, och sådana, som ej äro att beteckna
som uppfinningar, men denna omständighet motiverar ingalunda enligt
föreningens uppfattning införandet av en lagbestämmelse, som är ägnad
att framkalla onödig irritation inom näringslivet och i ytterst hög grad hämma
dess rörelsefrihet. I tveksamma gränsfall torde väl å ena sidan vederbörande
i eget intresse komma att ingiva sådan ansökan, som avses i lagförslagets
2 §, för att därigenom undvika eventuell straffpåföljd, och å andra
sidan förfarandet eller anordningen ur militär synpunkt vara av så ringa betydelse,
att avsevärd skada knappast torde komma att tillskyndas staten,
därest förfarandet eller anordningen utan dess medgivande skulle komma
till främmande makts kännedom.
Svenska patentombudsföreningen har påpekat, att den ifrågavarande bestämmelsen
gjorde lagstiftningen alltför vittomfattande, vilket kunde medföra
en icke önskvärd rättsosäkerhet.
I några yttranden ha föreslagits olika modifikationer av bestämmelsen.
Sålunda förordar uppfinnarnämnden, att yppande genom offentligt framförande
i tal eller skrift av icke patenterbara förfaranden eller anordningar,
som framställaren icke avsett för krigsbruk och icke bort inse vara särskilt
lämpade därför, ej skall vara straffbelagt. Ett sådant klarläggande skulle
minska osäkerheten beträffande den för teknik och forskning viktiga rätten
att publicera och ventilera nya rön och aktuella problem. Eli liknande förslag
framställes av statsverkens ingenjörsförbund. Jernkontoret och kommitterade
inom teknolog föreningen föreslå, alt expropriation av all rätt icke
skall få ske i dessa fall, och anse statens intresse tillräckligt tillgodosett örn
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
det allmänna finge förfoga över anordningen jämsides med den ursprunglige
ägaren. Samma förslag framställes i andra hand av svenska patentombudsf
öreningen.
I fråga om den föreslagna regeln örn ersättning av allmänna
medel för skada och intrång i anledning av beslut om hemlighållande
eller om expropriation ha försvarets civilförvaltning, tjänstemännens centralorganisation
och svenska industriens patentingenjörers förening förordat
en utformning i närmare överensstämmelse med motsvarande bestämmelse
i 17 § förordningen angående patent, så att det föreskrives, att »full» ersättning
skall utgå och icke, såsom kommittén föreslagit, »skälig» ersättning.
Även svenska uppfinnareföreningen har föreslagit en omformulering av
ersättningsregeln i syfte att av densamma tydligt skulle framgå, att ersättningen
vid expropriation skall svara mot uppfinningens verkliga värde, samt
anför härom:
Under krig, då medborgarna måste finna sig i alla möjliga inskränkningar,
kunde det försvaras, att en uppfinnare fick avstå mycket värdefulla uppfinningar
för en ersättning, som blott bestämdes efter den skada och det
intrång, som kunde påvisas. Men under fredliga förhållanden borde staten
ej kunna lägga beslag på en uppfinning utan att lämna en skälig ersättning,
som svarar mot uppfinningens verkliga värde. Detta är ett viktigt moment
av lagtexten, ty känner uppfinnaren sig besviken, förlorar han lätt allt intresse
för fortsatt arbete. På av kommittén föreslaget sätt kan staten kanske
skaffa sig herraväldet över en uppfinning, men samtidigt förstöra dess lovande
fortsättning.
Kommitterade inom teknologföreningen förorda, dels att vissa principiella
riktlinjer uppdragas för ersättningens bestämmande, dels att en möjlighet
införes till omprövning av ersättningens storlek. Det framhålles, att frågan
om ersättningens bestämmande avgjordes på ett tidigt stadium, då det ofta
vore svårt att bedöma uppfinningens värde. I
I fråga om de av kommittén föreslagna reglerna om hemliga patent
har arméförvaltningen förordat, att desamma, liksom förbudet mot offentliggörande,
gjordes tillämpliga även på uppfinning eller anordning, som icke
hade särskilt avseende å krigsmateriel men likväl vore av särskild betydelse
för försvaret.
I övriga yttranden, i vilka frågan örn hemligt patent upptagits, ha däremot
anförts betänkligheter i olika hänseenden mot förslaget.
Flygförvaltningen uttalar sålunda, att förslaget givetvis komme att verka
hindrande i fråga om den tekniska utvecklingen av annat än krigsmateriel.
Även enligt krigsmaterielverkets mening medförde hemliga patent avsevärda
olägenheter för uppfinnarna, men med hänsyn till att systemet med dylika
patent tillämpades såväl i Sverige som i utlandet ville verket icke motsätta
sig förslaget.
Enligt ingenjörsvetenskapsakademiens och industriförbundets mening borde
bestämmelserna om hemliga patent utgår ur lagen eller åtminstone komma
till användning endast i sådana undantagsfall, där statens intresse av
Kungl. Maj:ts proposition nr 3J2.
25
att hålla uppfinningen hemlig vore synnerligen starkt och icke kunde tillgodoses
på annat sätt.
Svenska uppfinnareföreningen yttrar, att väTdet av de hittills beviljade
hemliga patenten måste starkt betvivlas. De hade ej prövats i offentlighetens
ljus, och det kunde tänkas, att personer utnyttjat hemligstämpeln till att
skaffa sig ekonomiska förmåner av tekniska detaljer, som de ej själva uppfunnit
men som de visste, att staten måste vara intresserad av.
I några yttranden har särskilt påpekats, att de ändringar, som år 1944
genomfördes i patentförordningen, hade skärpt olägenheterna med hemliga
patent. Dessa ändringar innebära bland annat, att den som gör sig skyldig
till patentintrång kan bliva ersättningsskyldig även örn han saknat vetskap
om patentet. Det framhålles nu, att denna påföljd bleve obillig såvitt anginge
ett hemligt patent, som icke ens den samvetsgrannaste företagare hade någon
möjlighet att få kännedom om, och att stadgandena örn patentintrång borde
mildras för detta fall. Denna synpunkt anlägges av krigsmaterielverket, industriförbundet,
jernkontoret, kommitterade inom teknologföreningen och
svenska industriens patentingenjörers förening.
I yttrandena från jernkontoret och kommitterade inom teknologf öreningen
föreslås en uppmjukning av reglerna om hemligt patent på så sätt, att sådan
omprövning av patentets fortsatta hemlighållande, som enligt kommittéförslaget
skall äga rum inom tre år från det patentet meddelades, skulle anställas
dessförinnan i två fall, nämligen dels när fråga uppstode om intrång
i det hemliga patentet, dels örn i ett patentansökningsärende kollision uppkomme
med det hemliga patentet.
En annan modifikation särskilt med avseende på kollisionsfallen föreslås
av industriförbundet, som härom anför:
Bestämmelserna örn hemliga patent medföra mindre tillfredsställande konsekvenser,
då en ingiven patentansökan enligt vederbörande granskares uppfattning
befinnes kollidera med ett beviljat hemligt patent. I motsats mot
vad fallet är då ett vanligt, icke hemligt patent står hindrande i vägen för
en senare patentansökans godkännande, betages patentsökanden möjlighet att
själv bedöma, huruvida hans ansökan med hänsyn till det hemliga patentet
till äventyrs bör avslås respektive begränsas i fråga örn patentanspråkets omfattning,
och är helt hänvisad till att acceptera granskarens uppfattning i
detta hänseende. Till skyddande av patentsökandens rättmätiga intressen
borde därför möjlighet beredas honom att vid ifrågasatt kollision med
hemligt patent under betryggande former taga del av handlingarna rörande
detta patent. Ett sådant medgivande synes kunna lämnas utan äventyrande
av den erforderliga sekretessen kring det hemliga patentet.
Samma synpunkt framföres av svenska industriens patentingenjörers förening.
I några yttranden har behandlats det av kommittén föreslagna förfarandet,
då ett hemligt patent övergår till offentligt, antingen därför att statens
rätt till uppfinningen övergått till annan eller enär föreskriften örn patentets
hemlighållande upphäves. Krigsmaterielverket, industriförbundet och svenska
industriens patentingenjörers förening framhålla, ali ett i efterhand offent
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
liggjort, till en början hemligt patent icke såsom andra patent bleve föremål
för allmänhetens prövning genom att ansökan kungjordes och ansökningshandlingarna
hölles tillgängliga. Ett dylikt s. k. uppbudsförfarande
borde äga rum, då ett hemligt patent omvandlades till offentligt. Enligt
industriförbundets mening skulle genom denna ändring i förslaget en av de
allvarligaste anmärkningarna mot institutet hemliga patent i hög grad försvagas.
Jernkontoret och kommitterade inom teknologi öreningen framhålla, att
kommittéförslaget endast avhandlade det administrativa förfarandet då ett
hemligt patent bleve offentligt men icke hur det i sådant fall skulle förfaras
med äganderätten till patentet. Enligt den mening, som företrädes i dessa
yttranden, borde därvid rätten till uppfinningen, i den mån det allmänna
icke längre hade intresse därav, återgå till den ursprunglige ägaren.
Krig smaterielverket påpekar i detta sammanhang, att upphävandet av den
hemliga naturen hos ett patent enligt kommittéförslaget förbehållits Kungl.
Majit, då föreskriften därom formligen skulle upphävas, men att samma
resultat kunde uppnås utan Kungl. Maj :ts kontroll genom att den statliga
myndighet, som förvaltade patentet, sålde detsamma. Verket ifrågasätter
därför bestämmelse om att även upplåtelse eller överlåtelse av hemlighållen
patentansökan eller hemligt patent borde vara beroende av Kungl. Maj:ts godkännande.
I
I fråga om den granskningsmyndighet, som enligt förslaget skall
handhava vissa uppgifter rörande lagens tillämpning, har patent- och registreringsverket
framhållit nödvändigheten av att myndigheten hade tillgång
på högkvalificerade och med uppfinnareverksamheten väl förtrogna
tekniker. Det vore nämligen mången gång svårt att inse och bedöma räckvidden
och det praktiska värdet av en uppfinning, i synnerhet örn denna,
vilket ingalunda vöre ovanligt, framlades i form av en uppfinningstanke,
utan någon mera ingående detaljutformning. Försvarets forskningsanstalt
framhåller angelägenheten av att anstalten bleve representerad i granskningsmyndigheten.
De mångskiftande forskningsuppgifter och frågor, som
forskningsanstalten handlade eller komme i kontakt med, gjorde att anstalten
hade synnerligt intresse att på ett tidigt stadium få kännedom om
nya uppfinningar av angivet slag. Forskningsanstalten kunde även genom
sina forskare väsentligt bidraga vid bedömningen av uppfinningarnas betydelse
för utvecklingen av krigsmateriel och om en uppfinning borde förvärvas
för statens räkning.
Den av kommittén framkastade tanken, att uppdraget som granskningsmyndighet
skulle kunna åläggas krigsmaterielverket har mött opposition
i några yttranden. Den nu fungerande granskningsnämnden uttalar härom,
att därest det ansåges önskvärt att uppdraga dessa uppgifter åt en central
förvaltningsmyndighet i stället för, såsom för närvarande, åt ett fristående
organ, det förefölle lämpligast att uppdraget lämnades åt patent- och registreringsverket,
som i så fall vid handläggningen av hithörande ärenden
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
27
borde få sådan sammansättning, att både näringslivet och försvarsväsendet
bleve därvid företrädda. Oavsett vilket organ som utsåges till granskningsmyndighet
syntes det önskvärt, att jämväl de fysiska och kemiska vetenskaperna
bleve företrädda hos granskningsmyndigheten. Enligt ingenjörsvetenskapsakademien
vore det naturligast, att granskningen ur militär synpunkt
av inkomna patentansökningar skedde enbart inom patentverket, som syntes
böra erhålla härför erforderlig förstärkning i sin personal, t. ex. genom
anknytande till verket av militärexperter, vilka där arbetade under patentverkets
sekretess och i dess arbetsformer. Att överlåta granskningen åt krigsmaterielverket,
som i förhållande till industrien representerade statens beställarintressen,
syntes vara mindre lämpligt, även örn verket tillfördes sakkunskap
från näringslivet. Även industriförbundet framhåller, att krigsmaterielverket
i förhållande till den krigsmaterielproducerande industrien i första
hand hade att representera statens beställarintressen. Enligt vad förbundet
försport hade industriens erfarenheter av samarbetet med den hittillsvarande
granskningsmyndigheten varit goda och industrien saknade anledning att
ifrågasätta någon ändring i förevarande avseende.
Krigsmaterielverket har anfört, att verket icke hade något att erinra mot
en överflyttning av granskningsnämndens funktioner till annan statsmyndighet.
Därest dessa funktioner skulle anförtros verket, förutsatte verket, att
granskningen skulle utövas av ett till verket anslutet organ med ungefär
motsvarande ställning som den i verkets instruktion omförmälda standardiserings
delegationen.
Vad slutligen angår den föreslagna lagens giltighetstid har i flera
yttranden särskilt understrukits lämpligheten av att lagen vore tidsbegränsad.
Svenska uppfinnareföreningen har därvid förordat en begränsning av giltighetstiden
till endast ett år.
Departementschefen.
1942 års lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. har till syfte att tillgodose
det allmännas intresse att kunna utnyttja eller hemlighålla dylika uppfinningar
ävensom därmed jämförliga förfaranden och anordningar av teknisk
natur. Lagen, som tillkom under trycket av det då pågående världskriget, är
emellertid en fullmaktslag av provisorisk natur. Enligt beslut vid riksdagens
vårsession har lagen erhållit giltighet till och med den 30 juni 1947.
På sätt framgår av det förut anförda har frågan örn behovet under fredstid
av en liknande lagstiftning varit föremål för uppmärksamhet i skilda
sammanhang. 1945 års försvarsuppfinningskommitté, som verkställt utredning
av frågan, har funnit bestämmelser som tillgodose det allmännas intresse
med avseende å försvarsuppfinningar vara erforderliga även under
fred. Denna kommitténs uppfattning har i allmänhet delats av de myndigheter
och sammanslutningar som yttrat sig över kommitténs förslag. Icke
i något yttrande har sålunda lagstiftning i ämnet direkt avvisats, ehuru i en
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
del yttranden uttalats mer eller mindre starka betänkligheter mot en dylik
lagstiftning med hänsyn till de olägenheter den kunde väntas åsamka näringslivet
och den fria uppfinnarverksamheten.
Såsom jag anförde till statsrådsprotokollet den 3 maj 1946, då förslag om
förlängning av 1942 års lag senast framlades, tala enligt min mening starka
skäl för att jämväl under fredstid upprätthålla lagbestämmelser med syfte
att trygga det allmännas intresse beträffande uppfinningar av betydelse för
försvaret. Tydligt är sålunda, att staten ej endast under ofredstider utan
även eljest har intresse av att på ett tidigt stadium få kännedom om och kunna
utnyttja tekniska nyskapelser på försvarets område. Likaså är det av vikt
att jämväl under fredstid kunna trygga hemlighållandet av dylika nyskapelser,
så att de ej komma främmande makt till godo. Särskilt med hänsyn
till den senaste tidens utveckling på det krigstekniska området synes det ej
tillrådligt att för framtiden helt släppa möjligheten för det allmänna att
utöva viss kontroll på detta område. Från nu angivna synpunkter torde således
en lagstiftning i ämnet vara önskvärd såsom ett led i den beredskap
som även efter världskrigets upphörande måste upprätthållas till skydd för
rikets säkerhet. Å andra sidan kan icke bortses från att en dylik lagstiftning
kan medföra vissa inskränkningar i det tekniska och ekonomiska livets rörelsefrihet.
Olägenheterna härav kunna emellertid enligt min mening icke
anses så betydande, att de böra utgöra hinder mot lagbestämmelser i ämnet.
Erfarenheterna från den nuvarande lagens giltighetstid synas även bestyrka,
att en kontrollagstiftning icke behöver medföra mer allvarliga olägenheter
av antydd art. Självfallet är det emellertid av största vikt, att lagreglerna
utformas med hänsynstagande till uppfinnares och patenthavares behöriga
intressen samt under beaktande att näringslivet och det tekniska forskningsarbetet
såvitt möjligt ej störas.
Kommitténs förslag är utarbetat med det syftet, att de under kriget stadgade
inskränkningarna i den fria förfoganderätten över uppfinningar endast
skulle bibehållas i den mån de måste anses erforderliga även under normala
förhållanden. Vid sin granskning av 1942 års lag från denna utgångspunkt
har kommittén funnit, att åtskilliga lättnader kunde beredas. Enligt
förslaget skall sålunda lagstiftningen icke omfatta försörjningsuppfinningar
utan endast försvarsuppfinningar. Vidare anser kommittén, att någon
motsvarighet icke behöver upptagas till den i gällande lag stadgade plikten
för företag och anställda att lämna upplysningar angående av dem kända
uppfinningar berörande företagets verksamhetsområde. Bestämmelser om
hemlighållande av försvarsuppfinningar samt örn expropriation och hemligt
patent för statens räkning skola däremot enligt förslaget upptagas även i den
för fredsförhållanden avsedda lagen. Vissa icke obetydliga modifikationer i
förhållande till vad nu gäller föreslås dock i syfte att mildra olägenheterna
för näringslivet.
Enligt min mening utgör kommitténs förslag en i huvudsak godtagbar avvägning
mellan de intressen som här stå mot varandra. Särskilda bestämmelser
om försörjningsuppfinningar synas sålunda kunna undvaras i den
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
29
för fredstid avsedda lagen. Detsamma gäller stadganden om upplysningsplikt,
vilka såsom förut nämnts icke i något fall behövt tillämpas under den
nuvarande lagens giltighetstid. För att tillgodose alltjämt föreliggande behov
torde däremot vara erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, stadga förbud
mot att utan tillstånd yppa uppfinningar som avse krigsmateriel samt
att bereda staten möjlighet att expropriera rätt till uppfinningar av särskild
betydelse för försvaret. Mot förslaget i denna del ha ej heller anförts några
invändningar av principiell natur. Viss tvekan kan däremot råda, huruvida
institutet hemliga patent, mot vars införande i lagstiftningen starkt motstånd
restes från näringslivets sida vid tillkomsten av 1942 års lag, behöver bibehållas.
Tydligt är nämligen, att stadganden om hemliga patent medföra vissa
mindre tilltalande konsekvenser. Dessa torde dock vara av mera teoretisk än
praktisk art. Då det i vissa fall kan föreligga ett starkt intresse för det allmänna
att genom hemligt patent hindra andra att få kännedom örn en uppfinning
och samtidigt trygga sin egen rätt till densamma, torde försiktigheten
bjuda att institutet åtminstone för närvarande bibehålies. Det bör framhållas,
att stadganden om hemliga patent sedan länge finnas i flera främmande
länder samt att de under den nuvarande lagens giltighetstid vunna erfarenheterna
tala för att detta institut icke behöver begagnas annat än i ett jämförelsevis
ringa antal fall.
Jag torde nu få övergå till behandlingen av de särskilda bestämmelserna
i kommittéförslaget och de anmärkningar som under remissbehandlingen
riktats mot dem.
Kommitténs förslag i fråga om förbud mot offentliggörande
av uppfinning och de därmed sammanhängande reglerna örn granskning
av inkommande patentansökningar, som till sina grunddrag överensstämmer
med nu gällande bestämmelser, anser jag mig kunna i huvudsak
biträda. De föreslagna modifikationerna i lagstiftningen torde medföra, att
de med ett sådant förbud förbundna olägenheterna för näringslivet i väsentlig
grad minskas. Av särskilt värde för den enskilde torde vara, att förbudet
kan upprätthållas endast under en begränsad tid, såvida icke staten förvärvar
ali rätt till uppfinningen.
Enligt förslaget gäller förbudet mot yppande endast sådan uppfinning, som
har särskilt avseende å krigsmateriel. Förslaget överensstämmer i detta avseende
med det allmänna förbudsstadgandet i 5 § i 1942 års lag. I förslaget
saknas däremot motsvarighet till den i gällande lag upptagna bestämmelsen,
att granskningsmyndigheten äger meddela förbud mot offentliggörande av
annan uppfinning, som har sådan betydelse för försvaret att den bör hemlighållas.
Arméförvaltningen har i sitt yttrande anmärkt, att förbudet borde
avse även sistnämnda slag av uppfinningar. Enligt min mening skulle dock
en dylik utvidgning av förbudets omfattning föra för långt. Ibland kunna
visserligen även sådana uppfinningar, som ej ha särskilt avseende å krigsmateriel,
vara av stor betydelse för försvaret. En uppfinning som åsyftar att tillgodose
civila ändamål kan sålunda visa sig vara användbar även för militärt
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
bruk. Ett hemlighållande kan fördenskull framstå som motiverat från försvarssynpunkt.
Då det gäller en för fredstid avsedd lagstiftning torde dock
företräde böra tillerkännas den synpunkten, att en uppfinning, vars värde
huvudsakligen ligger inom det civila området, icke bör hemlighållas och på
så sätt undandragas teknikens allmänegendom. Jag finner alltså förbudet
böra gälla endast sådana uppfinningar som ha särskilt avseende å krigsmateriel.
Även med denna begränsning av förbudsregeln torde det emellertid
vara ofrånkomligt att gränsfall uppkomma, då det är svårt att avgöra om en
uppfinning omfattas av förbudet eller ej. Vad särskilt angår den i ett yttrande
berörda frågan, örn uppfinningar som avse frigörande av atomenergi
kunna sägas ha särskilt avseende å krigsmateriel, finner jag denna
fråga böra besvaras jakande. Under nuvarande världspolitiska förhållanden
är nämligen huvudintresset av uppfinningar på detta område knutet till
deras användbarhet för krigsändamål. Såsom för närvarande är fallet torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela bestämmelser
örn vad som skall förstås med krigsmateriel. Till kommitténs
förslag i detta hänseende torde jag få återkomma sedan riksdagen tagit ställning
i den förevarande lagstiftningsfrågan.
I ett par yttranden har förordats en begränsning av förbudet till sådana
uppfinningar som det vore praktiskt möjligt att hemlighålla. Enligt yttrandena
vore detta t. ex. icke fallet, när uppfinningen avsåge krigsmateriel för
vars handhavande manskap successivt utbildades. En sådan begränsning synes
dock ej lämplig. Såsom kommittén framhållit ankommer det i första
hand på den enskilde själv att avgöra, örn en viss uppfinning omfattas av
förbudet eller ej. Det torde vara synnerligen vanskligt att på förhand avgöra,
huruvida en uppfinning som avser krigsmateriel skall kunna hemlighållas
efter det materielen tagits i bruk. Härtill kommer, att det i många fall
kan vara av värde att uppfinningen hålles hemlig åtminstone under den
tid som åtgår innan tillverkningen av krigsmaterielen i fråga kommit i gång
och materielen kommit till mer allmän användning. Ej heller kan jag tillstyrka
att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, begränsa förbudet till uppfinningar,
å vilka sökes patent. Det kan nämligen icke bortses från, att ansökan
örn patent å militära uppfinningar kan komma att underlåtas.
Enligt kommitténs förslag åligger det granskningsmyndigheten att, om
patent sökes å krigsmaterieluppfinning, senast inom en månad från det fullständiga
ansökningshandlingar inkommit besluta, om uppfinningen i fortsättningen
skall hemlighållas. Har beslut om fortsatt hemlighållande ej meddelats
inom denna tid, upphör förbudet. Detsamma gäller, örn staten ej inom
tre månader från beslutet förvärvat all rätt till uppfinningen. Sistnämnda
tidsfrist kan av Kungl. Maj:t förlängas med högst två månader med hänsyn
till särskilda omständigheter. I en del yttranden har ifrågasatts, om dessa
tidsfrister vöre lämpligt avvägda. Bl. a. har förordats en utsträckning av
den tid, inom vilken granskningsmyndigheten har att fatta beslut om fortsatt
hemlighållande, till tre månader. Med hänsyn till den enskildes starka
intresse av att så snart som möjligt få besked, om uppfinningen i fråga är
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
31
sådan att ett fortsatt hemlighållande är påkallat, torde dock någon sådan
förlängning icke böra ske. Även den tid om tre månader, inom vilken staten
i regel skall lia förvärvat rätten till uppfinningen för att förbudet ej skall
upphöra, synes mig väl avvägd. Härvid torde, när fråga är om förvärv genom
expropriation, tidpunkten för Kungl. Maj:ts beslut örn expropriationen
vara avgörande. Emellertid finner jag det lämpligt, att Kungl. Maj:t tillerkännes
rätt att med hänsyn till särskilda omständigheter besluta om förlängning
av denna tid med fyra månader i stället för föreslagna två. I undantagsfall
kunna nämligen svårigheter föreligga att inom den föreslagna
tidsfristen taga slutlig ställning till frågan om uppfinningens förvärvande.
Även i de fall, då granskningsmyndigheten i anledning av särskild ansökning
prövat uppfinnings betydelse för försvaret och funnit den böra alltjämt
hemlighållas, torde förvärv böra ha skett inom nu angiven tid för att
förbudet skall upprätthållas. Däremot synes det mindre lämpligt, att med avseende
å dessa fall i lag särskilt stadga, att beslut om fortsatt hemlighållande
skall givas inom viss tid vid äventyr att förbudet eljest upphör att gälla.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna örn expropriation av
uppfinning skilja sig från gällande lag bl. a. i det hänseendet, att åtskillnad
gjorts mellan å ena sidan sådana uppfinningar av särskild betydelse
för försvaret, vilka samtidigt ha särskilt avseende å krigsmateriel, samt å
andra sidan övriga uppfinningar av nämnda betydelse. Endast i fråga om det
förra slaget av uppfinningar har staten tillerkänts rätt att expropriera hela
rätten till uppfinningen. I ett yttrande har mot förslaget invänts, att staten
över huvud icke borde äga expropriationsrätt beträffande uppfinningar, som
icke ha särskilt avseende å krigsmateriel. Tydligt är visserligen, att statens
intresse med avseende å uppfinningar av betydelse för försvaret företrädesvis
är riktat på sådana som avse krigsmateriel. Såsom förut antytts kan
emellertid förekomma, att en uppfinning, som i första hand avser att tillgodose
det civila livets krav, samtidigt är av stor betydelse för försvarsändamål.
Det är uppenbarligen ett vägande statsintresse att en dylik uppfinning
kan ställas i det allmännas tjänst. Även örn tillräckliga skäl icke tala för att
den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt skall omfatta uppfinningar av nu
antytt slag, synes dock tillgodoseendet av det allmännas intresse av att kunna
utnyttja en dylik uppfinning för försvarsändamål knappast böra vara beroende
av frivillig överenskommelse. Enligt 17 § patentförordningen finnes
visserligen möjlighet till tvångsförvärv för statens räkning av uppfinningar
överhuvud, men denna bestämmelse avser endast redan patenterade uppfinningar
och kan alltså icke anses tillfyllest, Det är nämligen ofta av största
vikt alt kunna på ett tidigt stadium utnyttja en uppfinning. Med hänsyn till
det anförda anser jag mig böra biträda kommitténs förslag på denna punkt.
Jag vill understryka, att enligt förslaget expropriationsåtgärden i fråga örn
uppfinningar, som ej ha särskilt avseende å krigsmateriel, endast kan innebära,
att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller av annan som
Kungl. Maj:t bestämmer. Den enskilde betages sålunda icke rätten att i
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
övrigt förfoga över uppfinningen. Ej heller i fråga örn de föreslagna expropriationsbestämmelserna
i övrigt finner jag anledning förorda någon ändring.
1942 års lag jämställer med uppfinning förfarande eller anordning
av teknisk natur, som ej är att hänföra till uppfinning. I kommitténs
förslag har en liknande bestämmelse medtagits. Mot en dylik utvidgning
av lagstiftningen har från näringslivets sida framförts stark kritik såväl
under förarbetena till nu gällande lag som i yttrandena över förevarande
lagförslag. Härvid har gjorts gällande, att bestämmelsen vore till avsevärt
men för näringslivet. Det huvudskäl som talar för bibehålladet av ett dylikt
stadgande är uppenbarligen, att i vissa fall även sådana arbetsprodukter, som
icke äro att anse som uppfinningar i egentlig mening, kunna vara av betydelse
för försvaret och att därför samma regler böra gälla för båda grupperna.
Det är självfallet vanskligt att bedöma, i vilken utsträckning dylika arbetsprodukter
kunna vara av särskilt värde ur försvarssynpunkt. Tydligt torde
dock vara, att lagstiftningens huvudintresse är bundet vid uppfinningarna,
vilka ju innebära att tekniken tillföres något helt nytt och tidigare icke förutsett.
Enligt min mening är det knappast troligt, att lagstiftningens effektivitet
skulle i mer avsevärd grad minskas genom den ifrågavarande bestämmelsens
slopande. Man kan ej heller bortse från att bestämmelsen —- även med den
ändring däri som kommittén förordat — lider av en viss oklarhet, som gör
lagstiftningens omfattning svävande. Visserligen är även begreppet uppfinning
obestämt och svårigheter möta ofta i praktiken att därifrån utskilja
arbetsprodukter som ej äro att hänföra till uppfinningar. Uppfinningsbegreppet,
som är hämtat från patentförordningen, torde dock ha fått en någorlunda
bestämd avgränsning i praxis, vilken för närvarande giver begreppet
en jämförelsevis vid tolkning. Med hänsyn till det anförda finner jag mig
kunna tillmötesgå det i flera yttranden uttalade önskemålet, att lagstiftningen
ej skall omfatta förfaranden och anordningar, som ej äro att hänföra till
uppfinningar. Skulle tvekan råda, örn en viss arbetsprodukt är att anse som
en uppfinning eller ej, bör självfallet, innan densamma offentliggöres, frågan
underställas granskningsmyndighetens prövning.
Enligt förslaget skall skälig ersättning utgå av allmänna medel för
skada eller intrång till följd av åtgärder från det allmännas sida. Mot förslaget
i denna del, som överensstämmer med gällande stadgande i ämnet,
har under remissbehandlingen från flera håll riktats den anmärkningen, att i
bestämmelsen borde utsägas att »full» ersättning skall lämnas. I regel torde
frågan örn ersättningens storlek böra bedömas lika, oavsett vilket uttryckssätt
som begagnas. Å andra sidan lärer man icke kunna bortse från att ersättningen
i vissa fall bör fastställas i enlighet med billighetsgrundsatser.
Vid total expropriation av en uppfinning torde t. ex. en uppfinnare, som är
svensk och måhända t. o. m. tillhör svenska krigsmakten, icke rimligen böra
vara berättigad till den högsta ersättning han kunnat betinga sig vid uppfinningens
försäljning till en stormakt. Med hänsyn härtill anser jag mig icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
33
böra förorda någon ändring av ordalagen. Några närmare riktlinjer för ersättningens
bestämmande synas icke kunna uppdragas, utan denna torde få
bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Att härvid
vissa svårigheter kunna uppstå torde vara ofrånkomligt. Hinder torde
icke möta att, om det finnes lämpligt för att lättare komma till ett rimligt
resultat, vid expropriation låta ersättningen vara beroende av utnyttjandets
omfattning i stället för att fastställa ett engångsbelopp.
Såsom förut nämnts anser jag, att bestämmelser om hemliga patent
icke kunna undvaras. I likhet med kommittén finner jag emellertid, att
sådant patent bör kunna meddelas endast i fråga om uppfinning som har
särskilt avseende å krigsmateriel och är av särskild betydelse för försvaret.
Denna begränsning är en följd av att endast dylika uppfinningar äro underkastade
bestämmelserna om fortsatt hemlighållande och total expropriation.
Med hänsyn till att institutet hemliga patent onekligen är förbundet med
vissa olägenheter bör självfallet ett patents hemliga natur icke upprätthållas
längre än som är oundgängligen erforderligt. I detta syfte har kommittén
föreslagit, att granskningsmyndigheten inom tre år från det hemligt patent
meddelats skall pröva, huruvida uppfinningen är av sådan betydelse för
försvaret, att patentet alltjämt bör hemlighållas, samt om hemlighållande ej
finnes erforderligt, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Tydligt är
emellertid, att en omprövning i vissa fall kan vara påkallad vid en tidigare
tidpunkt. I ett par yttranden har sålunda framhållits, att en omprövning
vore aktuell när fråga uppstode om intrång skett i hemligt patent samt
då ett dylikt patent kolliderade med en senare patentansökning. Det skulle
emellertid enligt min mening föra för långt att i lag närmare reglera, vid
vilka tillfällen frågan om patentets fortsatta hemlighållande bör prövas. I
instruktionen för granskningsmyndigheten synes i stället böra föreskrivas, att
denna skall ha uppmärksamheten riktad på denna fråga samt, när särskild
anledning därtill föreligger och i vart fall inom tre år från patentets meddelande,
pröva frågan om fortsatt hemlighållande. Finner myndigheten hemlighållande
ej längre vara erforderligt, skall den självfallet göra framställning
till Kungl. Maj:t om upphävande av patentets hemliga natur.
Vad angår den närmare utformningen av institutet hemliga patent Ira i
yttrandena framkommit åtskilliga förslag i syfte att begränsa olägenheterna.
Bl. a. har framhållits, att enär efter 1944 års ändringar i patentförordningen
den som gjort sig skyldig till patentintrång kunde åläggas ersättningsskyldighet
även örn han saknat vetskap om patentet, stadgandena om patentintrång
borde mildras i fråga om hemligt patent. Någon sådan ändring anser jag
knappast erforderlig. Det torde få anses uteslutet, att staten i egenskap av
patenthavare skulle väcka talan om ersättning mot den som i god tro gjort
intrång i ett hemligt patent, och det kan med hänsyn till ordalagen i 19 §
2 mom. andra stycket patentförordningen ifrågasättas, om en sådan talan
överhuvud skulle kunna vinna framgång.
I syfte att vid kollision mellan hemligt patent och en senare patentansökan
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 342.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
bereda patentsökanden möjlighet att själv bedöma om det hemliga patentet
kan anses utgöra hinder mot bifall till ansökningen har vidare i ett par yttranden
föreslagits, att sökanden borde få taga del av handlingarna rörande det
hemliga patentet. Detta förslag, som tydligen skulle kunna äventyra sekretessen
kring patentet, kan jag ej biträda.
I några yttranden har uppmärksamheten fästs på vissa spörsmål i samband
med att hemligt patent övergått till offentligt. Bl. a. har påpekats, att
då beviljandet av ett hemligt patent icke föregåtts av ansökningshandlingarnas
kungörande i vanlig ordning, dessa borde utläggas till allmänhetens
granskning när den hemliga naturen hos patentet bortfallit. Härvid avses
tydligen, att framkomna invändningar skulle kunna föranleda patentets hävande
i administrativ ordning. En sådan anordning kan jag ej tillstyrka. Har
patent en gång meddelats — låt vara under de mindre betryggande former
som måste bliva följden då ansökningen icke såsom eljest är fallet offentliggöres
— bör nämligen enligt min mening detta resultat upprätthållas även
i fortsättningen. Eljest skulle rättsverkningarna av ett hemligt patent bliva
alltför svävande. Däremot kan självfallet vid domstol föras talan om patentets
ogillande i enlighet med den för patent i allmänhet gällande regeln i
18 § patentförordningen. —- Vidare har berörts frågan örn rätten till uppfinningen,
när hemligt patent övergår till offentligt. Enligt min mening påverkas
icke rätten till uppfinningen av att det därå meddelade patentet ändrar
karaktär. Har staten en gång förvärvat rätten till en uppfinning och
därå erhållit hemligt patent, behåller självfallet staten denna rätt även om
patentet blir offentligt. En annan sak är att den hemliga naturen hos ett
patent upphör, när staten till annan överlåter sin rätt till uppfinningen.
Slutligen har i ett yttrande påpekats, att upphävande av föreskrift om
patents hemlighållande förbehållits Kungl. Majit men att samma resultat
kunde nås genom att den myndighet som förvaltade patentet överläte rätten
till uppfinningen. Med hänsyn härtill har ifrågasatts, att en dylik överlåtelse
skulle vara beroende av Kungl. Maj :ts godkännande. Är myndigheten
i fråga över huvud behörig att överlåta rätten till uppfinningen, synes det
emellertid kunna överlämnas åt myndigheten att bedöma de med en överlåtelse
förbundna verkningarna med avseende å patentets natur.
De enligt 1942 års lag föreliggande granskningsuppgifterna m. m.
fullgöras av en särskild nämnd. I betänkandet har ifrågasatts, att motsvarande
uppgifter enligt den nya lagen skulle kunna åläggas någon redan bestående
statsmyndighet. För detta förslag talar bl. a., att de med lagens tilllämpning
förenade arbetsuppgifterna, såvitt nu kan bedömas, icke torde
bliva alltför betungande. Patent- och registreringsverket — vilket i så fall
torde vara den myndighet som i första hand borde ifrågakomma som granskningsmyndighet
— är emellertid för närvarande mycket arbetstyngt. Om
arbetsuppgifterna skulle läggas på detta ämbetsverk, synes det vidare erforderligt,
att verket vid hithörande ärendens handläggning förstärkes med representanter
för militär sakkunskap samt företrädare för näringslivet. Un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
35
der sådana förhållanden skulle ej så mycket vara att vinna genom att verket
fungerade som granskningsmyndighet. Såsom kommittén påpekat och i yttrandena
vitsordats finnes ej heller bland företrädare för försvaret eller det
enskilda näringslivet någon önskan att den nuvarande ordningen skall upphöra.
Det synes därför lämpligast, att uppgifterna åtminstone tills vidare fullgöras
av en särskild nämnd. Det torde emellertid vara ändamålsenligt att,
såsom kommittén föreslagit, icke i lagen angiva det organ som skall vara
granskningsmyndighet utan överlåta bestämmanderätten i detta hänseende
åt Kungl. Maj:t. På så sätt kunna arbetsuppgifterna utan omgång överflyttas
exempelvis till patentverket, om så framdeles skulle finnas lämpligt.
Att i lagen angiva hur granskningsmyndigheten skall vara sammansatt
synes ej erforderligt. Aven utan särskild bestämmelse torde det enskilda
näringslivets intresse av att bliva företrätt i nämnden komma att tillgodoses.
Mot granskningsmyndighetens beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinning
bör besvär kunna anföras hos Kungl. Majit utan begränsning till
viss tid. Bestämmelse härom torde för tydlighetens skull böra upptagas i
lagen.
Den föreslagna nya lagen kan lämpligen träda i kraft den 1 januari 1947,
varvid 1942 års lag bör upphöra att gälla. Då lagstiftningen utgör en nyhet
för normala förhållanden, torde såsom kommittén föreslagit den nya lagens
giltighetstid böra begränsas till förslagsvis tre år. I god tid därförinnan synes
böra tagas under omprövning, huruvida behov av lagens förlängning föreligger
och i så fall om under giltighetstiden ändringar i lagstiftningen visat
sig påkallade.
Vissa övergångsbestämmelser torde erfordras. Det i nya lagen stadgade
förbudet mot offentliggörande av uppfinning torde i princip böra äga tilllämpning
å samtliga uppfinningar av där angivet slag. Har tillstånd till offentliggörande
av uppfinning meddelats enligt 1942 års lag eller det där stadgade
förbudet mot uppfinningens yppande eljest upphört, synes emellertid
uppfinningen böra vara undantagen även från förbudet enligt nya lagen. En
uttrycklig bestämmelse härom bör för tydlighetens skull meddelas.
Har granskningsnämnden vid sin granskning av patentansökningar funnit
viss uppfinning vara av sådan betydelse för försvaret att den alltjämt bör
hemlighållas, synes beslutet härom böra vara avgörande även för frågan om
det i nya lagen stadgade förbudet mot offentliggörande bör upprätthållas. Ej
heller i dessa fall bör emellertid förbudet gälla, om icke staten inom viss tid
förvärvar rätten till uppfinningen. Den frist om tre månader eller — i undantagsfall
efter särskilt förordnande av Kungl. Majit — sju månader från
granskningsmyndighetens beslut örn fortsatt hemlighållande som i detta hänseende
gäller enligt departementsförslaget torde i nu avsedda fall böra räknas
från den nya lagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill synes böra stadgas,
att örn beslut enligt 6 § i 1942 års lag meddelats med avseende å viss
uppfinning, skall vid nya lagens tillämpning så anses, som örn gransknings
-
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
myndigheten den 1 januari 1947 meddelat beslut om fortsatt hemlighållande
av uppfinningen.
Det torde få ankomma på den nya granskningsmyndigheten att granska
även de patentansökningar, vilka inkommit till patentmyndigheten före den
1 januari 1947 men icke hunnit behandlas av den nu fungerande granskningsnämnden.
Den i 2 § nya lagen angivna tiden av en månad, inom vilken
beslut om fortsatt hemlighållande skall föreligga, torde i dessa fall ej böra
räknas från tidigare dag än dagen för ikraftträdandet.
Den nya lagen bör såsom kommittén föreslagit äga tillämpning på de hemliga
patent och ansökningar därom, vilka föreligga vid ikraftträdandet. I övrigt
torde böra meddelas övergångsbestämmelser motsvarande dem i 1942
års lag stadgade.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
försvaret.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom departementet
upprättade lagförslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
■61
Bilaga A.
1945 års forsvarsuppfinningskommittés förslag
till
Lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse
för rikets försvar.
1 §•
Uppfinning, som har särskilt avseende å krigsmateriel och tillkommit här
i riket eller tillhör någon, som är bosatt härstädes, må ej offentliggöras eller,
när den icke är offentliggjord, göras till föremål för ansökan örn patent
eller annan skyddsrätt i främmande stat eller eljest yppas, där ej annat
följer av vad nedan sägs.
Vad med krigsmateriel skall förstås bestämmer Konungen.
2 §.
Vill någon, att förbud, som i 1 § stadgas, skall upphöra att gälla, ingive
ansökan härom till myndighet, som Konungen bestämmer (granskningsmyndigheten).
3 §.
Till patentmyndigheten inkommande patentansökningar skola av granskningsmyndigheten
granskas med hänsyn till uppfinningarnas betydelse för
rikets försvar.
Patentansökningar och därtill hörande handlingar skola av patentmyndigheten
hållas tillgängliga för granskningsmyndigheten.
4 §■
Göres ansökan, som i 2 § sägs, eller sökes patent å uppfinning, som i 1 §
avses, och finner granskningsmyndigheten uppfinningen vara av särskild betydelse
för rikets försvar och alltjämt böra hemlighållas, skall myndigheten
besluta härom utan dröjsmål och senast inom en månad efter det så beskaffade
ansökningshandlingar inkommit, att ansökningens föremål härav tydligt
framgår. Föreligger ej sådant beslut inom nämnda tid, vare förbud, varom
i 1 § stadgas, ej därefter gällande.
5 §.
Om staten icke inom tre månader från granskningsmyndighelens beslut enligt
4 § förvärvat all rätt till uppfinningen, upphör förbudet, såvida ej Konungen,
med hänsyn till särskilda omständigheter, beslutit förlängning av
förbudstiden. Sådan förlängning må ej avse längre tid än två månader.
6 §•
Så länge förbudet är gällande, må offentliggörande enligt 7 § första stycket
eller 20 § andra stycket förordningen angående patent ej äga rum.
38
Kungl. Majlis proposition nr 342.
7 §•
Finnes uppfinning vara av särskild betydelse för rikets försvar, äger Konungen
föreskriva, att uppfinningen må utnyttjas för statens räkning eller
av annan, som Konungen bestämmer.
Är uppfinningen av beskaffenhet, som i 1 § sägs, äger Konungen föreskriva,
att all rätt till uppfinningen skall avstås till staten.
8 §•
Vad ovan i 1, 2, 4, 5 och 7 §§ stadgas med avseende å uppfinning skall äga
motsvarande tillämpning å förfarande eller anordning av teknisk natur, som
kan utnyttjas i industriell verksamhet men ej är att hänföra till uppfinning.
9 §•
Sökes för statens räkning patent å uppfinning, som i 1 § sägs, äger Konungen,
därest uppfinningen är av särskild betydelse för rikets försvar, föreskriva,
att 7 § förordningen angående patent ej skall tillämpas å ansökningen.
Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter vad i 6 § förordningen angående patent sägs, avslå ansökningen,
varde hemligt patent meddelat samt bevis därom utfärdat; och må förty de
till ärendet hörande handlingarna icke utan patenthavarens tillstånd utlämnas
till annan eller något om dem yppas.
Patentmyndigheten skall göra anteckning örn patentet i ett särskilt register,
som ej är tillgängligt för allmänheten.
10 §.
Har statens rätt med avseende å uppfinning, som i 9 § avses, övergått till
annan, eller upphäves föreskrift, som där sägs, skall alltjämt anhängig ansökan
i fortsättningen handläggas enligt 7 § förordningen angående patent. Är
patent meddelat, skall anteckning därom göras i det allmänna patentregistret
samt kungörande och offentliggörande i övrigt ske i enlighet med sjätte stycket
i samma paragraf.
11 §•
Innan tre år förflutit från det hemligt patent meddelats, skall granskningsmyndigheten
pröva, huruvida den uppfinning, patentet avser, alltjämt är av
sådan betydelse för rikets försvar, att patentet bör hemlighållas. Finner myndigheten
hemlighållande ej längre erforderligt, skall frågan underställas Konungens
prövning.
12 §.
Upprätthålles förbud, som i 1 § sägs, på grund av beslut jämlikt 4 eller
5 § eller meddelas sådant beslut, som avses i 7 §, skall skälig ersättning
utgå av allmänna medel för skada eller intrång, som härigenom sker.
Talan om ersättning, som nu sagts, prövas av Stockholms rådhusrätt i den
sammansättning, som angives i 23 § förordningen angående patent.
13 §.
Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om
uppfinning, förfarande eller anordning, varom där sägs, må ej utnyttja vad
han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa något därom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
39
14 §.
Bryter någon mot förbud, som i 1 § sågs, eller mot bestämmelsen i 13 §,
straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen enligt annat lagrum är
belagd med strängare straff.
15 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
16 §.
I mål örn ersättning enligt 12 § eller om ansvar eller skadestånd på grund
av brott, varom i 14 § förmäies, åge rätten förordna, att målet helt eller
delvis skall handläggas inom stängda dörrar. Samma lag vare, där talan föres
beträffande patent, som avses i 9 §.
17 §.
Granskningsmyndigheten skall vid fattande av beslut i ärenden, som här
avses, vara så sammansatt, att även det enskilda näringslivet blir företrätt.
18 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946 och gäller till och med den 30
juni 1949.
Den i 4 § angivna tiden av en månad skall ej räknas från tidigare dag
än den, då lagen träder i kraft.
Föreligger, när lagen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser örn
uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.
upphör att gälla, beslut, varom i 6 § första stycket samma lag stadgas, skall
den nya lagen äga tillämpning å uppfinning, som avses med beslutet.
Denna lag skall äga tillämpning å de hemliga patent, som äro i kraft, när
lagen den 30 juni 1942 upphör att gälla, ävensom å de ansökningar om hemliga
patent, som då äro under behandling.
Beslut, som meddelats med stöd av 7 § denna lag, gäller utan hinder av
att lagen upphör att gälla.
När lagen upphör att gälla, skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande tilllämpning,
såvitt fråga ej är örn patent, som icke längre är gällande.
Stadgandena i 12—16 §§ skola lända till efterrättelse jämväl sedan lagen
upphört att gälla.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 oktober
1946.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 27 september 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen
i statsrådet den 20 september 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för försvaret.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t.f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn S.
Å. Edling.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 312.
41
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 oktober 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet samt
t. f. chefen för handels- och folkhushållningsdepartementen, statsrådet Danielson,
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 september
1946 remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för försvaret; därvid föredraganden hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella
jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 342.
8