Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
1
Nr 326.
Kungl, illaj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934- (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor, m. m.; given
Stockholms slott den 27 september 1946.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor.
2) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr
265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december
1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 stan!. Nr 326.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 326.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, alt 17 §, 20 § 1—4 mom. och 22 § förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
17 §.
1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
skall utgiva understöd dels i form av
ett för dag beräknat belopp, benämnt
daghjälp, dels ock i form av ett för
barn utgående tillägg till daghjälp,
benämnt barntillägg.
Understöd må därjämte utgivas,
dels i form av ett för hustru utgående
tillägg till daghjälp, benämnt hustrutillägg,
dels ock såsom hjälp till täckande
av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete å
annan ort.
I annan --- erkänd
17 §.
1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
skall utgiva understöd dels i form av
ett för dag beräknat belopp, benämnt
daghjälp, och dels i form av familjetillägg
till daghjälpen. Familjetillägg
utgöres av barntillägg samt, i den
mån kassa så beslutat, maketillägg
och husföreståndarinnetillägg. Beslut
örn utgivande av husföreståndarinnetillägg
må meddelas endast av kassa,
vari maketillägg utgår.
Understöd må därjämte utgivas såsom
hjälp till täckande av rese- och
flyttningskostnader för tillträdande
av arbete å annan ort.
2 mom. Barntillägg utgår — — —-Hustrutillägg utgår till försäkrad
för äkta maka eller för frånskild
hustru, beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten
föreskrivet sätt
styrkes, att den försäkrade fullgör
honom åliggande underhållsskyldighet.
Hustrutillägg skall dock icke
1 Senaste lydelse av 17 §, 20 § 4 mom.
mom. se SFS 1944: 777.
till modern.
Maketillägg utgår till medlem för
make eller den, med vilken medlemmen
varit gift och beträffande
vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet
sätt styrkes, att medlemmen
fullgör honom åliggande underhållsskyldighet.
Maketillägg skall dock
och 22 § se SFS 1941:494 samt av 20 § 1—3
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
(Gällande lydelse:)
utgå, där makan eller den frånskilda
hustrun har förvärvsarbete motsvarande
tre dagar eller därutöver i veckan
eller själv uppbär daghjälp från
erkänd arbetslöshetskassa.
3 mom. Daghjälp, barntillägg och
hustrutillägg må, såvida omständigheterna
därtill föranleda, helt eller
delvis utgivas i naturaförmåner.
(Föreslagen lydelse:)
icke lämnas där den, för vilken sådant
tillägg eljest skolat utgå, har
förvärvsarbete motsvarande tre dagar
eller därutöver i veckan eller
själv uppbär daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa.
Till medlem, vilken icke är gift
och ej heller uppbär maketillägg, utgår
husf Örest åndarinnetillägg för
kvinna som varaktigt har gemensam
bostad med medlemmen och erhåller
sin huvudsakliga försörjning genom
att förestå medlemmens hushåll.
Beträffande husföreståndarinnetillägg
skall vad i andra stycket
andra punkten sägs äga motsvarande
tillämpning, därvid dock hushållsarbete
i medlemmens hem icke skall
räknas som förvärvsarbete.
3 mom. Daghjälp och familjetilllägg
må, såvida omständigheterna
därtill föranleda, helt eller delvis utgivas
i naturaförmåner.
20 §. 20
1 mom. Såsom daghjälp---om dagen.
Daghjälp skall---lämnat medgivande.
Såsom familjeförsörjare skall anses
den, som har försörjningsskyldighet
mot make eller mot barn eller
adoptivbarn under 16 år eller som
lever i gemensamt bo med och huvudsakligen
underhåller föräldrar
eller adoptant.
2 mom. Beträffande barntilläggs
och hustrutilläggs belopp gäller vad
därom särskilt stadgas.
Såsom familjeförsörjare skall anses
medlem som har försörjningsskyldighet
mot den, med vilken medlemmen
är eller varit gift, eller mot
barn eller adoptivbarn under 16 år
eller som lever i gemensamt bo med
och huvudsakligen underhåller föräldrar
eller adoptant eller som äger
uppbära husföreståndarinnetilläigg.
2 mom. Barntillägg utgör en krona
örn dagen för värjo barn, för vilket
sådant tillägg skall utgå. Maketillägg
och husföreståndarinnetilläigg utgöra
vartdera en krona 25 öre örn dagen.
4
Kungl. Mcij:ts proposition nr 326.
(Gällande lydelse:)
I daghjälp, barntillägg och hustrutillägg
må icke tillhopa utbetalas
högre belopp för dag än som svarar
mot fyra femtedelar av den i 1 mom.
första stycket angivna arbetsförtjänsten;
dock att i fall, då antalet barn,
för vilka barntillägg enligt 17 § 2
mom. skola utgå, överstiger två, det
sammanlagda understödsbeloppet må
uppgå till högst nio tiondelar av
sagda arbetsförtjänst. Måste understödet
på grund härav minskas, skall
först hustrutillägget samt därefter,
om det erfordras, jämväl barntillägget
nedsättas eller helt innehållas.
Barntillägg och hustrutillägg må
utgå, även örn summan av daghjälp
och tillägg överstiger sju kronor om
dagen.
3 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa
i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annan
beskaffenhet än fattigvård, må
daghjälp, barntillägg och hustrutilllägg
till honom utgivas allenast i den
mån understödet icke uppgår till den
andel av arbetsförtjänsten, varom i
1 och 2 mom. sägs.
Kassa äger — —■ -—- tillförsäkrade
4 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
Har sådan föreskrift icke meddelats,
skall vid driftinskränkning det
antal dagar under varje vecka, för
vilka han eljest varit berättigad till
daghjälp, minskas med en; dock att
tillsynsmyndigheten äger för viss
kassa medgiva, att begränsningen av
understödsrätien skall tillämpas endast
i det fall, då arbetsgivaren i för
-
(Föreslagen lydelse:)
I daghjälp och familietillägg må
icke tillhopa utbetalas högre belopp
för dag än som svarar mot fyra femtedelar
av den i 1 mom. första stycket
angivna arbetsförtjänsten; dock
att i fall, då antalet barn, för vilka
barntillägg enligt 17 § 2 mom. skola
utgå, överstiger två, det sammanlagda
understödsbeloppet må uppgå
till högst nio tiondelar av sagda arbetsförtjänst.
Måste understödet på
grund härav minskas, skall först
maketillågget eller husföreståndarinnetillägget
samt därefter, om det erfordras,
jämväl barntillägget nedsättas
eller helt innehållas. Familjetilllägg
må utgå, även om summan av
daghjälp och tillägg överstiger sju
kronor örn dagen.
3 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa
i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av
annan beskaffenhet än fattigvård,
må daghjälp och familjetillägg till
honom utgivas allenast i den mån
understödet icke uppgår till den andel
av arbetsförtjänsten, varom i 1
och 2 mom. sägs.
daghjälpen.
---är vanligt.
Har sådan föreskrift icke meddelats,
skall vid driftinskränkning det
antal dagar under varje vecka, för
vilka medlem eljest varit berättigad
till daghjälp, minskas med en. Då
skäl därtill äro, må dock tillsynsmyndigheten
i den omfattning och för
den tid myndigheten bestämmer medgiva
viss kassa befrielse från skyldig
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
(Gällande lydelse:)
väg kungjort plan för arbetets fortsatta
bedrivande.
Den i--------— -
(Föreslagen lydelse:)
heten att tillämpa sagda begränsning
av understödsrätten.
— tjugufyra dagar.
22 §.
Daghjälp må icke utgå till medlem,
förrän han under en tid av
högst tjuguen dagar varit arbetslös
under sex dagar (karenstid) och för
dessa dagar företett intyg, som i 19 §
sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn
ej tagas till arbetslöshet under
tid, då av annan orsak understöd ej
kunnat utgå. För de dagar, som utgöra
karenstid, må daghjälp icke utgivas.
Erkänd arbetslöshetskassa må i
sina stadgar föreskriva viss längre
karenstid än i första stycket sägs,
därvid tiden dock ej må bestämmas
längre än till tre månader samt den
tid, inom vilken karenstiden må beräknas,
ej må bestämmas längre än
till sex månader. Vad i första stycket
sägs skall jämväl äga giltighet, därvid
skall iakttagas att den där föreskrivna
karenstiden av sex dagar
skall ligga inom de tjuguen dagar, som
infallit närmast före den första dag,
för vilken daghjälp utgives.
Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp,
erhåller arbete för högst tjugufyra dagar,
på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring, bevistande under
högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting
eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas
med kurs som nyss nämnts, eller särskild av tillsynsmyndigheten
med stöd av sista stycket i denna paragraf meddelad föreskrift cj kan erhålla
daghjälp eller
avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav enligt bestämmelserna
i 15 § första stycket avstänges från understöd
samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker
örn daghjälp.
22 §.
Daghjälp må icke utgå till medlem
för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit
arbetslös under sex dagar och för
dessa dagar företett intyg, som i 19 §
sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn
ej tagas till arbetslöshet under
tid, då av annan orsak understöd ej
kunnat utgå.
Erkänd arbetslöshetskassa må i
sina stadgar föreskriva viss längre
karenstid än i första stycket sägs,
därvid tiden dock ej må bestämmas
längre än till tre månader samt den
tid, inom vilken karenstiden må beräknas,
ej må bestämmas längre än
till sex månader. Vad i första stycket
sägs skall jämväl äga giltighet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
(Gällande lydelse:)
Innesluter understödsförening, som
antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande
yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller
föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten
beträffande vissa medlemmar föreskriva,
att daghjälp ej må utgå förrän
efter viss längre karenstid än i
första stycket sägs, därvid de i andra
stycket omnämnda tider ej må överskridas
samt vad i första stycket
sägs skall äga giltighet, eller att
för viss bestämd tid av året daghjälp
över huvud icke må utgå eller
att den längsta medgivna understödstiden
under loppet av tolv på varandra
följande månader skall uppdelas
i två perioder, därvid den ena
skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet
regelbundet förekommer.
(Föreslagen lydelse:)
Där i annat fall än i nästföregående
stycke sågs medlem, som är berättigad
till daghjälp, icke kan för
någon av sju på varandra följande
dagar, söndagar oräknade, förete intyg,
som i 19 § avses, skall ny karenstid
börja löpa.
Innesluter understödsförening, som
antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande
yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller
föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten
beträffande vissa medlemmar föreskriva,
att daghjälp ej må utgå förrän
efter viss längre karenstid än i
första stycket sägs, därvid de i andra
stycket omnämnda tider ej må överskridas
samt vad i andra stycket
andra punkten sägs skall äga giltighet,
eller att för viss bestämd tid av
året daghjälp över huvud icke må
utgå eller att den längsta medgivna
understödstiden under loppet av tolv
på varandra följande månader skall
uppdelas i två perioder, därvid den
ena skall omfatta tid, under vilken
arbetslöshet regelbundet förekommer.
Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1947; dock äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att beträffande
viss kassa förordningen skall
tillämpas från tidigare tidpunkt under
1947. Genom förordningen upphäves
förordningen den 15 december
1944 (nr 778) angående beloppet av
barntillägg och hustrutillägg enligt
förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
7
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 7 §§ förordningen den 15 juni 1934
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor1 skola erhålla följande ändrade
lydelse.
(Gällande lydelse:)
1 §•
Statsbidrag, som avses i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn
erkända arbetslöshetskassor, utgår
till envar sådan kassa såsom daghjälpsbidrag,
barntillåggsbidrag och
förvaltningsbidrag samt, där kassa
beslutat att hustrutillägg skall utgå,
såsom hustrutillägg sbidrag.
2 §•
Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår
med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för
understöd vid arbetslöshet under tid
av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa
varit gällande. Procenttalet
bestämmes i förhållande till
antalet understödda dagar per medlem
i överensstämmelse med en vid
denna förordning som bilaga fogad
tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.
Barntillägg sbidrag och hustrutillläggsbidrag
utgå för kalenderår med
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
Statsbidrag, som avses i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn
erkända arbetslöshetskassor, utgår
till envar sådan kassa såsom daghjälpsbidrag,
familjetilläggsbidrag
och förvaltningsbidrag.
2 §•
Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår
med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för
daghjälp under tid av året, då antagande
till erkänd arbetslöshetskassa
varit gällande. Procenttalet bestämmes
i förhållande till antalet understödda
dagar per medlem i överensstämmelse
med en vid denna förordning
som bilaga fogad tabell med
tillhörande särskilda bestämmelser.
Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår
med belopp, motsvarande
1 Senaste lydelse av 1 och 2 §§ se SFS 1941: 495 samt av 7 § se SFS 1943:186.
8
Kungl. Mctj.ts proposition nr 326.
(Gällande lydelse:)
belopp, motsvarande sjuttiofem procent
av kassans sammanlagda utgifter
för barntillägg och hustrutillägg
under året.
7 §•
Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott
efter ansökan. Kassa må dock
efter varje kvartals slut erhålla utbetalning
intill tre fjärdedelar av det
bidrag, som skäligen kan antagas belöpa
å kvartalet. När särskilda skäl
därtill äro må efter tillsynsmyndighetens
beprövande efter varje kvartals
slut till kassa utbetalas intill hela
beloppet av det statsbidrag, som belöper
å kassans utgifter för barntilllägg
och hustrutillågg under kvartalet,
samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag
och daghjälpsbidrag, som
skäligen kunna antagas belöpa å
kvartalet.
(Föreslagen lydelse:)
sjuttiofem procent av kassans sammanlagda
utgifter för familjetillägg
under året.
7 §■
Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott
efter ansökan. Kassa må dock
efter varje kvartals slut erhålla utbetalning
intill tre fjärdedelar av det
bidrag, som skäligen kan antagas belöpa
å kvartalet. När särskilda skäl
därtill äro må efter tillsynsmyndighetens
beprövande efter varje kvartals
slut till kassa utbetalas intill hela
beloppet av det familjetillåggsbidrag,
som belöper å kvartalet, samt intill
nio tiondelar av medlemsbidrag och
daghjälpsbidrag, som skäligen kunna
antagas belöpa å kvartalet.
Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1947, dock skall, där tillsynsmyndigheten
föreskrivit att beträffande
viss kassa förordningen
den 1946 (nr ) an
gående
ändring i förordningen örn
erkända arbetslöshetskassor skall
tillämpas från tidigare tidpunkt, jämväl
denna förordning lända till efterrättelse
från ‘samma tidpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
9
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 15 december 1944 om
kristillägg å daghjälp från erkända
jande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse:)
2 §•
Vad i 20 § 1—3 mom. förordningen
om erkända arbetslöshetskassor
stadgas därom, att daghjälp jämte i
förekommande fall därå utgående
hustrutillägg och barntillägg icke må
utgivas till högre belopp än som svarar
mot viss del av i nämnda moment
angiven arbetsförtjänst, skall
äga tillämpning jämväl å kristillägg.
Måste understöd på grund härav
minskas, skall kristillägget nedsättas
eller innehållas före annat tillägg.
arbetslöshetskassor1 skall erhålla föl
(Föreslagen
lydelse:)
2 §•
Vad i 20 § 1—3 mom. förordningen
om erkända arbetslöshetskassor
stadgas därom, att daghjälp jämte i
förekommande fall därå utgående
familj etill äg g icke må utgivas till
högre belopp än som svarar mot viss
del av i nämnda moment angiven arbetsförtjänst,
skall äga tillämpning
jämväl å kristillägg. Måste understöd
på grund härav minskas, skall kristillägget
nedsättas eller innehållas
före annat tillägg.
Denna förordning träder i kraft
den 1 april 1947, dock skall, där tillsynsmyndigheten
föreskrivit att beträffande
viss kassa förordningen
den 1946 (nr ) an
gående
ändring i förordningen om
erkända arbetslöshetskassor skall
tillämpas från tidigare tidpunkt, jämväl
denna förordning lända till efterrättelse
från samma tidpunkt.
1 Jfr SFS 1946: 331
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 326. ■
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 27 september
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Mossberg fråga angående vissa ändringar i förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor m. m. samt anför därvid följande.
Inledning.
Gällande bestämmelser. Enligt förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn
erkända arbetslöshetskassor (ändrad genom förordningar nr 151/1936,
227/1937, 99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 777/1944 och 332/1946) är
medlem av sådan kassa vid arbetslöshet berättigad till understöd av kassan
enligt i förordningen närmare angivna bestämmelser. Till erkänd arbetslöshetskassa
utgår statsbidrag enligt förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (ändrad genom förordningar
nr 228/1937, 495/1941 och 186/1943). Vid behandlingen av de olika spörsmål
om författningsändringar, som upptagas till övervägande i det följande,
kommer redogörelse att lämnas för innehållet i de bestämmelser i förordningarna,
vilka äro av intresse i förevarande sammanhang.
Framställning om författningsändringar. Vid sammanträde den 23 oktober
1945 med representanter för de erkända arbetslöshetskassorna m. fl.
uppdrogs åt särskilt utsedda delegerade att utarbeta förslag till vissa förändringar
i gällande bestämmelser angående erkända arbetslöshetskassor.
I enlighet med samtidigt gjord hemställan beslöto landsorganisationen i
Sverige och tjänstemännens centralorganisation att utse delegerade för att
biträda vid uppdragets fullgörande. Härtill utsågos av landsorganisationen
dess kassör Axel Strand och av tjänstemännens centralorganisation dess
direktör Valter Aman. Med skrivelse den 18 december 1945 ha de delegerade
— vilka utgjorts av kassaföreståndaren i svenska metallindustriarbe
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
tareförbundet Ernst Ohlsson, ombudsmannen i svenska gjutaretörbundet
Oskar Berg, kassören i svenska beklädnadsarbetareförbundet Gunnar
Christell, kassören i svenska målareförbundet Abraham Bergvall, kassören
i försvarsverkens civila personals förbund Helga Johansson, kassaföreståndaren
i svenska textilarbetareförbundets erkända arbetslöshetskassa Ernst
Rosenlund och ombudsmannen i svenska transportarbetareförbundet John
Christensson — jämte Strand och Åman till Kungl. Majit inkommit med
förslag till vissa ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
m. m.
I framställningen har anförts, att erfarenheterna under de senaste åren
vid den praktiska tillämpningen av lagstiftningen örn arbetslöshetsförsäkring
givit vid handen, att vissa förbättringar av förmånerna vöre påkallade
ur de försäkrades synpunkt. De ändringar i lagstiftningen som de delegerade
på grund därav funnit påkallade gå i huvudsak ut på införande av
ett mera allsidigt familjetillägg än de nuvarande barn- och hustrutilläggen,
uppmjukning av bestämmelserna om understöd vid s. k. korttidsarbete, viss
mildring av karensreglerna samt upphävande av den nuvarande begränsningen
av statsbidraget till daghjälpen.
Yttranden. Över förslaget lia efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, socialvårdskommittén,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och tjänstemännens
centralorganisation. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat protokoll
vid sammanträde den 17 januari 1946 med nämnden för den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen.
Av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia statskontoret,
socialvårdskommittén och arbetsgivareföreningen ansett förevarande
framställning icke böra föranleda någon åtgärd. Statskontoret har sålunda,
under hänvisning till att socialvårdskommittén inom en nära framtid
komme att framlägga förslag rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens
ordnande, ansett framställningen icke böra föranleda annan åtgärd
än att den överlämnades till kommittén.
Socialvårdskommittén1 har anfört:
De framförda ändringsförslagen avse inga av de bärande principerna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Vissa av förslagen beröra dock jämförelsevis
viktiga bestämmelser inom den gällande lagstiftningen. Särskilt
med hänsyn härtill måste den största hänsyn tågås till den omständigheten,
att förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring förhållandevis snart kommer
att framläggas. Kommittén vill i anledning härav ifrågasätta lämpligheten
att nu genomföra ändringar i den gällande lagstiftningen. Flera av de
framlagda förslagen äro nämligen av den karaktär, att de återverka på det
1 I ärendets behandling inom socialvårdskommittén ha deltagit dess or dförande Bernh
Eriksson samt ledamöterna Bexelius, Hagård, Hartmann, Höjer, Skoglund, Wallén och frii
Nordgren ävensom av de sakkunniga herrar Brodén, Jerneman, Larsson och Sten.
12
Kungl. Metias proposition nr 326.
pågående arbetet med den obligatoriska försäkringen. Kommitténs tvekan
angående lämpligheten att realisera de nu framförda förslagen förstärkes
av den omständigheten, att intet av dessa — bland annat med hänsyn till
läget å arbetsmarknaden — kan anses vara av högre aktualitetsgrad.
Av kommitténs sakkunniga ha herrar Jerneman, Larsson och Sten anfört,
att kommitténs åsikt att ändringar i arbetslöshetskasselagstiftningen icke
borde vidtagas med hänsyn till det väntade förslaget om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
icke kunde anses vara riktig, då det kunde dröja avsevärd
tid, innan en dylik försäkring kunde komma i verksamhet, och då det måste
anses önskvärt, att arbetslöshetskassorna under tiden skulle kunna lämna
bästa möjliga hjälp åt de arbetslösa.
Arbetsgivareföreningen har anfört, att på senare tid i olika sammanhang
åtgärder vidtagits, som i anmärkningsvärt hög grad uppluckrat försäkringsprincipen
i de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet. Statsbidragen
hade successivt utökats. Föreningen hade bestämt motsatt sig denna tendens
under framhållande av att kassorna i princip vore försäkringsinrättningar
och borde arbeta såsom sådana. Från socialvårdskommittén vore att vänta
förslag lill genomgripande förändringar på arbetslöshetsförsäkringens område.
Med hänsyn härtill borde man endast då alldeles påtagliga och oavvisbara
behov gjorde sig gällande vidtaga ändringar i gällande bestämmelser.
Intet av de framlagda förslagen påkallade ett omedelbart avgörande, och de
borde därför, i den mån de ansåges böra beaktas, framläggas först i ett
senare sammanhang.
De delegerades framställning har däremot i sin helhet tillstyrkts av landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation. Jämväl arbetsmarknadskommissionen
har i allt väsentligt tillstyrkt framställningen. Tre skiljaktiga
ledamöter (herrar Brodén, Andersson och Styrman) ha dock under
hänvisning till socialvårdskommitténs arbete ansett att kommissionen bort
avstyrka framställningen. Socialstyrelsens yttrande är likaledes i princip tillstyrkande.
Inom nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
uttalades vid dess tidigare omnämnda sammanträde i huvudsak instämmanden
i vad de delegerade föreslagit. Socialvårdskommittén och arbetsgivareföreningen,
vilka trots sitt principiella avstyrkande ingått på ett bedömande
av framställningen i sak, ha ställt sig starkt kritiska till de framlagda
förslagen.
Föredraganden. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår lia delegerade för de erkända arbetslöshetskassorna m. fl. framlagt
förslag till vissa partiella reformer av arbetslöshetsförsäkringen. I några av
de remissyttranden som avgivits över framställningen, har man — under
hänvisning till angelägenheten av att icke föregripa socialvårdskommitténs
pågående utredning angående arbetslöshetsförsäkringens framtida ordnande
—- ifrågasatt lämpligheten av att nu genomföra ändringar i gällande lag
-
Kungl. Majus proposition nr 326.
13
stiftning på området. Även om resultatet av socialvårdskommitténs utredning
skulle komma att framläggas förhållandevis snart, måste det emellertid
i varje fall beräknas komma att dröja avsevärd tid innan en på grundval av
utredningen byggd, mera genomgripande reform av arbetslöshetsförsäkringen
kan börja tillämpas. Enligt min mening bör man därför icke avstå från att
redan nu bereda de försäkrade sådana förbättringar av försäkringsskyddet,
vilka finnas särskilt angelägna. Det är självfallet att man vid en dylik partiell
och i viss mån provisorisk revision bör gå fram med försiktighet så att
icke resultatet av den inom socialvårdskommittén pågående utredningen
föregripes. Då en del av de delegerades förslag synas vara väl motiverade
och ett genomförande av dem knappast kan försvåra förverkligandet av en
på socialvårdskommitténs utredningsarbete grundad reform, anser jag att de
delegerades framställning utan uppskov bör upptagas till övervägande. Det
torde vara lämpligt att behandla de i framställningen berörda frågorna var
för sig.
Familjetillägg.
Gällande bestämmelser. Enligt 17 § arbetslöshetskasseförordningen utgår
understöd från erkänd arbetslöshetskassa dels i form av daghjälp ävensom
hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av
arbete å annan ort, dels ock i form av barntillägg och hustrutill1
ä g g. Sistnämnda slag av understöd — vilka infördes genom författningsändring
1941 -—- utgå icke självständigt utan endast i samband med daghjälp.
Hustrutillägg är icke obligatoriskt utan utgår endast i kassa som beslutat
införa sådant tillägg; för närvarande utgives dock hustrutillägg av
samtliga kassor. Daghjälp utgår ej för söndag och ej heller för annan helgdag,
med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller efterföljande
vardag, eller för dag, för vilken han trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning.
Såsom villkor för rätten till understöd gäller i princip, att medlemmen den
dag, för vilken understöd skall utgå, hos arbetsförmedlingsorgan sökt arbete.
Daghjälpens belopp skall enligt 20 § i regel utgöra minst två och högst
sju kronor. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot för familjeförsörjare
fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i
orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke
och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Såsom familjeförsörjare
anses i förordningen den som har försörjningsskyldighet mot make eller mot
barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och
huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. Är den arbetslöse berättigad
lill barntillägg för mera än två barn, må det sammanlagda understödsbeloppet
uppgå lili nio tiondelar av sådan arbetsförtjänst som nyss
sagts. Barntillägg och hustrutillägg må utgå även örn summan av daghjälp
och tillägg överstiger sju kronor örn dagen. Rörande barntilläggens och
14
Kungl. Majus proposition nr 326.
hustrutilläggens belopp äro bestämmelser meddelade i särskild förordning
den 15 december 1944 (nr 778).
Barntillägg utgår med en krona om dagen för kassamedlems barn eller
adoptivbarn under 16 år. Örn barnet icke är kyrkoskrivet hos den försäkrade,
måste denne styrka fullgjord underhållsskyldighet gentemot barnet.
I förekommande fall är gift försäkrad berättigad till barntillägg även för
den andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. Beträffande ett
och samma barn får tillägg dock icke i något fall beräknas för mer än en
person, med företrädesrätt för fadern, örn båda makarna enligt huvudregeln
skulle vara berättigade till tillägg för barnet.
Hustrutillägg utgår med en krona 25 öre örn dagen för äkta maka eller
för frånskild hustru, för den senare dock endast där det styrkes, att den
försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet gentemot henne.
Därest makan eller den frånskilda hustrun antingen har eget förvärvsarbete
under minst tre dagar i veckan eller själv uppbär understöd från erkänd
arbetslöshetskassa, utgår icke hustrutillägg.
Framställningen. De delegerade för de erkända arbetslöshetskassorna
m. fl. ha i sin förut omnämnda framställning anfört, att en förstärkning av
försäkringsskyddet vore påkallad bland annat för att ur rättvisesynpunkt
tillförsäkra kassamedlemmarna ett mera allsidigt familjetillägg än
de nuvarande barn- och hustrutilläggen. Vägande anmärkningar kunde riktas
mot att vid arbetslöshet endast manlig kassamedlem skulle äga utfå föreskrivet
tillägg till daghjälpen på grund av föreliggande försörjningsskyldighet
mot make. Med hänsyn bland annat till den försörjningsplikt mot
mannen, som enligt fattigvårdslagen åvilade hustru, syntes gift kvinna, som
tillhörde erkänd arbetslöshetskassa, böra beredas möjlighet att utfå tillägg
till daghjälpen för make, vilken till följd av arbetslöshet, sjukdom eller dylikt
icke kunde bidraga till familjens uppehälle. I enlighet härmed borde det nuvarande
hustrutillägget i princip göras ömsesidigt. Enligt de delegerades
mening borde dock tillägg icke i något fall utgå för frånskild man. I samband
med införande av tillägg för mannen — vilket tillägg i likhet med det nuvarande
hustrutillägget icke syntes böra göras obligatoriskt för kassorna —
borde den hittillsvarande benämningen hustrutillägg ersättas med en för båda
slagen av tillägg gemensam benämning, maketillägg. Detta tillägg borde
utgå med samma belopp som det nuvarande hustrutillägget eller med en
krona 25 öre örn dagen. Statsbidrag till maketillägget förutsattes komma att,
liksom till hustrutillägget, utgå med 75 procent.
I framställningen har vidare förordats en utvidgning av rätten att erhålla
maketillägg alt avse även vissa fall, då ogift kassamedlem hade husföreståndarinna
eller hushållerska eller eljest på mera varaktigt sätt sammanbodde
med ogift kvinna. Tillfälliga förbindelser borde däremot icke
komma i fråga. För att tillgodose detta önskemål och även ur praktisk kont
-
Kungl. Majus proposition nr 326.
15
rollsynpunkt vore det nödvändigt att i en eller annan fonn begränsa bestämmelsernas
räckvidd. Under behandlingen av detta spörsmål hade ifrågasatts
den möjligheten att tillägg skulle utgå endast i sådana fall, då kvinnan svarade
för vården av kassamedlemmens eller hans och kvinnans gemensamma
hemmavarande barn. Rätt till maketillägg i här förevarande fall skulle alltså
föreligga endast vid varaktigt samboende, då tillika minderåriga barn inginge
i hushållet. Detta ansågs emellertid vara att gå för långt, då det innebure
möjligheter till orättvisor i vissa fall. Delegerade hade därför stannat
vid att förorda, att maketillägg i dylika fall finge utgå då kvinnan vore
kyrkoskriven hos den försäkrade.
De delegerade ha därjämte föreslagit införandet av föräldratillägg
i vissa fall. Såsom förutsättning härför föreslås skola gälla, att kassamedlemmen
lever i gemensamt bo med sin fader eller moder eller båda föräldrarna
(eventuellt adoptant). Samboende hade sålunda ansetts böra utgöra ett
grundvillkor för utfående av tillägget. Därjämte borde fordras att den försäkrade
åtminstone i någon mån bidroge till föräldrarnas försörjning. Den
som uppbure maketillägg borde dock icke samtidigt kunna erhålla föräldratillägg.
Å andra sidan borde föräldratillägg kunna utgå oberoende av huruvida
ett eller flera syskon vistades i hemmet och eventuellt lämnade bidrag
till faderns eller moderns underhåll. Det förutsattes, att örn flera syskon, som
vore kassamedlemmar, sammanbodde med föräldrarna, föräldratillägg finge
utgå endast till ett av dem. Av tillsynsmyndigheten borde meddelas tillämpningsföreskrifter
för att avgöra vilket av syskonen, som i olika tänkbara
situationer närmast borde vara berättigad att uppbära tillägget. Detta borde
utgå med en krona 25 öre om dagen i alla klasser. Medlem, som sammanbodde
med båda föräldrarna, skulle icke äga uppbära mera än nämnda belopp.
Statsbidrag borde även till föräldratillägget utgå med 75 procent.
Yttrandena. I fråga om det föreslagna maketillägget har socialstyrelsen
funnit det ur principiell synpunkt befogat att jämställa manliga och
kvinnliga medlemmar av arbetslöshetskassa. För närvarande erlades samma
avgifter av kvinnliga och manliga medlemmar, som tillhörde samma daghjälpsklass.
Gift kvinnlig medlem kunde emellertid ej för sin make erhålla
någon förmån som motsvarade det hustrutillägg, den manlige medlemmen
ägde uppbära. F.tt införande av maketillägg skulle bringa arbetslöshetskasseförordningen
i bättre överensstämmelse med 13 § lagen örn understödsföreningar,
enligt vilken medlemsavgifter till understödsförening ej finge utgå
med olika belopp för olika grupper av föreningens medlemmar i vidare mån
än som skäligen föranleddes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å
försäkringsrisk eller å understödsrätt, till den del densamma grundades å
erlagda medlemsavgifter. Den ifrågasatta ömsesidigheten vore en gärd av
rättvisa mot arbetslöshetskassornas kvinnliga medlemmar — för närvarande
omkring 150 000 — och hade en icke ringa psykologisk betydelse för därav
berörda grupper.
16
Kungl. Majlis proposition nr 326''.
Såsom exempel på en situation, då hustruns försörjningsplikt mot mannen
kunde inträda oell det ifrågasatta maketillägget således utgå till hustrun, har
socialstyrelsen anfört det fall, att mannen bleve sjuk eller utförsäkrad från
arbetslöshetskassa och andra samhälleliga hjälpformer av olika skäl ej kunde
eller hunne träda i funktion. Maketillägget skulle dock med ali sannolikhet
icke komma att utgå i samma omfattning till kvinnlig som till manlig medlem,
eftersom de fall, då hustrun måste försörja mannen, vore ytterst få i förhållande
till de fall, då mannen försörjde hustrun. Men denna frekvensskillnad
innebure icke någon principiell olikhet och kunde icke anföras såsom
skäl mot genomförandet av ett ömsesidigt maketillägg. Med anledning av
den relativt obetydliga omfattning, som maketillägg åt kvinnlig medlem
kunde beräknas få, borde ej heller ekonomiska motiv från kassornas och
samhällets sida utgöra hinder för den ifrågasatta förändringen. Merkostnaderna
därför skulle icke kräva stegrade medlemsavgifter och ej heller
någon höjning av anslagen till statsbidrag till kassorna.
Socialstyrelsen har vidare i anledning av de delegerades uttalande, att
maketillägg icke i något fall borde utgå till kvinnlig medlem för frånskild
man anfört, att det av principiella skäl vore angeläget att icke heller i detta
hänseende göra skillnad mellan manlig och kvinnlig försäkrad. Det förekomme
ytterst sällan att en kvinna hade försörjningsplikt mot frånskild man,
varför frågan saknade praktisk betydelse.
Härutöver har socialstyrelsen i förevarande sammanhang anfört följande.
Den föreslagna utvidgningen av hustrutillägget medför, att ökad hänsyn
måste tagas till andra grenar av socialförsäkringen. Den principen bör nämligen
gälla, att för person, som från socialförsäkringen erhåller ersättning
för inkomstbortfall, bör tillägg icke utgå till annan försäkrad. Då hustrutillägget
infördes i arbetslöshetsförsäkringen, gjordes dock endast den begränsningen,
att tillägg icke skulle utgå för maka eller frånskild hustru, som
hade förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller
själv uppbure daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. För hustru, som
uppbar sjukpenning eller ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, företogs
däremot icke motsvarande inskränkning. Detta kan anses försvarbart,
så länge tillägg för make utgår endast till manlig försäkrad, enär det torde
tillhöra undantagen att hustru, som icke har förvärvsarbete, erhåller ersättning
från annan gren av socialförsäkringen. Förhållandet blir emellertid ett
annat, därest tillägg kommer att utgå till kvinnlig försäkrad för hennes
make. Härvid torde uppkomma ett avsevärt större antal fall, då ersättning
från socialförsäkring utgår till arbetslöshetsförsäkrads make.
För alt i möjligaste mån förebygga att de olika grenarna av socialförsäkringen
gripa in i varandra, finner socialstyrelsen det nödvändigt, att bestämmelserna
örn maketillägg kompletteras med ett stadgande, att dylikt tillägg
ej må utgå till försäkrad — förutom i de fall som avses i gällande lagstiftning
örn hustrutillägg — för make, som uppbär sjukpenning av minst 2
kronor per dag från statsunderstödd eller statlig sjukförsäkring eller i forin
av sjukpenning eller invaliditetsränta enligt olycksfallsförsäkringslagen erhåller
motsvarande ersättning. Det torde även vara rimligt att härmed jämställes
sådan avlöning, som i form av sjukavlöning, förtidspension eller inva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
17
lidpension utgår till anställd vid sjukdom eller invaliditet. Ifrågavarande
begränsning av understödsrätten synes emellertid också böra gälla övriga
fall, då avlöning utgår för tid, varunder ledighet åtnjutes, såsom exempelvis
vid semester.
Genom denna komplettering av bestämmelserna örn maketillägg skulle
formellt uppstå en försämring i fråga örn den del av maketillägget, som motsvarar
nuvarande hustrutillägg. Detta skulle dock knappast få någon praktisk
betydelse, enär den icke förvärvsarbetande hustrun, såsom redan tidigare
framhållits, sällan åtnjuter sådan avlöning, som förut sagts, eller uppbär
sjukpenning eller invaliditetsränta. Redan enligt nu gällande bestämmelser
utgår icke hustrutillägg för den förvärvsarbetande hustrun, då hon
arbetar eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Den mest
påtagliga förändringen torde inträffa för det fall, då en eljest förvärvsarbetande
hustru har avlönad ledighet, t. ex. är sjuk eller har skadats i arbete.
Såsom nämnts kan i sådant fall en försäkrad man nu erhålla hustrutillägg
för henne.
Den föreslagna förändringen är ur principiell synpunkt riktig och får anses
motiverad bl. a. örn sjukförsäkringen i samband med införande av obligatorisk
sådan försäkring utbygges och väsentligt förbättras.
Styrelsen förutsätter, såsom framgår av vad nu anförts, att hänsyn icke
skall tagas till den omständigheten att försäkrads make åtnjuter folkpension.
Emellertid vill styrelsen förutskicka att, därest under senare tid ifrågasatta
väsentliga förbättringar i folkpensioneringen genomföras, ifrågavarande bestämmelser
böra kompletteras med hänsynstagande därtill.
Arbetsmarknadskommissionen har i förevarande hänseende anfört, att
redan i särskilda utskottets utlåtande nr 17 vid 1933 års riksdag uttalats, att
bestämmelserna örn vem som skulle anses såsom familjeförsörjare borde
vara likartade för alla former av arbetslöshetshjälp. Enligt kungörelsen den
30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet
förelåge intet hinder för att endera av tvenne makar betraktades såsom
familjeförsörjare, även om det hittills torde ha varit mycket ovanligt, att
hustru erhållit arbetslöshetshjälp såsom försörjare för sin make. Det föreslagna
maketillägget inom arbetslöshetsförsäkringen vore sålunda ägnat att
åstadkomma en sådan överensstämmelse, som enligt nyssnämnda utskottsuttalande
borde föreligga.
Socialvårdskommittén har förklarat intet vara att erinra mot att föreliggande
olikheter i understödshänseende mellan manliga och kvinnliga kassamedlemmar
avskaffades i den mån så befunnes lämpligt. Under förklaring,
att utformningen av understödslörmånerna inom en socialförsäkring måste
ske under hänsynstagande till det hjälpbehov, som försäkringen vore avsedd
alt tillgodose, har emellertid kommittén anfört följande.
Enär maketillägg icke skall utgå, då den andra maken har arbete eller åtnjuter
daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen, torde i allmänhet fråga vara
örn fall, då mannen till en arbetslös, eljest löneanställd hustru saknar sysselsättning
av nämnvärd omfattning. Enär hustrun härvid framstår som den
egentliga familjeförsörjaren, kan skäl utan tvivel anföras för det berättigade
i ett maketillägg under förutsättning dock, att samhället icke på annat sätt
Bihang till riksdagens protokoll 19A6. 1 sand. Nr 326. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
sörjt för mannens underhåll. För det fall att hustrun är familjeförsörjare
och mannen varken innehar arbete eller söker dylikt, torde orsaken till
sysslolösheten vara, att mannen är förhindrad arbeta på grund av olycks
tall eller sjukdom, eller ock att hans arbetsförmåga av andra anledningar
är så nedsatt, att han saknar möjlighet att utföra arbete i nämnvärd omfattning.
Härjämte kan tänkas, att mannen visserligen söker arbete men icke
åtnjuter understöd på grund av att han antingen icke är försäkrad eller uttömt
sin rätt till understöd från försäkringen.
Är orsaken till det påpekade förhållandet att söka i olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom, erhåller vederbörande hjälp från den sociala olycksfallsförsäkringen.
Saknar han arbetsförmåga enligt folkpensioneringslagens mening,
erhåller han folkpension. Sedan allmän sjukförsäkring införts, kommer han
att erhålla understöd även i andra fall av arbetsoförmåga.
Skall maketillägg utgå till försäkrad kvinna, böra tydligen förut angivna
fall undantagas, enär mannen redan är understödd av samhället. Familjetilläggens
utvidgning i här berört hänseende blir därför ingen stor fråga. Ur
principiella synpunkter kan det anses riktigt att maketilläggen får den av
de delegerade föreslagna utformningen, dock med nyssnämnda begränsningar.
Härför talar även det förhållandet, att det bland kassamedlemmarna
varit ett länge närt önskemål att på denna punkt få till stånd en ändring. ''
Ett realiserande av de delegerades förslag bör dock tills vidare anstå för att
upptagas i ett större sammanhang i avsikt att på denna punkt uppnå enhetliga
bestämmelser inom olika grenar av den samhälleliga hjälpverksamheten.
Bland annat torde härvid böra beaktas vilken utformning maketilläggen få
inom en allmän sjukförsäkring. Påpekas må att, enligt den inom socialdepartementet
upprättade promemorian angående vissa ifrågasatta jämkningar i
socialvårdskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring, maketillägg tänkts
utgå till kvinnlig försäkrad, endast därest hon är att anse som den huvudsakliga
försörjai’en (alt. II).
Arbetsgivareföreningen har anfört, att ur försäkringstekniska synpunkter
införandet av hustrutillägg och barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen
inneburit betänkliga avvikelser från försäkringsprincipen och att de nu
framlagda förslagen ginge vidare på samma väg. I yttrandet har framhållits
i anslutning härtill.
Hustrutillägget liksom barntillägget kan dock försvaras ur allmänsociala
synpunkter, därigenom att det kanske kan betraktas som orimligt, att hustrun
i en situation, då mannen blir kortvarigt arbetslös och lång tid förflutit,
sedan hon själv ägnade sig åt avlönat arbete, plötsligt skall söka sig ut på
arbetsmarknaden. Helt annat betraktelsesätt kan läggas på kvinnlig kassamedlems
rätt till tillägg för make, då hon blir arbetslös. Om mannen icke
har eget arbete, torde det bero på att han är invalid eller överårig. I båda
dessa fall är han berättigad antingen till invalidpension eller ålderspension
enligt folkpensioneringslagstiftningen, i invalidfallet dock endast, om han
och hans hustrus gemensamma inkomst understiger vissa belopp. Blir hustrun
arbetslös, ökas mannens möjlighet att erhålla invalidpension. Till stöd
för yrkandet, att tillägg skall utgå för make, åberopa de delegerade fattigvårdslagens
underhållsregler. Föreningen anser detta skäl föga bärande. I
§ 3 st. 1 i fattigvårdslagen ålägges man ovillkorlig försörjningsplikt gentemot
hustru, medan däremot hustru enligt st. 2 i samma paragraf endast är
skyldig försörja sin man i mån av behov och förmåga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
19
Föreningen har funnit det orimligt att på det föreslagna sättet utbygga
en kassaförsäkring, såvida icke kassamedlemmarna själva genom höjda avgifter
skulle svara för härför uppkommande kostnader. Eventuellt förekommande
hjälpbehov i nu avsett hänseende borde eljest falla under fattigvården.
Rörande frågan örn tillägg för husföreståndarinna har socialstyrelsen
uttalat, att inom andra samhälleliga hjälp- och understödsformer
sådan förmån godtagits. Härom har styrelsen anfört följande.
Inom den av arbetslöshetsnämnderna bedrivna kontantunderstödsverksamheten
kan en änkling med försörjningsplikt mot barn under 16 år erhålla
dagunderstöd med belopp såsom för »man och hustru» tillhopa, dock
under förutsättning att hemmet verkligen sammanhålles. Före den 1 juli
1933 räknades ogift man såsom familjeförsörjare gent emot kvinna, vilken
såsom hustru sammanbodde med honom. Efter nämnda tidpunkt beräknas
emellertid kontantunderstödet i detta täll icke längre såsom för gift. Såsom
familjeförsörjare enligt 1933 års kungörelse angående statlig och statsunderstödd
arbetslöshetshjälp anses nämligen endast den, som har försörjningsskyldighet
mot make eiler barn under 16 år eller som sammanbor med och
huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. Förändringen torde ha
haft till syfte att i detta avseende åstadkomma överensstämmelse med det
familjeförsörjarebegrepp, som enligt det år 1933 föreliggande förslaget till
arbetslöshetskasseförordning skulle användas vid tillämpning av de s. k.
överförsäkringsreglerna. Dessa bestämmelser ha intagits i 20 § 1 mom. i
den gällande förordningen.
Beträffande de särskilda förmåner, som av statsmedel utgå till arbetssökande
personer, vilka efter anvisning av offentlig arbetsförmedling antaga
arbete inom visst av arbetsmarknadskommissionen angivet område, exempelvis
skogsbruket, gäller följande av intresse i detta sammanhang. Familjetillägg
utgår till familjeförsörjare från stad eller större industrisamhälle
med vissa belopp för hustru och varje barn. För husföreståndarinna utgår
familjetillägg såsom för hustru, därest minderåriga barn (arbetstagarens,
hennes eller bådas gemensamma), för vilka arbetstagaren är forserjningspliktig,
vistas i hemmet och äro beroende av husföreståndarinnans vård.
Enligt familjebidragsförordningarna beräknas s. k. familjepenning med
vissa belopp bl. a. för värnpliktigs husföreståndarinna under förutsättning,
att den värnpliktige sammanbor med barn under 16 år samt att han icke
sammanlever med hustru eller att hustrun, med vilken han sammanlever, är
arbetsoförmögen. År 1942 tillkom möjligheten att bevilja familjepenning för
husföreståndarinna även då hon icke har omvårdnaden örn värnpliktigs
minderåriga barn. Här åsyftas närmast sådana fall, då en värnpliktig räknar
en kvinna, med vilken han länge sammanbott, såsom sin hustru utan
att de i laga ordning ingått äktenskap. För alt familjepenning skall kunna
utgå i dessa fall erfordras emellertid, alt arbetsmarknadskommissionen särskilt
medgiver att husföreståndarinna räknas som sådan särskild familjemedlem
(hustru m. fl.), för vilken familjebidrag i normala fall må utgå.
Familjepenningens belopp bestämmes med hänsyn till den värnpliktiges behov
av bidrag för alt under tiden för tjänstgöringen kunna behålla eller anställa
husföreståndarinna.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
Socialstyrelsen har härefter uttalat, att det måste anses befogat att ett mot
hustrutillägget svarande bidrag från arbetslöshetskassa utgår till försäkrad,
som måste anställa husföreståndarinna för vården av hemmavarande minderåriga
barn. Försörjningsbördan för en sådan kassamedlem vore nämligen
i regel lika stor som örn hustru funnits och förestått hemmet. Dessa
fall torde även kunna göras till föremål för en relativt enkel kontroll, då det
i allmänhet rörde sig om förhållanden av mera stadigvarande natur. Styrelsen
tillstyrkte därför att tillägg finge utgå även för husföreståndarinna,
om hustru icke funnes, men i kassamedlemmens hushåll inginge minderåriga
barn. Tillägget borde kallas husföreståndarinnetillägg, vilket bättre
motsvarade dess syfte än benämningen maketillägg. Att husföreståndarinnetillägget
föresloges skola utgöra en självständig understödsform borde dock
icke medföra någon ändring i den av de delegerade förutsatta ordningen att
tillägg till försäkrad icke finge utgå samtidigt för make och för husföreståndarinna.
Beträffande frågan örn husföreståndarinnetillägg skall kunna utgå även
i andra fall har socialstyrelsen funnit anledning till tveksamhet. I yttrandet
har häröver anförts följande.
Det kan givetvis förekomma fall, då ett välgrundat behov av husföreståndarinna
förefinnes, ehuru minderåriga barn icke tillhöra hushållet. Örn
exempelvis en äldre kassamedlem blir änkling, torde han ofia önska sammanhålla
hemmet genom att anställa en husföreståndarinna, även om barn
under 16 år icke skulle finnas. Vidare har det från kassahåll understundom
betecknats såsom otillfredsställande, att ett eventuellt utgående husföreståndarinnetillägg
omedelbart skulle upphöra, så snart barnet, eller det yngsta
av barnen, uppnår 16 års ålder. Härtill kommer, som förut nämnts, att
man på ett annat område (familjebidragsverksamheten) redan godtagit en
anordning, varigenom husföreståndarinna — utan att barn finnas — i vissa
fall kan jämställas med hustru eller däremot svarande familjemedlem vid
bedömande av den värnpliktiges rätt till familjepenning.
När socialstyrelsen likväl ställer sig tveksam i fråga örn husföreståndarinnetillägg
även i sistberörda fall, så beror detta väsentligen på svårigheten
att i den praktiska tillämpningen skapa en tillräckligt effektiv kontroll mot
missbruk av en dylik förmån. Erfarenheten pekar nämligen hän emot, att
svårigheterna därvidlag måste bli betydande. Särskilt må framhållas, att
olägenheterna av bristande kontroll vid en underslödsverksamhet i försäkringens
form, där försäkringstagaren alltså har en laglig rutt till understöd,
måste bli mera framträdande än vid en hjälpverksamhet, där understödet i
varje enskilt fall utmätes efter individuell behovsprövning.
Det av delegerade föreslagna villkoret, att vederbörande endast behöver
vara kyrkoskriven hos den försäkrade, synes i varje fall i och för sig icke
vara tillfyllest i normala fall. För att tillägget ej skall utgöra en lockelse
till missbruk, synes det styrelsen nödvändigt alt dessutom kräva, att kvinnan
skall ha varit kyrkoskriven hos den försäkrade under en viss tid före
arbetslöshetsfallets inträdande, förslagsvis minst en månad. Kyrkoskrivning
under viss tid synes emellertid böra betraktas endast såsom ett indicium på
varaktigt sammanboende och ej uppställas som ett oeftergivligt villkor för
att husföreståndarinnetillägg skall kunna utgå. Om det kan konstateras ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
21
sammanboende under längre tid trots att kyrkoskrivning av husföreståndarinnan
av en eller annan anledning icke kommit till stånd, bör tillägg
kunna utgå för henne, därest kyrkoskrivningen ordnas. Detsamma bör gälla,
örn exempelvis en moder flyttar samman med försäkrad för att hushålla
för denne, även örn detta sker vid början av eller under arbetslösheten. Ett
annat fall då tillägg bör kunna utgå, även om nämnda villkor icke uppfylles,
är att den försäkrade, exempelvis på grund av att hustrun avlidit, för
vården av sina minderåriga harn tvingas anställa husföreståndarinna vid en
tidpunkt, som omöjliggör kyrkoskrivning under den förut angivna tiden.
Om det på annat sätt kan styrkas, att sammanboendet är av varaktig karaktär,
bör således tillägg för husföreståndarinnan kunna utgå.
Ett ytterligare villkor bör vara, att husföreståndarinnan erhåller sin huvudsakliga
försörjning genom hushållsarbete åt den försäkrade, vilket bör
styrkas genom särskilt intyg. Man kan här tänka sig en granskning hos tillsynsmyndigheten
av rätten till ifrågavarande tillägg i likhet med vad som
gäller beträffande familjepenningen enligt familjebidragsförordningen i
motsvarande fall. En sådan anordning synes emellertid ur administrativ
synpunkt vara mindre lämplig. Den torde ej heller vara nödvändig, därest
tillsynsmyndigheten lämnar sådana tillämpningsföreskrifter, som möjliggöra
en nöjaktig kontroll i detta speciella hänseende.
En konsekvens av kravet på att husföreståndarinnan skall ha sin huvudsakliga
försörjning genom att hushålla åt den försäkrade får anses vara,
att tillägg för husföreståndarinna ej kan utgå i de fall, då i fråga örn gift
försäkrad maketillägg icke skulle ha kunnat utgå på grund av förvärvsarbete
i viss omfattning, daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, sjukersättning
och dylikt.
Socialstyrelsen har icke velat motsätta sig införande av husföreståndarinnetillägg
även då minderårigt barn icke funnes i familjen. Ett bidragande
skäl härtill vore att därigenom det av de delegerade föreslagna föräldratilllägget
i det väsentliga skulle bli obehövligt, vilket ur organisatorisk-tekniska
synpunkter vore en fördel. En förutsättning härför vore emellertid att husföreståndarinnetillägg
borde kunna utgå även till kvinnlig försäkrad. Alldeles
oavsett frågan örn införandet av ett föräldratillägg syntes det befogat
att bereda möjlighet till särskilt tillägg även för sådana kvinnliga medlemmar,
som av en eller annan anledning måste anställa någon person för hemmets
skötsel.
Socialstyrelsen har i nu förevarande hänseende slutligen anfört följande.
För att den nu föreslagna anordningen med ett särskilt husföreståndarinnetillägg
i praktiken icke skall bli verkningslös, måste det fastslås, att
hushållsarbete, som utföres av husföreståndarinna i den försäkrades hem,
icke är att betrakta såsom sådant förvärvsarbete, som enligt gällande föreskrifter
utesluter medlem från rätten till tillägg för hustru, därest arbetet
utföres under minst tre dagar i veckan.
På grund av det i delegerades framställning uppställda kravet på husföreståndarinnans
varaktiga sammanboende med den försäkrade kan husföreståndarinnetillägg
icke utgå då det för skötseln av hem och barn finnes
särskilt anställd person, som har sin huvudsakliga försörjning därav, men icke
bor i hemmet. Ofta är orsaken till detta senare förhållande den, alt veder
-
22
Kungl. Majas proposition nr 326.
börande är gift och har gemensamt hushåll och bostad med annan än den
försäkrade. Blir den sistnämnde arbetslös och därför icke kan ha husföreståndarinnan
kvar i sin tjänst, har denna i regel möjlighet att falla tillbaka
på sin man. Skulle arbetslöshetskassorna tvingas alt utge husföreståndarinnetillägg
även i dessa fall, skulle kontrollen avsevärt försvåras.
Med anledning härav har styrelsen för sin del icke velat gå utöver den av
delegerade föreslagna gränsen i detta hänseende.
Det må vidare beaktas, att ett införande av det nu ifrågasatta husföreståndarinnetillägget
torde böra föranleda en utvidgning av det i arbetslöshetsförsäkringen
tillämpade familjeförsörjarebegreppet. Enligt gällande bestämmelser
härom, vilka återfinnas i 20 § 1 mom. tredje stycket arbetslöshetskasseförordningen,
skall såsom familjeförsörjare anses den, som har
försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under
16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller
föräldrar eller adoptant.
Dessa bestämmelser ha väsentligen betydelse vid tillämpningen av de s. k.
överförsäkringsreglerna, i det att en familjeförsörjare vid beräkningen av
understödets storlek i erkänd arbetslöshetskassa äger utfå större andel —
upp till 80 och i vissa fall 90 procent — av den normalt utgående arbetsinkomsten
än en icke-familjeförsörjare (högst 60 procent). Tydligt är, att
den som är berättigad till föreslaget husföreståndarinnetillägg med lika stor
rätt som de i förordningen redan omnämnda kategorierna bör räknas såsom
familjeförsörjare i den mening, som här avses. Härom erfordras emellertid
ett uttryckligt stadgande, och socialstyrelsen föreslår därför, att författningstexten
förses med ett tillägg av sådan innebörd.
Arbetsmarknadskommissionen har i likhet med socialstyrelsen erinrat om
att till och med den 30 juni 1933 inom den statliga arbetslöshetshjälpen funnits
möjlighet att utgiva maketillägg för husföreståndarinna men att denna
möjlighet avskaffades för att få överensstämmelse mellan familjeförsörjarbegreppet
inom arbetslöshetsförsäkringen och den statliga arbetslöshetshjälpen.
Ett bifall till föreliggande framställning borde medföra ett återinförande
av den äldre bestämmelsen vid den statliga arbetslöshetshjälpen. I
anledning av den vaga formulering som föreslagits angående förutsättningarna
för erhållande av här ifrågavarande tillägg — kyrkoskrivning hade
föreslagits som enda villkor — har kommissionen anmärkt, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen
räknades såsom familjemedlem den värnpliktiges
husföreståndarinna, under förutsättning att den värnpliktige sammanbodde
med egna eller hustrus barn under 16 år. I andra fall fordrades tillsynsmyndighetens
medgivande.
Socialvårdskommittén har ansett, att anledning icke funnes att nu återgå
till de bestämmelser som före år 1933 gällde för den kontanta understödsverksamheten
till de arbetslösa, enligt vilka ogift man skulle anses såsom
familjeförsörjare gent emot kvinna vilken såsom hustru sammanbodde med
honom. Däremot har kommittén — som jämväl avstyrkt det av de delegerade
ifrågasatta föräldratillägget — ansett att, därest någon ändring för
närvarande skulle vidtagas, de nuvarande tilläggen borde kompletteras med
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
23
ett hushållersketillägg att utgå antingen för den försäkrades moder, därest
hon sammanbodde med den försäkrade och ej uppbure invalid- eller ålderspension
från folkpensioneringen, eller för annan hushållerska såframt den
försäkrade hade barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket vore kyrkoskrivet
hos den försäkrade. Hushållersketillägg borde dock ej utgå, om modern
eller hushållerskan hade förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan
eller själv uppbure daghjälp. Utginge hustrutillägg, borde hushållersketillägg
ej utgå.
Till motivering för detta förslag har kommittén anfört följande.
Kommittén har i arbetet med förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
granskat de nuvarande reglerna för familjetillägg och övervägt i
vad mån behov av familjetillägg föreligger även i andra fall än då dylika
tillägg för närvarande kunna utgå. Kommittén har härvid funnit, att en utvidgning
av rätten till familjetillägg är motiverad. Emellertid vill kommittén
understryka, att man härvid måste framgå med viss försiktighet, enär
eljest risk för missbruk av försäkringen kommer att uppstå. Familjetillägg
bör utgå till försäkrad endast i sådana fall, då å den försäkrade vilar viss
försörjningsbörda. Enär det inom en försäkring icke kan bli fråga om att
pröva i vad mån en försäkrad verkligen försörjer annan, är det nödvändigt
att begränsa rätten till familjetillägg till de fall, då man har anledning presumera,
att viss försörjningsbörda verkligen åvilar den försäkrade. Kommittén
hyser på denna punkt i princip samma uppfattning som de delegerade,
men anser sig böra förorda en i viss mån avvikande utformning av den
ifrågasatta utvidgningen av understödsförmånerna.
Av liknande skäl som förut anförts saknas anledning att införa ett särskilt
tillägg för fader, enär denne i varje fall för framtiden kommer att ha
sin försörjningsfråga ordnad. Har han icke möjlighet att antaga arbete, erhåller
han understöd antingen från sociala olycksfallsförsäkringen, den
kommande obligatoriska sjukförsäkringen eller folkpensioneringen. Ej heller
örn han söker arbete men saknar försäkringsmässig understödsrätt finnes
anledning medge sonen eller dottern särskilt tillägg till daghjälpen. Kommittén
utgår nämligen från, att han i händelse av arbetslöshet erhåller hjälp
från annat samhälleligt organ.
Förhållandena ligga annorlunda till i fråga örn moder, som sammanbor
med försäkrad och som handhar hushållet för denne. Är detta fallet, torde
hon oftast vara förhindrad att taga arbete på öppna marknaden. Grundad
anledning synes föreligga att till den försäkrade utge ett särskilt tillägg till
daghjälpen för den försörjningsbörda, som i dylikt fall åvilar honom. En
förutsättning för att ett tillägg till daghjälpen skall utgå är givetvis, att
modern icke åtnjuter invalid- eller ålderspension från folkpensioneringen.
Ogift försäkrad, som har minderåriga barn och som normalt innehar avlönad
arbetsanställning, har utan tvivel behov av särskild hjälp i hemmet.
Därest den försäkrades moder handhar barnens vård utgår tillägg genom
det förut berörda hushållersketillägget för moder. Vanligt är emellertid, att
den försäkrade måste anlita annan person. Många gånger kan här även
vara fråga örn en släkting, som erhåller fri bostad och försörjning hos den
försäkrade mot alt hon handhar barnets eller barnens vård. Jämväl i ett
dylikt fall synes det kommittén föreligga skäl alt låta ett hushållersketillägg
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
utgå på grund av den större försörjningsbörda, som härvid åvilar den försäkrade.
För att hushållersketillägg skall utgå bör i regel vara fråga cm
person, som bor i den försäkrades hem och som inom detta hem har sin
huvudsakliga sysselsättning. Hushållersketillägg bör dock kunna utgå även
för en för barnets skötsel särskilt anställd person, som icke bor i hemmet,
därest arbetet i hemmet motsvarar full sysselsättning. I detta fall är det nödvändigt,
att ett verkligt anställningsförhållande föreligger. HushållersketillJägg
bör sålunda icke medges för släkting eller annan, som icke bor i den
försäkrades hem men som — utan att ett anställningsförhållande föreligger
— utför vissa arbetsuppgifter i hemmet.
Enligt de delegerades förslag skulle kvinnlig försäkrad, som i sitt hem
har hushållerska anställd, icke komma i åtnjutande av särskilt tillägg för
henne. Detta finner kommittén vara en omotiverad begränsning. Anledning
finnes icke att begränsa tillägget i fråga endast till manliga försäkrade. En
yrkesutövande kvinna med minderåriga barn — fråga är här i allmänhet
om änkor -—- har nämligen av samma anledning som en yrkesutövande man
behov av särskild hushållerska eller annan, som utövar tillsyn över barnen.
Visserligen kan göras gällande, att en arbetslös kvinna själv kan handha
vårdnaden av barnen och att hon till följd härav icke skulle vara i behov
av särskild hushållerska. Detta skulle emellertid förutsätta, att hon vid
arbetslöshetens inträdande skulle avskeda hushållerskan, något som i sin
tur skulle medföra ökade svårigheter att antaga nytt arbete, enär hon för
tillträdande av ny arbetsanställning måste anskaffa ny hushållerska.
Av socialvårdskommitténs ledamöter har fru Nordgren, med instämmande
av de sakkunniga Jerneman, Larsson och Sten, ansett att då i annat
sammanhang inom socialvården understöd redan utginge för kvinna, med
vilken man sammanbodde och vilken hushållade för honom utan att barn
funnes i hemmet, tillräckliga skäl icke anförts av kommittén för att hushållersketillägg
ej borde utgå i sådant fall.
Arbetsgivareföreningen har förklarat sig möjligen kunna tillstyrka ett förslag,
att det nuvarande hustrutillägget utsträckes att utgå även till husföreståndarinna
hos sådan kassamedlem som har vården örn minderåriga barn,
vilka äro kyrkoskrivna hos den försäkrade, men att föreningen i övrigt motsatte
sig genomförandet av förslaget i denna del, då kontrollsvårigheterna
vore betydande.
Förslaget om införande av föräldratillägg har arbetsmarknadskommissionen
funnit — liksom hustrutilläggets ersättande med ett maketillägg
— innebära att en önskvärd överensstämmelse mellan arbetslöshetsförsäkringen
och den statliga arbetslöshetshjälpen åvägabragtes. Liksom
beträffande husföreståndarinnetillägget gällde emellertid att en viss tvekan
kunde råda angående formuleringen, enligt vilken förutsättningen skulle
vara att kassamedlem levde i gemensamt bo med endera eller båda föräldrarna
och åtminstone i någon mån bidroge till deras försörjning. Motsvarande
föreskrift i hjälpkungörelsen förutsatte att vederbörande huvudsakligen
underhölle föräldrarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
25
Såsom redan tidigare angivits har socicdvårdskommittén avstyrkt införandet
av föräldratillägg. Jämväl socialstyrelsen har på i huvudsak samma
skäl som socialvårdskommittén avstyrkt framställningen i denna del. Styrelsen
har ansett att, om det föreslagna husföreståndarinnetillägget infördes,
kravet på föräldratillägg vore grundat mera på formella än på reella skäl
och har härom anfört följande.
Under förutsättning, att husföreståndarinnetillägg kommer att utgå även
då minderårigt barn icke finnes i hemmet, kan det antagas, att detta tillägg
kommer att utgivas till kassamedlem, som sammanbor med moder, vilken
hushållar för honom eller henne och därigenom har sin huvudsakliga försörjning.
Härigenom torde kassornas önskemål bli tillgodosett för flertalet
av de fall, då enligt delegerades förslag föräldratillägg eljest skulle ha utgått.
Här åsyftade fal! äro vanliga och uppkomma ofta, då en kvinna blir
änka i exempelvis 40—50-årsåldern, enär hon har svårt att då erhålla förvärvsarbete
och därför ofta för sin försörjning är hänvisad att hushålla åt
förvärvsarbetande barn. Visserligen åtnjuta en del änkor pension genom
den nuvarande folkpensioneringen eller genom privat pensionering, men ofta
till så ringa belopp, att vederbörande icke kan erhålla sin huvudsakliga försörjning
därav. Pensionen bör då icke utgöra hinder för en arbetslöshetsförsäkrad
att erhålla tillägg för modern. Är pensionen däremot så stor att
den till väsentlig del utgör hennes försörjning bör tillägg för henne icke
utgå till den försäkrade. För en ensamstående moder, som hushållar för
en son eller dotter och därvid erhåller fritt vivre, är det naturligt att förmånen
härav upptages såsom en icke oväsentlig inkomst, varför pensionen
utgår med reducerat belopp. Detta sker redan nu vid beräkning av folkpensionsbeloppen.
Erinras må, att socialvårdskommittén i sitt förslag till
lag örn folkpensionering visserligen föreslagit en särskild änkepension, men
denna skulle utgå endast till kvinna, vilken vid relativt hög ålder blir änka,
nämligen efter fyllda 55 år, och även vid denna pensionsform kommer pensionen
att bli reducerad i anledning av hushållsarbete hos barn.
Införes ett husföreståndarinnetillägg efter de anförda linjerna, torde antalet
övriga fall, där föräldratillägg skulle ha kunnat komma i fråga, icke
ha större praktisk betydelse. Detta torde även framgå därav, att dylikt tilllägg
föreslås skola utgå endast under förutsättning alt den försäkrade och
föräldrarna sammanbo, att vidare den försäkrade bidrager till föräldrarnas
försörjning, att dessa sistnämnda icke ha förvärvsarbete i viss omfattning
eller erhålla understöd från erkänd arbetslöshetskassa samt att maketillägg
ej samtidigt utgår.
Redan den omständigheten, att större folkpensioner komma att utgå till
äldre personer och arbetsoförmögna yngre individer, medför alt behovet av
föräldratillägg försvinner i ett stort antal fall. Även örn delegerades förslag
genomfördes, skulle antalet föräldratillägg kraftigt nedbringas, därest nu
påtänkta långtgående förbättringar av folkpensionerna genomföras. Pensionerna
skulle nämligen få sådan storleksordning, att en försäkrad i allmänhet
ej kunde anses till väsentlig del bidraga till försörjningen av pensionsberättigade
föräldrar, varför tillägg i dylikt fall ej kunde utgå. Detta torde
framför allt gälla sådana fall, som avse tillägg för fadern till den försäkrade.
De återstående fallen torde knappast motivera en särskild understödsform,
i synnerhet med hänsyn lill alt densamma torde bli svårhanterlig och
svårkonIrollerbar. Det klagas nämligen understundom redan nu från redo
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
görarhåll över svårigheterna att kontrollera, att tillägg för ett och samina
barn icke samtidigt utgår till mer än en försäkrad. Motsvarande svårigheter
måste enligt sakens natur bli än större i fråga om föräldratillägget. Vidare
måste kontrolleras, att båda eller någondera av föräldrarna icke ha avlönat
arbete i sådan omfattning, att föräldratillägg ej må utgå. Detsamma gäller
i fråga om understöd från erkänd arbetslöshetskassa, eftersom föräldratilllägg
förutsättes icke kunna utgå, om någon av föräldrarna uppbär daghjälp.
Det kan slutligen vara svårt alt avgöra, huruvida den försäkrade i verkligheten
bidrager till föräldrarnas försörjning. Man har här exempelvis alla
de fall, då det i själva verket är den försäkrade, som åtnjuter förmånen att
bo hos föräldrarna eller modern, ofta mot underbetalning. Här kan ju
knappast sägas, att den försäkrade bidrager till föräldrarnas eller moderns
försörjning, snarare torde det ofta vara tvärtom. Någon klar avgränsning
av dessa fall erhålles icke genom att exempelvis kräva, att föräldrarna skola
vara kyrkoskrivna hos den försäkrade för att tillägg skall utgå för dem,
eftersom kyrkoskrivning icke i och för sig angiver försörjningsförhållandet
mellan föräldrar och barn. Om husföreståndarinnetillägg finge utgå för
moder, som har sin huvudsakliga försörjning genom att hushålla åt försäkrad,
och föräldratillägg icke infördes, skulle man i stor utsträckning undgå
den svåra prövningen av frågan, om en försäkrad helt eller delvis försörjer
föräldrarna eller föräldrarna delvis försörjer den försäkrade. Man erhåller
således härigenom en klarare avgränsning av de fall, då tillägg bör utgå till
den försäkrade.
På grund av de väntade förbättringarna i fråga om folkpensioneringen
och med hänsyn dels till att det föreslagna husföreståndarinnetillägget i ett
flertal fall torde komma att giva samma resultat, som åsyftas genom föräldratillägget,
dels till de administrativa svårigheter, som skulle uppkomma
genom införande av ett sådant tillägg, anser sig socialstyrelsen böra avstyrka
införandet av denna understödsform. Styrelsen vill dock ytterligare understryka,
att detta sker under förutsättning, att husföreståndarinnetillägg skall
kunna utgå för moder, som sammanbor med och hushållar för försäkrad
samt därigenom erhåller sin huvudsakliga försörjning.
Därest tillägg för husföreståndarinna skulle godtagas endast för det fall,
då hon har omvårdnad om minderåriga barn, mot vilka den försäkrade har
försörjningsplikt, bör genom uttryckliga bestämmelser stadgas, att husföreståndarinnetillägg
skall kunna utgå även då den försäkrades moder hushållar
för denne utan att ha omvårdnad om minderåriga barn.
Under alla förhållanden torde införande av ett föräldratillägg inom arbetslöshetsförsäkringen
böra uppskjutas, till dess full klarhet vinnes i fråga
om folkpensionens framlida utformning.
Arbetsgivareföreningen har under åberopande av konlrollsvårighelerna avstyrkt
införandet av eli föräldratillägg.
Föredraganden. Enligt nuvarande bestämmelser kan gift kvinnlig medlem
i erkänd arbetslöshetskassa icke för sin man erhålla någon förmån motsvarande
det hustrulillägg, som utgår till manlig medlem. De delegerades
förslag att — genom hustrutilläggets omformande till ett maketillägg
— kvinnliga medlemmar i detta hänseende i princip böra likställas med
manliga har vunnit nästan enhällig anslutning i remissyttrandena. Social
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
27
vårdskommittén, som delar de delegerades uppfattning, har emellertid ansett
frågan böra anstå för att upptagas i ett större sammanhang i syfte att
på detta område uppnå enhetliga bestämmelser inom olika grenar av den
samhälleliga hjälpverksamheten. Det synes dock uppenbart att en provisorisk
reform av familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen ej behöver
nämnvärt försvåra ett framtida införande av enhetliga regler om familjetillägg.
Då därtill kommer att det av principiella och icke minst av psykologiska
skäl måste anses synnerligen önskvärt att den nu existerande skillnaden
mellan manliga och kvinnliga medlemmars rättigheter på detta område
avlägsnas, vill jag förorda att detta sker redan nu.
Enligt nu gällande bestämmelser kan manlig medlem erhålla maketillägg
även för frånskild hustru, som han fullgör underhållsskyldighet mot. Enligt
de delegerades mening skulle däremot maketillägg icke utgå till kvinnlig medlem
i motsvarande fall. Även om det mera sällan förekommer att en kvinna
har försörjningsplikt mot sin frånskilde man, anser jag i likhet med socialstyrelsen
att det av principiella skäl är angeläget att det icke heller i detta
hänseende göres någon skillnad mellan manliga och kvinnliga försäkrade.
I enlighet med det anförda föreslår jag, att det nuvarande hustrutillägget utbytes
mot ett maketillägg som skall utgå under fullständigt enahanda förutsättningar
till kvinnlig medlem som till manlig.
Beträffande hustrutillägg gäller för närvarande den inskränkningen, att
tillägg icke utgår för maka eller frånskild hustru, som har förvärvsarbete
motsvarande tre dagar i veckan eller därutöver eller själv uppbär daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa. Enligt de delegerades förslag skulle motsvarande
inskränkningar gälla i fråga om maketillägg. Vissa remissinstanser
ha emellertid föreslagit ytterligare inskränkningar i rätten till maketilllägg,
vilka huvudsakligen skulle avse att förhindra att tillägg utgår för person
som redan i annan form erhåller understöd av samhället. Socialvårdskommittén
har sålunda ansett, att tillägg ej borde utgå för make, som uppbär
understöd från den sociala olycksfallsförsäkringen eller folkpension
eller, sedan allmän sjukförsäkring genomförts, sjukpenning från denna försäkring.
En liknande princip har hävdats av socialstyrelsen.
Otvivelaktigt tala vissa skäl för de av socialstyrelsen och socialvårdskommittén
ifrågasatta inskränkningarna i rätten till maketillägg. Samma skäl
kunna emellertid åberopas till stöd för att understöd från annan socialförsäkringsgren
bör inverka på daghjälpen, något som nu icke är fallet. Dessa
båda frågor torde böra prövas samtidigt. Spörsmålen synas mig emellertid
vara av den art, alt de icke lämpligen kunna lösas i förevarande sammanhang
utan böra upptagas av socialvårdskommiIlén vid dess fortsatta utredningsarbete.
Enligt min mening är det försvarligt alt i avbidan på resultatet
härav låta maketillägg — i likhet med vad för närvarande gäller beträffande
hustrutillägg — utgå även i de fall då maken till en del eller, undantagsvis,
helt är tillgodosedd genom andra samhälleliga understödsformer.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
I detta sammanhang vill jag erinra om att för arbetslöshetsförsäkringen, så
som den för närvarande är utformad, gälla överförsäkringsregler, enligt
vilka summan av daghjälp och tillägg alltid kommer att understiga medlemmens
normala arbetsinkomst.
Med hänsyn till det anförda kan jag för min del icke för närvarande förorda
införande av ytterligare inskränkningar i rätten till maketillägg. I anslutning
till vad som anförts i ett remissyttrande — det av socialstyrelsen
avgivna — vill jag i detta sammanhang framhålla att, vid tillämpning av
regeln örn att tillägg icke skall utgå för make som utför förvärvsarbete i viss
omfattning, med sådant arbete givetvis måste likställas semester och sjukledighet
med sjuklön. Någon särskild författningsföreskrift härom torde
icke erfordras.
Det föreslagna maketillägget synes liksom det nuvarande hustrutillägget
icke böra göras obligatoriskt; införande av maketillägg får alltså bero på
beslut från kassans sida. De delegerade ha förutsatt, att maketillägget liksom
det nuvarande hustrutillägget skall utgöra en krona 25 öre örn dagen
samt att statsbidrag beträffande maketillägg skall utgå efter samma grunder
som till hustrutillägg, nämligen med 75 procent. Till de delegerades förslag
i dessa delar — mot vilket någon erinran icke framställts i yttrandena
— vill jag lämna min anslutning.
Jag övergår härefter till frågan om införande av tillägg för husföreståndarinna.
Enligt min mening är ett dylikt tillägg påkallat
främst då husföreståndarinnan har omvårdnaden om medlemmens minderåriga
barn. Att i sådant fall husföreståndarinnetillägg bör utgå har också
allmänt förordats i remissyttrandena. Emellertid synes det skäligt, att tilllägg
för husföreståndarinna i vissa fall utgår även om minderåriga barn ej
finnas i hemmet, t. ex. då en medlem sedan längre tid tillbaka under äktenskapsliknande
förhållanden sammanlever med en kvinna, som sköter hans
hushåll, eller då en änkling utan minderåriga barn anställt en husföreståndarinna
för att kunna ha kvar eget hushåll. Jag håller därför före att det
icke bör uppställas som ett oeftergivligt villkor för sådant tillägg att minderårigt
barn finnes i hemmet.
Vid utformningen av de närmare villkoren för husföreståndarinnetillägget
måste man å ena sidan söka i görligaste mån skapa garantier mot missbruk
av försäkringen och å andra sidan undvika alltför tyngande kontrollföreskrifter.
Självfallet bör tillägg icke utgå för kvinna, med vilken en medlem
lever i en tillfällig förbindelse. Ej heller synes det lämpligt att låta tillägg
utgå för hushållerska, som icke har sin bostad hos den försäkrade; i sådana
fall skulle det nämligen ofta vara svårt för kassorna att utöva erforderlig
kontroll till förekommande av missbruk av försäkringen. En förutsättning
för erhållande av tillägg bör därför vara, att kvinnan varaktigt har gemensam
bostad med den försäkrade. I syfte att erhålla en enkel kontrollregel
ha de delegerade föreslagit, att kvinnan skall vara kyrkoskriven hos den
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
29
försäkrade för att tillägg skall kunna utgå. Enligt min mening bör man icke
uppställa en sådan ovillkorlig regel, utan möjlighet bör finnas att på annat
sätt styrka, att varaktigt sammanboende föreligger. En annan sak är att
kassorna i regel torde kunna godtaga ett intyg om kyrkoskrivning hos den
försäkrade som bevis för att sammanboendet har varaktig karaktär; i varje
fall synes sådant intyg böra kunna tillerkännas vitsord där kyrkoskrivningen
skett ej alltför kort tid före arbetslöshetens inträde.
Ifrågavarande tillägg synes vidare böra utgå endast i sådana fall, där den
försäkrade svarar för försörjningen av husföreståndarinnan. Jag finner därför
i likhet med socialstyrelsen att som villkor för tillägg —- utöver krav på
varaktigt sammanboende — bör föreskrivas, att kvinnan har sin huvudsakliga
försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Såsom socialstyrelsen
föreslagit bör detta förhållande styrkas genom intyg enligt de närmare
föreskrifter tillsynsmyndigheten meddelar. Till följd av detta villkor torde
efter folkpensionsreformens ikraftträdande tillägg endast undantagsvis
komma att utgå, örn kvinnan uppbär folkpension.
Enligt de delegerades förslag skulle endast manlig kassamedlem kunna få
tillägg för husföreståndarinna. Även om frågan icke torde lia någon större
praktisk betydelse anser jag dock — i likhet med socialstyrelsen och socialvårdskommittén
— principiella skäl tala för att kvinnlig medlem även i
detta hänseende likställes med manlig. Tillägg bör alltså enligt min mening
utgå exempelvis till en änka med minderåriga barn, vilken anställt en kvinna
för att sköta barnen och hushållet.
Ingen bör samtidigt äga uppbära både maketillägg och husföreståndarinnetillägg.
Det synes lämpligt att i överensstämmelse med vad de delegerade
föreslagit föreskriva, att husföreståndarinnetillägg aldrig skall kunna
utgå till gift försäkrad, även örn han undantagsvis skulle ha husföreståndarinna.
Som förutsättning för frånskilds rätt till husföreståndarinnetilllägg
torde böra gälla, att han icke faktiskt uppbär maketillägg för sin frånskilda
make. I sistnämnda fall kommer alltså i viss mån att föreligga en valrätt
mellan maketillägg och husföreståndarinnetillägg.
De inskränkningar som skola förekomma i fråga om rätt till maketillägg
torde böra erhålla motsvarande tillämpning beträffande husföreståndarinnetillägget.
Enär tillägg skall kunna utgå även i de fall där ett verkligt anställningsförhållande
föreligger, måste emellertid i författningstexten angivas,
att hushållsarbete i medlemmens hem icke räknas som förvärvsarbete.
Nyssberörda inskränkningar komma uppenbarligen att få ringa praktisk
betydelse i fråga om tillägg för en husföreståndarinna på grund av det
primära villkoret att hon skall lia sin huvudsakliga försörjning genom att
förestå medlemmens hushåll.
Husföreslåndarinnetillägget torde liksom maketillägget böra vara fakultativt.
En förutsättning för införande av husföreståndarinnetillägg bör givetvis
vara att maketillägg utgår i kassan. Beträffande husföreståndarinnetill
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
läggets belopp och statsbidrag till detsamma torde enahanda bestämmelser
böra gälla som i fråga om maketillägget.
I fråga om lämpligheten av de delegerades förslag att införa föräldratillägg
äro meningarna bland remissinstanserna delade. Sedan den i år
beslutade reformen av folkpensioneringen trätt i kraft torde, såsom socialstyrelsen
och socialvårdskommittén framhållit, behov av tillägg för fader
endast undantagsvis komma att föreligga. Även behovet av tillägg för moder
lärer komma att minska, om ock icke i samma grad som beträffande fader.
Som socialstyrelsen påpekar förekommer det ej sällan, att moder som icke
är berättigad till folkpension — hon har t. ex. blivit änka i 40- å 50-årsåldern
— erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att hushålla för ett
eller flera barn. Enligt de av mig förordade bestämmelserna om husföreståndarinnetillägg
kommer i flertalet av dessa fall sådant tillägg att utgå
för modern. För närvarande förekommer föräldratillägg endast i vissa behovsprövade
hjälpformer men däremot icke inom någon socialförsäkringsgren.
Enligt min mening är det icke lämpligt att under pågående utredningsarbete
införa en ny understödsform, vilken skulle få betydelse endast i ett
fåtal fall, helst som denna understödsform synes vara förbunden med åtskilliga
nackdelar. Tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har sålunda i sitt
yttrande över förslaget bland annat framhållit, att föräldratillägg torde bli
svårhanterligt och svårkontrollerbart. På grund av vad sålunda anförts är
jag icke beredd att för närvarande tillmötesgå de delegerades framställning
på denna punkt.
De föreslagna reglerna om maketillägg och husföreståndarinnetillägg medföra
vissa ändringar i 17 § arbetslöshetskasseförordningen samt i förordningarna
örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor och örn kristillägg
å daghjälp från sådana kassor. Det synes lämpligt att införa begreppet
familjetillägg som en gemensam benämning för barntillägg, maketillägg och
husföreståndarinnetillägg. Bestämmelserna örn barntilläggs och hustrutillläggs
belopp återfinnas för närvarande i en särskild förordning (SFS 1944:
778). Det synes vara mest praktiskt att i stället för att ersätta denna förordning
med en ny förordning örn familjetilläggens belopp införa i detta
hänseende erforderliga bestämmelser i 20 § 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen.
Såsom socialstyrelsen påpekat torde införandet av husföreståndarinnetillägg
böra medföra en sådan utvidgning av familjeförsörjarbegreppet
i 20 § 1 mom. tredje stycket, att den som är berättigad till husföreståndarinnetillägg
kommer att räknas såsom familjeförsörjare vid överförsäkringsreglernas
tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
31
Korttidsreglerna.
Gällande bestämmelser. Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen
äger kassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke må utgå till
medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande
är anställd, har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är
vanligt. Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det
antal dagar under varje vecka, för vilka kassamedlemmen eljest varit berättigad
till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten — socialstyrelsen
— äger dock för viss kassa medgiva att denna begränsning av understödsrätten
vid driftinskränkning skall tillämpas endast i fråga om s. k. organiserat
korttidsarbete, vid vilket arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets
fortsatta bedrivande. Begränsningen skall vidare icke ske efter en arbetsperiod,
som överstiger 24 dagar. Det är vidare att märka, att bestämmelsernas
avfattning gör, att någon inskränkning av understödsrälten icke
gäller i det fall, då en försäkrad har tillfälliga kortvariga arbeten hos olika
arbetsgivare. Slutligen må framhållas, att inget som helst understöd utgår
då arbetstidsförkortning sker i form av minskning med en eller flera timmar
av arbetstiden för dag.
Framställningen. De delegerade lia i sin framställning upplyst, att i enlighet
med huvudreglerna i 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen flertalet
kassor utgåve understöd vid korttidsarbetslöshet, ehuru med viss begränsning.
Endast i fråga om en av kassorna (industritjänstemännens) medgåve
stadgarna generellt icke någon rätt till understöd vid korttidsarbetslöshet.
I fyra kassor hade inskränkning av understödsrätten föreskrivits endast
vid organiserat korttidsarbete.
I framställningen har härefter anförts följande.
Korttidsreglerna inom arbetslöshetsförsäkringen äro i det stora hela avobligatorisk
karaktär. Detta torde främst ha sin grund däri, att de i sådant
arbete sysselsatta kassamedlemmarna dock uppbära viss arbetsförtjänst och
därigenom äro förhållandevis bättre ställda än de helt arbetslösa; det har
därför ur behovssynpunkt ansetts skäligt att föreskriva en viss begränsning
av understödsrätten för de korttidsarbetslösa på så sätt, att understöd
till dem i regel icke får utgå för samtliga arbetsfria dagar, utan en eljest
understödsberättigad dag per vecka bortfaller. Vid utformningen av hithörande
bestämmelser torde dock hänsyn även lia tagits till kassornas ekonomiska
förhållanden vid förekommande korttidsarbetslöshet bland medlemmarna.
Efter hand har emellertid från det stora flertalet kassor uttryckts allt starkare
önskemål om ett avskaffande av föreskrifterna om kortlidsavdrag. Man
har därvid framför allt gjort gällande, att tillämpningen av dessa bestämmelser
i regel medför stora praktiska svårigheter och därigenom ett avsevärt
merarbete för kassornas funktionärer, speciellt de lokala redogörarna.
Därjämte har anförts den mera principiella synpunkten, att örn kassaunder
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
stödet är avsett att utgöra viss kompensation för inkomstbortfall på grund
av arbetslöshet, så bör understödet inom ramen av gällande bestämmelser
utgå för varje arbetslös dag, oavsett örn arbetslösheten är sammanhängande
eller av mera intermittent karaktär. Slutligen har även framhållits, att kassorna
genom den fortgående ökade fondbildningen i det stora hela ha erhållit
en mera stabil ekonomisk grundval och därigenom numera ansetts
böra vara i stånd att utan höjda medlemsavgifter bära den med avdragsreglernas
upphävande sannolikt uppkommande kostnadsstegringen i vissa fall
för understödsverksamheten.
De delegerade ha tagit dessa spörsmål under övervägande och därvid funnit
starka skäl tala för att förorda en kraftig uppmjukning av korttidsavdragsreglerna.
Dock ha de därvid icke ansett sig böra gå så långt som att
föreslå ett fullständigt upphävande av dessa bestämmelser i arbetslöshetslcasseförordningen.
Det kan nämligen tänkas, att vissa kassor av ekonomiska
eller andra särskilda skäl önska bibehålla dylika inskränkningar. Med hänsyn
härtill synes den lämpliga vägen vara, att det hittillsvarande tvånget för
kassorna att tillämpa sådana avdrag avskaffas och ersättes med en möjlighet
enligt förordningen för envar kassa att i sina stadgar frivilligt införa
föreskrifter örn begränsning av understödsrätten vid korttidsarbete.
Till ytterligare motivering för det sålunda framlagda förslaget har i framställningen
anförts, att införandet av en generellt obegränsad understödsrätt
vid korttidsarbete åtminstone i en del fall kunde väntas befrämja en icke
önskvärd konservering av dylika former av driftinskränkning. Även detta
skäl talade för att det principiellt borde överlämnas åt kassorna själva att
med hänsyn till omständigheterna eventuellt tillämpa korttidsavdrag. Den
möjligheten hade också uppmärksammats, att en kassa, som tillfälligt drabbades
av en mera utbredd arbetslöshet bland medlemmarna eller av annan
anledning komme på ekonomiskt obestånd och fördenskull kunde se sig
nödsakad att tillgripa i normalstadgarna förutsatta extra åtgärder i form
av nedsättning av daghjälpens storlek eller minskning av understödstidens
längd, därvid såsom en provisorisk anordning borde kunna införa även korttidsavdrag.
Erfarenheten gåve vid handen, att ett dylikt avdrag vid mera
omfattande korttidsarbetslöshet verkade förhållandevis kraftigt begränsande
på kassans utgifter för understöd.
I framställningen har till behandling upptagits jämväl frågan om möjligheten
att införa rätt till understöd åt de försäkrade vid arbetstidsförkortning
i form av inskränkning av den dagliga arbetstiden. Härom har anförts följande.
Principiellt sett måste det anses rättvist och rimligt, att rätten till viss
kompensation vid inkomstbortfall till följd av arbetslöshet — vilken rätt
fastställts i arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen — bör föreligga även i det
fall, då den normalt förekommande arbetsdagen vid ett företag regelmässigt
avkortas med en eller flera timmar. Tekniskt sett uppkommer då svårigheten
att erhålla ett jämförbart mått på den arbetade respektive arbetslösa
tiden, räknat i dagar per kalendervecka. Därvid kan man möjligen tänka
sig en metod, varigenom den av varje enskild försäkrad fullgjorda sammanlagda
arbetstiden per vecka omräknas till arbetsdagar och återstående da
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
33
gar således bli arbetslösa dagar. Konkreta förslag tili ett sådant omräkningsföriärande
lia även diskuterats.
Vid närmare undersökning av hithörande spörsmål lia de delegerade emellertid
funnit, att en utvidgning av försäkringsskyddet tift att onnatta även
här ifrågavarande form av korttidsarbetslösliet skulle medföra konsekvenser
i fråga om försäkringens principer och arbetsmetoder, vilkas klarläggande
befunnits tidskrävande. Med hänsyn härtill ha de delegerade för närvarande
ansett sig böra avstå från att göra något positivt förslag i sådan riktning.
Enär en utsträckning av understödsrätten även till dylika fall dock måste
anses ur de försäkrades synpunkt riktig och berättigad, förordas en utredning
i denna fråga. De delegerade tillstyrka alltså en sådan utredning men
vilja samtidigt understryka angelägenheten av att behandlingen av de nu
framlagda förslagen örn olika lagändringar m. lii. icke därigenom fördröjes.
Yttrandena. Socialstyrelsen bär efter en ingående redogörelse för tillkomsten
av reglerna örn korttidsavdrag och dessas senare utveckling samt
innehållet av kassornas stadgar i ifrågavarande avseende anfört, att i flertalet
kassor bestämmelserna tillämpades på sådant sätt, att efter genomgången
karenstid understödet vid korttidsarbete hos den ordinarie arbetsgivaren
indroges för den arbetslösa dag, som föijer närmast efter en arbetsperiod
om längst tjugufyra dagar, dock för högst en dag per vecka. Härefter
har styrelsen anfört följande.
Det torde utan överdrift kunna sägas, att få av de bestämmelser, som
reglera arbetslöshetskassornas verksamhet, äro så svårtolkade och ohanterliga
i den praktiska tillämpningen som dessa korttidsbestämmelser, böijden
härav blir ofta den, att redogorarnas och övriga kassalunktionärers uppmärksamhet
vändes från andra problem, vilka i och lör sig ha större betydelse
för försäkringen.
Redan tolkningen av det i författningstexten förekommande ordet »driftinskränkning»
föranleder svårigheter. Understundom kan nämligen göras
gällande, att korttidsarbetet icke är beroende av en driftinskränkning utan
snarare av en driftutvidgning vissa dagar i veckan, såsom exempelvis vid
veckoslutet inom handeln. Även fastställandet av det företag, där den försäkrade
»fortlöpande är anställd», kan i vissa fäll vara vanskligt.
Tillämpningen av nu gällande korttidsregler kan vidare i en del fall leda
till ganska orimliga konsekvenser. Örn någon exempelvis av sin ordinarie
arbetsgivare tillfälligt inkallas till arbete under endast en dag, förlorar han
understödet icke blott för denna dag, varom intet är att säga, utan också för
närmast efterföljande arbetslösa dag. Förtjänar den försäkrade i detta fäll
10 kronor på arbetet och utgör hans sammanlagda understöd från arbetslöshetskassan
8 kronor per dag eller 10 kronor för båda dagarna, förlorar
han således 6 kronor pä alt arbeta. En sådan påföljd kan självfallet icke
vara ägnad att stimulera berörda kassamedlemmar titt arbetsviflighet.
Överhuvud ter sig korttidsavdraget för den enskilde medlemmen, som blir
underkastad detsamma, lätt såsom en orättvis och obegriplig inskränkning i
hans understödsrätt. Detta framliäves ytterligare därigenom, att korttidsarbete
i allmänhet förekommer endast inom en relativt obetydlig sektor av
arbetslivet och att endast en del av denna sektor beröres av kortlidsavdraget.
Därigenom kommer detta avdrag ofta alt drabba de försäkrade ytterst
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 326. 8
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
.slumpvis. Vidare synes det i försäkringslagstiftningens förarbeten anförda
motivet för korttidsavdrag, nämfigen att en kassamedlem vid korttidsarbete
är i mindre behov av understöd än den helt arbetslöse, icke vara hållbart
i fråga örn sådant arbete som omfattar endast en eller ett pär dagar i veckan.
Bestämmelserna örn korttidsavdrag vid driftinskränkning hos den ordinarie
arbetsgivaren kunna däremot ha sitt berättigande, då arbetet är fördelat
på ganska regelbundet återkommande och relativt långvariga arbetstillfällen.
Inkomstbortfallet blir härvid ofta obetydligt och understödsbehovet
ringa. Lägges denna motivering till grund för korttidsavdraget, synes det
emellertid vara en inkonsekvens, att avdrag drabbar endast den, som har
arbete hos ordinarie arbetsgivaren. En försäkrad, som arbetar periodvis hos
andra arbetsgivare, är icke underkastad ifrågavarande inskränkning i understödsrätten,
trots att avdrag i enlighet med behovsprövningsprincipen
rätteligen borde ske.
Då således behovsprincipen enligt nuvarande bestämmelser icke kommit
till generell tillämpning, uppställer sig frågan, huruvida denna för en försäkring
egentligen främmande princip i fortsättningen ändock bör bibehållas
i arbetslöshetsförsäkringen. Socialstyrelsen finner sig böra förorda, att man
nu frångår denna regel, med hänsyn till de svårigheter och de orättvisor,
som uppkomma vid dess omsättande i praktiken. En fortsatt tillämpning av
reglerna örn korttidsavdrag bör ifrågakomma endast då den visar sig vara
nödvändig av andra skäl. Sådana kunna anses vara förhanden, då korttidsarbetet
antingen leder till en icke rationell fördelning av den tillgängliga arbetskraften
pä arbetsmarknaden eller visar sig leda till en understödsutgivning,
som överstiger en arbetslöshetskassas ekonomiska resurser, så att en
inskränkning av understödsrätten måste ifrågasättas.
Oavsett vad här anförts synes man under alla förhållanden böra bibehålla
korttidsbestämmelserna vid driftinskränkningar av så ringa omfattning, att
den arbetslösa tiden uppgår till endast en dag i veckan. Det är nämligen en
riktig och vedertagen lörsäkringsteknisk princip, att den försäkrade själv
bör svara för s. k. bagatellskador. Med hänsyn härtill borde vid fem dagars
arbetsvecka icke föreligga rätt till understöd. Ett stadgande härom skulle
också vara lätt att tillämpa. Emellertid kan det i viss mån leda till samma
icke önskvärda konsekvenser, som uppkomma med nuvarande korttidsregler,
nämligen att den som arbetar fem dagar i veckan kan få mindre inkomst än
en medlem, som arbetar blott fyra dagar i veckan, enär den förstnämnde
endast erhåller arbetsinkomster för fem dagar, medan den sistnämnde får
uppbära fyra dagars arbetsinkomst samt tvä dagars understöd från arbetslöshetskassan.
En annan svaghet hos den nu föreslagna bestämmelsen är, att
den inbjuder de försäkrade till att försöka »arrangera» arbetstiden så att arbetslösheten
koncentreras och högsta möjliga understöd kan utgå.
Socialstyrelsen har härefter förklarat sig kunna tillstyrka borttagande av
den generella föreskriften örn inskränkning av understödsrätten vid korttidsarbete
hos den ordinarie arbetsgivaren, men icke kunna godtaga delegerades
förslag att det nuvarande tvånget för en kassa att tillämpa korttidsavdrag
skulle utbytas mot en rätt för envar kassa att frivilligt införa föreskrifter
om en dylik begränsning av understödsrätten. Detta skulle nämligen
enligt styrelsens uppfattning leda till att alla kassor förr eller senare
finge slopa korttidsreglerna, vare sig detta vöre sakligt befogat eller ej. I de
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
kassor, vilka av ekonomiska eller andra skäl funne sig böra bibehålla sådana
regler, skulle nämligen medlemmarna i sitt krav på likställighet i detta hänseende
med andra kassors medlemmar komma att utöva ett sådant tryck på
kassans ledning, att korttidsreglerna säkerligen komme att avskaffas även i
dessa fall. Uppmjukningen av de nuvarande bestämmelserna borde därför
i stället ske på det sättet, att socialstyrelsen medgåves rätt att i fall, när så
kunde anses befogat, meddela dispens från bestämmelserna om korttidsavdrag.
Rörande den närmare innebörden av detta förslag har i yttrandet anförts.
Vid denna dispensgivning bör det ankomma på styrelsen att tillse, att
kostnadsökningen i samband med korttidsavdragets borttagande icke kan antagas
utgöra något hot mot kassans ekonomi. Såsom villkor för dylik dispens
bör styrelsen även uppställa krav på intagande i kassans stadgar av
föreskrifter, som förhindra, att understöd utgår vid sådan driftinskränkning,
som är fastslagen i avtal eller är en följd av annan överenskommelse
mellan arbetsgivare och kassamedlem, såsom exempelvis förekommer inom
måleriyrket i fråga om fem dagars arbetsvecka under vintern. Även i andra
fall bör socialstyrelsen ha rätt att såsom en mellanform mellan nuvarande
avdragsinstitut och ett fullständigt slopande därav, då omständigheterna så
påkalla, kräva införande av bestämmelse i kassans stadgar, att understöd ej
må utgå vid arbete under fem av veckans dagar.
Den rätt att meddela dispens från korttidsavdrag vid driftinskränkning
hos den ordinarie arbetsgivaren, som tillsynsmyndigheten alltså föreslagits
skola erhålla, måste innebära befogenhet för tillsynsmyndigheten att, då förhållandena
så påfordra, återkalla dispensen och därmed ålägga vederbörande
kassa skyldighet att tillsvidare eller för viss tid helt eller delvis tilllämpa
korttidsavdrag. En dylik åtgärd kan motiveras exempelvis av kassans
ekonomiska ställning eller av en mera allmän tendens till konservering
av sådant korttidsarbete som av ekonomiska, arbetsmarknadstekniska eller
sociala skäl måste betraktas såsom icke önskvärt.
Om de ekonomiska konsekvenserna av korttidsavdragets slopande har socialstyrelsen
anfört följande.
Att beräkna merkostnaderna för borttagande av korltidsavdraget är icke
möjligt, enär desamma äro intimt beroende av konjunkturerna på arbetsmarknaden
och utformningen av den framtida ekonomiska politiken. Under
tider av god sysselsättning torde dessa merkostnader bli relativt begränsade,
enär korttidsarbete då endast förekommer i undantagsfall. Vid stor arbetslöshet
torde däremot kostnaderna kunna uppgå till betydande belopp. Därest
önskemålet örn »full sysselsättning» i mera avsevärd grad realiseras, torde
de ekonomiska riskerna av korttidsavdragets borttagande i framtiden bli relativt
begränsade. Örn nuvarande arbetsmarknadsläge kan i huvudsak bibehållas
något år framåt, komma statsbidragskostnaderna för närmaste budgetåret
icke att röna något nämnvärt inflytande av den här ifrågasatta ändringen
av lagstiftningen.
Beträffande frågan om införande av underslödsrätt vid arbetstidsförkortning
i form av den dagliga arbetstiden har socialstyrelsen uttalat, att nian
här komme in på problem, vilka erbjöde stora principiella och praktiska
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
svårigheter. Å andra sidan kunde nian icke komma ifrån den orättvisa, som
läge däri att medlemmar, vilka finge korttidsarbetet fördelat på alla veckans
dagar, icke erhölle något understöd från arbetslöshetskassan, medan
deras kamrater, som kanske hade samma arbetstid per vecka, men koncentrerad
till vissa dagar, erhölle sådant understöd. Eorttoges korttidsavdraget,
komme denna olikhet att ytterligare framträda. Det vore en följdriktig
utveckling av arbetslöshetsförsäkringen att sörja för att ersättning utginge
vid varje mera betydande inkomstbortfall. Även örn driftinskränkning
med per dag reducerad arbetstid förekomme endast i ringa omfattning,
ansåge styrelsen frågan vara av sådan vikt att den borde bli föremål för den
av de delegerade förordade utredningen.
Arbetsmarknadskommissionen har i sistnämnda hänseende erinrat om att
kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering hemställt om uppdrag åt
socialstyrelsen att utarbeta förslag till åtgärder för bättre skydd än hittills
mot inkomstbortfall vid korttidsarbete, vilken hemställan arbetsmarknadskommissionen
i avgivet yttrande tillstyrkt. En sådan utredning torde komma
att omfatta även frågan om understöd vid arbetstidsförkortning i form av
minskning av den dagliga arbetstiden. I övrigt har i arbetsmarknadskommissionens
yttrande i här förevarande avseende endast framhållits att de
för den statliga arbetslöshetshjälpen tillämpade karensföreskrifterna i visst
avseende medförde förmånligare resultat än de för arbetslöshetsförsäkringen
gällande reglerna. Nämnda karensföreskrifter förutsatte arbetslöshet,
som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp
gjorts. Skulle därefter tillfälliga arbeten infalla under en undersiödsperiod
utginge ej understöd för de dagar, under vilka arbete utförts. Huruvida
och i vilken omfattning ny karenstid skulle påfordras prövades av arbetslöshetsnämnden
från fall till fall. Någon föreskrift att antalet dagar under
varje vecka, för vilka understöd skulle utgå, skulle minskas med en, funnes
således icke. Å andra sidan saknades den i arbetslöshetsförsäkringen
föreliggande möjligheten att fördela karensperioden på en 14-dagarsperiod.
Ingen möjlighet funnes fördenskull att erhålla understöd från arbetslöshetsnämnden
vid organiserat korttidsarbete.
Socialvårdskommittén har avstyrkt att korttidsreglerna inom arbetslöshetsförsäkringen
slopas och har därvid anfört följande.
Begränsningen av understödsrätten vid korttidsarbete har tillkommit av
den anledningen, att korttidsarbetarna åtnjuta viss inkomst av arbete. Det
har ansetts, att de med hänsyn härtill icke äro i behov av samma understöd
som de, vilka helt sakna arbetsinkomst. I realiteten har här ägt rum
en viss bedömning av den arbetslöses behov av understöd. Begränsningen
av understödsrätten ansågs nödvändig redan vid den frivilliga försäkringens
införande, trots att man vid denna tid utgick från väsentligt lägre understödsbelopp
än de, vilka för närvarande förekomma inom den frivilliga
försäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
37
Vid bedömandet av denna fråga måste den största hänsyn tagas till det
förhållandet, att borttagandet av korttidsavdraget kommer att skapa en
tendens till konservering av driftinskränkningar. Detta framhålles även i
den remitterade framställningen. Ur arbetsgivaresynpunkt är införandet av
korttidsarbete ofta en önskvärd utväg. Arbetsgivaren undviker avskedanden,
samtidigt som det är möjligt för honom att hålla arbetsstyrkan samlad.
Erhålla vidare de anställda endast obetydligt reducerade inkomster,
kommer icke heller från deras sida intresse att finnas för ökad sysselsättning.
Det torde vara onödigt att i detta sammanhang närmare utveckla betydelsen
av att all tillgänglig arbetskraft blir effektivt utnyttjad och att en
socialförsäkring icke får lägga hinder i vägen härför.
Emellertid medföra korttidsavdragen stundom en förhållandevis kraftig
och för de försäkrade kännbar nedskärning av understöden. Detta är särskilt
förhållandet vid korttidsarbete av längre varaktighet. Vidare föreligga
emellanåt möjligheter för arbetsgivaren och de anställda att genom överenskommelser
rörande korttidsarbetets fördelning i viss utsträckning undvika
korttidsavdrag. Detta är icke tillfredsställande.
Att lösa ifrågavarande svårigheter genom ett generellt slopande av korttidsavdragen
kan kommittén icke tillstyrka. Som framgår av det föregående.
kan detta få allvarliga följdverkningar, som icke synas lia blivit tillräckligt
beaktade i den remitterade framställningen.
På denna punkt är det nödvändigt taga hänsyn till det pågående arbetet
med den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. Inom denna komma korttidsbestämmelserna
att få väsentligt större betydelse än inom den nuvarande
försäkringen. Det är icke försvarligt att på denna viktiga punkt föregripa
det pågående lagstiftningsarbetet. Visserligen skulle man kunna överväga
att införa vissa mindre ändringar i de gällande bestämmelserna i
avsikt att i varje fall i viss utsträckning tillgodose de delegerades önskningar.
Då emellertid korttidsarbete för närvarande icke förekommer i
större utsträckning och då såsom nämnts det är av största betydelse att
bestämmelserna utformas under beaktande av de inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
rådande förhållandena, får kommittén avstyrka de delegerades
förslag på denna punkt.
Även förslaget örn utredning angående möjligheten att införa rätt till understöd
vid driftinskränkning i form av förkortning av den dagliga arbetstiden
har avstyrkts av socialvårdskommittén, som härutinnan anfört följande.
Under arbetet med den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen har kommittén
ingående undersökt förevarande spörsmål. Kommittén, som ännu
icke tagit slutlig ståndpunkt till detta problem, har dock funnit följande
lösning möjlig att genomföra. Vid en per dag nedskuren arbetstid kan daghjälp
utgå, under förutsättning att den sammanlagda arbetstiden under veckan
högst uppgår till 26 timmar. Den arbetade tiden evalveras till arbetade
dagar genom division med 8. På så sätt beräknat antal arbetslösa dagar
bli understödsberättigade enligt de för närvarande för vanligt korttidsarbete
gällande reglerna.
Kommittén har i förevarande sammanhang övervägt, huruvida möjligheter
föreligga, att inom den frivilliga försäkringen införa bestämmelser av
liknande natur. Emellertid finnas vissa tekniska hinder härför. Ett realiserande
av en dylik utvidgning av understödsrätten förutsätter en mera pre
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
ciserad definition av arbetslöshetsbegreppet än den som finnes i nu gällande
lagstiftning. Vad den obligatoriska försäkringen beträffar, har kommittén
för avsikt att framlägga förslag till bestämmelser på denna punkt.
Med hänsyn härtill får kommittén avstyrka förslaget om utredning.
Jämväl arbetsgivareföreningen har avstyrkt de delegerades förslag i nu
ifrågavarande avseenden. Enligt föreningens mening skulle ett slopande
av reglerna örn korttidsavdrag sannolikt medverka till en konservering av
partiell arbetslöshet. Därest förhållandena inom en näringsgren bleve sådana
att företagen införde organiserat korttidsarbete eller det inom en
bransch eller ett företag inträffade ofta återkommande korttidsarbete, vore
det önskvärt att en del av arbetsstyrkan sökte sig över till annan verksamhet.
Med den brist på arbetskraft, som för närvarande rådde och för avsevärd
tid framåt bomme att råda borde man undvika alla åtgärder som verkade
hindrande på arbetskraftens rörlighet. I stället för att överväga uppmjukning
av bestämmelserna om korttidsavdrag borde man skärpa dessa
bestämmelser. Av samma skäl toge föreningen avstånd från tanken, att understöd
skulle kunna utgå även vid inskränkning av den dagliga arbetstiden
men med bibehållande av arbete under veckans samtliga arbetsdagar.
Föredraganden. De delegerade ha föreslagit, att den nu i visst avseende
föreskrivna skyldigheten för kassorna att tillämpa korttidsavdrag — d. v. s.
att vid partiell arbetslöshet till följd av driftinskränkning i regel minska det
antal dagar, för vilka daghjälp eljest skolat utgå, med en dag i veckan —
ersättes med en bestämmelse som medger kassa rätt att i sina stadgar införa
begränsning av understödsrätten vid korttidsarbete. Jag finner i likhet med
de delegerade och flertalet remissorgan vägande skäl tala för en uppmjukning
av den nu gällande regeln. Särskilt har framhållits, att kassamedlemmarna
allmänt uppfattade korttidsavdraget som en orättvis inskränkning i
rätten att för varje arbetslös dag erhålla kompensation för inkomstbortfallet
samt att det till stöd för korttidsavdragets införande åberopade förhållandet,
att behovet av understöd vore mindre vid korttidsarbetslöshet än vid
fullständig arbetslöshet, icke ägde giltighet vid långvarigt korttidsarbete,
särskilt örn arbetet vore inskränkt till ett par dagar i veckan. Vidare har pekats
på de administrativa svårigheter, som vore förbundna med tillämpningen
av reglerna om korttidsavdrag. Såsom betonats redan i framställningen
och med särskilt eftertryck utvecklats i några av yttrandena kan emellertid
ett fullständigt slopande av avdragsregeln komma att medföra allvarliga olägenheter.
I detta hänseende synes man främst böra beakta, att det kan
medverka till en ur samhällets synpunkt icke önskvärd konservering av
korttidsarbete. Vidare kan en oinskränkt understödsgivning vid korttidsarbete
under vissa förhållanden tänkas leda till ekonomiska svårigheter
för en kassa. Jag ansluter mig därför till socialstyrelsens förslag att
uppmjukningen av den nuvarande tvingande bestämmelsen om korttidsavdrag
bör ske på det sättet, att tillsynsmyndigheten får rätt att dispensera
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
39
från bestämmelsen i fråga, när så kan anses befogat. Socialstyrelsen har i
sitt yttrande närmare utvecklat de principer som enligt styrelsens mening
böra tillämpas vid lämnande av sådan dispens eller återkallelse därav. Mot
vad socialstyrelsen i detta hänseende uttalat har jag icke något att erinra.
Med hänsyn till det inom socialvårdskommittén pågående utredningsarbetet
anser jag mig icke kunna biträda de delegerades förslag om särskild
utredning angående möjligheten att införa rätt till understöd vid driftinskränkning
i form av förkortning av den dagliga arbetstiden.
Karensreglerna.
Gällande bestämmelser. Såsom förutsättning för rätten att uppbära understöd
från arbetslöshetskassa föreskrives i 22 § första stycket förordningen
om erkända arbetslöshetskassor att den arbetslöse skall under nästföregående
fjorton dagar ha varit arbetslös under sex dagar och för dessa företett
intyg att han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete
eller att eftergift från sådan skyldighet meddelats honom. I andra
stycket av samma paragraf stadgas, att kassa må i sina stadgar föreskriva
längre karenstid än nu sagts, därvid tiden dock ej må bestämmas längre
än till tre månader samt den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej
må bestämmas längre än till sex månader. Vad i första stycket stadgats
skall dock alltid gälla.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser må hänsyn ej tagas till arbetslöshet
under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå. A andra
sidan gäller att i vissa fall föreskrifterna om iakttagande av karenstid icke
skola äga tillämpning.
Framställningen. De delegerade lia i fråga om karensreglerna inom arbetslöshetsförsäkringen
anfört, att dessa vid korttidsarbetslöshet förutsatte
minst tre arbetsfria dagar i veckan för att en kassamedlem under pågående
sådan arbetslöshet skulle kunna förvärva understödsrätt. Detta vore däremot
i regel icke möjligt vid en inskränkning av arbetstiden till exempelvis
fyra dagars arbetsvecka, en för övrigt icke ovanlig form av driftinskränkning.
Endast örn en därav berörd medlem redan före korttidsarbetets början
varit i tillfälle att intjäna sin karens, kunde han alltså bli understödsberättigad
under den tid arbetstidsbegränsningen varade.
I framställningen har härefter anförts följande.
Man har funnit dessa förhållanden otillfredsställande och understundom
leda till att särskilda företagare vid inledandet av en korttidsarbetsperiod
träffa överenskommelse med de anställda örn en sådan förläggning av arbets-
och arbetslöshetsdagarna i början av perioden, att karenstiden i varje
fall skall kunna intjänas av de berörda arbetstagarna. Att de försäkrades
understödsrätt på detta sätt skall kunna göras beroende av speciella an
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
ordningar i fråga om arbetstidens förläggning, som medvetet vidtagas av
vederbörande arbetsledning och de anställda, synes icke vara lämpligt och
bör sålunda undvikas. Välgrundade skäl torde därför tala för att bestämmelserna
örn karensvillkoret i någon mån uppmjukas, med särskild tanke
på de korttidsarbetslösas förhållanden.
I detta syfte ha de delegerade föreslagit sådan ändring av 22 § arbetslöshetskasseförordningen,
att den tid inom vilken de sex karensdagarna
skola intjänas, utökas från nuvarande fjorton dagar till tjuguen dagar.
Härigenom skulle vid fyra dagars arbetsvecka karensvillkoret kunna uppfyllas
under den tid korttidsarbetet påginge. Vid fem dagars arbetsvecka
måste däremot även enligt de föreslagna nya bestämmelserna karenstiden
vara fullgjord i förväg för att den försäkrade skulle kunna erhålla den
av de delegerade föreslagna rätten till understöd för den återstående arbetsfri
dagen.
Yttrandena. Socialstyrelsen har anfört, att bestämmelserna i 22 § arbetslöshetskasseförordningen
egentligen i sig inneslöte två helt skilda villkor,
nämligen dels ett karensvillkor, avsett att befria kassorna från bagatellfall,
och dels ett »kontaktvillkor», avsett att tvinga den försäkrade att upprätthålla
en fortlöpande förbindelse med den offentliga arbetsförmedlingen.
Att karensvillkoret icke kunde uppfyllas vid korttidsarbete, när den arbetade
tiden uppginge till mer än tre dagar i veckan, vore en inkonsekvens,
då rätt till understöd i princip förelåge vid exempelvis fyra dagars arbetsvecka.
En förlängning av karensens omslutningstid i enlighet med förslaget
vore av ringa praktisk och ekonomisk betydelse för arbetslöshetsförsäkringen,
då i det avgjort största antalet fall karensvillkoret uppfylldes
genom en samlad sexdagarsperiod vid arbetslöshetens början. Styrelsen
tillstyrkte sålunda förslaget om en förlängning av karensens omslutningstid.
Styrelsen har härefter anfört följande.
I delegerades framställning har berörts endast det normala fallet att karenstiden
utgöres av sex dagar, vilka skola infalla under loppet av fjorton
dasar. Arbetslöshetskasseförordningen (22 § andra stycket) ger emellertid
möjlighet för arbetslöshetskassa att i sina stadgar föreskriva viss längre
karenstid, dock ej längre än tre månader, vilka ej må omslutas av mer än
sex månader. Endast några få kassor ha emellertid begagnat denna möjlighet
och sålunda föreskrivit, att karenstiden skall utgöra tolv dagar under
loppet av de senaste tjuguåtta dagarna. Förlänges omslutningstiden för karensen
i enlighet med delegerades förslag, synes motsvarande förlängning
böra ske även i sistnämnda fall. Detta torde dock kunna genomföras inom
ramen av nu gällande bestämmelser.
Tillämpas längre karenstid än sex dagar, skall dock enligt nuvarande
bestämmelser alltid gälla, att daghjälp icke må utgå med mindre sex arbetslösa
dagar förekommit under de nästföregående fjorton dagarna. Detta
dubbla villkor att karenstiden skall utgöras av ett visst antal dagar samti
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
41
digt som att en del av dessa dagar skall infalla under viss tid har både
för de försäkrade och kassornas funktionärer visat sig svårt att tillämpa.
Redan kravet på en längre karenstid innebär en skärpning av understödsvillkoren,
varför det icke synes styrelsen nödvändigt att därutöver fordra,
att även vid den längre karenstiden sex arbetslöshetsdagar skola infalla
under viss begränsad tid. Bestämmelsen saknar praktisk betydelse, och ett
borttagande av densamma skulle väsentligt förenkla karensreglernas tilllämpning
i därav berörda kassor. Med den utformning, som det s. k. kontaktvillkoret
av styrelsen föreslås skola erhålla, föreligger icke heller ur
denna synpunkt skäl att bibehålla ifrågavarande bestämmelse.
Beträffande det av styrelsen omnämnda »kontaktvillkoret» har styrelsen
anfört följande.
Genom kravet på att daghjälp icke kan utgå till medlem med mindre han
företett intyg om att han hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
sökt arbete för minst sex av de senaste fjorton dagarna — ett villkor, som
skall uppfyllas för varje understödsdag —- har man velat skapa garanti
för att en viss kontakt utan alltför stora tidsintervall upprätthålles mellan
arbetsförmedlingen och den arbetslöse kassamedlemmen. Uppfyller en medlem
icke detta villkor, förlorar han understödsrätten och måste genomgå nv
karenstid, därest icke något av de i arbetslöshetskasseförordningen (22 §
tredje stycket) och arbetslöshetskassornas stadgar angivna undantagen föreligger.
Syftet med denna kontakt är dels att underlätta förmedlingens möjligheter
att åter skaffa den försäkrade arbete, dels att förhindra denne att
med bibehållen karens undvika att besöka arbetsförmedlingen, då denna
kan erbiuda honom ur hans synpunkt icke önskvärda arbetstillfällen. Dessa
arbetstillfällen kunna ju vara av så starkt säsongmässig karaktär, att de
föreligga endast under en begränsad tid. Styrelsen är mycket tveksam gentemot
en uppmjukning av gällande bestämmelser i sist berörda hänseende.
En förändring av karensens omslutningstid synes emellertid kunna företagas
även med bibehållande av sistnämnda bestämmelser. Detta kräver
emellertid, att de båda villkoren klart särskiljas, såväl i arbetslöshetskasseförordningen
som i arbetslöshetskassornas stadgar. Kontaktvillkoret skulle
då erhålla formen av en föreskrift om att karensvillkoret ånyo skall fullgöras,
därest utan godtagbara skäl en mera betydande lucka föreligger melian
två dagar, för vilka förmedlingen lämnat intyg om arbetsansökan.
På grund av det anförda har socialstyrelsen föreslagit, att kontaktvillkoret
skulle erhålla den utformningen att en försäkrad med de i arbetslöshetskasseförordningen
angivna undantagen skulle genomgå ny karenstid,
''därest mer än sex dagar (söndagar ej inräknade) komme att ligga mellan
två av arbetsförmedlingen arbetslöshetsmarkerade dagar. Härom har styrelsen
ytterligare anfört följande.
Detta särskiljande av karensvillkoret från kontaktvillkoret skulle innebära
ett välbehövligt förtydligande av här ifrågavarande bestämmelser.
Styrelsen vill dock icke överhetona värdet av kontaktvillkoret. 1 allmänhet
ligger del i de försäkrades eget intresse alt utan sådant villkor hålla en
obruten kontakt med arbetsförmedlingen. De fall, då kassamedlem måst
genomgå ny karens på grund av att kontaktvillkoret icke uppfylles, lia säkerligen
hittills ej uppgått lill något större antal. All bibehålla den miva
-
42
Kungl. Maj-.ts proposition nr 326.
rande konstruktionen av kontaktvillkoret, ehuru med användande av tjuguen
dagars omslutningstid, skulle därför ur ekonomisk synpunkt innebära en
tämligen betydelselös ändring. Här gäller det emellertid främst att komma
till rätta med vissa ur principiell synpunkt icke önskvärda företeelser.
Socialvårdskommittén har förklarat sig i likhet med de delegerade anse
det otillfredsställande, att karensbestämmelserna förhindra utgivande av
understöd vid en till fyra dagar begränsad arbetsvecka, trots att lagstiftningen
medgåve understöd i detta fall. Kommittén har emellertid icke ansett
skäl föreligga att på föreslaget sätt uppmjuka karensbestämmelserna
för samtliga försäkrade. Syftet med de delegerades förslag kunde nämligen
uppnås på ett enklare sätt och utan att man till övervägande behövde
upptaga den ur allmänna och ekonomiska synpunkter betydelsefulla frågan
om en uppmjukning av karensvillkoret för samtliga försäkrade. Hinder
mötte nämligen icke att för korttidsarbetare införa en speciell bestämmelse
av innebörd att karenstiden vid en till fyra dagar nedskuren arbetsvecka
skulle kunna fullgöras inom tre veckor.
Kommittén har tillagt, att även ett annat skäl talade för att i detta sammanhang
begränsa sig till att införa en specialbestämmelse för korttidsarbetare.
Karensvillkorets utformning vöre av mycket stor betydelse för den
obligatoriska försäkringen. Även på denna punkt vore det synnerligen angeläget
att icke föregripa de pågående och förhållandevis snart slutförda
arbetena med den obligatoriska försäkringens utformning.
Arbetsgivareföreningen har likaledes avstyrkt vad de delegex-ade i här
förevarande avseende föreslagit under åberopande av samma skäl, som
föranlett föreningen att avstyrka förslaget om en uppmjukning av reglerna
för korttidsavdrag, nämligen att man här åstadkomme ett incitament
att konservera arbetslöshet.
Föredraganden. Enligt nu gällande bestämmelser måste karenstiden —
sex arbetslösa dagar — uppnås inom en fjortondagarsperiod. Till följd av
denna regel kan understöd icke utgå vid korttidsarbete som omfattar fyra
dagar i veckan, såvida icke karenstiden genomgåtts före korttidsarbetets
början eller arbetsgivaren går med på att under de första fjorton dagarna
av korttidsarbetsperioden förlägga arbetet så, att sex arbetslösa dagar infalla
under denna tid. De delegerade lia — i syfte att avlägsna det hinder
mot understöd vid fyra dagars arbetsvecka som stadgandet i fråga stundom
utgör — föreslagit att den tid inom vilken de sex karensdagarna skola intjänas
utsträckes till tjuguen dagar. Socialstyrelsen har i sitt yttrande över
de delegerades framställning föreslagit vissa ytterligare ändringar i karensreglerna.
Enligt min mening kan det icke anses tillfredsställande att medlemmarnas
understödsrätt vid en till fyra dagar nedskuren arbetsvecka i
regel är beroende av arbetsgivarens goda vilja att förlägga arbetet så, att
karenstiden uppnås. En ändring av gällande bestämmelser synes därför
böra ske. Socialvårdskommittén har ansett att man icke borde uppmjuka
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
karensbestämmelserna för samtliga försäkrade utan endast införa en speciell
bestämmelse för korttidsarbetare av innebörd att karenstiden vid en till fyra
dagar nedskuren arbetsvecka skall kunna fullgöras inom tre veckor. Visserligen
skulle genom en dylik regel syftet med de delegerades framställning
åtminstone i huvudsak tillgodoses, men jag finner mig likväl icke kunna förorda
att frågan löses på detta sätt. Ben av socialvårdskommittén föreslagna
regeln skulle nämligen med säkerhet medföra administrativa svårigheter
och i vissa fall leda till olikhet i understödsrätten för medlemmar med lika
lång arbetstid. För en generell utsträckning av karensens omslutningstid
talar även det förhållandet att en sådan åtgärd kan antagas öka medlemmarnas
villighet att innan karenstiden intjänats åtaga sig tillfälliga arbeten
som erbjudas dem. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att den tid,
inom vilken de sex karensdagarna skola intjänas, för alla fall utsträckes från
fjorton till tjuguen dagar. Däremot är jag icke beredd att för närvarande
tillmötesgå det av socialstyrelsen framförda önskemålet örn slopande av bestämmelsen
att, där kassa har längre karenstid än enligt huvudregeln, sex
arbetslöshetsdagar måste infalla under den omslutningstid, som föreskrives
i huvudregeln.
Såsom socialstyrelsen påpekat innehåller 22 § arbetslöshetskasseförordningen
utom ett karensvillkor ett »kontaktvillkor» av innebörd att medlemmen
— bortsett från vissa fall som behandlas i tredje stycket — beträffande
varje understödsdag måste kunna förete intyg från arbetsförmedlingen
att han minst sex av de senaste fjorton dagarna sökt arbete eller
erhållit dispens från att inställa sig hos arbetsförmedlingen. Därav följer,
att utom i nyssnämnda undantagsfall ny karenstid måste genomgås, om mer
än sex dagar, söndagar ej inräknade, ligga mellan två av arbetsförmedlingen
arbetslöshetsmarkerade dagar. I likhet med socialstyrelsen anser jag att
någon uppmjukning av detta villkor icke nu bör ske. Den föreslagna förlängningen
av karensens omslutningstid medför därför att kontaktvillkoret
måste skiljas från karensvillkoret. Kontaktvillkoret — vilket bör innebära
att i regel ny karenstid skall börja löpa, om understödsberättigad medlem
icke för någon av sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, kan
förete intyg från arbetsförmedlingen örn arbetsansökan eller örn dispens från
inställelse hos förmedlingen — synes lämpligen böra upptagas som ett fjärde
stycke i 22 §, varigenom nuvarande fjärde stycket nedflyttas till ett femte
stycke. Denna ändring föranleder i sin tur redaktionella jämkningar i paragrafens
andra och femte stycken.
Statsbidraget till daghjälp.
Gällande bestämmelser. Enligt förordningen om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor utgår statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa såsom
daghjälpsbidrag, barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag samt, där kassan
beslutat, att hustrutillägg skall utgå, jämväl bidrag till sådant tillägg.
44
Kungl. Mcij:ts proposition nr 326.
Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid
av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Barntilläggsbidrag
och hustrutilläggsbidrag utgå för kalenderår med belopp,
motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter för barntillägg
och hustrutillägg under året. Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår
dels med ett i förhållande till antalet medlemmar i kassan under
året beräknat belopp (medlemsbidrag), dels ock med belopp, motsvarande
vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Det procenttal, efter vilket daghjälpsbidraget utgår, bestämmes i förhållande
till antalet understödda dagar per medlem efter en stigande skala,
tills det vid ett antal understödda dagar per medlem av 26—35 uppgår till
sjuttiofem procent. Örn antalet understödda dagar per medlem är större
35
än 35, beräknas procenttalet genom att multiplicera 75 med—, där n betecknar
antalet understödda dagar per medlem. Procenttalet sjunker sålunda
efter uppnådda 35 understödsdagar per medlem och år och utgör
vid 40 understödsdagar 65,6 procent, vid 50 understödsdagar 52,5 procent,
vid 60 understödsdagar 43,8 procent och vid 70 understödsdagar 37,5 procent.
Det angivna systemet innebär, att statsbidraget till daghjälpen är begränsat
till det understöd som belöper på de 35 första understödsdagarna
och att intet statsbidrag utgår för därefter följande understödsdagar.
Framställningen. De delegerade lia ansett den nuvarande begränsningen
av statsbidraget till daghjälpen kunna medföra stora svårigheter för kassorna
vid uppkommande arbetslöshetskriser. Härom bär i framställningen
anförts följande.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i ett förslag till
regeringen framhållit, att innan en effektiv och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
hunnit komma till stånd, kan vårt land ha råkat ut för en arbetslöshetskris,
vilken påkallar särskilda åtgärder från statsmakternas sida.
Bland de åtgärder kommissionen förordar under en sådan kris är ett utsträckt
statligt stöd åt de erkända arbetslöshetskassorna, vilket stöd skulle
kunna lämnas på olika sätt.
Socialvårdskommittén har i yttrande över kommissionens förslag anfört
vissa avvikande synpunkter, men i en reservation till yttrandet ha herrar
Eriksson och Wagnsson anfört, att det inom den frivilliga försäkringens
ram är nödvändigt att tillse, att arbetslöshetskassorna vid en eventuell arbetslöshetskris
äro rustade för att kunna infria sina förpliktelser mot medlemmarna,
vilket för närvarande icke är möjligt beroende på att statsbidraget
är maximerat till 35 understödsdagar per årsmedlem.
De erkända arbetslöshetskassorna äro överens om, att denna reservation
är välgrundad. Under normal arbetslöshet, såväl som vid en rätt avsevärd
stegring av denna, torde kassorna knappast riskera, att understödsbehovet
överstiger 35 understödsdagar per årsmedlem, men vid en tillfällig svårare
arbetslöshetskris kunna kassorna måhända få utbetala betydligt mer än 35
Kungl. Majlis proposition nr 326.
45
dagars underslöd per årsmedlem. Detta skulle i sill lur kunna medföra ett
sådant försvagande av de särskilda kassornas ekonomi, att de kunna bli
nödsakade att företaga nedsättningar i de understödsbelopp de enligt stadgarna
förpliktat sig att utbetala till medlemmarna.
De arbetslöshetskassor, vars medlemmar under kriget i stor utsträckning
arbetat inom krigsindustrin, torde i första hand bli de, vilka — vid en inom
kortare eller längre tid efter krigets upphörande uppkommande kris —
kunna emotse sådana risker, till dess en tillfredsställande omställning till
fredsproduktion kan bli genomförd. Till dessa torde främst få räknas försvarsverkens
civila personals erkända arbetslöshetskassa. Försvarsverkens
civila personals förbund har under kriget ökat sitt medlemsantal med mer
än 200 procent och arbetslöshetskassan, som startades den 1 oktober 1941,
har sedan dess ökat medlemsantalet med över 50 procent. Vid återgång
inom försvarsverken till fredsmässig produktion kan kassan följaktligen
befara en stor arbetslöshet bland medlemmarna innan dessa kunna omplaceras
i civilproduktion. Även metallarbetarnas stora arbetslöshetskassa
jämte några andra kassor riskera liknande verkningar av en sådan kris.
Frånsett detta kunna krisföreteelser emellertid uppstå även vid andra
tillfällen inom vissa industrier, medförande kraftigt stegrad understödsutbetalning
för arbetslöshetskassor inom dessas områden. Även vid sådan
mera begränsad krisarbetslöshet kan vederbörande arbetslöshetskassa bli
tvungen att utbetala mer än 35 dagars understöd per årsmedlem i en eller
flera understödsklasser, med åtföljande kraftig försämring av kassans ekonomi.
Detta kan i vissa fall även inträffa utan att kassan i sin helhet utbetalat
35 dagars understöd per årsmedlem, då statsbidraget utgår för
detta antal dagar endast i varje klass för sig.
Möjligheten av att det sistnämnda kan ske belyses av understödsutbetalningen
i beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa år 1942, då understöd
utbetalades för 24,10 dagar per medlem i en klass omfattande 11 665
medlemmar, medan 15 564 medlemmar i övriga klasser erhöllo understöd
endast i 13,08 dagar per medlem.
En liknande kraftigt stegrad understödsrisk uppstår lätt, framför allt i
säsongfackens kassor, vid en till vissa yrken begränsad arbetslöshetskris,
eller i kassor, vars medlemmar äro indelade i olika klasser med hänsyn till
olika stor arbetslöshetsrisk. Detta framgår bland annat av understödsutbetalningen
i grovarbetarnas erkända kassa för år 1944, då kassan utbetalade understöd
i 6,2 dagar per medlem till byggnadsarbetare, medan byggnadsämnesindustriarbetare
lingö understöd endast i 2,3 dagar per medlem och övriga
medlemmar i 2,9 dagar per medlem. Denna skillnad i understöd för olika
grupper inom samma kassa för 1944, ett år med rekordlåg arbetslöshet för
byggnadsarbetargrupperna, varslar örn stora ekonomiska svårigheter för kassan
under lågkonjunkturår inom byggnadsindustrien, då man har att räkna
med en flerdubbelt större arbetslöshet där än under 1944.
Målarnas erkända arbetslöshetskassa har gjort en utredning rörande dess
kommande understödsrisker, vilken visar, att kassan, sedan den militära
beredskapen upphört, har alt räkna med 20 a 25 dagars understöd per medlem
under normala arbetsförhållanden samt att den vid en krisarbetslöshet
har att emotse ett underslödsutgivande, som kan betydligt överstiga 35 understödsdagar
per årsmedlem och ganska snabbt föranleda, att kassan icke kan
utbetala stadgeenligt understöd.
På grundval av del anförda ha de delegerade funnit 35-dagarsgränsen för
statsbidraget till daghjälpen böra borttagas. En sådan åtgärd måste enligt de
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
delegerades mening anses falla inom försäkringens ram. Staten kunde ej ha
något intresse av att försäkringens bestånd äventyrades under en kristid, på
grund av att statsbidraget upphörde just då påfrestningarna för försäkringen
bleve som störst. Detta skulle endast föranleda, att staten på andra sätt måste
bereda de arbetslösa det understöd, som genom statsbidragets upphörande
undandroges arbetslöshetsförsäkringen.
I framställningen har vidare anförts följande.
Det har sagts, att den nuvarande begränsningen av statsbidraget till de 35
första understödsdagarna per medlem och år är nödvändig för att klart avgränsa
statens ekonomiska engagemang i arbetslöshetsförsäkringen. En dylik
avgränsning erhålles emellertid därigenom, att understöd från de erkända
arbetslöshetskassorna under ett och samma arbetslöshetstillfälle och under
loppet av tolv på varandra följande månader kan utbetalas för högst 156
dagar. Häri har man en naturlig gräns för statens ekonomiska bidrag. En
annan avgränsning skulle i själva verket te sig i hög grad irrationell i förhållande
till försäkringens syfte. Det måste därför ligga i sakens natur, att
krav reses om borttagande av 35-dagarsbegränsningen av statsbidraget till
daghjälpen. De delegerade vilja för sin del livligt tillstyrka en sådan åtgärd.
I sammanhang härmed vilja de delegerade erinra om, att statsbidraget begränsats
till 35 dagar endast i fråga örn daghjälpsbeloppen, medan motsvarande
begränsning saknas beträffande statsbidrag till hustrutillägg, barntillägg
och kristillägg.
De delegerade ha vidare uttalat, att enbart ett borttagande av 35-dagarsgränsen
för daghjälpsbidraget icke vore tillfyllest för att bereda de enskilda
kassorna effektiv hjälp vid en för vederbörande kassas ekonomi förödande
arbetslöshetskris. Efterkrigsplaneringskommissionen hade för sådana kristillfällen
rekommenderat särskilda statsåtgärder för stöd åt de arbetslösa
utöver vad arbetslöshetskassorna stadgeenligt vore skyldiga att ge. Det vore
emellertid minst lika viktigt, att staten gåve stöd åt kassorna själva, i den
mån så erfordrades, så att dessa kunde fullgöra sina förpliktelser mot medlemmarna,
även då kassornas egna tillgångar och de författningsenliga statsbidragen
icke försloge härtill. Vissa kassor, exempelvis försvarsverkens civila
personals erkända arbetslöshetskassa, kunde inom en nära liggande tid
riskera att råka i ekonomiska svårigheter på grund av en sådan hotande
arbetslöshetskris, varför frågan om särskilt stöd åt sådana kassor kunde påkalla
en ganska snabb lösning.
De delegerade ha på grund av det anförda föreslagit, att Kungl. Majit
ville föranstalta örn skyndsam utredning örn beredande av möjligheter att
snabbt lämna extraordinärt ekonomiskt stöd åt erkänd arbetslöshetskassa,
som visade, att den på grund av tillfällig svårartad arbetslöshetskris blivit
urståndsatt att fullgöra sina stadgeenliga förpliktelser mot medlemmarna.
En dylik utredning borde dock icke få verka fördröjande på behandlingen
av frågan om 35-dagarsbegränsningens berättigande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
47
Yttrandena. Tjänstemännens centralorganisation har i sitt tillstyrkande
yttrande uttalat, att det vore särskilt angeläget att maximigränsen för daghjälpsbidraget
upphävdes och att den av de delegerade förordade utredningen
snarast komme till stånd. Arbetsmarknadskommissionen har förklarat sig
ur de synpunkter kommissionen hade att företräda icke lia något att erinra
mot framställningen i denna del. Denna har tillstyrkts jämväl av socialstyrelsen,
som anfört följande.
Ur samhällets synpunkt måste det vara en nackdel, om en arbetslöshetskassa
av ekonomiska skäl tvingas inskränka eller nedlägga sin verksamhet.
Följden blir endast att en väsentlig del av de försäkrade överföras till samhällets
övriga hjälpformer, i den män dessa finnas till reds. Flertalet kassamedlemmar
komma väl i en dylik situation att åtminstone till en början få
anlita kontanthjälpverksamheten, en hjälphjon som från samhällets sida
sannolikt kommer att ställa sig dyrare än om statsbidrag utbetalas -— utan
inskränkning — med 75 procent av daghjälpen och arbetslöshetskassorna
därigenom få ökad möjlighet att fortsätta verksamheten i den utsträckning,
som vederbörande kassas stadgar tillåter.
En annan synpunkt, som även bör beaktas, är att de medlemmar, vilka
först bli arbetslösa, i allmänhet erhålla full understödsperiod (varierande
mellan 90 och 156 dagar i olika kassor). De medlemmar, vilkas arbetslöshet
däremot inträder vid ett senare skede av krisen, riskera att erhålla endast en
del av de förmåner, som de tillförsäkrat sig, emedan kassan tvingas att med
stöd av bestämmelserna i arbetslöshetskasseförordningen 5 och 24 §§ samt
motsvarande bestämmelser i kassans stadgar nedsätta daghjälpens storlek
eller" minska understödstidens längd. Detta måste te sig så mycket mera
orättvist som sistnämnda medlemmar ofta äro de som erlagt de flesta avgifterna
till kassan, enär de äldsta i yrket i allmänhet avskedas sist.
Den här ifrågasatta ändringen har särskilt stor betydelse för kassornas
förmåga att betala ut understöd i det fall, då en eventuell arbetslöshelskris
fördelar sig på två kalenderår. För en del kassor, som i vissa arbetsmarknadssituationer
skulle kunna råka ut för massarbetslöshet (t. ex. metallindustriarbetarnas,
gjuteriarbetarnas och gruvindustriarbetarnas), skulle denna förmåga
efter ändringens genomförande ökas med omkring 20 procent.
Av de skäl, som här särskilt anförts, samt i anslutning till de synpunkter,
som av delegerade framhållits i denna fråga, vill socialstyrelsen tillstyrka den
föreslagna förbättringen av statsbidragsgrunderna till arbetslöshetsförsäkringen.
En dylik förbättring bör komma till stånd med det snaraste och ej
uppskjutas i avvaktan på resultatet av en eventuell utredning angående speciella
stödåtgärder för arbetslöshetskassorna vid en arbetslöshetskris. Dock
bör ändringen med hänsyn till beräkningen av statsbidraget träda i kraft
vid ingången av ett nytt kalenderår.
Även örn det för närvarande icke finnes några allvarliga tecken, som tyda
på en mera omfattande kris på arbetsmarknaden under de närmaste åren,
bjuder försiktigheten dock, att den föreslagna ändringen utan dröjsmål företages
såsom en beredskapsåtgärd. En svårare arbetslöshet kan ju inträffa
inom en arbetslöshetskassas begränsade verksamhetsområde och försätta den
berörda kassan i ett kritiskt läge ur ekonomisk synpunkt.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
För att i någon män bedöma, vilka kostnader borttagandet av 35-dagarsgränsen
skulle medföra för staten, har socialstyrelsen för tioårsperioden 1935
—1944 beräknat storleken av det statsbidrag, som skulle ha utgått —- därest
nuvarande statsbidragsgrunder varit gällande under hela perioden — i de
fall, då antalet understödsdagar per medlem och år överstigit 35. Samtidigt
har beräknats det statsbidrag, som skulle utgått, därest ifrågavarande begränsning
icke hade gällt och bidrag således skulle lia beräknats med 75
procent för samtliga dagar. De erhållna beloppen utgjorde respektive 218 000
och 258 000 kronor. Skillnaden, 40 000 kronor, måste anses obetydlig med
hänsyn till den långa tid det gällde. Ä andra sidan finge hållas i minnet,
att ifrågavarande period icke innefattade någon väsentlig krisarbetslöshet.
Socialstyrelsen har beträffande frågan om en utredning enligt de delegerades
förslag anfört, att vad här åsyftades till väsentlig del torde kunna
uppnås genom en ändring av reglerna för statsbidragets utbetalande. Härom
har styrelsen anfört följande.
Enligt nuvarande statsbidragsförordning utbetalas statsbidraget årsvis i
efterskott. Efter varje kvartals slut må dock kassa erhålla intill tre fjärdedelar
av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. När särskilda
skäl föreligga kan efter varje kvartals slut utbetalas hela tillägget för
barntillägg och hustrutillägg under kvartalet samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag
och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas belöpa å kvartalet.
Även om statsbidraget utbetalas på sistnämnda sätt, undanhålles en
kassa under relativt lång tid likvida medel, som vid större arbetslöshet kan
uppgå till betydande belopp och vara avgörande för kassans likviditet. Det
synes därför motiverat att i första hand undersöka möjligheten av sådana
ändringar i förordningen om statsbidrag lill erkända arbetslöshetskassor,
som medgiva utbetalande av statsbidraget efter varje månad i stället för
kvartal. Vidare bör utredas, huruvida medgivande kan lämnas, att kassa för
löpande månad eller löpande kvartal, då särskilda skäl därtill föreligga, kan
erhålla förskott, beräknat efter omfattningen av kassans verksamhet vid
denna tid. Slutligen kan övervägas, att Kungl. Majit erhåller fullmakt att,
då så erfordras för en kassas fortsatta bestånd, bevilja lån av statsmedel.
Härvid bör utredas, huruvida icke sådant lån beroende på omständigheterna
och på riksdagens senare fattade beslut bör kunna efterskänkas.
Framställningen om utredning i förevarande fråga har på grund av det
anförda tillstyrkts av styrelsen.
Socictlvårdskommittén har anfört följande.
Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att understödja allenast de kortare
arbetslöshetsfallen. Vid kriser är dess uppgift begränsad till att meddela understöd
under den tid, som kan erfordras för samhället att igångsätta arbeten
för sysselsättningens höjande. Denna försäkringens begränsade roll tar sig
uttryck i bestämmelsen, att ingen kassa må till enskild medlem utge understöd
under mer än 156 dagar under 12 på varandra följande månader. Under
icke allt för onormala lägen på arbetsmarknaden torde de nuvarande statsbidragsbestämmelserna,
särskilt om kassornas fonder hunnit byggas upp till
Kungl. Majlis proposition nr 326.
49
betryggande storlek, medge understöd i den utsträckning stadgarna föreskriva.
Emellertid är det uppenbart, att det vid en krisartad utveckling å
arbetsmarknaden kan inträffa, att en kassa ser sina tillgångar minskas så,
att inskränkningar i understödsrätten till följd härav måste företagas. Har
vidare fonden icke önskvärd storlek, kan denna situation inträffa redan vid
en som måttlig ansedd ökning av arbetslösheten. Det måste enligt kommitténs
uppfattning vara ett samhälleligt intresse, att de erkända arbetslöshetskassorna
kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot medlemmarna. Att kassorna
i en krissituation kunna bli tvungna att minska understödsförmånerna
kan medföra betänkliga konsekvenser.
Den nuvarande situationen å arbetsmarknaden får betraktas som gynnsam.
Av allt att döma torde någon mera avsevärd försämring knappast
komma att inträffa under den närmaste tiden. Med hänsyn härtill och till
att förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring förhållandevis snart kommer
att framläggas, kan de delegerades förslag på denna punkt knappast
anses ha större aktualitet.
Rörande framställningen örn utredning har kommittén anfört att det icke
vore klart vad de delegerade åsyftade på denna punkt. Kommittén har vidare
anfört.
Avser man att få till stånd ändringar i gällande regler rörande utbetalning
av förskott å statsbidrag, så att detta skall kunna utbetalas tidigare än vad
för närvarande är möjligt, finner kommittén sig böra tillstyrka de delegerades
förslag. Skulle så åter vara fallet, att man avser extra ordinära stödåtgärder,
vill kommittén avstyrka förslaget. Skulle den mindre sannolika
situationen inträffa, att en eller flera kassor drabbas av svårigheter att fullgöra
de ekonomiska förpliktelserna, föreligger alltid möjlighet att i då
rådande situation överväga de åtgärder, som med hänsyn till läget kunna
befinnas lämpliga.
De sakkunniga Jerneman, Larsson och Stén lia emellertid ansett att den
begärda utredningen bort tillstyrkas av kommittén.
Arbetsgivareföreningen har örn framställningen i nu förevarande avseende
anfört följande.
Nuvarande bestämmelser lia tillkommit för att klart avgränsa statens engagemang
för understöd åt de erkända arbetslöshetskassorna. Föreningen finner
det vara en riktig princip, att en sådan gränsdragning gjorts. De delegerade
lia påpekat, att det finns en annan gräns, innebärande att understöd
från kassorna till dess medlemmar endast kan utgå under 15(5 dagar under
loppet av 12 på varandra följande månader, och förorda, att statsbidrag
skall kunna utgå så länge understöd överhuvud taget utgår till kassamedlem.
De delegerade åberopa härvid, alt nian endast genom gränsens slopande kan
bereda de enskilda kassorna effektiv hjälp vid en för respektive kassas
ekonomi förödande arbetslöshetskris. Föreningen anser, att denna fråga hör
hemma i ett annat sammanhang, nämligen i samband med översynen över
socialförsäkringen i allmänhet i Sverige. Tills så skett, föreligger möjlighet
alt lämna arbetslöshetsunderstöd eller hänvisa till beredskapsarbete, örn hjälp
skulle behöva lämnas kassamedlem, som på grund av kassans insolvens icke
kan utfå erforderliga belopp. De delegerades resonemang, att det allmänna
i allt fall måste ingripa och stödja, är visserligen riktigt, men del kommer
Bihang till riksdagens protokoll 19 US. I saini. Nr 326. 4
50
Kanyl. Majds proposition nr 326.
i så fall att ske efter belxovsprövning, vilket icke är fallet vid understöd från
arbetslöshetskassorna, som ju i princip är en försäkringsersättning. Föreningen
vill därför bestämt motsätta sig, att de delegerades förslag även i nu
nämnt hänseende godtages.
Föredraganden. Före den 1 juli 1941 var daghjälpsbidraget maximerat till
26 understödsdagar per medlem och år. I propositionen nr 214 till 1941 års
riksdag (sid. 25) uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
att han icke funne sig kunna verka för att tillmötesgå ett framfört förslag
örn slopande av sagda maximering saint att spörsmålet huruvida likväl
någon höjning av maximiantalet understödsdagar lämpligen borde vidtagas
syntes böra göras till föremål för prövning av socialvårdskommittén. Starka
skäl syntes honom dock tala för att en övre gräns funnes, enär arbetslöshetsförsäkringen
såsom sådan icke kunde anses lämpad för bemästrandet av de
ekonomiska konsekvenserna av en arbetslöshet, som tagit större omfattning;
för att råda bot å dessa konsekvenser torde andra medel vara nödvändiga.
1 anledning av en motion föreslog andra lagutskottet (utlåtande nr 33/1941
sid. 18) höjning av maximigränsen till 35 understödda dagar per medlem
och år. Utskottet uttalade, att en bestämmelse av sådant innehåll skulle
medföra avsevärd trygghet för kassorna. Riksdagen biföll utskottets förslag.
De delegerades framställning torde närmast vara föranledd av att man vid
tiden för dess tillkomst befarade en starkt ökad arbetslöshet inom vissa fack
i samband med den militära beredskapstjänstgöringens upphörande och övergången
till fredsproduktion. Utvecklingen har som bekant lyckligtvis blivit
en annan än den befarade. Som exempel må anföras följande uppgifter angående
arbetslöshetsprocenten i de kassor, där enligt de delegerades uppfattning
särskilt stor risk för stark ökning av arbetslösheten förelåge:
Kassa |
Januari |
Februari |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Målarnas ................{ {94g |
37-4 |
36-7 |
26-1 |
22-1 |
11-4 |
5-6 |
37-6 |
29-8 |
19-2 |
12-2 |
5-3 |
2-2 |
|
( 1945 Metallindustriarbetarnas .. < ( 1946 |
3-7 3-2 |
3-7 3-1 |
2-6 1-8 |
2-7 1*8 |
2-4 1-0 |
2-4 1-0 |
Försvarsverkens civila per- , ...,r |
1-3 |
1-6 |
1*6 |
1-9 |
1-8 |
2-2 |
................\ 1946 |
3-2 |
2-9 |
2-0 |
2-7 |
1-4 |
1-0 |
Jag delar den av statsrådet Möller i nyssnämnda proposition uttalade uppfattningen
att en övre gräns bör finnas för statsbidraget till arbetslöshetskassorna
och är således icke beredd att tillstyrka att begränsningen slopas.
Ej heller finner jag anledning att för närvarande föreslå någon höjning av
gränsen. Sedan den fastställdes år 1941 har nämligen ingenting inträffat
som tyder på att icke riksdagens då gjorda uttalande fortfarande skulle äga
giltighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
51
Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att lör närvarande föranstalta
om den av de delegerade begärda utredningen örn extraordinärt ekonomiskt
stöd åt kassa, som på grund av tillfällig svårartad arbetslöshetskris blivit ur
stånd att fullgöra sina stadgeenliga förpliktelser. Arbetslöshetsförsäkringen
kan, såsom statsrådet Möller framhöll i den tidigare omnämnda propositionen
till 1941 års riksdag, icke anses lämpad att bemästra de ekonomiska konsekvenserna
av en arbetslöshet, som tagit större omfattning. Skulle en kris
inträffa, måste samhället, även örn krisen är begränsad till visst område,
skyndsamt vidtaga andra åtgärder för dess bekämpande. Det förefaller därför
föga sannolikt att behov av extraordinärt stöd skall uppkomma. Skulle
det emellertid inträffa, finnes såsom socialvårdskommiIlén framhållit alltid
möjlighet att i då rådande situation överväga do åtgärder, som med hänsyn
lill läget kunna befinnas lämpliga.
Av några remissmyndigheter har i förevarande sammanhang den 1 rågan
dryftats huruvida — till stärkande av kassornas likviditet — gällande regler
örn utbetalning av förskott å statsbidrag borde ändras så, att förskottet skulle
kunna utbetalas tidigare och eventuellt även med större andel än som för
närvarande är möjligt. Något omedelbart behov av en sådan ändring föreligger
uppenbarligen icke. Vid sådant förhållande synes mig lämpligt att
denna fråga göx-es till föremål för närmare övervägande av tillsynsmyndigheten;
och har jag för avsikt att föranstalta att denna avgiver detaljerat förslag
i ämnet.
Författningsförslag och tiden för ikraftträdandet av de föreslagna
ändringarna m. m.
1 de delegerades skrivelse den 18 december 1945 äro intagna förslag till
de författningsändringar, som skulle erfordras i händelse av bifall till framställningen.
Socialstyrelsen har i anslutning till sitt ställningstagande till
framställningen vid sitt yttrande fogat författningsförslag. På grundval av
dessa förslag ha i överensstämmelse med vad som tidigare anförts inom
socialdepartementet upprättats förslag till dels förordning angående ändring
i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
dels förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, dels ock förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december 1944 (nr 779) örn
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. Särskild motivering
utöver vad förut anförts torde erfordras endast beträffande den föreslagna
lidpunkten för bestämmelsernas ikraftlrädande.
Från socialstyrelsen har under hand inhämtats, all man från kassahåll uttryckt
önskemål om att tiden för de ifrågasatta ändringarnas ikraftträdande
måne bestämmas till den 1 april 1947. Detta förslag bär motiverats Iliand
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
annat med att kassorna måste erhålla tillfälle att före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande vidtaga erforderliga stadgeändringar och få dem registrerade
samt att de nya reglerna lämpligen borde börja tillämpas vid en tidpunkt
då antalet understödsfall kunde väntas vara relativt lågt. För egen
del finner jag den sålunda föreslagna tidpunkten lämplig. Emellertid synes
— i analogi med föreskrifterna örn ikraftträdandet av de under riksdagens
höstsession 1944 antagna ändringarna i arbetslöshetskasseförordningen —
möjlighet böra öppnas att låta ändringarna träda i kraft tidigare under 1947
än den 1 april beträffande sådan kassa som i god tid dessförinnan vidtagit
erforderliga stadgeändringar och fått dem registrerade. Det torde kunna
anförtros åt tillsynsmyndigheten att lämna medgivande härtill.
Storleken av statsverkets merkostnader vid ett genomförande av de föreslagna
ändringarna äro självfallet helt beroende av läget på arbetsmarknaden.
I nuvarande situation torde kostnadsökningen icke komma att uppgå
till något mera betydande belopp. För ändamålet erforderliga medel torde
kunna bestridas ur det å riksstaten för innevarande budgetår under femte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
å 6 000 000 kronor. Någon höjning av nämnda anslag synes alltså
icke erforderlig.
Föredragandens hemställan.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
antaga förut omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag
till
1) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor,
2) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december
1944 (nr 779) örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
617705
Ur protokollet:
Lennart Sundkler.