Kungl. Majlis proposition nr 324.
1
tfr 324.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunal fondbildning, m. m.; given Stockholms slott
den 27 september 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om kommunal fondbildning;
2) lag angående ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 61 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 27 § 2 mom. och 56 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad;
4) lag angående ändrad lydelse av 20 § 2 mom. och 58 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
5) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. och 45 § 1 mom. lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting;
6) lag angående ändrad lydelse av 26 § 2 mom. och 47 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm; samt
7) lag angående ändrad lydelse av 21 § 2 mom. och 62 § 1 mom. lagen den
6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1946.
1 sami. Nr 324.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
Förslag
till
lag om kommunal fondbildning.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse.
1 §•
Kommun äger att, på sätt i denna lag föreskrives, för framtida ändamål
avsätta medel till fond.
Sådan fond är:
särskild fond för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt
behov;
skatteregleringsfond för reglering av utdebiteringen; eller
tillfällig fond.
Att kommun i vissa fall är pliktig avsätta medel till fond framgår av 6 §.
Örn särskild fond.
2 §•
Kommun äger att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut,
till särskild fond avsätta medel för följande ändamål, nämligen:
a) för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd eller av
olycksfallsersättning eller sjukunderstöd åt personer i kommunens tjänst eller
av pension eller därmed jämförligt understöd åt deras efterlevande (pensionsfond
);
b) till täckande av förlust, som genom skada å kommunen tillhörig egendom
eller annorledes kan komma att tillskyndas kommunen under sådana
omständigheter, att kommunen eljest kunnat genom försäkring skydda sig
mot förlusten (försäkringsfond);
c) för tillgodoseende av kommunens behov att äga tillgång till rörelsekapital
att tillfälligt nyttjas för bestridande av löpande utgifter intill dess
att därför avsedda inkomster inflyta (kassaförlagsfond); samt
d) till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel, genomförande
av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där kommunen
fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande eller anstaltens
upprättande.
3 §.
Vill kommun avsätta medel för tillgodoseende av annat särskilt, uttryckligen
angivet kommunalt behov än i 2 § sägs eller vill kommun taga till
särskild fond avsatta medel i anspråk för annat ändamål än vid avsättningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
3
bestämts, erfordras för beslut därom Konungens medgivande. Sådant medgivande
kan lämnas genom Konungens fastställelse å reglemente eller andra
föreskrifter rörande fonden.
Om skatteregleringsfond.
4 §.
I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger kommun
avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk medel ur fonden.
Beslut om avsättning må ej avse mer än en femtedel av det belopp, som
enligt samma stat skall täckas med allmän kommunalskatt, ej heller må genom
beslutet fonden bringas att överstiga hälften av nämnda belopp. Vid
beräkningen av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt,
skall hänsyn ej tagas till den beslutade avsättningen till skatteregleringsfonden.
Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden uppgått under det år beslutet fattas eller
något av de två närmast föregående åren.
5 §•
Då särskilda skäl därtill äro, må med Konungens tillstånd medel avsättas
till eller tagas i anspråk ur skatteregleringsfond utöver vad i 4 § stadgas.
Sådant tillstånd kan lämnas genom fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter
rörande fonden och må förknippas med villkor för de avsatta medlens
tagande i anspråk.
Om tillfällig fond.
6 §.
Hava medel influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller
såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång, och finna medlen
ej omedelbar användning för anskaffande av tillgång som nyss sagts, skola
de tills vidare, i avvaktan på beslut om deras tagande i anspråk, avsättas
till tillfällig fond (försåljningsmedelsfond).
Avhänder sig kommun tillgång för stadigvarande bruk utan att erhålla
ersättning till fulla värdet, må ett belopp motsvarande högst skillnaden mellan
fulla värdet och den bekomna ersättningen avsättas till försäljningsmedelsfond.
Till tillfällig fond (låneöverskottsfond) skola avsättas överskottsmedel å
lån, som av kommun upptagits med Konungens tillstånd och som ej i sin
helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet.
Erhåller kommun eljest belopp, som ej är att hänföra till kommunens
löpande inkomster, må beloppet avsättas till tillfällig fond.
I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger kommun
avsätta medel till tillfällig fond (förnyelsefond). Sådan avsättning må avse
högst skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed tillgång för stadigvarande
bruk beräknas under nästa år minska i värde, och å andra sidan
beloppet av i staten upptagna amorteringar å lån för förvärv av tillgången.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
7 §•
Låneöverskottsfond må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.
Andra till tillfällig fond avsatta medel må, försåvitt ej särskilda villkor
eljest blivit stadgade för deras disponerande, genom beslut i vanlig ordning
tagas i anspråk för bestridande av kostnader för anskaffande av tillgång för
stadigvarande bruk. Beslut att taga dylika medel i anspråk för annat ändamål
skall för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning
och fastställelse.
Gemensamma bestämmelser.
8 §■
Fonds medel skola vara på betryggande sätt anbragta, kommun obetaget
att nyttja fondens medel i stället för belopp, som kommunen jämlikt Konungens
medgivande eller eljest äger upplåna. Kassaförlagsfond må jämlikt
sitt ändamål nyttjas utan hinder av den inskränkning som nu stadgats.
Därutöver må kommunen nyttja fonds medel allenast efter Konungens tillstånd.
Vid anbringande eller nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen
vid behov äro tillgängliga.
Fonds medel må ej utan tillstånd av länsstyrelsen anbringas annorlunda
än hos bank, å postgirokonto eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare
äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Vad nu sagts utgör ej hinder att till fond avsätta och i densamma behålla
vad kommunen vid avyttrande av tillgång för stadigvarande bruk bekommit
i andra tillgångar än penningmedel.
9 §•
Kommun äger tillföra särskild fond ränta. Beslut därom fattas i den ordning,
som gäller för beslut om avsättning av medel till fonden.
Ränta å skatteregleringsfond eller å tillfällig fond må ej tillföras fonden.
10 §.
Vad i denna lag är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande
tillämpning å församling, särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen om fattigvården, samt landsting.
11 §•
Denna lag avser ej skogsaccisfond, fond av överskottsmedel å hamns rörelse,
fond som utgör prästlönetillgång för pastorat, fond uppkommen genom
avsättning av medel, som erhållits såsom vederlag för fastighet vilken
för något kommunens gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kommunen
genom gåva eller testamente, eller fond bildad av annan egendom,
som tillfallit kommun genom gåva eller testamente med föreskrift angående
egendomens användning, eller av vederlag för sådan egendom. Ej heller
avser lagen fond, som bildats enligt 7 § lagen den 24 mars 1916 örn nyttjanderätt
till gravplats.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947, från och med vilken dag lagen
den 12 juni 1936 (nr 281) om kommunal fondbildning upphör att gälla.
Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å fond, som finnes vid lagens
ikraftträdande. Därvid skall följande iakttagas:
1) Allmän fond, som finnes vid den nya lagens ikraftträdande, skall därefter
anses som skatteregleringsfond.
2) Förnyelsefond enligt 2 § c) i den nu upphävda lagen må tagas i anspråk
för avsett ändamål men nya medel må icke tillföras fonden. Kommunen
äger rätt att överföra medel i sådan fond till fömyelsefond enligt 6 § femte
stycket i den nya lagen.
3) Föreskrifter, som Konungen meddelat jämlikt den nu upphävda lagen,
skola gälla såsom om de meddelats med stöd av den nya lagen.
4) I fråga om fond, som avses i andra stycket av övergångsbestämmelserna
till den nu upphävda lagen och som icke jämlikt nämnda lagrum omvandlats
till särskild fond, skall vad i 8—10 §§ nya lagen stadgas äga motsvarande
tillämpning; och må sådan fond ej tagas i anspråk utan Konungens
medgivande.
Förslag
till
lag angående ändrad [lydelse av 23 § 2 moni. och 61 § lagen den
6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 23 § 2 mom. och 61 § lagen den 6 juni 19301
om kommunalstyrelse på landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
23 §.
2 morn. För beslut---44 §
3 mom.
Med allmän---eller kyrko
fullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
61 §.
Kommun skall---nästföljan
de
kalenderåret.
Å statens---oförutsedda be
hov.
Föreslagen lydelse:
23 §.
2 mom. För beslut---44 §
3 mom.
Med allmän---eller kyrko
fullmäktige.
61 §.
Kommun skall---nästföljan
de
kalenderåret.
Å statens —--oförutsedda be
hov.
1 Senaste lydelse av 23 § 2 mom. se 1946:485 samt av 61 § se 1936:283.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Nuvarande lydelse:
Statens inkomstsida —--dess
anskaffande.
Kommun må---räkenskaper
uppgått.
Hinder möter ej för kommun att
vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året md utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda
ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
Föreslagen lydelse:
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Kommun må---räkenskaper
uppgått.
Hinder möter ej för kommun att
besluta, att vad av särskilt anslag
icke förbrukas under det år, för vilket
anslaget beviljats, md tagas i anspråk
för avsett ändamål under det därpå
följande året. Vad som återstår av
anslaget vid sistnämnda års utgång
må kommunen i samband med fastställande
av nästa års utgifts- och inkomststat
reservera för samma ändamål
för ytterligare ett år; och äger
kommunen i samband med fastställande
av stat för följande år fatta enahanda
beslut för ett år i sänder.
Örn fondbildning är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även
på förut beviljade anslag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 27 § 2 morn. och 56 § lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 27 § 2 mom. och 56 § lagen den 6 juni 19301
om kommunalstyrelse i stad skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
27 §.
2 morn. För beslut---låns
återbetalande.
Med allmän--— eller kyrko
fullmäktige.
27 §.
2 mom. För beslut---låns
återbetalande.
Med allmän--— eller kyrko
fullmäktige.
Senaste lydelse av 27 § 2 mom. se 1946: 486 samt av 56 § se 1936: 284.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Hurusom för beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
56 §.
Stadskommun skall---näst
följande
kalenderåret.
Å statens---oförutsedda be
hov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Stadskommun må---räken
skaper
uppgått.
Hinder möter ej för stadskommun
att vid upprättandet av staten besluta,
att vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året
må utan nytt beslut tagas i anspråk
för det avsedda ändamålet under det
därpå följande året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
56 §.
Stadskommun skall---näst
följande
kalenderåret.
Å statens---oförutsedda be
hov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Stadskommun må —--räken
skaper
uppgått.
Hinder möter ej för stadskommun
att besluta, att vad av särskilt anslag
icke förbrukas under det år,
för vilket anslaget beviljats, må tagas
i anspråk för avsett ändamål under
det därpå följande året. Vad som
återstår av anslaget vid sistnämnda
års utgång må kommunen i samband
med fastställande av nästa års utgifts-,
och inkomststat reservera för samma
ändamål för ytterligare ett år; och
äger kommunen i samband med fastställande
av stat för följande år fatta
enahanda beslut för ett dr i sänder.
Örn fondbildning är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även på
förut beviljade anslag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 20 § 2 morn. och 58 § lagen den
6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.
Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. och 58 § lagen den 6 juni 19301 örn
församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
20 §. 20 §.
2 mom. För beslut---låns
återbetalande.
Med allmän — — — eller kyrkofullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
58 §.
Utgifts- och---för försam
lingsbiblioteket.
Å utgiftssidan---oförutsedda
behov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Församling må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för församling att
vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda
ändamålet under det därpå följande
året.
2 mom. För beslut---Iåns
återbetalande.
Med allmän — — — eller kyrkofullmäktige.
58 §.
Utgifts- och--— för försam
lingsbiblioteket.
Å utgiftssidan---oförutsedda
behov.
Statens inkomstsida--— dess
anskaffande.
Församling må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för församling att
besluta, att vad av särskilt anslag icke
förbrukas under det år, för vilket anslaget
beviljats, må tagas i anspråk
för avsett ändamål under det därpå
följande året. Vad som återstår av anslaget
vid sistnämnda års utgång må
församlingen i samband med fastställande
av nästa års utgifts- och inkomststat
reservera för samma ända
-
1 Senaste lydelse av 20 § 2 mora. se 1946: 495 samt av 58 § se 1936: 285.
Kungl Maj:ts proposition nr 324.
9
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
mål för ytterligare ett år; och äger
församlingen i samband med fastställande
av stat för följande år fatta enahanda
beslut för ett dr i sänder.
Om fondbildning är särskilt stad- Om förutbildning är särskilt stadgat.
gat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även på
förut beviljade anslag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. och 45 § 1 mom.
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting.
Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. och 45 § 1 mom. lagen den 20 juni
19241 om landsting skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
33 §.
2 mom. Till beslut---härfly
tande
rättighet.
Hurusom till beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
45 §.
1 mom. Med ledning---invå
nare
utdebiteras.
Hinder möter ej för landsting att
vid upprättandet av staten besluta,
att vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året må
utan nytt beslut tagas i anspråk för
det avsedda ändamålet under det därpå
följande året.
33 §.
2 mom. Till beslut---härfly
tande
rättighet.
45 §.
1 mom. Med ledning---in
vånare
utdebiteras.
Hinder möter ej för landsting att
besluta, att vad av särskilt anslag icke
förbrukas under det år, för vilket anslaget
beviljats, md tagas i anspråk
för avsett ändamål under det därpå
följande året. Vad som återstår av
anslaget vid sistnämnda års utgång
må landstinget i samband med fastställande
av nästa års utgifts- och in
-
1 Senaste lydelse se 1946: 487.
10
Kunffl. Maj:ts proposition nr 324.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
komststat reservera för samma ändamål
för ytterligare ett dr; och äger
landstinget i samband med fastställande
av stat för följande dr fatta enahanda
beslut för ett dr i sänder.
Om fondbildning är särskilt stad- Om fondbildning är särskilt stadgat.
gat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även på
förut beviljade anslag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 26 § 2 mom. och 47 § lagen den
15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. och 47 § lagen den 15 juni 19351
örn kommunalstyrelse i Stockholm skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
26 §.
2 mom. För beslut---låns
återbetalande.
Med allmän---eller försam
lingsdelegerade.
Hurusom för beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
47 §.
Kommunen skall---nästföl
jande
kalenderåret.
Å statens---oförutsedda be
hov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Föreslagen lydelse:
26 §.
2 mom. För beslut--— låns
återbetalande.
Med allmän — — — eller församlingsdelegerade.
47 §.
Kommunen skall---nästföl
jande
kalenderåret.
Å statens---oförutsedda be
hov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
1 Senaste lydelse av 26 § 2 mom. se 1946: 489 samt av 47 § se 1936: 287.
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
11
Nuvarande lydelse:
Kommunen må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för kommunen att
vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det
avsedda ändamålet under det därpå
följande året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
Föreslagen lydelse:
Kommunen må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för kommunen att
besluta, att vad av särskilt anslag icke
förbrukas under det dr, för vilket anslaget
beviljats, må tagas i anspråk
för avsett ändamål under det därpå
följande året. Vad som återstår av
anslaget vid sistnämnda års utgång
må kommunen i samband med fastställande
av nästa års utgifts- och
inkomststat reservera för samma ändamål
för ytterligare ett år; och äger
kommunen i samband med fastställande
av stat för följande år fatta enahanda
beslut för ett år i sänder.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även på
förut beviljade anslag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 21 § 2 moni. och 62 § 1 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 21 § 2 mom. och 62 § 1 mom. lagen den 6 juni
19301 örn församlingsstyrelse i Stockholm skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
21 §.
2 mom. För beslut — — — låns
återbetalande.
Med allmän---eller försam
lingsdelegerade.
Föreslagen lydelse:
21 §.
2 mom. För beslut —--låns
återbetalande.
Med allmän---eller försam
lingsdelegerade.
1 Senaste lydelse av 21 § 2 mom. se 1946:496 samt av 62 § 1 mom. se 1942: 516.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
Nuvarande lydelse:
Hurusom för beslut angående kommunal
fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn
kommunal fondbildning.
62 §.
1 mom. För varje---för för
samlingsbiblioteket.
Å utgiftsidan---oförutsedda
behov.
Statens inkomstsida —--dess
anskaffande.
Församling må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för församling att
vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda
ändamålet under det därpå följande
året.
Föreslagen lydelse:
62 §.
1 mom. För varje---för för
samlingsbiblioteket.
Å utgiftsidan---oförutsedda
behov.
Statens inkomstsida---dess
anskaffande.
Församling må---räkenska
per
uppgått.
Hinder möter ej för församling att
besluta, att vad av särskilt anslag icke
förbrukas under det år, för vilket anslaget
beviljats, må tagas i anspråk
för avsett ändamål under det därpå
följande året. Vad som återstår av anslaget
vid sistnämnda års utgång må
församlingen i samband med fastställande
av nästa års utgifts- och inkomststat
reservera för samma ändamål
för ytterligare ett år; och äger
församlingen i samband med fastställande
av stat för följande år fatta enahanda
beslut för ett år i sänder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947 och äger tillämpning även på
förut beviljade anslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 september
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om ändrad lagstiftning rörande kommunal fondbildning och anför
därvid följande.
Inledning.
I anledning av en vid 1944 års riksdag väckt motion (II: 247) anhöll riksdagen
på förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 18/1944) i skrivelse
den 29 april 1944 (nr 219) hos Kungl. Maj:t om utredning rörande möjligheten
att åstadkomma en förenkling av bestämmelserna örn allmän fond i
1936 års lag om kommunal fondbildning samt angående möjligheten för
kommun att erhålla större frihet beträffande avsättning till och användning
av allmän fond.
Till följd av nämnda riksdagsskrivelse tillkallade jag med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1944 ledamoten av riksdagens första
kammare, professorn Å. E. V. Holmbäck, ordförande, ordföranden i Göteborgs
stadsfullmäktige, överläraren E. B. Jungen och direktören i svenska
landskommunernas förbund S. Larsson med uppdrag att såsom sakkunniga
verkställa en översyn av gällande bestämmelser rörande kommunal fondbildning.
De sakkunniga avlämnade i september 1945 betänkande angående revision
av kommunala fondbildningslagen m. m. med därvid fogade förslag till ändringar
i nämnda lag samt i kommunallagarna (SOU 1945:37). Förslaget till
ändringar i fondbildningslagen torde få såsom bihang fogas vid detta protokoll.
övriga förslag till författningsändringar överensstämma med de motsvarande
författningsförslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen jag kommer
att hemställa.
över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret, kammarkollegium,
Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från
stadsfullmäktige m. fl. kommunala myndigheter i Stockholm), länsstyrelser
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
na i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Västernorrland
län (därvid länsstyrelserna överlämnat yttranden från vederbörande
landstings förvaltningsutskott samt ett flertal stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
och andra kommunala myndigheter) ävensom styrelserna för
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet
och Sveriges stadskamerala förening.
Allmänna synpunkter.
Före tillkomsten av 1936 års lag om kommunal fondbildning var omfattningen
av fondbildningsrätten oklar. Uttryckliga bestämmelser om fondbildning
saknades såväl i de äldre som i de år 1930 antagna kommunalförfattningama.
Ledning för bedömande av frågan om tillåtligheten eller otillåtligheten
av dylik fondbildning erhölls företrädesvis i kommunalförfattningarnas
budgetbestämmelser, vilka i sin äldre lydelse bl. a. innehöllo föreskriften,
att utgiftsstaten skulle upptaga utgifter, vilka kunde »av kommunens behov
för det nästföljande året påkallas», och i den lydelse de fingo år 1930
i huvudsak begränsa utgifterna till anslag för nästföljande år. Ur dessa bestämmelser
utläste man ett förbud mot att i allmänhet anslå medel för utgifter
avseende ett senare år än det nästföljande d. v. s. mot kommunal fondbildning,
vilken innebär avsättande av penningmedel för framtida behov,
avseende tiden efter det nästkommande budgetåret. Fondbildning var emellertid
enligt vedertagen uppfattning i vissa fall tillåten och i några fall t. o. m.
påbjuden enligt speciallagstiftning, t. ex. enligt 1928 års lag om skogsaccis.
Vid utformningen av 1936 års lagstiftning örn kommunal fondbildning ansågo
statsmakterna att det icke borde vara tillåtet att fondera medel utan
tanke på visst ändamål endast i syfte att konsolidera kommunens ställning
eller att skapa tillgångar, vilka kunde tagas i anspråk i framtiden, när behov
av ett eller annat slag yppade sig. Fondbildningsrätten är därför inskränkt
till de fall, där en sådan är verkligt behövlig och nödvändig. Den
avser i första hand uppläggande av fonder för särskilda bestämda ändamål,
som kunna förutses skola bli aktuella. Därjämte gives möjlighet till fondbildning
för utjämning av skattetrycket. Slutligen skapar lagen utväg för
kommun att, om kapital, som varit bundet i tillgångar för stadigvarande
bruk, frigöres eller om kommun eljest erhåller inkomster, som enligt god
hushållning ej böra omedelbart förbrukas, tillsvidare fondera medlen.
Beträffande innehållet av 1936 års lag om kommunal fondbildning må vidare
följande här omnämnas.
Kommun — varmed förstås jämväl församling, särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle,
fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om fattigvården,
samt landsting — äger för framtida ändamål avsätta medel till särskild fond,
allmän fond eller tillfällig fond. Till särskild fond kan kommun avsätta medel
för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov.
Till allmän fond äger kommun i samband med fastställande av utgifts- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
15
inkomststat avsätta medel för utjämning av skattetrycket mellan olika år.
Till tillfällig fond skall kommun avsätta medel, som influtit vid avyttring
av tillgång för stadigvarande bruk eller såsom ersättning på grund av försäkring
av dylik tillgång, då medlen ej finna omedelbar användning, ävensom
överskottsmedel å lån, som kommunen upptagit med Kungl. Maj:ts tillstånd
och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet. Vi
dare äger kommun till sådan fond avsätta annat belopp, som influtit til]
kommunen och som ej är att hänföra till kommunens löpande inkomster.
Bestämmelser om de olika slagen av fonder givas i särskilda avsnitt av lagen.
Därjämte meddelas vissa för de olika fonderna gemensamma bestämmelser
om placering av fondmedel, om ränta å dylika medel samt om lagens tilllämpningsområde
m. m.
I förenämnda motion har anförts:
Att en skatteutjämnande fond är av den största betydelse för kommunerna,
är utan vidare tydligt. Det är vidare klart, att rätten till en dylik fondering
måste kringgärdas med garantier, men det kan på goda grunder ifrågasättas,
huruvida icke gällande bestämmelser motverka fondlagens syfte. Föreskrifterna
synas vara onödigt invecklade och restriktiva, varför desamma
böra förenklas och begränsas. Det kan icke vara erforderligt att förbinda
kommunernas rätt till fondbildning med sådana restriktioner, att rätten i
praktiken icke kan komma till användning i den utsträckning, som kan anses
önskvärd. Det har redan yppats starka betänkligheter mot att på sätt
som skett altför mycket inskränka kommunernas rörelsefrihet beträffande
ifrågavarande fondmedel.
Konstitutionsutskottet har — efter det yttranden inhämtats från svenska
landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet
— i sitt förut omnämnda utlåtande framhållit följande:
En väl avvägd kommunal fondbildning är ägnad att främja god hushållning
och särskilt att minska kommunernas svårigheter under kristid. De möjligheter
till fondbildning som gällande lagstiftning i ämnet erbjuder ha emellertid
såsom framgår av de av svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet
i ärendet avgivna yttrandena ej på långt när kunnat utnyttjas.
Såväl det senare förbundet som svenska landskommunernas förbund bär
vidare framhållit, att vid sidan av lagen en betydande fondbildning ägt rum.
Enligt de erfarenheter, som vunnits örn ifrågavarande lagstiftning, motsvarar
denna ej kommunernas behov, något som ock bestyrkes av stadsförbundets
och landstingsförbundets uttalanden. Den kommunala fondbildningslagens
bestämmelser lia särskilt visat sig bristfälliga i vad de avse allmän fond.
Reglerna härom äro, såsom framhållits i samtliga yttranden över motionen,
alltför komplicerade och ha genom sin restriktiva utformning visat sig leda
till betydande svårigheter i tillämpningen. Utskottet anser därför i likhet
med motionärerna en utredning påkallad i syfte att bereda kommunerna
större rörelsefrihet i fråga örn rätten såväl att avsätta medel till allmän fond
som att disponera medel ur sådan fond. Vid en dylik utredning bör helt
naturligt också ändamålsenligheten av fondbildningslagens övriga bestämmelser
tågås under omprövning.
I sitt betänkande föreslå de sakkunniga ganska genomgripande ändringar
i bestämmelserna örn allmän fond, därvid de sakkunniga samtidigt föreslå
att dylik fond i stället skall benämnas skatteregleringsfond. Vidare föreslå
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Departements
chefen.
de vissa ändringar i reglerna om särskild fond och tillfällig fond ävensom i
de för fondema gemensamma bestämmelserna. Slutligen föreslå de sakkunniga
vissa ändringar i kommunallagarna. För förslaget i dess särskilda nu
angivna delar skall jag närmare redogöra i det följande.
De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts i så gott som samtliga
remissyttranden. Därvid har särskilt framhållits, att de föreslagna ändringarna
innebure förenklingar i författningsföreskrifterna och större frihet för
kommunerna att fatta beslut i frågor av förevarande slag.
Av innehållet i yttrandena må vidare följande här återgivas.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att den nuvarande
kommunala fondbildningslagen, särskilt dess bestämmelser om allmän fond,
vore behäftad med allvarliga brister, som det vöre angeläget att få undanröjda.
Det vöre framför allt i två avseenden som dessa brister framträtt,
nämligen lagens alltför restriktiva utformning och bestämmelsernas invecklade
karaktär. Den första omständigheten hade medfört, att lagen icke blivit
till den nytta, som avsett varit, varför en betydande fondbildning utanför
lagen uppstått. Den andra omständigheten hade föranlett svårigheter i tilllämpningen.
De sakkunnigas förslag syntes lämpliga och ägnade att åstadkomma
smidigare förhållanden på förevarande område. Med tillfredställelse
hade styrelsen funnit att de sakkunniga i flera avseenden lättat på kontrollföreskrifterna
och ansett, att man borde kunna i större utsträckning lita till
kommunernas sunda omdöme. Särskilt vore förslaget om borttagande av
kravet på kvalificerad majoritet och underställning för vissa fonderingsbeslut
väl motiverat.
Svenska landskommunernas förbund anför, att förslaget syntes vara väl
ägnat att läggas till grund för en ändrad lagstiftning.
A andra sidan framhåller statskontoret, som i väsentliga delar avstyrker
förslaget, att erinringar kunde framföras mot en alltför stor frihet i fråga
om rätt att fondera kommunala inkomster. I vissa fall kunde förekomsten av
lätt tillgängliga fondmedel innebära en frestelse att taga tillgångarna i anspråk
för utgifter, vilka icke vore strängt nödvändiga, varigenom strävandena
till en sparsam hushållning inom den kommunala förvaltningen kunde komma
att motverkas. Det vore därför angeläget, att fondbildningen liölles inom
bestämda, i författningen klart uppdragna gränser. På grund härav vore
förslaget angående uppmjukning av nu gällande regler för avsättning och
disposition av medel ingående i skatteregleringsfond och särskild fond ägnat
att väcka starka betänkligheter.
Även i övrigt lia vissa erinringar mot förslaget framförts. För dessa samt
andra uttalanden, som avse speciella delar av förslaget, skall jag redogöra
i det följande.
En väl avvägd kommunal fondbildning är, som konstitutionsutskottet
framhållit, ägnad att främja en god hushållning och särskilt att minska
kommunernas svårigheter under en kristid. Särskilt betydelsefull synes kom
-
Kungl. Majlis proposition nr 324.
17
munernas möjlighet att fondera medel i direkt skatteutjämnande syfte vara.
Det är därför angeläget att sådan fondering i möjligaste mån underlättas,
därvid dock samtidigt måste beaktas att kravet på nödiga garantier mot
missbruk icke eftersättes. Till undvikande av missförstånd må i detta sammanhang
framhållas, att rätten för kommunerna att avsätta medel till fonder
av olika slag icke grundar en principiell rätt för kommuner med högt
skattetryck att få den av dylika avsättningar föranledda uttaxeringen inräknad
i det skattetryck, efter vilket skatteutjämningsbidraget bestämmes. I vad
mån sådan avsättning kan beaktas, måste uppenbarligen bliva beroende av
en skälighetsprövning i olika fall med hänsyn till fondavsättningens karaktär
och betydelse för kommunens allmänna hushållning.
Mot den nuvarande lagstiftningen örn kommunal fondbildning har huvudsakligen
anmärkts, att föreskrifterna örn allmän fond äro invecklade samt
att kommunernas handlingsfrihet i fråga om avsättning och disposition av
sådan fond är alltför inskränkt. De yrkanden om förenklingar och utvidgningar
i kommunernas handlingsfrihet, som härvid framkommit, synas i
väsentlig mån ha tillgodosetts i det nu framlagda förslaget. Detta har också
i huvudsak rönt ett välvilligt mottagande i de avgivna remissyttrandena.
Även för egen del anser jag förslaget ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Vissa jämkningar i de föreslagna bestämmelserna synas emellertid böra
vidtagas. Härtill återkommer jag i det följande i sammanhang med behandling
av de särskilda avsnitten i den föreslagna lagstiftningen.
Allmän fond (skatteregleringsfond).
I 4 § fondbildningslagen stadgas att kommun i samband med fastställande
av utgifts- och inkomststaten utan särskilt medgivande av myndighet äger
besluta om avsättning av visst belopp till allmän fond eller tagande i anspråk
av visst belopp ur fonden i enlighet med följande föreskrifter. Avsättning
till fonden må ske, därest den utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona, som utan avsättning till fonden erfordras för det följande
året, understiger medeltalet av vad som under de närmast föregående
fem åren utdebiterats för varje skattekrona. Medel ur fonden må tagas i anspråk
för kommunens allmänna utgifter, därest den utdebitering av allmän
kommunalskatt för varje skattekrona, som utan att medel ur fonden tagas i
anspråk erfordras för det nästföljande året, överstiger nyssnämnda medeltal.
Genom avsättning, varom här är fråga, må utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona ej ökas med mer än hälften av vad som
skulle hava erfordrats för att uppbringa utdebiteringen till förenämnda
medeltal och fonden ej bringas att överstiga hälften av det belopp, sorn enligt
den för löpande året gällande utgifts- och inkomststaten skolat täckas
med allmän kommunalskatt. Genom att medel ur fonden tågås i anspråk
må ej utdebiteringen för varje skattekrona minskas med mer än hälften av
vad som skulle hava åtgått för att nedbringa utdebiteringen till samma
medeltal. Ej heller må genom beslut, som här avses, under ett kalenderår
Bihang till riksdagens protokoll ISAH. 1 sand. Nr 324. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
tagas i anspråk mer än en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgått
vid slutet av något av de tre kalenderår, vilka närmast föregått året för
beslutet. Har på grund av föreskrift i lag överflyttning av uppgifter skett
mellan kommun och annan kommunal samfällighet (församling, särskilt
skoldistrikt etc.) eller har ändring i den kommunala indelningen ägt rum,
äger Kungl. Majit meddela därav betingade föreskrifter rörande tillämpning
av de nyss angivna bestämmelserna.
I 5 § fondbildningslagen meddelas föreskrifter om extraordinär avsättning
till respektive uttag ur allmän fond. Där särskilda skäl äro och beslut i ämnet
fattats med kvalificerad majoritet må — under förutsättning av Kungl.
Majits tillstånd — avsättning ske till allmän fond eller sådan fonds medel
tagas i anspråk utöver vad enligt det förut sagda är medgivet. Vid meddelande
av tillstånd till avsättning, som nyss sagts, må Kungl. Majit föreskriva
villkor för de avsatta medlens tagande i anspråk. Tillstånd kan meddelas
genom Kungl. Majits fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter rörande
fonden.
Beträffande frågan om den omfattning, i vilken avsättning till allmän fond
hittills förekommit, ha de sakkunniga hänvisat till en utredning, som lämnats
i stadsförbundets yttrande till konstitutionsutskottet vid 1944 års riksdag.
De sakkunniga ha vidare anfört:
Av denna utredning framgår att avsättning till allmän fond förekommit i
icke så få fall. Det framgår emellertid också, att åtskilliga städer avstått från
eljest möjliga avsättningar, emedan de ansett möjligheterna att vid behov ta
fonden i anspråk vara alltför starkt begränsade. Vidare framgår att vissa
städer, som avsatt medel, helst skulle ha avsatt ännu mer men hindrats av de
restriktiva avsättningsbestämmelserna. Den d 5 § fondbildningslagen givna
möjligheten att i särskilda fall med Konungens tillstånd avsätta medel utöver
vad 4 § medgiver synes ha utnyttjats endast i några få fall. Sålunda
fastställde Kungl. Majit den 2 juni 1939 Stockholms stadsfullmäktiges beslut
att till allmän fond avsätta ett från 0,53 kronor till 0,55 kronor per skattekrona
avrundat belopp. Jakobs församling i Stockholm erhöll den 21 april
1944 fastställelse på ett beslut att avsätta drygt 150 000 kronor till en skatteutjämningsfond,
för vilken samtidigt fastställdes reglemente. Den 2 februari
1940 respektive den 1 april 1942 fastställdes två beslut av Norrbottens läns
landsting, vartdera innebärande avsättning av en miljon kronor till allmän
fond. Ytterligare några landsting lia beslutat — delvis ej oväsentliga — avsättningar
till allmän fond. Besluten synas emellertid icke ha underställts
Kungl. Majit. Vad slutligen landskommunerna angår, torde dessa endast i undantagsfall
(t. ex. Jukkasjärvi) ha avsatt medel till allmän fond.
De sakkunnigas förslag innebär i förevarande del, att de regler som göra
avsättning till och ianspråktagande av medel ur allmän fond (skatteregleringsfond)
beroende av utdebiteringens storlek under en femårsperiod upphävas.
I stället föreslås att beslut örn avsättning får avse högst en femtedel
av det belopp, som utdebiteras i den stat vari avsättningen upptages. Regeln
att fonden får uppgå till högst hälften av det utdebiterade beloppet bibehålies,
dock att hänsyn därvid skall tagas icke till staten för det löpande året
utan till den stat vari avsättningen upptages. Vid beräkning av det belopp,
som enligt staten skall täckas med allmän kommunalskatt, skall hänsyn icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
19
tagas till avsättning till skatteregleringsfonden. Den nuvarande bestämmelsen
att ur fonden per år får tagas högst en tredjedel av det högsta belopp, vartill
fonden uppgått vid slutet av något av de tre föregående kalenderåren, bibehålies
med en mindre jämkning. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet vid
beslut om extraordinär avsättning och ianspråktagande av medel enligt 5 §
föreslås skola borttagas.
Slutligen innehåller de sakkunnigas förslag bestämmelser om obligatorisk
skatteregleringsfond i stad (se 2 och 3 mom. i förslagets 4 §). Dessa bestämmelser
äro föranledda av 1944 års uppbördsberednings i maj 1945 avgivna
betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Enligt uppbördsberedningens
förslag skulle, såvitt angick städerna, beslutet om utdebiteringens
storlek brytas ut från övriga beslut rörande utgifts- och inkomststaten
och fattas av stadsfullmäktige redan under första hälften av september.
För den händelse fullmäktige sedermera vid statbehandlingen skulle besluta
större utgifter än som beräknats vid bestämmande av utdebiteringen,
skulle bristen utjämnas med tillhjälp av skatteregleringsfonden; en dylik
fond skulle därför vara obligatorisk för städernas del. Vid utformandet av
det nya uppbördssystemet avvek man emellertid i denna del från beredningens
förslag. Tidpunkten för bestämmande av utdebiteringen i stad
framsköts nämligen så att detta i allmänhet skulle kunna ske i samband
med fastställande av staten i övrigt. Därest denna ordning i något fall icke
skulle kunna iakttagas, skulle en preliminär utdebitering bestämmas, avsedd
att ligga till grund för den preliminära skatten för kommande inkomstår,
varefter den definitiva utdebiteringen skulle bestämmas i samband med fastställande
av staten; sistnämnda utdebitering skulle ligga till grund för beräkning
av det belopp, som av statsverket skulle utbetalas till staden under
nästföljande år. Bestämmelser om obligatorisk skatteregleringsfond i stad
erfordras sålunda icke och frågan härom får anses förfallen.
Till motivering av sitt förslag lia de sakkunniga anfört:
Det är allmänt erkänt att reglerna i 4 § fondbildningslagen, vilken får ses
mot bakgrunden av att den införde helt nya och oprövade finansieringsmetoder,
såväl beträffande avsättning till allmän fond som i fråga om rätten
att taga i anspråk medel ur sådan fond äro alltför snäva för att fonden skall
kunna fylla sitt syfte. Reglerna äro dessutom alltför invecklade för en lag,
som skall kunna tillämpas även av kommunala förtroendemän utan större
vana att läsa och tolka lagtext.
Den allmänna fondens ändamål är enligt gällande lag att tjäna till utjämning
av skattetrycket mellan olika år. Till en viss grad kan detta syfte otvivelaktigt
tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom att medel under goda konjunkturer
avsättas till särskilda fonder enligt 2 § e) fondbildningslagen, vilka
fonder sedan tagas i anspråk när konjunkturerna gå nedåt. Kommunerna
ha vidare möjlighet att genom uttaxering för behov som kunnat täckas med
medel i tillfällig fond, genom förtidsamortering av gäld och genom andra
dylika åtgärder stärka sill beredskap för en konjunkturförsämring. Emellertid
kunna sådana åtgärder icke — i vart fall icke på långt när i alla kommuner
— vara tillfyllest för att sätta kommunen i tillfälle alt bedriva en
aktiv, konjunkturbetingad skattepolitik. En dylik politik kan tydligen icke
alltid nöja sig med att taga sikte blott på en utjämning av skattetrycket mellan
olika år, så att skattesatsen icke får stiga alltför högt under lågkonjunk
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr o2i.
turen. Det kan befinnas lämpligare att gå så långt att man utnyttjar del
goda skatteunderlaget och skattebetalarnas bättre inkomster under en högkonjunktur
till att samla sådana reserver att skattetrycket kan minskas under
lågkonjunkturen, med andra ord att sträva efter en skattesats, som är
högre under högkonjunkturen än under lågkonjunkturen. En fonderingsmöjlighet,
som i princip anknyter till den nuvarande allmänna fonden men innebär
vidgad rätt att avsätta medel och taga medel i anspråk, synes vara
ett mycket betydelsefullt medel — givetvis dock icke det enda — för en sådan
konjunkturbetingad skattepolitik.
Benämningen allmän fond ger icke besked om fondens ändamål. I praktiken
kallas fonden därför också ofta skatteutjämningsfond eller skatteregleringsfond.
Det synes riktigt att på detta sätt anknyta till fonderingens syfte.
Vi föreslå därför att benämningen ändras. Ett förslag att kalla fonden skatteutjämningsfond
avvisades år 1936 av departementschefen, då det kunde antagas
att denna benämning skulle föranleda missförstånd. Som vi ovan framhållit
bör fondens ändamål vara icke blott utjämning utan reglering av
skattetrycket. Ur denna synpunkt föreslå vi benämningen skatt er egleringsfond.
1 sakens natur synes ligga att avsättning av medel till en fond med det
direkta skattepolitiska syfte varom här är fråga bör få ske endast i samband
med antagande av utgifts- och inkomststaten.
Som departementschefen anförde i 1936 års proposition, kan legitimt behov
av utjämning av skattetrycket mellan olika år föreligga även vid höga
skattesatser, och synas riskerna för olämpliga fonderingsbeslut i kommuner
med sådana skattesatser kunna motverkas genom lämpliga regler för utdelning
av skatteutjämningsbidrag. Departementschefen framhöll vidare, att avsättning
till allmän fond såsom regel icke torde böra få medräknas vid skatteutjämningsbidragens
bestämmande. På grundval av sistnämnda uttalande
har inom finansdepartementet vid fördelningen av skatteutjämningsbidragen
den praxis utvecklats, att den utdebitering som föranledes av avsättning till
allmän fond icke inräknas i det skattetryck på vilket skatteutjämningsbidraget
baseras. Avsättning till allmän fond har därför i stort sett skett endast i
kommuner, som icke åtnjuta skatteutjämningsbidrag. I ett antal kommuner
som åtnjuta sådana bidrag har emellertid allmän fond upplagts; att så skett
torde berott på att man där icke haft klart för sig att fonderingen icke medräknats
vid beräkningen av skatteutjämningsbidraget. Finansdepartementets
nyssnämnda praxis torde föranleda alt skattesatsens absoluta storlek icke behöver
spela någon roll för den i lagen reglerade rätten att avsätta medel till
skatteregleringsfond.
Skall då — som nu är fallet — skattesatsens relativa storlek, dess förhållande
till utdebiteringen under viss förfluten tid, vara avgörande för avsättningsrätten?
Mot den nuvarande bestämmelsen i denna riktning talar att
ingen avsättning kan förekomma, när utdebiteringen hållits oförändrad en
femårsperiod och en skattesänkning icke lämpligen kan företagas. En regel
som icke medger fondering i ett dylikt fall, där en fondering tydligen ofta
måste vara mycket önskvärd, synes icke kunna bibehållas. Samma anmärkning
drabbar emellertid varje regel, som anknyter till tidigare utdebitering
och fordrar en i förhållande till denna sänkt skattesats för att avsättning
skall få ske. Örn man överhuvud taget skall låta avsättningsrätten bestämmas
av tidigare utdebitering, måste man alltså stanna vid det rent negativa
villkoret, att utdebiteringen icke stiger eller icke stiger mer än i viss mån
genom fonderingen. Värdet av en sådan bestämmelse skulle dock bli ytterst
ringa. Dessutom bör, som ovan framhållits, fondering kunna få förekomma,
oavsett om och i vad mån skattesatsen härigenom skulle bringas att överstiga
något eller några föregående års utdebitering. Vi anse sålunda, att ej
Kungl. Alaj.ts proposition nr 224.
21
heller skattesatsens relativa storlek bör ha någon betydelse för fonderingsrätten.
Man synes icke lia anledning befara, att kommunerna skulle missbruka
en sådan frihet till att onödigtvis böja utdebiteringen i fonderingssylte.
Ett beslut att avsätta medel till skatteregleringsfond bör enligt vår mening
i normala fall, således inom i lagen fixerade gränser, icke för sin giltighet
fordra godkännande av någon myndighet, vare sig länsstyrelsen eller Kungl.
Maj :t. Beslut örn avsättning till allmän fond enligt 4 § fordrar icke kvalificerad
majoritet, och någon anledning att nu införa en fordran på sådan majoritet
föreligger enligt vår uppfattning icke. Ett fonderingsbeslut av här ifrågavarande
art kan näppeligen anses så skilja sig från andra kommunala beslut,
som kunna fattas med enkel majoritet och icke fordra fastställelse av
länsstyrelse eller Kungl. Majit, att fordran på kvalificerad majoritet kan vara
påkallad.
Rätten att avsätta medel till skatteregleringsfond bör sålunda enligt vår
åsikt icke förutsätta något annat än kommunens eget fria beslut.
Som redan angivits är fondens storlek begränsad. Fonden får icke genom
avsättning bringas att överstiga »hälften av det belopp, som enligt den för
löpande året gällande utgifts- och inkomststaten skolat täckas med allmän
kommunalskatt». En begränsning i detta hänseende anse vi lämplig för normala
fall, och den nuvarande begränsnjngen synes knappast för sträng. Det
torde emellertid medföra vissa fördelar att knyta regeln till den stat vari avsättningen
göres. Även den årliga avsättningens storlek bör tydligen vara begränsad.
Efter övervägande av olika möjligheter lia vi stannat vid att föreslå,
att beslut örn avsättning må avse högst en femtedel av det belopp, som
täckes med allmän kommunalskatt i den stat vari avsättningen upptages.
I båda fallen — i fråga om såväl fondens som avsättningens storlek — skall
vid beräkningen av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt,
icke tagas hänsyn till avsättning till skatteregleringsfonden.
Följande exempel illustrerar hur de föreslagna reglerna verka. Antag att en
kommun i .utgifts- och inkomststaten för ett givet år utdebiterar 200 000 kronor
för andra ändamål än avsättning till slcatleregleringsfond. Kommunen
äger då utdebitera ytterligare högst en femtedel av detta belopp eller 40 000
kronor för avsättning till skatteregleringsfond. Fonden får dock icke genom
avsättningen bringas att överstiga 100 000 kronor.
Någon anledning torde icke heller nu finnas att, såsom diskuterades under
förarbetena till 1936 års lag och såsom skett i Finland, giva särskilda
regler för avsättning av behållning enligt bokslut. Med det här av oss förordade
systemet bli alla kommunala medel likställda. Att medge extra avsättning,
om behållningen är särskilt stor, synes ej påkallat.
I fråga om ianspråktagande av medel ur skatteregleringsfond uppstå i huvudsak
samma spörsmål som i fråga örn avsättning lill fonden. Belräffande
skattesatsens absoluta och relativa storlek som förutsättning för ianspråktagande
synes böra gälla i huvudsak detsamma som ovan sagts örn avsättning,
d. v. s. rätten att ta medel i anspråk bör icke bindas vid någon annan
förutsättning än kommunens eget fria beslut. Det skulle emellertid kunna
diskuteras att kräva kvalificerad majoritet för ett sådant beslut. Borttagandet
av den av 1936 års utredningsmän föreslagna kvalificerade majoriteten
motiverades av departementschefen med en hänvisning lill de övriga garantierna,
och dessa lia vi nu föreslagit skola slopas. Otvivelaktigt borde det
också kunna vara större anledning att fordra kvalificerad majoritet för beslut
att förbruka en fond än för beslut all bilda en fond. Ari lia dock ansett,
alt övervägande skäl tala flir att även här full parallellilet bör föreligga
mellan avsättning till och ianspråktagande av fonden, och föreslå sålunda
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
icke heller för ianspråktagande av fonden någon regel örn kvalificerad majoritet.
En begränsning av det belopp, som årligen får tagas i anspråk ur fonden,
bör emellertid timrås och den nuvarande regeln, enligt vilken ur fonden får
tågås högst en tredjedel av det belopp, vartill den uppgått vid slutet av
något av närmast föregående tre kalenderår, synes med viss modifikation
lämplig.
Det har ifrågasatts att medel skulle kunna tagas i anspråk ur skatteregleringsfonden
ej blott i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten
utan även under löpande budgetår. Ett sådant förfarande skulle emellertid
icke stå i överensstämmelse med en budgets karaktär av finansplan
för budgetåret. Vi kunna icke heller finna, att något egentligt behov av en
sådan möjlighet föreligger. Örn oväntade utgifter dyka upp under ett budgetår,
har kommunen möjlighet att jämlikt 8 § fondbildningslagen nyttja skatteregleringsfondens
medel inom ramen för sin underställningsfria lånerätt.
Och örn utgifterna förorsaka brist i bokslutet, kan fonden tillgripas i den
utgifts- och inkomststat, som påverkas av denna brist. Vi föreslå därför,
att den nuvarande regeln bibehålies. Medel böra sålunda kunna tagas i anspråk
ur skatteregleringsfond endast i samband med utgifts- och inkomststatens
fastställande.
Beträffande stadgandet, att Kungl. Maj:t äger rätt att meddela föreskrifter
rörande tillämpning av reglerna om den underställningsfria fondbildningsrätten
vid indelningsändringar och överflyttning av kommunala uppgifter från
kommunbildningar av ett slag till kommunbildningar av annat slag (4 § 2
mom.) framhålla de sakkunniga, att behovet av ett sådant stadgande avsevärt
minskades enligt förslaget, vilket borttoge alla regler, som anknöte till
löpande eller tidigare års utdebitering. De sakkunniga ha därför föreslagit,
att berörda stadgande måtte utgå.
Vad angår stadgandet örn kvalificerad majoritet vid extra-ordinär avsättning
och disposition av fondmedel (5 § 2 mom.) framhålla de sakkunniga,
att någon anledning att genom krav på kvalificerad majoritet ge en minoritet
möjlighet att bestämma över en kommuns finanspolitik icke syntes
föreligga ens i dessa fall. Fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd torde utgöra
tillräckligt korrektiv mot förhastade eller okloka kommunala beslut. 5 §
borde kunna tillämpas t. ex. då en kommun funné att skatteregleringsfonden
borde uppbringas till större belopp än 4 § medgåve. I ett dylikt fall borde
Kungl. Maj:ts tillstånd om möjligt inhämtas i förväg, så att det kunde föreligga,
när kommunen i samband med statbehandlingen hade att taga ställning
till fonderingsfrågan. Detsamma borde tydligen i möjligaste mån gälla
de andra tänkbara fall, där jämlikt 5 § Kungl. Maj:ts tillstånd krävdes. Lagen
hade för övrigt redan anvisat detta förfaringssätt genom stadgandet, att
Kungl. Maj:ts tillstånd kunde ges genom fastställelse å reglemente eller
andra föreskrifter rörande fonden.
Slutligen beröra de sakkunniga frågan om verkan av att Kungl. Majit icke
fastställer ett kommunalt beslut om avsättning till eller uttag ur fond eller
att sådant beslut efter besvär upphäves. De sakkunniga anföra härom:
Då den kommunala utdebiteringen fastställts på grundval av ifrågavarande
beslut, blir den efter Kungl. Majds avgörande för hög eller för låg. Stads
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
23
kamerala föreningens styrelse och ett antal drätselkammare lia förklarat det
önskvärt, att spörsmålet överväges i samband med översynen av fondbildningslagen.
Frågan uppmärksammades redan av 1936 års utredningsmän.
Under hänvisning till ett regeringsrättsutslag (R 1925 not. S 178), som även
innefattade en föreskrift om ändring av den beslutade kommunala utdebiteringen,
framhöllo dessa, att sådan föreskrift undantagsvis måste givas men
förorsakade betydande olägenheter och att förslaget till fondbildningslag därför
hade avfattats så att underställning i möjligaste mån undvekes. Två länsstyrelser
gingo in på frågan i samband med sina yttranden över förslaget i
vad det avsåg särskild fond. Den ena ifrågasatte härvid att avsättning icke
skulle få beslutas förrän fondstadga antagits. Den andra framhöll behovet
av föreskrifter i ämnet. Departementschefen uttalade sig emellertid icke i
saken.
I ett par regeringsrättsutslag från tiden efter ikraftträdandet av fondbildningslagen
lia fonderingsbeslut upphävts. I det ena (R 1940 not. S 183) meddelades
ingen kompletterande föreskrift om ändring av kommunens utdebitering.
I det andra (R 1938 not. S 94) gjordes ingen ändring i länsstyrelsens föreskrift,
att det ålåg kommunalnämnden i kommunen att vidtaga av upphävandet
betingade åtgärder. Ett par andra nyare regeringsrättsutslag synas
också förtjäna beaktande i sammanhanget. I det ena (R 1944 not. S 55) upphävdes
Stockholms stadsfullmäktiges beslut örn ett anslag av 5,5 miljoner
kronor för täckande av driftförlust vid stadens affärsdrivande verk eller eljest
förekommande oförutsedda behov; samtidigt hänvisades fullmäktige att
behandla anslagsfrågan i enlighet med fondbildningslagens bestämmelser (så
skedde även). I det andra (R 1945 ref. 4) upphävde regeringsrätten ett beslut
av stadsfullmäktige i Landskrona att i strid mot bestämmelserna i 56 § lagen
örn kommunalstyrelse i stad icke intaga vissa äldre reservationsanslags behållning
på budgetens inkomstsida. Ett yrkande om nedsättning av utdebiteringen
föranledde emellertid ingen åtgärd utan malet återförvisades i vad avser
nyssnämnda behållning till stadsfullmäktige »för vidtagande av rättelse».
Som vi ovan antytt är det önskvärt att kommunerna i fråga örn fonderingsbeslut,
vilka kräva Konungens tillstånd, i största möjliga utsträckning
inhämta sådant i förväg genom att söka fastställelse av reglementen eller på
annat sätt. Sådana förhandsbesked kunna emellertid icke alltid erhållas, och
i varje fall blir den här avhandlade frågan aktuell, när på uttaxeringen inverkande
fonderingsbeslut upphävas efter besvär. Emellertid intaga sådana
fonderingsbeslut härvidlag ingen särställning i förhållande till andra kommunala
anslagsbeslut. Samma problem uppstå när andra anslagsbeslut upphävas.
Även ett sådant beslut kan lia påverkat utdebiteringen, som genom upphävandet
blir för hög. Detta visar att här i själva verket är fråga om ett allmänt
kommunalrättsligt spörsmål och icke örn ett speciellt fondbildningsspörsmål.
Det torde få anses säkert, att ett upphävande av ett kommunalt
anslagsbeslut endast i mycket sällsynta undantagsfall kommer att föranleda
föreskrift örn ändrad utdebitering. I regel möta redan nu oöverkomliga svårigheter
att verkställa en sådan föreskrift. Och svårigheterna bli om möjligt
större, om det föreslagna nya skatteuppbördssystemet genomföres. Någon
allmän regel angående konsekvenserna av att eli anslagsbeslut upphäves torde
överhuvud knappast kunna givas.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget har i nu förevarande delar lämnats
utan erinran i flertalet av de avgivna r e m issyttrand e n a. I vissa
yttranden lia emellertid framställts anmärkningar mot förslaget, varjämte
statskontoret avstyrkt detsamma. — Ur yttrandena ina följande här återgivas.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
Kammarkollegium förklarar sig icke ha något att erinra mot förslaget i
förevarande delar. Två reservanter ha emellertid uttalat särskild mening och
framhålla, att de föreslagna ändringarna i 4 och 5 §§ syntes kunna leda till
ett ökat inflytande för Kungl. Majit på kommunernas finanspolitik. Detta
pris finge betalas för eftergivandet av kravet på kvalificerad majoritet för
dispens från gällande regler. Det kunde ifrågasättas om en utveckling i sådan
riktning vore önskvärd med tanke på att kommunernas självstyrelse såvitt
möjligt borde lämnas ograverad. Det syntes vara försiktigast att icke giva
centraliseringstendenserna alltför stort spelrum.
Överståthållarämbetet förklarar, att ämbetet ställt sig betänksamt till förslaget
att i den omfattning som ifrågasatts borttaga föreskriften om kvalificerad
majoritet vid fattande av beslut, men anser sig likväl med hänsyn till
den föreslagna föreskriften om sanktion av Kungl. Majit kunna biträda förslaget
i förevarande delar. De föreslagna ändringarna åsyftade att ytterligare
främja god hushållning och särskilt att minska kommunernas svårigheter i
kristid. Gällande bestämmelser hade visat sig försvåra för kommunerna att avsätta
medel till och disponera medel ur fond, vilket särskilt gällde allmän
fond. De föreslagna ändrade föreskrifterna beträffande sådan fond innebure
väsentligt ökad rörelsefrihet för kommunerna genom att kommun finge årligen
avsätta belopp svarande mot en femtedel av allmänna kommunalskatten i
övrigt för året. I Stockholm exempelvis torde detta betyda, att stadsfullmäktige
finge möjlighet att årsvis avsätta omkring 30 milj. kronor till dylik fond.
Alltsedan år 1940 hade nämligen i kommunalskatt årligen uttagits över 140
milj. kronor och alt arliga skattebeloppet skulle härefter kunna nedbringas
under sistnämnda belopp torde näppeligen vara att räkna med.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser bestämmelserna i 4 § 1 mom. i de
sakkunnigas förslag väl avvägda och ägnade att möjliggöra för kommunerna
att fondera tillräckligt med medel för åstadkommande av utjämning av de
vanligen förekommande variationerna i skattetrycket. Bestämmelserna syntes
däijämte enkla och lättillämpliga. De anförda skälen för upphävande av
föreskrifterna om kvalificerad majoritet vid beslut i vissa fondbildningsärenden
vore enligt länsstyrelsen övertygande.
Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att de föreslagna reglerna
för avsättning till och ianspråktagande av medel ur den föreslagna skatteregleringsfonden
syntes enkla och rationella. Med den föreslagna utformningen
av dessa regler bleve det möjligt även för landstingen att, utan inhämtande
av Kungl. Majits tillstånd i varje särskilt fall, avsätta medel till
dylik fond. Detta torde komma att leda till att den fondbildning, som de
hittills företagit utanför lagstiftningen, nu kunde inrymmas under densamma.
Därmed försvunne också de skäl, som under nuvarande förhållanden
onekligen talat för att landstingen icke borde vara inbegripna under den
ifrågavarande lagstiftningen.
Kammarkontoret i Stockholm framhåller, att förfarandet med en statlig
clearing, då i städer överensstämmelse mellan den senast i oktober fastställda
preliminära skattesatsen och det därefter konstaterade verkliga uttaxeringsbehovet
ej förelåge, torde kunna föranleda eller accentuera variationer
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
25
i skattebelastningen från år till år och att uppbördsreformens genomförande
härigenom i vart fall komme att öka behovet av en skatteregleringsfond med
syfte att främja en någorlunda jämn uttaxering. Med hänsyn till de stegrade
anspråk på skatteregleringsfonden, som alltså uppkomme, kunde ifrågasättas
om icke en ytterligare uppmjukning borde företagas beträffande bestämmelserna
om avsättning till respektive uttag ur fonden. Då storleken av
årliga avsättningar och uttag vore i lagen reglerade, syntes det överflödigt
alt maximera fondens storlek. Ur det allmännas synpunkt vore det mera
angeläget att fonden gjordes obligatorisk till ett visst minimibelopp än att en
maximering fastställdes. Då något krav i förstnämnda hänseende icke framfördes,
syntes skäl ej föreligga att icke överlämna även frågan örn fondens
maximistorlek till kommunernas fria bestämmande. Bestämmelsen, att årlig
avsättning finge ske endast intill en femtedel av skattesatsen, finge till följd
att avsättningsmöjligheterna bleve större vid ett högt än vid ett lågt utdebiteringsbehov.
Det omvända förhållandet syntes riktigare. En begränsning
av den årliga avsättningsrätten torde därför lämpligen böra ske efter andra
grunder än de föreslagna.
Drätselnämnden i Stockholm åberopar kammarkontorets yttrande och
understryker, att särskilt den regel, som begränsade avsättningarna till skatteregleringsfond,
vore mindre lämplig, eftersom den medgåve minsta avsättningarna,
när utdebiteringsbehovet vore som lägst, d. v. s. när förutsättningarna
för fonderingar vore de bästa.
Borgarrådsberedningen i Stockholm uttalar samma mening som drätselnämnden
samt påpekar dessutom, att formuleringen av stadgandet örn avsättning
lill skatteregleringsfond syntes böra förtydligas. När avsättningen
gjordes beroende av det belopp, som enligt utgifts- och inkomststaten skulle
täckas med allmän kommunalskatt, framginge nämligen icke otvetydigt, huruvida
detta belopp skulle inbegripa även de restantier från föregående år,
som beräknades inflyta under budgetåret.
Stadskollegiet i Stockholm, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige i
staden, ansluter sig till borgarrådsberedningens mening och förordar alltså
en revision av fondbildningslagen i huvudsaklig överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag men med hänsynstagande till de erinringar som enligt
det föregående framställts.
Drätselkammaren i Hälsingborg har intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag, men tre av dess ledamöter, som äro skiljaktiga, förklara sig anse,
att gällande bestämmelser örn kvalificerad majoritet borde bibehållas.
Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping framhålla, att de föreslagna
bestämmelserna örn skatteregleringsfond icke torde erbjuda några tillämpningssvårigheter
men att fondens maximering till hälften av uttaxeringsbehovet
kunde synas väl snäv för sådana kommuner, som önskade driva en
effektiv konjunkturpolitik. Frihet för kommunerna att själva bestämma fondens
högsta belopp skulle knappast föranleda något missbruk, i all synnerhet
som de årliga avsättningarna vore maximerade.
Kommunal f ali mäktige i Vollsjö socken anse det också överflödigt att maxi -
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
mera skatteregleringsfondens storlek, då storleken av de årliga avsättningarna
och uttagen vöre reglerade i lagen. Uppbördsreformen komme att öka
behovet av en skatteregleringsfond med syfte att främja en någorlunda jämn
uttaxering och med hänsyn till de stegrade anspråk på fonden, som härigenom
uppkomme, kunde ifrågasättas om icke ytterligare uppmjukning borde
företagas beträffande bestämmelserna örn avsättning till respektive uttag ur
fonden. Det vore önskvärt att fonden gjordes obligatorisk till ett visst minimibelopp.
Vidare borde kommun medgivas rätt att under löpande år disponera
fonden för att täcka uppkommande underskott. Slutligen kunde ifrågasättas
örn icke vid bokslutet konstaterat överskott borde kunna tillföras
fonden.
Kommunalfullmäktige i Ljungs socken anmärka, att under högkonjunktur,
då avsättningar till skatteregleringsfonden skulle ske, förelåge endast
ringa behov av fattigvårdshjälp, arbetslöshetsunderstöd etc., varför det belopp,
som då skulle täckas av allmän kommunalskatt, bleve relativt lågt.
Fonden bleve därför liten. Skulle denna fond vara icke endast skatteutjämnande
utan även i någon mån konjunkturreglerande, borde dess storlek få
uppgå till hela det belopp, sorn- skulle täckas med allmän kommunalskatt.
De stadgade inskränkningarna i rätten att avsätta medel till fonden torde
vara tillräcklig spärr mot onödig fondering.
Kommunalfullmäktige i Gudmundrå socken anse de föreslagna ändringarna
i förevarande del påkallade och välmotiverade. Genomförande av förslaget
skulle otvivelaktigt sätta kommunerna i tillfälle att bedriva en aktiv,
konjunkturbetingad skattepolitik och sålunda skapa förutsättningar för kommunerna
att utjämna skattetrycket mellan olika år. Det kunde emellertid
ifrågasättas om en så hög avsättning som en femtedel av det belopp som enligt
utgifts- och inkomststaten skulle täckas med allmän kommunalskatt borde
vara medgiven, då en så hög avsättning i praktiken knappast torde kunna
tillämpas; att en så hög avsättning vore medgiven utgjorde dock ingen olägenhet.
Däremot skulle det måhända vara klokt att låta fonden växa till
högre belopp än det som föreslagits av de sakkunniga. Det kunde nämligen
tänkas, att man vid lågkonjunktur kunde behöva taga medel ur fonden i anspråk
under en period av 4—5 år och det skulle då icke räcka långt, örn man
icke hade mera medel avsatta till fonden än vad som motsvarade 50 procent
av det belopp, som uttaxerades för året.
Kommunalnämnden i Hällefors socken framhåller, att med den möjlighet
att erhålla understöd av skatteutjämningsmedel, som förelåge för kommunerna
vid ett tillfälligt högt skattetryck, det ej torde bli många kommuner
som vid ett beträffande utdebiteringen gynnsamt år avsatte medel till
skatteregleringsfond för att därigenom eventuellt ett påföljande år, då utdebiteringen
kunde förmodas bli större, gå förlustig understöd av skatteutjämningsmedel
på den grund att tidigare till skatteregleringsfond avsatta
medel vore tillgängliga och skulle användas. Det vöre därför riktigare att
skatteregleringsfond, örn den skulle förekomma, bleve obligatorisk i alla
kommuner och att dylik avsättning finge inräknas i det skattetryck, på vilket
skatteutjämningsbidraget baserades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
27
Statskontoret anser, som förut nämnts, förslaget örn uppmjukning av nu
gällande regler för avsättning och disposition av medel, ingående i skatteregleringsfond
och särskild fond, ägnat att väcka betänkligheter samt anför
vidare:
Vad särskilt angår de föreslagna bestämmelserna angående skatteregleringsfonden,
må framhållas att, då enligt dessa bestämmelser avsättning skulle
kunna ske även under år av stigande skattetryck, fonden komme att förlora
sin karaktär av skatteutjämningsfaktor. Hinder skulle heller icke föreligga
för en kommun att samtidigt med avsättning till fonden fatta beslut
om disposition av densamma intill en tredjedel av det högsta belopp, vartill
fonden uppgått under det år, då beslutet fattades, eller något av de två
närmaste åren. Det torde få anses uppenbart, att dessa möjligheter kunna
utnyttjas på ett sätt, som oskäligt skulle komma att betunga skattebetalarna.
Förbises må icke, att örn avsättning till fonden undantagsvis finnes böra ske
trots att den kommunala skattesatsen därigenom uppbringas till en högre
nivå än medeltalet för de senaste åren, den utvägen står öppen för kommunen
att hos Konungen ansöka om tillstånd till åtgärden.
Vad därefter beträffar förslaget om slopande av kravet på två tredjedelars
majoritet vid omröstning i sådant ärende angående avsättning till och disposition
av skatteregleringsfond och särskild fond, vilket skall underställas Konungen
för fastställelse, vill statskontoret erinra, att kommunallagarna innehålla
motsvarande bestämmelser för ett flertal fall: avhändelse av fastighet
samt upptagande av lån och ingående av borgen under vissa förutsättningar,
förhöjning eller uttagande av nya avgifter för begagnade av vissa platser för
den allmänna rörelsen m. m. Härvid förtjänar särskilt påpekas, att om kommun
nyttjar medel från annan kommunal fond än kassaförlagsfond kommunens
lånerätt därigenom skall anses tagen i anspråk. Med hänsyn till det
samband, som sålunda består mellan kommunala fondbildningslagens och
kommunallagarnas föreskrifter, anser statskontoret, att spörsmålet om en
ändring i kommunala fondbildningslagens bestämmelser i berörda hänseende
icke bör upptagas till separat lösning.
Av nu angivna skäl avstyrker statskontoret de sakkunnigas förslag i berörda
delar.
Ämbetsverket vill emellertid å andra sidan icke förneka, att de nuvarande
reglerna i 4 § fondbildningslagen kunna vara hindersamma för en
under goda tider i skatteutjämningssyfte bedriven fondering av kommunala
inkomster. En lättnad härutinnan skulle — utan att skatteregleringsfondens
karaktär därmed ändrades — kunna ske genom att avsättning medgåves med
belopp motsvarande hela och icke såsom för närvarande endast halva skillnaden
mellan den genomsnittliga utdebiteringen de senaste fem åren, å ena,
samt årets utdebitering — bortsett från fondavsättningen — å andra sidan.
Statskontoret förordar därför, att en uppmjukning av denna innebörd genomföres.
Enligt de nuvarande bestämmelserna i 4 § fondbildningslagen får avsättning
till allmän fond — vilken enligt de sakkunnigas förslag benämnes skatteregleringsfond
— ske endast örn den utdebitering, som utan avsättning till
fonden erfordras för det följande året, understiger medeltalet av vad som
utdebiterats under de fem närmast föregående åren. Vidare är avsättningens
storlek i varje särskilt fall begränsad med hänsyn till medelutdebiteringen
för dessa fem år. Uttag ur fonden får å andra sidan icke beslutas annat än
Departements
chefen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
för år då utdebiteringen överstiger nämnda medelutdebitering och det belopp,
som får tagas i anspråk, är likaledes begränsat med hänsyn till medelutdebiteringen.
De sålunda gällande reglerna om begränsning av avsättning
till respektive uttag ur allmän fond föreslås skola upphävas. I stället föreslås
att avsättningen icke skall få överstiga en femtedel av det belopp, som enligt
utgifts- och inkomststaten skall täckas med allmän kommunalskatt; vid beräkning
av nämnda belopp skall enligt förslaget hänsyn icke tagas till avsättning
till fonden. För uttag av medel föreslås endast skola gälla den begränsningen
— som nu, ehuru något annorlunda utformad, gäller vid sidan
av den förut angivna regeln — att beslut örn disposition av medel ej må
avse mera än en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgår under
det år beslutet fattas eller vartill fonden uppgått under något av de två
närmast föregående åren.
I fråga örn allmän fonds maximistorlek bibehåller förslaget den nuvarande
begränsningen till hälften av det utdebiterade beloppet. Däri inräknas
emellertid enligt förslaget icke belopp, som utdebiteras för fondavsättningen.
Begränsningen hänföres till utdebiteringen i den stat, varom fråga är, i stället
för som nu till utdebiteringen i staten för det löpande året.
Mot vad sålunda föreslagits har i vissa remissyttranden anmärkts, att begränsningen
av den årliga avsättningen borde ske efter andra grunder än de
angivna. De föreslagna grunderna skulle nämligen få till följd att avsättningsmöjligheterna
bleve större vid ett högt än vid ett lågt uttaxeringsbehov, medan
det borde förhålla sig på motsatt sätt. För egen del anser jag emellertid
icke att den föreslagna begränsningsregeln behöver föranleda några olägenheter,
då behov av större avsättning än som motsvarar en femtedel av utdebiteringen
i praktiken icke torde komma att föreligga. Jag anser mig därför
kunna godtaga de sakkunnigas förslag härutinnan.
I ett remissyttrande har anmärkts att av det föreslagna stadgandet, enligt
vilket avsättningen finge uppgå till en femtedel av det belopp som enligt
slaten skulle täckas med allmän kommunalskatt, icke otvetydigt framginge
huruvida nämnda belopp skulle inbegripa även de restantier från föregående
år, som beräknades inflyta under budgetåret. I anledning härav vill jag erinra
örn att det nya uppbördsförfarandet innebär att vid redovisning av kommun
tillkommande skattemedel avdrag icke skall göras för restantier. Det i
remissyttrandet anmärkta förhållandet saknar sålunda praktisk betydelse.
I några yttranden har framhållits, att den föreslagna begränsningen av
skatteregleringsfondens storlek till hälften av uttaxeringsbehovet vore för
snäv. I de flesta yttrandena har emellertid förslaget i denna del icke blivit
föremål för erinran. Även jag anser mig kunna godtaga de sakkunnigas
förslag.
I ett par yttranden har ifrågasatts införande av obligatorisk skalteregleringsfond.
I ett av dessa yttranden har framhållits, att om skatteregleringsfonden
icke vore obligatorisk skulle sådan kommun som brukade erhålla
skatteutjämningsbidrag icke göra någon avsättning av medel till skatteregleringsfond,
enär förekomsten av sådan fond kunde beräknas verka minskande
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
29
på kommunens möjlighet att få understöd av skatteutjämningsmedel. I samma
yttrande föreslås vidare att, örn skatteregleringsfonden gjordes obligatorisk,
avsättning till densamma skulle få inräknas i det skattetryck, på vilket
skatteutjämningsbidraget baserades.
Det är givetvis riktigt att en kommun, där skattetrycket är så stort att understöd
av skatteutjämningsmedel kan påräknas, icke kan antagas ha något
större intresse av att avsätta medel till skatteregleringsfond. Därest lagen
ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit
torde därför, liksom hittills, avsättning till sådan fond i allmänhet komma att
ske endast i kommuner, som icke åtnjuta skatteutjämningsbidrag. Att tvinga
kommun, som är i den belägenheten att den brukar få dylikt bidrag, att avsätta
medel till skatteregleringsfond torde emellertid icke vara lämpligt. Jag
anser mig sålunda icke böra förorda, att skatteregleringsfonden göres obligatorisk.
Jag vill i detta sammanhang nämna att, med den utformning det nya
uppbördssystemet erhållit, omläggningen av uppbördsförfarandet icke i och
för sig torde öka behovet av fondavsättningar av ifrågavarande slag.
Kommunalfullmäktige i Vollsjö socken ha ifrågasatt dels att kommun skulle
medgivas rätt att under löpande år disponera skatteregleringsfonden för
att täcka uppkommande underskott och dels att vid bokslutet konstaterat
överskott skulle få tillföras fonden. Dessa yrkanden anser jag mig icke böra
biträda. Med skatteregleringsfondens syfte synes nämligen icke vara förenligt,
att avsättning till eller uttag ur fonden verkställes annat än i samband
med fastställande av utgifts- och inkomststaten.
Beträffande bestämmelserna om extraordinär avsättning till och uttag ur
skatteregleringsfond enligt 5 § fondbildningslagen lia de sakkunniga föreslagit,
att kravet på kvalificerad majoritet skall borttagas. Häremot har statskontoret
invänt, att enligt kommunallagarna sådan majoritet krävdes i vissa
andra fall och att, med hänsyn till sambandet mellan nämnda bestämmelser
och fondbildningslagens föreskrifter, frågan om ändring av fondbildningslagens
bestämmelser om kvalificerad majoritet icke borde upptagas till separat
lösning. Emellertid torde sambandet mellan de olika lagkomplexens
bestämmelser om vilka beslut som kräva kvalificerad majoritet icke vara sådant,
att icke fondbildningslagens bestämmelser härom skulle kunna ändras
i föreslagen riktning utan att kommunallagarnas motsvarande bestämmelser
samtidigt upptagas till omprövning. — Jag vill i detta sammanhang även
erinra om att ett beslut av ifrågavarande slag skall underställas Kungl. Majlis
prövning. Däri torde ligga en tillräcklig garanti mot förhastade eller olämpliga
beslut.
På grund av vad sålunda anförts och då jag i övrigt intet har att anmärka
mot de sakkunnigas förslag i nu förevarande delar anser jag mig kunna
godtaga detsamma.
30
Kungl. Majlis proposition nr 324.
Särskild fond.
Om särskild fond stadgas i 2 och 3 §§ fondbildningslagen. Enligt 2 § äger
kommun att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut, till
särskild fond avsätta medel för a) beredande av pension, olycksfallsersättning
eller sjukunderstöd åt personer i kommunens tjänst eller av pension åt
deras efterlevande (pensionsfond); b) till täckande av förlust, som genom
skada å kommunen tillhörig egendom eller annorledes kan komma att tillskyndas
kommunen under sådana omständigheter, att kommunen eljest kunnat
genom försäkring skydda sig mot förlusten (försäkringsfond); c) för
vidmakthållande av anläggning, tillhörande inkomstgivande företag, i den
mån överskott å företagets inkomster utöver dess utgifter därtill lämna tillgång
(förnyelsefond); d) för tillgodoseende av kommunens behov att äga
tillgång till rörelsekapital att tillfälligt nyttjas för bestridande av löpande
utgifter intill dess att därför avsedda inkomster inflyta (kassaförlogsfond);
samt e) till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel, genomförande
av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där kommunen
fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande eller
anstaltens upprättande.
Enligt 3 § äger kommunen avsätta medel för tillgodoseende av annat särskilt,
uttryckligen angivet kommunalt behov än i 2 § angivits eller taga till
särskild fond avsatta medel i anspråk för annat ändamål än vid avsättningen
bestämts, därest beslut härom fattas med kvalificerad majoritet samt
Kungl. Majit lämnar medgivande. Sådant medgivande kan lämnas genom
Kungl. Maj :ts fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter rörande
fonden.
De sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser om särskild fond innebär
att vissa ändringar gjorts i 2 § beträffande pensionsfond och fond till
bestridande av kostnader för förvärvande av viss ägodel etc. samt att de
nuvarande bestämmelserna om förnyelsefond — vilken fond ansetts böra
hänföras till tillfällig fond — utmönstrats ur 2 §. Bestämmelser örn förnyelsefond
ha i stället, i viss ändrad form, intagits i 6 § (se härom det avsnitt av
redogörelsen, som avhandlar de tillfälliga fondema). Vidare har bestämmelsen
örn kvalificerad majoritet i 3 § borltagits.
De sakkunniga lia beträffande reglerna om pensionsfond framhållit,
att fondbildningslagen saknade bestämmelse om begränsning av rätten
att avsätta medel till sådan fond, varför denna fonderingsrätt finge anses
vara i princip obegränsad. Någon olägenhet syntes icke vara att befara härav.
Kommunerna saknade anledning att låta pensionsfondens behållning stiga
till onödigt stort belopp. Att begränsa den årliga avsättningen till ett belopp
motsvarande årets försäkringspremier för en pensionsförsäkring syntes
olämpligt, då kommunen borde lia frihet att avsätta högre belopp t. ex.
för att fylla en fondbrist. Då de nuvarande bestämmelserna icke uttryck
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
31
ligen vore begränsade till förutbestämda pensionsförmåner, torde de få anses
avse även sådana pensionsförmåner, som bestämts först i samband med
att »pensionsfallet» inträffat. Det torde emellertid vara tveksamt, om bestämmelserna
täckte sådana engångsunderstöd som en kommun lämnade åt
en arbetstagare, vilken avginge ur dess tjänst, eller åt en arbetstagares efterlevande.
De sakkunniga hade därför föreslagit en komplettering av bestämmelserna.
Vidkommande bestämmelserna örn försäkringsfond och kassaförlagsfond
ha de sakkunniga anfört, att de icke funnit anledning föreslå
ändring av desamma.
Vad angår föreskrifterna om särskild fond enligt 2 § e) och 3 §
ha de sakkunniga till en början framhållit, att av svaren på en av dem till
ett antal kommuner m. fl. utsänd rundfråga syntes framgå, att fondbildning
enligt 2 § e) förekomme i viss, om än icke särskilt stor omfattning. Svaren
gåve även en antydan örn att avsättningar, som rätteligen borde anses
som avsättningar till särskilda fonder enligt 3 §, förekomme vid sidan av
lagen. Att så varit förhållandet hade också framhållits av svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet i deras yttranden
till konstitutionsutskottet vid 1944 års riksdag. Det vore belysande att, ehuru
flera landsting torde lia avsatt fonder för mera allmänt angivna byggnadsändamål,
endast ett (Göteborgs och Bohus läns landsting) syntes ha fått
Kungl. Maj:ts tillstånd (22 januari 1943) jämlikt 3 § till sådan fondering.
—■ Att beslut fattats om ett i 2 § e) avsett företag m. m. kunde icke innebära
mera än att principbeslut om sådant företag skulle föreligga. Fullständiga
kostnadsberäkningar, ritningar o. dyl. kunde icke krävas. Om fonderingen
skulle lia någon uppgift att fylla måste den kunna påbörjas åtskilliga år
innan företaget kunde beräknas bli utfört. Det måste därför anses uteslutet
att kräva att på ett så tidigt stadium skulle utföras kostnadskrävande utredningar,
som kanske på grund av ändrade förhållanden hunne bli onyttiga
innan företaget utfördes. — Beträffande tolkningen av uttrycket »annat
särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov än i 2 § sägs» hade 1936
års utredningsmän (sorn utarbetat förslag till lagen) uttalat, att mera allmänt
bestämda ändamål såsom »framtida utgifter för fattigvård» eller »mötande
av utgifter för arbetslöshet» icke kunde godkännas.
De sakkunniga -— som i sitt betänkande (s. 53—60) lämnat en redogörelse
för de fonder, som hittills bildats med stöd av 3 § — lia i samband
härmed uppgivit, att det vida övervägande antalet av dessa fonder bildats
av stadssamhällen, vilka i allmänhet givit sina beslut härom en generell utformning,
som reglerade även rätten till framtida fondavsättningar. Dessa
fondreglementen eller fondstadgar hade sedan underställts Kungl. Majit. De
landskommunala beslut som här komme i fråga avsåge däremot i regel avsättning
av enstaka belopp till angivet ändamål.
Vidare lia de sakkunniga anfört:
Den fondbildningsrätt, som medgives enligt 2 § e) fondbildningslagen, torde
vid en riktig tolkning av detta lagrum få anses vara tämligen vidsträckt.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Bestämmelsen förutsätter att kommunen fattat beslut örn förvärvande av
ägodel, genomförande av företag eller upprättande av anstalt. Såsom ovan
utvecklats kan emellertid icke krävas mera än ett principbeslut. Och de
ändamål, som kunna tillgodoses genom 1''ondering enligt 2 § e), torde få
sökas inom en mycket vid ram. Bestämmelsen går tillbaka på ett uttalande
av borgmästare Fant i dennes betänkande (angående lagstiftning om kommunal
fondbildning, avgivet år 1919), att fonderingsrätt måste anses föreligga,
så snart kommun »fattat beslut örn förverkligande av ett speciellt,
konkret bestämt ändamål». Anses denna bestämning riktigt återge innehållet
i 2 § e), synes fondering kunna förekomma för varje beslutat bestämt
ändamål, även om detta icke avser förvärvande av ägodel, genomförande
av företag eller upprättande av anstalt. Så bör en särskild fond enligt 2 §
e) fondbildningslagen kunna bildas av de medel, vilka Göteborgs stad beslutat
på en gång uttaxera för att täcka viss först i framtiden förfallande
inkorporeringsersättning. Och en särskild fond enligt 2 § e) bör kunna bildas
av medel, vilka kommun beslutat att i framtiden anslå till ändamål, vilket
tillgodoses av annat rättssubjekt, t. ex. en av landsting driven central
verkstadsskola. Däremot synes fondering enligt 2 g e) icke kunna ske för ett
mera generellt angivet ändamål eller för den fortlöpande kommunala verksamheten.
Fondering enligt 2 § e) synes alltså kunna förekomma t. ex. för
ett visst gatuarbete men ej för gatuarbeten i allmänhet.
Såsom 2 § e) lyder, kan den emellertid icke anses tydligt ge vid handen,
att den skall tolkas på det vidare sätt som vi nu — med stöd av vissa uttalanden
i förarbetena — ansett vara det riktiga. En sådan vid fondbildningsrätt
anse vi dock sakligt motiverad. För att bestämmelsens ordalydelse bättre
skall ansluta sig till denna tolkning föreslå vi en omformulering så att fonderingen
angives ske »till bestridande av kostnaderna för visst bestämt ändamål,
örn vars tillgodoseende kommunen fattat beslut».
Uttrycket »särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov», vilket utom
i 1 g finnes i 3 § är mera omfattande än uttrycket »bestämt ändamål». Fonderingsrätten
enligt 3 § avser sålunda även andra kommunala behov än sådana
som kunna hänföras till ändamål vilka äro bestämda. Kungl. Majlis
praxis beträffande tolkningen av »särskilt, uttryckligen angivet kommunalt
behov» har även —---varit tämligen liberal. I fråga om en del arbets
löshets-
eller fredskrisfonder torde denna praxis möjligen sammanhänga med
de nuvarande restriktiva bestämmelserna för allmän fond, varför en åtstramning
av praxis kan tänkas, om vårt förslag till regler för skatteregleringsfond
genomföres. Örn bestämmelserna örn skatteregleringsfond på sätt vi
föreslagit komma att innebära viss maximering av fonderingsrätten, blir det
nämligen angeläget att tillse att denna bestämmelse icke kringgås genom
en fri fondering enligt 3 § för tämligen allmänt bestämda ändamål. Redan
av denna grund anse vi oss icke böra föreslå att fordran på Konungens tillstånd
för fondbildning enligt 3 § borttages. Den nuvarande fordran på kvalificerad
majoritet anse vi åter kunna undvaras och vi föreslå därför att bestämmelsen
därom uteslutes ur fondbildningslagen.
Den ovan nämnda liberala tolkningen i praxis av fondändamålen har kanske
gått längst beträffande nöjesskatte- och hundskattefonderna. Möjligen
har utvecklingen här påverkats av att kommunerna redan före 1936 års lag
hade rätt att fondera sådana medel och stor frihet att bestämma ändamålen.
Dessa omständigheter föranledde stadsförbundets finansråd att i sitt yttrande
över utredningsmännens förslag påyrka fri fonderingsrätt beträffande sådana
medel. Departementschefen avvisade emellertid förslaget under framhållande
att »fondbildningens bindande vid nöjes- och hundskattemedel
egentligen endast innebär en begränsning av fondbildningsrälten med hänsyn
till beloppet, enär sagda medel tillföras den allmänna budgeten».
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
33
Kungl. Maj:ts prövning av fondreglementen enligt 3 § avser huvudsakligen
två spörsmål: frågorna örn fondens ändamål och om maximering av fonden.
Utvecklingen har emellertid nu gått så långt att ett reglemente för en fond
av nöjesskatte- och hundskattemedel---kan få innehålla ytterst all
mänt
formulerade ändamål för fonden och ändock bli fastställt av Kungl.
Maj :t. Då härtill lägges att beträffande dessa fonder ingen annan maximering
kräves än den som följer av att endast nöjesskatte- eller hundskattemedel
få tillföras fonden, kunde det synas ligga nära tillhands att föreslå lättnader
beträffande fondering av sådana medel. Vi lia också diskuterat att
föreslå ett stadgande, enligt vilket kommun skulle kunna utan Konungens
medgivande avsätta dylika medel till särskild fond. Efter övervägande av
ett sådant stadgandes konsekvenser ha vi emellertid avstått därifrån, framförallt
med tanke på risken att en dylik friare fonderingsmöjlighet skulle
misstolkas eller missbrukas så att inga »särskilda, uttryckligen angivna kommunala
behov» upptogos som ändamål för fonderingen. Vi vilja emellertid
framhålla att möjligheterna att fondera nöjesskattemedel enligt 2 § e) eller
3 § fondbildningslagen givetvis alltjämt stå öppna.
De sakkunnigas förslag har i nu förevarande del blivit föremål för erinringar
endast i ett pär remissyttranden.
Styrelsen för stadskamerala föreningen föreslår sådan ändring i bestämmelserna
örn pensionsfond i 2 § a) att medel skulle kunna avsättas
även till bestridande av olycksfallsersättning åt efterlevande till person, som
varit i kommunens tjänst.
Kommunalfullmäktige i Mosjö socken framhålla, att fondväsendet borde
vara något så när rörligt så att om kommun vid goda konjunkturer lyckats
upplägga exempelvis en kassaförlagsfond och placerat medlen i
bank, dessa banktillgodohavanden senare om så behövdes finge tagas i anspråk
för de mångahanda uppgifter som kommunen hade att utföra. Kommunalfullmäktige
hade genom att under det senaste årtiondet slå in på denna
väg kunnat avsätta medel till blivande skolhusbyggnader samt jämväl
utan att anlita lånevägen kunnat finansiera ombyggnader och modernisering
av sitt ålderdomshem.
Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping framhålla, att de nuvarande
bestämmelsernas svårtillämplighet förorsakat en betydande fondbildning
utanför lagen, vilket dock icke innebure, att någon allvarlig misshushållning
ägt rum, då denna fondbildning som regel varit försvarlig ur andra synpunkter.
Kommunalfullmäktige anföra vidare:
De fonder, som bildats utan stöd av fondbildningslagen, lia oftast karaktären
av särskilda fonder. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna
örn de särskilda fonderna helt borde omarbetas, så att lagstiftningen
närmade sig de regler, som i praxis utbildats före lagens tillkomst och
som fortfarande mångenstädes tillämpas. Dessa regler innebära, att fondering
av skattemedel kan ske endast för att tillgodose ett bestämt kommunalt
behov. Fonderingen skall vara skälig med hänsyn till skattetrycket och ur
andra synpunkter lämplig. Andra inkomster jin skatter kunna fonderas, då
inkomsterna bero av kommunens frivilliga åtagande eller eljest då skälig
anledning till fondering finnes. Dessa regler synas enkla och klara och begränsa
avsättningarnas storlek på ett naturligt sätt. Skulle de lagfästas, ut
Bihang
till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Ar 324. a
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
Departements.
chefen.
ginge bestämmelserna i fondbildningslagens andra och tredje paragrafer om
bland annat underställningstvång. Några stadganden om maximering skulle
icke förefinnas, ej heller någon fixering i lagtexten av de särskilda fonderna.
Statskontoret å andra sidan uttalar — såsom förut i samband med behandlingen
av bestämmelserna om skatteregleringsfond angivits — betänkligheter
mot att nu slopa kravet på kvalificerad majoritet i sådant ärende angående
avsättning till och disposition av särskild fond, vilket skulle underställas
Kungl. Majit.
Den av de sakkunniga föreslagna kompletteringen av bestämmelserna
om pensionsfond i 2 § torde böra genomföras. Däremot synes det icke erforderligt
att, på sätt i ett remissyttrande föreslagits, utvidga pensionsfonderna
till att avse även medel som avsättas för bestridande av olycksfallsersättning
åt efterlevande till personer, som varit i kommunens tjänst.
De sakkunniga ha vidare föreslagit omformulering av bestämmelserna i
2 § om fond till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel,
genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle fondens ändamål sålunda i stället angivas vara att
bestrida »kostnaderna för visst bestämt ändamål, om vars tillgodoseende kommunen
fattat beslut».
Därest lagen skulle omformuleras i enlighet med de sakkunnigas förslag,
torde det emellertid bliva förenat med betydande svårigheter att i praxis
åstadkomma en gränsdragning mellan de förenämnda fonderna och de fonder,
som omförmälas i 3 §. Vid sådant förhållande och då den nuvarande
avfattningen av ifrågavarande stadgande i 2 § knappast torde hava föranlett
några olägenheter, vill jag för min del förorda att stadgandet bibehålies oförändrat.
Därest fråga icke är om ändamål som nyss sagts eller om kommunen icke
fattat beslut om tillgodoseende av det ifrågavarande ändamålet, måste fondbildningen
ske i den i 3 § stadgade ordningen d. v. s. efter underställning. Jag
vill understryka att jämväl för fondbildning enligt 3 § fordras att fråga är
örn ett »särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov». Någon anledning
att i detta sammanhang uppdraga närmare riktlinjer för tolkningen av sistnämnda
stadgande torde icke föreligga, utan torde det alltjämt böra överlämnas
åt praxis att besvara uppkommande tolkningsfrågor.
De sakkunnigas förslag att slopa kravet på kvalificerad majoritet för beslut
om fondavsättning enligt 3 § föranleder icke någon erinran från min
sida.
Tillfällig fond.
Enligt 6 § fondbildningslagen skola medel, som influtit vid avyttring av
tillgång för stadigvarande bruk eller såsom ersättning på grund av försäkring
av dylik tillgång och som ej finna omedelbar användning, tillsvidare,
i avvaktan på beslut om deras tagande i anspråk för visst ändamål, avsättas
till tillfällig fond. Samma gäller beträffande överskottsmedel å lån, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
35
kommun upptagit med Kungl. Maj:ts tillstånd och som ej i sin helhet åtgått
för det med lånet avsedda ändamålet. Erhåller kommun eljest belopp,
som ej är att hänföra till kommunens löpande inkomster, må beloppet avsättas
till tillfällig fond.
Dessa bestämmelser korrespondera med bestämmelserna i lagen den 12
juni 1936 (nr 282) angående användning i vissa fall av kommun eller annan
samfällighet tillhörig egendom. Enligt denna lag må ersättning, som kommun
uppburit vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk eller på
grund av försäkring av sådan egendom, ej utan Kungl. Maj:ts medgivande
användas för annat ändamål än anskaffande av annan dylik tillgång eller
för avsättning till tillfällig fond. Har av kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd
upptaget lån ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet,
må överskottet ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd användas för annat
ändamål än avsättning till tillfällig fond.
Enligt 7 § fondbildningslagen få till tillfällig fond avsatta medel, i den
mån fonden bildats av överskottsmedel å lån upptaget med Kungl. Maj:ts
tillstånd, ej tagas i anspråk utan Kungl. Maj:ts medgivande. Andra till tillfällig
fond avsatta medel må, försåvitt ej särskilda villkor eljest blivit stadgade
för deras disponerande, genom beslut i vanlig ordning tagas i anspråk
för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk. Beslut att taga dylika
medel i anspråk för annat ändamål skall för att vinna bindande kraft underställas
Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.
De sakkunnigas förslag i förevarande del innebär i huvudsak, att för
fond bildad vid avyttring m. m. av tillgång för stadigvarande bruk införes
benämningen försäljningsmedelsfond samt för fond bildad av överskottsmedel
å lån benämningen låneöverskottsfond. Örn kommun avyttrar tillgång
för stadigvarande bruk utan att erhålla ersättning till fulla värdet, föreslås
kommunen skola äga rätt att till försäljningsmedelsfond avsätta ett belopp
motsvarande skillnaden. Vidare föreslås införande av en ny form av tillfällig
fond — fömyelsefond — till vilken kommun äger rätt att i samband
med statens fastställande avsätta medel motsvarande den värdeminskning
dess tillgångar för stadigvarande bruk beräknas undergå under budgetåret,
sedan därifrån avdragits i staten upptagna amorteringar för förvärv av dessa
tillgångar. I motsats till vad fallet är med de nuvarande fömyelsefonderna
avses alltså avsättningar skola få göras oberoende av örn tillgången tillhör
ett inkomstgivande förelag eller ej och oberoende av företagets driftresultat.
De sakkunniga ha i ett särskilt avsnill av sitt betänkande behandlat frågan
örn fondbildningslagens förhållande till kommunernas kapitalhushållning.
De lia härvid till en början anfört följande:
Det väsentliga för begreppet fondbildning sådant det utformats i fondbildningslagen
är att likvida tillgångar undandragas omedelbar konsumtion till
förmån för framtida behov, som avse liden efter det nästkommande budgetåret.
Denna definition får dock i vad avser tidsbestämningen ej pressas alltför
hårt. Den är visserligen exakt i fråga örn den allmänna fonden och passar väl
36
Kungl. Mcij:ts proposition nr 324.
oftast in även på de särskilda fonderna, men beträffande de sistnämnda äro
undantag icke alltför ovanliga. Det bör dessutom framhållas att, även om
medel avsatts till särskild fond för sådana »framtida» behov, i princip icke
föreligger något hinder att de tagas i anspråk tidigare. Vad slutligen beträffar
de tillfälliga fonderna, till vilka medel enligt lagens egna ord avsättas
»tills vidare», passar definitionen tydligen icke alls.
Kommunal fondbildning är ej detsamma som kommunal förmögenhetsökning.
Å ena sidan kan en kommun öka sin förmögenhet på annat sätt än
genom fondbildning, nämligen genom att med driftinkomster finansiera anskaffning
av en kapitaltillgång eller inbetala lån. Att t. ex. köpa en fastighet
för uttaxerade medel eller skapa en fordran genom att utlåna sådana medel
innebär icke fondbildning. Å andra sidan behöver fondbildning icke innebära
förmögenhetsökning. Fondbildning föreligger nämligen icke blott när kommun
avsätter löpande inkomster till framtida anskaffning av en kapitaltillgång
utan även när kommunen avsätter frigjort kapital för anskaffande av
nya kapitaltillgångar. Likaså föreligger fondbildning när avsättningen icke
på längre sikt ökar förmögenheten, emedan fondens ändamål är att bestrida
framtida driftutgifter, icke kapitalutgifter.
De sakkunniga lia härefter erinrat om att 1939 års kommunlånesakkunniga
i sitt betänkande med förslag angående grunderna för den kommunala lånepolitiken
(SOU 1942: 60) framhållit, att man för att utbygga det kommunala
förmögenhetsskyddet kunde begagna fyra medel: 1) Kommunerna kunde
åläggas en bokföring, som redovisade förändringarna i den kommunala förmögenheten.
2) Amorteringstiderna kunde förkortas för all eller viss underställningspliktig
upplåning. 3) Man kunde föreskriva, att förnyelsefonder
skulle uppläggas vid alla kommunala tillgångar av större betydelse, vilka
ägde begränsad varaktighet. 4) Man kunde föreskriva, att driftbudgeten
skulle belastas med avskrivningar å samtliga kommunala tillgångar av större
ekonomisk betydelse, där sådana enligt affärsmässiga principer borde äga
rum, samt att budgeten, i varje fall på lång sikt, skulle vara balanserad. —
Kommunlånesakkunniga hade ej ansett det ligga inom området för deras
uppdrag att i detalj undersöka, i vad mån man genom partiella reformer
skulle kunna bota föreliggande brister i det kommunala förmögenhetsskyddet.
De hade emellertid funnit sig böra påpeka möjligheten att uppmjuka
bestämmelserna örn att avsättning till förnyelsefond utan kvalificerad majoritet
och Kungl. Maj:ts tillstånd finge ske endast vid inkomstgivande företag
i den mån företagets driftsöverskott vore tillräckligt härför. Vidare hade
de påpekat bland annat möjligheten att införa fonderingstvång beträffande
andra till kommunens löpande inkomster ej hänförliga belopp än sådana som
härrörde från avyttring eller försäkring av tillgång för stadigvarande bruk,
därest beloppen ej kunde konsumeras utan att kommunens förmögenhetsställning
bleve sämre än den varit innan de utfallit.
Fondbildningssakkunniga lia jämväl erinrat om att kommunlånesakkunniga
föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle kunna medgiva en kommun rätt till
fri gäldsförvaltning, innebärande att den verkliga amorteringstiden för kommunens
lån skulle kunna avvika från den av Kungl. Maj:t fastställda, örn
de mot den senare svarande annuiteterna reglerades mot en särskild fond.
Kungl. Muj:ts proposition nr 324.
37
Detta system skulle enligt kommunlånesakkunniga kunna utbyggas så att
man lade upp en allmän fömyelsefond, vartill fördes de mot de fastställda
amorteringstiderna svarande annuitetema, medan de verkliga annuiteterna
bestredes ur fonden.
Fondbildningssakkunniga ha vidare lämnat en redogörelse för vad svaren
på den av dem utsända rundfrågan innehåller rörande nu förevarande
spörsmål. I ett av dessa svar hade, enligt vad de sakkunniga anföra, finansborgarrådet
i Stockholm framhållit att det som skydd för kommunernas
förmögenhet — åtminstone för de största kommunernas — skulle vara tillfyllest,
örn budgeten vore så uppställd att det klart framginge hur den balanserades.
Stockholms stads budget vore sedan år 1940 uppställd på sådant
sätt. Budgeten vöre uppdelad på drift- och kapitalbudget och av överföringsposten
mellan dessa framginge direkt, huruvida budgeten vore övereller
underbalanserad. Genom att föra denna post till en särskild fond kunde
på ett enkelt sätt kontrolleras, att de poster, varmed budgeten över- respektive
underbalanserats under en konjunkturcykel, uppvägde varandra. Fri
gäldsförvaltning hade med Kungl. Maj:ts medgivande praktiserats i Stockholm,
dock endast såtillvida som Kungl. Maj :t medgivit upplåning på 30 år
i fall, där kortare amorteringstid fastställts, med förbehåll att fondering av
de överskjutande amorteringarna ägde rum. Någon kontroll över användningen
av sålunda fonderade medel hade ej föreskrivits. Dessa medgivanden
hade gjort det möjligt för staden att för täckande av skilda lånebehov av
olika långfristighet upptaga gemensamma obligationslån. De fonderade
amorteringsbeloppen hade sammanförts till en gemensam fond, vilken använts
för täckande av nya kapitalutgifter. Givetvis innebure det emellertid
en ytterligare fördel, örn den statliga begränsningen av amorteringstiden för
den verkställda upplåningen slopades. — I ett svar från drätselkammaren
i Västerås hade, enligt vad de sakkunniga vidare anföra, framhållits att
lagändring erfordrades för att möjliggöra avsättning till tillfällig fond av
medel, som uttaxerats för att täcka kostnaden för tomter som gratis eller
till nedsatt pris överlämnats till byggnadsföretagare i bostadsfrämjande
syfte. Det torde enligt drätselkammaren överensstämma med god ordning
att sådan uttaxering skedde och att det uttaxerade beloppet tillfördes köpeskillingsfonden.
Fondbildningssakkunniga ha slutligen i detta sammanhang anfört:
Som 1939 års kommunlånesakkunniga klarlagt, företer kontrollen över
kommunernas kapitalhushållning åtskilliga luckor även efter fondbildningslagstiftningens
tillkomst. Kommunerna lia sålunda full frihet att i annan form
än fondbildning öka sin förmögenhet och de ha trots fondbildningslagens bestämmelser
åtskilliga möjligheter att, om de så önska, förbruka kapital.
Framhållas bör i detta sammanhang vidare att det är endast en mindre del
av kommunens kapital som motsvaras av fonder i fondbildningslagens mening.
Kommunlånesakkunniga lia emellertid icke ansett att dessa luckor inge
några allvarliga farhågor. De lia bland annat därför icke ansett sig böra föreslå
genomförande av de uppslag till en fullständigare kontroll som de låtit
undersöka. I det av finansborgarrådet i Stockholm avgivna svaret på vår
38
Kanal. Maj:ts proposition nr 321.
rundfråga har ifrågasatts en omläggning av principen för det kommunala
förmögenhetsskyddet i huvudsaklig överensstämmelse med ett av kommunlånesakkunnigas
uppslag men utan den ingripande statskontroll som detta
förutsatte. I vårt uppdrag, sorn vid sidan av en reform av bestämmelserna örn
allmän fond avser blott en översyn av fondbildningslagens övriga bestämmelser,
torde emellertid icke kunna anses ingå att taga ställning till de ytterst
intressanta frågor som upprullas i anslutning till finansborgarrådets yttrande.
Den frihet kommunerna lia att bilda och förbruka annat kapital än egna
fonder och det i stort sett förtjänstfulla sätt på vilket de lia handhaft sin
kapitalhushållning måste enligt vår mening även i de hänseenden, varom liär
är fråga, göra det angeläget, att icke alltför stora skyldigheter läggas på dem
att fondera medel och att icke alltför stora hinder läggas i vägen för deras
möjligheter att avsätta medel till fonder och att taga i anspråk sådana medel.
Vi anse sålunda anledning saknas att utvidga kommunernas skyldigheter
att avsätta medel till tillfällig fond. Vi kunna därför icke förorda vad kommunlånesakkunniga
ifrågasatt, alt kommunerna skulle tvingas att fondera
sådana kapitalmedel, som avses i 6 § tredje stycket fondbildningslagen; ej
heller bör enligt vår mening fonderingstvång stadgas när kommun bortgivit
tillgång för stadigvarande bruk. Vidare anse vi oss icke kunna tillstyrka bestämmelser,
som syfta till att försäljningsmedel skola kunna placeras endast
i sådana tillgångar för stadigvarande bruk, vilkas livslängd icke understiger
återstående amorteringstid för det lån, som eventuellt upptagits för anskaffande
av den försålda tillgången. Sådana bestämmelser skulle bli mycket
invecklade och deras efterlevnad svår att kontrollera. Kapitalkonsumtion
skulle undantagsvis inträffa, om kommunerna få behålla sin frihet att inom
vissa gränser förbruka kapital. Detta förhållande synes dock lia mycket liten
betydelse i betraktande av den ständigt pågående ökningen av kommunernas
nettoförmögenhet.
Såsom framhållits i det av drätselkammaren i Västerås avgivna yttrandet,
kunna emellertid kommunerna nu knappast anses ha ens rätt att fondera
medel i ersättning för sådan tillgång för stadigvarande bruk, som bortskänkts
eller avyttrats till nedsatt pris. Det är uppenbart att i princip fondering bör
ske i sådana fall. Undantagsfall förekomma dock, då det vore obilligt att begära
att kommunen skall uttaxera medel för fondering. Med hänsyn till sådana
fall bör, som vi nyss anfört, något fonderingstvång icke stipuleras. Däremot
bör tydligen fonderingsrätt föreligga. Vi föreslå därför att ett stadgande
i denna riktning införes i 6 § fondbildningslagen.
Beträffande kommunlånesakkunnigas förslag om s. k. fri gäldsförvaltning
har i finansborgarrådets yttrande framhållits, att med Kungl. Maj:ts medgivande
en sådan anordning i viss utsträckning redan tillämpas i Stockholm.
Härav framgår att laga hinder icke möter att i de fall Kungl. Majit så anser
lämpligt tillämpa ett dylikt system. En utvidgad tillämpning av systemet
synes icke bero av någon ändring i fondbildningslagen, vars 3 § torde
tillgodose de fonderingsbehov som kunna ifrågakomma. Med hänsyn till det
anförda ha vi ansett oss sakna anledning att vidare ingå på detta spörsmål.
De sakkunniga lia härefter övergått till frågan om förnyelsefonder
och den därmed sammanhängande frågan om avskrivningar. De lia härom
anfört:
Med avskrivningar förstås i detta sammanhang avskrivningar enligt den
»direkta» metoden, vilken sannolikt så gott som undantagslöst är den i kommunerna
tillämpade. De här avhandlade förnyelsefonderna måste sålunda
noga skiljas från de i 56 § 4) 1910 års aktiebolagslag avsedda förnvelsefon
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
39
der, som uppkomma vid »indirekt» avskrivning och icke äro fonder utan
blott korrektionsposter i balansen. I 9 § 1929 års bokföringslag betecknas en
sådan »fond» därför i stället som »värdeminskningskonto».
Tidigare torde man i kommunerna allmänt ha förfarit så, att avskrivningar
av kapitaltillgångar icke alls uppfördes i budgeten eller uppfördes endast på
så sätt att anslag till kostnader för amortering av upptagna lån fördelades på
de förvaltningar, till vilka de med lånemedel anskaffade tillgångarna hörde.
Denna metod att redovisa de olika förvaltningarnas andelar i kommunens
utgifter lider emellertid av flera svagheter, bland annat att amorteringarna
motsvara avskrivning endast å den del av tillgångarna som anskaffats genom
upplånade medel. I Svenska stadsförbundets bokföringskommittés år 1930
avgivna betänkande angående enhetligt budget- och räkenskapsväsen för städerna
föreslogs därför i princip, att bland de olika förvaltningarnas utgifter
skulle medräknas avskrivningar på deras kapitaltillgångar, oavsett om dessa
anskaffats med lånemedel eller med kommunens egna medel. På så sätt erliölles
en mera korrekt bild av det ekonomiska resultatet av de olika förvaltningarnas
drift, av betydelse icke blott för de affärsdrivande verken och deras
taxesättning utan även för övriga förvaltningar.
Med det finansieringssystem, som tillämpas i svenska kommuner och som
utgår från upplånings- och amorteringsregler i stället för från avskrivningsoch
budgetbalanseringsregler, kan ett uppförande i budgeten av avskrivningar
icke få påverka uttaxeringen. Örn det tillätes göra detta, skulle kostnaden
för en med lånemedel anskaffad tillgång uttaxeras dubbelt, dels genom
avskrivningarna, dels genom amorteringarna. Avskrivningarna upptagas
därför i bokföringskommitténs förslag med lika belopp på budgetens
utgifts- och inkomstsidor. Utgiften belastar härvid förvaltningens driftresultat
och upptages således såsom driftutgift. Inkomsten åter utvisar den med
förslitningen följande kapitalminskningen och upptages därför såsom »kapitalinkomst».
Under förutsättning alt avskrivningar göras på samtliga kommunens
tillgångar, som minska i värde, utvisar avskrivningarnas sammanlagda
belopp den värdeminskning av kommunens tillgångar som under året
ägt rum. Denna kapitalminskning kan på så sätt jämföras med de utgifter
för skuldamortering och annan kapitalökning som samtidigt företagits. Avskrivningarna
äro alltså ett led i ett signalsystem, som underlättar kontrollen
över kommunens kapitalhushållning.
Svenska stadsförbundets bokföringskommittés förslag till principer för
budget och räkenskaper följes numera med en eller annan modifikation av
ett hundratal städer. Även det år 1944 fastställda nya formuläret till kommunal
finansstatistik för stadssamhällena följer i stort sett kommitténs förslag.
Enligt formuläret hänföras sålunda avskrivningarna till driftutgifter och
kapitalinkomster på sätt ovan angivits. Med driftöverskott måste alltså enligt
statistikformuläret och denna bokföringspraxis förstås det överskott som
framkommer sedan eventuella avskrivningar gjorts.
De sakkunniga lia vidare framhållit, att det finge anses vara oklart, hur
stadgandet i 2 § c) fondbitdningslagen örn förnyelsefond borde förstås i en
kommun, sorn tillämpade det nu beskrivna avskrivningssystemet. Ett uttalande
av borgmästare Fant, att en inkomstgivande anstalts rörelse borde giva
så stort överskott att det täckte bl. a. kostnaderna för en affärsmässigt anordnad
avskrivning, vilket uttalande i viss män finge anses ligga till grund för
stadgandet, utginge från att frågan örn avskrivningar uppkomnie först sedan
ett visst överskott konstaterats. Det framgingc däremot icke huruvida i stället
eventuella låneamorteringar skulle debiteras driften, innan överskottet fram
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
komme. I vart fall torde det vara klart, att stadgandet i 2 § c) utginge från
helt andra förutsättningar än de som förelåge enligt nutida bokföringspraxis.
En omarbetning av stadgandet torde alltså vara nödvändig. De sakkunniga
fortsätta:
Vid en omarbetning har man att utgå från att eventuella avskrivningar
numera böra anses ingå i driftutgifterna och att överskottet sålunda framkommer
sedan avskrivningar gjorts. Någon särskild anledning att medge
fondering av ett på så sätt bestämt överskott torde emellertid icke föreligga.
I vart fall saknas anledning medge att överskottet avsättes just till en förnyelsefond.
Man bör i stället ta fasta på den tankegång, som ligger bakom
den nuvarande bestämmelsen i 2 g c) fondbildningslagen och som går ut på
att fondering bör kunna ske för att förhindra att kommunens kapitalbehållning
nedgår genom alt tillgångarna minska i värde. Man bör sålunda medge
att avskrivningsmedel i viss utsträckning avsättas till en förnyelsefond. Samtidigt
bör emellertid fonderingsrätten utvidgas på sätt komnnmlånesakkuuniga
föreslagit.
Närmare bestämt anse vi sålunda att en fond av den nuvarande förnyelsefondens
typ bör få uppläggas utan särskilda formföreskrifter. Avsättningarna
till fonden böra begränsas till ett belopp i princip motsvarande årets avskrivningar.
De böra emellertid vara oberoende av driftresultatet; medger detta
ingen fondering, böra uttaxerade medel få komma till användning. Sålunda
bör fondering få äga rum även vid andra än inkomstgivande företag.
Om avsättningsrätten skall noi meras av årets avskrivningar, måste någon
begränsning införas så att obegränsade fondavsättningar icke kunna företagas.
Begränsningen synes kunna nås på så sätt att det stadgas, att avsättningen ej
får överstiga årets beräkneliga värdeminskning av kommunens tillgångar för
stadigvarande bruk. Ytterligare en begränsning fordras emellertid. Fonderingarna
och amorteringarna av lån upptagna för anskaffning av dylika tillgångar
eller av i stället för sådant lån nyttjade fondmedel böra nämligen icke få tillsammans
överstiga nyssnämnda minskning av tillgångarnas värde. Fondering
därutöver bör behandlas enligt 3 § fondbildningslagen.
I samband med förslaget att fonderingsrätten skall vara oberoende av driftresultatet
kan det lia sitt intresse att nämna, alt Kungl. Majit den 2 november
1944 jämlikt 3 g fondbildningslagen fastställt ett reglemente för Hälsingborgs
spårvägs förnyelse- och utvidgningsfond, vilket medger fondering av
spårvägens överskott men, i den utsträckning sådant icke förefinnes, även
av uttaxerade medel till belopp som motsvara årets avskrivningar å spårvägen.
En liknande bestämmelse fastställdes den 10 november 1944 för Landskrona
tekniska verks förnyelse- och utvidgningsfond.
Den fond vi föreslå bör avse kommunens samtliga kapitaltillgångar. Den
kommer alltså att syfta till att bevara, icke ett visst inkomstgivande företags
utan kommunens hela kapital, och detta vare sig kapitaltillgången har karaktär
av inkomstgivande företag eller ej. Till sin natur är fonden besläktad
med de tillfälliga fonderna, närmast med tillfällig fond enligt 6 § tredje stycket
fondbildningslagen. Vi föreslå därför att de nya bestämmelserna införas
i 6 §, i följd varav det nuvarande stadgandet i 2 § c) bör upphävas. Någon
anledning att spalta upp fonderingarna efter de olika företag, som motiverat
avsättningarna, föreligger icke (jfr Kungl. Maj:ts nyssnämnda fastställelse
av reglemente för en enda fond för Landskrona stads tekniska verk
samt fastställelse den 12 mars 1943 av reglemente för förnyelse- och utvidgningsfond
för Vimmerby stads affärsdrivande verk). Ett visst verks konsumenter
bli icke lidande på att medlen icke stanna hos verket. De ha genom
avskrivningarna betalat verkets förslitna kapitaltillgångar och få på
samma sätt betala nyanskaffade anläggningar vare sig dessa finansieras ge
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
41
nom lån eller fondmedel eller uttaxeras. Om en kommun vill reservera medlen
i en fond med särskilt ändamål, får detta ske enligt de regler som eljest
gälla för överförande av medel från tillfällig till särskild fond.
Fonden, för vilken namnet förnyelsefond synes kunna bibehållas, bör liksom
tillfällig fond enligt 6 § första stycket fondbildningslagen icke utan Konungens
medgivande få tagas i anspråk för annat än kapitaländamål.
Till slut bör nämnas att endast ett fåtal landskommuner, samtliga mycket
stora, budgetera avskrivningar på det sätt, som rekommenderats i bokföringskommitténs
förslag. Kapitalhushållningen i landskommunerna är av vida
mindre mått än i städerna. Endast i några få landskommuner finnas
affärsverk, och behovet av en över hela linjen genomförd budgetering av
avskrivningarna för ernående av en rättvis taxesättning är därför ringa. Då
avskrivningsförfarandet ställer höga krav på bokföringen och då denna i det
överväldigande antalet landskommuner handhaves av förtroendemän utan
teoretisk skolning för uppgiften, har Svenska landskommunernas förbund i
sin rådgivningsverksamhet beträffande landskommunernas medelsförvaltning
avrått från budgetering av avskrivningarna. I det statistikformulär för landskommunerna,
som är under utarbetande, torde några avskrivningar icke
komma att upptagas. Det ligger överhuvud taget i sakens natur, att fondbildningslagens
bestämmelser örn förnyelsefond i huvudsak äro och bli av intresse
för stadskommunerna. Förhållandena kunna dock ändras i detta hänseende.
Bestämmelserna böra därför gälla alla kommuner.
I övrigt ha de sakkunniga beträffande bestämmelserna om förnyelsefond
framhållit, att intet borde hindra en kommun, som så önskade, att upplägga
flera fömyelsefonder alltefter de verk, varifrån fondmedlen stammade.
En sådan uppdelning bunde emellertid icke fondmedlens användning vid
verket. Härför fordrades avsättning till särskild fond.
Vad angår frågan huruvida medel i tillfällig fond kunna utan Kungl.
Maj:ts tillstånd tagas i anspråk för betalning av räntor och
amorteringar på fasta lån lia de sakkunniga åberopat två avgöranden
av Kungl. Majit. De sakkunniga anföra, att dessa avgöranden syntes
böra tolkas så att amorteringar på alla lån, upptagna för anskaffande av
tillgång för stadigvarande bruk, kunde täckas av medel ur tillfällig fond
samt att även räntekostnader finge täckas av sådana medel, om de i princip
kunde anses värdeökande. I syfte att klargöra, att vissa ränte- och amorteringskostnader
sålunda finge täckas av fondmedel utan att beslut härom
fordrade Kungl. Majits fastställelse, lia de sakkunniga föreslagit, alt orden
»för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk» i 7 § andra stycket
skola ersättas med orden »till bestridande av kostnader för anskaffande av
tillgång för stadigvarande bruk».
Beträffande innebörden av sistnämnda begrepp lia de sakkunniga redogjort
för vissa uttalanden ävensom hittills tillämpad praxis (s. 64—66) men
i övrigt ansett sig icke böra ingå på tolkningen av detsamma. Någon mera allmänt
omfattad mening örn del kommunala kapitalbegreppets innehåll bade
ännu ej stadgat sig, och i avvaktan på att så bleve fallet borde utvecklingen
enligt do sakkunniga överlåtas åt praxis.
I övrigt lia de sakkunniga beträffande de föreslagna bestämmelserna
örn tillfällig fond framhållit, alt benämningarna försäljningsmedelsfond och
42
Kungl. Majlis proposition nr 324.
låneöverskottsfond införts i 6 § för att bringa bestämmelserna i nämnda
paragraf i överensstämmelse med 1944 års formulär till finansstatistik. De
sakkunniga ha vidare anfört, att de icke ansett sig böra biträda ett av
stadskamerala föreningen framställt yrkande om sådan ändring av 7 §,
att av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd att upptaga lån jämväl skulle gälla
som medgivande att till minskande av nyupplåningen taga i låneöverskottsfond
befintliga medel i anspråk. Kungl. Maj:ts medgivande att taga i anspråk
medel ur låneöverskottsfond torde utan olägenhet kunna inhämtas samtidigt
med att tillstånd att upptaga lån söktes.
De sakkunnigas förslag har även i nu förevarande del lämnats utan erinran
i flertalet remissyttranden. Erinringar förekomma dock i några
yttranden, särskilt beträffande de föreslagna bestämmelserna örn förnyelsefond.
Sålunda uttalar drätselkammaren i Göteborg (första avdelningen) önskvärdheten
av att kommunerna i likhet med vad hittills varit fallet bereddes
möjlighet att jämväl under det löpande året avsätta medel till fömyelsefonder
av vinstgivande verks enligt verkställda bokslut förefintliga driftsöverskott,
samt anför vidare:
Sålunda har vad angår Göteborgs stad den 1 mars 1945 såsom en spårvägens
förnyelsefond avsatts ett belopp av kronor 1 344 884: 95 för nyanskaffning
av rullande materiel. Anmärkas må att även under tidigare år avsevärda
belopp avsatts såsom fömyelsefond för samma styrelse såväl för nyanskaffning
av rullande materiel som för bestridande av kostnaderna för utläggning
av spårvägslinjer. Vidare har den 22 mars 1945 av staden avsatts 275 000 kronor
såsom en renhållningsverkets förnyelsefond att användas till på grund
av rådande krisläge uppskjuten nyanskaffning ävensom till av enahanda orsak
eftersatta arbeten. Än vidare har staden den 22 mars 1945 såsom förnyelsefonder
avsatt dels 500 000 kronor för gasverkets räkning och dels
800 000 kronor för elektricitetsverkets räkning, i båda fallen för såväl nyanskaffning
som för vidmakthållande av redan förefintliga anläggningar.
Ovannämnda av Göteborgs stad vidtagna åtgärder att såsom förnyelsefonder
placera medel av å vinstgivande verks enligt uppgjorda bokslut uppkomna
driftsöverskott utöver budget hava visat sig vara ur bland annat finansiell
synpunkt både kloka och ändamålsenliga, varför avdelningen icke anser sig
kunna underlåta att starkt understryka önskvärdheten och lämpligheten av
att möjligheten att på angivet sätt disponera uppkomna driftsöverskott blir
kommunerna bibehållen. Med hänsyn till de härmed förenade fördelarna,
vilka skulle omöjliggöras genom de snäva bestämmelserna, som av de sakkunniga
i denna del föreslagits, anser sig avdelningen böra uttala det bestämda
önskemålet att de sakkunnigas förslag i förevarande avseende göras till
föremål för omarbetning så att kommunerna bibehållas vid möjligheten att
på sätt som hittills skett kunna av vinstgivande verks enligt uppgjorda bokslut
förefintliga driftsöverskott avsätta medel för fömyelsefonder.
Stadskollegiet i Göteborg anser sig icke heller kunna biträda förslaget rörande
förnyelsefond. Det borde nämligen beredas möjligheter för kommunerna
att — utöver avsättning av medel till skatteregleringsfonden, där medlen
bleve mera svåråtkomliga — överföra till fömyelsefonder ej endast de be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
43
lopp av viss fixerad storleksordning, som enligt det föreliggande förslaget medgåves,
vilket överförande skulle ske vid fastställandet av budgeten, utan därutöver
i samband med boksluten ytterligare för respektive styrelser uppkomna
överskott. Under vissa tidsperioder, exempelvis de nu tilländalupna krigsåren,
kunde sådana förhållanden vara rådande, att materiaLfömyelse för
ifrågavarande verk icke kunde äga rum i erforderlig omfattning, beroende på
dels bristande tillgång till material och dels onormala prisförhållanden. I sådana
situationer eller sålunda när förnyelse av material i normal utsträckning
icke kunnat ske, borde möjligheter finnas för kommunen att, såsom
hittills praktiserats i Göteborg, av vederbörande verks överskott i samband
med bokslutet till förnyelsefonden överföra medel för att framdeles, då förhållandena
ändrat sig, tagas i anspråk för nyanskaffningar. Motsvarande tillvägagångssätt
syntes böra tillämpas även i fråga om vissa underhållsarbeten,
som blivit eftersatta.
Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa vad drätselkammaren och stadskollegiet
i staden anfört.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser vad drätselkammaren och
stadsfullmäktige i Göteborg sålunda anfört förtjäna beaktande.
Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker de sakkunnigas förslag men säger
sig samtidigt förutsätta, att det tillsåges att lagen finge en sådan utformning,
att den medgåve fondering t. ex. i det fall att man önskade avsätta ett
spårvägsföretags bokslutsöverskott till anskaffning av nya spårvagnar.
Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping framhålla, att kommunernas
möjligheter att genom fondering bevara sin förmögenhet genom den föreslagna
ändringen av stadgandet örn förnyelsefond ökat. Något ökat skydd
för deras förmögenhet hade däremot icke föreslagits. Kommunerna ägde fortfarande
möjlighet att förbruka kapitaltillgångar, som icke vöre avsedda för
stadigvarande bruk. Kommunernas bestående förmögenhet borde emellertid
skyddas, hur den än vöre placerad. Ett stadgande om fonderingstvång även
för annan kapitalbildning än för tillgång för stadigvarande bruk borde införas.
Att i detta sammanhang i lagstiftningen definiera kapitalbegreppet syntes
icke vara nödvändigt. Kapitalbegreppet vore ett budget- och bokföringsproblem,
som borde lösas av kommunerna själva i samråd med kommunförbunden.
Kammarkollegium förutsätter, att de sakkunniga icke med sitt förslag under
6 § andra stycket avsett att förhindra, att avsättning skedde till försäljningsmedelsfond
av ett mindre belopp än skillnaden mellan den erhållna ersättningen
och fulla värdet. Lagrummet torde därför lämpligen böra förtydligas,
förslagsvis genom insättning av ordet »högst» mellan orden »motsvarande»
och »skillnaden». — Avfattningen av förslaget till 6 § sista stycket
syntes icke utesluta möjligheten av att mer än en förnyelsefond bildades.
Detta kunde vara påkallat av praktiska skäl, särskilt såvitt anginge s. k. affärsdrivande
verk, vilkas abonnenter icke vöre identiska med kommunens
skattebetalare, men motiveringen i betänkandet syntes utesluta en dylik tolkning.
Ett förtydligande borde ske härutinnan. — Två reservanter i kammar
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
kollegium framhålla, att de sakkunniga visserligen påvisat åtskilliga fördelar
av att endast en fond skulle finnas för förnyelse av kommunens för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar men att en sådan ordning likvisst vore
ägnad att ingiva betänkligheter. Reservanterna anföra härom:
Beträffande de kommunens af får sdrivande verk, vilka böra vara självbärande,
synes böra gälla, att vidmakthållandet av de fasta anläggningarna bekostas
av inkomsterna från verket. Detta gäller särskilt för de fall, då verkets
rörelse icke blott betjänar kommunens medlemmar utan även andra. För en
riktig bedömning av de särskilda verkens ställning och skäligheten av tillämpade
taxor, synes det önskvärt att avsättning till förnyelsefond må kunna
ske särskilt för varje affärsdrivande verk. I fråga om de tillgångar, som icke
äro avsedda för inkomstgivande företag, göra dessa synpunkter sig icke gällande.
Det synes därför kunna ifrågasättas, om ej 2 § c) lämpligen borde
bibehållas, samt de nya reglerna i 6 § sista stycket begränsas att avse förvaltningsförmögenheten
men icke de inkomstgivande företagen. Möjlighet att
sammanföra fömyelsefonder synes böra lämnas öppen, men bör sådant sammanförande
vara beroende av särskilt tillstånd.
Överståthållarämbetet framhåller, att enligt 6 § första stycket fondbildningslagen
skulle sådana medel, som influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk, avsättas till tillfällig fond endast om medlen ej funne omedelbar
användning, vilket efter orden kunde gälla lika väl användning för anskaffande
av förbrukningsartiklar som för anskaffande av tillgång för stadigvarande
bruk. Såsom de sakkunniga själva framhållit borde emellertid
skyldigheten att avsätta medel till tillfällig fond gälla de medel som influtit
och ej omedelbart använts till anskaffande av annan tillgång för stadigvarande
bruk. Detta borde komma till uttryck i lagtexten. -— Det kunde vidare
ifrågasättas örn ej bestämmelsen i 6 § andra stycket, att kommun, som avhände
sig tillgång för stadigvarande bruk utan att erhålla ersättning till fulla
värdet, skulle äga till försäljningsfond avsätta ett belopp svarande mot skillnaden,
borde utvidgas att omfatta fall, då ersättning, som tillkommit kommun
på grund av försäkring av dylik egendom, understege egendomens verkliga
värde.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att frågan om beräkning av värdet
av tillgång för stadigvarande bruk, som kommun avhände sig utan att
erhålla ersättning till fulla värdet, vid tillämping av 6 § andra stycket i förslaget
syntes behöva klargöras.
Kommunalfullmäktige i Gudmundrå socken ifrågasätta, om ej bestämmelserna
i 7 § borde uppmjukas så att kommun finge rätt att utan Kungl. Maj :ts
medgivande taga låneöverskottsfond i anspråk för ändamål, som vore av
samma eller liknande slag som det för vilket det ifrågakomna lånet upptagits.
Om t. ex. å ett för en viss skolhusbyggnad upptaget lån uppkomme överskott,
som tillförts låneöverskottsfond, borde överskottet utan särskilt medgivande
kunna tagas i anspråk för annan skolhusbyggnad.
Kommunalfullmäktige i Huddinge socken framhålla, att de till låneöverskottsfond
avsatta medlen ofta vore små i förhållande till den samlade kommunala
förmögenheten och att i sådana fall ett ianspråktagande av medlen
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
45
till förvärvande av ny kapitaltillgång borde kunna ske utan Kungl. Maj:ts
medgivande. Kommunens beslutande organ borde alltså ha möjlighet att vid
avsättning av medel till denna fond från fall till fall själv avgöra om beslutet
jämväl skulle innefatta förbud mot disponerande av överskottsmedlen
utan Kungl. Maj:ts medgivande. Visserligen hade de sakkunniga framhållit,
att Kungl. Maj:ts medgivande att taga i anspråk medel ur låneöverskottsfond
utan olägenhet kunde inhämtas samtidigt med att tillstånd att upptaga lån
söktes, men i många fall kunde kostnaderna för anskaffande av tillgång för
stadigvarande bruk vara av den storleksordningen att något lån ej behövde
upptagas utan lämpligen kunde finansieras med fondmedel och uttaxerade
medel.
Enligt 2 § c) gällande fondbildningslag äger kommun till särskild fond Departements(fömyelsefond)
avsätta medel för vidmakthållande av anläggning tillhörande chefeninkomstgivande
företag, i den mån överskott å företagets inkomster utöver
dess utgifter därtill lämna tillgång. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna
bestämmelse utgå ur 2 §. I stället skulle i 6 § införas en bestämmelse av
innehåll, att kommun i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten
äger avsätta medel till tillfällig fond (förnyelsefond), därvid högst må
avsättas det belopp, varmed tillgång för stadigvarande bruk beräknas under
nästa år minska i värde, sedan från detta belopp avdragits i staten upptagna
amorteringar å lån för förvärv av tillgången.
Mot de föreslagna bestämmelserna om förnyelsefond ha de kommunala
myndigheterna i Göteborg anmärkt, att kommunerna i likhet med vad hittills
varit fallet borde lia möjlighet att jämväl under det löpande året till förnyelsefonder
avsätta medel av vinstgivande verks enligt verkställda bokslut
förefintliga driftsöverskott. Härvid har som exempel bland annat anförts,
att Göteborgs stad den 1 mars 1945 såsom en förnyelsefond för spårvägarna
i Göteborg avsatt visst belopp för nyanskaffning av rullande materiel.
De kommunala myndigheterna i Göteborg anse sålunda, att överskottet
från ett kommunalt verk bör få avsättas till en förnyelsefond oavsett om
avsättningen är avsedd att motsvara under året inträffad värdeminskning på
tillgång för stadigvarande bruk eller ej. De sakkunniga å andra sidan anse
att, sedan till förnyelsefond avsatts vad som erfordras för täckande av sådan
värdeminskning, anledning saknas att medge avsättning till förnyelsefond av
därefter uppkommande överskott.
För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning. Förnyelsefonden
har i förslaget utformats som en ren värdeminsknings- eller
avskrivningsfond, och detta synes bäst överensstämma med de principer,
efter vilka fondbildningslagen är uppbyggd. I det förut angivna exemplet,
där fråga var örn avsättning av medel för anskaffning av rullande materiel
för spårvägarna i Göteborg, synes avsättning sålunda böra ske icke till en
förnyelsefond utan till en särskild fond. Förutsättningen för sådan avsättning
är enligt den föreslagna bestämmelsen i 2 § d) endast att kommunen i
samband med avsättningen fattar beslut örn att medlen skola användas för
det ifrågavarande ändamålet. Alla berättigade anspråk på fonderingsmöj
-
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 324.
ligheter i dylika fall torde sålunda vara tillgodosedda redan genom rätten
att göra avsättning till särskild fond. Lämpligheten av att fondera överskott
från affärsdrivande verk utan att något beslut om medlens användning
fattas synes i vissa fall kunna vara så diskutabel, att dylikt fonderingsbeslut
alltid bör underställas Kungl. Maj:ts prövning. Sådan avsättning bör
alltså endast kunna ske jämlikt 3 §.
Kammarkollegium har framhållit, att varje kommun borde kunna bilda
mera än en fömyelsefond, särskilt då kommunen hade affärsdrivande verk,
vilkas abonnenter icke vore identiska med kommunens skattebetalare. I
anledning härav vill jag framhålla, att de föreslagna bestämmelserna icke
utgöra hinder för ett dylikt förfaringssätt, dock att medlens uppdelning å
olika fonder icke binder medlens användning vid de respektive verken.
Vad de sakkunniga anfört rörande användning av fondmedel för täckande
av vissa ränte- och amorteringskostnader ( 7 § andra stycket) föranleder
ingen erinran från min sida.
Såsom Överståthållarämbetet anfört torde 6 § första stycket lämpligen
kunna kompletteras i så måtto att fonderingstvånget angives gälla medel,
som icke omedelbart finna användning för anskaffande av annan tillgång
för stadigvarande bruk. Har Kungl. Majit redan, jämlikt lagen den 12 juni
1936 angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet
tillhörig egendom, lämnat medgivande till medlens användning för annat ändamål,
gäller självfallet icke fonderingstvånget.
För undvikande av missförstånd vid tolkningen av 6 § torde vidare ordet
»försäljningsmedelsfonden» i andra stycket böra ändras till »försäljningsmedelsfond».
I samma stycke torde jämväl —- såsom kammarkollegium
framhållit — mellan orden »motsvarande» och »skillnaden» böra inskjutas
ordet »högst» till utmärkande av att det här angivna skillnadsbeloppet utgör
ett maximibelopp.
Vad i övrigt anmärkts mot förslaget i denna del anser jag icke vara av
beskaffenhet att böra föranleda ändringar i förslaget. Med de nyss angivna
jämkningarna i 6 § första och andra styckena samt med ett par redaktionella
ändringar anser jag mig sålunda kunna godtaga den föreslagna författningstexten
i 6 och 7 §§.
Gemensamma bestämmelser.
I 8 § fondbildningslagen givas föreskrifter örn placering av fondmedel.
Dessa föreskrifter ha enligt de sakkunniga icke förorsakat kommunerna
särskilda svårigheter, varför någon ändring i desamma icke föreslås.
I 9 § meddelas regler om ränta å fondmedel. Vid bildande av
särskild fond kan föreskrift meddelas, att ränta enligt vissa grunder skall
tillföras fonden. Dylik föreskrift skall lända till efterrättelse där icke kommunen
med kvalificerad majoritet fattar annat beslut, som av Kungl. Majit
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
47
fastställes. Ränta å särskild fond, vid vars bildande dylik föreskrift ej givits,
så ock å allmän fond och å tillfällig fond skall ej tillföras fonden.
10 och 11 §§ innehålla bestämmelser om f o n d b i 1 d n i n g s 1 a g e n s
tillämpningsområde. Vad i lagen är föreskrivet angående kommun
skall äga motsvarande tillämpning å församling, särskilt skoldistrikt,
municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om fattigvården,
samt landsting. — Lagen avser ej skogsaccisfond, fond av överskottsmedel
å hamns rörelse eller fond, som utgör prästlönetillgång för
pastorat, samt ej heller fond uppkommen genom avsättning av medel, som erhållits
såsom vederlag för fastighet, vilken för något kommunens gemensamma
nytta avseende ändamål tillfallit kommunen genom gåva eller testamente,
eller fond bildad av annan egendom, som tillfallit kommun genom
gåva eller testamente med föreskrift angående egendomens användning,
eller av vederlag för sådan egendom.
De sakkunnigas förslag i förevarande del innebär, att bestämmelserna
om förande av ränta till särskild fond ändras samt alt fordran på kvalificerad
majoritet och Kungl. Maj:ts fastställelse för beslut om ändring av föreskrift
att viss fond skall tillföras ränta borttages. Vidare upptages i uppräkningen
över fonder, som fondbildningslagen icke avser, ytterligare en
fond, nämligen fond för gravunderhåll bildad enligt 7 § lagen om nyttjanderätt
till gravplats.
Beträffande föreskrifterna om ränta å fondmedel ha de sakkunniga
framhållit, att någon anledning att taga bort det nuvarande förbudet att tillföra
skatteregleringsfond (allmän fond) och tillfällig fond ränta icke syntes
föreligga. Beträffande ränta på särskild fond vore emellertid vissa justeringar
erforderliga. Sålunda borde lagtexten ge tydligt uttryck för att en kommun
hade rätt att även efter fondens bildande fatta beslut om förande av ränta till
fonden. Regeln syntes kunna avfattas så att den gåve uttryck för principen,
att för beslut att tillföra särskild fond ränta skulle gälla samma bestämmelser
som eljest gällde för beslut om avsättning av medel till särskild fond. Det
nuvarande stadgandet, att föreskrift örn ränteavsättning skulle lända till efterrättelse,
örn ej kommunen med kvalificerad majoritet och Kungl. Maj:ts
tillstånd annorlunda beslöte, innebure ett undantag från regeln att kommun
icke kunde binda sig att för framtiden avsätta medel till särskild fond. Någon
anledning att tillåta ett sådant undantag syntes knappast föreligga. Den
förut anförda principen, att beslut örn avsättande av ränta borde behandlas
som beslut örn avsättning av medel överhuvud, torde följaktligen böra tilllämpas
även så att kommunen i vanlig ordning kunde besluta underlåta att
tillämpa ett beslut att tillföra särskild fond ränta. De sakkunniga hade därför
föreslagit, att stadgandet om kvalificerad majoritet och Kungl. Maj :ts tillstånd
skulle utgå.
Vidkommande bestämmelserna örn fondbildningslagens tillämpningsområde
ha de sakkunniga anfört, att det icke syntes kunna ifrågakomma
att undantaga landstingen från den lagstiftning örn fondbildning som
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Departements
chefen.
ansåges lämplig för andra kommuner. De olägenheter gällande lag kunde ha
inneburit för landstingen torde i allt väsentligt försvinna genom de föreslagna
uppmjukningarna av lagens formföreskrifter. — Fondbildningslagen vore
icke tillämplig på kommunalförbund. Det torde emellertid vara tydligt att
även ett sådant kommunalt subjekt kunde behöva upplägga åtminstone vissa
fonder t. ex. tillfälliga fonder. Lagen om kommunalförbund hade icke undergått
någon ändring motsvarande den som i samband med fondbildningslagens
antagande vidtagits i kommunallagarna och enligt vilken i dem införts
orden »om fondbildning är särskilt stadgat». Följden härav måste anses vara
att ett kommunalförbund i motsats till andra kommunala subjekt hade kvar
den fondbildningsrätt det (enligt praxis) tidigare ägt. Denna rätt torde vara
tillfyllest och någon annan orsak att göra fondbildningslagen tillämplig på
kommunalförbund syntes icke föreligga. — Bland fonder, som fondbildningslagen
icke avsåge, torde böra införas den i 7 § lagen den 24 mars 1916 om
nyttjanderätt till gravplats reglerade fonden d. v. s. fondmedel vilka influtit
såsom engångsgottgörelse för vård och underhåll av gravplats för alltid eller
så länge gravplatsen utgjorde del av kyrkogård eller annan allmän begravningsplats.
I det av Överståthållarämbetet avgivna remissyttrandet anföres, att det vore
önskvärt att normer gåves för beräkning av den ränta som kommun enligt
9 § fondbildningslagen ägde tillföra särskild fond, därvid räntan lämpligen
syntes böra vara begränsad till den räntesats, som vid tiden för beslutet gällde
för lån mot inteckningar med bästa förmånsrätt, för statsobligationer eller
dylikt.
I övriga remissyttranden har förslaget i denna del lämnats utan erinran.
De föreslagna bestämmelserna om ränta å medel, som avsatts till särskild
fond, synas vara enkla och följdriktiga. Mot desamma har i remissyttrandena
endast anmärkts, att bestämmelserna borde kompletteras med normer
för ränteberäkningen. Något större behov av dylika normer torde emellertid
icke föreligga.
Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de sakkunnigas förslag i nu
förevarande delar.
Ändringar i kommunallagarna.
I samband med fondbildningslagens tillkomst infördes i kommunallagarna
(61 § lagen om kommunalstyrelse på landet, 56 § lagen om kommunalstyrelse
i stad, 58 § lagen om församlingsstyrelse, 45 § — numera 45 § 1 mom.
— lagen örn landsting, 47 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och
62 § — numera 62 § 1 mom. — lagen om församlingsstyrelse i Stockholm)
ett stadgande av följande lydelse:
Hinder möter ej för kommun (stadskommun, församling, landsting) att
vid upprättandet av staten besluta, att vad av särskilt anslag icke förbrukas
under det nästföljande året må utan nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda
ändamålet under det därpå följande året.
Kungl. Maj.ts proposition nr 324. 49
I detta stadgande lia de sakkunniga föreslagit vissa ändringar. De lia därvid
anfört:
Vissa risker finnas att fondbildningslagens stadganden skola kringgås genom
att kommunerna besluta reservationsanslag. Bestämmelserna örn kommunala
reservationsanslag böra därför avfattas med tanke på denna risk.
Det finns emellertid ingen annan anledning att stadga restriktioner för reservation
av anslag. Vi föreslå därför vissa ändringar i nuvarande regler.
Reservationsanslag kan nu beviljas endast i samband med upprättandet av
staten. Denna begränsning bör upphävas. I den omfattning kommun överhuvud
taget har möjlighet att anslå medel under löpande budgetår bör kommunen
alltså ha rätt att låta detta anslag få karaktär av reservationsanslag.
Kommun bör också ha rätt att under löpande budgetår såsom reservationsanslag
beteckna ett anslag som tidigare beslutats utan sådan beteckning.
Det har varit omtvistat, huruvida kommun har rätt att besluta ytterligare
reservation av medel, som kvarstå oförbrukade på ett reservationsanslag, sedan
året efter budgetåret förflutit. Vi anse att kommun bör lia sådan rätt
och att rätten bör fastslås i kommunallagstiftningen. Det synes emellertid
befordra reda och ordning att kräva att dylik ytterligare reservation skall
beslutas i samband med upprättandet av staten. Beslutet bör icke få gälla
mer än ett år men bör kunna förnyas.
I detta sammanhang böra slutligen uppmärksammas anslag av låne- och
fondmedel. Överskott på anslag av lånemedel kan aldrig få redovisas såsom
ingående i årets behållning. Anslaget måste tydligen stå till disposition ända
tills det ej längre behövs. Och har därefter något överskott uppstått, får
detta ej sammanblandas med driftöverskottet. Är fråga om ett med Kungl.
Maj :ts tillstånd upptaget lån, skall överskottet redovisas till låneöverskottsfonden.
På motsvarande sätt måste tydligen överskott på anslag av medel
ur särskild eller tillfällig fond återredovisas till den fond, varifrån medlen
tagits. Med hänsyn till det anförda torde det vara självfallet att bestämmelserna
örn reservationsanslag icke avse anslag av låne- eller fondmedel. Något
stadgande härom torde icke erfordras.
Vidare lia de sakkunniga föreslagit, att den nuvarande hänvisningen till
fondbildningslagens bestämmelser om kvalificerad majoritet skall utgå ur
kommunallagarna (23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet, 27 §
2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad, 20 § 2 mom. lagen örn församlingsstyrelse,
33 § 2 mom. lagen om landsting, 26 § 2 morn. lagen örn kommunals
ty reise i Stockholm och 21 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse i
Stockholm).
De sakkunnigas förslag har i nu ifrågavarande delar berörts endast i remissyttrandena
från ett par kommuner.
Kommunalfullmäktige i Nacka socken anföra beträffande förslaget örn
ändring av 61 § lagen örn kommunalstyrelse på landet och motsvarande lagrum
i övriga kommunallagar:
En reglering av i paragrafen berörda förhållanden synes välbetänkt för
alt icke säga nödvändig med hänsyn till den utveckling kommunernas ekonomiska
verksamhet tagit under senare år. Särskilt under krisåren med dess
inskränkningar i fråga örn kommunernas rätt alt utföra byggnader och andia
arbetsföretag har det visat sig nödvändigt att reservera medel, som anvi
Ui
hung lill riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 324. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
Departementschefen.
sats under ett år men då icke kunnat komma till användning, till ett nästkommande
år, men även därefter har det visat sig behövligt att lia en utväg
att reservera beviljat anslag. Att tillgripa den åtgärd, som nu står till
buds, nämligen att bilda en fond för ett visst byggnads- eller annat företag
för att därigenom kunna överföra överblivna medel från ett anslag till ett
nästkommande år, kan icke vara lämpligt. Om sålunda kommunalfullmäktige
med tillfredsställelse hälsar sakkunnigas förslag i denna del, kan fullmäktige
dock ej underlåta att påpeka, att den av sakkunniga föreslagna ordningen
för besluts fattande icke kan vara lämplig. Enligt sakkunnigas förslag
kan kommun under det år, för vilket ett anslag första gången är beviljat,
när som helst fatta beslut om att anslaget skall reserveras till nästkommande
år, och ett sådant beslut synes även kunna fattas i samband med behandlingen
av bokslutet för året, under det att beslut om ytterligare reservation av
ett en gång reserverat anslag måste fattas i samband med fastställande av
staten för det år, till vilket reservationen skall ske. Detta finner kommunalfullmäktige
mindre lämpligt, särskilt sedan nu staten — enligt förslaget örn
uppbördsreform — måste fastställas före oktober månads utgång. Det kan
vid denna tid vara svårt att överblicka, huruvida behov föreligger att reservera
ett anslag till kommande år. Örn exempelvis ett byggnadsanslag blivit
reserverat från ett tidigare år, kan det ofta vara omöjligt att i oktober bedöma,
huruvida byggnadsföretaget är färdigt och alla kostnader likviderade
före årets utgång. Ett bifall till de sakkunnigas förslag i denna del skulle
otvivelaktigt leda till, att kommunerna av försiktighetsskäl komme att besluta
örn reservation av en hel del anslag, där reserverande av medel sedan
vid årets slut visar sig överflödigt. Det synes därför kommunalfullmäktige
lämpligast, att frågan om reserverande av anslag får behandlas i samband
med bokslutet för det gångna året, då en klar bild kan erhållas över kommunens
finanser och vilka överskott, som tilläventyrs uppkommit på årets
anslag, liksom ock huruvida dessa överskott behöva reserveras för samma
ändamål kommande år. De sakkunniga ha såsom enda motiv för att beslut
örn reservationer skall fattas i samband med fastställande av staten anfört,
att man därigenom skulle få viss reda och ordning i kommunernas finanser.
Det synes kommunalfullmäktige, som örn man ännu bättre skulle få reda och
ordning i kommunernas finanser, om besluten om reservationer fattades i
samband med uppgörande av bokslutet.
Kommunalfullmäktige vill följaktligen förorda sådana bestämmelser, att
beslut örn reservationer skall fattas för ett år i sänder och senast vid det
sammanträde, där revisionsberättelsen för det gångna året behandlas.
Jämväl kommunalnämnden i Hällefors socken framhåller, att det vore
önskvärt, att reservation av anslag kunde få beslutas utan samband med statens
fastställande även under senare år än det för vilket anslaget beviljats.
Kommunalfullmäktige i Ytterlännäs socken anse däremot tillräckliga skäl
saknas ens för en så långtgående ändring som de sakkunniga föreslagit. Därest
anledning förefunnes att ändra förevarande bestämmelser, borde en restriktiv
regel av en eller annan form införas, då i annat fall föreskriften kunde
missuppfattas och leda till att överskott på allehanda särskilda anslag
planlöst reserverades år efter år utan att verkligt behov därav förelåge.
De föreslagna bestämmelserna angående beslut örn reservation av anslagna
medel innebära, att under det år, för vilket ett anslag beviljats, kommun
har rätt att när som helst besluta om reservation av anslaget till ett följande
Kungl. Majlis proposition nr 324.
51
år. Därefter kan ytterligare reservation av samma anslag ske, om det ej förbrukas
under det år till vilket det reserverats; dock att beslut om ytterligare
reservation endast kan fattas i samband med upprättande av staten för det
år, till vilket anslaget skall ytterligare reserveras.
Mot vad sålunda föreslagits har anmärkts, att reservation av anslag borde
få beslutas utan samband med .statens fastställande även under senare år än
det, för vilket anslaget från början beviljats, och att bestämmelserna borde
avfattas så att dylikt beslut finge fattas för ett år i sänder och senast vid
det sammanträde, där revisionsberättelsen för det gångna året behandlades.
I anledning härav torde böra erinras örn att beslut angående reservation av
anslag av tekniska skäl aldrig — och alltså icke heller beträffande det år, för
vilket anslaget först beviljats — bör få meddelas senare än vid utgången av
det år, under vilket det enligt gällande beslut skall användas. Har så icke skett
kommer vad som är kvar av anslaget att automatiskt ingå i behållningen för
det förflutna året. Skillnaden mellan vad som enligt förslaget gäller för nytt
anslag respektive för anslag, som redan en gång reserverats, är sålunda endast
den att beslut om reservation av nytt anslag kan fattas under hela det år
för vilket det beviljats, medan beslut om förnyad reservation måste fattas
vid det sammanträde, å vilket utgifts- och inkomststaten för nästa år fastställes.
Genom ändring av de föreslagna bestämmelserna i föreslagen riktning
skulle alltså endast kunna vinnas att kommun beträffande anslag, som
reserverats från föregående år, finge ytterligare någon månad till förfogande
för att bestämma sig för huruvida reservation av anslaget ännu en gång
skulle beslutas eller ej. Vid sådant förhållande anser jag mig icke ha anledning
frångå de sakkunnigas förslag härutinnan.
Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de sakkunnigas ändringsförslag
beträffande kommunallagarna. Jag vill emellertid tillägga, att den vidgade
rätten att reservera anslagsmedel givetvis icke bör av de kommuner,
som åtnjuta understöd av skatteutjämningsmedel, utnyttjas så att de bereda
sig större bidrag än de rätteligen borde erhålla. Vid Kungl. Maj :ts granskning
av utgiftsstaterna måste därför beaktas i vad mån medelsbehov, som avses
med i staten upptagna anslag, redan kunna anses vara tillgodosedda genom
förefintliga reservationer.
Departementschefens hemställan.
Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag örn kommunal fondbildning;
2) lag angående ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 61 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 27 § 2 mom. och 56 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad;
4) lag angående ändrad lydelse av 20 § 2 mom. och 58 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse;
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 324.
5) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. och 45 § 1 mom. lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;
6) lag angående ändrad lydelse av 26 § 2 mom. och 47 § lagen den 15
juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; samt
7) lag angående ändrad lydelse av 21 § 2 mom. och 62 § 1 mom. lagen den
6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm.
De ifrågavarande författningarna torde lämpligen böra träda i kraft den
1 januari 1947. '' . .:*• >i#jj
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 324.
53
Bihang.
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1936
(nr 281) om kommunal fondbildning.
Härigenom förordnas att 1—7 §§ samt 9 och 11 §§ ävensom rubriken till
4 och 5 §§ lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Kommun äger---till fond.
Sådan fond är:
särskild fond--— kommunalt behov;
skatteregleringsfond för reglering av utdebiteringen; eller
tillfällig fond.
Att kommun---framgår av 4 § 2 mom. och 6 §.
Örn särskild fond.
2 §-
Kommun äger---ändamål, nämligen:
a) för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd (gratifikation)
samt av olycksfallsersättning eller sjukunderstöd åt personer i kommunens
tjänst eller av pension eller understöd (gratifikation) åt deras efterlevande
(pensionsfond );
b) till täckande — — — förlusten (försäkringsfond);
c) för tillgodoseende av kommunens behov att äga tillgång till rörelsekapital
att tillfälligt nyttjas för bestridande av löpande utgifter intill dess
att därför avsedda inkomster inflyta (kassaförlagsfond); samt
d) till bestridande av kostnaderna för visst bestämt ändamål, örn vars
tillgodoseende kommunen fattat beslut.
3 §•
Vill kommun---beslut därom Konungens medgivande. Sådant medgivande
---rörande fonden.
Om skatteregleringsfond.
4 §.
1 mom. I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger
kommun avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk medel
ur fonden. Beslut om avsättning må ej avse mer än en femtedel av det
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
belopp, som enligt samma stat skall täckas med allmän kommunalskatt,
och må ej bringa fonden att överstiga hälften av sagda belopp. Vid beräkningen
av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt, skall
hänsyn ej tagas till avsättning till skatteregleringsfonden. Beslut att taga
medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel av det högsta belopp,
vartill fonden uppgått under det år beslutet fattas eller något av de
två närmast föregående åren.
2 mom. I stad skall finnas skatteregleringsfond uppgående lägst till ett
belopp av en krona för skattekrona. Befinnes vid utgifts- och inkomststatens
fastställande den beslutade utdebiteringen icke täcka medelsbehovet,
skall, i den mån bestämmelserna i 1 mom. så medge, underskottet anvisas
ur fonden; har utdebiteringen bestämts högre än som erfordras för att täcka
behovet, skall överskottet avsättas till fonden. Kommer fonden att understiga
ett belopp av en krona för skattekrona, skall i nästa utgifts- och inkomststat
skillnaden avsättas till fonden; kommer fonden genom avsättning
enligt detta moment att överstiga det i 1 mom. stadgade maximibeloppet,
skall i nästa stat skillnaden upptagas som inkomst ur fonden.
3 mom. Konungen äger meddela föreskrifter angående uppläggande av
skatteregleringsfond i nybildad stad.
5 §.
Där särskilda skäl äro, må med Konungens tillstånd medel avsättas till
eller tagas i anspråk ur skatteregleringsfond utöver vad i 4 § stadgas. Sådant
tillstånd kan lämnas genom fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter
rörande fonden och må förknippas med villkor för de avsatta medlens
tagande i anspråk.
Örn tillfällig fond.
6 §•
Hava medel —--tillfällig fond (försäljningsmedelsfond).
Avhänder sig kommun tillgång för stadigvarande bruk utan att erhålla
ersättning till fulla värdet, må ett belopp motsvarande skillnaden avsättas
till försäljningsmedelsfonden.
Till tillfällig fond (låneöverskottsfond) skola avsättas överskottsmedel å
lån, som av kommun upptagits med Konungens tillstånd och som ej i
sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet.
Erhåller kommun eljest belopp, som ej är att hänföra till kommunens
löpande inkomster, må beloppet avsättas till tillfällig fond.
I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger kommun
avsätta medel till tillfällig fond (förnyelsefond). Härvid må högst avsättas det
belopp, varmed tillgång för stadigvarande bruk beräknas under nästa år
minska i värde, sedan från detta belopp avdragits i staten upptagna amorteringar
för förvärv av tillgången.
7 §•
Låneöverskottsfond må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.
Andra till---tågås i anspråk för bestridande av kostnader för anskaffande
av tillgång för stadigvarande bruk. Beslut att---och fast
ställelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 324.
55
9 §.
Kommun äger tillföra särskild fond ränta. Beslut därom fattas i den
ordning, som gäller för beslut om avsättning av medel till fonden. Ränta
å allmän fond eller tillfällig fond må ej tillföras fonden.
11 §•
Denna lag---pastorat, samt ej fond uppkommen---sådan
egendom. Ej heller avser lagen fond för gravunderhåll bildad enligt 7 § lagen
den 24 mars 1916 om nyttjanderätt till gravplats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946. Med iakttagande av vad nedan
stadgas äger den tillämpning även på då befintliga fonder och skall därvid
allmän fond anses som skatteregleringsfond.
Av Konungen jämlikt äldre lag lämnade föreskrifter skola fortfarande äga
giltighet.
Fömyelsefond enligt 2 § c) äldre lag må tagas i anspråk för avsett ändamål
men den må icke tillföras nya medel. Kommunen äger rätt att överföra
medel i sådan fond till fömyelsefond enligt 6 § femte stycket.
Stad skall senast i samband med fastställande av stat för år 1949 hava
beslutat till skatteregleringsfond avsätta så stort belopp att fonden uppgår
till stadgat minimibelopp.