Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

1

Nr 322.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 27
september 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

linning till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 322.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

Förslag

till

lag angående ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
19281 samt punkt 7 av anvisningarna till nämnda paragraf skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

32 §. 32 §.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke
vad som av staten anvisats till bestridande
av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade kostnader,
såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag
till kostnad för uppvärmning och
belysning därav för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal; förvaltningskostnadsbidrag

och anslag
till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående
hästgottgörelse för egna tjänstehästar; resekostnads-

och traktamentsersättning; arvode

eller traktamente för deltagande
i kommitté å annan ort, ån där
arvodes- eller traktamentstagaren varit
bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott,
som kan uppkomma därigenom, att
sålunda anvisat anslag icke förslår

1 Senaste lydelse se beträffande 32 § 3 m
punkt 7 nämnda paragraf 1940:876.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke
vad som av staten anvisats till bestridande
av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade kostnader,
såsom:

ortstillägg och därmed likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag
till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående
hästgottgörelse för egna tjänstehästar; resekostnads-

och traktamentsersättning; -

ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda
anvisat anslag icke förslår till

n. 1946:54 samt beträffande anvisningarna till

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

3

Nuvarande lydelse:

till täckande av därmed avsedda utgifter.

Förmånen av — — — befattningshavare
gällande.

Föreslagen lydelse:

täckande av därmed avsedda utgifter.

Förmånen av---befattnings havare

gällande.

Anvisningar

till 32 §.

7. Till ersättning — — — nya
tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller---tjänste män

anslaget.

till 32 §.

7. Till ersättning — — — nya
tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller---tjänste män

anslaget.

Såsom med ortstillägg likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal
anses fri bostad med uppvärmning
och belysning, bidrag för resa till
Sverige under semester, barnbidrag,
utomeuropeiskt tillägg, chargé d’affaires-tillägg,
bidrag för inköp av automobil,
ersättning för hållande av
automobil, förflyttningsbidrag och
prisutjämningstillägg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947; dock att äldre lag alltjämt
skall äga tillämpning beträffande sådant arvode eller traktamente för deltagande
i kommitté, som avser tiden före den 1 juli 1946.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 september 1946.

Närvarande:

Statsminsitern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för utrikesdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om vissa ändringar
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) och anför
därvid följande.

Fråga om den skatlerättsliga behandlingen av vissa särskilda förmåner
för utom landet anställd diplomatisk personal m. fl.

Svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, är enligt 69 § kommunalskattelagen
icke skattskyldig till kommunal inkomstskatt för sin inkomst
av tjänsten. Sådan person — som skall mantalsskrivas i S:t Nikolai
församling i Stockholm — är emellertid skattskyldig till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för nämnda inkomst; enligt 26 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nämligen å honom tillämpas
vad i förordningen stadgas angående här i riket bosatt person.

I avseende å beräkning av inkomst av statlig tjänst gäller enligt 32 § 3
mom. kommunalskattelagen, att vad som av staten anvisats till bestridande
av särskilda, med tjänsten förenade kostnader icke skall upptagas som intäkt.
Som exempel på dylika anslag angivas ortstillägg samt fri bostad jämte
bidrag till kostnad för uppvärmning och belysning därav för utom landet
anställd diplomatisk eller konsulär personal.

Avlöningsbestämmelserna för här ifrågavarande befattningshavare ändrades
år 1939. Före ändringen åtnjöt tjänsteman, som tjänstgjorde vid beskickning
eller konsulat, förutom lön enligt allmänna löneplanen ortstillägg
vid tjänst, nied vilken sådant enligt särskild stat var förenat, samt fri bostad
i staten tillhörigt hus i utlandet jämte bidrag till täckande av kostnad
för uppvärmning och belysning av sådan bostad enligt vad i staten för
ortstillägg stadgades (Sv. förf.-sami. 1939:8, 50 §). Vidare ägde tjänsteman,

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

5

som första gången förordnades att innehava befattning såsom chef för beskickning,
uppbära ekiperingspenningar med fO 000 kronor, om med befattningen
följde förmånen av fri bostad i staten tillhörigt bus, och i annat
fall med 20 000 kronor. Vid förflyttning från beskickning med fri bostad
till beskickning, där sådan förmån ej åtnjöts, ägde beskickningschef,
därest lian ej tidigare varit chef för beskickning av sist angivet slag, uppbära
ekiperingspenningar med 10 000 kronor. På särskild framställning
ägde Kungl. Majit, dock ej oftare än en gång vart tredje eller i vissa fall
vart annat år, bevilja bidrag till täckande av kostnaden för hemresa under
semester för tjänsteman, som tjänstgjorde vid beskickning eller konsulat i
land utom Europa. Slutligen kunde tjänsteman med stationering utomlands
erhålla extra ortstillägg ur ett särskilt av riksdagen beviljat anslag,
som fördelades av Kungl. Majit, samt kursförlustersättning; sistnämnda
båda förmåner infördes år 1922 respektive år 1931.

Efter 1939 års ändringar åtnjuter tjänsteman varom nu är fråga, förutom
lön enligt löneplan, ortstillägg enligt särskild omreglerad stat. Beskickningschef
och annan tjänsteman, som i särskild ordning bestämmes, äger åtnjuta
fri tjänstebostad med uppvärmning och belysning samt i viss utsträckning
försedd med möblering på statens bekostnad. Bidrag för resa till
Sverige under semester äger Kungl. Maj :t på särskild framställning bevilja
tjänsteman med stationering utom Europa högst en gång vart tredje
år eller i vissa fall vart annat år. Bidraget — som avser att öka möjligheterna
för tjänstemannen att vidmakthålla en ur statens synpunkt önskvärd
kontakt med hemlandet — må icke beviljas till högre belopp än som
motsvarar kostnaden för biljetter, i vilkas pris kosthåll icke ingår, till Stockholm
och åter till stationeringsorten för tjänstemannen, hans hustru och hans
barn under 19 års ålder. Vidare utgår till tjänsteman med stationering* utomlands
— under för varje fall angivna förutsättningar — särskilda förmåner,
som icke förekommit tidigare, nämligen barnbidrag, utomeuropeiskt tillägg,
chargé d’affaires-tillägg, bidrag för inköp av automobil, ersättning för hållande
av automobil, förflyttningsbidrag och språktillägg. Samtliga dessa förmåner
finnas angivna i 50 § civila avlöningsreglementet. Enligt nämnda
paragraf utgår vidare ersättning för flyttningskostnad. Dessutom utgår i vissa
fall s. k. prisutjämningstillägg. Däremot utgå icke längre ekiperingspenningar,
extra ortstillägg eller kursförlustersättning.

Beträffande de nu utgående förmånerna må vidare följande här nämnas.

Barnbidrag utgår till tjänsteman med stationering utomlands, därest han
på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 19 års ålder. Bidraget
utgår med 750 kronor för ett och 500 kronor för varje ytterligare barn under
10 års ålder samt med 2 000 kronor för varje barn, som fyllt 10 år, allt för
år räknat.

Den närmare karaktären av detta bidrag framgår av ett betänkande, som
sakkunniga för utredning angående utrikesrepresentationens avlöningsförhållanden
avlämnade i september 1938 och som ligger till grund för 1939
års ändringar i bestämmelserna örn denna personals avlöning. De sakkun -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

niga framhöllo, att erfarenheten syntes giva vid handen, att det gällande
lönesystemet för utrikesrepresentationen icke kunde fungera utan hänsynstagande
till dels tjänstemännens enskilda ekonomi, dels deras eventuella försörjningsplikt
mot hustru och barn. Därför hade de sakkunniga ifrågasatt
att i lönesystemet inarbeta särskilda såväl giftermåls- som barntillägg. Med
hänsyn till de betänkligheter, som hade gjorts gällande mot en så vittgående
differentiering, hade de sakkunniga emellertid inskränkt sig till att föreslå
att man endast skulle fästa sig vid det moment i utlandstjänstemannens förpliktelser
som familjeförsörjare, som ostridigt ställde honom i en särställning
i jämförelse med tjänstemän inom landet och i vilket staten även kunde
sägas ha ett direkt intresse, nämligen barnens uppfostran. Det kunde näppeligen
anses innebära ett avsteg från allmänna lönesättningsprinciper om
staten inom lönesystemet för utlandstjänstemän beredde utrymme för en
löneform, som avsåge att skapa garantier för att de i utlandet anställda
tjänstemännens barn bleve uppfostrade till svenska medborgare. De med en
sådan uppfostran förenade kostnaderna måste i allmänhet bliva betydande,
och Kungl. Majit hade tidigare vid fördelningen av extra ortstillägg tvingats
taga hänsyn härtill. Barnet uppfostrades hos föräldrarna intill en ålder av
omkring 10 år, och de särskilda kostnaderna betingades under denna levnadsperiod
huvudsakligen av resorna till och från hemlandet ävensom därav,
att föräldrarna anställde och bekostade resorna för en svensk barnjungfru
eller småbarnslärarinna. Då kostnaderna för en anordning av sistberörda
slag icke ökades i samma proportion som antalet barn, syntes bidragsbeloppet
kunna reduceras för varje bani utöver det första med hälften för samtliga
tjänstemän utom kanslisterna, för vilka sistnämnda en sådan anordning
i ett normalfall ej torde komma i fråga. Det borde utgå ett bidragsbelopp av
1 000 kronor för ett barn och 500 kronor för ett vart av de följande intill
10 år till samtliga tjänstemän utom kanslister; för de senare borde utgå ett
bidrag av 500 kronor för varje barn i nyss angivna ålder. Från och med
10-årsåldern och intill en gräns av förslagsvis 21 år ordnades utbildningen
i det övervägande antalet fall antingen genom anordnande av skolhushåll
eller anlitande av internatskolor i Sverige. Även beträffande dessa anordningar
kunde det möjligen sägas, att kostnaderna proportionsvis i någon
mån reducerades vid större antal barn, men då det här vore fråga om utgifter,
som även i billigaste fall ej oväsentligt överstege vad de sakkunniga
ansåge sig kunna föreslå såsom bidrag, hade de icke tänkt sig någon minskning
av beloppen för barn i denna ålder utöver det första. Med anledning
av vad de sakkunniga inhämtat om kostnaderna för skolhushåll och avgifter
vid internatskolor, föresloge de ett belopp av 2 000 kronor för varje
barn i åldern 10 till 21 år till samtliga tjänstemän utom kanslister. För kanslister
borde bidraget för barn över 10-årsåldern bestämmas till 1 000 kronor.
-— Vid utarbetande av förslag lill ny stat för ortstillägg hade de sakkunniga
byggt på förefintligheten av barnbidrag. Därest dylika bidrag icke medräknades,
måste de sakkunnigas plan för ortstilläggen m. m. omarbetas efter
nya utgångspunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

7

De sakkunnigas förslag angående barnbidrag godtogs utom såtillvida att
kanslisterna likställdes med övriga tjänstemän, att bidraget till första barnet
sänktes till 750 kronor samt att övre gränsen för bidragsberättigat barns ålder
sänktes till 19 år.

Utomeuropeiskt tillägg utgår till tjänsteman, som är stationerad i land
utom Europa eller i Sovjetunionen, med respektive 1 500 kronor (lönegraden
A 12 eller A 16), 3 000 kronor (lönegraden A 21) och 5 000 kronor (lönegraden
A 26, A 30, B 2 eller B 3).

De sakkunniga motiverade detta tillägg med, att vid löneförmånernas avvägning
skälig hänsyn borde tagas till de merkostnader och allmänna olägenheter,
som följde av placering i avlägsnare länder. Ur överskådlighetens
synpunkt vore det mest tilltalande att åstadkomma detta icke genom ytterligare
gradering av ortstilläggsstaten utan genom särskilda tillägg, som av
praktiska skäl borde utgå med samma belopp för alla tjänstemän inom vissa
stora grupper. De sakkunnigas förslag till stater för ortstillägg byggde på
den förutsättningen, att ifrågavarande tillägg utginge med 1 500 kronor till
förste kanslister och kanslister, 3 000 kronor till andre legationssekreterare
och andre vicekonsuler samt 5 000 kronor till övriga tjänstemän.

Chargé d’affaires-tillägg utgår till utlandstjänsteman, därest han tillhör
lönegraden A 21, A 26 eller A 30 och förordnats att i egenskap av chargé
d’affaires förestå beskickning å ort, där sändebud icke är stadigvarande placerat,
med 2 000 kronor för år.

Beträffande denna förmån anförde de sakkunniga, att vår diplomatiska
representation i vissa länder vore anförtrodd åt sändebud i något angränsande
land, varvid förutsattes att representationen vore av huvudsakligen
formell natur och icke behövde föranleda annat än jämförelsevis korta besök
i vederbörande huvudstad. I en del fall hade omfattningen av Svexäges
intressen befunnits göra en mera stadigvarande representation önskvärd utan
att dock påkalla anställande av särskilt sändebud. Under sådana förhållanden
plägade en tjänsteman i mellangraderna, oftast ett legationsråd, placeras på
orten för att under sändebudets frånvaro i egenskap av t. f. chargé d’affaires
förestå beskickningen. Vissa av dessa tjänstemän innehade av riksdagen för
ändamålet särskilt upprättade befattningar. I andra fall hade Kungl. Majit
till vederbörande land förflyttat någon av de vanliga mellangradstjänsterna,
vilka enligt riksdagens beslut finge disponeras efter Kungl. Maj :ts beprövande.
Ett dylikt uppdrag skilde sig väsentligt från vanliga vikariatsförordnanden
och medförde en i många avseenden självständig ställning samt vissa förpliktelser.
En särskild ersättning till dessa chargé d’affaires — om lämpligen
2 000 kronor — syntes berättigad.

Bidrag för inköp av automobil utgår till tjänsteman, som för första gången
förordnats att i egenskap av sändebud tjänstgöra såsom chef för beskickning,
med 6 000 kronor. Ersättning för hållande av automobil utgår till utlandstjänsteman,
därest han innehar förordnande att i egenskap av sändebud
tjänstgöra såsom chef för beskickning och för sin ämbetsutövning använder
sådant fordon, med el t belopp för år som motsvarar summan av dels det

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

för diplomatisk personal å sändebudets stationeringsort gällande priset för
2 000 liter bensin, dels kostnaden för viss försäkring å sändebudet tillhörig
automobil, dels kostnaden för hyra av automobilgarage, därest sådant ej
finnes inom beskickningshuset, och dels 500 kronor.

Beträffande de båda sistnämnda förmånerna framhöllo de sakkunniga,
att om varje nyutnämnt sändebud vid tillträdandet av sin post funne allt
sådant i fråga om bohag och annan inredning, som erfordrades för den av
hans ställning föranledda representationen, skulle han — som ju i normala
fall finge förutsättas redan äga bohag för en medelstor våning — icke behöva
mera ekiperingspenningar än som atginge för inköp av automobil och för
komplettering av den personliga utrustningen. De sakkunniga hade övervägt
att föreslå anskaffande på statens bekostnad av automobil, vilken numera
torde få anses oumbärlig för ett sändebud, men av angivna skäl låtit denna
tanke falla. De ansåge emellertid nödvändigt att, om ekiperingspenningama
indroges, ett bidrag till inköp av automobil i stället bereddes de nyutnämnda
sändebuden. Vidare borde samtliga sändebud tillerkännas förmån av dels fri
bensinförbrukning, beräknad till 4 000 liter för år och lämpligen utgående
i form av ett belopp, som motsvarade å anställningsorten för diplomater gällande
pris för sagda kvantitet av varan, dels fri försäkring av dem tillhöriga
automobiler. Kostnaden för 4 000 liter bensin motsvarade enligt införskaffade
uppgifter genomsnittligt ungefärligen ett sändebuds årliga utgifter för
driften av en efter tjänsteställningen avpassad automobil (motorbränsle, olja,
ringslitning, smärre reparationer m. m.), därest eventuella semesterresor i bil
frånräknades.

De sakkunnigas förslag godtogs i förevarande del utom såtillvida att bidraget
bestämdes att motsvara priset för 2 000 liter bensin jämte ett fast
belopp av 500 kronor för olja, ringslitning, reparationer m. m.

Förflyttningsbidrag utgår till utlandstjänsteman, därest han tillhör lönegraden
A 21, A 26, A 30, B 2 eller B 3 och han — för att tillträda honom
meddelat förordnande att tjänstgöra utomlands eller för att med frånträdande
av sådant förordnande tjänstgöra i utrikesdepartementet — nödgas
flytta från ort lill annan. Bidraget utgår med ett belopp, som motsvarar lön
jämte därå belöpande rörligt tillägg ävensom i förekommande fall ortstilllägg,
barnbidrag, utomeuropeiskt tillägg och chargé d’affaires-tillägg under
en månad vid den tjänst, som tillträdes, dock högst 3 500 kronor.

De sakkunniga iramhöllo, att en indragning av ekiperingspenningama
skulle — trots de förmåner som enligt det förut sagda skulle träda i stället
för dem — bliva alltför kännbar, därest ej samtidigt åtgärder vidtoges för
att motverka de upprepade påfrestningar för den enskilda ekonomien, som
de ofta återkommande förflyttningarna medförde. Då å ena sidan särskilda
bidrag av förevarande anledning skulle avse att utgöra gottgörelse för sådana
utgifter, som ej kunde inrangeras bland kostnaderna för flyttning av
bohag, och å andra sidan dylika utgifter huvudsakligen uppstode på den
post, som skulle tillträdas, vore det efter löneförmånerna på denna post,
som bidraget borde sättas. Vid en förflyttning till utrikes ort måste tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

9

mannen räkna med att, innan han funnit en bostad, i regel under några
månader med sin familj vistas på hotell eller pensionat på den nya anställningsorten
med därav föranledda mer eller mindre betungande merkostnader;
han skulle då kompenseras med en månads lön jämte de efter anstäliningsortens
förhållanden samt tjänstemannens ställning och försörjningsplikt
mot barn tillmätta särskilda tilläggen. Vid förflyttning till Sverige, där han
sannolikt antingen kunde under övergångstiden placera hustru och barn hos
släktingar eller i andra avseenden draga fördel av att befinna sig i hemlandet,
skulle han endast få en månads lön jämte eventuellt rörligt tillägg men
icke ortstillägg, barnbidrag eller övriga nyssnämnda tillägg. Vid förflyttning
till en ministerpost, där bostad omedelbart skulle disponeras antingen i statens
hus eller i av staten förhyrd lägenhet, skulle en månadslön räcka till
för de personliga nyanskaffningar, som under alla förhållanden vore ofrånkomliga.

Språktillägg utgår till utlandstjänsteman, därest han tillhör lönegraden A
12 eller A 16, med 1 000 kronor för år under förutsättning att tjänsten i anseende
till språkförhållandena i det land, där han är stationerad, påkallar
användande i större utsträckning av annat språk än de skandinaviska, engelska,
franska eller tyska språken, att tjänstemannen visar sig besitta god
färdighet i det ifrågavarande språket samt att Kungl. Majit, på framställning
av chefen för vederbörande beskickning, prövar skäligt att sådant tilllägg
må utgå.

Beträffande sistnämnda förmån framhöllo de sakkunniga, att det dåvarande
ortstillägget till kanslist vid vissa beskickningar enligt en särskild bestämmelse
i staten för ortstillägg skulle höjas med 1 000 kronor, därest kanslisten
visade sig besitta förmåga av ledig behandling i tal och skrift av anställningslandets
språk. Anledning härtill vore, att det i stor utsträckning
vore kanslisten som hade att mottaga besökande av den kategori, som icke
behärskade något av världsspråken, och att avhandla ärenden med underordnade
lokala myndigheter, och det vore därför av väsentlig betydelse för
vederbörande beskickning, att denne tjänsteman vore väl förtrogen med landets
språk. Å andra sidan erfordrade inlärandet av de språk, varom här
vore fråga, studier som läge utanför vad den vanliga skolundervisningen
hade att bjuda och som syntes berättiga till en viss gottgörelse, ej minst
med hänsyn till de kostnader som därmed kunde vara förbundna. De sakkunniga
ansågo, att den ifrågavarande särskilda ersättningen borde bibehållas,
men att den under benämningen språktillägg .skulle skiljas från det
egentliga ortstillägget.

Prisutjämningstilläggen äro icke reglerade i civila avlöningsreglementet
utan utgå enligt Kungl. Majlis bestämmande i varje särskilt fall från ett
därför av riksdagen anvisat anslag.

De sakkunniga framhöllo att enligt den löneplan, som de framlagt, exceptionellt
stora lönesänkningar skulle ifrågakomma på vissa platser, där en stor
procent av de kontant utgående löneförmånerna tidigare utgjorts av kursförlustersältning.
De av de sakkunniga föreslagna lönerna på dessa platser

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

Departements chefen.

hade fastställts med hänsyn därtill, att det icke syntes osannolikt, att inom
en ej alltför avlägsen framtid — genom förändringar i valutaförhållanden
eller upphävande av vissa ekonomiska avspärrningsåtgärder — den av dem
förutsatta lönenivån kunde anses normalt bliva tillfyllestgörande. För möjliggörande
av en under rådande förhållanden tillfredsställande lönesättning
på dessa platser fordrades ett lönetillskott att utgå från ett särskilt anslag.
Inom ramen av anslagna medel skulle lönetillskott utgå till poster, som vore
förlagda till länder, där antingen valutan vidmakthölles vid en exceptionellt
hög nivå eller genom särskilt restriktiva åtgärder i fråga om handelsutbytet
levnadskostnaderna vore onormalt tyngande.

Beträffande vissa av de förut omnämnda särskilda förmånerna har tvekan
uppstått, huruvida de enligt gällande bestämmelser vore att anse som
skattepliktiga intäkter eller icke. Sålunda har vid 1945 års taxering vederbörande
taxeringsintendent gjort gällande, att barnbidrag, chargé d’affairestillägg
och språktillägg vore skattepliktiga. 1945 års prövningsnämnd för
Stockholm har i särskilda, den 19 juni 1946 meddelade beslut funnit de
förstnämnda båda förmånerna icke vara underkastade skatteplikt, medan
däremot språktillägg förklarats vara skattepliktig intäkt. De båda förstnämnda
besluten voro emellertid icke enhälliga. Vidare må nämnas att en
av de ledamöter av prövningsnämnden, som biträdde de ifrågavarande besluten,
i särskilda till protokollet fogade yttranden uttalade, att med hänsyn
till de ofullständiga författningsbestämmelserna ett förtydligande av lagstiftningen
på detta område vore nödvändigt; i följd härav hade enligt denne
ledamots mening prövningsnämnden bort besluta att avlåta en framställning
till Kungl. Maj:t i detta syfte.

Med hänsyn till den tvekan, som uppkommit beträffande de här ifrågavarande
förmånernas ställning i skatterättsligt hänseende, samt nämnda frågas
betydelse för de berörda tjänstemännen synes det befogat att nu upptaga
spörsmålet till behandling. Vad därvid först angår de till dessa befattningshavare
utgående ortstilläggen skola dessa — till skillnad från ortstillägg,
som i vissa fall utgå till andra befattningshavare — enligt uttrycklig bestämmelse
i 32 § 3 mom. kommunalskattelagen icke upptagas som skattepliktig
intäkt. Anledningen till denna bestämmelse är — enligt vad som
framgår av ett yttrande av vederbörande departementschef i samband med
att bestämmelsen först infördes i skatteförfattningama (prop. nr 192/1913
s. 8) — att de ansetts vara att betrakta icke som vanliga ortstillägg utan
som »anslag till bestridande av särskilda med vistelsen utomlands och med
tjänsteställningen förenade kostnader». Uppbärandet av ortstillägget vöre enligt
departementschefen icke eller åtminstone i mycket ringa grad att anse
som en tjänstemannens personliga förmån utan vore fastmera att betrakta
såsom en ersättning för kostnader, oundvikligt förenade med en statstjänst,
som nödgade tjänstemannen att vara bosatt utomlands å orter med dyra levnadsvillkor
och att jämväl i övrigt inrätta sin levnadsordning på ett dyrare
sätt än han behövde göra, om han vistades hemma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

11

Vad sålunda anförts om ortstilläggen synes i än högre grad gälla efter
1939 års avlöningsreform, vilken i detta hänseende kan sägas innebära att
vissa delar av ortstilläggen utbrötos och gåvos särskilda beteckningar. Någon
ändring i fråga om orts tilläggens skattemässiga behandling bör därför enligt
min mening icke ifrågakomma.

Jämväl beträffande den till vissa av de ifrågavarande befattningshavarna
utgående förmånen av fri bostad med uppvärmning och belysning därav
gäller, att förmånen enligt uttryckligt stadgande i 32 § 3 morn. icke är
skattepliktig. Detta gäller uppenbarligen även i den mån bostaden genom
statens försorg är försedd med möblering och andra inventarier för representationsändamål.
Ej heller i denna del bör någon ändring av bestämmelserna
—■ frånsett den, som föranledes av att uppvärmning och belysning av
befattningshavarnas bostad numera bekostas direkt av statsverket -—- ifrågakomma.

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att enligt punkt 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen ersättning för flyttningskostnad åt statens
tjänstemän — såväl beträffande de till utrikesförvaltningen hörande som i
fråga örn övriga tjänstemän — räknas såsom ersättning, anvisad till bestridande
av med tjänsten förenad kostnad, och följaktligen icke är underkastad
skatteplikt.

Vad övriga förmåner angår vill jag till en början framhålla att, såsom
nyss antytts, huvudparten av dem få anses lia utbrutits ur det före 1939 utgående
ortstillägget och alltså tidigare ha varit att anse såsom icke skattepliktiga
intäkter. Därest de ur ortstillägget utbrutna förmånerna skulle hänföras
till skattepliktiga intäkter, skulle sålunda en skärpning av ifrågavarande
befattningshavares beskattning inträda.

Vissa av de nu ifrågavarande förmånerna äro uppenbarligen av den natur,
att de äro skattefria enligt den i 32 § 3 mom. kommunalskattelagen angivna
huvudregeln att såsom intäkt icke skall upptagas vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa tjänster förenade kostnader. Detta är
fallet med bidrag för inköp av automobil samt ersättning för hållande av
automobil. I fråga örn övriga förmåner är det visserligen icke lika tydligt
att de böra betraktas såsom ersättning för kostnader, varom nyss sagts,
men torde de likväl — med visst undantag, vartill jag i det följande återkommer
— böra så anses. Emellertid vill jag beträffande de utomeuropeiska
tilläggen och chargé d’affaires-tilläggen anmärka att, även om de huvudsakligen
äro av karaktär som nyss angivits, det likväl kan göras gällande att
de till viss del äro att betrakta såsom särskild gottgörelse för tjänstgöring under
mera krävande eller besvärliga förhållanden d. v. s. alt de till viss del
skulle vara skattepliktiga. Likaledes torde kunna göras gällande, att förflyttningsbidraget
lill viss del har karaktären av ersättning för vissa personliga
nyanskaffningar i samband med förflyttningen och följaktligen även borde,
till viss del, bliva föremål för beskattning. Emellertid lärer någon hållbar
grund icke kunna påvisas för en fördelning av de sistnämnda bidragen på en
skattefri respektive en skattepliktig del. Därtill kommer — och detta synes

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

vara det avgörande skälet mot en beskattning, helt eller delvis, av ifrågavarande
förmåner — att förmånernas belopp få anses bestämda med utgångspunkt
från att beloppen vore nettobelopp och sålunda icke skulle bliva föremål
för beskattning.

Såsom nyss anmärkts torde en av de här berörda förmånerna icke
kunna anses utgöra ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader.
Jag åsyftar härvid språktillägget. Berörda tillägg måste nämligen anses i
första hand utgöra ersättning för uppehållande av en befattning, som kräver
högre kvalifikationer hos dess innehavare än andra ur lönesynpunkt eljest
likvärdiga befattningar. Någon hållbar grund för dess hänförande till icke
skattepliktig intäkt torde sålunda icke kunna åberopas.

På grund av det nu anförda föreslår jag att kommunalskattelagen kompletteras
så att av författningstexten tydligt framgår, vilka av de ifrågavarande
förmånerna som enligt lagen äro skattefria. Detta kan lämpligen ske på så
sätt att i 32 § 3 mom. angives att ortstillägg och därmed likställda förmåner
för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär personal icke skola upptagas
såsom intäkt. Vidare bör i punkt 7 av anvisningarna till 32 § stadgas,
att såsom med ortstillägg likställda förmåner för utom landet anställd diplomatisk
eller konsulär personal anses fri bostad med uppvärmning och belysning,
bidrag för resa till Sverige under semester, barnbidrag, utomeuropeiskt
tillägg, chargé d’affaires-tillägg, bidrag för inköp av automobil, ersättning
för hållande av automobil, förflyttningsbidrag och prisutjämningstillägg.

Fråga om beskattning av kommittéarvoden.

Bland de i 32 § 3 mom. kommunalskattelagen uppräknade förmåner, som
icke skola upptagas som skattepliktiga intäkter, förekommer även »arvode
eller traktamente för deltagande i kommitté å annan ort, än där arvodeseller
traktamentstagaren varit bosatt». Denna bestämmelse får ses mot bakgrunden
av tidigare tillämpad metod för beräkning av ersättning för fullgörande
av kommittéuppdrag. Enligt 1921 års kommittékungörelse utgick,
då dylik ersättning bestämts i form av dagarvode, vid arbete å sammanträdesorten
ingen traktamentsersättning. I stället beräknades ersättningen
till den, som för uppdraget måste uppehålla sig utom sin vanliga vistelseort,
efter högre taxa än till annan kommittéledamot. Den som var bosatt eller
hade sin verksamhet å sammanträdesorten eller där uppehöll sig i följd av
annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning åtnjöts, erhöll sålunda ersättning
med, om han var anställd i statens eller kommunens tjänst eller om
han samtidigt åtnjöt ersättning för annat allmänt uppdrag, såsom riksdagsinannaskap,
statsrevisorsskap eller dylikt, 6 kronor om dagen och eljest 12
kronor om dagen. Den som icke var bosatt eller hade sin verksamhet å sammanträdesorten
eller där uppehöll sig i följd av annat allmänt uppdrag, för
vilket ersättning åtnjöts, erhöll däremot gottgörelse med 18 kronor örn dagen.
I övrigt gällde, att den, som förordnats till ordförande, dessutom alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

13

ägde uppbära ett särskilt arvode av 6 kronor för dag. Fullgjorde någon samtidigt
två eller flera kommittéuppdrag, skulle arvode enligt förut angivna
grunder åtnjutas allenast för ett av uppdragen, medan för varje ytterligare
uppdrag arvode icke fick utgå med mera än 6 kronor om dagen. Om någon
samtidigt fullgjorde två eller flera uppdrag såsom ordförande, skulle han
dock äga åtnjuta, utöver arvode såsom ledamot, den honom såsom ordförande
tillkommande ersättning av 6 kronor för varje sådant uppdrag.

1921 års kungörelse har nu ersatts av en ny kommittékungörelse av den
28 juni 1946 (nr 394), som trätt i kraft den 1 juli 1946. Genom sistnämnda
kungörelse har bland annat den ändringen skett, att traktamentsersättning
enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet skall utgå även under
kommittéledamots vistelse å sammanträdesorten. Särskilt förhöjt arvode,
då kommittéledamot till följd av uppdraget måste uppehålla sig utom sin
vanliga vistelseort, förekommer däremot icke.

32 § 3 morn. kommunalskattelagen innehåller bland annat en allmän be- Departementsstämmelse
om att resekostnads- och traktamentsersättning ej skall upptagas cJiefensåsom
skattepliktig intäkt. Den traktamentsersättning, som enligt 1946 års
kommittékungörelse skall utgå till kommittéledamot under vistelse å sammanträdesorten,
är sålunda att hänföra till icke skattepliktig intäkt redan
på grund av sistnämnda bestämmelse. Då å andra sidan denna traktamentsersättning
torde vara avsedd att i sin helhet täcka de kostnader, som föranledas
av vederbörandes vistelse utom den vanliga verksamhetsorten, synes
anledning saknas att låta även arvodet för deltagande i kommittén vara
skattefritt. Jag förordar därför, att det särskilda stadgandet örn skattefrihet
för arvode eller traktamente för deltagande i kommitté å annan ort än där
arvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt skall utgå ur 32 § 3 mom.
kommunalskattelagen.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
B. Sandberg.