Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
1
Nr 320.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand
och A. L. Eriksson; given Stockholms slott
den 27 september 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Allan Vougt.
Utdrag av protokollet Över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 september 1946.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
^Vigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Strang, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet samt anför härutinnan följande.
l:o.
Under övning i fältskjutning med gevär natten mellan den 27 och 28 juni
1944 träffades värnpliktige nr 880—45—1928 K. E. Nygren av ett av värnpliktige
nr 3347—45—1928 K. B. F. Norrbrand avlossat vådaskott, varvid Nygren
tillfogades skador (komplicerat brott på högra lårbenet) och måste vårdas på
sjukhus.
Bihang till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 320.
ivan is
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
De närmare omständigheterna vid olyckan voro följande. Sedan Norrbrand
anlänt till en skjutstation och där avlossat fyra skarpa skott, beordrade markörchefen
eld upphör och säkring, varefter gavs order att slagfjädern skulle
slappas. Patron ur fick nämligen ej förekomma på grund av risken i mörker
under en dylik manöver. Norrbrand som under nämnda order var i rörelse
framåt osäkrade därvid geväret och förde avtryckaren bakåt samtidigt som
han med tummen höll tillbaka tändstiftsmuttern. Han sökte sålunda slappa
slagfjädern genom att i samband med avfyringen hålla tillbaka tändstiftsmuttern.
Härunder råkade Norrbrand snubbla och förlorade greppet örn
muttern, varvid ett i patronläget liggande skott brann av och träffade Nygren,
som befann sig omkring åtta meter framför Norrbrand. Norrbrand var
enligt uppgift ej fullt säker på huruvida något skott fanns i magasinet men
hade för sig, att han vid skjutstationen lossat alla fem skotten. Då han under
mekanismrörelsen gick framåt, hade han i mörkret ej sett någon framför sig.
Med anledning av det inträffade fördes vid fältkrigsrätt ansvars- och skadeståndstalan
mot Norrbrand. Denne framhöll, att han ej känt till hur slagfjädern
på gevär rätteligen skulle slappas. Han hade trott, att det sätt, han
använt, varit det riktiga. Han hade nämligen aldrig åtnjutit någon nämnvärd
utbildning i vapenkännedom. Under rekryttjänstgöringen år 1928 hade han
tillhört ersättningsreserven och huvudsakligen fått utföra handräckning. Under
beredskapen 1941—1944 hade han tjänstgjort först som skräddare, därefter
som kökshandräckning och slutligen som marketentare. Under hela beredskapstiden
hade han endast tre gånger deltagit i övningar i skjutning med
skarp ammunition.
Pältkrigsrätten vid nionde pansarbrigadstaben fann enligt utslag den 26
juli 1944, med hänsyn till vad Norrbrand i målet uppgivit rörande sin bristfälliga
kunskap i vapenkännedom, Norrbrands åtgärd för slappande av slagfjädem
icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. På grund
härav ogillades ansvarstalan mot Norrbrand. Som Norrbrand emellertid förfarit
ovarsamt vid handhavandet av geväret vore Norrbrand vållande till
skadan och förty pliktig att utgiva skadestånd. I dylikt avseende förpliktades
Norrbrand att till kronan genast utgiva 243 kronor motsvarande kostnaden för
Nygrens vård å lasarett till och med den 24 juli 1944.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
I en den 4 december 1944 dagtecknad skrift har Norrbrand anhållit att bliva
befriad från den honom åvilande ersättningsskyldigheten till kronan
på grund av krigsrättsutslaget och därvid framhållit följande.
Norrbrand hade redan erlagt beloppet å 243 kronor. Emellertid uppginge
vårdkostnaderna för Nygren till och med den 23 oktober 1944 till 1 062 kronor.
Enär kronan i rättegången förbehållit sig rätt att föra ytterligare ersättningstalan
mot Norrbrand, vore han skyldig att, efter avdrag för redan erlagt belopp,
utgiva ytterligare 819 kronor. Enär Nygren alltjämt vårdades å lasarett, måste
Norrbrand vidare räkna med skyldighet att även efter den 23 oktober 1944
utgiva ersättning till kronan. Norrbrand anhölle därför om befrielse från all
ersättningsskyldighet till kronan från den 24 juli 1944 fram till den dag, då
kronans kostnader för Nygrens vård kunde komma att upphöra.
3
Kungl. Maj-.ts proposition nr 320.
Som framginge av krigsrättens utslag grundade sig skadeståndsskyldigheten
ej på straffbar handling utan på ovarsamhet. Denna ovarsamhet syntes till
stor del bottna i förhållanden, varöver Norrbrand ej kunnat råda, och därför
kändes skadeståndsskyldigheten orimligt tung. Härtill komme att skadeståndsskyldighetens
fullgörande skulle komma att undergräva den ekonomiska ställningen
för Norrbrand och hans familj. Härjämte måste Norrbrand räkna med
att träffa en uppgörelse med Nygren angående ersättning för skadan. Det
kunde ännu ej avgöras om Nygren komme att få framtida men. Nygren vore
gift och hade två barn. Norrbrand hade sökt att frivilligt — han vore sedan
flera år tillbaka kamrat och god vän med Nygren och nu sedan Nygren läge å
Karolinska sjukhuset besökte Norrbrand honom 2 gånger i veckan — i görligaste
mån bidraga till familjens försörjning och hade härför hittills utgivit
260 kronor.
Norrbrand hade haft mycket svårt att erlägga beloppet å 243 kronor. Enda
möjligheten hade varit att avstå från semestern och arbeta och därigenom få
en extra inkomst.
Norrbrand ville icke undandraga sig sina skyldigheter, men ett fullgörande
av betalningsskyldigheten innebure en börda, som Norrbrand icke förmådde
bära, vilket icke blott komme att drabba honom utan även familjen.
Beträffande Norrbrands personliga förhållanden inhämtas av handlingarna
följande.
Norrbrand är född år 1908 och gift samt har i äktenskapet tre barn, födda
under åren 1941—1942. Hän är skräddare vid Kooperativa Skrädderiet i
Stockholm. Taxeringen enligt kronodebetsedel utgjorde 5 730 kronor för år
1943 och 5 350 kronor för år 1944. Norrbrand bebor och innehar med tomträtt
en småstuga i Enskede om tre rum och kök. Stugan är åsatt ett byggnadsvärde
av 12 700 kronor samt intecknad för 9 000 kronor varav 1 800 kronor avbetalats.
Årsomkostnaderna för stugan uppgå till 1 050 kronor förutom kostnaden för
bränsle. Norrbrand har belånat en livförsäkring med 400 kronor och häftar
i skuld för ett privatlån med 300 kronor. Hustrun har ej någon inkomst och
på grund av familjens ökning har man varit nödsakad anlita hemhjälp.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande
framhållit, att frågan om Norrbrands ytterligare ersättningsskyldighet
ej varit föremål för domstols prövning. I betraktande av Norrbrands försörjningsplikt
och ekonomiska omständigheter i övrigt talade starka billighetsskäl
för att ytterligare krav icke riktades mot Norrbrand.
Statskontoret har i likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen tillstyrkt
bifall till ansökningen.
Sedermera har riksförsäkringsanstalten — under åberopande av att anstalten
jämlikt 13 § militärersättningsförordningen (SFS 1927: 234) ägde att
av den som vållat skada söka åter vad anstalten i anledning av skadan utgivit
— yrkat att av Norrbrand utfå ersättning med 736 kronor motsvarande vad
anstalten utgivit i sjukpenning samt för läkarintyg och sjuktransport på grund
av olycksfallet.
Med anledning härav Ilar Norrbrand i en den 6 april 1945 till Kungl. Majit
inkommen skrift anhållit att bli befriad jämväl från skyldighet att utgiva
ersättning till riksförsäkringsanstalten på grund av olycksfallet
nu eller framdeles.
4
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Med erinran att riksförsäkringsanstalten ej fört talan i rättegången har anstalten
framhållit i huvudsak följande.
Riksförsäkringsanstalten har i anledning av Nygrens olycksfall enligt 1927
års militärersättningsförordning sedermera utgivit sjukpenning och livränta
för tiden den 29 september 1944—den 28 mars 1946 med 1 386 kronor, dyrtidstillägg
ej inberäknade, samt ersatt läkar-, rese- och andra dylika kostnader
med tillhopa 426 kronor. Nygren är tillerkänd livränta för tiden till och
med den 28 september 1946 med 216 kronor för år räknat, varvid skadan ansetts
medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med 15 %. Enligt yttrande från anstaltens
överläkare kan den skadades invaliditet sannolikt komma att reduceras
och med tiden möjligen understiga den lägsta invaliditetsgrad efter vilken
livränta kan utgå enligt militärersättningsförordningen.
Sedan anstalten framställt ersättningskrav för sina dittillsvarande kostnader,
meddelade Norrbrand genom sitt juridiska ombud, att han hemställt
örn att av nåd bli befriad från skadeståndsskyldighet till anstalten, samt anhöll
fördenskull om uppskov i saken i avvaktan på Kungl. Maj:ts avgörande.
Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat utredning rörande Norrbrands ekonomiska
förhållanden, har med hänsyn till vad i detta avseende upplysts och
i betraktande av de omständigheter, varunder skadan uppkommit, för sin del
icke något att erinra emot att Norrbrand befrias från skadeståndsskyldighet
mot anstalten på grund av olycksfallet.
Av utredningen framgår, att Norrbrand, vars inkomst är relativt blygsam,
har försörjningsplikt gentemot hustru och tre minderåriga barn. Med hänsyn
härtill och till de förhållanden, under vilka olyckan inträffade, samt under beaktande
av Norrbrands visade beredvillighet att, i mån av förmåga, fullgöra
sina skyldigheter på grund av olyckan, anser jag Norrbrand böra befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att K. B. F. Norrbrand befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av ifrågavarande olycksfall.
2:o.
Vid skytteprov för fältidrottsmärket den 9 oktober 1942 vid Västerbottens
regemente företogs efter språngmarsch snabbskjutning med skarp ammunition
på ett avstånd av 50 meter mot målfigurer i terräng (en Vi, en Vs, en V4,
en Vs och en Vs figur), uppställda i nu angiven ordning från vänster till
höger. Löjtnanten A. L. Eriksson, som tjänstgjorde såsom skjutledare, beordrade
markörer och anvisade dem uppehållsplats vid sidan av målområdet.
Vid skjutningen, som ägde rum under mindre god sikt till följd av regn och
dis, uppehöll sig värnpliktige nr 557—71—1941 S. O. A. Fjellström, som
tjänstgjorde som markör, på ett avstånd av endast omkring tio meter till
vänster örn helfiguren i skjutriktningen räknat. Härvid träffades Fjellström av
ett skott med påföljd att han sedermera avled. Olyckan torde, enligt vad en av de
deltagande skyttarna medgivit, ha tillgått sålunda. Han hade börjat skjuta
mot de små figurerna men hoppat över den minsta figuren. Sedan han skjutit
fyra skott hade han åtta till tio meter om helfiguren varseblivit en som han
Kungl. Maj-.ts proposition nr 320. 5
trodde helfigur sedd från sidan och mot denna riktat det femte skottet. Detta
skott hade i själva verket riktats mot Fjellström.
Regementskrigsrätten vid Västerbottens regemente fann enligt utslag den
16 september 1943, att Eriksson såsom skjutledare haft ansvaret för ordning
och säkerhet på skjutbanan. Det hade sålunda ålegat honom att tillse, att
markörerna under skjutningen uppehölle sig på fullt betryggande platser.
Eriksson hade påstått, att han anvisat ett av de i rättegången hörda vittnena,
som först tjänstgjort som markör, en plats omkring trettio meter till vänster
om helfiguren i skjutriktningen räknat. Denna uppgift hade visserligen bestritts
av vittnet men som någon ytterligare utredning på denna punkt icke
kunnat erhållas, kunde uppgiften icke anses vederlagd. Ostridigt vore emellertid,
att Eriksson icke givit två andra markörer och Fjellström, som efter
förutnämnda vittne tjänstgjort som markörer, några som helst anvisningar i
förevarande avseende. Eriksson hade vidare medgivit, att han iakttagit, att
markörerna icke stått på den plats, han anvisat den först tjänstgörande markören
utan under skjutningen flyttat sig närmare målområdet. Sikten hade ej
varit god till följd av regn och dis och skottlossningen hade skett i snabb
följd, sedan skyttarna efter framryckning i språngmarsch kastat sig ned i liggande
eldställning. Till följd av dessa omständigheter funne krigsrätten det
uppenbart, att markörerna genom att uppehålla sig endast omkring tio meter
från målområdet utsatte sig för livsfara. I egenskap av skjutledare hade det
varit Erikssons plikt att ingripa häremot. Genom sin underlåtenhet härutinnan
hade Eriksson gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten samt varit vållande
till Fjellströms död. Omständigheterna finge dock anses mildrande. På grund
härav dömde krigsrätten Eriksson att för försummelse i tjänsten och vållande
till annans död undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar samt utgiva
40 dagsböter å tre kronor till kronan.
Härjämte förpliktades Eriksson att utgiva ersättning dels till riksförsäkringsanstalten
för sjukpenning och begravningshjälp samt kostnader för läkarintyg
med 491 kronor, dels ock till dödsboet för begravningskostnader och
andra utgifter med 505 kronor 18 öre jämte ränta. Riksförsäkringsanstalten
samt Fjellströms föräldrar och hustru förbehölls rätt att i särskild rättegång
föra den ersättningstalan mot Eriksson, vartill de kunde äga fog. Enär i målet
blivit upplyst, att Fjellström såsom fader till hembiträdet Anna-Lisa Bergströms
i Bureå den 24 mars 1941 utom äktenskapet födda barn varit pliktig
att till barnets uppehåll och uppfostran utgiva bidrag med 20 kronor i månaden,
tills det fyllt 16 år, samt barnet genom Fjellströms frånfälle måste antagas
komma att sakna erforderligt underhåll, förpliktade krigsrätten Eriksson
att till laga målsman för barnet utgiva underhåll med 20 kronor i månaden
från den 6 maj 1943, till dess barnet fyllt sexton år. Vidare förpliktades
Eriksson att ersätta statsverkets kostnader i anledning av Fjellström beviljad
fri rättegång.
Sedan Eriksson anfört besvär över utslaget, fann krigshovrätten genom numera
lagakraftvunnet utslag den 12 maj 1944 ej skäl göra annan ändring i
krigsrättens utslag än att — enär i krigshovrätten blivit upplyst, att riksför
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
säkringsanstalten tillerkänt barnet en årlig livränta av 294 kronor jämte dyrtidstillägg
att utgå från och med den 6 maj 1943, till dess barnet fyllt sexton
år — Eriksson befriades från den honom i målet ålagda skyldigheten att till
barnets laga målsman utgiva underhållsbidrag för barnet. Eriksson förpliktades
ersätta dödsboets förklaringskostnader med 50 kronor.
I en den 20 juni 1945 dagtecknad skrift har Eriksson framhållit, att riksförsäkringsanstalten
mot honom framställt regressanspråk för vad anstalten
utgivit i underhåll för nämnda barn. Eriksson anhåller att bli befriad från
ersättningsskyldigheten till anstalten samt anför till stöd härför följande.
Erikssons ekonomi hade svårt försämrats genom olycksfallet, och hans ekonomiska
obestånd växte månad för månad. Då Eriksson ej överklagat krigshovrättens
utslag, dristade han naturligtvis icke göra gällande, att han vore
utan skuld, men vågade påstå, att tillbud, liknande den händelse, som
föranlett olycksfallet, förekommit i ett oändligt antal under beredskapen. Förseelsen
torde i varje fall av Erikssons militära överordnade anses såsom ringa,
och det syntes skäligt, att Eriksson icke skulle drabbas av några utgifter utöver
dem, han redan fått vidkännas.
Av handlingarna framgår att Eriksson, som är löjtnant på aktiv stat vid
Västerbottens regemente, är gift sedan hösten 1943 samt att makarna ha ett
minderårigt barn. Erikssons taxerade inkomst år 1945 utgjorde enligt uppgift
från kronouppbördskontor 5 220 kronor. Han förhyr en bostad örn 3 rum och
kök för en månadshyra av 178 kronor. Eriksson står till sin farfars dödsbo i
skuld för ett hittills räntefritt studielån å 7 800 kronor. Från regementets
officerskassa har Eriksson lånat 2 000 kronor mot 4,5 % ränta. Lånet har han
använt till att bestrida de första utgifterna i anledning av olycksfallet. Å lånet
har amorterats 300 kronor. Amorteringen utgör 400 kronor per år.
Riksförsäkringsanstalten har anfört följande.
Jämlikt bestämmelserna i militärersättningsförordningen har riksförsäkringsanstalten
i anledning av Fjenströms död dels utgivit sjukpenning, begravningshjälp
och ersättning för läkarintyg med i krigsrättens utslag angivet
belopp, 491 kronor, dels ock tillerkänt den avlidnes barn utom äktenskapet
Gun Viviann Bergström en årlig livränta å 294 kronor från och med den 6
maj 1943, till dess hon uppnått sexton års ålder. Av sagda livränta äger anstalten
jämlikt bestämmelserna i 13 § ovannämnda förordning från Eriksson
återfordra 240 kronor för år, motsvarande det av regementskrigsrätten utdömda
beloppet.
Sedan riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 23 september 1944 anmodat
Eriksson att till anstalten inbetala det i rättegången anstalten tillerkända beloppet,
491 kronor, samt den å Eriksson belöpande andelen av livräntan till
nämnda barn för tiden den 6 maj 1943—den 5 oktober 1944, 340 kronor,
har Eriksson den 11 oktober 1944 till riksförsäkringsanstalten inbetalat
ifrågavarande belopp å tillhopa 831 kronor. Någon återbetalning till anstalten
av utgiven livränta för tiden efter den 5 oktober 1944 har däremot ej
verkställts av Eriksson. Kiksförsäkringsanstalten har införskaffat utredning
rörande Erikssons ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till dels vad därvid
framkommit, dels ock det förhållandet att Eriksson redan återbetalat 831 kronor
av anstaltens kostnader, anser sig anstalten för sin del icke böra motsätta
sig att Erikssons framställning bifalles.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320. 7
Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket knappast funne, att vad i ärendet
anförts utgjorde tillräckliga skäl för bifall till ansökningen.
Försvarets civilförvaltning har framhållit, att ämbetsverket med hänsyn till
såväl Erikssons ekonomiska förhållanden som övriga föreliggande omständigheter
ansåge skäl tala för att kronan avstode från sitt regresskrav mot Eriksson.
Av utredningen framgår, att Eriksson gjort sig skyldig till försummelse,
och ovarsamhet såsom ledare av tävlingen. Emellertid torde olyckliga tillfälligheter
ha bidragit till det inträffade, och i krigsrättens utslag angives,
att omständigheterna ansetts mildrande, vilket även framgår av straffmätningen.
Genom sin försummelse har Eriksson ådragit sig en avsevärd ersättningsskyldighet
till kronan. I detta avseende har Eriksson inbetalat ett relativt
betydande belopp. Med hänsyn till nu angivna förhållanden och då Erikssons
ekonomiska ställning synes vara mindre god, vill jag förorda, att Eriksson
befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att löjtnanten vid Västerbottens regemente A. L. Eriksson
befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan på
grund av ifrågavarande olycksfall.
Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o och 2:o hemställt förordnar Hans
Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stig Roswall.
Departements
chefen.