Statsutskottets utlåtande nr 305.

1

Kl* 305.

Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från skyldighet att återbetala för
mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp.

(3:e avd.)

I propositionen nr 375 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 25 oktober 1946,
berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande beträffande riktlinjerna för
Kungl. Maj :ts prövning av frågor om befrielse från skyldighet att återbetala
löne- och pensionsbelopp, som felaktigt utbetalats i strid mot under riksdagens
medverkan tillkomna bestämmelser.

Vid prövning av ärenden angående avstående av fordringsanspråk, som
uppkommit för kronan och avse skyldighet för enskilda personer att återbetala
för mycket utbetalta löner och pensioner, har praxis utvecklats efter
två olika linjer. I den mån de felaktiga utanordningarna gjorts i strid mot
författningar eller andra föreskrifter, som tillkommit utan riksdagens medverkan,
och Kungl. Maj:t icke varit bunden av särskilda av riksdagen meddelade
direktiv angående dispositionen av de medel, från vilka utbetalningarna
skett, har Kungl. Maj:t ansetts utan vidare äga befogenhet att befria
från återbetalningsskyldigheten. Besluten härom Ira vanligen erhållit formen,
att Kungl. Majit låtit vid de gjorda utbetalningarna bero. Då fråga däremot
varit om felaktiga utbetalningar i strid mot författningar eller bestämmelser,
som antagits av riksdagen eller eljest tillkommit under riksdagens
medverkan i en eller annan form, har Kungl. Majit enligt tidigare gällande
uppfattning icke ägt befria från återbetalningsskyldigheten utan att samtidigt
vederbörligt anslag bereus täckning för den därigenom uppkommande
förlusten genom att Kungl. Majit anvisat medel från anslag till extra utgifter
eller annat för Kungl. Majit disponibelt anslag.

Sedermera bar emellertid en omsvängning i praxis ägt rum, i det att
Kungl. Majit även vid sådana felaktiga utbetalningar, som skett i strid mot
av riksdagen fastställda eller eljest godkända grunder, låtit vid de gjorda
utbetalningarna bero utan alt bereda vederbörligt anslag täckning från
lill Kungl. Majits förfogande stående medel. Ett dylikt förfarande har närmast
varit av det praktiska behovet påkallat. Det ligger i sakens egen natur,
att misstag stundom begås vid tolkningen av de många, stundom rätt inveck Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 0 sami. Nr 305.

1

2

Statsutskottets utlåtande nr 305.

lade lönebestämmelser, som under de senaste åren och vad beträffar det
militära förvaltningsområdet särskilt under krigsåren tillkommit. I synnerhet
måste detta gälla värnpliktiga och andra militära redogörare, som icke
eller endast i ringa mån undergått någon särskild utbildning för redogöraruppgiftcn.
Antalet ärenden örn befrielse från återbetalningsskyldighet har
också under sista åren kraftigt ökat inom försvarsdepartementet.

I fråga örn de principer, som varit vägledande för Kungl. Maj:ts prövning,
har i statsrådsprotokollet hänvisats till en inom försvarsdepartementet utarbetad
promemoria av följande innehåll.

Vid prövning inom försvarsdepartementet av frågor om efterskänkande av
återbetalningsskyldighet i anledning av för mycket utbetalta löner och pensioner
hava huvudsakligen följande synpunkter varit vägledande.

Befrielse har kunnat medgivas i fall sådana som följande:

1) Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vissa
tjänster eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kumiat anses
vara av mera formell art).

2) Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att vederbörligt
tillstånd icke inhämtats).

3) Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning
av författningsbestämmelserna.

4) Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalta beloppet
(då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara
sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.).

5) ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekonomiska
möjligheter o. dyl.).

Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har
strängt upprätthållits.

Enligt av finansdepartementet införskaffade uppgifter har Kungl. Majit
under år 1946 intill utgången av september i åttiofyra fall, utan anlitande avanslag
till extra utgifter e. d., efterskänkt fordringar, som uppkommit genom
utbetalningar i strid mot författningar tillkomna under riksdagens medverkan.
Av ifrågavarande ärenden lia åttiotre beretts inom försvarsdepartementet och
ett inom finansdepartementet. För att giva en översikt över arten av de ärenden,
som vanligen äro föremål för dylika avgöranden av Kungl. Maj:t, halen
förteckning över nyssnämnda, under de tre första kvartalen av år 1946
fattade beslut jämte en kort redogörelse för omständigheterna i de särskilda
fallen fogats såsom bilaga till propositionen.

Departementschefen har för egen del anfört följande.

Såsom av det anförda framgår torde en viss oklarhet råda beträffande de
konstitutionella förutsättningarna för det förfaringssätt, som under senare år
tillämpats vid prövningen av vissa ärenden angående befrielse från återbetalningsskyldighet
i anledning av för mycket utbetalta löner och pensioner. Det
är därför enligt min mening lämpligt att denna fråga underställes riksdagen
utan att man avvaktar resultaten av mera vittsyftande utredningar
angående dels formerna och förutsättningarna för avskrivning av kronans
fordringar av olika slag, dels ock utformningen av redogöraransvaret.

Den i det föregående lämnade redogörelsen ger uppenbarligen vid handen,
att det av praktiska skäl är erforderligt, att Kungl. Majit har en viss befo -

Statsutskottets utlåtande nr 307.

3

genhet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utan riksdagens
hörande fatta beslut om befrielse från sådan återbetalningsskyldighet.
Örn varje dylik fråga skulle underställas riksdagens prövning, skulle
det leda till en avsevärd ökning av antalet propositioner i småärenden och
medföra en praktiskt sett onödig arbetsökning både för riksdagen och Kungl.
Maj:ts kansli. Särskilt med hänsyn till numera gällande praxis att efterskänkanden
beslutas utan att täckning beredes från anslag till extra utgifter eller
andra till Kungl. Maj:ts disposition stående medel, synes det mig vara önskvärt,
att en viss reglering av Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande avseende
erhålles. Det torde därvid vara lämpligt att en begränsning fastställes
i Kungl. Maj:ts rätt att befria från återbetalningsskyldighet i dylika fall.
Såsom en allmän regel synes böra fastslås, att Kungl. Maj:t såvitt angår utbetalningar,
som skett i strid mot bestämmelser, tillkomna under riksdagens
medverkan, må utan riksdagens hörande besluta örn befrielse från återbetalningsskyldighet
endast i ärenden av mindre ekonomisk räckvidd, såvida
icke samtidigt anvisas täckning från anslag till extra utgifter eller liknande
anslag. Till ärenden av mindre ekonomisk räckvidd torde därvid förslagsvis
kunna räknas sådana, i vilka det belopp, som ifrågakommer till efterskänkande,
icke överstiger 10 000 kronor. Denna siffra torde böra uppfattas som
en riktpunkt för gränsdragningen. Örn efterskänkande skulle ifrågakomma
för ett flertal felaktiga utbetalningar till en viss lön- eller pensionstagare eller
för ett flertal sådana utbetalningar av en viss redogörare, bör sålunda vid tilllämpningen
icke fästas avgörande vikt vid om hela frågan formellt prövas i
ett enda ärende eller om den kommer upp till behandling i ett flertal ärenden
på grund av vid olika tillfällen fastställda revisionsanmärkningar. Det
sammanlagda beloppet av de felaktiga utbetalningar, som kunna antagas
hänga samman med det ärende om återbetalningsskyldighet, som är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, bör i dylika fall icke få överstiga det angivna
beloppet, 10 000 kronor.

Till ledning för Kungl. Maj:ts prövning av ifrågavarande ärenden torde i
huvudsak de riktlinjer, som hittills tillämpats och sammanfattningsvis skisserats
i det föregående, böra tjäna. För att tillgodose önskemålet om en enhetlig
praxis vid avgörandet av hithörande frågor bör jämväl i fortsättningen
prövningen av dessa ärenden liksom av andra löne- och pensionsfrågor beredas
inom. finansdepartementet och, såvitt angår vissa militära avlöningsärenden,
inom försvarsdepartementet.

..Tåg förordar, att tillfälle beredes riksdagen att taga ståndpunkt till de av
mig i det föregående angivna riktlinjerna för Kungl. Maj:ts prövning av
lrågor örn befrielse från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp,
som felaktigt utbetalts i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna
bestämmelser.

I detta sammanhang får utskottet erinra, att innevarande riksdag under
vårsessionen bemyndigat Kungl. Majit att under budgetåret 1946/47 avgöra
frågor örn avstående av fordringsrätt m. m. i den utsträckning, som av chefen
för försvarsdepartementet angivits i statsrådsprotokollet för den lä februari
1946 (riksdagens skrivelse nr 310, punkt 1). lleslutel innebar förlängning
av eli för budgetåret 1945/46 lämnat bemyndigande, för vilket statsutskottet
lämnat följande redogörelse i utlåtandet 1946: 166, punkt 1.

Vid anmälan av propositionen 1945:87 (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsäreiulen för den 16 februari 1945) framhöll dåvarande
föredragande departementschefen önskvärdheten att åstadkomma en

4

Statsutskottets utlåtande nr 305.

Utskottet.

förenklad handläggning av frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan och förordade, att Kungl. Majit måtte utverka riksdagens bemyndigande
att i viss utsträckning avgöra dylika frågor. Enär frågan om Kungl.
Majits rätt att avstå statsverkets fordringar mot enskilda samt formerna härför
vore föremål för övervägande, syntes emellertid vid bemyndigandets utformning
viss försiktighet böra iakttagas. Bemyndigandet borde sålunda utverkas
endast för tiden till utgången av budgetåret 1945/46 samt avse ersättningsanspråk
där fråga vore om kapitalbelopp —- eventuella räntefordringar
icke medräknade — icke överstigande 10 000 kronor. Bemyndigandet syntes
böra preciseras att med denna begränsning avse dels frågor örn befrielse från
i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust
av eller skada å egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor örn
efterskänkande av fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare
av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglema.
I propositionen framlades förslag i överensstämmelse härmed.

Riksdagen uttalade i skrivelse 1945: 155 att, även örn riksdagen ur principiell
synpunkt hyste betänkligheter mot ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
riksdagen å andra sidan ansåge, att under nuvarande förhållanden vissa
lämplighetsskäl onekligen talade för tillmötesgående av detsamma i viss utsträckning.
Riksdagen hade därför icke velat motsätta sig förslaget, särskilt
som bemyndigandet endast avsåge tiden intill den 1 juli 1946, men hade begränsat
det kapitalbelopp, intill vilket Kungl. Majit sålunda skulle äga att
besluta om avstående av kronans skadeståndsanspråk, till 5 000 kronor. Såsom
föl-utsättning för bemyndigandet skulle gälla, att i fråga om grunderna
för prövningen av hithörande ärenden av riksdagen hittills godkänd praxis i
möjligaste mån följdes. Vidare borde Kungl. Majit lämna 1946 års riksdag
en redogörelse över av Kungl. Majit meddelade beslut om befrielse från ersättningsskyldighet,
varom här vore fråga.

Det stora antalet ärenden angående befrielse från återbetalningsskyldighet
i anledning av för mycket utbetalta löner och pensioner på försvarsdepartementets
föredragning torde sammanhänga med beredskapsförhållandena.
Ehuru en nedgång i antalet ärenden därför kan emotses, synes det likväl
vara av praktiska skäl erforderligt, att Kungl. Majit har en viss befogenhet
att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utan riksdagens
hörande fatta beslut om befrielse från sådan återbetalningsskyldighet. I anslutning
till riksdagens tidigare beslut angående bemyndigande för Kungl.
Majit att avgöra frågor örn avstående av fordringsrätt m. m. (rd. skr. 1945:
155 och 1946: 310, punkt 1) torde ärenden, vilka avse ett belopp överstigande
5 000 kronor böra underställas riksdagen. Vad till statsrådsprotokollet anförts
angående riktlinjerna i övrigt för Kungl. Majits prövning synes kunna godtagas.
Utskottet vill dock understryka vikten av att omständigheterna i varje
särskilt fall bli föremål för en omsorgsfull utredning och att återhållsamhet
iakttages vid frågornas avgörande.

En redogörelse för meddelade beslut i ärenden, varom här är fråga, torde
lämnas riksdagen i likhet med vad som gäller för Rungl. Majits beslut i förenämnda
ärenden om avstående av fordringsrätt.

Utskottet hemställer,

Statsutskottets utlåtande nr 305.

5

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.

Stockholm den 13 december 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,
Larsson, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson,
fröken Andersson, herrar Hesselbom och Albertsson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Falla, Bergström,
Rubbestad, Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde, Holmström,
Åkerström och Petterson i Degerfors.