Statsutskottets utlåtande nr 304.
1
Nr 304.
Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet jämte i ämnet
väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 353 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 oktober 1946, föreslagit
riksdagen godkänna följande vid propositionen fogade kungörelseförslag.
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8).
Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a morn.,
av den lydelse nedan angives.
52 §.
12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.
Tjänsteman är pliktig att, där så finnes påkallat med hänsyn till statens Avlöning tili
intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av tjänstemän på
° , ... avgångsstat.
tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlonmg enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid
ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna
avses.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 304.
2490 40
2
Statsutskottets utlåtande nr 304.
Vidare har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skall
inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i nämnda statsrådsprotokoll,
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående
avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare
som överföras å avgångsstaten,
dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig ökning av .
antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kan föranledas
av befattningshavares överföring på avgångsstat,
dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och
åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.
Propositionen.
Inledning. 1942 års poliskommission, vilken tillsatts med uppdrag att
verkställa utredning rörande förekomsten inom polisväsendet av polismän, som
vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja
politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under alla förhållanden
fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, avgav den 15 februari 1943
betänkande i anledning av undersökningen (SOU 1943: 5). I detta betänkande
föreslog kommissionen dels utfärdande av lagbestämmelser örn förbud för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar
eller att främja deras verksamhet, dels ock såsom en ytterligare skyddsåtgärd
inrättandet av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.
Sedan poliskommissionens betänkande varit föremål för remissbehandling,
upprättades inom socialdepartementet en promemoria, vari förslaget örn inrättande
av en avgångsstat närmare behandlades. Över promemorian inhämtades
genom remiss utlåtanden från samtliga länsstyrelser, vilka därvid i allmänhet
bifogade yttrande av vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet,
statskontoret, statspolisintendenten och svenska polisförbundet.
Promemorian föranledde för det dåvarande icke någon Kungl. Majits
åtgärd.
Överståthållarämbetet har i olika sammanhang under åren 1944—1946 framhållit
angelägenheten av åtgärder för att bereda ökade möjligheter att entlediga
sådana polismän, som visat sig olämpliga för fortsatt polistjänst.
De spörsmål som föranlett nu nämnda utredningar och framställningar ha
nyligen berörts jämväl i annat sammanhang. Den 3 maj 1946 har sålunda
Kungl. Majit tillsatt en särskild nämnd, den s. k. bedömningsnämnden, för att
biträda med bedömningen av uppkommande frågor rörande tjänstemän, som
befaras brista i lojalitet mot samhället.
Statsutskottets utlåtande nr 304.
3
Gällande bestämmelser angående förflyttning, avsättning och entledigande
i administrativ ordning av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.
Vad angår frågan om befattningshavares skiljande från tjänsten
må först erinras, att såväl högre som lägre polispersonal i judiciell ordning kan
dömas till avsättning från tjänsten på grund av begånget tjänstefel.
Beträffande de nuvarande möjligheterna att förflytta eller från tjänsten
skilja befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, torde dessa med avseende
å anställningsformen och den rättsliga ställningen i övrigt kunna fördelas
på tre huvudgrupper. Såsom en första grupp upptagas de i statens tjänst
anställda befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet: landsfogdar,
landsfiskaler, landsfogdeassistenter, landsfiskalsassistenter och övriga tjänstebiträden
åt landsfiskalerna ävensom befattningshavare vid den statliga poliskåren
i Boden. Dessa befattningshavare äro underkastade bestämmelserna i
civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet, varjämte för
dem gälla särskilda av Kungl. Majit utfärdade instruktioner, tjänstgöringsreglementen
eller liknande föreskrifter.
De ordinarie tjänstemännen, d. v. s. landsfogdar och landsfiskaler, äro jämlikt
civila avlöningsreglementet pliktiga att låta förflytta sig till annan stationeringsort
eller till annan befattning, men kunna icke entledigas i administrativ
ordning. De icke-ordinarie tjänstemännen kunna däremot entledigas efter viss
uppsägning.
En andra huvudgrupp utgöres av de lägre befattningshavare vid polisväsendet
— fjärdingsmän och andra polismän — vilka tillsättas i den ordning,
som föreskrives i 11 § 1—4 morn. lagen örn polisväsendet i riket. Dessa befattningshavares
rättsliga ställning regleras dels av 1925 års polisreglemente för
riket, vari meddelas närmare bestämmelser örn befattningshavarnas tillsättande
och entledigande m. m., och dels av kommunala avlöningsreglementen
och dylikt.
I fråga örn de sistnämnda gälla enligt 1925 års polisreglemente särskilda
föreskrifter örn entledigande i administrativ ordning och örn disciplinär bestraffning.
Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,
må, örn man bortser från pensioneringsbestämmelser, icke i administrativ ordning
skiljas från tjänsten annat än som påföljd av upprepad eller svår tjänsteförseelse.
Annan ordinarie befattningshavare kan därjämte skiljas från
tjänsten om han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning
finnes för tjänsten olämplig. Befattningshavaren är emellertid i sistnämnda
fall berättigad att erhålla avlöning under två månader från entledigandet.
I fråga örn extra befattningshavare med minst två års sammanhängande
anställningstid gälla samma regler för entledigande som för ordinarie
polisman, som ej innehar ständigt förordnande, varjämte sådan befattningshavare
kan entledigas i anledning av indragning eller ändring av befattning.
Befattningshavaren äger rätt till två månaders lön från entledigandet
utom då skiljandet skett på grund av tjänstefel eller enligt pensioneringsbestämmelserna.
Extra befattningshavare med mindre än två års anställningstid
kan däremot entledigas när helst tjänsten det kräver. Befattningshavaren
4
Statsutskottets utlåtande m 304.
äger dock rätt till en månads avlöning utom i det fall att avskedandet skett
på grund av tjänsteförseelse eller med stöd av eventuellt förefintliga pensioneringsbestämmelser
för tjänstemannen. Befogenheten att i fall som nu
nämnts pröva fråga örn entledigande tillkommer länsstyrelsen och i fråga örn
vissa befattningshavare polischefen.
Den tredje gruppen av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
utgöres av de högre polisfunktionärerna i städerna. Hit höra polismästare,
polisintendenter, statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare
och polisnotarier. Jämväl stadsfiskalerna, vilka i stor utsträckning
äro polischefer, torde få räknas till denna grupp. Dessa befattningshavares
anställningsvillkor och rättsliga ställning i övrigt regleras i huvudsak
av de kommunala avlöningsbestämmelser som kunna finnas antagna. I stor
utsträckning tillsättas emellertid befattningshavarna av Kungl. Majit, av vederbörande
länsstyrelse eller av justitiekanslem. I regel torde beträffande dessa
befattningshavare icke finnas möjlighet att annorledes än till följd av gällande
pensioneringsbestämmelser i administrativ ordning skilja dem från tjänsten.
Beträffande båda de sistnämnda grupperna av befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet saknas generella bestämmelser örn förflyttningsskyldigheten.
I åtskilliga fall torde dock på grund av förbehåll i kommunala avlöningsreglementen
eller vid tillsättande av den befattning, varom är fråga,
befattningshavare vara skyldig att, med bibehållen lön, övergå å annan befattning
i vederbörande kommuns tjänst eller till ordinarie befattning i statens
tjänst. Polisväsendets kommunala natur medför emellertid att utan befattningshavarens
frivilliga medverkan förflyttning i regel icke kan ifrågakomma
från ett polisdistrikt till ett annat. I de större poliskårerna torde dock finnas
icke obetydliga möjligheter att överflytta i vart fall den lägre polispersonalen
till annan tjänstgöring.
I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att frågan om bestraffning
för ämbetsbrott upptagits till behandling i ett av straffrättskommittén i
november 1944 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot
staten och allmänheten (SOU 1944:69). På grundval av nämnda betänkande
har inom justitiedepartementet upprättats förslag till vissa strafflagsändringar,
berörande bland annat ämbetsbrotten, vilket förslag remitterats till
lagrådet för yttrande.
Avgångs- och disponibilitetsstater för personal vid försvarsväsendet
m. m. Vissa militära beställningshavare kunna genom beslut av Kungl.
Maj :t förklaras skyldiga att avgå där så befinnes påkallat av hänsyn till statens
intresse. Bestämmelserna härom återfinnas i kungörelserna den 30 juni 1942
(nr 684 och 686) örn avgångsstat respektive disponibilitetsstat för personal
vid försvarsväsendet. Dessa bestämmelser ha varit vägledande vid de överväganden
örn inrättandet av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och
åklagarväsendet som ägt rum inom socialdepartementet.
Statsutskottets utlåtande nr 304.
5
Avgångs- och disponibilitetsstaterna inom försvarsväsendet ha tillskapats
för att göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja sådana innehavare av officersbeställningar,
som icke äro för sina uppgifter lämpliga.
I den till grund för beslutet liggande propositionen (1942: 74) anförde dåvarande
chefen för försvarsdepartementet inledningsvis följande.
Det är självfallet ett försvarsintresse av vikt, att krigsmaktens personal på
aktiv stat besitter sådan tjänstduglighet, att den på ett fullt tillfredsställande
sätt kan fullgöra sina uppgifter i krig såväl som i fred. Behovet av i alla avseenden
tjänstdugliga beställningshavare gör sig med särskild kraft gällande
under nu rådande förhållanden, men även under fredstid måste höga anspråk
ställas på ifrågavarande befattningshavare, vilka ju då bland annat ha att utföra
ett för försvarskrafternas stridsduglighet betydelsefullt förberedelsearbete.
Chefen för försvarsdepartementet berörde även spörsmålet örn icke den för
försvaret då aktuella frågan borde upptagas till prövning i ett större sammanhang.
Härom anfördes följande.
Det bör icke förbises, att den föreliggande frågan i viss mån kan äga aktualitet
även beträffande andra befattningshavare i det allmännas tjänst än officerare
och att skäl kunna anföras för den av svenska officersförbundet uttalade
uppfattningen, att nämnda fråga icke bör lösas utan att motsvarande
problem samtidigt göres till föremål för behandling och avgörande beträffande
andra befattningshavare. I vårt lands nuvarande läge kan jag emellertid icke
förorda det uppskov med frågans lösning för försvarsväsendets del, som ett
sådant ståndpunktstagande innebär, utan förordar, att utan vidare tidsutdräkt
föreskrifter meddelas, som göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja
sådana innehavare av för vårt lands försvar betydelsefulla officersbeställningar,
som icke äro för sina uppgifter lämpliga.
Ett omedelbart tillgodoseende av behovet av att från aktiv stat avskilja
mindre dugliga befattningshavare, som ej vore förtroendeämbetsmän, ansågs
kunna åstadkommas allenast på en väg, som i princip bevarade beställningshavarna
vid dem tillkommande rättsligt bundna förmåner. För ändamålet
inrättades en avgångsstat.
För genomförande av en mera bestående anordning införlivades med
gällande lönebestämmelser ett disponibilitetsinstitut inom försvarsväsendet,
vilket skulle bliva tillämpligt å beställningshavare, som utnämndes efter det
erforderliga ändringar i gällande avlöningsreglemente trätt i kraft.
Enligt de för avgångsstaten meddelade bestämmelserna (kungörelsen 1942:
684) må med fullmakt tillsatt beställningshavare i vissa angivna lönegrader
kunna överföras på avgångsstat, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef. Lön å avgångsstat utgår efter ortsgrupp A enligt
den löneklass, beställningshavaren tidigare tillhört. Löneklassuppflyttning
kan dock ske, i den mån beställningshavaren fullgör tjänstgöring. Utöver lön
enligt löneklass utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt för personal å aktiv
stat vanliga grunder.
Vad härefter angår beställningshavare å disponibilitetsstat, har rättsgrund -
6
Statsutskottets utlåtande nr 304.
valen för själva institutet skapats genom införande av bestämmelser i militära
avlöningsreglementet. I reglementets 3 § har införts ett nytt moment (kungörelsen
1942:683), vari stadgas skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare
i vissa angivna högre lönegrader att avgå från beställningen,
där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Beslut härom meddelas
av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef.
Till beställningshavare å disponibilitetsstat utgår disponibilitetsarvode med
visst belopp för varje lönegrad (kungörelsen 1942: 686). Såsom utgångspunkt
vid fastställandet av dessa arvoden har tagits för beställningen gällande pensionsunderlag,
ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Å arvodena utgå rörligt
tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal å aktiv
stat.
I detta sammanhang må även erinras örn det inom utrikesförvaltningen
förekommande disponibilitetsinstitutet. Av den redogörelse härför, som lämnas
i propositionen 1942: 74, framgår, att Kungl. Maj:t sedan gammalt äger
försätta diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet och sålunda
avföra vederbörande från hans ordinarie tjänst. Någon närmare reglering av
förutsättningarna härför finnes icke meddelad i författning eller eljest genom
beslut av statsmakterna, utan Kungl. Maj :t äger i detta hänseende fria händer.
Rättsgrunden för anordningen är numera regeringsformens § 35, som till förtroendeämbetsmän
hänför samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän.
Någon rätt till ekonomisk gottgörelse är icke tillförsäkrad tjänsteman, vilken
försättes i disponibilitet, men Kungl. Maj:t äger befogenhet att tilldela sådan
tjänsteman exspektansarvode med belopp, som inom viss maximigräns fastställes
efter Kungl. Maj:ts fria skön.
Poliskommissionens förslag örn inrättande av en avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet. Det utredningsuppdrag,
som lämnades 1942 års poliskommission, avsåg förekomsten inom polisväsendet
av polismän, som vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara
beredda att understödja politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde
väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Åt
kommissionen uppdrogs tillika att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag, som
kunde anses erforderliga för att inom polisväsendet skapa betryggande förhållanden
i berörda hänseende.
Kommissionen har bland annat erinrat örn att före nu gällande polislagstiftnings
tillkomst den ordningen gällde, att en ordinarie befattningshavare
— enligt den särskilt i städernas polisreglementen allmänt förekommande
s. k. olämplighetsparagrafen —- kunde avskedas, närhelst vederbörande polischef
funnit honom olämplig för tjänsten eller mist förtroendet för honom.
Sammanfattningsvis har 1942 års poliskommission uttalat, att den nuvarande
polislagstiftningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det
gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,
samt att det knappast heller låter sig göra att genom författningsändringar
inom polislagstiftningens ram skapa några väsentligt för
-
Statsutskottets utlåtande nr 304.
7
bättrade möjligheter i detta hänseende. Andra utvägar måste således sökas.
Kommissionen har för sin del föreslagit införandet genom särskild lagstiftning
av förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet.
Såsom en ytterligare skyddsåtgärd — utöver förbudslagen — har poliskommissionen
under framhållande av de ringa möjligheterna att från tjänsten
skilja polismän, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, föreslagit inrättandet
av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet,
till vilken det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att överföra
befattningshavare, som eljest icke lagligen kunna skiljas från sin tjänst.
Kommissionen, som allenast uppdragit vissa huvudprinciper för ett avgångsinstitutet,
har i detta hänseende anfört, bland annat, att bestämmelserna
örn överförande å avgångsstat böra göras tillämpliga å alla sådana befattningshavare
vid polisväsendet, som endast genom avsättning i judiciell eller disciplinär
väg kunna skiljas från tjänsten. Möjlighet bör med andra ord finnas att
å avgångsstat överföra även de i 11 § 5 mom. polislagen omförmälda högre
polisfunktionärema i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial.
Förutsättningen för att en befattningshavare skall kunna överföras å avgångsstat
bör enligt kommissionen vara, att han på grund av sitt uppträdande
eller av annan anledning icke kan väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt
fullgöra sin tjänsteplikt.
Med hänsyn till vikten av att hithörande frågor underkastas en omsorgsfull
och strängt saklig prövning föreslog kommissionen, att beslut örn överförande
å avgångsstat skulle fattas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande
länsstyrelse. Den av avgångsstaten föranledda ökade kostnaden föreslogs
skola stanna å statsverket.
Över poliskommissionens betänkande införskaffades utlåtanden från samtliga
länsstyrelser, efter hörande av polismästaren i Stockholm respektive
vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten,
styrelsen för svenska polisförbundet samt styrelserna för föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskal. Det framlagda förslaget örn inrättande av en avgångsstat
lämnades tämligen genomgående utan erinran, ehuru i några utlåtanden
gavs uttryck åt tveksamhet såväl av principiell natur som i fråga örn
själva behovet av en avgångsstat. Endast styrelsen för svenska polisförbundet
avstyrkte uttryckligen förslaget örn avgångsstaten.
Den inom socialdepartementet upprättade promemorian. I den inom
socialdepartementet upprättade promemorian angående ifrågasatt inrättande
av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet ha
behandlats vissa frågor av i första hand löne- och pensionsteknisk natur, som
kunna uppkomma vid ett genomförande av poliskommissionens förslag i detta
hänseende, ävensom spörsmålet om de rättsliga förutsättningarna för införande
av ett avgångsinstitut.
8
Statsutskottets utlåtande nr 804.
Vad angår spörsmålet, vilka befattningshavare, som skulle kunna bliva
föremål för ett överförande å avgångsstat, borde enligt promemorian anordningen
i princip gälla såväl statligt som kommunalt anställda befattningshavare,
vilka äro underkastade bestämmelserna i de allmänna polisförfattningarna,
Genom sistnämnda avgränsning frånskildes polispersonalen vid försvarsväsendet,
vilken icke borde inordnas under de tilltänkta föreskrifterna.
Borgmästare (kommunalborgmästare) eller ledamot av magistrat, som förordnats
såsom polischef, borde ej underkastas de ifrågasatta bestämmelserna,
enär vederbörandes befattning med polisväsendet genom beslut av Kungl.
Maj:t kunde i annan ordning bringas att upphöra. Undantag syntes även böra
göras för polisdomare, vilkas åligganden icke vore av den beskaffenhet att ett
avgångsförfarande för deras vidkommande kunde anses påkallat. Däremot
talade skäl för att stadsfiskal skulle vara underkastad bestämmelserna, även
örn han icke vore polischef.
Beträffande härefter själva innebörden av ett överförande å avgångsstat
erinras i promemorian, att poliskommissionen åsyftat en anordning, som gjorde
det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur
tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja honom från tjänsten. Befattningshavaren
skulle sålunda vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes
kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt.
I fråga örn de allmänna grunderna i övrigt för avgångsinstitutet delar promemorian
vidare poliskommissionens uppfattning, att beslut örn försättande
å avgångsstat skall meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av vederbörande
länsstyrelse samt att med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten
den därmed förenade kostnadsökningen för polisväsendet skall stanna å statsverket.
Beträffande frågan örn de rättsliga förutsättningarna för införande av ett
avgångsinstitut enligt angivna grunder, har i promemorian anförts följande.
Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att i polisförfattningama
eller vederbörande avlöningsbestämmelser icke finnas några stadganden, som
kunna anses utgöra hinder för inrättande av en avgångsstat av den karaktär,
som i det föregående förordats. Befattningshavare, som före de tilltänkta
bestämmelsernas ikraftträdande erhållit fullmakt eller konstitutorial eller
ständigt förordnande å ordinarie befattning, torde emellertid såsom poliskommissionen
framhållit i princip vara berättigade att oaktat överförandet å av
f;ångsstat
bibehållas vid sina ekonomiska förmåner av tjänsten. Däremot föreigger
ur rättslig synpunkt icke något hinder mot att meddela bestämmelser,
enligt vilka de, som i framtiden erhålla dylika befattningar, skola vara skyldiga
att övergå å avgångsstat mot åtnjutande av reducerade avlöningsförmåner.
Yad nu sagts står jämväl i överensstämmelse med den uppfattning, som
kommit till uttryck vid överförande å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet,
som i olika sammanhang vidtagits med ordinarie befattningshavare i
statens tjänst. Därvid har ansetts ligga i sakens natur, att en dylik åtgärd
kan vidtagas under förutsättning, att tjänstemannen bibehålies vid de löneförmåner,
som blivit honom tillförsäkrade. Anställningens ordinarie natur
har sålunda icke ansetts innefatta någon rätt för tjänstemannen till tjänstens
utövning. Samma betraktelsesätt torde hava anlagts vid bedömande av mot
-
Statsutskottets utlåtande nr 304.
9
svarande spörsmål i fråga örn tvångsvis överförande på övergångsstat av personal
vid försvarsväsendet, som blivit övertalig i samband med genomförande
av 1925 års härordning, ävensom beträffande inrättandet av avgångs- och
disponibilitetsstater inom försvarsväsendet. Erinras må jämväl, att kommunalt
anställda befattningshavare kunna försättas ur tjänst vid tillämpning av
bestämmelserna i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende.
I de yttranden, som avgivits över promemorian har, vad till en början angår
frågan örn lämpligheten eller behovet av att inrätta avgångs- och indragningsstater
för personal vid polisväsendet, förslaget i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan principiell erinran, varvid från flera håll uttryckligen framhållits,
att behov av dylika anordningar finge anses ådagalagt. I några fall ha emellertid
betänkligheter framförts mot förslaget, vilket främst synes bero på att
förutsättningarna för överförande till dylik stat icke närmare preciserats.
Justitiekansler sämbetet framhöll i sitt den 27 maj 1943 dagtecknade yttrande,
att ämbetet i sitt utlåtande över poliskommissionens betänkande uttalat
sina betänkligheter mot förslagen. Ämbetet hade därvid framställt erinran
mot att förutsättningen för en befattningshavares överförande på avgångsstat
vore mycket vagt angiven samt vidare yttrat, att det icke syntes vara klart,
huruvida det vore rättsligen möjligt att förordna örn befattningshavares överförande
å avgångsstat mot hans bestridande. De sålunda antydda betänkligheterna
hade enligt ämbetets mening icke undanröjts genom innehållet i promemorian.
Därefter anförde ämbetet följande.
Den grundlagsfästa principen örn ämbetsmäns oavsättlighet, tillkommen i
främsta rummet för att garantera förvaltningens självständighet, har under
tidernas lopp fått vidkännas flera inskränkningar. Numera lärer någon erinran
knappast möta mot befattningshavares överförande å indragnings- och övergångsstat
i samband med organisatoriska förändringar, liksom ej heller mot
ämbetsmäns avgång vid pensionering. Varje nytt avsteg från angivna princip
är emellertid ägnat att framkalla tvekan ur konstitutionell synpunkt. Senast
kom detta till uttryck i samband med beslutet i fjol örn inrättande inom försvarsväsendet
av avgångs- och disponibilitetsstater, utgörande i viss mån
förebilder till nu föreliggande förslag rörande befattningshavare vid polisväsendet.
Till någon av nämnda stater Iean överföras militär befattningshavare,
där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Formuleringen är
otvivelaktigt mycket rymlig, men av motiven framgår, att överföring till berörda
stater avsetts att komma till stånd i fråga om beställningshavare, som
på grund av bristande krafter icke förmår tillfredsställande fullgöra sin tjänst.
Tolkade i enlighet med motiven skulle alltså bestämmelserna närmast innebära
en vidgning av förut gällande pensioneringsföreskrifter i samma anda som dessa.
Propositionen i ämnet i fjol föranledde icke desto mindre, såsom nämnts,
viss tvekan. I de likalydande motionerna I: 199 och II: 266, som väcktes i
anledning av propositionen, utgingo sålunda motionärerna från att förslaget
innebar ett avsättningssystem, som skulle strida mot den hittills vedertagna
tolkningen av § 36 regeringsformen. I motionerna yttrades vidare bland annat:
»Motivera nya tidsförhållanden, att andra grundsatser inforas i regeringsformen
än de hittills uppställda, måste detta i vårt gamla lagsamhälle ske i
en ordning, vars grundlagsenlighet ej kan sättas i fråga.--- •—- Börjar man
10
Statsutskottets utlåtande ny 304.
kringgå oavsättlighetsreglerna för en grupp, kan detta i ett annat tidsläge
åberopas till stöd för liknande ''avskiljande från aktiv stat’ av andra befattningshavare,
t. ex. inom domaremakten. I dessa tider, då missaktningen för
lag och rätt hör till de dagliga företeelserna utanför våra gränser, borde de
svenska statsmakterna mer än eljest sorgfälligt, ja nästan ängsligt vaka över
författningens helgd.» Riksdagen uttalade visserligen, att rättsliga hinder icke
syntes föreligga mot vidtagande av åtgärder i den riktning som i propositionen
föreslagits. Samtidigt erinrade emellertid riksdagen örn att konstitutionsutskottet
föreslagit, att en utredning rörande omarbetning av de grundlagsstadganden
som reglera hithörande förhållanden skulle komma till stånd,
och framhöll tillika, att åtgärder som nyss nämnts icke borde erhålla större
räckvidd än som vore strängt nödvändigt. »Grundsatsen örn ämbetsmäns oavsättlighet
måste nämligen anses vara av väsentlig betydelse för upprätthållandet
av deras självständighet och oberoende.» Med hänsyn härtill förklarade
riksdagen sig icke kunna dela den i vissa motioner framförda uppfattningen,
att införandet av bestämmelser örn vidgad avgångsskyldighet för vissa beställningshavare
inom försvarsväsendet måste föranleda till att en motsvarande
skyldighet ålades jämväl befattningshavare inom statsförvaltningen i
övrigt.
Gjorde sig sålunda i fjol vissa betänkligheter gällande i fråga örn förslaget
till avgångs- och disponibilitetsstater inom försvarsväsendet, lärer anledning
till tvekan icke vara mindre beträffande det nu föreliggande förslaget. För
att befattningshavare vid polisväsendet skall överföras å avgångs- eller indragningsstat
har angivits alldeles samma förutsättning som beträffande militära
befattningshavare: »där så finnes påkallat i statens intresse». Innebörden
av denna förutsättning är emellertid enligt motiven en helt annan än för
militära befattningshavare. Vilken denna är har icke uttryckligen angivits. I
första hand avser emellertid överförandet de i poliskommissionens betänkande
åsyftade, med andra ord de befattningshavare inom polis- och åklagarväsendet
som på grund av sitt uppträdande eller av annan anledning icke kunna väntas
under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Denna
grund att avlägsna en befattningshavare är icke blott vitt skild från den
för militären avsedda, utan det är också klart, att förefintligheten av densamma
ofta icke låter sig konstateras på samma objektiva sätt eller med
sådan säkerhet som en av fysiska eller psykiska orsaker nedsatt förmåga att
fullgöra vissa militära tjänsteplikter. Under den angivna förutsättningen för
avgång rymmas emellertid även helt andra fall än de i motiven nämnda. I
själva verket torde med en så vittgående formulering som den här ifrågavarande
en ganska avsevärd risk föreligga för godtycke och missbruk vid
tillämpningen. Betänkligheterna mot ett försättande av ämbetsmän ur tjänstgöring
växa i samma män som betingelsen för denna åtgärd är obestämd
och vidsträckt samt svår att på ett rättvist sätt tillämpa.
Enligt förslaget skola bland andra landsfogdar och landsfiskaler kunna
överföras å här ifrågavarande stater. Dessa befattningshavare tillsättas av
Kungl. Majit medelst fullmakt. Huru vanskligt förslaget ur konstitutionell
synpunkt är torde särskilt framträda, örn förslaget tänkes utsträckt till den
civila statsförvaltningen i allmänhet och till domarekåren; någon skillnad
mellan domare och andra ämbetsmän finnes icke i grundlagsstadgandet om
ämbetsmäns oavsättlighet. Att införa en bestämmelse, enligt vilken Kungl.
Majit skulle kunna försätta en domare ur tjänstgöring, där det funnes påkallat
med hänsyn till statens intresse, skulle väl knappast befinnas rättsligen
möjligt.
Såsom här antytts går förslaget ut på att befattningshavarna skulle »försättas
ur tjänstgöring»; de skulle icke skiljas från sina tjänster. Huruvida
Statsutskottets utlåtande nr 304.
11
den olikhet, som föreligger mellan ett skiljande från tjänsten och ett försättande
ur tjänstgöring, är av sådan art, att det senare men ej det förra
skulle vara tillåtet synes ovisst. Till sina faktiska verkningar äro de båda
åtgörandena varandra i hög grad lika.
Därefter framhöll ämbetet, att det syntes tveksamt, örn man ägde försätta
befattningshavare ur tjänstgöring under de avsedda förhållandena
samt örn ej tjänstemannen med framgång kunde göra anspråk på samtliga de
med tjänsten förenade förmånerna, oavsett örn de vore formligen tillförsäkrade
honom eller icke. Sammanfattningsvis anfördes i utlåtandet följande.
Självfallet är det av den största betydelse att samhällsfientliga element i
möjligaste mån förhindras i sin sliadebringande verksamhet. Och särskilt motbjudande
är det, örn inom samhällets egna sk}rddsorgan finnas funktionärer,
som icke äro pålitliga utan kanske i ett kritiskt ögonblick göra det som är
rakt motsatt deras tjänsteplikt. Det är emellertid av synnerlig vikt att även
— och kanske icke minst — vid bekämpandet av samhällsfarliga företeelser
inga åtgärder vidtagas, vilkas laglighet med fog kan dragas i tvivelsmål. Enligt
justitiekanslersämbetets mening böra sådana åtgärder som de här föreslagna
anstå i avbidan på den utredning av frågan örn revision av de i §§ 35 och 36
regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemännens rättsliga
ställning, som konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag föreslagit
och samma riksdag hos Kungl. Majit begärt. Först sedan en sådan
utredning klarlagt, huru den för förvaltningen så betydelsefulla frågan
örn tjänstemäns oavsättlighet bör regleras, samt nödiga förutsättningar
i grundlag skapats för åtgärder av föreslagen art, torde dylika åtgärder böra
bliva föremål för ytterligare övervägande.
Även örn laga hinder icke skulle anses möta för ett genomförande av förslagen
till avgångs- och indragningsstater för befattningshavare vid polisväsendet,
vill dock justitiekanslersämbetet ifrågasätta, huruvida förslagen icke innebära
en onödigt hård behandling. Ett försättande ur tjänstgöring av sådana
skäl, varom här är fråga, kan lätt drabba oskyldiga. Och rimligt vore möjligen
att, därest det anses nödvändigt att taga denna risk, åtminstone full ekonomisk
kompensation lämnades i samtliga de antagligen ej alltför talrika fall, i vilka
tillämpning av föreslagna bestämmelser skall behöva ifrågakomma.
Beträffande innehållet av övriga yttranden får utskottet hänvisa till propositionen
s. 21—26.
överståthållarämbetets framställningar. Överståthållarämbetet har i
skrivelse den 12 maj 1.944 upptagit frågan örn införande av ökade möjligheter
att entlediga sådana polismän, som på grund av begånget brott finge anses
olämpliga för fortsatt polistjänst. I skrivelsen anförde ämbetet bland annat
följande.
Genom att betrakta klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel
såsom ett tjänstefel, vilket i likhet med i tjänsten begångna förseelser kan
medföra avsättning såsom en av poliskollegiet ådömd disciplinär bestraffning
— i svårare fall omedelbart men eljest vid återfall — har man velat skapa
garantier för att befattningshavare, som visat sig olämpliga för polistjänsten,
skola kunna skiljas därifrån. Det åsyftade resultatet har emellertid icke uppnåtts.
Detta beror i främsta rummet därpå att de svårare fallen av förseelser
i tjänsten som regel icke bliva bestraffade i disciplinär ordning utan åtalas
vid domstol. Då domstolarna därvid ansett sig ha att tillämpa samma be
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 304.
stämmelser som gälla för tjänstemän i allmänhet, bliva de särskilda krav, som
polistjänsten ställer på sina utövare, icke i tillräcklig grad beaktade. Följden
härav blir att en vid domstol åtalad polisman många gånger icke dömes
till avsättning, ehuru beskaffenheten av den begångna förseelsen tydligt angiver,
att han är olämplig för fortsatt polistjänst. Den praxis beträffande
straffmätningen, som utbildats vid domstolarna i de mera allvarliga fall av
tjänsteförseelser, vilka hänskjutas till deras prövning, kan givetvis icke heller
undgå att utöva inflytande på tillämpningen av de disciplinära straffbestämmelserna.
Beträffande en av ämbetet i här förevarande avseende verkställd undersökning
rörande förhållandena inom Stockholms poliskår under tiden från
1930 års ingång har ämbetet anfört, att i ett antal fall polismän, som begått
brott, för vilka de åtalats inför domstol, icke blivit dömda eller lagligen
kunnat dömas till avsättning, oaktat brotten varit av den beskaffenhet att de
skyldiga lämpligen icke borde bibehållas i polistjänst. Sålunda hade i ett
av dessa fall polisman dömts till böter för misshandel av anhållen, medan i
två fall polisman dömts till böter för misshandel och tjänstefel. En polisman
hade dömts till böter för delaktighet i fosterfördrivning och en annan likaledes
till böter för snatteri. I ett fall hade en polisman för sedlighetsbrott
dömts till en månads fängelse. För misshandel av tjänsteman i tjänsteutövning
hade en befattningshavare dömts till mistning av tjänsten under fyra
månader. I ett fall hade polisman för bedrägeri dömts till fängelse i fyra
månader. I ett annat fall hade en polisman av underrätt dömts till avsättning
för det han underlåtit att efter order anhålla och till straffanstalt införa
efterlyst person utan i stället underrättat personen ifråga, att han vore eftersökt
av polisen. Högsta domstolen fastställde visserligen underrättens beslut,
men av nåd nedsattes dock straffet till mistning av tjänsten under sex
månader. I ett fall slutligen dömdes en befattningshavare till böter och avsättning
för misshandel av anhållen. Överrätt upphävde emellertid underrättens
beslut och ådömde honom i stället för avsättning mistning av tjänsten
under viss tid.
Överståthållarämbetet hemställde örn sådan ändring i gällande polisreglemente,
att ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,
kunde av länsstyrelsen skiljas från tjänsten, örn han blivit av domstol dömd
för brott av sådan beskaffenhet att det vore uppenbart att befattningshavaren
vöre olämplig för fortsatt polistjänst.
över överståthållarämbetets skrivelse infordrades yttranden från samtliga
länsstyrelser i samband med att dessa anmodades yttra sig över straffrättskommittens
förut omnämnda betänkande med förslag till lagstiftning örn
brott mot staten och allmänheten.
I skrivelse den 18 december 1945 har ämbetet hemställt om förnyat övervägande
av ämbetets tidigare framställning samt att därvid även måtte övervägas
frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna att entlediga
ordinarie polismän med ständigt förordnande till att undantagsvis omfatta
även fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott.
Vidare har Överståthållarämbetet i yttrande den 8 mars 1946 över en av
Statsutskottets utlåtande nr 304.
13
särskilt tillkallad sakkunnig avgiven promemoria angående den fortsatta avvecklingen
av allmänna säkerhetstjänsten och därmed sammanhängande frågor
ånyo påyrkat en lösning av här förevarande spörsmål. Ämbetet har därvid
anfört att den omständigheten att denna fråga fått vila otvivelaktigt bidragit
till den förtroendekris gent emot ordningsmakten, som framkallats bland
annat därav att det inom landets poliskår funnits ett antal befattningshavare
som anslutit sig till viss politisk ytterlighetsriktning.
I detta sammanhang må nämnas, att 1939 års ''polisutredning i sitt
betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket m. m.
(SOU 1944: 53) icke ifrågasatt någon ändring i nu gällande principer rörande
polispersonalens entledigande i administrativ ordning. Utredningen har härvid
framhållit, bland annat, att genom det av utredningen föreslagna förstatligandet
av polisväsendet ökade möjligheter till förflyttning av personalen
uppkomme.
Föredragande statsrådet Mossberg har anfört följande.
Med den ställning ordningsmakten intager inom samhället är det av
utomordentlig vikt att dess lojalitet och pålitlighet icke behöver sättas
i fråga. Erfarenheterna från de gångna krigsåren visa, att förekomsten
inom ordningsmakten av element, som kunna antagas vara beredda att
i en kritisk situation svika sin tjänsteplikt, kan medföra allvarliga konsekvenser.
Det måste därför vara angeläget att sörja för att dylika element
icke vinna inträde i ordningsmakten ävensom att inom ordningsmakten redan
anställda befattningshavare, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, avkopplas
från tjänsten.
De undersökningar som verkställdes av 1942 års poliskommission gåvo vid
handen, att den övervägande delen av polispersonalen var lojal mot den nuvarande
samhällsordningen och förtjänt av allmänhetens fulla förtroende samt att
av de befattningshavare, som på ett eller annat sätt haft anknytning till nazistiska
eller närstående organisationer, de flesta kunde förväntas komma att i en
kritisk situation visa sig fullt lojala. Kommissionen påträffade emellertid
vid sina undersökningar ett mindre antal polismän, vilkas pålitlighet i ett
dylikt läge kunde med fog ifrågasättas.
Det politiska läget är numera ett annat än vid den tidpunkt, då poliskommissionens
undersökningar verkställdes, och den fara, som förekomsten av
polismän med nazistisk anknytning vid nämnda tid kunde innebära, lärer
numera få anses väsentligt mindre. Denna omständighet rubbar emellertid icke
riktigheten av kommissionens uppfattning, att det i förebyggande syfte är
nödvändigt att ingripa mot förekomsten av opålitliga element inom polisväsendet.
Man kan icke bortse från möjligheten att under givna omständigheter
även enstaka opålitliga element kunna genom att direkt eller indirekt
påverka sina kolleger åstadkomma farliga splittringstendenser inom polisväsendet.
Jag är därför ense med poliskommissionen om att befattningshavare
vid polisväsendet, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, böra skiljas
från tjänsten eller i varje fall från utövning av tjänsten. Då gällande polislagstiftning
icke erbjuder tillräckliga möjligheter härutinnan, måste sådana
skapas. Av skäl som närmare utvecklats av poliskommissionen och i den i
anledning av kommissionens betänkande inom socialdepartementet upprättade
promemorian synes man därvid böra realisera kommissionens förslag om inrättande
av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.
Frågan om inrättande av en dylik avgångsstat synes emellertid böra över -
14
Statsutskottets utlåtande nr 304.
vägas icke endast med hänsynstagande till nödvändigheten att förhindra ett
eventuellt illojalt handlande från vissa befattningshavares sida. Enligt
min uppfattning bör frågan ses ur en vidare synvinkel. Att ordningsmakten
åtnjuter obestridd auktoritet är en nödvändig förutsättning för att den skall
kunna fullgöra sin uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet. Uppenbarligen
måste auktoriteten menligt påverkas av att inom ordningsmaktens led
finnas befattningshavare som med fog kunna antagas hysa en mot vår demokratiska
samhällsordning fientlig inställning. Härigenom kunna, särskilt
i ömtåliga situationer, svårigheter uppstå för polisen att på ett tillfredsställande
sätt fullfölja sina uppgifter. Ordningsmaktens effektivitet kan
såsom en följd härav avsevärt försvagas. Ur denna synvinkel måste sådana
befattningshavare, varom här är fråga, från samhällelig synpunkt anses
olämpliga för fortsatt polistjänst och det måste anses ligga i samhällets intresse
att möjligheter finnas att avkoppla dem från polistjänstens utövning.
Yad sålunda anförts leder över till den av 1942 års poliskommission i
förbigående berörda frågan örn inrättande av en avgångsstat, till vilken befattningshavare
vid polisväsendet skulle kunna överföras icke blott på grund
av misstanke örn bristande lojalitet utan på grund av olämplighet för polistjänsten
överhuvud. Lika väl som en polisman kan ha förverkat allmänhetens
förtroende av förstnämnda skäl, kan han ha förverkat detta förtroende på
grund av andra omständigheter. Det kan erinras, att denna synpunkt var föremål
för beaktande i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning.
Under förarbetena till denna lagstiftning framhölls, att polistjänsten ställde
alldeles särskilda krav på sina utövare och att brister i levernet, vilka icke för en
annan tjänsteman skulle behöva föranleda avsked örn de icke framträdde under
tjänsteutövningen, kunde göra det rent av stötande för rättsmedvetandet att
låta befattningshavaren fortsätta med sin verksamhet som ordningens och
säkerhetens upprätthållare. Med hänsyn härtill infördes föreskriften att
klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel skulle betraktas såsom
tjänstefel. Härigenom ville man skapa garantier för att befattningshavare
som visat sig olämpliga för polistjänsten skulle kunna skiljas därifrån.
Det sålunda åsyftade resultatet synes emellertid icke Ira nåtts. I sitt betänkande
framhöll 1942 års poliskommission, att det med nuvarande regler
örn polismans entledigande kunde vara svårt att i den utsträckning polistjänstens
intresse det krävde få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från
sina befattningar. Vad Överståthållarämbetet anfört i sin framställning den
12 maj 1944 örn vidgade möjligheter att i administrativ ordning från tjänsten
skilja polisman som begått brott synes mig vidare på ett övertygande sätt
ådagalägga, att den nuvarande ordningen på detta område icke är tillfredsställande.
Såvitt angår polismän som begått brott synes detta till en del
sammanhänga därmed att, sedan domstol haft att pröva frågan huruvida viss
gärning är att betrakta som tjänstefel, någon disciplinär bestraffning av befattningshavaren
på grund av samma gärning anses icke kunna komma i fråga
samt att till följd härav den särskilda bestämmelsen att brister i polismans
enskilda vandel skola anses såsom tjänstefel icke kommit att bliva tillämpad
i den omfattning lagstiftaren torde ha avsett. Det synes också troligt, att
domstolarna mången gång, då fråga uppkommit att döma en polisman till
avsättning, påverkats av de för den tilltalade mycket allvarliga verkningar
som en avsättning enligt gällande bestämmelser innebär, och att fördenskull
understundom icke dömts till avsättning i fall då polismannens skiljande från
tjänsten ur allmän synpunkt varit önskvärt.
I flertalet av de yttranden, som avgivits över överståthållarämbetets nyssnämnda
framställning, har behovet av de av Överståthållarämbetet förordade
Statsutskottets utlåtande nr 304.
15
åtgärderna ifrågasatts under hänvisning till väntad ny lagstiftning angående
bestraffning av ämbetsbrott. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår är
ett förslag härutinnan för närvarande föremål för lagrådets granskning. Därest
detta förslag genomföres, kommer det i större utsträckning än för närvarande
att ankomma på domstol att pröva huruvida polisman som begått brott, vilket
icke är att anse som tjänstefel, tillika skall avsättas. Samtidigt minskas utrymmet
för den administrativa prövningen av frågan huruvida brottet skall
anses utgöra en sådan brist i polismannens enskilda vandel att disciplinärt
ingripande på grund därav är påkallat. Alltjämt kommer emellertid — vare
sig domstol eller administrativ myndighet skall pröva frågan örn polismannens
eventuella skiljande från tjänsten — intressemotsättningen mellan det
allmännas krav på de polisiära befattningshavarnas oförvitlighet och hänsynen
till den enskildes utkomst- och försörjningsmöjligheter att bestå. För mm
del kan jag icke antaga annat än att vid den avvägning som här måste
göras samhällets intresse i åtskilliga fall kommer att få vika för hänsynen till
den enskilde. Detta är emellertid otillfredsställande. En anordning, som
fullt ut tillgodoser samhällets intresse utan att samtidigt åsidosätta den enskildes,
synes mig fördenskull vara påkallad.
Såsom Överståthållarämbetet anfört i sin skrivelse den 18 december 1945
kunna vidare fall förekomma, då en polisman som icke begått brott är —
exempelvis på grund av ådagalagd grov omdömeslöshet eller av liknande anledning
— så olämplig för fortsatt polistjänst, att det ur allmän synpunkt är
önskvärt att han avstänges från fortsatt utövande av polistjänsten. Även för
detta fall synes det befogat att möjligheter stå till buds att tillgodose det
allmännas intresse av att en sådan åtgärd kommer till stånd.
Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag finner ett behov föreligga av
ändrade bestämmelser i här förevarande avseende. I likhet med 1942 års
poliskommission anser jag det emellertid icke böra ifrågakomma att —- med
återgång till vad som vanligen gällde före tillkomsten av 1925 års polislagstiftning
— införa någon bestämmelse örn allmän olämplighet såsom grund för
polismans skiljande från tjänsten i administrativ ordning. Det måste ligga
även i statens intresse att polispersonalen åtnjuter all den trygghet i anställningen
som är förenlig med hänsynen till de särskilda krav som måste ställas
på polistjänstens utövare. På grund härav böra eventuella föreskrifter örn befattningshavares
avstängning från tjänsteutövningen på grund av olämplighet
förenas med rättighet för honom att, åtminstone i viss utsträckning, bibehålla
sina löne- och pensionsförmåner. Såvitt angår ordinarie befattningshavare
som redan tillträtt sin tjänst torde det för övrigt icke låta sig göra
att på grund av olämplighet beröva honom sådana med tjänsten följande förmåner,
som kunna anses vara honom rättsligen tillförsäkrade. Inrättandet av
en avgångsstat efter de riktlinjer, som uppdragits av 1942 års poliskommission,
synes med hänsyn till det anförda även i här förevarande avseende vara en
framkomlig väg. Dét torde icke med fog kunna göras gällande, att polispersonalens
behov av trygghet i anställningen genom en dylik avgångsstat åsidosattes
i sådan grad att man fördenskull bör tveka örn åtgärdens vidtagande.
Givetvis utgår jag härvid från att ett överförande på avgångsstat icke tillgripes
annat än i fall då så finnes oundgängligen påkallat samt att en omsorgsfull
och objektiv prövning kommer att föregå beslut om viss befattningshavares
överförande på avgångsstat. Beslutanderätten torde böra ligga hos
Kungl. Majit.
På grund av det anförda förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse
med poliskommissionens förslag en avgångsstat för personal vid polisväsendet
inrättas, till vilken det skall vara möjligt att överföra befattningshavare,
vilka på grund av olämplighet böra skiljas från polistjänstens utövning. Jag
16
Statsutskottets utlåtande nr 304.
vill anmärka, att det sålunda föreslagna avgångsinstitutet nära anknyter till
de avgångs- och disponibilitetsstater, som efter beslut av 1942 års riksdag
inrättats inom försvarsväsendet. Mellan militära och polisiära befattningshavare
råder också i det hänseende varom här är fråga en viss likställighet.
Såsom chefen för justitiedepartementet framhållit i samband med den s. k.
bedömningsnämndens tillsättande är det i fråga örn båda dessa yrkesgrupper,
som tillsammans ha att svara för rikets yttre och inre säkerhet, av synnerlig
vikt att de icke brista i lojalitet mot det samhälle som de äro satta att tjäna
och det är vidare i hög grad önskvärt att de åtnjuta allmänhetens förtroende.
1942 års poliskommission uttalade, att därest en avgångsstat inrättades
denna borde omfatta icke blott befattningshavare vid polisväsendet, vilkas
tjänsteställning regleras av de allmänna polisförfattningarna, utan jämväl de
polisfunktionärer, som omnämnas i 11 § 5 mom. polislagen, eller alltså de
vid polisväsendet anställda statstjänstemännen ävensom polismästare och
andra högre polisfunktionärer i städerna i den mån dessa tillsatts genom fullmakt
eller konstitutorial. I den inom socialdepartementet i anledning av poliskommissionens
betänkande upprättade promemorian har frågan vilka befattningshavare
som skola kunna bliva föremål för en överföring på avgångsstat
närmare behandlats och jag kan i det väsentliga ansluta mig till vad
däri anförts. Det är tydligt att de synpunkter, som motivera införandet av en
avgångsstat, i minst lika hög grad äga sin tillämpning i fråga örn här avsedda
högre polisfunktionärer som beträffande polismän i egentlig mening. Att, på
sätt statskontoret ifrågasatt, undantaga de statligt anställda befattningshavarna
vid polisväsendet anser jag mig icke kunna förorda. Även örn för deras
vidkommande förflyttningsmöjligheterna äro större än beträffande de kommunala
befattningshavarna, kunna likväl fall förekomma, där dessa möjligheter
icke kunna anses tillfyllest. Ej heller kan jag ansluta mig till den från
några håll framförda åsikten, att en avgångsstat icke borde omfatta stadsfiskal,
som icke är polischef. En sådan stadsfiskals allmänna åligganden stå
den rena polisverksamheten så nära, att han i de avseenden varom här bifråga
bör jämställas med befattningshavare vid polisväsendet. Däremot torde,
av skäl som i promemorian anmärkts, polisdomare ävensom borgmästare, kommunalborgmästare
eller ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef,
icke böra underkastas de ifrågasatta bestämmelserna. Detsamma synes böra
gälla i det fåtal återstående fall, då befattningen såsom polismästare i viss stad
är förenad med rådmanstjänst i staden. Jag vill ytterligare anmärka,
att örn en befattningshavare vid polisväsendet tillika innehar annan befattning,
överföringen på avgångsstat givetvis endast bör avse förstnämnda befattning.
En stadsfiskal, som tillika är stadsfogde, bör följaktligen oaktat överföringen
på avgångsstat bibehållas vid sin stadsfogdetjänst. I anslutning till vad i
promemorian uttalats anser jag den föreslagna avgångsstaten icke böra omfatta
sådana befattningshavare, vilka kunna entledigas från tjänsten på grund
av visad olämplighet. Bestämmelserna böra alltså ej avse icke-ordinarie statliga
befattningshavare och ej heller polismän, vilka icke erhållit ständigt förordnande,
eller sådana i 11 § 5 mom. polislagen avsedda högre polisfunktionärer
i stad, vilka genom beslut av vederbörande kommunala myndigheter
kunna när som helst skiljas från tjänsten och sålunda icke äro att anse som
ordinarie.
Beträffande de rättsliga förutsättningarna för inrättandet av den här ifrågasatta
avgångsstaten vill jag till en början erinra att åtgärden skall avse att
försätta befattningshavaren ur tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja
honom från tjänsten. Befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster vid
avgångsstatens inrättande, skola vidare vid ett överförande på avgångsstat
bibehållas vid med tjänsten följande, rättsligt bundna förmåner. Nytiilträ
-
Statsutskottets utlåtande nr 304.
17
(lande befattningshavare förutsättas däremot skola bliva skyldiga att vidkännas
viss minskning av dem tillförsäkrade löneförmåner. Med dessa utgångspunkter
står den ifrågasatta avgångsstaten i överensstämmelse med den
uppfattning som kommit till uttryck i samband med av statsmakterna tidigare
genomförda åtgärder av liknande art. Med hänsyn härtill synas några
betänkligheter av rättslig natur icke kunna anföras mot inrättandet av den
föreslagna avgångsstaten. Yad särskilt angår de befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro kommunalt
reglerade, vill jag erinra att statsmakterna med hänsyn till tjänstefunktionernas
statliga beskaffenhet torde äga befogenhet att på sätt här ifrågasatts
ingripa i det mellan vederbörande kommun och befattningshavaren bestående
anställningsförhållandet.
I den inom socialdepartementet upprättade promemorian har föreslagits
att, då väsentligt olika bestämmelser skulle gälla för befattningshavare som
redan tillträtt sin tjänst vid de ifrågasatta anordningarnas genomförande och
nytillträdande befattningshavare, två särskilda avgångsinstitut skulle inrättas,
det ena benämnt avgångsstat och det andra indragningsstat. Benämningen
indragningsstat för de framdeles utnämnda är emellertid, såsom även påpekats
av ett par myndigheter, mindre tillfredsställande. Då uttrycket disponibilitetsstat
av skäl som i promemorian anförts icke synes böra användas i
förevarande fall, har jag stannat för att använda den gemensamma benämningen
avgångsstat för båda instituten. Att innebörden av ett beslut örn
överförande på avgångsstat blir olika för olika befattningshavare, beroende
på vid vilken tidpunkt de tillträtt sina tjänster, synes mig i detta avseende
icke spela någon större roll.
De kostnader som äro förenade med inrättandet av en avgångsstat böra,
såsom 1942 års poliskommission anfört, bestridas av statsmedel. Därvid synes
det i fråga örn kommunalt anställda befattningshavare mest praktiskt att
polisdistriktet får förskottera kostnaderna och sedermera erhålla gottgörelse
därför av statsverket.
Innan jag går att närmare redogöra för de bestämmelser örn avlöningsförmåner
och tjänstgöringsskyldighet m. m., som jag finner böra gälla för befattningshavare
vilka överförts å avgångsstat, återstår att beröra det viktiga
spörsmålet vilka förutsättningar som skola kunna utgöra grund för ett sådant
överförande. Poliskommissionen anförde utifrån sina utgångspunkter
att i sådant hänseende borde föreskrivas att tjänstemannen på grund av sitt
uppträdande eller av annan anledning icke kunde väntas under alla förhållanden
fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Den inom socialdepartementet
upprättade promemorian i ämnet innehöll däremot icke något utformat förslag
i detta hänseende, utan däri uttalades endast mera allmänt, att överföring.
till avgångsstat skulle kunna ske när statens intresse det påkallade.
I remissutlåtandena framställdes erinringar såväl mot denna vaga formulering
som mot poliskommissionens förslag till formulering och påyrkades
ett närmare preciserande av förutsättningarna för en befattningshavares överförande
på avgångsstat. I princip vill jag instämma i önskvärdheten av att
förutsättningarna för åtgärden noga angivas. Jag utgår nämligen — i likhet
med poliskommissionen —• från att ett överförande å avgångsstat endast
skall förekomma när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista
utväg, då önskat resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas
till annan lämplig befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten. Å
andra sidan har jag i det föregående förordat att avgångsstaten skall erhålla
ett vidsträcktare tillämpningsområde än poliskommissionen med sitt begränsade
uppdrag föreslagit. Härav följer också, att ott preciserat angivande av
förutsättningarna skulle kunna motverka syftet med anordningen. Det synes
Bihavj) till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 304.
2490 4(i 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 304.
mig därför ofrånkomligt att vid förutsättningarnas angivande tonvikten lägges
på ändamålet med anordningen och att i övrigt själva, förfarandet utformas
så, att garantier skapas för en objektiv och insiktsfull prövning av de särskilda
fallen. I enlighet med vad som gäller för överförande till försvarsväsendets
avgångs- och disponibilitetsstater vill jag därför föreslå att såsom
förutsättning för att befattningshavare vid polisväsendet skall kunna överföras
till avgångsstat skall gälla att åtgärden finnes påkallad med hänsyn
till statens intresse. Prövningen förutsätter jag skola ankomma på Kungl.
Majit, på initiativ av eller efter hörande av vederbörande länsstyrelse. Där
fråga är örn kommunalt anställd befattningshavare, synes jämväl vederbörande
kommunala myndighet böra höras. När ett ifrågasatt överförande på avgångsstat
sammanhänger med befattningshavarens nazistiska inställning, torde
• Kungl. Majit tillsvidare komma att inhämta jämväl bedömningsnämndens
yttrande. Någon föreskrift i sistnämnda hänseende synes mig dock ej böra
meddelas. Att befattningshavaren själv skall beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet är självfallet.
I enlighet med poliskommissionens uppfattning har jag ansett att en befattningshavares
överförande till avgångsstat icke skall innebära något
skiljande från tjänsten. Beträffande uppehållandet av ordinarie befattning, vars
innehavare överförts på avgångsstat, utgick den inom socialdepartementet
upprättade promemorian från att befattningen skulle i vanlig ordning återbesättas
med ordinarie innehavare. Kungl. Maj:t skulle för ändamålet av
riksdagen utverka bemyndigande att besluta örn den tillfälliga ökning av antalet
ordinarie statliga tjänster, som därav kunde bliva påkallad. Beträffande
övriga befattningar borde det enligt promemorian ankomma på vederbörande
kommunala organ att besluta örn motsvarande ökning. I några remissyttranden
har i stället förordats att befattning, vars innehavare försättes ur tjänstgöring,
skulle uppehållas medelst vikarie. Enligt min mening kan en sådan
anordning icke vara lämplig, bland annat med hänsyn till rekryteringsförhållandena.
Jag ansluter mig därför till den i promemorian framförda uppfattningen.
Örn i enlighet därmed en tillfällig ökning av antalet tjänster skett,
bör denna ökning äga bestånd endast så länge den äldre tjänstens innehavare
kvarstår på avgångsstat. I anslutning till vad som anförts i ett remissyttrande
vill jag framhålla det önskvärda i att vid tillsättande av den nyinrättade
tjänsten för dess innehavare stadgas skyldighet att, därest den överförde tilllåtes
återinträda i utövningen av sin tjänst, låta förflytta sig till annan tjänst
inom polisväsendet.
Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. tor personal,
som överföres på avgångsstat. I socialdepartementets promemoria har
beträffande befattningshavare, som tillträtt sin tjänst före de nya bestämmelsernas
utfärdande, framhållits, att i fråga örn själva lönen en viss skillnad
borde göras mellan befattningshavare i statens tjänst och kommunernas
tjänstemän. En statlig befattningshavare borde liksom jämförlig befattningshavare
vid försvarsväsendet erhålla lön efter ortsgrupp A. Å nämnda lön
syntes han vara berättigad att erhålla rörligt tillägg. Däremot syntes anledning
saknas att låta honom komma i åtnjutande av kallortstillägg eller kristillägg.
För de kommunalt anställda befattningshavarna torde enligt promemorian
— med hänsyn till att kommunerna hade sinsemellan mycket skiftande avlöningsbestämmelser
— allenast införas ett allmänt stadgande, som möjlig
-
Statsutskottets utlåtande nr 304.
19
gjorde en fri prövning av vilka avlöningsförmåner — såväl kontanta som
naturaförmåner — som i det enskilda fallet finge anses vara tjänstemannen
rättsligen tillförsäkrade.
Befattningshavare som efter de nya bestämmelsernas införande tillträda
sin tjänst skulle enligt promemorian erhålla ersättning enligt grunder, som
av Kungl. Majit och riksdagen bestämmas. Yad angår de statligt anställda
befattningshavarna vid polisväsendet borde enligt promemorian för deras
vidkommande fastställas särskilda ersättningsbelopp för de olika förekommande
lönegraderna efter i stort sett samma grunder som vid försvarsväsendet.
En sammanställning beträffande beräkningsgrunderna jämte förslag
till ersättningsbelopp lämnas i följande i propositionen intagna tabell.
Lönegrad |
Slutlön Kronor |
Slutlön å Kronor |
Tjiinste- pensions- underlag Kronor |
Pensions- avdrag Kronor |
Tjänste-pensionsunder-lag, ökat med Kronor |
Föreslagen Kronor |
|
A 7 |
3,567 |
2,910 |
2,376 |
177 |
2,553 |
2,580 |
|
A 10 |
4,134 |
3,367 |
50 |
2,760 |
225 |
2,985 |
3,000 |
A 12 |
4,614 |
3.738 |
— |
3.072 |
261 |
3,333 |
3,360 |
A 15 |
5,646 |
4,551 |
— |
3,768 |
327 |
4,095 |
4,140 |
A 18 |
6,750 |
5.436 |
— |
4,500 |
408 |
4,908 |
4,920 |
A 22 |
8,175 |
6,532 |
50 |
5.436 |
516 |
5,952 |
6,000 |
A 2.''! |
8,670 |
6,845 |
— |
5,736 |
558 |
6,294 |
6,300 |
A 24 |
9,165 |
7,157 |
50 |
6,030 |
600 |
6.636 |
6,660 |
A 28 |
11,145 |
8,407 |
50 |
7,356 |
789 |
8,145 |
8.160 |
A 29 |
11,640 |
8.720 |
— |
7,680 |
837 |
8,517 |
8,520 |
I fråga örn kommunalt anställda befattningshavare vore det enligt vad som
anförts i promemorian icke möjligt att för här ifrågavarande befattningshavare
fastställa särskilda ersättningsbelopp med hänsyn till de stora olikheter i avlönings-
och pensionshänseende, som förefinnas mellan olika kommuner. För dylika
befattningshavare förefölle mest ändamålsenligt att föreskriva, att ersättningen
skulle utgå med viss procent av för befattningen gällande grundlön
jämte ålderstillägg. I grundlönen borde icke inräknas särskilda ersättningar
eller naturaförmåner av något slag. Med utgångspunkt från att tjänstepensionsunderlaget
i allmänhet torde utgöra två tredjedelar av vederbörandes
slutlön och pensionsavgiften exempelvis för befattningshavare vid polisväsendet
med delaktighet i statens pensionsanstalt utgjorde fyra procent av tjänstepensionsunderlaget
syntes ersättningen kunna fastställas förslagsvis till sjuttiofem
procent av den för befattningen fastställda slutlönen d. v. s. grundlön
jämte ålderstillägg. Å ersättning av nu förevarande slag syntes böra utgå rörligt
tillägg enligt de för statens tjänstemän i allmänhet gällande grunderna.
Däremot borde kristillägg icke utgå. Möjligen borde föreskrivas, att ersättningen
jämte därå belöpande rörligt tillägg icke finge understiga vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära, därest han i stället för att överföras å indragningsstat
blivit pensionerad enligt för honom vid överförandet gällande
bestämmelser.
20
Statsutskottets utlåtande nr 304.
I fråga om befattningshavares rätt till tjänste- och familjepension samt skyldighet
att vidkännas pensionsavdrag eller att erlägga pensionsavgift ävensom
att avgå från befattningen på avgångs- eller indragningsstat borde enligt promemorian
tillämpas motsvarande bestämmelser, som i dessa hänseenden varit
för honom gällande omedelbart före överförandet å avgångsstaten. Dock borde,
för den händelse särskild pensionsålder för befattningen icke funnes fastställd,
befattning å indragningsstat icke få innehas efter fyllda 60 år.
Föredragande statsrådet Mossberg har härom anfört följande.
Beträffande avlöningsförhållandena för befattningshavare som överförts
på avgångsstat kan jag såvitt angår de statligt anställda befattningshavarna
i allt väsentligt ansluta mig till de förslag, som framlades i den inom socialdepartementet
upprättade promemorian. Jag kan sålunda icke dela den i
vissa yttranden uttalade uppfattningen, att befattningshavare, som tillträtt
sin tjänst redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skulle bibehållas
vid sina avlöningsförmåner omedelbart före överföringen. En dylik
uppfattning anser jag icke riktig, då densamma strängt taget skulle innebära
att opålitliga eller olämpliga befattningshavare skulle utan att fullgöra någon
tjänstgöring bliva bättre ställda än deras i tjänst bibehållna kamrater, för
vilka alltjämt förflyttning till billigare ortsgrupp kan ifrågakomma. Med denna
utgångspunkt finner jag det fullt befogat att de här ifrågavarande befattningshavarna
i anslutning till vad som genomfördes vid försvarsväsendet få åtnöjas
med lön efter ortsgrupp A. Av enahanda skäl finner jag riktigt att icke medgiva
bibehållande av tidigare åtnjuten förmån av kallortstillägg. Rätten till kristillägg
synes mig däremot i likhet med vad som gäller i fråga örn avgångsoch
disponibilitetsstaterna vid försvarsväsendet rimligen böra bibehållas.
Befattningshavare, som utnämnas eller befordras till ny tjänst efter avgångsstatens
införande, torde i enlighet med vad i promemorian föreslås böra, därest
de överföras på avgångsstat, i stället för lön erhålla visst fixerat arvode. Detta
synes kunna benämnas avgångsarvode. Mot de i promemorian föreslagna beloppen
för dessa arvoden har jag ingen erinran att göra, liksom jag gillar förslaget
att å arvodena skall utgå rörligt tillägg enligt vanliga grunder. Befattningshavaren
bör enligt min mening därjämte komma i åtnjutande av kristilllägg
å avgångsarvodet.
I detta sammanhang vill jag anmärka, att den skyldighet att vid överföring
å avgångsstat vidkännas minskning av löneförmåner, som förutsatts skola införas
för nytillträdande statliga befattningshavare, i viss omfattning torde
kunna komma att bliva gällande även för befattningshavare som redan tillträtt
sin tjänst vid avgångsstatens införande. Därest nytt avlöningsreglemente kommer
till stånd, torde nämligen för sådana befattningshavare örn vilka här är
fråga kunna såsom villkor för rätt att övergå å det nya reglementet föreskrivas
skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning
i löneförmånerna, som är eller kan bliva bestämd. Detta spörsmål synes
böra beaktas av 1945 års lönekommitté vid dess fortsatta arbete, liksom det
på kommittén torde ankomma att överväga de eventuella ändringar av avlöningsförmånerna
till befattningshavare på avgångsstat, som kunna finnas erforderliga
i anledning av ett nytt avlöningsreglementes införande.
I fråga örn avlöningsförmånerna till de kommunalt anställda befattningshavarna
vid polisväsendet har i promemorian föreslagits, att det skulle ankomma
på vederbörande länsstyrelse att fastställa vilka förmåner som skola
tillkomma befattningshavaren. Såvitt angår befattningshavare, vilka tillträtt
sin tjänst före avgångsstatens inrättande, skulle det vid denna prövning ankomma
på länsstyrelsen att fastställa vilka avlöningsförmåner, som äro tjänste
-
Statsutskottets utlåtande nr 304.
21
mannen rättsligen tillförsäkrade. Det synes mig önskvärt att ett administrativt
avgörande av denna fråga kommer till stånd i samband med beslutet örn
befattningshavarens överförande å avgångsstat. För min del vill jag emellertid
föreslå, att detta avgörande, bland annat för att vinna garanti för att enhetliga
synpunkter komma att anläggas i olika fall, skall ankomma på Kungl.
Majit-, I den mån så är möjligt bör avgörandet ske redan i samband med beslutet
örn befattningshavarens överförande på avgångsstat. Därest så ej kan
ske, torde befattningshavaren böra intill dess beslutet meddelats äga uppbära
oavkortade löneförmåner.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att i vissa fall svårigheter kunna uppkomma
att fastställa vilka förmåner som skola anses rättsligen tillförsäkrade
befattningshavare som överföres på avgångsstat och att fördenskull
mången gång någon form av skälighetsprövning icke kan undvikas. Såsom
exempel må nämnas att, såsom är fallet beträffande en del stadsfiskal, befattningen
är förenad med rätt till sportler. Örn befattningshavare, som överföres
på avgångsstat, tillika innehar annan befattning, som icke omfattas av
överföringen —■ en stadsfiskal är exempelvis tillika stadsfogde — torde det
icke heller alltid låta sig göra att fastställa vilka förmåner som skola anses
tillkomma befattningshavaren från den ena eller den andra tjänsten. Uppkommande
spörsmål av dylik art torde få lösas från fall till fall under beaktande
av de föreliggande omständigheterna. Uppkomma merkostnader för kommunen
genom den lösning som väljes, böra dessa i enlighet med vad tidigare
anförts bäras av statsverket.
Yad härefter angår avlöningsförmånerna till sådana kommunalt anställda
befattningshavare, vilka tillträda sina befattningar först efter avgångsstatens
inrättande, har i promemorian uppdragits vissa riktlinjer för ersättningsbeloppens
bestämmande. I detta spörsmål vill jag till en början erinra, att en
förutsättning för att minskning i befattningshavaren tillkommande förmåner
skall kunna ske är att han är skyldig därtill på grund av förbehåll i de för
honom gällande avlöningsbestämmelserna eller eljest. För min del är jag
icke benägen att meddela generella bestämmelser örn sådan skyldighet och
följaktligen icke heller att utfärda för kommunerna bindande regler efter vilka
grunder minskningen skall ske. Det bör enligt min uppfattning anförtros
vederbörande polisdistrikt att, sedan en avgångsstat inrättats, sörja för att
genom införande av förbehåll i avlöningsreglementen eller på annat sätt förutsättningar
skapas för att en minskning skall kunna ske av löneförmånerna
till befattningshavare, som överföres på avgångsstat. Erforderlig kontroll
över att förmånerna fastställas till lämpliga belopp synes kunna vinnas genom
den granskning, som länsstyrelserna enligt polislagen ha att utöva beträffande
avlöningsbestämmelser till kommunala befattningshavare vid polisväsendet.
Vid detta granskningsförfarande torde de i promemorian uppdragna
riktlinjerna kunna i allt väsentligt följas. Med hänsyn till de väsentligt olika
utgångspunkter, som kunna föreligga i fråga om bestämmandet av grundlönerna
till de kommunalt anställda befattningshavarna, vill jag dock förorda,
att rörligt tillägg icke beräknas enligt statliga grunder utan enligt de
grunder för motsvarande lönetillägg, som gällde för vederbörande befattning
omedelbart- före överförandet till avgångsstat samt att därvid hänsyn
Ingés till sådant tillägg som kan anses motsvara det statliga kristillägget.
Jag finner det vidare rimligt, att, såsom i promemorian ifrågasatts, ersättningen
jämte därå belöpande tillägg icke fastställes till lägre belopp än vad
tjänstemannen skulle ha ägt uppbära därest han i stället för att överföras på
avgångsstat vid tidpunkten för överförandet avgått med ålderspension enligt
för honom i sådant hänseende gällande grunder.
Nu nämnda principer för ersättningarnas bestämmande torde böra vara
22
Statsutskottets utlåtande nr 304.
normerande även för statsverkets bidrag till avlöningen av sådan befattningshavare
å avgångsstat-, som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst
först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Sådant bidrag synes sålunda
böra maximeras till tre fjärdedelar av slutlönen å vederbörande befattning
jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller motsvarande
lönetillägg. Om ersättningen härigenom skulle bli mindre än vad befattningshavaren
ägt uppbära örn han i stället för att överföras på avgångsstat blivit
pensionerad, skall dock statsbidrag kunna utgå med detta högre belopp.
Genom vad sålunda föreslagits torde statsverkets intresse av att kommunerna
införa bestämmelser av ifrågavarande slag bliva tillgodosett. För att bereda
kommunerna nödigt rådrum i ifrågavarande hänseende synes dock maximeringen
av statsbidraget icke böra tillämpas i fråga örn befattningshavare, som
utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst under de närmaste tre
månaderna efter avgångsstatens inrättande.
Yad i promemorian anförts angående tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare
som överförts å avgångsstat kan jag i stort sett biträda. Befattningshavare
som överförts på avgångsstat bör sålunda städse vara skyldig
att, när Kungl. Maj:t funnit hinder däremot ej möta, återinträda i tjänstgöring
å egen befattning eller annan befattning till vilken han är skyldig att
låta sig förflytta. I dylikt fall torde befattningshavaren genom återinträdet
få anses ha lämnat avgångsstaten och han bör därefter erhålla avlöning enligt
de för vederbörande befattning gällande bestämmelserna. Yad angår den
i promemorian föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten för nytillträdande
befattningshavare vill jag anmärka, att en dylik utvidgning står i nära
överensstämmelse med vad som enligt 2 § 2 mom. polisreglementet gäller
för det fall att där avsedd ordinarie befattning indrages eller ändras. Såvitt
angår av polisreglementet omfattade befattningshavare synes lämpligt
att genom en ändring i nämnda stadgande införa en dylik utvidgad tjänstgöringsskyldighet.
Denna bör därvid utsträckas att gälla varje kommun som
helt eller delvis ingår i det polisdistrikt varom är fråga. För övriga kommunalt
anställda befattningshavare synes liksom i fråga örn skyldigheten att
vid överföring på avgångsstat vidkännas minskning i löneförmånerna det böra
ankomma på vederbörande kommun att i vederbörliga avlöningsreglementen
eller andra kommunala föreskrifter införa bestämmelser örn förflyttningsskyldighet
i här avsedda fall.
Enligt promemorian skulle befattningshavare å avgångsstat få behålla en
tredjedel av lönen, därest han erliölle annan statsanställning än sådan befattning,
till vilken han är skyldig låta sig förflytta, eller därest han erhölle avlönat
statligt eller kommunalt uppdrag. Skulle härigenom den sammanlagda
avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,
borde han äga utfå skillnaden. I fråga örn befattningshavare som överförts
till den i promemorian föreslagna indragningsstaten har däremot i detta
avseende uttalats att befattningshavaren, om han åtoge sig dylik tjänstgöring,
borde avlönas å den nya befattningen men från indragningsstaten utfå eventuell
skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle lia erhållit om
han ej uppförts å indragningsstaten.
I vissa av utlåtandena över promemorian ha erinringar framställts mot
nyssnämnda förslag om bibehållande av en tredjedel av lönen under framhållande
av att befattningshavare som överförts å avgångsstat därigenom
skulle kunna komma i ett gynnsammare ekonomiskt läge än om han fått tvärstanna
i sin tjänst. Även örn, såsom länsstyrelsen i örebro län framhållit,
bestämmelserna i förevarande hänseende böra så utformas, att de innebära
en viss lockelse att söka annan befattning, synes mig de gjorda erinringarna
icke kunna frånkännas fog. Den ordning som i promemorian föreslagits för
23
Statsutskottets utlåtande nr 304.
befattningshavare som överförts på indragningsstat torde vara tillfyllest för
att nyssnämnda syfte skall uppnås. Då anledning icke föreligger att på denna
punkt göra skillnad mellan olika befattningshavare, vill jag förorda att sistnämnda
anordning genomföres för alla befattningshavare som överförts pa
avgångsstat. I här förevarande fall bör alltså befattningshavaren vara pliktig
att avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten i den mån den sammanlagda
avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren
skulle ägt uppbära, örn han icke överförts på avgångsstat. För denna lönefyllnad
bör statsverket svara.
Då befattningshavare å avgångsstat är skyldig att när som helst återinträda
i tjänst, torde han i andra fall än i det föregående nämnts i allmänhet
icke kunna åtaga sig annat än mera tillfälliga uppdrag. Någon befrielse
från skyldigheten att återgå i tjänst kan icke vinnas av den som är överförd
å avgångsstat på annat sätt än därigenom att han erhåller avsked från sin
befattning vid polisväsendet. Det må även, såvitt angår polismän, vilka äro
underkastade polisreglementets bestämmelser, påpekas, att. då befattningshavare
å avgångsstat alltjämt skall vara underkastad de allmänna bestämmelserna
i reglementet, tillstånd att innehava annan avlönad tjänst eller därmed
jämförligt avlönat uppdrag eller att själv eller genom annan driva näring jämlikt
12 § reglementet måste sökas hos polischefen. Sådant tillstånd bör givetvis
icke lämnas, örn befattningshavaren skulle bliva förhindrad att fullgöra
sin skyldighet att återinträda i tjänst. Vill befattningshavaren likväl tillträda
tjänsten eller uppdraget eller bedriva den ifrågavarande verksamheten, har
han att söka avsked från polistjänsten. __ __ ..
Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan örn rätt for befattningshavare
å avgångsstat att intjäna ålderstillägg synes mig böra bedömas
i enlighet med vad härom kan finnas stadgat i vederbörande avlöningsbestämmelser.
I fråga örn statstjänstemännen stadgas i 7 § 3 morn. civila avlöningsreglementet
såsom förutsättning för löneklassuppf lyftning, bland
annat, att vederbörande under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras
för vinnande av uppfattning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande
annan statens tjänst. Någon anledning att dispensera från denna eller
liknande föreskrifter synes mig icke föreligga.
I anledning av statskontorets uttalanden angående befattningshavarnas avlöningsförhållanden
under sjukdom vill jag framhålla, att jag i likhet med
promemorian utgår från att någon reduktion av lönen under sjukdom av
praktiska skäl svårligen kan genomföras. Med den principiella inställning jag
i det föregående givit uttryck åt anser jag emellertid, att de statliga befattningshavarna
å avgångsstat icke skola äga behålla någon av de i 66 § 2 morn.
civila avlöningsreglementet omförmälda avlöningsförmåner, beträffande vilka
stadgats generell möjlighet till indragning. Bland nämnda förmaner ingåi
även den av statskontoret berörda rätten till ersättning för sjukhusvård.
Yad slutligen angår frågan om befattningshavares på avgångsstat rätt till
pension m. m. biträder jag uttalandena i promemorian, dock med det undantag,
att behov icke synes mig föreligga att införa någon särbestämmelse om
skyldighet att avgå från tjänsten vid viss ålder.
Författnings- och anslagsfrågor. I fråga örn det författningsmässiga
genomförandet av den föreslagna avgångsstaten samt den medelsanvisning
som erfordras har föredragande statsrådet Mossberg anfört följande.
Därest i enlighet mod det föregående en avgångsstat inrättas för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet, erfordras författningsbestämmelser
främst i fråga örn befattningshavares skyldighet att övergå på av
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 30d.
gångsstat och om de förmåner som skola tillkomma honom å sådan stat,
samt därjämte angående befattningshavares skyldighet att tjänstgöra å egen
eller annan befattning och om statsverkets skyldighet att gottgöra polisdistriktet
kostnaderna för befattningshavare som överföras på avgångsstat.
De sålunda erforderliga bestämmelserna torde icke i något hänseende behöva
erhålla karaktär av allmän lag. Lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet
i riket reglerar icke de enskilda befattningshavarnas vid polisväsendet rättsställning
utan allenast omfånget av polisdistriktens skyldigheter i förhållande
till staten i fråga örn polisväsendet. I det föregående har jag förutsatt,
att det skall ankomma på de kommunala myndigheterna själva att -—
låt vara under det överinseende som enligt polislagen utövas av statliga
myndigheter — reglera sina befattningshavares rättsliga ställning i händelse
av överföring på avgångsstat. Då statsverket skall svara för kostnaderna för
de nya anordningarna medföra dessa icke några nya ekonomiska förpliktelser
för kommunerna nied avseende å polisväsendet. Att statsverkets bidragsskyldighet
i viss mån maximerats såvitt angår befattningshavare som utnämnes
till eller erhåller förordnande å sin tjänst efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande synes härvidlag icke böra göra någon skillnad, eftersom det står
de kommunala myndigheterna fritt att införa motsvarande bestämmelser i
vederbörligt avlöningsreglemente eller annan kommunal föreskrift och nödigt
rådrum i denna del förutsättes skola lämnas de kommunala myndigheterna.
Polisdistriktets skyldighet att sedan innehavare av viss befattning överförts
å avgångsstat sörja för att de med befattningen förenade göromålen
bliva utförda . lärer följa av det i polislagen upptagna allmänna
stadgandet att i polisdistrikt polismän skola finnas anställda i den omfattning
det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom polisdistriktet. Med
hänsyn till det anförda lärer någon ändring av polislagen icke vara erforderlig
i förevarande sammanhang.
Såsom iag tidigare anfört torde några allmänna föreskrifter örn kommunalt
anställda befattningshavares skyldighet att vid övergång på den föreslagna avgångsstaten
vidkännas minskning av dem tillkommande löneförmåner icke
böra utfärdas. Däremot lärer, såsom förut nämnts, i polisreglementet böra
införas vissa föreskrifter örn utvidgad tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare,
som överförts på avgångsstat. Såvitt angår de statligt anställda
befattningshavarna torde skyldigheten att vidkännas viss löneminskning i
händelse av överföring pa avgångsstat böra upptagas i civila avlöningsre^lementet.
Med biträdande av statskontorets förslag i ifrågavarande hänseende
iai* ]ag förorda, att ett dylikt stadgande införes i de under 8 kap. nämnda
reglemente intagna särskilda bestämmelserna för femte huvudtiteln. Förslag
till kungörelse i ämnet framlägges i det följande. Jag vill här ånyo erinra örn
att för den händelse nytt avlöningsreglemente skulle komma att utfärdas torde
bora övervägas huruvida icke för befattningshavare vid polisväsendet borde
såsom förutsättning för rätten att övergå på det nya reglementet föreskrivas
skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning i honom
tillkommande löneförmåner som vid tiden för reglementets ikraftträdande atelier
kan bliva föreskriven.
De författningsföreskrifter som utöver vad i det föregående nämnts äro
erforderliga för avgångsstatens inrättande torde kunna sammanföras i en kungörelse
att utfärdas av Kungl. Majit, sedan riksdagens beslut i frågan anmälts.
Ett utkast till sådan kungörelse torde få såsom bilaga fogas vid protokollet
i detta ärende.
I fråga örn de statligt anställda befattningshavarna vid polisväsendet torde
kostnaderna i anledning av avgångsstatens inrättande få bestridas från de å
Statsutskottets utlåtande nr 304.
25
vederbörande avlöningsstat upptagna anslagsposterna till avlöningar till ordinarie
tjänstemän och till rörligt tillägg ävensom vederbörliga anslag till kristillägg.
Någon uppräkning av ifrågavarande, förslagsvis betecknade anslagsposter
synes icke nu vara erforderlig.
För bestridande av hithörande kostnader för de kommunalt anställda befattningshavarna
torde lämpligen böra uppföras ett nytt anslag under femte
huvudtiteln, vilket synes kunna benämnas: Ersättningar åt befattningshavare
på avgångsstat vid polis- och åklagarväsendet. Beträffande anslagsbehovet
för nästa budgetår torde vid ett inrättande av den ifrågasatta avgångsstaten
förslag få framläggas i statsverkspropositionen till nästa års riksdag. För
innevarande budgetår torde å tilläggsstat få äskas ett förslagsanslag, vars
belopp med hänsyn till den uppenbara svårigheten att beräkna de kostnader,
som kunna uppstå, torde kunna nominellt upptagas till 10 000 kronor.
Motioner.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har riksdagen till behandling
förehaft
dels en inom första kammaren av herr Bergquist väckt motion (1:381),
vari hemställts, att de i propositionen nr 353 framlagda förslagen måtte av
riksdagen avslås,
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Herlitz (I: 385) och den andra inom andra kammaren av herrar
Håstad och Hagberg (11:583), i vilka hemställts, att riksdagen, med avslag
på Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att däri berörda spörsmål måtte tagas under övervägande i
samband med den utredning angående revision av BF §§ 35 och 36, varom
riksdagen hemställt.
Beträffande den motivering, som anförts till stöd för nämnda förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna I: 381 och I: 385.
Utskottet.
Såsom föredragande statsrådet framhållit är det av utomordentlig vikt med
hänsyn till den ställning ordningsmakten intager i samhället, att dess lojalitet
och pålitlighet icke behöver sättas i fråga. Det är ett framträdande önskemål,
att opålitliga element inom samhällets skyddsorgan skola kunna skiljas från
tjänsteutövning. Detsamma gäller fall då allvarliga anmärkningar kunna riktas
mot befattningshavares vid ordningsmakten enskilda vandel. I utredningen
ha exempel icke saknats på sådana brister i levernet hos polistjänstens
utövare, att vederbörandes fortsatta verksamhet som ordningens och säkerhetens
upprätthållare måste väcka anstöt, ehuru de icke ansetts kunna föranleda
avsked från tjänsten. Då gällande bestämmelser icke erbjuda tillräckliga
möjligheter att i fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid polisväsendet
från utövning av tjänsten, anser utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
att sådana möjligheter böra skapas.
Befattningshavare, som ehuru han icke enligt därom gällande bestämmelser
funnits böra dömas till avsked från tjänsten likväl bör av nu antydda skäl
26
Statsutskottets utlåtande nr 304.
skiljas från tjänstens utövning, skall enligt Kungl. Majlis förslag överföras
på avgångsstat, varefter hans befattning skall i vanlig ordning kunna återbesättas
med ordinarie innehavare. Beslut örn förande på avgångsstat skall meddelas
av Kungl. Majit. Givetvis bör ett sådant beslut föregås av en omsorgsfull
utredning och befattningshavaren i fråga beredas tillfälle yttra sig över
vad som anförts till stöd för den ifrågasatta åtgärden. Beträffande de förutsättningar
som skola utgöra grund för överförande på avgångsstat ansluter
sig utskottet till Kungl. Majlis förslag. Utskottet utgår i likhet med föredragande
statsrådet från, att ett sådant överförande endast skall förekomma,
när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista utväg, då önskat
resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas till annan lämplig
befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten.
Ben nya bestämmelsen i civila avlöningsreglementet örn skyldighet att
övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Majit och riksdagen, avser statliga befattningshavare vid
polisväsendet (landsfogdarna, landsfiskalerna och dem som tillhöra poliskåren
i Boden), vilka utnämnas efter avgångsstatens inrättande. De skola
enligt förslaget uppbära avlöning i form av ett avgångsarvode till så stort
belopp att vad som återstår efter vederbörliga pensionsavdrag närmast motsvarar
tjänstepensionsunderlaget för befattningen i fråga. De sålunda föreslagna
arvodena, på vilka skola utgå rörligt tillägg och kristillägg, måste utskottet
finna mycket förmånliga, särskilt vid jämförelse med de snäva bestämmelser
som i allmänhet gälla för tjänstemäns rätt att avgå med förtidspension,
vilken rätt är förenad med viss minskning av pensionsbeloppet undertiden
till pensionsålderns inträde.
Yad nu sagts örn de statliga avgångsarvodena gäller även de föreslagna
bestämmelserna örn statsbidrag till avlöning åt kommunal tjänsteman på avgångsstat,
vilken utnämnts till tjänsten senast tre månader efter avgångsstatens
införande. Även dessa bestämmelser avse nämligen att tillförsäkra
befattningshavaren ett belopp, motsvarande vad han skolat uppbära, därest
han avgått med ålderspension i stället för att överföras på avgångsstat.
Det skulle enligt utskottets mening vara mera tilltalande, örn avgångsarvodet
kunde avvägas under hänsynstagande till anledningen i varje särskilt
fall till överförandet på avgångsstat. På grund av svårigheten att finna
objektiva bedömningsgrunder för en sådan avvägning har utskottet ansett
Kungl. Majits förslag böra för närvarande godtagas i vad detsamma avser
såväl statliga som kommunala befattningshavare. Utskottet förutsätter dock,
att bestämmelserna örn avgångsarvodets belopp göras till föremål för ytterligare
överväganden, vid vilka det av utskottet uttalade önskemålet bör tagas
under beaktande.
Spörsmålet örn avlöningsförmåner till statliga och kommunala befattningshavare
på avgångsstat, vilka utnämnts före ovannämnda tider, är huvudsakligen
en rättslig bedömningsfråga. Yad föredragande statsrådet anfört i detta
ämne föranleder ej erinran från utskottets sida.
Såsom framgår av det anförda har utskottet ej ansett sig böra biträda av -
Statsutskottets utlåtande nr 304.
27
slagsyrkandena i de i ämnet väckta motionerna. Detta innebär icke, att utskottet
förbiser det allmänna intresset av att befattningshavare vid polis- och
åklagarväsendet beredes säkerhet i sin anställning så att de kunna fullgöra
sina plikter utan hänsyn till särintressen. Detta allmänna intresse måste emellertid
vägas mot behovet av att vidga möjligheterna att avstänga sådana befattningshavare
från tjänstens utövande. Vid denna avvägning har utskottet
för sin del funnit Kungl. Maj:ts förslag innebära en godtagbar lösning.
I de delar utskottet ej särskilt berört här ovan har Kungl. Majrts förslag
ej givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 881 samt I: 385 och II: 588
a) besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
skall inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som
angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18
oktober 1946,
b) godkänna förenämnda förslag till kungörelse örn ändrad
lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8),
c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga
bestämmelser angående avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet
m. m. för statliga befattningshavare som överföras å
avgångsstaten,
d) bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig
ökning av antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet,
som kan föranledas av befattningshavares överföring
på avgångsstat,
e) till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid
polis- och åklagarväsendet å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 kronor.
Slockholm den 13 december 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,
Gränebo, Larsson, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson,
Gustaf lurar Anderson, fröken Andersson, herrar Hesselbom och Albertsson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Falla, Bergström,
Rubbestad, Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Malmborg
i Skövde, Holmström, Åkerström och Petterson i Degerfors.
28
Statsutskottets utlåtande nr 304.
Reservation
av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Heiding, Mannerskantz,
fröken Andersson, herrar Albertsson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl,
Malmborg i Skövde och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:
»Såsom föredragande statsrådet framhållit är det av utomordentlig vikt med
hänsyn till den ställning ordningsmakten intager i samhället, att dess lojalitet
och pålitlighet icke behöver sättas i fråga. Det är ett framträdande önskemål,
att opålitliga element inom samhällets skyddsorgan skola kunna skiljas från
tjänsteutövning. Detsamma gäller fall då allvarliga anmärkningar kunna riktas
mot befattningshavares vid ordningsmakten enskilda vandel. Det har icke i
utredningen saknats exempel på sådana brister i levernet hos polistjänstens
utövare, att vederbörandes fortsatta verksamhet som ordningens och säkerhetens
upprätthållare måste väcka anstöt, men vilka brister dock icke ansetts
kunna föranleda avsked från tjänsten.
Även örn gällande bestämmelser icke erbjuda tillräckliga möjligheter att i
fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid polisväsendet från utövning
av tjänsten, uppställer sig dock det synnerligen vanskliga spörsmålet,
hur dylika möjligheter skola tillskapas. Såsom framhållits i motionen I: 381
intaga tjänstemännen ofta en ömtålig ställning, och detta gäller särskilt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet, vilka i sin tjänst lätt kunna ådraga
sig allmänhetens misstroende. Det är av stor vikt att dessa befattningshavare
i sitt handlande iakttaga sträng objektivitet och fullgöra sina plikter utan
hänsyn till det ena eller andra särintresset. Därför är det betydelsefullt, att
de i sin tjänsteutövning ha det stöd, som en säker anställning skänker. Ett
genomförande av vidgade möjligheter att avstänga befattningshavare från
tjänsteutövning måste i främsta rummet ske så att garantier skapas mot allt
godtycke.
I detta hänseende lämnar Kungl. Majrts förslag rum för erinringar. Det
kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke beslut örn överförande på den föreslagna
avgångsstaten bör föregås av ett domstolsliknande förfarande, utan
vilket den tjänsteman, gentemot vilken åtgärden ifrågasättes, icke kan anses
tillförsäkrad möjlighet att framföra sina synpunkter, få de personer hörda,
som han vill åberopa, och överhuvud få det material prövat, som han anser
vara av betydelse i frågan. Det kan även ifrågasättas, huruvida avgörandet
bör hänskjutas till en politisk instans. Slutligen ger formuleringen av själva
förutsättningen för åtgärden — att densamma finnes påkallad med hänsyn
till statens intresse — anledning till tveksamhet.
Det finns även andra skäl för utskottet att ställa sig tveksamt till de åtgärder,
som Kungl. Maj:t har föreslagit. Principen örn ämbetsmäns oavsättlighet,
som utgör den främsta garantien för förvaltningens självständighet,
har i grundlagen inskrivits på sådant sätt, att bestämmelsen under tidernas
lopp åtminstone formellt fått vidkännas flera inskränkningar. Den har icke ansetts
böra förhindra genomförande av organisatoriska förändringar, vilka
Statsutskottets utlåtande nr 804.
29
lcrävt överförande på indragnings- och övergångsstat av vissa befattningar,
och har ej heller fått stå hindrande i vägen för införande av skyldighet för
tjänsteman att avgå vid pensionering. Den nu ifrågavarande åtgärden innebär
emellertid ett avsevärt större ingrepp. Till stöd för densamma har åberopats
1942 års beslut örn inrättande av avgångs- och disponibilitetsstater inom försvarsväsendet.
Till någon av nämnda stater kan överföras militär befattningshavare,
där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Formuleringen
är densamma som den nu föreslagna, men av motiven framgår, att överföring
till berörda stater avsetts att komma till stånd i fråga örn betställningshavare,
som på grund av bristande krafter icke förmår tillfredsställande fullgöra sin
tjänst. Tolkade enligt motiven skulle alltså bestämmelserna såsom justitiekanslern
framhållit närmast innebära en vidgning av förut gällande pensioneringsföreskrifter
i samma anda som dessa.
Det nu föreliggande förslaget har i sak ett mer vittgående syfte än 1942
års förenämnda beslut, och därtill kommer, att de omständigheter, under vilka
nämnda beslut fattades, voro olika de nu rådande. Då nämnda beslut åberopats
till förebild för det föreliggande förslaget, kan detta förslag ej betraktas
såsom en isolerad fråga. Godtages förslaget kan detta komma att beträffande
andra personalgrupper åberopas till stöd för liknande inskränkningar i den
trots sin bristfälliga utformning viktiga oavsättlighetsbestämmelsen. Utskottet
vill erinra om 1942 och 1946 års riksdagars skrivelser med begäran örn utredning
av frågan om tjänstemännens rättsliga ställning. I motionerna har framhållits
önsvärdheten av att den nu föreliggande frågan ej skall upptagas till
behandling annat än i samband med en dylik mera allmän utredning. Även
utskottet är av den meningen, att Kungl. Maj:ts förslag i ämnet icke nu bör
bliva föremål för slutligt ställningstagande.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i anslutning till yrkandena i motionerna
I: 381 samt I: 385 och II: 583 besluta icke bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition.»