Statsutskottets utlåtande nr 300.

1

Nr 300.

Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 360 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 11 oktober
1946, föreslagit riksdagen att till Subventionering av införseln av vissa
varor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Björkman och Nordenson (I: 390) och den andra inom andra kammaren
av herr Wiberg (11:592), i vilka hemställts, att riksdagen under beaktande
av vad i motionerna anförts måtte avslå förevarande proposition,
dels ock en inom andra kammaren av herr Ohlin väckt motion (II: 591),
vari likaledes hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de av motionärerna till stöd för dessa yrkanden anförda skälen
hänvisas — i den mån redogörelse för motionernas innehåll icke lämnas
i det följande — till motionerna I: 390 och II: 591.

Under kristiden har i viss utsträckning av krisorganen eller genom deras
förmedling bedrivits verksamhet för utjämning av priserna å vissa importvaror
dels mellan dylika varor inbördes och dels mellan importerade och
inom landet producerade varor. Dessa clearingförfaranden, som i allmänhet
ägt rum med hjälp av särskilda vid krisorganen inrättade clearingkassor,
ha delvis inneburit en subvention av införseln av varor, i det att i
prisutjämningssyfte utbetalning till vederbörande importör skett i den mån
imporipriset för varan överstigit visst för varan fastställt avräkningspris.

Sedan vissa clearingkassor avslutat sin verksamhet och utsikter yppats
alt även övriga clearingförfaranden skulle kunna avvecklas inom en icke
alltför avlägsen framtid, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 29 mars
1946 åt statens priskontrollnämnd att efter samråd med övriga krisorgan,
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 300—301. 1

2

Statsutskottets utlåtande nr 300.

vid vilka clearingkassor funnes inrättade, överväga och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag rörande allmänna riktlinjer för dispositionen av de
överskott, som de särskilda clearingkassorna efter clearingförfarandets upphörande
kunde förete utöver till förfogande ställt förlagskapital. I skrivelse
den 15 juni 1946 har priskontrollnämnden framlagt förslag i ämnet. Förslaget
innebär i huvudsak, att clearingkassornas överskott skulle överföras
till särskilda, vid de olika centrala krisorganen inrättade fonder, vilkas medel
skulle i första hand användas till åtgärder i prisutjämnande syfte inom
vederbörande krisorgans verksamhetsområde.

I skrivelse den 13 september 1946 har statens priskontrollnämnd hos
Kungl. Majit gjort framställning i syfte att skapa möjligheter till subvention
från det allmännas sida av införseln av vissa viktigare varor.

Priskontrollnämnden erinrar till en början om att starka prisstegringstendenser
för närvarande rådde på de utländska marknaderna och att dessa
utsatte den inhemska prisnivån för ett starkt tryck uppåt. Detta tryck hade
visserligen i någon mån lättat genom apprecieringen av den svenska kronan.
Nämnden ansåge emellertid, att därutöver en ökad importpriskontroll
vore erforderlig för att förhindra att prisstegringen utomlands sloge igenom
på den svenska prisnivån och att såsom ett led i denna utvidgade kontroll
borde övervägas införandet av subventioner å vissa viktigare importråvaror.

Ett beträdande av subventionsvägen är i allmänhet förenat med allvarliga
olägenheter och en åtgärd som i princip måste anses förkastlig. Särskilt
gäller detta när subventionerna avse att dölja prisförändringar almera
bestående karaktär. Emellertid torde subventioner kunna anses försvarliga
i speciella fall som temporära åtgärder i syfte att eliminera tillfälliga
prisrörelser. Motiveringen för att i nuvarande läge tillgripa subventioner
är sålunda antagandet att de prisstegringstendenser, som göra
sig gällande via utrikeshandeln, äro av relativt övergående natur. Den
prisuppgång som på senare tid skett på de utländska marknaderna torde i
viss mån vara spekulativt betonad och sammanhängande med den rådande
starka varuefterfrågan. På samma sätt som fallet var efter förra världskriget
torde priserna komma att falla i och med att en avmattning inträder
i denna efterfrågan. Prisläget är för närvarande så ansträngt att subventionsåtgärder
måste ur allmänt prispolitisk synpunkt vara att föredraga
framför en uppgång i priserna. Det kan förutses att socialstyrelsens levira
dskostnadsindex, som nu ligger vid 243 (1914 = 100), under det närmaste
halvåret på grund av förändringar i bl. a. jordbrukspriser och skatteposten
kommer att uppnå ett läge mycket nära det i ramavtalet fixerade »indextaket»
248. Plänsynen till de allvarliga konsekvenser som kunna utlösas av
en, örn än tillfällig, prisstegring i ett sådant läge måste anses väga tyngre
än de principiella betänkligheterna mot ett beträdande av subventionsvägen.
Det är emellertid uppenbart att man i fall av en allmän inflationsrörelse
i utlandet och då speciellt i Amerika icke kan räkna med att det med hjälp
av subventionsåtgärder skall vara möjligt att skydda den svenska prisnivån.
Subventionernas uppgift kan blott vara att utjämna tillfälliga, mer eller
mindre spekulativt betonade prisrörelser och därmed undvika onödiga och

Statsutskottets utlåtande nr 300.

3

riskabla kastningar i den inhemska prissättningen. Därmed är också givet,
att det vid en sådan uppläggning av subventionspolitiken kommer att röra
sig örn relativt begränsade belopp. Av den förda motiveringen för vidtagandet
av subventionsåtgärder följer att om det visar sig att priserna på de
utländska marknaderna komma att stabilisera sig på nuvarande höga nivå
eller i vart fall prisstegringen kommer att bliva av betydande varaktighet
frågan uppenbarligen kommer i ett annat läge. Subventionsåtgärderna
synas i sådant fail böra avvecklas, då det på längre sikt måste anses ofrånkomligt
att de verkliga kostnaderna böra få taga sig uttryck i priserna för
konsumenterna.

Priskontrollnämnden framhåller vidare, att man vid ett övervägande av
omfattningen av de ifrågasatta subventionsåtgärderna i huvudsak syntes
böra inrikta sig på en subvention av sådana råvaror, som vore av betydelse
för de stora konsumtionsartiklarna och spelade en mera omedelbar roll för
konsumentpriserna och därmed för levnadskostnadsindex. Bland dylika
råvaror omnämner nämnden bomull och hudar, under framhållande av att
dessa vore råvaror för ett mycket betydande antal artiklar och att en prishöjning
å dem därför sprede sig över stora områden av prissystemet. Även
andra varor vore eller kunde bliva aktuella ur subventionssynpunkt.

Priskontrollnämnden framhåller, att vad sålunda anförts beträffande
vidden av subventionsåtgärderna endast vöre att uppfatta såsom angivande
tänkbara utvägar och givetvis icke innebure att man skulle binda
sig för en handlingslinje i enlighet därmed. Frågan örn hur långt en subvention
borde sträcka sig sammanhängde med sådana omständigheter som lagerställning
och räntabilitet och måste därför bliva föremål för prövning
i varje särskilt fall.

Beträffande frågan örn förfarandet vid genomförandet av erforderliga
subventioner och om finansieringen av desamma anför nämnden — utan
att taga ställning till dessa spörsmål -—- bland annat följande synpunkter.

Enligt uppgift från statens krigsförsäkringsnämnd kommer vid utgången
av 1946, då den statliga krigsriskförsäkringen upphör med sin verksamhet,
ett överskott av krigsriskförsäkringsmedel på omkring 200 miljoner kronor
att föreligga. Dessa medel, som omhänderhavas av riksgäldskontoret, äro
likartade med clearingkassornas överskottsmedel — de representera medel
som tidigare tagits ut av konsumenterna i form av för höga priser på importvaror
— och man kan tänka sig att utnyttja dem för finansiering av
erforderliga subventioner. Nämnden anser sig dock ej böra framlägga något
förslag i detta avseende utan vill för sin del lämna öppet huruvida de
ifrågasatta subventionerna skola finansieras denna väg eller genom direkta
anslag på budgeten eller eventuellt på något annat sätt.

Beträffande sådana varor, för vilka särskilda clearingkassor finnas inrättade
inom resp. centrala kristidsmyndigheter, synas emellertid däri befintliga
medel i första hand böra utnyttjas.

I fråga örn sådana varor för vilka särskilda clearingkassor ej finnas inrättade
synes genomförandet av subventioner kunna ske antingen via statens
reservförrådsnämnd eller via importförening, där sådan finnes, allt -

4

Statsutskottets utlåtande nr 300.

efter lämpligheten i varje särskilt fall. Detta innebär att vederbörande
organ erhåller i uppdrag att inköpa ifrågavarande varor och försälja dem
till nu gällande av priskontrollnämnden godkända försäljningspriser. De
förluster som härvid komma att göras torde böra täckas av krigsriskförsäkrings-
eller andra medel.

Över priskontrollnämndens framställning lia yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium — vilket därvid överlämnat yttranden från
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskamrarna i
Göteborg och Gävle, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och
Kooperativa förbundet — statens krigsförsäkringsnämnd, statens industrikommission,
statens livsmedelskommission, statens handelskommission och
statens bränslekommission. I flertalet av de avgivna yttrandena har — under
framhållande av de principiella betänkligheterna mot ett subventioneringsförfarande
av ifrågasatt slag — priskontrollnämndens förslag tillstyrkts.

Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande yttranden hänvisas
till propositionen s. 4—7.

Socialstyrelsen har låtit verkställa undersökning rörande vilken återverkan
på levnadskostnadsindex, som kan förväntas av de av priskontrollnämnden
föreslagna åtgärderna. Av undersökningen syntes enligt styrelsen
framgå, att de ifrågasatta subventionsåtgärderna — särskilt i nuvarande
känsliga läge —- icke vore utan betydelse för prisnivåns stabiliserande och
för motverkande av en stegring av levnadskostnadsindex.

Industrikommissionen anför, att för subventionering de råvaror i första
hand borde komma i fråga, som vore av betydelse för de stora konsumtionsartiklarna,
men att därutöver subventioner borde kunna tillgripas även
i andra fall, där prisstegringar å råvarorna blivit så stora, att importen och
landets försörjning äventyrades.

Beträffande vad av industrikommissionen och vissa övriga remissinstanser
i övrigt anförts rörande subventioneringens närmare utformning
torde få hänvisas till propositionen s. 8—10.

Angående finansieringen av subventionerna har priskontrollnämndens
förslag örn användande av clearingkassornas överskottsmedel
samt vinsten på krigsförsäkringsnämndens verksamhet i allmänhet
tillstyrkts, varvid i regel utsagts, att andra medel icke böra ifrågakomma
för ändamålet. Avvikande mening har handelskammaren i Slockholm, som
påpekar, att det enligt grunderna för clearingkassornas tillkomst icke borde
kunna ifrågasättas att anlita för bestämda varor avsedda clearingmedel till
prissänkningar å andra artiklar. Det vore av stor såväl principiell som praktisk
betydelse, att, örn subventionsvägen skulle beträdas, kostnaderna härför
i varje fall bomme att öppet redovisas genom direkta anslag på budgeten.

Krigsförsåkringsnämnden har anmält, att sedan de privata sjöassuradörerna
numera förklarat sig beredda att från och med den 1 januari 1947
meddela försäkring mot krigsrisk, enligt nämndens åsikt den av nämnden

Statsutskottets utlåtande nr 300.

5

bedrivna försäkringsrörelsen borde upphöra med utgången av år 1946.
Nämnden angiver härvid, att, därest krigsskadorna under den återstående
delen av år 1946 icke skulle bliva onormalt stora, överskottet av nämndens
verksamhet torde kunna beräknas till lägst 225 miljoner kronor.

Sedan priskontrollnämndens framställning jämte däröver avgivna yttranden
remitterats till fullmäktige i riksbanken, lia fullmäktige avgivit yttrande
i ärendet. Fullmäktige anföra följande.

En subventionering av importen i prisreglerande syfte är ägnad att inge
allvarliga betänkligheter. Det kan icke undvikas, att en sådan subventionering
är ägnad att minska importörernas intresse och möjlighet att vid sina
kontakter med utländska leverantörer nå lägsta möjliga priser. Det är
också uppenbart att subventionsförfarandet är ägnat att försvaga de svenska
myndigheternas ställning vid handelsförhandlingar med utlandet när det
gäller att uppnå bästa möjliga villkor; den utländske leverantörens eget intresse
att komma in på marknaden trubbas med nödvändighet i viss mån
av, när han vet att priset ändå kan komma att undergå en reduktion till
följd av från det allmännas sida utbetalad subvention. Därtill kommer att
en importsubventionering lätt kan ge upphov till klagomål över diskriminerande
behandling. Det ena landet, som har huvudsakligt intresse av exporten
av en viss råvara som icke subventioneras, finner sig tillbakasatt
till förmån för ett annat land, vars råvaror för export subventioneras. Även
ur allmännare synpunkter kan en subventionering göras lill föremål för
kritik. Sedan den en gång införts, är det svårt att avskaffa den. Örn icke
en prisfallstendens föreligger komme nämligen en sådan åtgärd att utlösa
en omedelbar höjning av den inhemska prisnivån. Under förhållanden,
där en sådan gynnsam utveckling icke kunde beräknas inträda inom en
nära framtid, infördes visserligen en kolsubventionering. Statsmakternas
syfte med denna subventionering var emellertid endast att trubba av stegringstakten
hos priserna på ifrågavarande för hela prisutvecklingen avgörande
vara, och man var alltså redan från början inställd på att låta
subventioneringen undergå en successiv reduktion och låta ett blivande
högre prisläge bli inarbetat i den allmänna prisstrukturen.

Ur här angivna synpunkter är det givetvis lyckligare, i den mån konsekvenserna
av en allmän internationell prisstegring, vilken i inflatorisk
riktning påverkar hemmamarknaden, kunna neutraliseras genom en appretering
av valutan. En sådan justering av växelkursen har emellertid ett
begränsat användningsområde. Den kan endast förekomma, då en generell
prisrörelse skapat en divergens mellan den inhemska prisnivån och
prisläget vid import respektive export. Den måste vidare begränsas till att
avse en korrigering av en prisspänning av sådan mera generell natur, som
kan väntas bli bestående någon tid framöver. Genomförd under sådana
förutsättningar — vilka förelågo vid den svenska apprecieringen i juli detta
år -—• innebär den en anpassning av växelkurserna i riktning mot ett sannolikt
framtida jämviktsläge. Den är därför ägnad att på något längre sikt
bidraga till balans inom den internationella utvecklingen.

De förutsättningar, med vilka man räknade vid den svenska apprecieringen
i juli, ha realiserats, och i den mån resultatet av denna appreciering
redan låter sig bedöma, får den anses ha fyllt sitt syfte, nämligen att förhindra
att den fortsatta internationella prisstegringen skulle i full utsträckning
slå igenom i Sverige. Den neutraliserande effekten av apprecieringen

6

Statsutskottets utlåtande nr 300.

får antagas i huvudsak uttömd redan genom den prishöjning på råvaror, som
inregistrerats på världsmarknaden under de senaste månaderna. Den skyddar
oss alltså icke emot trycket av fortsatta prisstegringar. Något utrymme
för en ytterligare, neutraliserande växelkursförändring föreligger å andra
sidan enligt fullmäktiges mening icke. Problemet blir under dessa förhållanden,
hur man skall kunna skydda sig mot än längre gående prishöjningar
på olika råvaror, exempelvis de av priskontrolinämnden nämnda
nämligen bomull och hudar. Trots de tungt vägande invändningar mot en
subventionering, som fullmäktige förut anfört, finna fullmäktige, att man
icke kan avsäga sig möjligheten att i rådande läge möta sådana prisstegringar
genom subventionsåtgärder. Av det sagda följer emellertid, att i den
mån sådana åtgärder tillgripas det endast bör ske efter noggrant övervägande
och av tvingande skäl. I syfte att minska de politiska olägenheterna
är det enligt fullmäktiges mening en förutsättning för anlitandet av ett
subventionsförfarande, att detta begränsas dels till råvaror eller råvarustadiet
mycket närastående produkter, dels till ur prisstrategisk synpunkt
betydelsefulla varor. Det är vidare uppenbart, att subventioneringen bör
betraktas såsom en sista utväg och därför icke kan få vare sig minska angelägenheten
av andra åtgärder till skydd för penningvärdet eller tillgripas
i syfte att skapa utrymme för en liberalare politik i andra hänseenden.

På sålunda anförda skäl tillstyrka fullmäktige, att förslag framläggas
för riksdagen, varigenom möjlighet öppnas för Kungl. Majit att för mötande
av temporära prisfluktuationer anlita ett subventionsförfarande efter de av
fullmäktige angivna, mycket försiktiga riktlinjerna. Fullmäktige förklara
sig sakna anledning att ingå på frågan örn finansieringen men understryka,
att de penningpolitiska invändningar, som kunde läktas mot subventioneringen,
gjorde sig gällande med lika styrka, örn denna betalades ur uppsamlade
fondmedel eller örn den bestredes med skattemedel. För en lösning
efter den förra linjen kunde emellertid tala, att denna ur psykologisk synpunkt
ansåges mera tilltalande.

Riksbanksfullmäktigen Ivar Anderson har i anmäld avvikande mening
framhållit, att den av priskontrolinämnden föreslagna åtgärden både ur
principiell och praktisk synpunkt innebure så betydande risker och olägenheter,
att den icke borde vidtagas utan att ytterst tvingande skäl därför förelåge.
Den borde i så fall ingå som ett led i en genomtänkt och över hela
linjen verkande ekonomisk politik med syfte att hindra en inflatorisk utveckling.

Departementschefen — vars yttrande återfinnes på s. 13—16 i propositionen
och vartill utskottet får hänvisa —- har anfört bland annat följande.

På de utländska marknaderna har efter krigets slut och särskilt på sista
tiden en fortgående prisstegring ägt rum på många för vår försörjning viktiga
produkter. Skäl föreligga emellertid till antagande, att denna prisstegring
åtminstone i viss utsträckning är av övergående art samt att så småningom,
i och med att förhållandena i utlandet stabilisera sig, en prissänkning
kommer att inträda.

Örn den svenska prisnivån skall kunna bibehållas i stort sett oförändrad

Statsutskottets utlåtande nr 300.

7

— vilket i nuvarande läge är ett angeläget önskemål — måste från svensk
sida åtgärder vidtagas bland annat för att minska risken för att de ökade
importpriserna slå igenom på den svenska marknaden. Av särskild vikt är,
att prisstegringen på sådana råvaror, som äro av väsentlig betydelse för vår
produktion, icke får medföra, att priserna på våra viktigare konsumtionsvaror
komma att stiga.

I likhet med priskontrollnämnden och flertalet av de myndigheter och
sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, finner jag det i nuvarande läge
nödvändigt att öppna möjlighet för Kungl. Majit att medgiva viss importsubventionering.
Jag inser till fullo vådorna av en dylik subventionering
och anser därför, att den skall tillämpas restriktivt. Den bör sålunda
äga rum allenast, där sannolika skäl föreligga för antagandet, att prisstegringen
är av övergående karaktär. Vidare bör den i huvudsak begränsas
till sådana importerade råvaror, vilkas importpriser utöva ett
väsentligt inflytande på den allmänna prisnivån inom landet. Det synes
mig dock icke böra vara helt uteslutet, att subventioneringen skall kunna
tillämpas även å varor, som representera ett senare stadium av produktionsprocessen,
i den mån synnerligen starka skäl av förut angiven art
föreligga. I priskontrollnämndens framställning liksom även i en del remissyttranden
ha omnämnts vissa varor, som böra bliva föremål för importsubventionering.
Jag är emellertid icke beredd att nu göra några närmare
uttalanden härom. Subventioneringsåtgärd bör kunna vidtagas allenast efter
beslut av Kungl. Majit, som därvid jämväl bör meddela närmare föreskrifter
angående subventioneringens utformning i detalj. Formerna torde härvid
komma att växla allt efter förhållandena. Lämpligen torde för nästkommande
års riksdag redogörelse böra framläggas för dittills vidtagna subventioneringsåtgärder.
Bemyndigandet för Kungl. Majit att medgiva subventionering
torde i anslutning härtill böra göras tidsbegränsat, förslagsvis till utgången
av juni 1947.

Medelsbehovet för subventioneringen är givetvis beroende av den omfattning,
i vilken subventionering kommer att äga ruin, och de närmare riktlinjer
som skola följas vid dess tillämpning. Att göra några noggrannare
beräkningar härutinnan är för närvarande icke möjligt. Det synes mig
lämpligast, att subventioneringens omfattning tills vidare begränsas till
visst maximibelopp, förslagsvis 25 000 000 kronor. Sedan erfarenhet erhållits
angående subventioneringen, torde frågan om en eventuell förlängning
av densamma samt örn dess omfattning böra tagas under övervägande
och, därest förhållandena därtill föranleda, förslag därom föreläggas nästa
års riksdag.

Priskontrollnämnden har i sin framställning — utan att framställa något
direkt förslag — hänvisat till möjligheten att finansiera ifrågavarande subventioneringsverksamhet
ur de överskott, som uppkommit eller uppkomma
å den statliga krigsförsäkringsverksamheten samt å elearingkassornas verksamhet.
Det synes mig emellertid lämpligare att för närvarande dessa
medel icke anlitas för finansieringen utan att i stället ett anslag av reservationsanslags
karaktär å 25 000 000 kronor anvisas å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1946/47. Frågan örn disposition av berörda överskottsmedel
för nu ifrågavarande ändamål torde böra upptagas i samband
med ett eventuellt framtida förslag örn anvisande av ytterligare medel till
importsubventionering.

8

Statsutskottets utlåtande nr 300.

I motionen I: 390 har anförts bland annat följande.

För skyddet av den svenska prisnivån från utifrån kommande fluktuationer
ha tidigare olika åtgärder vidtagits. I början av kriget infördes bl. a.
en viss temporär importsubventionering av kol och köks för att dämpa den
utländska prisstegringens återverkan inom landet. Under kriget ha i stor
utsträckning tillgripits clearingförfaranden inom olika importområden. Efter
kriget ha för att begränsa återverkningarna av den internationella prisstegringen
de svenska växelkurserna å utländska valutor i juli innevarande år
sänkts ca 14 procent. Alla dessa åtgärder ha ingått såsom ett led i de av
statsmakterna antagna penningpolitiska programmen, senast 1944 års. Däri
utsädes (proposition nr 252) att en stabilisering av penningvärdet borde
eftersträvas inom de gränser, som betingades av fluktuationerna i varuförsörjningen,
och i enlighet därmed att en förbättring i försörjningen efter
kriget borde föranleda en motsvarande förbättring av penningvärdet. Penninginkomsterna
borde i regel varken höjas eller sänkas. Vid tillämpningen
av detta prissänkningsprogram borde bl. a. iakttagas, att en så fullständig
återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt vore önskvärd.
Bankoutskotlet underströk i sitt utlåtande föredragande departementschefens
uttalande, alt varje ytterligare höjning av prisnivån såvitt möjligt
borde förhindras med stöd av en restriktiv pris- och lönepolitik, samt tilläde,
alt det ömsesidiga samband, som vore rådande mellan pris- och lönepolitiken,
därvid icke nog kraftigt kunde understrykas. Vikten av återhållsamhet i
fråga om det allmännas utgiftspolitik under övergångsperioden efter kriget
betonades även. Rationaliseringar och andra kostnadsreduktioner inom produktionen
borde i regel komma samtliga inkomsttagare till godo genom sänkning
av priserna. Därigenom ville man förhindra en lönekonkurrens mellan
olika grupper, som med nödvändighet måste resultera i att svagare organiserade
inkomsttagargrupper skulle bliva eftersatta och som även skulle utgöra
ett incitament till en inflatorisk utveckling. Genom att låta den förbättrade
varuförsörjningen laga sig uttryck i sänkta priser i stället för höjda inkomster
inom berörda produktionsgrenar skulle samtliga befolkningsgrupper
bli delaktiga i förbättringen.

I dagens läge kan man med skäl fråga sig, hur 1944 års penningpolitiska
program fullföljts. Det synes, som örn ingen av de ovannämnda väsentliga
punkterna lagts till grund för den för utvecklingen närmast ansvariga finansledningens
handlande. Det bakomliggande psykologiska värde, som låg i
detta program, synes även helt ha gått till spillo. Allmänheten har numera
uppgivit sin tidigare förväntning örn en mera generell prissänkning. Det
mesta man vågar hoppas på är en stabilisering av den nuvarande prisnivån,
men denna förhoppning har på senaste tid blandats med en alltmera allmän
fruktan för en fortsatt inflation. Även nationalekonomernas ändrade inställning
är betecknande för läget. Frågan är icke längre, hur stor prissänkning,
som kan förväntas, utan i stället om man över huvud skall kunna förhindra
en fortsatt prisstegring och inflation. Man söker lugna allmänheten med en
försäkran, att inflation ej behöver inträffa, så länge den årliga ökningen i
arbetslönerna håller sig inom ramen för produktivitetsstegringen. En dylik
utveckling skulle gå stick i stäv med det av 1944 års riksdag antagna
penningpolitiska programmet även med hänsyn till dess inkomstfördelningspolitiska
sida.

Det är mot denna bakgrund, som frågan om importsubventionering måste
ses. Redan tidigare lia vissa resultat av den bristande fullföljden av 1944

Statsutskottets utlåtande nr 300.

9

års program varit synliga. Frågan om omsättningsskattens snara avveckling
har kommit lipp. Kaffeskatten föreslås sänkt. Därest syttet med dessa
förslag endast varit att lätta beskattningen och nedskära »onödiga» statsinkomster,
hade dessa förslag ej här behövt tagas upp lill granskning, men
detta synes ej vara fallet. Dessa skatters inverkan på levnadskostnadsindex
torde i stället lia utgjort den bakomliggande grunden för förslagen. Därest
1944 års penningpolitiska program fullföljts, skulle nu ingen lara ha förelegat
för ett genombrytande av indextaket och dessa skattespörsmål sålunda
icke behövt komma upp ur nyssnämnda aspekt, hör att skydda penningvärdet
från de ytterligare konsekvenser, som skulle kunna bliva ett resultat
av den bristande fullföljden av det penningpolitiska efterkrigsprogrammet,
känner sig regeringen nu föranlåten att bl. a. framlägga förslag om importsubventionering.
Som socialstyrelsens levnadskostnadsindex nu ligger vid
243 med 1914 som bas och detta under närmaste tiden på grund av förändringar
i bl. a. jordbrukspriser och skatteposten kan förväntas stiga till
omedelbar närhet av indextaket, skulle den nu aktuella prisstegringen på
bomull och läder, vilken kan beräknas innebära en indexhöjning av ca 1,5
enheter, kunna medföra en utlösning av nu latenta inflatoriska krafter.

Frågan örn importsubventionering måste därför ses i det stora sammanhanget.
Lika litet som borttagande av omsättningsskatten och sänkning av
kaffeskatten kan en subventionering av varuinförseln sagås utgöra ett led
i ett på förhand fixerat penningpolitiskt program. Dessa åtgärder ha i stallet
sken av en, i brist på strategi, taktiskt uppehållande krigföring inom vissa
för tillfället aktuella områden. Utan en koordinerad strategi måste dessa
åtgärder eller förslag framstå såsom utslag av ekonomisk »strutspolitik»,
vilken i längden icke kan rädda penningvärdet. Sedan 1944 års program
sålunda ej längre är aktuellt, gäller det därför för riksdagen, som är medansvarig
för den penningpolitiska utvecklingen, att taga initiativet till ett
nytt sådant program, som bättre än 1944 års överensstämmer med det faktiska
ekonomiska läget. Detta synes lämpligen kunna ske genom att riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts förevarande proposition och samtidigt anhåller
örn snabbt förslag till nytt program, avsett att ersätta det numera på grund
av utvecklingen föråldrade 1944 års och anpassat efter det nuvarande ekonomiska
läget, vilket icke förutsetts av sagda års riksdag.

I motionen II: 591 har anförts i huvudsak följande.

Enligt det av statens priskontrollnämnd framlagda förslaget är syftet
framför allt att minska risken för en stegring av levnadskostnadsindex upp
till den nivå, där viss lönejustering uppåt automatiskt inträder, vilket skulle
stärka tendensen till inflation i vårt land. Enligt min mening är det mera
motiverat att i della syfte besluta örn en avveckling av omsättningsskatten
redan vid instundande årsskifte. Därmed skulle levnadskostnadsindex undergå
en så pass stor sänkning, att något omedelbart behov av den föreslagna
åtgärden icke förelåge.

Flera skäl tala — som i remissyttrandena framhållits — mot den ifrågasatta
subventioneringen. Stockholms handelskammare påpekar med all rätt,
alt det knappast är möjligt alt på förhand beräkna vilken prisstegring som
är »övergående». Det är relativt lätt att införa subventioner men svårt alf
få dem avskaffade. Som departementschefen antyder kan subventioneringen
komma att få väsentligt större proportioner lin som anges av siffran 25 milj.
kr. De statsfinansiella konsekvenserna äro därför oberäkneliga. Så ansträngt

10

Statsutskottets utlåtande nr 300.

Utskottet.

som det statsfinansiella läget ter sig på litet längre sikt, framstår det knappast
som försvarligt att pålägga statskassan en stor utgift, vilken kan komma
att bli en belastning under flera år framåt. I valet mellan att avskaffa omsättningsskatten
vid årsskiftet och att införa subventioner av detta slag synas
de mest vägande skälen tala för det förstnämnda. Att belasta statskassan
i bägge dessa avseenden vöre oförsiktigt. Vårt land kan icke genom
statsfinansiella utgifter köpa sig fritt från inflationsfaran, vars bekämpande
kräver framför allt helt andra och mera genomgripande åtgärder. Som riksbanksfullmäktige
påpeka, torde det bli svårt att undvika, att importörernas
intresse och möjlighet att uppnå lägsta möjliga priser å importvarorna minskas
genom en subventionspolitik av ifrågasatt slag.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har statens priskontrollnämnd
i skrivelse till Kungl. Majit av den 13 september 1946 framhållit, att
väsentliga prisstegringstendenser för närvarande gjorde sig gällande på de
utländska marknaderna, vilket utsatte den svenska prisnivån för ett starkt
tryck uppåt, och i syfte att förhindra att prisstegringen utomlands sloge igenom
på den inhemska prisnivån föreslagit öppnande av möjligheter för
Kungl. Majit att medgiva subventioner å vissa viktigare importråvaror. En
dylik subventionering borde enligt priskontrollnämndens förslag dels avse
sådana fall, där prisstegringen i utlandet kunde antagas vara av endast tillfällig
och spekulativ karaktär, dels ock hänförde sig till sådana råvaror, som
vöre av betydelse för de stora konsumtionsartiklarna och spelade en mera
omedelbar roll för konsumentpriserna och därmed för levnadskostnadsindex.

I de över priskontrollnämndens framställning avgivna yttrandena har i
allmänhet nämndens ifrågavarande förslag tillstyrkts, om ock med tvekan
och under framhållande av de olägenheter, som vore förenade med ett dylikt
subventionsförfarande.

Departementschefen har framhållit, att örn den svenska prisnivån skulle
kunna bibehållas i stort sett oförändrad -—- vilket i nuvarande läge vöre ett
angeläget önskemål -— måste från svensk sida åtgärder vidtagas bland annat
för att minska risken för att de ökade importpriserna sloge igenom på
den svenska marknaden. Den i juli 1946 verkställda apprecieringen av den
svenska kronan hade såvitt man nu kunde bedöma visserligen lett till åsyftat
resultat, men vore icke tillräcklig för att neutralisera prisstegringen på
vissa viktiga råvaror; en ytterligare appreciering av vår valuta torde enligt
departementschefens uppfattning icke kunna ifrågakomma. Departementschefen
har vidare framhållit, att de under kriget för skyddandet av den
svenska prisnivån mot prisfluktuationer i utlandet tillämpade clearingförfarandena
icke heller torde vara tillfyllest för lösande av det nu föreliggande
problemet, utan att andra utvägar därför måste sökas. Departementschefen
har med anledning härav ansett sig böra ansluta sig till priskontrollnämndens
ovanberörda förslag. Härvid har departementschefen förklarat
sig till fullo inse vådorna av en subventionering av ifrågasatt slag och därför
förutsatt, att subventioneringen skulle tillämpas restriktivt och allenast

Statsutskottets utlåtande nr 300.

11

äga rum, där sannolika skäl förelåge för antagandet, att prisstegringen vore
av övergående karaktär. Subventioneringen borde i huvudsak begränsas på
sätt priskontrollnämnden angivit, men likväl under vissa förutsättningar
kunna tillämpas även å varor, som representerade ett senare stadium av
produktionsprocessen. Subventioneringsåtgärd borde vidare enligt departementschefen
kunna vidtagas allenast efter beslut av Kungl. Maj:t. Bemyndigandet
för Kungl. Majit att medgiva subventioneringen har departementschefen
föreslagit tidsbegränsat, förslagsvis till utgången av juni 1947.

I motionerna I: 390 och II: 592 och II: 591 hava på anförda skäl yrkats,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Utskottet får till en början framhålla, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag
till vidtagandet av subventioneringsåtgärder har ett begränsat syfte och
en tillfällig karaktär, beroende på att skäl föreligga för antagandet att den
i utlandet inträffade prisstegringen på ett flertal för vår försörjning viktiga
produkter åtminstone i viss utsträckning torde vara av övergående art. I
motionerna I: 390 och II: 592 har frågan om vårt penningpolitiska program
i dess helhet tagits upp till diskussion. De i motionerna berörda synnerligen
betydelsefulla spörsmålen torde enligt utskottets mening böra upptagas till
prövning i annat och vidare sammanhang än det nu föreliggande. De valutavårdande
åtgärder på längre sikt, som därvid kunna komma i fråga, torde
emellertid icke göra det tillfälliga och begränsade subventionsförfarande,
som innefattas i Kungl. Maj:ts förevarande förslag, obehövligt. Utskottet,
som förutsätter, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen
på det penningpolitiska området, anser därför för sin del de i motionerna
anförda skälen för ett avslag å Kungl. Maj:ts förslag icke bärande. Utskottet
har icke heller funnit den i motionen II: 591 förebragta motiveringen för
ett avslag å nyssnämnda förslag övertygande. Enligt utskottets mening synes
nämligen en avveckling av omsättningsskatten icke i indexhänseende
kunna medföra att det föreslagna subventioneringsförfarandet därför skulle
bliva obehövligt. Utskottet avstyrker alltså bifall till de i motionerna I: 390
och 11:592 samt 11:591 gjorda yrkandena.

Utskottet har vid sin prövning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag
(''Juiri: utskottet liksom departementschefen och flertalet av de i ärendet
hörda myndigheterna ansett vissa principiella betänkligheter föreligga mot
införandet av ett subventioneringsförfarande av ifrågasatt slag — funnit sig
böra godtaga detsamma. Utskottet vill likväl här understryka angelägenheten
av att subventioneringen tillämpas restriktivt och allenast under av
departementschefen angivna förhållanden. Utskottet ansluter sig även till departementschefens
förslag att bemyndigandet för Kungl. Majit att medgiva
subventionering skall avse tiden lill utgången av juni 1947. I anslutning till
vad departementschefen därom anfört förutsätter utskottet, att redogörelse
kommer alt framläggas för nästkommande års riksdag angående vidtagna
subventioneringsåtgärder.

12

Statsutskottets utlåtande nr 300.

Utskottet tillstyrker, att subventioneringens omfattning begränsas till ett
maximibelopp av 25 000 000 kronor och att detta belopp anvisas å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 390 och II: 592 samt II: 591, till
Stibuentionering av införseln av vissa varor å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor.

Stockholm den 13 december 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,
Larsson, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, fröken
Andersson, herrar Johan Eric Ericson, Rosenberg och Albertsson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i
Stockholm, Svensson i Grönvik, Ohlin, Falla, Bergström, Rubbestad, Andersson i
Malmö, Mårtensson, Lindholm och Åkerström.

Statsutskottets utlåtande nr 300.

13

Reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, fröken Andersson,
herrar Albertsson, Skoglund i Doverstorp, Ohlin och Falla, vilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Kungl. Majds förevarande förslag går ut på att Kungl. Maj:t — med
hänsyn till prisstegringstendenserna utomlands och dessas möjligheter att
via importpriserna påverka priserna på den svenska marknaden — skulle
erhålla bemyndigande att medgiva viss importsubventionering.

Utskottet delar de betänkligheter, som från olika håll framförts mot förslaget.
Redan i statens priskontrollnämnds framställning i ärendet framhölls,
att ett beträdande av subventionsvägen i allmänhet vore förenat med
allvarliga olägenheter och en åtgärd som i princip måste anses förkastlig.
Det kan, såsom riksbanksfullmäktige framhållit, icke undvikas, att en sådan
subventionering som den nu ifrågasatta är ägnad att minska importörernas
intresse och möjlighet att vid sina kontakter med utländska leverantörer
nå lägsta möjliga priser. Det är också uppenbart, att subventionsförfarandet
är ägnat att försvaga de svenska myndigheternas ställning vid handelsförhandlingar
med utlandet, när det gäller att uppnå bästa möjliga villkor;
den utländske leverantörens eget intresse att komma in på marknaden trubbas
med nödvändighet i viss mån av, när han vet, att priset ändå kan
komma att undergå en reduktion till följd av från det allmännas sida utbetald
subvention. Därtill kommer, att en importsubventionering lätt kan ge
upphov till klagomål över diskriminerande behandling. Ett land, som har
huvudsakligt intresse av exporten av en viss råvara, som icke subventioneras,
finner sig tillbakasatt till förmån för ett annat land, vars råvaror för
export subventioneras.

Även ur allmännare synpunkter kan en subventionering göras till föremål
för kritik. Sedan den en gång införts, är det svårt att avskaffa den. Om icke
prisfallstendens föreligger, kommer nämligen en sådan åtgärd att med
största sannolikhet utlösa en omedelbar höjning av den inhemska prisnivån.
Som departementschefen antytt, kan subventioneringen komma att få
väsentligt större proportioner än som anges av siffran 25 000 000 kronor.
I likhet med vad som anförts i motionen II: 591 finner utskottet därför de
statsfinansiella konsekvenserna av åtgärden vara oberäkneliga.

När priskontrollnämnden vägt skälen för och emot ett vidtagande av den
nu ifrågasatta åtgärden, har nämnden riktat uppmärksamheten särskilt på
den omständigheten, att levnadskostnadsindex kommit i farlig närhet av det
i hittills gällande ramavtal fixerade »indextaket» 248. Nämnden anser, att
konsekvenserna av en, örn än tillfällig, prisstegring på vissa importvaror
skulle i ett sådant läge väga tyngre än de principiella betänkligheterna mot
ett beträdande av subventionsvägen.

I anledning härav förtjänar det enligt utskottets mening att beaktas, att

14

Statsutskottets utlåtande nr 300.

betydelsen av det s. k. »indextaket» väsentligen försvagats till följd av den
preliminära uppgörelse som nyligen träffats mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Denna överenskommelse synes nämligen gå ut på
att slopa »indextaket» såsom ett kritiskt moment vid bestämmande av lönetilläggens
storlek. Därmed har ett av de mest vägande skälen för att nu vidtaga
den av Kungl. Majit föreslagna åtgärden bortfallit.

Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter, som ur olika synpunkter
kunna anföras mot en subventionering av importvaror, bör denna väg icke
anlitas annat än såsom en åtgärd i sista hand och såsom ett led i en genomtänkt
och över hela linjen verkande ekonomisk politik med syfte att hindra
en inflatorisk utveckling. Förutsättningen måste vara, att den framstår såsom
oundgänglig inom ramen för ett allsidigt och genomtänkt program för
stabilisering av penningvärdet.

Vid sådant förhållande finner utskottet de i motionerna I: 390 och II: 592
anförda synpunkterna förtjänta av beaktande. I stället för att vidtaga tillfälliga
åtgärder utan erforderlig samstämmighet och konsekvens synes enda
möjligheten att effektivt möta den nu aktuella inflationsfaran vara att få
fram en bättre överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan på olika
förnödenheter och tjänster. Om den önskvärda balansen skall kunna uppnås,
måste statsmakternas handlande ske planmässigt med hänsyn till det
nu rådande läget och alla de faktorer som påverka prisbildning och penningvärde.
Innan riksdagen erhållit möjlighet att fatta ståndpunkt till ett sådant
program och bilda sig en föreställning örn de olika åtgärder som äro lämpliga
och nödvändiga med hänsyn till stabiliseringspolitikens effektivisering,
saknas möjlighet att bedöma, huruvida så starka skäl ur penningpolitiska
synpunkter kunna anföras till stöd för förslaget om införande av importsubventioner
att de uppväga de betänkligheter, som ur principiella och praktiska
synpunkter resa sig däremot. Chefen för finansdepartementet har i
annat sammanhang ställt i utsikt, att hela frågan örn penningpolitiken inom
en snar framtid kommer att tagas under omprövning. Utskottet anser en
sådan omprövning trängande nödvändig, och riksdagen får därvid tillfälle
att överväga hithörande problem och åtgärder i ett större sammanhang.
Detta utgör ytterligare ett skäl att icke nu binda sig för en så tvivelaktig åtgärd
som att ge Kungl. Majit fullmakt att medgiva importsubventioneringar.
Utskottet vill därför icke för närvarande föreslå bifall till Kungl. Majits
nu förevarande förslag.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 390 och
11:592 samt 11:591, avslå Kungl. Majits ifrågavarande
förslag»;

2) av herr Rubbestad.