Kungl. Maj:ts proposition nr 388.
1
Nr 388.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gtterligare kreditgivning
till Finland; given Stockholms slott den 23
november 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 november
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga angående ytterligare
kreditgivning till Finland.
Efter finsk-ryska krigets slut erhöll Finland genom avtal den 25 oktober
1944 en svensk statskredit å 150 miljoner kronor för att inköpa varor i Sverige
av väsentlig betydelse för försörjningen och återuppbyggnadsarbetet under
tiden närmast efter vapenstilleståndet. Krediten i fråga hade sin bakgrund
i dels den stora varubrist, som gjorde sig gällande vid återuppbyggnadsarbetet
i Finland, dels svårigheterna för Finland att tillsvidare själv finansiera
nödvändig import genom export. Vid en avtalsreglering av det
svensk-finska handelsutbytet i anslutning till kreditöverenskommelsen var
det likväl möjligt att räkna med att Finland relativt snart skulle kunna exBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 388.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 388.
portera vissa varukvantiteter till Sverige. Den svenska exporten till Finland
förutsattes i motsvarande mån kunna överstiga den medgivna krediten.
Under den fortsatta utvecklingen senhösten 1944 visade det sig omöjligt
att inom den beräknade ramen tillgodose ens de mest trängande finska varubehoven.
I då rådande läge saknade Finland möjligheter att täcka sina
behov från någon annan marknad än Sverige. Genom noteväxling den 12
januari 1945 förklarade svenska regeringen med hänsyn därtill, att den
vore beredd att utöka det avtalade kreditbeloppet av 150 miljoner kronor
med belopp motsvarande värdet av sådana leveranser, varom uppgörelser i
särskild ordning kunde komma att träffas mellan Sverige och Finland.
Svenska regeringen förbehöll sig att i samband med dryftande av finska
önskemål om dylika svenska leveranser få framföra svenska desiderata om
leveranser av finska varor. Genom beslut den 27 april 1945 ställde Kungl.
Majit senare ett belopp av 9 miljoner kronor till disposition för den utökning
av 150 miljonerskrediten, som baserade sig på sistnämnda note.
Den kredit å sammanlagt 159 miljoner kronor, som Sverige sålunda under
tiden närmast efter vapenstilleståndet lämnade Finland, var avsedd att utgöra
maximiramen för den svenska nettoexporten av varor till Finland. Avvägningen
hade skett under beaktande av å ena sidan Finlands redan vid
vapenstilleståndet mycket betydande skuldsättning till Sverige, å andra sidan
dels dess varubehov, dels den svenska leveransförmågan med tanke även på
de åtaganden Sverige hade iklätt sig lill andra länder med ett till följd av
krigsförhållandena starkt försämrat försörjningsläge. När det senare under
våren 1945 visade sig, att Finlands möjligheter till varuimport från andra
länder alltjämt voro så begränsade, att den totala varuförsörjningen trots
Sveriges leveranser framstod såsom otillräcklig, ansåg man sig därför från
svensk sida icke kunna skrida till en ytterligare kreditgivning utan i stället
böra genomföra ett förskottsarrangemang, genom vilket Finland erhöll möjligheter
att öka sin import från Sverige mot bindning av inkomsterna från
den export till Sverige som ansågs möjlig under den närmaste tiden. Genom
noteväxling den 28 april förklarade sig svenska regeringen beredd att, i den
män så erfordrades för betalning av import till Finland från Sverige av
brådskande karaktär, ordna ett förskottsförfarande inom ett maximalt belopp
av 31,5 miljoner kronor. Förutsättning för detta medgivande var att
man från finsk sida förbunde sig att utnyttja samtliga de likvider, som inflöte
genom finsk export till Sverige, för återbetalning av de svenska förskotten,
tills dessa i sin helhet återgäldats. Med stöd av beräkningar rörande
den sannolika omfattningen av den finska exporten till Sverige räknade man
med att de förskott, som sålunda komme att beviljas, skulle vara återbetalade
före årets utgång.
Kort tid efter uppgörelsen om nyssnämnda förskott nådde Finland en viss
reglering av sina handelsförbindelser västeröver, varigenom möjligheter öppnades
till en förbättrad varuförsörjning genom import från tredje land. Det
kunde emellertid förutses, att det ännu skulle dröja någon tid, innan dessa
möjligheter skulle kunna utnyttjas, och i avvaktan därpå önskade man från
Kungl. Majus proposition nr 388.
3
finsk sida, att Sverige skulle leverera vissa betydelsefulla förnödenheter till
Finland, vilka sedermera skulle från finsk sida återställas med hjälp av den
motsedda importen västerifrån. En uppgörelse i frågan träffades den 28 maj,
enligt vilken den svenska regeringen förklarade sig beredd att giva Finland
ett ytterligare förskott på 30 miljoner kronor att utnyttjas för betalning av
svenska leveranser till Finland inom ramen för från svensk sida i utsikt
ställd varuexport. Det förutsattes härvid, att förskotten skulle återbetalas före
den 1 april 1946 med utnyttjande av för finsk varuexport till Sverige inflytande
likvider, i den mån dessa icke toges i anspråk för återbetalning av de
tidigare förskotten, resp. med sådana såsom likvid för finsk export till tredje
land erhållna varor och valutor, som ur svensk synpunkt kunde godtagas.
Enligt den nya med Finland träffade överenskommelsen ökades alltså det
tidigare förskottet å 31,5 miljoner kronor till 61,5 miljoner kronor, men
reglerades återbetalningen av tillägget så, att det nya förskottsarrangemanget
delvis fick karaktären av ett föregripande från svensk sida av förutsedda
varuleveranser från tredje land; sistnämnda varuleveranser kommo sålunda
att, vid sidan av de finska exportinkomsterna i handeln med Sverige, i viss
utsträckning intecknas för återgäldande av förskotten.
Ifrågavarande förskott ordnades genom riksbankens försorg. För den händelse
återbetalning icke skulle komma till stånd inom förutsatt tid, skulle
enligt överenskommelse mellan regeringen och banken förskotten i banken
regleras genom sådana statskrediter till Finland, som kunde befinnas påkallade
för ändamålet.
Enligt uppgifter i en från finsk sida den 20 november 1945 överlämnad
promemoria lia under sommaren och hösten 1945 olika omständigheter ogynnsamt
påverkat Finlands möjligheter till export såväl till Sverige som till
andra marknader. En konsekvens härav har blivit, att de beräkningar rörande
Finlands exportinkomster och möjligheter att delvis ersätta från Sverige
levererade varor, som lågo till grund för förskottsarrangemangen, icke
hålla. Man räknar sålunda numera med att de finska exportinkomster, som
enligt noteväxlingarna rörande förskotten reserverats för återbetalning av
dessa, vid årsskiftet 1945/46 skola uppgå till endast 15,5 miljoner kronor och
under år 1946 till ytterligare endast 29,5 miljoner kronor. Vid årsskiftet 1946/
47 skulle alltså enligt denna uppskattning återstå att betala (61,5 — 15,5 —
29,5 =) 16,5 miljoner kronor.
I samband med att dessa reviderade beräkningar framlagts från finsk sida,
har man under hand till svenska regeringen framställt önskemål om en ytterligare
kredit å 10 miljoner kronor. Denna kredit skulle användas för betalning
av vissa svenska leveranser, varom överenskommelse träffades vid handelsförhandlingar
i augusti, då leveranserna i fråga emellertid förutsattes
möjliga alt likvidera med hjälp av de medel, som redan ställts till Finlands
förfogande. Den nya krediten skulle vidare utnyttjas för löpande finska
utgifter i Sverige. Den skulle återbetalas under första halvåret 1946 med
reservering av nödiga belopp av inflytande likvider för till tredje land försålda
partier cellulosa och tidningspapper.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 388.
Departements
chefen.
Den föregående översikten över utvecklingen av Sveriges finansiella förbindelser
nied Finland efter vapenstilleståndet — som delvis endast bringat
i erinran vad som redan i tidigare propositioner meddelats riksdagen — ger
vid handen, att Sverige lämnat Finland krediter, vilka i betraktande av tidigare
kreditgivning till landet måste anses såsom sammanlagt mycket betydande.
Till en väsentlig del ha dessa krediter därför också enligt överenskommelse
mellan finska och svenska regeringarna konstruerats såsom kortfristiga
förskott, vilka skulle återbetalas genom reservering av de finska exportinkomsterna,
i första hand i förhållande till Sverige, under tiden fram
till den 1 april 1946. Sedan de finska exportkalkylerna nu på grund av utvecklingen
de senaste månaderna visat sig vara alltför optimistiska, framstår
det såsom uppenbart, att även ifrågavarande förskott måste betraktas såsom
krediter, vilka böra regleras genom riksstatsanslag.
Samtidigt med att detta sker, får till övervägande upptagas frågan örn den
utvidgning av kreditgivningen till Finland med 10 miljoner kronor, varom
hemställan gjorts. Vid prövningen av föreliggande omständigheter har det
synts motiverat att på av finska regeringen föreslagna villkor — alltså med
bindning av vissa finska exportinkomster — tillmötesgå även sistnämnda
hemställan.
Avtal torde sålunda nu böra träffas med Finland om en kredit, motsvarande
det sammanlagda beloppet av de vid årsskiftet oreglerade förskotten,
(61,5 — 15,5 =) 46 miljoner kronor, samt den nya krediten å 10 miljoner
kronor, eller sammanlagt efter avrundning 55 miljoner kronor. Medel stå
till förfogande för reglering av denna kreditgivning inom ramen för de av
riksdagen redan anvisade anslagen. Jag anser mig trots detta böra tillstyrka,
att särskilt anslag äskas för ändamålet, dels därför att disponibla anslagsreserver
äro erforderliga för täckning av andra redan förutsedda, ehuru
ännu ej aktualiserade kreditbehov i samband med handelsöverenskommelser,
dels därför att de särskilda villkor, som — i analogi med vad som skett med
avseende å förskotten — böra fastställas för den nya krediten, synas motivera,
att denna redovisas över ett särskilt anslag.
Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till Ytterligare kreditgivning till Finland å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46 under Fonden för kreditgivning
till utlandet anvisa ett investeringsanslag
av........................ kronor 55 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
4B8922. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.