Kungl. Majlis proposition nr 376.

1

Nr 376.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering
av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling; given Stockholms slott den
2 november 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 376.

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

Förslag

till

förordning nied särskilda bestämmelser angående inventering av
varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens

avveckling.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig att föra handelsböcker, skall i det inventarium,
som upprättas vid utgången av år 1945 eller, om räkenskapsåret icke
sammanfaller med kalenderår, vid utgången av det räkenskapsår, som närmast
därefter går till ända, för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet
eller dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet); dock att
skattskyldig som så önskar i stället må angiva utförsäljningspriset, under
förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt
sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Har skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt tillämpat annan
tillförlitlig värderingsmetod än * första stycket sägs, må den skattskyldige
även vid ifrågavarande inventering angiva värdena enligt nämnda metod,
under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å inneliggande
varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt
från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Å inventarium, som i 1 § avses, skola två i inventeringen deltagande personer
teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid inventeringen
icke någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. Har den skattskyldige
ensam företagit inventeringen, må dock försäkran som nu sagts undertecknas
av honom ensam.

3 §■

Har skattskyldig icke vid upprättande av inventarium, varom i 1 § förmäles,
iakttagit föreskrifterna i denna förordning, skall vid den taxering till
krigskonjunkturskatt, som må komma att åsättas för inkomstökning under
år 1945, av vederbörande taxeringsintendent lämnad uppgift angående varulagrets
förkrigs värde äga vitsord, där ej den skattskyldige visar att lagret
haft annat värde.

4 §■

Har någon, med vetskap örn att samtliga lagertillgångar icke upptagits i
skattskyldigs inventarium, därå tecknat försäkran som i 2 § sägs, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. May.ts proposition nr 376.

3

Har någon, utan att hava undersökt inventariets fullständighet i den omfattning
som skäligen kan fordras, därå tecknat försäkran som nyss sagts,
dömes, därest lagertillgång uteslutits ur inventariet, till straff varom i första
stycket förmäles.

5 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

6 § ‘.

Vad i denna förordning stadgas äger icke tillämpning beträffande systembolag
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget
vin- och spritcentralen eller aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,
ej heller beträffande annat aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet
tillfaller staten.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 1 §.

Som exempel på annan värderingsmetod som, därest den tidigare regelmässigt
använts, må tillämpas vid ifrågavarande inventering må nämnas värdering
till förkrigspris eller värdering till fasta styckepris. Förutsättning härför
är emellertid, att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt
sätt framräknas med utgångspunkt från de angivna värdena.

I denna paragraf föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid
inventeringen, men betaga icke den skattskyldige rätt alt verkställa nedskrivning
av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i inventariet.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela detsamma
i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas
värdering. Uppdelningen bör — för att underlätta ifyllandet av vederbörligt
deklarationsformulär — lämpligen ske i enlighet med nedanstående
tablå.

V arugrupp

Anskaffnings-eller återanskaff-ningsvärde

Förkrigsvärde

Bokfört värde

Varor

Kuranta varor av förkrigskvalitet......

Kontraherade, ej levererade varor

Övriga förbrukningsartiklar............

........1................................

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 376-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 november
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband med
avveckling av krigskonjunkturbeskattningen samt anför därvid.

Inledning.

Förordningarna örn krigskonjunkturskatt äro så konstruerade att lagervärderingen
utövar ett avgörande inflytande på beskattningen. Under de år
taxering till krigskonjunkturskatt hittills förekommit hava de uppgifter, som
de skattskyldiga lämnat angående sina varulager, i regel godtagits. En kontroll
av dessa uppgifters riktighet skulle nämligen hava varit synnerligen tidsödande,
särskilt med hänsyn till primäruppgifternas stora omfattning och skiftande
art. En bidragande orsak till att de skattskyldigas uppgifter om lagervärderingarna
endast undantagsvis blivit föremål för närmare undersökning
har varit, att denna kontroll hittills utan större olägenhet kunnat eftersättas
till förmån för angelägnare arbetsuppgifter. Om nämligen lagret för ett visst
beskattningsår upptagits för lågt, har man hittills kunnat räkna med att den
obehöriga nedskrivningen av varulagret skulle komma att framtagas till beskattning
under ett senare beskattningsår.

I och med krigskonjunkturskattens avveckling kommer emellertid saken i
ett helt annat läge. Örn varulagret vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt
upptages till för lågt värde och denna värdering godtages vid taxeringen,
kommer den mervinst, som använts till den obehöriga nedskrivningen,
aldrig att upptagas till krigskonjunkturbeskattning.

Den skattskyldige har haft två möjligheter att genom åtgärder i samband
med varulagervärderingen undantaga mervinster från krigskonjunkturbeskattning.
Den skattskyldige har sålunda kunnat underlåta att i inventariet
upptaga delar av lagerbeståndet eller värdera lagret till priser, som un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

5

derstigit de lägsta värden, till vilka lagret enligt förordningarna om krigskon
junkturskatt fått värderas.

I ett flertal yttranden från länsstyrelserna över 1944 års allmänna skattekommittés
förslag till avveckling av krigskonjunkturbeskattningen (SOU
1944: 62) har framhållits, att de skattskyldigas uppgifter angående varulagren
lämnat mycket övrigt att önska. I mindre oell medelstora handelsföretag
hade vinsterna sålunda stundom utjämnats mellan de olika beskattningsåren
genom att olika grunder för värdering av lagertillgångarna kommit till användning
under olika år. Att konstatera detta ställde sig särskilt svårt i de
fall då s. k. individuell lagervärdering tillämpades, vilket vore fallet i ett flertal
branscher. Det gåves uppenbarligen här rika tillfällen till subjektiva bedömanden,
vilka kunde utnyttjas för vinnande av lättnad i beskattningen i
samband med krigskonjunkturskattens avveckling.

Då det sålunda synes erforderligt med särskilda kontrollåtgärder i samband
med krigskonjunkturbeskattn,ingens avveckling, har jag under hand
uppdragit åt centrala krigskonjunkturskattenämnden att — med utgångspunkt
från att krigskonjunkturskatt icke skall uttagas för merinkomster,
som hänföra sig till tid efter 1945 års utgång — utarbeta förslag till erforderliga
kontrollbestämmelser. I enlighet härmed har centrala krigskonjunkturskattenämnden
överlämnat en den 20 september 1945 dagtecknad skrivelse
innehållande förslag till särskilda bestämmelser angående inventering av
varulager vid slutavräkningen i samband med den tillämnade avvecklingen
av krigskonjunkturbeskattningen.

Efter remiss hava yttranden över förenämnda skrivelse avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
samtliga län, mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruks förbund samt kooperativa
förbundet. Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund
hava därvid åberopat ett yttrande i ämnet, som avgivits av delegerade utsedda
av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, svenska
bankföreningen och svenska försäkringsbolags riksförbund.

Handelskammaren i Gävle samt Sveriges redareförening hava jämväl inkommit
med yttranden över ifrågavarande skrivelse.

Centrala krigskon junkturskatt enämndens förslag.

För att i möjligaste mån skapa garantier för alt hela lagret medtages i inventariet
föreslår centrala krigskonjunkturskattenämnden, att samtliga bokföringspliktiga
skattskyldiga skola åläggas att vid inventeringen den 31 december
1945 -—• eller, i de fall räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,
vid utgången av det första räkenskapsår, som därefter går till ända —
låta inventariet eller i förekommande fall upprättade inventeringslistor un -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

dertecknas av två i inventeringen deltagande personer. Dessa skola enligt
förslaget vitsorda att, såvitt för dem är känt, icke några lagertillgångar undantagits
vid inventeringen. De personer, vilka sålunda skola styrka att den
i inventariet uppgivna lagerkvantiteten överensstämmer med den verkliga,
skola om möjligt utväljas bland dem, som dagligen syssla med lagrets bokföring
och förvaltning.

För att hindra alt inneliggande varulager värderas för lågt föreslår nämnden
vidare, att de skattskyldiga skola åläggas att i inventariet uppgiva antingen
anskaffningskostnaden å inneliggande varor eller priset vid bokslutstillfället,
örn detta är lägre än anskaffningskostnaden.

Skyldigheten att inventera enligt nyssnämnda princip torde emellertid, enligt
vad nämnden uttalar, för flertalet företagare innebära ett mycket betydande
merärbete och borde därför icke påfordras i andra fall än då det med
hänsyn till kontrollen vore oundgängligen nödvändigt. Med avseende härå
och då skattskyldig med välordnad bokföring ofta torde kunna i annan ordning
prestera en tillfredsställande utredning örn de förhållanden varom här
vore fråga borde möjlighet givas till befrielse från skyldigheten att verkställa
inventering enligt de föreskrifter, vilka i allmänhet borde gälla. Sådan
befrielse borde regelmässigt kunna medgivas företag med bokföring som nu
sagts, men torde även kunna medgivas i andra fall exempelvis beträffande
företagare som uppenbarligen icke kunde ifrågakomma till krigskonjunkturbeskattning
i sammanhang med avvecklingen Det borde ankomma å vederbörande
taxeringsintendent att avgöra huruvida sådan befrielse må kunna
äga rum.

Slutligen framhåller nämnden att vid redovisningen av varulagret en uppdelning
därav i vissa huvudgrupper skulle vara av värde ur kontrollsynpunkt.
Sålunda borde särskilt upptagas kuranta varor, okuranta varor, ersättningsvaror
(utom bränsle) samt bränsle. Upptoges okuranta varor borde angivas
i vad mån en lägre värdering föranletts av att varorna icke vöre kuranta.
I fråga om andra lagertillgångar, således kuranta varor (inklusive fullgoda
förbrukningsartiklar), borde grunderna för värderingen angivas i deklarationen.
Särskild uppgift borde lämnas rörande kontraherade men icke levererade
varor, i den mån dylika kontrakt påverkat bokslutet. Därvid borde
uppgift även lämnas örn det i kontraktet avtalade priset samt därå verkställda
nedskrivningar jämte motivering för dessa.

Beträffande var och en av de nyss angivna skilda varugrupperna borde
enligt nämndens mening i deklarationen angivas, i vad mån de hänförts till
den mot förkrigslagret svarande varukvantiteten eller inginge i lagerökning.

Nämnden föreslår, att uppgifterna i deklarationerna till krigskon junkturskatt
upptagas enligt följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

7

Varugrupp

Lager vid 2:a förkrigs-inkomstårets utgång

Lager vid beskatt-ningsårets utgång

Lagerökning resp.
-minskning

Förkrigs-

pris

Bokf.

värde1

Förkrigs-

pris

Bokf.

värde

Förkrigs-

pris2

Beräknat

efter

krigspris

1

2

3

4

6

6

7

Ersättningsvaror (Utom

Kontraherade, ej leverera-

Summa kr.

Lagrets värde för krigskonjunkturskattetaxering (kol. 3 + kol. 7) Kr ............

Bokfört värde (kol. 5)........................................ Kr ............

Ej tillåten nedskrivning av lagret............................. Kr ............

1 Behöver ej specificeras.

2 = kol. 4 minus kol. 2.

Nämnden uttalar vidare, att med hänsyn till vikten av att de skattskyldiga
vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt icke undandroge sig
skatt genom en mot förordningen stridande värdering av varulagret en
granskning av de skattskyldigas inventarier eller andra handelsböcker syntes
böra tillgripas i större utsträckning än förut, varför taxeringsmyndigheterna
borde beredas möjlighet att för ändamålet anlita sakkunnig hjälp utöver vad
som hittills varit fallet.

Tre reservanter inom centrala krigskonjunkturskattenämnden (direktören
H. Ohlin, revisorn O. Jelf samt direktören B. Ljungberger) hava uttalat en
i vissa delar avvikande uppfattning om vilka bestämmelser som i förevarande
avseende äro erforderliga och lämpliga.

Reservanterna påpeka, att en hel del handelsföretag visserligen redan nu
verkställde sin inventering med utgångspunkt från anskaffningspriset, men
att en sådan inventeringsmetod sällan eller aldrig tillämpades inom industriföretagen.
Det funnes därför anledning att förmoda att även med den möjlighet
till dispens, som föreslagits, ett stort antal företagare genom de föreslagna
bestämmelserna skulle komma att åläggas ett betydande merarbete. Detta
skulle dock kunna anses motiverat, örn det material, som därigenom ställdes
till taxeringsmyndigheternas förfogande, i nämnvärd grad kunde öka myndigheternas
möjligheter till kontroll av varulagrets värdering, vilket emellertid
enligt reservanternas förmenande icke torde vara fallet.

Reservanterna framhålla vidare, att enligt 1944 års allmänna skattekominittés
förslag till avveckling av krigskonjunkturbeskattningen den genomsnitlliga
anskaffningskostnad, som skall anses utgöra efterkrigspris, eller

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

det s. k. E-priset skulle vara den norm efter vilken varorna skulle värderas
vid slutavräkningen. E-priset syntes icke kunna anknytas till nuvarande anskaffningspris
utan endast till förkrigsprisen; detta på grund av att priserna
utvisade mycket olika utveckling för olika varor. En uppgift örn anskaffnings-
eller dagspris saknade i regel värde på grund av att den offentliga
statistiken och däri intagna indices avsåge ett allt för litet antal varuslag för
att man skulle kunna göra ens en approximativ omräkning till förkrigspris
pa basis av dessa indices. Därtill komme att en hopräkning av anskaffningsoch
nupris måste bliva vilseledande. Örn lagret av inköpta varor vid inventeringstillfället
till väsentlig del inköpts under senare delen av år 1945 bleve förhållandet
mellan anskaffningskostnad och förkrigspris ett helt annat än om
varorna inköpts tidigare. De uppgifter, som enligt nämndens förslag skulle
lämnas i inventariet, skulle sålunda endast tjäna till vägledning vid granskning
av inventariet post för post. Med hänsyn till att sådan granskning endast
kunde tänkas ske i ett begränsat antal fall, komme de skattskyldiga att belastas
med ett betydande merarbete och dryga kostnader för att få fram ett
material, som av taxeringsmyndigheterna endast i ringa mån kunde utnyttjas.

Enligt reservanternas mening borde kontrollen inriktas på granskning av
de skattskyldigas inventarier i större utsträckning än tidigare. Då det understundom
kunde vara av betydelse att hava tillgång till uppgift om anskaffnings-
eller tillverkningskostnad, föresloges att de skattskyldiga skulle vara
beredda att utan nämnvärd tidsutdräkt lämna upplysning i detta hänseende
beträffande vid kontrollen särskilt utpekade inventarieposter. Lämplig påföljd
syntes böra stadgas för det fall en skattskyldig visade uppenbar tredska
vid fullgörande av denna uppgiftsskyldighet. Vid redovisningen av varulagret
borde detsamma uppdelas i vissa grupper.

Remissyttrandena.

Samtliga remissinstanser hava framhållit, att taxeringsutfallet vid den
ifrågasatta avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen vöre i hög grad
beroende av att lagervärderingen företoges på ett rätt sätt och att kontrollåtgärder
givetvis vore oundgängliga för åstadkommande av en jämlik och
rättvis taxering. Några delade meningar om behovet av bestämmelser, som
innebure större möjligheter till kontroll av lagervärderingen än som nu företunnes,
hava icke kommit till uttryck i remissyttrandena.

Några myndigheter hava särskilt understrukit bristfälligheterna
i de uppgifter, som av de skattskyldiga hittills lämnats
till ledning för bedömning av lagervärderingen.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län anfört:

Vid de bokföringsgranskningar, som verkställts hos skattskyldiga inom
länet, har det visat sig, att de inventarielistor, som upprättats över det vid
bokslutstillfället inneliggande varulagret i stor utsträckning varit otillfredsställande.
Inventeringen har ofta varit mycket summarisk och inventeringshstorna
till följd härav mycket ofullständiga. I vissa fall torde någon invente -

9

Kungl. May.ts proposition nr 376.

ring överhuvud taget icke hava ägt ruin. De skattskyldiga inse manga gånger
icke vikten av, att samtliga lagertillgångar upptagas vid inventeringen och
att förteckningen över varulagret är detaljerad och noggrant upprättad. Särskilt
framträdande äro ifrågavarande brister hos mindre och medelstora industriidkare,
trävaruhandlare m. fl. Bokföringslagen innehåller visserligen
tämligen utförliga bestämmelser örn det inventarium, som skall upprättas vid
varje bokslut, men många rörelseidkare synas sakna kännedom om bestämrneiserna
i bokföringslagen. Att brott mot bokföringslagen i och för sig icke
medför någon påföljd, torde säkerligen vara en av orsakerna till att föreskrifterna
i lagen många gånger ej efterlevas. Åtgärder för åstadkommande
av noggrannare inventering och tillförlitligare varulagerförteckningar äro därför
i och för sig välbetänkta.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Endast i enstaka fall torde de skattskyldigas varulagerlistor ha underkastats
en mera ingående granskning under de år krigskonjunkturskatt utgått.
I de få fall då bokföringsgranskning i här berörda avseenden företagits inom
länet ha emellertid betydande fel värderingar av lagren iakttagits. I vissa fall
lia såsom inköp bokförda, ännu icke mottagna varor uteslutits i lagerförteckningarna,
i själva produktionsapparaten befintliga partier av råvaror och
halvfabrikat icke upptagits i listorna, kvaliteterna genomgående bedömts såsom
låga o. s. v. Vidare har särskilt beträffande företag inom minuthandeln
observerats, att lagerförteckningarna i åtskilliga fall icke innehålla uppgifter
örn olika varupartiers sortiment och om olika kvaliteters prisklass. Varubeteckningarna
äro icke sällan så otillfredsställande, att man icke kan identifiera
varan eller kvaliteten. Med hänsyn till sålunda konstaterade förhållanden
samt till att man har anledning räkna med en tendens hos de skattskyldiga
att vid inventeringen avvecklingsåret orientera varornas kvalitet och förkrigsvärde
nedåt, är det uppenbart, att mycket stora krav måste ställas på
den förestående sista inventeringen före krigskonjunkturskattetaxeringens
upphävande, örn icke betydande belopp skola undgå beskattning.

Mellankommunala prövning snämnden har uttalat, att de inventeringslistor,
som regelmässigt utgjorde underlag för de i företagens inventarier angivna
lagervärdena, ofta upprättades så att de icke gåve tillräcklig vägledning
för bedömande av de i krigskonjunkturskattedeklarationerna angivna förkrigsvärdena
å varulager.

Vad angår de regler, som föreslagits i syfte att skapa garanti för att
lagrets kvantitet i görligaste mån rätt uppgives i inventariet,
äro remissinstanserna i huvudsak ense om värdet av dylika bestämmelser.
Flertalet remissinstanser ansluter sig utan reservation till centrala
krigskonjunkturskattenämndens förslag.

Kammarrätten, kommerskollegium, delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl., handelskammaren i Gävle, Sveriges grossistförbund och länsstyrelsen i
Gotlands län — vilka icke hava haft något att erinra mot förslaget i princip
— hava emellertid uttalat att vissa småföretagare icke borde åläggas skyldighet
att låta sitt inventarium bestyrkas av två personer.

Sålunda hava delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anfört:

Vad först angår de av nämnden föreslagna åtgärderna för förhindrande
av att en del av det inneliggande lagret icke upptages i inventariet, anse vi

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

dessa åtgärder lämpliga och väl motiverade. För ett välskött företag med
ordnad bokföring torde åtgärden att på föreslaget sätt bestyrka inventeringslistorna
i allmänhet icke vålla nämnvärda svårigheter och merarbete. Av
skrivelsen synes emellertid icke klart framgå, huruvida avsikten är att även
mindre rörelseidkare, vilka icke använda sig av särskild i rörelsen anställd
personal, skulle vara skyldiga att anskaffa bevis från utomstående personer
rörande riktigheten av inventeringen. Vi förutsätta att så icke är avsikten utan
att i dylika fall den skattskyldiges egen bekräftelse skall vara tillräcklig. Det
skulle givetvis understundom möta svårigheter för en mindre rörelseidkare
att anskaffa särskilda biträden vid inventeringen med uppgift att bestyrka
dess riktighet i förevarande avseende. Då därtill kommer, att företag av den
storleksordning, varom här är fråga, i allmänhet icke torde haft så hög inkomst,
att taxering till krigskonjunkturskatt kan ifrågakomma, böra de blivande
bestämmelserna enligt vår mening utformas så, att därav klart framgår,
att den skattskyldiges egen bekräftelse av inventeringens riktighet är
tillfyllest, då denne icke haft tillgång till personal, som kunnat deltaga i inventeringen.
Eljest måste uppenbarligen särskilda anvisningar meddeias, hur
den skattskyldige i ett dylikt fall skall förfara. En utväg ur svårigheterna vöre
måhända, att denne inom viss tid före bokslutsdagen bereddes tillfälle anmäla
förhållandet hos taxeringsintendenten, som efter samråd med vederbörande
taxeringsnämndsordförande eller annan myndighet i orten lämnade anvisning
på lämpligt biträde eller ock meddelade beslut, att annan bekräftelse
av inventeringens riktighet än den skattskyldiges egen försäkran icke erfordrades.

Sveriges grossistförbund har anfört:

Centrala krigskonjunkturskattenämndens förslag till åtgärd för att hindra,
att delar av lagret vid inventering utelämnas, synes vara motiverat. Redan
nu torde det i de flesta företag vara praxis att de i en inventering deltagande
personerna få bekräfta inventeringsböckernas riktighet med sin namnteckning.
Den ifrågasatta åtgärden kommer sålunda i regel icke att förorsaka
näringsidkarna något extraarbete. Även inom de företag, där man icke
tillämpar ovannämnda praxis, torde man utan svårighet kunna genomföra
en förändring i enlighet med nämndens förslag. Frågan uppstår dock, huruvida
en företagare, som ensam sköter sitt företags inventering, skall behöva
anskaffa extra personal för att bekräfta inventeringen. Skäl synes härvid
tala för att företagarens underskrift skall vara tillräcklig, i synnerhet med
hänsyn till att de skattskyldiga av denna kategori, som kunna komma i fråga
vid en avveckling av krigskonjunkturskatten, torde vara mycket fåtaliga.

Luns stp reiser na i Värmlands och Örebro län samt mellankommunala prövningsnåmnden
hava hävdat, att det icke vore lämpligt att ålägga den skattskyldiges
anställda att vitsorda inventariets riktighet.

Sålunda har mellankommunala pr övning snämnden anfört:

Mot den föreslagna bestämmelsen örn på heder och samvete utfärdade intyg
att inga kvantiteter avsiktligt uteslutits vid inventeringen vore intet att
erinra, därest intygen skulle avgivas av de skattskyldiga själva eller av utomstående.
Däremot bör icke komma i fråga att utsätta de skattskyldigas anställda
för sådana pliktkollisioner, som avgivandet av dylika intyg kan tänkas
innebära.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har visserligen funnit den föreslagna
åtgärden med inventering och vitsord av två i inventeringen deltagande personer
mycket värdefull men icke tillräcklig för att förhindra oriktiga upp -

11

Kungl. Mnj:ls proposition nr 376.

gifter. Länsstyrelsen ansåge därför att det borde givas möjlighet att i särskilda
fall, där man hade grundad anledning antaga, att varupartier till mera
betydande värde icke medtagits i inventarieförteckning, ålägga vederbörande
att under kontroll av särskilt förordnad person verkställa inventering av
sitt varulager. Med hänsyn till de betydande olägenheter ingrepp av dylikt
slag måste förorsaka företagare, som komme att drabbas därav, borde givetvis
en bestämmelse av antydd art tillämpas med allra största försiktighet.
Fördenskull samt för att vinna likformighet i tillämpningen torde det måhända
böra ankomma på centrala krigskonjunkturskattenämnden att efter
framställning av taxeiingsintendent besluta därom. Då emellertid företagarna
knappast ville utsätta sig för risken av sådana extra bestyr, torde
enbart förefintligheten av den här ifrågasatta bestämmelsen vara tillräcklig
varning till noggrannhet för det stora flertalet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kalmar län har för sin del ansett, att effektivaste metoden
vöre att representanter för skattemyndigheterna finge tillfälle närvara vid inventeringen
men ansåge en sådan utväg vara utesluten med hänsyn till de betvdande
kostnader som härigenom skulle drabba det allmänna. Länsstyrelsen
funne därför ingen annan utväg vara möjlig än att låta den skattskyldige
på heder och samvete bestyrka riktigheten av de lämnade uppgifterna.

Beträffande lämpligheten att ålägga de skattskyldiga den av centrala krigskonjunkturskattenämnden
föreslagna skyldigheten att i inventariet lämna
vissa uppgifter till ledning för bedömande av lagervärderingen
hava olika uppfattningar uommit till uttryck i remissyttrandena.

Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser hava i huvudsak förordat
centrala krigskonjunkturskattenämndens förslag.

Sålunda har i en av Överståthållarämbetet åberopad, av t. f. taxeringsintendenten
S. Holdo upprättad promemoria anförts:

Därest bestämmelserna angående valulagervärderingen i samband med
slutavräkningsförfarandet skulle komma att utformas i överensstämmelse
med 1944 års allmänna skaltekommittés förslag, torde de uppgifter angående
varulagret som intagits i centrala krigskonjunkturskattenämndens förslag
vara erforderliga. Men därutöver måste även uppgifter lämnas, som giva
taxeringsmyndigheterna möjlighet att bedöma skäligheten av de uppgivna
förkrigsvärdena. Deklarationerna böra därför även innehålla uppgift beträffande
anskaffningsvärdet å inneliggande lager eventuellt dagsvärdet vid bokslutstillfället
örn detta är lägre. För kontroll av lageruppgifterna i övrigt vöre
därjämte önskvärt, att även uppgifter å anskaffningsvärdet eller dagsvärdet a
inneliggande lager vid räkenskapsårets ingång samt summa varuinköp under
året erhölles, men då alltför stora svårigheter torde möta för många rörelseidkare
att i efterhand framräkna anskaffningsvärdet å ingående lager synes en
sådan uppgiftsskyldighet knappast kunna ifrågasättas. Även med utgångspunkt
från anskaffnings- eller dagsvärdena kan det visserligen, såsom reservanterna
framhållit, i många fall bliva vanskligt att bedöma de uppgivna förkrigsvärdena.
Men man torde dock med ledning av kända index flir olika
varor kunna göra en så pass ungefärlig uppskattning av förkrigsvärdena, att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

av densamma kail slutas, huruvida de uppgivna värdena kunna godtagas eller
örn granskning av räkenskapsböckerna bör verkställas. Såsom redan tidigare
framhållits måste nämligen även vid slutavräkningen taxeringsmyndigheternas
bedömande av varulagervärderingen ske pä grundval av generella
beräkningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att förslaget bomme att medföra
en betydande ökning av arbetsbördan för rörelseidkarna, en ökning,
sorn kanske tor många kunde bliva svår nog att övervinna. Å andra sidan
ansåge länsstyrelsen att de bestämmelser, som föreslagits av nämnden, finge
anses utgöra en minimifordran i fråga örn uppgifter för en någorlunda rättvis
avveckling av krigskonjunkturskatten, såvitt det gällde lagervärderingen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Länsstyrelsen har efter övervägande av vad sålunda framkommit funnit
sig böra i alla avseenden instämma med centrala krigskonjunkturskattenämndens
majoritet i dess förslag och uttalanden. Någon eftergift i kravet
ä uppgifter örn anskaffnings- eller dagspris å de olika inventarieposterna synes
icke lämplig. Jämförelseårens varusammansättning liksom varornas kvalitet
och benämning torde visserligen hava under de därefter förflutna 6—7
åren väsentligt ändrats. Men därför att det sannolikt erbjuder de största
svårigheter att numera tillförlitligt bedöma förändringarna i lagerreserven
hör icke varje kontrollmöjlighet uppgivas utan kanske i stället just därför
vidhållas. För att få någon möjlighet till kontroll och garanti mot direkt oriktiga
uppgifter från de skattskyldiga synes det nödvändigt att regelmässigt
framtvinga detaljvärderingar, så att man icke nöjer sig med endast summarisk
uppskattning. Sakens stora ekonomiska vikt torde göra det naturligt att
påkalla den skattskyldiges medverkan till kontroll, så att sådana uppgifter
avkrävas honom, vilka åtminstone möjliggöra någon granskning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört:

Länsstyrelsen anser att det ingalunda skulle sakna värde, örn uppgift i regel
kunde lämnas om anskaffnings- eller självkostnadspris (det verkliga eller
det som gäller vid balanstidpunkten). Då reservanterna inom nämnden bland
annat anfört, att taxeringsmyndigheterna först och främst höra kontrollera,
att förkrigspriset på lagret icke beräknats för lågt, hava de tydligen utgått
ifrån, att en sådan kontroll endast kan ske vid en granskning av inventariet
post för post, d. v. s. vid en detaljgranskning av inventariet. Därest emellertid
tillförlitliga uppgifter angående anskaffningsvärdet kunna erhållas, torde
dessa ofta vara av stort värde vid en överslagskontroll av lämnade uppgifter
angående varulagrets värde till förkrigspris eller E-pris, en kontroll som säkerligen
skulle bliva särskilt värdefull vid en granskning kategorivis. Vissa
jämförelser mellan anskaffningsvärdet å lagret och dettas uppgivna värde
till förkrigspris respektive E-pris i fråga örn företag inom samma bransch,
k ex- kontektionsindustrien, böra exempelvis kunna göras. En granskning av
förhållandet mellan värdet å kuranta och okuranta varor inom olika företag
inom samma bransch kan givetvis vara till vägledning, men uppgifter om
anskaffningsvärdet å de okuranta varorna och deras relation till det uppgivna
förkrigsvärdet å desamma torde som regel vara av betydligt större
värde. Även örn man icke kan draga alltför bestämda slutsatser vid en sådan
granskning, kan den dock vara vägledande, då det gäller att avgöra, var detaljgranskningen
av inventariet närmast bör sättas in. Utan tillgång till uppgifter
angående anskaffningsvärdet sakna taxeringsmyndigheterna ofta varje
underlag för sitt bedömande av lagervärderingen i samband med slutavräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

13

ningen. Detta gäller icke minst företag inom textil- oell konfektionsbranschen
— dessa intaga en dominerande ställning inom länet — vilka allmänt torde
tillämpa individuell prissättning och i fråga örn vilka värderingen av varulagret
av naturliga skäl måste vara svårbedömbar, enär direkta jämförelser som
regel icke kunna göras med motsvarande artiklar före kriget, enär varorna
ofta kunna sägas vara modebetonade och enär i desamma i väsentligt högre
grad än före kriget kunna ingå konstfibrer, t. ex. cellull.

1 de fall, där anskaffningsvärdet å varorna kunna tillförlitligen beräknas
med utgångspunkt från utförsäljning svärdena —- eller eventuellt andra tilllämpade
vardén — synes en inventering med utgångspunkt från dessa senare
värden böra godtagas. De kooperativa föreningarna hava vid krigskonjunktur
skaf tetaxeringarna genomgående beräknat anskaffningsvärdet oell med
utgångspunkt härifrån förkrigsvärdet å lagret, på basis av gällande utförsäljmngspriser.
En sådan princip för varulagrets värdering torde kunna användas
av måhända flertalet detaljhandelsföretag.

Några av de hörda näringsorganisationerna, nämligen Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges köpmannaförbund, hava icke heller något att erinra
mot förslaget i princip.

Sveriges köpmannaförbund har sålunda anfört:

Förbundet har under senare år rekommenderat sina medlemmar att vid inventeringen
uppdela lagret i varor av förkrigskvalitet och ersättningsvaror.
Vardera gruppen borde sedan uppdelas å kuranta och okuranta varor. De
kuranta varorna borde upptagas till inköps- eller marknadspris samt nedskrivning
till förkrigspris göras å slutsummorna med de procentsatser, sorn
motsvarade prisstegringen sedan krigsutbrottet, räknad i beskattningsårets
prisnivå, varvid för ersättningsvarorna hänsyn kunde tagas till kvalitetsförsämringen.
De okuranta varorna av förkrigskvalitet borde däremot vara för
vara värderas till dess sannolika försäljningsvärde minskat med försäljningskostnaderna,
medan okuranta ersättningsvaror i regel borde upptagas till
rena minnesvärden. Från summan av de fyra grupperna kunde sedan avdrag
göras med den dolda förkrigsreserven. En variant av denna metod är den
av kooperativa förbundet och även många detaljhandelsföretag använda, att
varorna inventeras till försäljningspriserna. Inköpspriset kan då i regel fastställas.

De föreslagna åtgärderna för att vinna erforderlig kontroll i fråga om
lagervärderingen hava däremot avstyrkts av kommerskollegium, delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl., Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges grossistförbund och kooperativa
förbundet, vilka i stället förordat bestämmelser i enlighet med reservanternas
förslag.

Sålunda hava delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anfört:

Av skäl reservanterna anfört avstyrka vi bestämt den av majoriteten
föreslagna skyldigheten att i inventariet post för post angiva anskaffningskostnaden
eller dagspriset vid bokslutstillfället, örn della sistnämnda
pris understiger anskaffningspriset. Såsom motivering för sin ståndpunkt
anför majoriteten bl. a. all uppgiften örn anskaffningskostnaden »obestridligen
lämnar god ledning vid beräkning av förkrigsvärdet». För såvitt majoriteten
med detta påstående avser att hävda, alf detta skulle gälla såsom en
allmän regel — och dotia torde väl vara fallet eftersom påståendet åberopas
såsom skäl för en så vidsträckt uppgiftsskyldighet i förevarande av -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

seende som majoriteten föreslår — är det utan tvivel oriktigt. Förslagsställarna
lia icke närmare utvecklat på vad sätt denna ledning skulle vinnas, men
avsikten kan icke gärna vara annan än att taxeringsmyndigheterna med
tillhjälp av index skulle omräkna anskaffningskostnaden i förkrigspris. Indexuppgifter
förekomma emellertid allenast beträffande vissa varor. I vårt
jämväl denna dag avgivna yttrande över en av taxeringsrevisorn Ernst
Annell upprättad promemoria rörande nedskrivning av varulager i beskattningshänseende
ha vi framhållit hur utomordentligt labilt prisläget under
senaste tiden varit och under närmaste tiden måste antagas bliva samt
hurusom detta kännetecknas av redan inträffade och med hög grad av sannolikhet
väntade prisfall. Vi åberopa till styrkande härav den utredning,
vi framlagt i ovanberörda yttrande, vilken ytterligare bekräftar riktigheten
av reservanternas uttalande, att en uppgift örn lagrets anskaffningskostnad
icke är någon användbar grund för ett bedömande av riktigheten av det
uppgivna förkrigspriset samt att en summa, som i sig innefattar anskaffningskostnaden
för vissa varor och dagspriset för andra, om möjligt blir ännu
mindre vägledande. På sätt reservanterna framhålla skulle således ifrågavarande
uppgifter icke tjäna till någon som helst vägledning annat än vid
en granskning av inventariet post för post. Icke ens vid en sådan granskning
torde emellertid uppgifterna bliva av något värde i vad de avse varor, beträffande
vilka index icke redovisas i den offentliga statistiken. Dessa med
betydande kostnader och besvär av företagen framskaffade uppgifter rörande
sistnämnda slag av varor bleve således helt värdelösa. I fråga örn andra
varor kunna de endast bliva av något värde vid en granskning post för post
och därvid bör på sätt reservanterna anfört beaktas, att när kontrollen från
taxeringsmyndigheternas sida verkställes, i regel närmare ett år efter inventeringstillfället,
en stor del av varorna icke längre finnas kvar samt att. även
där så är fallet, en detaljerad genomgång erfordras för att man skall kunna
bedöma i vad mån varorna skäligen böra nedskrivas på grund av okurans,
prisfall eller prisfallsrisk. Ej heller i fråga örn indexberäknade varor komma
uppgifterna således att fylla något förnuftigt ändamål, därest kontrollen post
för post icke sker omedelbart efter inventeringstillfället, och detta är av
praktiska skäl icke möjligt. Även örn materialet genom den föreslagna möjligheten
till dispens i viss mån skulle begränsas i förhållande till det som
skulle utarbetas enligt förslaget, skulle det uppenbarligen komma att avse åtskilliga
miljoner poster, vilka borde av taxeringsmyndigheterna kontrolleras.
Ett kontrollarbete av denna omfattning är av praktiska skäl givetvis omöjligt
att genomföra. Bestämmelser av det innehåll, majoriteten förordat, skulle
innebära att statsmakterna till förfång för näringsföretagens produktiva verksamhet
ålade dessa kostsamma improduktiva arbetsuppgifter i en omfattning,
som icke komme att stå i rimlig proportion till den nytta, det allmänna
ur det framlagda materialet skulle kunna utvinna

Sveriges grossistförbund har framhållit:

Den av nämndens majoritet föreslagna skyldigheten att post för post i
inventariet angiva anskaffningskostnad eller dagspris kan enligt vår bestämda
uppfattning icke åläggas näringsidkarna. Vi åberopa i detta sammanhang
de synpunkter, som framförts av reservanterna inom nämnden. Vi vilja därjämte
understryka, att de kontrollmöjligheter, som skulle vinnas för taxeringsmyndigheterna,
torde bli synnerligen små, särskilt i fråga örn branscher
med varulager, som till största delen bestå av ersättningsvaror eller modebetonade
varor. Särskilt kan man här framhålla sådana branscher som textil-,
kortvaru- och manufakturgrosshandeln, där varulagren äro synnerligen varierande
och omfatta 10 000-tals poster och där prisstegringarna å anskaff -

Kungl. Majlis proposition nr 376.

15

ningskostnaderna äro mycket olikartade. Medan vissa varor knappast undergått
någon prisstegring, kunna priserna på andra varor ha höjts med
100 °/o och i vissa extrema fall mångdubblats. Att här med hjälp av tillgängliga
prisindex kunna avgöra förkrigspriser torde vara ogörligt.

Handelskammaren i Gävle har betonat svårigheterna att angiva anskaffningskostnaden
inom de företag, som arbetade med stort lager där antalet
artiklar kunde omfatta tiotusentals poster. Härtill komme att inom en mångfald
industriföretag självkostnadsberäkningen icke kunnat genomföras i sådan
utsträckning att den exakta självkostnaden kunde bestämmas för helfabrikat
eller halvfabrikat.

Skånes handelskammare har uttalat:

Såsom reservanterna förordat, torde ett säkrare och bättre resultat jämväl
stå att vinna, därest de skattskyldigas uppgiftsplikt i första hand begränsas
till att i samband med lagerredovisningen ange de grunder, som vid lagervärderingen
kommit till användning. På de skattskyldiga bör därjämte ankomma
att, när särskilda förhållanden påkalla, inkomma med kompletterande
uppgifter däribland även rörande anskaffningsprisen. Ett dylikt system
torde dessutom för särskilda fall, exempelvis för vissa branscher kunna
fullständigas genom vägledande anvisningar för vinnande av en enhetlig,
efter fasta grunder genomförd värdering. I detta sammanhang torde sålunda
förtjäna övervägas att i samverkan mellan krigskonjunkturskattenämnden,
priskontrollnämnden och vederbörande branschorganisationer för berörda
branscher och särskilt i branscher där en individuell lagervärdering förekommer
utarbeta dylika värderingsnormer. Med ett dylikt förfarande synas de
kontrollsvårigheter, som skattemyndigheterna i detta sammanhang påtalat,
effektivt kunna övervinnas.

Även några länsstyrelser hava förordat reservanternas förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda funnit det tveksamt örn uppgift
å anskaffningsvärdet på i inventariet upptagna varor borde vara obligatorisk
även örn den i vissa fall kunde vara värdefull. Enligt länsstyrelsens
mening torde det ofta varken vara erforderligt eller tillfyllest att känna
till detta värde för ett riktigt bedömande av skäligheten av verkställd varulagervärdering.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört:

Att lägga varulagrets lägsta värde, vare sig detta är anskaffningsvärdet eller
marknadsvärdet, till grund för värderingen torde knappast kunna godtagas
såsom generell regel, vilket även påvisats i den reservation, som vissa ledamöter
i nämnden anfört mot det framlagda förslaget. Det iir visserligen tänkbart,
att med ledning av olika indices och med utgångspunkt från marknadsvärdet
framräkna ett förkrigspris, men metoden torde få anses vara mycket
osäker och torde icke lämna eli så gotl resultat, som den av reservanterna
förordade metoden.

Mellankommunala prövningsnämnden har för sin del ifrågasatt örn icke
ifrågavarande bestämmelser borde så utformas alt den skattskyldige finge
möjlighet alt i inventariet upptaga även andra värden än anskaffningsvärdet.
Prövningsnämnden har sålunda anfört:

Centrala krigskonjunkturskallcnämndons förslag ali de olika varuslagens
anskaffningsvärde skall angivas i inventeringsli-storna synes knappast vara

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

praktiskt genomförbart. Hittills torde nämligen hos många rörelseidkare någon
beräkning av varulagrets anskaffningsvärde icke hava gjorts vid boksluten,
och då en sådan beräkning i många fall fordrar ett omfattande förarbete,
som ej kan medhinnas på två å tre månader, skulle den av centrala
krigskonjunkturskattenämnden föreslagna värdesättningen enbart av denna
anledning sannolikt ofta vara omöjlig att utföra i 1945 års bokslut. Mellankommunala
prövningsnämnden ifrågasätter därför att berörda bestämmelser
i stället utformas så att den skattskyldige får möjlighet att i inventeringslistoma
upptaga även andra värden än anskaffningsvärdet blott värdesättningen
göres på sådant sätt att den skattskyldige med stöd av densamma
kan styrka de i krigskonjunkturskattedeklarationen angivna förkrigsvärdena.
Bevisbördan i fråga örn riktigheten av förkrigsvärdena bör givetvis åvila
den skattskyldige och han torde också böra fullgöra bevisningen genom att
åtminstone i sammandrag eller för huvudsakliga varuslag framlägga de beräkningar,
som lett till det uppgivna förkrigsvärdet. En värdesättning, som
uteslutande grundar sig på en rörelseidkares eller hans anställdas bedömning
av de olika objektens värde skulle alltså ej kunna tillmätas bevisvärde vid
tvister örn i krigskonjunkturskattedeklarationer angivna lagervärden. Som
exempel på förfaringssätt, vilka kunna godkännas i förevarande avseende
må anföras följande fyra värderingsnormer.

1) värdering till utförsäljningspris

2) värdering till anskaffningspris (örn priset vid balansdagen är lägre upptages
detta pris i stället för anskaffningsprisel)

3) värdering lill förkrigspris

4) värdering till fasta styckepris, vilka alltså även tillämpades i bokslutet
för sista förkrigsinkomståret.

Dessa alternativa värderingsnormer äro givetvis icke lika lämpliga för varje
fall. Om de i varulagret ingående varorna från är till år förändras i fråga
om utförande och kvalitet, böra således under punkterna 3 och 4 här ovan
angivna beräkningsgrunder icke användas. För detaljhandelsföretag torde i
regel värdesättning efter försäljningspris, som ofta förekommer, vara lämpligast.
En sådan värdesättning är i regel ej svår att tekniskt genomföra, eftersom
den kan göras av försäljningspersonalen, som har kännedom om
tillämpade utförsäljningspriser. Om försäljningsvärdet sålunda fastställts,
kan anskaffningspriset framräknas genom att reducera försäljningspriset
med det av företaget gjorda detaljhandelspålägget. Förkrigspriset torde därefter
kunna beräknas med ledning av officiella index. För ersättningsvaror
torde som regel anskaffnings- eller utförsäljningsvärdet böra angivas. Örn
ettdera av dessa värden framgår av inventeringslistor, torde den skattskyldige
lättare kunna visa att han senare tillfogats förluster på grund av prisnedsättningar
å ersättningsvaror och att en större minskning av värdet å
sådana varor än å fullgoda varor därför varit befogad vid beräkningen av
varulagrets förkrigsvärde.

Liknande synpunkter hava framkommit i en av länsstyrelsen i Jämtlands
län åberopad, av taxeringsrevisom O. Nordström upprättad promemoria.

Ej heller länsstyrelsen i Örebro län har ansett att uppgift om anskaffningsvärdet
i inventariet borde vara obligatorisk. Länsstyrelsen har härom
anfört:

Centrala krigskonjunkturskattenämnden har föreslagit att inventariet skall
innehålla uppgift om lagrets anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde,
om detta är lägre. Inom varuhandelsföretag torde man åtminstone före
krigsutbrottet ofta inventerat lagret till anskaffningsvärdet och från detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

17

värde verkställt nedskrivning till bokföringsvärdet. Inom industriföretag
torde det däremot höra till undantagen att inventeringen sker till anskaffnings-
eller verkliga tillverkningsvärden. I inventariet angives i regel i stället
vissa låga å-priser, standardkostnadspriser eller liknande. Länsstyrelsen
är av den uppfattningen att det med all sannolikhet skulle bereda sistnämnda
företag och även många varuhandelsföretag högst betydande svårigheter
att lämna de uppgifter örn lagrets anskaffnings- eller tillverkningskostnad,
som nämnden föreslår. Länsstyrelsen måste därför starkt ifrågasätta
lämpligheten av att ålägga de skattskyldiga dylik uppgiftsskyldighet, detta
även örn hänsyn tages till de föreslagna dispensmöjligheterna. Efter vilka
grunder inventeringen i övrigt skall ske torde böra överlatas at de skattskyldigas
fria val. Det bör emellertid framhållas att inventariet skall vara
så ordnat, att en kontroll av uppgivet förkrigsvärde å lagret lätt kan verkställas.
En mer eller mindre godtyckligt gjord uppskattning av detta värde
torde icke kunna godtagas. Då en viss bestämd beräkning sålunda måste
krävas ligga bakom varje uppgivet förkrigsvärde, bör också det siffermaterial,
som legat till grund för denna beräkning, finnas tillgängligt för
granskning. Har förkrigs värdet erhållits genom värdering post för post böra
de antagna förkrigsprieerna finnas utsatta i inventariet vid sidan örn inventeringspriserna
och de angivna förkrigspriserna böra vid anfordran kunna
styrkas. Har förkrigsvärdet erhållits genom omräkning av vissa i inventariet
begagnade priser böra grunderna för dessa beräkningar finnas tillgäng
liga för kontroll. Den skattskyldige bör också vara beredd att styrka riktigheten
av de använda omvandlingstalen. Har den skattskyldige begagnat sig
av möjligheten att upptaga ett lika stort lager som förkrigslagret till samina
bokförda å-priser, som gällt för sistnämnda lager, och eventuell lagerökning
till förkrigs- eller efterkrigspriser, hör exempelvis till underlättande av jämförelse
inventariet innehålla varorna i samma ordning, som använts i inventariet
för förkrigslagret. Beträffande eventuell lagerökning bör vara klart
angivet vilka varor som hänförts till ökningen och grunderna för värderingen
till förkrigs- eller efterkrigspris tydligt redovisade. Det bör tydligt framhållas
att bevisningen rörande varulagrets förkrigsvärde åligger den skattskyldige.

Kammarrätten har för sin del ifrågasatt huruvida icke kontrollen i stor
omfattning kunde åvägabringas på annat sätt. Kammarrätten har sålunda
anfört:

Kammarrätten utgår från att det remitterade förslaget tager sikte på er.
avveckling av krigskonjunkturbeskattningen enligt de grunder, 1944 års
allmänna skattekommitté föreslagit. Vid denna avveckling gäller då närmast
att konstatera huruvida lagerökning föreligger och, örn så är förhållandet,
i förekommande fall uppvärdera denna efter E-pris. Då enligt skattekommitténs
förslag detta pris är knutet till förkrigsprisnivån, torde i förevarande
sammanhang anskaffningspris eller dagspris icke hava annan betydelse
än att beskattningsmyndigheternas kontroll av lagervärderingen understundom
underlättas. Kammarrätten ställer sig emellertid tveksam, örn icke
kontrollen i stor omfattning kan åvägabringas på annat sätt. Även i övrigt
synas enligt kammarrättens förmenande de skäl, som i reservationen åberopats
mot skyldigheten att i inventarium lämna uppgift örn anskaffningspris
eller dagspris vara av beskaffenhet, att sådan skyldighet icke bör åläggas
de skattskyldiga. Ä andra sidan är en näringsidkare givetvis skyldig att på
begäran av beskatlningsmyndigheterna i det särskilda fallet lämna erforderlig
utredning dels för identifiering av de olika tillgångsposterna i inven Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 tami. Nr 370. U

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

tariet och dels angående förkrigspriset å desamma. Om lian underlåter detta,
lärer han icke kunna undgå att i en eventuell skatteprocess få sin ställning
i hög grad försvagad. Någon annan påföljd för en dylik underlåtenhet
torde därför ej vara erforderlig.

Å andra sidan hava länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge lein ifrågasatt
föreskrifter, som innebära mera vittgående uppgiftsskyldighet, särskilt
i fråga om handelsföretag, än centrala krigskonjunkturskattenämnden
föreslagit.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda anfört:

Vad angår den rena handeln synes det vara oundgängligen nödvändigt,
att inventariet innehåller uppgifter, vilka göra det möjligt att identifiera varorna.
Detta torde kunna vinnas genom föreskrift att varas beteckning och
leverantörens namn skall uppgivas eller ock annan uppgift lämnas, som gör
det möjligt att identifiera varan och konstatera dennas anskaffningskostnad.
Inom vissa branscher torde man härvid i stor utsträckning kunna begagna
sig av de beteckningar, statens priskontrollnämnd föreskrivit. Dessa beteckningar
skola som regel finnas angivna å varorna.

I fråga örn de särskilda prisuppgifter, som erfordras, ansluter sig länsstyrelsen,
örn ock med viss tvekan, till centrala nämndens förslag. En ovillkorlig
förutsättning härför är dock att i nästföregående stycke föreslagen
föreskrift meddelas. I annat fall uppkommer nämligen en möjlighet för
mindre samvetsgranna rörelseidkare att upptaga varorna till okontrollerbara
dagspriser efter subjektiv bedömning. Då man torde få utgå från att
med dagspris avses återanskaffningskostnad skulle genom centrala nämndens
förslag vinnas, att man vid sjunkande priser skulle komma fram till
en i stort sett enhetlig prisnivå. Detta vore givetvis synnerligen fördelaktigt,
när anskaffningskostnaden skall tjäna som grundval vid bedömningen av
förkrigspriset. Något hinder skulle då ej heller föreligga, att i princip godtaga
den av de kooperativa föreningarna och ett säkerligen betydande antal
privata rörelseidkare tillämpade metoden att värdera alla varor efter utförsäljningspris
och sedan nedskriva sålunda erhållet värde å lagret eller del
därav med erfarenhetsmässigt bestämd schablonprocent till anskaffningskostnad.
Såsom en förutsättning för att en sådan metod skulle kunna accepteras
finge måhända angivas, att densamma tillämpats under samtliga av
krigskonjunkturskattetaxeringen berörda år.

Från de sålunda föreslagna inventeringsgrunderna torde undantag få göras
i fråga^ örn okuranta varor, anskaffade före beskattningsåret. Man torde
ej kunna ålägga rörelseidkarna att verkställa undersökningar angående sådana
varors anskaffningsvärde. Det torde här räcka med att angiva beräknat
utförsäljningspris. För att kontroll ej helt skall omöjliggöras beträffande
dessa varor, vöre det dock önskvärt att vederbörande skattskyldiga ålades
att för hithörande varuposter i inventariet anteckna dels anskaffningsår,
där så kan ske, dels anledningen till att varorna betecknats såsom okuranta!
Av största vikt är att även beträffande dessa varor noggranna kvantitetsuppgifter
lämnas.

För rörelseidkare, vilkas verksamhet omfattar hantverk eller fabrikation,
torde^ förestående inventeringsregler i flertalet fall vara tillämpliga i fråga
örn råmaterial och förbrukningsartiklar.

Beträffande färdigfabrikaten torde fa krävas, att sådana varubeteckningar
angivas, vilka göra det möjligt att konstatera varans försäljningspris. I
fråga om varor under tillverkning eller bearbetning bör lämnas så klargörande
uppgifter som möjligt örn varubeteckning och vid bokslutstillfället

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

19

uppnått stadium i produktionsprocessen. För samtliga här ifrågavarande
varor bör tillverkningskostnaden angivas.

Från de ovan föreslagna föreskrifterna rörande inventering av varor, vilka
hos rörelseidkarna varit eller äro föremål för produktion eller bearbetning,
torde man få tänka sig två betydelsefulla undantag. Det ena hänför sig till
hantverksbetonade företag. Man torde i sådana fall ej kunna fordra mer än
att för här ifrågavarande varor angives förutom inventeringspriset även påräkneligt
utförsäljningspris. Det andra undantaget hänför sig till de större
industriföretagen, vilka hava välordnad bokföring men i vanliga fall icke angiva
anskaffnings- eller tillverkningskostnad i varulagerförteckningama. Beträffande
sådana företag torde det kunna räcka med den av reservanterna
inom nämnden föreslagna föreskriften, att företagen skola vara beredda att
utan nämnvärd tidsutdräkt förebringa utredning rörande tillverkningskostnaden
beträffande vid kontroll särskilt utpekade inventarieposter. Länsstyrelsen
finner ej heller något vara att erinra emot att för här ifrågavarande
företag undantagsstadgandet utsträckes att gälla jämväl anskaffningskostnaden
för råmaterial, förbrukningsartiklar och varor, vilka endast äro föremål
för återförsäljning. Man synes även för rena handelsföretag — större
grosshandelsföretag — med tillförlitlig lagerbokföring och eljest väl ordnad
bokföring kunna införa ett motsvarande undantagsstadgande.

Till stöd för sina här framförda förslag vill länsstyrelsen, förutom vad
redan anförts, framhålla, att de av reservanterna inom nämnden åberopade
kraftiga prissänkningarna på vissa varor ej torde böra tillskrivas så stor
betydelse som skett. Inom minuthandeln lärer prisnivån hava undergått endast
relativt små förändringar hittills under år 1945 och man synes knappast
hava anledning räkna med några större förskjutningar i densamma
före årsskiftet. Beträffande flertalet företag kan följaktligen anskaffningsuppgifterna
— särskilt örn ovan förordade jämkningar av centrala nämndens
förslag kunna godtagas — lämna ett i stort sett tillfredsställande underlag
för beräkning av varornas förkrigspriser.

Det vill även synas som örn svårigheterna att vid inventeringen få fram
varornas anskaffningskostnader i allmänhet ej äro så stora som synes framgå
av reservanternas inom nämnden uttalanden. Sådana svårigheter torde
i huvudsak föreligga endast inom industrien och hantverket. För handeln
torde en inventering efter här ovan angivna riktlinjer ej erbjuda oöverstigliga
hinder. Man får beakta, att varulagren ofta äro mindre nu än före kriget
samt att antalet kvaliteter inom åtskilliga branscher nedbringats väsentligt
under krigsåren. Vidare hava i samband med priskontrollen utfärdats
märkningsbestämmelser för ett stort antal varor. Sådana märkningar böra
vara till god hjälp vid inventeringen liksom priskontrollnämndens varulistor,
vilka som regel angiva såväl grosshandels- som minuthandelspriser.

Den föreslagna skyldigheten att vid redovisningen av varulagret u p pdela
lagret i vissa huvudgrupper med angivande av grunderna
för de olika gruppernas värdering har i allmänhet icke
föranlett någon erinran från myndigheternas sida.

Kommerskollegium har sålunda framhållit, att kollegium icke hade något
att erinra mot det av centrala krigskonjunkturskattenämnden upprättade
förslaget till tablå. Visserligen torde uppdelningen i skilda huvudgrupper
förorsaka näringsidkarna visst merarbete, men detta torde vara av underordnad
betydelse nied hänsyn till värdet av sådan redovisning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit viss komplettering av ifrågavarande
tablå och anfört:

Det vill synas som om antalet varugrupper bör utökas med en sådan, avseende
andra förbrukningsartiklar än bränsle. Vidare ifrågasättes örn ej
gruppen kontraherade, ej levererade varor bör uppdelas efter samma grunder
som varor i lager, givetvis med uteslutande av rubriken »okuranta varor».
Tabellen synes böra förses med ytterligare en kolumn, angivande anskaffnings-
eller tillverkningskostnaden å lagret vid beskattningsårets utgång.

Av de näringsorganisationer, som i sina yttranden berört denna fråga,
hava delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. tillstyrkt nämndens förslag
och anfört:

Den av majoriteten föreslagna skyldigheten att vid redovisningen av varulagret
uppdela detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för
de olika gruppernas värdering, kommer väl att i vissa fall, såsom då ett företag
har särskild bokföring för olika lokalförvaltningar, att medföra ett icke
ringa merarbete, men då detta resulterar i ett för taxeringens riktiga fastställande
värdefullt material, anse vi oss icke böra motsätta oss nämnda skyldighet.
I allmänhet torde det material, som därigenom kommer att ställas till
taxeringsmyndigheternas förfogande, vara tillräckligt för utövande av en tillfredsställande
kontroll och det giver på sätt reservanterna anfört taxeringsmyndigheterna
en god ledning för bedömande av, i vilka fall det finnes anledning
att genom infordrande av ytterligare uppgifter eller genom granskning
av den skattskyldiges inventarium eller andra handelsböcker verkställa
en ytterligare kontroll av lagervärderingen.

Handelskammaren i Gävle och Sveriges grossistförbund hava för sin del
uttalat betänkligheter mot den föreslagna uppdelningen beroende på att det
därigenom förorsakade merarbetet icke stöde i rimlig proportion till de ökade
kontrollmöjligheter, som kunde komma att ernås.

Den av centrala krigskonjunkturskattenämnden föreslagna dispensmöjligheten
har förordats av vissa näringsorganisationer och av några
länsstyrelser. I flertalet yttranden hava emellertid uttryckts farhågor för att
en bestämmelse av ifrågavarande art icke kunde i praktiken tillämpas rättvist
och jämlikt.

Sålunda har mellankommunala prövningsnämnden anfört:

Mellankommunala prövningsnämnden måste på det bestämdaste avstyrka
det föreslagna dispensförfarandet. Centrala krigskonjunkturskattenämndens
förslag härom får väl tolkas så, att företag med välordnad lagerbokföring
skulle undantagas från uppgiftsskyldighet om lagrets anskaffningsvärde. Nu
förhåller det sig emellertid så, att även större företag ibland ha mycket primitiv
lagerbokföring och för att avgöra örn lagerbokföringen kan anses vara
betryggande, skulle en undersökning i varje särskilt fall vara nödvändig. Att
den sakkunniga personal som står till taxeringsmyndigheternas förfogande
ej, samtidigt som den är strängt sysselsatt med årets krigskonjunkturskattetaxering,
kan medhinna sådana undersökningar torde vara uppenbart.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Länsstyrelsen vill framföra som sin bestämda uppfattning att den av centrala
nämnden förordade anordningen, att undantag'' från lämnade föreskrif -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

ter skulle meddelas av taxeringsintendenten, ej med fördel kan genomföras.
Man kan befara, att taxeringsintendenten skulle bliva överlupen med dylika
ansökningar utan att hava möjlighet att med någon säkerhet bedöma, om
vederbörande företagares bokföring vore ordnad på ett tillfredsställande satt
eller ej Resultatet av misstag vid meddelandet av sådana undantag torde fa
befaras bliva, att vederbörande skattskyldiga erhålla en förmånligare ställning
i skatteprocessen än om det överlåtes åt rörelseidkarna själva Siyetvis
med ovan föreslagen begränsning — att avgöra, om de utan att följa
föreskrifterna kunna lämna för kontroll av varuvärderingen erforderliga
uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit:

Länsstyrelsen ifrågasätter, om taxeringsintendentema icke härmed skulle
betungas med en uppgift, som ligger utom möjligheternas gräns att rätt fylla
med den personal, som för kontrollen står till buds. Ett dispensforfarande,
grundat på en mera formell granskning av företedda handlingar, vöre av
ringa värde och kunde i särskilda fall vara till direkt skada. Det vöre nämligen
olyckligt, om därigenom komme att godkännas fall, som vid en närmare
undersökning kunde visa sig böra underkännas.

Handelskammaren i Gävle har anfört:

Den av nämnden föreslagna dispensmöjligheten måste för att vara av
något värde lia erhållits, då inventeringen verkställes. Ansökan härom skab
följaktligen vara taxeringsintendenten tillhanda så tidigt, att den kan
besvaras till årsskiftet 1945/46. Man får utgå ifrån, att taxermgsintendentens
tjänsteställning kommer att utgöra hinder för att dispensansökan
beviijas annat än då det är uppenbart, att krigskonjunkturskatt
icke kan påföras den skattskyldige. Det torde emellertid vara svart för honom
att med den försiktighet, som han på grund av sm tjänst mäste iakttaga,
i förväg, innan ens den ordinarie deklarationen för beskattningsåret
avlämnats, avgöra, huruvida den som söker dispens icke kommer att påföras
krigskonjunkturskatt. Man torde därför kunna utgå från att det blir ytterst
få, som genom dispens bli befriade från framtagandet av anskaffningspns
eller dagspris på lagret post för post, örn så föreskrives. Enligt handelskammarens
mening kommer sålunda det ifrågasatta dispensförfarandet icke att
bli av något större praktiskt värde.

Departementschefen.

1 sitt betänkande nr 45 i anledning av propositionen nr 256 med förslag
till förordning örn krigskonjunkturskatt lör ar 1945 har bevillningsutskottet
uttalat, att enligt utskottets mening krigskonjunkturbeskattningen borde avvecklas
så snart möjlighet därtill iörelåge. Med hänsyn till att krigstillståndet
i Europa upphört och det kunde antagas, att en allmän strävan komme
att göra sig gällande att föra hushållningen fram mot mera normala förhållanden,
borde avvecklingen av krigskonjunkturskatten kunna påskyndas och
möjligheten av dess avveckling redan per den 31 december 1944 omprövas.
Utskottet förutsatte i varje fall, att krigskonjunkturskatt icke skulle uttagas
för merinkomster, som hänförde sig lill tid efter 1945 ars utgång.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

När krigskonjunkturskatten vid krigets början infördes, förutsattes såsom
naturligt, att en sådan beskattning skulle bestå så länge krigskonjunkturen
varade. Jag finner det därför svara till syftet med krigskon junkturskatten,
att jämväl 1945 års mervinster underkastas dylik skatt. Ett ytterligare skäl
härför är att det avvecklingsförfarande, vid vilket den slutliga effekten av
krigskonjunkturbeskattningen förutsatts skola framkomma, lämpligen bör
sammankopplas med en ny taxering till krigskonjunkturskatt och sålunda
icke ske i form av en justering av den redan verkställda taxeringen för merinkomster
under år 1944. Såsom bevillningsutskottet uttalat, torde krigskonjunkturskatt
däremot icke böra uttagas för merinkomster som hänföra sig
till tid efter 1945 års utgång.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört, avser jag att senare framlägga
förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946, avseende merinkomster
under år 1945, jämte förslag till avvecklingsföreskrifter. Dessa förslag
torde komma att i huvudsak bygga på det betänkande i ämnet, som i
december 1944 framlades av 1944 års allmänna skattekommitté. Förslagen
torde böra prövas av 1946 års riksdag.

Ett slutavräkningsförfarande per den 31 december 1945 förutsätter emellertid,
att frågan örn utfärdande av de särskilda föreskrifter med avseende
å lagerinventeringen nyssnämnda dag, som må befinnas erforderliga, upptages
till prövning redan vid innevarande års riksdag.

Enligt det förslag till bestämmelser angående lagerinventering, som centrala
krigskonjunkturskattenämnden i enlighet med det nämnden meddelade
uppdraget framlagt, skola bokföringspliktiga skattskyldiga i inventariet per
den 31 december 1945 (motsvarande räkenskapsdag) angiva anskaffningsvärdet
å inneliggande varor eller, om dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet)
är lägre, sistnämnda värde. Vidare skola de skattskyldiga
vara pliktiga att lata inventariet med avseende å däri upptagna varukvantiteter
bestyrkas av två i inventeringen deltagande personer.

Som jag inledningsvis anfört, är varulagervärderingen av utslagsgivande
betydelse för krigskonjunkturbeskattningen. Uppgifterna om lagervärderingen
torde hittills hava lämnat mycket övrigt att önska, och någon verklig kontroll
över lagervärderingen har icke kunnat genomföras. Detta förutsågs
emellertid redan vid införandet av krigskonjunkturbeskattningen. Jag torde
sålunda få erinra om mitt yttrande i propositionen nr 2 till 1940 års urtima
riksdag, att man med ett slutavräkningsförfarande i utsikt kunde vid den
årliga beskattningen nöja sig med en mindre rigorös tillämpning av de principer
man funne sig böra uppställa, vilket vore till fördel dels för de skattskyldiga,
å vilka mindre krav på utredning syntes kunna ställas i de särskilda
fallen, dels för taxeringsmyndigheterna, för vilka i många fall fullgörandet
av skyldigheten att i detalj granska de skattskyldigas lagervärderingar
m. m. underlättades. Vid slutavräkningsförfarandet måste däremot,
såsom av det redan sagda framgår, strängare krav ställas både på utredning
och på kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

23

Behovet av normerande bestämmelser vid ifrågavarande inventering har
vid remissbehandlingen av nämndens förslag icke ifrågasatts. Tvärtom har i
ett flertal yttranden behovet av dylika föreskrifter understrukits. Mot nämndens
förslag till inventeringsbestämmelser har emellertid invänts dels att
föreskrifterna skulle medföra ett betungande merarbete för de skattskyldiga
utan att i nämnvärd grad öka myndigheternas möjligheter till kontroll av
varulagervärderingen, dels ock att det material, som därigenom framkomme,
icke skulle kunna effektivt utnyttjas av taxeringsmyndigheterna.

Vad angår invändningen att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra
ett betungande merarbete för de skattskyldiga utan att i nämnvärd grad öka
kontrollmöjligheterna vill jag gärna vitsorda, att den ifrågasatta metoden icke
medför en fullt effektiv kontroll. För möjliggörande av en dylik kontroll
skulle utan tvivel erfordras längre gående bestämmelser än de av nämnden
föreslagna. Detta skulle å andra sidan medföra ett merarbete för de skattskyldiga
av sådan omfattning, att arbetet icke rimligen bör åläggas dem.
Nämndens förslag torde därför böra betraktas som resultatet av en avvägning,
därvid beaktats å ena sidan de ofrånkomliga kontrollkraven, å andra
sidan önskvärdheten av att icke ålägga de skattskyldiga ett alltför betungande
merarbete.

Enligt nämndens förslag skall i inventariet angivas antingen anskaffningsvärdet
å de i inventariet upptagna lagertillgångarna eller, om återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Det synes lämpligt att uppgiftsskyldigheten
sålunda anknytes till ettdera av nämnda värden för att möjliggöra
för taxeringsmyndigheterna att på grundval av förefintliga fakturor o. d.
kontrollera riktigheten av uppgifterna. För^ att underlätta uppgiftsskyldighetens
fullgörande torde emellertid den skattskyldige böra medgivas valfrihet
beträffande vilkendera metoden han önskar använda. De lämnade uppgifterna
angående anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena avses skola
utnyttjas på så sätt, att taxeringsmyndigheterna genom jämförelse mellan
nämnda värden, vilka skola angivas i deklarationerna för taxering till krigskonjunlcturskatt,
och de i deklarationerna likaledes angivna förkrigsvärdena
å lagertillgångarna bilda sig en uppfattning om rimligheten av de uppgivna
förkrigsvärdena. Råder missförhållande mellan anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och det uppgivna förkrigsvärdet, avses närmare granskning
skola äga rum. Uppgifterna örn anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
skola med andra ord tjäna till ledning för taxeringsmyndigheterna
vid bedömningen av vilka företag eller enskilda skattskyldiga som böra göras
till föremål för närmare granskning; av lätt insedda skäl är det nämligen
otänkbart, att samtliga skattskyldiga underkastas dylik granskning.

Vid jämförelsen mellan anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena samt
de uppgivna förkrigsvärdena avses taxeringsmyndigheterna skola begagna
sig av förefintliga indexserier. Emellertid har från skilda håll anförts, att
indexserierna avsåge ett alltför litet antal varor för att taxeringsmyndigheterna
av desamma skulle få ledning vid bedömande av den prisstegring, som
ägt rum under kriget. Det är givet, att den offentliga statistiken är otillräck -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

lig för att i alla fall ge önskvärd ledning vid jämförelsen mellan de uppgivna
värdena. Förefintliga indices utgöra dock det enda allmänna material,
som står till buds för bedömandet av rimligheten av varulagervärderingen.
Kompletterande material torde kunna anskaffas genom centrala krigskonjunkturskattenämndens
försorg.

Vidare har vid remissbehandlingen anmärkts, att värderingen skulle bliva
vilseledande, därest anskaffningsvärdet angåves för vissa varor medan andra
varor upptoges till återanskaffningsvärdet. Emellertid bör framhållas, att
marknaden i stort sett lärer kännetecknas av stillastående eller fallande priser,
varför vid tiden för ifrågavarande inventering återanskaffningsvärdet i
allmänhet torde vara det lägre av nämnda värden. Vid angivna förhållande
torde inventeringen i regel komma att anknyta till återanskaffningsvärdet,
eftersom tillgångarna enligt bokföringslagen icke må upptagas över sina verkliga
värden och det dessutom, med hänsyn till krigskonjunkturbeskattningen,
knappast kan ligga i den skattskyldiges intresse att redovisa för höga värden.
Skulle beträffande visst varuslag något återanskaffningspris överhuvud
icke kunna angivas, torde det ligga i sakens natur, att anskaffningspriset
skall angivas.

Förutom de nyss angivna värderingsmetoderna hava jämväl andra metoder
plägat komma till användning. Vad först angår den av åtskilliga företag tilllämpade
metoden att värdera lagret till utförsäljningspris synes en sådan
värdering i och för sig tillfredsställande, under förutsättning att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet kan fastställas genom lämnade uppgifter
örn vinst- och omkostnadspålägg. Under nyssnämnda förutsättning torde därför
uppgifter, som anknyta till utförsäljningspriset, böra godtagas.

En värdering till förkrigspris'' eller till fasta styckepris lärer däremot i en
del fall endast med svårighet medgiva en nöjaktig kontroll. Även företag
med välordnad bokföring hava emellertid använt dessa värderingsmetoder
och det skulle utan tvivel vålla sådana skattskyldiga, vilka regelmässigt inventerat
enligt någon av de nämnda principerna, ett betydande merarbete
att med kort varsel övergå till annan värderingsmetod. Detta torde särskilt
gälla vissa industriföretag. Olika utvägar hava därför övervägts i syfte att
— utan att eftersätta kravet på kontroll — möjliggöra lättnader för sådana
skattskyldiga, vilka visserligen tillämpat betryggande värderingsmetoder men
icke använt sig av värdering till anskaffnings- eller återanskaffningspris
eller till utförsäljningspris.

Centrala krigskonjunkturskattenämnden har i detta hänseende föreslagit
visst dispensförfarande. Praktiska skäl torde emellertid — såsom även ett
flertal remissinstanser framhållit — tala mot det av nämnden ifrågasatta dispensförfarandet.
Lämpligare synes vara att generellt tillåta sådana skattskyldiga,
som tidigare regelmässigt tillämpat annan tillförlitlig metod än värdering
efter anskaffnings- eller återanskaffningspriset eller utförsäljningspriset,
att även vid ifrågavarande inventering använda samma metod; såsom
förutsättning härför bör dock även i nu ifrågavarande fall gälla, att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet å lagret —- som alltid skall angivas i de -

25

Kandi. Maj:ts proposition nr 376.

klarationen för taxering till krigskonjunkturskatt — kan på tillförlitligt sätt
framräknas med utgångspunkt från de i inventariet angivna värdena. Jag
utgår därvid från att endast företag med välordnad bokföring komma att vid
ifrågavarande inventering värdera lagret efter förkrigspris eller fasta styckepris
och att de berörda företagen kunna på grundval av interna indices eller
dylikt lämna nöjaktiga uppgifter om anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde
å lagret.

För att underlätta ifyllandet av den deklaration, som avses skola ligga till
grund för slutavräkningen, torde de skattskyldiga vid inventeringen böra uppdela
varulagret i vissa grupper nämligen kuranta varor av förkrigskvalitet,
okuranta varor av förkrigskvalitet, kuranta ersättningsvaror, okuranta ersättningsvaror,
bränsle samt övriga förbrukningsartiklar. Kontraherade men
icke levererade varor — som av vissa skattskyldiga i inventarierna upptagas
tillsammans med varulagret — torde böra redovisas särskilt för sig. Däremot
torde de skattskyldiga icke rimligen böra åläggas att redovisa vid sista förkrigsinkomståreis
utgång inneliggande varulager i särskilda grupper; en
dylik redovisning torde numera endast med svårighet kunna åstadkommas

och torde för övrigt vara av föga värde.

De nu föreslagna bestämmelserna innebära självfallet icke något hinder
för den skattskyldige att i inventariet verkställa erforderliga nedskrivningar;
bestämmelserna beröra sålunda överhuvud icke frågan örn de värden, till
vilka tillgångarna skola redovisas i den skattskyldiges balansräkning. Da
tillgångarnas värden i inventariet skola angivas enligt någon av de förenämnda
metoderna blir emellertid följden, att nedskrivningar av ifrågavarande
värden måste redovisas öppet.

Såsom redan omnämnts har centrala krigskonjunkturskattenämnden vidare
föreslagit, att två i inventeringen deltagande personer skola på heder och
samvete intyga att uppgifterna i inventariet om lagrets kvantitet överensstämma
med verkliga förhållandet. Jag biträder detta förslag. Emellertid anser
jag, i likhet med vissa remissinstanser, att en dylik attest av den skattskyldige
själv bör godtagas i de fall, då den skattskyldige ensam företagit inventeringen.

De av centrala krigskonjunkturskattenämnden föreslagna bestämmelserna
torde böra kompletteras med vissa föreskrifter i syfte att garantera mventeringsförfarandets
genomförande. Sålunda torde böra stadgas att, om skattskyldig
vid upprättande av inventariet icke iakttagit de ifrågavarande föreskrifterna,
av vederbörande taxeringsintendent lämnad uppgift angående lagertillgångarnas
förkrigsvärde skall äga vitsord, där ej den skattskyldige visar
att tillgångarna baft annat värde.

Vidare torde böra stadgas straff för den som, med vetskap om att samtliga
lagertillgångar icke upptagits i inventariet, därå tecknat sådan försäkran angående
inventariets riktighet som förut sagts. Straffet torde böla bestämmas
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Ilar någon, ulan att i den

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 376- ^

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

omfattning som skäligen kan fordras hava undersökt inventariets fullständighet,
därå tecknat försäkran, varom nyss sagts, torde han, därest lagertillgång
uteslutits ur inventariet, likaledes böra dömas till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. I anslutning till det anförda torde böra framhållas,
att den felande i vissa fall även lärer kunna dömas till ansvar för delaktighet
i av den skattskyldige begånget deklarationsbrott.

Slutligen torde i förordningen böra intagas en föreskrift örn att de däri
meddelade bestämmelserna icke skola äga tillämpning å sådana bolag, vilka
äro undantagna från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt, d. v. s. systembolag
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget
vin- och spritcentralen, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ävensom
annat aktiebolag, från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager
i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda upprättade förslaget
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Ma.j:t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Åmark.

458750. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.