Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
1
Nr 375.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse;
given Stockholms slott den 9 november 1945.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva
försäkringsrörelse.
GUSTAF.
Gunnar Myrdal.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 375-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
Förslag
till
Lag
om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ej må stadfästelse meddelas å bolagsordning för försäkringsbolag eller å
ändring i stadfäst bolagsordning för sådant bolag, såframt ändringen avser
utvidgning av bolagets rörelse med försäkringsgren, som bolaget icke redan
äger driva. Vad nu stadgats i fråga om bolagsordning skall äga motsvarande
tillämpning å sådana grunder för försäkringsverksamhet, som avses i 3 och
117 §§ lagen om försäkringsrörelse.
Försäkringsgren, som bolag äger driva enligt stadfäst bolagsordning men
likväl icke driver, må ej upptagas av bolaget.
Med försäkringsbolag avses i denna paragraf anstalt, som, helt eller delvis,
är underkastad bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse.
2 §.
Tillstånd må ej meddelas utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket eller att utvidga sådan rörelse med försäkringsgren,
som anstalten icke redan äger driva.
3 §•
Utan hinder av vad i 1 § första stycket och 2 § är stadgat må stadfästelse
eller tillstånd som där avses meddelas, om det från allmän synpunkt finnes
önskvärt. Under enahanda förutsättning må Konungen, efter ansökan, tillåta
försäkringsbolag att upptaga försäkringsgren som avses i 1 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 31 december 1947.
Kungl. Maj.ts proposition nr 375.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 oktober 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, fråga angående lagstiftning
örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse och anför
därvid följande.
I skrivelse den 30 juni 1945, nr 530, har riksdagen, under åberopande
av första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 47, anhållit att
Kungl. Maj:t ville låta dels verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning
det privata försäkringsväsendet bör överföras till det allmänna
och i samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar böra göras obligatoriska,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda, dels ock skyndsamt utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk
lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt
icke önskvärda försäkringsanstalter bildas tiller redan bestående försäkringsföretag
börja ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor
rörande försäkringsverksamhetens framtida utformning äro under utredning.
Sedan jag uppdragit åt hovrättsassessorn O. H. Appeltofft att inom departementet
verkställa utredning och avgiva förslag rörande sådan provisorisk
lagstiftning, som åsyftas i riksdagens skrivelse, har Appeltofft utarbetat en
promemoria angående lagstiftning örn vissa inskränkningar i rätten att driva
försäkringsrörelse jämte förslag till lag i ämnet. Promemorian jämte dithörande
lagförslag torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid detta protokoll.
I promemorian redogöres först för innehållet i gällande koncessionsbestämmelser
för försäkringsanstalter av skilda slag ävensom för tendenser i
lagtillämpningen. Vidare lämnas vissa uppgifter angående antalet och den inbördes
storleken av olika kategorier av försäkringsanstalter. Därefter lämnas
en redogörelse för den nu arbetande försäkringsutredningens direktiv
beträffande koncessionsfrågan, varvid utredningsmannen bland annat anför,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
att försäkringsutredningen givit uttryck åt sin avsikt att föreslå väsentligt
skärpta koncessionsbestämmelser. Utredningsmannen övergår härefter till
frågan om spärrlagstiftningens utformning och framhåller, att spörsmålet
om lagstiftningens effektivitet här trädde i förgrunden. Vissa skäl syntes tala
för att spärren skulle konstrueras såsom ett ovillkorligt förbud mot att nybilda
försäkringsbolag eller utvidga bestående rörelse med ny verksamhetsgren.
Frågan om den grad av stränghet, varmed spärranordningen borde utformas,
kunde emellertid icke lösas utan hänsyn till den tidrymd, under vilken
provisoriet kunde väntas bestå. I detta sammanhang uttalar utredningsmannen,
att försäkringsutredningens blivande förslag syntes vara avsett
att föreläggas riksdagen å sådan tid att ny försäkringslag kunde träda i
kraft samtidigt med den nya aktiebolagslagen eller alltså den 1 januari 1948.
Vid denna tidpunkt skulle följaktligen spärrlagen hava fyllt sin uppgift. Men
även bortsett från spärrlagens funktion att jämna vägen för genomförandet
av den lagstiftning, som kunde komma att framgå ur försäkringsutredningens
blivande förslag, syntes lämplighetsskäl kunna anföras till förmån för
att lagens giltighetstid begränsades till den 1 januari 1948.
I promemorian anföres vidare, att det vore föga sannolikt att upprätthållandet
under en mycket begränsad tidrymd av en ovillkorlig spärr skulle
komma att minska försäkringsväsendets möjligheter att tillgodose försäkringsbehovet
under denna tidrymd. Helt uteslutet vore detta likväl icke. Nya
försäkringsbehov, vilka nu icke vore möjliga att förutse, kunde snabbt växa
fram. Exempelvis kunde den kraftiga utvecklingen på flygtrafikens område
tänkas skapa helt nya problemställningar i fråga om försäkringsbehovet. Det
vore vidare tänkbart, att utvidgad koncession framstode såsom nödvändig förutsättning
för rationalisering av en viss försäkringsbransch. I den mån frukterna
härav komme försäkringstagarna till godo läge det självfallet i det
allmännas intresse att icke motverka rationaliseringen. Med hänsyn till vad
sålunda framhållits vore det icke tillrådligt att — ens för en kortare övergångsperiod
— genomförÄ en ovillkorlig spärr mot nybildning av försäkringsbolag
eller mot utvidgning till ny verksamhetsgren.
Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget må stadfästelse icke meddelas
å bolagsordning eller försäkringstekniska grunder eller å ändring i
stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder, såframt ändringen avsåge utvidgning
av bestående försäkringsrörelse till försäkringsgren, som icke redan
dreves av bolaget. Tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse finge icke meddelas
försäkringsbolag med mindre fråga vore örn förlängning av tidigare
meddelat sådant tillstånd. Motsvarande inskränkningar föreslås skola gälla i
fråga om utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.
Vad sålunda stadgats skulle emellertid icke äga tillämpning där det
ur allmän synpunkt funnes önskvärt, att stadfästelse eller tillstånd meddelades.
I anslutning till lagförslaget understrykes i promemorian vanskligheten åsatt
för närvarande, då hela problemkomplexet befinner sig i stöpsleven, närmare
angiva vad som på förevarande område är att anse såsom önskvärt ur
Kungl. Maj:ts proposition nr 37b.
5
allmän synpunkt. På koncessionsmyndigheten borde ankomma att i varje
särskilt fall avgöra, huruvida den nämnda förutsättningen förelåge. Med hänsyn
till spärrlagens syfte vore det uppenbart, att uttrycket »ur allmän synpunkt
önskvärt» hade en restriktiv innebörd.
Enligt förslaget skulle lagen omfatta alla slag av inhemska försäkringsanstalter,
som driva affärsmässig försäkringsrörelse och enligt gällande bestämmelser
äro underkastade egentlig koncessionsplikt. Därmed avsåges riksbolag
— inberäknat ömsesidiga arbetsgivareförsäkringsbolag ävensom ränte-
och kapitalförsäkringsanstalter — samt läns- och häradsbolag. Även
Stockholms stads brandsförsäkringskontor, som i viss mån intager en särställning,
skulle hänföras hit. Sockenbolagen, vilka icke äro underkastade
koncessionsskyldighet i egentlig mening, hava däremot i förslaget undantaga
från lagens tillämpning.
Över förslaget har, efter remiss, försäkringsinspeklionen efter hörande
av Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivit yttrande. Icke från någotdera
hållet hava erinringar framställts mot genomförande av en lagstiftning
av åsyftad innebörd. Vissa synpunkter i fråga om lagens räckvidd hava däremot
framhållits.
Förstikringsinspektionen anför sålunda följande:
Ett betydande antal försäkringsbolag äga enligt sina stadfästa bolagsordningar
rätt att i vissa branscher driva försäkringsrörelse, vilken rätt dock
icke utnyttjats av bolagen. Det synes inspektionen angeläget för vinnande
av syftet med ifrågavarande lagstiftning, att dessa bolag beträffande sådana
branscher likställas med övriga bolag under den tid den provisoriska lagstiftningen
är avsedd att gälla och därigenom förhindras att upptaga verksamhet
i branscherna. Det kan måhända ur formell synpunkt synas icke helt tilltalande
att förhindra ett bolag som på grund av bestämmelse i bolagsordningen
redan erhållit rätt alt driva rörelse inom viss försäkringsbransch men
icke börjat rörelsen, att driva densamma. Starka sakliga skäl tala dock mot
de betänkligheter, som möjligen skulle kunna resas mot ett dylikt förfarande.
Att märka är nämligen, att de bolagsordningar, beträffande vilka förhållandet
är det här angivna, i allmänhet tillkommit och stadfästs för ett flertal
år sedan då någon prövning nr allmännyttans synpunkt knappast förekom,
i varje fall icke på det sätt som i förevarande lagförslag tilltänkts. Härtill
kommer den omständigheten, att då bolaget icke upptagit rörelse i branschen,
något intresse för rörelsens bedrivande tydligen icke förelegat. Inspektionen
vill därför föreslå, att en kompletterande bestämmelse införes i lagförslaget av
innehåll att försäkringsbolag, som redan undfått rätt att driva försäkringsrörelse
i viss bransch men icke börjat utöva rörelsen icke må utan Konungens
medgivande upptaga utövandet av densamma. För medgivande synes
böra gälla samma förutsättning som kommer alt stadgas beträffande de
ärenden som avses i lagförslaget. Skulle något bolag hava drivit rörelse inom
viss bransch och sedan upphört att i branschen teckna nya försäkringar,
böra dylika fall enligt inspektionens mening behandlas på samma sätt som
örn fråga vore örn upptagande av en i bolagsordningen tillåten, men ej bedriven
försäkringsrörelse.
I förevarande sammanhang har inspektionen övervägt att föreslå en viss
tidpunkt, före vilken en i bolagsordningen tillåten, men ej bedriven verksamhet
skulle hava påbörjats för att ej drabbas av förbud av ovannämnda
slag. Inspektionen har emellertid avstått därifrån, då man torde kunna räkna
6
Kungl. Majlis proposition nr 375.
Departements
chefen.
med att bolagen under förhandenvarande förhållanden skulle linna det
olämpligt att nu sätta i gång hittills ej bedriven verksamhet. Skulle denna
uppfattning visa sig oriktig, torde frågan om en dylik tidsbestämmelses införande
i lagtexten böra upptagas till närmare omprövning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:
I det remitterade förslaget har lagen utformats så, att det först i två paragrafer
stadgas absolut förbud för nybildningar på försäkringsväsendets område,
varefter i en tredje paragraf meddelas undantag från vad förut stadgats
för det fall att det ur allmän synpunkt finnes önskvärt med ett dylikt
undantag. Det föreligger uppenbarligen en icke oväsentlig skillnad mellan
dessa lagregler, enligt vilka ny eller utökad koncession skall kunna lämnas
endast för det fall, att det är önskvärt ur allmän synpunkt, och en lagstiftning,
som i överensstämmelse med riksdagens skrivelse innebär förbud mot
startandet av ny verksamhet, som ur det allmännas synpunkt är icke önskvärd.
I betraktande jämväl av utredningsmannens uttalande, att uttrycket
»ur allmän synpunkt önskvärt» bör tolkas restriktivt, synes det föreligga risk
för att spärrlagen med den föreslagna lydelsen kommer att lägga hinder i
vägen för sådana ändringar i bolagsordningar, som väl icke äro av den storleksordning,
att de kunna betecknas som ur allmän synpunkt önskvärda
men ändå äro för det enskilda företaget och dess försäkringstagare behövliga
och lämpliga ur rationaliserings- och anpassningssynpunkt.
Spörsmålen rörande försäkringsväsendets rationalisering och omgestaltning
stå för närvarande på dagordningen. Enligt vad jag inhämtat kan försäkringsutredningens
betänkande med förslag till ny lagstiftning angående
försäkringsrörelse väntas föreligga inom några månader. Det kan förväntas,
att åtskilliga av de i motionerna framställda önskemålen bliva tillgodosedda
i utredningens förslag. Sålunda avser utredningen bland annat att föreslå
väsentligt skärpta koncessionsbestämmelser.
Den i riksdagens skrivelse begärda utredningen syftar emellertid längre.
I skrivelsen hemställes om en allsidig och förutsättningslös utredning av
försäkringsverksamheten i dess helhet. Jag har för avsikt att inom kort hemställa
örn bemyndigande att tillkalla sakkunniga för ifrågavarande utredning.
Det är uppenbart, att genomförandet av den rationalisering eller omgestaltning
av försäkringsverksamheten, som från allmän synpunkt kan befinnas
önskvärd, blir försvårad örn antalet företagsenheter nu skulle okas. Tendensen
att stifta nya försäkringsbolag synes sedan några år vara i stigande.
Denna tendens kan väntas bliva ytterligare stimulerad inför utsikten till
skärpta koncessionsbestämmelser. Under dessa förhållanden anser jag det
angeläget, att den ifrågasatta spärrlagstiftningen snarast genomföres.
Vad angår spärrens effektivitet finner jag, i överensstämmelse med vad i
departementspromemorian framhållits, starka skäl tala för ett absolut förbud
mot varje expansion genom nybildning av bolag respektive öppnande av
ny verksamhetsgren. Försäkringsväsendet är för närvarande så starkt utbyggt
och förgrenat, att varje rimligt försäkringsbehov i samhället torde
kunna tillgodoses. Å andra sidan kan det icke förbises, att även inom en
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
mycket nära framtid helt nya försäkringsbehov kunna växa fram. Jag vill
även understryka den i promemorian anförda synpunkten, att utvidgad
koncession för ett försäkringsbolag kan framstå såsom en nödvändig förutsättning
för rationalisering av viss försäkringsgren. I den mån frukterna
härav komma försäkringstagarna till godo, bör, såsom utredningsmannen
framhållit, rationaliseringen givetvis icke motverkas från det allmännas sida.
Även från andra allmänna synpunkter kan en utvidgning av meddelad koncession
framstå såsom motiverad under det övergångsskede, varom nu är
fråga. Med hänsyn härtill biträder jag förslaget att undantag från förbudet
skall kunna meddelas om så finnes önskvärt från allmän synpunkt. Uttrycket
»från allmän synpunkt» bör, såsom i departementspromemorian framhållits,
tolkas restriktivt.
Fråga om undantag från förbudet skall enligt utredningsmannens förslag
prövas av koncessionsmyndigheten, alltså i regel av Kungl. Majit men beträffande
läns- och häradsbolag av vederbörande länsstyrelse och beträffande
utländska försäkringsanstalter av försäkringsinspektionen. Möjligen
kunde göras gällande, att prövningen i samtliga fall borde ankomma på
Kungl. Majit, varigenom önskvärd enhetlighet skulle vinnas. Då emellertid
nybildning av bolag eller öppnande av nya verksamhetsgrenar mycket sällan
förekommer i vad gäller länsbolagen, häradsbolagen och de utländska anstalterna,
har jag icke funnit anledning frångå utredningsmannens förslag.
Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande över promemorian anfört, att
ett betydande antal försäkringsbolag enligt bolagsordningen äger rätt att
driva även andra försäkringsgrenar än dem, som för närvarande faktiskt
äro föremål för bolagets verksamhet. En utvidgning av antalet rörelsegrenar
inom ramen för stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skulle icke
hindras genom den i promemorian föreslagna spärrlagstiftningen. Inspektionen
föreslår därför, att lagstiftningen kompletteras med en bestämmelse
att försäkringsbolag, som erhållit rätt att bedriva försäkringsrörelse i viss
bransch men icke börjat utöva rörelsen, icke skall äga rätt att utan Konungens
medgivande upptaga utövandet av densamma. Vad inspektionen sålunda
anfört synes värt beaktande. Jag förordar därför, att lagförslaget kompletteras
med ett stadgande av angiven innebörd. Stadgandet kan inskränkas till
att avse svenska bolag, enär enligt vad jag inhämtat icke någon i Sverige
arbetande utländsk försäkringsanstalt äger koncession å annan försäkringsgren
än sådan, som redan är föremål för anstaltens verksamhet.
Även från det sålunda förordade förbudet bör undantag kunna medgivas,
om verksamheten framstår såsom önskvärd från allmän synpunkt. Upptages
förbudet i lagen, kan den av utredningsmannen föreslagna särskilda regeln
rörande tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse utgå.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har anmärkt, att den av utredningsmannen
föreslagna spärranordningen vore strängare än som förutsatts
i riksdagsskrivelsen. Den påtalade divergensen torde emellertid vara
mera formell än reell. Spärrlagen bär, såsom anförts, icke öppna möjlighet
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
till annan nyetablering än sådan, som framstår såsom positivt önskvärd ur
allmän synpunkt.
Den föreslagna lagstiftningen bör av skäl, som utredningsmannen anfört,
gälla till den 1 januari 1948.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse
med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag om vissa
inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse, av den lydelse bilaga1
vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
B. G. Gilmark.
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
9
Bilaga B.
Pro memoria
angående
lagstiftning örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.
I skrivelse till Kungl. Ma.j:t den 30 juni 1945 har riksdagen anhållit, att
Kungl. Maid ville låta dels verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
nied syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning
det privata försäkringsväsendet bör overt öras till det allmänna och i
samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar böra göras obligatoriska,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda,
dels ock skyndsamt utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk
lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt
icke önskvärda försäkringsanstalter bildas eller redan bestående^ försäkringsföretag
börja ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rörande
försäkringsverksamhetens framtida utformning äro under utredning.
Förevarande promemoria avser frågan rörande sådan provisorisk lagstiftning.
Inledning. Det synes lämpligt att inledningsvis något klargöra terminologien
samt innebörden av vissa begrepp pa försäkringsväsendets område. Ett
kortfattat återgivande av vissa data rörande den enskilda försäkringsverksamheten
är jämväl ägnat att belysa problemläget. .......
I lagstiftningen bär skilts mellan affärsmässigt bedriven försäkringsrörelse
och icke affärsmässig sådan rörelse. Distinktionen avser endast den
enskilda försäkringsverksamheten, alltså icke försäkringsrörelse, som bedrives
av staten (genom riksförsäkringsanstalten eller pensionsstyrelsen). I stor
utsträckning föreligger överensstämmelse i den offentligrättsliga regleringen
av affärsmässig och icke affärsmässig försäkringsrörelse, men å andra sidan
förekomma även väsentliga olikheter. Medan den icke affärsmässiga, enskilda
försäkringsverksamheten regleras genom lagen örn understödsföreningar
samt särskilda förordningar örn erkända sjukkassor och erkända
arbetslöshetskassor, är den affärsmässigt drivna försäkringsörelsen underkastad
bestämmelserna i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse (försäkringslagen).
I det följande behandlas endast sistnämnda slag av enskild
försäkringsverksamhet. Sådan verksamhet bedrives i vårt land av försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag. Ett särskilt slag av ömsesidiga
försäkringsbolag utgöra de s. k. ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna.
Ilit hör även annan grupp av bolag, som bör särskilt uppmärksammas,
nämligen de s. k. ömsesidiga arbetsgivareförsäkringsbolagen eller socialförsäkringsbolagen.
Denna grupp intar i vissa hänseenden en särställning
och kommer att nedan behandlas för sig.
Försäkringsbolagen förete skiftande utseende i fråga örn formen för verksamhetens
praktiska bedrivande. I detta sammanhang må endast erinras
10
Kungl. Majlis proposition nr 375.
om att vissa bolag driva allenast en enda försäkringsgren, medan andra
jämsides driva ett stort antal branscher. Inom skadeförsäkringen har utvecklingen
under de senaste decennierna i viss mån kännetecknats av en tendens
till ökning av antalet försäkringsgrenar, antingen genom uppkomsten av helt
nya branscher eller genom kombination av skilda delbranscher. Ett mindre
antal försäkringsbolag, de s. k. blandade bolagen, bedriva samtidigt både
liv- och skadeförsäkring.
Även återförsäkringsverksamheten (indirekt affär) regleras i viss utsträckning
av försäkringslagen. Medan den direkta affären i huvudsak är anknuten
till försäkringsbehovet inom vårt eget land präglas återförsäkringsverksamheten
av starkt förgrenade internationella förbindelser. Somliga svenska försäkringsbolag
äro uteslutande verksamma såsom återförsäkrare, medan andra
driva såväl direkt som indirekt affär.
I det föregående har endast varit fråga om svenska försäkringsbolag. Även
utländska försäkringsanstalter äga emellertid under vissa betingelser rätt
att driva försäkringsrörelse här i riket. Bestämmelserna härom återfinnas i
en särskild lag av den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att
driva försäkringsrörelse här i riket.
Gällande bestämmelser av koncessionsrättslig natur. Det står envar — fysisk
eller juridisk person — fritt att under de i försäkringslagen angivna betingelserna
öppna försäkringsverksamhet. För rörelsens drivande erfordras
tillstånd av offentlig myndighet. Försäkringsverksamheten är sålunda underkastad
koncessionsplikt.
Enligt 3 § försäkringslagen skola de, som vilja stifta försäkringsaktiebolag,
upprätta fullständig bolagsordning samt därå söka Kungl. Maj:ts stadfästelse.
Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av
försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika upprättas
bestämmelser angående vissa grunder — av huvudsakligen matematiskteknisk
art — för försäkringsverksamheten samt därå sökas Kungl. Maj:ts
stadfästelse. Kungl. Majit har att pröva bolagsordningens och de övriga grundernas
överensstämmelse med försäkringslagen samt lag och författning i
övrigt, så ock om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver må erfordras
med hänsyn till vidden och beskaffenheten av bolagets rörelse. Vidare
föreskrives att Kungl. Majits stadfästelse skall sökas jämväl å beslut
om ändring av stadfäst bolagsordning eller av övriga stadfästa grunder för
verksamheten. Motsvarande regler gälla, enligt 117 § försäkringslagen, beträffande
ömsesidigt försäkringsbolag. Bestämmelserna avse såväl livförsäkrings-
som skadeförsäkringsbolag.
De försäkringsbolag, för vilka bolagsordning och, i förekommande fall,
övriga grunder för verksamheten stadfästas i nu angiven ordning pläga benämnas
riksbolag. Dessa bolag, vilka vid utgången av år 1943 uppgingo till
ett antal av 141, därav 47 aktiebolag och 94 ömsesidiga bolag, bedriva i allmänhet
verksamhet i hela riket. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
bolagsordningar äro även stadfästa av Kungl. Majit, anstalterna hänföras
sålunda till riksbolagen, ehuru deras verksamhet i regel är lokalt begränsad.
Också de egentliga återförsäkringsbolagen äro att anse såsom riksbolag.
Riksbolagen registreras centralt hos försäkringsinspektionen.
Till riksbolagen äro även de förut omnämnda ömsesidiga arbetsgivareförsäkringsbolagen
att räkna. Enligt 4 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete skall sådan försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten;
dock må, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser del
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
ägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas
arbetare i stället äga rum i detta bolag. Dessa bolag driva endast en
försäkringsgren, den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Verksamheten ar
underkastad bestämmelserna i nyssnämnda lag. Samtidigt är emellertid jämväl
1917 års försäkringslag tillämplig på dessa bolags De äro följaktligen underkastade
den koncessionsplikt, som stadgas i 1917 års lag.
För ömsesidigt försäkringsbolag, vars verksamhet endast avser att meddela
försäkring av egendom inom ett län, är vederbörande länsstyrelse koncessionsmyndighet.
Länsstyrelsen skall sålunda stadfästa bolagsordningen ävensom
ändring därav. Försäkringstekniska grunder erfordras icke för rörelse av det
slag, varom här är fråga. Dessa bolag kallas läns- och härcidsbolog. Deras
antal uppgick vid utgången av år 1943 till sammanlagt 176. Varje bolag inom
denna grupp driver endast en försäkringsbransch. Dominerande branscher
äro brand- och husdjursförsäkring. Därjämte förekomma sjö-, glasoch
hagelskadeförsäkring.
Läns- och häradsbolagen registreras hos den länsstyrelse, som beviljat
koncessionen. Den fortlöpande tillsynen över deras verksamhet utövas emellertid
av försäkringsinspektionen. Anmärkningsvärd är den dualism i det
administrativa förfarandet, som här föreligger. Intet hindrar att tillsynsmyndigheten
finner en bolagsordning, som stadfästs av vederbörande länsstyrelse,
icke betryggande och i följd därav förelägger bolaget att vidtaga
ändring. .......
En tredje grupp utgöra de s. k. sockenbolagen. Hit hänföras sådana ömsesidiga
försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden, vilkas
verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av
flera härad, mindre än tio socknar. För dessa bolag föreligger icke skyldighet
att söka stadfästelse. De äro endast såtillvida underkastade offentlig tillsyn,
att verksamheten skall anmälas för försäkringsinspektionen; därjämte
skola årligen dit insändas vissa summariska uppgifter angående rörelsen.
Antalet försäkringsbolag av denna typ uppgick vid utgången av år 1943 till 1
omkring 1 000.
Enligt 1 § ovannämnda lag den 24 juli 1903 ma utländsk anstalt har i riket
driva försäkringsrörelse där sådant sker genom generalagent såsom syssloman
och i övrigt under de villkor som angivas i nämnda lag. Beträffande
generalagenten är föreskrivet att han skall vara myndig och bosatt här i riket
samt, om han är utländsk undersåte, hava förvärvat rätt att inom riket
idka handel eller annat näringsyrke; jämväl svensk juridisk person må under
vissa betingelser vara generalagent. Enligt uttryckligt stadgande i lagen
skall utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse,
i alla därav härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara
pliktig att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets
avgörande. Innan utländsk försäkringsanstalt må börja drivandet av försäkringsrörelse
här i riket, skall tillstånd därtill förvärvas av lörsäkringsinspektionen.
Ansökan om tillstånd skall, enligt 4 § i lagen, vara åtföljd av
handlingar rörande vissa formella betingelser för rörelsens bedrivande, såsom
generalagentens behörighet, uppgift angående tekniska grunder för verksamheten
enligt försäkringsinspektionens anvisningar samt bevis att anstalten
i riksbanken deponerat föreskrivna belopp för verksamheten. Finnes generalagenten
vara behörig och äro de ingivna handlingarna jämväl i övrigt
av föreskriven beskaffenhet, har försäkringsinspektionen att meddela anstal
-
1 Jämför 265 § försäkringslagen samt Kungl, kungörelsen den 21 december 1917 med bestämmelser
örn skyldighet för vissa försäkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan
oell lämna uppgifter.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 37-5.
ten tillstånd att här i riket driva rörelse. Sådant tillstånd skall likväl vägras,
därest grunderna för anstaltens verksamhet finnas vila på ett system,
som uppenbarligen är av beskaffenhet att e.j medgiva en betryggande försäkringsverksamhet
eller med hänsyn till innehållet av ovan omförmälda
handlingar sådan försäkringsverksamhet uppenbarligen icke är att förvänta.
Vid tiden för det senaste världskrigets utbrott hade 42 utländska försäkringsanstalter
koncession för försäkringsverksamhet här i riket. Antalet var
vid utgången av år 1943 oförändrat. Det bör emellertid anmärkas, att åtskilliga
av dessa anstalter icke anskaffade nya försäkringar utan endast förvaltade
äldre försäkringsbestånd. I dessa anstalter voro åtta olika nationer
företrädda. Anstalterna äro verksamma inom samtliga mera betydande försäkringsbranscher.
Till belysning av de här nämnda företagstypernas inbördes storleksordning
må nämnas, att av premierna under år 1943 för direkt försäkring här
l ,93’4 °/o erlades till riksbolagen, 3,4 % till läns- och häradsbolagen,
0,< u/o till sockenbolagen samt 2,5 °/o till de utländska försäkringsanstalterna.
En försäkringsbransch, nämligen den obligatoriska trafikförsäkringen, intar
i koncessionshänseende en särställning. Vad beträffar svenskt försäkSaller
salunda jämte de ovan refererade bestämmelserna i
forsäkrmgslagen enligt 6 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
a motorfordon att sådan försäkring må meddelas, förutom av anstalt som
inrättats av staten, endast av försäkringsanstalt, som därtill erhållit Kungl.
Maj:ts tillstånd. Med den skärpta koncessionsplikten för denna försäkringsgren
korresponderar en mera ingående offentlig tillsyn över verksamhetens
bedrivande. Följande referat ur det sakkunnigutlåtande, som låg till grund
för trafikförsäkringslagen, må tjäna till belysning av de synpunkter som
ansetts motivera det strängare koncessionstvånget för trafikförsäkringen:
De sakkunniga ansåge det böra stå såväl privata försäkringsanstalter som
riksförsäkringsanstalten eller annan av staten inrättad försäkringsanstalt öppet
att idka trafikförsäkringsverksamhet. Beträffande de enskilda försäkringsanstalterna
kunde man dock icke åtnöjas med den allmänna kontroll,
som utövades enligt lagen örn försäkringsrörelse. Särskilt tillstånd borde
sokas hos Konungen, som därvid vore i tillfälle att pröva bolagets vederhäftighet
och föreskriva de särskilda villkor, som borde uppställas för vinnande
av och bibehållande av rätten att idka trafikförsäkringsrörelse.
Även utländsk försäkringsanstalt äger här i riket driva trafikförsäkringsrörelse.
I överensstämmelse med vad som gäller för de inhemska bolagen
fordras härför Kungl. Maj:ts tillstånd.
Gällande koncessionsbestämmelsers tillämpning i praxis. Innebörden av
de refererade koncessionsbestämmelserna är i viss mån omstridd. Meningsskiljaktigheten
gäller spörsmålet, huruvida den omständigheten, att bolagsordningen
och övriga grunder för verksamheten överensstämma med lag och
författning i och för sig berättigar till koncession eller örn koncessionsmyndighelen
äger anlägga även andra synpunkter vid prövningen. Framför allt
uppställer sig frågan, om koncession kan vägras på den grund att den tilltänkta
verksamheten icke är erforderlig nied hänsyn till det föreliggande försäkringsbehovet
i samhället eller eljest icke önskvärd ur allmän synpunkt.
Lagens förarbeten lämna icke någon säker ledning för tolkningen av denna
fråga. Icke heller rättspraxis är entydig. Åtskilliga resolutioner av Kungl.
Maj :t i koncessionsärenden under åren närmast efter tillkomsten av försåt -rmgslagen giva vid handen, att prövningen icke avsett allenast de formella
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
13
betingelserna för verksamheten. I ett flertal fall avslog Kungl. Majit på
lämplighetsskäl framställning örn rätt att utvidga bestående försäkringsrörelse
med nya branscher. I avgöranden under senare år torde emellertid
motsatt princip hava följts. I utlåtanden över koncessionsansökningar har
vid flera tillfällen av lörsäkringsinspektionen understrukits, att behovet av
försäkringsbolag för närvarande måste anses fyllt och att ytterligare trängsel
på marknaden kunde tänkas medföra icke önskvärda konsekvenser. Av
Kungl. Majits avgöranden torde emellertid kunna utläsas, att nämnda synpunkt
icke ansetts kunna vinna beaktande. Med hänsyn till vad ovan anförts
angående trafikförsäkringens särställning i koncessionshänseende må
tilläggas, att den nämnda ståndpunkten intagits även i fråga om ny koncession
för dylik försäkring.
I fråga örn den länsstyrelserna anförtrodda prövningen av koncessionsansökningar
för läns- och häradsbolag synes någon fast praxis icke kunna
konstateras. På detta område har nybildningen av bolag varit relativt ringa.
Det kan emellertid med fog förutsättas att länsstyrelsernas prövning merendels
inskränkt sig till de formella betingelserna för tillstånd till rörelsen.
Aven i fråga örn de utländska försäkringsanstaltema torde koncessionsansökningarna
under de senaste decennierna hava varit tämligen sparsamma.
Enligt gällande lagstiftning är, såsom redan antytts, koncessionsprövningen
begränsad till vissa omständigheter av huvudsakligen formell natur. Föreligga
dessa förutsättningar kan koncession icke förvägras.
F ör säkring sutredning ens direktiv beträffande koncessionsfrågan. I direktiven
för den år 1937 tillsatta försäkringsutredningen angåvos skilda frågekomplex
av särskild betydelse; därjämte uttalades emellertid, att utredningsarbetet
borde avse att belysa och enligt sunda försäkringsrättsliga principer
tillrättalägga samtliga de spörsmål, som vore av betydelse på förevarande
område. Koncessionsspörsmålen hörde icke till de särskilt angivna. Sedan
i samband med krigsutbrottet arbetet inom försäkringsutredningen förklarats
skola tills vidare anstå, blev detsamma i slutet av år 1942 i begränsad
omfattning återupptaget.
En väsentlig anledning till utredningsarbetets återupptagande torde hava
varit att frågan om gällande koncessionsbestämmelsers ändamålsenlighet
fått förnyad aktualitet. Medan arbetet vilat, hade två nya koncessioner för
livförsäkringsbolag meddelats. I de nya direktiven för försäkringsutredningen
anförde departementschefen bland annat följande:1 »Under den senaste
tiden har framträtt en ökad tendens lill stiftande av nya försäkringsbolag.
Med hänsyn bland annat härtill---anser jag, att principerna
för stadfästelse av bolagsordningar för försäkringsbolag nu böra göras till
föremål för utredning. Härvid bör undersökas, huruvida nuvarande anordning
bör bibehållas eller örn icke vid prövning av bolagsordning för ett nygrundat
försäkringsbolag även andra synpunkter böra anläggas, såsom exempelvis
huruvida bolaget kail anses nyttigt för del allmänna.»
Motioner vid 1945 års riksdag angående försäkringsväsendet. Vid 1945
års riksdag väcktes dels två likalydande motioner nämligen nr 197 i första
kammaren av herr Strand m. fl. och nr 419 i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., dels ock en motion, nr 316, i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl., samtliga rörande frågan örn det enskilda försäkringsväsendets
framtida gestaltning.
Motionerna utmynnade i hemställan, att riksdagen måtte bos Kungl. Majit
göra framställning örn utredning i syfte att åstadkomma rationalisering oell
1 Statsrådsprotokollet elen 20 november 1942.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
centralisering av den enskilda försäkringsverksamheten. 1 motionerna anvisades
i viss utsträckning skilda vägar för syftets realiserande. Sålunda förutsattes
i den sistnämnda motionen att det åsyftade resultatet skulle vinnas
genom förstatligande av den enskilda försäkringsverksamheten medan i de
båda andra motionerna hemställdes, att den påyrkade utredningen skulle
komma att omfatta spörsmålet om och i vilken utsträckning det enskilda
försäkringsväsendet borde överföras till staten. Enligt .samtliga motionerna
borde därjämte övervägas, örn icke ytterligare försäkringsgrenar lämpligen
borde göras obligatoriska. Slutligen hemställdes i motionerna nr 197 och
419 om provisorisk lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas
synpunkt icke önskvärda försäkringsanstalter bildades och att äldre
försäkringsföretag startade ny verksamhet under den tid, frågor rörande
försäkringsverksamhetens framtida utformning vore under utredning.
Det sistnämnda spörsmålet togs upp till behandling i ett par remissyttranden
till riksdagens första lagutskott. I sitt den 24 februari 1945 avgivna
yttrande underströk försäkringsutredningen, att den fråga, som här väcktes,
i nuvarande läge vore förtjänt av särskild uppmärksamhet. Efter en redogörelse
för gällande bestämmelser i 3 och 117 §§ försäkringslagen och deras
tillämpning i praxis fortsatte utredningen:
Försäkringsutredningen avser att i sitt förslag upptaga väsentligt skärpta
koncessionsbestämmelser. Det är emellertid icke uteslutet, att försäkringsutredningens
förslag i detta avseende kan komma att motverka sitt eget syfte
därigenom att det stimulerar till koncessionsansökningar under tiden innan
förslaget blivit föremål för slutlig behandling av statsmakterna. Såsom ovan
anmärkts, anses dylika ansökningar icke enligt gällande lagstiftning kunna
avvisas, därest de formella betingelserna för dem äro förhanden. Med hänsyn
härtill har försäkringsutredningen — redan innan den föreliggande frågan
väcktes i motionerna — övervägt lämpligheten av att föreslå en interimistisk
lag i syfte att hindra tillkomsten av nya försäkringsbolag respektive utvidgning
av redan bestående försäkringsrörelse intill dess en rättslig reglering av
hithörande problem blivit slutligt genomförd. Försäkringsutredningen vill på
ovan angivna skäl förorda bifall till motionärernas hemställan i denna del.
Önskvärt är att förslag till lag i ämnet förelägges redan innevarande års riksdag.
Det förtjänar anmärkas, att under krigsåren i Finland genomförts en
lagstiftning av nu antydd art.
Förslaget örn provisorisk lagstiftning berördes även i försäkringsinspektionens
yttrande till första lagutskottet. Inspektionen ansåg sig böra tillstyrka
förslaget.
I första lagutskottets utlåtande (nr 47) anfördes i denna del följande: »Enligt
utskottets mening bör en provisorisk lagstiftning genomföras till förhindrande
av att nya försäkringsanstalter bildas och redan bestående försäkringsföretag
öppna nya och ur det allmännas synpunkt icke önskvärda verksamhetsgrenar
under den tid, frågor rörande försäkringsverksamhetens framtida
utformning äro under utredning. Till motivering härav hänvisar utskottet
till vad som anförts i de av försäkringsinspektionen och försäkringsutredningen
avgivna yttrandena. Det hade varit önskvärt att en sådan provisorisk
lagstiftning kommit till stånd omedelbart. Utskottet har emellertid
icke ansett sig kunna i nu förevarande sammanhang framlägga lagförslag i
ämnet. Förslag om en provisorisk förbudslagstiftning av angiven innebörd
bör dock framläggas vid höstsessionen av innevarande års riksdag.»
Utskottets utlåtande var icke enhälligt. Enligt ett av ett flertal reservanter
framlagt förslag till utlåtande borde detta i förevarande del haft följande
lydelse:
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
15
Vad slutligen angår det i motionerna I: 197 och 11:419 framförda kravet
på en tillfällig lagstiftning till förhindrande av att nya försäkringsanstalter
bildas och redan bestående försäkringsföretag öppna nya verksamhetsgrenar
under den tid, utredning rörande försäkringsverksamheten pågår, finner utskottet
en dylik lagstiftning ändamålsenlig och lämplig. Enligt utskottets
mening bör lagstiftningen dock ej utformas så, att den medför kategoriskt
förbud i angivna hänseenden. En sådan lagstiftning kunde lätt lägga hinder
i vägen för en även ur allmän synpunkt önskvärd utveckling och för den
ständigt pågående anpassningen av försäkringsverksamheten efter ändrade
förhållanden. Bland annat kunna nya försäkringsbehov uppkomma, vilka icke
kunna tillgodoses inom verksamhetens nuvarande ram. Lagstiftningen bör
därför givas den innebörden, att Kungl. Maj:t eller, i fråga örn utländsk
försäkringsanstalt, försäkringsinspektionen tillerkännes befogenhet att i förekommande
fall ingå på en saklig prövning av behovet och önskvärdheten av
nybildningar av här ifrågavarande art. önskvärt är att förslag till sådan
provisorisk lag framlägges vid höstsessionen av innevarande års riksdag.
Riksdagen beslöt i skrivelse i ämnet till Kungl. Majit i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens hemställan. Skrivelsen (nr 530) har ovan refererats.
Utredningsmannen. Vid övervägandet av den föreliggande lagstiftningsuppgiften
träder frågan örn den tillämnade spärranordningens effektivitet i förgrunden.
Vissa skäl synas tala för att spärren konstrueras såsom ett ovillkorligt
förbud mot varje nybildning av försäkringsbolag och varje utvidgning
av bestående rörelse med ny verksamhetsgren.
Försäkringsutredningen har i sitt förut refererade yttrande framhållit, att
utredningen avsåge att i sitt förslag upptaga väsentligt skärpta koncessionsbestämmelser.
Man torde kunna förutsätta, att lagstiftningen kommer att
följa en sådan linje. Denna synpunkt bör här understrykas, eftersom tendensen
att söka nya koncessioner, vilken redan är i stigande, kan tänkas bliva
ytterligare stimulerad inför utsikten av ett skärpt koncessionstvång. Det är
icke osannolikt, att en elastiskt konstruerad spärranordning skall visa sig
icke i större grad avhålla från sökandet av nya koncessioner. I detta sammanhang
må vidare anmärkas, att bildande av nytt bolag respektive utarbetande
av tekniska grunder o. dyl. för ny försäkringsgren i allmänhet utgör en
tämligen omständig procedur. Med hänsyn härtill kan med visst fog göras
gällande, att även försäkringsväsendet är betjänt av att icke onödigtvis riskera
arbete och kostnader för dylikt ändamål.
Frågan om den grad av stränghet, varmed spärranordningen bör utformas,
kan icke lösas utan att hänsyn tages till den tidrymd under vilken provisoriet
kan väntas bestå. Härutinnan må framhållas, att försäkringsutredningens
blivande förslag lärer vara avsett att föreläggas riksdagen å sådan tid att
ny försäkringslag torde kunna träda i kraft samtidigt med den nya aktiebolagslagen
eller alltså den 1 januari 1948. Vid denna tidpunkt skulle följaktligen
spärrlagen hava fyllt sin uppgift. Men även bortsett från spärrlagens
funktion att jämna vägen för genomförandet av den lagstiftning, som kan
komma alt framgå ur försäkringsutredningens blivande förslag, kunna lämplighetsskäl
anföras till förmån för att lagens giltighetstid begränsas till den
1 januari 1948. Skulle en ny försäkringslag komma att träda i kraft först
efter nämnda tidpunkt, måste dessförinnan övervägas, huruvida och i. vilken
form spärrlagcns giltighet bör förlängas. Vid en dylik omprövning kunna
erfarenheter av lagens verkningar tillgodogöras.
Uppenbarligen stå vi för närvarande inför förskjutningar i samhällets ekonomiska
och demografiska struktur. Dylika förändringar iiro, sett på längre
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
sikt, ägnade att återverka på försäkringsbehovet i samhället. Försäkringsväsendet
har att anpassa sig därefter. För tillgodoseende av det aktuella försäkringsbehovet
är det enskilda försäkringsväsendet för närvarande starkt
utbyggt och rikt förgrenat i fråga om branscher och verksamhetsformer.
Det är visserligen föga sannolikt, att upprätthållandet under en mycket begränsad
tidrymd av en ovillkorlig spärr skulle komma att minska försäkringsväsendets
möjligheter att ''tillgodose försäkringsbehovet under denna
tidrymd. Helt uteslutet är detta likväl icke. Nya försäkringsbehov, vilka nu
icke äro möjliga att förutse, kunna snabbt växa fram. Exempelvis kan den
kraftiga utvecklingen på flygtrafikens område tänkas skapa helt nya problemställningar
i fråga om försäkringsbehovet. Det är vidare tänkbart, att
utvidgad koncession framstår såsom nödvändig förutsättning för genomförande
av en rationalisering av en viss försäkringsbransch. I den mån frukterna
härav komma försäkringstagarna till godo ligger det självfallet i det
allmännas intresse att icke motverka rationaliseringen. Med hänsyn till vad
nu framhållits synes det icke ''tillrådligt att — ens för en kortare övergångsperiod
— genomföra en ovillkorlig spärr mot nybildning av försäkringsbolag
eller mot utvidgning till ny verksamhetsgren. Den frågan anmäler sig då,
efter vilka riktlinjer avvägningen bör ske. Uttrycket »ur allmän synpunkt
önskvärd» är icke entydigt. Tvärtom torde meningarna här gå starkt i sär.
I ett skede, då hela problemkomplexet befinner sig i stöpsleven, är vanskligheten
av en begreppsbestämning särskilt framträdande.
Såsom redan anmärkts, har försäkringsutredningen sagt sig ämna föreslå
strängare koncessionsplikt för försäkringsbolag. Med hänsyn till enhetlighet
och kontinuitet vore det självfallet till fördel örn de provisoriska koncessionsbestämmelserna
nära anslöte sig till dem, vilka kunna väntas bli
slutligt fastställda. Från försäkringsutredningens överläggningar kan här
upplysas, att utredningen ägnat koncessionsspörsmålet en ingående prövning.
I viss utsträckning hava här mött frågor av svårbedömd art, vilka i det blivande
betänkandet torde komma att utförligt belysas. Bestämda materiella
koncessionsvillkor torde komma att upptagas i lagförslaget. Ett anknytande
av den provisoriska spärrlagstiftningen till koncessionsregler som småningom
kunna väntas bliva genomförda, synes förutsätta, att koncessionsproblemet
redan i detta sammanhang upptages till ingående -behandling. Detta
framstår ur flera synpunkter såsom olämpligt.
I lagförslaget har spärren anordnats på sätt riksdagen förordat. Koncession
skall sålunda kunna meddelas, där detta ur allmän synpunkt finnes
önskvärt. På koncessionsmyndigheten ankommer att från fall till fall avgöra,
huruvida denna förutsättning föreligger. Med hänsyn till spärrlagens
syfte är det uppenbart, att uttrycket har en restriktiv innebörd.
Lagen synes böra omfatta alla slag av försäkringsanstalter, som driva affärsmässig
försäkringsrörelse och enligt gällande bestämmelser äro underkastade
egentlig koncessionsplikt. Därmed avses riksbolag — inberäknat ömsesidiga
arbetsgivareförsäkringsbolag samt ränte- och kapitalförsäkringsanstalter
— läns- och häradsbolag samt utländska försäkringsanstalter. Även
Stockholms stads brandförsäkringskontor, som i viss mån intager en särställning
(jämför 263 § försäkringslagen), hänföres hit. Sockenbolagen, vilka
icke äro underkastade koncessionsskyldighet i egentlig mening, synas däremot
icke böra omfattas av spärrlagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
17
Förslag
till
Lag
om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Under denna lags giltighetstid må stadfästelse icke meddelas å bolagsordning
för försäkringsbolag eller å ändring i stadfäst bolagsordning, saframt
ändringen avser utvidgning av bestående försäkringsrörelse till försäkringsgren,
som icke redan drives av bolagen. Vad nu stadgats i fråga om
bolagsordning för försäkringsbolag skall äga motsvarande tillämpning å sådana
grunder för försäkringsverksamhet, som avses i 3 och 117 §§ lagen örn
försäkringsrörelse.
Tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse må icke meddelas försäkringsbolag,
med mindre fråga är om förlängning av tidigare meddelat sådant tillstånd.
Med försäkringsbolag avses i denna paragraf försäkringsinrättning, som,
helt eller delvis, är underkastad bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse.
2 §.
Tillstånd för utländsk försäkringsanstalt att börja drivande av försäkringsrörelse
här i riket eller att utvidga bestående sådan rörelse med försäkringsgren,
som icke redan drives av anstalten, må ej vidare meddelas.
3 §.
Vad i 1 och 2 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning där det ur allmän
synpunkt finnes önskvärt, att stadfästelse eller tillstånd meddelas.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 31 december 1947.
Billang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 375.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 375.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 november
1955.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 1 november 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 19
oktober 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
O. H. Appeltofft.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 375.
19
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 november
1955.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, lagrådets den 2 november
1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 19 oktober 1945 remitterade
förslaget till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse;
därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J.-G. Nilsson.