4

Statsutskottets utlåtande nr 286.

Nr 286.

Ankom till riksdagens kansli den 7 december 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa förmåner till värnpliktiga jämte i ämnet
väckta motioner.

(l:a avd.)

I propositionen nr 354 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5 oktober 1945, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll förordade grunder, utfärda
föreskrifter i fråga örn vissa förmåner till värnpliktiga.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr G. Adolfsson m. fl. väckt motion
(11:641), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att utöver förslagen i
Kungl. Maj:ts proposition nr 354 rörande reseersättningar vid inskrivningsförrättning
för värnpliktiga uttala sig för ett dagtraktamente å tio kronor för
var och en i dylik förrättning deltagande värnpliktig samt att hos Kungl. Majit
hemställa örn förslag till författningstext samt detaljerade bestämmelser i anledning
av denna fråga;

dels en inom samma kammare av herr M. Ståhl m. fl. väckt motion (lii 642),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att då sammanlagda kostnaden för
resa mellan förläggningsort och hemort uppgår till 12 kronor eller däröver
antalet fria resor mellan dessa orter bestämmes till sex per år mot av Kungl.
Majit föreslagna tre per år, samt att samma bestämmelser skola gälla resa
till studieort eller annan därmed jämförlig ort i stället för hemort, även örn den
förra orten är belägen på längre avstånd från förläggningsorten än hemorten;

dels ock en inom samma kammare av herr S. J. Vigelsbo m. fl. väckt motion
(II: 665), vari hemställts, att riksdagen med anledning av propositionen nr 354
måtte bemyndiga Kungl. Majit att utfärda sådana föreskrifter, att då avståndet
mellan förläggningsorten och den värnpliktiges hemort eller därmed jämställd
ort överstiger 10 km antalet fria resor mellan dessa orter bestämmes
till minst fem utöver de tre, som föreslås i propositionen.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Departementschefen har inledningsvis meddelat, att chefen för armén i
skrivelse till Kungl. Majit den 15 februari 1944 avgivit förslag till, bland annat,

Statsutskottets utlåtande m 286.

5

nya bestämmelser rörande de värnpliktigas förmåner. Ifrågavarande förslag
har sedermera inom försvarsdepartementet överarbetats av särskilt tillkallade
utredningsmän. I sådant hänseende ha utredningsmännen framlagt förslag
dels den 15 maj 1945 till bestämmelser örn avlöning m. m. till värnpliktiga,
dels ock den 31 juli 1945 till bestämmelser örn ersättning åt inskrivningsrådets
samt inskrivningsnämndernas ledamöter och biträdande personal m. m. Av
förenämnda spörsmål är frågan örn avlöning m. m. till värnpliktiga av beskaffenhet
att i vissa delar böra underställas riksdagen. Departementschefen har
framhållit, att utredningsmännens förslag i vad rör avvägningen av penningbidrag
och premier till värnpliktiga icke innefattar några ändringar i förhållande
till vad som för närvarande gäller.

I det följande upptages frågan om förmåner till värnpliktiga i de delar, som
påkalla riksdagens beslut.

Värnpliktigas resor i samband med inskrivning samt inryckning till
och utryckning från tjänstgöring.

Utredningsmännen ha i fråga om förmåner åt värnpliktiga vid resor i samband
med inställelse vid inskrivningsförrättning eller vid resor för inryckning
till och utryckning från värnpliktstjänstgöring ansett i princip böra gälla,
att härvid uppkommande kostnader borde bestridas av statsverket. En annan
sak vore, att bland annat ur gransknings- och kontrollsynpunkt praktiska skäl
kunde tala mot ett utsträckande av förmånerna att omfatta gottgörelse för förlorad
arbetsinkomst eller förplägnadskostnad i samband med resor i och för
inställelse vid inskrivningsförrättning. Med utgångspunkt från principen att
staten borde bekosta de värnpliktigas resor syntes kunna starkt ifrågasättas,
huruvida bärande skäl förelåge för bibehållande av den nuvarande begränsningsregeln,
att värnpliktig skulle för att över huvud taget bli berättigad till
fri resa eller kontant ersättning därför ha att färdas mer än 20 kilometer. Utredningsmännen
ha vidare framhållit, att enligt förslag i propositionen 1945: 65
angående nytt krigsavlöningsreglemente —- detta förslag har numera godkänts
av riksdagen — 20-kilometersgränsen förutsatts slopad vid begagnande av
järnväg, fartyg, omnibus eller linjebil.

Utredningsmännen ha således kommit till den uppfattningen, att billighetsskäl
talade för att även vid färd understigande 20 kilometer fri resa eller ersättning
därför bereddes de värnpliktiga. Såsom allmän regel borde härvid
gälla, att den värnpliktige begagnade sig av den resväg och det färdsätt, som
för staten medförde minsta kostnader och med hänsyn till restid m. m. lämpligen
kunde användas. Med hänsyn till den förordade huvudprincipen, att
staten borde bestrida med resorna förenade kostnader, syntes ersättning icke
böra utgå till värnpliktig, som färdades med skidor, cykel eller dylikt och sålunda
icke åsamkades några direkta kostnader, vare sig väglängden över- eller
understege 20 kilometer. Ur praktisk synpunkt vore emellertid ofrånkomligt
att i viss mån begränsa rätten till dessa resor. I anslutning till bestämmelsen
i 5 § första stycket allmänna resereglementet borde sålunda fri resa åtnjutas
endast för färd överstigande 1 kilometer. Vidare borde inom stads, köpings

6

Statsutskottets utlåtande nr 286.

eller därmed jämförligt samhälles planlagda område fri resa åtnjutas endast i
samband med färd med ett och samma fortskaffningsmedel mellan planlagt
område och en plats, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område. Med
hänsyn till svårigheten att upprätthålla erforderlig kontroll å de kostnader,
som kunde ifrågakomma vid färd med annat transportmedel än järnväg, fartyg,
omnibus eller linjebil, borde dessutom föreskrivas, att fri resa i sådant fall
finge åtnjutas endast vid färd överstigande 20 kilometer. Därest den värnpliktige
icke erhållit färdhandling, som berättigade till fri resa, eller icke
kunnat utnyttja erhållen färdhandling, borde ersättning utgå enligt för allmänheten
gällande taxa för av resan förorsakade kostnader.

Beträffande värnpliktig, som uppehölle sig å annan ort än kyrkobokföringsorten,
skulle enligt utredningsmännens förslag, i anslutning till vad chefen
för armén förordat, gälla att fri resa finge — utan nuvarande begränsning med
hänsyn till kostnaden för färd från hemvistet i kyrkobokföringsorten — åtnjutas
från vistelseorten till platsen för inskrivningsförrättning eller tjänstgöringsorten.
Såsom villkor för rätt till fri resa eller resekostnadsersättning i
här avsedda fall borde dock gälla att den värnpliktige genom intyg av offentlig
myndighet eller på annat sätt styrkte, att vistelsen å sådan ort föranleddes
av hans verksamhet, studier, avmönstring från fartyg, nära anhörigs allvarliga
sjukdom eller annan angelägenhet av synnerlig vikt, samt i fråga örn inskrivningsförrättning,
att den värnpliktige inställde sig å den närmast belägna
plats, varest han genom inställelse kunde undergå besiktning och prövning i
och för inskrivning. Vidare borde värnpliktig, som vistades utom riket, äga
åtnjuta fri resa eller ersättning för resa enligt samma grunder som övriga
värnpliktiga för färd från den plats inom riket, till vilken han vid resan först
anlände, till närmast belägna inskrivningsförrättning, där han kunde undergå
besiktning och prövning i och för inskrivning, eller till tjänstgöringsorten. Vid
återfärd från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring skulle den värnpliktige
erhålla fri resa eller ersättning för resa enligt motsvarande grunder som vid
inställelse till nämnd förrättning eller tjänstgöring. Vid utryckning från tjänstgöring
borde dock i vissa fall värnpliktig skäligen beredas fri resa även till
annan ort än den, varifrån inställelse skett. Sålunda borde den, som hade
för avsikt att efter utryckningen förlägga sin verksamhet till annan plats än
före inryckningen till tjänstgöring eller som vid utryckningen saknade fast
bostad, erhålla fri resa eller ersättning för resa inom riket för färd från tjänstgöringsplatsen
till den nya verksamhetsorten eller till plats, varest han eljest
avsåge att mera stadigvarande vistas. Å sjömanshus inskriven värnpliktig
borde vidare vid utryckning från tjänstgöring erhålla fri resa eller resekostnadsersättning
till ort, där omedelbar påmönstring å fartyg skulle äga rum.

Slutligen borde gälla, att, därest å sjömanshus inskriven värnpliktig vid
inryckning till tjänstgöring avmönstrade före fastställd inryckningsdag vid
sådan tidpunkt, att han kunde färdas till sitt hemvist för att därifrån avresa
till tjänstgöringsorten, han skulle äga att på därom gjord framställning erhålla
fri resa från avmönstringsplatsen till sitt hemvist.

Statsutskottets utlåtande nr 286.

7

Departementschefen, som redogjort för myndigheternas yttranden över förslaget
i förevarande del, har anfört följande.

Såsom av det föregående framgår, gäller för närvarande såsom förutsättning
för värnpliktigs rätt till fri resa eller ersättning för resa i samband med inställelse
till inskrivningsförrättning samt vid inryckning till och utryckning från
tjänstgöring, att den värnpliktige har att tillryggalägga mer än 20 kilometer. I
sitt förslag till nya bestämmelser på detta område har chefen för armén förordat
bibehållande av denna begränsningsregel. Utredningsmännen ha däremot
funnit billighetsskäl tala för att kostnaderna för här avsedda resor i princip
ersättas av statsmedel, även om våglängden understiger 20 kilometer, och ha i
detta sammanhang erinrat örn att enligt det av innevarande års riksdag antagna
krigsavlöningsreglementet kravet på viss minimiväglängd eftergivits vid anlitande
av järnväg, fartyg, omnibus eller linjebil.

Även örn billighetsskäl kunna anföras till stöd för förslaget örn borttagande
av den nuvarande 20-kilometersgränsen, är jag likväl med hänsyn till de betänkligheter
i olika hänseenden, som från vissa remissmyndigheters sida riktats
mot tanken på en dylik omläggning, icke beredd att förorda ett genomförande
av detta förslag. Den ekonomiska uppoffring, som de värnpliktiga i
vissa fall få vidkännas genom skyldigheten att själva bekosta kortare resor,
synes icke vara av större betydelse för den enskilde individen. Å andra sidan
skulle den ifrågasatta omläggningen för statsverkets vidkommande medföra
ökade kostnader icke blott för själva resorna utan även genom ökad_ arbetsbelastning
för förvaltningsorganen, vilka olägenheter icke skulle stå i rimlig
proportion till den ytterligare förmån — representerande ett värde av i allmänhet
högst 2 kronor för man och resa — som ett genomförande av utredningsmännens
förslag skulle innebära. Jag vill i detta sammanhang även
framhålla, att borttagandet av 20-kilometersgränsen såsom minimidistans för
fri resa vid inställelse till och utryckning från krigstjänstgöring betingats
av under beredskap och i krig rådande särskilda förhållanden och knappast
torde böra åberopas till stöd för en motsvarande uppmjukning av fredsbestämmelserna.

Ur angivna synpunkter finner jag mig icke heller kunna förorda en lösning
i enlighet med det av försvarsväsendets lönenämnd framkastade alternativet,
innebärande att fri resa skulle få åtnjutas för färd överstigande 5 kilometer.

Jag utgår således från att såsom villkor för rätt till fri resa eller resekostnadsersättning
i samband med inställelse till inskrivningsförrättning samt
vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring alltjämt bör gälla, att den
värnpliktige har att färdas mer än 20 kilometer. I övrigt ansluter jag mig till
utredningsmännens förslag beträffande här avsedda resor. Sålunda torde, på
sätt utredningsmännen förutsatt, nuvarande gottgörelse för väglängd utöver
20 kilometer böra bortfalla och den värnpliktige i stället erhålla antingen fri
resa med det färdsätt, som för staten medför minsta resekostnad, eller — därest
fri resa icke herodes den värnpliktige — resekostnadsersättning enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet. Vidare tillstyrker jag utredningsmännens
av myndigheterna biträdda förslag därom, att värnpliktig, som
uppehåller sig '' å annan ort än kyrkobokföringsorten, bör få åtnjuta fri
resa från vistelseorten till platsen "för inskrivningsförrättning eller tjänstgöringsorten
under villkor att vistelsen å sådan ort föranledas av hans verksamhet,
studier, avmönstring från fartyg, nära anhörigs allvarliga sjukdom eller
annan angelägenhet av synnerlig vikt. I fråga örn resa för inställelse vid inskrivningsförrättning
bör tillika gälla, alf den värnpliktige inställer sig å den
närmast belägna plats, där han kan undergå besiktning och prövning i och för
inskrivning. Värnpliktig, som vistas utom riket, bör på sätt utredningsmännen

8

Statsutskottets utlåtande nr 286.

föreslagit äga åtnjuta fri resa eller ersättning för resa enligt samma grunder
som övriga värnpliktiga från den plats inom riket, till vilken lian vid resan först
anländer, till närmast belägna plats, där lian genom inställelse kan undergå
besiktning och prövning i och för inskrivning, eller till tjänstgöringsorten,
ävensom fri återresa enligt samma grunder. Vid utryckning från tjänstgöring
bör värnpliktig i vissa fall medgivas fri resa även till annan ort än den, varifrån
inställelsen skett. Sålunda bör den, som har för avsikt att efter utryckningen
förlägga sin verksamhet till annan plats än före inryckningen till tjänstgöring,
eller som vid utryckningen saknar fast bostad, erhålla fri resa eller ersättning
för resa inom riket från tjänstgöringsorten till den nya verksamhetsorten eller
till plats, där han eljest avser att mera stadigvarande vistas. Slutligen synes
i fråga örn fria resor i vissa fall för å sjömanshus inskrivna värnpliktiga böra
gälla vad utredningsmännen därom föreslagit.

Penningbidrag under övningsuppehåll och tjänstledighet.

Utredningsmännen ha i likhet med chefen för armén ansett rätten att under
ledighet bibehålla med värnpliktstjänstgöringen förenade förmåner icke böra
begränsas med hänsyn till längden av den i varje särskilt fall beviljade ledigheten.
I princip ha med värnpliktstjänstgöringen förenade förmåner ansetts
böra få åtnjutas under hela den tid den värnpliktige tages i anspråk för tjänstgöring
och sålunda är förhindrad att utöva civil verksamhet. Tvekan synes
därför enligt utredningsmännens åsikt icke böra råda örn att förmånerna i
fråga skola utgå under tiden för anbefallda övningsuppehåll. Såsom arméchefen
föreslagit, ha utredningsmännen ansett skäligt, att den värnpliktige
under tjänstledighet bibehålies vid de under tjänstgöring utgående förmånerna.
Såsom en enkel och lättillämplig regel ha utredningsmännen — med
viss begränsning vid förhinder att deltaga i tjänstgöring på grund av sjukdom
eller skada, till vilken tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak — ansett
böra gälla att, därest värnpliktig av annan orsak än undergående av bestraffning
m. m. icke deltagit i tjänstgöring, penningbidrag må bibehållas för tid,
som den värnpliktige äger tillgodoräkna såsom fullgjord tjänstgöring. För
tid, varunder värnpliktig till följd av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak, varit förhindrad deltaga i tjänstgöring, ha
utredningsmännen ansett böra, i överenstämmelse med gällande bestämmelser,
föreskrivas, att penningbidrag må bibehållas under högst 45 dagar i en
följd, där ej försvarets civilförvaltning prövar skäligt besluta, att hela eller
någon del av bidraget må bibehållas för överskjutande tid.

Departementschefen, som redogjort för myndigheternas yttranden i ärendet,
har anfört följande.

Vad utredningsmännen föreslagit i fråga örn rätt för värnpliktig att under
övningsuppehåll och tjänstledighet samt vid förhinder i vissa fall att deltaga
i tjänstgöring bibehålla penningbidrag ger mig icke anledning till erinran.
Vad särskilt angår spörsmålet örn värnpliktigs förmåner vid förhinder att deltaga
i tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan
antagas ha varit orsak, biträder jag dock vad chefen för försvarsstaben och
försvarets civilförvaltning härvidlag anfört, innebärande att penningbidrag må
bibehållas intill tidpunkten för hemförlovning eller utryckning.

Statsutskottets utlåtande nr 286.

9

Särskild ersättning under sjö- och flygtjänstgöring.

Utredningsmännen ha framhållit, att införandet av sjötjänstbidrag för
marinens personal närmast avsett att bereda sjökommenderad personal särskild
ersättning för tjänstgöring ombord samt ersättning för att den sjökommenderade
personalen med hänsyn till personaltillgången beräknades bliva kvarhållen
i tjänstgöring under avsevärt längre tid än övriga värnpliktiga. Beloppets
fastställande till lägst 1 krona hade föranletts av önskemålet att bereda kompensation
för den långvariga inkallelsen även åt dem, som ej på grund av
befälsställning åtnjöte något lönetillägg. Såsom försvarsväsendets lönenämnd
framhållit, hade emellertid, sedan sjötjänstbidraget infördes för marinens personal,
fredstjänstgöringen för de värnpliktiga förlängts vid samtliga försvarsgrenar,
vartill komme att värnpliktiga även vid armén och flygvapnet tagits i
anspråk för beredskapstjänstgöring i betydligt större omfattning än som förutsetts
hösten 1939. Vidare kunde erinras, att införandet av hemortslön — tidigare
långtidstillägg — för värnpliktiga avsett att bereda vederbörande viss
ersättning för långvarig tjänstgöring. Samma vore förhållandet med premier,
som utginge till vissa värnpliktiga för genomgången viss utbildning, som
krävde längre tjänstgöring än den för värnpliktiga i allmänhet gällande. I
betraktande härav syntes numera bärande skäl icke föreligga att bereda marinens
värnpliktiga förhöjd ersättning vid sjötjänstgöring såsom kompensation
för långvarig tjänstgöring.

I fråga örn särskild ersättning med hänsyn till tjänstgöringens art ha utredningsmännen
erinrat, att sjötillägg utginge till fast anställd personal vid sjötjänstgöring
och tjänstgöring i sjöreserv. Även om de skäl, som föranlett sjötilläggens
införande för den fast anställda personalen, icke gjorde sig med
samma styrka gällande i fråga örn värnpliktiga, syntes dock övervägande skäl
tala för att särskild ersättning bereddes även den värnpliktiga personalen vid
motsvarande tjänstgöring. Därvid syntes anledning icke föreligga att bibehålla
nuvarande begränsningsregel, att ersättning utginge endast vid tjänstgöring
jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, liksom ej heller att, såsom chefen
för armén föreslagit, medgiva ersättning endast vid tjänstgöring utöver 450
dagar. Med hänsyn till vad förut anförts i fråga örn ersättning för långvarig
tjänstgöring, syntes icke heller den nuvarande bestämmelsen örn visst minimibelopp
(1 krona) böra bibehållas. Den särskilda ersättningen till värnpliktiga
vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv syntes böra konstrueras såsom
sjötillägg och avvägas i överensstämmelse med de sjötillägg, som vid
motsvarande tjänstgöring utginge till fast anställd personal i samma tjänstegrad
eller tjänsteklass. Även i fråga örn rätt att komma i åtnjutande av förmånen
i fråga borde samma bestämmelser gälla som för motsvarande fast anställd
personal. Under tjänstgöring å rustad sjöstyrka borde sålunda sjötilllägg
jämväl tillkomma värnpliktig vid flygvapnet, som icke åtnjöte flygtillägg,
mekanikertillägg eller elevtillägg.

Utredningsmännen ha vidare erinrat örn att enligt beslut av 1944 års riksdag
värnpliktig må vid tjänstgöring å ubåt vid rörlig förläggning från och

10

Statsutskottets utlåtande nr 286.

med den 1 april 1944 tills vidare uppbära särskild ersättning med 50 öre för
dag utöver honom eljest under dylik tjänstgöring tillkommande förmåner.

Med anledning av ifrågasatt införande i ett blivande nytt krigsavlöningsreglemente
av bestämmelser örn särskild ersättning till värnpliktiga vid tjänstgöring
å ubåt hade i en inom försvarsdepartementet utarbetad, den 22 juni
1944 dagtecknad promemoria framhållits, att förmånen i fråga konstruerats
såsom en riskpremie att utgå i första hand under det då rådande beredskapstillståndet.
Beträffande frågan om förmånens bibehållande för framtiden
hade i promemorian framhållits, att något bestående behov av här avsedd
riskpremie icke synts föreligga.

Utredningsmännen, som enligt det föregående föreslagit att sjötillägg må
utgå till värnpliktiga enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande
grunder, ha i konsekvens härmed ansett det högre sjötillägg, som tillkommer
den fast anställda personalen vid tjänstgöring å ubåt, böra tillkomma även
värnpliktiga vid motsvarande tjänstgöring. De speciella förhållanden, som
motiverat det högre sjötillägget för den å ubåt tjänstgörande fast anställda
personalen, syntes nämligen i allt väsentligt föreligga för de värnpliktiga. Särskild
ersättning till värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt har därför icke av
utredningsmännen föreslagits.

I skrivelse till Kungl. Majit den 5 maj 1944 har chefen för marinen, efter att
ha inhämtat yttrande av försvarets civilförvaltning, bland annat föreslagit, att
värnpliktiga må vid utförande av dykeriarbete erhålla särskild ersättning
enligt för fast anställt manskap gällande bestämmelser. Utredningsmännen
hava biträtt detta förslag.

Jämlikt Kungl. Majis brev den 1 april 1942 angående särskild gottgörelse
för utförande av viss minsvepning må marinen tillhörande värnpliktig,
som efter den 1 juli 1941 deltagit eller under tid, då riket ej är indraget i krig,
deltager i minsvepningsarbete för undanröjande av befintliga mineringar,
komma i åtnjutande av ett tillägg av 100 % å eljest utgående sjötjänstbidrag
för varje dag sådant arbete förekommit. I brev den 2 juni 1944 har Kungl.
Majit vidare föreskrivit, att värnpliktig, vilken under tid då riket ej är indraget
i krig deltager i minsvepningsarbete för undanröjande av befintliga mineringar,
må, där han ej är berättigad uppbära sjötjänstbidrag, från och med den 1 april
1944 äga åtnjuta särskild ersättning med 1 krona för varje dag sådant arbete
förekommit. I anslutning till sålunda utfärdade bestämmelser ha utredningsmännen
föreslagit, att värnpliktig må åtnjuta ersättning för deltagande i
minsvepningsarbete enligt vad därom särskilt stadgas.

T överensstämmelse med föreskrift i 9 § 1 mom. näst sista stycket kungörelsen
1926: 60 och 2 § näst sista stycket kungörelsen 1942: 527 ha utredningsmännen
vidare föreslagit, att värnpliktig i vissa fall under flygtjänstgöring
skall äga uppbära ersättning enligt därom särskilt meddelade bestämmelser.
I sitt förenämnda förslag av den 15 februari 1944 har chefen för
armén intagit föreskrift därom, att, där i avlöningsreglemente eller annan författning
stadgas örn tillägg, ersättning eller annan förmån för fast anställd

Statsutskottets utlåtande nr 286

11

personal vid tjänstgöring i viss angiven befattning eller tjänst,
motsvarande förmån skulle utöver penningbidrag utgå till värnpliktig i de
fall, då lian såsom förordnad eller beordrad tjänstgjorde i däremot svarande
befattning eller tjänst. Utredningsmännen ba icke ansett sig kunna förorda
en dylik utvidgning av rätt till särskilda ersättningar åt värnpliktiga.

Departementschefen, som redogjort för myndigheternas yttranden i förevarande
delar, har på de skäl, utredningsmännen anfört, tillstyrkt, att särskild
ersättning till värnpliktiga under sjö- och flygtjänstgöring må utgå i
enlighet med vad utredningsmännen härutinnan förordat.

Begravningshjälp m. m.

Utredningsmännen ha framhållit, att begravningshjälp enligt civila avlöningsreglementet,
civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet
och militära icke-ordinariereglementet utgår med lägst 400 kronor ävensom
att enligt beslut av 1945 års riksdag begravningshjälpen för fast anställt
manskap från och med den 1 juli 1945 bestämts till lägst 400 kronor. Vidare har
erinrats därom, att begravningshjälpen enligt militärersättningsförordningen
sedan den 1 juli 1944 utgår med 400 kronor. I konsekvens härmed ha utredningsmännen
ansett begravningshjälpen böra fastställas till 400 kronor även för
värnpliktig, som avlider under militärtjänstgöring. I överensstämmelse med
Kungl. Majis brev den 19 december 1941 örn sjukvård åt värnpliktig
under militärtjänstgöring i fredstid m. m. ha utredningsmännen vidare
föreslagit, att utöver begravningshjälp må efter försvarets civilförvaltnings bestämmande
i förekommande fall av statsmedel bestridas kostnaderna för transport
av den avlidne till hemorten eller till annan ort, i sistnämnda fall dock
högst med belopp motsvarande kostnaderna för transport till hemorten.

Departementschefen, som redogjort för chefens för marinen yttrande i
ämnet, har anfört följande.

Utredningsmännens förslag i fråga örn höjning av begravningshjälpen till
värnpliktigs dödsbo från 250 kronor till 400 kronor är att betrakta som en konsekvens
av avvägningen av begravningshjälpen till efterlevande efter personal i
statens tjänst i allmänhet och föranleder icke någon erinran från min sida.
Likaså biträder jag utredningsmännens förslag örn bestridande i förekommande
fall av kostnaderna för transport av värnpliktigs stoft. Prövningen härvidlag
bör såsom utredningsmännen förutsatt ankomma på försvarets civilförvaltning.
Chefens för marinen förslag örn att beslutanderätten skulle delegeras
till lokal förvaltningsmyndighet kan jag således icke biträda. Erinras må att
motsvarande frågor såvitt angår fast anställd personal prövas av central förvaltningsmyndighet.

Fri resa och resekostnadsersättning vid övningsuppehåll och
tjänstledighet.

Utredningsmännen ha i förevarande fråga framhållit, att det för att värnpliktig
vid övningsuppehåll skulle kunna begagna sig av ledigheten framstode

12

Statsutskottets utlåtande nr 2S6.

såsom skäligt, att staten bestrede kostnaderna för den värnpliktiges resor i
samband med övningsuppehåll. Fri resa eller resekostnadsersättning
syntes därvid böra få åtnjutas inom riket från tjänstgöringsplatsen antingen
till den plats, där den värnpliktige själv vore bosatt, eller ock till den plats,
där hans närmaste anhörige vore bosatt, ävensom för återresa. Beträffande
ifrågavarande resor syntes i övrigt böra gälla samma bestämmelser som vid
resa för inryckning till och utryckning från tjänstgöring.

I fråga örn fri resa eller resekostnadsersättning vid tjänstledighet
hava utredningsmännen anfört följande.

Till ledning för bestämmandet av här avsedd förmån syntes kunna tjäna
föreskrifterna i krigsavlöningsreglementet och krigsledighetsbestämmelserna
örn ersättning för resa i samband med ledighet under krigstjänstgöring. Då här
avsedd tjänstledighet närmast syntes komma att motsvara ledighet, som avsåges
i 4 § första stycket a) krigsledighetsbestämmelserna, syntes den plats,
till vilken fri resa eller resekostnadsersättning finge åtnjutas, böra få bestämmas
av vederbörande chef med hänsyn till ändamålet med ledigheten. I fråga
örn transportmedel och färdväg borde gälla samma bestämmelser som vid resa
för inryckning till och utryckning från tjänstgöring. Liksom vid krigsledighet
borde ersättning ej utgå för avgift för sovplats utom där fråga vore om sovplats,
som inginge i biljettpriset för befordran med fartyg. Även örn det med
hänsyn till numera fastställd tjänstgöringstid kunde anses skäligt att utsträcka
värnpliktigas rätt till fria tjänstledighetsresor till att omfatta jämväl tjänstgöring
i fredstid, syntes förmånen i fråga dock icke böra få åtnjutas i samma
utsträckning som vid krigstjänstgöring. Då värnpliktiga i fredstid inkallades
till fullgörande av viss bestämd tjänstgöringsomgång, borde rätten till fria
tjänstledighetsresor lämpligen göras beroende av längden av den tjänstgöringsomgång,
till vilken den värnpliktige vore inkallad. Fria tjänstledighetsresor
syntes sålunda böra medgivas endast då tjänstgöringen vore avsedd att
fortgå minst sex månader i en följd. Vid längre tjänstgöring i en följd borde
förmånen i fråga få åtnjutas en gång för varje sådan period. Vid tjänstledighet
i särskilt ömmande fall syntes dock skäligt att medgiva den värnpliktige fri
resa eller resekostnadsersättning även vid kortare tjänstgöringsomgång än sex
månader och vid längre tids tjänstgöring mer än en gång för varje period
örn sex månader.

Frågan örn fria resor för värnpliktiga i samband med tjänstledighet har
varit föremål för prövning av 1945 års riksdag. I vissa vid samma riksdag
väckta motioner hemställdes nämligen dels att riksdagen måtte besluta, att
värnpliktiga vid beviljad tjänstledighet eller permission skulle erhålla rätt till
två fria hemresor i månaden, dels ock att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
anhålla örn utfärdande av bestämmelser angående fria resor vid permission
eller tjänstledighet åt inkallade, som fullgjorde beredskapstjänstgöring på
större avstånd från hemorten än 50 kilometer.

Statsutskottet uttalade i utlåtande nr 213, att vad i förenämnda motioner
anförts i fråga örn vidgad rätt för värnpliktiga till fria hemresor synts utskottet
icke vara utan visst berättigande. Utskottet ville emellertid framhålla, att
frågan vore i ekonomiskt och andra hänseenden av den räckvidd, att ett ställningstagande
till de gjorda yrkandena måste föregås av närmare utredning.
I anledning av de väckta motionerna ville utskottet därför föreslå, att dylik
utredning i ämnet bomme till stånd.

Statsutskottets utlåtande nr 286.

13

Riksdagen har (skrivelse nr 518) på de av statsutskottet anförda skälen anhållit,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan om vidgad
rätt till fria resor för värnpliktiga, vilka fullgöra dem i fredstid åliggande
tjänstgöring eller beredskapstjänstgöring.

Departementschefen, som redogjort för myndigheternas yttranden i förevarande
del, har anfört följande.

Såsom tidigare anförts torde gällande bestämmelser örn resor i samband
med inryckning till och utryckning från värnpliktstjänstgöring icke utan särskild
föreskrift vara tillämpliga på resor i samband med anbefallda övningsuppehåll.
Under det att enligt äldre värnpliktslagar tid för uppehåll i tjänstgöringen
icke inräknades i tjänstgöringstiden, är nämligen förhållandet numera
det motsatta, varför övningsuppehåll numera närmast torde få betraktas som
en form av ledighet. Sakligt sett torde emellertid tvekan icke böra råda därom,
att de värnpliktiga vid infallande övningsuppehåll skäligen böra åtnjuta fria
resor enligt samma grunder som gälla vid inryckning till och utryckning från
tjänstgöring. Därmed skulle de värnpliktiga enligt nu tillämpad ordning årligen
komma i åtnjutande av två fria resor vid armén och tre fria resor vid
marinen och flygvapnet. Jag vill därför föreslå, att — på sätt utredningsmännen
förutsatt — en dylik rätt för de värnpliktiga fastslås i en blivande författning
rörande de värnpliktigas förmåner under fredstid. Jag får i detta sammanhang
erinra om att Kungl. Majit genom beslut den 5 oktober 1945 på min
föredragning funnit sig föranlåten att för tiden från och med den 1 oktober
tills vidare högst intill utgången av innevarande år provisoriskt tillförsäkra de
värnpliktiga sådan rätt, i det att Kungl. Majit förklarat, att gällande bestämmelser
om resor i samband med inryckning till och utryckning från värnpliktstjänstgöring
skola för samma tid äga motsvarande tillämpning beträffande
resor i samband med övningsuppehåll.

Yad angår frågan örn införande av rätt till fria tjänstledighetsresor för
värnpliktiga i fredstid, har detta spörsmål såsom nämnts varit föremål för
prövning av innevarande års riksdag. Den utredning, som verkställts i anledning
av riksdagens skrivelse nr 518, har givit vid handen, att tillskapandet av
en dylik förmån för de värnpliktiga skulle medföra avsevärda kostnader för
statsverket. Av chefens för försvarsstaben i ärendet avgivna yttrande framgår,
att kostnaderna för en tjänstledighetsresa om året för de värnpliktiga, som
fullgöra första tjänstgöring (motsvarande), uppskattats till omkring Vs miljon
kronor. Härvid har förutsatts att endast två tredjedelar av de värnpliktiga
behövde resa för att nå hemmet samt att kostnaden för varje resa uppginge
till i medeltal endast tio kronor. Ett tillmötesgående av det motionsvis framförda
förslaget örn 24 tjänstledighetsresor om året skulle enligt motsvarande
beräkningsgrund — bortsett från värnpliktiga, som fullgöra befälsutbildning
(motsvarande) eller repetitions- och efterutbildningsövningar — betinga en
årlig utgift av i runt tal 8 miljoner kronor. Även om härifrån dragas kostnaderna
för resor i samband med övningsuppehåll, vilka resor i det föregående
föreslagits skola i varje fall bekostas av statsmedel, skulle likväl kvarsta en
kostnad av ungefär 7 miljoner kronor. Enligt angiven beräkningsgrund skulle
ett genomförande av utredningsmännens förslag örn två fria tjänstledighetsresor
per år draga en kostnad av omkring 2/.? miljon kronor. För de värnpliktiga
är det tvivelsutan ett intresse att de få möjlighet att under värnpliktstiden besöka
hemmet utan ekonomiska uppoffringar för egen del. Enligt min mening
böra de värnpliktiga dock kunna anses i skälig omfattning tillgodosedda genom
den förmån, som innefattas i den av mig förordade rätten till fria resor i samband
med övningsuppehåll, med den modifikationen likväl, att — där antalet

14

Statsutskottets utlåtande nr 286.

Utskottet.

vapenövningsuppehåll vid någon försvarsgren understiger tre per år — värnpliktiga
vid sådan försvarsgren böra, utöver fri resa i samband med övningsuppehåll,
beredas fri resa i samband med beviljad tjänstledighet i sådan utsträckning
att sammanlagda antalet fria resor per år vid övningsuppehåll och
tjänstledighet uppgår till tre per år.

De kostnader, som uppkomma vid bifall till vad i det föregående föreslagits,
torde böra bestridas från de under respektive försvarsgrenar uppförda förslagsanslagen
till Reseersättningar m. m., delposten de värnpliktigas färdkostnader.
Ifrågavarande anslag äro förslagsvis beräknade, varför särskild medelsanvisning
för nu löpande budgetår icke blir erforderlig. Vid anslagsberäkningarna
för nästkommande budgetår bör givetvis hänsyn tagas till de kostnader,
som föranledas av den nu förordade rätten till fria resor vid övningsuppehåll.

Till den av riksdagen berörda frågan örn fria resor under beredskapstjänstgöring
torde jag få anledning återkomma i samband med anmälan inför Kungl.
Majit av förslag till nya tilläggsbestämmelser till krigsavlöningsreglementet.

Tidpunkt för de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande.

Med hänsyn till tidpunkten för de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring,
vilken för huvuddelen av dem tager sin början under april månad,
har det synts departementschefen önskvärt att de i det föregående förordade
ändrade bestämmelserna rörande vissa förmåner för de värnpliktiga bringas
i tillämpning under nu löpande budgetår. Ändringarna hava ansetts lämpligen
böra träda i kraft den 1 januari 1946 till den del föreliggande förslag icke
redan genomförts genom Kungl. Majlis berörda beslut den 5 oktober 1945.
Det har synts departementschefen få ankomma på Kungl. Majit att, sedan
riksdagen fattat beslut i ärendet, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Enligt gällande bestämmelser äger värnpliktig, som för inställelse vid inskrivningsförrättning
samt vid inryckning till och utryckning från tjänstgöring
har att tillryggalägga mer än 20 kilometer, att för såväl fram- som återresan
uppbära gottgörelse av 1 krona för varje överskjutande mil. Genom ett borttagande
av ifrågavarande 20-kilometersgräns skulle enligt vad i ärendet framhållits
årligen ett mycket stort antal fria resor och gottgörelser tillkomma,
av vilka flertalet avsåge mindre värde än 2 kronor. Detta skulle för härav
berörda förvaltningsorgan medföra, att expeditionsarbetet ökades i en sådan
omfattning att olägenheterna därav icke komme att stå i rimlig proportion
till den föreslagna förmånen, vilken i och för sig torde vara av mindre betydelse
för den enskilde. Utskottet anser sig vid angivna förhållanden i likhet
med departementschefen icke böra föreslå någon ändring i den nuvarande
begränsningen av den fria reserätten. Av utredningsmännen i övrigt
framlagda och av departementschefen förordade bestämmelser örn resor,
varom här är fråga, synas lämpligt avvägda, varför desamma torde böra godtagas.
Med hänsyn till att inskrivningsförrättningen kan komma att medföra
att den inskrivningsskyldige vållas olägenhet ur förvärvssynpunkt har i
motionen II: 641 föreslagits att inskrivningsskyldig, som inställer sig till inskrivningsförrättning,
skulle äga utbekomma ett dagtraktamente av 10 kronor.
Då inställelse till inskrivningsförrättning torde i förevarande hänseende

Statsutskottets utlåtande nr 286.

15

få anses utgöra en integrerande del av varje svensk man enligt värnpliktslagen
åliggande skyldighet synes någon befogad anledning icke föreligga att
betrakta ifrågavarande inställelse såsom sådant uppdrag, för vilket gottgörelse
i allmänhet plägar utgå. Utskottet finner sig därför icke böra giva sin anslutning
till det i motionen väckta förslaget.

Utskottet ansluter sig till den av utredningsmännen förordade principen
örn att med värnpliktstjänstgöringen förenade förmåner böra få åtnjutas under
hela den tid, den värnpliktige tages i anspråk för tjänstgöringen. I överensstämmelse
härmed synes jämväl för det fall, den värnpliktige förhindras att
deltaga i tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen
kan antagas hava varit orsak, någon tidsbegränsning för penningbidragets
bibehållande icke böra föreskrivas, utan bör såsom departementschefen föreslagit
bidraget i fråga få åtnjutas intill tidpunkten för hemförlovning eller
utryckning.

Utskottet finner bärande skäl tala för att sjötillägg till värnpliktiga bör
utgå enligt för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder ävensom
att det högre sjötillägg, som tillkommer den fast anställda personalen vid
tjänstgöring å ubåt, bör tillkomma även värnpliktiga vid motsvarande tjänstgöring.
Yad utredningsmännen i övrigt föreslagit med avseende å särskild
ersättning under sjö- och flygtjänstgöring synes välgrundat och tillstyrkes av
utskottet.

Då begravningshjälpen till efterlevande efter personal i statens tjänst i
allmänhet utgår med lägst 400 kronor synes fog föreligga för att motsvarande
ersättning till dödsbo efter värnpliktig, som avlider under tiden för militärtjänstgöringen,
bestämmes till samma belopp. Förslaget, som alltså tillstyrkes
av utskottet, innebär en höjning av den nu utgående begravningshjälpen
med 150 kronor. Vidare ansluter utskottet sig till förslaget att utöver
begravningshjälp må i förekommande fall av statsmedel bestridas kostnaderna
för transport av värnpliktigs stoft till hemorten eller till annan ort, i sistnämnda
fall dock högst med belopp motsvarande kostnaderna för transport
till hemorten. Utskottet delar departementschefens mening, att beslutanderätten
i denna fråga bör delegeras till försvarets civilförvaltning.

Såsom i ärendet framhållits har frågan om fria resor för värnpliktiga i samband
med tjänstledighet varit föremål för prövning av innevarande års riksdag.
I vissa vid nämnda års riksdag väckta motioner hemställdes, bland annat, att
riksdagen måtte besluta att värnpliktiga vid beviljad tjänstledighet eller permission
skulle erhålla rätt till två fria hemresor i månaden. I sitt häröver avgivna
av riksdagen godkända utlåtande nr 213 uttalade statsutskottet, att vad
i motionerna anförts syntes utskottet icke vara utan visst berättigande, men
att frågan vore i ekonomiskt och andra hänseenden av den räckvidd att ett
ställningstagande till motionerna måste föregås av närmare utredning. Riksdagen
beslöt att en dylik utredning skulle verkställas, vilken av departementschefen
framlagts i nu föreliggande proposition. Utredningen har givit vid
handen, att ett utsträckande av den fria reserätten för de värnpliktiga i fredstid
skulle komma att förorsaka statsverket icke obetydliga merkostnader.

16

Statsutskottets utlåtande nr 286.

Sålunda har påvisats, att kostnaderna för en tjänstledighetsresa om året för
de värnpliktiga, som fullgjorde första tjänstgöring (motsvarande), uppginge
till omkring Vä miljon kronor, därvid förutsatts att endast två tredjedelar
av de värnpliktiga behövde resa för att nå hemmet samt att kostnaden för
varje resa uppginge till i medeltal endast 10 kronor. Även örn till följd härav
återhållsamhet nödvändigtvis måste iakttagas i fråga örn en utsträckning av
den fria reserätten, är utskottet dock av den uppfattningen, att de värnpliktigas
intressen i detta hänseende böra tillgodoses i något större omfattning
än vad hittills varit fallet. Departementschefens förslag därvidlag synes
utskottet utgöra en lämplig medelväg. Då nämligen såsom departementschefen
framhållit, infallande övningsuppehåll närmast torde få betraktas som
en form av ledighet, synas enligt utskottets mening goda skäl tala för att
de värnpliktiga, för att de skola kunna begagna sig av denna ledighet, beredas
fria resor vid övningsuppehåll. Då övningsuppehållen uppgå för år till två
vid armén och till tre vid marinen och flygvapnet förordar utskottet den av
departementschefen anvisade utvägen, att antalet fria resor vid övningsuppehåll
och tjänstledighet bestämmes till tre för år. Beträffande dessa resor böra
gälla samma grunder som i fråga örn resor vid inryckning till och utryckning
från tjänstgöring. Ett utsträckande utöver vad som nu föreslagits av den fria
reserätten för de värnpliktiga i fredstid anser utskottet sig icke kunna tillråda.
Det torde förtjäna framhållas, att de värnpliktiga vid sina tjänstledighetsresor
äga åtnjuta nedsatta biljettpriser. Bestämmelserna härom hava
under senare år uppmjukats. Sålunda har rabatten på militär tjänstledighetsbiljett
ändrats till 40 % mot förut 25 %, varjämte införts militära veckoslutsbiljetter
till enkelt pris för fram- och återresa inom viss begränsad tid vid
veckoskiftena (helgerna). Att såsom i föreliggande motioner yrkats göra
rätten till fria tjänstledighetsresor beroende av avståndet från förläggningsplatsen
till den värnpliktiges hemort synes utskottet icke böra ifrågakomma,
då en dylik gränsdragning mellan de värnpliktiga skulle medföra vissa orättvisor.
Härtill kommer att möjligheterna för värnpliktiga, vilka bo på längre
avstånd från förläggningsorten, att utnyttja den fria reserätten äro beroende
på ledighetens och icke resans längd. Utskottet finner sig på anförda skäl
böra avstyrka motionerna i fråga.

Utskottet tillstyrker, att ifrågavarande resekostnader bestridas från de
under respektive försvarsgrenar uppförda förslagsanslagen till Reseersättningar
m. m., delposten de värnpliktigas färdkostnader.

Av departementschefen ovan föreslagna förmåner äro avsedda att tillämpas
från och med den 1 januari 1946. Enligt vad utskottet emellertid inhämtat
måste det övningsuppehåll, som skall äga rum i samband med instundande
jul- och nyårshelg med hänsyn till tjänstens behöriga gång, främst vid
beridna förband, äga rum i två perioder, så att vissa värnpliktiga få ledigt i
anslutning till jul och återstoden i samband med nyår. Utskottet anser billighetsskäl
tala för att de föreslagna bestämmelserna örn fria resor och andra
förmåner tillämpas jämväl för julperioden.

Statsutskottets utlåtande nr 286. 17

•

Yad departementschefen föreslagit i de delar, varom utskottet icke särskilt
yttrat sig, har icke givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må med avslag å motionerna II: 641, II: 642
och II: 665 bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 5 oktober 1945 samt av utskottet
här ovan förordade grunder, utfärda föreskrifter i fråga örn vissa
förmåner till värnpliktiga.

Stockholm den 7 december 1945.

På statsutskottets vägnar:

ALGOT TÖRNKVIST.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Oscar Olsson, Lindström, Gränebo. Sven Larsson,
Bäckström, Karl Andersson, Mannerskantz, Heiding, Boman, Carlström,
Gillström och Gunnar Andersson; samt

Från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i
Grönvik, Falla, Bergström, Wallentheim, Viklund, Holmström, Lindholm, Åkerström,
Boman i Kieryd och Johansson i Mysinge.

Reservationer:

1) av herrar Gränebo och Svensson i Grönvik;

2) av herr Törnkvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945.

6 sami.

Nr 285—287.

nu « 2