Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

1

Nr 83.

Ankom till riksdagens kansli den 23 november 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förordning om ändrad lydelse av 18 § 1
mom. motorfordonsförordninqen den 23 oktober 1936
(nr 561).

Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 357, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över
följande förslag till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23
oktober 1936 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1 mom. Motorfordon må — — — av fordonet.

Körkort utfärdas — — — av lättviktsmotorcykel.

Traktortåg må---av automobil.

Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som för erhållande av körkort
vill förvärva färdighet i körning, äga företaga övningskörning, örn han fyllt
18 eller, där övningskörningen sker med motorcykel, 16 år. Den, som företager
dylik övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande
körkort för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som
besitter längre tids vana och skicklighet i fråga örn körning av sådant
fordon; och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.

Har den, som väl innehar körkort men önskar uppöva sin färdighet i
sådan körning, för vilken körkortet gäller, träffat avtal örn övningskörning
med någon, som enligt vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig utbildning,
varom i 2 mom. förmäles, skall lärare, som enligt avtalet medföljer
under sådan körning, anses såsom förare av fordonet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1940: 441.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 83.

2400 40

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

Övningskörnirtg må äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen
företages, är tillåtet; dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller
delvis förbjuda övningskörning å plats, där körningen kan medföra fara för
trafiksäkerheten.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att vad i 18 § 1 mom. femte stycket stadgas icke skall äga tillämpning
å övningskörning, som företages på grund av avtal, slutet före förordningens
ikraftträdande.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

I 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 stadgas bland
annat, att den som vill förvärva färdighet i körning av motorfordon äger
företaga övningskörning utan hinder av att han icke innehar körkort, att
han emellertid skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort för
förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter
längre tids vana och skicklighet i fråga örn körning med sådant fordon, samt
att under körningen den sistnämnde skall anses såsom förare av fordonet.

Propositionen innehåller en redogörelse för ett rättsfall, som refererats
i Nytt juridiskt arkiv 1940 s. 719 ff. A, som med vederbörligt tillstånd
bedrev utbildning av bilförare, tillhandahöll mot ersättning B, vilken 11 år
tidigare erhållit körkort, bil för övningskörning och medföljde själv i bilen.
Under färden sammanstötte bilen med annan bil. B dömdes till ansvar för
det han vid tillfället brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av olycksfall betingats av omständigheterna, samt förklarades
pliktig att till A utgiva ersättning för förlust som genom sammanstötningen
tillfogats denne. I

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 oktober 1944 har Motormännens riksförbund
såsom sin mening framhållit, att utgången av det nu berörda rättsfallet
måste anses mycket otillfredsställande. Det måste, framhåller förbundet,
anses i hög grad lovvärt, att en person, som innehade körkort men på
grund av bristande övning hade föga färdighet i förande av motorfordon,
sökte ernå större skicklighet genom att taga lektioner hos person, som
bedreve yrkesmässig utbildning av bilförare. Det kunde väntas att, då
motortrafiken efter kriget komme i gång i full utsträckning, åtskilliga lojala
och ansvarskännande körkortsinnehavare ville uppöva sina färdigheter i bilkörning
genom att taga lektioner, och det borde då vara fullt klart, att övningskörning
enligt 18 § motorfordonsförordningen vore tillåten utan risk

Andra lagutskottets utlåtande nr 83. 3

för ansvar och skadestånd. Förbundet hemställde därför om vidtagande av
sådan ändring av gällande bestämmelser i motorfordonsförordningen, att
det komme att klart framgå, att den som företager övningskörning med motorfordon
icke skall anses som förare, örn han åtföljes av person, som innehar
gällande körkort för förande av det slag av fordon, övningskörningen avser,
och som har vederbörligt tillstånd till yrkesmässig utbildning av förare.

1944 års trajUcförfattningssalcltunniga hava i infordrat utlåtande hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn sådan ändring av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen,
att, därest den som innehade körkort men önskade
uppöva sin färdighet i körning träffat avtal örn övningskörning med någon
som enligt vederbörligt tillstånd bedrev yrkesmässig utbildning av förare
av motorfordon, lärare som enligt avtalet medföljde under sådan körning
skulle anses såsom förare av fordonet.

I propositionen har även berörts ett spörsmål, som genom en framställning
av Överståthållarämbetet den 5 februari 1945 bragts under Kungl. Majlis
prövning, avseende frågan rörande införandet av bestämmelser örn förnyad
prövning av samtliga före en viss tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1940,
utfärdade körkort. I sin framställning meddelar Överståthållarämbetet, att
hos ämbetet under hand framförts huvudsakligen följande:

Med hänsyn till den under kriget starkt minskade motorfordonstrafiken,
speciellt i vad den avsåge privatbilismen, torde man hava att räkna med
att ett avsevärt antal körkortsinnehavare under krigsåren icke haft möjlighet
att framföra motorfordon eller i varje fall endast vid mera enstaka tillfällen.
Dessa körkortsinnehavare syntes icke längre utan vidare kunna anses vara i
besittning av den färdighet att föra motorfordon, som ur trafiksäkerhetssynpunkt
obetingat måste fordras av en motorförare. Därest biltrafiken
efter krigets slut på grund av åter öppnade importmöjligheter beträffande
motorfordon, driv- och smörjmedel samt gummi ånyo skulle komma igång
i samma utsträckning som tidigare eller — som vore att förvänta — i än
stegrad omfattning, torde man få räkna med att ifrågavarande körkortsinnehavare
så snart tillfälle gåves komme att åter sätta sig vid ratten. En dylik
så gott som samtidigt uppträdande förekomst i trafiken av ett stort antal
sedan åratal tillbaka totalt oövade bilförare måste anses komma att utgöra
en oerhörd fara för trafiksäkerheten, ej minst med hänsyn till den sedan
krigsutbrottet mångdubbelt ökade cykeltrafiken.

Såsom en möjlig åtgärd i preventivt syfte härvidlag har framhållits införandet
av en förnyad prövning av samtliga före en viss tidpunkt, exempelvis
den 1 januari 1940, utfärdade körkort. Efter denna tid utfärdade körkort
syntes kunna undantagas från dylik prövning, då det torde få antagas,
att 8e, vilka under kriget sökt körkort, som regel även haft mera stadigvarande
användning för desamma och alltså kunde presumeras besitta erforderlig
körvana.

I anledning av nyss anförda synpunkter, vilka Överståthållarämbetet funnit
värda att tagas under övervägande, hade ämbetet infordrat yttranden i frågan
från polismästaren i Stockholm, länsbesiktningsmannen för Stockholms stad
och län samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Samtliga
dessa hade emellertid förklarat sig anse den föreslagna åtgärden med hänsyn
till det stora antalet körkortsinnehavare, som skulle komma att beröras

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

av en dylik omprövning, icke vara praktiskt genomförbar på grund av i
första hand administrativa svårigheter. Överståthållarämbetet har för egen
del förklarat, att ämbetet med hänsyn till vad sålunda framhållits angående
svårigheterna att genomföra det framlagda projektet icke velat väcka något
förslag härom men ansett sig böra överlämna yttrandena för Kungl. Maj:ts
kännedom.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha i nu förevarande del anslutit sig
till de synpunkter, som framförts mot genomförande av bestämmelser örn
omprövning av vissa nu gällande körkort. De sakkunniga hemställa, att
handlingarna i denna del icke måtte föranleda någon åtgärd.

Yad angår en i ett yttrande berörd fråga örn eventuellt införande under
viss tid av allmän hastighetsbegränsning, anse de sakkunniga bestämmelser
i dylikt hänseende böra ställas på framtiden, då utvecklingen av trafiken
efter krisen ännu icke kunde med någon säkerhet bedömas.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i propositionen
anfört, att genom utredningen i ärendet torde få anses ådagalagt att en
obligatorisk omprövning av körskickligheten hos körkortsinnehavarna eller
vissa kategorier av dem icke vore praktiskt genomförbar med hänsyn å ena
sidan till det mycket stora antal körkortsinnehavare, som även därest omprövningen
starkt begränsades skulle komma att beröras därav, och å
andra sidan till det jämförelsevis ringa antal befattningshavare, på vilka
omprövningen skulle ankomma.

Vidare har departementschefen i detta sammanhang yttrat:

»Sannolikt torde ej heller kostnaderna för en dylik omprövning komma
att stå i rimlig proportion till den minskning av antalet trafikolyckor, som
kunde därav förväntas. Ett spörsmål, som i och för sig kunde påkalla en
mera ingående granskning, är frågan örn obligatorisk omprövning av körförmågan
hos sådana körkortsinnehavare, som uppnått en viss högre levnadsålder
eller vilkas körkort utfärdats för så lång tid sedan, att den då
genomgångna läkarundersökningen icke längre kan anses vägledande för ett
bedömande av vederbörandes förmåga att framföra motorfordon; men som
denna fråga icke är aktuell allenast på grund av nu föreliggande förhållanden
utan bör prövas i ett större sammanhang, har jag icke ansett mig böra
här närmare ingå på densamma. I likhet med samtliga i ärendet hörda
myndigheter anser jag mig på sålunda anförda skäl icke böra för närvarande
förorda åtgärder för en obligatorisk omprövning av utfärdade, körkort.
Huvudvikten i fråga örn åtgärder i syfte att i samband med övergången
till normala trafikförhållanden söka minska antalet trafikolyckor bör
i stället enligt min mening läggas dels vid en ökad propaganda för varsamhet
— i samband varmed även frågan örn det allmännas stöd för anordnande
av frivilliga kurser i körkunskap bör tagas under omprövning — och
dels vid en skärpt övervakning av trafiken. Ej heller finner jag anledning
föreligga att för närvarande förorda någon sådan allmän hastighetsbegränsning
av motorfordon under en övergångsperiod, som ifrågasatts såsom en

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

alternativ åtgärd i detta sammanhang. Emellertid torde, med hänsyn till
den stora betydelsen av det beslut, som kan komma att fattas beträffande
dessa frågor, riksdagen böra beredas tillfälle att uttala sig däri, innan definitivt
avgörande träffas.»

Beträffande den ifrågasatta ändringen av 18 § motorfordonsförordningen
har departementschefen anfört:

»Såsom från olika håll framhållits, måste det anses utgöra ett allmänt intresse
att innehavare av körkort genom en förnyad kurs i körteknik återhämta
den färdighet i bilkörning, som eventuellt gått förlorad på grund
av bristande övning. Enligt 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen skall
den som handleder övningskörning — icke eleven — därunder anses såsom
förare av fordonet. I det förut refererade rättsfallet blev emellertid en
person, som företagit övningskörning för att göra sig mera kvalificerad för
det körkort som han redan innehade, betraktad såsom fordonets förare och
till följd därav dömd till ansvar och skadestånd.

I likhet med samtliga dem som härom uttalat sig i ärendet finner jag
önskvärt, att ifrågavarande författningsbestämmelse på det sätt kompletteras,
att därav tydligt framgår att den, som redan innehar körkort, under genomgående
av utbildningskurs för förbättrande av sin körduglighet jämställes
med den, som genomgår utbildning för erhållande av körkort. Emellertid
måste, såsom 1944 års trafikförfattningssakkunniga erinrat, vissa begränsningar
vidtagas för att förhindra missbruk av en bestämmelse i dylikt syfte.
En obegränsad överflyttning av ansvaret för trafikolyckor på den, som uppgives
vara lärare för en vid ratten sittande person, skulle kunna leda till,
att två eller flera körkortsinnehavare genom överenskommelse förläde ansvaret
för en trafikolycka, som inträffat under en av dem företagen gemensam
färd, på den av dem som ansvaret kunde förutsättas komma att lindrigast
drabba. Den bestämmelse, som trafikförfattningssakkunniga i detta syfte föreslagit,
nämligen att övningskörningen skall hava företagits på grund av avtal
med någon, som jämlikt 18 § 2 mom. motorfordonsförordningen ägnar
sig åt yrkesmässig utbildning, torde emellertid vara tillräcklig för att förebygga
de risker, som eljest skulle kunna uppkomma i nyss angivna avseende.

De sålunda ifrågasatta bestämmelserna böra träda i kraft snarast möjligt
efter utfärdandet av författningar i ämnet men böra icke äga tillämpning å
övningskörning, som företages på grund av avtal, slutet före ikraftträdandet.
Ett sådant avtal måste nämligen antagas hava ingåtts under den förutsättningen,
att ansvaret för körningen skall åvila eleven, och den avtalade ersättningen
kan hava bestämts med hänsyn härtill.»

Utskottet tillåter sig i detta sammanhang hänvisa till ett i Svensk juristtidning,
årgång 1936, rättsfallsavdelningen s. 43, refererat mål, vari Göta
hovrätt den 9 april 1936 meddelat utslag, som vunnit laga kraft. I detta
mål blev en person, som under övningskörning med bil vållat trafikolycka,
på grund av bestämmelsen i 13 § 1 mom. motorfordonsförordningen den

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

20 juni 1930 (motsvarande 18 § 1 mom. i nu gällande motorfordonsförordning)
frikänd från ansvar för vållande till olyckan men ansågs Län ändock
vara skyldig att svara för ersättningen till den skadelidande.

Enligt 18 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen i dess nu
gällande lydelse äger den som vill förvärva färdighet i körning företaga
övningskörning utan hinder av att han icke innehar körkort. Han skall
emellertid enligt samma författningsrum under körningen åtföljas av person
som innehar körkort för förande av det slag av fordon övningskörningen
avser och som besitter längre tids vana och skicklighet i fråga om körning
med sådant fordon. Denne skall under körningen anses såsom förare av
fordonet. Sistnämnda bestämmelse har icke ansetts tillämplig i det fall att
övningskörningen företages av den som innehar körkort men önskar uppöva
sin färdighet i körning. I propositionen föreslås nu införande av ett tillägg
till 18 § 1 mom. av innehåll att, därest den som sålunda önskar kvalificera
sig för det körkort han redan innehar träffat avtal örn övningskörning
med någon som enligt vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig
utbildning varom i 18 § 2 mom. förmäles, lärare som enligt avtalet medföljer
under sådan körning skall anses såsom förare av fordonet.

Utskottet har intet att erinra mot att den som handleder övningskörning
i förevarande fall skall anses såsom förare. Emellertid synes, vad utformningen
av det föreslagna stadgandet beträffar, mindre lämpligt att beteckna
denne person såsom lärare, enär detta ord i 18 § 2 mom. användes i en
annan bemärkelse, nämligen såsom beteckning för person som förestår körskola.
En jämkning av ordalagen synes sålunda önskvärd.

Beträffande innebörden av bestämmelsen att den medföljande personen
skall anses såsom förare vill utskottet anmärka, att person, som icke innehaft
körkort och som vållat trafikolycka vid övningskörning under ledning
av den som innehaft de i 18 § 1 mom. fjärde stycket angivna kvalifikationerna,
i rättspraxis väl frikänts från ansvar för vållande till olyckan men
ansetts skyldig att svara för ersättningen till den skadelidande.

I övrigt föranleder propositionen ingen erinran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att
riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen
fogade författningsförslaget göra andra uttalanden
än utskottet i förevarande utlåtande upptagit.

Stockholm den 23 november 1945.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

7

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Linder*, Forslund*, Löfvander,
Olof Carlsson, Björkman och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Hellbacken*,
Ryberg, Hermansson, Holm, Larsson i Östersund och Johnsson i Stockholm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.